​I vetenskapen försöker vi använda ord som, så gott det går, betecknar det fenomen och tanke vi vill uttrycka med ordet. Vår vilja är en överenstämmelse mellan ordet och det som det skall beteckna. Vi har en kärlek till sanningen.

I samhället finns inte samma sanningskärlek. Det grövsta exemplet idag är Putinregimens beteckning av den ukrainska regimen som nazistisk. Det är omöjligt att med någon meningsfull definition på nazism kunna beskriva Ukrainas regim som nazistisk. Men Putins avsikt är inte sanningen, att få en god överensstämmelse mellan ord och fenomen. Genom ordet nazism vill han skapa en känsla hos folket som han sedan kan utnyttja, t ex till att rättfärdiggöra kriget.

Samma ordanvändning, som inte syftar till sanning utan till irrationella känslor som kan rättfärdiggöra, läste jag på svenska kyrkans hemsida. Där betecknar man Paludans demonstrationer som ”…islamofobiska hatattacker mot muslimer och koranen”
https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/nyheter/uttalade-med-anledning-av-islamofobiska-hatattacker-mot-muslimer-och-koranen?

Jag tror att man bäst beskriver Paludans demonstrationer som islamkritik, där han bränner koranen för att, genom det våld som motdemonstranterna utvecklar, påvisa islams inneboende våldsamhet. Hans demonstration är en rationell kritik av islam, där kritiken består i att visa på islams våldsamhet, genom dess förmåga att skapa våld hos sina tillbedjare, muslimerna.

Notera att min ordanvändning betecknar hans demonstration som en rationell kritik av islam.

Prästen och imamen vill inte ge den förståelsen av hans demonstration, utan de vill framkalla känslor, som skall innebära ett avståndstagande från, men också ett förmörkande av Paludans demonstration.

De kallar det islamofobi, dvs en irrationell rädsla för islam. Men Paludan kan sin islam och levererar en handgriplig kritik som visar att, i påskupproret, så var det polisen som fick en rädsla, fullt rationell, för islamtillbedjarnas stenar. Paludan är inte en person med en irrationell fobi. Däremot med en hängivenhet och upptagenhet att strida mot islam. Men den striden är inte en fobi, utan en kritik, grundat i en förståelse av islam. Han hävdar att islam är en våldsam ideologi. Påskupproret gav honom rätt.

Men prästen och imamen vill inte ha en rationell diskussion om islam, dvs erkänna Paludan som islamkritiker. De vill transformera hans rationella kritik till en irrationell fobi.

Prästen och imamen kallar hans kritik för hat. Ordet ’hat’ har idag nästan blivit en synonym till ordet ’kritik’. Den som kritiserar något som är politiskt korrekt, riskerar att få sin kritik benämnd hat. Enligt Wikipedia kan hat definieras som ” ..en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.” Hat är således inte en rationell handling, utan en emotionellt grundad handling, bestående av olustkänsla och vilja att skada.

Till skillnad från prästen och imamen känner jag inte Paludan och hans eventuella olustkänslor och emotionellt drivna vilja att skada islam. Men genom att beskriva hans kritik som ett emotionellt hat, vill imamen och prästen transformera den rationell kritiken av islam till en irrationell känsla.

Prästen och imamen säger att hans handling är riktad mot muslimer och koranen. De vill för allt smör i Småland och all raps i Skåne inte beskriva det som riktat mot islam. Men hans kritik riktar sig inte mot muslimer som människor, utan mot vad islam gör med människorna, som kan framkalla sådana våldsamheter att poliser fick åka till sjukhus. Men prästen och imamen vill framkalla känslor av medmänsklighet när de påstår att Paludan har ett hat mot människorna som är muslimer.

Dessa tre punkter visar att prästen och imamen vill omintetgöra Paludans islamkritik genom att få Paludan att framstå som en emotionellt driven galning som känner en olustkänsla mot människor som är muslimer. Det är således prästen och imamen som åkallar emotioner av olustkänslor, dvs hat.

Den som sa det, var det. 

​Den 31 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

I Uvalde, USA, sköt en 18-årig pojke ihjäl 19 barn och två lärare, innan polisen kunde stoppa mördandet genom att skjuta mördaren till döds.

En vecka senare har National Rifle Association (NRA) mässa i Houston, där forne presidenten Trump upprepar vad NRA, och mången amerikan säger, att ondska försvinner inte för att man avväpnar hederligt folk. Man t o m hävdar att det inte är färre vapen som behövs, utan fler. I Uvaldes fall hävdar man att tragedin hade varit mindre om varje lärare var beväpnad och utbildad i försvar genom vapen.

Det låter onekligen bestickande. Vi vet alla det självklara, att en revolver inte skjuter en människa. Det krävs en människa som trycker på avtryckaren. Med det vill försvararna av vapen hävda att det krävs en avsikt att döda, för att revolvern skall kunna döda.

Men det är inte helt sant. Det dör många människor genom vådaskott, dvs en revolver som avfyrats, men helt utan någon som helst avsikt att döda, ja, kanske t o m utan avsikt att skjuta. I alla fall där vådaskott dödat, kan man hävda att revolvern dödat.

Men vad skulle skett om alla lärare var beväpnade? Jo, en sak kan ske, nämligen vådaskott. Beväpningen i sig, gör skolan en aning farligare att vara i.

Å andra sidan, om alla vet att lärarna är beväpnande och med utbildning i vapen, då blir en skolskjutning en aktivitet med högre risk för attentatspojkarna (eftersom det inte är flickor som skjuter) än idag. Men, tillbaka till den första sidan, redan idag har skolor beväpnade personal, i form av vakter, varför det redan idag är förenat med stor risk att själv dödas vid ett angrepp på en skola. Möjligen är det så, att risken att själv dödas inte ingår i attentatspojkarnas kalkyl. Ja, de kanske rent av ser fram emot att dödas, att bli berömda lik.

Det finns emellertid en sak, ett faktum, som rubbar hela denna diskussion.

Kongressalen, där Trump höll sitt tal, var vapenfri. Det fanns metallbågar vid ingångarna, för att säkerställa att ingen, absolut ingen, hade vapen med sig in. Det var förbud mot all form av skjutvapen och knivar.

Det tycks således som om NRA och Trump inte tror på sitt eget argument, att ett beväpnat folk ger fred. Om en galning hade lyckats komma in på kongressalen, hur skulle den ha stoppats från att anställa en massaker, om ingen i salen hade minst ett vapen? Om alla hade varit beväpnade med minst ett vapen var, då hade en attentatsman stoppats mycket snabbt.

Om argument skall beaktas och betraktas som trovärdiga, då måste de efterlevas av de som framför dem. NRA visar, med sitt eget agerande, att avväpning är det bästa medlet för att undvika galningars mördande.

​Den 30 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Jag undrar, hur existerar mångkultur?

Människor på en plats har en kultur. När människor kommer invandrande till den platsen, bär de en kultur. Utövningen av kulturen beror delvis på hur det mottagande samhället behandlar kulturutövningen. Den kan de låtas utöva under likgiltighet, den kan de stimuleras att utöva eller den kan de förhindras att utöva. Mitt intryck är att i USA är samhället likgiltigt för kulturen, i Sverige befrämjas kulturen genom statliga bidrag och toleransnormer, medan i Polen förhindras kulturen, främst genom att begränsa kulturutövarnas invandring.

Samtidigt gäller också för den invandrade kulturen, att den kan utövas på den nya platsen, antingen åtskilt från det mottagande samhället, eller assimileras in i samhället, eller utövas i, men likgiltigt för det mottagande samhället. Mitt intryck är att judarna har sin kultur åtskild från samhället, de kristna är mer assimilerande, medan muslimerna utövar sin kultur med likgiltighet i samhället.

Skall man ha mångkultur, blott för att ha mångkultur, eller skall man ha mångkultur i tron och förhoppningen att det berikar samhället? Mångkultur utan avsikt eller tro på berikning finns i likgiltigheternas strategier, både från mottagande samhälles sida och inkommande kultur. Den hindrande strategin och strategin med utövande i, men likgiltig för samhället, är en konfliktfylld konstellation. Den som mest motsvarar det som profeterna för mångkultur pläderar för, där kulturerna går samman och berikar varandra, är den befrämjande och assimilerande strategin.

Mångkulturisterna måste studera de inkommande kulturerna och finna ut vilken strategi de har, där de stimulerande åtgärderna blott kan riktas mot de kulturer som har assimilerande strategier. Det är bortkastad tid och resurser att använda stimulerande mångkultur på de kulturer som är likgiltiga, antingen utanför den dominerande kulturen, eller i den dominerande kulturen. Det är en nästan fånigt naiv attityd att använda stimulerande mångkultur på de kulturer som saknar assimileringens strategi. Det leder blott till besvikelser och, än värre, till konflikter i slutändan. Det som Sverige erfor under påskkravallerna.

Det som jag saknar, och där är jag sannerligen inte ensam, är kunskap om utfallen av de olika strategierna. Likgiltighetens strategier tycks vara framgångsrika, i alla fall om man tar USA som exempel. Hitintills har den svenska stimulerande strategin i kombination med den muslimska likgiltigheten i samhället, varit ett mycket stort misslyckande. Finns det ett exempel på en lyckosam befrämjande mångkultur?

​Den 29 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Religionsfriheten tillför egentligen inget till de medborgerliga friheterna, förutom att ge ett extra skydd för tokigheter begångna i en religions namn. Så hävdar Mårten Schultz, krönikör i Svenska Dagbladet, tillika professor i civilrätt. Vi har yttrandefriheten, rätten att demonstrera, organisationsfriheten. Vad mer kan religionerna begära?
https://www.svd.se/a/BjKazG/marten-schultz-vad-tillfor-egentligen-religionsfriheten

Religionerna har en rätt som ingen annan har, t ex att skymfa folkgrupper. Schultz anför ett exempel, Åke Green, en företrädare för den vidskepliga kristna religionen, som uttryckte, med all rätt enligt hans religion, missaktning mot homosexuella. Den juridiska prövningen gav vid handen att han sannolikt hade åkt dit för hets mot folkgrupp, OM han inte tillhört den vidskepliga kristna kyrkan. Men under religionens stämpel kan hets mot homosexuella, men även, t ex ateister, ske helt öppet, i tal och skrift, och utan rättsligt ingripande.

Muslimernas religion bär i sig en hets mot judar. Deras antisemitism är oerhörd, där de tex kommer att förlita sig på att träden säger ifrån när en jude gömmer sig bakom det, så att de kan dödas. ( https://www.varldenidag.se/nyheter/muslimer-maste-doda-judar/cbblaw!dtC6ymB1xFzYo6VfpqI8BQ/ )

Nazisterna, som bär en nyare ideologi som inte klassas som religion, får knappt andas antisemitism, innan de förs till domstol.

Varför tolereras sådana groteska utfall, under namnet av religion?

Religionerna var de första ideologierna, speciellt de monoteistiska, som inte bara förklarade världen, utan som kryddade deras anrättning med etiska förhållningsregler, som att döda judar, eller, hos judarna, att krig och folkrensning är en korrekt handling när det gäller att ge judarna deras utvalda land.

De semitiska, monoteistiska religionerna, har etablerat sig i ljuv samklang med makten, t ex kristendomen, eller blev en egen makt, som islam, genom våld och svärd. Kristendomen var en ideologi som etablerade sig i samklang med de framväxande härskarna som centraliserade makten och därför behövde centraliserande instrument. Mot att kristna medgav att kungen var, inte av folket, utan av gud, fick de kristna understöd av makten för att etablera sig i rikena. Det synes ju billigare att kontrollera folket i rikena med en ideologi, som utlovade evigheten om man underkastade sig, och helvetets eldar om man opponerade sig, där det var egalt om oppositionen var mot kyrkan eller den världsliga makten. För kyrkan var det effektivare att ha makten med sig, än mot sig, som Jesus så riktigt noterade när han betraktade det romerska myntet.  

Kanske religionsfriheten blev priset härskaren fick betala för att få stödet av religionerna? Det kunde förvisso till viss del användas av gryende alternativ, men de har i allmänhet fått känna av den dominerande religionens makt.

I dag används religionsfrihet för att motivera agerande som går mot det moderna samhället, t ex Greens utfall, men också i kravet att använda huvudduk där det inte är motiverat, könsseparerade bad, o s v. Religionsfriheten är idag ett instrument för förtryck och otidsenlighet.

Samtidigt är religionsfrihet något som blott ankommer etablerade religioner, dvs den är diskriminerande. Särimnerreligionen, som tillbedjer grisen Särimner, åtnjuter inte religionsfrihetens privilegier. Därmed inses att religionsfriheten är en särlagstiftning för mäktiga religioner, inte för religioner.

Stolligheter av viss natur, de som kallas religioner, skall inte ha särställning relativt andra stolligheter. Kanske religionsfrihet plöjde väg för våra demokratiska rättigheter? Men nu har vi dessa rättigheter, och behovet av religionsfrihet saknas, ja, det är t o m negativt med tanke på att religionsfrihet är diskriminerande och ett förtryckande instrument.

Avskaffa religionsfriheten och lita på de demokratiska rättigheterna.

​Den 28 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Med Upplysningen bröts förtrollningen, alla väsen och all mystik försvann, och ytterst dog gud. Så sägs det. Så anförs det när folk söker mystik, för att njuta av mystikens kraft.
Ty är det inte så att en sten är en sten? Inte mer, inte mindre. Det är blott självidentifikation, utan något ytterligare. Ingen sten äger en själ. Den äger inget motiv, ingen avsikt. Den är blott och enbart en sten. En sten är den statiska identitetslagen, A=A.

Men är det verkligen sant att världens avmystifierades och blev kall och meningslös?

Sannerligen inte.

En trappa är ett instrument för att möjliggöra för en människa att förflytta sig mellan tvåvåningsplan. En människa är ett djur som utvecklats från apor, och som utmärks av att ha upprätt gång, som t ex möjliggör förflyttning av den mänskliga kroppen i en trappa. En människa är en komplex biologisk varelse, med t ex viss behåring, ben som möjliggör den upprätta gången, och med armar, där främst handen med sin tumme kan framhållas som instrument för artens överlevnad. Bristen på behåring har gjort att hon, när hon är i mindre varmt klimat, har uppfunnit kläder, för att behålla kroppsvärmen. Människan har utvecklats främst som social varelse, med evolutionär kraft genom sin förmåga till social interaktion, vilket uttrycks i t ex traditioner.    

Allt detta är det avmystifierade. Förvisso intressant, men knappast så oerhört mystifierat.
Ta en titt på följande video, de första 25 sekunderna: https://www.youtube.com/watch?v=VxGl02T8vrQ .

Den visar en grevinna som blivit bjuden till en middag bland den ypperst New York-societeten. Hon går upp för trappan, till mottagningen, leende, och med en oerhörd styrka, en signal av självständighet och oberoende, där hon använder sin ena hand för att knäppa armbandet om sin arm.

Den scenen går att beskriva som jag precis gjorde. Då är det utan mystik. Då ger den alla rätt som hävdar att världen blivit avmystifierad.

Men scenen är en scen som, i alla fall för mig, ger en upplevelse av skönhet. Kvinnan är skön. Klänningen är skön. Håret är skönt. Hennes manifestation av självsäkerhet är skön. Hon är en skönhet. Scenen är skön. Det jag ser är skönhet. Det ger mig stort behag. Min själ har skönhetens glädje.

En god poet hade kunnat framställa den skönheten med ord. En god målare hade kunnat framställa den skönheten i en målning. Medan regissören, Scorsese och skådespelerskan Pfeiffer, och de som skapat trappan, klänningen, frisyren, alla samverkat till att skapa en skönhet.

Skönhet är en av de mystiker som vi har.

Kanske upplevelsen av skönheten kan avmystifieras. Kanske en evolutionär psykolog kan förklara den som en förmåga som gett människan överlevnadsförmåga i djungeln.

Men mystiken i skönheten består. Den upplevelse som jag har när jag ser scenen är en upplevelse av skönhet. En stark mystisk kraft.

Människans förnuft, upplysningens och vetenskapens normer har gjort att människan når förklaringar som tidigare doldes i mysticism. Men detta till trots, eller varför inte, tack vare dem, kan människan njuta än mer av sin mysticism.

​Den 27 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag förlorade kampen. Jag drev min vision om en akademisk utbildning, medan rektorn och hans anhang drev visionen om en hållbarhetsutbildning. Jag förlorade stort, genom avskedet från högskolan, vilket föregicks av mindre förluster, som när jag fick ge upp kravet på att lärare på en kurs skulle utbildas upp till den kunskapsnivå som kursen krävde av studenterna.

Jag anser att min förlust inte kom av att jag hade fel. Nej, jag hade rätt. Min förlust kom av att jag inte lyckades skapa makt som kunde överflygla makten hos rektorn och hans anhang.

Denna lilla händelse i världen är min tolkningsbakgrund när jag tänker över socialdemokratins förlust. Socialdemokratin hade en vision om det demokratiska samhället. I den, låt oss kalla den, den ortodoxa socialdemokratins historieskrivning, gick det bra för den socialdemokratiska visionen, även om misstag gjordes, fram t o m början av 70-talet. Vad som skedde under 70-talet tål att analyseras om och om igen. Men det oomkullrunkeliga faktumet är att socialdemokratins vision förlorade på 80-talet, med marknadsfiering, avreglering och privata företag som föredöme. På 90-talet kom den definitiva segern över socialdemokratin och dess vision med införandet av skolvalet, som, näst efter segregationen, är den kraftigaste segern för klassamhället. Det som socialdemokratin hade haft som vision att, om inte avskaffa, så i alla fall kraftigt reducera betydelsen av.

Den socialdemokratiska visionen förlorade, så som min akademiska vision förlorade på högskolan Kristianstad. Min förlust, vill jag gärna tro, berodde på min oförmåga att skapa organisatorisk makt för visionen. Vad berodde socialdemokratins förlust på? Förlorade den makt, där en framväxande stark medelklass, och delar av en arbetarklass som omdefinierade sig till medelklass, inte längre stod bakom och fann glädje i ett samhälle genomsyrat av demokrati?  Eller hade demokratin, t ex genom en stark stat, nått vägs ände, och kunde inte bära vare sig staten eller samhället längre.

Förlorade visionen för att den blev fel, i det samhälle som fanns, eller förlorade vision p g a bristande stöd, och därmed svagare makt?

Svaret på den frågan må göras många gånger. Ty medan jag är ute ur leken, är inte visionen av akademisk utbildning till även de ungdomar som går på en högskola, död. Lika lite som den demokratiska socialismens vision är död. Men vad lär vi oss av förlusten? Vill man driva en vision, måste man ha folket med sig. Visionen måste ha stöd, den måste tilltala, om inte makten, så i alla fall de som kan utmana makten. Samtidigt måste man undvika fel, eller snabbt rätta till fel. Men det sista är nog det svåraste ty den som har sanningen i sin hand, som bärs av visionen, kan bli blind för fel. 

​Den 26 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​När det bjuds på middag i mitt hem tas hänsyn till gästernas preferenser. Om en gäst är vegetarian eller liknande, är maten gjord för dennes preferenser, eller så finns det ett alternativ som passar den personens preferenser.

Det har länge, både retat mig och förundrat mig, varför samma hänsynstagande inte visas oss som äter kött, dvs vi animalister. Går man på middag till en vegetarian, finns ingen hänsyn till animalister, utan de får allt finna sig i att äta värdens vegetariska mat. Jag har aldrig varit med om att det funnits köttalternativ hos en vegetarian.

Slutsatsen är att animalister är mer hänsynstagande än vegetarianer.

Varför?

Kanske av samma skäl som vi låter muslimska kvinnor ha sina huvuddukar på sig på sina arbetsplatser, trots att de arbetar. Religiösa och dogmatiker, som vegetarianer, är svagare människor och måste därför visas mer hänsyn än de starka, t ex animalisterna.

Till middagen serveras vin. Men för de som kör eller som inte dricker alkohol, serveras juice, vatten eller numer alkoholfri öl. Men varför är det inte lika självklart att servera alkoholfritt vin?

Etikettexperten Sofia Larsson ger rekommendationen till en person som vill ha vin, men utan alkohol, att första gången den blir bjuden till en middag, att ta med sig en egen flaska alkoholfritt vin. Då förstår värden vinken, och, som hon skriver: ”Efter det bör personen inkludera dig i sina värdomsorger genom att köpa ett alkoholfritt alternativ.” (https://www.svd.se/blir-illa-berorda-nar-en-inte-dricker-alkohol)

Jag tycker mycket om choklad, och mindre om sura pajer med krusbär Skall jag ta med mig en god chokladkaka till efterrätt, och därmed signalera till värden att jag förväntar mig värdomsorg i framtiden, med en chokladkaka som alternativ till krusbärspajen som dessert?

De flesta av oss skulle finna det absurt. Således finns det en gräns för värdomsorgen. Idag omfattar den inte desserten eller köttet. Men när en vegetarian kommer, skall en värdomsorg finnas. Och numer även om det kommer en som dricker alkoholfritt vin.

Värdomsorg är institutionellt, historiskt bestämd. Värdomsorg varierar över tiden, och kanske också mellan klasserna.

Men är vi på väg till en fullt ut individualiserad värdomsorg, där varje individs specifika, individuella preferenser visas hänsyn?

Men om vi har en fullt ut individualiserad värdomsorg, då finns det inget värdskap kvar. Jag bjuder ju till middag, inte bara för att människor skall sitta vid mitt bord, utan även för att jag vill bjuda dem på min mat. Gästerna måste därför acceptera och visa mig som värd respekt, genom att acceptera den middag jag bjuder på.

Det finns dock en lösning som innefattar den helt individualiserade värdomsorgen. Det är frånvaron av värdomsorg. Man bjuder då till en samling där envar tar med sig vad den önskar förtära. Det kallas knytkalas.

​Den 25 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag skriver många ord på denna blogg. Ibland är de skrivna, hart när, under affekt. Det kan ge språkliga fel. Samtidigt har jag inte ett perfekt språk. Jag vet, t ex, att jag har svårt för att träffa rätt med honom och han, där jag alltför ofta använder han.  

Inte sällan får jag får veta när jag gör fel av människor som avsätter sin dyrbara till att generöst rätta mina ord. Kanske i omsorg om min blogg.

Dessa ger utlopp för det som många av oss bär på, viljan att agera språkpolis.

Jag läste idag, och i omsorg om skribenten, anger jag inte källan, men det är en betydande och väl spridd publikation: ”Planen inkluderar rekommendationer om arbete hemifrån, samåkning, reducerade hastighetsbegränsningar på motorvägar och sänkt pris i kollektivtrafiken. ” Det handlar om hur man kan minska sina fossila avtryck genom att resa smartare.

Vad är ’reducerade hastighetsbegränsningar på motorvägar’? Ja, en sak är det absolut inte. Det är inte reducerade hastigheter. Det är istället något så märkligt som ’reducerade hastighetsbegränsningar’, dvs hastighetsbegränsningar som blivit reducerade. Det är inte reduktion av hastighet, utan av begräsningar. Det kan rimligen läsas som att man minskar betydelsen av hastighetsbegränsningar. Vilket är raka motsatsen till det som säkerligen avses, att minska hastigheten.

Ett liknande, högst irriterande fel, är uttrycket ’billiga priser’. Låga priser kan jag förstå, ty 10 kr är lägre än 20 kr, varför ett pris på 10 kr är lägre än ett pris på 20 kr. Men priset 10 kr är inte billigare än ett pris på 20 kr. Varan som har priset är billigare, men priset är inte billigare. Uttrycket billiga priser säger ju inget om priset på varan, utan uttrycker ett sorts pris på priset. Priset på priset kan vara billigt, relativt priset på ett annat pris. Men det som avses är att priset är lågt, inte att det är billigt.

Så vandrar språkpolisen sin väg fram.

Varför all denna energi kring språket?

Om grannen kastar skräp på sin gräsmatta, rör det mig ytterst lite. Men om grannen kastar skräp på min gräsmatta, då rör det mig i högsta grad. Och kastar grannen skräp på vår allmänning, som ligger vid våra tomter, då berör det mig, inte lika starkt som om grannen kastar det i min trädgård, men det berör mig så mycket att jag nog skulle sagt ifrån.

Språket är en allmänning. Jag äger det, men jag äger det tillsammans med andra. Det är ju det som är dess stora värde. Att språket är en allmänning som gör det möjligt för oss att kommunicera. Språkpolisen är därför ett uttryck för människors engagemang kring vår allmänning, vårt språk.

​Den 24 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En man, med något rakat huvud, ett fenomen som förekommer hos äldre män för att dölja deras håravfall, möter en tioårig flicka med schal på huvudet, som visar att hon är sexualiserad som kvinna.

Den sexualiserade flickan frågar hur hon och hennes kompisar skall kunna känna sig trygga i utanförskapsområdet Järna. Mannen med det rakade huvudet svarar ”fler poliser, skola, socialtjänst och hårdare straff”
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sidra-10-om-trygghet-i-jarva-morgan-johansson-s-kunde-ha-gjort-mer

Det är Lilla Aktuellt som sammanfört en flicka, Sidra Al-Zahrooni, som får representera de unga i Järva, med justitieministern Morgan Johansson.

Inget gott kan sägas om det inslaget.

För det första, ingen nu levande, eller av alla tidigare som levt, kan övertyga mig om att barnets röst är slumpmässigt vald. Det är ingen tillfällighet, det är ingen slump att det är en flicka och inte en pojke, och en schalbärande flicka, som får representera barnen. Här gäller det att manifestera anti-rasism, varför man tar den största ytterligheten som är möjlig, en kraftigt kvinnosexualiserad flicka, som bär symbolen för kvinna och för kvinnoförtryck, schalen.

För det andra. Morgan Johansson är modern socialdemokrat, dvs en högerman som drar fram högerns svar på sociala problem, mer poliser, hårdare straff, och lägger till en aning ortodox socialdemokrati, socialtjänst och skola.

Han nämner föga om det som är socialdemokraternas traditionella mark, det materialistiska, som tex att sätta folk i arbete, speciellt kvinnorna som hos invandrarna från muslimska länder har en extrem arbetslöshet, och att bryta upp segregationen, där numer hela bostadsområden är så segregerade att de kallas Lilla Mogadisho och får sina egna sånger, https://www.youtube.com/watch?v=xC_IbzoCXiA).

Han undviker idealistiska förklaringar till utanförskapsområdena. Han pekar inte på hennes schal, den som representerar en våldsförhärligande ideologi, med ohygglig kvinnoförtryckspotential. Han säger inte till henne att hon själv kan bidra: ”Genom att vända ryggen åt den våldsförhärligande kulturen, som manifesteras med din schal, kan du hjälpa till”. Ty idealismens förklaring, dvs att förklara människors agerande genom den kulturvarelse de är, är inte accepterat. Att hänvisa till kulturen via islam och arabisk klankultur, som en delorsak till våldet och den sociala misären i utanförskapsområdena, låter sig inte göras. Det är extremhögerns monopol, som de odlar fullt ut.

Den kvinnosexualiserade flickan ställer frågan till Morgan: ”Vad skulle du ha gjort?” Han svarar att han skulle gjort som dem, att skriva till makthavarna.

Morgan Johansson kommer från en socialdemokrati som, innan han och hans höger tog över, var en folkrörelse, som sannerligen inte följde Morgans råd till flickan, att skriva brev till makthavarna. Då tog de själva tag i sin situation, och agerade politiskt, men också solidariskt, dvs gentemot sig själva. Den sexualiserande schalens grund i islam kan liknas vid arbetarklassens oerhörda alkoholism i slutet på 1800-talet, som gav misär och våld, speciellt riktat mot kvinnorna. Arbetarklassen skrev inte till kungen och bad honom rädda dem. De organiserade sig i nykterhetsrörelse och förde in nykterhet i sina politiska organisationer. De vände alkoholen aktivt ryggen, så som flickan och hennes kamrater aktivt kan vända islam och klankulturen ryggen.

Utanförskapsområdena är utanförskapsområden p g a att de är utsatta för de materiella förhållandena, som i stora delar är utanför deras möjligheter, men också utsatta för de ideella förhållandena, som i stora delar är deras eget val, genom islam och klankultur.

Morgan hade kunnat sagt: Så länge du bär förtryckets symbol, så länge kommer du och dina kamrater att få leva i förtrycket. Du har ett eget ansvar för förtrycket. Skriv gärna brev, och vi gör vad vi kan, men agera själv, i din verklighet, mot våld och förtryck.

​Den 22 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Dansken Paludan som bränner koranen, sägs vara en barbar, med gemenskap till Goebbels och nazisterna, som brände förhatlig litteratur. Man citerar gärna Heine: ”dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen, ”där man bränner böcker, där bränner man till slut också människor ”

Men, om man lugnar sig lite, torkar bort sitt eget hats fradga kring munnen och försöker se genom debattens fördömande rök, är det korrekt att likställa Paludan med Goebbels? Eller snarare, är alla bokbål desamma?

Ja, alla bokbål består av böcker man bränner. Det fenomenet är detsamma. Böcker som brinner.

Men, det är en människa som bränner, varför man måste beakta intentionen bakom bokbålet. Att boken brinner är sant, men varför brinner boken, är en fråga som måste utredas för att förstå bokbränningen som en mänsklig aktivitet.

Medan nazisterna brände böckerna för att radera ut böckerna, tror jag man kan hävda att Paludan bränner koranen för att visa på islams inneboende våldsamhet. Något han onekligen lyckas alltför väl med. Att bränna koranen görs inte för att förinta koranen, likt nazisternas bokbål, utan för att visa på religionens våldsamhet. Bokbålen har därför helt olika avsikter, och kan därför inte ses som likartade.

Jag tycker sannerligen inte att skall bränna böcker. För mig är böcker heliga, oaktat vad som står i dem. När det gäller koranen är det än viktigare att man inte bränner den, speciellt inte i avsikt att radera ut den.

Man skall inte bränna koranen, utan man skall läsa koranen. Den som läser koranen kommer att förfasas över att en sådan bok har skrivits, att den faktiskt har lästs och att den har betraktats som helig. Men än värre. De fasansfulla utsagorna gäller även idag. Även idag finns det de, muslimerna, som betraktar koranen som en helig text, som skall vägleda människor. Det är ett sorgligt bevis på mänsklighetens inneboende förmåga till barbari.

Det är således inte barbari att bränna koranen, utan det är koranens existens som är ett tecken på barbari.

​Den 21 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Man skall vara ödmjuk och inte sätta sig på för höga hästar. Jag har försökt lära en person som inte är svensk, attityden i det svenska, i alla fall från den folkgrupp jag kommer ifrån, att man inte skall förhäva sig. Det innebär inte att man inte tror på sig själv, utan blott att man inte sticker ut för att sticka ut. Det är inte jag som skall berätta om min förträfflighet. Det skall de andra göra. Mycket gärna får de berätta. Varvid jag tar till den ödmjukes andra ödmjukhet, att säga att det blott var tur eller att det berodde på andra.

Men det är svårt att vara och att framstå som ödmjuk om man samtidigt hyllar och lever efter principer. Den principiella står ju fast vid sin princip och böjer inte undan. Det beteende står i kontrast till den ödmjuke, som viker undan och säger: Inte skall väl jag….?

Har man en princip så är det inte mycket till princip om man viker undan när den hotas. Då står man på sig och hävdar principen.

Detta hävdade, att stå på sig, kan då framstå som raka motsatsen till ödmjuk. Vem är väl du att hävda den principen? Och än värre, vad är väl det för en princip att hävda? Göra sig märkvärdig genom att hävda en sådan princip!

Jag har hävdat principer som retat upp folk, både att jag, denna ynkling, hävdat dem, och att jag hävdat just dessa principer.

Alla studenter har rätt till den bästa möjliga utbildningen, oaktat om den går på Handelshögskolan i Stockholm eller Högskolan i Lantby. Vi kan inte rekrytera bättre lärare än de här, säger prefekten på Högskolan i Lantby, så det får duga. Det kan vara bra nog för de studenterna, för de är ju alla lågbetygare. Detta är ju trots allt en lantortshögskola och inte en prestigeutbildning.

Det handlar inte om ödmjukhet utan om principer. Alla högskolor och handelshögskolor och universitet har exakt samma plikt, att ge studenterna en mycket god akademisk utbildning. Den högskola som inte kan rekrytera lärare som gör ett bra jobb, skall lägga ner sin verksamhet.

Utbildning på högskolor och universitet skall vara akademisk utbildning. Den skall vare sig vara gymnasial eller politisk, utan just akademisk, enbart baserad på vetenskaplig kunskap. Invändningen är både att man inte hittar lärare för att bedriva akademisk utbildning, vilket gör att jag hänvisar till förra stycket, och att studenterna inte vill bli akademiker utan kontorstjänstepersoner, och därför är det det praktiska handlaget som är det viktiga.

Återigen kommer jag med en princip, att det skall vara akademisk utbildning. Den som vill bedriva praktiskt inriktad utbildning kan gärna göra det, men då under korrekt flagg, t ex KY-utbildning. Att flagga stolt med högskola eller universitet, ha högavlönade lärare, med lägre undervisningsplikt än de praktiska lärarna på KY, är exploatering och bedrägeri.

Värre är det med politrukerna som politiserar utbildningen, t ex genom att hävda att den skall ske under klasskampens eller hållbarhetens princip. Dessa är värderingar som envar har rätt att hålla, men ingen akademisk utbildning har rätt att hålla dem, ty vare sig klasskampen eller hållbarhet är vetenskaplig kunskap, utan värderingar om hur ett samhälle och dess verksamhet skall vara organiserad.

Jag kan inte vara ödmjuk, om man med ödmjukhet menar undfallande, gentemot principer som strider mot min verksamhets natur.

Det är inte ödmjukhet att acceptera dålig, politisk utbildning på en högskola. Den akademisk lärare som böjer sig för det, har böjt sig från sin plikt, att ge en mycket bra akademisk utbildning.

​Den 20 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Min grundläggande inställning till att generöst delge världen om vad jag ser och vad jag tycker, har roat några, men irriterat andra, och somliga så till den milda grad att de gjort vad de kunnat för att hindra min generositet.

Jag har fått höra att institutionen skulle vara bättre utan mig, att om det kom ut vad jag gjort, skulle jag aldrig få anställning, att icke namngivna människor tagit mycket illa vid sig, att jag inte är lojal och inte visar förtroende.

All denna, min generositet, har slutligen lett till att jag idag sitter utan anställning och t o m utan uppdrag. Den utvecklingen tror jag inte beror på att min generositet ändrats, utan att mottagligheten för min generositet ändrats, där svagare personer fått starkare makt, varför till slut tämligen svaga akademiker, en falsk docent och en falsk professor, har fått sådan makt att mina möjligheter till generositet stängts högst markant.

Jag har aldrig fått mycket kommentarer eller svar eller motstånd på mina generösa utsagor. Ytterst sällan har någon begärt replik eller gått till motangrepp. Det kan bero på att mina generösa utsagor kan ha varit helt stolliga, omöjliga att bemöta, knappt ens skrattretande. Utsagor från en Don Quijote som man knappt ens kan besvära sig att skratta åt, än mindre bry sig om.

Eller så följer de flesta de ord jag fick höra av en person, vars ära och redlighet drogs i skam och vanära i en lokaltidning: ”Du kan inte tvätta dig ren med trycksvärta.”

I den mån repliker har getts, har det skett i slutna rum med personalfunktionen och med sk akademiska chefer, eller, som i det mest dramatiska, mitt avsked från en högskola, där förvaltningschefen nogsamt sade att bägge parter håller skälen för avskiljandet för sig. De tidigare slutna rummens utsagor har jag givetvis, under transparensens fana, spridit, dock under anonymitetens skydd för de svaga. Det senare har jag däremot tigit om, men mindre p g a förvaltningschefens krav på tigande, utan mer för att jag inte har minsta tilltro till skälen.

Jag tycker att jag agerat med de vetenskapliga idealen av öppenhet och kritik i hela mitt arbetsliv. Det har varit uppskattat i den vetenskapliga delen, som där belönats med mycket prestigefyllda arbeten, som t ex medlem av Editoral Board på Academy of Management Review, den mest förnäma tidskriften i mitt ämne. Men det har varit helt ouppskattat, ja, rakt motsatt till uppskattat i mitt arbete på mina arbetsplatser. Öppenhet och kritik är inte två inslag som har uppskattats på mina arbetsplatser. Ja, jag har t o m blivit förbjuden att tala.

Lugnet kan nu lägga sig på akademiska anstalter. Det som tidigare kallades för Collinare, som en kär kollega betecknade med uttrycket ’mycket rök utan eld’, finns inte mer. Lugnet lägger sig. Repressionen lyckades och dess företrädare, EE, EG, KG, HP, PU, HA, PÖ, DE, m fl, kan utöva sin makt, utan att riskera att få ord som beskriver deras utövande eller som utvärderar deras agerande.

Frid.

Den 19 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Skolorna har redan drabbats av avprofessionaliseringen och marknadsfieringen. Lärare är delvis upphållsrumspersonal och skolans betyg är marknadsföringsinstrument.

Högskolevärlden förefaller ha drabbats mindre. Men finns det inte fenomen som kan tas som indikatorer på bägge fenomen, som innebär att hoten snart realiseras?

Avprofessionalisering.
När jag började undervisa, fick man överta den gamle lärarens overhead-bilder och man frågade den gamle läraren under kursens gång om råd och dåd. Jag kan inte påminna mig att jag ens läste kursplaner, än mindre att jag försökte påverka dem. Kursens avgjordes ju genom kurslitteratur och vad jag fann värdigt att ta upp på föreläsningar, kraftigt påverkad av tidigare lärares overhead-bilder och råd.

Idag är kursplaner oerhört omfattande och oerhört detaljerade. T ex står lärandemålen relaterade till examination, där olika examinationsmoment relateras till olika lärandemål. Man kan förvisso påstå att detta blott och enbart är att synliggöra det som tidigare skede, dvs en sorts dokumentation av professionalismen. Idag kanske unga lärare behöver mindre av de tidigare overhead-bilderna eller lärarnas råd, utan kan ta del av det i kursplanerna. Men det går inte heller att undkomma att det som ser ut som dokumentation, är rutinisering, dvs ett led i avprofessionalisering.

En indikation på att det kan är avprofessionalisering är professionens reaktion på de omfattande kursplanerna. De professionella reagerar med särskiljande. De deltar synligt i utformande av de detaljerade kursplanerna, skriver och håller på. De lär sig retoriken och strukturen som skall finnas i kursplanerna. De utformar kursplanerna. Men de gör det utan att utgå från kursen och sedan låter de inte kursplanen påverka kursen. De särskiljer kursplanen från kursen. De professionella skyddar sina kurser genom att spela upp ett spel, med de efterfrågade kursplanerna, som skickas in i högskolans byråkrati. Därefter vänder de ryggen åt spektaklet och genomför kursen enligt sina professionella normer och värderingar. De förefaller följsamma, men i realiteten särskiljer de planen från verksamheten.

Relativt min tidiga erfarenhet, är kursplanen lika betydelselös för kursen nu som då, men förbrukar nu åtskillig energi i det administrativa spelet, som tidigare användes för att genomföra kursen.

Marknadsfieringen
Antalet marknadsförare, sk kommunikatörer, vilket är ett lustigt nytt ord för marknadsförare, eller med en tydligare term, propagandist, har ökat kraftigt. Högskolor anser det oerhört viktigt att ha en sk professionell hemsida, dvs en glättig och glad hemsida med politiskt korrekta bilder av kvinnor i schal och mörka män. Man skall vara med på det som kallas sociala medier, dvs Facebook, Instagram m fl, vilket kräver att man fotograferar och skriver och underhåller och rensar. Man gör glättiga broschyrer utan substantiell information, med upplysningar om hur glad staden är, där högskolan befinner sig.

Expansionen av kommunikatörer har setts som en reaktion på internets tillblivelse. Men internets etablering sammanfaller delvis med en annan händelse, den kraftiga utbyggnaden av högskolan. Den utbyggnaden kan tänkas ha ökat konkurrenstrycket på högskolorna, vilket rationellt möts upp av ökade marknadsföringsinsatser. Samtidigt behöver de nya högskolorna legitimera sig som just högskolor, vilket medför ett behov att visa upp sig med hjälp av t ex marknadsföring, dvs det som idag kallas kommunikation.

Bägge dessa fenomen, avprofessionalisering och marknadsfiering, har inneburit att administrationen har ökat, både i form av fler anställda som ägnar sig åt kursplaneadministration och kommunikation, och i form av att mer lärartid förbrukas till administration. 

​Den 18 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Disputationsopponenten är den person som skall nagelfara en doktorsavhandling, ursprungligen i akt och mening att disputera i opposition, dvs genom att göra sitt yttersta för att förkasta teserna i avhandlingen. Opponentens disputation är sannerligen inte en diskussion, än mindre ett samtal. Det är en opposition, ett angrepp på teserna. Angreppet görs för att betygsnämnden skall få underlag för sin bedömning, om respondenten har uppnått doktorsnivån.

I min institutionella ungdom, då jag var 25 år, åhörde jag en disputation, där respondenten blev hårt ansatt med frågor, där svaren gav följdfrågor av dräpande slag. Till slut sade respondenten, aningen uppgivet, att han inte ville svara mer, för opponenten grävde alltid gropar med sina frågor. Respondenten medgav således att han inte klarade sitt försvar. Han blev trots det egna medgivandet godkänd.

Disputationen är institutionens festdag och höjdpunkten i ett akademiskt liv. Professor Kihlstedt vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, sade alltid vid tal på disputationsdagar: Man föds, man disputerar, man dör.

Jag har varit respondent en gång, 1990, vid mitt eget försvar av min avhandling. Enligt Kihlstedt väntar jag nu på att dö. Ty förgäves har jag väntat på att få vara en disputationsopponent.

Jag har aldrig varit disputationsopponent. Aldrig.

Jag har undervisat en masse, har haft en mängd doktorander som disputerat, publicerat en mängd artiklar, varit vetenskaplig granskare, reviewer i en mängd tidskrifter, och varit stående reviewer, dvs medlem i redaktionsstyrelsen (editorial board) i en mängd tidskrifter, varav två är mycket prestigefyllda, där en är den bästa, mest ansedda tidskriften i mitt ämne. Således, jag är en person med någorlunda akademiska kvalifikationer. Men jag har aldrig varit disputationsopponent.

Det beror inte på att jag blivit tillfrågad, men avböjt. Jag har aldrig blivit tillfrågad under mina 38 år vid akademin, under mina 32 år som doktor, under mina 23 år som docent, under mina 17 år som professor. Aldrig.   

I Sverige är det mestadels handledaren till den blivande respondenten som närmar sig en potentiell opponent, frågar den om den kan tänka sig att opponera, och vid jakande svar föreslår personen som opponent, som sedan antas, efter granskning, av fakulteten. För att bli inbjuden måste man således ha personer som är handledare, som vet om ens existens, eller som kanske är bekant, ja, t o m vän.

Det är svårt och förmätet att spekulera i varför något som inte skett, inte har skett. Det är ju svårt nog att finna förklaringar till det som verkligen sker.

Men för att göra det förmätna, så är det närliggande att tänka sig att man inte bjuder in en potentiell festförstörare, trots att det hade kunnat bli en rejäl fest. Man undviker helt enkelt risken, dvs en enorm varians i möjligt utfall, av en disputation.

Jag inbillar mig, och detta är det förmätna, att envar som känner mig, vet att jag är opersonlig när det gäller akademisk kritik, dvs den vetenskapliga granskningen av en utsaga, en artikel, eller för den delen, av en avhandling. Mig kvittar det lika vilken social situation det är, ty om situationen är akademisk, där jag skall jag avge min akademiska bedömning, gör jag det. Jag gör det, inbillar jag mig, med ett värdigt akademiskt språk, men utan pardon, utan beaktande av den sociala situationen.

En intressant tankegång får veta av mig att den t ex är trivial och självklar… efter att man fått veta den och insett dess kraft, vilket är ett mycket gott betyg. Medan en ointressant tankegång får veta att den blott är trivial och självklar.

På 80-talet i Lund omtalades seminarier som blodbad. Respondenten gick in på seminariet i tron att den hade något, och lämnade seminariet, i några fall gråtande, då den fått veta att den inte hade något vetenskapligt att erbjuda. I det senare fallet, vilket var ett slutseminarium, dvs det som skulle vara det sista seminariet innan disputationen, gjorde det mig illa när jag såg hur opponenten och seminariedeltagarna gick som katter runt den heta gröten, hur de liksom lekte med respondenten som katten leker med den dödsdömda musen. Det var uppenbart att manuset inte skulle hålla för disputation. Ändock spelade opponenten och seminariedeltagarna ett spel, ett socialt spel, där de inte var tydliga i att manuset inte höll måttet för framläggande till disputation. Doktoranden satt leende och tyckte sig svara på frågorna. Det såg ut att gå vägen. Ingen, absolut ingen vågade säga det uppenbara. Kanske i omtanke om doktoranden. Eller i omtanke om sig själva, ty handledaren var en ansedd och mäktig professor, varför man antingen antog att man inte insett vad handledaren insett, att det var ett godkänt manus, eller att man inte vågade anföra kritik, rädd för vad handledaren skulle kunna göra mot kritikern.

Jag tog slutligen till orda och uttalade först kritik mot seminariets lek med musen, och levererade sedan den kritik som skulle levereras, för att visa på att manuset inte höll måttet. Inte för att jag hade något mot doktoranden, ty det var helt egalt, utan för att manuset inte kunde läggas fram som en doktorsavhandling i Lund.

Det blev en väldig röra och en väldig scen. Handledaren skällde ut mig inför seminariet, doktoranden började gråta, det blev ett stort mummel bland seminariedeltagarna. Handledaren avslutade seminariet med upprördhet. Senare fick jag veta att doktoranden lagt fram avhandlingen på Stockholms universitet, och där blivit godkänd. Och ryktet nådde mig att doktoranden hade tvingat fram seminariet, mot handledarens rekommendation, men där handledaren var lojal mot sin doktorand vid seminariet och stödde henne.

Var det tillfället då jag undertecknade det sociala kontraktet att aldrig anlitas som disputationsopponent, då jag inte skulle linda in mina synpunkter i ett språk och agerande som kunde dölja sanningen, att manuset inte var disputationsfäigt?

Det finns en liknande historia om en person som anlitades som disputationsopponent, där han, likt mig, berättade utan social omsorg, om sin bedömning. Det lär ha blivit en herrans scen. Berättelsen om tillställningen spreds, med effekt att han därefter aldrig mer anlitades som disputationsopponent.

Vad är väl att vara disputationsopponent? Ja, jag vet inte och kommer aldrig att veta, ty nu är min saga all.

​Den 17 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Karin Herlitz beklagar sig i en debattartikel över att Skolverket har gett ut en matris, vari läraren skall ge en bedömning av olika aspekter av det prov som eleverna skall göra som standardprov i svenska.
https://www.svd.se/a/y4wKEE/karin-herlitz-skolverket-framjar-fragmentarisk-kunskap

Hon vänder sig emot att matrisen innehåller olika bedömningsaspekter, som skall ges betygsvärdering, och som sedan summeras ner till ett avslutande betyg, där det avslutande betyget inte får avvika från aspektbetygen. Hon menar att detta är en fragmentarisk syn på kunskap och pläderar i stället för helhetsbedömningens betydelse, ty en text är en text, en helhet. Hon tror att den fragmentariska synen kommer att reducera bildning, där folk kommer att fokusera delar i stället för helheten.

Jag vet inte hur matrisen ser ut, så jag kan inte uttala mig om det. Men jag har sedan jag började bedöma uppsatser haft en matris, som inleder detta inlägg, som jag etablerat på de kurser där jag varit ansvarig.

Jag har mötts av Herlitz’ kritik, att det är fragmentisering och att man inte kan ta fragmentens betyg och summera dem. I mitt fall var det enkelt att summera eftersom jag gav sifferbetyg i stället för bokstavsbetyg.

Den kritik jag fått, liknande Herlitz’ kritik, är kritik från flumläraren, alternativ den lättjefulla läraren.

Den professionella har bedömningskriterier. De kan tillhöra den tysta kunskapen. Ett sätt att observera effekterna av den tysta kunskapen är att låta en professionell bedömare få 10 minuter på sig att bläddra igenom och bedöma en uppsats och sätta ett betyg. Därefter låter man en lika professionell, men också värderingsmässigt likartad bedömare, göra en full bedömning, dvs bortåt tre timmars läsning med bedömning. Om det är goda bedömare kommer de att nå ett mycket likvärdigt slutbetyg på uppsatsen.

Om betygssättningen hade varit det enda som en examinator skall göra, räcker det, för en professionell examinator, med 10 minuters bläddring för att få ett sannolikt betyg med acceptabel precision, medan det tar tre timmar för en lika professionell bedömare att nå ett betyg med hög precision.

Men, det är inte tillräckligt, ty en bedömningsprocess skall, förutom att producera ett tillförlitligt betyg, också möjliggöra en argumentation för betyget, utbildning av nya examinatorer och vara en del i utvecklingen av hela uppsatsprocessen.     

Min betygsmatris innebär att examinatorn måste kunna argumentera och peka på de olika företräden och brister som uppsatsen har i dess olika delar, och hur dessa leder till ett bestämt betyg. Matrisen innebär en externalisering, en presentation av den tysta kunskapen, där examinatorn blir varse sitt sätt att bedöma. Därmed kan matrisens ifyllande ge examinatorn skäl att reflektera över sin bedömning, till gagn för examinators utveckling som examinator.

Betygsmatrisen innebär att studenten får en strukturerad argumentation för sitt betyg. Eftersom matrisen är känd i början av uppsatsprocessen, kan den leda studenten i sitt arbete. Det är det Herlitz kallar fragmentisering, medan det för studenten är både en vägledning vad som skall beaktas, och vid betyget, en strukturerad argumentation som förhoppningsvis studenten både förstår och accepterar.

I mina kurser skall varje uppsats bedömas av två personer, som gör sin bedömning oberoende av varandra. Genom den strukturerade bedömningen via matrisen, får bedömarna, när de möts och jämför sin bedömning, en hjälp att se var de avviker och var de gör likartad bedömning.

Jag försöker alltid få en mycket erfaren bedömare och en mindre erfaren. När de träffas för att gå igenom sina bedömningar, kan då den oerfarne bedömaren ta del av den erfarnes tysta kunskap, som nu finns inlagd i matrisbedömningen. Matrisbedömningen blir därför en väl strukturerad upplärning av oerfarna i konsten att bedöma. Samtidigt möter den erfarne den oerfarne, som kanske tillför något i bedömningen, i någon del i matrisen, som den erfarne hitintills inte reflekterat över. Därför kan matrisen med två olika bedömare även utveckla den erfarne bedömaren.

Matrisen blir också en produktiv del i utvecklingen av uppsatsprocessen, ty genom att spjälka upp uppsatsen i delar kan man finna, t ex att studenter över lag tycks ha svårigheter i en del av uppsatsen. Finner man en sådan systematik, kan det åtgärdas genom metodlektioner eller utveckling av handledares kompetens.

Slutligen innebär matrisen att man ser hur man bedömer, och kan därför kritisera strukturen i bedömningen, vilket kan leda till att någon del i matrisen tas bort eller att man lägger till en del. Således en utveckling av uppsatsprocessen, in till dess slut, betygssättningen.

Att hävda att betygsmatriser minskar bildning och fragmentiserar kan blott vara en korrekt kritik om matrisen används på ett oprofessionellt sätt, dvs kritiken förutsätter oprofessionella betygssättare. I en professionell grupp av betygssättare är matrisen istället ett verktyg för att utveckla betygssättningen.

Slutligen till summeringen av betyget, där de okunniga hävdar att summan av delarna inte är helheten. Om det är så, att man erfar ett betyg på helheten som avviker från delarna, då har man fått en indikation på att delarnas betygssättning måste gås igenom igen, ty det kan vara något man missat i delarna, men som ligger i helhetens bedömning. Men man skall också vara öppen för att summan av delarna inte överensstämmer med helheten. En avvikelse skall därför inte enbart vara ett tecken på att man missat något i de enskilda bedömningarna, utan kan också innebär att man måste reflektera över vad det kan vara som gör att helheten avviker från delarna. Man får därmed ett instrument för att reflektera över sin betygssättning, och ytterst, att reflektera över matrisen. På så sätt driver matrisen, med dess summering, kompetensutvecklingen i bedömningen.

Således, en matris som används av professionella innebär en systematik och en utveckling i betygssättningen. Herlitz’ helhetsbedömning är dess motsats, en osystematisk, flummig, godtycklig bedömning.

Herlitz har fel.

​Den 16 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​På korridoren i Lund, i slutet av 70-talet, gavs jag skällsord som reformist, reaktionär, klassförrädare. Jag var demokratisk socialist som hävdade reformismens demokratiska evangelium, att man bygger framtiden inom demokratins ramar. De flesta andra på korridoren var extremt antidemokratiskt vänsterfolk som hävdade att demokratin var överklassens instrument, varför agerande utanför demokratin var nödvändigt.

Det var över 40 år sedan.

Idag sällar sig Moderata partiet i Staffanstorp till de extrema antidemokratiska krafterna. Enligt anvisningslagen skall kommunen ta emot kvotflyktingar. Det moderata kommunalrådet och kommunen bryter medvetet mot lagen genom att vägra ta emot de anvisade flyktingarna.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/inga-kvotflyktingar-till-staffanstorp-sedan-kommunen-vagrat-ta-emot-dem

Kommunister och Moderater, samma andas barn. Den lag som inte är legitim enligt deras värderingar, skall inte följas.

Nu är det förvisso lätt att förstå deras agerande då resurser är begränsade och kommunen hellre tar lättare flyktingar, de ukrainska, som man har rimlig grund för att tro är flyktingar som flyr från krig, och som är lättare att integrera, än förmodat mer kulturaparta individer, med sin islam- och klankultur. Men om lättsamhet skall vara kriteriet för att följa en lag, då finns det onekligen många lagar man kan finna skäl att avvika från.

Moderaterna hävdar numer en något modifierad form av den klassiska sentensen från våra landskapslagar: Land skall med lag byggas. Deras sentens är följande: Land skall med lag byggas, när det passar.  

Kyrkoherden i Staffanstorp, Henrik Nilsson, står däremot upp för den gamla versionen: ” Jag menar att lagar är till för att följas och det gäller även Staffanstorp”.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/kyrkan-kritisk-till-staffantorps-vagran-att-ta-emot-kvotflyktingar

Det är däremot en ytterst personlig ståndpunkt och inte en kristen ståndpunkt. Flera präster har ring i kyrkklockorna och på ett avgörande sätt stört den demonstrerande Paludan. Kraftfull kritik från kyrkan har inte riktats mot dessa prästers antidemokratiska angrepp på demonstrationsfriheten. Snarare har angreppen hyllats av företrädare för kyrkan. Land skall med lag byggas, när det passar.  

Kristna har ju också gömt människor i kyrkorna som bryter mot lagen genom att vara illegalt i landet. Återigen: Land skall med lag byggas, när det passar.   

Vad vi ser är en antidemokratisk pragmatism mot lagen, vilket undergräver det demokratiska sinnelaget, där lagar, som bestämts på demokratisk väg, anses tillämpliga när det passar.

På korridoren fick jag medge att demokrati är trögt, att det tar tid att ändra lagar och att få dem anpassade efter visionen för ett gott samhälle. Men, var mitt argument, alternativet är de mäktigas godtycklighet, byggt på våld eller annan makt.   

Det alternativet vi nu ser i det antidemokratiska Staffanstorp.

​Den 15 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fyra nyheter i Sverige den 13 maj 2022:

I Afghanistan har islams repression mot kvinnor ökat, från att flickor över 6:e klass inte får gå i skola, till krav på burka och att stanna hemma om det inte är viktiga ärenden, till att män och kvinnor inte får äta på restauranger tillsammans, trots att de är gifta.
https://www.svt.se/nyheter/kvinnor-och-man-forbjuds-ata-ihop-offentligt

I Sverige avslöjade Uppdrag Granskning att imamer, dvs islams prästerskap, ägnade sig åt skenäktenskap, för att möjliggöra prostitution inom islams regelverk.
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/avslojar-shiamuslimska-imamer-i-sverige-viger-kvinnor-som-kops-for-sex

Muslimska fascister simmade över parkkanalen för att kunna komma åt Paludan, som stod där med sin lagliga demonstration och brände koranen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/motdemonstranter-simmade-over-an-i-boras-10-omhandertogs-av-polis

Till Sverige ankom två muslimska kvinnor, som varit engagerade i IS’s verksamhet, och därför anhölls, misstänkta för krigsförbrytelser.
https://www.svd.se/a/Wjzp3g/tva-is-kvinnor-ater-i-sverige

En och samma dag, blott under 24 timmar. Som visar islams repression, sexism, antidemokrati, terrorism.

Men bland Sverige politiska elit betraktas allt detta som 1. tillfälligheter, 2. som blott ses som indicier på islams anticivilisatoriska orientering av islamofober.

Om blott folk hade 1. läst allt det jag läst om nazismens framväxt under 20-talet, och 2. läst koranen, och 3. läst alla dessa undersökningar om muslimer och deras attityder och agerande, och kanske viktigast, 4. slutat ge frikort till religioner och behandlat dem som alla andra världsåskådningar och utsatt dem för civilisationskritik.

​Den 14 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det är mycket svårt att följa debatten om privatisering, marknadskonkurrens och skolval, då distinktioner undviks, kanske p g a okunskap, men sannolikt också p g a politiskt intresse i fördumning.

Konkurrensutsättning innebär att en verksamhet ges möjlighet att välja mellan flera utförare. Valet kan ske på olika grunder, t ex utlovad kvalitet i produkten eller lågt pris. Den som väljer förstår att om urvalskriteriet är lågt pris, kommer kvaliteten att vara ett medel, inte ett mål.

Konkurrens har däremot inget med vare sig privatisering eller vinstorientering att göra. Konkurrens finns idag mellan högskolor, där högskolesektorn inte har en enda vinstdrivande utförare, så vitt jag vet, och blott få icke-statliga aktörer.

Privatisering innebär att tidigare statlig (vari jag räknar både den nationella, regionala och kommunala staten) verksamhet överförs på icke-statliga aktörer. Det innebär att privatiseringen egentligen inte är ett positivt definierat begrepp, utan ett negativt definierat begrepp, dvs definierad genom vad det inte omfattar. Privatisering omfattar därför allt som inte är statligt, vari ingår vinstdrivande bolag, vinstdrivande enskilda firmor, kooperativ, frivilligorganisationer, som kan vara vinstdrivande eller ej, o s v. Privatisering innebär inte konkurrens, eftersom det beror på antalet aktörer och inte deras ägande. Privatisering innebär inte vinstuttag, ty det beror på aktörernas målfunktion.

Vinstdrivande är alla organisationer som är uppbyggda för att skapa så stort överskott som möjligt. I dessa verksamheter är verksamheten ett medel för målet, vinsten. Oftast rör vinsten avkastning på insatt kapital, dvs en verksamhets förmåga att ge vinst i förhållande till använt kapital, dvs det är en kapitalistisk organisation. Men även vinst i form av blott överskott, oaktat insatsen, måste räknas in i vinstdrivande. Vinstdrivande innebär således inte enbart snikna kapitalister som köper fuskpälsar för profiten. Vattenfall är ett statlig profitorienterat bolag som skickar in sin utdelning till statskassan. Familjeföretag sägs ofta ha vinst, inte som mål, utan som medel för deras målfunktion, att överleva till nästa generation.

Konkurrensutsättning innebär att det finns utförare som vill lyssna på beställaren, för att få kontraktet. 1-0 till beställaren.

Privatisering innebär att det finns utförare med olika målfunktion, vilket gör det mer komplicerat för beställaren att bedöma utföraren, då målfunktionen kommer in i beaktandet. 0-0 i den matchen.

Vinstdrivande innebär att målfunktionen är given, vilket förenklar för köparen att bedöma hur utföraren kan tänkas agera. Men beställaren vet att utföraren är sagolikt ointresserad av verksamheten, utan blott bedriver den för att få en så positiv relation som möjligt mellan intäkter och kostnader. Så här får vi nog sätta 0-0 till beställaren.

Således, konkurrensutsättande förefaller vara det fördelaktiga i dessa alternativ. Dock innebär konkurrens att köparen har ett göre med att klara av att se till att den får som den vill. Konkurrens kan ske i många parametrar, vilka kan vara svåra att fånga och lika svåra att vikta, dvs vilka parametrar som är viktiga och vilka som är mindre viktiga. I skolans värld borde det vara skolans förmåga att ge eleverna kunskaper och färdigheter, vilket är oerhört svårt att bedöma, speciellt då dessa kan värderas först ex post, när allt är för sent.

Till detta kommer andra styrformer än ägande och konkurrens. Profession är en sådan styrform som påverkar kvaliteten i utförandet. Kanske professionen är garanten för det goda utförandet, oaktat konkurrens och ägandeform och målfunktion i organisationen? Därför skulle utförandet ske av den organisation som har den högsta graden av profession. Det har varit argumentet för att högskolor inte skall byggas ut då de har svårt att rekrytera de bäst professionella. 

Således kanske skoldebatten i första hand skall avse professionens utrymme i skolan, och inte om skolan köps upp i konkurrens eller bedrivs av privata aktörer eller bedrivs i en organisation som är vinstdriven?

​Den 13 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Naturrätten, den som inte sällan åberopas av de besuttna, säger att människor har av naturen givna rättigheter, som ingen kan ta bort. Händelsevis, säger rättspositivisten spydigt, råkar denna rätt mer omfatta egendomens rättigheter än arbetets rättigheter.

De abrahamitiska religionerna säger att människan får sin värdighet genom gud, vilket är den som har skapat allt och som ytterst står bakom allt. Ibland räknas även den föreställningen in under naturrätt, trots att den baseras på naturens motsats, det gudomliga.

Det gemensamma de har är att vissa rättigheter är oföränderliga, och att försök att förändra dessa, är ett angrepp på något som inte går att angripa, naturen eller guden. Denna oföränderlighet gör att de bägge är totalitära.

Mot det totalitära står det positiva, t ex rättspositivismen. Den hävdar att rättigheter är tillfälliga, de är sociala konstruktioner som finns i samhället för att man, oftast de härskande grupperna och klasserna, funnit dem lämpliga. Det är en pragmatisk syn på rätten. Det innebär att man i allmänhet söker efter sociala orsaker till rätten, men kan också ha rent förnuftsmässiga argumentationer, dock med insikten att det är förnuftet och inte naturen eller gud som satt upp principerna.

’Människan är född fri och med lika värde’ kan man hävda som naturrättare och gudstroende. Positivisten säger att lika värde beror på, varför det inte är absolut. Om en man räddar en flicka från att drunkna, men därmed inte kan rädda en annan flicka, och man finner att den räddande flickan är hans dotter, medan den flickan som drunknade var en okänd flyktings flicka, då har fadern brutit mot normen lika värde eftersom han sannolikt har sett till sin egen dotter före den andra flickan. Således, ’lika värde’ är ingen rätt som alltid tillkommer alla människor, varför den är relativ, dvs situationsanpassad och social.

Rättpositivism är lättare att acceptera då den inte tillgriper flummigheter som är obevisbara antagande, om natur eller gud, och som inte är totalitär, utan som kan och är ständigt utsatt för debatt.

Rättspositivism kan däremot bli ohygglig, då den, om den blott baseras på social acceptans, blott kan säga att dessa specifika rättigheter finns just nu, men kan inte värdera rättigheterna så som de totalitära kan, då deras rättigheter innebär en absolut måttstock. Däremot kan den förnuftsbaserade rätten ha en måttstock, t ex använda Kants kategoriska imperativ som måttstock.

Denna fundering kring rätt kommer från en debattör som hävdade att förbud mot vinst i skolan är en kränkning av egendomsrätten och en expropriering av egendom. Ett aktiebolag organiseras för att ge aktieägarna vinst. När staten nu hotar med vinstförbud, inskränks aktiebolagets rätt, ja, själva fundamentet, varför det är en kränkning av en egendomsrätt, rätten att göra vinst i ett aktiebolag.

Rättspositivisten kan mot det hävda en liknelse. Om jag bjuder in grannen att plocka äpplen i min trädgård, har jag gett honom en rätt. Om jag senare finner att jag behöver äpplena själv, säger jag till grannen att han inte får plocka äpplen. Jag delade ut en rätt och jag tog tillbaka den. Grannen fick en rätt, som jag tog tillbaka. Det är inte en kränkning utan en transaktion. Precis som faktumet att staten gav företag rätt att agera med vinstmotiv på skolans mark, och nu drar tillbaka den rätten.  

Dock skall jag tänka på att om jag är ombytlig i min inbjudan av grannen, kanske han väljer att plocka äpplen hos en annan, som erbjuder högre stabilitet i sitt erbjudande. Det är det som kallas politisk risk. Ju mer ombytlig staten är i sitt agerande, ju mindre villig blir folk att anta erbjudandet, eller så sockras det för att motsvara den politiska risken. Institutionell säkerhet, dvs att regler och lagar och förordningar inte ändras så ofta eller så omfattande, har ett värde i sig, oaktat hur tokiga de kan vara.

Således, blott den som bär på flummiga totalitära idéer kan motsätta sig ett vinstförbud i skolan baserat på rättigheter. Däremot kan man ha andra argument, men de får jag ta upp senare.

​Den 12 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Wästberg, en krönikör i Svenska Dagbladet, skriver en krönika där han visar hur nazismen och kommunismen urskiljer minoriteter och ger sig på dem, med våldsamhet och mord. Det var nödvändiga aktiviteter för att kunna skapa det lyckliga samhället. Totalitarismen kräver sina offer för den oändliga lyckan till alla, eller snarare, till de överlevande. Han varnar för att berättelserna om dessa övergrepp skall förtvina eller förvanskas: ”Historien måste skapas på nytt, omvärderas, omskrivas, eftersom den inte rymmer bestående sanningar utan är utsatt för samtidens erosioner och de förskjutna tidsperspektiv som forskningen belyser.”
https://www.svd.se/a/G3Rn96/totalitarismen-utlovar-lycka-at-alla-sa-snart-de-ovardiga-eliminerats

Det är onekligen sant, det han skriver. Hans berättelse är sann, ty både kommunismen och nazismen väljer ut de ovärdiga, de som hotar evighetslyckan, och ger sig på dem med förintelse, så som nazisterna gav sig på judarna och kommunisterna gav sig på kulakerna.
Men, det är blott en halvsanning, ty han utelämnar två andra förintelser, två andra processer av minoritetsförintelser. Om han gör det av okunnighet eller för att de två andra förintelserna förstör hans historia, vet jag inte. Men, låt mig insinuera att det inte är culpa utan dolus, dvs inte oaktsamhet utan avsiktligt utelämnande från hans sida, ty jag tror att Wästberg har den bildning som möjliggör den insikt som jag nu skall återge.

judendomen är en totalitär världsåskådning, likt nazismen och kommunismen. I judendomen finns en dominerande berättelse, där moses folk intar det förlovade landet, det som jahve gett åt hans folk, där guden bistår med folkförintelse och folkfördrivning, för att ge plats åt moses folk. Det är identiskt med nazismens och kommunismens utpekade av en minoritet som måste förgöras för att lyckoriket skall kunna etableras. judendomen måste därför föras till samma totalitära läror som kommunismen och nazismen, som väljer ut minoriteter som måste förgöras för de överlevandes lycka.

islam är en totalitär världsåskådning, likt nazismen, kommunismen och judendomen. I islam finns en stark berättelse, i deras hadith, om hur muslimerna, ledda av deras gud allah, skall förinta, helst med eld, de som inte är muslimer, och framför allt då bokens folk, dvs judarna. När dagen kommer skall judarna förintas. De kommer då att gömma sig bakom stenar och träd. Men dessa stenar och träd kommer att avslöja för muslimerna att judarna gömt sig bakom dem: ” 'O muslim, o Guds dyrkare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom”. Förutom busken Bocktörnen, som kommer att tiga om att en jude gömmer sig bakom busken. Även här finns således en berättelse om att lyckoriket först kan komma då en minoritet, judarna förgörs. Likt i nazismen, kommunismen, judendomen, finns i islam den totalitära drömmen om ett lyckorike som kommer först sedan en minoritet är mördad.

Wästbergs berättelse är därför blott halvsann, ty den utelämnar två totalitära världsåskådningar, judendomen och islam, som likt kommunismen och nazismen, vill förgöra en minoritet för att skapa lyckoriket.

Men är inte halvsanningen en lögn, eller i alla fall en halvlögn, ty halvlögnen finns till för att dölja ett faktum, judendomens och islams våldsamhet mot minoriteter, och därmed våldets potentialitet hos dess utövare, judar och muslimer? Som om de religiösa totalitära världsåskådningarna skall skyddas från den berättigade kritiken, att de är dödliga hot mot minoriteter, och därför dödliga hot mot en värdig mänsklighet.

Lyss därför alltid uppmärksammat, ty det som sägs kan förvisso vara sant, men blott vara halva sanningen, om ens det, och med ett medvetet utelämnade av den andra delen av sanningen, varför halvsanningen måste kallas halvlögnen.

​Den 11 maj 2022
Sven-Olof Collin
PS Det som ej är värdig stor bokstav, inte ens i början på en mening, försöker jag alltid se till får en liten bokstav. Kanske det irriterar dig vid din läsning, men text är till för att kommunicera och skapa intryck. DS