1673 spelades Molière’s pjäs, den inbillningssjuke, som handlar om Argan, en man som skapar en eftertraktad uppmärksamhet kring honom genom att vara sjuk.

Idag har vi lagt på en nivå till hypokondrikern, nämligen ’kultursjukdom’, ett begrepp som lanserades av Karin Johannisson, och som avsåg att fånga de sjukdomar som tycks vara bundna till en tid. Elallergi och utbrändhet är exempel på sådana sjukdomar.
(https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/10606/LKT0844s3129_3132.pdf)

Människan är ett socialt djur. Gäspning är smittsamt. Vår omgivning kan skapa beteende hos oss. Samtidigt har vi ett förnuft som hela tiden letar efter samband, falska eller riktiga. På så sätt kan en människa utveckla upplevda plågor som hon kopplar till ett fenomen, som ’för mycket arbete’ eller elledningar. En erkänd sjukdom tenderar att producera symptom på sjukdom och därmed producera sjuklingar, som via diagnosen blir erkända som sjuka.

Människan är också ett egoistiskt djur. Om resurser kopplas till en diagnos, kan människors symtom, som används i diagnosen, förstärkas eller överdrivas. Både från henne själv, och från den industri som finns för att hantera, och därmed leva på sjukdomens existens. En erkänd diagnos som ges resurser, tenderar att öka antalet sjuklingar. Antalet ADHD-diagnosticerade har ökat dramatiskt.

Dessa två fenomen kan användas som förklaring till kultursjukdomar.

Det finns två inslag i detta som försvårar en god kritisk hantering av kultursjukdomar. Många av de lidande, lider verkligen. Att påstå att de, i en annan tid, i en annan kultur, inte hade haft sitt lidande, minskar inte lidandet utan placerar deras lidande hos den inbillningssjuke.

Det finns delar i kultursjukdomen som är fysiologiskt, likt delar av det som diagnostiseras som ADHD, och som därför varken är inbillningssjukt, eller ett sätt att legitimera ett mindre gott beteende.

Kultursjukdomar är också ett uttryck för makt. Har man en åkomma eller ett beteende, vare sig Argans åkomma eller en verklig, har man intresse i att det definieras som ett sjukdomstillstånd. Ty det är först när fenomenet ges diagnos, dvs karakteriseras som en sjukdom, som den ges resurser, till den som diagnostiserar, till den som behandlar och till den som mottar behandling.

När den väl lyfts upp till diagnostiserad åkomma, då finns det så mycket intresse kring de resurser som åkomman genererar, att det blir svårt att få bort åkomman, att reducera den till en kultursjukdom. Det tog ett tag och några kritiskt granskade journalister, innan de apatiska barnen befanns vara lydande barn, utan annan åkomma än att lyda sina föräldrar.

En person fick diagnosen utbränd och blev sjukskriven, dvs befriad från arbetet och fick sin lön från Försäkringskassan. Vad som skett var dock inte att hennes förändrade hälsotillstånd hade uppstått i arbetslivet p g a hård arbetsbelastning, utan ett ökat tryck i privatlivet, där personen var engagerad i en krävande utvecklingsprocess i en frivilligorganisation. Den korrekta behandlingen borde därför ha inriktats på att mildra personens engagemang i utvecklingsprocessen, och inte genom att ta bort personen från arbetet. Men det som skedde var att hon lämnade arbetet och därmed kunde fortsätta med den sjukdomsalstrande aktiviteten. Kostnaden för sjukdomen bars således av staten och av arbetet, som fick finna vikarie för henne. Kostnaden bars inte av den sjukdomsalstrande verksamheten.

Kultursjukdomar är förvisso sjukdomar, om man med det menar lidande hos den sjuke. Men de bör ha behandlingar som kultursjukdomar och inte som fysiologiska sjukdomar.

​Den 31 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Tjej, täck dig!

Så blev en flicka uppmanad av skolpersonal. Personalen hävdar att de fick höra att killarna kommenterade flickans klädsel. För att mildra detta, ombads flickan ta på sig en mer heltäckande tröja.

Denna extrema sexism förekommer säkert i Iran. Den förekommer i samhällen med extrema patriarkala normer. I samhällen med abrahamitisk könslig terror.
Men detta är Raoul Wallenbergskolan i Skövde. En friskola.

Titta på bilden i denna länk.
https://static-cdn.sr.se/images/97/18fd0a9b-ff17-4d9e-96d5-622553e63db5.jpg

Du ser två flickor, en mörk och en ljus. De tycks ha samma toppar. Men det som personalen vid skolan uppmärksammar är att den ena flickan har större bröst än den andra. Det är sannolikt det som de skränande pojkarna uppmärksammade.

Vi har en situation där en flicka uttrycker sig genom sin klädsel, och pojkar som utrycker sina intryck av klädseln genom ord. Deras uttryck anses vara nedsättande.

Under en normal, värdig, civiliserad kultur skulle självklart pojkarna tas in till samtal, där man diskuterar värderingar och vilken rätt man har att ljudligt beskriva en annan människa på olika sätt.

Men i en repressiv kultur, med stora likheter till en abrahamitisk kultur, där kvinnan föraktas och mannen är ett offer för de lustar som den föraktade kvinnan kan framkalla, då är det flickan som får samtalet. I en abrahamitisk kultur är männens agerande gentemot kvinnor, inte männens fel. Det är flickornas fel. Det är flickorna som utsätter de stackars pojkarna för sina kroppar.

I detta inslag kan du höra flickan berätta och höra hur den sexistiske rektorn motiverar sitt och sin personals agerande.
https://sverigesradio.se/artikel/15-ariga-donya-for-utmanande-kladd-for-skolpersonalen

Det som sker är att den abrahamitiske, sexistiske rektorn och hans personal förödmjukar flickan, då hon blott uttrycker sig genom sina kläder, och, vad jag anser och förstår, på ett värdigt sätt.

Men rektorn och personalen utsätter också pojkarna för en ovärdig behandling genom att de reduceras till primitiva djur som inte kan kontrollera sin sexualitet. De är så imbecilla att de inte går att samtala med, för att få dem att förstå innebörden i mänsklig frihet och skillnaden mellan sexism och erotism.  

Jag må vara konspiratoriskt lagd, men ju mer de abrahamitiska sekterna, främst de kristna och muslimerna, tillåts få plats, och med en mer konservativ framryckning i samhället, kommer en extrem konservativ människosyn etableras. Därmed blir det än mer av denna extrema sexism.

Det är en utveckling som inte enbart kvinnorna förlorar oerhört mycket på, utan också vad man kanske kan kalla det intensiva livet. I den åldern som flickorna och pojkarna är i, finns sexualiteten. Den uttrycks och hanteras på olika sätt. Det är de vuxnas uppgift att hjälpa dem hantera sexualiteten. Ett sätt är att förneka den, t ex genom att anbefalla burkor för flickor och skjortor för pojkar, eller andra heltäckande kläder. Ett alternativ i förnekelsens strategi är att kräva att pojkar, men även flickor, bär glasögon som är mörka och som suddar ut objekten.

Eller så kan man välja civilisationens strategi, där sexualiteten erkänns, ja, bejakas, men hanteras. Det är att välja det intensiva livet, där vi alla njuter av att vara människor, med ögon och känslor. Som vi hanterar på ett civiliserat sätt.  

Raoul Wallenbergskolan i Skövde företräder förnekelsens strategi, det primitiva, ociviliserade livet. De bör byta ut sin personal och anställa människor som företräder civilisationen. Det intensiva livet.

​Den 30 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En Välfärdskommission skall utreda privatiseringarnas kostnader och intäkter. Finansministern säger att systemen kanske behöver justeras. Men en sak är orubblig, valfriheten. ” möjligheten att få välja, det är ju här för att stanna, men då är det också viktigt att vi gör det på så kostnadseffektivt vis som möjligt.” Så sade den socialdemokratiske finansministern i en intervju (https://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/hon-vill-mata-valfrihetens-pris-026d145b/)

Det rör sig egentligen om två saker. En är om utföraren är offentlig eller privat. En annan är om medborgaren skall få välja utförare. I bägge frågorna finns fundamentalisterna, offentlighetsfundamentalisterna mot privatiseringsfundamentalisterna. Medan i den andra frågan har jag nog bara stött på valfrihetsfundamentalisterna.

Utförandet borde utgå från en analys över utförarnas möjligheter att utföra det som efterfrågas. Om vi vill ha en skola som ger god kunskap utifrån individens förmåga, ja, då vet vi att privata skolor inte fungerar, ty de säljer inte kunskap utan betyg, och de tycks vara bidragande till segregation, vilket hämmar förmågan att utveckla individers förmåga. Dock vet vi också att det finns tillräckligt många offentliga skolor som förvisso inte säljer betyg, men som p g a bostadssegregationen bär segregationen med sig in i klassrummet.

Frågan om utförandet är emellertid mer komplicerad, ty borde inte skolor vara drivna av professionen, dvs lärarna? Frågan är då om professionen kan rymmas i privata eller offentliga utförare, eller om de skall ha en egen utförandeform. När det gäller universitet finns tillräckliga bevis för att utförandeformen inte bör vara vinstdrivna företag, däremot behöver de inte vara statliga, utan kan drivas som stiftelser. Högskolan i Jönköping är ett sådant exempel.

Valfrihetsfundamentalismen är ju, i den ideala världen, just självklar. Jag köper en speciell mjölk, som tillfredsställer mitt behov av gott skum till min cappuccino. Jag skulle bli vansinnig om staten tvingade fram en standardmjölk, om den mjölken inte gav mig min frukostcappuccino. När det gäller mjölk framstår jag som valfrihetsfundamentalist.  

Men socialisten har alltid invändningar mot valfrihet, ty den nöjer sig inte med borgarens formella frihet, friheten att välja mellan A och B, utan bryr sig om individens möjlighet till frihet, dess möjlighet att välja mellan A och B. Den pekar på utanförskapsområdenas dåliga skolor och ställer den berättigade frågan: Varför väljer föräldrarna den dåliga skolan, om de har valfrihet?

Reell valfrihet förutsätter både att individen kan förstå sina preferenser, och att den kan förstå valmöjligheterna som kan tillfredsställa preferenserna. Den okunnige, den oinitierade, den som begränsas av kulturella irrationaliteter, är så kognitivt och socialt begränsad att den svårligen kan göra ett fritt val.

Därför invänder jag mot finansministerns pläderande, ty hon bortser från att valfriheten inte i första hand handlar kostnadseffektivitet, utan om valets effektivitet, att individen ges möjligheter till ett reellt val.

Den 29 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Två personer drogs inför tinget för hets mot folkgrupp, då de lät publicera en text som innehåll orden, angående muslimer anställda på apotek:
”Problemet med muslimer på apoteken är att muslimer alltid förväntas ställa sig på sina muslimska systrar och bröders sida. Även de sekulariserade muslimerna, de som upplevs som välintegrerade och försvenskade, kommer i ett skarpt läge att vara lojala med de sina. Och skulle de vägra kan vi förvänta oss att de kommer att utsättas för starka påtryckningar från imamer, släkt och vänner:
”Stå med dina muslimska bröder och systrar annars kommer du för evigt i våra ögon att vara oren och smuts för oss!”
Kanske kommer de att hotas till livet eller till och med kastas ut från balkonger som varnande exempel för andra.” (citatet i texten saknar källa)
( https://www.ingridochmaria.se/2019/07/28/faran-med-allt-fler-muslimer-pa-apoteken-apoteksdorrarna-riskerar-att-stangas-for-oss/ )

De åtalades för hets mot folkgrupp.

Både tingsrätt och hovrätt fann att det var missaktning, men inte hets mot folkgrupp. Åtalet ogillades.

Jag finner deras hypotes intressant och faktaunderbyggd, Jag ser inte hetsen mot folkgrupp, ja, inte ens missaktningen. Deras citat, där man kan finna liknande texter i koranen och andra religiösa skrifter, pekar på att en god muslim är god, i första hand, mot andra muslimer. Därför kan det finnas en sannolik tendens till det som kvinnorna hävdar, att muslimer kommer att ge andra muslimer fördelar relativt andra vid krissituationer.

Möjligen kan man tänka sig att det kan vara en allmän tendens, att jag själv, i första hand, när jag tvingas prioritera, hjälper en person från Sverige än en från….Colombia.

Kanske deras utsaga inte är missaktning utan en sannolik utsaga, inte begränsad till muslimer, utan giltig för dem som identifierar sig som folkgrupper.

Men, må jag göra ett uttalande som kanske också drar mig inför tinget?

Min erfarenhet av en del muslimer är att de saknar respekt. Precis som högerkvinnorna, går jag på ett apotek där det står en kvinna med hijab. Hon tycks inte det minsta bry sig om min upplevelse av hennes hijab. Hon visar inte den minsta respekt för mina känslor, när jag ser en symbol för en religion som sida upp och sida ner, dömer just mig till evighetens helveteseldar. Hon saknar helt empatisk förmåga att förstå mitt obehag.

Kanske hon anser sig ha religionsfrihet, vilket för henne innebär friheten att föra ut sin religion genom synliga symboler. För henne är inte religionsfrihet, rätten att slippa ifrån religion. Speciellt en religion som önskar min pina i helvetets eldar.

Jag respekterar inte hennes val av religiös demonstration. Men jag tolererar henne, dvs jag låter henne expediera mig. Kanske delvis för att mina fria valmöjligheter är begränsade till att ta mig till ett apotek 4 km bort. Till skillnad från henne, som tar ton mot mig genom sin religiösa symbol, tar jag inte ton mot henne. Jag låter inte henne veta att jag inte respekterar henne, så som hon visar att hon inte respekterar mig. Jag kan t o m le till henne, om vi säger något som man kan le åt. Ty under den vidriga religiösa symbolen, hijaben, finns en människa. Som för visso inte respekterar mig. Men som ändock är människa.

Jag anser att jag är moraliskt mer högtstående än hon, eftersom jag inte utsätter henne för en symbol som förkunnar att jag avskyr hennes religion. Ja, jag är så högtstående moraliskt sett att jag själv har en ideologi som inte önskar henne helvetes eldar, så som hennes religion önskar mig. Min ideologi är inte som hennes ett dödshot mot folkgrupper.
Jag är moraliskt högtstående relativt apoteksföretaget, Apoteksgruppen, som väljer att utsätta sina kunder för detta obehag. Och som är så ryggradslösa att de tycks sakna princip, t ex att envar anställd må uttrycka sin religion och sin ideologi. Ty jag tror inte att jag får se, vare sig kommunisternas hammare och skära, nazisternas runa eller moderaternas M-märke på någon anställd. Apoteksgruppen är så moraliskt ryggradslös att de böjer sig för intoleransens ideologi, islam, men står emot andra ideologier.

islam är ideologin som gärna åberopar religionsfrihet som rätten att uttrycka sin religion, när de är i minoritet, medan de gärna t o m halshugger andra när de är i majoritet. islam är därför lika ryggradslösa som företaget, där de anpassar sin princip efter makten.

Må dagens domstolsbeslut innebära att vi fritt får uttrycka vårt förakt mot de ideologier som är värda vårt förakt.

Men må vi också vara goda mot människorna. Ty kampen gäller ideologin, den avskyvärda, islam, och inte muslimerna, människorna. Ty, över alla ideologier, över alla de 5200 gudar som människan uppfunnit står, inte himmelen, utan mänskligheten.

​Den 28 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En kvinna ber en läkare skriva ut p-piller. Läkaren vägrar, ty han är sträng katolik och anser att människa inte skall påverka den gudomliga fortplantningen. Den upplysta människan kräver att läkaren ändrar sitt beslut eller lämnar läkarprofessionen. P-piller är ett sätt för kvinnan att ta kontroll över konsekvenser av hennes sexualitet, som bl a innebär att hon får en större frihet i samhället.

En man kommer in med sin nyfödde pojke och önskar få pojken omskuren. Läkaren vägrar göra ingreppet med hänvisning till att det är att skända en människas kropp utan människans medtycke och att det saknas medicinska skäl. Läkarens säger sig överhuvudtaget inte vilja spilla tid på folks vidskepligheter. En läkare har viktigare saker än att tillfredsställa folks vidskeplighet. Den upplyste människan stödjer läkaren fullt ut.
Vilken, om någon, är principen som ger den upplyste rätt att förkasta den förstes agerande, men stödja den andres agerande?

Uppenbart har den upplyste inte en princip att läkarens individuella övertygelse får avgöra dess agerande, ty då skulle bägges agerande vara acceptabelt.

En läkare har således inte rätt till individuell övertygelse. Det kan anses riktigt på en annan grund, nämligen att läkaren tillhör en profession och därför måste företräda de värderingar som professionen har.

I bägge fallen handlar det inte om sjukdom, att ta bort eller lindra lidande genom sjukdom, varför lidandet genom sjukdom inte kan vara principen.

Det kan handla om ett mer framsynt agerande, där lidande genom ovälkommen graviditet och barn förhindras genom P-piller. Men den vidskeplige hävdar då att en oomskuren pojke kommer att få ett socialt lidande i framtiden, då den inte kommer att kunna vara med i de vidskepligas krets.

Mot det invänder den upplyste att pojkens lidande endast finns i kretsar av människor med en oacceptabel vidskeplighet. Felet är de vidskepligas vidskepelse, som blott är värderingar, medan ett liv för kvinnan med ett oönskat barn, griper in i kvinnans liv, oaktat värderingar, ty ett barn existerar, oaktat värderingar, och kräver uppoffringar.

Grunden för den upplystes värdering är således att den inte accepterar de vidskepligas värderingar. Den upplyste är intolerant mot värderingar, som den vägrar likställa med materiella förhållanden. Ytterst hävdar den att medan värderingar är val, är materiella effekter inte val. Den som gör ett val, grundat i vidskepliga värderingar, får stå sitt kast.

​Den 27 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Lucifer var guds närmsta ängel. Därav namnet Lucifer, ljusbringare. Det var den som var närmst principen, den allsmäktige principen.

Sedan fick gud för sig att skapa människan, och fick för sig, på oklara grunder, att alla andra, förutom han, skulle underkasta sig människan, skapelsens krona.

Alla änglar accepterade detta. Men inte Lucifer. Han vägrade underkasta sig människan. Hon som är virrig och ofullkomlig. Hon var inte principen, och därför kunde inte Lucifer underkasta sig människan.

I sin vägran att underkasta sig gudens krävande att han skulle underkasta sig människan, kastades han ut från guds boning och föll ner i underjorden, där han gavs mindre smickrande namn, som Satan.

Jag är akademins Lucifer.

Som avskedad professor, som fick gå, mestadels p g a att han ansåg att de på högskolan gick emot den heliga principen om akademisk frihet, men också för att han vägrade underkasta sig de som kallades chefer, känns historien igen. Det är inte svårt att identifiera sig med Lucifers attityd.

För det första, att kräva att jag, som står på den akademiska frihetens grund, skall underkasta mig något annat än principen om akademiska friheten, är befängt. Min protest mot de sk chefernas beslut om hållbarhetsintegrearing i ekonomprogrammet var för mig självklar. Men mitt motstånd, så som Lucifer gjorde motstånd, innebar att de sk cheferna kastade ut mig, så som Lucifer blev utkastad.

Men jag vände mig inte bara mot deras försök att sätta sig på min princip, utan jag vände mig också mot att en värdering, hållbarhet, skulle integreras i utbildningen. Hade de enväldigt beslutat att kritiskt tänkande skall integreras, då hade jag inte protesterat…tror jag. Även om man inte kan besluta om något som är själva fundamentet för akademin. Nu beslöt de sig för en värdering, hållbarhet, vilket likt Lucifers protest mot människan, gjorde att min protest blev än starkare.

Och mitt fall blev likt Lucifer.

Men en avgörande skillnad vill jag att du, läsare, noterar. När Lucifer kastades ut, föll han ner. Han fick göra sin resa ensam. Han föll in i helvetet i ensamhet.

Jag kastades ut. Men det innebar att andra änglar lämnade också. Varför det mycket väl kan sägas att resultatet blev att helvetet flyttade in, när änglarna lämnade.

Kanske detsamma inträffade i gudens himmel, där nu alla människor finns där. De som fått biljetten till himmeln har nu gjort det till ett helvete. Tänk bara på alla rabbiner, imamer och präster som finns där uppe. De som levt efter de där böckerna, där man får stycka sin bihustru och slå sina hustrur. 

Det är bra att vara akademins Lucifer.

​Den 26 maj 2021
Sven-Olof Collin

​Percy Barnevik startade en utvecklingsverksamhet, där han gav mikrolån till enskilda personer i fattiga länder, så att de kunde starta upp en verksamhet, och därvid försörja sig. Ett kriterium för att få hans pengar var mycket enkelt. Han gav bara pengar till kvinnor. Han hävdade att medan kvinnan köpte en symaskin för pengarna, köpte mannen öl.

Jag besökte en vän i Ryssland. Hon berättade att hennes far alltid kom hem med sin lön och gav till hennes mor. Sedan fick han be om pengar.

Kanske faktumet att kvinnan tar mer hand om familjen och dess mat och kläder, gör att det är rationellt att låta kvinnan ha hand om familjens pengar. Risken att de försvinner från familjens behov kanske är större om mannen har hand om pengarna.

I vårt relativt jämställda land framstår det dock som främmande, även om det onekligen förekommer att mannen slösar bort familjens pengar mer frekvent än kvinnan.

Vad jag inte visste, men nu vet, är att socialbidrag betalas ut till en person i hushållet, oftast mannen. En sorts kvarleva av det patriarkala samhället. Hade socialkontoret haft en jämställdhetspolicy då hade pengarna fördelats slumpmässigt, antingen till kvinnan eller mannen. Eller så hade man delat upp bidraget på hälften och gett till båda personerna.

Jag fick reda på att det skulle etableras en ny utbetalningspolicy i Bromölla, att kvinna och man får hälften var av socialbidraget.
https://www.kristianstadsbladet.se/bromolla/kvinnan-i-familjen-ska-fa-halften-av-forsorjningsstodet-b888f0ba/

Det borde vara självklart i alla kommuner att socialbidraget ges lika. Ty risken är ju att den som får det, likt alla ekonomiska medel, då också erhåller makten. Den som inte får pengarna måste be om att få av det som är familjens gemensamma penning. Trots att det inte finns något att be om, ty pengarna är gemensamma.

Idag är det än mer påkallat p g a de starka patriarkala kulturerna som vi fått genom invandringen. Skulle kvinnan få halva penningen, då har hon en egen börs och därmed en självständighet som hon inte har om mannen får alla pengarna. På så sätt blir socialbidragets jämställda utbetalning ett led i att bryta sönder invandrarnas patriarkala kultur, ett led i assimileringen av invandraren.

Kanske du tänker att göra som Barnevik, att ge alla pengarna till kvinnan. Det är sannolikt ett alltför radikalt förslag, och kanske kan det t o m motverka den avsedda erosionen av den inferiora patriarkala kulturen. Då blir mannen förödmjukad utifrån sin patriarkala kultur, som pekar ut att det är mannen som skall sörja för familjen. Mannen är redan förödmjukad genom arbetslöshet, eller genom att inte tillräckligt kunna sörja för familjen utan behöver välgörenheten från staten. Då kanske den utvecklar en repression som gör att kvinnan får överlämna alla pengarna till honom. Därmed har man förlorat hela möjligheten att erodera den patriarkala kulturen.

Därför är Bromöllas avsikt mycket god, ty det är en feministisk åtgärd, som kan gagna kvinnan, men som också kan ha goda assimileringskonsekvenser.

​Den 25 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sveriges Ingenjörer redovisar en undersökning på DN Debatt (https://www.dn.se/debatt/ras-i-mattekunskaper-hot-mot-klimatomstallningen/). Där finner de följande: ”Redan i årskurs 6 är matematik det ämne som uppvisar den största skillnaden i betyg utifrån föräldrarnas utbildningsbakgrund.” Denna skillnad fortsätter upp i klasserna och in i gymnasiet.

Varför gör barn från icke-studieovana hem sämre ifrån sig i matematik?

Det är kanske rimligt att de gör sämre prestationer i ämnen som s a s odlas därhemma, vid middagsbordet. Diskussioner kring politik och historia ger barn till väl utbildade föräldrar ett försprång i ämnen som samhällskunskap, religion, historia.

Men hur kan barn från studievana hem göra bättre ifrån sig i matematik? Min tro om matematik är ju att det är Förnuftets vetenskap. Matematik är oberoende av åratal av indoktrinering vid middagsbordet. Matematik är förmågan till logik och förmågan till abstrakt tänkande. Hur stimuleras dessa förmågor vid middagsbordet?

Jag kommer från ett studieovant hem. Jag har haft goda betyg i matematik. Det hänför jag till medfödd förmåga.

I studievana hem finns kanske värderingar att man skall arbeta i skolan, varför barn till dessa föräldrar är mer motiverade till prestation. Även om förnuftet ställer upp begränsningar att klara matematiken, kan en mer motiverad person nå gränsen för sin förmåga, medan en med större förmåga inte når sin gräns p g a bristande motivation.

Är det då så att skolan inte lyckas förmå barn med matematisk förmåga att överkomma motivation och förmå dem att utnyttja sin förmåga?

I mitt fall valde jag det som kallades allmän matematik när jag skulle börja högstadiet. Kanske grundat i en värdering hemifrån att man inte skall göra sig märkvärdig, att man skall vara allmän. Jag minns att jag första terminen på kursen i allmän matematik, satt jag ganska uttråkad och spelade bingo, där man fick ett enkelt tal att räkna ut och pricka in på bingobrickan.

Dock! Läraren i allmän matematik måtte ha sett min likgiltighet och min lätthet att pricka in rätt tal, ty jag blev ombedd, eller beordrad, vilket det var minns jag inte, att byta kurs, till den särskilda kursen. En oerhört engagerad lärare kom hem till oss under jullovet och hjälpte mig att ta igen det jag förlorat första terminen, så att jag nästa termin kunde gå med dem som gick på särskild kurs.

I mitt fall gjorde skolan vad den skulle, ty den gav mig möjligheter att utnyttja min förmåga. Undersökningen från Sveriges ingenjörer har därför visat att skolan inte gör det som den gjorde med mig, och för mig. Förnuftet är inte klassbundet, men dess klassbundenhet avgörs av skolans förmåga.

​Den 24 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​islam har sitt IS, sina plan som flög in i skyskraporna, alla attentat, oftast riktade mot andra muslimer. Kristendomen har korstågen, kvinnobränningar, kampen mot vetenskapen, alla dessa vapen som i krig mördat och skadat människor, som var välsignade av präster. Bägge har en nästan omätlig sexism.

Nazismen och kommunismen har sin Förintelse, Holodomor och kulturrevolutionens enorma mängder mördade eller av svält döda människor.

Mellan kristendomen och islam, och nazismen och kommunismen, finns det emellertid en stor skillnad. Konsten att blunda.

Det finns väldigt få kommunister och nazister. Vi andra lägger börda på dem och pekar på den död och elände som deras tro gett. Vi uppmärksammar inte den stora energi och uppbyggnad av samhällena som nazismen och kommunismen under någon tid gav. Vi är blinda för det. Eller snarare, vi summerar plus och minus och ser ett så stort minus, att det inte går att bortse från. Nazism och kommunism är vidriga ideologier. Även om de har gjort gott på vissa områden och tider, har de en essens som är ond. Ja, en av dem, nazisterna, anses så vidrig att dess symbol inte ens får lov att bäras.

Med de kristna och muslimerna är det annorlunda. Likt nazisterna och kommunisterna pekar de på deras samhällsskicks positiva sidor. Men det överraskande är att andra låter det ske, utan protest att de är blinda. Så lite börda, av all den börda som finns tillgänglig, läggs på de kristna och muslimerna. Trots att även de har en summering att göra, som sannerligen inte ger plus i slutet.

Det är förvisso begripligt att de kristna och muslimerna vill blunda för den terror och det elände som deras läror inneburit. De gör sig blinda för deras ideologis ohygglighet. Sådan är tron. Det gör en blind.

Men varför är andra blinda för deras tros hemskheter? I Sverige, ett land som har haft en sagolik demokratisk utveckling, finns det två personer som företräder ett parti som borde vara företrädare för demokratisk socialism, dvs med demokrati som ett genomgående värde. De har bägge sagt att de respekterar islam och kommer aldrig att kritisera islam. Ja, visst är det absurt? De som högst av alla, med sitt partis magnifika historia och sin grund i den demokratiska socialismen, skulle värdera jämlikhet och demokrati som ideal som inte går att dagtinga med, de säger att de aldrig kommer att kritisera en ideologi som, när den dyker upp i samhället, är totalitär, sexistisk, antidemokratisk, antisemitisk.

Idag står det partiet, Socialdemokraterna, för ett strängt motstånd mot att prata med ett parti, Sverigedemokraterna, som förvisso har element i sin historia med grund i nazismen, men som idag svårligen kan ses som nazistisk, och som tagit tydligt avstånd från sin tidiga historia. Exakt samtidigt har de inga problem att gå in i Storkyrkan vid Riksdagens högtidliga öppnande och bänka sig i en lokal som representerar årtusende av förtryck, inte minst av kvinnoförtryck. Och som i sin programförklaring, bibeln, har de mest vidriga sedelärande berättelser.  

Varför blundar man så uppenbart mot dessa ideologiers inneboende ondska, när man med öppna ögon ser de andras ondska?

Är det ett folkförakt som grundar sig i ett förakt för de svaga? Religioner, precis som andra ideologier, mer eller mindre totalitära, ger människor en mening med sina liv. Det ger en känsla av trygghet, mestadels grundat i hopp. Kristendomen och islam ger därtill också människan en möjlighet att försöka undkomma den dödsångest som vårt självmedvetande ger oss, insikten i att vi skall dö.

Marx sade att religionerna var ett opium. Likt alkoholen, som dämpar vår ångest och ger oss en känsla av frihet och av lycka i en miserabel värld, ger religionen detsamma. Vi ser på alkoholen, när den intas på ett sjukt sätt, som ett uttryck för en svag individ, som inte kan bära sitt livs realitet. Detsamma kan gälla den religiöse. Den bärs av en svag människa som behöver vaggas in i vidskeplighet för att stå ut.

Med denna svaghetstanke, är det främmande att stå inför en religiös och säga: ”För helvete, ryck upp dig och bär ditt liv som en människa, utan att bedöva dig med vidskeplighet.” Ty de som har detta folkförakt tycker synd om de svaga. Därför får de hållas. De folkföraktande låter de religiösa lura sig själv, med tron på gudomliga ingripanden, som vi alla vet aldrig sker, se bara på Digerdöden och Förintelsen och Syrien idag. De folkföraktande låter de religiösa inbilla sig att de skall få evigt liv. Men än värre, de folkföraktande låter dem indoktrinera sina barn i detta. Deras svaghets spirituella alkohol får bjudas ut, ja, nästan injiceras i barnen. Som om man skulle låta alkoholisten bjuda sina barn på vodka varje kväll. Ty det är förälderns rätt att ta hand om sina barn.

De folkföraktande stannar inte vid detta. De låter de vidskepligas alkohol spridas i samhället, och de deltar t o m själva i spridningen. De folkföraktande säger att de respekterar vidskepligheten. De står sida vid sida med vidskepliga som genom sin tro kastar kvinnor i fängelse, 16 år, för att vägra bära den av religionen påtvingade klädedräkten. De blundar så aktivt och så hårt mot all den ondska som finns, som syns, som kan forsa fram, som har forsat fram.

Vi andra ser på, med förundran, och undrar varför de inte ser nazistens svaghet eller kommunistens svaghet, och låter dem få vaggas av sin tro. Varför får inte de bära sin svastika på gator och torg, och när de bär statens uniform? Om det ger dem lugn och frid i sin själ, varför får de inte bära sin ideologi? Ty även de är svaga och behöver bedöva sin ångest.

Någon kunde nu hävda att folkföraktarna är demokrater genom att de accepterar vad som helst, bara tillräckligt många människor bär på ideologin. Det är inte innehållet i deras ideologi, inte deras ideologis konsekvenser, hur ohyggliga de än är, som avgör deras ställningstagande, utan det faktum att det är så många som bär ideologin. Folkföraktarna har en formel för sin acceptans, ju fler som bär på ideologin, ju mer accepterar de den. Ju fler som tror, ju mer blundar man för tron och dess konsekvenser.

Sanningsministeriet i boken 1984, skrev om historien. Det var det aktiva, statliga blundandet. Med bas i folkföraktet, finns sanningsministeriet spritt i samhället idag, där blundandet är så etablerat att det ses som brist på respekt att visa på blundandet.

​Den 22 mqj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

En krönikör pläderar mot regeringens förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd skall vara det normala. Hon skriver:” Ja, du kanske är traumatiserad av att ha sett din familj dödas. Du kanske har blivit torterad, smugglad i en lastbil, vandrat genom Europa med en utsvulten bebis i famnen. Du kanske har flytt från ditt hem som står i lågor, du har inte sovit och ätit ordentligt på flera år. Du kanske har tvingats begrava din mamma dold i nattens dunkel och plockat granatsplitter från grannbarnens hår. Du har allt emot dig men kanske, med hjälp av terapi, vård och trygghet kan du börja om, hålla ihop dig själv och din familj.”
(https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/socialdemokraterna-piskar-traumatiserade-manniskor/ )

Inför det ödet, står de flesta av oss beredda att hjälpa.

Men är det sant? Har merparten av flyktingar dessa oerhörda erfarenheter, att begrava sin mor i mörkret? Jag vet inte. Och jag vet inte om någon undersökning som visat på att detta är de helt dominerande erfarenheterna som de svenska flyktingarna har.

Jag vet inte om krönikören vet. Men jag tror att hon inte vet. Kanske hon har någon erfarenhet genom någon flykting hon träffat. Jag har en sådan erfarenhet. Det är en flykting från ett land där familjen bor i en våning, bägge föräldrarna i livet, kriget är inte i närheten, men kan ibland höras, så som man kan höra kanonbuller i östra Ukraina. Han flydde inte undan förföljelse eller tortyr, utan från tvånget att göra militärtjänst. Åt en förtryckare han inte ville kännas vid och inför risken att dö i kriget. Så som hans bror hade dött.

Men inget av hans historia har någon likhet med krönikörens historia.

Snarare ger hennes text de intryck jag fick när vi hade en offentlig debatt om fastighetsskatten förmåga år sedan. Man tog inte upp direktören i sin enorma villa, städad via RUT-avdrag. Man hittade en äldre kvinna, i en villa hon bott i nästan hela sitt liv, där hennes pension inte klarade skattebetalningarna.

Krönikören berättar en saga, som förvisso inte saknar verklighetsgrund, men som likt sagan, är en kondensering gjord för att sluta i en moralism. Hennes moralism är: ” Vi har redan passerat gränsen för vad som är humant. Vi är inte längre människor, vi är något annat.”

Hennes saga ger henne stort behag att berätta. Hon visar stor empati och medmänsklighet. Hon är god. Ack så behagligt att vara god. Den godheten känner jag igen. Den skrattade jag t när jag läste Strindbergs ’Röda Rummet’, där välgörenhetsdamerna besökte snickaren. Även de var drivna av en saga, en föreställning om hur det var och, inte minst, hur oerhört goda de var.

Samtidigt får krönikören stort behag i att visa sitt förakt mot de onda. Att säga att dessa är inte längre människor. I hennes oerhörda förträfflighet avhumaniserar hon människor. Vilket rimligen borde anses vara en ondskefull handling.

Förutsättningen för hennes vällustighet i sin egen godhet och andras ondska, ja, den ondska de har som inte ens är människor, kommer från hennes saga. Den moderna sagan om flyktingen.

Vad hon däremot inte berättar i sin saga, ty det skulle riskera hela godheten, är att det sannolikt finns oerhört många fler av de som begravt sin mor på natten, i flyktingläger. Långt från hennes godhet. Ty hennes godhet räcker blott till de starka, de rika, de modiga, som lyckats ta sig till Sverige. De som finns i nationen Sverige får all hennes godhet. En sorts nationalistisk flyktinggodhet. De svaga, de fattiga, de som inte vågar ge sig ut på vägarna, dem vänder hon ryggen. De bevärdigas inte att få vara med i hennes saga. Deras deltagande skulle ju förstöra hela hennes moralism, att hon är god och de andra är onda.

Torrt vill jag avsluta med att hennes slutsats inte är logiskt korrekt då en premiss är falsk. Slutsatser som leder fram till en god migrations- och flyktingpolitik måste baseras på sanna premisser, på vetenskaplig kunskap. Inte på krönikörers godhetsvällustiga sagor.

​Den 21 maj 2012
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Ett äldre pensionärspar gav bort pengarna de tjänade på att sälja sitt jordbruk till sin son. De gav också bort huset de bor i till sin son. De erlägger nu hyra till sonen. Eftersom de är utan tillgångar och har en låg pension, får de bostadstillägg.

Staten, dvs skattebetalarna, betalar således indirekt till sonen, som blivit mångmiljonär p g a föräldrarnas välgörenhet.

Nej, det är inga invandrare som på detta sätt skamlöst exploaterar den svenska staten, dvs varje skattebetalare som pensionärsparet möter i butiken och på gatan.

Nej, detta är inte uttryck för primitiva Mellanöstern-normer kring klaner och familj.

Detta skattesvindleri, som är legalt, genomförs av pursvenska svenskar som getts en protestantisk uppväxt och som levt i ett socialdemokratiskt präglat samhälle. De lever i ett samhälle, i en by, där de, hör och häpna, inte blivit utfrysta p g a sin oerhörda egoism och skamlösa exploatering av våra gemensamma resurser.

Dessa resurser, som nu går till deras mångmiljonärson, hade kunnat användas till, t ex en god åldringsvård eller en god skola. Men går nu till en person som har miljoner.

Jag är förundrad över två saker.

Detta jordbrukspar har levt sina liv under Sveriges kanske mest fantastiska utveckling, då staten, kapitalet och civilsamhället, i tämligen samförstånd, byggde upp ett starkt samhälle. De har, med egna ögon, och själva, i kraft av att tillhöra det statssubventionerade jordbruket, känt av, in på bara skinnet, fördelarna av en väl fungerande stat.

Detta till trots vill de inte bidra, utan smörjer sin son, inte blott med egna pengar, utan även med statens pengar.

En sådan ohygglig egoism.

Det andra som jag förundras över är varför människorna i deras omgivning, som åser denna oblyga exploatering av de gemensamma resurserna, inte vänder dem ryggen. Här får man höra medelsvensson klanka på invandrarna som utnyttjar staten, men själva gör de inget för att i sin närhet straffa exploatörerna.

Jordbrukarparets oblyga exploatering kan ske, eftersom det, av outgrundliga skäl, är accepterat. Det är så man gör. Alla vet om det. Alla förväntar sig det.

På ålderns höst finns det ingen skam i kroppen. Att göra rätt för sig och inte ligga staten till last, är en norm som åker ut genom fönstret när pensionen flyger in. …Om den fanns där innan…. 

Pensionärer med detta agerande, de satans exploatörerna!

Intill döden skall du göra ditt yttersta för att inte ligga staten till last. Så det så!

​Den 20 maj 2021
Sven-Olof Collin

​Det pågår ett krig mellan Israel och Hamas. Det började med kravaller i Jerusalem mellan palestinier och judar. Efter att Israels militär (eller om det var polis) gick in i en moské där palestinier hade vapenförråd, förvärrades krisen. Hamas började skjuta raketer från Gaza, varvid Israel började bomba Gaza.
Efter information jag har från Svenska Dagbladet, är dödsiffrorna så här:
Israel: 10 döda, varav 2 barn, dvs 20 %
Gaza: 212 döda, varav 61 barn, dvs 29%.
Dödssiffrorna reflekterar två saker, militärens förmåga till dödligt våld och försvarets förmåga till skydd.
Israel har en stark krigsmakt, delvis understödd av USA, vilket gör att så många kan dödas i Gaza. De har flyg, som gör merparten av dödandet, men även artilleri som nu beskjuter Gaza. Slutligen har de en beryktad armé att sätta in, vid behov, men som ännu inte har engagerats. Samtidigt har de ett väl utvecklat försvar, med sirener som ljuder när raketer avfyras, med en raketskydd som tar bort raketerna innan de landar med en träffsannolikhet på mellan 80-90%, och med skyddsrum, i nästan varje hus.
Hamas, som är statsbärande i Gaza, tycks inte ha en krigsmakt. De tycks blott ha tillgång till egenbyggda enkla raketer, som de skickar in mot städer i Israel. De kan varken förstöra eller döda i större omfattning. Deras raketer kan blott så terrorns fruktan i Israel. Det tycks inte finnas en omfattande byggnation av skyddsrum på Gaza, varför familjerna samlas i ett rum, för att alla skall överleva eller dö.
Två frågor bränner i mig.
Varför kommer reaktionen från palestinierna från Gaza och inte också från Västbanken? Det finns palestinier på bägge ställen. Palestinier som har kvar såren från fördrivningen vid Israels bildande.
Ursäkta då min okunskap, men den skillnad jag vet är att Arafats gamla arv, det socialistiska Fatah, tycks finnas på Västbanken. Som demokratisk socialist stödde jag palestiniernas frihetslängtan. Jag stod bakom Palme när han pratade med Fatahs ledare, Arafat. Israel klassade Fatah som terrororganisation.
Vad jag förstår, skjuter inte Fatah raketer på Israel, trots att Israel just i dessa dagar fortsätter äta upp Västbankens mark. Förvisso är inte Fatah guds bästa barn, men de skjuter inte raketer. Och de är i konflikt med Hamas.
Hamas, som styr Gaza, varifrån raketerna skjuts, är en muslimsk organisation med mål att förinta Israel. Ett hart när enat världssamfund klassar Hamas som terrororganisation. Hamas är en organisation med tydliga fascistiska drag, som styr med våld och terror.
Den andra frågan är varför Gaza inte har varningssystem, som varnar befolkningen för inkommande flyg, och varför de inte har omfattande system av skyddsrum, där befolkningen kan skyddas under flygangreppen? Hamas är statsbärande på Gaza, varför det är deras skyldighet att skydda sin befolkning med varningssystem och skyddsrum.
Kanske de är så fattiga att de inte har råd med varningssystem och skyddsrum? Men varför är de så fattiga? De är omgivna av rika arabiska och muslimska stater som, i alla fall tidigare, gärna såg Israel gå under. De skulle kunna sända, eller smuggla in material för varningssystem och skyddsrum. Är de omgivande staterna kanske ovilliga p g a att de inte vill stödja sina muslimska bröder och systrar? Finns det en intern islamistisk konflikt, som gör att de rika staterna, med sina pengar och vapen, inte stödjer den islamistiska varianten som finns i Hamas? Kommer Gazas fattigdom, med avsaknad av varningssystem och skyddsrum, av en intern ideologisk konflikt inom islam, där konflikten är viktigare än att skydda befolkningen?
Min slutsats, kanske byggd på fördom och okunskap, är att Hamas är den främsta ondskan, den främsta orsaken till de döda i Gaza. De döda barnen är Hamas verk och skuld.
Den 19 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Identitetsteorin innebär att Amanda Gormans dikter endast kan översättas av någon som delar hennes erfarenhet.

Men är inte den synen på människans begränsade förmåga att förstå andra människors upplevelser, ett oerhört slag mot människor, ja, mot det som vi betecknar mänsklighet?

För det första är identitetsteorin ett slag mot det kommersiella intresset, ty det innebär att Gormans bok, när den väl är översatt, kommer att få en oerhört begränsad kundkrets. Ty vem vill köpa en bok som förläggaren, genom sitt val av översättare, visat kan blott förstås av de som har haft Gormans erfarenhet. Förvisso köpte jag Hegels ’Andens fenomenologi’, med insikt att den är obegriplig. Men jag läser den, ty jag har både Förnuft och Förstånd, och tror mig därför ha en möjlighet att nå förståelse. Men identitetsteorin säger till mig att jag aldrig, oaktat ansträngning, från vare sig tanke eller själ, kan nå förståelse, ty jag är vare sig tysk, filosof.   

För det andra, hur skall människor kunna närma sig varandra, om det finns en lagun av olika erfarenheter mellan dem, som gör att de inte förstår varandra?

Själv läser jag böcker för att få ta del av andras erfarenheter, och genom dem göra erfarenhet. Jag har så många indikationer på det riktiga i min trossats, den som säger att vi alla är människor och delar därmed både Förnuft och Förstånd, och så många konkreta erfarenheter, att förståelse är inom räckhåll.

Jag har läst Elisabeth Åsbrinks bok ’Övergivenheten’, en bok skriven av en kvinna med judiskt påbrå, som handlar om kvinnor. Jag inser, vilket är trivialt, att jag inte fullt ut förstår författaren och personerna i boken. Men, uppriktigt sagt, jag gör en del saker själv, som inte ens jag själv, den som gjort sakerna, förstår. Men när jag läser hennes bok lever jag ibland i kvinnan i boken, ibland står jag sidan om henne och lever i hennes liv. Åslings bok ger mig en mycket konkret upplevelse av kvinnorna som finns i boken. De upplevelser jag får när jag läser boken, adderar jag till min erfarenhet.

Det är trivialt att konstatera att, eftersom min upplevelse av boken är min, och eftersom jag är en unik varelse, är mina upplevelser inte identiska med en annan persons. Men hade de varit helt unika, utan samröre med någon annans erfarenhet, hade jag aldrig kunnat tillgodogöra mig boken och jag hade aldrig kunnat prata med en annan människa om boken. Men jag pratar med andra om boken. Således har vi en gemenskap, en mänsklig gemenskap, som gör det möjligt att prata om boken.

Identitetsteorin in absurdum leder till att jag bara kan läsa mina egna texter. Och jag måste göra det snabbt, ty snart har jag fått nya erfarenheter, som ändrat mig, och därför gjort mig omöjlig som läsare av mina egna texter.

Identitetsteorin har rätt. Vi är olika. Men teorin har fel, ty vi är inte mer olika än att vi kan förstå varandra. Det som ytterst betecknar människor är inte dess olikheter, utan dess likheter. Det är ju därför vi kan kalla oss för människor.

Identitetsteorin är partikularism. Det är den mest fräna individualism tänkas kan. Det är en teori för den ensamme. Det är en teori för den mest fräne egoisten. Den som blott känner singularis, jag, du och han, hon, det och den. Pluralism finns inte. Ett Vi och ett Ni och det Dem är en otänkbarhet.

Jag vill inte vara ensam. Jag känner mig inte ensam. En av mina största njutningar är att titta på människor som rör sig på ett torg. Där ser jag Vi, vi människor. Vi som ilar omkring. Vi som pratar med varandra. Vi som skrattar åt varandra. Vi som skrattar med varandra.

Torget är det stora Vi. Det som inte finns i identitetsteorin.

​Den 18 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En professor, som jag varit assisterande handledare till, skickade mig ett mail kl 5.30 på morgonen. Jag svarade honom att han, trots sin titel, inte minskat ner på arbetet. Han svarade, nästan lite uppgivet, att det är svårt att undvika det man lärt sig, det som klanen, dvs professionen tryckt i honom.

Jag skrev min doktorsavhandling om kontrollformer. En av dem kallade jag brödraskap, men kan lika bra kallas klan, även om klan bär tankarna till släktförhållanden. Ett brödraskap utmärks av att medlemmarna följer brödraskapets normer i sitt agerande, vilket innebär att medlemmar i klanen kan lita på varandra. Detta följande av normer kommer av att deras utförande är svårt att kontrollera på annat sätt. Det går inte att ställa upp regler, det går inte att beordra, det går inte att mäta i efterhand om den gjort ett bra arbete. Man får helt enkelt lita på att personen agerat enligt normerna.

Normerna, trodde jag vid avhandlingens skrivande, injicerades i medlemmarna genom socialisering. Visst mått av selektion finns. Under processen av socialisering, antar somliga normerna, varför de får stanna kvar i brödraskapet, medan de som inte tar till sig normerna, utesluts. Men grunden för brödraskapet är att alla kommer som vita blad till socialiseringen, varvid socialiseringsprocessen plus selektionen under processens gång, skapar och väljer ut de värdiga medlemmarna i brödraskapet.

Men kan det inte också vara möjligt att han, professorn som skickade mailet kl 5.30, redan vid doktorandtidens början hade brödraskapets normer? Att orsaken till att han blev utvald som doktorand, var att han agerat på sådant sätt att den som valde ut honom, såg att han hade brödraskapets normer och därför valde ut honom?

Jag har själv rekryterat doktorander. Jag kan inte minnas att jag någonsin reagerat på deras normer, eller trott mig rekrytera p g a vissa normer. Men detta kan ligga dolt i processen. Förmåga att sammanställa omfattande litteratur förutsätter förvisso en mental förmåga som kan vara befrämjande för doktorandstudier. Men att stå ut med arbetet, kanske för att man är tålig, eller för att man anser att man måste göra det, dvs har prestationsnormen, kan också vara en nödvändig förutsättning.

Att ha den mentala förmågan att skapa originella tankar är en förutsättning för doktorandstudier. Men kanske det finns de som har den mentala förmågan, men som saknar den kraft som krävs för att den mentala förmågan skall kunna blomma ut, att utstå kreativitetens ångest. En sådan kraft, som kan göra ångesten, kanske inte uthärdlig, men accepterad, kan vara skyldigheten att leverera. Återigen en norm som tillhör brödraskapet.
Tänk om brödraskapet finns vid det initiala urvalet, där rekryteraren omedvetet läser av individens redan internaliserade normer? Då är all socialisering onödig. All interaktion är onödig. Allt uppvisande av eget agerande, för att stå modell, är onödigt. Ja, handledaren kan t o m bryta mot normerna, dvs inte själv stå modell för brödraskapet, utan att doktorandens förmåga att bli en av medlemmarna i brödraskapet förstörs.

Om det är selektion och inte socialisering som skapar brödraskapet, vore det goda nyheter för professorn kl 5.30, som ju inte behöver arbeta ihjäl sig för att vara den modell som brödraskapet behöver. Å andra sidan säger selektionsargumentet att han faktiskt inte kan välja sitt agerande, ty han har blivit utvald p g a att han lever i det beteendefängelset som hans normer utgör. Som gagnar brödraskapet så mycket.

Han kom till brödraskapet som en broder och kan inte välja att lämna brödraskapet, i alla fall inte dess normer.

​Den 17 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverige satte, någon gång, ett mål att i oktober 2020 skulle 95% av Sveriges hushåll ha tillgång till bredband med minst 100 Mbits/s. När detta skrivs, några månader senare, konstaterar Post och Telestyrelsen, att man nått 86%. Orsaker till misslyckandet sägs vara minskade investeringar och att utbyggnaden nu sker främst i glesbygd, där det är svårare och mer kostsamt. Man säger att 57% har nu bredband på landsbygden.

Den som är ansvarig, digitalministern Anders Ygeman är nöjd och säger att de visste redan i fjol att de inte skulle klara det, men att vi ligger bra relativt EU.

Det är dock inte rimligt att den som är ansvarig för måluppfyllelsen är den som ytterst skall utvärdera måluppfyllelsen, dvs effektiviteten. Det är, som alltid, huvudmannen, den som gett Ygeman uppgiften att vara effektiv.

Löfven är den som avgör om Ygeman skall anses ha förtroende att leda en verksamhet där han missat målsättningen med 9 procentenheter. Löfven har däremot inte gjort en publik utvärdering av Ygemans effektivitet, utan låter Ygeman, den som skall utföra uppgiften, avgöra om han är effektiv.

Så ser ett elitsamhälle ut, där eliten skyddar de egna från utvärdering. Det leder till ineffektivitet, som i detta fall, en ineffektivitet på 9 procentenheter. En ursäktande hållning till de oförmögna inom eliten.

Men i ett demokratiskt samhälle kan inte eliten sitta ohotad. Där griper, i första hand, media in och påtalar med styrka ineffektiviteten.

Men vad jag har sett, har inte media utsatt Ygeman för ett ineffektivitetens drev. Som om bristande effektivitet inte skulle vara intressant för media.

Här kommer nu den misstankens filosofi som säger att media inte är ett fullgott demokratiskt medel, ty media består av människor som har sitt uppmärksamhetsfokus. Misstankens filosofi har konspirationstanken att media styrs av människor som lever i de resursstarka delarna av samhället. Där bredband finns. Journalisterna i mediaindustrin lever långt från den steniga verkligheten i Östra Göinge, där det är dyrt att lägga bredband, varför Östra Göinge har en betydligt lägre andel hushåll ansluta till bredband.

Folket i trakter likt Östra Göinge gnyr, men då de inte har tillgång till demokratiska resurser, som media, blir inte Ygeman ansatt av ett berättigat krav på effektivitet.

Eliten, vari ingår media, är om sig och kring sig, och har hög bandhastighet. Därför kan Ygeman klara sig, trots att han är ineffektiv.

​Den 16 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Kristianstad skall eleverna gå till skolan. För att det skall vara någon mening med att eleverna går till skolan, måste lärarna komma till skolan. Men lärarna kan smittas och smitta. De får därför testa sig, om de känner sig krassliga.

Lärarnas testning, föranledd av deras yrkesverksamma verksamhet, är emellertid deras eget ansvar. Läraren skall finna en testplats, boka tid, ta sig till platsen och där genomgå testen. Den skall göra det på sin fritid.

Det är en besynnerlig ordning.

Ett nödvändigt rekvisit för undervisning idag är en dator. Den behöver inte läraren finna butiker för, gå till butiken och köpa, för egna pengar, på sin fritid. Datorn står arbetsgivaren för. Självklart, då det är ett rekvisit för utbildningen.

Öppna skolor är sannolikt oerhört viktigt för alla elever, men speciellt viktig för de från hem med svag studietradition.  De behöver skolan. De behöver läraren. En lärare i klassrummet är bra för eleven. Det är bra för eleven idag. Och för elevens framtid.

Skolan är samhällets investering i en individ, och i ett gott samhälle. En investering för en god framtid, för individen, för samhället.   

Läraren utgör en betydande del i den stora investering samhället gör i framtidens vuxna. Tack vare läraren får individer möjlighet att utvecklas. Tack vare läraren får alla barn och ungdomar en god start på sitt liv. Ja, jag vet att starten inte är likvärdigt fördelad. Men jag vet att den blir än mer olikvärdigt fördelad utan läraren.

Att lärarens närvaro skall betingas av dennes eget arbete, på sin fritid och efter eget ansvar, för att säkerställa att rekvisiten för utbildning finns, är fullkomligt absurt.

Att läraren själv skall stå för testningen är en ohygglig snålhet. En dumdristighet. Ett förakt mot skolans uppdrag.

En skola som tar sitt uppdrag, att skapa den viktigaste investeringen i samhället, på allvar, är den skola som har ett rum dit läraren går på morgonen, tar sitt prov, och går ut till eleverna om det är negativt, eller går hem om det är positivt.

Det är självfallet skolans uppgift att säkerställa att läraren är smittfri. Så att läraren känner sig trygg. Så att eleverna känner sig trygga.

Att vältra över det ansvaret på läraren, och att läraren skall förbruka sin fritid på att boka, ta sig till testningen och där testa sig, är att exploatera läraren. Men också att utsätta systemet för risker, då alla lärare kanske inte känner samma testningsansvar, speciellt inte om det förbrukar fritid.

En skola som har ett rum för daglig testning av lärare, är en skola som tar sitt ansvar som läroanstalt, till gagn för eleverna, till gagn för framtidens samhälle.

​Öllsjö den 15 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Putin har nu godkänt en lag som möjliggör för honom att bli omvald som president ytterligare två perioder. Putin blev president 1999. P g a lagar bytte han den posten 2008 till att bli premiärminister. 2012 var han tillbaka, och har idag suttit i 22 år på presidentposten, om vi inkluderar tiden som premiärminister. Med den nya lagen kan han, om han vinner valen, sitta till 2036, dvs i 37 år.

Skribenter kallar honom redan för Tsar Putin. En sorts envåldshärskare, som sitter på folkligt mandat där Stalins princip lär råda: Personer som röstar avgör inte ett val. Personerna som räknar rösterna gör det.

Men, om vi bortser från misstanken om val som inte fullt ut är demokratiska, vari består problemet med en och samma person på en post, under många år, om den har demokratisk legitimitet?

Sverige ståtar med ett demokratirekord. Tage Erlander valdes till statsminister 1946 och lämnade posten på eget initiativ till Olof Palme 1969, efter att året innan vunnit ett val där hans parti, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, fick 50,1%, dvs egen majoritet. Han var statsminister i 23 år. Han avgick själv. Efter att ha lett sitt parti till egen majoritet. I ett, högst sannolikt, helt korrekt demokratiskt val.  

Vid sin sida hade han Gunnar Sträng, som blev statsråd 1945 som biträdande jordbruksminister och som lämnade sin bana som statsråd 1976, efter att ha varit finansminister i 21 år, och sammanlagt 31 år som statsråd, dvs som ledamot i en regering.
Detta skedde under en mycket dynamisk tid i Sveriges historia då stora reformer landsattes, som pensionsreformen ATP, grundskolan, som innebar att alla elever gick i samlad skolgång under nio år, och miljonprogrammet, då gamla dåliga bostäder ersattes med nya, fina hyreshus. Den svenska ekonomin expanderade, driven av goda konjunkturer sedan krigsslutet.

Socialdemokratin drev en visionär, men pragmatisk politik, som innebar att de stora reformerna fick anpassas efter de politiska och ekonomiska förutsättningarna. Det innebar t ex  statens expansion delvis drevs av skatter som socialister alltid ansett som orättfärdiga, dvs omsättningsskatter, oms, som sedan blev moms, som ju är en skatt som är degressiv.

Tanken med tidsbegränsade mandat för t ex presidenter, är kanske att de inte skall bygga staber runtomkring sig, en vasallstat, där lydiga vasaller följer presidentens alla nycker. I USA, som ju till stora delar är ett demokratiskt föredöme, t ex genom deras yttrandefrihet och associationsfrihet, har en presidentpost som är begränsad till två mandatperioder, totalt åtta år. Dock i realiteten närmare sju år eftersom alla vet att presidentens tid är all efter åtta år, varför den riskerar att bli en sk lame duck strax innan den måste avgå.

Men på vilket sätt är det demokratiskt att en person, den som varit president i åtta år, är förbjuden att kandidera till presidentposten? Om folket, som i Sveriges fall, till sin majoritet på 50,1% vill ha ett parti vid makten, där det är uppenbart att det innebär att den sittande partiordföranden blir statsminister, vad är demokratiskt fel i det?

Om de nödvändiga demokratiska instanserna är vid liv, som yttrandefrihet, associationsfrihet, fria och hemliga val, pressfrihet, då är det ju folkets vilja som uttrycks.
Motargumentet kan vara Gramschis begrepp, hegemoni, dvs att den ledande klassen skapar ett samhälle där institutioner stödjer den rådande klassen och dess värderingar och visioner. Det är en sorts institutionell diktatur, där motkrafter har svårt att etablera sig. På 60-talet sades också att alla var socialdemokrater, även om de var i andra partier.

Men den socialdemokratiska hegemonin bröts ner och högerkrafter etablerades i Sverige under 70-talet, i samhället och i socialdemokratin. Samtidigt tycks det som om den gamla kadern av socialdemokrater var nöjda med sitt samhällsbygge. Gunnar Sträng lär också ha sagt i slutet på 60-talet att alla de stora reformerna var genomförda. Den socialdemokratiska visionen var genomförd. Därför var det tid för en ny vision, marknadssamhället, som etablerades med all kraft med början i mitten av 80-talet.

När den gamla visionen dör, eller är genomförd, då etableras nya visioner, som i en demokrati, likt den svenska, får utrymme, trots initialt motstånd från den döende hegemonin.

Därför, om det finns demokratiska möjligheter i Ryssland, borde det inte vara ett problem med en presidentpost som inte har en begränsad mandattid.

​Den 14 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Det satt långt inne. Att berätta om det omöjliga. Det som inte finns, eftersom det inte kan finnas. Men som finns. Om man vågar prata om det.

Social dumpning.

Kommuner tar gärna och mycket generöst emot statens bidrag kopplat till personer. Men när bidragen sinar, då sinar intresset för personerna. Då vill man gärna bli av med dem eftersom dessa i mycket stor utsträckning blott och enbart blir en kostnad. Eller i alla fall, i huvudsak är en kostnad. Då visar man dessa personer generöst hur deras möjligheter, speciellt till bostad, finns på annan ort, utanför kommunen. Ja, man t o m bekostar deras resa. Till en annan kommun.

Personer det rör är framför allt de med humana, kulturella eller fysiska begränsningar, som gör att deras anställningsbarhet eller anställningsbenägenhet är begränsad.  
https://www.svd.se/regeringen-vill-motverka-social-dumpning

Det tycks inte finnas entydiga data om fenomenet, som gärna bestrids av de kommuner som pekas ut som dumpare, medan de som är dumpningsmottagare, klagar i högan sky.

Ett försvar från de dumpande kommunerna är att de saknar bostäder. De dumpande kommunerna är sällan de fattiga norrländska kommunerna, utan de rika kommunerna, som befinner sig i heta områden. Det innebär att de dumpande kommunernas bostadsmarknad är het, med lågt utbud på bostäder relativt efterfrågan, vilket ger mycket höga priser på bostäder. Då personerna oftast har bristande anställnings-barhet eller -benägenhet, har de varken inkomster eller förmögenhet som möjliggör ett deltagande i kommunens kommersiella bostadsmarknad. Sannolikt finns det inte heller stora hyresområden, varför den vägen också är stängd för dem.

I fattiga kommuner finns hyreslängor, som p g a utflyttning kanske t o m har svårt att få hyresgäster. Och det finns bostadsrätter, men kanske framför allt småhus till ringa penning.

På så sätt fungerar bostadssegregationen som en kraftfull mekanism för att dela upp de starka och de svaga i kommuner, där de starka kommunerna får en positiv spiral med friska, rika skattebetalare och de svaga kommunerna, redan försvagade av en eländig arbetsmarknad, försvagas genom ankomsten av fattiga individer som kräver mycket resurser, från redan fattiga kommuner.

Förvisso finns en omfördelning av resurser, där kommuner får bidrag utifrån deras befolkningsstruktur. Men pengar kan aldrig uppväga den negativa spiralen, den som drar med sig så mycket annat, som brottslighet, sämre skola, oro i byarna, och socialt motiverad utflyttning av resursstarka, det som kallas den vita flykten.

Om problemet är bostäder, då finns en lag att stifta. En lag som tvingar dumpningskommuner att bygga billiga hyreslägenheter, anpassade för de invånare de har. Man kan hävda två argument för en sådan lag. För det första, man skall ta hand om sina invånare. Det är en plikt och en skyldighet för kommunen att ta hand om dem. För det andra, att i Sverige är vi solidariska. Vi med resurser dumpar inte våra kostnader på andra, utan utnyttjar vår rikedom för ett gott samhälle. Vi tar hand om varandra.

​Den 13 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Debattens vågor går höga kring akademisk frihet. Hållbarhetsintegration och Genusintegration, dvs att tvinga lärare till ämnesvinklingar, oaktat ämnets behov och inriktning, tas upp som angrepp på akademisk frihet. Det lustiga är att dominansen av specifika teorier inom vissa ämnen tas till intäkt för akademisk frihet, att lärarna valt dessa teorier, och exakt samtidigt kan den andra sidan hävda att dominans av vissa teorier kan tas som intäkt för ett angrepp mot akademisk frihet, att blott dessa teorier ges plats.

Men man glömmer att akademisk frihet består av två delar. Det som mestadels diskuteras är lärarens rätt att undervisa i sitt ämne, utifrån sin kompetens. Det som kallas Lehrfreiheit. Det innebär att ingen kan begära att en lärare skall föra ut hållbarhet eller nykolonial teori, eller motvänt, begära att läraren skall tiga om marxistisk teori för att det inte passar någon potentat eller studenterna. Det är läraren som avgör vad som är väsentlig vetenskaplig teori och kunskap i området.

Som jag skrev i den insändare som föregick mitt avsked från Högskolan Kristianstad. ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”
( https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ )

Men akademisk frihet ankommer inte blott läraren, utan även studenten. Dennes frihet kallas Lernfreiheit, och säger att det är studenten som väljer vad den vill lära sig. Det skall stå studenten fritt att välja vilken kurs den vill följa. Det enda undantaget som tänkas kan, är att kurser bygger på varandra, dvs har en progression. Då kan inte studenten välja den mer avancerade kursen, innan studenten är godkänd på den kurs som den mer avancerade kursen bygger på.

Idag domineras högskolan av program, där de flesta kurserna är givna. Tanken är förvisso god, att det är den akademiska personalen som bäst förstår vilka kurser en student behöver för att få kompetens till läkare, ekonom och elektroingenjör.

Men program innebär att studentens Lernfreiheit begränsas. Den kan svårligen skapa en unik kompetens, byggd på kurser där studenten utnyttjat sin Lernfreiheit.

Vi behöver därför debattera i större utsträckning vad programmens dominans innebär för möjligheten att samhället, genom studentens valmöjligheter, kan utnyttja akademins kunskap för att skapa unika kompetenser genom studentens utnyttjande av den akademiska frihetens Lernfreiheit.

​Den 12 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag lever i staten Sverige, det svenska folkets nationella hemland.

Hur känns den sentensen? Lite lätt rasistisk? Visst är de som bor i Sverige svenskar? Men att säga att Sverige är det svenska folkets hemland, låter onekligen rasistiskt. Möjligen skulle Sverigedemokraterna eller än mer högerextrema säga så.

Men, det är helt naturligt att säga så när man brunsmetar kritiken mot Israel och transformerar den, då är ”…staten Israel, det judiska folkets nationella hemland.”

Ty så skriver den israeliska ambassadören för Israel i Expressen. (https://www.expressen.se/debatt/de-bar-skuld-for-judehatet--i-malmos-skolor/)

Han likställer en kritik mot Israel som antisemitism. Han ser inte den distinktion som den gamla vänstern gjorde, den mellan judarna, som är en etnicitet, och Israel, som är en stat. Ambassadören sätter ett sorts likhetstecken mellan judar och Israel. Därmed gör han detsamma som t ex socialdemokrater i Malmö gjorde då de krävde att judarna skulle ta ansvar för Israels politik.

Ambassadörens utsaga är delvis osann, ty Israel är ett hem för mången arab, för många muslimer och för många kristna. På samma sätt som Sverige är ett hem för muslimer, finlandssvenskar och danskar. Men, med en skillnad, att araberna inte får samma medborgerliga behandling som judarna. Därav påståendet att Israel är rasistiskt.

Det är emellertid inte så svårt att förstå ambassadören. Judarna har varit förföljda under årtusenden. Nazisterna övertog judeförföljelsen från de kristna, som lugnat sig, medan muslimerna fortfarande håller på. Det tycks därför rimligt, ja oundgängligt att judarna har en plats på jorden där de inte blir förföljda.

Våra krav på Israel är mycket hårda. Vi kräver att de skall ha ett västerländskt samhälle i havet av arabiska, muslimska samhällen. I havet av sexism, patriarkat, antisemitism, totalitarianism begär vi att Israel skall vara demokratiskt, behandla alla lika, inklusive kvinnorna. Omgiven av organisationer och stater som förkunnar att de vill se staten Israel förintad, begär vi att de så fredligt som möjligt skall försvara sig.

Hade jag varit jude, med mitt liv i Israel, med bilderna av judarna på 40-talet som lydigt gick ner i skyttegraven för att mördas, hade jag inte i första hand tänkt på att vi värdigt skall försvara oss. Övervåld ger en säkerhetsmarginal mot Babij Jar.

Tidigare var den gamla vänstern på palestiniernas sida, ty de skuffades undan, deras hem ockuperades, deras hus raserades. Vi protesterade mot övervåldet och expansionen, den som vi gärna kallade lebensraum, för att visa på Israels identiskt irrationella grund i en gudsgiven plats relativt nazisternas irrationalism. Då var också palestinierna organiserade i Fatah, en socialistisk organisation, som vi socialister hade lättare att fördra.

Nu har palestinierna i ökad utsträckning organiserat sig i Hamas, som är en fascistisk sunnimuslimsk organisation, som uttalat önskar Israels förintelse som judisk stat. Medan den nya vänstern, med sin sexism och nyrasism, ger sitt stöd åt palestinierna likt den gamla vänstern gjorde tidigare, har vi, de ortodoxa demokratiska socialisterna, dragit tillbaka det starka stödet vi hade för palestinierna. De muslimska fascisterna söker inte en fredlig samexistens, utan en stat där judarna underordnas den muslimska staten de vill etablera. Vi tycker oss inse att Hamas innebär att Israel kastas tillbaka till den pre-medeltid andra muslimska länder befinner sig i. Paradoxalt befinner sig nu vi, de demokratiska socialisterna, i en liknande position som högern alltid haft, att Israel måste stödjas, trots alla dess brister, ty Israel är den enda civilisatoriska, västerländska bastion som sökas kan i det pre-medeltida muslimska havet av totalitarism, sexism och antisemitism.

Med dagens situation måste man stödja staten Israel, även om man tar sig rätten att tycka att de kan skärpa sig. Och kravet på skärpning, Herr Ambassadör, har inget med judar att göra, och är därför inte det minsta uttryck för någon antisemitism.       

​Den 11 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin