På Blå Hallen i Höganäs finns nu en utställning av Lars Vilks olika konstföremål och konstprocesser.
https://www.blahallen.com/utstallning
Det är den första konstutställningen där jag skrattat högt och glatt inför presentationen av hans konstprojekt; där jag stått inför tre tavlor och kämpat med att hålla tillbaka gråten (eftersom samhällsnormen är att män får skratta högt men inte bör gråta), och där jag gick ifrån med känslan av en konstens Jesus, som torterades av muslimer och sveks av nästan alla, och mest av dem som han egentligen riktade sig till, kultursfären.
Skratten kom i början av utställningen, där det berättas om de, nästan studentikosa upptåg, han företog sig. Höjdpunkten, där jag skrattade som mest, var bilden av kronofogden (tror jag det var) som fick ett konstpris för bästa performance-akt under det året, när han arrangerade bortforslandet av en figur Vilks uppfört sidan om sin näst största skapelse, Nimis. Han drog in staten i sina projekt, och gjorde dem delaktiga. All ära till kronofogden, som ställde upp på projektet.
Jag förstod också att jag själv varit del i hans Nimis-projekt. För de som ville höra hade jag lagt ut texten om hur uselt det var att befläcka ett fridlyst område med en skulptur, Nimis. Människan kan aldrig lämna något i fred utan måste ständigt sätta sitt märke, sade jag, kraftigt fördömande. Därmed hade jag dragits in i projektet, och med mitt fördömande visat på gränsen för konsten. Vilket ju alltid varit en del i hans konst. Han var en sorts praktiskt agerande Kantian, som via ’kritik’, via sin kreation, visade på var gränser gick.
Jag har sedan dess varit delaktig i Nimis, ty jag besökte Nimis, och hade onekligen en tanke att om han kan uppföra illegalt, kan jag bränna ner. Men när jag kom fram till Nimis och stod inför det höga tornet, där jag såg en äldre man som klättrat upp i tornet och nu, med en pojkes glada uppsyn, strålade av glädje inför sin prestation och utsikt, ändrade jag mig omedelbart. Det var ett konstverk som inte bara kunde upplevas genom ögonen, utan med hela kroppen och själen, och kunde locka fram känslor som vanligtvis ligger fördolda i äldre män. Det var en fantastisk prestation som konstverket utförde.
Längre fram i utställningen kommer den sista informativa tavlan, där det stod att han dog i en bilkrasch, med sina livvakter, som han tvingades ha p g a ett annat konstprojekt, Rondellhunden. Några tavlor längre fram kommer den tavla som jag här har på bild. Vi förstår alla vad den föreställer. Den föreställer teckningen Rondellhunden.
Rondellhunden är hans mest magnifika konstprocess, då den uppenbarade både den islamiska intoleransen och dess fascism, att med hot om våld, och med våld, vilja tysta de som inte ansluter sig till islams normer. Men än mer, kanske som en besvikelsens triumf för Vilks, hur stora delar av etablissemanget och, inte minst, hur kultursfären vände sig från honom, antingen genom passivitet, eller genom att kritisera honom för att vara sensationssökare eller islamofob. Han hade, återigen, lyckats visa gränserna för konsten. Den praktiskt agerande Kantianen hade visat på en gräns som inte fick överträdas. Mest magnifikt var det när Moderna Museets chef, Gitte Ørskou, vägrade ta in Rondellhunden, med hänvisning till att den ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. Vilks konstprojekt förde ett stort ’O’ till Moderna Museets namn.
När jag arbetade på Högskolan Kristianstad, ett år innan jag blev avskedad, i en Vilksliknande process, övervägde jag att ta in Vilks som metodföreläsare. Hans projekt, att genom kreativitet visa på en gräns, är ju i mångt och mycket vad den vetenskapliga metoden går ut på. Vi forskare söker upp gränser i vår kunskap, och när vi funnit dem, försöker vi utvidga dem. Jag trodde att han kunde hjälpa våra studenter att finna den kreativa kraft som möjliggör att finna gränsen, och att våga överträda den. Men Vilks dog som förföljd kritisk konstnär och jag blev avskedad som kritisk akademiarbetare.
Gå och se utställningen. Om du är som jag, bubblar ditt sinne av glädje över kreativiteten, ilska över sveket och du lämnar utställningen med en knuten näve i förbannelse över den fascistiska intoleransen från en, bisarrt nog, omhuldad religion.
Tack till Blå Hallen, för ert mod att visa Lars Vilks konst, och för er presentation av konsten.
Den 22 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.blahallen.com/utstallning
Det är den första konstutställningen där jag skrattat högt och glatt inför presentationen av hans konstprojekt; där jag stått inför tre tavlor och kämpat med att hålla tillbaka gråten (eftersom samhällsnormen är att män får skratta högt men inte bör gråta), och där jag gick ifrån med känslan av en konstens Jesus, som torterades av muslimer och sveks av nästan alla, och mest av dem som han egentligen riktade sig till, kultursfären.
Skratten kom i början av utställningen, där det berättas om de, nästan studentikosa upptåg, han företog sig. Höjdpunkten, där jag skrattade som mest, var bilden av kronofogden (tror jag det var) som fick ett konstpris för bästa performance-akt under det året, när han arrangerade bortforslandet av en figur Vilks uppfört sidan om sin näst största skapelse, Nimis. Han drog in staten i sina projekt, och gjorde dem delaktiga. All ära till kronofogden, som ställde upp på projektet.
Jag förstod också att jag själv varit del i hans Nimis-projekt. För de som ville höra hade jag lagt ut texten om hur uselt det var att befläcka ett fridlyst område med en skulptur, Nimis. Människan kan aldrig lämna något i fred utan måste ständigt sätta sitt märke, sade jag, kraftigt fördömande. Därmed hade jag dragits in i projektet, och med mitt fördömande visat på gränsen för konsten. Vilket ju alltid varit en del i hans konst. Han var en sorts praktiskt agerande Kantian, som via ’kritik’, via sin kreation, visade på var gränser gick.
Jag har sedan dess varit delaktig i Nimis, ty jag besökte Nimis, och hade onekligen en tanke att om han kan uppföra illegalt, kan jag bränna ner. Men när jag kom fram till Nimis och stod inför det höga tornet, där jag såg en äldre man som klättrat upp i tornet och nu, med en pojkes glada uppsyn, strålade av glädje inför sin prestation och utsikt, ändrade jag mig omedelbart. Det var ett konstverk som inte bara kunde upplevas genom ögonen, utan med hela kroppen och själen, och kunde locka fram känslor som vanligtvis ligger fördolda i äldre män. Det var en fantastisk prestation som konstverket utförde.
Längre fram i utställningen kommer den sista informativa tavlan, där det stod att han dog i en bilkrasch, med sina livvakter, som han tvingades ha p g a ett annat konstprojekt, Rondellhunden. Några tavlor längre fram kommer den tavla som jag här har på bild. Vi förstår alla vad den föreställer. Den föreställer teckningen Rondellhunden.
Rondellhunden är hans mest magnifika konstprocess, då den uppenbarade både den islamiska intoleransen och dess fascism, att med hot om våld, och med våld, vilja tysta de som inte ansluter sig till islams normer. Men än mer, kanske som en besvikelsens triumf för Vilks, hur stora delar av etablissemanget och, inte minst, hur kultursfären vände sig från honom, antingen genom passivitet, eller genom att kritisera honom för att vara sensationssökare eller islamofob. Han hade, återigen, lyckats visa gränserna för konsten. Den praktiskt agerande Kantianen hade visat på en gräns som inte fick överträdas. Mest magnifikt var det när Moderna Museets chef, Gitte Ørskou, vägrade ta in Rondellhunden, med hänvisning till att den ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. Vilks konstprojekt förde ett stort ’O’ till Moderna Museets namn.
När jag arbetade på Högskolan Kristianstad, ett år innan jag blev avskedad, i en Vilksliknande process, övervägde jag att ta in Vilks som metodföreläsare. Hans projekt, att genom kreativitet visa på en gräns, är ju i mångt och mycket vad den vetenskapliga metoden går ut på. Vi forskare söker upp gränser i vår kunskap, och när vi funnit dem, försöker vi utvidga dem. Jag trodde att han kunde hjälpa våra studenter att finna den kreativa kraft som möjliggör att finna gränsen, och att våga överträda den. Men Vilks dog som förföljd kritisk konstnär och jag blev avskedad som kritisk akademiarbetare.
Gå och se utställningen. Om du är som jag, bubblar ditt sinne av glädje över kreativiteten, ilska över sveket och du lämnar utställningen med en knuten näve i förbannelse över den fascistiska intoleransen från en, bisarrt nog, omhuldad religion.
Tack till Blå Hallen, för ert mod att visa Lars Vilks konst, och för er presentation av konsten.
Den 22 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
