Individen i Sverige betalar skatt på sin inkomst. Förvisso finns en flora av avdrag, men det avdrag som skall tilldra sig vår uppmärksamhet är avdrag för resa till arbete. Det är, vad jag förstår, det enda avdrag som medges för inkomster förvärvande. Som individ har du ju många kostnader för att reproducera dig och för att producera dig som arbetare. Hus, mat, kläder m m. Dessa kostnader är emellertid inte avdragsgilla, trots att de är förutsättningar för din inkomst.

Jämför detta med den skatt som företag erlägger. De har inkomster, men de får göra avdrag för kostnader de har som är förbundna med inkomsterna. Ja, det kan t o m få avdrag för vad som kan kallas välgörenhet, men som kan, mer eller mindre krystat, relateras till verksamheten, dvs inkomsterna intjänande.

När kostnaderna är avdragna, då finns förhoppningsvis en vinst. Det är den som belastas med skatt. Gör man ingen vinst, undkommer man skatt.  Då blir frågan:

Varför betalar bolag enbart skatt på sin vinst och inte, som individer, på sin omsättning?

Det finns löneskatter som är hänförliga till individen, som grundar t ex pension. Men det finns skatter som individen betalar, som inte är hänförliga till individen. Det är den delen av skatterna som kan kallas solidaritet, att man delar med sig, och skatter för ett anständigt samhälle, dvs en kostnad varje individ bär för att få leva i ett gott samhälle.

Skatt är således ett pris för social omsorg, dvs den individuella nyttan, och priset för ett stabilt samhälle, vilket är den kollektiva nyttan, och välgörenheten, dvs solidariteten.

Att bolag undkommer den individuella nyttan kan vara rimligt, även om det finns inslag där staten går in och räddar bolag. Däremot är det svårare att inse varför bolag är undantagna den kollektiva nyttan. En förutsättning för bolags framgång, har forskare visat, är stabila institutioner. Dessa är framför allt drivna av staten, t ex polisen och rättssystemet.

En omfattande del av statsapparaten är gjord för att värna och skydda egendom, privat och kollektiv. Detta beskydd åtnjuter alla företag, både vinstgivande, och därmed skattebelagda, och förlustdrivna, och därmed undantagna från beskattning.

Jag tyckte om grundtanken i den solidariska lönepolitiken, ty den innebar att risken för dåligt skötta bolag låg hos ägaren, och inte hos arbetaren. Alla skulle ha samma lön, oaktat hur det gick för företaget. Det skulle innebära att blott de goda företagen överlevde. De dåligt skötta, som skulle ha kunnat överleva genom att betala sina arbetare lägre löner, gick under.

Detsamma skulle kunna göras genom en skattereform som innebär att all verksamhet med intäkter beläggs med skatt, liknande individernas skattebelastning. Argumentet är att företagen skall betala för den statliga nyttigheten, oaktat om de går med vinst eller förlust. Och grundargumentet är detsamma som i den solidariska lönepolitiken, att driva företag till prestation, och att ta bort, genom konkurs, de som inte drivs på ett bra sätt.

Eftersom detta resonemang är så uppenbart, måste jag ha missat en tanke någonstans. Vilken?

​Öllsjö den 31 juli 2018

“We can all be happy if we so choose, says the philosopher, and so those who are not have chosen not to be.”
https://quartzy.qz.com/1285028/the-japanese-self-help-book-the-courage-to-be-disliked-is-coming-out-in-english/?utm_source=qzfb

Så skaldar två författare i boken som refereras på webbsidan. Du väljer ditt lyckotillstånd. Ekot av existentialismens ångest över vår frihet hörs.

På andra sidan står deterministerna, marxisterna, socialkonstruktivisterna och de evolutionära psykologerna som hävdar att antingen är det samhället som skapat dig eller så är det generna.

Givetvis inser vi att formeln är Jag= b1*Gener + b2*Samhälle + b3*Individ, och frågan är bara hur stora de där ’bn’ är.

Men människan har fått ett Förnuft, dvs förmåga att skapa lagar, axiom, förförståelser om saker. Sedan har vi vårt förstånd, som utnyttjar Förnuftets axiom och varseblivningens observationer, och förstår situationen, och kan med hjälp av Förnuftet, med hjälp av både det rena och det praktiska förnuftet, bestämma sig för vad den skall göra.

Men frågan är vad detta ’bestämma sig’ är? Det är uppenbart Viljan. Man kan förstå, men det ger ingen handling. Man måste vilja.

Men tänk nu om denna vilja kommer in i processen tidigare? Tänk om någon regelbundenhet i Förnuftet är bestämd av viljan? Tänk om förståelsen av en situation påverkas av viljan?

Då får man tillståndet där Viljan bestämmer vad jag vet, vad jag ser, vad jag förstår och sedan, det naturliga för viljan, vad jag gör.

Som med lyckan. Den som hänvisar till en lycklig ungdom som förklaring till att den idag är så harmonisk, är det en korrekt kausal förklaring, dvs först kom lycklig ungdom, sedan kom harmonin? Eller är det en ex post-förklaring, en efterhandskonstruktion, först kom harmonin, sedan hittade viljan på att det var på grund av lycklig ungdom?

Vi är dömda att förklara. Vi har viljan att förklara.

Speciellt stark är viljan när det rör olycka. Hela Freuds lära om barndomen och det elände den kan skapa hos den vuxna människan, är en förnämlig efterhandskonstruktion. Du känner dig dålig. Du vill ha en förklaring som tar bort dig själv som skuld och orsak, att du är dålig idag. Då står Freud beredd och ger dig en förklaring som undantar dig från skuld och orsak, och hänför allt till något du inte kan göra åt, något du i stort sett är oskyldig till, din barndom.

Frågan är: Hur mycket väljer du i ditt agerande idag, dvs b3 och hur mycket väljer du att dölja att det är du som valt, dvs du blåser upp b1 och b2?

Den frågan kan du aldrig ta dig ur, ty om vi antar att Viljan finns, då finns också Viljan där för att besvara din fråga. Så länge b3 är större än 0, kan formeln för Jag aldrig beräknas.

I oss finns spelet mellan Förnuftet, Förståndet och Viljan. Somliga av oss hoppas så innerligt mycket på Förnuftet. Men försöker skylla faktumet att detta hopp är vår Vilja.

Ve och fasa, tänk om inte Kant och Hegel är de förnämsta filosoferna, utan Schopenhauer?

Han själv ansåg det. Han hade ju blivit docent efter att disputerat under Hegel, men enligt skrönor valde han att föreläsa när Hegel föreläste, vilket innebar att han slapp studenter i sin föreläsningssal. Hans vilja var tydligen att undvika konkurrens.

I min gärning som forskare arbetar jag under falsifieringsprincipen, att kunskap är det som kan och som bör falsifieras. Mitt Förnuft skapar hypoteserna, som ibland inte kan falsifieras, dvs de blir kunskap. Men jag vet också att det som inte är kunskap, dvs de falsifierade hypoteserna, inte ger mig inkomst, inte ger mig berömmelse, inte ger mig det rykte jag så hett eftertraktar. Och, inte minst, den hypotes jag skapat, är av mig och vill jag ha som kunskap. All denna vilja. Som kamoufleras till vilja efter kunskap, men kanske är vilja till rykte.

Och om vi har all denna vilja, är vi då fria? Eller lyder vi under viljans diktatur?

​Öllsjö den 30 juli 2018

De reaktionära, som gärna ser sig som försvarare av de tre F:en Familj, Försvar och Företag, anser att det som kallas föräldraförsäkring skall tillkomma familjen. Ja, säger de, det framkommer ju redan i namnet, föräldraförsäkring, ty det är ju familjen som är föräldrarna. De anser att det är en politisk klåfingrighet att ha det som idag, där en viss del av månaderna ankommer modern, en viss del fadern, och resten står det föräldrarna fritt att bestämma. Det som inte ankommer familjen att bestämma, de sk pappamånaderna, är statens beslut och statens ingrepp i familjens och individernas egen rätt. Ett statligt ingrepp. Ett statligt övergrepp på familjens frihet.

En reaktionär ledarskribent på Kristianstadsbladet, skaldar med stora ord: ” Även det parti som kallar sig liberalerna vill att riksdagen ska kvotera föräldraförsäkringen. Jan Björklund läser inte regeringsformen. Om han gjort det skulle han upptäckt att RF 1:2 har en bestämmelse som skyddar privatlivet mot politiska ingrepp. ” (http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/nils-eric-sandberg-varfor-behover-vi-en-regeringsform/ )

Vad de reaktionära bortser från är 1.) föräldraförsäkringen är ingen försäkring utan ett bidrag och 2.) det är en rättighet, dvs en möjlighet, men inte en skyldighet, dvs det är inte ett statligt tvång.

Föräldraförsäkringen är inte en försäkring likt en bilförsäkring, som är privat, inbetald och inom vissa ramar vald av försäkringstagaren. Potentiella föräldrar tecknar inte en försäkring, och avgör villkoren i försäkringen inom de ramar som försäkringsförsäljarna sätter upp.

Föräldraförsäkringen är en helt statligt finansierad stödform till föräldrar, där villkoren anges helt av staten. Den är ingalunda individuell eller familjebaserad, utan utformad av Riksdagen, och ges egentligen, likt barnbidraget, till barnet och avses vara till stöd för, inte föräldrarna, utan till barnets utveckling.

Skulle det vara en försäkring, likt bilförsäkringen, så finns ändock villkor i försäkringen som inte kan ses som ett ingrepp i den privata sfären. Om du krockar din bil till oigenkännlighet, ankommer det försäkringsbolaget, enligt villkoren i försäkringen, att välja om de skall ersätta dig med pengar eller med ett nytt, liknande fordon. Oaktat om du anser att du gjort ditt som bilförare, och vill ha ersättningen utbetald i pengar, är det villkoren i försäkringen som du en gång tecknade, som avgör.

Liknelsen med bilförsäkring har också en annan poäng. Riksdagen har gjort inskränkning i din personliga sfär genom att bestämma att om du har en bil som du använder i trafiken, då måste den ha en grundförsäkring, Trafikförsäkringen. Det ankommer inte dig som bilägare att avgöra en viss del av försäkringsskyddet. Trots att det är din ’privat’egendom, har Riksdagen bestämt över dig att du skall ha en viss form av försäkring, Trafikförsäkringen. Till detta kommer att Riksdagen har bestämt om du skall få utnyttja din ’privat’egendom. Du måste genomgå en test som visar att du har vissa färdighet i bilkörning, för att du skall få lov att utnyttja din ’privat’egendom, bilen. Du får lov att äga en bil, men du får inte lov att utnyttja den om du inte blivit godkänd av staten. Notera att man får skaffa och uppfostra barn utan godkännande av staten. Trots att det här rör sig om något så mycket väsentligare än en bil, ett barn. Däremot, om du inte kan sköta barnet, kan du riskera att förlora föräldraskapet, men då krävs det omfattande utredningar och domstolsbeslut.   

Föräldraförsäkringen är en rättighet som det anstår individer som står som föräldrar till barn att utnyttja. Detsamma gäller ROT-avdraget, dvs den skattelindring man får om man haft lejd arbetskraft som utfört arbete på sitt privatägda hus. Den som så önskar, må utnyttja det. Om man vill utnyttja det, finns regler som Riksdagen bestämt, ty Riksdagen har ambitioner med ROT-avdraget, som de vill se realiserade. De vill befrämja arbete, då det är nationellt, men inte dyrbart material som kanske är importerat och därmed inte ökar sysselsättningen i det ekonomiska flödet. Det är få som anser att ROT-avdraget är ett ingrepp på den enskilda friheten. Det är helt enkelt en regel som finns för att Riksdagens mål med avdraget skall realiseras. Tycker man inte om den regeln finns ett sätt att undvika den, att inte utnyttja ROT, ty ROT-avdraget är inte ett statligt tvång utan en statlig stimulans.

Föräldraförsäkringen är likt ROT, en möjlighet som fritt kan utnyttjas, men som har sina regler för att Riksdagens ambition med bidraget skall realiseras. Det är inte ett tvång, dvs det är inte ett ingrepp i den personliga friheten eller sfären. Man kan avstå både ROT och föräldraförsäkring.

Föräldraförsäkringen, oaktat dess utformning, är inte ett ingrepp i den privata sfären. Det är en möjlighet som det står alla fritt att utnyttja, och då givetvis acceptera villkoren för utnyttjandet.

​Öllsjö den 29 juli 2018

”Att bli kvinna är att träda in i begärets blick”, skriver Kristina Lindh. (https://www.svd.se/att-bli-kvinna-ar-att-trada-in-i-begarets-blick)

Hennes artikel är uppfylld av berättelsen om hur kvinnan definieras i och genom sin relation till mannen. Kvinnan kan beskrivas som moder, nucka, älskarinna, hora. Samtliga kategorier är kategorier som förutsätter mannen, möjligen med viss tvekan till moder. Lindh hävdar vältaligt och övertygande att flickans övergång till kvinna innebär att bli och vara ett objekt inför det manliga begärets blick. Genom mannen blick finns kvinnan.

Simone de Beauvoir skapade begrepp, ’det andra könet’, varmed hon menade att mannen är könet och kvinnan är blott något som definieras i relation till den kategorin. Kvinnan är inte ett kön, utan det andra könet, då mannen är könet. Mannen är könets kategori, och kvinnan definieras genom att inte vara man. Hon blir helt enkelt blott en negation av mannen. Att vara det mannen inte är. det andra könet.

Lindh betonar i denna analys att kvinnan blir till genom att vara objektet för mannens begär. Hon inordnar sig i begärets blick, antingen genom att vara i blickfånget, genom sin skönhet, eller att vara utanför begärets blickfång, som nucka, och därmed definieras som icke-begärlig.  

Mannen definieras dock inte som negation till kvinnan, utan som en kategori för sig själv. Han definieras i första hand relativt gruppen av män. En man är aggressiv, kraftfull, dominant, tar för sig och tar risker. Allt detta kan samlas i kampens kategori. Mannen får sitt erkännande, inte genom att erkännas av kvinnor och ses av kvinnor, utan definieras av sin plats i männens hierarki. Mannen blir till genom att ses och erkännas av andra män.

Mannen definieras av männen.

Men är detta hela berättelsen om könen? 

I min ungdom trodde jag på berättelsen om kvinnan som funktion av mannens begär. Kvinnan klär sig, sminkar sig, rör sig, allt för att dra till sig mannens blick. Jag trodde på den evolutionära psykologins förklaring, att kvinnan kontrollerar reproduktionen och mannen kontrollerar försvaret av reproduktionen. Kvinnan attraherar för att kunna välja ut bäst försvarare av avkomman.

Men den berättelsen fick en avgörande törn när jag blev varse att kvinnan förvisso befinner sig i begärets blick, men den blicken är lika mycket hennes egen och hennes medsystrars. Kvinnan ser sig själv i spegeln för att finna sitt eget behag. Därefter träffar hon sina medsystrar, och befinner sig i deras blickars bedömning. Det de andra kvinnorna ser, kan vara viktigare än vad männen ser. Andra kvinnors bedömning är viktigare än männens bedömning.

Därför kanske det är så, att flickan blir kvinna minst lika mycket, och kanske mer, genom andra kvinnor. Likt pojken blir man genom att erkännas som kämpe av de andra männen, blir flickan kvinna genom att erkännas som skönhet av de andra kvinnorna.

Förvisso är detta sätt att förstå fortfarande inom den evolutionära psykologins berättelse, men att identifikationen skapas av könslikarna, inte av könsmotsatserna.

Jag skulle önska att kvinnor som Lindh skulle ta upp den berättelsen, den tolkningen och förståelsen. Att inte skriva en lång artikel om kvinnan som ett offer för mannens begär, utan att se kvinnan som självständig, som skapar sig själv. Varför inte försöka berätta om begärets blickar, inte att kvinnan är ett objekt för begärets blickar, utan att det är kvinnan som är producent av begärets blickar. Mannen blir då en simpel funktion av hennes produktion av begär. Kvinnan är subjektet och mannen är objektet.

​Öllsjö den  28 juli 2018

En ung kvinna vägrar sätta sig ned i flygplanets kabin inför start. På planet finns en afgansk man som skall utvisas. Genom att stå upp, kan planet inte lyfta varvid hon uppnår två effekter, den omedelbara, att den afganska mannens utvisningsresa inte kan påbörjas, samt att skapa opinion mot utvisning av afghaner till vad hon hävdar, är en säker död i Afghanistan.
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/m6jQ20/elin-21-stoppade-utvisning--och-blev-omdiskuterad-varldsnyhet )

Den unga kvinnan lyckas oerhört väl med det andra syftet, ty hennes aktion sprids nu över världen. Hon misslyckades med den första ambitionen, ty mannens resa påbörjades med ett senare plan.

En liten försvårande moralisk omständighet var att den afganska mannen skulle utvisas p g a sitt kriminella agerande. Utvisningen var en del i hans straff. Men även en brottslig har ett liv värt att skydda.

Högern och extremhöger fördömer hennes agerande med kraft. Lagtrots, säger de. Vänstern, och Advokaternas generalsekreterare, Anne Ramberg, som återigen ger brännvinsadvokaten ett ansikte, hävdar att kvinnans agerande är civilcourage, något som behövs när statens rättskipning inte är god nog.

Likt högern, fördömer jag kvinnans agerande, och likt vänstern, uppskattar jag hennes civilcourage.

Plikt innebär att man agerar på ett sätt som man, enligt det kategoriska imperativet, skulle vilja se upplyft till allmän lag. Om man anser att en lag är orättfärdig, så som kanske någon modig ansåg Nürnberglagarna vara, måste man, följandes sin Plikt, agera. I demokratiska stater föredrar vi att agerandet sker demokratiskt, dvs att man försöker påverka lagstiftningen genom demokratins metoder.

Men det kan vara så, att det är svårt att få gehör, kanske inte för att ens ståndpunkt är absurd, utan för att den rådande ideologin sätter upp hinder för människor att förstå, i alla fall att förstå så som den agerande förstår. Därför kan och bör man ha en fördragsamhet till civilcourage.

Jag har ju själv ägnat mig åt civilcourage, och också, vilket kvinnan kommer att erfara, fått betala ett pris, ett ganska högt pris, i mitt fall, en anställning, för mitt civilcourage.

Men jag fördömer hennes agerande som varande fascistiskt. Med fascistiskt agerande avser jag det agerande som kan uttryckas med det citat som brukar tillskrivas Stalin: Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Det innebär att man ger sig på alla, utan urskiljning, i sin ambition att uppnå sina politiska mål. Skyldiga såsom oskyldiga får lida för det politiska målet. Man knäcker oskyldiga ägg.

Genom att stå upp i kabinen tog hon alla passagerare som gisslan i sitt politiska spel. Alla dessa drabbades av hennes politiska aktion. De och deras kraftigt försenade resa, fick bli de knäckta ägg som kvinnan ansåg sig ha rätt att knäcka för att uppnå sitt politiska mål.
Så agerar fascister, de som använder civila, oskyldiga civila, i sin politiska gärning. Oskyldiga andra, får betala ett pris för hennes aktion.

Civilcourage är inte att begå fascistiska handlingar, dvs att ta oskyldiga individer som gisslan. Civilcourage är att rikta sin handling direkt mot den eller det man protesterar mot. I det här fallet var hennes aktion riktad mot staten och mot Riksdagen som stiftat den lag som satte mannen på planet. Hon skulle därför rikta sin aktion mot staten och Riksdagen. Inte mot oskyldiga individer i flygplanets kabin.

Viljan att stå upp för sina värderingar och att ta konsekvenserna av sitt ställningstagande, stödjer jag, även om jag inte sympatiserar med hennes värdering i detta fallet. Att däremot agera som en fascist, dvs att ta oskyldiga andra som gisslan, föraktar jag.

Hade jag varit på planet hade jag gärna sällat mig till dem som, med civilcouraget i ryggen, fjärmade henne, om nödvändigt med våld, från planet. Ty civilcourage är att rikta sin handling mot det som strider mot ens värderingar. I mitt fall skulle det vara att fjärma en fascist från planet.

​Öllsjö den 27 juli 2018

Nazisterna ville rensa Europa på alla judar. En plan, som Göring, ideologen Rosenberg och tidningsutgivaren Streicher hade, var att skicka dem alla till Madagaskar. De hade ju inte i Europa att göra, men man behövde inte döda dem, utan kunde ta deras tillgångar och sedan skicka dem till ön. Planen övergavs dock.

Den nazistiska planen har emellertid återupprättats, men nu som dröm, och nu inte som en metod att tömma Europa, utan tömma det land som skapades i kölvattnet av att nazisterna fann ut en annan plan, Förintelsen.

Sålunda talar en efterkommande, med en dröm likt nazisternas:  
”Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvud taget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?!”

Den nazistiskt inspirerade heter Oldoz Javidi, och var då, och är fortfarande, riksdagskandidat för Fi. Fi skall inte skall utläsas Fascistiskt initiativ, utan Feministiskt initiativ.

Det blev dock en rykande mediastorm när någon väl läste uttalandet. Mediat, där den nazistiska drömmen publicerades, tog bort det. Efter att ansvarig utgivare hade uppmärksammats på uttalandet!
Efteråt!
(https://feministisktperspektiv.se/2018/07/19/oursaktligt-citat-publicerades-i-feministiskt-perspektiv/ ).

Detsamma gjorde Feministiskt initiativ. Men man väljer att ha kvar den antisemitiska drömmaren Oldoz Javidi som riksdagskandidat. Dock avser man att öka kunskapen om antisemitism i partiet. Efter valet. (https://feministisktinitiativ.se/feministiskt-initiativ-tar-starkt-avstand/ ). Alltid efteråt.

I den förryckta värld som dagens feminism lever i, med sin förryckta ny-rasism och identitetspolitik, kunde uttalandet passera utan att uppmärksammas. Det var först när mer liberalt tränade krafter uppmärksammade det, som även de insåg att deras absurditeter nu hade tagit en sväng för mycket.

Det är dock uppseendeväckande att kunskapen om den historiska antisemitismen är så oerhört låg i dessa grupper att de kanske inte ens vet om att Göring m fl hade en liknande dröm. Att de måste bedriva utbildning om antisemitism. Visst är det svårt att stava till Auschwitz, men nog förbaskat vet väl alla människor om judehat, fördrivning och Förintelse? Skall sådana människor ges tillträde till den lagstiftande makten?

Det är också anmärkningsvärt, inte att det finns antisemitiska drömmare, utan att man tolererar en sådan drömmare i ett parti som uppriktigt vill komma in i lagstiftningsmakten. Att man inte utesluter henne på stående fot, med argumentet att hon inte delar deras grundläggande värderingar. Att man inte gör det, kan det enbart bero på att … att hennes agerande inte strider mot grundläggande värderingar?

Men än mer anmärkningsvärt att de väljer att ha kvar denna antisemitiska drömmare, som är så väl i samklang med Streicher, som kandidat till lagstiftningsmakten.

Judarna fick inte åka till Madagaskar, vilket säkert hade varit att föredra för dem som istället fick åka till Polen och förintelselägren. Men denna gång, 2018, kanske judarna har tur, så att den antisemitiska drömmaren inte kommer till makten.

Men så trodde många 1923 om den österrikiske korpralen.

​Öllsjö den 26 juli 2018

Socialdemokratins projekt var magnifikt. Den skulle ta majoriteten, dvs arbetarna, och höja dem till politisk makt och inflytande. Marxismen hade gett dem en plats i både historien och vetenskapen. Nu skulle de få en plats i samhället, inte som undertryckta, utan som fullvärdiga medlemmar, politiskt, ekonomiskt, socialt. Det blev en era av kollektivism.

Med början på 70-talet startar socialdemokratins död. Nu började marknadens tidevarv, där individualismen blev den framväxande ideologin. Envar sin egen lyckas smed. Envar sin egen entreprenör, för att parafrasera Fakiren.

Det är för tidigt att skriva om detta storslagna projekt. Som en historiker sade om franska revolutionen, det är för tidigt att utvärdera dess effekter. Det är svårt att särskilja individualismens effekter från andra strömningar. Som ortodox socialdemokrat är jag ganska benägen att hänvisa pensionshaveriet, där envar skulle bli sin egen pensionssparare, och skolhaveriet, där envar skulle bli sin egen skolas väljare, till individualismen.

Men kan vi inte skönja en ny era, ett nytt projekt? Har vi inte gått från kollektivismen, till individualismen, och är nu i minoriteternas tid?

Pride har blivit en tillfälligt uppblossande folkrörelse under några dagar av tåg och spel. Pride är kravet på sexuellt likaberättigande. Sexuella minoriteter, förkortade i hbtq, homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner skall idag noteras, inte förtryckas, utan snarare lyftas upp och säkerställas rättigheter. Medan vi lätt inser det rimliga i att inte särskilja någon p g a vilken sexualitet man har, skapar minoritetens beaktande absurda situationer där man lägger ner timmar av organisationers resurser till att diskutera hur toaletter skall märkas och användas.

Detta har fått förstärkt utlopp i identitetspolitikens ivriga identifierande av olika grupperingar som kräver, inte bara tolerans, utan också rättigheter. Nu försvinner individualiteten på bekostad av gruppers karakteristika. En människa har inte rättigheter genom att vara i ett kollektiv, eller vara en individ, utan genom att vara en grupp. Medan även detta kan te sig rimligt, leder det också till absurditeter där ras, som genom nazismens härjningar fick en berättigad negativ stämpel och avsky, har återkommit som meningsfull kategori.

Rasifiering, dvs den stereotypifiering som sker med grund i hudfärg eller etnicitet, som tidigare förbannats som uttryck för just rasism, blir accepterad, normaliserad och därmed legitimerad genom att rasifiering blir en meningsfull kategori för att identifiera grupper som förtrycks av kollektivet, som reducerats till en grupp och getts den rasistiska stämpeln ’vita män’.

I dagarna visade denna nyrasism sitt tryne genom en debattartikel i Expressen, där en debattör, Jens Liljestrand, sannolikt inte driver parodi och tillspetsad ironi, utan faktiskt för en debatt där kategorin ’äldre vita män’, ges en mening. (https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/det-brinner-i-hela-landet-och-jag-vet-vems-fel-det-ar/). Detta innebär en acceptans av rasistiska termer, en normalisering av rasismen.

Rasismen är inte ett märkligt utskott av identitetspolitiken, den som gärna vill framstå som motsatsen till rasismen. Men identifikationen av grupper innebär att olika grunder för grupper blir använda. De som hävdar sig vara rasifierade, definierar sig genom rasen. Utan den finns de inte som grupp. Därmed är de beroende av rasbegreppet, så som Hegels Herre var beroende av sin slav.

Var det skall leda är omöjligt att sia. Kvar står individualisterna och muttrar om sin individuella valfrihet. Kvar står kollektivisterna och muttrar om den goda staten.

Kollektivet faller sönder i smågrupper som föraktar majoriteten och bespottar en grupp i majoriteten, äldre vita män. Individen förgörs då en människa blott är något genom att ha en egenskap som inordnar den i en minoritet.

​Öllsjö den 25 juli 2018

Socialdemokratin har varit en samhällskraft under hundra år. Den har haft en ideologi och historieskrivning som Palme uttryckte i ett tal 1975. Människovärde byggs av demokratins rättigheter, som består av politiska, sociala och ekonomiska rättigheter.  (https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208). I detta tal gör Palme en referens till Wigforss, där socialdemokratins mantra, dess vision och dess förbannelse uttalas: ”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.”. Socialdemokratin, måste, för att bevara sin trovärdighet som socialdemokrati, vandra framåt på demokratins tre vägar, för att ständigt nå längre på människovärdet.

Det vi ser idag är dock inte en visionär socialdemokrati som med bestämda, kraftfulla steg vandrar på den väg som utvecklar människovärdet. Vad vi ser är istället en döende socialdemokrati.

Den ekonomiska demokratin skulle ta ett jättesteg med löntagarfonderna. De introducerades i början av 80-talet, men etablerades aldrig, och avskaffades i början av 90-talet. Idag har vi istället löntagarfondsliknande sparfonder med individuella andelar. Dessa fonder är företrädesvis bankanslutna, där makten inte ligger hos demokratiskt utsedda fackföreningsföreträdare, som tanken var med löntagarfonderna, utan hos bankanställda tjänstepersoner utan någon form av individuellt eller demokratiskt inflytande.

Den sociala demokratin har inte gått i halt, utan har gått bakåt. Den tidigare heliga asylrätten, som innebar att man gjorde sitt yttersta för att värna människor med skyddsskäl, åsidosattes genom gymnasielagen, där personer utan asylrätt gavs asylrättsliknande rättigheter. Skälet som angavs är ett angrepp på staten, där motivet till asylrättens åsidosättande var att staten inte tillräckligt snabbt hade levererat sin produkt, ett beslut. Skolan, som varit ett viktigt medel för att möjliggöra för individer att utveckla sina egna förutsättningar, producerar idag en magnifik utgallring, främst baserad, inte på kunskap, utan på socialt ursprung. Detta sker genom skolans privatisering och genom att föräldrarna, inte staten, gör valet av elevens skola.

Den politiska demokratin blir i dagarna angripen av socialdemokratin. Istället för att ta kampen för demokratin med demokratins medel, en öppen och fri debatt, väljer socialdemokraterna ut en liten grupp av anti-demokrater, nazisterna, och vill lagstifta bort deras rätt att fritt organisera sig. Den döende socialdemokratin har förlorat tilltron till demokratin som medel för demokrati. Paradoxalt vänder de sig denna gången till staten, den som de tagit bort i frågor om social och ekonomisk demokrati, och vill nu använda den i rent repressivt syfte, att förhindra den demokratiska rättigheten, att fritt skapa och sprida opinion. 

Socialdemokratin har haft sina hundra år av berömmelse och samhällelig makt. Den utnyttjade staten och delvis folkrörelser som medel i sitt arbete. Med början under 80-talet, men främst under 90-talet, har socialdemokratin tillsammans med borgerliga krafter, avlövat staten dess kraft som producent i samhällsbygget. Man har villigt anslutit sig till marknadsidealen, där staten på sin höjd blott är en skatteuppbördsman som fördelar skattemedlen till privata producenter, och möjligen kan vara en bevakare av de privata producenternas aktiviteter. Den stat som är kvar, skall användas repressivt för att trycka bort en liten spillra av anti-demokratiska krafter, samtidigt som en ideologi växer sig stark, som sällan förknippats med demokrati, islam, men som inte bemöts, men inte heller lämnas obeaktad, utan t o m stöds.

Så dör en social kraft.

​Öllsjö den 24 juli 2018

 Upplysningen innebar att makten och tron ersattes av Förnuftet och friheten. Tidigare hade något varit på grund av att någon hävdat att det var.
A var B, ty C hävdade att A var B.
 
Sedan kom upplysningen och A var A, vilket kom av Förnuftet och kunde konstateras genom empirisk observation. Förnuftet, inte den som hävdade, avgjorde vad som var A.

Idag ser vi motupplysningen i sin form av postmodernism och identitetsresonemang. Återigen är A lika med B, på grund av den som hävdar det. Sanning är irrelevant, att A är A är ovidkommande, ty det viktiga är vad C hävdar. Om C hävdar att A är B, då är A =B.

Lena Andersson redogör för Upplysningens uppgång och fall: https://www.youtube.com/watch?v=XCIEFgQBdnY

Vi som företräder Upplysningen hävdar att det är blott genom Förnuftet som friheten finns. Det är blott när A=A som friheten realiseras. Det är Förnuftet, och inte en makt, inte en person eller grupp av personer som avgör vad som är.

Präster och imamer och rabbiner ger folk tröst, men inte sanningar. Det är de ur stånd att göra eftersom de baserar sina utsagor på makt och vidskepelse, inte på förnuft och observation. Medan de har bränt och torterat de som har företrätt Upplysningens ideal, har upplysningens bärare inte mördat och torterat, utan argumenterat.  (Även om Horkheimer och Adorno, i 'Upplysningens dialektik' 1944 hävdade att Upplysningen slog över i Förintelsen och det instrumentella Förnuftet) 

När vi ger efter för identiteterna, när makten får råda och styra, då är det fria samhället, som vi levt i och njutit av, på väg att ändas.

Habermas, arvtagare efter både Kant och Hegel (och Horkheimer och Adrorno), hävdar det Förnuftiga samtalet, där det kommunikativa Förnuftet driver samhällets utveckling. Här finns ingen folkgrupp med tolkningsföreträde. Ingen kan med hänvisning till vem de är, hävda att deras utsagor framställer sanningen. Blott Förnuftet och viljan till samtal kan hävda att de anträder sanningens väg, där man försöker finna om A är A.

​Öllsjö den 23 juli 2018

Skulle du vilja anlita en snickare som endast kan använda hammare, men som inte kan använda en skruvmejsel? Ja, en som t o m säger att den inte tror på skruvmejseln, trots alla erfarenheter av skruvmejselns goda förmågor i husbyggen?
 
Knappast. Du skulle betrakta den snickaren som outbildad, och oförmögen att utföra det som är snickarens arbete, att bygga ett hus.

Jag var en gång i tiden kursansvarig, vid en här anonymiserad akademisk läroanstalt (sic!). Kursen var en uppsatskurs där studenterna skulle göra sina examensarbeten, det som blir kronan på verket av deras utbildning och som utgör beviset för den akademiska läroanstaltens (sic!) produktion. Jag upptäckte då att många av de handledare som användes för att handleda studenterna i sina examensarbeten, var som ovanstående snickare.

En student har en forskningsfråga i sitt examensarbete. Likt snickaren har ett hus att bygga. Denna fråga skall angripas på något sätt, där man samlar in data för att få svar på frågan. Dessa data kan analyseras på olika sätt, likt snickaren kan använda hammaren eller skruvmejseln. Men somlig data lämpar sig mer för textanalys, medan andra lämpar sig mer för statistisk analys. Precis som en spik bäst angrips med en hammare, medan en skruv, förvisso kan drivas in med en hammare, men bäst hanteras med en skruvmejsel.

Vad jag upptäckte var att det fanns handledare som blott visste hur man hanterar en hammare, oaktat vilket medel som var bäst. Ja, somliga var t o m sådana att de hävdade att hammaren alltid är bäst, och att den inte trodde på skruvmejselns förmåga.

Eftersom studenter skall läras att angripa ett problem med ett relevant verktyg, måste handledarna vara förmögna att underlätta för studenterna deras val genom att kunna diskutera och reflektera över de olika metodernas möjligheter. Men en handledare som inte kan göra detta, då den inte känner metoderna eller t o m anser dem vara oriktiga, måste ersättas med mer kunniga handledare, alternativt sätts den okunnige handledaren på skolbänken för att utbildas till att bli fullgod handledare. Så som man skulle sätta hammar-snickaren på skolbänken för att lära sig skruvmejselns möjligheter och styrkor och svagheter.

Jag lade fram det förslaget, med glädje och med stark vision om en god utbildning, både för handledarna och därefter, för studenterna, som ju är målet med den akademiska läroanstaltens (sic!) verksamhet.

Två månader senare var jag ersatt som kursansvarig. Med en hammar-snickare som kursansvarig.

Det finns således akademiska läroanstalt (sic!) som aktivt och med hierarkisk kraft, inte undviker, utan som motarbetar en utbildning som utförs av akademiskt kunnig personal.
Då frågar jag mig, precis som du frågar dig nu, hur kan det vara att jag aldrig stött på en hammar-snickare, men att jag blir avsatt som ansvarig när jag lägger fram för slag på mångsidig snickare på en akademisk läroanstalt (sic!)?

Är det så att samhället, och ytterst staten, inte bryr sig om vilka förmågor att snickra som skapas på de akademiska läroanstalterna (sic!), utan blott att studenterna får förmågor som möjligen räcker till att bygga en koja.

Den som vill arbeta för den mångsidiga studenten, en snickare med förmåga att välja hammare eller skruvmejsel, blir avsatt som kursansvarig och ytterst satt utanför den akademiska läroanstalten (sic).

Den avsatte, och sedermera utsatte, muttrar ’akademisk kojanstalt (!)’

Öllsjö den 22 juli 2018

En högt engagerad lärare, Lars Hemzelius, skall avskedas från Vellinge kommuns skola. Jag har inte mer information än att det delvis kan bero på hans tydliga och offentliga kritik mot skolans chefer. En med insikter, både som anställd och som moralisk agent, Emma Rydgren, skriver att Hemzelius förvisso är kraftfull i sina yrkanden och ibland inte har rätt, men att han har rätten att tala, och att grunden för hans avsked skulle ligga i hans publika uttalanden, utgör ett brott mot Rikets grundlag.
https://www.sydsvenskan.se/2018-07-20/tystnadskulturen-i-vellinge-kommun-far-mig-att-lamna-mitt-jobb

Emma Rydgren skriver att hon nu tar modet att tala. Och hon talar genom att säga upp sig.
Rydgren har tidigare visat sig ha en stark moralisk kompass (https://www.sydsvenskan.se/2016-12-18/jag-kommer-att-avsta-premien-pa-5000-kronor-fran-vellinge-kommun ). Hon har min fulla beundran för sitt agerande.

En snabb sökning på internet ger en bild av Lars Hemzelius som en person med stort engagemang för skolan och dess kvalité: https://www.sydsvenskan.se/2018-02-24/rektorer-ska-i-forsta-hand-vara-pedagogiska-ledare-och-inte-byrakrater ; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=701769

Låt oss hoppas att detta är första och sista gången i svensk förvaltningshistoria som en djupt engagerad person köps ut av en förvaltning, för att förvaltningens chefer skall få lugn och ro. Ty detta kan väl aldrig ha hänt tidigare? …att en kommunalt anställd, eller en statligt anställd köps ut p g a att den gjort sina åsikter publika? Det borde vara, och måste vara en fullständig omöjlighet i ett utvecklat land som Sverige.

Ett sådant agerande, att chefer reagerar mot offentlig kritik och synpunkter från anställda genom uteslutning av den anställde, berättar om cheferna och deras organisation, och det pekar på effekter som inte gagnar organisationens målsättning. Låt mig här gå igenom några väsentliga punkter.

1. Det tycks ha varit stort tumult i organisationen innan avskedet, där förvisso den avskedade kan ha varit bidragande, men knappast dess orsak. I oredor, misär och dålig måluppfyllelse kommer visselblåsare, de som har en vision om organisationen, och som har moraliskt kurage att säga ifrån, och blåser i sin pipa. Vad Vellinge gör är att ta bort blåsaren, men problemet är kvar. De resurser som nu går åt att ta bort visselblåsaren, den personaltid den förbrukar och de pengar som går åt, hade kunnat användas till att lösa problemet som visselblåsaren visslat om. Men den typen av chefer som finns i dessa organisationer lever hellre med problemen, än med en visselblåsare, ty problemen drabbar organisationen, medan visselblåsaren drabbar cheferna.  
2. Detta agerande känns igen hos auktoritära chefer utan auktoritet. Istället för att leda organisationen, skär cheferna i den, drar och sliter i den, för att bli av med det som visar att de saknar auktoritet, dvs ledningsförmåga. De klarar inte att ange en riktning och få stöd och engagemang för den. Visselblåsaren är inte sällan en person med vision, som kanske också har auktoritet och därför kan få engagemang hos medarbetare, vilket innebär ett tydligt hot mot cheferna. De reagerar med att bli auktoritära, att med organisationens repressiva medel manifestera sin ställning. Deras reaktion blir då, att kan man inte få med sig organisationen genom ledning, kan man i alla fall få den lydande genom repression.
3. Ett tecken på den repressiva organisationen är möten. Ty möten är de auktoritära chefernas medel för att manifestera sin makt. Ju fler möten och ju längre möten en chef kan skapa, ju större makt har chefen. I dessa möten finns medarbetare som ’sliter röv’, väl medvetna om att mötenas betydelse, relativt tiden som förbrukas, inte står i rimlig proportion. Formeln för mötestid är ju, som bekant: Mötestid=behov att lösa saker + chefens behov att manifestera sig som chef. I en auktoritär organisation har medarbetarna, som inser den meningslösa tidsförbrukningen, inte kurage att utebli från möten, eller att resa sig upp och lämna möten. De inser nödvändigheten av det som professorn i organisation, Mats Alvesson, kallar funktionell dumhet. Mötestid är därför en duglig indikator på hälsan i en organisation. Ju mer mötestid, ju större funktionell dumhet och ju mer auktoritär organisation.
4. När visselblåsaren kastas ut, lämnar andra medarbetare, inte sällan kraftigt engagerade medarbetare, organisationen. I fallet ovan, skriver en tjänsteperson, som förefaller mycket duktig, med stark moralisk kompass och med starkt engagemang för en god förvaltning, organisationen. En sådan person är den sista organisationen borde vilja bli av med. I Vellinge kommun borde därför förvaltningschefen omedelbart gå till Rydgren och be henne stanna, och kanske erbjuda henne en ny tjänst, som effektiviserare av organisationen, kanske en etisk utvecklare. Istället förlorar organisationen engagerade medarbetare, som har vision och vilja, och därför lämnar när de så tydligt får signal att det chefer önskar, är att tigande går före engagemang. Detta amplifierar problemet som var grunden, men som döljs magnifikt genom tystnadskulturen som cheferna skapar.
5. Det utvecklas en Stasi-kultur, där tystnaden blir ledmärke. Även om organisationens chefer säger att de gärna tar debatten, men vill hålla den internt, vilket jag tar upp i nästa punkt, är signalen tydlig. Vill du vara absolut säker på att behålla jobbet, skall du tiga, och om du talar, skall du säga samma saker som de auktoritära cheferna. Varje medarbetare ser, tydligt och klart, att den som talar tydligt och klart och som i detta tal går emot cheferna eller som, vilket är värre, visar förmåga att kunna engagera andra medarbetare i en riktning som cheferna inte har kontroll över, försvinner. Under Stasi-tiden försvann de från samhället. Under förvaltningen i Vellinge försvinner de från organisationen. Även om ’försvinnandet’ är mindre smärtsamt för visselblåsaren i Vellinge än i Stasi-landet, är principen densamma, försvinnandet.    
6. Den leninistiska principen är använd i den auktoritära organisationen. Den innebär, som varje bildad människa vet, att man må ha diskussion, om sådan tillåts, men när beslut är fattat, finns ingen diskussion. Då är beslutet fattat och alla skall lyda och tiga. Diskussionen, om den tillåts, skall vara intern, ty då kan den kontrolleras av cheferna, som sätter mötesagendor, som avgör när möten är slut, som avgör vad som får skickas genom mail-systemen, där det idag blott är chefers opinionsyttring som accepteras.  Vad visselblåsaren gör, är att uppmärksamma att fattade beslut och utförda handlingar inte är i överensstämmelse med organisationens målsättning och princip. Än värre är om visselblåsaren har auktoritet, dvs kan förmå andra att följa den. Vad den auktoritäre chefen då gör, är att slå ner på visselblåsaren och det som de auktoritära cheferna uppfattar som uppmaning till uppror. De förbjuder visselblåsaren rätten till sitt uttryck. Så var det möjligt i Sovjetunionen och DDR, där leninismens princip tillämpades. Så är inte lagligt möjligt i Sverige, då vi har offentlighetsprincip, yttrandefrihet och meddelarfrihet. Inför alla dessa friheter inser t o m den auktoritäre chefen sina begränsningar, och tar till uteslutning (även om det ryktas om ett tillfälle i statsförvaltningen då en chef förbjöd opinionsyttring). Misstaget Vellinge gjorde var att avslöja att detta var grunden för visselblåsarens uteslutning.
7. ’Modellen för svensk arbetsmarknad är att man är lojal mot sin arbetsgivare’. Så hävdar oftast den som saknar argument. Lojalitet, inte argument, skall driva organisationens engagemang. Men visselblåsaren anser sig inte sällan vara den som är lojal mot arbetsgivaren. Men inte lojal mot cheferna. Detta är en typisk organisationsproblematik, som i mitt ämne, företagsstyrning, kallas agentproblemet. Det innebär att organisationen kidnappas av chefer som använder den för sitt eget nöjes skull och som driver den iväg från det som den är gjord för, att realisera huvudmannens avsikter. I Vellinge kommuns fall handlar det om skolan. Agerar cheferna, genom uteslutningen av visselblåsaren, till gagn för skolan, ytterst elevernas utbildning, deras kunskap, eller för sitt eget intresse som chef? Inte sällan anser visselblåsaren att den agerar i lojalitet till arbetsgivaren, dvs statens intresse av en god verksamhet som uppfyller sina mål. Medan cheferna avser med arbetsgivaren, sig själva och sitt agerande. Det finns således en konflikt kring vad arbetsgivare är och innebär. I en frisk organisation med ledare skulle detta vara en inbjudan till organisationsutveckling genom att arbetsgivarens målsättning skulle kunna klargöras och utvecklas. Men i den auktoritäre organisationen leder inte konflikten till en dialektisk process av utveckling, utan avveckling av den som hade fräckheten att inte likställa arbetsgivare med cheferna.
8. Lojalitet åberopas, men vad ingår i det begreppet? Som jag ordat om tidigare i denna blogg, är det ledaren som kan åberopa lojalitet, ty den bygger på en ömsesidighet och en gemenskap i ett engagemang. När cheferna åberopar lojalitet, då menar de lydnad, dvs underkastelse under dem. Inte under en vision, ett engagemang, en gemensam vilja. Således, i den auktoritära organisationen, den som Vellinge förefaller vara, stavas lojalitet l-y-d-n-a-d.     

Effekterna som uppnås av allt detta tycks vara att a.) den auktoritära organisationen förlorar de som har en vision av organisationen och som vågar ge uttryck för den, inte sällan de duktigaste; b.) tystnad uppstår, där rädsla och funktionell dumhet sprider sig i organisationen; c.) auktoritära chefer och inte ledare, dominerar organisationen; och d.) organisationen stelnar och dess enda utveckling är att ytterligare fjärma sig från det som är skälet till dess existens.

Därför bör Vellinge kommun ta avskiljandet av Hemzelius och Rydgrens begäran om entledigande som skäl och orsak till att säga upp chefer, och därefter leta upp personer som kan vara livfulla, engagerande ledare och inte nedtryckande, auktoritära chefer. Om inte Hemzelius och Rydgren är skäl nog för dem att agera, så borde i alla fall viljan att följa Sveriges Grundlag, med dess Friheter, vara skäl.       

Öllsjö den 21 juli 2018

PS. För er som är prenumeranter på Sydsvenskan, finns mer att läsa i saken: https://www.sydsvenskan.se/2018-06-28/kommunen-vill-kopa-ut-omstritt-huvudskyddsombud-pa-stora ; https://www.sydsvenskan.se/2018-07-07/kommunen-lyfter-uttalanden-i-media-som-grund-for DS

Igår skrev jag att Wästberg skriver om nazisters ondska, genom Förintelsen, och om andra totalitära politiska rörelsers ondska, som kommunismen. Jag framförde synpunkten att han hade en rejäl blind fläck i sin beskrivelse av ondskan, då han utelämnade merparten av religionernas ondska, och då speciellt hans egen ondska, judens ondska, i form av påsken och dess firande av att deras gud slog ihjäl alla förstfödda i Egypten. En bestialisk högtid.

​Nu kan du hävda att det är en skillnad mellan att hänvisa till något som otvivelaktigt har skett, Förintelsen, och något som kanske mest bara är ord och en saga, Moses uttåg ur Egypten.
 
Förvisso är det skillnad, men Wästbergs inlägg handlade om ondska, och att vi skall vara uppmärksamma på ondskan. Judarnas påsk är ondskefull, ty den rättfärdigar mord på barn som politiskt medel, som ett sätt att utöva påtryckning för befrielse. Det är sannerligen inte ett pacifistiskt budskap som lärs ut. Det är ett budskap vi blott känner från de totalitära rörelserna.

Det är förvisso ett budskap som kan vara pacificerat och blott vara en tradition, där man t o m glömt bort dess grund. Men det är ett frö som ligger potentiellt, en totalitär bomb av ondska som kan brisera när situationen, likt i Tyskland i slutet på 30-talet, är mogen. Det ligger där tillgängligt, i högsta grad, eftersom den ondskefulla akten av morden på de förstfödda firas varje år av judarna.

Jämför då detta med en annan historia, en annan saga, som kanske är sann eller ej (det finns de som hävdar att det är ett sent tillägg), men som finns och som kan och bör användas av de som hänger sig till den totalitära religionen.

Man drog fram en äktenskapsbryterska inför Jesus och, med hänvisning till lagen i tredje Moseboken (20:10), hävdade man att hon skulle dödas genom stening. Jesus svarade, enligt Johannesevangeliet 8:7 ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Hennes liv sparades. Hon hade begått ett brott enligt lagen. Hon hade syndat, enligt den totalitära läran. Men kanske hon handlat av kärlek, om än av en tillfällig förälskelses berusning. Och oavsett detta, var hon en människa, en sådan som ibland vet vad man bör göra, men som inte alltid kan göra det. En människa, med sina brister, men också med sin kärlek.

Här finns två sagor. En med den mordiska ängeln som mördar, och med ett folk som blundar för mordängelns framfart. Ett folk som hade kunnat göra gott, dvs berättat för sina grannar om det ohyggliga som kommer att ske, men som underlåter att göra det. En monumental underlåtelsesynd. Och en annan saga, som uttrycker en djup insikt i tillståndet att vara människa, och som älskar människorna, med sina brister och tillkortakommanden, men också med sin kärlek.

Den judiska ondskan mot den kristna kärleken.

Men historien visar att den kristna sagan inte varit tillräcklig, utan att kristna, precis som judar och nazister och kommunister och andra totalitära, kan ägna sig åt ondska.

De totalitära rörelserna, just för att de är totalitära, har ondskan inbyggd. Den närs av olika sagor i deras böcker och deras historier. Även om det finns frön av godhet i några historier, i några sagor, finns andra frön som ligger potentiellt för att användas i mordiska syften.

Det är därför inte bara de faktiska antalen mord begångna under 1900-talet skall användas för att motivera oss att hålla ögonen på de totalitära. Utan det är också de sagor de har tillgängliga, och de traditioner de lever efter, och med dem, den ondska som ligger inbäddad i dem, som gör att vi måste vara observanta.

Därför Wästberg, har jag inte bara ögonen på nazisterna och kommunisterna, utan även på de kristna, muslimerna och judarna. De är alla bärare av ondskans frö.

​Öllsjö den 20 juli 2018

Wästberg, en mild kommentator av världen, med goda reflektioner, skriver om att vi aldrig får glömma ondskan. Han radar upp ondskan. Hitler, så klart, med referens till Hitlers brott mot hans eget folk, judarna. Han håller sig länge kvar kring ondskan riktad mot judarna, men även andra ondskor nämns, som Stalin och Pol Pot och Mohammed. ( https://www.svd.se/glom-aldrig-ondskan )
 
Han skriver ” Nazisternas aktiva hat mot en hel folkgrupp var unikt. Män, kvinnor, barn, åldringar utplånades för att ingen mer skulle finnas på jorden. I stället för att satsa på att vinna kriget gällde det att mörda snabbast möjligt. Den omänskligheten saknar paralleller.”

Fel, Wästberg. Du kör med mörka kort. Du förtiger. Du har fel om det unika.

Jag känner en parallell. Om man får tro de texter som du och ditt folk håller för heliga, så finns det en parallell. En ondska så stor, att den är obegriplig. Ditt utelämnande, Wästberg, av den ondskan, är obegriplig. Att du kan undgå att fördöma denna ohyggliga och obegripliga ondska är obegripligt.

Men den kanske inte är sann. De heliga orden är måhända heliga, men är lögn och förbannad dikt.

Det du utelämnar är ditt eget folks ondska, så som det beskrivs i dina heliga böcker. Om detta tiger du.

Ditt folk har tre ondskor som är värda att nämna, varav nummer ett och tre är så ohyggliga, där nummer ett är den mest ohyggliga ondska. Jag börjar därför i slutet, med nummer tre, för att nå fram till det vi alla skall minnas som en sorts ondskans urfader.

Den judiska ondskan nummer tre är det folkmord som enligt böckerna, det utvalda folket gjorde när de mördade, våldtog, tog slavar och fördrev de folk som bebodde den plats deras osynliga vän, Jahve, hade utsett till dem, och som Moses fick se på håll.

Den judiska ondskan nummer två är när egyptierna förföljer Moses och hans folk genom havet. Enligt boken jag har, konstaterar egyptierna att deras gud är för stark, så de vänder om. Då! När egyptierna har slutat förfölja, då hotet mot Moses och hans folk inte finns längre, då sänker Moses armen och vattnet strömmar in och sänker egyptierna. Ingen idag levande kan hävda att det var ett moraliskt acceptabelt agerande. Man skjuter inte en flyende i ryggen. Man dränker inte den som vänt om och slutat förfölja.

Den judiska ondskan nummer ett, utan konkurrens, står att läsa i Andra Moseboken, kapitel 12, vers 13: ” Blodet som ni har strukit på dörrposterna ska vara beviset för att ni lyder mig, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och jag ska inte döda era förstfödda barn när jag på det här sättet slår Egypten.”

Moses folk stryker lammets blod på sina dörrposter. De lyder och de vet, DE VET! att grannens förstfödde kommer att mördas. De kan varna sin granne, men underlåter att göra det, varpå den förstfödde mördas. Den oskyldige, den förstfödde i vaggan, mördas. Med full vetskap från alla av Moses folk. En så brutal och ohygglig ondska.

Denna fullständiga akt av ondska har Moses folk som en högtid. Varje år firar de sin omänsklighet, sin underlåtelsesynd, sin totala brist på omtanke och empati, att låta sin grannes barn bli mördat. Det är den blinda fanatismen i handling. Det är ren ondska. Att hylla den fanatism som gör att du inte ser din nästas barn och vill din nästas barn väl, genom att tipsa dem att stryka lammets blod på karmarna. Det är ondska, Wästberg. Den totalitära underkastelsens och lydnadens ohyggliga ondska.

Jag avslutar med en sentens från Wästbergs krönika, som jag skriver under på, och som innefattar att vi skall se faran i judendomen, kristendomen, islam, kommunism och nazism: ”Dessa dagar då nazistiska våldssekter marscherar i svenska städer är det värt att på nytt erinra om det totalitäras faror och fasor.”

Öllsjö den 19 juli 2018

Det började som en skakning på nedre däck, skaldade Mickel Wiehe om Titanic-katastrofen. Så kunde man också skalda om nazismens framväxt. Ett tal i en ölkällare var skakningen som slutade med världskrig och Förintelse.
 
Problemet med skakningar är att det finns flera stycken, och alla utvecklar sig inte till undergång.

Jag tror att följande är en skakning som kan leda till undergång.

Muslimer vill inte bara bygga moskéer utan även ha offentliga böneutrop. Svenska folket säger nej, enligt en undersökning. (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarna-vill-se-forbud-mot-boneutrop). 61% säger nej, medan 28% säger ja.

I moskéer förkunnas en totalitär ideologi som kallas islam. Det finns andra totalitära ideologier som nazism, judendom, kommunism, kristendom. Tre av de totalitära ideologierna baseras på den befängda tanken att det finns något övre väsen som saknar förmåga att skriva, men som kan skapa världar och som kan berätta för människor vilka lagar människor skall följa. Detta väsen kallas gud.

De gudsbaserade totalitära ideologierna vädrar nu morgonluft. De ställer sig bakom önskemålet på böneutrop. Judars och katolikers företrädare ser likheter hur de själva förföljts p g a sin tro. En fullständigt grotesk liknelse. Att förbjuda böneutrop är att hindra totalitära rörelser att lägga beslag på mark och luft som inte är deras. De har fullständig rätt att spy ut sina totalitära läror i sina egna lokaler, och på gator och torg. Där ju de andra dväljes. Nazister, kommunister och alla andra föreningar som vill tala. Men att de skulle ha en rätt att förkunna mot andra som inte bett om det, är ett övergrepp på oss, inte på dem.

När de totalitära nu sammansluter sig i åsikt, skall vi känna skakningen. Snart står vi inför katastrofen, där dessa förmedeltida, totalitära ideologier, med oceaner av blod på sina händer, tar för sig och impregnerar samhället. judendom, islam och kristendom är ideologier som haft sin chans. De tog den inte. Eller snarare, de tog den. Ty de har alla visat vilka groteska och frihetskränkande samhällen som uppstår där de får styra. De bär alla tre i sig fröet som lätt kan, och som har utvecklats till ren terror, speciellt mot andra som inte är som dem, och mot kvinnor. Att de skall känna sig förföljda är groteskt, med tanke på hur de har förföljt de som inte har varit som dem.

Det ligger inte i en liberals eller socialists själ att förfölja, utan att diskutera. Men i kristendomen, judendomen, islam, ligger en själ som förföljer. Likt kommunisterna och nazisterna. Samma andas barn. Uteslutning, som lätt leder till död. Minns att de som först instiftade folkmordet var judarna, de som sedan fick lida under det.

Därför skall vi inte bara förbjuda att en totalitär ideologi ges rätt att tala till alla från sina tak, utan vi skall giva akt på dem alla, ty nu samlar de sig, alla tre, för att öka förtrycket. Den som önskar frihet, måste antingen täppa läckan på skeppet eller springa till livbåtarna.

Jag börjar täppa läckan. Vad gör du?

​Öllsjö den 18 juli 2018

I akademin, kunskapens främsta ort på jorden, där vi har vår rationella kunskap, den som gör att vi häver oss upp ur djurets instinkter och traditionens mörker, finns principen om Mästaren och Lärjungen, professorn och doktoranden.

Professorn har vunnit sin Mästarposition genom att visat sin förmåga att vinna kunskap. I de flesta ämnen, med kanske blott matematik som enda undantag, sker detta genom att frekvent visa på sin förmåga att skapa kunskap.

Professorn blir därför ett föredöme och en kunskapskälla, både i kunskapen och i förmågan att skapa kunskapen. Som föredöme agerar den därför som Mästare, den som med vishet, erfarenhet och kunskap, kan hjälpa Lärjungarna att utvecklas i sin kunskap och i sin förmåga att skapa kunskap.  

Men akademins princip är inte en ensidighetens princip, där allt utgår från Mästaren och leds till Lärjungen. Det är inte ett envägsflöde från Mästaren till Lärjungen. Ty Mästaren har förvisso kunskapen och erfarenheten, och har en stark kritisk förmåga att granska sig själv. Men Mästaren är, allt detta till trots, fången i sin erfarenhet och kunskap. Hur mycket än Mästaren kritiserar sig själv och försöker ifrågasätta sig själv, kan den blott göra detta utifrån den kunskap och förmåga den har. Mästaren, för att kunna vara Mästare, behöver Lärjungen.

Hegel har, i ett berömt avsnitt av sin ’Andens Fenomenologi’, analyserat Herre och Slav-dialektiken, där han visar att Herren behöver Slaven för att kunna vara Herre. Detsamma gäller Mästaren, som behöver sin Lärjungen för att vara Mästare.

Lärjungen, ännu fri och obunden från all den erfarenhet och kunskap som Mästaren har och som fängslar Mästaren, kan röra sig utanför Mästarens erfarenhet. Kanske omedvetet och med lite tur, men ändock fri från Mästarens kunskapsfängelse. Lärjungen kan ifrågasätta utifrån en position som Mästaren inte har. Lärjungen bidrar med en kritik som Mästaren inte är förmögen till.

Mästaren, för att vara Mästare, måste därför ha förmåga att lyssna på sina Lärjungar och ta intryck av deras görande, deras försök, deras kritik. En Mästare utmärks därför också av sin förmåga att lyssna och ta intryck. Och Lärjungen utmärks av sin förmåga att granska, att vara orädd att uttala kritik. Att utifrån sin position framställa synpunkter som ifrågasätter Mästarens lärande.

Så som Lärjungen behöver Mästaren, behöver Mästaren Lärjungen. En Mästare som saknar Lärjungar, blir snart en dogmatiker, inrymd i sin egen bur av kunskap och tänkande, oförmögen att se sina brister. En Lärjunge utan Mästare blir snabbt också en dogmatiker, inlåst i en oförmåga att se sin okunskap och sitt behov av kunskap och insikt.
Akademins princip är därför en Mästarens och Lärjungen dialektik, där de två förutsätter varandra och utvecklar varandra. Endast med denna dialektik som princip utvecklas akademin. Endast med denna dialektik har akademin Mästare och Lärjungar.

Den högskola och det universitet som inte erkänner och odlar denna dialektiska princip, stagnerar och blir en organisation av okunskap och förstelnad kunskap. I avsaknad av denna dialektik blir 1+1=1, dvs detsamma. Medan den organisation som erkänner och odlar den akademiska dialektikens princip, kan få 1+1=2 eller t o m 1+1>2.

Den akademiska dialektikens princip är också en glädjens princip. En organisation som är upprymd av denna princip är också en glädjens organisation. Ty där finns Mästarna som erfar glädjen av att utveckla sina Lärjungar, samtidigt som Mästarna får glädjen av att utvecklas genom sina Lärjungar. Där finns Lärjungarna som erfar glädjen att utvecklas genom sina Mästare, samtidigt som de gläds över att utveckla Mästarna.

Den akademiska principen innebär därför att den organisation som har och som tillämpar principen är en organisation av kunskap och glädje.

​Öllsjö den 17 juli 2018   

I ridning lär man sig mycket snabbt att bästa ryttaren alltid är den som sitter på läktaren. Ingen kan, så som läktarryttaren, få hästen att piaffera eller att ta exakt rätt avstånd till hindret. Det är inte bara att läktarryttaren sitter på läktaren, utan också att läktarryttaren är okunnig och oerfaren.

Den som rider på banan, lever i svårigheten med piaffen. Den erfar hur hästen tar hindret och drar med kraft mot hindret, och därför har svårt att få rätt avstånd. Medan läktarryttaren erfar inget, känner inget, är inte med i ritten, och därför kan tala utan insikt i ritten.

Men den som vet hur svårt det är att piaffera, och hur het en häst kan bli när den tar hindret, den sitter inte på läktaren som en läktarryttare, utan kan t o m se hur ryttaren arbetar med sin ritt.

I ridning har dock läktarryttaren inget inflytande, på vare sig tävlandet eller tränandet. Den får sitta och gapa på läktaren, och bli nedtystad om den gapar för mycket. Läktarryttaren är förvisso frekvent, men utan inflytande.

Skälet till läktarryttarens obetydlighet är självklart att den är okunnig och brister i ödmjukhet. Ju kunnigare du är, ju mer får du tala. Ulla Håkansson, en gigant i svensk dressyr, uttalar sig sällan. Men när hon gör det, lyssnar folk. Rolf-Göran Bengtsson, en gigant inom hoppning är också sparsam med sina kommentarer. Men när han talar, lyssnar folk.

Så icke i akademin. Det är något paradoxalt. Ty akademin borde vara platsen där kunskap hyllas över allt annat. Där kunskapen får tala och okunskapen får tiga och sättas på upplärning. Akademin borde vara en kunskapsorganisation där varje deltagare längtar efter morgondagen, ty då kommer den att lära sig ytterligare en sak. Där borde de okunniga sitta på läktaren, för att lära.

Så icke.

Där väljs, fullt medvetet och med full insikt, de som en gång, hjälpligt har piafferat, och som hoppat ett hinder på 0,7 meter, ut att vara de som skall leda de som varje dag utvecklar sin piaff och som tränar på 1,3 meters hinder. Där väljs ut tränare av ryttare i dressyr som endast kan rida öppna, men som inte kan rida sluta, och som t o m tar avstånd från sluta som rörelse. Där är tränare som kan hoppa ett lågt plankhinder, men som aldrig hoppat en oxer. Ja, som t o m tar avstånd från oxer som hinder.

Medan de erfarna och duktiga ryttarna åker värld och rike kring, för att tränas, utbilda andra och för att tävla, stannar de sk akademiska ledarna hemma, lär sig inget om professionen som dväljes i akademin, tränar sig aldrig i sluta-rörelsen eller oxer-hoppning.

Resultatet blir att de erfarna ryttarna blir alienerade, medan akademins oerfarna sk chefer, utnämner de oerfarna och okunniga till excellenta ryttare.

Därför tävlar svenska ryttare i världsklass, medan svenska högskolor finns p g a avsaknad av konkurrens och ingen trovärdig utvärdering.

​Öllsjö den 16 juli 2018

18 januari 1928, när den svenska demokratin var 7 år gammal, vreds ett begrepp som tjänat fascisterna i Tyskland, ur händer på dem i Sverige och gavs ett innehåll som tjänat Sverige och dess invånare väl under 100 år. Fascisterna använde begreppet folk, och skulle så ha gjort i Sverige, om inte Per-Albin Hansson stulit begreppet och fyllt det med den socialdemokratiska demokratin, Folkhemmet. ( https://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq--I )
 
Då var historien på socialdemokratins sida. De bar en vision och de lyckades både få med sig folket på den, och att politiskt realisera stora delar av den. Kampen mot fascismen togs då i första hand med demokratins medel och med folkets kraft. Visst förekom demokratiska övergrepp, men det var i nära anslutning till, eller under kriget, då man få ha viss förståelse för kitsligheter.

Man skall också komma ihåg att nazismen hade det aningen lättare då än nu, då den svenska eliten på den tiden var tämligen tyskvänlig. Idag finns ingen sådan jordmån för fascism.

Därför framstår det som ytterst märkligt att socialdemokraterna, tillsammans med miljöpartiet, lägger fram förslag på att förbjuda nazistiska organisationer. Då togs debatten. Nu förbjuds den.

Denna antidemokratiska reaktion på hotet mot demokratin, som onekligen nazismen utgör, får understöd av näringslivet. Därmed tycks det paradoxalt nog finnas en god jordmån för att förbjuda demokratiska uttryck.

Det är än mer paradoxalt när man betänker att staten sköter sitt demokratiska skydd tämligen väl. Den förbjudna formen av antisemitism, våldet, lagfördes i Göteborg, där de som angrep synagogan med molotovcocktails blev lagförda, fällda och nu får sitt straff.

I den samhälleliga dialektikens namn kan vi konstatera att nazisterna har lyckats väl. De har lyckats framdriva en antidemokratisk handling, en vilja att förbjuda idébaserade organisationer. De har lyckats förmå den politiska rörelse som en gång i tiden hindrade dem till framgång, genom att lägga beslag på ett av deras begrepp, och fylla det med demokratiskt innehåll och effekt, att agera med statens våldsmakt mot demokratiska uttryck, demonstrationer där en idé framförs. Nu vill socialdemokraterna förbjuda demonstrationer, ja, t o m organisationer. En politik som väl ansluter till nazismens antidemokratiska hållning.

Socialdemokraterna litar inte längre på demokratin. De har förlorat sin vision och den kraft som gjorde att folket följde dem. De kan inte längre förlita sig på att med demokratins och folkets kraft, strida mot antidemokratiska strömningar, utan måste tillgripa statens tvångsmedel och repressiva kraft för att hantera ett demokratiskt problem.

Socialdemokratin är döende. De övergav den internationella solidariteten och värnandet om asylrätten genom sin privilegielagstiftning (som just i dagarna domstolarna går mot). Nu visar de att de övergett en stark och hård tro på demokratins kraft, det öppna samtalets kraft, genom att lagstifta bort demokratins öppna, fria samtal.

Samtidigt växer en intoleransens parti fram och nuddar idag på opinionsandelar som socialdemokratin har. Detta parti, sverigedemokraterna, uttrycker de ambitioner som socialdemokratin hade, att få vara en styrande och väldig kraft i gestaltningen av det framtida Sverige. Men deras vision är en uteslutningens och intoleransens vision.

I invandrartäta områden växer förtryck, utslagning, ungdomlig besvikelse, och kanske snart också besvikelse från de vuxna. Där kan organiseras en kraft som kan vinna kraft från känslan av utanförskap och känslan av förståelse från totalitära idéer, islam. Även där kommer då en kraft av intolerans och uteslutning.

En kraftigt ökad spänning, både socialt och politiskt, kan komma, där Folkhemmet ger vika för en front, där folk står mot folk.

Inför denna problematik agerar socialdemokraterna med demokratiska förbud, riktade mot en liten spillra av kanske 400 högljudda och aggressiva personer.

Det påminner om Titanic. Skeppet som inte kunde sjunka. Som sjönk.

​Öllsjö den 15 jui 2018

Igår berättade jag att islam tolereras medan nazism angrips i Sverige. islam tolereras så till den milda grad att man idag kan tänka sig att dess gift skall spridas i luften genom att acceptera att de får sprida sin totalitära ideologi genom sk böneutrop.   
  
Läs vad böneutropet förkunnar: Allah är störst. Allah är störst./ Jag vittnar att det finns ingen gud (som är värd tillbedjan) utom Allah. / Jag vittnar att Muhammed är Allahs sändebud. / Kom till bön. Kom till bön. / Kom till framgång. Kom till framgång / Allah är störst. Allah är störst. / Det finns ingen gud utom Allah.

Detta är ett utrop, inte på demokrati, utan på en totalitärs rörelses krav på underkastelse.

Vi har hört det förut. Men då gapade man inte om allah, utan om nationen, partiet, ledaren och det tyska folket. 
https://www.youtube.com/watch?v=EtYeQVgDGs4

Jag hör ingen skillnad. Jag hör underkastelse. Jag hör det totalitära. Och det våld som ligger potentiellt under utropet.

Notera att jag inte säger att islam inte skall få lov att förkunna sin röst, på gator och på torg, enligt demokratins spelregler. Alla, både muslimer och nazister, har rätt att försöka sprida sin förkunnelse. Det kallas demokrati. Och vårt motgift, demokraternas motgift mot deras totalitära gift är demokratins öppna, fria debatt.

Men att låta dem sprida sitt gift varje fredag, genom sina moskéers utrop på underkastelse, är att legitimera dess existens. Precis som om vi skulle låta nazisterna spela upp hitlers tal varje fredag. En åkallan på folket, nationen och allt vad det innebär av uteslutning och underkastelse.

Man åberopar religionsfrihet. Som om vissa totalitära ideologier skall ha friheter som andra totalitära ideologier, som inte har gudar som yttersta makt, utan nationer, förnekas. Det är inte rimligt. islam och nazism är samma andas barn, den totala underkastelsen under något totalitärt, en gud eller en nation.

Erkänn islam som en totalitär ideologi, som likt nazism har anti-semitism som en naturlig del. Lärda teologer kan oändligt diskutera huruvida islam är anti-semitiskt eller ej, men det räcker med att läsa böneutropets krav på total underkastelse, eller att åse muslimers agerande över historien mot judarna och andra, för att förstå att intoleransen mot annat än islam är inbyggt i islam.

Vi skall därför vara vaksamma och slå ner på alla försök att legitimera och acceptera totalitära rörelser. De får alla stå på torget och förkunna. Men de skall inte få indoktrinera barn med sitt gift i konfessionsskolor eller sprida sitt krav på underkastelse genom moskéers högtalare.

Människans frihet, människans rätt att vandra på jorden utan att förslavas av totalitära läror, står på spel.

Därför har islam, såsom nazismen, judendomen, kommunismen och kristendomen, i mig sin fiende. Till sista andetaget kommer jag att stå för och agera för människans frihet.

​Öllsjö den 14 juli 2018

Massmedia svämmar över av debatt om nazisterna i Visby. Man kräver att de skall hållas borta från Almedalen. Ja, man vill numer t o m angripa nazisterna, inte med demokratins främsta vapen, den öppna debatten, utan med statens repressiva förbjudande makt (https://www.svd.se/regeringen-forbjud-rasistiska-organisationer ). Som om vi skulle befinna oss i samma läge som Tyskland 1932, där demokratin var så svag att den inte lyckades stå emot anti-demokratiska element med hjälp av demokratin öppna debatt.
 
Låt ingen tvivla: Det är bra att man uppmärksammar nazisterna, och tar fajten. Med demokratins makt, den öppna debatten.

Men!

Samtidigt i Göteborg.

Där fälldes två palestinier och en syrier för att angripit en synagoga med molotovcocktails. Det var inte frågan om nazistiska bu-rop eller knuffar, utan våld med eld. Tämligen smärtfritt och relativt uppmärksamheten på nazisterna, har detta politiska angrepp, detta antisemitiska våld, passerat relativt obemärkt. Inga näringslivsorganisationer skriver, så som de gjort om Almedalen (https://www.dagenssamhalle.se/debatt/sakra-det-demokratiska-samtalet-i-almedalen-23137),  att får man inte bukt med detta, så vill inte vi vara med. Näringslivet tar inte den demokratiska fajten med demokratins vapen.  

Den göteborgska anti-semitiska yttringen föds och odlas i islamisk miljö. islam är, likt nazism, en ideologi med anti-semitism inskriven i sin heliga bok, och med ett överflöd av anti-semitiskt agerande under sin levnad sedan 700-talet.

Nu kommer frågan: Varför detta enorma angrepp och uppmärksamhet på ett fåtal nazister och deras ideologi, medan våldsamma muslimer, med sin bas i den totalitära ideologin islam, går relativt fri? Trots att vi ser dess politiska uttryck i brinnande synagogor. Som på Kristallnatten.

Det finns någon som försökt berätta samma historia som jag berättar här, att förvisso är nazism fruktansvärd, men islam, eller i alla fall, grupperingar inom islam, baserad på islams ideologi, utgör ett minst lika stort hot, för att inte säga större, då islam har fått en märklig legitimitet i Sverige. Men det vet du inte om, om du inte, likt mig, håller dig uppdaterad om både vänstern och högern. Ty i Samhällsnytt, en högersajt, skrivs om detta: https://samnytt.se/svt-opinion-raderade-artikel-om-hat-mot-judar-efter-hot-fran-muslimer/

En skribents alster togs bort från SVT:s hemsida då skribenten och hans familj, enligt artikeln, hade hotats.  

Islams våldsamheter föredras, accepteras eller i alla fall, nedvärderas relativt nazisterna. Beror det på att folk gör en rationell riskbedömning, där nazisterna framstår som mindre farliga än muslimerna? Eller kommer det från grumliga identitetsföreställningar och grumliga toleranssträvanden, där nazisternas hat härleds till deras ideologi, medan muslimernas våldsdåd hänförs till en förtryckt folkspillra och vanvettingar?

Imorgon kommer fortsättningen...

Öllsjö den 13 juli 2018

Grundattityden hos en socialist gentemot invandrare är tolerans. Vi är alla människor, tänker socialisten. Alla är vi i slutändan ganska lika.
Palme formulerade socialistens syn på invandraren i sitt berömda tal. https://www.youtube.com/watch?v=mcwW2f_GefA&t=36s

Det är inte stora rasistiska ideologier som nazism, eller främlingsfientliga ideologier som judendom och islam, som skapar grunden för främlingsfientlighet. Det är i vardagen främlingsfientlighetens grund finns. När man ser Ali eller Fatima gå iväg med den flicka eller pojke man varit förälskad i under ett år. Det är där fördomen kan få ett uttryck.

Men det är den ena sidan av socialisten.

Den andra sidan av socialisten säger, med starka ord: ”DIN OTACKSAMME DJÄVUL” till främlingen, och muttrar, när han vänder ryggen åt invandraren ”Gör din plikt, kräv din rätt. I DEN ORDNINGEN!”

I Östra Göinge förlorade var femte gymnasieelev sitt studiestöd p g a frånvaro. Andelen som förlorar studiestöd har ökat. Det finns ett sätt att förlora studiestödet. Att inte komma till skolan.

Andreas Dahlqvist, utredare på CSN, säger, enligt Kristianstadsbladet (180712):”Vi ser en stor ökning av andelen med indragna studiebidrag i gruppen utländska medborgare”. Många av dessa är myndiga, säger tidningen vidare.

Socialisten i stugan, sannolikt inte socialdemokratins ledande politiker, knyter näven och säger:
”Här ger vi dig fristad, mat och husrum. Vi ger dig utbildning. Som du inte behöver betala en spänn för. Inte en krona behöver du betala för utbildningen. Inte en krona behöver du betala för vårt skydd. Du har fått så många rättigheter. Rätten till gratis skola. Rätten till ett litet understöd under dina studier.

Det vi begär av dig, är att du gör rätt för dig, att du gör din Plikt, utbildar dig, börjar arbeta och betalar din skatt. Att du ger tillbaka till vår gemenskap. Att du bidrar. Att du gör din Plikt.

Men vad gör du? Jo, du uteblir från utbildningen. Du vänder ryggen åt det vi ger dig. Det som kan göra att du kan bli en god medborgare och bidra i samhället, till det som är vårt.

Det vänder du ryggen till.

DIN OTACKSAMME DJÄVUL. GÖR DIN PLIKT, KRÄV DIN RÄTT. I DEN ORDNINGEN, DIN OTACKSAMME DJÄVUL”

Jag har flyktingkamrater som jag högaktar och respekterar. Förvisso gör de konstiga saker, men Palmes ord och den socialistiska utvecklingen av det kristna budskapet, att man skall älska sin nästa, inte så som sig själv, som de kristna lär, utan så som socialisten lär, för att den är din nästa, är min värdering, min ledfana. Dessa gör sin plikt. De försöker göra rätt för sig.

Men jag känner också flyktingar, som inte är mina kamrater, ty de försöker maximera uttaget från staten och minimera sina insatser. De fuskar och går på. De gör inte sin Plikt. De försöker inte göra rätt, utan försöker maximera sin egen nytta, sin egen familjs välstånd.

Det är de uteblir från utbildningen. DE OTACKSAMMA DJÄVULARNA.

Den ortodoxa socialdemokraten på Blåtands v.6 i Öllsjö är inte främlingsfientlig. Han är inte Sverigedemokrat. Han är tolerant och försöker lära av de som har något att lära honom. Men han är svuren fiende till de värderingar och kulturer som inte ser det Gemensamma. Den som sätter familjen och klanen före det Gemensamma. Han är fientlig mot de som inte försöker göra rätt för sig. De som inte gör sin Plikt.

​Öllsjö den 12 juli 2018