Luis Rubiales, ordförande i Spaniens fotbollsförbund, kysste Jennifer Hermoso och Alexia Putellas, två av de vinnande damerna, på munnen vid segerceremonin. Han kritiseras mycket hårt och bojkotter har startats för att tvinga fram hans avgång.

Det anses ha varit en icke-samtyckeskyss och därför ett angrepp på kvinnornas integritet.

Det är lätt att inse att stunden måste ha varit en stund fylld av sprudlande glädje, då man gör saker man vanligtvis inte gör. Men även om glädjen tar överhand, finns individuella och sociala begräsningar. De sociala begränsningarna varierar över tiden och mellan kulturerna. I Sverige idag anses kramar av viss typ inte vara ett hot mot integriteten och kräver därför inte uttryckligt samtycke. Däremot är kindkyssen fortfarande en akt som främst utförs i högre ståndsmiljö. I Italien, där jag bor ofta, hälsar man nära vänner med de respektfulla kindpussarna, en till höger och en till vänster, vilket görs med gammal som ung, man som kvinna. I Ryssland finns munkyss som en hälsning.

Men i Spanien, så vitt jag vet, är munkyssen reserverad till älskade och kräver samtycke. Därför var Luis’ handling, hur överlycklig och ur sinne han är var, en oönskad och otillåten handling.   

Men, vad händer om det motsatta sker? Om det vore en kvinnlig ordförande som var uppfylld av lycka över att hennes manliga fotbollslag hade vunnit och hon därvid tagit en manlig fotbollsspelares huvud mellan sina händer och kysst honom på munnen? Mig veterligen finns det inget exempel på en sådan händelse.

Men här finns ett klipp som i alla fall visar en manlig vinnare som får en kyss av en kvinna, mitt på munnen, och efteråt ler aningen förläget.
https://twitter.com/i/status/1695422844862189722

Kan det antyda att det finns två normer, en för kvinnor, där samtycke krävs för att få kyssa kvinnan på munnen, och en för mannen, där mannen alltid är tillgänglig, i alla fall avseende kyss på munnen, och därför alltid samtycker till kvinnlig uppvaktning?

Någon kunde hävda ett evolutionärt argument, att dessa skilda normer har sin grund i att det ligger på kvinnan att kontrollera den mänskliga sexualiteten, eftersom det är hon som får bära merparten av dess konsekvenser, barnet. Kvinnan gör sig tillgänglig genom samtycke i den mån hon uppfattar mannen som kapabel att ta ansvar för eventuella barn, medan mannen alltid är tillgänglig, är i ständigt samtycke, eftersom han med lätthet kan vandra vidare, utan ansvar.

Ett sådant hävdande har en liten rimlighet, men blott liten. Om den kvinnliga ordförande, istället för munkyssen, hade uttryckt sin glädje genom att smekfullt tagit om fotbollsspelarens könsorgan, hade nog det tilltaget ansetts som otillständigt, trots att agerandet direkt hade hänvisat till det tidigare argumentets sexuella grund.

Det är sannolikt att även mannen har en social gräns för agerande, där visst agerande tas som intimt och därför inte kan utföras utan samtycke.

Damfotbollen har vunnit insteg i svenskars hjärta. Med all rätt, eftersom damfotbollen numer utövas av skickliga fotbollsspelare och, inte minst, eftersom det svenska damlandslaget idag rankas som världens bästa damfotbollslag. Det är därför oerhört viktigt, ja, självklart att damfotbollen visas respekt genom att dess fotbollsspelare behandlas som fotbollsspelare, och inte som ett kärleks- eller sexobjekt. Till detta kommer att vårt damlandslag magnifikt uttrycker mångfald, där blonda och mörkhåriga finns, där kvinnor med svenska och utländska rötter finns, och där homo- och heterosexuella ryms i samma lag.

Men, kvar står att byta namn på fenomenet. Dam är ett uttryck för en mogen kvinna från högre stånd. Det är besynnerligt att kalla fotboll som spelas av 14-åriga flickor för damfotboll. Därför bör det anses som acceptabelt med en hastig, lätt kram till kvinnor, oaktad ålder, som utför en prestation i kvinnofotboll. Medan munkyssar reserveras till fotbollsspelarens älskade.

​Den 31 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sveriges statsministerfru är inte bara kristen, utan är också präst. Hon klär ut sig som präst, även när hon fullgör uppdrag som statsministerfru, och därvid borde representera ett profant samhälle. Hijaben har blivit ett accepterat klädesplagg, inte blott på gator och torg, utan även på platser där religiösa demonstrationer borde undvikas eftersom människor inte kan välja att befinna sig där, som t ex sjukhus.

Kristendomen och islam, de senare av de tre abrahamistiska religionerna, tar således större plats i samhället idag. De skapades för 2000 år respektive 1400 år sedan och deras mest grundläggande texter är nästan lika gamla. De har under sin tid spridits till många människor, samtidigt som de varit oerhört repressiva och lett till mången blodsspillan. Den religiösa ideologin, med sina symboler, är mer närvarande i samhället idag än för 50 år sedan. Tiden och samhället har blivit mer ideologisk.

En annan ideologisk tid var 20-talet. Då spreds och verkade ideologier som då var nyligen uppfunna, som sionism, nazism, kommunism, demokratisk socialism och nationalism. Medan den demokratiska socialismen, i samverkan med den liberala ideologin, som t ex i Sverige, ledde till uppbyggnad av ett humanitärt samhälle, innebar de andra ideologierna starka konflikter, som ledde till repression, med Holodomor och Förintelsen som de mest ohyggliga manifestationerna.

Dessa ideologier var nya och hade framåtsträvande visioner, även om deras visioner inte var, eller visade sig vara humana.

Dagens religiösa ideologier, kristendom och islam, är gamla, där deras visioner har prövats många gånger och, likt de flesta av 20-talets ideologier, rimligen inte kan anses ha visat sig vara humana.

Man kan ursäkta 20-talet, där man prövade nya ideologier, med att ideologierna var nya och erfarenhet av dem saknades. De prövades, med ohyggliga kostnader för de flesta ideologierna. Idag är de ohyggliga ideologierna borta och kvar finns rester av de mer humana, t ex demokratisk socialism.

Men kan man ursäkta 2020-talet, att de kristna och muslimerna etablerar sig alltmer, med sina ideologier? Kristendom och islam har prövats, utan några lyckosamma utfall. Däremot med krig och förföljelse, där man både brände böcker och människor.      

Vi är i en starkare ideologisk tid, karakteriserad av de totalitära religiösa ideologierna. De som gång på gång misslyckats att bygga värdiga samhällen.

Jag gör vad jag kan för att hindra ideologiernas spridning genom att informera, som genom denna blogg, och genom att mer praktiskt agera, t ex genom att undvika apotek och butiker där religiösa demonstrerar sin religion genom klädesplagg.

Blott den som inte kan kristendomen och islams historia, och dess ideologier, kan låta sig nöjas med det ideologiserade samhället idag.

​Den 30 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Terrorhotnivån har höjts från en trea till en fyra. De som höjt nivån, Säkerhetspolisen, säger till oss att inte vara rädda, men vaksamma.

På Svt ges tips hur man skall hantera barns oro inför terror, att inte undvika frågan, försöka förstå hur barnet uppfattar det, och att beskriva det som  ” … att det är något en person gör för att skrämmas. De är ovanliga, risken att bli utsatt är liten och att de flesta människor faktiskt är snälla. Många jobbar också för att terrordåd inte ska inträffa.”
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kuratorn-sa-pratar-du-arligt-med-barn-om-terrorhotet )

Damlandslagets firande fotbollsbronset blev inställt p g a terrorhotet.

En muslim säger:” Sådana här åtgärder gör att icke-muslimers beteende mot muslimer blir annorlunda, på grund av att de blir oroliga. Så ja, det påverkar muslimer, negativt, tyvärr.”
https://www.expressen.se/nyheter/muslimernas-oro-efter--sapos-nya-terrorvarning/

Jag ringer till mina barn, som är i 30-årsåldern, för att förhöra mig om var de går i Malmö, och att de undviker folksamlingar. Jag åker till Lars Vilks-utställningen i Höganäs, han som fick ge sitt liv för det som vi varnas för, islams terror, där jag ser en ram med en svart yta, vilket representerar rädslan för att visa rondellhunden som fick muslimska fascister att tvinga in Vilks i ett ovärdigt, säkerhetsanpassat liv.

Terrorhotet är likt Corona-viruset och det hot det stod för. Då gick jag runt bland människor, där jag försökte undvika att komma nära dem, och jag gjorde inte utfärder där människor kunde förekomma i stort antal. Då kunde man inte se vem som var potentiell smrittspridare. Idag kan inser man, tror man, att en potentiell terrorist måste ha ett sydländskt, arabiskt utseende, eller, tydligt nog, bära en hijab. Men man inser också att en kvinna med hijab kan vara en terrorist med en sannolikhet som är så liten att den, med Danielssons språkbruk (https://www.youtube.com/watch?v=y46esp5xRDA), är så försumbar att den inte finns. Men, Danielssons poäng var att en försumbar sannolikhet, en larvigt liten sannolikhet, finns inte, fast bara lite, dvs den finns.

Man bör tolka höjningen från 3 till 4 som att sannolikheten har ökat. Staten säger att man inte skall vara rädd, men uppmärksam. Således, den glättiga tillvaro vi hade när vi hade en trea, förbytts nu till blott en aning glädje, smolkad av att ständigt vara uppmärksam. Men vari uppmärksamheten skall bestå, berättar inte staten. Vad skall vi uppmärksamma? De muslimska kvinnorna med nästan heltäckande klädsel som kan gömma ett bombälte? En lastbil som kan köra upp på trottoaren? En svarthårig man som har höger hand innanför rocken?

Jag tror att höjningen sprider ett gift av misstänksamhet. Men ett gift som klingar av över tiden. Jag tror att om någon månad har vi glömt höjningen och vandrar på som tidigare, utan att vara uppmärksam på en man med höger hand innanför rocken. Om staten vill att vi skall vara uppmärksamma, ständigt rädda, förlåt, ständigt uppmärksamma, då måste staten upprepa det hot som de anser finns med en fyra.

Att glömma hotet är kanske det bästa. Det är nog osannolikt att terrorister slår till mot platser där folk är uppmärksamma. Vilks dog, Rushdie är blind på höger öga, tecknarna på Charlie är döda, de fem i Stockholm, som promenerade på Drottninggatan är döda, de 86 personerna i Nice är döda. Medan vi kan vara uppmärksamma, är terroristerna än mer uppmärksamma och väljer sina mål.

Frågan är om uppmärksamhet reducerar risken för terror eller för att bli utsatt för terror. Eller om uppmärksamhet endast sprider en misstänksamhetens gift i samhället?

​Den 29 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Grekerna, som själva ansåg sig vara avancerade och civiliserade, kallade icke-greker för barbarer. Idag används termen mer utvidgat, till att även avse grymma personer. Här avser jag med barbar en ociviliserad person som har våldet lätt tillgängligt.

Det finns en berömd bild från Växjö av en ung nazistman som med stolthet bär en naziflagga, där fotot är taget precis innan en kvinnas handväska slår honom i bakhuvudet. Hon slog med kraft från erfarenheter från nazismen. Vi kan förstå hennes ilska; att det aldrig tar slut.

Men hon utövar ett våld mot en fredlig person. Inte mycket våld, men tillräckligt för att slå an tonen. En demonstrant skall aldrig känna sig säker, utan kan riskera att en ilsken dam slår sin handväska i huvudet. Som med allt politiskt våld, lägger det sordin på uttrycksmöjligheter.

Växjödamen är barbarisk genom att hon 1.) inte antar demokratins samtal och 2.) med våld angriper demonstranten.

Men även demonstranten kan karakteriseras som barbar då nazismens värld är föga civilisatorisk. Således förefaller det som att barbarer attraheras till varandra. Barbarismen är ömsesidig, om än damen eskalerar barbarismen genom sitt våld.

När vår egen folkhemskoranbrännare, Salwan Sabah Metti Momika, återigen brände koranen hade Cecilia Soov fått nog. Hon planerade sitt angrepp, tog med sig en brandsläckare och stormade mot koranbrännaren. Återigen kan vi sympatisera med hennes irritation, ty att bränna vilken bok som helst, även en bok med uppseendeväckande mängd hat och hot, är barbariskt. Det är inte ett civiliserat sätt att föra samtal om islam.

Men att angripa demonstranten med en brandsläckare, som symboliskt blir att släcka elden, är att utöva våld mot demonstranten. Ett ringa våld förvisso, men ändock, ett våld som innebär att varje demonstrant måste räkna med att angripas med brandsläckare. Likt Växjödamens politiska våld kan Cecilias agerande bidra till att demonstranter drar sig för demonstrationer.

Cecilias agerande är därför barbariskt på samma sätt som Växjödamens agerande. Det är antidemokratiskt och våldsamt, dvs barbariskt.

Det tycks som om barbarer attraherar barbarer, med den pikanta kryddan av politiskt våld.

Debatten idag avseende koranbrännaren handlar mestadels om att reglera hans sätt att uttrycka sin ilska över koranen och islam. Olika debattörer föreslår olika former av laglig reglering, dvs repressiva åtgärder. Det är t o m så att forna vänsterfolk, där i alla fall de som varit socialdemokrater borde vara så marinerade i demokrati att de borde ryggradsmässigt reagera med tankar på det politiska samtalet, står på de repressiva barrikaderna och föreslår olika lagar mot brännandet. De blundar för Cecilias politiska våld, och det som tycks ske, att barbarer attraherar varandra.

Högern uppfattar barbarismen, inte hos Cecilia, utan i de repressiva muslimska staterna som kräver att Sverige gör som de, förtrycker uttryck riktade mot islam. Högern är närmast att se att barbarer attraherar barbarer.

Den civilisatoriska reaktionen borde istället vara att starta en mängd politiska samtal, där huvudfrågan som väcks av koranbrännaren, om islams natur, tas upp och debatteras.

Det finns en statlig myndighet, Forum för levande historia, med uppgift att befrämja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Hade de tagit sin uppgift på allvar, hade de omedelbart organiserat politiska samtal där politiker, imamer, forskare och vanligt folk hade samtalat om islams natur och om de samhällen som vägleds av islam. Det vore det demokratiska, fria samhällets reaktion på barbarernas ömsesidiga agerande.

Den 28 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Matteus evangelium, 7:12, står den kristna versionen av den gyllene regeln: ” Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna”

Det är en egoistisk och bytesinriktad regel.

Egoism: Jag är villig att uppoffra mig för en annan, men den uppoffringen grundas i mina behov, ’… vad ni vill att människorna skall göra er…’ Referenspunkten för min uppoffring till den andre är jag själv och mina behov. Om jag skulle vilja ha mitt gräs klippt, klipper jag den andres gräs. Det finns ingen tanke på att den andre kan ha andra behov, sådan som jag kanske inte ens kan föreställa mig, utan jag gör mot den andre som jag vill att den andre skall göra mot mig.

Alternativet till egoismen är att jag gör mot den andre, vad den önskar. Det är den andres behov som avgör mitt agerande, inte vad jag själv skulle vilja få. Istället för den egoistiska referensen, finns en empati, en förmåga att leva in i den andres behov, och att ge den det som uppfyller den andres behov.

Byte: Om man vill få något av en annan, då skall man själv ge det till någon annan. För att kunna erhålla något, måste man själv avstå något, nämligen den uppoffring man gör genom att ge något till den andre. Det är en handel med uppoffringar, där mitt motiv till att ge något till en annan, är att själv få detta. Jag hjälper en annan med att klippa hans gräsmatta när han ligger i sjuksäng, och med den uppoffringen som rätt, kan jag erhålla en klippt gräsmatta när jag ligger sjuk, eller något som är jämbördigt i uppoffring. Jag har ingen rätt att förvänta mig en annans uppoffring för mig, om jag själv inte är villig till en liknande uppoffring.

Alternativet är välgörenheten, att göra en uppoffring utan en baktanke på ett byte. Jag gör något för dig, eftersom du behöver det. Därmed tar regeln slut. Det finns inget ’…vad ni vill att människorna skall göra er…’, ty det finns ingen förväntan i uppoffringen. Uppoffringen är utan konsekvens och utan skuld. Den sker här och nu, utan framtida effekter. Utan förväntan av att den andre ömsesidigt återbördar uppoffringen i framtiden.

Således är den gyllene regeln egoistisk och inriktad på utbyte istället för att grunda sig i empati och inriktad på välgörenhet.

Den riktiga gyllene regeln är: ”Ge till andra vad andra behöver.”

Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Enligt en artikel i Svenska Dagbladet (230822) berättas att den svenska och danska chargé d’affaires i Teheran kallades till Irans utrikesdepartement. Där framfördes kritik mot att ’den heliga koranen skändades’.
( https://www.svd.se/a/8JKOlx/iran-kallade-till-sig-sveriges-diplomat )

Läs nu detta citat från tidningen mycket, mycket noga!

” Nyhetsbyrån [Irna, statlig Irans nyhetsbyrå, mitt tillägg] uppger i sin artikel att både den svenska och danska diplomaten ’upprepade sina respektive länders ståndpunkter att fördöma varje förolämpning av Koranen’, och att de intygade att regeringarna är ’beslutna att förhindra sådana försök genom att göra ändringar i inhemsk lag’”.

Det svenska utrikesdepartementet skriver: ”UD kan bekräfta att chargé d’affaires på ambassaden i Iran kallats upp. Vi kommenterar inte närmare innehållet i samtalet”.

Är nyhetsbyråns påstående sant, att Sverige, genom sin chargé d’affaires, har 1.) värderat en demonstration i Sverige och funnit skäl att fördöma demonstrationen, och 2.) utlovat en lagförändring som skall inskränka yttrandefriheten?

Det som nyhetsbyrån skriver kan vara mer eller mindre osant och riktat till den egna befolkningen för att visa upp att Iran har sådan styrka att de kan få Sverige ner på knä och lyda Irans och islams påbud.

Men, påståendena har riktighet.

Utrikesdepartementet har, vad jag vet, för första gången utvärderat och därvid funnit skäl att fördöma en demonstration som genomförts i Sverige. Det är ytterst anmärkningsvärt ty om staten fortsätter på den inslagna vägen, har vi inte reell yttrandefrihet, eftersom alla demonstrationer står risken att utvärderas av staten, men sannolika informella konsekvenser. Nyhetsbyråns första påstående kan således vara sant, eftersom det är sant att under högerregeringen tar sig Utrikesdepartementet sig friheter som inte ankommer ett departement i ett demokratiskt land.

I Högerns Sverige är friheten lite mindre!

Det andra påståendet kan också vara sant, ty regeringen har förvisso inte visat upp, men har sagt att den granskar lagstiftningen för att möjliggöra andra beslut än de som slutligen Polisen tvingades till, nämligen att följa grundlagen. I det diplomatiska samtalet kan den svenske representanten ha gett uppgifter som ännu inte kommit till svenska medborgares kännedom, att lagförslag är på väg. Vilket förslaget kommer att bli, om det är begränsning av demonstrationsrättigheten eller yttrandefriheten, återstår att se. Men det kan vara så, att det som regeringen mumlar om i Sverige, har den uttalat tydligare i Iran.

I Högerns Sverige är friheten lite mindre!

Så tågar muslimska, totalitära krafter hand i hand med högerfolket i Sverige. Men i denna soppa av hot mot demokratin, finns paradoxalt nog ett nationalkonservativt, dvs extremhögerparti, som synes vara den enda trovärdiga försvararen av den starka demokratin, ty Sverigedemokraterna motsätter sig starkt en lagförändring.  

Att Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet skulle kunna vara ett hot mot demokratin, det hade man kunnat förvänta sig, utifrån deras historia. Men att Socialdemokraterna och Liberalerna skulle kunna hota demokratin, var mer oväntat.

Men att ett parti som har rötter i nazism är de som idag står som främsta försvarare av demokratin, är verkligen omtumlande och ett bevis på verklighetens förmåga till absurditeter som aldrig ens Monty Python skulle kunna finna på.

Den 26 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Regeringen förbereder en lagstiftning som skulle innebära att statens alla organisationer och anställda skall ha en skyldighet att ange papperslösa.

Papperslösa är de individer som tagit sig illegalt in i landet och inte ansökt om asyl, och de som ansökt om uppehållstillstånd, men fått avslag, Idag har de rätt till viss samhällsomsorg, t ex att deras barn får gå i skola, och att de får tillgång till sjukvård och tandvård.

Regeringen föreslår att om någon i statens tjänst blir varse en papperslös, skall den ange den till polisen och Migrationsverket. Avsikten är att få tag på de papperslösa, men också att minska det skuggsamhälle som de befinner sig i.

Det finns argument mot och för detta förslag.
 
Argument mot angiveri
De som är mest utsatta, t ex de papperslösas barn, blir angivna, trots att de är oskyldiga till brottet att vara illegalt i landet. Det stigmatiserar en grupp som är utsatta och oskyldiga.
Genom angiveri vågar de papperslösa inte visa sig, inte ens i skolor eller på sjukhus, varför det skapas ett än större skuggsamhälle, med risker för en ohygglig exploatering som är än starkare än idag.

Angiveri strider mot somliga yrkesgruppers yrkeskod, t ex läkares, och strider också mot fundamentet i t ex lärares yrkesutövning, där elevens förtroende för läraren är ett mycket viktigt inslag.

Att upptäcka och fånga in brottslingar, i detta fall, de papperslösa, är främst polisens uppgift. Andra statliga yrkesgruppers uppgift är inte att delta i brottsbekämpning utan består i att läka sjukdomar och utbilda barn.

Staten borde utveckla de repressiva delarna av sin verksamhet, i syfte att fånga papperslösa, och överlåta till de andra delarna att sköta den verksamhet som de har sig ålagda.
 
Argument för angiveri
Envar, och speciellt statens personal, borde delta i att freda staten, t ex genom att minska den exploatering av staten som de papperslösas rättigheter innebär.

Statens samtliga delar måste vara lojala mot staten. Om staten begär att exploateringen skall minska genom angiveri, borde statens personal vara lojal mot den uppgiften.

Papperslösa utnyttjar statens resurser och förbrukar resurser som hade kunnat komma legitima flyktingar till nytta. Genom att acceptera de papperslösa i den omfattning som sker idag, premieras de som tagit sig till Sverige men inte har rätt att vara i Sverige, medan de räddhågsna och riskovilliga som sitter i ett flyktingläger, går miste om resurser. Angiveri innebär att delvis motverka den darwinistiska flyktingpolitiken, där den starkes rätt går före den behövandes rätt.

Angiveri är inte en ny sak för statens personal. Personal, t ex på förskolor, har anmälningsplikt om de tror att ett barn far illa. Angiverilagen utvidgar blott den uppgiften.
Angiveri underlättar ett etiskt dilemma. Om en lärare i Småland finner att Putins dotter befinner sig i lärarens klassrum, och läraren förstår att det innebär att Putin, denna krigsbrottsling som flytt från Ryssland, gömmer sig i de småländska skogarna, kommer den i ett etiskt dilemma. Skall den ange dottern, och därmed Putin, och öka sannolikheten för att denna brottsling mot mänskligheten fångas in, eller skall den tiga och därmed låta Putin gömma sig i Smålands skogar? Med detta etiska dilemma uppenbaras att det kanske inte finns något principiellt mot angiveri, eftersom det blott är angivarens egen juridiska och moraliska utvärdering av den papperslöses brott som spelar roll.

Debatten om angiveri hade vunnit på att debattörer inte, som en ryggradsreaktion, tog ställning för eller emot, utan att man noga tog fram alla argument, för och emot, och värderade dem, för att slutligen nå fram till en balanserad syn.

Men än bättre vore om man såg problemet med de papperslösa, och försökte skapa en mängd förslag på hur problemet skall reduceras. Där är angiveri en lösning, men andra finns. Polisen och andra delar av statens repressiva organisation kan utveckla sin förmåga att finna och utvisa papperslösa. Den som får avslag släpps inte ut i samhället, utan utvisas omedelbart. Papperslösa ges inga samhällsrättigheter, förutom akutsjukvård. På andra sidan av spektrat finns lösningen med att alla papperslösa ges tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Samtliga lösningar innebär nackdelar och fördelar för de papperslösa och för staten. Att väga dessa nackdelar och fördelar är en grannlaga uppgift, men att inte göra det, är att agera irrationellt, med risk för stora effekter framgent, för individer, för staten för statens legitimitet och för migrationspolitiken.

​Den 25 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt parti. Det innebär bl a att de är nationalister.

För de SD:are som bebor Mälardalen och än mer, trakterna kring Uppsala, där de kan identifiera sig som svear, torde nationalismen vara enkel. Sverige etableras 1523 som Rike med Gustav Vasa, som inte tyckte om Kristian II och hans sätt att korta de ädla stockholmarna genom att göra dem ett huvud kortare, och som avslutade drömmarna om ett Norden, genom att Kalmarunionen gick under. Leve Sverige!

Men Sverigedemokraterna har utvecklats väl i Skåne, ett landskap som nog var det sista som införlivades i Sverige genom freden i Roskilde 1658. Medan Sverige är 500 år gammalt, har Skåne blott varit svenskt under 365 år. Skåne ingick i det danska riket under Harald Blåtands tid, ungefär år 960. Under sin tid som region har därför Skåne varit danskt mellan år 960 till år 1658, dvs 670 år, och svenskt från år 1658, dvs 365 år. Skåne har därför varit nästan dubbelt så länge danskt som det varit svenskt.

Skånes förste svenske kung var Karl X Gustav, och hans son, Karl XI, gjorde sig känd för sin hårda försvenskning och gjorde sig känd, ja ökänd som terrorist i Skåne.

Dessa fakta borde göra det svårt för Sverigedemokrater i Skåne att hävda den svenska nationen. Skåne har ju, sett över historien, varit två gånger längre danskt än svenskt.

Sverigedemokrater är också kända för sin hårda attityd mot invandrare och kräver deras assimilering till Sverige och svenska normer. Den assimileringen kunde onekligen hämta lärdomar från Karl XI:s hårda assimileringsprocess av skåningarna, där brott mot Roskildefreden 1658 var vardagsmat. Skånes inlemmande i Sverige skedde genom kontinuerliga brott mot fredsavtalet. Skåne är därför olagligt inlemmat i Sverige.

Men den hårda, olagliga assimileringen av skåningarna är inget som tycks besvära Sverigedemokraterna. De lever i nuet, med pragmatiska hänvisningar till svensk historia, där man klädsamt glömmer svenskarnas blodiga och hänsynslösa hantering av skåningar.

​Sverigedemokraterna visar på att historia inte är något som har funnits, utan något som skapas idag.

Den 24 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kan vi lära av historien, t ex av de två stora misstagen, von Papens misstag och Chamberlains misstag?

von Papens misstag
Den svenska regeringen baserar sin makt på en överenskommelse med Sverigedemokraterna (SD). Det innebär att SD ges ett inflytande, där deras nationalism och invandrarkritiska politik kan få genomslag.

von Papen övertygade Hindenburg att Hinderburg med tillförsikt kunde utse Hitler till Rikskansler, ty von Papen skulle kunna hantera Hitler och hans hejdukar. Den österrikiske korpralen och hans parti, nazisterna, skulle inte få mycket utrymme i regeringen, både för att von Papen visste hur Hitler skulle hanteras, och för att regeringen skulle blott bestå av ett fåtal nazister, medan den i övrigt bestod av de högerkrafter som både von Papen och Hindenburg gillade. Hitler utsågs till Rikskansler den 30 januari 1933.

Men den 27 februari, en månad senare, brann Riksdagshuset i Berlin. Hitler och Goebbels utnyttjade skickligt denna brand och fick till nya regleringar som snabbt ledde till att nazisterna ganska snart tog total kontroll över regeringsmakten och staten.
von Papens misstag var att tro att han kunde kontrollera Hitler.

I Sverige började koranen att brinna och muslimska stater och aktörer började utöva en repressiv kraft mot Sverige. En av de mest framstående SD:arna, Jomshof, tog till orda och fördömde de muslimska aktörernas reaktion, och passade då också på att ventilera offentligt, och med all tydlighet, sin kritiska inställning till islam. Detta spädde magnifikt på de muslimska staternas repression, varvid staten har höjt upp hotet mot Sverige från en trea till en fyra, på en femgradig skala. Vi får veta att ett firande av damlandslagets brons i världsmästerskapen i fotboll, blir inställt. Den muslimska repressionen har haft effekt på svensk frihet.

Statsministern kanske hade en tro på sin förmåga att hantera SD, likt von Papen, men har fått erfara att han numer befinner sig inom von Papens misstag.     

Chamberlains misstag
Hitlers regering önskade ta över delar av Tjeckoslovakiens land, det sk Sudentland. Det blev en kris som löstes genom att Mussolini föreslog en överenskommelse, vilken signerades av Hitler och Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, som Münchenöverenskommelsen den 29 september 1938. I triumf återvände Chamberlain hem till London, visade stolt upp dokumentet där överenskommelsen med signaturerna fanns och deklarerade: Peace in our time.
( https://www.youtube.com/watch?v=KB4A7phjS_0 ) 

Ett år senare startade Andra Världskriget genom att Tyskland invaderade Polen och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Kanske innebar Chamberlains misstag att, något senare, premiärminister Churchill var helt oresonlig mot nazityskland, och långt senare, premiärminister Thatcher visade samma oresonlighet mot Argentina vid Falklandskrisen.    

Koranbrännandet i Sverige har lett till att muslimska stater har reagerat starkt mot Sverige, där den mest väsentliga är Erdogan i Turkiet, som håller Sveriges NATO-ansökan som gisslan för att förmå svenska regeringen att ingripa bl a mot koranbrännarna och att stifta mer repressiva lagar mot yttrandefriheten. Statsministern för samtal med Erdogan och utrikesministern samtalar med muslimska länders företrädare och låter Utrikesdepartementet, sannolikt för första gången i modern tid, fördöma en demonstration som sker i Sverige.

Mannen från von Papens misstag, Jomshof, driver upp en opinion mot regeringens mjuka reaktion mot den muslimska repressionen och menar att Sverige inte skall böja sig en tum, Sverige skall inte lyssna och reagera på muslimska företrädare, annat än att klart och tydligt säga att detta är svensk yttrandefrihet. Regeringen träder in i Chamberlains misstag genom att söka kompromiss. Den 18 augusti tillkännager regeringen att den skall se över ordningslagen. Och SD, med dess partiordförande Åkesson, säger ”Sådan eftergiftspolitik riskerar att skänka legitimitet till de krafter som hatar vårt öppna samhälle.” Åkesson vill inte delta i att reproducera Chamberlains misstag.
( https://www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringen-tillsatter-utredning-om-andring-av-ordningslagen )

Trots att vi inser von Papens och Chamberlains misstag, reproduceras misstagen. Man kan alltid hävda att det är svårt att lära av misstag, då situationerna alltid är annorlunda, varför man måste beakta den konkreta situationen. Men då dessa två historiska misstag hade så oerhörda konsekvenser, borde de minst vara uppe för reflektion.

​Den 23 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​På Blå Hallen i Höganäs finns nu en utställning av Lars Vilks olika konstföremål och konstprocesser.
https://www.blahallen.com/utstallning

Det är den första konstutställningen där jag skrattat högt och glatt inför presentationen av hans konstprojekt; där jag stått inför tre tavlor och kämpat med att hålla tillbaka gråten (eftersom samhällsnormen är att män får skratta högt men inte bör gråta), och där jag gick ifrån med känslan av en konstens Jesus, som torterades av muslimer och sveks av nästan alla, och mest av dem som han egentligen riktade sig till, kultursfären.

Skratten kom i början av utställningen, där det berättas om de, nästan studentikosa upptåg, han företog sig. Höjdpunkten, där jag skrattade som mest, var bilden av kronofogden (tror jag det var) som fick ett konstpris för bästa performance-akt under det året, när han arrangerade bortforslandet av en figur Vilks uppfört sidan om sin näst största skapelse, Nimis. Han drog in staten i sina projekt, och gjorde dem delaktiga. All ära till kronofogden, som ställde upp på projektet.

Jag förstod också att jag själv varit del i hans Nimis-projekt. För de som ville höra hade jag lagt ut texten om hur uselt det var att befläcka ett fridlyst område med en skulptur, Nimis. Människan kan aldrig lämna något i fred utan måste ständigt sätta sitt märke, sade jag, kraftigt fördömande. Därmed hade jag dragits in i projektet, och med mitt fördömande visat på gränsen för konsten. Vilket ju alltid varit en del i hans konst. Han var en sorts praktiskt agerande Kantian, som via ’kritik’, via sin kreation, visade på var gränser gick.

Jag har sedan dess varit delaktig i Nimis, ty jag besökte Nimis, och hade onekligen en tanke att om han kan uppföra illegalt, kan jag bränna ner. Men när jag kom fram till Nimis och stod inför det höga tornet, där jag såg en äldre man som klättrat upp i tornet och nu, med en pojkes glada uppsyn, strålade av glädje inför sin prestation och utsikt, ändrade jag mig omedelbart. Det var ett konstverk som inte bara kunde upplevas genom ögonen, utan med hela kroppen och själen, och kunde locka fram känslor som vanligtvis ligger fördolda i äldre män. Det var en fantastisk prestation som konstverket utförde.

Längre fram i utställningen kommer den sista informativa tavlan, där det stod att han dog i en bilkrasch, med sina livvakter, som han tvingades ha p g a ett annat konstprojekt, Rondellhunden. Några tavlor längre fram kommer den tavla som jag här har på bild. Vi förstår alla vad den föreställer. Den föreställer teckningen Rondellhunden.



Rondellhunden är hans mest magnifika konstprocess, då den uppenbarade både den islamiska intoleransen och dess fascism, att med hot om våld, och med våld, vilja tysta de som inte ansluter sig till islams normer. Men än mer, kanske som en besvikelsens triumf för Vilks, hur stora delar av etablissemanget och, inte minst, hur kultursfären vände sig från honom, antingen genom passivitet, eller genom att kritisera honom för att vara sensationssökare eller islamofob. Han hade, återigen, lyckats visa gränserna för konsten. Den praktiskt agerande Kantianen hade visat på en gräns som inte fick överträdas. Mest magnifikt var det när Moderna Museets chef, Gitte Ørskou, vägrade ta in Rondellhunden, med hänvisning till att den ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. Vilks konstprojekt förde ett stort ’O’ till Moderna Museets namn.

När jag arbetade på Högskolan Kristianstad, ett år innan jag blev avskedad, i en Vilksliknande process, övervägde jag att ta in Vilks som metodföreläsare. Hans projekt, att genom kreativitet visa på en gräns, är ju i mångt och mycket vad den vetenskapliga metoden går ut på. Vi forskare söker upp gränser i vår kunskap, och när vi funnit dem, försöker vi utvidga dem. Jag trodde att han kunde hjälpa våra studenter att finna den kreativa kraft som möjliggör att finna gränsen, och att våga överträda den. Men Vilks dog som förföljd kritisk konstnär och jag blev avskedad som kritisk akademiarbetare.

Gå och se utställningen. Om du är som jag, bubblar ditt sinne av glädje över kreativiteten, ilska över sveket och du lämnar utställningen med en knuten näve i förbannelse över den fascistiska intoleransen från en, bisarrt nog, omhuldad religion.

Tack till Blå Hallen, för ert mod att visa Lars Vilks konst, och för er presentation av konsten. 

Den 22 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om man har en smutsig byk och vill tvätta den, eller dölja den, kan man tillgripa marknadsföringsknep, eller, med äldre språkbruk, propagandistiska medel.

Religionen islam är en avskyvärd religion, både i sina texter och i sin tillämpning. Men företrädare för religionen är oerhört skickliga i sin förmåga att, kanske inte så mycket tvätta, som att dölja sin religions smutsiga byk.

Jag presenterar idag några observationer om hur islam gör för att legitimera sig. För att göra det tydligt jämför jag med en annan totalitär ideologi, nazismen.

Legitimera genom att avskilja
Islams tillbedjare brukar benämnas muslimer. Men numer används en speciell beteckning på de utövare som utövar islams våldsamma del, den som så rikligt finns beskriven och uttalad i koranen. Dessa kallas islamister. De kan avskiljas från islam genom att anges som illvilliga, som bokstavstroende, som fanatiker som egentligen är avarter av det sanna islam, som anges som en fredlig religion, trots att islams texter och dess praktik så tydligt pekar ut våld som medel för islam. Uttrycket islamist renar och legitimerar islam och muslimer.

Motsvarande avskiljande för nazismen har – ännu - inte gjorts, då alla kallas för nazister. Men man hade kunnat göra samma avskiljande i legitimerande syfte och kalla de nazister som beter sig som folk för nationalsocialister, medan de elaka, de som utförde våldet, kallas för nazister. Genom att avskilja de som bär ideologins fascism med ett begrepp, nazist, och låta de andra kallas för nationalsocialister, skulle man kunna dölja fascismen i nationalsocialismen. Uttrycket nazist kan rena och legitimera nationalsocialismen.

De fascistiskt agerande benämns nazister och islamister, medan de goda aktörerna inom lärorna, som inte väcker omgivningens anstöt, benämns nationalsocialister och muslimer. Genom det avskiljandet kan man dölja ideologiernas sanna väsen.

Legitimera genom att peka på de fredliga och avskilja de våldsamma
Hitler, Göring, Goebbels hänvisas till när det gäller nazismen. Aldrig hänvisar man till Fritz och alla hans frejdiga kamrater, som förvisso var medlemmar av det nationalsocialistiska partiet, men som sannerligen inte var nazister, i meningen att vilja angripa judar med gas och terror. De frejdiga var öldrickande, fredliga och allmänt hyggliga personer som inte följde bokstaven i ideologin, t ex genom att hata judarna. Men genom att aldrig peka på Fritz och alltid på Hitler och hans anhang, får nazismen alltid en karaktär av ondska.

När det gäller islam görs oftast tvärtom. Terrorister och testuggande muslimer förs undan till gruppen av islamister, ofta med argument att de inte förstår islam. Istället hänvisar man i tid och otid till de miljontals muslimer som är fredliga, och kanske knappt ens är muslimer, i meningen att noga studera och följa koranen.

Nationalsocialister och muslimer är hyggligt folk, som lever i fred med människor, medan nazisterna och islamisterna hatar och bedriver terror. Genom att selektivt peka ut företrädare för ideologierna, uppenbarar man i fallet med nationalsocialismen dess ondska, och döljer islams ondska.

Legitimera genom att knyta marknadsföringen till en grupp som anses utsatt
Nazisterna främsta symbol, svastikan, är förbjuden. Den skulle säkert gärna bäras idag av de unga, lätt förvirrade män, som mestadels tycks söka nazistgruppens gillande och omsorg. Den klassiska bilden från Växjö (se länk nedan), där en äldre kvinna svingar sin handväska mot en stolt ung man som bär en nationalsocialistisk flagga, visar just en sådan ung, söndrig pojke, som, för en gång skull, får erkännelse i gruppen, medan han får den allmänna opinionens förakt. Han är marginell, med en orolig familjehistoria, men får en plats i gruppen. Men trots att han är marginell, med en trasig familjehistoria, och borde få våra omsorg, hänsyn och empati, får han fördömelse av opinionen. Istället är det den äldre kvinnan, som faktiskt utövar politiskt våld med sin handväska, och därför borde kritiseras hårt, som får opinionens medömkan.
(https://images.aftonbladet-cdn.se/v2/images/47347a8f-a331-4fa0-ba2d-d01b50646ebf?fit=crop&format=auto&h=537&q=50&w=800&s=75d6417b74282ac1023474ec7843d254c24abe32 )

En symbol för islam är hijaben, som manifesterar islam och därmed marknadsför islam. Den bärs av muslimska kvinnor, som uppfattas som varande de mest förnedrade, marginaliserade kvinnorna i Sverige. Marginaliserade som den unga pojken. Men dessa kvinnor får medömkan av opinionen, trots att de bär en förtryckande symbol. Islam hjälps i sin marknadsföring, dvs propaganda, genom att svenska kvinnor, de som skulle vara så frigjorda, t ex socialdemokraten Veronica Palm (se länk nedan), frivilligt tar på sig hijaben för att uttrycka sin solidaritet med den marginaliserade gruppen av muslimska kvinnor. Effekten är att socialdemokraterna, de som tidigare kämpade mot totalitära läror, som nazism och kommunism, nu legitimerar en totalitär ideologi, islam.
(https://svd.vgc.no/v2/images/4a93163f-7f34-4af3-bb7c-8037351cedde?fit=crop&h=533&q=80&upscale=true&w=800&s=1a35b938a278dd2611889a188fd5fa24554b383f )

Legitimera genom tystnad
Koranbrännandet fördöms som kränkande genom att fokusera på att skriften bränns. Men den offentliga debatten bryr sig inte om innehållet och budskapet i den skrift som bränns. Om de bara hade läst upp text ur koranen, hade de sett att brännandet, elden, är ständigt närvarande i texten, och kränker, t ex ateister (4:56): ”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” Tystnaden kring skriftens budskap legitimerar skriften och därmed islam.

Nationalsocialisterna land, Tyskland under 30-talet, beskrivs som ett totalitärt och judehatande land. Det är dock möjligt att beskriva landet på annat sätt, fyllt med utvecklingsoptimism och sociala program. Men en sådan balanserad bild ges inte. Idag beskrivs förvisso de muslimska länderna med viss balans, men dessa beskrivningar får inte ett starkt genomslag. Den ohyggliga terrorn som utövas mot kvinnor och flickor i muslimska länder, med Afghanistan som toppen på berget, innebär inte att feminister skanderar på gator och torg att islam skall bekämpas, och att Afghanistan och Saudiarabien skall bojkottas. Opinionen blundar aktivt och framför allt, drar inte paralleller mellan förhållandena i de muslimska länderna och islam. Kristallnatten kastar full skugga över nationalsocialisternas Tyskland, med sina sociala program, medan islams terror i de muslimska länderna möjligen beklagas, men tas inte som intäkt för att islam är en ovärdig ideologi som, likt nazismen, skall bekämpas.
 
Legitimitet genom legitima gruppers stöd
Nationalsocialisterna har idag inte sökt stöd och de har inte heller fått stöd av offentligt legitimerande krafter. De fick det förvisso i nazityskland via mer tysta kanaler, där näringslivet och högreståndspersoner stödde dem. När det gäller islam har de fått stöd från deras abrahamitiska bröder, judarna och de kristna. Det är onekligen paradoxalt, ja absurt, att judiska organisationer framför god helg-budskap till muslimer, med tanke på att islam rymmer tydlig antisemitism.

Propagandans framgång
Det går inte att undgå insikten att fascismen, dvs villigheten att tillgripa våld för att realisera sin politik eller för att förhindra andras politik, finns i nationalsocialismen och i islam. De är samma andas barn, fascistiskt och totalitärt. Det går inte heller att undgå insikten att, medan nationalsocialismen misslyckats att legitimera sig idag, har islams företrädare varit mycket lyckade i sin marknadsföring, i sin propaganda av islam, trots att fascismen och det totalitära ligger i öppen dager.  

Att smussla undan islam genom den propagandistiska marknadsföringen som jag berättat om här, har ett pris. Det legitimerar en totalitär, fascistisk ideologi. Legitimeringen innebär att riskerna för ett utbrott av dess fascism, med förtryck och förföljelse, inte blott mot enskilda, som Lars Vilks, utan mot folkgrupper, som t ex ateister, är närvarande. Idag manifesterat i att hotbilden i Sverige höjts från en trea till en fyra, på en femgradig skala, där svenskar uppmanas att vara försiktiga och uppmärksamma. Den muslimska fascismen innebär, rent konkret, att vi inte samlas för att fira det svenskalandslagets brons i fotbollens världsmästerskap.

Det ökade hotet borde få de legitimerande krafterna att förtvina. Men absurt nog, är det de som avslöjar fascismen i islam, t ex Jomshof, som får löpa gatlopp, under beteckningen islamofober. Så effektiv är legitimeringen av islam.

​Den 21 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En framträdande liberal politiker sade, angående SD-politikers uttalanden om islam och mohammed (frid över hans bortavaro): ”Jag tror att gränsen går vid att de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt. Men där går absoluta gränsen.” I ett sms förtydligar han uttalandet: ” ”L kan inte leva med rasistiska uttalanden om bland annat muslimer och judar och alldeles särskilt inte om judar”. Det tycks som om judarna är mer omhuldade än muslimer hos den liberale företrädaren.

Detta uttalande väckte stor debattglädje och fördömandegläjde. Liberalernas gruppledare i Riksdagen sade: ”Självklart bör ingen uttrycka sig nedsättande varken om judar, muslimer eller någon annan. Det är inte okej att värdera människor olika utifrån deras religiösa tillhörighet eller ursprung”

Vad innebär utsagan om man antar att hon menade en generell princip:
Man skall inte värdera människor olika utifrån deras religiösa tillhörighet eller ursprung.

Om denna utsaga skall tillämpas generellt, då har den liberale företrädaren gjort vad Jomshof har gjort, dvs uttalat en princip som är oerhört kritisk mot islam, men även mot judendomen, både avseende deras religiösa, sk. heliga texter och mot deras politiska praktik.

’Heliga texters’ (sic!) brott mot den liberala principen
Judarnas största högtid är påsken, då man firar uttåget ur Egypten, vilket föregicks av att dödsängeln gick omkring och dödade varje förstfödd son i de hem som inte hade lammets blod på dörrposten (2 Mos 12:13). Det var en ohyggligt rasistisk handling, där moses folk skiljer ut sig medvetet och inte meddelar andra om dödshotet, varför dödens ängel kan leta upp och dra fasa över de som inte var moses folk. Det var en ohyggligt diskriminerande handling, som absurt nog, utgör grunden för judarnas påskhelg, t o m idag. Den sk heliga, men faktiskt rasistiska texten i toran, värderar folk utifrån religiös tillhörighet och bryter därmed mot liberalens princip.

Koranen är full av diskriminerande uttalanden, där icke-muslimer utlovas ond, bråd död och helvetets eldar. Bara i kapitel 2 har jag identifierat 7 verser (6, 10, 24, 191, 221,) som uttalar sig tydligt diskriminerande. T ex början på 2:221: ” TAG inte till hustrur kvinnor som dyrkar avgudar förrän de blivit troende”. Folk värderas utifrån religiös tillhörighet, varför koranen bryter mot liberalens princip.

Politiska handlingars brott mot den liberala principen
Amnesty gav ut en rapport där de anser sig kunna föra i bevis att Israel agerar som en apartheidregim, dvs diskriminerande, gentemot palestinier, främst i de ockuperade områdena, men även avseende arabiska medborgare i Israel. Parlamentet stiftade 2018 en lag som slog fast att Israel var en judisk stat. Således, det görs skillnad på folk beroende på religion. Israel bryter mot liberalens princip.
https://www.amnesty.se/aktuellt/israels-apartheid-mot-palestinier-ett-grymt-system-av-dominans-och-ett-brott-mot-manskligheten/

I Saudiarabien utgörs konstitutionen av Koranen, vilket vi sett diskriminerar mycket kraftigt. Dödsstraff kan utdömas för apostasi, dvs att konvertera från islam. Det är ett brott att vara ateist. Det är skillnad på folk beroende på övertygelse. Saudiarabien bryter mot liberalens princip.

Således! Att judar och muslimer gör skillnad på folk utifrån religion, i sina texter och i sin politiska handling, är inte ett kontroversiellt eller okänt förhållande. Men detta förhållande drabbas hårt av liberalens uttalade princip.

Hur är det möjligt att göra detta uttalande, utan att judar och muslimer protesterar? Hur är det möjligt för den som uttalar principen, att inte samtidigt dra konsekvenserna av sitt uttalande och i ärlighetens namn säga att liberalerna tar avstånd från judarna och muslimernas texter och politiska handling?

Politiker är inga sanningssägare. Likt hitlers påstående om retorik, en stor lögn accepteras lättare än en liten. När politiker säger något skall man inte undra om det är sant eller en princip, dvs en generell utsaga, eftersom dessa kriterier inte tycks vara en avgörande urvalsmekanism för politikeruttalanden. Istället skall man fråga sig varför politikern säger det, dvs ett rent nyttotänkande, där ändamålet helgar medlet, dvs utsagan. Att förvänta sig att en politiker ansluter sig till principiellt tänkande, t ex att man inte rangordnar folk utifrån eras trosföreställning, är orimligt.

Mer rimligt är att inse att en politiker är marxist och därmed följer Groucho Marx’s princip om principer: ” Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others..”

​Den 20 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​På 70-talet gav Socialstyrelsen en rekommendation: ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen”. Det angreps från liberalt håll för att vara social ingenjörskonst av värsta slag, där staten vet vad individen behöver.

Idag får vi veta att barn i utanförskapsområden kommer hungriga till skolan. Skolor överväger att servera frukost i skolorna, dvs att skolorna, ytterst staten, blir de som får betala för kalaset, genom att kompensera för föräldrars misslyckanden.

Från Storbritannien rapporteras att landets unga är kortare än andra länders ungdomar, något som sägs bero på dålig kosthållning, vilket också yttrar sig i att ungdomar idag har mer av bristsjukdomar som skörbjugg och rakit. Det syns tydligt i de fattigaste områdena där ungdomar är kortare och överviktiga relativt ungdomar i välbärgade områden.
(https://www.svd.se/a/KnXAP4/brittiska-barn-far-skorbjugg-chockerande )

Högerns förtrupp, krönikören i Svenska Dagbladet, Lena Andersson, visade på att även den fattige kan äta sig mätt på bra mat, och lade därmed skuldbördan på föräldrar, som inte tycks vilja ge sina barn bra mat.
(https://www.svd.se/a/Q7OlRV/hungrar-barnen-ar-det-foraldrarnas-fel-inte-ulf-kristerssons )

Högern är sig lik. Hunger och undernärdhet är individens och familjens fel, och de läxas upp för att inte inse detta. Mer socialliberala och gammelvänstern ser istället människors svagheter och anser att staten skall ingripa, genom informationskampanjer likt Socialstyrelsens uppmaning, eller genom ekonomiska ingrepp, där frukost på skolan är ett sådant.

Frågan är, var går gränsen för individen och för staten?

Jag fick nyligen en uppmaning av hälsovården, via ett brev som tydligen gick ut till alla över en viss ålder, att lämna prov via brev, och därefter få svar om det fanns risk för en speciell typ av cancer. Jag skickade in mitt prov och fick besked att det inte fanns spår av cancerrisk.

Jag var mycket nöjd över den omhändertagande staten. Den anmodade mig inte, utan bjöd in mig att, på frivillig väg, testa mig. Det avsåg en sak som jag inte hade en aning om. Som jag inte vill informera mig om, inte blott för obehaget i sjukdomsfantasier, utan mest för att människans sjukdomar är oändliga, varför att låta sig informeras om alla sjukdomar skulle uppta hela livet. Staten avlastar mig, gör bedömningen vilka sjukdomsrisker som skall hanteras och vilka som kan ligga i det fördolda. Staten är omhändertagande. Den befriar mig från tidsödande informationsinhämtning, dvs ger mig mer ledig tid, och ger mig högre grad av trygghet. Tack, ombesörjande stat!

Man kan, likt högern, fördöma mig och skambelägga mig. Jag, som inte informerar mig, och som, genom min okunskap och likgiltighet, skapar kostnader för skattekollektivet som måste finansiera den statliga omsorgen om individen, istället för att jag själv bär kostnaden för omsorgen om mig själv. Inte konstigt vi får höga skatter när staten får ta hand om alla individer, t o m forna professorer i företagsstyrning.

Högern har, sedan 80-talet, varit framgångsrik i att nedrusta den ombesörjande staten, det de kallar social ingenjörskonst.

Ett sådant tilltag, som marknadsfördes som ökad frihet, var att stimulera folk att utbilda sig i spekulation för pension. Folk skall minsann inte sitta i sin trädgård och odla jordgubbar, utan sitta inne och bilda sig i kapitalismens själ, kapitalavkastning via spekulation. Därav kom premiepensionen till, där 2,5 procent av inkomstgrundande pension avsätts för individen att själv bestämma var den skall placeras. För mig, som själv ägnar mig åt aktiespekulation, var det oerhört irriterande eftersom jag tycker att staten skall stå för den grundläggande pensionen, och de som så önskar, skall slippa ifrån att ägna tid och möda åt finansiell spekulation. Men premiepensionen rymmer ett alternativ för oss som tycker att det är statens uppgift, nämligen AP7 Såfa, som innebär att om man väljer att inte göra ett individuellt val, placeras kapitalet i den fonden. Man kan skönja en illa dold privatiseringsambition bakom premiepensionen, att slutmålet är att all pension ligger hos individen att välja, medan staten blott erbjuder en ytterst liten pension för fyllbultar, för invandrare som inte tjänat in till pension och för allmänt slösaktiga personer som inte ser framtiden.

Man kan se positivt på privatiseringen, då den säger att varje individ är kapabel att ta hand om sig själv, och den skall både ha möjligheten och tvånget att ta hand om sig själv. Vill någon spendera sina pengar idag och inte ha mycket i framtiden, skall den kunna göra så, istället för att staten tvångsbeskattar individen idag, för att ge tillbaka vid ålderns höst. Frihet är att få välja att ha goda dagar idag och dåliga i morgon, eller att ha det snålare idag, men gott vin vid ålderns höst. Det är individens val, inte statens val.

Men man kan också se positivt på den ombesörjande staten. Den avlastar individen från att beakta allt mellan himmel och jord, och lägger allt informationsinhämtande och bedömning på staten, där riktiga experter på saken kan göra en god bedömning. Istället för att slösa tid på att lära mig om pensionsfonder, kan jag läsa en bok om Hegels dialektik.

Men den ombesörjande staten handlar också om klassamhället, där resurssvaga personer, både i egen kunskap, men också i nätverk, som inte känner personer med aktiekunskap som kan tipsa om placeringsalternativ och som inte, över en god middag i goda vänners lag, kan samtala med sin vän, läkaren, och där få tips om att man bör ta sådant prov som jag skrev om ovan.

Ytterst är det frågan om var på linjen mellan fullständig individuell frihet, där individen måste göra alla val och ta alla konsekvenser, och ett fullständigt totalitärt samhälle, där staten bestämmer över individen och befriar den från alla val, dvs frihet från frihet.

Varje val som en individ kan göra, där det är möjligt att staten kan göra valet, dvs var på linjen man skall ligga, bör vara uppe för debatt och för avgörande via fria och hemliga val, dvs demokrati.

Förr i tiden fick man hyra sin telefon av det statliga Televerket, där man kunde välja mellan några få olika modeller, och fick sedan ringa på deras nät. Idag finns en uppsjö av telefoner och bolag som producerar telefontjänster. Jag lät mig nyligen förföras av en munvig försäljare för ett bolag, Tele2, med konsekvens, som senare visade sig, att jag fick ett sämre abonnemang än jag hade tidigare, där försämringen låg gömd i en avtalsklausul som försäljaren inte belastade mig med vid försäljningen av abonnemanget. Professionalismen hos Televerket har, i mitt tycke, efter blåsningen av Tele2, ersatts av en Kiviksmarknadsmentalitet, där jag, som köpare, måste vara oerhört uppmärksam på alla klausuler. Individens fria val har kostat mig en hel del i detta fall. Jag var inte kompetent att ta hand om mina intressen och får betala för det.

Å andra sidan, när telefonbolaget Vodafone fanns, fick jag ibland meddelande från dem, att de kunde se på mitt telefonerande att jag kunde ha ett annat av deras abonnemang, som innebar att jag kunde få lägre kostnad för mitt telefonerande. Kompetensen och kunskapen om mitt telefonerande och deras abonnemangsalternativ fanns hos bolaget och de använde sin kompetens för att hjälpa mig i mitt val. Vodafone var ett bolag som visade sina kunder omsorg och befriade dem från att skapa kunskap om alla alternativ. Vodafon var ett ombesörjande företag.

Ge mig därför ett företag som tillhandahåller en lista över alla val en individ kan tänkas göra och som erbjuder sig att hjälpa mig med alla dessa val. Ge mig också en ombesörjande stat, som när den ser att individer gör felaktiga val, som innebär att deras barn blir fetare och kortare, går ut till individerna och hjälper dem till bättre val.

​Den 19 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Sverige tillsätts domarna i Högsta domstolen (HD) av regeringen och det är regeringen som utser ordförande i HD. Högsta domstolen är inte en författningsdomstol, utan granskar blott andra domstolars domar och utgör högsta dominstans. I Israel utses domarna till deras HD av landets president, efter att ha nominerats av representanter för domstolarna, regeringen och parlamentet. Det är en inte en författningsdomstol eftersom Israel saknar en författning. Däremot kan den kan döma över lagstiftning som parlamentet beslutat om och över regeringsbeslut.

I Israel sker stora demonstrationer mot ett förslag som gör Israel mer likt Sverige när det gäller relationen regering, parlament och högsta domstol. De som demonstrerar ser med skräck på att de folkvalda, som domineras av höger och extremhöger, skall få sådan makt som de sett i t ex Ungern. Kanske de drar sig till minnet att Förintelsens skapare, nazisterna, fick kontroll över parlamentet, precis som fascisterna i Italien, och via parlamentet införde diktaturen.

Med den historiska erfarenheten kan demonstrationerna förstås.

Vi i Sverige, med formella förhållanden som påminner om de som man demonstrerar mot i Israel, kan tycka det är märkligt att man hävdar att domstolsmakt är demokrati. I alla fall om dessa vi är demokratiska socialister, som lutar sig tillbaka på Hägerströms rättslära, där rätten är det som är rådande rätt, varför demokratin är det som utformar rätten. Domstolar kan därför inte stå över parlamentet. Så har det sett ut i Sverige.
(https://www.gp.se/ledare/benjamin-netanyahu-dr%C3%B6mmer-om-att-bli-tage-erlander-1.105783410 )

Det hade kunnat vara överraskande att få ta del av vad en svensk, forna aktiv socialdemokrat, Veronica Palm, skriver på twitter: ”Världen går baklänges. Mer auktoritär riktning vart än man vänder sig. Följer med oro utveckligen i Israel.” (https://twitter.com/veronicapalm/status/1683710680828870657 )

Palm tycks ha blivit konservativ på gamla dagar och vänder sin tilltro, inte till demokratin och parlamentet, utan till en högre makt, en domstol. Hon representerar därmed den högern som idag styr socialdemokratin. 

I Sveriges grundlag, regeringsformen, står, i första paragrafen: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Svenska Dagbladet (och GP) gör samma notering som jag, att det ser ut som om dagens socialdemokrater har brutit med den forna socialdemokratin. Dagens socialdemokrater har drivit till höger, där de går emot demokratin som yttersta ideal och idag t o m respekterar totalitära ideologier (islam).
https://www.svd.se/a/q1ra80/socialdemokraterna-har-varit-den-liberala-demokratins-fiende

Förvisso finns det en skillnad genom att Sverige har en konstitution, med olika organ som försvarar den, medan Israel saknar en konstitution, och därmed är mer utsatt för parlamentets nycker. Men i grunden förefaller den nya regleringen i Israel etablera vår grundlags första sats: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

När nu demokratin tycks öppna sig för en extremhögers inflytande, då tappar socialdemokratin sin tilltro till demokratin och vill ha starkare domstolsmakt. Som om demokrati inte var ett värde i sig, utan blott hade värde så länge demokratin gick sossarnas väg. Likt den gamla högern som inte ville ha demokrati eftersom det hotade deras intressen.

Den forna socialdemokratin, reformisterna, trodde på demokratin, att samhället kan och bör förändras via Riksdagen. Dagens Socialdemokraterna har förlorat tron på demokratin och står på högerns sida i sitt tvivel på demokratin och önskar egensinniga domstolar, de som forna socialdemokrater såg mer som företrädare för de besuttna och deras intressen.
Så girar Socialdemokraterna åt höger.

​Den 16 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vem är offer i följande situationer?

På marken ligger en plånbok. En person tar upp den, finner att den rymmer mycket sedlar. Personen anser att den är behövande, varför den lägger beslag på plånboken istället för att lämna in den till polisen.

Onekligen har den fyllda plånboken stimulerat personens ha-behov och gjort den till en tjuv. Personen blev offer för sitt ha-begär och, genom begäret stimulerades alternativt tvingades personen att bli tjuv. Personen blev ett offer.

En man ser en oerhört utmanande klädd kvinna. Han blir övertagen av sina drifter och tilltvingar sig ett samlag med den utmanande kvinnan. Kvinnans klädsel stimulerade, alternativt tvingade mannen att ge efter för sitt begär och begick en våldtäkt. Han blev offer för kombinationen av sina begär och kvinnans inbjudande klädsel. Mannen blev ett offer.

En folkgrupp ser hur en man bränner en bok som gruppen håller för helig. Brännandet stimulerar, alternativt tvingar folkgruppen till att agera, med hot om våld och t o m med våld mot bokbrännaren, för att befria sig och sin heliga bok från det som de, i sina själar, ser som ett övergrepp mot deras världsåskådning. Mannens brännande gör folkgruppen till ett offer.

Frågan är vem som är offer. Är det tjuven, våldtäktsmannen, folkgruppen som är offer, eller är det ägaren av plånboken, kvinnan och bokbrännaren?

Det paradoxala är att det svenska etablissemanget sannolikt skulle se plånbokens ägare och kvinnan som offer, medan folkgruppen i den tredje situationen är offret.

I alla tre fall ger personer efter för en personlig böjelse. Man skulle kunna begära att personerna skulle agera civilisatoriskt och inte ge efter för sina personliga böjelser. Tjuven, våldtäktsmannen och folkgruppen skulle inte ge efter för sin böjelse att ta plånboken, begå våldtäkten eller hota bokbrännaren. Låt ägaren med plånboken få tillbaka sin plånbok, låt kvinnan gå klädd som den vill och låt bokbrännaren göra sin demonstration.

Stölden, våldtäkten och hotet mot bokbrännaren är alla barbariska personliga reaktioner på en böjelse som inte är legitim i ett civilisatoriskt samhälle.

I min värld är ägaren till plånboken, kvinnan och bokbrännaren offer.

​Den 15 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Koranbrännandet har hettat upp den inhemska debatten och utrikes diktatorer, imamer och folkgrupper. Oavsett vad man anser om bränneriet som sådant, har det haft effekter som är värdefulla för det svenska samhället. Det har gett oss skäl att diskutera vad som menas med yttrandefrihet, vad hets mot folkgrupp kan avse, om det är rimligt att svensken tiger för landets skull, om vad islam är, samt visat upp muslimers agerande, både i utlandet, men kanske speciellt har de svenska muslimernas agerande varit intressant att notera. Koranbrännandet har därför lett till en upplysning om fenomen och en fördjupning av våra tankar om demokrati.

Idag hävdar jag att koranbrännandet har berikat Sverige.

Debatt om yttrandefrihet. Här har funnits diskussioner om vad som kan avses med ett yttrande, där man ansett att brännande av en bok inte är ett yttrande. Det innebär rimligen att Lars Vilks rondellhund och Picassos Guernica inte kan ses som ett yttrande och därför inte skyddas av yttrandefrihet. Platsen för yttrandet har också diskuterats, där man hävdat att brännandet får väl accepteras, men inte utanför en folkgrupps lokaler, som kyrkor, moskéer, ambassader. Motargumentet har då varit att det rimligen måste innebära att moskéer och kyrkor inte skall få demonstrera med sina symboler på byggnaderna.

Hets mot folkgrupp. Man har hävdat att brännandet av koranen riktar sig mot en folkgrupp, muslimer, varför det är hets mot folkgrupp. Invändningen har varit att brännarna inte gjorde det som kristna gjorde, brände människor, utan de har bränt en bok, i syfte att angripa, inte muslimer utan religionen, varför brännandet inte är hets mot en folkgrupp. Mot det har invänts att koranen är en mycket viktig bok för en folkgrupp, muslimer, som anser att den är helig och att bränna den är för dem att skända boken och utgör därmed ett angrepp på dem och deras tro. Invändningen mot det har varit att faktumet att boken är helig för en grupp, inte gör den helig i samhället, utan blott för den gruppen. Muslimernas livsvärld, där koranen är helig, kan inte göras allomfattande, ty det är att begära det totalitära samhället, där samhället skall underordnas islam och dess livsvärld. Många har hänvisat till nazisternas bokbål, och hävdat att det är samma sak som koranbrännandet. Invändningen har varit att medan nazisterna brände böcker av judar, och därmed riktade sig mot judar, bränns blott koranen och inte andra böcker av muslimer, varför brännandet är riktat mot religionen och inte muslimer. Överraskande har däremot varit att den brända bokens text, dvs innehållet i koranen, inte har tagits upp och problematiserats som hets mot folkgrupp. Koranen uttrycker ju explicit hot om våld mot icke-troende och rekommenderar att en folkgrupp, gifta kvinnor, skall misshandlas om de inte lyder sin man. Att slå sin fru är olagligt i Sverige, men koranens uppmaning till detta lagbrott har inte varit under debatt. Frånvaron av denna problematisering beror sannolikt på att få har bevärdigat koranen med en läsning, samt att religiösa texter har en sorts amnesti, en yttrandefrihet som är mer omfattande än någon annans.

En svensk tiger. Främst regeringsföreträdare har sagt att man bör tänka efter vad man gör, med referens till landet, dess ekonomi, dess företag, men speciellt idag, på landets säkerhet som anses vara relaterat till att Sverige blir medlem i NATO. Invändningen har varit att en sådan norm gör nationen, och tolkningen av vad som är bra för den, överordnad yttrandefriheten. Det innebär att Palmes kritik av Vietnamkriget, som slutligen ledde till att USA kallade hem sin ambassadör, inte var lämplig. Vilket var den positionen dåtidens högerparti intog. Man har hävdat att svensken skall tiga om saker som uppenbart är eller borde vara hemliga gentemot främmande makt, som t ex hemliga militära installationer. Invändningen mot det har inte riktat sig mot argumentet som sådant, då det kan accepteras, utan att koranbrännande sannerligen inte yppar något om svensk säkerhet.  

Kunskap om islam. Reaktionerna på brännandet har varit starka från grupper av muslimer, som bränt svenska flaggan, attackerat svenska ambassader och där företrädare uttalat illa förtäckta hot mot Sverige. Islamkritiker, de som vulgärt kallas islamofober, hävdar att dessa reaktioner avslöjar islam som en våldsam och totalitär ideologi, med företrädare som inte tvekar att uttala hot om våld, premiera våld, och t o m utöva våld. Med det agerande som bevis dras slutsatsen att islam är en fascistisk ideologi. Försvaret har varit att de våldsamma utgör en blygsam minoritet och att de inte rätt förstår islam, som ju är fredens religion. Därmed har vi alla blivit varse att islam inte är ett, utan har en mängd olika grupperingar och varianter, precis som den kristna kyrkan består av en mängd varianter och kommunismen, som har bestått av många olika inriktningar.

Muslimers agerande. Många, men trots allt, en minoritet av muslimer i utlandet, har reagerat starkt mot koranbrännandet. Några har hävdat att de som agerat starkt, är en blygsam minoritet som kanske t o m knappast kan kallas muslimer. Andra har pekat på att alla totalitära ideologier, kommunismen, nazismen, kristendom och islam, har en stor mängd anhängare som är fredliga och beter sig som folk, medan alla dessa ideologier har ett fåtal företrädare som är våldsamma, där det typiska är att det är de våldsamma företrädarna som utgör toppen av ideologin. Det är osannolikt att en majoritet av nazisterna stödde Förintelsen eller att en majoritet av kommunisterna stödde Holodomor. Men det innebär inte att nazismen och kommunismen var fredens ideologier, utan att majoriteten var hyggligt folk, med en etik som stred mot ideologierna.    

Svenska muslimers agerande. I Sverige har det funnits demonstrationer som samlat svenska muslimer, där de motsatt sig koranbrännande och uttryckt en önskan att förbjuda möjligheten att bränna koranen. Ingen muslimsk demonstration, som jag känner till, har gjorts för att stödja den nuvarande tillämpningen av yttrandefriheten. Däremot har några enskilda muslimer stött yttrandefriheten. Invandrarkritiker, vulgärt benämnda rasister, tar detta som intäkt att muslimer är illojala och otacksamma mot Sverige, där invandrarna sökte sig till Rikets frihet och solidaritet, men väl på plats, har de vänt sig mot en av Rikets ideologiska fundament, yttrandefriheten, och visar därmed att deras lojalitet står till religionen och inte till Riket.

Lars Vilks skapade rondellhunden för att via reaktionerna på teckningen visa hur det svenska kulturetablissemanget såg ut. Koranbrännandet har haft en liknande effekt.

Slutsatsen är att koranbrännandet har berikat Sverige.

​Den 14 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Före och under Andra världskriget fanns agerande i Sverige som kan samlas till en negativ eller en positiv bild. Speciellt har den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland blivit uppmärksammad, där vi sålde järn till tyskarna och lät deras transittrafik till Finland gå på våra järnvägar, de som borde vara neutrala.

Henrik Arnstad, i tidningen Vi (https://vi.se/artikel/s08ZZapo-a0j2LRwp-5e8a8) har skrivit en intressant krönika över hur den historien har behandlats. Han menar att det har skapats en historieberättelse som kallas mea culpa-Sverige, där Sveriges agerande framstår som kryperi och omoraliskt agerande.

Han pekar ut några intressanta fenomen.

År 1973 sändes TV-serien ’Någonstans i Sverige’, en omåttligt populär TV-serie, som betonade transittrafiken. Arnstad hävdar att den tidigare bilden av det lilla landet som, för att värna sig, var medgörlig, ersattes nu av mea culpa-Sverige, det krypande, skyldiga landet Sverige.

År 1991 publicerade journalisten Maria-Pia Boëthius boken ’Heder och samvete’, som formligen vältrade sig i mea culpa-Sverige.

Bägge dessa fenomen kan inordnas under en vänsterkritik, som delvis riktade sig mot överklassen i Sverige, men kanske än mer, mot socialdemokratin. Det var en rak vänster mot socialdemokratin.

Föga förstod dessa kritiker från vänsterkanten att deras raka vänster skulle följas av en lika rak höger, med samma material, med likartade slutsatser.   

2018 publicerade det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna en film, ’Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia’, som flitigt utnyttjade den forna vänstern material och retorik. (https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs ).

Vänsterns angrep på socialdemokratin hade nu övertagits av extremhögern. Även om de inte var allierade, gick de i samma fotspår, på väg till samma slutsats, som innebar ett stormande angrepp på socialdemokratin.

Som jag skrivit om tidigare, (https://doncollin.weebly.com/blogg/ansvaret-for-de-marginaliserades-marginalisering ) har nyvänstern och nyhögern blivit allierade i sina angrepp på den socialdemokratiska makten och ideologin. Med olika utgångspunkter blir deras angrepp emellertid likartat.

Jag vänder mig sannerligen inte mot en kritisk debatt, där man avslöjar vad som tidigare legat fördolt. Men när kritiken ordnas utifrån den slutsats man önskar uppnå, angreppet på socialdemokratin och dess hegemoni, då är det inte en kritisk debatt utan en ideologiserad debatt.

Skrattande kan jag dag konstatera att nyvänstern och nyhögern stormar i samma fora, om än de rör sig i olika forum. Så förlöjligar samhällsdialektiken de nya politiska krafterna, de som borde vara varandras fiender, vänstern och högern, så att de står i samma led, nu när de blivit nyvänster och nyhöger.

​Den 13 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Kristna och muslimer hävdar existensen av en himmel och ett helvete, dit människan förs beroende på sitt leverne på jorden. De som varit goda förs till himlen, där livet är gott i evighet, medan de som varit onda förs till helvetet, där den eviga elden kommer att ge dem outhärdlig smärta i evigheten.

Himmeln och helvetet delar en funktion, stå-ut-funktionen, medan himmeln därutöver har ytterligare en funktion, moralfunktionen.

Stå ut-funktionen är exklusiv för himlen. Den innebär att de som i jordelivet är förfördelade, som får arbeta i sitt anletes svett, som är plågade och förföljda, får veta att de, efter döden, får leva ett gott liv. Det är en lysande funktion för de exploaterande på jorden, eftersom det möjliggör deras exploatering utan krav på betalning. Den enda kostnaden de exploaterande på jorden har för löftet om himlen till de exploaterande är marknadsföraren av himlen, prästen och huset, kyrkobyggnaden.

Moralfunktionen delar himlen med helvetet. Den innebär att de människor som är på det outvecklade barnets nivå, som saknar egen moral och egen moralisk förmåga, ges möjlighet att agera moraliskt med hjälp av en enkel belönings- och bestraffningsmetod. Gör du gott, dvs lyder och underkastar dig gudens krav, belönas du med himlen, i all evighet, medan om du gör ont, dvs inte lyder, bestraffas du med helvetet, i all evighet.

Moralfunktionen innebär för himlens vidkommande, att där befinner sig två grupper av människor. De som agerat självständigt moraliskt, dvs agerat utifrån sin uppfattning om vad som är rätt och fel, där deras uppfattning råkat sammanfalla med gudens. Samt de som agerat utifrån lydandets belöning, där de följt gudens anvisningar för att få belöningen att komma till himlen.

Moralfunktionen för helvetet har också två grupper. De som agerat självständigt moraliskt, dvs agerat utifrån sin uppfattning om vad som är rätt och fel, där deras uppfattning råkat stå i strid med gudens. Samt de som agerat för sin egen vinnings skull, mördat och bedragit. Det innebär att i helvetet finns de onda, men också de goda, men där deras godhet inte överensstämt med gudens krav.

Moralfunktionen hade ingen påverkan på min mormor. Hon sade: ”Hota mig inte med helvetet. Det har jag här.” Hon vände sig mot guden, och har rimligtvis därför hamnat i helvetet, trots att hon var en omtänksam och god människa, men vände sin rygg åt guden och tog självständig ställning.

Helvetet torde därför ha problemet att hysa både moraliskt goda, men med avvikande syn relativt guden, t ex min mormor, och de onda. I helvetet kommer därför gott och ont agerande att finnas.

Emellertid, det största problemet torde himlen ha. Där finns de självständigt goda, som råkat ha samma uppfattning om det goda som guden anvisat. Men vad värre är, att där finns också de som agerar gott utifrån en väntande belöning. Men problemet med himmelriket är att det inte erbjuder ett framtida himmelrike vid gott uppförande. Det finns ingen belöning i sikte för de lydande. De kommer därför att agera fritt, utifrån vad som passar dem. Eftersom de i sitt jordeliv inte hade en moralisk förmåga, annat än att lyda, kommer de nu, när de är befriade från tvånget att agera utifrån belöningen, att agera utan moralisk ledning. De kommer att agera gott och ont, på ett slumpmässigt sätt, kanske med företräde för det onda agerandet, då de saknar restriktioner på sitt agerande.

Himlen har därför problemet med att ha självständigt goda, och de som slumpmässigt gör gott och ont, sannolikt mest ont. I himlen, precis som i helvetet, kommer därför att finnas gott och ont agerande.

Det innebär att himlen och helvetet i stor utsträckning kommer att likna livet på jorden, där vi lever bland onda och goda. Den största skillnaden är att man slipper det hyckleri som de lydande utför på jorden, där de gör gott, inte för att det är gott, utan för att de lyder inför den hägrande belöningen.

Mitt val blir därför helvetet, eftersom jag där slipper de som i jordelivet har hycklat, de kristna och muslimerna.

​Den 12 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kontrapunkt var Sten Bromans TV-program. Det borde ha varit en marginell företeelse. Sex spränglärda människor i klassisk musik får höra ett stycke som de sannolikt inte hört innan, än mindre TV-publiken, som nog hellre lyssnade på Siw Malmkvist, för att sedan, genom underhållande interaktion med Sten Broman, komma fram till vilket stycke det var.
Något liknande finnes icke idag. Man brukar förklara det med att det var Sten Bromans oerhörda personlighet som skapade programmet.

Men var det verkligen så? Kontrapunkt eller musikfrågan sändes från 1964 till 1980 med Sten Broman som programledare.

Fråga Lund var ett liknande program, där lärde från Lund fick frågor, som de med den lärdes omständighet och knarrighet besvarade. Det började 1962 och sändes med Jan-Öjvind Swahn som programledare fram till 1981.

Dessa program har återkommit lite då och då, men inte vunnit den popularitet som de hade under sina glans dagar.

Någon kan säga att om man hade blott en kanal, som var fallet fram till TV2:s intåg, i slutet av 1969, var det inte så svårt att vinna popularitet. Det kan vara en delförklaring, men monopolet till trots, var människorna intresserade av programmen och roades av dem. Förklaringen faller en aning på faktumet att programmen överlevde 10 år efter öppnandet av den andra kanalen.

Sedan öppnades kanalerna för privata sändare, när den privata kanalen TV4 kom 1990. Men då hade både Fråga Lund och Kontrapunkt tappat sin dominans. Det kan således inte ha varit utbudet av kanaler som avgjorde programmens popularitet.

Eftersom det tycks som om programmen minskade i betydelse när huvudpersonerna, Swahn och Broman, försvann, kan programmens popularitet ha varit helt individbundet.
Mer skämtsamt kan jag som skåning notera att det var två skåningar som ledde programmet, varför det skånska anslaget gjorde det populärt. Än mer skämtsamt kunde min stockholmsväns förklaring vara, att folk tyckte om lyteskomik, vilket skåningar, i sig, står för.

Men tillbaka till det seriösa, och frågan om tidsandan spelade någon roll. Kan det finnas något i samhället, som fanns på 60- och 70-talet, men som sedan försvann, med början på 80-talet, som gjorde de två TV-programmen till vanliga program, med vanlig popularitet?

Bägge programmen handlade om stor kunskap. I Kontrapunkt var det nog mer beundran för kunskapen, än glädjen över den. I Fråga Lund fanns förvisso beundran för de lärdes kunskap, men där upplevdes nog kunskapen som mer nyttig, om än inte praktiskt nyttig.

Jag har en känsla, en hel del baserat på observationer som kan stödja känslan, att samhället har ideologiserats, med värderingar som övertrumfar kunskap. Hur mycket våld som än utövas i ideologin islams namn, hävdas religionsfrihet och religionsrespekt som överglänsande våldets faktum. Värderingarna trumfar kunskapen idag.

Jag har också en känsla att samhället förändras tydligt, med början på 80-talet, men kanske grundlades förändringen materiellt på 70-talet.

Nog är det paradoxalt att utbyggnaden av utbildningen, med fler och fler högskolor, med fler och fler studenter, började på slutet av 60-talet och briserade på 80-talet, då kunskapsprogrammen Fråga Lund och Kontrapunkt slutade vara populära. Fler och fler mötte den akademiska kunskapen, och programmen med akademisk kunskap minskade i popularitet.

Så, kan nergången av de två programmen förklaras av att profilerna slutade, av ideologisering på bekostnad av kunskap, eller att akademisk kunskap blev var mans och kvinnas, om inte egendom, så i alla fall upplevelse?

Dock, det finns ett fenomen som kan kullkasta all denna spekulation. Idag sitter folk flockade kring ett kunskapsprogram, På spåret, som likt Kontrapunkt är centrerat kring ett kunskapsfält, geografi, men som slår an till folks egen erfarenhet, likt Fråga Lund.

​Den 11 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vänstern på 60-talet kämpade för Vietnams folk. De krävde USA ut ur Vietnam och samlade pengar till krigiska befrielsearméer lång, långt från Sverige. Palme demonstrerade för Vietnams folk. De förtryckta var folket i Vietnam och ondskans makt hette USA. Bägge låg på andra sidan jordklotet.  

Man kunde tycka att det var märkligt att de inte solidariserade sig med A-laget som satt utanför Systembolaget, de utstötta, de som marxismen kallar för trasproletariatet. 

Efter att solidariteten varit borta under några årtionden, har den nu kommit tillbaka. Men idag sker allt här hemma. Solidariteten, eller, med ett bättre ord, omtanken riktar sig nu till de som tagit sig till Sverige, de ensamkommande pojkarna, de som tagit sig över Medelhavet genom sin våglighet och med sina pengar som kunde betala det höga biljettpriset. Nu finns också ondskans makt hemma, eftersom fienden är det allt starkare högernationalistiska partiet Sverigedemokraterna.

De som befinner sig bortom landets gränser får knappt någon uppmärksamhet. En oerhörd repression, riktad mot en specifik och mycket svag folkgrupp, kvinnor, sker i ett land, Afghanistan, som inte ligger så långt borta, men dit når inte vänsterns omtanke, än mindre deras solidaritet.

Det ytterst paradoxala är att vänstern, som gärna kallar sig feministiskt, kämpar för de starka männen i Sverige, men är passiva gentemot det ohyggliga kvinnoförtrycket i Afghanistan.

På 60- och 70-talet trodde vi att det var lättare att solidarisera sig med de som var långt borta, som inte pockade på vår solidaritet genom att sitta utanför Systembolaget. Idag verkar det vara stört omöjligt för feministerna att se bortom Rikets gräns och där se flickorna i Afghanistan som är förbjudna att gå i skola. Medan man bekymmerslöst kan genomdriva en diskriminerande lag i Sverige, till förmån för de starka afghanska pojkarna.

Det lustiga är att den högerextrema nationalismen, som ser till vårt hem, har samma hemkära motsats, vänstern, som öser sin omtanke över de som är här hemma. De är samma skrot och korn, en och samma hembygdsrörelse. Internationalismen som blev nationalismen, hos både höger och vänster. Samma andas barn. Bullerbyns liv skall organiseras. Det som finns utanför Bullerbyn är fjärran. Att man pinar flickorna i grannbyn kvittar lika, ty striden gäller vilka som skall få känna sig hemma i hemmet, i Bullerbyn.

Flickorna utanför Bullerbyn säljs till äldre män, som hemhjälp vid spisen och i sängen. Solidariteten, t ex att ta dem till Bullerbyn, finns inte ens som tanke.

Från internationalism till nationalism, från solidaritet till omsorg, från svaga till starka. Samma andas barn.

​Den 10 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin