​Jag skall här och nu göra ett avslöjande som du kan använda för att lagsöka två universitet och en högskola. Ja, det jag presenterar här är en skandal utan dess like.

Under senare tid har jag kunnat konstatera att Mittuniversitetet, Linnéuniversitetet och Högskolan Kristianstad sannolikt bryter mot en lag, och kanske än värre, mot en fundamental princip i statsförvaltningen och i vårt samhälle. Det är skandalöst!

Alla tre organisationer serverar sina anställda kaffe. De tar inte marknadsmässigt pris för sin service. Ja, de tar inte ens ett pris under marknadspriset. De skänker bort kaffet. De subventionerar kaffet med 100%. Det är gratis för de anställda att dricka kaffet!

Skandal!

Vad dessa tre organisationer gör, är att hämma konkurrensen å det grövsta, genom att det är få konkurrenter inom kaffebranschen, som t ex Pressbyrån, som kan konkurrera med priset noll kronor. Ja, man hämmar inte konkurrensen. Man omöjliggör den.

Den heliga konkurrensen spottar dessa tre organisationer på!

Detta strider sannolikt mot konkurrenslagstiftningen, och borde därför prövas i domstol.

Så, käre läsare, ta dessa, sannolikt kriminella organisationer, inför domstol och dra dem i den skam och vanära som de förtjänar.

Kungälvs Kommun har uppmärksammat denna potentiella kriminalitet, trots att den inte är så långt driven i Kungälv som i de tre organisationerna jag idag har avslöjat. I Kungälv har man, bl a med argument om konkurrenslagstiftning, dragit in lärarnas möjligheter att köpa och förtära en skollunch i gymnasieskolans matsal. Lärarna har fått betala 60 kronor, vilket tydligen politikerna, dvs moderater, centerpartister och ’socialdemokrater’, tolkat som risk för otillbörlig konkurrens.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/stopp-for-skolmat-till-larare-i-kungalv

Om vi nu lägger skämtet åt sidan, då det egentligen inte alls är roligt, får vi konstatera att detta agerande tangerar det som annars utmärker djupt religiösa. Det är fundamentalism intill det absurda.

En vacker princip inom kommunal verksamhet är självkostnadsprincipen, att verksamheten skall få ersättning för sina kostnader, varken mer eller mindre. Kanske lärarna inte får någon som helst subvention, olikt lärarna på de tre ovan namngivna högskolorna, då kanske självkostnaden för deras måltid är 60 kronor eller mindre? Skolmåltider brukar ju sällan få kosta nämnvärt mycket. Jag betvivlar att självkostnaden för lärarens måltid är 60 kronor. Således ingen subvention alls.

Någon kanske anmärker att priset hålls ner genom de skaleffekter som uppkommer genom att matsalen ger måltid till alla elever, och det är ju skattefinansierad verksamhet, dvs skattefinansierad verksamhet skapar skaleffekter som kan utnyttjas i konkurrensen. Jovisst, men det är ju detsamma som om Skanska bygger en väg, som är skattefinansierad, och därvid har råd med en anläggningsmaskin, som sedan kan utnyttjas i ett annat bygge, och då till lägre kostnad eftersom dess fasta kostnad också bärs av vägbygget.

Men detta är ändock småsaker relativt det skarpaste argumentet mot denna konkurrensfundamentalism.

Om lärarna äter i matsalen, utgör de både ett lugnande moment p g a den sociala kontroll genom vuxna som då finns, och de kan bli tilltalade av elever som kan fråga lärarna om något som tynger dem. Lärarnas ätande i salen blir därmed det som kallas pedagogisk måltid, och som brukar kunna accepteras som subventionerat inslag.

Till detta tillkommer att läraren är på skolan och har inte åkt från skolan, för att luncha på ett annat ställe. De är därför tillgängliga på en tid som de sannolikt inte är betalda för, utan som de utan anmärkning hade kunnat spendera på annat ställe.

Men då kommer skattefundamentalisten in och säger att i så fall borde skolan betalt läraren för den tid den sitter i salen, vilket skulle kunna bli en ersättning som kan användas för att betala konkurrensneutralt pris, samtidigt som både skolan skulle ha betalt arbetsgivaravgifter och läraren skulle betalt skatt på ersättningen. Det kan således ses som enormt skattesvindleri.

Det ser ut som om Kungälvs kommunledning, som är huvudman för gymnasieskolan, blankt struntar i skolans effektivitet avseende att ge elever en god inlärningsmiljö, och istället vill hålla sig väl mot konkurrenslagstiftning och kanske också skattelagstiftning. Rektorn ser också uppgiven ut i klippet och säger att man får se vilka konsekvenser det har, underförstått en oroligare matsal. Men kanske också färre kontaktytor mellan lärare och elever, vilket kan vara effektivitetshämmande.

Jag tror på rektorn, att kommunens konkurrensfundamentalism är effektivitetshämmande. Samtidigt kan kommunstyrelsen ha rätt, att det likt gratis kaffe för akademikerna, är konkurrenshämmande. Men en kommunstyrelse har då att göra en kalkyl, risken att dras inför rätta mot risken att matsalen blir oroligare och kontaktträffarna mellan elev och lärare blir färre. I Kungälvs fall har man inte ställt sig på elevernas sida. Man företräder en fundamentalism, som likt all fundamentalism, alltid betalas av de som är oskyldiga.  

Öllsjö den 31 augusti 2019

​En debattör skriver om en sorts lågbrusande rasism, som slutligen yttrar sig i terroristagerandet när den vite norske unge mannen gav sig in i en moské, sannolikt med avsikten att mörda de som var där, dvs muslimer.

Det hävdas att det finns en lågintensiv rasism, som hela tiden riskerar att komma upp i form av terror, men som påverkar vardagen för muslimerna.
https://www.dn.se/debatt/det-rasistiska-bakgrundsbruset-bakom-det-norska-terrordadet/

Detta är ett ypperligt exempel på en Orwellskt dundrande tystnad, där man genom att mullra om något mindre betydligt, på ett mycket verksamt sätt döljer ett betydligt förtryckt. Om debattörens rasism är ett bakgrundsljud, så hörs inte hans eget, ytterst verksamma förtryck, ty tystnaden, förtigandet, är ju tyst. Men för den som står sidan om och hör tystnaden, är tystnaden smärtsamt öronbedövande.  

Den norske terroristen mördade ingen i moskén, men skottskadade två. Däremot mördade han en kvinna, sin syster, adopterad från Kina, innan han började sitt fälttåg. Om vi ser på effekterna av hans agerande, så tycks hans rasism bestå av ett främlingshat, inte ett specifikt hat riktat mot muslimer, utan mot icke-norrmän.

Den som fick sätta livet till var en kvinna. Ni vet, de som inte får gå in genom samma dörr som männen i moskén, de som inte får vara bland männen i moskén, de som inte får vara imamer, dvs präster i moskén.

Ty islam, den totalitära ideologi som bär upp moskén, utmärks av en skarp kvinnodiskriminering. Med andra kulturlager på detta, där skamkulturen är den tydligaste, får vi en häxbrygd som fängslar, speciellt unga kvinnor.

islam och dess intima syskon, skamkulturen, är det verksamma gift som fängslar kvinnor. Det är sannerligen inte en lågbrusande diskriminering, utan en tydlig och klar, ständigt närvarande diskriminering. Som fängslar tusentals kvinnor i Sverige, och miljoner i världen.

Några skottskadade män i en byggnad blir instrument för att driva propagandan om förekomsten av en lågbrusande diskriminering, medan den forsande diskrimineringen av tusentals fängslade kvinnorna, inte förekommer.

Det är den dundrande, smärtsamma tystnaden. I Orwells efterföljd måste sägas att debattören aktivt bullrar om en sak, med effekt att säkerställa tigandet. Tigandet om kvinnoförtrycket.

Nej, dagens brännande problem är inte en lågbrusande diskriminering mot muslimer, utan en starkt verkande diskriminering mot kvinnor.

​Öllsjö den 29 augusti 2018

​SSU har ett förslag att all kost i offentlig regi, som skolar, sjukvård och äldreomsorg, skall domineras av vegetarisk kost. Ordförande i SSU säger: ”Vi vill inte förbjuda någon från att äta kött, men med våra skattepengar måste vi kunna ha ambitionen att maten vi upphandlar ska påverka klimatet mindre” https://www.expressen.se/nyheter/ssu-forslaget-vegetarisk-norm-pa-aldreboenden/

Min ryggradsreaktion är som mångens annan, ’Har jag betalt skatt i hela mitt liv, skall jag banne mig få den mat jag vill ha och är van vid på ålderns höst’. Sedan tillkommer tanken att det är typiskt för dagens ’socialdemokrater’, att de ger sig på de svagare i samhället, och inte de starka, t ex att motionera om att alla Riksdagens och Kungens serveringar görs vegetarisk, och, som kronan på förlaget, att Nobelmiddagen är helt vegetarisk, närodlad mm.

Men vem äger skattepengarnas beslutskraft egentligen? Liberaler, och numer även den höger som inte fattat att de är liberaler, anser att det är rimligt acceptabelt att samla upp pengar kollektivt genom staten, men att dess fördelning skall göras utifrån individernas val. Skatten betalar sjukvården, men sjukvården skall individen välja, inte bli sänd till. Skatten betalar skolan, men vilken skolan det blir, väljer föräldrarna, och inte staten, dvs idag kommunen. Kollektivt samlas pengarna upp, ytterst baserat på statens våldsmonopol, dvs hot om böter och fängelse om man inte betalar, medan pengarna fördelas utifrån individers val.

Paradoxalt nog hävdar socialisten i SSU kapitalistens argument: ’Jag har pengarna, jag bestämmer’. Var pengarna kommer ifrån, om de kommer från medborgarnas och företagens skattebetalningar, eller om de kommer från arbetarens slit, spelar ingen roll. Pengarna är i min hand, och därför bestämmer jag. Mitt ryggradsargument, att jag betalt skatt i hela mitt liv, biter inte på socialisten, ty jag har, precis som arbetaren med sitt mervärde, avhändat mig pengarna och dess makt till en annan, staten eller kapitalisten. Varken pengarna eller dess makt tillhör mig, utan tillhör mottagaren.

Men sedan skiljer sig socialisten och kapitalisten åt. Medan kapitalisten använder pengarna efter eget gottfinnande, låter socialisten pengarnas makt gå till demokratin. Det är folket, genom val och politisk representation, som avgör vad pengarna används till. Det är inte staten eller individerna som avgör. Det är folket, via demokratin, inte via individuella val.

Demokratin kan finna att vi får ett bättre samhälle om vegetarisk kost blir dominerande. Då beslutas det och skattepengarna används till att befrämja vegetarisk kost. Precis som man kan finna att det fria skolvalet leder till ett sönderfallande, segregerat samhälle, varför fördelningen av skolplatser måste göras, inte utifrån föräldrars barnegoism, utan utifrån målet att hålla samman samhället.

Jag tillhörde en strömning i det gamla SSU, på slutet av 70-talet, som försökte formulera ett alternativ, mellan den extrema Folkdemokratin, och den extrema individliberalismen, som kallades självförvaltning. Folket, i Riksdagen, kan sätta visa ramar, men inom dessa ramar ges brukarna, som kollektiv, möjlighet att utforma den kollektiva verksamheten. I det mest debatterade avsnittet av SSU:s förslag, om äldrevården, skulle det innebära att mathållningen avgjordes genom de äldreboende, med kraftfullt inslag av medicinisk expertis, då maten har en medicinsk dimension som inte kan lämnas till de äldreboende att avgöra.

I skenet av den strömningen framstår dagens SSU-förslag att mer vara hämtat från forna kommunister, än från de frihetliga, demokratiska socialisterna, som önskade att realisera den tredje, sista delen av socialdemokratins program, att gå från politisk demokrati, via social demokrati, till ekonomisk demokrati.

Min slutsats är därför att SSU:s förslag innebär att backa in framtiden. Likt så mycket annat idag.

​Öllsjö den 28 augusti 2019

Förnuftet gråter idag.

I morse vaknade ett barn upp i Malmö. Men idag kände inte barnet värmen från sin mors kropp.

Hennes kropp är kall. Berövad den värme som livet ger.

Barnet förstår inte varför den inte känner moderns värme.

En läkare, en kvinna med vackert svart hår, en moder, sköts kallblodigt ner på en öppen gata i Malmö igår. När hon stöp för kulan, tappade hon barnet. Och barnet förlorade sin mor. 

Men barnet har inget utvecklat förnuft. Barnet förstår inte varför modern inte lyfter upp och ger sin värme.

Jag har ett förnuft. Jag förstår konsekvenserna av döden. Döda mödrar lyfter inte upp sina barn. Döda människor har berövats livet, det som ger värme.

Förnuftet gråter.

Det kämpar en aning med information den fått från Flashback, där klädsamma filter av präktighet och korrekthet inte finns. Kvinnan var ett obetydligt vittne i en gammal rättegång. Kanske hon skulle straffas för det av de kriminella. Kvinnan samarbetade med polisen avseende det våld som utvecklats på våra stadssjukhus. Kanske hon skulle straffas för det, av klanen, av de kriminella. Hennes man var en forna förbrytare som kanske inte ville berätta var de där 60 miljonerna var, och kanske han skulle få betala ett högt pris för sin tystnad av de kriminella.  

Men dessa förklaringar, som förnuftet kämpar med, blir obetydligheter inför förnuftets tårar. Förnuftet som inser att ett barn vaknar upp i Malmö idag, utan att få känna sin mors värme. Den värme som livet gav henne, men som mördaren tog från henne.

Idag skall jag examinera en uppsats. Sedan skall jag köra min barcetta till Växjö, förmodligen med taket fällt, eftersom det ser ut att bli en varm dag, för att genomföra en rationell diskussion där lärarlaget utvärderar vårterminens uppsatskurs.

Men detta är fullständiga obetydligheter. 

Förnuftet gråter. I Malmö finns ett barn som aldrig mer kommer att få känna sin mors värme.

Det är det samhälle vi gett barnet. Ett kallt samhälle.

Ett samhälle där förnuftet gråter.

Där himlen gråter.
https://www.youtube.com/watch?v=qb5HfUYuc3s
 
Öllsjö den 27 augusti 2019

​Jag bjöd en person på middag. Stolt serverade jag min egen påhittade Don Collin Siciliana spagettisås, samma som jag serverade betygsnämnden efter min disputation. Vi åt och drack och skrattade. Vid kaffet kom vi in på religion, minns inte hur, men då sade han att han var jude, och i en bisats lade till att det ju egentligen innebär att han inte får äta gris, och att det väl var gris i spagettisåsen. Jo, det var det.

Nästa gång vi ställde till med middag, ett år senare (han var professor i strategi och kom på årliga besök till institutionen där jag arbetade), hade vi tänkt till. Vi serverade en sorts fiskrätt med räkor. Vi åt och drack och skrattade oerhört mycket. Efteråt, när han diskade, som han starkt propsade på att få göra, berättade han skrattande att förra gången var det gris, denna gång räkor, som också är något som juden inte får äta. Inför våra suckar och nästan förtvivlan att hela tiden göra fel, vände han sig om, med diskborsten i handen och poängterade att han väljer trevligt sällskap och god mat framför matreglerna i judendomen.

Långt senare bjöd jag personer till middag. Jag visste de var muslimer, och nu hade jag internet, så jag visste vad som kunde vara i maten. När de satte sig vid bordet frågade de om det var gris i maten. Nej, svarade jag. Sedan åt vi, jag drack mitt vin och de drack sin juice och vi skrattade.

Dessa två middagsupplevelser tror jag säger en hel del, om muslimer och om judar och om vår relation till dessa två slag av religioner.

I grunden kan jag inte uthärda någon av dem eftersom de är abrahamitiska, totalitära idésystem som förödmjukar människan genom att kräva underkastelse under en gud, och en gud som är det värsta monster vi skapat, helt i paritet med Förintelsen och atombomben.

Bägge två har absurda regler att förhålla sig till, t ex att inte äta gris. Trots att vi i Sverige har ett djurskydd och slakteriförordning som gör att det helt saknas risker med att äta griskött. Det är en löjlig, vidskeplig regel som de bägge religionerna har, blott för att tydligt markera mot människorna att de skall lyda, hur absurt deras lydande än är. 

Men du noterade skillnaden, att juden, i en nästan tyst bisats nämnde grisförbudet, medan muslimen öppnade middagen med att försäkra sig om att det inte var gris. Juden åt grisen, medan muslimen aldrig hade ätit grisen.

Jag vill minnas att i judendomen finns en regel hur man skall hantera regelkrockar. Det finns regler i judendomen för förhållandet mellan personen och guden, och mellan personer. Om dessa krockar, skall regeln för personliga relationer följas. Som om det här med människor trots allt är viktigare, i alla fall för stunden, och att guden får man hantera i evighetens perspektiv. En sympatisk, ja, nästan humanistisk regel. Som kanske fick juden i mitt hem att tänka att nu har jag ett tillfälle att ha trevligt med människor. Då skall inte guden komma emellan. Guden får jag ta hand om senare. 

Visst finns det många olika uttydningar av lärorna, men det tycks som om islam verkligen står för sitt namn, dvs lydnad, underkastelse. I alla situationer. Det är islam som troget följer den groteska fundamentalisten abraham, som villigt, om än med någon tvekan, var villig att lyda sin guds groteska förmaning, att mörda sin son. (Läs  Mos 22:1ff, och förfasas över lydnad)

Juden tycks ha en ständig förhandling, ett ständigt brottande med sin gud. Något som också syns i deras skrifter, ty medan allah är stor och mäktig, och hela tiden utlovar eld mot dem som inte lyder honom, så kämpar hela tiden jahve med att få judarna att lyda honom. Ibland går det, som uttåget ur Egypten. Men då fick ju guden anstränga sig så mycket att han bröt mot sitt eget bud, du skall inte döda, när han lät dödsängeln gå genom Egypten och döda alla förstfödda söner, när invånarna inte hade märket med lammets blod på dörrposten som visade att de var Moses folk. När man läser i gamla testamentet får man intrycket att jahve ibland får locka Moses folk till att bli tillbedjare. En sorts evig förhandling mellan guden och de som han vill ha som sina tillbedjare.

Judarna har förföljts i världshistorien på ett sätt som muslimerna inte erfarit. Det finns t o m ett ord, ett något oegentligt ord för judeförföljelsen, antisemitism. Något sådant ord för förföljelse av muslimer känner jag inte.

Det är egentligen märkligt med antisemitism, ty vad jag förstår och vet har judarna inte presenterat och utövat sin religion på ett aggressivt sätt (förutom deras ständiga invasioner av Palestina). Likt min judiska middagsgäst, har de inte börjat middagen med att fråga om det är gris i maten. De har haft sin religion och sin religionsutövning, och låtit andra vara. De har kunnat överge reglerna tillfälligt, för att vinna annat, tex en god stämning vid middagsbordet.

Den andra religionen, islam, är betydligt mer aggressiv och kräver än det ena och än det andra. Vilket är naturligt eftersom de måste lyda. Hos dem kommer relationen till deras gud i första, andra och tredje hand. Ja, i alla fall skall de lyda sin gud. I en middag kan man ha trevligt, men först kommer lydnaden till guden, i andra hand, trevnaden mellan människorna. Deras lydnad är så stor att de t o m kräver att vi andra skall lyda deras gud, t ex genom förbudet att avbilda skaparen av deras religion.

islam förefaller aggressivt, konfrontanistisk och fundamentalistisk, medan judendomen förefaller undfallande och tolerant. I mitt minne kommer den tragiska bilden av juden som följer nazistens kommando till sin egen död.

Medan jag skyr alla tre abrahamitiska religioner, för deras antihumanitära, amoraliska lära, föredrar jag judendomen framför islam, just p g a den lilla reva i läran som gör det möjligt för dem att vara med andra, utan konfrontation. Den lilla reva av humanitet som judarna tycks ha.

Men med risk för att framstå som hemmablind, uppfödd i ett protestantiskt land, tycker jag revan är större i kristendomen, manifesterad av Jesus oerhört visa ord inför äktenskapsförbryterskan där regeln säger att hon skall stenas: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne (Joh 8:7). [Nu säger bibelstudier att detta tycks vara ett senare tillägg, men allt är ju ändå bara historier, så det uttrycker mer andan i religionen än vad Jesus verkligen sagt]  

Ett av de stora problemen med de abrahamitiska religionerna är just regelföljandet, det amoraliska förhållandet, där regeln skall följas, ty den är given av monstret, guden. Mot den anti-humanitära, anti-förnuftiga hållningen står Kants lära om plikten och det kategoriska imperativet, att individen skapar sina maximer, som den antar och som den låter leda sitt agerande, förutsatt att de kan göras till allmän lag. Medan religionerna har eviga regler, som ges till människorna att åtlyda, skapas Kants regler av människorna i samhället. Förnuftet, med sitt kategoriska imperativ, leder människan.

Därför har jag lättare att fördra veganen, ty även den har sina matrestriktioner, men den är villig att debattera sina regler för maten utifrån vetenskapen om vad som är god hushållning med våra resurser och vad som är bra för människokroppen. Den försöker i alla fall vara vägledd av Förnuftet i sina regler. Den religiöse tänker inte, den känner inte, den bara lyder.

​Öllsjö den  26 augusti 2019

​Greta, och hennes medföljare, har kallat till strejk för klimatet. En magnifik strejk, där Sverige stannar, för att visa vikten av att ta hand om naturen och klimatet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JoRlv7/svenska-fack--lyssna-pa-greta-och-strejka

Den 21 augusti genomfördes en manifestation i flera städer, understött av fackföreningen Kommunal. Undersköterskor demonstrerade för bättre arbetsvillkor och mer personal, i omtanke om personalen och om vårdnadshavarna, de äldre. Vad jag vet, var det inte en strejk. Undersköterskor har låg lön och prestige. Undersköterskor är till 92% kvinnor.
https://www.expressen.se/nyheter/underskoterskorna-i-uppror-samlas-for-stor-manifestation/

Låt oss prata ekonomi.

Strejk är ett av arbetarsäljarnas instrument för att påverka arbetsköparna till att ge arbetssäljarna goda villkor i sitt arbete, inte sällan mer lön, men även bättre arbetsvillkor. Strejk används sällan som ett sätt för arbetssäljarna att påverka arbetsköparna att leverera bättre produkter eller service.

Det är en fullständigt befängd tanke att undersköterskorna skall lägga ner sitt arbete, för att stå på torget och kräva klimatåtgärder, samtidigt som de gamla får sitta på sitt åldersboende och dricka vatten, för de som serverar dem mat är på torget för klimatet. Klimatstrejken påverkar inte klimatet, men väl åldringarna.

Det är en fullständigt befängd tanke att monterarna på Volvos bilbyggarband skall gå in till Göteborgs centrum och demonstrera för klimatet. Det drabbar produktionen, och därmed Volvos intjäningsförmåga och därmed arbetsköparna.

Låt oss prata solidaritet.

Undersköterskorna demonstrerar mot sina arbetsvillkor, som kontrolleras och beslutas av arbetsköparna, dvs står under arbetsköparnas vålnad. Undersköterskorna skulle kunna tillgripa strejken, eftersom den är arbetssäljarnas sätt att påverka arbetsköparna. Men de väljer manifestationen, inte strejken, trots att det är ett instrument för att påverka arbetsköpare. Kanske de väljer manifestationen då de har ingått ett kollektivavtal med arbetsköparna, vari finns fredsplikt inskrivet. Kanske de väljer manifestationen istället för strejken i solidaritet med sina vårdnadshavare, som behöver få sin mat och sin omsorg. Kanske de följer mer av plikten, att göra gott. Kvinnor är ju ofta pliktföljande.

Strejken är ett vapen i klasskampen. Inte i allas vårt arbete för vår livsmiljö.

Öllsjö den  25 augusti 2019

Stadskärnan i Kristianstad, är under förändring, som i så många andra städer. Förändringen kallas för utarmning. Den innebär att butiker läggs ner, eventuellt ersatta med restauranger eller caféer, men inte sällan gapar lokaler tomma. Butiksdöden kommer av att folk handlar på andra platser, t ex i shoppingcentra, där Kristianstad har ett nybyggt och ett äldre, bägge i utkanten av staden. Sedan handlar de via nätet, vilket ger lyft för postutskänkningsställen. Idag är jag därför oftare i Vä’s handelscentrum, där postutskänkningen ligger, som är knappt 1,5 kilometer från min dörr, dvs gångavstånd.

Idag går debatten hög hur man skall återfå en livaktig stadskärna i Kristianstad. Debatten blossade upp när ett ankare i staden, H&M, kungjorde att de lämnar stadskärnan.

För mig finns tre skäl att besöka stadskärnan. Där finns fler restauranger än i byarna runt omkring. Där finns det enda systembolaget. Där finns de två herrekiperingsaffärerna som jag besöker vartannat år för att hitta kläder för nästa två-årsperiod.

Ett förslag på att liva upp stadskärnan, som upprör mig mycket, är att högskolan, som ligger på ett regementsområde i utkanten av staden, skall flytta in till centrum. Genom sina studenter skall högskolan ge liv åt staden och ge understöd till caféer och kanske billiga restauranger. Det är befängt, och ett tecken på en avdrift från högskolans målsättning, när man ser studenterna som medel för stadsutveckling. En högskola har studenternas bildning och utbildning som mål. Värnar man studenterna borde man undersöka förutsättningarna att förlägga högskolans lokalisering till Hässleholm, eftersom flertalet studenter är inresande via tåg, varför de då skulle få cirka 1 timmes mindre restid, och en mindre risk att sitta fast på den enkelspåriga järnvägen mellan Kristianstad och Hässleholm.

Det finns dock en fråga som kring stadens utarmning som debattörerna inte ställer sig, men som de borde börja med. Varför skall man satsa resurser, tid och pengar, på att göra centrum livaktigt, med folk som kommer från när och fjärran för att gå på gatorna i centrum? Varför skall man ha ett livaktigt stadscentrum? 

Kristianstad byggdes av Christian IV (inte tvåan, han som förstod att en stockholmare skall vara ett huvud kortare). Svensken hade bränt Vä, som var staden med industri och handel, så ofta att kungen (dansk, eftersom Vä låg i Östdanmark) ville skydda handeln, och hans skatteintäkter, bättre genom att bygga en ny stad i vattensjukt område, som skulle vara lättare att försvara. Kristianstad byggdes, med magnifika Heliga Trefaldighetskyrkan, vars storlek vittnade om kungens tilltro till Kristianstads växtförmåga. Men få ville bosätta sig i den vattensjuka, och därmed sjukdomsalstrande miljön. Därför stängdes både Vä, men även staden vid Helge ås mynning i Östersjön, Åhus, och handlarna tvingades till Kristianstad. Den livaktiga staden byggdes således genom förbud och diktum, inte av attraktion.

Som skattebetalare till Kristianstads kommun undrar jag varför mina skattepengar skall gå till att försöka hålla liv i en stadskärna, när jag har en bykärna i Vä, med livsmedelshandel, postutlämning, bibliotek, apotek och ett riktigt kondis som saluför kakor som hotar, ja, ruinerar varje vilja att hålla vikten. Det finns ett annat, liknande bycentrum i Kristanstad som heter Gamlegården. Vi som bor i och kring dessa bykärnor, skulle tycka att de kunde blomstra, t ex genom ett utlämningsställe för Systembolaget. Då hade vi kunnat gå eller cykla till våra butiker och våra kondis, och slapp ta bilen till centrum. För oss kan en satsning på stadskärnas ses som ett sätt att ge folk som köpt de dyrare lägenheterna i staden och de fastighetsägare som tar rejäla hyror för sina lokaler, avkastning på sin investering.

Som marxist skulle jag hälsa en klassanalys som underlag inför satsningar på en livaktig stadskärna. Hållbarhetsfolket borde efterfråga en hållbarhetsanalys, där resursförbrukningen i olika alternativ, t ex mindre livaktig stadskärna men livaktiga bykärnor, utvärderades. Men oaktat vilket intresse som gör en analys, så måste man börja med att fråga sig varför man skall ha en livaktig stadskärna, då det finns andra alternativ, som kan te sig fördelaktiga på många sätt och vis.

Att satsa på stadskärnan är ett val, som därmed utesluter andra satsningar. Det valet måste vara rationellt, och inte enbart baserat på äldre personers gamla upplevelser av hur trevligt det var att gå i den stad som inte längre finns. 

Öllsjö den 24 augusti 2019

​Igår skrev jag om den starke och den svage, och hur det sammanhänger med farlighet. Jag tror att man skall vara vaksam mot de svaga, speciellt när de kommer i kontakt med en organisations makt. Jag citerade Pippi Långstrump, men ville korrigera hennes utsaga, att starka inte måste vara snälla, utan att de tenderar att vara snälla. Medan de svaga kan vara farliga, speciellt om de blir upplyfta, likt en chihuahua, som när man lyfter upp den, börjar skälla och visa tänder.

En högskola eller universitet består av två organisationer, den professionella och den administrativa. Under Universitetets tid, med levande kollegium, gick personer tillfälligtvis från den professionella organisationen till den administrativa, där den professionella var överordnad den administrativa. Idag, när Universitetet som organisationsidé är svag, tror jag att man kan observera dessa övergångar från den ena organisationen till den andra, som tecken på en individs styrka, och därigenom förväntat beteende.

Den administrativa organisationen hämtar sina chefer från den professionella organisationen. Så långt är allt bra. Men nu kommer signaler som man skall vara uppmärksam på.

1. Om det är en person som går över till den administrativa organisationen och som kommit högt i den professionella organisationen, kan det vara så att den personen antingen har en strategi för utveckling av universitetet, eller anser det vara dennes plikt att göra sin tjänst. Utvecklaren kommer kanske att vara hård, för att genomdriva sin strategi, men förutsägbar, eftersom den har ett mål, nämligen utveckling. Pliktmänniskan kommer att vara mjukare, följandes sin plikt, men utan stark vilja till förändring, ty den skall ju snart gå tillbaka igen. Bägge har en reträttplats, den professionella organisationen, och i den har den personer som respekterar den p g a professionens respekt för de professionella. Medan bägge är starka, är de tämligen ofarliga, den ena för den är förutsägbar, den andre, för att den inte söker förändring.
2. Om det är en person som inte kommit högt i den professionella organisationen, kan man misstänka att den agerar kompensatoriskt, eller att den söker resurser i den administrativa organisationen för att befrämja sitt avancemang i den professionella organisationen. Den senare kommer förvisso att dränera organisationen på resurser för sin egen utvecklings skull, men kan inte förväntas vara så farlig, då den planerar att komma tillbaka till de professionella. Den som är kompensatorisk är däremot farlig, ty den kommer att utnyttja organisationen för att få behålla eller stärka sin administrativa position. Den kommer att vara den hemska mellanchefen, som slår nedåt och smilar uppåt, eftersom dess plats är given av någon ovanför den själv. Den kommer att sitta vid den administrativa sidans bordskant, tittande på de professionella, som sitter på den andra sidan. Den kommer att skapa en klyfta, och samla resurser till den administrativa sidan, eftersom det är dennes plats, och kommer så att förbli, om den lyckas tillfredsställa de över denne. Det är en farlig individ för de i den professionella organisationen, ty de senare är blott medel för denne.  
3. Om personen som gjort sin övergång, kämpar för att stanna kvar i den administrativa organisationen, indikerar det att den insett att den inte kommer att få en uppburen plats i den professionella organisationen. Den kanske är misslyckad som forskare eller som lärare, eller, än värre, misslyckad i bägge delarna. Det är den svagaste, och med tillgång till organisationens makt, därför den farligaste.

Se därför på personen du har framför dig. Om den har höga akademiska kvalifikationer och går in och ur administrativa positioner, är den ofarlig. Ju lägre akademiska kvalifikationer, och ju mer den tenderar att stanna kvar i administrativa positioner, desto farligare är den, ty den är den svagaste, men med tillgång till organisationens resurser.

Universitetets tragedi är att man lämnat kollegiets rotationsprincip, att akademikerna går in och ut ur administrationen, och istället lämnat organisationen till de som går in, och sedan stannar i administrationen. Den tragedin amplifieras när de administrativa chefspositionerna tillsätts av administratörerna, och inte av kollegiet.

​Öllsjö den 23 augusti 2019

​Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll, sägs det om Pippi när hon ger tjuvarna vars en gullpeng efter deras misslyckande stöld från Pippi.

Med grund i mina arbetslivserfarenheter är jag mer benägen att säga att snällhet är en funktion av styrka. Ju starkare man är, desto snällare kan man vara. Den starke kan ha överseende med andras agerande, ty den är stark och kan ta den svages agerande. Men den svage kan inte ta den starkes agerande, ty den känner sig alltid hotad eftersom den är svag.
Du skall därför alltid vara mer uppmärksam på den svage än den starke, ty medan den starke kan vilja dig gott, och ha råd med att göra gott, kan den svage aldrig vilja dig gott, då den måste hela tiden se om sig själv och värna det lilla den har.

Den starke möter dig med sitt ansikte, medan den svage försöker slinka bakom dig, så att den kan köra kniven i din rygg, om det behövs. Hellre möta en stark, ansikte mot ansikte, än att hela tiden behöva vända sig om för att skydda sin rygg mot den svages angrepp.

Ju mindre du har, ju mer du kämpar för det du lilla du har. Om du bor i öknen, vid en oas, bjuder du in den törstige, medan om du blott har en liten vattenflaska, mitt i öknen, bjuder du inte på den lilla skvätt vatten du har. Den starke är snäll genom sin styrka. Den svage är elak genom sin svaghet.

Till denna visdom kan läggas maffiabossens goda råd, att man skall ha sina vänner nära, men sina fiender närmare (https://www.youtube.com/watch?v=DfHJDLoGInM ) Den som vill tillfoga dig skada måste du vara uppmärksam på. Den som vill dig väl, behöver du inte bevaka.

Sammantaget ger detta att det är bra med starka vänner, medan det är dåligt med svaga fiender.

Men till detta måste läggas omgivningens struktur, dvs hur makt fördelas i omgivningen. Min arbetslivserfarenhet har skapats i ett sammanhang där det finns två omgivningar, den akademiska och den organisatoriska. Den akademiska omgivningen är professionell, där styrka är en funktion av auktoritet, vilken ges genom förmåga till forskning, utbildning och samhällspåverkan. Den organisatoriska är arbetsplatsen på en högskola eller universitet, där makt är en funktion av position i den auktoritära hierarkin.

Styrka är således inte med nödvändighet positivt korrelerat till makt, lika lite som auktoritet är positivt korrelerat med det auktoritära. Det kan t o m vara negativt korrelerat, att den starke är maktlös. Detta kan komma av att den svage kompenserar sin svaghet genom makt, dvs den svage försöker vinna hierarkisk position för att den är svag, men vinner makt genom hierarkin. Det är det som gör det möjligt för den akademiskt svage att via hierarkins makt, säga till den akademiskt starke att tiga i organisationen, eller ytterst, att se till att den akademiskt starke försvinner från organisationen.

Hur är det då möjligt att akademiska organisationer inte ger makt till den akademiskt starke, utan i somliga fall verkar ge makt till den akademiskt svage? Om det har jag egentligen forskat hela mitt liv. Hur kan organisationer driva från sin målsättning och därmed vara mindre effektiva än de hade kunnat vara?

En vanlig förklaring jag stöter på är att jag ser fel, att jag lever i en trosföreställning. Jag tror att organisationen skall vara akademisk, eftersom den utger sig för att vara akademisk. Heter en organisation högskola eller universitet, skall den vara akademisk.

Man hävdar istället att organisationen hyser en professionell kader och en administrativ kader. I det gamla universitetet gick de professionella in och ut från administrationen, dvs kollegiet var principen. Det innebar att administrationen styrdes av de professionella, där de aldrig fick möjlighet att tappa sina professionella målsättningar och liera sig med en administration, eftersom de strax lämnade administrationen och återvände till professionens arbete. Idag, när kollegiet är avskaffat, rymmer högskolan och universitetet två organisationer, en professionell och en administrativ. Övergångar mellan dessa två är talande, och kan ge information om svag och stark, om farlig och snäll. Om det skriver jag imorgon.

​Öllsjö den 22 augusti 2019

​I en gymnastiksal står en grupp och gör gester som man anser utgör den nazistiska hälsningen. Den anses i sig utgöra hets mot folkgrupp, varför dessa personer lagförs.
https://mitti.se/nyheter/elever-atalas-nazisthalsning/?omrade=liljeholmenalvsjo

I en kommunal buss utför en person, tillsammans med sin son, gester som både han och andra anser vara bön inom islam. Debatten om dessa gester rör om mannen får lov att på sin rast utföra bön eller ej. Företaget säger att hans agerande följer deras regler. Vad jag vet har ingen lagfört mannen för hets mot folkgrupp.

Vad är skillnaden mellan dessa två gester, där den ena leder till domstol och den andra leder till debatt om vad man får göra i en kommunal buss?

Låt oss först fastslå ganska triviala saker, som att bägge ideologier som ligger bakom deras gester, nazism och islam, är antisemitiska. De har bägge, i sin realiserade verksamhet, jagat, förföljt och mördat grupper som de inte anser vara dugliga, dvs de är, med ett slappt språkbruk rasistiska, eller mer precist, diskriminerande. Islam har sitt ISIS, nazismen har sitt nazityskland, bägge vidriga former av samhällen, byggda på sin ideologi och helt i enlighet med valda delar av deras ideologi och skrift.

En skillnad är att vi blott sett ett samhälle med nazism, medan vi sett många fler med islam som dominerande ideologi. Medan nazismens enda försök är totalt avskräckande, är islams moderna samhällen också i olika grad avskräckande då graden av demokrati, graden av respekt för kvinnan, graden av social utveckling och graden av ekonomisk utveckling är markant lägre än i profana samhällen.

Hitlerhälsningen anses som hets mot folkgrupp, då man, oklart vilka man är, anser att Förintelsen hänger intimt samman med den hälsningen. Det är en märklig ståndpunkt då Holodomor, den sovjetiska kommunistregimens förintelse av den ukrainska bondebefolkningen 1932-33, som omfattade mellan 3 till 10 miljoner ukrainare, beroende på vem som gjort uppskattningen, inte har inneburit att kommunisthälsningen, den knutna näven, betecknas som hets mot folkgrupp. Vi kan addera kommunisten Mao’s förintelse av oliktänkande, som beräknas till 45 miljoner. Men inte ens denna oerhörda mängd människor gör kommunisthälsningen till hets mot folkgrupp.

Det enda sätt att förstå hets mot folkgrupp-kategorin, är att en ideologis diskriminering i sig mot en grupp av människor, t ex Oliktänkande, utgör inte hets mot folkgrupp. Enligt Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp) inräknas i kategorin folkgrupp, etnicitet, religion, sexuell inriktning och könsidentitet. Hitlerhälsningen kan då anses som uttryck för missaktning mot judar, vilket är en kombination av etnicitet och religion, medan muslimens bön inte uttrycker missaktning mot mig, som hedning, trots att islam tydligt pekar ut mig som mindervärdig, där en islamsk stat har rätt att begära mer skatt från mig, och att jag skall brinna för evigt i deras helvete.

Gymnasisterna hade säkert inte intentionen att uttrycka missaktning mot judar, lika lite som den bedjande mannen hade intentionen att uttrycka missaktning mot min folkgrupp, ateisterna. Det är således inte intentionen som lagförs.

Min rädsla för islam, grundat i historisk erfarenhet hur hedningar och ateister behandlas under islamskt styre, är inte tillräckligt för att anse att islamsk bön är hets mot den folkgrupp jag tillhör, ateister och hedningar. Det är således inte den utsatta folkgruppens upplevelse som utgör skäl för att lagföras.

Hets mot folkgrupp tycks peka ut vissa grupper som speciellt privilegierade i lagstiftningen, och vissa ideologier som hetsande mot folk. Det kan se ut som om det är frekvent utsatta folkgrupper, som judar, romer och homosexuella. Men samtidigt, religiösa grupper, som kristna och muslimer är inte speciellt utsatta. Oliktänkande är däremot en speciellt utsatt grupp, vilket vår historia visat. Detta till trots anses inte symboler för ideologier som hetsar mot Oliktänkande, som muslimens bön, vara hets mot folkgruppen Oliktänkande.

Jag, som Oliktänkande, får därför angripas genom symboler för ideologier som stormar mot Oliktänkande. Min utsatthet räknas inte. Min folkgrupp, de Oliktänkande, som mördats i massor, räknas inte. Vi tillhör inte de privilegierade.

Därför får gymnasisterna inte göra Hitlerhälsningen, medan den bedjande muslimen, som tillhörande den privilegierade gruppen av religiösa, oaktat vår historiska erfarenhet av ideologins härjningar, går fri från sin hets mot mig och oss, de Oliktänkande.

Det är inte rättvist. Det är makt och politik.

Öllsjö den 21 augusti 2019

​Jag diskuterade med en muslim, och försökte – dumdristigt och naivt – övertyga honom om att islam var något av det mest vidriga människan uppfunnit. Jag anförde koranverser som passade min syn och min vilja. Han anförde andra verser, och hävdade att man inte kan förstå koranens verser om man inte förstår arabiska.

Texterna ligger där och vi plockar upp dem, inte utifrån deras betydelse, ty sådan finns inte, utan utifrån vår vilja, som ger dem betydelse.

Sverige har olika symboler, där flaggan givetvis är den främsta, men även de tre kronorna. De förekommer lite överallt, på Sveriges riksvapen, på Stockholms stadshus. Ja, vi har t o m ett landslag som inte heter Sverige, utan vårt landslag i ishockey, en sport importerad under slutet av 1800-talet från Kanada, heter Tre Kronor.

Var kommer då de tre kronorna från? Ja, ingen vet. Det finns många historier. Likt koranens texter, ligger berättelserna där, passiva, i väntan på en vilja. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tre_kronor )

Min vilja, mitt intresse, gör att jag håller en berättelse för mer sann än någon annan. Eftersom det passar min vilja.

Därför berättar jag att Tre Kronor kommer från Magnus Eriksson på 1300-talet, som med de tre kronorna betecknade de tre riken han styrde, Sverige, Norge och Skåneland.

Se där hur mitt Skåne får en central plats i dagens Sverige. Denna historia ligger där beredd att utnyttjas av den separatistiskt lagde, som vill framhäva Skåneland som en distinkt enhet, skild från, men i samhörighet med Sverige.

Sant är det som passar min vilja.

Öllsjö den 20 augusti 2019

Kristallnatten, mellan den 9:e och 10:e november 1938, minns vi varje år som den natten då den tyska pöbeln letade upp de judiska butikerna, vilket var lät då de var märkta med judestjärnor och annat klotter. De slog sönder fönstren, därav namnet kristallnatt, plundrade och förstörde. De vandaliserade synagogor, och t o m brände dem. De misshandlande, ja, t o m mördade judar.  

Vi har natten i hågkomst för att minnas om rasismens våldsamma yttringar. Blotta tanken på agerande är så motbjudande att man betvivlar att något sådant kan äga rum inom civilisationens ram.

Ingen firar Kristallnatten. Ja, inte ens nazister har det som en speciell högtidsdag.

Men de hade kunnat fira dagen. De hade kunnat hänvisa till judarnas och de kristnas egen heliga bok, och läst högt ur 2:a Mosebok, 21:24: ” öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,” Hämndens grundlag.

Ty vad gjorde mose? (med liten bokstavs, som jag alltid försöker använda när jag inte vill visa den stora bokstavens respekt för monster) Jo, när farao vägrade släppa moses folk från fångenskapen, försökte moses gud att övertyga farao med diverse plågor. Men hans hjärta mjuknade inte. Då sade guden till mose att säga till sitt folk att stryka lite av lammets blod på dörrposterna, så att dödens ängel ser det, ty då går dödens ängel förbi den porten, medan han drabbar alla andra dörrposters invånare och mördare varje manlig förstfödde.

Judarna pekades ut med judestjärnan på Kristallnatten. moses folk pekades ut när dödens ängel gick genom Egypten. På Kristallnatten drabbades judarna. På den natten i Egypten drabbades alla andra. Av ett rasistiskt dåd, vida överglänsande Kristallnatten i fråga om bestialitet, ty moses guds dödsängel drabbade oskyldiga små barn och ungdomar med död.

Men moses och jahves agerande var fullt likvärdigt i sin bottenlösa ondskefulla rasism, att skilja ut Dem och Vi.

Nazisten kan lugnt och helt korrekt hävda judarnas egen lag, öga för öga, även om antalet mördade under Kristallnatten sannolikt understeg de mördades antal i Egypten, och det var sannolikt inte unga pojkar och barn som blev mördade på Kristallnatten. Judarna grundlade sin existens på de unga pojkarnas blod. Inte mer än rätt, kan hämndlystna nazister tycka, att de ariska tyskarna grundlägger sin existens på judarnas blod.

Detta låter ohyggligt, men slutet är än mer ohyggligt. Ty medan nazisten, ja, alla fall vad jag vet, har den goda smaken att inte göra kvällen den 9:e november till deras största festivaldag, har judarna gjort det rasistiska illdådet till sin största helgdag, pesach.

Så skrattar historien åt oss. Medan ett rasistiskt illdåd blir en fest, blir ett liknande, om än mildare illdåd, en hågkomstdag. Judarna får fira sin rasistiska dag utan att lammsteken betecknas som hets mot folkgrupp, medan nazisterna inte får bära svastikan, ty då anses det som hets som den folkgrupp som lät mörda alla förstfödda pojkar i Egypten som inte var av Mose stam.

Lärdomen är det gamla vanliga, att det finns inget rätt och fel, utan rätt är bara en funktion av vilja och makt.

​Öllsjö den  19 augusti 2019

Återigen skall betygen förändras genom att de angivna kriterierna för olika betyg skall omformuleras.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dObRrj/kritiserat-betygssystem-i-svenska-skolor-ska-goras-om

En docent från Linnéuniversitet lät 33 professorer rangordna betygskriterier, där det visade sig att de t ex inte kunde se skillnad på grundskolans kriterium och forskarutbildningens.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/hans-studie-svangde-debatten-om-luddiga-betygskriterier

Idag är lärandemål viktiga. De skall anges i kursplaner och examinationen skall explicit relateras till de olika lärandemålen. I dokument!

Utifrån mina erfarenheter undrar jag om det bara är jag som har erfarenheter som ger mig skäl att fråga: Vad spelar dessa formuleringarna för roll?

Lärandemål och de långa formuleringarna tillhör det som kallas New Public Management, där man reducerar professionalism som styrmekanism, och betonar istället byråkratisk styrning, dvs dokumentation och regler. I den styrningen blir dokument och dokumentation viktiga. De blir viktiga som uttryck och som manifestation. Men jag tvivlar på att de blir viktiga i den operativa verksamheten, dvs där betygen sätts i verkligheten, eftersom den tidigare och kanske än, i stor grad styrs professionellt och inte byråkratiskt.

Jag har erfarenhet av utvärdering av examensrättsansökningar. På ett universitet var dokumenten snygga och hade de riktiga orden. Vid mötet med verksamheten kunde dock en rejäl avvikelse skönjas, mellan orden i dokumenten och vad företrädarna sade. I en utvärdering av en högskolas ansökan var skillnaderna mindre, då dokumenten inte var lika snygga.

Jag har själv varit delaktig i sådana ansökningar. En gång, när jag var ansvarig för en ansökan, gjorde först lärarna sina kursplaner. Därefter tog jag dessa kursplaner och skickade dem till en gudabenådad ordekvilibrist. Han tog bort dåliga formuleringar och fyllde på med snygga formuleringar och de rätta orden. När jag fick dokumenten tillbaka, lades de till ansökan, utan att gå till lärarna för godkännande. Ty det var ju inte lärarna som skulle ha dem, utan de som granskade ansökan.

En annan kollega, med stor förmåga att rationalisera, har ett basdokument med de snygga formuleringarna och de rätta orden, där man sedan fyller i några specifika saker för den kursen det berör, som sedan kan skickas till nämnden som godkänner kurser. Med hög sannolikhet för att bli accepterad.  

Detta är ett välkänt fenomen i organisationsstudier. Det kallas decoupling, att frikoppla saker från varandra. I detta fall innebär det att frikoppla de externa kraven på formuleringar och ord i dokument från själva verksamheten, så att verksamheten inte påverkas, utan kan bedrivas med sin normala effektivitet. Man kan också kalla det window dressing, att spela för gallerierna.

I min värld, i min verkliga verksamhet och inte den byråkratiska, där sätts betyg i en kollegial process, där erfarna betygssättare samverkar med mindre erfarna, för att på så sätt i första hand överföra betygskriterier till de mindre erfarna genom agerande, och, kanske, ibland, i andra hand, för att de erfarna skall få nya tankar kring betygssättning. Betygskriterierna är svåra att göra explicita, men finns som normer i en grupp professionella.

Den betygssättningsprocessen är skild från dokumenten som ges till administrationen. Skulle de någon gång råka på varandra, är gången typiskt den att betygen sätts, därefter använder man dokumentens ord för att motivera betyget. Aldrig går det den omvända gången, att dokumentens ord används för att ta fram betygen. Således, professionen gör sitt jobb och kläder sedan sitt jobb i de korrekta byråkratiska termerna, som om byråkratin hade styrt.

Detta är den tydliga skillnaden mellan byråkratisk styrning, där regler och dokument avser att styra verksamheten, och professionell styrning, där aktörernas professionalism styr verksamheten. Byråkratisk kontroll är gott i ett byråkratiskt system, där aktörerna måste följa reglerna, delvis p g a att de därigenom inte behöver veta vad de gör, ty de följer blott reglerna. I ett professionellt system, där aktörerna är de som har kunskapen, är byråkratiska regler meningslösa, ty det är aktörerna i verksamheten som har kunskapen.

Det som har skett, med början i mitten av 90-talet, var att universitet, och kanske än mer, högskolorna, ersatte sina akademiska ledare med icke-akademiska chefer. Dessa skall styra, eller framstå som att de styr, varför byråkratisk styrning etableras, där regelföljande är tänkt att ersätta professionens agerande. Vad jag erfarit är att professionen makat på sig och lämnat administrationen till de akademiska cheferna, som etablerar byråkratisk styrning. Akademikerna, de professionella, har tagit den byråkratiska styrningen och utformat ett agerande där de ser ut att följa den byråkratiska styrningen genom att leverera de riktiga orden och dokumenten till administrationen. Men samtidigt har de behållit den professionella styrningen genom att sätta betyg enligt den professionella logiken. De har frikopplat sin verkliga verksamhet, där betygs sätts, från den imaginära verksamheten, där dokument utbyts.

De akademiska cheferna får sitt, och upplever att de styr verksamheten, medan de professionella får sitt och utför sin professionella gärning. Det innebär förvisso en ökad resursåtgång, ty de professionella får ägna sig åt att klä sitt skyltfönster, de får upprätta dokument, och de får finna ordekvilibristen i sin grupp, som förbrukar tid på att skydda deras professionella verksamhet genom att ge till administratörerna, vad de vill ha.

Jag tror därför att omskrivningar är tämligen verkningslösa, så länge som professionen är någorlunda stark. Det är emellertid när professionen inte längre kan stå emot, när den urvattnas, när den eroderar, som kaos uppstår. Då blir maktkampen tydlig, där byråkratin står mot professionen.

Jag tror att vi är där idag. Återstår att se vem som vinner. Jag har som arbetsbefriad förlorat, men jag hoppas att professionen vinner. För våra studenters skull. För vår resurseffektivitets skull.

Öllsjö den 18 augusti 2019

​Skall det vara fritt att abortera flickfoster?

En sådan befängd fråga.

Stanken av nazitysklands selektion av individer och av primitiva klansamhällen står kring frågan.

I ett civiliserat samhälle väljs ingen bort p g a något särdrag. Frågan är vidrig.

På DN-debatt togs frågan upp. Nu, 2019. Där det hävdas att fri abort inte skall tillåtas när motivet till aborten är att inte behöva föda en flicka. En professor från Linnéuniversitetet argumenterar för att man skall få abortera utifrån motivet att fostret är en flicka.
https://www.dn.se/debatt/fri-abort-borde-inte-ge-ratt-att-valja-bort-flickfoster/
https://docplayer.se/25246946-Darfor-ska-det-vara-tillatet-att-abortera-flickfoster-artikel-av.html

Det tragiska är att vi idag har teknologi som gör det möjligt att identifiera kön på foster så tidigt, att tiden för fri abort inte runnit ut. Den svenska sjukvården kan inte hantera detta problem som det ser ut idag, ty marknaden kan ge informationen till den gravida kvinnan och hon har rätt till fri abort utan att granskas utifrån vilka motiv hon har till aborten. Fostret anses ju vara en del av hennes kropp innan de 18 veckorna har gått.

Låt oss se på motiven. Låt oss ställa frågan: Varför i helvete vill man inte ha ett flickebarn?

I samhällen som baseras på jakt eller på förmåga att utföra hårt muskelarbete, behövs män för försörjningen. Vi har inga jägarsamhällen, så det motivet kan vi lägga undan.

I ekonomiskt gravt underutvecklade samhällen baserade på primitivt jordbruk behövs muskelkraften. Vi kan därför förstå en tendens till att säkerställa att det finns tillräckligt med arbetsföra män i sådana samhällen. Men ett sådant samhälle är inte Sverige, så det är inte ett giltigt motiv i Sverige.

I gravt socialt underutvecklade samhällen, de vi kallar patriarkala samhällen, har männen högre värde än kvinnor, kanske som en kvardröjande norm från deras tid som jägarsamhälle eller gravt underutvecklade jordbrukssamhällen. Vi känner igen detta från de abrahamitiska religionerna, där kvinnor i islamitiska samhällen är hälften värda relativt män och betraktas som orena när de menstruerar. I kristna samhällen, som de katolska, kan kvinnor inte vara företrädare för religionen genom att hindras från att vara präster, medan man paradoxalt accepterar att dessa manliga präster beter sig som transsexuella, dvs går klädda i kvinnokläder.

Men Sverige har sedan länge varit på väg bort från det kristna, patriarkala samhället, där vi ser på normen om kvinnans underkastelse som en vidskeplighet från primitiva semitiska samhällen, medan vi är ihärdiga i att hävda och realisera människors lika värde, så även det motivet kan vi lägga undan. Eller hur?

Mja…

En undersökning gjordes 2012, där man såg på föräldrars benägenhet att skaffa ett barn ytterligare, efter att ha fått det som varit en norm sedan ett tag, två barn (https://web.archive.org/web/20160821122935/http:/www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2012K03_TI_02_A05TI1203.pdf).

Det visade sig att kvinnor i Sverige med Sverige som ursprungsland hade en 20% högre sannolikhet att få ett tredje barn om man hade två flickor relativt om man hade ett barn av var sort. Hade man däremot två pojkar, var sannolikheten 30% för ett ytterligare barn. Således är man mer benägen att skaffa ett tredje barn om man blott hade pojkar tidigare, dvs det tycks finnas en något starkare preferens för ett tredje barn om man har blott pojkar än om man har blott flickor. Denna preferens fanns också bland invandrande kvinnor som kom från Norge, Tyskland och USA. Däremot gäller det rakt motsatta när det gällde kvinnor från Iran, Irak och forna Jugoslavien. Således, kvinnor från mer patriarkala samhällen, har en preferens för pojkar.

Överfört till abortfrågan kan man därför förvänta sig att det är mer sannolikt att det är från dessa, socialt mer primitiva kulturområden, som krav kan komma på abort av flickfoster.

Rätten att abortera flickfoster innebär således att man accepterar primitiva kulturers normer och levnadssätt. Om man vill premiera en ökad penetration av dessa primitiva kulturers yttringar i samhället, skall man således ställa sig på Linnéuniversitetets professors sida. Det är att ställa sig tydligt på den sida som hävdar kulturmångfald.

För mig är det lätt. Vi måste hitta en lösning som innebär att det inte finns en rätt att abortera med fostrets kön som grund. För flickebarnens skull. För vår kulturs skull.

​Öllsjö den 17 augusti 2019   

​Den demokratiske socialisten (jag tenderar att försöka undvika beteckningen ’socialdemokrat’ eftersom dagens socialdemokrater lämnat den demokratiska socialismen bakom sig) hävdar principen:  Gör din plikt, kräv din rätt. Först när du bidrar, efter förmåga, har du rättigheter. Innan dess är du exploatör, profitör, parasit. Det är när du gör rätt för dig, som du får rättigheter.

Jag har fört bok över mina arbetade timmar sedan höstterminen 1999, då jag blev bekväm med programmet Excel och därmed kunde göra ett smidigt kalkylprogram. Jag noterar när jag börjar med en aktivitet och när jag slutar med den. Jag har tillgång till 26 poster varje år, där jag noterar kurser jag undervisar på, forskningsprojekt jag arbetar i, och ansvarspositioner jag uppbär, samt några övriga poster. Jag vet därför med rimlig noggrannhet, hur mycket tid jag lagt ner på de olika aktiviteterna.

Jag vet att jag under dessa 20 år arbetat 44389 timmar, dvs i genomsnitt 2219 timmar per år. Normalarbetstid är, tror jag, 1700 timmar, varför jag har arbetat 10389 timmar mer än normalarbetstid. Man kan säga att jag i genomsnitt arbetar övertid 30,6%. Det år jag arbetade som minst var läsåret HT17VT18, då jag arbetade 1830 timmar. Det var det år jag förföljdes av sk akademiska chefer. Det år jag arbetade som mest var HT13VT14, då jag arbetade 2505 timmar. Varför minns jag inte nu. Jag har således aldrig arbetar normalarbetstid.

Varför noterar Sven-Olof Yrjö Collin sina arbetade timmar när han har förtroendearbetstid? Varför arbetar han alltid mer än normalarbetstid?

Genom att notera arbetstiden, ser jag att jag gör rätt för mig, i alla fall avseende arbetad tid. Ingen kan komma och säga att jag hållit mig undan. Ingen kan säga att jag ägnat mig åt filosofi, politiskt arbete, trädgårdsskötsel, lättja. Jag har mitt kalkylprogram som jag kan anföra om någon, någon gång, skulle uttrycka sitt tvivel.

Jag har ryggen fri, i alla fall när det gäller arbetad tid. Om jag misslyckas i mitt arbete beror det inte på den tid jag lagt ner på mitt arbete, utan på min förmåga. Jag gör vad jag kan, och för att minst uppnå vad jag skall göra, adderar jag mer tid.

Är detta ett tvångsbeteende, att hålla ryggen fri, eller är det en plikt, att göra det rätta? Tvingar jag mig till att arbeta mer än jag måste, eller gör jag det som ett fritt val, som en plikt?

Jag kan förklara storleken på de börsnoterade bolagens styrelsekompensation. Det har jag och min forna doktorand, Yuliya Ponomareva, visat genom en publicerad artikel i Journal of Management and Governance. Men jag kan inte förklara mitt beteende, att jag har noterat varje arbetad timme sedan höstterminen 1999. Jag vill gärna förklara det med plikten, att säkerställa att jag gör min plikt.

Det är lätt att kritisera detta beteende, ty jag blir inte betald för att förbruka arbetstimmar, utan för att fullgöra en uppgift. Det är skillnaden mellan insatskontroll och resultatkontroll. Jag kan arbeta 80 timmar med att handleda en uppsats, som avräknas med 44 timmar för handledningen, men om uppsatsen blir underkänd och studenterna utvärderar min insats som värdelös, så har jag gjort mer än väl mina timmar, men inte uppnått det som är min uppgift.

En gång har jag fått höra av en akademisk chef: ”Du har misslyckats med allt”. Även om jag tyckte det var ett djupt orättvist uttalande, så kunde jag inte rädda mig genom att visa att jag arbetat mer än någonsin, mätt i antal timmar. Mitt kalkylprogram kunde inte rädda mig, när personen mittemot mig hävdade att jag inte gjort min plikt, att göra, i alla fall, ett rimligt godtagbart arbete. Alla mina timmar, mer än någonsin under de 20 åren jag noterat dem, ledde enbart till ett totalt misslyckande, enligt den akademiske chefen. Resultatkontrollen, så som den på andra sidan bordet värderade resultatet, var ett totalt misslyckande.

Trots detta tecken på kalkylprogrammets värdelöshet i att kunna ge mig möjligheter att visa att jag gör min plikt, har jag fortsatt med det, även som arbetsbefriad professor. Är det då inte mer av ett tvång än ett sätt att visa att jag gör min plikt?

När jag står framför min farmors gravsten, som jag ibland gör, hon som lärde mig den demokratiska socialismens grundläggande värderingar, socialdemokratins förlorade värderingar, kan jag blott säga att jag gjorde vad jag kunde, utifrån mina värderingar och min vision. Jag gjorde min plikt, men det var inte tillräckligt. Det blev mitt livs misslyckande. Tiden, engagemanget, normerna, visionen, plikten fanns där. Men inte förmågan. I alla fall enligt den akademiske chefen.

Plikten är uttryck för min frihet, den väljer jag. Men jag väljer inte min förmåga. Den har jag, den väljer jag inte. Plikten och min förmåga har gjort mig till professor. Plikten och förmågan räckte långt, men inte långt nog.

Mina timmar blir ett uttryck för att jag gjort vad jag kan. Mina timmar är ett, av flera, uttryck för att jag gjort min plikt. 

​Öllsjö den  16 augusti 2019

​Vi vet alla att religiösa människor är svagare i sin moral, och därför behöver en skriven moral, och att de är känsligare, men också starka i sina krav på att särbehandlas på grund av sin valda ideologi. Vi vet alla att muslimer tillhör denna grupp, samtidigt som vi vet, idag och historiskt, att islam är en oerhört aggressiv religion. Allt detta vet vi.

Men vi som är svenska i våra värderingar, har svårt att acceptera det, ty vi anser att det inte finns någon skillnad mellan människor. Vi svenskar hyllar jämlikhet och människors lika värde. Ingen är förmer än någon annan.  

Ett gott exempel finns i sjukvården, där vi svenskar anser att det är den medicinska vården och inget annat, som skall vägleda vården. Vare sig det är statsministern eller alkoholisten som kommer till sjukvården, så är det vårdbehovet personen har, inte personen eller dess ideologi, som avgör vilken vård som ges.

Detta kallas människors lika värde. Det är jämlikhetens fundament. Det utgör ett starkt fundament i svensk kultur. Du må kalla det Jante-lagen, men det innebär att ingen skall särbehandlas, annat än på medicinska grunder.

Och jag, som demokratisk socialist, tror och är övertygad om att det värdet är en, av flera, orsaker till vårt goda och rika samhälle.

Men jag måste, med sorg i rösten och i texten, lägga till, att det var ett starkt fundament.

Inte så längre. Ty idag skall vissa folkgrupper, definierade av sin ideologi, behandlas olika. De är mer värda. Deras ideologi är av sådan art att den måste beaktas och de skall ges fördelar som inte ankommer andra, mindre anspråksfulla, mer ödmjuka människor.

Jag pratar inte om antisemiter i sjukvården, som skall ges rätt att slippa komma nära judar.

Bara tänk dig om antisemiter skulle få genomslag för sin ideologi. De skulle inte kunna dela ett rum med en jude. De skulle slippa bli behandlad av en judisk läkare.

Detta är självfallet otänkbart. Det är diskriminering. Det är inte ’lika värde’, det är inte ett jämlikt samhälle som låter en ideologi bestämma.

Nej! Det är bara otänkbart att låta antisemiter få utlopp för sin ideologi.

Det är däremot mer än tänkbart, utan t o m realiserat för antisemitismens bröder och systrar. De som inte är antisemiter, men muslimer, skall behandlas olikt andra. De är mer värda. De väger tyngre i svensk sjukvård. 
https://www.myndighetensst.se/download/18.bb29bdd15e1898eb033e889/1504013498586/Muslimsk+patient_A5_hela_3.pdf

Över den vanliga människan, som får finna sig i att få den läkare den får, som får finna sig i att ligga på en sal med fyra, ja, t o m får finna sig i att ligga på en sal med muslimer, står muslimen, med sin tro på allah. Så stor är allah att den som tror på allah skall få speciell behandling.

Är det inte märkligt? En ideologi som har stora likheter med nazism, och som på många ställen är antisemitisk, inte bara accepteras, utan ger t o m skäl till särbehandling.

Så demonteras den svenska kulturen, den som gjorde oss så starka att vi kunde ta emot alla dessa flyktingar, varav många bar med sig det gift som nu förgör den svenska kulturen, med sin intolerans, sitt kvinnoförtryck, sin antisemitism, sin separatism, sin antidemokratiska ådra, och, mest av allt, sin osvenskhet.

Nej, jag är inte rasist. Jag är inte främlingsfientlig. Jag är inte islamofob. Jag är så ända in i själen svensk. ... och demokratisk socialist

​Öllsjö den 15 augusti 2019

​I två fall (länkar finns sist) finns några gemensamma saker: En ensam man mördar en kvinna, ger sig sedan ut på mördarstråt, men misslyckas och blir övermannad. Han visar sig ha material som berör terrordåd.

Skillnaderna är följande:

I det ena fallet, som skedde i Norge, gick mördaren in i en moské och sköt, där han övermannades. I det andra fallet, i Sydney, gick han på gatan och knivskar, där han övermannades

I Norge var det en man med vit hudfärg, blont hår, med texter som antydde högerextremism. I Sydney var det en mörkhårig man, med turkiskt ursprung, som ropade Allah akbar, vilket kan antyda islamism.

Norge klassade dådet som terrordåd, medan man inte klassat Sydney-dådet som terrorism, utan tycks snarare hänvisa till att förövaren har en historia med mentala problem.

I det norska fallet har tidningarna skrivit mycket om det, statsministern har deltagit och det har t o m lett till en fnurra på trådarna mellan Sverige och Norge. I Sydney-fallet uttalade sig premiärminister, men återhållet, och utan att sedan visa större engagemang. Tidningarnas uppmärksamhet är återhållen, sannolikt mest driven av att man har några videos som visar hans illdåd.

Med så stora likheter i dåden, men med så stora skillnader i receptionen av dådet, vad är så olikt i fallen att det motiverar receptionens skillnad?

Man kan ha en rasistisk förklaring och en förklaring som kan kallas rummets institutionella ordning.

Den rasistiska förklaringen säger att två saker sammanföll: 1.) en vit man är mer besvärande och intressant än en mörk man, och 2.) ett dåd mot en muslimsk byggnad är mer besvärande och intressant än ett dåd mot en oprecis plats. Denna rasistiska tolkning, vit man och moské, eldas på av att muslimer uttalat sig och anser sig rädda, och SVT har visat reportage om muslimers rädsla. Inga fotgängare, som jag sett, har deltagit i reportage ifrån Sydney, där de fått uttrycka sin rädsla inför gaturummet och hoten mot fotgängare. Ytterligare späs rasismen på av att det just var en vit man, som per definition tillhör de privilegierade, medan den mörke mannen per definition tillhör underklassen, oaktat de verkliga förhållandena för de två individerna.

Den rasistiska förklaringen, som förvisso har viss trolighet, är obehaglig. Inte för att den typen av rasism inte finns, utan för att den finns. Det är det som jag kallar nyrasism, och den är så obehaglig eftersom den när sig på vanföreställningen av att vara antirasism.

En mer intressant tolkning av den skilda receptionen är rummets institutionella ordning. Den säger att en moské är ett rum som anses heligt, där en typ av människor, kanske sköra sådana, samlas för att i en gemenskap, baserad på en stark gemensam tro, utöva en vilsam, meditativ verksamhet tillsammans. Att bryta in i en kyrka och begå våldsbrott är ett oerhört brott. I våra kyrkor hade man ju t o m ett speciellt vapenrum, där vapnen skulle lämnas, innan man trädde in i kyrkans rum.

Detta står i bjärt kontrast till gatan. På gatan sker alla demonstrationer. Revolutioner föds och lever på gatan. På Franz-Joseph-gatan sköt Princip ärkehertigen Ferdinand av Österrike och startade Första världskriget. På gatan går den prostituerade och säljer sina tjänster. På gatan befinner sig den överförfriskade gästen som blivit utkastad från restaurangen. På gatan finns ett myller av människor, med allsköns olika motiv och intentioner.

Gatan är mångfald, olikheter och oenighet, mellan moskén är enhetlighet, likhet och identiska intentioner. Gatan är ingen förkunnad helig plats, trots dess oerhörda betydelse i vår historia, medan kyrkan är en helig plats, där religionerna skall hålla sina mässor.

Men betänk vilka religioner vi har att göra med. De religioner som ryms i kyrkorna, judendom, kristendom, islam, är religioner med floder av blod på sina altare och sina biblar och rullor. De är sannerligen inte de fredliga organisationer som man anser att deras byggnader skall vara. Se paradoxen, med deras krigiska agerande och historia, men deras fredade byggnader.

Särbehandlingen av de två illdåden tror jag därför beror på att det är helt oacceptabelt att illdåd utförs i endräktens kyrkor, medan det är nästan helt acceptabelt att de utförs på den röriga gatan. Den som går på gatan bör vara lite vaksam, medan den som är i kyrkan skall vara helt fredad. På gatan försvarar du dig själv, i kyrkan finns inget skäl till försvar.

För mig, som njutare av torg och som ateist, framstår det som en märklig ordning. Varför skall mångfaldens gata accepteras vara mer osäker och mer farlig än en endräktens kyrka?

Medan jag mediterar vid torget, tittar på alla människor och fantiserar om vem de är och ser hur de agerar, böjer sig muslimen i sin moské och visar sin lydnad under sin gud. Varför fördöms mer illdådet i muslimens moské, medan illdådet på min plats, där jag tillber mänskligheten, får mindre uppmärksamhet och förbannas mindre?

Återigen tror jag mig kunna bevisa att de religiösa lyckats göra sig privilegierade i samhället. De och deras platser är mer skyddsvärda än ateistens och torgnjutarens platser. Med tanke på de religiösas praktik, som visar att de bär på hatets frö och hatets skrifter, ter det sig paradoxalt. Om man inte kan anta att de religiösa är privilegierade, till hat och till beskydd.

(Några länkar om dåden:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stoppade-knivmannen-i-sydney-hyllas-av-polis-raddade-flera-liv
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1ny10e/misstankte-terroristen-philip-manshaus-haktas)


Öllsjö den 14 augusti 2019

​Idag skall vi tänka på, och varje dag agera för de personer som är inmurade, som är fängslade, vars brott är att de är människor, att de är fria.

Det är Berlinmurens byggande som uppmärksammas idag. Den som uppfördes för att stänga in DDR:s befolkning i det kommunistiska förtrycket. Himmelriket kunde inte vänta, utan var tvunget att stänga in de människor som sökte sig ett liv utanför kommunismen, och dess himmelskbyggande. Att försöka nå den andra sidan, att lämna detta himmelrike, var förenat med ett praktiskt dödsstraff. Soldaterna sköt för att döda den som försökte fly.

Men människan stängs inte inne blott av fysiska Murar. Det finns kulturella Murar. Men med samma straff om du försöker ta dig förbi Murarna. Straffet är döden.

Muren finns i skamkulturen, och i totalitära ideologier, som kristendomen och islam.

Just idag kan du läsa om en sådan Mur. En ohygglig Mur ty den skapas och upprätthålls av ungdomar. Det är skammuren, den som finns i det som felaktigt kallas hederskulturer, men som måste kallas skamkultur, ty det är familjens känsla av skam som leder familjen till att mörda den som försöker ta sig över muren.

Läs denna artikel, och förfasas:
https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/h%C3%A4r-st%C3%B6der-svenska-ungdomar-hedersv%C3%A5ld-helt-%C3%B6ppet-1.3669800

Unga människor stänger inne andra unga människor med skammens Mur. Skulle den försöka bryta sig ut, är döden straffet. Precis som DDR-muren. Ingen skillnad i det.

Men det finns en skillnad. DDR-muren var synlig. Man kunde ta på den, man kunde måla på den, man kunde stå, som Reagan gjorde, och peka på muren och säga: Tear down this wall. (https://www.youtube.com/watch?v=7NjNL4Nsa4Q). När har du hört en svensk politiker vara lika tydlig i skamfrågan? När såg du senast en socialdemokratisk regeringsföreträdare peka på en skamkulturens företrädare och säga ”Riv ner denna Mur!” Kanske för att skamkulturen är svårare att bekämpa då den är osynlig. Eller för att skamkulturen ger röster.

En annan Mur är den som kallas apostasi, dvs att avfalla från en lära. Det har varit förenat med livsfara att avfalla från kristendomen. Idag är just den totalitära läran lugnare mot sina avfällingar. Men det som den gjort, kan den göra igen, ty Muren ligger i dess väsen.
islam förkunnar via sina sharialagar, att apostasi är förenat med dödsstraff, eller andra ohyggliga straff. Förvisso finns det en debatt inom ett fåtal sk. ’lärda’ (sic!) inom islam, om det är förenat med koranen eller ej, men grundagerandet från islam, t ex i dess statsform i Iran, är att den straffas som lämnar islam.

DDR, skamkulturen, islam bygger Murar. De skall fängsla de som söker något annat.
DDR, skamkulturen, islam är fängelser.   

DDR, skamkulturen, islam är alla exempel på ofrihetens, förtryckets kultur, som utmärks av Muren, stängslandet av människor.

DDR, skamkulturen, islam är rädda, svaga, fega. De vågar inte lita på sin kraft att ge människor det som människor önskar, utan de måste bygga Muren, som hindrar människor att förverkliga det de önskar.

Den, som likt DDR, skamkulturen och islam, inte kan tåla människans frihet, står mot människan. Den är människans fiende, ty människan är fri.

Därför, om du som jag finner Muren vara ett uttryck för förakt mot, för fiendskap mot människan, var vaksam på dessa Murar, och följ Reagans uppmaning, ”Riv ner denna Mur”.

​Öllsjö den 13 augusti 2019

​I Saudiarabien får numer, hör och häpna, kvinnor köra bil. De får snart också tillgång till sitt pass, utan att hennes förmyndare formellt kan hindra det. Dock, mannen, dvs förmyndaren, har rätt att hindra henne från att lämna hemmet. Skulle hon lyckas undkomma, har mannen rätt att begära av polisen att hon fångas in och återbördas till sin plats, hemmet. Mannen har rätt att förvägra henne tillgång till telefon. Förmyndaren, här troligen pappan, bestämmer vem hon skall gifta sig med. I äktenskapet är sex en skyldighet, varför våldtäkt inte finns som juridiskt begrepp inom äktenskapet. Barnen ägs av mannen. Kvinnan får inte bo själv, utan godkännande av förmyndaren, t ex pappan. (Informationen kommer från en krönika av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet 190804).

Jämför dessa levnadsvillkor med forna Sydafrika. Under deras apartheid fick de svarta lämna sina hus utan att någon behövdes för att godkänna deras agerande. Jämför med Nazityskland, där judarna förvisso inte fick gifta sig med tyskar, men de fick gifta sig med varandra, utan någons godkännande.

Sydafrikas politik gentemot de svarta kallades för apartheid. Det är inte mer än rimligt, utan att degradera apartheid, att kalla Saudiarabiens politik gentemot sina kvinnor för kvinnoapartheid. Ty apartheid är att begränsa och hindra människor med grund i en irrelevant, vidskeplig egenskap, t ex hudfärg, som i Sydafrika, religion/folkslag som i Nazityskland, eller kön, som i Saudiarabien.  

Sverige som stat har en feministisk utrikespolitik, vilket rimligen borde innebära att man kämpar med näbbar och klor, inte mot kvinnoförtryck så där i största allmänhet, utan hårt och bestämt slår ner på det som är kvinnoapartheid.

Varför är man då så matt och nästan ointresserad att med styrka skicka förbannelse över Saudiarabien? Varför diskuteras inte, så som vi en gång diskuterade Sydafrika, en total bojkott mot landet? Trots allt, de förföljer ju 50% av sin befolkning, med en förföljelse som förvisso inte är baserad på ras, men på kön. Varför bekämpar vi inte kvinnoapartheid?

Så här skriver Business Sweden, en organisation ägd och kontrollerad av svenska staten och svenska näringslivet, dvs korporativism i främsta skolan:
”Saudiarabien är arabvärldens största ekonomi och en viktig geopolitisk aktör både i regionen och globalt. Landet är Sveriges största exportmarknad i Mellanöstern och svenska företag har varit närvarande i över sjuttio år. Landets snabbt växande unga befolkning och pågående stora infrastrukturinvesteringar erbjuder affärsmöjligheter för både etablerade och nya svenska företag på marknaden.” (https://www.business-sweden.se/Export/marknader/mellanostern/Saudiarabien/).

Här finner du inga betänkligheter att göra affärer med en regim och ett land med kvinnoapartheid. Inte ens en not att vi i Sverige har en feministisk utrikespolitik, så gör ni affärer, försök befrämja kvinnors intressen.

It’s business, som man säger. Sverige har så stora ekonomiska intressen med Saudiarabien, att man drar sig det längsta för att slänga grus i den profitabla maskinen. Ja, man nämner inte ens kvinnoapartheiden i texten, trots att den är på svenska och därmed aningen otillgänglig för saudiaraberna.

Om kvinnoapartheid i Saudiarabien sade Sveriges statsminister, som tillika är organiserad i Palmes gamla parti, ’Socialdemokraterna’: ”Det är klart att det finns, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige. Det finns på båda sidor hinder för kvinnors deltagande. Men det måste respektive land ta i med.” (Enligt Aftonbladet https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dKLaJ/sverige-rostade-ja--men-ar-for-feg-for-att-erkanna-det). Detta är ju en fullständigt grotesk liknelse. Ja, det finns hinder för kvinnor i Sverige, men att överhuvudtaget likställa de hindren med den genomförda kvinnoapartheid som finns i Saudiarabien, är att försöka dölja förtryck genom relativisering.

Samme person har sagt han och hans ’socialdemokratiska’ parti aldrig skall kritisera islam. (https://www.youtube.com/watch?v=OhJobJ095JI ). Du ser mönstret nu, ty islam är skälet och motivet till kvinnoapartheid i Saudiarabien.

Minns nu svenska regeringens acceptans av transittågen genom norra Sverige, då landet föll till föga och egentligen bröt mot sin neutralitetsprincip. Det var under brinnande krig. Risken de var utsatta för var en tysk ockupation. Insatsen var landets frihet. Då kunde man rucka på principerna. Det är inte så svårt att förstå att den raka ryggen tillfälligt böjdes, inte för underkastelse, utan för frihet.

Men idag står inte landets frihet på spel. Ändock ruckar man på sin statsfeminism och accepterar genom handling en utstuderad kvinnoapartheid.

Nazityskland förlorade slaget vid Stalingrad. Därefter var Sverige betydligt tuffare. Både mot tyskarna, men också i att släppa fram nazikritik i Sverige. Om historien kan lära oss något, så måste islam och Saudiarabien förlora ett tydligt slag, innan Sverige och ’socialdemokraterna’ vågar stå för det som borde vara deras ideologi, jämlikhet, vari borde ingå en hård och stark kritik av kvinnoapartheid.

​Öllsjö den 12 augusti 2019

Det finns två böcker som är en fruktansvärd läsning, koranen och bibeln. Våld och mord, rasism och antisemitism, kvinnoförtryck och människoförtryck. Att de får säljas är uttryck för ett fritt samhälle. Att de hålls som heliga, är uttryck för människans oändliga och eviga inneboende ondska.

Jag har läst en bok som gränsar till dessa två böcker. Berg Eriksen, T., Lorenz, E. & Harket, H. (2008) Judehatets svarta bok. Det är en bok som listar allt jävelskap människor har hittat på för att förfölja en människogrupp, judarna. Jag trodde att den skulle vara likt koranen och bibeln, en fruktansvärd bok. Men jag fann mig själv sittandes och skratta när jag läste alla de ohyggliga saker människorna kunde hitta på. Det blev helt enkelt så absurt att blott skrattet blev reaktionen på ohyggligheterna. Den mänskliga kreativiteten i att förfölja denna människogrupp blev skrattretande i sin totala absurditet. När jag hade läst om alla ohyggligheterna, trodde jag att människorna hade uttömt sina ohyggligheter. Men nej! Nästa sida i boken innehöll en ny ohygglighet. Gränslös är människans ondska.

Men sedan läste jag en annan bok, Svanberg, I. & Tydén, M (2005) Sverige och Förintelsen.
Läs den. Men var stark i ditt läsande, ty varje sida är outhärdlig.

Boken behandlar hur nazisternas förföljelse av främst judar beskrevs i Sverige under 30- och 40-talet. Du sitter i år 2019 och vet svaret. Du får se hur man beskrev och hanterade frågan om judeförföljelsen i Sverige. Det är ohygglig läsning. Främst för vad det beskriver, hur människor i ett skyddat land, som sökte skydd och fred, agerade i en sak som du vet, år 2019, hur det slutade.

Först hade berättelserna svårt att ta sig fram. Tyskland var inte bara en omhuldad kultur, där man inte kunde förstå att de kunde bete sig som berättelserna berättade. Men Tyskland var också en stark makt som man inte ville komma på kant med. Än mindre när makten började gå fram över Europa och erövra land för land. Uppvaknandet kom väl först när de norska judarna samlades ihop 1942 och skeppades över till Tyskland. Sedan, när Tyskland förlorade i el-Alamein 1942 och sedan Stalingrad 1943 och budet gick i september och oktober 1943 att de danska judarna skulle samlas ihop, vaknade Sverige till och ställde sig tydligt på judarnas sida.

Sida upp och sida ner, redogörs för förföljelsen och alla dess mord, och hur de återgavs i svensk massmedia och debatt. Jag ser bilden av flickan i rött, och alla dessa 5 till 6 miljoner som förföljdes, plågades och slutligen avrättades. Och jag undrar vad Sverige kunde ha gjort och förundras över vad Sverige gjorde.

Det är tillräckligt ohyggligt. Men det drabbar dubbelt, ty idag, när jag sitter i min ombonade villa i Öllsjö, så förföljs människor. Den röda flickan finns. Idag finns hon i flyktingläger i Jordanien. Hon finns i inbördeskrigens Afrika. I Colombia. I Kina.

Vad vet vi idag? Vad kan vi göra idag? Vad kommer eftervärlden att säga om vårt agerande idag? Idag, när vi vet svaret på vad som hände, vet vi fortfarande inte vad vi kunde ha gjort. Hur skall vi då kunna veta vad vi kan göra idag?

Läs boken. Tänk. Och agera.

​Öllsjö den  11 augusti 2019