​Jag bodde på Parentesen, ett studentboende i centrala Lund som har sitt namn eftersom husen är byggda som en parentes. Det ger en sorts öppen inhägnad, med en gård som är väl lämpad för fester.

Det var ett frihetligt boende. Strax sidan om låg Smålands nation, med sitt boende. Där bodde marxisterna, eller snarare, kommunisterna, med sina palestinaschalar. Längre bort låg t ex Malmö nation, en plats för högern och deras frackar. Parentesen var varken eller. Vi var frihetliga, även om det bodde många … tja, om jag vågar kalla dem vänster, eftersom det ordet idag betyder något helt annat.

När jag bodde där arrangerade vi en vi pub någon kväll i veckan, där vi sålde öl och mackor till självkostnadspris. Det gick inte så bra. Vi gick plus varje kväll.

När vi skulle arrangera den traditionella storfesten på våren, bokade vi band, som vi ersatte generöst eftersom vi skulle bränna upp vårt överskott. Vi köpte in öl och grejor, och satte priserna så att vi äntligen skulle bli av med vinster från pubkvällarna. Vad jag minns gjordes detta under stor frihet. Vi hade inte kontakt med hyresvärden. Som ju var vi själva, genom Akademiska Föreningen, som kontrollerade studentbostäderna. 

Det blev en mycket lyckad fest. Många människor var på innergården och sprang omkring på korridorerna. Det var dans och glädje. Jag tror att blott ett intermezzo inträffade. En korridor, som hade haft tradition att kasta ut en TV på gården, återupptog den traditionen.
Men festen blev ett ekonomiskt misslyckande. Jag var kassör och gick och samlade upp pengar under dagen och kvällen. Jag gick in på mitt korridorrum och tömde ut sedlarna på sängen. Räkna fick jag göra när festen var slut. Även en kassör behöver ju festa. På natten skyfflade jag ner alla sedlarna på golvet, för att kunna sova.

När allt var över och alla räkningar var betalda, hade vi mer över än när vi började festen. Vi hade misslyckats i vår avsikt att göra oss av med vårt överskott.

Därefter kom vi på att vi skulle ha filmkvällar, där vi visade filmer som ingen annan kunde komma på att visa. En kväll visade vi Edvard Persson i filmen ’Snapphanar’. Den filmkvällen gick med stor förlust. Vilket ju var avsikten. Sedan flyttade jag och vet inte om de någonsin har lyckats att ödsla ut överskottet från vår öl och varma mackor.  

Idag är det andra bullar på Parentesen. Det är tydligen så otyglat och brutalt, att hyresvärden har satt upp staket, med taggtråd kring gården. De har gett varje boende tre band att fästa om handleden, som skall användas om man vill komma in på festen. Ett band till en själv, och två band till två kamrater.

Det är svårt att föreställa sig en inhägnat Parentesen, med ståltråd. Kanske de också har en skylt över ingången: Studier ger frihet.

Föreställ dig våndan hos varje parentesenbo: Vem av alla mina kamrater skall jag ge ett av de två banden, och vilka skall inte få band? Hur blir vänskapen efter festen med de som inte fått ett band? Det är Sophies val, på akademiska.  
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/entreband-till-studentboende-i-lund-ska-stoppa-ursparat-valborgsfestande

Mina fester hölls för 40 år sedan. Kanske har Parentesen-festerna förändrats och blivit brutalare, precis som samhället i övrigt blivit brutalare. Eller så har värderingar förändrats och hierarkier etablerats, som tidigare inte fanns. Idag finns ju maktfullkomliga småpåvar som märkligt nog har makt, lite överallt. Då gavs förtroende, men det kanske inte ges längre?

Oavsett vad, så känns det som att jag levde i ett fritt studentboende, medan dagens parentesboende lever ofritt, omgiven av taggtråd och med passersedlar för att få komma in till sitt korridorrum. Parentesen påminner om det som är dagens koncentrationsläger, men där lägerfångarna skyddas, gated community. Parentesen, ett gated community, där studier ger frihet.

​Den 30 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Den 19:e april laddade jag upp ett forskningspaper som jag ville få spridning på, men p g a dess struktur, men kanske också innehåll, insåg jag att det aldrig skulle bli publicerat i en tidskrift. SSRN (papers.ssrn.com) är ett internetmedium där man kan ladda upp och få viss spridning på sina alster.

Den 27:e april får jag följande meddelande från SSRN: ”Your Paper Makes SSRN Top Ten List.” Ojdå, det låter lovande, tänkte jag. Och läste vidare.

”Your paper, "TOWARDS A CRITIQUE OF CORPORATE GOVERNANCE RESEARCH", was recently listed on SSRN's Top Ten download list for: CGN: Surveys of Corporate Governance (Topic)” Jaha, det var inte alla paper på SSRN som ingick i konkurrensen, utan blott en subkategori av paper. Men, det är ju en relevant subkategori, så nyheten är fortfarande god, om än inte så oerhörd. Jag läste vidare:

”As of 26 April 2023, your paper has been downloaded 16 times.” Tja, det var väl inte så mycket att orda om? Men, det är ju lika för alla, så i den kategorin är tydligen 16 nedladdningar mycket. Så, jag klickade in mig på den sida som skulle visa hur mördande konkurrensen om topp tio-listan var.

Av de nya paperna var mitt paper nummer ett. Det ser bra ut. Mitt paper var inte blott ett av tio, utan det var nummer ett! På toppen!

Men, när jag tittar på de paperna som kommer på andra och tredje plats, då tappar jag min lycka över förstaplatsen. De finns inte. Mitt paper hyllas som segrare i en tävling är det fanns en deltagare, mitt paper.

Den initiala glädjen har nu reducerats till en irritation, ja, en förbannelse över ett system som försöker vara positivt och understödjande, men som är löjeväckande.

Akademiker behöver uppmuntran ty vi lever i en värld där vi omges av ständig kritik. Vi blir ifrågasatta på lektionerna, utvärderade efter varje kurs av studenterna. Varje paper vi skriver går igenom en smältdegel av kritik, först av goda kollegor, sedan av mindre goda kollegor på seminarier, därefter kritik på konferenser, och slutligen, den absoluta grottekvarnen, tidskrifterna reviewers som till 90% är fokuserade på att se bristerna i paperna och till 10% medge att…ja, papert var välskrivet.

I all denna kritik, i all denna negativitet, söker man gärna efter uppskattningar. Vi har de formella uppskattningarna, att bli utnämnd till doktor, docent, professor. Vi har några positiva kollegors uppskattningar, främst i kafferummet och via mail. Vi har studenternas uppskattningar, om det sker, i kursutvärderingarna. Vi har prominenta kollegors uppskattningar, som när Jensen, en världskändis i mitt fack, letade sig fram till mig i folksamlingen i en paus och tyckte att min forskning om företagsgrupper var mycket intressant. Och slutligen har vi uppskattningen man erfar från en journal, när den accepterar papert för publikation, följt av kollegors uppskattning av publikationen.

När jag gjort denna uppskattningslista, ser det ut som att vi sett till att vara helt omgivna av uppskattningar. Ja, att den borde kunna uppväga och desarmera den omgivning av kritik som vi också lever i.

Men, den långa positiva listan till trots, är ändå upplevelsen när man lever i akademikerns värld, att kritiken och negativiteten är helt överväldigande relativt de berömmande, positiva inslagen.

SSRN försöker då vara ett av de positiva inslagen. De har skapat en primitiv algoritm som skickar ut ett automatiskt mail, utifrån ett papers nedladdningar, där den dumma algoritmen relaterar till andra paper i kategorin. Och, när det som i mitt fall, inte finns fler paper, konstaterar att mitt paper är nummer ett. Men den är så dum att den inte noterar att ett paper av ett paper är inte en prestation. Att vinna en tävling där man är ensam tävlande är inte mycket till vinst. Algoritmen borde beakta antal paper och borde beakta en sorts nedre gräns för uppmärksamhet. Med all respekt SSRN, men 16 nedladdningar på en vecka antyder att mitt paper inte nått upp till kioskvältarstatus.

I vår miljö är uppskattning viktig. Men inte vilken uppskattning som helst. Uppskattningar har ett värde. Jensens kommentar hade onekligen ett värde. Jag minns den ju fortfarande. Trots att jag inser att han sannolikt gör så till alla unga doktorander, väl medveten om uppskattningars värde.

SSRN:s uppskattning är löjeväckande.

Trots att jag lever i kritikens hårda miljö, vill jag inte ha folk som står ut med gatan, där mina paper färdas, som lovordar mina paper. Jag tar hellre orden från barnet, som säger sanningen om kejsarens nya kläder.  

​Den 29 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Meritokrati legitimerar dagens samhällssystem. Man kan bli något, om man har meriter. Men ändock står sig familjerna väl och tycks kunna främjar de sina. De sk socioekonomiska faktorerna, kanske främst föräldrarnas utbildning, förklarar akademisk utbildning och därmed den himlastege som den kan ge. De meritokratiska hävdar att det förvisso är sant att det sker en irrationell selektion till akademisk utbildning. Men sedan! Sedan minsann! Sedan går meritokratin in och gör sitt jobb, så att blott de effektivt förmögna i samhället får en god karriär.

I vårt tidigare samhällssystem fanns en jordägande klass som fick sin legitimitet från kyrkans konservativa ideologi, som sade till människorna att ta sin plats och gör gott från den. Kungen är av gud. Adeln har tilldelats sin makt och plats i samhället av gud. Där gör den sin tjänst. Legitimiteten är av gud. Så såg den riktiga ordningen ut.

Guden som legitimitet har idag ersatts av meriten, där den kan vara formell, genom akademisk examen och karriär, eller entreprenöriell, som i Kamprads fall, dvs de den gruppen av entreprenörer som lyckas. Vi tror på den meritokratiska ordningen, så som de före oss trodde på den aristokratiska ordningen.

Vi människor lyckas alltid ha en ideologi som rättfärdigar den ordning vi lever i. Mången intellektuell bidrar med det ideologiska stödet för den rådande ordningen. Pangloss ord råder: Det som finns, är det rätta.

Idag finner vi aristokratins dåtida legitimitet löjeväckande. Eftersom gud har dött, finns ingen legitimitet för de av gud utvalda.

Men självkritiskt måste vi då inse att morgondagens människor sannolikt kommer att skratta åt vår legitimeringsgrund, meritokratin. Men vi kan inte se vad det är de kommer att skratta åt. ty den är ju legitim för oss. Den är rättvis. Inget kan vara på något annat sätt. Under alla tider före oss hade de ideologi som rättfärdigade deras samhälle. Idag, inbillar vi oss, har vi ingen ideologi som rättfärdigar, ty det är, ja, just, det ÄR rättfärdigt.

Med oss slutar samhällets legitimitet, eftersom vårt samhälle inte kräver legitimitet, eftersom det är rättfärdigt, korrekt, rättvist.

Med oss slutar historien om system som har befängda, absurda ideologier som rättfärdigar, ty vårt system är det sista, det korrekta, det rättvisa.

Eller hur?

​Den 28 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Gustav Vasa red in i Stockholm 1523. Det anses vara starten på den stat som heter Sverige. I år är det därför 500 år sedan som staten Sverige startade. Sverige kan därför anses vara 500 år gammalt.

En krönikör, Hjalmar Olsson, som är engagerad i 500-årsminnet, uttrycker sin oerhörda besvikelse att de som han kallar ’vi’, inte firar detta. Han skriver ” Så frånsäger vi oss lusten och glädjen i att återberätta historierna om vårt lands rötter och fundament och står där lite vilsna och osäkra på var vi kommer ifrån.”
( https://www.svd.se/a/2By6bR/debattor-sverige-fyller-500-ar-men-museerna-bryr-sig-inte )

Men, vad är det Sverige som är 500 år, och vem är dessa ’vi’?

Jag är född skåning. Den landytan överfördes från Danmark till Sverige genom freden i Roskilde den 26 februari 1658. Skånes plats i Sverige är därför 365 år. Inte 500 år. Det Sverige, om man räknar den landmassa som staten Sverige kontrollerar, är således inte 500 år gammal, utan 365 år gammal.

När krönikören skriver om dessa ’vi’ kan han således inte innefatta skåningar i ’vi’, eftersom en grupp av de som idag är svenska vi, blott varit vi i Sverige i 365 år.

Mot detta kan anföras frågan ’hur gammal är jag? Den 16:e juni 1957, på Hörbys BB, föddes ett barn, som gavs namnet Sven-Olof Yrjö Collin. Det barnet växte till sig, utvecklades och hävdar snart, den 16:e juni, att den är 66 år gammal. Men den som finns idag, en av de få avskedade professorerna i Sverige i företagsekonomi, är sannerligen inte den som fanns på Hörby’s BB den 16:e juni 1957.

Detsamma gäller Sverige. Varken styrelsesättet, språket, eller landmassan är 500 år. Det finns delar som påminner om varandra, som t ex det formella styrelsesättet var då en auktoritär monarki, medan det idag är det en demokrati med symbolisk monarki. Vissa delar av landmassan är densamma, medan andra, som Skåne, är nytillskott.

Med tanke på landmassan kan man hävda att Hjalmar Olsson företräder en svensk imperialism och historieförvanskning när han försöker reducera oss skåningar till ett 500-årigt vi, när det blott är ett 365-årigt vi, där en hel del av detta vi, skåningarna i början av övertagandet som hävdade Roskildefredens text, att Skåne skulle få förbli skånskt avseende sådant som lag och gudstjänstordning, starkt motsatte sig att bli en del av det svenska vi.

Stockholmarna kan fira ett 500-årigt Sverige. Men vi, som bor i närheten av Vä, som dessa ’vi’, dvs svenskarna innan freden, brände om och om igen och mördade och våldtog, kan knappast omfattas av ett 500-årigt vi.

​Den 27 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En pojke var lite motsträvig till att sälja majblommor. Men han övertalades. Det gick inte så bra, så han blev aningen nedslagen. En vuxen vän gav honom hjälp genom att föra ut hans försäljning på Facebook.

Nu började det hända saker. Det hände så mycket att media berättade om hans försäljning.

Det är här jag tror rasismen börjar.
Han kom in i ett rasismsammanhang. Han är en mörk pojke, med krulligt hår och varm leende, vars högsta dröm är att få uppehållstillstånd. Mörk, flykting, liten. Det reagerar rasismsammanhanget på.

Nu stiger hans försäljning dramatiskt. Även om jag inte vet vilka bevekelsegrunder folk hade till köp, så är det rimligt att anta att det inte var köpet av majblomman som drog mest, ty det köpet kan göras bland alla de barn som just nu springer omkring och säljer. Det som var attraktivt för köpet var att få köpa av en mörk flyktingpojken som längtar efter uppehållstillstånd. Köpet blev en politisk handling av de som ingår i rasismsammanhanget.  

Nu tog det sådant spinn att folk deklarerade, precis som man brukar när man ätit något gott på en exotisk restaurang eller plats, att man minsann hade köpt majblomma av pojken. Det blev en majblommeköpselfie, för att visa sin godhet och sitt engagemang för de som han kan antas representera. (Matteusevangeliet 6:1)

Men nu går det än mer i spinn, ty nu vaknar den andra sidan i rasismsammanhanget, rasisterna och/eller främlingskritikerna. Inte är det många, men någon drar till med så grova ord som att det är otrevligt att se dessa mörka och dessa med hucklen som alltid skall dras fram.

Då går det i fullt spinn. Politiker som tidigare har gjort en majblommeselfie, dvs deklarerat att den köpt majblomma av pojken, drar nu på för fullt, aningen mot de rasister som protesterar mot gullandet av pojken, men framför allt mot andra politiker som inte högljutt protesterar mot rasisterna. Detta kser i stor utsträckning på den intellektuella avskrädeshögen Twitter.

Vi som inte ingår i rasismsammanhanget, dvs som varken är rasister eller anti-rasister, utan bara är icke-rasister, dvs sådana som finner hudfärg vara en meningslöshet, ser med stigande förvåning på detta gyckel. Pojken är sedan länge avpolletterad och har blott blivit en symbol i rasistsammanhanget, där vuxna plockar poänger gentemot varandra. Detta spektakel, detta rasismsammanhang är motbjudande.

Men den pojke som nu blivit reducerad till en symbol, finns fortfarande där som levande människa. Han har tjänat en ryslig massa pengar på rasismsammanhanget och dess motbjudande dynamik. Men han har pengar på banken. Tyvärr kan han inte köpa ett uppehållstillstånd. Ett sådant har han inte, trots att han är född i Sverige och har levt sina 12 år i Sverige.  

​Den 26 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fox News har ingått en förlikning med Dominion, bolaget som stod för rösträkningsmaskinerna vid presidentvalet i USA. Fox News har hävdat i nyheterna att valet inte var korrekt och att rösträkningsmaskinerna ändrade på resultatet. Bolaget bakom maskinerna, Dominion, kallade Fox News till en förtalsrättegång. Strax innan den började, ingick Dominion och Fox News ett avtal där Fox News betalar Dominion 787 miljoner dollar, ungefär 8 miljarder kronor.

Man har kunnat visa upp att Fox News rapportering om valfusk var felaktig, men också att den var medvetet felaktig. Fox News är en nutida nyhetskanal, där man inte nöjer sig med att rapportera, utan också att värdera, dvs man ideologiserar sitt material. I det här fallet valde man att föra fram Trumps och hans anhängares berättelse, att valet var uppgjort.

Fox News är en kanal som lyckats träffa in den ideologisering som skett i USA. Men de har också fått konkurrenter, vilket kan ha inneburit att de sträckt sig än längre, och i detta fall, med medveten ideologisering och lögner, sträckt sig för långt.

Hemma i Sverige försöker högern, speciellt extremhögern, profitera på denna ideologiska högerkantring och attackerar SvT som vänsterns förlovade borg. Det finns förslag på allt från att lägga ner SvT, till att styra bolaget hårt.

Försvararna av SvT hävdar att det behövs en offentligt finansierad mediekanal som inte lyder under de kommersiella villkor som kan förmå t ex Fox News att tulla på journalistiken professionalism. (https://www.svd.se/a/LlmyGV/s-darfor-slar-vi-vakt-om-public-service )

Det försvaret har emellertid två faktum mot sig. Ett är att vi, trots högerkantringen i samhället, inte fått en TV-kanal, eller annat betydande media, som har kantrat och blivit så tydliga ideologiska propagandakanaler som Fox News. Just nu synes det finnas svaga skäl för att ha en kanal som inte behöver böja sig för kommersialism. Plus att högern gärna anför att ett av de mest kommersiella jippon vi har, schlagerfestivalen, finns i SvT. (https://www.youtube.com/watch?v=BCaHi6usK-0 )

Det andra faktumet är att även SvT delvis har lämnat den seriösa journalistiken och förmedlar idag ideologi, och ideologi av värsta tänkbara sort, nämligen rasism (läs https://doncollin.weebly.com/blogg/hudfargen-avgor-vad-jag-far-saga ). Inte ens en icke-kommersiell kanal kan stå emot ideologiseringen. Däremot måste man, i rättvisans namn, säga att ideologiseringen på SvT är blott en svag vindfläkt relativt den ideologiska stormen på Fox News.

Att vi inte har ideologiserande dominerande media idag, innebär inte att vi står utan risk att få dem i morgon. Det är ett skäl att behålla SvT.

Vi har en debatt om ideologiseringen på SvT, vilket kan innebära att SvT hålls på tygeln. Men, mot det kan anföras att debatten inte tas på det allvar den borde.

Slutligen, attackerna från högern, delvis välmotiverade, t ex SvT:s rasismtolerans, innebär att de vill nedmontera SvT’s självständighet, vilket är ett hot mot visionen om SvT’s oberoende journalistik.

Vi måste förlita oss på att förnuftet, vår frihetlighet och, inte minst, att den demokratiska debatten kan rensa ut de små inslag av ideologisering, t ex rasismen, som idag finns på SvT och försäkra oss om att SvT fullgör sitt samhälleliga uppdrag. Goebbelsfasonerna, t ex Fox News, skall inte få en jordmån i Sverige. Därför är mitt slagord, bevara SvT svenskt.

​Den 25 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

Riksrevisionen har granskat hur framgångsrik polisen är i sitt arbete. Ett sätt är att se hur många ärenden som inte bara lett till förundersökning, utan som lett till att ärenden kommit till en åtalare, dvs där polisen anser att de klarat upp brottet. Av de anmälda brotten går andelsmässigt så här många till åklagaren: Bedrägeri 4%, bostadsinbrott 8%, misshandel 9%, olovlig körning 80%, rattfylleri 80% och skadegörelse 1%.

Att olovlig körning och rattfylleri har så stor uppklarandeprocent beror ju sannolikt på att det är en polis som fångar in en person. I de andra brotten finns ingen polis närvarande vid brottets utförande.

Men notera att en polis sällan undviker att göra en anmälan, medan privatpersoner gör en bedömning om den skall ta sig omaket att göra en anmälan. Därför är procentsatserna för uppklarade brott sannolikt för höga, då alla brott inte anmäls. Sedan kan siffran också korrigeras för att någon anmält en händelse som den uppfattar som brott, men som inte är ett brott.

Oaktat dessa synpunkter, torde vi kunna ge rekommendationen till banditer att ägna sig åt skadegörelse och bedrägerier, ty det är i stort sett en brottslighet där banditen går fri.

Riksrevisionen tror att den bristande effektiviteten beror på brist på poliser i lokalpolisområdena, som härrör från att poliserna binds till de grövre brottens utredningar, bristande kompetensutveckling och för lite anställda civilanställda, som kan bistå poliserna i utredningarna.

Polisen har, precis som militärmakten, en förebyggande uppgift. Helst vill vi att existensen av polisen skall innebära att de inte behöver göra något annat än existera. Blotta risken för att bli upptäckt och att polisen tar förövaren till åklagaren skall göra att en individ inte utför en brottslig handling. Hur effektiv polisen är i sin förebyggande uppgift har Riksrevisionen inte granskat, ty hur undersöker man de brott som inte äger rum p g a att polisen finns? Men man kan anta att om uppklarandeprocenten är så låg, då är sannolikt förebyggandeeffekten mycket låg. Samtidigt som anmälningsbenägenheten blir låg.

​Slutsatsen är att medan polisen ägnar sig åt att jaga alla skyttar och bombare, har skadegörare och bedragare glada dagar. Vi skall inte säga att brott inte lönar sig, utan att vissa brott lönar sig.
 
Den 23 april 2023 
Sven-Olof Yrjö Collin
Källa: https://www.riksrevisionen.se/download/18.ccc1e75186925e1ac8234f/1677506875531/RiR_2023_2_rapport.pdf
​

​Som du ser på bilden, hälsar Vänsterpartiet muslimerna en god avslutning på ramadan. Det kan ses som en vänligt gest, likt glad påsk, god jul, gott 1:a maj. Men det är mer sannolikt ett uttryck för att muslimer i ökad utsträckning blir svenska medborgare och därmed får rösträtt. Som exempel tror jag inte att det forna Vänsterpartiet, då vpk, hälsa muslimerna år 1989.

Detta hälsande har blivit vanligare bland politiker. Men också polisen hälsar dem. Polisens hälsning, som, vad jag vet, inte görs till judarna under deras påsk, skall nog ses som ett uttryck för polisens önskan att hålla sig på god fot med den muslimska folkgruppen, som, olikt judarna, har visat sig ha ett avsevärt våldskapital, större än någon annan totalitär fascistisk rörelse tidigare uppvisat i Sverige, vilket framkom under koranupploppen förra påsken.

Men, hur kan ett forna kommunistiskt, numer ett socialistiskt parti, framföra en hälsning som innebär att legitimera en totalitär, fascistisk religion? 

Karl Marx, en judisk-tysk filosof och ekonom, som är en förgrundsgestalt hos både socialister och kommunister, lär ha sagt att religionen är ett opium för folket. Det är lätt att förstå att himmelska löften tas emot av den som i det jordiska, verkliga livet har föga av något. Religionen är en sorts Kiviks marknad, som säljer tingel-tangel, till människors förtjusning. Men med högst avsevärda skillnaden att man får se Kiviks tingel-tangel, men man får aldrig får se produkten som religionen säljer, himmelriket. Man köper verkligen grisen i säcken. Trots faktumet att det inte finns en gris i säcken.

Som demokratisk socialist är det svårt, ja omöjligt att vara hängiven en religion med en gud, eftersom den högsta principen för en demokratisk socialist är demokratin, medan för den totalitära religionen är det gud. Man kan inte lyda under två herrar. Antingen böjer du dig för människorna i demokratin eller för guden i religionen.

Detta till trots har den socialdemokratiska varianten av demokratisk socialism i Sverige växt fram tillsammans med kristna. De har varit så intimt förknippade att det t o m finns en speciell organisation inom socialdemokratin där de kristna organiseras. De kallades tidigare för Broderskapsrörelsen, men kallas idag för Tro och solidaritet, för att kunna attrahera andra religiösa, inte minst, muslimer. Sannolikt inte asatroende.

Socialismen har haft en ådra som ansluter nära till de kristna, men även judar har haft lätt för att vara socialister. I Sverige växte socialdemokratin fram i nära kontakt med en del deltagare i frikyrkor. Dock har kristna setts som konservativa, varför de kristna har hållits i strama tyglar. Paradoxalt nog, när Sverige började sin magnifika profana resa, med början på 50-talet, och som mest magnifikt på 60-talet, gavs Broderskapsrörelsen 1969 en plats i partiets verkställande utskott. Det var onekligen en helt otidsenlig åtgärd.

Men socialisten behöver inte ha så stor svårighet att vara kristen, ty som Jesus sade: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” (Markus 12:17) Det har tagits som intäkt för den åtskillnad som kristna gör mellan kyrka och stat. På det sättet kan kristna socialister tjänar två herrar, gud och demokratin.

Värre är det med den religion som inte sökte sig österut, mot romarriket, och därför var villig att ge tillkejsaren. Medan de kristna etablerade sig i Romarriket, och inte angrepp den profana makten, utan lärde sig leva vid dess sida, och sedan blev ett magnifikt stöd åt den världsliga makten, etablerade sig islam i österled, utan åtskillnad mellan stat och religion. Islam blev därmed en totalitär religion där allt skulle underkasta sig islam. Kejsaren fick inget av muslimerna, utan blev ett huvud kortare.

Vänsterpartiet i Sverige har sina rötter i en liknande totalitär ideologi, kommunismen, där den islamiska kyrkan är ersatt av det kommunistiska partiet, som, likt allah, alltid har rätt och därför alltid skall åtlydas. De har aldrig haft svårt för att smickra, ja, t o m krypa för det totalitära. Den 7:e oktober 1989 skickade Lars Werner, forna vpk-ledaren, följande telegram till diktatorn i DDR, Honecker: ”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”. En månad senare, den 9:e november, föll en del av den byggnaden, nämligen Berlinmuren. Som jag skrev ovan: ”Det var onekligen en helt otidsenlig åtgärd.”

Idag fortsätter Vänsterpartiet krypa för och smickra det totalitära genom att skicka en hälsning till muslimerna, inför deras avslutning av ramadan, vilket var den månad då allah talade till mohammed och gav världen koranen. Eid Mubarak tillhör en tid som förvisso rymmer ödmjukhet, men som i grunden handlar om ett etablerande av förtryck genom en förment helig skrift.

Den hyllningen motsvarar att Vänsterpartiet hade skickat en hyllning den 18 juli. Den hälsningen hade gått till nazisterna, eftersom nazisterna firar den 18 juli som dagen då nazisternas koran, Mein Kampf, av nazisternas profet Adolf Hitler, publicerades.

Jag missunnar inga folkgrupper deras högtider. Fira på! Men jag deltar inte i de högtider som är uttryck för en förminskning av människan och som etablerar totalitära principer. Den som deltar i dem, och som t ex erkänner dem genom att hälsa dem, legitimerar det avskyvärda.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin 

Biblioteket i Bagarmossen i Västerås är unikt genom att vara en föregångare. Det är det första biblioteket i Sverige som har en proletariatsbibliotekarie anställd, som har ansvaret att utveckla möjligheterna för den grupp som idag är undanskuffad, bortglömd, men även nedvärderad, nämligen de som är proletärer. 

Proletariatsbibliotekarien i Västerås säger ”Att jobba med de här frågorna kan vara ett sätt att lyfta fram proletariat-personer”

Proletariatsbibliotekarien deltar aktivt i inköpen av media, så att proletariatsperspektivet blir tillgodosett genom inköpen. Den arrangerar träffar och sammankomster, för att föra fram proletariatperspektivet och proletariatet.

Proletariatsbibliotekarien säger: ”Om man tänker i ett stort och brett perspektiv så kanske det här kan utmana fördomar och normer. På sikt kanske det kan skapa bättre förutsättningar för människor, att fler kan våga vara sig själva”.

Man vill därmed ”lyfta fram proletariat-perspektivet och motverka diskriminering och proletariatfobi. Att lyfta fram det proletära vidgar perspektivet och ger en högre kvalitet på bibliotekets verksamhet.”

Man har två proletariatshylllor, en för vuxna och en för barn. Inte minst den för barn anses viktig: ”Barn ska kunna läsa böcker och känna att det handlar om mig.”

Barn i proletariatsfamiljer, eller barn som identifierar sig som proletär, måste ha en möjlighet att få bekräfta och utveckla sin identitet. Där står biblioteket i Västerås som en stödjande kraft i barnets identitetsutveckling.

Givetvis har detta progressiva agerande fått kritik. Man ifrågasätter varför just proletariatet skall få en speciell proletariatsbibliotekarie, och man ifrågasätter varför media som berör proletariatet placeras på speciella hyllor, och inte under sitt ämnes fack.

Proletariatsbibliotekarien motiveras med att den är där för att värna en utsatt grupp i samhället. De speciella hyllorna motiveras med två argument. De som söker sin identitet i proletariatet kan lätt hitta sitt material om det står på en speciell hylla. Hyllan blir också en samlingspunkt för proletärer, och är därmed en identitetsbekräftande plats.

Detta kan vara en satsning som får många efterföljare. Det förs diskussioner i Vellinge kommuns biblioteksnämnd att införa en golfbibliotekarie, då gruppen golfare förvisso inte är en undanskymd grupp i Vellinge, men i samhället i stort betraktas golfare med tveksamhet och blir ofta utsatta för löje.

Den 22 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin    

​Länkar som användes för detta blogginlägg finns här:
https://sverigesradio.se/artikel/har-ar-skolan-med-en-egen-regnbagsbibliotikarie
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/vasteras-forst-i-landet-med-regnbagsbibliotekarier
https://www.minabibliotek.se/sv/content-page/regnbagsbiblioteket
​

​Jag läste i tidningen att en skådespelare, Félice Jankell, sade ”Jag har alltid känt mig ensam. Jag har liksom aldrig fattat var min flock är.” Jag delar förvisso den grundläggande ensamhetskänslan, speciellt i yrkeslivet. Men i mitt yrkesliv har jag tillhört tre forskargrupper, där jag i två känt en hel del samhörighetskänsla, dvs det som gränsar till flockkänsla.

Men den tredje gruppen var min flock.

Vi var fem i en bil med sju säten. Tiden var någonstans strax innan 2010. Vi åkte längs med kustvägen, norrut, från Los Angeles. Jag satt på ett passagerarsäte. Jag hade blivit förvisad dit då en del i min flock blev åksjuka av min körning.

Vi åkte ut på en veckas semestertur på USA:s västkust efter att ha deltagit i två världsledande konferenser, i två av företagsekonomins största ämnen, redovisning och management.

Vi, denna grupp av fem, hade skapat olika paper som hade accepterats för presentation på dessa konferenser. Jag satt i bilen, trots att jag avvisats av gruppen som förare, och var mycket glad, nöjd, och stolt. Jag kände mig som en i min flock.

Vi var en liten forskargrupp som kom från en av de mest oansenliga högskolorna i Sverige, för att inte säga, hart när, en föraktad högskola, Högskolan i Kristianstad. Vi, denna flock, denna oansedda flock, där några återhämtade sig från den åksjuka jag skapat med min engagerade körstil, hade skapat forskning som accepterats för presentation på två världsledande konferenser, i två olika ämnen.

Hur många forskargrupper i företagsekonomi i Sverige, vid Sveriges mest ansedda universitet, som Lund och Uppsala, eller handelshögskolor, som den i Stockholm, hade deltagit, samma år, på dessa två konferenser? Jag var mäkta stolt, där jag satt på passagerarsätet. Jag var arbetslycklig, i min flock.

När vi, flocken, kom hem till institutionen hyllades vi inte, vill jag minnas för vår, i mitt tycke, anmärkningsvärda prestation. Däremot fick vi veta att vår resa hade kostat väldigt mycket. Men det rörde mig inte det minsta. Är man i akademin är man van vid, ja, man måste göra sig van vid och därmed okänslig för bedömningar som mer grundar sig på missunnsamhet och avundsjuka än på effektivitetshänsyn. Ty vad kan vara mer effektivt för en högskola än en forskargrupp från ett illa sett lärosäte som presterar mer än mången annan forskargrupp i landet?     

Min flock gav mig glädje, samhörighet och skydd från avund. Den innebar att jag presterade mer och arbetade mer än jag någonsin gjort före eller efter flocken.

Även om detta påstående kan anses vara kontroversiellt, speciellt bland de avundsjuka, så vill jag hävda att det anmärkningsvärda i att högskolans företagsekonomiutbildning, något år efter att jag förvissats från förarplatsen, utsågs till den utbildning som, tillsammans med handelshögskolorna i Jönköping och i Stockholm, gavs det högst betyget i den nationella utvärderingen av företagsekonomiämnet, var en effekt av flocken. När jag var på en nationell konferens, efter utvärderingens resultat var kända, och en av de ansvariga för utvärderingen, en av de mest renommerade och ansedda företagsekonomerna i Sverige, banade sig väg till mig genom samlingen av chattrande konferensdeltagare och ville trycka min hand för att gratulera mig för prestationen, erfor jag samma mäktiga stolthet som jag kände i bilen. Stoltheten över flocken. Trots att flocken hade avvisat mig som förare av flockens bil.

Kaffe, koffeintabletter, hårt arbete, långa arbetsdagar och bildning, allt detta i all ära, men en god flock, som ger glädje och stolthet, ger oanad förmåga.

​Den 21 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Migrationsverket har, i en granskning, visat sig vara en myndighet som gravt misslyckats i sitt värv, som gravt misslyckats i sin rekrytering av personal, och som förefaller vara gravt politiserad. Det är inte en myndighet, det är inte en byråkrati, utan en politisk aktör. Staten underordnas en politisk opinion och grupp.

En mängd barn har förts ut ur landet, trots att det finns en lag som skall förhindra sådan kidnappning. Domstolarna dömer inte efter avsikten i lagen och än värre, de dömer olika. Barnen, som skulle vara skyddade av staten, befinner sig nu i annat land, som kidnappade har de först till det landet. Staten underordnas kidnappare och barnen skyddas inte av staten.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/granskning-halften-av-barnen-fick-inget-skydd-trots-kidnappningsrisk

Socialtjänsten på vissa orter, rapporteras det om, vågar inte tillämpa sina regler, ty då uppstår hotfulla situationer. Socialarbetare flyr arbetsplatserna, som inte kan skydda sina handläggare. Staten kryper för migranternas våldskapital. Staten skyddar inte sig själv.

I samtliga fall i denna lista, rör det migranter. Det är lätt att lasta migranterna, ty det är onekligen de som försöker komma in i landet, oaktat asylskäl, de som kidnappar sina döttrar, drivna av en barbarisk kulturs normer av kvinnoapartheid, och det är de som, födda i barbariska fascistiska kulturer, utövar sitt hot om våld, och ibland realiserar sitt våld.

Men det är än mer den svenska statens oförmåga att vara det som den en gång var, den goda staten. Den har nu blivit den onda staten. Den som övertas av politiska grupper och våldsverkare.

Jag är född 1957 och levde mina formativa år under 60- och 70-talet, då staten, i alla fall i min släkt, sågs som den goda staten. Den som behövde hjälp, för att den var ekonomiskt, kulturellt eller själsligt svag, kunde med stort förtroende vända sig till staten och få hjälp. När jag började på gymnasiet på 7o-talet sade min far, som arbetade i det statliga Televerket, med stor stolthet, att han inte skulle ha klarat av att betala min utbildning. Staten gav hans familj möjligheter. Staten var den goda organisationen som tog hand om medborgarna. Som i mitt fall gav mig den himlastege som innebar att jag kunde realisera mina förmågor och bli professor, med vänner i många olika länder. Det var den staten som undanröjde mitt sociala arv och puffade mig till ett liv som innebar oerhörd rikedom. Delvis i pengar, men främst i andlig rikedom och i vad som kanske kan kallas relationell rikedom, varmed jag menar alla de människor jag fått träffa, alla de intryck jag fått från alla dessa människor och all den vänskap och bekantskap jag fått, som än idag dröjer sig kvar.

Den goda staten var avgörande för den rikedom jag idag har.

Idag ser jag alltför mycket av vad som är en ond stat, med resultat att jag har förlorat det förtroende och den tillit till staten som jag levde upp med och som var min fars stolthet.

Min far är död sedan några år. Sorgen efter honom är lika stark som sorgen efter den goda staten. Det enda goda i detta, är att min far slapp se hur hans stolthet, den goda staten, krackelerade under högerns och den totalitära vänsterns tryck.

Själv framstår jag idag som en knarrig konservativ äldre man, som drömmer sig tillbaka till en tid då staten var god, då den hade försvarat och skyddat Fadima Şahindal och givit henne möjligheter till en himlastege. Min dröm är som Fadima, död. 

​Den 20 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Miljöpartiet har lyckats genomdriva en satsning i den svenska skolan på att föra fram Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Den svenska slavhandel har länge varit ett engagemang bland miljöpartisterna. Den forna partiledaren, Fridolin, hävdade år 2010 att den 9 oktober borde bli en svensk minnesdag, ty då upphörde det svenska slaveriet på den svenska koloniön Saint-Barthélemy. Enligt SvD (230418), skrev Fridolin då: ”Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln, världshistoriens största brott, tillhörde länge det förglömda. Tystnad rådde i skolböcker och offentligt medvetande.”

Miljöpartister förefaller att antingen vara okunniga eller förljugna borgarbrackor, där bracka sammanfattar deras okunnighet.

Visst är ett deltagande i slavhandel värd att uppmärksamma. Men den betydande svenska slavhandeln ägde rum på vikingatiden, då slavekonomin var en väsentlig del i vikingarnas samhälle.  

Enligt artikeln rörde det sig om 8.000 till 10.000 slavar. Den totala handeln under de 400 år den transatlantiska slavhandeln pågick anses ha uppgått till 12.000.000 slavar. Sverige har en onekligen börda att bära. Cirka 0,08% av den moraliska bördan av den transatlantiska slavhandeln.

Men, var det verkligen som Fridolin hävdar, världshistoriens största brott?

Omfattningen av den transatlantiska slavhandeln anse ha varit lika stor som den muslimska slavhandeln. De skilde sig åt genom att den transatlantiska slavhandeln, under sin storhetstid, var mer inriktad på män, för det hårda arbetet i Södern, medan muslimerna främst köpte kvinnor, för sex- och hushållsarbete. Det kristna västerlandet och muslimerna måste därför broderligt dela på den moraliska bördan av detta ohyggliga brott.

Sedan må man hävda att det är svårt att väga ohyggliga brott mot varandra, för att kröna det mest framstående brottet. 12.000.000 människors förslavande under 400 år är onekligen fler än mördandet av 6.000.000 miljoner människor under några år på 40-talet, dvs Förintelsen. Eller den dödliga svälten i Holodomor under 1932-33, som nog omfattande samma mängd människor. Eller snarare, lik. Eller, för den delen, kommunisternas mordiska politik i Kina som beräknas dödat mellan 48-78 miljoner människor. Till detta kommer mördandet, dödskonsekvenser och förtrycket som de stora religionerna åsamkat mänskligheten, där onekligen historian om judarnas gud, som mördade hela mänskligheten, förutom en liten familj, framstår som det främsta brottet, alla kategorier. Men som lyckligtvis är osann.

Vilken moraliskt och kunskapsmässigt förtvinad värld lever miljöpartister i, som så enkelt kan kröna den transatlantiska slavhandeln till världshistoriens största brott?  

Men, min historia om borgarbrackorna i Miljöpartiet slutar inte där, utan blir värre.

Dessa borgarbrackor vill uppmärksamma handeln med 8.000 till 10.000 slavar genom att göra 9 oktober till en minnesdag. Miljöpartisterna föreslår INTE att vi borde ha en svensk minnesdag den 12 oktober. Ty, slavhandeln förmörkar deras seende så till den grad att de inte ser, eller inte vill se, eller vill förtiga det svenska slaveriet.

12 oktober 1944 avskaffades statarsystemet formellt i Sverige (reellt 1 november 1945), då, mer eller mindre livegna lantarbetare befriades och gjordes till vanliga fria arbetare, med vanliga avtal, befriade från leva under jordägarens nåd och stat.

Hur många statare det fanns 1944 vet man inte riktigt, men en uppskattning är gjord att det kunde vara cirka 6000 hushåll. Eftersom en statarfamilj oftast var man och kvinna, samt minst tre barn, fanns det således minst 30.000 personer i Sverige som levde under slavliknande förhållanden 1944. Således, en omfattning år 1944 som var 3 gånger så stor som den totala svenska slavhandeln.  

Under statarsystemets glansdagar uppskattades det att det fanns cirka 35.000 statarfamiljer, dvs bortåt 150.000-175.000 personer som levde under slavliknande förhållanden. Således, minst 18 gånger fler under ett år än den totala svenska slavhandeln. Denna oerhörda svenska skamfläck ser inte borgarbrackorna i miljöpartiet.

Eller, finns det möjligen gamla jordägare bland miljöpartisterna, som, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, vill mörklägga att de, den jordägande klassen i Sverige, var slavdrivare, och i en omfattning som vida överglänser den svenska slavhandeln?

Miljöpartisterna är kanske inte okunniga? De är kanske inte moraliskt förtvinade? De vet precis vad de gör. De vet vad deras förfäder gjorde och inser att det kan se moraliskt tveksamt ut. Då försöker man mörklägga sin egen slavhistoria genom att sätta all belysning på ett marginellt, om än ohyggligt fenomen utanför Latinamerikas kust.

Så förvanskar borgarbrackorna i Miljöpartiet den svenska historien. 

Den 19 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sedan 80-talets högerkantring har valfrihet varit tidens melodi. Inte nog med att man skall välja mjölk, man skall också välja elleverantör, trots att det inte är någon skillnad på elektronerna i ledningen, och man skall välja skola, trots svårigheten i att veta vad det är man väljer.

Men valfrihet skall det vara.

Den valfriheten har också drabbat våra pensioner, där den valbara premiepensionen utgör en del. Syftet med premiepensionen är kanske att varje individ skall kunna påverka sin pension, hur nu det skall gå till, då framtida avkastning är svår att välja p g a osäkerheter och risker? Ett annat underliggande motiv är säkert att utbilda, ja, tvinga in individer i kapitalism, genom att de inte blott får välja profitabla investeringar, utan också känna av konsekvenserna av sina val. Det senare innebär också att politikerna kan lägga ifrån sig en del av ansvaret för pensionärernas pension.

Hur går det då med denna valfrihetsrevolution?

Det intressanta med denna valfrihetsrevolution är att det finns möjlighet att avsäga sig valfriheten genom att välja att inte välja. Ja, det är ju omöjligt i sig, ty även valet att inte välja innebär att välja. På så sätt tvingas alla in i valmöjligheten. Det är valfrihetens diktatur, där man inte kan undgå valfrihet.

Men i valfrihetens diktatur finns möjligheten att välja att inte välja. Det är premiefonden som kallas Såfan. Där hamnar alla först, och sedan får de som vill välja att välja något annat, möjlighet att välja något annat. Vi som vill välja att inte spilla tid på valfrihet, vi låter våra pengar stå kvar i Såfan. Därmed tjänar vi in tid, som de som väljer att välja en annan fond, får förbruka.

Men vi som väljer att inte välja, tjänar, förutom tidsvinsten, även ganska bra pengar relativt de som väljer att välja. Bland de 7 fonder som har flest fondsparare, låg avkastningsmässigt Såfan på 3:e plats för år 2022, på 2:a plats för fem års avkastning och på 2:a plats för 10 års avkastning.

Om syftet var att träna folk i kapitalism och valfrihet, så har det misslyckats då det statliga fondsparandet, att sitta still i båten och låta ’de som kan det’ ta hand om det, har gett näst mest avkastning. Devisen ’Jag skiter i kapitalismen och valfriheten’ har varit räntabel. Socialismen gör bra ifrån sig.   

Nu tuggar valfrihetsfundamentalisterna fradga och säger att man inte kan veta hur många fondsparare som är i Såfan, som gjort det aktiva valet, efter att ha bedömt alla fonder, att stanna kvar i Såfan. Den säger också att Såfan’s goda avkastning kommer av att Såfan känner av konkurrensen av de andra, varför valfriheten sporrar Såfan till avkastning.

Den första invändningen kan ingen av oss göra något åt. Vi vet inte hur många som valt passivt och valt aktivt, varför ingen kan ta åt sig äran, varken etatisterna, de som litar på att staten tar hand om det på bästa sätt, eller valfrihetsfundamentalisterna. Däremot gäller en sak, nämligen att av de som valt en annan fond än Såfan, är 100% sådana som valt att välja aktivt. Därmed vet vi att av de som 100% är aktiva, har tjänat i huvudsak sämre än den samling av passiva och aktiva väljare som finns i Såfan.

Den andra invändningen är helt meningslös då alla fonder, inte bara Såfan, borde känna av konkurrensen och därmed prestera bra. Att Såfan gör det, beror således inte på konkurrensen, utan på att de är bra.

Precis som med Bilprovningen, där vi fått valfrihet, med större utbud av tider, men till högre kostnad, och helt utan vetskap om produkten, dvs trafiksäkerheten genom säkra bilar, blivit sämre eller bättre, så är premievalsystemet ett misslyckande sett till avkastning. Däremot är det sannolikt mer lyckat i sin ideologiska träning av medborgaren till kapitalism, precis som skolvalet, som försämrat skolornas prestation, men som tränat upp medelklassen till att finna skolor som undviker etnisk blandning och som ger höga betyg.

​Den 18 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Paris röstade invånarna om man vill ha uthyrning av elcyklar i staden. I nyheterna jag tog del av, stod det att 90% röstade mot elcykeluthyrning. ( t ex https://samtiden.nu/2023/04/folkomrostning-om-elsparkcyklar-i-paris-90-procent-rostade-for-forbud/ ; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3ExlLd/paris-forbjuder-elsparkcyklar ; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/article39223295.svt )

Gott så, ty de är ett otyg eftersom de anses har rättigheter större än en cykel, t ex framfart på trottoarer och parkering hur som helst. Men vore det inte bättre om man gav dem samma rättigheter som en cykel istället för att förbjuda dem?

Men min fråga idag är en annan: Hur röstade parisarna? Egentligen?

Det var inte lätt att få tag på siffrorna. Jag har hittat lite olika siffror. Någon säger att valdeltagandet bland röstberättigade var 8,2%, vilket innebär att de 90% som röstade motsvarade 7,46% av de röstberättigade.

En annan källa, BBC (https://www.bbc.com/news/world-europe-65154854), som får anses trovärdig, anger att det fanns 1.380.000 röstberättigade. Av dem kom 103.000 till röstning, dvs 7,4%. Av dem röstade 91.300 mot cykeln, dvs 88,6% av de röstande, och 6,6% av de röstberättigade.

Visst kan man säga att det är demokrati när alla kan välja att yttra sig, och de som inte yttrar sig har valt att låta de som yttrar sig avgöra saken. Så brukar det låta om de amerikanska valen, som relativt Sverige har mycket lågt valdeltagande.

Men vi kan också anse att demokrati inte är blott möjligheten att välja, utan att en djup demokrati yttrar sig genom att de flesta väljer, dvs går till valstugan och lägger sin röst.

Med den synen på demokrati kan man knappast hävda att valet i Paris var ett demokratiskt val. Om borgmästaren förbjuder cyklarna, då kan den hänvisa till omröstningen och därvid, likt Pilatus, två sina händer. Men hävdar han att parisarna har sagt sitt, då ljuger han, ty det är blott en liten minoritet som uttalat sig.

Men den tredje saken i denna historia, och som kanske är mest intressant, är frågan varför media rapporterade så glatt om de 90%, och varför det var så svårt att få mer fullödiga data om omröstningen. Varför rapporterades inte att blott 6,6% röstade mot cyklarna i Paris?

Förvisso är siffran 88,6% sann, men än mer sant är 6,6%. Detta är förvisso inte fake news, men det ’faking news’, dvs att skapa ett intryck som inte är korrekt.

Idag driver högerfolk en agenda som säger att man inte kan lita på media. Det gör nästan ont i mig att tvingas skriva att det tycks som om de har all anledning att ha den agendan, ty 88,6% är förvisso sant, men än mer sant är 6,6%.

​Den 17 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag föddes i Hörby. Det är ett faktum jag inte kan göra något åt. Jag föddes till biologisk pojke. Även det är något jag inte kan eller vill göra något åt. Jag föddes med en hudfärg som kallas vit, även om den är något mer rosa. Dock har jag lätt att bli solbränd, vilket kan bero på att jag har en del genetiska rötter, enligt en test, i Finland, Baltikum och i en sträng från Grekland, över södra Italien, till Sicilien. Även detta är något jag inte kan göra något åt.

Har jag rätt att skriva på denna blogg om olika saker, t ex om hijaben? Jag tycker att jag har det, då 1.) yttrandefrihet, att vi alla har rätt att uttala oss om vad som helst, dock inte ärekränka folk eller hetsa mot folkgrupper; 2.) kunskap, jag kan en hel del om islam, och slutligen, 3.) demokratisk socialist, att jag bär värderingen om jämlikhet, vilka negeras av hijaben.

Sveriges Radio och TV har emellertid en journalist som anser att jag inte har rätt att uttala mig om hijaben eftersom jag har karakteristiska som är man, övre medelålder och vit. Samtliga dessa egenskaper har jag, men har inte valt dem, förutom åldern, eftersom jag valt att inte ta livet av mig.

(Här kan du se hennes uttalande: 
​ https://www.facebook.com/svenolof.collin/videos/590425663063580 ) 

Det är ter sig absurt, ja, rent av bisarrt och min rätt att uttrycka mig skulle vara begränsade av egenskaper som man inte kan påverka. Jag är också högerhänt. I vilket sammanhang förhindrar den egenskapen mig rätt att uttala mig?

SvT:s reporter uttalar sig rasistisk, sexistisk och åldersdiskriminerande.

Om du är en ung människa som hör hennes påstående, så kanske du inte reagerar. Ty i dag tycks det vara accepterat, speciellt bland dem som idag kallas vänster, att uttrycka sig rasistiskt, sexistiskt och åldersdiskriminerande.

Mitt politiska medvetande formades under 1970-talet, i en ungdomsrörelse, SSU, där vi anslöt oss till den demokratiska socialismen, med ett grundläggande värde som jämlikhet. Jämlikhet innebär bl a att hudfärg, ålder, och kön är likgiltiga. De får aldrig vara grund för t ex lön. Men lika lite grund för rätten att uttrycka sig.

För mig, som formad demokratisk socialist under 70-talet, är reporterns uttalande något oerhört, ja, det är svindlande obehagligt att höra. Det är som att höra Goebbels säga till en jude som uttalar sig om tysk kultur, vem är väl du, som jude, att uttala dig om tysk kultur? Det är ofattbart att det förekommer i svensk stats-TV. Faktumet att det är kanalens egen reporter som uttalar dessa rasistiska vidrigheter är ..ja, nu är det slut på orden som uttrycker att jag inte begriper det. Kvar finns blott mina ungdoms ord: Det är rent åt helvete.

Till yttermera visso är det inte bara märkligt att reporter vräker ur sig detta. Det märkliga, för en 70-talist som jag, är att det är högermänniskor som reagerar på uttalandet. Det är inte vänstern, den grupp som jag tillhörde, … då det fanns demokratiska socialister. Då hade vi mullrat och skrikit högt att SvT hade nazister anställda, ty blott en nazist kan dra fram både rasism och sexism. Men dagens sk vänster finner inget anmärkningsvärt i utsagan. Det är högern, de av dagens vänster betecknade rasisterna och sexisterna, som reagerar. Som om dagens höger har övertagit den gamla vänsterns jämlikhetsideal, medan dagens vänster har övertagit extremhögerns rasism och sexism.

Det är en säregen upplevelse för en demokratisk socialist att stå sidan om högerns folk. Som om den demokratiska socialismens kamp mot rasism och sexism, ja mot all form av irrationell och fördomsfull diskriminering, är förlorad. Där förlusten sker genom att de som borde vara vårt folk, vänder sig mot oss och vår kamp.

​Den 16 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Lars Vilks levde som en jagad man, skyddad av svenska staten gentemot islam och muslimers våld. Han dog i en trafikolycka när hans skyddsling förlorade kontrollen över bilen.

Lars Vilks förlorade en stor del av sitt levande liv, och förlorade slutligen sitt liv p g a fascistiska muslimer som tog fasta på fascismen i islam. Han levde i relation med en kvinna, som i nedanstående klipp berättar hur det var att leva med en jagad man. Även hon förlorade.

Lars Vilks och hans kvinna fick betala ett oerhört pris för det fascistiska inslaget i islam.

https://www.tv4.se/klipp/va/20464248/lars-angrade-sig-aldrig-se-kanslosam-intervju-med-vilks-anka

Idag, efter att Lars Vilks pliktat med sitt liv för yttrandefriheten, är inte islam och dess fascism på tapeten. I stället, absurt nog, diskuteras behovet att förbjuda yttranden som att bränna koraner, och polisen har t o m förbjudit en sådan yttring.

En människa ger sitt liv för yttrandefrihet. Vilks och hans kvinna levde som jagade, med restriktioner på sina liv som är svåra att föreställa sig. Och samhället diskuterar inskränkningar av yttrandefriheten, ja, har t o m genomfört den.

Deras offer, att leva jagade, och slutligen för Lars, att dö, och för kvinnan, att ha skyddad identitet, borde vara tillräckligt för att ett civiliserat samhälle skulle diskutera hur detta kan undvikas. Ett människoliv till spillo, ett levande liv under inskränkningar, en kärlek under svåra yttre prövningar, borde vara tillräckligt för att finna ut metoder att förhindra detta. 

Men offret Vilks och hans kvinna gjorde, och offret som Vilks kvinna fortfarande gör, var förgäves. En omfattande debatt om fascismen i islam och hur den kan förhindras i samhället, finns inte. Däremot har man anpassat sig till fascismen i islam och förbjudit yttrandedemonstrationer som muslimer hävdar kränker dem och deras religion.

Muslimerna har kränkt vår helighet, yttrandefriheten. Med den logik muslimer använder, borde islam förbjudas. Men vi är inte barbarer, utan civiliserade, varför vi, till skillnad från muslimerna, inte förbjuder demonstrationer som kränker vår heliga övertygelse, yttrandefriheten.

Det offer Vilks och hans kvinna har gjort och som hon gör, borde föranleda en diskussion med syfte att ta fram metoder och agerande som hindrar islams fascism att ytterligare utbreda sig i Sverige, och sedan finna metoder och agerande för att driva den muslimska fascismen på porten, att utvisa den från Sverige.  

En sådan debatt borde även kunna attrahera civiliserade muslimer, de som tar avstånd från islams inneboende fascism.

Men i stället för en sådan debatt, stigmatiseras de som vill driva debatten genom att få epitetet islamofob på sig. Ett skäl till stigmatiseringen är att man har föreställningen att muslimer är kuvade tillräckligt, en underklass i samhället. Ett annat skäl är sannolikt att fler och fler muslimer blir svenska medborgare, och får därmed rösträtt, vilket innebär att den politiska gruppen, i rent röstfiskafänge, säger att man har den största respekt för islam.

Vilks dog för yttrandefriheten. Han dog Förgäves.

​Den 15 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag hade en föreläsning om företagsetik på en magisterkurs i företagsstyrning i Växjö. Jag berörde fenomenet korruption. Där slungade jag först ut påståendet att inget är heligt och allt har ett pris. Det finns en marknad för allt. Jag pekade på en kvinna, som jag tidigare haft en hel del, både roliga och intressanta diskussioner med, vilket gör att jag tror att hon klarar konfrontationen och förstår det pedagogiska värdet. Jag säger: Om jag sagt till dig att jag vill att du följer med mig under en natt och att jag ger dig 1000 kronor, då hade du fnyst, kanske blivit upprörd och med kraft kastat bort mitt förslag. Men, hur mycket måste jag höja mitt bud för att du skall beakta det? En miljon, tio miljoner, hundra miljoner kronor?

Därefter vände jag mig till en man och frågade honom om han skulle vilja döda min bror (som jag inte har i verkligheten). Jag sade: Även du skulle fnysa och vända dig om i vämjelse om jag föreslog 1000 kronor för besväret. Men om jag bjuder dig 10 miljoner, börjar du då inte tänka på vad risken för upptäckt är, dvs du tänker mer på dig själv än på det etiskt tvivelaktiga att mörda en person?

Så försöker jag förmå studenter att inse att allt har ett pris. Det är en tämligen tråkig och obehaglig insikt. Men därefter vänder jag på det och försöker förmå dem att se att det kan finnas en gräns, där inga pengar i världen kan förmå en person att agera på ett speciellt sätt. Jag ber studenterna tänka över frågan: Hur mycket behöver jag betala dig för att du skall mörda din egen mor?

Studenterna ser lättade ut. Det de vill tänka, att allt inte kan köpas, är sannolikt, ty ingen kan föreställa sig att mörda sin egen mor, oaktat risken för att upptäckas och oaktat priset. Att mörda sin egen mor är något fullständigt otänkbart. En lättnads suck kan höra, ty allt har inte ett pris.

Men!

Mina studenter var, vad min fördom sade mig utifrån deras ansikten, hårfärg och min interaktion med dem, svenska studenter, sannolikt uppväxta i den svenska kulturen.

Det finns en annan kultur. Skamkulturen, den som kallas hederskultur. Den som förekommer i muslimska sammanhang. Och i romska sammanhang.

En romsk mor skiljer sig från sin man och lever med en annan man. Hennes två söner, 17 år och 22 år gamla, kör med full fart över henne och hennes nya man med en bil, varvid hon dödas medan mannen överlever.

Mamman var en kvinna som begått misstaget att skilja sig, utan att låta det gå genom en romsk rättegång, romani kris. Familjens skam var gränslös, både moderns och den lämnade mannens familj. Den lämnade mannen och hans familj krävde uppgörelse, från den oerhörda skammen att bli lämnad. I dessa barbariska kulturer kan skammen lösas med blod. Med maffians termer: Sangue per sangue. Blodshämndens ord, blod betalas med blod. Trots att det är inte är fråga om blod utan just bara att avbryta en relation. I de barbariska kulturerna står det inte i kvinnans makt att lämna sin man. En egendom kan inte lämna sin ägare. Jorden lämnar inte jordägaren. Kvinnan lämnar inte mannen.

Moderns liv underordnas skammen. Så till den milda grad att hennes eget kött, hennes söner, mördar henne.

Längre än så kan man inte gå för att visa på barbari. Detta är den yttersta barbariska gärningen. Den som aldrig kan bli förstådd. Än mindre förlåten. Hur mycket kristligt tänkande man än tar till. Den liknar Förintelsen och Holodomor, så omfattande ondskefull, så barbarisk, så främmande att den inte låter sig fångas i någon etisk reflektion.

Några försöker mildra saken genom att försöka förstå deras handling genom att hävda att att de unga männen är offer för en skamkultur. De erfar skammen själva, i sina själar. De inser att de för lång tid kommer att vara skammens män i ögonen hos de andra, de som utgör deras hela sociala sammanhang. Människan är ju en social varelse, varför exkludering är ett oerhört straff.

Men det innebär att de sannerligen inte är offer, som viljelöst driver omkring i skamkulturen, utan att de har gjort en kalkyl där den själsliga skammen och den sociala uteslutningen står över mordet på den som gett dem livet, modern.

Om offerhypotesen skall kunna accepteras, då måste vi ta avstånd från romers kultur, ty då är det den, och inte bröderna, som mördat modern. Då måste vi dra tillbaka allt understöd som ges till den och dess uttryck.

En moder är mördad av sina två söner. Vem skall dömas för mordet? Sönerna eller den romska skamkulturen?

​Den 14 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Livet i forskarvärlden idag är att man måste publicera, vilket sker i tidskrifter som oftast inte är offentliga utan som lever på prenumeration och/eller att författarna betalar tidskrifter för att hålla artikeln tillgänglig, sk open access. Det finns de som klagar över detta system. https://www.svd.se/a/WRaBjL/sluta-betala-for-att-fa-publicera-forskning-skriver-debattorer

Här hävdar jag att dessa debattörer är lata gnällspikar.

Vetenskapliga tidskrifter tar betalt för att upprätthålla den vetenskapliga standarden. Tidigare tog de betalt för att sprida forskningen genom att de tryckte artiklar och skickade ut med som tidskrifter. Den tjänsten finns knappt idag då spridningen görs nästan kostnadsfritt, t ex genom Free University of Scania’s Lazy Paper series: https://svencollin.se/lazy-paper.

Problemet med Lazy Paper series är att den saknar en förhandsgranskande kvalitetskontroll av artiklar, och att den saknar prestige. De nyttigheter som förlagen tar betalt för idag är just det Lazy Serie saknar, förhandsgranskningen, den sk blinda granskningen samt prestigen i tidskriften.

En fördel med den blinda granskningen är att dålig forskning sållas bort, vilket sparar tid till forskarna och den bildade allmänheten, som slipper läsa skräp. Den sållningen har i stället de blinda granskarna och redaktörerna gjort åt dem.

Det lustiga är att denna kvalitetskontroll utförs gratis av de som använder tidskrifterna. Blind granskning innebär att en, helst två och ibland tre anonyma, nästan alltid oavlönade granskare nagelfar ett lika anonymt manuskript och uttalar sig om dess kvaliteter inför en redaktör, som också ofta är oavlönad, som beslutar om publikation eller återsändning med möjligheter att efter revision komma tillbaka, eller med avslag.

Prestigen i tidskriften innebär att fler tittar på tidskriftens artiklar och har större förtroende för dem, vilket innebär en ökad spridning, fler citeringar, men också mer social status för den som publicerar i tidskriften, och även en påverkan deras karriärer.

När man idag vill komma bort från de stängda och dyra tidskrifterna, måste man således finna ett system för granskning och för prestige som kostar betydligt mindre än dagens system.

Granskningen borde inte vara så svår att få till stånd, då den redan idag utförs av frivillig, kostnadsfri arbetskraft.

Prestigen borde inte heller vara ett så stort problem. Redan idag finns prestige knuten till vissa tidskrifter, som kan fortsätta upprätthålla sin prestige genom att de rekryterar mycket goda redaktörer och granskare. Universitet med hög prestige skulle säkert spilla över av sin prestige på en tidskrift som de hanterar. En tidskrift som har namnet Oxford i sin titel kommer att attrahera betydligt fler läsare än Lazy Paper Series of Free University of Scania. 

Kvar står den kostnad som finns i att upprätthålla datorsystemet av att motta manus, upprätthålla granskarsystemet, formatera artiklarna och sprida artiklarna via en hemsida. Det är kostnader som är oundviklig och som kunde läggas på de som publicerar i tidskriften, de som skickar in sina alster till tidskriften för granskning, eller av institutionen som ger ut tidskriften.

FUS’s Lazy Paper series hade kunnat spänna bågen, skapa ett kvalitetsgranskningssystem genom att jag utnyttjar mitt nätverk av dugliga forskare, och jag hade kunnat hantera manus och formatera de accepterade artiklarna. Men, det är ett alltför omfattande frivilligarbete för en pensionerad professor.

Mer resursstarka universitet hade kunnat spänna bågen och skapa alternativ till de kommersiella tidskrifterna. Men få universitet gör det. Därför kan inte heller forskarna på universiteten klaga på de kommersiella tidskrifterna.

Min uppmaning blir: Klaga inte. Agera!

​Den 13 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​På högskolor där jag arbetat med att undervisa i företagsekonomi har det funnits tröskelbetyg, där man måste ha godkänt betyg på vissa kurser för att få fortsätta läsa företagsekonomi på högre nivå. Med viss rätt anses att man måste ha godkända grundläggande kunskaper i ämnet för att kunna tillgodogöra sig ämnet på högre nivå.

Denna form av tröskelbetyg finns även i övergången från högstadium till gymnasium. För att få möjlighet att studera på gymnasiet krävs att man inte har ett F, underkänt, i ämnena svenska, matematik och engelska, samt att man har högre betyg än F i fem andra ämnen. Får en elev F i ämnet matematik, är gymnasiet stängt. Nu höjs röster, både bland lärare och bland forskare, att man skall ta bort denna tröskeleffekt.
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/article39224415.svt )

Man kan invända att en elev som inte är godkänd på dessa ämnen saknar möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen, varför den får finna sig i att via fortbildning erhålla en godkänd nivå på sina kunskaper, och därefter äntra gymnasiet.

Men är det verkligen så, att underkänt i dessa ämnen innebär att man kommer att misslyckas i gymnasiet?  

Jag gick på naturvetenskaplig linje i gymnasiet. Jag hade haft, vill jag minnas, över 4 i genomsnitt från högstadiet, där betygen sattes mellan 1 och 5. När jag lämnade gymnasiet hade jag, vill jag minnas, med samma betygssystem, 2,1 i genomsnittligt betyg, där jag tronade med det lägsta betyget, 1, i engelska, tyska och franska, en 2:a i samhällsvetenskap, det ämne som jag sedan blev professor i, och med blott två 4:or, i matematik och svenska.

Om det hade funnit ett tröskelvärde, t ex mer än 1 i engelska, för att få fortsätta till universitetet, hade universitetet varit stängt för mig. Nu fanns inte något sådant tröskelvärde, varför jag kunde börja läsa matematik, därefter fullgöra ekonomprogrammet, sedan forskarutbildningen i företagsekonomi, där jag blev doktor 1990, därefter docent och slutligen professor.

Mitt gymnasiebetyg på 2,1 var således en dålig prediktor för min förmåga att tillgodogöra mig universitetsutbildning. Mitt usla gymnasiebetyg visade kanske på mina kunskaper, men sannerligen visade de inte på min förmåga att tillgodogöra mig universitetets utbildning.

Mitt misslyckande i gymnasiet var sannolikt inte ett uttryck för min intellektuella kapacitet, utan mer ett uttryck för att jag inte var mogen att använda min kapacitet och/eller att gymnasieformen inte kunde locka fram min kapacitet. Den använde jag till att skriva dikter, vara olyckligt förälskad och att läsa parapsykologi, Goethe och Freud. När jag kom till universitetet minskade produktionen av dikter, trots att de olyckliga förälskelserna fortsatte, medan mina betyg blev bra, ja ibland höga. Jag tror att jag mognade samt att den fria universitetsutbildningens form passade mig bättre.

Trots att jag riskerar att kritiseras för att åsidosätta kunskapens betydelse för prestationsförmågan i en utbildning, vill jag ändå hävda att tröskelvärden skall tas bort, för att möjliggöra för envar att lyckas eller misslyckas på nästa nivå.

​Den 12 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag satt i publiken som nybliven doktorand i Lund, på ett seminarium där kandidatuppsatser behandlades inför betygssättning. När opponenterna gjort sitt, gick frågan till golvet. Jag begärde ordet och fick det. Jag pekade på inledningens första sida och sade att jag hade problem med ett stycke där. Jag läste stycket högt, i sin helhet, och frågade vad de menade med texten. De tittade på varandra, och sedan sade den som snart skulle gråta, att de inte riktigt kunde svara, men höll med om att det var otydligt. Jag svarade att jag förstod att de hade svårt att förklara innebörden i texten. Sedan kom dramatiken. Jag sade: ”Jag har också svårt att förklara texten. Trots att det är jag som har skrivit texten. Den kommer från min kandidatuppsats. Den är ordagrant återgiven, dock inte med minsta antydan att det är min text.”

Det blev en stor dramatik. Studenterna på golvet tisslade och tasslade och mumlade och vände sig om. Flickorna tittade förtvivlat på handledaren, tillika examinator. Flickan som svarat började gråta. Den andra sade att de hade haft tidspress i slutet, så de måste ha missat citeringen. När det lugnat ner sig, avkunnade examinatorn betyget. Ett godkänt betyg. Golvets studenter blev upprörda. Examinatorn försvann snabbt från klassrummet.
En examinator enbart vägledd av professionell etik hade anmält flickorna för plagiat. Den hade inte godkänt uppsatsen. Den hade tagit tillfället i akt för att propagera för respekt för intellektuell egendom.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) redovisar siffror över hur stor andel av en högskolas studenter som förekommer i disciplinärenden, där merparten av ärenden är fusk. Enligt siffrorna har fusket gått ner, vilket de förklarar med att mer campus-lokaliserad examination sker. De pekar ut Mälardalens universitet och Stiftelsen Högskolan i Jönköping med högst andel, cirka 1,9%. Kungliga Konsthögskolan har inga ärenden, och mycket lågt ligger också Umeå universitet med 0,3%.
https://www.uka.se/om-oss/nyheter/nyhetsartiklar/2023-03-14-farre-studenter-stangs-av-eller-varnas

UKÄ gör den nödvändiga markeringen, för de oinitierade och okritiska, att siffran inte visar hur fuskbenägna studenter är på olika skolor. Ty siffran visar blott de fusk som anmäls. Om vi leker med tanken att fusk bland studenter är slumpmässigt fördelat, både avseende möjligheten att fuska, dvs typ av examination, och fuskbenägenheten hos studenterna på olika skolor och i olika ämnen, då blir slutsatsen att Mälardalen och Jönköping har mer professionella lärare, medan lärarna på Konsthögskolan och Umeå universitet har lägre grad av professionalism.

Som lärare är det lätt att hävda plikten att anmäla allt fusk. Men praktiskt är det mycket svårare. Jag anmälde tre studenter för fusk en termin. Det tog mycket tid att göra en anmälan då det krävs dokumentation och argumentation vid anmälan. Det var också själsligt obehagligt eftersom de var studenter på en kurs där jag var kursansvarig och examinator, varför jag hade en viss relation till dem. Därefter kallades jag till disciplinnämndens möte, som inte tog hänsyn till min tidsplanering. Där fälldes två av de tre, samt jag blev förödmjukad av högskolans jurist vid en av förhandlingarna. Jag fick ingen reduktion av undervisningsplikt för detta arbete, varför hela tiden för denna process förbrukade tid från min andra verksamhet.

Det krävs en mycket stark pliktkänsla, nästan fanatisk, för att göra en anmälan p g a arbetstiden det förbrukar, plågan att anmäla de man har relation till och risken för förödmjukelse i nämnden. Lättare är att blott underkänna studenten och visa den att man sett fusket, varvid man hoppas att signalen gått fram: Inget fusk, jag ser dig! Alternativt att undvika allt och ge det lägsta godkända betyget.

Högskolor med låg andel anmälda fusk kan ha mindre professionella lärare, som inte ser det som sin plikt att anmäla. Men de kan också ha en disciplinnämnd som kräver oerhört förarbete inför anmälan och som förödmjukar anmälaren, varför de professionella undviker anmälan och istället underkänner och läxar upp studenten i ett personligt möte.
Men! Med helt anekdotiskt bevisföring, så kan jag kasta fram hypotesen att fusk, kanske speciellt vid uppsatsskrivande, är en funktion av professionalismen hos lärarna, där ökad professionalism leder till lägre fusk. Väl bildade och engagerade professionella handledare ser antydningar till plagiat och slarvig referenshantering tidigt i uppsatsprocessen och slår ner på det i handledningen.

Med den hypotesen så vänds allt upp och ner och Umeå universitet kan vara en högskola med kvalificerad, professionella lärare.

​Den 11 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin