​De som pläderar för Sveriges anslutning till NATO anför paragraf 5: En för alla, alla för en. Skulle Sverige bli angripet, står NATO med all sin stridskapacitet där och värnar oss.

Men ’En för alla, alla för en’, är en fullständigt ömsesidig norm, att alla sluter upp för att värna en annan. Det har använts av NATO-motståndare som argument mot NATO-anslutning. Argumentet är enkelt: Vill du verkligen skicka dina söner och dina döttrar i krig för att försvara den turkiska islamisten och NATO-medlemmen Erdogan eller den ungerksa, extremhögern, tillika NATO-medlemmen, Orbán? Den ena muslim, den andra nära på fascist, samma skrot och korn, antidemokrater och förmedeltida i sina huvuden.

Då kommer NATO-anhängarna med ett säreget argument. Varje NATO-medlem väljer själv vilket stöd den ger till det attackerade landet. Angrips Turkiet, kan det svenska stödet bestå av sjukhus och annan humanitär hjälp, och inte av soldater.

Vad de inte tycks inse är att med det argumentet, faller hela argument för NATO-anslutning. Om det anstår de enskilda länderna att avgöra hur de skall hjälpa till, då är det inte en helt ömsesidig hjälp som ges. Om den lede Fi kommer, med sina kulsprutor och kryssningsrobotar, så inte fasingen vill vi ha en mängd sjukhus som tar hand om de drabbade, utan vi vill i första hand ha robotar som skjuter ner fiendens robotar. Vi vill ha folk i skyttevärnen som skjuter mot den lede Fi, och inte bara en massa folk som skjuter sjukhussängar framför sig.

Paragraf 5, om det innebär att man kan välja vilket typ av insats man gör, militär eller human, då är ju NATO inte en militärallians, där man sätter in militär, utan en allians med militär och humanitär hjälp.

Visst är ett sådant NATO trevligt, men det är inte en militärallians som sätter in militär mot militär.

Till detta kommer NATO-kritikers argument, att vi faktiskt inte vet vad paragraf fem innebär om ett land blir angripet militärt. då den aldrig använts i den situationen. En gång har paragrafen åberopats, vilket var när terrorister flög in i de två tornen i New York, som ju inte var ett militärt angrepp mot ett land. Mot det argumentet anför NATO-anhängaren sitt argument, att faktumet att paragraf 5 aldrig behövts användas, visar dess effekt, att avskräcka från militära angrepp. Mot det angör NATO-kritikern att frånvaron av något är ett negativt argument, inte ett positivt argument. En icke-händelse kan inte vara bevis för någonting.

I Europa finns följande alliansfria stater: Sverige, Finland, Österrike, Schweiz, Malta, Irland, Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Ukraina. Ett av länderna är idag angripet av Ryssland. Den som menar att alliansfrihet utgör ett hot mot det landet, har att visa på att dessa länder är hotade.

​Den 31 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

De kollektiva kapitalfonderna Robur, Nordea fonder, Avanza fonder, Länsförsäkringar Fondförvaltning, med den statliga Norska oljefonden, tillsammans med intresseorganisationen Aktiespararna och bolagspiraten Gardell, med sitt bolag Cevian, som förvaltar fondkapital, röstade mot ansvarsfrihet för Ericssons styrelse vid gårdagens bolagsstämma. Men samma kollektiv röstade för att samtliga ledamöter, som de förvägrar ansvarsfrihet, skall leda Ericsson i framtiden som styrelseledamöter.

Ericsson har gjort tvivelaktiga saker i Irak, där man misstänker att de interagerat med IS, för att upprätthålla telekomtjänster i IS-kontrollerat område. De som vägrar ansvarsfrihet kan ha motivet att agerandet utreds och ansvariga får bära tyngden av ansvaret. Inför risken att någon eller styrelsen som kollektiv kan visa sig vara ansvarig, kan de som vägrar ansvarsfrihet vilja ha möjligheten att utmäta ansvar. Detta kan vara skälet till vägran att ge ansvarsfrihet.

De traditionella storägarna, Wallenberggruppen och Industrivärden (tidigare Handelsbanksgruppen), följde revisorernas förslag och röstade för ansvarsfrihet. Dessa storägare har bägge en plats i styrelsen som vice styrelseordförande. Det senare är också något som bolagspiraten Gardell ger sig på. Han vill avskaffa ordningen med två vice-ordföranden, och i stället ha den raka hierarkin, med blott en vice-ordförande.

Ericsson har en lång tradition att vara styrd av de bägge storföretagsgrupperna gemensamt. Ericsson har också en lång tradition att bli angripen för misslyckanden, som hävdas bero på den tvådelade ägarmakten, medan framgångar, lika traditionellt hävdande, beror på bolagets skickliga ingenjörer. Aldrig har man hänfört framgångar till den delade ägarmakten och misslyckanden till ingenjörerna. Gardell ställer sig således lydigt in i den traditionella kön, där man inte erfar mångfalden i ägarskapet som en tillgång. Enfald, en vice-ordförande, inte två, så skall det vara. Lyd en röst och följ, är Gardells hierarkiska motto.

Man kan tycka att det är ett ytterst motsägelsefullt agerande av de kollektiva kapitalfonderna, att vägra ansvarsfrihet och sedan ge förtroende till exakt samma personer. Man skulle tycka att om man har förtroende för att personer skall driva bolaget, då borde i det förtroendet ligga att man inte tror att de är ansvariga, eller, om de är ansvariga, att det ansvaret inte är så graverande att det påverkar deras kapacitet att framgångsrikt driva Ericsson.

Någon har hävdat att deras till synes motsägelsefulla agerande inte handlar om egentligt ansvarsutkrävande, utan om att ge en signal till styrelsen att tänka sig för och att vara transparent. Det är således inte ett reaktivt agerande, inriktat på vad som skett, utan ett proaktivt agerande, inriktat på framtiden. Det innebär att om det skulle komma fram något som pekar ut en eller flera ledamöter som ha del i ansvaret för det uppkomna, kommer inte juridiskt ansvar att utkrävas. Ansvarsfriheten för de agerande rör således inte möjligheten att göra det som förvägran av ansvarsfrihet innebär, att föra saken i domstol. Ansvarsfriheten är blott en signal. Ett hot. Det är rök utan eld.

Samtidigt anses ansvarsfrihet vara en självklarhet, varför att inte få ansvarsfrihet är en knäpp på näsan. Ja, det är en förödmjukelse. Säkert finns det både en och två tjänstepersoner som finner det behagfullt berusande att utdela en näsknäpp till de mäktiga i Sverige, de bägge vice-ordförandena, och då speciellt till nestorn, Marcus Wallenberg.

Än mer intressant är det att se ledamöternas agerande. Om de vägras ansvarsfrihet, då har de inte fullt förtroende. Det innebär att de rimligen borde avsäga sig ledamotskapet. Det kommer emellertid inte att ske, ty ledamöterna har kapitalmajoritetens förtroende, genom att röstmakten ligger hos Wallenberg och Industrivärden. Således, mycket rök, men utan eld.

Slutligen, det kanske mest pikanta i detta. De som vägrar ansvarsfrihet är marknadskapitalister, de som lever på aktiemarknadens värdering av bolagen. De är inte företagskapitalister, de som lever på att hantera företagen och deras strategier. Dessa marknadskapitalister har inte rest krav på att ansvarsfriheten när brottet skedde, skall tas tillbaka, dvs den ansvarsfrihet som delades ut 2019, då brottet skedde. Marknadskapitalisterna anmärker mer på bolagets sätt att informera, eller snarare, att inte informera. Och om marknadskapitalister behöver något, så är det företagets transparens gentemot marknaden. Bl a för att de sannolikt inte har priviligierad tillgång till information, vilket vi kan förvänta oss att företagskapitalisterna, dvs de två stora företagsgrupperna, har. Marknadskapitalisterna är sannolikt inte några moraliska högdjur som stormar mot att Ericsson kanske har mutat en muslimsk terrorgrupp. De stormar för det som är förutsättningen för deras marknadsagerande, informationstillgång.

Se här, den moderna rökiga kapitalismen. De kollektiva kapitalfonderna, marknadskapitalisterna, som blev de moderna löntagarfonderna, men utan de ursprungliga löntagarfondernas demokratiska styrning, med styrning av tjänstepersoner och en bolagspirat, delar ut en knäpp på näsan mot de traditionella svenska kapitalisterna, företagskapitalisterna, en familjegrupp och en ledarskapsgrupp, som numer alltmer tar formen av familjegrupp, som utvecklat den svenska ekonomin under 100 år. Stundar maktskifte, eller är detta intermezzo blott en scen där makthungriga, småfräkniga uppkomlingar som är förbannade för att de inte får information, knäpper på maktens näsor?

​Den 30 mars 2022

​Du känner till Förintelsen. Du vet att den började 1940 och medförde att mellan 4-7 miljoner judar, men även zigenare, kommunister och socialister, förintades. Du känner mantrat: Vi skall aldrig glömma.

Men varför känner du sannolikt mindre till Holodomor? Den pågick 1932-33, förintade mellan 4-7 miljoner ukrainare, och sägs komma av missväxt, men framför allt kommunisternas rovdrift på speciellt spannmål i Ukraina, i syfte att slå några flugor samtidigt,  att kunna sälja spannmål på världsmarknaden för att få pengar till att upprusta den tunga industrin, att kväsa ukrainsk självständighetssträvan och att slå mot de som kallades kulaker, självägande bönder som motsatte sig kommunisternas kollektiviseringen.

Varför vet du så mycket mer om Förintelsen än Holodomor? Och varför är det så viktigt att minnas den ena, men inte den andra?

Du känner till slavhandeln, den som skedde mellan Afrika och USA, mellan 1600-talet till 1800-talet. Den som idag uppmärksammas så starkt att de mörka personerna i USA idag kallas afroamerikaner, trots att deras ursprung i Afrika går minst några hundra år tillbaka.
Men varför känner du sannolikt mindre till slavhandeln mellan Afrika och de muslimska staterna i öster? Beräkningar som gjorts visar på att handeln var ungefär lika stor i östled som i västled, men att den i östled pågick längre, t o m in i 1900-talet, där den tidigare slavnationen, England, bekämpade den östliga slavhandeln. 

Varför vet du mer om slavhandeln i väst än i öst? Och varför är den aktivt ihågkommen i väst, men inte i de muslimska länderna idag?

Kan det bero på offrens kapacitet att föra fram tragedierna? Judarna fick ett eget land, beskyddat av en stormakt, medan ukrainarna fick vara kvar i förtryckarens våld till frihetsdagen 1991, men är idag utsatt för den forna förtryckarens militära våld. Judiska aktivister har varit framgångsrika, tillsammans med västliga aktivister, att uppmärksamma Förintelsen, medan Holodomor varken har haft framgångsrika ukrainska eller västliga aktivister.

Offren i slavhandeln i väst var främst män, ty de skulle användas som arbetskraft på jordbruksfälten, medan offren i öst var främst kvinnor, som användes som sexslavar och hushållsslavar. Kanske männen, som vanligt, är mer framgångsrika i att få fram sin utsatthet?

Eller kan det vara så, att vi i väst anser vår kultur vara överlägsen, varför när den beter sig som andra kulturer, likt den slaviska Holodomor, eller den muslimska slavhandeln, då är den utsatt för hård kritik från oss själva, ty sådana omänskligheter kan inte få förekomma i vår avancerade kultur. Men de kan förekomma i mer primitiva kulturer, som den slaviska och muslimska.

Se vad som sker idag. Ryssland, det slaviska landet, invaderar Ukraina, som förvisso delvis har en slavisk befolkning, men som har en lutning mot europeiska ideal och värderingar, även om den ortodoxa kyrkan är stark i Ukraina, fördöms och isoleras och förbannas. Ryssland angriper oss, ja, i alla fall, nästan oss, genom att angripa Ukraina.

Men Ryssland har angripit länder tidigare, t ex Afghanistan, Moldavien och Georgien, utan omfattande sanktioner och stora vapenleveranser från väst till dessa länder. USA har angripit Afghanistan, och USA och UK angrep Irak, utan att bli isolerade och utan att Afghanistan och Irak fick vapen från väst. Afghanistan, Moldavien, Georgien och Irak är inte västerländska länder, med den överlägsna västerländska kulturen, vilket kan vara en anledning till att de inte fick vårt stöd.

Ja, det ser onekligen ut som om det finns ett korn av det som kan kallas rasism, som är känslan av att ha en överlägsen kultur. Därför minns vi Förintelsen, men inte Holodomor. Därför minns vi slavhandel i väst men inte i öst. Därför är vi så uppbragta över Ryssland invasion av vårt land Ukraina, medan vi var betydligt mindre engagerade när de andraländerna angreps. Vi kan säga Slava Ukraini, men vet inte vad Ära åt Georgien heter på georgiska.

​Den 29 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Putin rättfärdigar kriget, som inte är ett krig utan en militär operation, med att Ukraina inte är ett land, utan en rysk del, som oegentligt gavs en identitet av Lenin, men som är en del av Kiev-Rus, en skapelseberättelse förlagd till 800-talet.

Krig görs mellan två olika parter, men militära operationer görs inom en part, Ryssland, det som härbärgerar både det som kallas Ryssland och det som kallas Ukraina.

Den 25 mars råkade jag ha vägarna förbi Akademibokhandeln, och fann där boken ’Vad hände på vägen till Jerusalem’, av Lena Einhorn. Jag är ju mycket intresserad av religion och av totalitära fenomen, som t ex judendomen. Jag började läsa boken, och sträckläste den igår. Ty jag hade råkat köpa en bok som berättade om Putin och om hans historieskrivning. Det var en bok om hur de totalitära agerar.

Boken handlar om judarna och om hur deras religion utvecklats. Hon ställer frågan om israels folk verkligen var i Egypten och verkligen vandrade till sitt land under ledning av Moses. Ytterst ställs frågan om Moseböckerna återger historia, eller kanske blott är en berättelse.

Likt Putins historieskrivning, är moseböckerna en historisk framställningen eller en berättelse med en avsikt?

Hon slutar boken med följande slutsats: ”Gamla testamentet beskriver ett konsoliderande av tron, ett befästande av israeliternas förbund med den enda allsmäktiga guden, redan på Abrahams tid. Men i verkligheten tycks det ha varit tvärtom. I verkligheten tycks tron ha konsoliderats först i och med att Gamla testamentet skrevs” (s. 304).

Toran, dvs Moseböckerna, är en berättelse, en manifestation av en tro. Den har förvisso historiska inslag, men dessa är tillrättalagda för att passa berättelsen, om folket som enas under en gud. Men det fanns inget enande. Det är blott berättelsen som framställer enandet, i syfte att skapa det som berättelse handlar om, enandet.

Moseböckerna är inte en historisk beskrivning, utan ett instrument för att skapa en enig religion.

Detsamma gäller Putins historia. Det är inte en historisk beskrivning, utan en berättelse med avsikten att skapa en enighet. Den enighet som ukrainarna just nu strider mot.

Historia handlar inte om dåtiden, utan är ett instrument i nutiden. Historia är idag.

​Den 28 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Leif Östling, legendarisk ledare för Scania, som blev berömd nu senast för att säga: Vad fan får jag för pengarna? när han berättade att han betalade mycket i skatt och undrade vad han fick för pengarna, ingår nu i vad som kallas Kommissionen för skattenytta. Tillsammans med Bettina Kashefi skriver de ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sverige-ar-snart-fattigast-i-norden ) Inlägget är aningen förvirrat, men man förstår att de i första hand vill att skattepengarna skall användas effektivt.

Effektivitet är förmågan att använda resurser så att målet med verksamheten uppfylls. Det skiljer sig från produktivitet, som endast är förhållandet mellan insats och vad man får ut av insatsen, oaktat målet.

Det tycks som om kommissionen inte i första hand riktar in sig på målen. Det är gott, då mål är politiska, medan medlen kan vara utan politisk kraft, utan blott röra hur man organiserar sig för att uppnå målen. Det ansluter till den sentens som oftast läggs i munnen på den än mer legendariske socialministern Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”

Men det innebär inte nödvändigtvis att politiken uteblir. Några exempel kan anföras.

Bilbesiktningen privatiserades till stor del. Den som har en bil, måste låta besikta den. Det är därmed en form av skatteuppbörd, där statens våldsmonopol tvingar folk till en ekonomisk uppoffring. Avsikten med besiktningen torde vara att säkerställa säkerhet i trafiken, inom rimliga kostnadsramar och med så lite oangelägenhet för bilägaren som möjligt. Därmed måste man söka former där man uppnår maximal säkerhet, under restriktion av kostnad och oangelägenhet.

Dagens sätt att organisera bilbesiktning har emellertid inte granskats utifrån frågan: Vad fan får jag för pengarna? Ingen har granskat hur säkerheten förändrats efter privatiseringen. Således har ingen effektivitetsstudie genomförts. Däremot vet vi att kostnaderna för bilägarna ökat, dvs lägre effektivitet, men att det finns fler öppettider, dvs oangelägenheten minskat och därmed högre effektivitet. Kommissionen kan här göra nytta genom att kräva en riktig effektivitetsgranskning av formen för bilbesiktning.

Kommissionen kan därför göra nytta, inte blott genom enkla effektivitetsgranskningar, utan också genom att kräva att målen med varje statlig insats redovisas tydligt, så att effektivitetsgranskningar kan göras.

Socialdemokraterna vill införa en familjevecka, som skall möjliggöra för föräldrar att envar förälder skall kunna ta ut vars tre dagar under året för att vara med sina barn. Målet är att föräldrar skall känna mindre press i livspusslet, slippa ta ledigt, slippa gå ner i arbetstid, för att vara med sina barn när skolan eller förskolan är stängd.

Om man skall tro deras målsättning, att minska föräldrars behov att lämna arbetet för att ta hand om sina barn när skola/förskola är stäng, innebär det för det första, att blott anställda föräldrar kan komma i fråga. Men det kan knappast vara socialdemokraternas vilja att så diskriminera mellan anställda och arbetslösa.

För det andra, de resurser som nu skall användas för föräldrars tid med sina barn, hade kunnat användas till att skolor och förskolor är öppna, och således inte kräver föräldrars lediga tid.

Här kommer då ett mer kontroversiellt inslag i debatten om familjeveckan. Vill vi att statens resurser skall användas för att barn skall få mer tid med sina föräldrar, när deras ordinarie verksamhet, skola och förskola, vill hålla stängt?

Det finns idag barn och ungdomar som lider ett förtyck i familjen, sk hedersförtryck. Dessa lidande barn och ungdomar är sannolikt mer betjänta av att skolor och förskolor är öppna, så att de under några timmar kan undkomma förtrycket. Familjeveckan kan därför innebär en ökning av hedersförtrycket, vilket främst riktas mot flickor och unga kvinnor.

Det finns idag ungdomar, kanske speciellt unga pojkar, som inte står under väl fungerade familjers beskydd och uppfostran. När skolor och förskolor stängs, ökar deras utsatthet i samhället. Familjeveckan ökar deras utsatthet.

Familjeveckan borde därför granskas utifrån dessa gruppers utsatthet. Ja, kanske familjeveckan ger mer lugn i redan väl fungerade familjer, och är därigenom effektiv. Men familjeveckan skapar kanske än mer social oro och ökar utsattheten för barn och ungdomar i mindre väl fungerande familjer. Och är därmed ineffektiv.

Därför borde kommissionen kunna ställa frågan om familjeveckans resurser är väl spenderade pengar. Är det rimligt att statens resurser används till väl fungerande familjer, till ökad kostnad för utsatta grupper i samhället, och därigenom långsiktigt ökade kostnader för samhället, både staten och civilsamhället?

Jag tror därför att kommissionen är välkommen, ty genom den kan vi diskutera effektiviteten, utan att nödvändigtvis hamna i ganska fruktlösa diskussioner om skattetryck.

​Den 27 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​I tidningen stod det om de rikas krav på sitt boende. Förutom utsikt och walk-in-closet, så ville de rika ha en mindre lägenhet i anslutning till sin lägenhet. Ty där skulle barnflickan kunna bo.

I dessa dagar då man inte får säga negerboll eller zigenare, och man skall avköna så mycket som möjligt och använda ordet hen, så tycks könsidentiteten hos de som arbetar i familjen med familjens barn, vara helt oproblematisk. Ja, t o m åldersbestämningen är helt oproblematisk. Helt oproblematiskt anges barnflickor, dvs unga kvinnor, som utför arbete kring familjens barn i familjen.

Förvisso stämmer detta säkert väl med de som utför arbetet i hemmen. Det stämmer även könsmässigt med de som utför det publika arbetet med barn, där förskolor och daghem har en kvinnorepresentation på minst 90%. Arbete med barn är en kvinnosyssla. I dagens samhällsdebatt är det helt oproblematiskt.

Men medan man anställer högskoleutbildade kvinnor i förskolorna, antyder uttrycket barnflicka, att det är en kvinna som ännu inte nått högskoleutbildningar. Det framstår som att det är en ung kvinna som kanske gjort gymnasiet och som väntar med nästa steg.

Från kvinnans sida kan barnflicka som institution vara attraktiv. Man bor inte hemma, men i ett hem, och kan därför få en viss form av trygghet genom familjeinstitutionen. Man kommer hemifrån, men går inte ut i arbetslivet, utan befinner sig i en sorts campingvagn, en vila från samhällslivet. Många kvinnor utnyttjar säkert institutionen för att få byta livsmiljö, kanske från Norrland till Stockholm, eller från Stockholm till Boston eller London.

Men varför har namnet Fröken ändrats till Lärare, medan Narnflicka inte ändrats till t ex Barnomsörjare? Varför behåller vi både könsidentiteten och åldersidentiteten i denna institution? Varför har ordet inte fått feministerna att se rött och högljutt kräva, både könsmässig och åldersmässig avidentifiering?

Barnflickorna har ingen fackförening som tar deras position. Utan fackförening finns inte heller fackföreningsanställda som politiskt kan driva namnbyte. Förskolepersonal har däremot fackföreningar, som driver både namn och professionalisering, vilket främst är utbildningsrelaterat, men inte yrkesrelaterat, och därmed med möjligheter att starkare kunna driva löneanspråk.

Barnflickorna själva är inte en stridbar grupp. Likt invandrarkvinnorna som städar i de besuttnas hem, är de avskurna från kontakt med sina likar, och kan därför inte erfara gruppens potentiella styrka.

En spekulation, som sannolikt är oriktig, är att avköning av barnflicka öppnar upp för manlig konkurrens. Jag tror varken att kvinnorna erfar detta hot, eller att flertalet barnfamiljer skulle se ’barnpojkar’ som en möjlighet.

Och slutligen, skulle det finnas ett utbud av barnpojkar? Barnflicka rymmer ett mått av underordning som jag tror män kan ha svårt för. Män kan mycket villigt underordna sig i entydiga hierarkier, vilket visar sig i den militära disciplinen som unga män gärna underkastar sig, där en order kan följas utan tanke och reflektion. Men underordningen i familjen är mångfacetterad, där det inte finns en överordnad, utan familjen och dess behov är det överordnade.

Vi kommer därför att få leva med både uttrycket och fenomenet barnflicka. Det är blott icke-feminister som jag som är undrande inför både fenomenet och uttrycket.

​Den 26 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I ett brottsmål (Skaraborgs Tingsrätt B 2031-21) stod en far och en mor åtalad för medhjälp till könsstympning. Det hävdas att både far och mor tagit sina döttrar till Egypten och där förmått en läkare att könsstympa dem. Lekmännen i domstolen fäller dem för medhjälp, med villkorligt straff, medan lagmannen vill frikänna i brist på bevis.

Mamman hävdar att henne svärmor bestämde helt över henne, där svärmodern tydligen bestämt att könsstympningen skulle äga rum, och denne svärmoder anges ha ett liv som  ”präglades av traditioner och seder”. Efter könsstympningen hölls en fest för att fira det bisarra övergreppet.

I denna historia finns blott tragedier.

Den främsta och mest hjärtskärande tragedin är de två flickorna som berövas delar av sin kropp.

Att människor väljer att leva efter normer som är inhumana, ja, monstruösa, är den andra tragedin. Jag har tyngt denna bloggsida med mina utgjutelser över de abrahamitiska normernas omänsklighet, varför jag hänvisar den intresserade till de hundratals sidorna.

Den tredje tragedin är att det tycks vara kvinnorna, svärmodern som drivande och modern som inte förhindrande, som reproducerar inhumana normer som innebär ett magnifikt, ja pyramidalt kvinnoförtryck. Det är ett dubbelt kvinnoförtryck, ty det är ett förtryck av kvinnor, utfört av kvinnor. Kvinnor som förtrycker kvinnor. Det är kvinnoförtryck av…ja, guds, eller i detta fall, allahs nåde.

Den fjärde tragedin är moderns underlåtelsesynd. Tjänstemännen och militärerna i Nürnbergrättegången, likaså Eichmann i Jerusalem, försökte undkomma straff genom att hävda att de lydde order. Många av dem dömdes ändå till brott. Du kan inte undkomma ansvar genom att hävda att du lyder order, genom att hävda att du vände bort din blick, genom att du är underkastad någon. Du begår en underlåtenhetssynd.

Modern försöker förespegla att oaktat hennes inställning till könsstympning, skedde den då svärmodern var den styrande. Men modern hade kunnat gå emot. Hon hade kunnat vägra ge bort sin dotter. Hon hade kunnat flyga hem barnen. Förvisso med konsekvens att hon skulle kastas ut från familjen och släkten, och betraktas som oren. Men hon begick en underlåtenhetssynd.

Den femte tragedin är att modern svek sin föräldraplikt. Hon agerade inte på ett skyddande sätt. Oavsett normer och föreställningar, finns en norm som övergår alla andra, som är större än någon annan norm. Det är förälders plikt att skydda sina barn. Den femte tragedin är ingalunda den femte i ordningen, utan den som kommer efter tragedin som drabbade döttrarna. Att bli angripen på sin kropp är oerhört. Att ens moder inte beskyddar en från angreppet är oerhört. 

Det måste finnas, det borde finnas, två lagar, en som säger att det finns underlåtenhetsbrott, som säger att under vissa omständigheter har man en skyldighet att ingripa mot brott. En som säger att föräldern har omsorgsplikt mot sina barn.

Om dessa lagar finns, vet jag inte. Men jag dömer modern till fyra års fängelse, två år för underlåtenhetsbrottet och två år för brottet mot föräldrarplikten.

Till detta dömer jag svärmoderns släkt till kontaktförbud, för att skydda modern och barnen i framtiden.

Slutligen uttrycker jag mig likt islam, på följande sätt: Må allah, islam, den kulturen och skamkulturen förtäras av helvetets lågor. Men, inte i evighet, utan snabbt brinna upp. På det att döttrar, ja, alla kvinnor, ja t o m alla män skall få vara fria människor.

​Den 25 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det är populärt bland dagens universitet och högskolor att ha kontrakt med resebyråer. Dessa kontrakt innebär att alla resor skall bokas genom resebyrån. Kanske det finns en lömsk reglering om offentlig upphandling i bakgrunden. Men kanske det finns en tro att en central resebyrå avlastar läraren och administrationen, finner de bästa resorna för läraren, och gör det billigare än om universitetet själv, eller läraren själv skulle göra det.
Jag har aldrig fått se en utredning som går igenom fördelar och nackdelar med en resebyrå. Lika lite som jag fick se en utredning över Ladok-systemet, när de tvingade på lärarna ytterligare en administrativ börda.

I universitetsvärlden är beslutsfattande sällan evidensbaserat. Det är paradoxalt då dess väsen borde vara evidens, kunskap. Men skomakaren tycks alltid gå med sämst skor.

Någon gång har jag själv försökt vara lydig regeln att använda resebyrån. Det har alltid lett till att jag själv tagit reda på resan via internet och därefter fått instruera resebyrån om den resa som är bäst. Resebyrån har aldrig, ja, ALDRIG, lyckats med ett bättre förslag, varken tidsmässigt eller kostnadsmässigt, speciellt inte efter att deras provision lagts på priset.

De gånger jag följt regeln har jag alltid fått lägga mer tid, och kostnaden har blivit högre, än om jag själv gjort det.

Det värsta exemplet var en gång jag och min doktorand skulle resa till Minsk, därefter med tåg, då vi inte litade på flyget mellan Minsk och Moskva. Det är två huvudstäder i Europa, men resebyrån kunde inte ordna tågbiljetter till oss, varför vi själva fick ordna dem genom allehanda kanaler.

Resebyrån kunde inte ta fram tågbiljetter mellan två europeiska huvudstäder!

Jag tror inte att det är omtanke om lärarnas arbetstid som gör att man måste använda resebyrån. Det är tvärtom, ett bristande förtroende för lärarna som gör att universiteten använder en resebyrå. Det är kontroll av läraren som universiteten köper dyrt. Till högre kostnad för universiteten. Och till tidsspillan för läraren.

Det är att försnilla skattemedel att inte noga undersöka vad som ger lägst kostnad totalt sett för universitetet och bäst service till den resande läraren.

Låt läraren avgöra själv, om den skall ordna sin resa själv, eller använda resebyrån. Då blir läraren nöjd, och staten minskar sannolikt på förbrukningen av skattemedel.

​Den 24 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

Pierre Bourdieu skrev sin bok, Homo Academicus 1984, där han, på franskt maner, med tung termonologi, beskrev det vi alla känner till, att den akademiska världen är en värld av socialisering, där man erhåller prestige och position i den mån man låter sig socialiseras. Det leder förvisso till en viss form av konformism, vilket delvis är det som försäkrar vetenskapligheten i arbetet, men som också fungerar som ett sätt att hålla andra makter borta, genom den legitimitet som konformismen ger.

Jag ser förvisso baksidor i konformismen som finns i Homo Academicus, men jag ser i första hand ljuset i Homo Academicus, dvs den akademiska friheten, men med sin konformism som, måste understrykas, är skapat av akademierna själva och inte av politiker eller universitetens administration.

Hans analys avser emellertid 60-talet. Inte nutiden, då administrationen tagit makten över högskolorna.

Det är därför dags att addera nya inslag till Homo Academicus, som vi kan kalla Homo Academicus II. Även om det finns högskoleanställda som riktar sin konformism mot administrationen, och därför inte kan benämnas Homo Academicus, finns arten Homo Academicus kvar. Den finns kvar p g a att den anpassat sig till och adderat en del egenskaper och processagerande till sin tidigare repertoar. 

Zinovyev skrev sin bok, Homo Sovieticus, där han tog fram egenskaper den sovjetiska människan utrustade sig med, för att överleva i det sovjetiska systemet. Hans beskrivning av Homo Sovieticus passar delvis in på den nutida Homo Academicus, dvs Homo Academicus II.

Ett uttryck från Zinovyev är skämtet ”De låtsas betala oss, vi låtsas arbeta”. Man sätter således upp en bild, en ridå, ett spel, där man spelar med, men utan innehåll och blott som en falsk föreställning. Det är falskhetens lismande och smilande. Det finns två skäl till falskheten. Det ena är att den falske, den lismande och smilande, inte blir synad i sin verksamhet så länge den lismar. Den lismande kan därför behålla en grad av frihet bakom ridån. Det andra skälet till lismande är att den lismande undkommer risk för sanktioner, dvs bestraffning, om den ser ut att agera på ett för makten passande sätt.

En annan egenskap är undvikandet av initiativ och ansvar för organisationen. Man gör så lite som möjligt i organisationen. Det lilla man gör, gör man för att skydda sig enligt ovan. Man undviker annat görande i organisationen, ty då dras man med in i deras cirklar och blir en del av dem. Man riskerar också göra något som kanske stämmer med egna värderingar, t ex att inte undervisa i Hållbarhet, men väl om Hållbarhet. Men då kan man bli hårt sanktionerad av makten som vill bedriva ideologisk skolning, dvs undervisning i Hållbarhet.

En annan egenskap är att behandla organisationen som en resurs för egen vinning. Den är en källa att ösa ur, för den egna vinningens skull, intet annat. Finns det anslag att vinna, resor att göra, då spelar man upp ett falskt spel, får resurserna, och försvinner. Organisationen exploateras.

Eftersom organisationen inser att den inte kan vinna energi från andra genom t ex lojalitet, skapar den incitament och sanktioner för att förmå Homo Academicus II att bidra. Den levande organisationens förmåga att skapa bidrag, genom visioner och gemenskap, finns inte i den administrerade högskolan. Ja, där förekommer det t o m att man betalar Homo Academicus II två gånger, först lön, sedan bonus för publicering av artikel.   

En tredje egenskap, som dock Zinovyev, enligt min vetskap, inte fann i Sovjet, som Homo Academicus II har, är viljan och förmågan att skapa en bubbla, en nästan hemlig organisation i organisationen, som utgör ett fredat område i organisationen dit maktens tentakler inte når. Den bubblan underhålls av de andra egenskaperna, att lisma, att dölja vad man gör, att undvika görande i organisationen, och att försöka dra resurser från organisationen till sin bubbla, där man frigör sin sparade energi,till bubblans gagn..

I bubblan lever Homo Academicus II sitt liv. Där finns den akademiska friheten, där finns arbetsglädjen, där finns livsglädjen, där spirar engagemang och lojalitet, det som högskolans organisation saknar.

Existensen av Homo Academicus II nyförvärvade egenskaper är emellertid en oerhörd förlust för den akademiska världen. Falskheten tär på akademikerns moraliska själv, då opportunism sannerligen inte ligger för Homo Academicus II - förutom några speciella gånger då man försöker besegra en reviewer.

Det inställsamma agerandet och agerandet för att reproducera bubblan, konsumerar energi, vilket hade kunnat användas till gagn för organisationen. Istället för en god organisation, som hade kunnat vara en hävstångsmekanism, så som bubblan är, som kan utvidga energin, är organisationen en förbrukare av energi. Den energi som används för att försvara och bevara Homo Academicus II.

Men all den energi som förbrukas, är nödvändig för att inte Homo Academicus II skall gå under.

​Den 23 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Gör religionen människor gott, genom att göra dem till lyckliga människor? Eller är det så att religion tas till av de olyckliga, för att de skall stå ut med sin olycka?

Jag tog data från en databas som påstår att de kan ge ett index av lycka, happiness, i ett land (https://worldpopulationreview.com/country-rankings/happiest-countries-in-the-world). Jag tog data, som är två år äldre, om religiositet i ett land, från en annan källa (https://worldpopulationreview.com/country-rankings/most-atheist-countries ). Sedan gjorde jag sambandsanalys på dessa två datauppsättningar.

Det är lätt att kritisera denna undersökning. 1.) det är svårt att mäta både religiositet och lycka; 2.) det är data från två, dock närliggande, år. Men ju starkare samband man finner, ju mer kan man hävda att det finns samband, trots de stora mätproblemen. Dock tillkommer en tredje kritik: 3.) sambandsstudier är alltid behäftade med problemet med kausalitet, ty de är blott sambandsstudier, dvs korrelationsstudier. De kan inte visa på orsak-verkan.

Nog gnällt om problemen. Till resultaten. Så här ser en formel för lycka i ett land ut:
Lycka i ett land = -0.251*befolkningsmängd + 0,468* ickereligiös andel i befolkningen.
(för de tekniskt kunniga, och därför undrande, så är beta-värdena standardiserade)

Lycka i ett land är således korrelerat med befolkningsmängden. Ungefär 10% av variationen i lycka (för den tekniske, det är R-kvadraten jag åsyftar) förklaras av storleken. Kanske det är så, att ju större befolkning, ju mer olikheter, ju mer konflikter och därmed ju mindre lycka? Det är förvisso en tolkning som snabbt antas av motståndarna till mångkultur, men det är likafullt en möjlig förklaring.

Men det viktigaste är graden av religiositet i landet, mät som andel ickereligiösa, eller andel ateister eller andel religiösa. Oavsett mått man tar så är det till ungefär mellan 20 till 30% av variationen i lycka (för den tekniske, dvs adderad R-kvadrat) som förklaras av religiositet, där grad av religiositet i ett land är korrelerat med mindre lycka.

Lyckan i ett land beror således på hur många där är, men till markant större grad, hur religiösa de är. Religion har ett mycket tydligt negativt samband till lycka i ett samhälle. Ju mer religiositet, ju mindre lycka.

Varför är det så? Jo, det kan vara så att först kommer olyckan, eländet, som man sedan försöker stå ut med, genom att vara religiös. Som Marx lär ha skrivit, att religionen är ett opium för folket. Således, lyckan förklarar religiositeten. Men…då infinner sig frågan, varför neutraliserar inte religiositeten upplevelsen av olycka? Religion kan tas till i samhället, om samhället är olyckligt, för att uthärda olyckan, men religionen tycks inte göra samhället lyckligt. Men ju mer lyckligt samhället blir, ju mer överger man ’stå-ut’-medlet, religionen, eftersom det inte behövs längre. 

Eller är det rakt motsatt, att religion skapar och driver olycka? Islam kräver att man helt och fullt är med, annars riskerar man att vara en kuf, som koranen säger att man kan döda. De kristna lever med att de är syndiga, och ständigt riskerar att göra fel, och därmed, tillsammans med kufarna, få tillbringa evigheten i helvetet. Religionerna har starka repressiva krafter för att tvinga folk till underkastelse. Det är onekligen svårt att erfara lycka då minsta frihetliga agerande innebär att man är dömd till den eviga elden.

Den religiöse lever ju utan moral, och blott med lydnad, medan den ickereligiöse väljer sitt agerande utifrån moral. Den religiöse dödar inte, för att därigenom undkomma gudarnas straff, medan den ickereligiöse dödar inte, eftersom det är orätt.

Den religiöse är ofri, medan den ickereligiöse är fri. Därför är det inte så konstigt att den ickereligiöse erfar mer lycka. Därför tror jag på kausaliteten: Ickereligiös ger lycka.

​Den 22 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Kvinnor som arbetat i hemmet, har gjort rätt för sig. I familjen. Men inte i staten. Flyktingar som kommit från Syrien har säkert gjort rätt för sig. I Syrien, men om de inte haft arbete och betalt skatt i Sverige, har de inte gjort rätt för sig gentemot den svenska staten, dvs gentemot oss. För en socialdemokrat, eller snarare, ortodox socialdemokrat, är det självklart att den som gör rätt för sig gentemot oss andra, dvs gentemot staten, skall ha sin belöning. Därför är det självklart att det skall finnas ett tydligt sk respektavstånd mellan det som en skattebetalande individ får i pension och det som en individ som inte bidragit till staten skall få. Det handlar inte bara om att arbete skall löna sig. Det handlar egentligen än mer om: Gör din plikt, kräv din rätt.

Vänsterpartiet, men även moderna socialdemokrater, anser att det inte skall spela så stor roll att göra sin plikt. De pekar på alla dessa äldre kvinnor, som ofta är sk fattigpensionärer, som framför allt gjort tjänst hemma. Deras pension är låg. Men den kan vara nästan lika låg för en person som arbetat i ett låglöneyrke.

Den som arbetat i ett låglöneyrke har bidragit till samhället genom sitt arbete. Den har bidragit till samhället genom löneskatter och genom skatt på sin lön. Den har gjort sin plikt, mot samhället genom sitt lönearbete.

Den som gör rätt för sig, den som gör sin plikt, inte bara mot sin familj, utan mot samhället, skall få mer av samhället, dvs av staten, än den som inte gör sin plikt mot samhället.

Men det tycks inte moderna socialdemokrater och forna kommunister, dvs vänsterpartister, anse.
https://www.barometern.se/ledare/pensionsmyndigheten-politiseras-65ccb3ce/

För en ortodox socialdemokrat är det arbetets rätt en självklarhet. Även så principen att göra sin plikt, och därefter kräva sin rätt. Därför kan den hävda att att det är acceptabelt att den som inte gjort rätt för sig, ändå skall få en pension som den kan leva på. Men den som gjort rätt för sig, skall ha signifikant mer.  Både som incitament för att delta och bidra, men också som ett tack för bidraget till samhället.

Att minska på respektavståndet är att vända ryggen mot två grundläggande principer för demokratiska socialister, arbetets rätt och plikten att delta. Dagen sk vänsterpartier vänder ryggen åt dessa två principer för demokratiska socialister. Dessa partier är välfärdsamhällets exploatörer. De som vi sjunger om i Internationalen: Vad han skapat under nöd och vaka, utav tjuvar rånat är; när folket kräva det tillbaka, sin egen rätt de blott begär.

​Den 21 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​EU-kommissionen föreslår att bolagsstyrelser skall ha minst 40% av endera biologiska kön. Könskvoteringen gäller dock inte bolag med under 250 anställda och under 50 miljoner Euro.

Enligt Svensk Dagbladet säger EU:s jämställdhetskommissionär Helena Dalli: ” I dag skickar vi ett tydligt budskap om att talang och kunskaper inte har med könet att göra” (https://www.svd.se/eu-ja-till-kvoterade-bolagsstyrelser)

Om man har könskvotering, är det då inte just en fråga om kön och inte en fråga om talang och kunskap? Man hade kunnat lagstifta om att styrelsepersoner skulle ha en viss utbildning och en viss erfarenhet. Man hade kunnat föreslå att styrelseurval görs av rekryteringsfirmor som är specialiserade på att finna de talangfulla och kunskapsrika individerna. Men att gå på fysiskt kön som urvalsgrund, är ju att, likt familjeföretagen, basera rekrytering på gener, i familjens fall, familjegenen, i könskvoteringen fall, på y-kromosomen, där minst 40% skall ha Y-kromosom, och minst 40% skall ha avsaknad av kromosomen.

Könskvoteringen är redan gammaldags när den presenteras, ty att basera kön på biologiskt kön, dvs förekomst av Y-kromosom, kan anses förlegat. Idag finns starka föreställningar om socialt kön, dvs att könet inte till största del baseras på kromosomens förekomst, utan på hur samhället definierar och bestämmer vem och vad som är man och kvinna. Till detta kommer att vi numer erkänner andra könsvariationer är man och kvinna. Slutligen har kön blivit något som är vare sig är bestämt biologiskt eller socialt, utan helt individuellt. Det en individ identifierar sig som, är det könet, eller könsvariationen, som är giltig. I denna dynamiska debatt, befinner sig EU-kommissionen intellektuellt i tidigt 1900-tal.

Det är enkelt att raljera och skratta ut kravet på könskvotering.

Men det finns en vändning i kravet som gör att det mycket väl kan uppfylla kravet på talang och kunskap. Ty kravet kan innebära att de som rekryterar styrelsepersoner måste blicka ut över fler personer. Man får gå från den lilla kretsen, till en större krets. Man tvingas bredda rekryteringen, vilket leder till en utökning av arbetsmarknaden för styrelsepersoner, vilket kan leda till att man ökar sannolikheten för att finna en god person till styrelsen.

Det är således inte kvinnligheten i personerna som kan innebära en fördel av könskvoteringen, utan att gruppen av potentiella styrelsemedlemmar ökar.

Därför kan man skratta åt den otidsenliga könskvoteringen, men stödja den då den kan leda till en utökning av potentiella styrelseledamöter.

​Den 20 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin   

Hitler har lärt mig, och andra, mycket om massan, om anhopningen av människor som enas under emotionell berusning, där rationalitet och förnuft, det som vi människor också har, är som bortblåst. Hur människor kan agera på det mest märkliga sätt, bara berusad, men också rättfärdigad av massan.

I svenskan ordförråd har vi ett uttryck för denna massa, pöbel. Men ett bättre uttryck är mobb, som enligt wikipedia kommer från latinets mobile vulgus, vilket är ett tydligt negativt uttryck.

Vill du ta del av den gamla mobben, kan du se på hur Hitler lyckades ena en stor mängd människor i Nürnberg (https://www.youtube.com/watch?v=LMbd-UYyEd0 ). Vill du ta del av den moderna mobben rekommenderas du de social medierna, speciellt Facebook och det mest vulgära, Twitter. Där skränar folk i kör, likt Nürnbergdagarna.    

Ett fall av ren och skär mobb, som upprört mig så mycket att jag nu presenterar det här, är de snabba fördömanden, den mobbkaraktär, som framkommer i kommentarsfältet på denna video.
https://www.facebook.com/watch/?comment_id=654451539186344&v=485537446372069&notif_id=1647559837684381&notif_t=comment_mention&ref=notif

Jag har inte läst samtliga inlägg. Jag har läst slumpmässigt. Och finner genomgående en karaktär på inläggen som ger intrycket att vi här har en mobb. En Nürnbergmobb. Lyckligtvis en virtuell mobb. Men som visar mobben i all sin ohygglighet.

Videon som skapar mobben är en video som visar ett klassrum där en lärare och elever förmodligen bedriver svenskundervisning, sannolikt SFI-undervisning. Läraren tycks få ett utbrott och beter sig påtryckande, ja aggressivt mot två elever. Det ser mycket illa ut. Det är lätt att tycka att man som lärare inte beter sig på det sättet.

Det är det första känslomässiga intrycket. Det som skapar den mobb som finns i kommentatorsfältet.

Men en människa, både läraren och människorna i kommentatorsfältet, har ansvar över sitt agerande och sin reaktion. Varenda en. Det paradoxala är att mobben fördömer läraren mycket hårt, men ser inte att deras eget agerande är ett grundlöst aggressivt utagerande, likt det vi ser i videon. Ett oerhört utbrott. Ett fördömande. Mobben agerar själv på det sätt som mobben fördömer.

Ty, mobben bryr sig inte om att ställa sig två frågor. Vad föregick agerandet? Vad är lärarens berättelse om händelsen? Utan den informationen kan man inte bedöma eller värdera agerandet.

Tänk dig en video som visar en student som kommer in genom föreläsningsdörren. Läraren, röd i ansiktet, går fram till studenten, och med hög röst säger läraren: Spotta mig i ansiktet. Studenten tittar förvånat på läraren. Läraren upprepar utsagan, högt och tydligt: Spotta mig i ansiktet. Där slutar videon. Hade mobben på denna Facebooksida sett detta, hade de gjort vad de gör nu, uppträtt verbalt aggressivt och krävt avsked och mentalsjukhus.  

Men, vad hände innan, vad hände efteråt, och varför gjorde läraren som den gjorde?

Jag vet, ty det var jag som gjorde det.

Omständigheten var att studenter drällde in efter att föreläsningen börjat. Konstruktörer av föreläsningssalar är inte lärare, varför de sätter ingången vid tavlan, vilket leder till att varje försenad student avbryter föreläsningen. Under kursens första föreläsning kommer studenter drällande, med ständiga avbrott i cirka tio minuter av föreläsningens början.

Nästa föreläsningstillfälle hade jag planen klar innan föreläsningen började. Jag lät två komma för sent. När den tredje studenten kom in, cirka fem minuter in i föreläsningen, spelade jag upp scenen. Jag har inget problem att pumpa upp blod i ansiktet och se upprörd ut. Jag har god läggning för att uttrycka mig högt och tydligt. Och jag hade bestämt mig för det dramatiska uttrycket, att dramatisk säga: Spotta mig i ansiktet. Ty jag har en teori, byggd på erfarenhet, om människor.

Scenen skedde, så som jag beskrivit skulle ha varit på videon. Men därefter, när videon inte spelade in mer, vände jag mig till hela klassen. Blodet hade gått ner, rösten sänktes till vanlig ton, och jag förklarade att man kanske kan komma försent, men att de skall förstå att jag kan se det som att de brister i respekt för utbildningssituationen, men än mer, att de brister i respekt mot mig. Demonstrativt pekade jag på mig själv. På en person av kött och blod. Inte en situation. Inte en inlärningssituation. Utan på en konkret person. På mig pekade jag.

Min tro är nämligen att hänvisningen till abstrakta principer kan förvisso vara bra, men hänvisning till en genuin person, till en synlig individ, till mig, och min bön om respekt mot mig, biter hårdare. Kanske jag t o m får sympati. Jag förklarade att jag ser en försent kommande student som brist på respekt mot mig. Den kan lika bra spotta på mig, ty det är också uttryck för bristande respekt.

Nästa föreläsning var hela klassen samlad när jag kom, fem minuter innan föreläsningen. Ingen, vad jag minns, kom därefter försent till föreläsningarna under hela kursen. Ja, det blev t o m så att jag blev nervös för att jag skulle komma för sent. Då skulle ju hela gruppen resa sig upp och unisont säga: Spotta på oss! Och det, med all rätt.    

Jag tror jag vann, både respekt och sympati, med min scen. Och kursen vann i inlärning. De var en planerad scen, med avsedd verkan.

Men mobben hade aggressivt krävt mitt avsked och intagning på mentalsjukhus.

Emellertid, mobben är inte ensam. Svt har rapporterat om det, där journalisten varken undersökte vad som skett innan, eller vilka motiv läraren kunde ha till scenen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sfi-larare-fick-utbrott-i-klassrum-skrek-och-laste-dorren

Svt tycks också ta ställning i saken, genom att intervjua en av eleverna, men inte läraren.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/jag-blev-jatteradd-nar-lararen-borjade-skrika-pa-mig

På så sätt deltar Svt i mobben.

Det är som Holbergs Jeppe på bjerget säger:  "De siger at Jeppe drikker, men ikke hvorfor han drikker.”

​Den 19 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Min erfarenhet från att ha varit tio år som besökande, och numer som affilierad professor vid ett universitet i Kharkiv, en stad som är Ukrainas andra stad och en av Europas största universitetsstäder, räknat i antal studenter, är följande:

Många i Ukraina har släkt i Ryssland, och i andra tidigare Sovjetstater. Sovjetunionen tycks ha fungerat liknande som USA gjort, där man ledigt förflyttar sig över statsgränser. Kanske det under Sovjetunionen fanns något lite av det som jag erfor i Texas, en känsla av Texas först, USA sedan. Det finns ju de som hävdar att det fanns en nationalistisk känsla i Ukraina, vilket var en del i motivet för Stalin att svälta ihjäl nationalisterna genom hans version av Förintelsen, Holodomor. Den frihetsrörelsen har sedan också fått en nazi-stämpel på sig, vilket utnyttjas i dagens Ryssland.

Men människorna förflyttade sig över gränserna, varför släkten, ja to m familjer, befann sig på olika sidor av gränserna när Sovjetunionen kollapsade. Detta borde ha inneburit att krig mellan länderna skulle vara omöjligt, då soldaterna från ena sidan skulle möta sina släktningar. Som idag, då unga ryska soldater, med släktband i Ukraina, kanske beskjuter sin gammelmormor som inte kan ta sig från sin lägenhet i Kharkiv.

När jag mötte människorna i Kharkiv fann jag en tydlig generationsklyfta. De unga var tydligt EU-orienterade och fann inget i Ryssland att trängta efter. De äldre sade sig vara bärare av en rysk kultur, vilket är en kultur som knyts till språk, musik, dans, litteratur, men inte till ett land, t ex Ryssland. Det landet är viktigt i den ryska kulturen, men det är inte den ryska kulturen. En del i självständigheten mellan kultur och land består av Kiev-Rus, det som är Ukrainas vagga, men också Rysslands vagga. De äldre klarade därför av balansgången att vara ukrainare och hävda en rysk kultur, och kunde hävda att ett gott samarbete med andra länder med rysk kultur var viktigt och önskvärt. Ett sådant land var Ryssland. De var tydligt ukrainare till nationalitet, men ryska till kultur, där då ryska inte skall förstås som landet Ryssland. Likt vi är svenskar till nationalitet och européer till kultur.

Det tragiska är därför att ju mer av ukrainare/ryska de är, ju äldre är de, ju mindre kan de fly, ju mer fångade är de i sina lägenheter och sjukhus, som blir beskjutna. De unga, de som är EU/ukrainare, är de som flyr.

Kharkiv är en stad nära ryska gränsen, där absoluta majoriteten talar ryska, där mycket av undervisning sker på ryska. Men ingen jag träffat har tvekat i inställningen att de är ukrainare, att deras flagga är gul och blå, likt vår, och att deras land, tyvärr, går på knä p g a korruption.

Om Putin och hans anhang trodde att ukrainarna var lätta att vinna för rysk överhöghet, tog de miste på människors kulturtillhörighet och nationalitetstillhörighet. De positiva känslor de äldre hade för Ryssland, ty det sågs som syskonland, sprängs nu i bitar, likt lägenheterna. Kanske de mest troende gör som mången i väst gör, skyller på att NATO, EU-vurmare, de unga, trängt in Putin och hans anhang i ett hörn, varför han och hans anhang tvingas försvara den ryska kulturen med den ryska krigsmakten. Men jag tror det är färre i Kharkiv som tänker så, utan de ser att sönderskjutna människor och hus inte är ett bra sätt att försvara den ryska kulturen.

Notera också var de ryska trupperna är och var de bombar mest och var mest hus och människor förgås. Det är i Ukrainas östra delar. De som har haft mest ryssvänlighet. Det är svårt att se att stödet för Ryssland växer i de områdena.

Donetsk och Luhansk är sannolikt, likt Krim, förlorade för Ukraina. För att få fred måste nog Ukraina avstå, både dem och NATO-medlemskap. Putin kan säga att han räddat ryssarna i de områdena, och räddat Rysslands fred. Medan Ukraina, om igen, tvingas in i ett avtal som Ryssland håller, kanske 20 år. Likt Budapestmemorandumet 1994 då Ryssland, USA och Storbritannien gav garanti till Ukrainas territoriella självständighet i utbyte mot att Ukraina avrustade sina kärnvapen. Ett andra avtal som Putin och hans anhang använt på toaletten är vänskapsavtalet 1997, där Ryssland och Ukraina skrev på att de respekterade varandras gränser, och där Ryssland fick arrendera flottbasen Sevastopol på Krim till 2017, sedermera förlängt till 2042. Avtal med Ryssland görs lämpligen på toalettpapper, så de i alla fall har en praktisk användning.

Om Ukraina avträder dessa områden, blir det som är kvar av Ukraina, ett land med än mer EU-vänlig befolkning och med än färre ryssvänliga befolkning. Långsiktigt kommer det att innebära ett än värre problem för den ryska imperietanken. Freden kommer därför att bli instabil och kortvarig. Likt Palestina blir det en plats för kontinuerlig konflikt, där Ryssland, likt Israel, kommer att knapra bit för bit. Kanske med samma utveckling som i Palestina, med mer och mer oförsonlighet och extremistiska rörelser. Likt Palestinas rörelse till totalitära, extremistiska muslimska rörelser, kommer Ukraina att få se tillväxt av de som Putin använde som förevändning för invasionen, extremhögern som han betecknar som neo-nazister.

Det ser mörkt ut.

Slava Ukraini!

​Den 18 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns de som hävdar den vetenskapsteoretiska ståndpunkten att en teoris grundläggande antaganden behöver inte vara sanna, då en teoris styrka ligger i dess förmåga att producera påståenden som kan visas vara sanna, eller i alla fall sannolika. En teori skall utvärderas utifrån dess förmåga att skapa testbara hypoteser, varigenom man kan förklara ett fenomen.

I ett berömt exempel på sanning sägs följande: Påståendet ’alla svanar är vita’ är sant så länge man enbart hittar vita svanar. När den första icke-vita svanen dyker upp, är påståendet falsifierat och från den tidpunkten gäller inte påståendet ’alla svanar är vita’.
Den dominerande teorin i ekonomi antar att människan är egoistisk genom att alltid försöka maximera sin nytta. Man har emellertid funnit, t ex i undersökningar av de som överlevde Titanic-katastrofen, att kvinnor, barn och amerikanska medborgare var överrepresenterade bland de överlevande. Med tanke på att män ofta är fysiskt starkare, borde männen vara överrepresenterade. Det antyder, minst sagt, att det fanns många män som inte utnyttjade sin styrka för att få plats i livbåtarna. Överdödligheten bland männen, trots deras fysiska möjligheter till överlevnad genom att slå sig till en plats i livbåtarna, antyder att de inte maximerade sin nytta, i det här fallet en ganska markant nytta, att leva.

Ekonomisk teori bygger således på en osanning som kan falsifieras, den kan förkastas som osann, att människor maximerar sin nytta.

Men ekonomerna står på sig. Teorins nytta står i dess konsekvens, att förutsäga och förklara, inte i dess antagandes sanning.

Detta, något bisarra sätt att argumentera, utnyttjas flitigt i begreppet ’alternativa fakta’. Det är inte viktigt hur sanna alternativa fakta är, utan vilken konsekvens de kan producera.

Handikappad blev funktionsnedsatt, som sedan blev funktionsvarierad. En människa som inte kan gå, var förr i tiden handikappad. När man är ung och frisk kan man gå över en sten. När man blir äldre försämras rörligheten och man kan inte längre gå över stenar som man tidigare kunde gå över. Man blir handikappad i sin rörlighet. På något sätt, som är mig obekant, gled ordet handikappad från att vara en beskrivning av en oförmåga, till att bli nedvärderande, varvid det ersattes av funktionsnedsatt. Det kan man säga var en begreppsmässig framgång då funktionsnedsatt är lättare att förstå. Man är nedsatt i någon funktion. Människan som sådan är inte handikappad, dvs med brister, utan den är i vissa avseenden handikappad, dvs har nedsatt funktion. Handikappad låter generellt, med funktion just pekar ut något specifikt.

Funktionen kan sägas vara samhälleligt bestämd, då det finns en normalitet, något som de flesta klarar av. Det finns en normalitet, att vissa stenar klarar de flesta av att gå över. Det är det som är det normala. Den som inte klarar av att gå över den normala stenen, är funktionsnedsatt, men blott i det avseendet. Funktionen är således inte absolut, utan relativt en förmåga som ses som normal. Att bestiga ett högt berg kan vissa, men inte de flesta. Det är inte normalt att kunna bestiga ett berg. Därför är oförmågan att bestiga ett berg, inte ett handikapp. Man är inte funktionsnedsatt om man inte klarar av att bestiga ett berg.

Termen Funktionsvariation tar fasta på att funktionsnedsatt är relativt något som anses vara normalt. Alla har funktionsvariationer. Därmed blev begreppen handikappad och funktionsnedsatt, som först pekade ut en viss grupp, de som inte klarade det normala, ersatt av ett begrepp som pekar ut förmågan som sådan, att gå över en liten sten, att gå över en stor sten, att bestiga ett berg. Det är som om det nya ordet ville ta bort ett stigma, att inte klara det normala.

Det nya begreppet, funktionsvarierad, skall inte dömas utifrån sin sanning, utan utifrån sin konsekvens. Kan vi bättre hantera människors varierade förmågor om vi använder begreppet funktionsvarierad, oavsett om den funktionsvarierade faktiskt är funktionsnedsatt?

Den som önskar att vi skall använda ordet funktionsvarierad måste därför belastas med kravet att visa att det nya begreppet har konsekvenser som gör oss och samhället bättre på något sätt.

Jag tror det blir svårt, ty om vi står inför stenen och en människa som inte kan ta sig över stenen, då kan vi, om vi erkänner människan som funktionsnedsatt, sätta in åtgärder för att kompensera för nedsattheten. Men är den blott funktionsvarierad, ja, då passar den personens variation inte in på stenen, varför den får finna annat att göra, för att utnyttja sin variation i sin förmåga. Risken med att ta bort den tydliga bristen i funktionen genom att benämna den varierad, gör att rättmätiga krav på att kompensera för nedsattheten, blir nedvärderade som orimliga krav på ett normaliserat agerande.

Men kvar står faktumet, det som är sant, att den handikappade inte kan ta sig över stenen. De nya begreppen, speciellt funktionsvarierad, som skapar alternativa fakta, tycks vara gjorda för att dölja, inte för att uppenbara. Sanningen får vika för de dimmiga konsekvenserna. Ja, t o m de goda konsekvenserna undviks.

Sanningen, hur obehaglig den än är, borde ha försteg, i vetenskapen, i samhället. Ty annars går vi omkring och tror att alla svanar är vita. Trots att det i en damm utanför Ferrara, guppar svarta svanar. Svanar som vi numer måste kalla vit-varierade.

​Den 17 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Du varnas för denna text, ty enligt nyrasismen är det som följer en rasistisk text. Till yttermera visso är den också byggd på negativa bevis, på en frånvaro av ett fenomen, och inte det som brukar vara starkast bevis, närvaron av något.

Du är nu varnad.

När ukrainarna kommer som flyktingar till Sverige, står vanligt folk beredd att hjälpa till. Jag ser foton och små filmer som visar människorna som hjälper. Likt flyktingkrisen 2015 finns många människor som hjälper till, med att dela ut mat, men också genom att öppna sina hem.

När jag ser dessa människor ser jag inte en enda schal. Inte en enda hijab skådar jag bland alla de som hjälper till. Det är mycket överraskande av två skäl.

Många muslimska kvinnor är arbetslösa. De har därför all tid i världen att hjälpa till.

Många muslimska kvinnor är inte arbetskraftsinvandrare utan flyktingar, varför de skulle ha mycket lätt att känna medkänsla, vilket skulle förmå dem att hjälpa till.

Männen är svårare att identifiera eftersom de saknar den lätta identifieringen genom klädseln. Om det är så att även de är frånvarande, vet jag inte. Jag inriktar mig således på kvinnorna, inte för att de är kvinnor, utan för att de går att identifiera. Eller snarare, att det går att se att de inte deltar.

Varför i herrans namn hjälper inte de muslimska kvinnorna de som är som dem, flyktingar och kvinnor?

Man skulle tänk sig att de skulle känna att de måste göra vad som visades mot dem, när de kom. Att de har att ge tillbaka till det svenska samhället, vad de själva fått. Men nej, den ömsesidighetskänslan tycks inte vara så stark att de kommer till hjälpcentran.

Man skulle tänka sig att de har stark medkänsla med flyktingar, ty de är själva flyktingar. Det är ju därför de är här. De har själva flytt och borde därför ha medkänsla med de som flyr, och med den medkänslan, komma för att hjälpa vid hjälpcenran. Men nej, medkänslan är inte s stark att de lämnar hemmet.  

Man skulle tänka sig att de har stark medkänsla eftersom flyktingarna är som de själva, kvinnor, och med deras barn. Men nej, inte ens faktumet att flyktingarna är som dem, kvinnor, och i de flesta fall, mödrar, får deras hjärta att mjukna så mycket att ge beger sig till hjälpcentran.

Varför hjälper de inte till? Varför dominera inte bilderna från hjälpcentran av de som vet vad det är att vara flykting, att vara flyende kvinna, att vara flyende moder?

Om min spekulation är korrekt, så är deras sammanlagda ömsesidighetskänsla och dubbla medkänslor, inte tillräckliga för att förmå dem att lämna sitt hem och hjälpa till.

I väntan på ett svar som motiverar deras frånvaro, säger jag:
Ni borde skämmas!

​Den 16 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Valfriheten i den offentliga sektorn är en helighet. Den kan inte diskuteras. Man kan diskutera privatisering, och kanske det enklaste, vinstmålen i offentlig verksamhet genom privata, vinstdrivande företag.

Men valfriheten är den heliga ko som inte kan beröras.

Vad sker om man undersöker vem som utnyttjar valfriheten och vem som inte gör det, och vad skälen är till utnyttjandet av valfriheten eller avsaknaden av utnyttjandet av valfriheten? Är valfriheten en rättighet som faktiskt, som i realiteten tillkommer alla? Eller är valfriheten ojämnt fördelad? Och är i så fall den ojämna fördelningen av valfrihet rättvist fördelad, dvs given till dem som mest behöver den?

Man kan välja att placera en del av sina pensionspengar. De som väljer att inte välja, eller som inte vet att man kan välja, och därför inte heller gör ett val, får sina pengar placerade i AP7 Såfa. Jag har gjort ett val. Jag valde att inte välja. Skälet var att jag inte vill lägga ner tid på att lära mig så mycket att jag kan göra ett informerat val. Jag tillhör därför den grupp som har en reell valmöjlighet, som därför gjort ett aktivt val, nämligen valet att inte välja. Men finns det andra människor som har sina pengar i AP7 Såfa, som inte gjort som jag, att aktivt välja att inte välja?

Om det finns en valmöjlighet, men det finns människor som inte väljer att välja, borde det vara ett stort fiasko för valmöjligheten. Ty vad är det för mening med en möjlighet som inte utnyttjas då den inte erfars?

Socialisten har alltid problem med valmöjlighet, ty den anser att en formell valmöjlighet är inte en valmöjlighet. Blott den som erfar valmöjligheten, har valmöjligheten. Om inte alla erfar och kan utnyttja valmöjligheten, är det inte en valmöjlighet. Då är det en valmöjlighet, en resurs, för de resursstarka, de som kan välja.

Socialisten är därför beredd att dra in en valmöjlighet som blott är formell, men inte reell. Eller så försöker den se till att alla som har den formella valmöjligheten, ges den reella valmöjligheten. Den nöjer sig inte med den liberala formella valmöjligheten, ty den vet att den är till för de resursstarka. Valmöjligheten är ojämnt fördelad, vilket strider mot socialistens honnörsord, jämlikhet, att alla har samma rätt, men en rätt som skall tillkomma alla.

Därför måste vi veta om alla som har valmöjlighet, väljer, vare sig de väljer att välja eller att avstå från att välja. I den mån vi finner att alla inte har den reella valmöjligheten, då skall valmöjligheten ifrågasättas.  

​Den 15 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sedan en längre tid anses det inte socialt acceptabelt att benämna den där chokladkakan för negerboll. Ordet neger är belastat och får endast uttalas som ’n-ordet’, dvs n-ordetboll.

Benämningen hen har kommit. Det är bra då vi ibland behöver ett personligt pronomen om, t ex en städerska eller revisor, då vi med hen kan undvika att göra det felaktiga, att könsbestämma städerskan till hon och revisorn till han.

Men ordet hen har börjat utnyttjas i den moderna uppfattningen att de fysiska könen inte motsvaras av de individuella könen, dvs den individuella könsuppfattning som en individ kan inta. Diskrimineringsombudsmannen har slagit fast att omgivningen skall använda det personliga pronomen som individen uttryckligen kräver. Rätten till benämningen har således individen. Vill den kallas hen, han, hon, eller dettet, skall omgivningen underkasta sig den viljan. Omgivningens egen uppfattning om individen spelar således ingen roll. Individen har all makt. Omgivningen ingen makt.

Ryssland vill kalla sina aktiviteter i Ukraina för ’speciella militära operationer’. Precis som i Sverige avseende hen, är det olagligt i Ryssland att kalla de ’speciella militära operationer’ som sker i Ukraina för t ex krig eller kanske mer modernt, ’k-ordet’.

Om vi skall respektera en enskild individs önskan att få sig benämnd som den önskar, varför skall vi inte respektera den ryska statsledningens önskan att benämna aktiviteterna så som de anser är korrekt? Ryssen bedriver inte ett krig, förlåt, ryssen bedriver inte ett k-ordet, utan en ’speciell militär operation’.

Nej, ryssen bedriver ett krig och flickan som ville bli benämnd hen får finna sig i att andra kan ha andra uppfattningar, och därför använder benämningen hon. Det blir ett fullständigt absurt tillstånd när makten över benämningar läggs på ett subjekt. Språk är intersubjektivt, det är en ständig förhandling, där uttrycken varierar beroende på tid, omständighet och person.

Om individen har rätt att avgöra andras benämning av den personen, då säger jag här och nu, mot vite från Diskrimineringsombudsmannen, att alla hädanefter använder ordet ’hejs’ om mig. Inte han, inte hon, inte hen, utan hejs.

Respektera min vilja. Ty jag är allt. Ingen eller intet står över mig. Jag är diktatorn över benämningar om mig.

Ner på knä och lyd! Jag benämns Hejs.

Denna vecka. Nästa vecka informerar jag er om vilket nytt ord jag kommit på och kräver att
ni använder.

​Den 14 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag har föreläst om företagsetik, där jag ansett mig kunna hävda att människan har minst fyra drivkrafter, egoism, samhörighet, omsorg och plikt. Speciellt plikten har varit i fokus för mig, eftersom det är en form för mänsklig motivation som är frånvarande i ekonomisk teori.

Jag har pratat om att plikt är att människan väljer en princip som den finner rättfärdig och värd att leva efter, både för individen och för samhället. Sedan följer personen principen, oaktat konsekvenserna, för sig och för andra, ty den måste följas då den är rättfärdig.

En sådan princip är att vid katastrofer ges kvinnor och barn företräde till räddning. Jag har hävdat den som en moralisk princip. Men även som en evolutionärt rationell princip, då varje kvinnlig individ är mer värdefull för människans överlevnad än varje manlig individ. Det behövs ju inte så många män för att fortplanta mänskligheten, medan det krävs så många fler kvinnor.  

Jag har använt en undersökning av de överlevande vid Titanic-katastrofen, som visade att kvinnor, barn och amerikanska medborgare hade högre sannolikhet att överleva. Medan de amerikanska medborgarnas högre överlevnad var svår för mig att förklara, kunde jag förklara kvinnors och barns överlevnad med den moraliska, evolutionära principen.

Jag vet inte om jag klarar av att hålla den föreläsningen igen. (Du kan ta del av en version av den på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=yarr0bLhuOA vid ungefär 20.20)

Den fick sig en törn när jag observerade att flyktingarna 2015 var till största del de som principen sade skulle stanna hemma och bära katastrofen i sina länder, medan deras kvinnor och barn skulle fly. Det var män, och framför allt unga män som kom. Som om Titanics livbåtar skulle vara fyllda av män, speciellt unga män.

Den fick sig en rejäl törn när jag såg filmer från evakueringen av Sumy den 8:e mars 2022, från krigets Ukraina. I bussarna satt ett antal unga män, på sitsar där kvinnor och barn borde sitta, om principen hade varit verksam.

Man hävdade att det var utbytesstudenter från framför allt afrikanska länder, som skulle sändas hem. Samtidigt visste jag att en vän, en kvinna och hennes son på 5 år, satt i en källare i Sumy och skakade av rädsla över bomberna. Hon blev inte evakuerad, medan män från Afrika fick sittplats.

Hur kunde dessa män anse att deras hemfärd stod över principen om ’kvinnor och barn först’? De hade ett val att stanna i källarna i Sumy och låta principen leva. Men de valde att se till sig själva, att fly, och lämna kvinnor och barn i källarna. 

Jag har hört, men minns just idag inte var, att en delförklaring till överrepresentationen av kvinnor och barn från Titanic var att besättningen hade revolvrar som de använde mot de män som försökte få plats i livbåtarna. Alla män följde således inte principen. Och den oförklarliga överrepresentationen av amerikanska medborgare, kan den förklaras av att amerikanska manliga medborgare var svagare i att tillämpa principen och lyckades undkomma besättningsmännens revolvrar?

Är principen om ’kvinnor och barn först’ en princip som är olika stark i olika kulturer? Är det så att amerikanska män i början av 1900-talet och afrikanska män på 2020-talet omfattas mindre av den moraliska, evolutionära principen, ’kvinnor och barn först’?

Eller har principen upplöst, för bland amerikanska män, och är nu allmänt upplöst, varför de ukrainska män som inte tar kvinnornas plats, gör det inte p g a att staten förbjuder dem?

​Den 13 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​NK skall sluta sälja pälskläder, där pälsen kommer från djur som enbart fötts upp för sin päls. Gott, tänker många. Det är absurt att djur skall födas upp blott för att ge människor flärden av en päls. Ty människan är i stånd att producera liknande klädespersedlar, med samma uttryck, och kanske med samma värmeförmåga.

Däremot sägs inget om t ex läderskor. De kan tas undan då lädret kanske kommer från djur som fötts upp, inte för att bli skor, utan för att bli mat.

Men, exakt vad är skillnaden mellan djur som föds upp för att bli päls, relativt rådjuren i en fålla, som födds upp för att bli en rådjurssadel en lördags kväll? Flärd i bägge fallen. Uppfödda för flärden på överkroppen eller flärden på bjudningen. I bägge fallen finns alternativ. Kanske inte så flärdfyllda, men en yllekappa och en bönsoppa är alternativ.

Rådjuret kanske kan försvaras genom att det foder rådjuret ätit utgör mat för dem, men inte för oss. Därför har djuret processat något vi inte kan. I pälsens fall krävs därför att pälsdjuret äter det som vi inte kan äta.

Men i rådjurets fall tillkommer ytterligare en sak, att rådjuret befinner sig på en plats som inte går att använda till något annat vettigt, dvs alternativkostnaden är i stort sett noll. Men, kanske ett annat djur, med förmåga att skapa lika mycket kött, med lika mycket näringsinnehåll, men kanske inte så välsmakande, kan ersätta rådjuret. Då har rådjuret en alternativkostnad, och kan väljas bort. Blott vilda rådjur kan sannolikt saluföras utan att drabbas av domen: Hyckleri.

Pälsdjuret har sannolikt inte alternativkostnader som är noll, eller nära noll. Visst producerar pälsdjuren kanske en päls som människan har svårt att helt imitera. Men vackra kappor och varma kappor kan människan producera i sina fabriker, varför pälsdjurets produktion av päls är onödig, annat än för flärd.

Hur är det då med kyrkor (vari jag innefattar moskéer och synagogor)? Kyrkor är oerhörda investeringar, som kostar mycket varje år, och som är för vidskeplighet, dvs en form av flärd. De ger människor behaget av att vara underkastad ett monster som de tror gör dem lyckliga, eller i alla fall inte olyckliga (ja, förutom de 6 miljoner som mördades i Förintelsen och de 5 miljoner som mördades i Holodomor, m fl).

De resurser som används för att bygga nya kyrkor och de som används för att underhålla kyrkor hade kunnat användas till mer produktiva investeringar och kostnader, som t ex sjukhus och skolor. Vård och kunskap istället för vidskepelsens flärd.

Slutsatsen får nog bli den, att varje tid har sin accepterade och icke accepterade flärd. Idag, i Stockholm, är pälsen icke accepterad, medan rådjurssadel och kyrkor är accepterad flärd.

​Den 12 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin