Idag gör jag min sista arbetsdag som Professor i Företagsstyrning vid Högskolan Kristianstad.

Jag lämnade en behaglig tillvaro på Linnéuniversitetet, ansvarig för civilekonomseminariet, med handledning som huvudsyssla, i en forskargrupp med mycket kvalificerade lärare och forskare, på en institution som organiserade en av Sveriges största ekonomutbildningar. Och som var Universitet.

För att gå ner i lön, halverat forskarutrymme, få tre ansvarsområden, ansvara för och föreläsa på en magisterkurs, handleda studenter, på en högskola som, trots att det för länge sedan fick mycket hög utvärdering på sitt kandidatprogram, betraktas som en högskola i den lägre tredjedelen av högskolor och universitet. Första året på HKr arbetade jag 2300 timmar. 600 timmar mer än en professors årsarbetstid.

En praktisk anledning till min övergång till HKr var att jag kunde cykla till Campus.

En lustfylld anledning var att en del av mina mycket goda vänner och kollegor fanns på högskolan. Och att det fanns kollegor med stor utvecklingspotential.

Men det avgörande skälet var att jag ville bidra till att Mitt Folk fick en mycket bra utbildning. För det är de, vi värda. Precis lika mycket som de som går på handelshögskolan i Stockholm. För de, dvs vi, jag, kan lika bra, bara vi får möjligheten. Det är jag bevis på. Och många andra.

Två år senare skriver jag Addio Högskolan Kristianstad. Min dröm om den goda utbildningen för Mitt Folk kan jag inte realisera på HKr.

I avtalet med Högskolan har jag förbundit mig att inte ange orsaker till Addio.

Det finns de på HKr som sprider ryktet att denna tystnad över orsakerna är begärt av mig. Det är en lögn. Det är inte sant. Det är en falsk utsaga. Jag har ingenting att dölja. Förvisso har jag gjort misstag. För dem ber jag om ursäkt. Men det som är sant är att jag och HKr har gemensamt, initierat av ingen, accepterat av bägge, ingått en pakt av tystnad avseende orsakerna till mitt Exodus. Det är bra för oss bägge, eftersom det innebär att vi bägge kan fokusera på framtiden, istället för att befinna oss i den smärtsamma dåtiden. Och vi slipper umgås med den vi inte vill umgås med. HKr slipper Collin och Collin slipper HKr. En tydlig win-win-situation.

Jag hade ansvaret för att etablera samverkansforskning och under året jag var ansvarig, sjösattes tre projekt, med kommuner, en fackförening och ett försäkringsbolag som samverkanspartners. Jag hade ansvaret för kandidatseminariet och sjösatte min version av Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), med metodunderstöd för handledare och med kvalitetskontroll. Jag initierade, och vi i Bank & Finansgänget utvecklade Bank & Finans-programmet och påbörjade sjösättningen av det nya programmet, vilket är ämnat att göra studenterna förbereda på den kraftiga förändring som just nu sker i finansbranschen. Jag finansierade en doktorand i revision under min tid på HKr. Jag handledde tre doktorander och var ansvarig för en besökande doktorand. Jag genomförde min magisterkurs, med höga utvärderingspoäng och handledde kandidatstudenter, med höga utvärderingspoäng. Och! Med en uppsats, där jag var handledare, som vann pris som Årets Uppsats i maj 2018, 14 dagar innan Exodus. Jag publicerade 4 vetenskapliga journalartiklar och två bokkapitel. Jag publicerade, vad jag minns, 16 tidningsartiklar, där jag bl a debatterade mitt ämne (https://www.dn.se/debatt/repliker/inte-bara-aktieagarorientering/ och https://www.svd.se/olika-rostratt-kan-gynna-entreprenorer ) och högskolornas kvalité (https://www.svd.se/hogskolor-tvingas-godkanna-examensarbeten/om/debatten-om-hogskolan och http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Jag initierade en debatt på institutionen, genom ett seminarium kallat Strategic conversation, över institutionens strategiska utveckling, på inspiration från ett Australienskt universitet. Jag påbörjade en forskningssamverkan med ett ukrainskt universitet. Jag förde en fri och obunden debatt på min blogg (https://doncollin.weebly.com/ ) fast förankrad i yttrandefriheten, meddelarfriheten, och den akademiska friheten (http://svencollin.se/Sustainable%20and%20responsible%20Academic%20Freedom.pdf )

Nu är HKr över för min del. Och blir aldrig mer.

I morgon är min affiliering Free University of Scania (FUS), som har mottot ‘Sapere aude, dicere aude’, vilket översatt till FUS:s hemspråk blir: ‘Dare to know, dare to tell’. Vill du besöka mitt universitet, gå till http://svencollin.se/FUS.html . Vi växer organiskt och idag består fakulteten av 6 medlemmar, tre akademiska forskare och tre akademiska praktiker.      
Jag behåller kontakten med de uppskattade vännerna och kollegorna. Nu behöver jag inte ens cykla till Campus HKr. Mitt nyrenoverade arbetsrum i mitt hem på Blåtands väg 6 blir min arbetsplats och middagsbordet i mitt hem blir min seminarieplats.

Men jag ger inte vad jag kan ge. Jag ger inte en mycket god utbildning till Mitt Folk.

Min vision får ingen materia att realisera sig i och genom. Den vandrar fortfarande i mitt huvud och lever i mitt hjärta. Men den har ingen plats där den kan realiseras.

Mitt Folk är värd en god utbildning. Det finns många platser i dagens Sverige som förvägrar Mitt Folk sina rättigheter. Som förvägrar dem sina möjligheter.

Jag gör min sista arbetsdag genom att presentera forskning jag gjort med Manuela Schmidt om Kristianstadsstudenternas moraliska orientering. Jag gör det i mitt älskade Italien, i Milano.

Över mig idag kommer bilden från Bertoluccis film ’1900’. När de försvarande lantarbetarna sjunger den revolutionära sången Bandiera Rossa mot herremännens soldater.
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M&t=227s

Männen tar modigt till påkar, för att försvara sig. Så som män gör.

Men de som lyckas med försvaret är kvinnorna. Istället för påkar och aggression, ställer de sig framför soldaterna och sjunger. De sätter sig ner och försvarar sig och saken med sig själva.  

Det är bilden av mig och min tid på HKr. Framför mig, där jag står med påken och gapar, fanns de som försvarade. Många stod framför mig. Men framför allt fanns en kvinna. När hon försvann började Collins Exodus.

Men om orsaker skall jag inte orda. Jag håller min del av avtalet.

För framtidens skull.

Vi ses igen, Mitt Folk. A presto Mitt Folk
​
Öllsjö den 31 maj 2018

I begynnelsen var ordet, skaldar Johannes-evangeliet (1:1).

Jag föddes i en egendomslös familj. Den egendom jag fick, var ordet.

Jag har alltid levt i ordet.

Det gav mig beundran från flickor, ja, t o m en fru, men ordet gav mig också stryk av många pojkar.

Ordet gav mig en fyra i betyg i svenska, trots att jag i mitt specialarbete i gymnasiet, där jag gick på Naturvetenskaplig linje, men ändå gjorde mitt specialarbete genom att analysera Lars Hård-trilogin av Jan Fridegård, vårdslöst hävdade att det fanns frigida kvinnor i Fredrika Brehmersförbundet.

När vi tre studenter skrev vår B-uppsats hade vi en arbetsdelning. En, vars insats begränsades till att köpa öl och koka kaffe. Jag var skrivaren. Min andre kompis, Åke, var tänkaren.

Jag borde ha förstått.

Forskarutbildningen och sedan forskar- och lärar-karriären har kanske bestått till 80% att ha Ordet, att kunna framställa tankar på ett speciellt sätt. Inga märkvärdiga tankar, men framställda med Ordet.

Min kvinna erövrade jag, har hon sagt, med mina ord.

Mina ord har gett mig så mycket. Både framgång och förlust. De har berikat mig och andra. Men har också skadat mig och andra.

Idag är jag skadad av mina ord. Vad värre är, även andra är skadade. De som inte skulle skadas. Men blev skadade.

Orden har varit mitt instrument, mitt vapen mot dumhet. Mot förtryck. Mot ofrihet.
Orden blev mitt instrument för frigörelse. Inte bara min frigörelse. Ordet var mitt sätt att bygga stegar för mitt folk. För att möjliggöra.

Orden skulle göra det möjligt att inte bara jag, som föddes blott med Ordet, men även andra skulle kunna klättra upp på stegen, för att se och höra och uppleva det som man annars inte kan uppleva.

Orden blev en frigörelse. Libertà.

Men mot tystnadens mörka vägg, dit ljuset inte tränger, studsar inte orden. De samlas inte upp. De tränger inte genom väggen. De kämpas ned. Trampas ner. Försvinner. Det blir tyst. Omertá.

Orden blev mitt livs förlust.

Men jag inser allt mer att jag har orden evigt tillgängliga. Jag föddes med dem. Och jag dör med dem. De far iväg. Somliga får en kvinna att se mig. Andra får några att debattera med mig. Några ord får andra att slå mig på truten. Några ord föröder min framtid. Men orden finns fortfarande.

Som Johannes evangelium skaldar i 1:4:” Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”   

Orden förlorar jag aldrig. Man kan ju inte förlora sin själ. Det som är Jag.

​Öllsjö den 30 maj 2018

Vi förundras över den följsamhet tyskarna hade under nazismen. Ett kulturfolk som lät sig dras med i en ohygglig utveckling, ledd av en galning, med en galnings ideologi.

Var kom följsamheten från?

En förklaring till följsamheten, och en ganska betydande förklaring, var att nazisterna och deras politik skapade ett engagemang hos folket. De fick det märkbart bättre, och de kände att de skulle få det bättre. När floden strömmar framåt, är det lätt att följa med. Strömmen i sig ger en följsamhet.

En annan förklaring är flodens kraft. Det är inte lätt att stå emot en flod som strömmar fram. Att vända sig om, och försöka stå emot strömmen, eller t o m gå mot strömmen, innebär ett stort och uppoffrande arbete. Skulle man gå emot nazismen, skulle man få förklara sig, och man skulle stå utanför, i ensamhet. Lättare då att blott följa med. Att vara följsam. 

En tredje förklaring är försvinnandets följsamhet. Det fanns de som vände sig mot regimen, på ett tydligt sätt. Antingen att de stod mot strömmen, eller att de var än fränare, vågade gå emot strömmen, som syskonen Scholl. De hämtades av Gestapo. Likt varje diktaturstat, om kvällen, eller natten.

Att hämta oppositionella om natten kommer inte av att diktaturens kreatur har så mycket att göra om dagen, att de endast har tid för hämtande om natten. Nej, natten finns till för att hämtarnas ansikte inte syns. De flesta vet inte om vem som hämtas, men ljudet av hämtandet är så ljudligt, att många förstår, att nu hämtas någon. På natten är också de flesta hemma, så diktaturens kreatur maximerar antalet personer som får höra hämtningen.

Dagen efter är en eller flera personer borta. Folk i kvarteret har alla hört hur de hämtades. Och folket i kvarteret vet inte varför, ty regimen tar bort dem, säger inte varför, och låter dem sedan oftast försvinna.

Försvinnandet är en utomordentlig, raffinerad metod för att få följsamhet.

Lite nervöst varje natt väntar folk på nästa natträd från Gestapo. Och de rannsakar sig själva. Gör jag något som kan bli föremål för Gestapo? Den frågan ger en oslagbar följsamhet. Om jag är följsam, knackar ingen på min dörr på natten.

Försvinnandet, utan skäl och motivering, är en teknik för följsamhet. Vi känner igen den i vår kvarvarande europeiska diktatur, Belarus. Där försvinner människor, och återfinns aldrig. I tissel-tassel kommer olika teorier fram, vad som var skälet till försvinnandet. Men då regimen aldrig säger varför, sprids i befolkningen en följsamhet, en förståelse att hålla sig undan visst agerande, vissa ord, vissa utsagor.

Försvinnande, utan skäl, under tystnad, är en väl använd metod för att skapa följsamhet. I diktaturer. Som Belarus.

​Öllsjö den 29 maj 2018

Att vara
Det skulle vara fest på korridoren. Folk började lämna sina rum och samlades i köket. Flaskorna togs fram. Glasen inspekterades så att de var någorlunda rena. Korkskruven skickades runt. Han hade satt sig i soffan. Han lät korkskruven passera. Han behövde den inte. Han behövde inte heller något glas. Han ställde sin knatting Renat på bordet. Den dricker man ju direkt ur. Inte häller man sprit i något glas. En klunk då och då. Och lätt att öppna. Bara skruva upp korken. Som vanligt.

Eka-Lars, lärarsonen från Växjö som läste till socionom, och som var organiserad kommunist, stirrade på hans flaska. Tittade sedan på honom och sade högt och ljudligt, så alla skulle höra, med lätt förakt i rösten: ”Proletärromantik”.

Att veta
Marxistisk grundkurs 1 innebar att man läste Kommunistiska Manifestet, som berättade att alla samhällen hade varit samhälle grundat i klasskamp. Man läste också en bok som noga beskrev hur det kapitalistiska samhället bestod av två klasser, kapitalister och proletärer. Proletärer var de som var utsugna. Somliga av dem hade falskt medvetande, dvs de förstod inte att de var utsugna, de insåg inte att de var proletärer.

Han eldades upp av tanken på klasserna och klasskampen. En sådan uppdelning, en sådan splittring, ett sådant särskiljande var avskyvärt. Den skall bekämpas. Ned med klassamhället, sade han, ett uttryck som satte sig i hans tanke.

Att inse 
Han gick gärna sakta förbi restaurangens bord. Någon gång stod han stilla och tittade. Han låtsades pyssla med sin telefon, bara för att få stå och titta in i restaurangdelen i varuhuset. Restaurangen var egentligen inte en restaurang. Utanför kassorna på EKO-hallen fanns ett öppet rum, med kanske tio långa, lite sjaskiga bord, med några kvarglömda servetter, en bricka här och där och en plastmugg med kallt kaffe. Plaststolar, som fått blekt färg, förmodligen en blå nyans ursprungligen. I anslutning till rummet låg köket, med en flottig och salt doft, där man kunde köpa varm korv och en hamburgare, gjord på de där platta gråa sammanpressade sakerna som kanske hade 50% kött i sig.

Han dröjde sig kvar och såg pojken som åt en korv med bröd, med mycket ketchup på. Mittemot honom satt hans pappa och till höger om pappan satt hans storasyster, som nu hade blivit så stor att hon såg så besvärad ut som 13-åringar kan. Han såg pojkens beundrande blick på pappan, den väldige, den starke, den som hade fixat korven. Han kände intensivt den lycka pojken kände, där pojken satt, inne vid restaurangens skeva bord, med en korv med ketchup på, mittemot pappa.  

Någon gång skulle han köpa en korv och sätta sig bland dem. Än hade han inte gjort det. Det såg ju inte så aptitligt ut. Och borden var smutsiga och doften var salt och flottig. Men någon gång skulle han sätta sig där. Bland dem. Bland sitt folk.
 
Så ser hans bildningsgång ut. Han började med att vara. Sedan lärde han sig. Men först långt, långt senare, insåg han. Men då var det försent. Då hade han lämnat sitt folk och stod utanför och tittade in.

Vidden i Hegels sats blir så uppenbar och så sann, att Minervas uggla flyger i skymningen. Hegels filosofi ryms i hans liv. Man börjar med att vara, sedan lär man sig. Men det är först när allt är fullbordat, som det kan inses. Det som alltid varit. Som varit så uppenbart, som varit, som vetats, men aldrig insetts. Förrän skymningen faller.

​Öllsjö den 28 maj 2018

Grekerna kallade de människor för barbarer som inte pratade deras språk. Numer anser vi snarare att barbarer är ociviliserade och primitiva, hart när djuriska, där vi med djurisk avser de mest mörka sidor hos djuren. Barbarer kan inte räknas in i mänskligheten. Så omänskliga är de.

Det finns barbarer idag. En del barbarer finns i Sudan. De tillhör islam, sharia-grenen.
Barbarerna i Sudan accepterar giftermål med 10-åringar. Ett år äldre än barbaren muhammeds brud.

Barbarerna erkänner inte våldtäkt inom äktenskapet. En kvinna kan inte våldtas i äktenskapet eftersom äktenskapet innebär att kvinnan är tillgänglig för mannen. Sådan är barbarernas groteska kvinnosyn.

Barbarerna har dömt en ung kvinna till döden genom hängning för att hon knivmördade en man, som hon var tilltvingat gift med, som försökte våldta henne. Dagen innan hade han våldtagit henne med hjälp av släktingar som höll henne fast.
Barbarerna hade tvingat henne till ett äktenskap, som hon försökte fly från.

Hon hade kunnat undkomma hängningen om hennes familj hade kompenserat den döde mannens familj. Men den döde mannens familjen ville inte ha finansiell kompensation, varför hon skall hängas.
http://www.dailymail.co.uk/news/article-5717061/Sudan-teen-19-given-death-penalty-fatally-stabbing-man-forced-marry-raped-her.html

Barnäktenskap, tvångsäktenskap, våldtäkt, aga i äktenskapet, hängning i ett mål som kunde vara nödvärn, offrets familj kan avgöra om det blir döden eller pengar.

Allt detta är ofattbara grymheter som blott kan finnas i skräckfilmer. Allt detta kan inte vara verkligt. Ingen nu levande, eller tidigare levande människa, kan utföra sådan grymhet. Ingen människa kan sjunka så lågt, under djurens mest mörka nivå. Ingen som önskas betraktas som människa kan göra allt detta. Den är inte människa. Den är barbar.

Detta barbari är ofattbart. Att det finns människor som utövar sådant barbari, som är sådana barbarer, är ofattbart.

Men vi har sett liknande barbari tidigare. Kommunisterna i Ukraina 1932. Nazisterna i förintelselägren på 40-talet. De kristna som brände folk på brasor. Judarna som enligt sina egna böcker förintade folkslag.

Människan har förmåga till barbari. Idag sker barbari under islams fana och med islams texter som grund. Tidigare var det andra ideologier som lätt lånade sig till barbari. Som stimulerade till barbari.

Den stora frågan är om det är möjligt att skapa en ideologi som inte rymmer barbari.

​Öllsjö den 27 maj 2018

1948 skapades Israel av FN. Sedan dess har FN inte lyckats försvara sin skapelse, utan staten Israel har blivit attackerad och har attackerat, där den landmassa som var skapelsen, inte är intakt längre. FN har misslyckats i att försvara sin skapelse.

Sverige har alltid haft ett mycket gott och kostbart öga till FN. Tanken har varit god, att blott en överstatlig organisation skall få hantera statliga konflikter.

Ibland har vi varit stolta. De blå baskerna var vår stolthet en gång. Anita Lindblom sjöng deras sång (https://www.youtube.com/watch?v=SKIvo9mrHH8).

Men FN är en organisation på dekis. 

Till och med i vår egen lilla stad, Kristianstad, visar en till FN lierad organisation sitt ansikte. När jag tyckte, i en insändare, att akademin skall avhålla sig från att föra ut ideologier i klassrummet, även om de är FN:s ideologi, svarade en företrädare för FN-föreningen att akademin skall strunta i vetenskapen och basera sin undervisning på ideologier, närmare bestämt FN:s ideologi.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/fns-hallbarhetsmal-galler-ocksa-hogskolan-kristianstad/

Det är främmande för demokratier att styra akademier. Men FN är inte en demokratisk organisation och skyr inga medel när det gäller ideologisk indoktrinering, förkunnad på den vetenskapliga kunskapens grav.

Ett ytterligare exempel på denna attityd är den tendentiösa rapport FN producerat där de skriver om Sverige: ”Vi är oroliga över att Sverige tillåter organisationer som stöttar och sporrar rasistiskt hat”. Denna rapport tycks skriven ur bråddjupet av mörka rasistiska föreställningar, det som kallas postkoloniala teorier och identitetspolitik, starkt influerat av en del av det material de samlat in från organisationer med totalitära och rasistiska agendor. Moderaternas Jonas Jacobsson Gjörtler, säger: ” Rapporten verkar vara, om man spetsar till det lite, en postkolonial soppa hopkokad av ett synnerligen selektivt urval av ingredienser” ( https://www.svd.se/m-om-fn-kritiken-baseras-pa-extrem-agenda )

Toppen av FN:s kollaps som en organisation för världsfreden, dess totala förnedring och skäl för dess avskaffande, är att FN inte tycks ha någon som helst synbar påverkan på det världskrig som försiggår i Syrien. Där tidigare blå baskrar trädde mellan stridande parter, utelämnas nu befolkningen, alla barnen, till stormakternas och de religiösa stormtruppernas våld.

Att påstå att Sverige har stora problem med rasism, samtidigt som alla dessa syriska barn får sin barndom och sin framtid söndertrasad, är blott möjligt för en organisation som kämpar för sin menlösa överlevnad.

Det är dags att skapa ett nytt FN, som inte rids av fashionabla ideologier, utan blott har en sak för ögat, freden.

​Öllsjö den 26 maj 2018

Ad Dio betyder att man överlämnar någon till Gud. Det är det sista, det finala avskedet. Efter det, inget mer.

Den 31 maj säger jag 'Addio HKr'. Våra vägar skiljs åt, och vi har ingått en överenskommelse att de aldrig skall mötas igen. Fr o m den 1 juni 2018 finns inte jag för HKr, och HKr finns inte för mig. Addio säger vi i en gemensam överenskommelse.

Denna överenskommelse är offentlig och kan begäras genom högskolans registrator.

Vad som däremot inte är offentligt är skälet/n till vårt Addio. Jag vet mina, men jag vet blott delvis och grumligt HKr:s skäl. Detsamma gäller sannolikt för HKr:s insikter i mina skäl.  I detta är vi bägge parter lika.

Men vi är lika i mer.

HKr och jag har gemensamt ingått överenskommelsen om att tiga om skälen.  Ingen har bett om tystnaden. Bägge har gått med på tystnaden.  I det är vi lika.

Många har frågat mig hur jag kunde gå med på att tiga om skälen. Hur kan en Kantian, som skall agera av princip och inte av kalkyl, gå med på att tiga? Ty transparens, öppenhet, uttalade sanningar är väl heliga principer? 

Hycklare!

Det något lustiga är att den sista arbetsdagen för HKr gör jag i Milano, där jag på redovisarnas europeiska konferens, presenterar en undersökning av Högskolan Kristianstads ekonomstudenters moraliska orientering, i vilken mån de är idealister och relativister. En slutsats i den studien är att det kanske är omöjligt att fånga moralisk orientering, ty vi har alla en orientering, eller i alla fall en som är betonad, men orienteringen är delvis situationsberoende. Ibland är vi principfasta. Ibland är vi egoister. Ibland ser vi på den totala nyttan o s v. Utmaningen för empiriska praktiska filosofer borde vara att finna faktorer som förklarar vad som gör att en människa väljer en viss moralisk orientering i en viss situation.

Min situation inför HKr innebar att jag övergav principen att alltid säga som det är. Jag accepterade en överenskommelse med tystnad. Och jag har hållit den, trots att tystnad inte ligger för mig. 

Innan vi ingick överenskommelsen var jag i Italien under tre veckor, med lite forskning, lite undervisning, men mycket informationsinsamling, sammanställning, rapportskrivande, bokskrivande och anmälansförberedelser. Jag vässade vapnen inför en strid. Så som soldater gör. För att vara beredd på strid. Inför förhandlingarna av mitt Addio.

Men jag hade en mycket duglig medhjälpare, väl tränad i konfliktsituationer. Därför vilade mina vapen. De användes aldrig. De visades inte ens upp. Och de vilar idag. De skall, om överenskommelsen håller, vila tills de blir stoft. 

Nu (slutet av maj 2018), med terrorn på Gaza i närminnet, utövad av Hamas och Israel, med över 50 dödade, varav en man i rullstol och ett spädbarn, ser jag konsekvenserna av mitt val att tiga. Israel och USA förödmjukade palestinierna, de fördrivna, genom ambassadinvigningen. HKr var tveksam till mitt engagemang på HKr. Trots att en uppsats som jag varit handledare blev utsedd till årets uppsats i företagsekonomi på Högskolans dag den 17 maj.

Palestinierna stormade mot förödmjukelsen. De tog full strid. De stormade mot gränsen. De kastade sten. De eldade däck så att mördarna på den andra sidan, prickskyttarna, inte skulle kunna sikta. Konsekvensen är att den israeliska staten har mördat och att palestinierna är mördade. Alla är förlorare. Medan israelerna säkert ansåg att de bevarade sin frihet och värdighet, medan palestinierna anser att de bevarade sin värdighet. Till priset av över 50 mördade, med 50 familjer, 50 vänkretsar som förlorat en människa. Striden har ett ohyggligt pris.

Min dugliga medhjälpare hjälpte mig att se två alternativ, Strid och Förhandling.

Striden, där jag skulle ägna kanske tre år av mitt liv att ta heder och ära av fem, sex personer, för att försvara mig, medan HKr, och kanske speciellt dessa 5-6 personer, skulle ägna samma tre år att attackera mig. Jag var inte rädd för striden eftersom jag inte ser att jag har något att skämmas över. Jag har inget att förtiga. Tala, och jag skall svara! hade varit min attityd i striden. Jag var beredd. Jag hade material. Vapnen var skarpa, slipade och laddade under min Italienvistelse.

Förhandlingen, där vi skulle gemensamt se om vi kunde komma fram till en överenskommelse, förvisso dålig för oss bägge, men som skulle innebära att stridens alternativ undveks. Jag fick där lära mig att man under förhandlingar inte skramlar med vapnen. Man förhandlar inte med svärdseggen mot den andres strupe. Man försöker komma överens. Lyckas man, lyckas man med två saker. Man har lyckats komma överens, men man har också lyckats undvika striden. En strid har oftast två förlorare. En överenskommelse kan ha två vinnare. Förvisso lite irriterade, men långt från så sargade som de hade varit genom Striden.

Vi kom överens. I slutändan stod jag med valet mellan att underteckna överenskommelse med tystnad, eller att ta striden med mina vapen. Samma alternativ hade säkert HKr. Hur de resonerade vet jag inte.

Bedömningen, kalkylen var inte enkel. Men ungefär så här var den:

Finansiellt skulle striden och förhandlingen utfalla ungefär lika, kanske med aningen mer fördel för förhandlingen, då stridens domstolsförhandlingar kan rymma stora osäkra kostnader för mig. Men det finansiella var inte så viktigt i min kalkyl. Jag hade råd med striden.

Vanära riskerade jag med en överenskommelse, ty en Kantian som inte strider in i kaklet för sanningen, är inte en trovärdig Don Quijote. Jag frågade några av mina allra närmsta vänner hur de såg på mitt resonemang. De intygade att de skulle respektera mig, oaktat mitt val. Om jag riskerar vanära hos andra, speciellt de som jag inte respekterar, är mig likgiltigt. Vanäran försvann därmed från min kalkyl.

Mitt politiska mål med anställningen på HKr, att ge en oerhört bra utbildning till mitt folk, kunde jag inte strida om, ty i kalkylen ingick aldrig att jag skulle kunna vara kvar på Hkr. Det var bestämt att jag skulle lämna HKr, frågan var bara hur. Mitt politiska mål får realiseras på annat ställe. Mitt politiska mål fanns aldrig i kalkylen.

Avgörandet för mig rörde två ohyggligt egoistiska skäl. Döden och mina kärestor.

Döden. Om man är 61 år har man sett jämnåriga, ja t o m yngre kollegor försvinna genom liemannens försorg. Somliga lever, men märkta av sjukdom. Några gör den definitiva utcheckningen när de är 64 år. Det är om tre år för mig. De tre åren som striden skulle förbruka.

Skall jag ägna mina sista tre år, vilket striden skulle ta, av mitt liv, kanske de sista tre åren, åt att ta ära och redlighet av sex personer? Som samtidigt tar ära och redlighet av mig? Personer som jag inte respekterar, som jag innerligt hoppas aldrig träffa i min ljusa framtid. Skall jag umgås med dem varenda eviga dag, i skrivelser, i böcker, i anmälningar, i diskussioner, i nattliga ältanden, under kanske tre år? De som jag minst av allt vill umgås med, skall bli mitt mest intensiva umgänge.

Mina kärestor. Jag har ett antal människor i mitt liv som jag vill ha omkring mig, och som jag bryr mig om. De skulle förtröttas, kanske till gränsen till ett Addio, av min strid för min heder. Att varje dag möta mig, med mitt ältade, med mitt skrivande av skrivelser, av mitt oändliga tal om oförrätter som skett. Inte bara jag skulle slitas ner under tre år. De jag har kära skulle också slitas ner. För dåtiden.

Förhandlingens taktik innebär att man försöker se den andres situation. Jag tror att HKr även kunde tänka som jag. Skall vi, dvs HKr, som skall bygga en högskola, utbilda studenter och bedriva god forskning i samverkan, ägna tid, uppslitande tid, till förfång åt så många, åt en person som vi inte vill och inte skall ha med att göra? Precis som jag, tror jag att de tänkte att den där Collin, som vi inte vill ha på HKr, skall vi leva med i tre år, för att vinna lite ära, men förlora så mycket mer.  

Förhandlingen istället för Striden hade den absoluta fördelen att vi, jag och HKr, skiljs åt, vilket vi ändå skulle, idag och inte om tre år, efter tre år av strid, med vanära och skam och förödmjukelser som vapen och resultat. Förhandlingen innebar att vi fick tre år att skapa en framtid, istället för att förbruka tre år åt att strida och leva i det förgångna.

Kanske en organisation, som ju vi antar har evigt liv, going concern, kan uthärda de tre åren. Men en dödlig människa, som är 61 år, skall leva sitt liv i sin dröm, med människor han respekterar, och inte i en mardröm, med människor han inte respekterar.

Så blev min bedömning. Rätt eller fel, avgör du. För dig. Men jag bestämde mig för att leva för framtiden. Därför kommer jag att leva. De 53 personer som mördades under den hemska måndagen i Gaza, lever inte. De tog striden och dog. Oförrätter, kränkningar och förödmjukelser kunde inte väga över, till förmån för ett anständigt liv.

Visst är det oanständigt att inte tala. Visst finns det tillfällen i historien då det hade varit rätt att tala och betala priset. Jag hoppas att jag i sådana situationer talar, utan att beakta min framtid, så som jag gjort idag. Jag hoppas att jag i viktiga situationer tar striden. Men detta var inte en sådan situation. Inte för mig. Och sannolikt inte heller för HKr.

Jag har alltid fått höra att man skall välja sina strider. För en gång skull tog jag rådet till mig. Och valde förhandlingens lösning. Till en ansenlig kostnad i form av tigande. Men framtiden har ett betydligt högre värde än tigandets kostnad. För mig, och sannolikt också för HKr.

Israel och palestinierna hade vunnit på att förhandla. De hade vunnit 53 liv. Jag är övertygad att HKr har vunnit på förhandlingen. Jag är övertygad att jag har vunnit på förhandlingen.

Min vinst är min framtid. Och mina kärestas framtid, som nu inte fylls med mitt ältande och mina strider. Om dåtiden.

Du kanske dömer mig som hycklare. Men jag tycker att jag vunnit livet.

​Därför tiger jag.

​Öllsjö den 25 maj 2018

Staten ger 100 miljoner till kommunala sommarjobb. En forskare, Kenneth Carling, har undersökt de 1425 gymnasieeleverna i Falu kommun som var med om utlottningen av sommarjobben. Han bestämde sig för att mäta effekten av sommarjobben med den inkomst individerna hade när de fyllde 30 år. Ingen skillnad i inkomstnivåer kunde skönjas, förutom för kvinnor med låga betyg, där sommarjobben gav signifikant högre inkomst.

Vad kan förklara detta?

Kvinnorna med låga betyg vann kanske kontakt med en arbetsgivare som den annars inte skulle ha fått. Eller så vann hon lite mer självförtroende och kunde ta sig fram bättre efter skolans slut i arbetsmarknaden. Staten gav henne en stege som hon annars inte hade fått.
Kvinnorna med höga betyg hade kanske eget självförtroende eller föräldrar som kunde underlätta deras tillgång till arbetsmarknaden. Kanske läste de vidare, och ökade därmed sin förmåga att få tillgång till arbetsmarknaden.

Varför fanns ingen liknande effekt hos pojkarna? Kenneth säger, i en intervju i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kommunala-sommarjobb-har-marginell-effekt ), att företag som inte ligger i tätorten tenderar att vilja anställa byns ungdomar, och då företagen är mansdominerade, blir det främst männen som får anställning. Således, bymentaliteten hjälper de unga männen med dåliga betyg.

Slutsatsen av undersökning blir därför att de som behöver mest hjälp, de med dåliga betyg, hjälps, om de är pojkar, av bymentaliteten, och om de är flickor, av staten.

Forskaren anser att satsningen ger dålig utdelning. Ja, det kan man säga, ty det verkar som om kommunala sommarjobb är verkningslösa förutom för kvinnor med dåliga betyg.

Men satsningen hade effekt för dessa kvinnor. Kunde man då inte tänka sig att ha riktade sommarjobb till kvinnor med dåliga betyg? Ett skäl för detta är att man där får effekt på pengarna.

Men hur står detta gentemot sådant som ’Lika värde’ och ’Jämlikhet’?

Om man speciellt väljer ut där insatsen har effekt, då blir de utvalda. Och utpekade. Det som kan kallas stigmatisering. Kanske utvaldhet skulle innebära att det inte ger någon effekt då kvinnorna då får veta att de är nödställda och behöver statens hjälp. Kanske de då får ytterligare en signal att de inte duger, när de redan fått den signalen genom sina dåliga betyg? Därmed får de en puff, inte uppåt, de får inte en stege att klättra på, utan deras utförslöpa blir brantare.

Är det rätt att ösa pengar på de som inte behöver pengarna, pojkarna och kvinnor med goda betyg, bara för att få de som behöver hjälpen, kvinnorna med dåliga betyg, att få ett bättre liv?

Idag har vi redan detta ösande av pengar på de som inte behöver det. Räntebidraget innebär att många får råd att köpa sig ett hus med lånade pengar. Borde räntebidraget vara inkomstbaserat? Idag får alla barn barnbidrag, oaktat om familjen behöver pengarna för att ge sina barn ett anständigt liv. RUT- och ROT-avdrag ges till alla, oaktat behov. Sjukvård är idag givet till de som behöver vården, oaktat deras finansiella situation. Borde vi kanske ge kostnadsfri sjukvård enbart till dem med dåliga inkomster, medan de andra får fixa sin försäkring själv?

Är inte kvinnor med dåliga betyg värda samma omvårdnad som dessa?

​Öllsjö den 24 maj 2018

’Kvalificerad bläddring’, sade vi doktorander, att vi hade gjort, strax innan vi tog upp en hård kritik mot några utsagor i ett avhandlingsmanus som presenterades på ett seminarium. Vi medgav således att vi inte läst avhandlingen, men att vi ändock hade saklig grund för hård kritik eftersom vi hade gjort en ’kvalificerad bläddring’, dvs ögnat avhandlingen, bläddrat lite i den, läst små stycken här och där. En kvalificerad bläddring kunde ta, kanske 15 minuter.

Givetvis är det oseriöst att uttala sig om en avhandling efter en ’kvalificerad bläddring’. Men så gick det till, och så går det måhända fortfarande till på akademiska anstalter.

Icke så i Svenska Dagbladet, och absolut inte från Maria Ludvigssons sida. Hon är ledarskribent som lyssnade på ett radioprogram, där Tord Nords doktorsavhandling diskuterades. Utifrån det som där framkom, kan Maria förgöra avhandlingen och kritisera dess slutsats, att ’…det krävs allt mer av den som saknar jobb för att vederbörande ska få ett jobb’ (https://www.svd.se/nu-ska-visst-folk-ordna-jobb-helt-sjalva/i/senaste).

Maria skäller ut avhandlingen, men medger, precis som vi ärligt gjorde vid seminariet, men då erkände vi kvalificerad bläddring, att hon inte läst avhandlingen. Hon har inte ens gjort en kvalificerad bläddring. Detta är således inte ens falska nyheter. Detta är inga nyheter. Utsagor om en avhandling som inte är granskad, inte ens granskad med kvalificerad bläddring. Blott genom hörsägen.

Nej, Maria, det är inte seriöst.

Sedan är det direkt skrattretande att Maria har mage att raljera kring utsagan om att det krävs mer av individen för att få jobb idag, och hävda att individen har ett ansvar för att skaffa sig ett jobb. Maria, som uppbär lön från en arbetsgivare som inte tar ett 100% ansvar för sina intäkter, utan låter staten betala en del för den produkt som företaget gör.
Maria anser, helt korrekt, att vi alltid skall ha debatten levande, var gränsen går mellan individens ansvar och statens ansvar. Jag tror att hon och jag är helt eniga i att rätten till arbete inte innebär att staten har en skyldighet att söka upp individen på dess semestervistelse i Ferrara, och där erbjuda en uppsättning intressanta och stimulerande arbeten, t ex ledarskribent på Svenskan.

Men den frågan hon ställer, kan omformuleras: Var går gränsen för vad ett kommersiellt företag, som arbetar på en marknad med andra kommersiella företag som konkurrenter, skall erhålla i rena subventioner från staten? Är det rimligt att en tidning, som inte kan konkurrera framgångsrikt mot ett annat företag, skall hållas under armen av staten?

Ja, kan jag säga, ty kan inte marknaden upprätthålla mångfald, bör staten hjälpa till i en så viktig marknad som nyheter och opinion. Givetvis med kvalitetskrav, ty en röst, vilken som helst, bör staten inte stödja. Och Svenskan är en högkvalitativ produkt som ökar både mångfalden och kvaliteten i massmedia.

Jag kan således acceptera att staten gör en del av det jobb som Svenskan inte klarar av, för att kunna ge ut sin tidning. Men klädsamt vore då att Svenskans delvis statligt försörja arbetare, har en större insikt i gränsen mellan stat och privat.

Och att de, med det lönekuvertet som de har, med delvis statliga pengar, i alla fall skall gör en kvalificerad bläddring, innan de uttalar sig.

Öllsjö den 22 maj 2018

Sverige blev igår världsmästare i ishockey. Idag skall det firas på Sergels Torg i Stockholm. En oerhörd seger, den andra världsmästerskapstiteln i rad.

Om det nu inte hade varit för att det finns smolk i bägaren, som gör segern mindre berusande. Ja, betydligt mindre berusande.

Guldet är behängt med den bristande mångfaldens, den bristande representativitetens sorgflor, skam och vanära.

Jag vill återknyta till Ivar Ekman, från P1, som frågade fotbollens förbundskapten Janne Andersson, varför hans lag tycktes vara lägre i mångfald, mätt som föräldrarnas ursprung. Janne kunde inte svara på hur mångfalden beaktades. (https://www.youtube.com/watch?v=Z0xfzW8gRsA )

Detsamma gäller beklagligtvis Tre Kronor. Tre Kronor är precis som fotbollslandslaget, ett lag som har sådana brister i representativitet att de inte borde ha fått representera Sverige.
För det första noteras sexismen. Det finns inga kvinnor laget. Det finns inga registrerade transsexuella eller queer-representanter i laget. Andelen homosexuella har inte ens redovisats. När det gäller de traditionella könen, beror det sannolikt på att turneringen som sådan har sådan reglering. Frågan är om Sverige egentligen skall ställa upp i en sådan nattstånden turnering, som basera sig på sådan sexism. I alla fall borde Sverige arbeta för att förändra den regleringen, till gagn för mångfald.

För det andra tycks det mig som om den etniska mångfalden är svagt beaktad. T ex tror jag att andelen muslimer är kraftigt underrepresenterad. Att så till den milda grad bortse från denna mångfaldhetsaspekt, gör att man bör ifrågasätta om vi kan ge ledningen förtroende framgent. Förvisso är Världsmästerskapstiteln trevlig, men inte till ett så oerhört pris.

För det tredje, som delvis är likt det andra, så är den nationella fördelningen inte representativ. Andelen skåningar i laget är betydligt lägre än vår andel i befolkningen. Det är sannerligen magstarkt att en förbundskapten i ishockey tar sig rätten att bortse från skåningens berättigade krav på rättvis representation.

För det fjärde är andelen som har utvandrat groteskt stor. Ja, man har t o m uttryckt glädje när utvandrarna blivit lediga från sina arbeten i främmande land, oftast Kanada eller USA, så att de kunde ansluta till Tre Kronor. Att så undervärdera de lojala, de som stannar i landet och bygger landet, borde vara omöjligt.

Visst är ett VM-guld ett uttryck för god effektivitet. Men när vi synar guldet, ser vi att bristerna i representativitet är så stora, att guldlaget borde stå på Sergels Torg och skämmas över att vara så diskriminerande, så bristande i representativitet, så kraftigt undervärderande Mångfald.

​Öllsjö den 21 maj 2018

Tidaholms kommun ville ha en happening med mångfald på ett ”…positivt sätt…”, ”…en rolig och gemensamhetsskapande upplevelse”. Därför kontrakterade man stå-upparen Özz Nûjen. I januari var detta inte kontroversiellt. Alla var nöjda.

Efter att massmedia, med Josefsson och Uppdrag Granskning i täten, fått fram att Özz Nûjen, eller i alla fall att hans egendom och släktningar hade kriminellt samröre (svarta pengar) med Stockholmsterroristen, blev Nûjen omskriven i allt. Så blev även Tidaholms engagemang av honom omskrivet.

Kommunen ställde då in arrangemanget med hänvisning till det positiva, att det inte skulle bli en positiv händelse.

Nûjen säger själv: ”Detta drev är orkestrerat av diverse rasistiska alternativa nyhetsbyråer som med sina trollarméer velat misstänkliggöra mig länge”. Måste kännas lustigt av den som fick igång ’drevet’, Josefsson på Uppdrag Granskning, att inordnas i dessa kategorier. Men, i fri debatt får man ju säga vad man vill. Även Nûjen.
(Samtliga citat kommer från https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/5Vzjp6/staller-in-forelasning-med-ozz-nujen)

Det som väcker min förundran är inte drevet och dess innehåll, utan dessa satans välfärdsexploatörer. Det som väcker min förundran, och innerliga ilska är Nûjen och den kommunala beslutsfattare som kontrakterade Nûjen.

Näst sista meningen i reportaget anger att Nûjen ersätts med 45.000 kronor. Vi får inte veta vad han skulle ha fått om han kom. Men att inte komma, ger honom 45.000kr.

45.000 Kronor!

45.000 kronor är en svindlande summa. I ett land som ansträngs av flyktingengagemanget. Där varje person borde ställa upp och göra något. Och många gör det. Och det utan att be ens om en tusendel av Nûjens summa, 45.000 kronor, dvs 4 kronor och 50 öre.

I detta läge begär Nûjen en okänd summa av Tidaholms kommun, för att visa på gemenskap som en positiv kraft. När det sedan inte blir av, vet vi att han får 45.000 kronor. Om han får detta för att inte komma, är summan han hade fått om han kommit än mer svindlande.

Nûjen är en satans välfärdsexploatör, en som utnyttjar för egen vinning, den situation vi som land befinner oss i.

Men, Nûjen är blott en produkt på marknaden. Det står honom fritt att utan moral och vett, utnyttja marknaden och sätta vilket pris han vill. Har man ingen vilja att bidra, kan man ta ut vad som helst. Men marknaden borde inte låta sig utnyttjas.

Den kommunale beslutsfattare som engagerat Nûjen, är en än värre satans väldfärdsexploatör. Den använder skattemedel, inbetalt av rikingar och av fattigpensionärer, till att betala en person med munläder, för att skapa en känsla av gemenskap. En happening. Kanske med effekter efter att skratten tonat bort. Kanske utan effekter.

Blotta tanken på vad mer uppoffrande, mer entreprenöriella krafter, likt vårt Soul of Humanity i Sölvesborg, som har integrationsverkstad i en lokal, hyrd av Åkessons pappa, skulle ha kunnat göra av 45.000 kronor, gör att beslutsfattaren framstår som en satans välfärdsexploatör.

Flyktingkrisen har skapat en flyktingindustri, men också en flyktingfolkrörelse. Medan jag imponeras av vad som görs i flyktingfolkrörelsen, men även har imponerats av hur snabbt och effektivt en del privata entreprenörer har skaffat fram flyktingboende, blir jag också ursinnigt förbannad på de satans välfärdsexploatörer som profiterar på flyktingarna. Som Nûjen och den kommunale beslutsfattaren.

Öllsjö den 20 maj 2018 

​PS Kanske du vill anmärka på mitt ordval. Då får jag be dig förstå att den som levt upp med Palme, lätt tar till hans retorik för de som inte är värda respekt, utan avsky. DS

Etik är vetenskapen om moral. Moral kommer ytterst av insikten att vi människor är fria, dvs vi har möjlighet att göra val. Valen har moraliska komponenter, om det är gott att göra så eller så. Därför är etik en mycket väsentlig vetenskap då den utforskar våra val och lär oss se på våra val på olika sätt. Som all god forskning.

Etik är däremot inte en lära eller ideologi. Eftersom den studerar moralen, kan den inte fastslå vilken moral som är sann, eftersom just det sanna är ett av etikens problemområden, t ex frågan i vilken mån etiska utsagor är sanna.

Forskare i etik har en mycket praktisk samhällsfunktion, nämligen att hjälpa oss reflektera över våra val. Eftersom etik inte är en lära eller ideologi, kan etikforskaren inte berätta för oss hur vi skall handla, men kan få oss att förstå hur vi kan tänka innan vi agerar, eller hur vi kan utvärdera vårt handlande moraliskt.

Etikforskarens praktiska värde är stor då den hjälper oss reflektera över det moraliska i vårt agerande.

Men när etikforskaren häver sig från sitt ämne, och istället utnyttjar sitt ämnes namn till att ideologisera, till att plädera för en viss typ av moral, då har forskaren abdikerat som forskare. Då har den förlorat sin akademiska heder.

Du kan läsa de som saknar akademisk heder, de som exploaterar sitt ämnes namn, de som exploaterar sitt ämnes varumärke till gagn för sin egen ideologi, och som för akademiska titlar i skam och vanära: https://www.dn.se/debatt/svensk-politik-har-forlorat-sin-moraliska-kompass/

De skamlösa, som numera får betitlas f.d. eller s.k. etikforskarna, som ohederligt utnyttjar sin akademiska titel, som borde bidra med reflektion och analys baserat på akademisk kunskap i etik, men som istället för ut sin egen ideologi till torget, heter: Helen Andersson, docent i etik, Uppsala universitet; Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik, Linköpings universitet; Jenny Ehnberg, doktor i teologisk etik, Uppsala universitet; Elisabeth Gerle, adjungerad professor i etik, Lund universitet; Carl-Henric Grenholm, professor emeritus i etik, Uppsala universitet; Elena Namli, professor i etik, Uppsala universitet; Johanna Romare, universitetslektor i etik, Uppsala universitet; Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet.

Det är anmärkningsvärt att det förekommer så många emeritus i denna skamliga församling. Det är anmärkningsvärt att det förekommer personer från ansedda universitet. Och det är anmärkningsvärt att de s.k. forskarna har höga akademiska titlar.

Jag har själv, numer till ansenlig kostnad, stått upp för den akademiska attityden, där ideologi är något man analyserar och reflekterar kring, men i så stor omfattning som möjligt, även om det är omöjligt att helt undkomma, undviker att plädera för.

Jag har trott att ideologiseringen, dvs den vetenskapliga sanningens nedmontering till förmån för opinionssländor och akademiska politruker och deras svador, främst drabbar vetenskapligt svaga ämnen, som företagsekonomi, drabbar akademiskt svaga miljöer, t ex högskolor och inte universitet, och förs ut av vetenskapligt svagt tränade individer.

DN-artikeln har visat hur fel jag hade. Ingen akademisk disciplin, ingen akademisk läroanstalt och ingen akademisk titel är garanti mot dagens ideologisering.

Det är svårt, och blir svårare, att upprätthålla akademiska kvalitéer, såsom kritik och oberoende.

Den brännande frågan, som dagens DN-artikel understryker, är: Vad sker i vårt samhälle om universiteten och akademikerna inte längre agerar utifrån sitt etos, att bidra med vetenskaplig kunskap? Vem skall då stå emot fördomar, ideologier, lögner? Blir det bara kvar fyllot, narren och journalisten?

Öllsjö den 19 maj 2018

Så uttrycker sig Lena Andersson, över hennes romanfigur Ragnars grund för sin livsfilosofi, det svenska folkhemmet. ( https://www.svd.se/lena-andersson-folkhemmets-dygder-ar-varda-att-bevara ). Det är en varmare utsaga än dess absolut identiska utsaga: Gör din plikt, kräv din rätt.  

Vi finns till för varandra. Ingen kan begära något av den andra, om den inte ger något. Det är bytets grund.

Jantelagen, den så föraktade, säger att man inte skall tro att man är någonting, att man inte skall sticka ut. Den är en annan form av ömsesidighetens filosofi, att vi finns till för varandra. Ingen är förmer än någon annan. Vi är alla lika, i att vi finns till för varandra.

Bidragen finns till för att hjälpa, inte för att ersätta. Och absolut inte ersätta den som inte bidrar. Tar du ut, vad som inte ankommer dig, är du en exploatör. Ger du mer än vad som förväntas av dig, skall du med rätta känna dig nöjd.

Den som går till staten och kräver och kräver, är inte ömsesidig. Den är blott en simpel exploatör. Därav kan man förstå att ömsesidighetens filosofer ser med tvekan på flyktingar som kräver lagad mat på flyktingförläggningar. Den försöker inte vara ömsesidig. Den är inte en värdig medlem i Folkhemmet.

De kvinnor som lever på föräldrapenning och aldrig kommer ut i arbetslivet, bidrar inte. Ty även om familjen är viktig, är det inte en försörjningskälla för någon, inte ens för kvinnorna. I det ligger en emancipatorisk idé. Inte alls någon främlingsfientlighet. Blott att man skall göra rätt för sig, och det gör man inte genom att blott vara en mor, utan genom att bidra i samhället.

Lönen och den inbetalda skatten är tecknet på att du är ömsesidig. Har du ingen lön, bidrar du inte till samhället, ty samhället lönar människor med en lön. Och samhället är vi, varför du inte är ömsesidig. Betalar du inte in skatt, bidrar du inte till staten, det företag som vi alla äger, för att vi skall kunna kompensera för de brister som finns i samhället. Bidrar du inte med skatt, deltar du inte i vårt gemensamma företag.

Denna ömsesidighet vittrar när samhället består av individer, som inte tänker en sekund på vad de kan bidra med, utan som blott ser samhället och staten som en källa för eget välbefinnande. De deltar inte ömsesidigt, utan ensidigt, för sin egen, och blott för sin egen lycka. Uppoffringen är ensidig, ty det är samhället och staten som skall uppoffra sig för dem. De har ingen skyldighet till uppoffring. Därmed är de inte ömsesidiga, och får Ragnars avsky.

Vi lever tillsammans. Vill du inte vara med, så slipp. Men kom inte och fråga efter någonting. Solidaritet är ömsesidighet. Den som ställer sig utanför är inte med. Den kan aldrig fråga efter solidariska handlingar.

Du kan inte hälsa på någon, utan att sträcka fram din hand. Hälsa på någon, att visa ömsesidighet och ömsesidig respekt, gör bägge, samtidigt, genom att sträcka fram var sin hand.

​Öllsjö den 18 maj 2018   

…som i dagens Svenska Dagblad skriver att hon gärna följer regleringar som avser att skydda seriösa företagare från effekter av svartjobb. Personalliggare, dvs att man för bok över vem som jobbar i en verksamhet, avser att vara ett instrument för att stävja svartjobb.
 
Men hon anser att man gått över gränsen när ytterligare reglering nu införs, ty fr o m 1 juli 2018 gäller att följande också skall föras in: ” Den tid du själv som företagsledare är verksam; Den tid make, maka, sambo och barn under 16 år är verksamma; Personer räknas som verksamma när de utför uppgifter i verksamheten, oavsett om de får lön eller inte” (https://www.svd.se/jeanette-bohman-valkommen-skatteverket)

I mitt akademiska ämne, företagsstyrning, är forskningen aningen ensidigt fokuserad på hur företagsledare disciplineras, medan den viktigare frågan för en tynande tillvaro: Hur säkerställa företagets överlevnadskraft genom att exakt samtidigt disciplinera och frigöra personalen?

Staten har samma fråga. Hur säkerställa en god fungerande marknadsekonomi, genom att reglera så att t ex otillbörlig konkurrens inte uppstår, t ex genom svartjobb, utan att samtidigt ta bort marknadsekonomins utvecklingskraft?  

I propositionen till den reglering Jeanette debatterar finns konsekvensanalyser. Men de rör blott t ex administrativa kostnader för företaget och jämställdhet mellan könen och integration. Man har ingen speciell utvärderingsdel där man beaktar företagets utveckling och företagets livskraft.

Så ser politiska dagsländor ut. Jämställdhet mellan könen är en så överordnad målsättning, att företags utvecklingskraft inte ens underordnas, utan bortses från.
I utvärderingen av förslaget borde man ha tagit in utvärderingar från företagare, som Jeanette. Men än mer borde man tagit in utvärderingar från de seriösa forskare, dvs de som kan antagas inte ha något egenintresse i regleringen, och som därför mer objektivt, utifrån vetenskaplig kunskap, kan utvärdera regleringens effekter.

Förvisso skall företagare hållas i hårda tyglar av staten så att de betalar sina skatter och behandlar sina anställda väl. Vi vet att utan en stark stat och fackföreningar, blir inte en marknadsekonomi som domineras av kapitalistiska företag, den goda aktör som vi vill den skall vara. Men samtidigt vet vi också att småföretag, speciellt familjeföretag, tenderar att vara mer välskötta, inte minst mot sina anställda, och att många storföretag börjar sina liv som familjeföretag. Vi måste därför se till, exakt samtidigt, att dessa företagare sköter sig och finner mening i sitt företagande. Disciplin och utveckling.

Det finns stora likheter mellan en företagare och en akademiker som mig. Precis som med företagare, kan man skämta att en god akademiker kan förlägga sina 16 arbetstimmar per dag när helst den vill på dagen. Den frihet akademikern åtnjuter utgör en icke föraktfull del av incitament till att göra ett gott arbete. Tanken att jag skall redovisa när på dagen jag arbetar, skulle få mig att revoltera och förbruka tid på att undkomma regleringen, istället för att göra mitt arbete. En för hård reglering av mitt arbete skulle förta arbetsglädjen, och kanske göra att jag övergav min akademikertillvaro.

Att begära att företagaren, som kanske är företagare delvis på grund av den frihet som ligger i företagandet, skall stämpla in och ut som företagare genom personalliggaren, är ett ingrepp i det som utgör företagarens incitament att vara företagare. Kanske det är nödvändigt för en väl fungerande marknadsekonomi, men ingreppet som sådant måste utvärderas, inte blott som en administrativ kostnad och dess konsekvenser för jämlikheten mellan könen, utan också, och kanske framför allt, hur det påverkar företagaren i dess engagemang för att skapa och underhålla ett livskraftigt företag. Jag tror, men blott tror, medan staten inte ens tror, att Jeanette förlorar en del av sin gnista som företagare, när hon skall, förutom att utveckla gästgiveriet och se till att vi får go och möen mad i rättan tid, också skall stämpla in och ut som företagare.

Staten skall, när den gör sin reglering, beakta utvecklingsdimensionen, och inte enbart disciplineringen av företagen. Jag kan ha min tro, som baserar sig på erfarenheter vunna i min forskning. Staten skall ha mer än tro när den föreslår reglering. I detta fallet har den inte ens en tro.

Därför underkänner jag den reglering som Jeanette är kritisk mot. Inte för att den är felaktig, vilket jag tror den är då den överbetonar disciplin och bortser från utvecklingssidan av företagandet. Jag underkänner den för att den är illa utredd, just p g a dess blindhet för företagarens incitament till företagande. Mer evidensbaserad reglering krävs.

​Öllsjö den 17 maj 2018 

Det var en avhandling om ledarskap i folkrörelseorganisationer. Jag ögnade igenom den. Det var där, genom den läsningen, som jag fann ledarskapsforskningens blinda fläck. En så stor blind fläck att jag blev furiös. Här skulle minsann visas på det oseriösa, när de blundar för det uppenbara. Här skulle markeras att man inte får blunda för det som finns, för det uppenbara. Normen är given, huggen i sten, att akademisk forskning aldrig är politisk korrekt, utan blott kunskapstörstande.

Jag gick till Universitetsbiblioteket och begärde fram den boken jag bläddrat i vid tidigare tillfällen, med lite sensationslystnad i läsningen, men ändå inte riktigt läst. Jag läste väl valda delar, då jag inte hade tid att läsa hela boken. Men jag fann intressanta insikter i konsten att leda en folkrörelse. Insikter som hade kunnat, och som borde ha berikat avhandlingen. Men det fanns också insikter som överensstämde med avhandlingens, varför boken också kunde användas för att stödja resonemang i avhandlingen.

Under seminariet inväntade jag ett lämpligt tillfälle. Jag begärde ordet och förklarade att det fanns insikter värda att ta till sig och att det finns litteratur som inte var refererad, kanske inte ens genomgången. Så läste jag upp ett lämpligt citat om ledarskap i folkrörelser från boken som anslöt till avhandlingens teser. Jag förklarade varför jag valt ut det. Och jag angav referensen.

Adolf Hitler. ’Min kamp’.

Det blev ett herrans oväsen. Jag anklagades för att argumentera ’skuld genom association’. Jag försökte förklara mig med att Hitler var en fenomenalt framgångsrik ledare som skapade en folkrörelse, där hans agerande tidvis fortfarande används, och att hans tänkande kring ledarskap och folkrörelse därför borde vara väsentligt att beakta. Inte minst mot bakgrund av de ohyggliga effekter hans agerande ledde till.

Men jag lyckades inte förklara att min hållning var den seriösa och deras hållning var den oseriösa. Och i den positionen befinner jag mig fortfarande. Ledarskapsforskare som inte noga studerar Hitler är inte seriösa ledarskapsforskare.  

Nu, 30 år senare, erfar jag samma bemötande, men nu kring annat oseriöst, vilket jag inte skall belasta dagens text med.

Men jag får också se, för första gången, att Hitler och hans bok tas upp, och beaktas, med de insikter som är värdefulla. Och det av två skribenter där man kanske inte förväntar sig referensen. I boken ’Populistiska manifestet’ skriver Göran Greider och Åsa Linderborg, i kapitel 65, om hur Hitler uppfattade tidens strömningar i Wien innan första världskriget. Hitlers analys tas upp och bedöms vara korrekt. Därmed kunde Hitler utnyttja en oerhörd kraft. Som han sedan använde till det mest vidriga vi känner. Men det förtar inte analysens korrekthet.

I dessa dagar är det onekligen modigt, att inte bara antyda att man varit i närheten av Hitlers bok, inte bara antyda att man läst den, utan referera till den, som en text med en intressant analys.

Det är mod. Det är också seriöst. Vilket står i skarp kontrast till det flödande utbudet av det oseriösa. 

Senare i samma bok läser de lusen av vänstern, genom att påpeka att vänstern begår ett oerhört misstag som inte noga studerar sina fiender och anstränger sig för att förstå sina fiender.

Författarna har insett visdomens i Gudfaderns råd: Ha dina vänner nära dig, men dina ovänner närmre. (https://www.youtube.com/watch?v=DfHJDLoGInM )

I fallet med ledarskap i folkrörelseorganisationer avsåg jag att visa att ledarskap kan vara skickligt, men det är inte bara formen som är viktig, utan innehållet också, ty en skicklig ledare kan leda mänskligheten i fördärvet. Men den kritiska hållningen accepterades inte på seminariet. Håller man den seriösa inställningen borta, kommer vi aldrig att lära oss om det finns ett samband mellan form och innehåll.

​Öllsjö den 16 maj 2018

Självkörande bilar skapar intressanta etiska problem. Om maskinen skall framföra fordonet, hur skall maskinen agera i nödsituationer, då föraren kanske slumrar eller läser en tidning? I ett nummer av Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/du-avgor--vem-ska-do-och-vem-ska-overleva ) togs dessa problem upp.

Om du sitter i en bil, som körs autonomt, och bilen plötsligt befinner sig i en situation där den antingen måste köra på en människa som går på vägen, eller köra av vägen, med stor risk för bilens passagerares liv, hur skulle du önska att bilen gjorde? Skall den köra över stackaren på vägen? Eller skall du riskera ditt liv genom att den väjer för personen?

Kanske du skulle anse att det är du som är i huvudsak upphov till situationen, varför bilen får köra dig i diket. Men om detta sker på en motorväg, där fotgängare är förbjudna? Då uppehåller den sig olovandes på vägen. Skall du plikta med ditt liv för att rädda en person som faktiskt skapat situationen?

Intressanta spörsmål. Men nu till den mest intressanta, den som gör att alla som pläderar som sin värdegrund, att alla människor är lika, borde stanna upp och reflektera kring vad lika värde betyder.

Din bil är den senaste. Det innebär att den har den mest avancerade ansiktsigenkänningsmaskin som finns. Det kan inom loppet av mikro-sekunder identifiera människor. Nu uppkommer en situation där tre människor befinner sig på vägen, och din autonoma bil framförs med sådan hastighet, att det förefaller omöjligt att undvika att köra på någon av de tre. Emellertid kan bilen väja så att blott en träffas. Vem skall den välja? En person är en 28-årig kvinna, med en tio-årig dotter, som precis avtjänat sitt 9-åriga straff för att ha mördat en person som försökte hindra henne när hon stal en tub handsalva. En person är statsministern, som går mot rött ljus. Och en person är den lätt demenssjuke, 89-årige Nobelpristagaren i medicin. Hur kalibrerar du din maskin att göra?

Om du inte sätter in en slumpgenerator, som slumpmässigt avgör vilken av de tre personerna som blir påkörd, har du inte ’människans lika värde’ som din värdegrund. Eller hur?

​Öllsjö den 1 maj 2018

”Incel” (involuntary celibacy) är en man som lever i ofrivilligt celibat. Torontoterroristen tillhörde den gruppen, och utförde sitt dåd riktat mot kvinnor. De som förnekade honom. Som inte gav honom sex.

En debattör skriver att terrorismen vi ser idag kanske till stora delar drivs av ett kvinnohat. (https://www.svd.se/nar-blir-kvinnohat-terrorism--eller-hatbrott ). Idag motiveras mycken terrorism av islam, som ju är en religion som rymmer så mycket kvinnoförnedring att det är mer korrekt att säga att det är en religion av kvinnohat. Det är en abrahamitisk religion, där de andra grenarna har liknande kvinnohat, även om vi som tillhör den kristna grenen vill framhäva Magdalenas roll.

Men var kommer detta kvinnohat från? Hon hävdar, med hänvisning till Incel, att det är förvägran av sex som driver hatet. Om det är korrekt, varför skulle män drivas till hat för att de förvägras sex?

Sex är ju en av de mest framträdande behagfulla aktiviteter människan kan vara med om. Både den själsliga lusten i att erfara kärlekens fysiska manifestation, och den kroppsliga lusten i kärleksakten och dess orgasmistiska höjdpunkt.

Men lusten till sex har en funktion som kanske än mer förklarar Incel’s hat. Sex har ju funktionen att skapa avkomma. Att förvägras sex innebär att mannen förvägras fortplantning. Hans gener förvägras reproduktionen i en avkomma.

Vad som skapar Incel’s hat kan vara att han förvägras att bli reproducerad. Det som är livets yttersta mening. Att fortsätta vara ett liv. Ett fortsatt liv genom den avkomma som skapas genom den lustfyllda kärleksakten.

Mannen förvägras barn som bär hans gener vidare. Han förvägras meningen med sitt liv. Därav hans hat.

Ställ dig frågan varför mannen finns. Man skulle kunna tänka sig ett människosläkte med enbart kvinnor. De skulle fortplanta sig genom självbefruktning. Men självbefruktning innebär att evolutionen stannar av. Evolution är att genom mångfald väljs ut livsdugliga individer som bär livsdugliga gener vidare. Variation uppkommer genom mutationer, genom variationer. Om kvinnan själv reproducerar blott sig själv, finns ingen mutation.

Mannens främsta funktion kan därför sägas att vara att upprätthålla evolutionen genom att bidra med mutationer, att ge variation. När väl denna funktion är utförd, skulle mannen kunna dö, ty då har han utfört sin evolutionära funktion.

Men människan är så avancerad som skapelse, att hon kräver en lång utveckling. Det nyfödda barnet kan i stort sett endast äta. Barnet kan inte gå, och kan inte försvara sig. Jämför med hästens avkomma, som efter 20 minuter har hästens överlevnadsfunktion, att snabbt fly från faror. Människans barn kan inte ens resa sig upp, än mindre springa.

Människans avkomma kräver en lång omsorg. I början ligger den omsorgen främst hos kvinnan, med mjölkens livgivande kraft. Då utser naturen mannen till att bli den som kan försvara avkomman och försvara omsorgen om barnet. Därav hans fysiska kraft och hans högre grad av aggressivitet. Men försvar innebär att individen som försvarar utsätter sig för risker. Därav mannens högre riskbenägenhet, vilken vi ser i dess moderna form genom unga mäns vettlösa framförande av bilen. Men naturen är vis. Eftersom mannen blott finns till för mutationens funktion, och eftersom mannen kan delta i många mutationer, medan kvinnan är begränsad av graviditetens nio månader och några ytterligare månaders infertilitet, blir mannen en individ vars individuella värde är lågt. Det behövs ju inte så många män, relativt mängden kvinnor, för att upprätthålla stammen. En man mer eller mindre är inte så väsentligt, relativt mängden kvinnor.

Således kanske mannens värde består i att skapa variation, och att försvara variationens frukter, men utöver det, är han ganska likgiltig för människosläktet.

Men mannen, denna ganska likgiltiga del av människosläktet, utnyttjar nu sin fysiska styrka och att kvinnan är satt i beroendeställning genom mannens försvarsfunktion. Han utnyttjar denna försvarsfunktion av omsorgen till att skapa patriarkatet, där kvinnan, mänsklighetens centrum, blir underkastad mannen.

Detta patriarkat ser han sedan till att det blir kodifierat i kvinnoförnedrande religioner, där vi i Europa främst känner de abrahamistiska religionerna, och deras kvinnofientlighet.

I det moderna samhället försvinner mannens försvarsfunktion. Kvar blir mutationsfunktionen. Förvisso är vi fortfarande delvis slavar under våra gener, som får kvinnor att välja män som ser ut att kunna upprätthålla det försvar som inte har en vettig funktion längre. Men Incel-rörelsen ser vad som håller på att ske. De inser att de blott finns för mutationens skull. Patriarkatet, som bygger på försvarsfunktionen, riskerar att försvinna. Incel-männen, som nu inte ens bjuds in av kvinnorna för mutationens skull, inser att de är värdelösa. De reagerar med kvinnohat. Och några startar sina lastbilar och kör över dem som förvisat dem som värdelösa.

Öllsjö den 14 maj 2018

I Kristianstad finns två bostadsområden som karakteriseras av invandrare och hyreslägenheter.

De har karakteriserats av bilbränningar, vilket dock har avtagit, och av våldsamma smällare under nyår.

De karakteriseras av att avfallsstationerna är i fullständig oordning, där det kastas skräp som inte skall vara där, och skräp som skall vara i containrar ligger sidan om. En sådan station var så skräpig att man stängde den. Varvid skräpet letade sig till nästa, i närheten.

Den 23 april meddelas i lokaltidningen att en förskola inte kan öppnas då det saknas personal. De andra förskolorna på området får därför högre barntäthet. Personalbrist på förskolor är välkänt i Sverige, men bristen är skriande på detta område. Tidningen rapporterar att de andra förskolorna inte har personalproblem.

Det är inte riktigt att kalla dessa områden för getton, ty de är inte jämförbara med getton i t ex USA. Men för svenska förhållanden är de getton.

Beror gettot på att det är invandrare? Folk från andra kulturer kan helt enkelt inte bete sig. De har ingen känsla för det gemensamma, blott för sin klan och sin familj, varför de kan kasta skräp var som helst, bara inte på klanens område.

Beror det på att de är underklass, att de kanske inte vill komma in i Sverige eller att de inte släpps in i Sverige, och att de därför är hänvisade, om de är hänvisade, till enklare arbeten, lågt på både lönelistan och sociala listan?

Låt oss fortsätta med att säga, likt Aftonbladet sade i slutet av 2017, att bland människor födda i Sverige är arbetslösheten 4%, vilket kan betraktas som en arbetslöshet som uppstår p g a att folk flyttar runt, således full sysselsättning bland svenskar.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/dd5yoO/invandrarkvinnor-enda-gruppen-dar-arbetslosheten-okar

Utrikes födda har en arbetslöshet på 22%. Vänder man på siffrorna, och ser på andel arbetande, då får man för inrikes födda män 69,7%, utrikes födda män 68,6%, inrikes födda kvinnor 62,4% och utrikes födda kvinnor 56,6%.

Skillnaden mellan inrikes födda är att 7,3% mer av männen arbetar, medan utrikesfödda har männen 12% mer arbetsfrekvens. Jämför vi män och kvinnor, har inrikes födda män 1,1% högre arbetsfrekvens än utrikes födda, medan det för kvinnorna är 5,8% skillnad.

Kvinnorna är således det största problemet när det gäller arbete för utländskt kommande personer. Kanske för att de kommer från inferiora kulturer avseende aktningen för kvinnorna, vilket gör att de reduceras till arbetare i hemmet? Därav deras extremt låga sysselsättningsgrad. De hålls också kvar i hemmet genom vårt föräldrastöd. Således, en feministiskt inferior kultur kombinerad med svensk välfärd, stänger in de utländska kvinnorna.

Låt oss gå tillbaka till barnomsorgen. I den finns förvisso ett extremt feminint överskott. Bortåt 94% av de som arbetar i barnomsorgen är kvinnor. Om nu de utländskt födda kvinnorna kommer från feministiskt inferiora kulturer, där kvinnor helst inte skall beblanda sig med män utanför sin klan, då är ju barnomsorgen en förnäm första inkörsport för utländskt födda kvinnors första arbetslivserfarenhet.

Förvisso skulle utnyttjandet av denna reservarmé av kvinnlig arbetskraft ytterligare förstärka gettokaraktären genom att utländskt födda kvinnor skulle arbeta i barnomsorgen i områden där flertalet av barn har utländskt födda mammor. Men en tuffare arbetsgivare, med tydlig inriktning på mångfald, skulle kunna fördela sin arbetskraft så att etnisk mångfald skulle öka inom barnomsorgen. Antingen görs det med kommendering, vilket ju sällan är ett bra sätt att få engagemang och trivsel. Eller sker det med … löneskillnader som motiverar inrikes födda att arbeta i socialt utsatta områdens förskolor. Och kanske med att speciellt motivera män.

En förbjuden tanke är född. Ge inrikes födda män i barnomsorgen distinkt högre lön om de arbetar i socialt utsatta områden. Addera till detta en kvotering av föräldraledigheten, vilket i detta fall innebär att kvinnorna får lägre antal månader hemma med sina barn, och därmed tvingar ut dem i arbete.

Förbjudna tankar.

Horribelt.

Men kanske med positiva effekter för vårt gemensamma intresse i att få ett samhälle där alla gör sin plikt, och alla är med. Med minskade avfallsproblem på avfallsstationerna och grillning som sker med grillkol och inte bilar.

​Öllsjö den  13 maj 2018 

Artificiell intelligens och robotar gör snart människans arbetslös, ja, meningslös. Det intrycket kan man lätt få idag.

Men tre forskare från Japan ger oss perspektiv. Under tre år, från och till, har de programmerat två robotar så att de skall kunna sätta ihop an IKEA-stol. Det lyckades, så ofta lyckas robotarna med uppgiften. Det tar de två cirka 8 minuter att göra sammansättningen.

Det skulle vara intressant att låta ett urval av människor göra samma sak, för att se vilken typ av människa som behöver den tiden på sig. IQ på 50, en arm och svag syn.

Det goda med detta experiment är att det visar var vi människor har våra fördelar relativt de maskiner vi byggt. Vi visste redan tidigare att vi är i stånd att bygga maskiner som klarar det vi inte klarar. Det är ju därför vi bygger maskinerna.

Vi har maskiner som vi kallar traktorer, som kan dra laster som inte ens vår medhjälpare kan, dvs våra höstar och oxar. Det intressanta idag är att de väldiga traktorerna, som drar enorma redskap, idag mycket väl kan ersättas av betydligt mindre traktorer, som via el och GPS kan ladda sig själv, köra till åkern, utföra en exakt rörelse på åkern, som en människa inte är kapabel och arbeta 24 timmar om dygnet.

Vi har maskiner som klarar beräkningar som vi själva skulle klara, men som skulle ta oss en oerhörd tid. Detta kan de göra ty det är en rent logisk åtgärd, 1+1=2, och sedan 2+1=3 och sedan… Själv låter jag min dator utföra faktoranalyser, som jag hade kunnat göra själv. Men om det tar mig kanske en månad att göra en analys, tar det maskin mindre än 10 sekunder.
(https://www.independent.co.uk/life-style/gadgets-and-tech/robot-ikea-chair-build-video-singapore-nanyang-technological-university-a8311776.html )

Men det blir mer avancerat när man kommer till maskiner som skall lära sig, och som skall ta hänsyn till förändrade omständigheter.

Det blir än mer svårt, för att inte säga omöjligt, med en maskin som har kreativitet, dvs som från inget kan skapa något.

Därför gäller det att vi inte blir skrämda, ty robotarna kan inte lära sig, de kan inte anpassa sig, och de kan inte skapa så som vi kan. Vi skall därför inte slå sönder robotarna, så som fabriksarbetarna slog sönder maskinerna på början av 1800-talet. Vi skall visa hur de kan användas, oss till gagn, och inte minst, dem till gagn som hade en syssla som en robot tog över.

Själv njuter jag ofantligt av tanken att jag inte behöver sitta en månad med faktoranalyser, för att sedan upptäcka att jag skulle ändra på den, och därmed tvingas in i en månads beräkning istället. Nu klickar jag, trycker enter, och får den nya analysen utförd inom loppet av sekunder.

Därefter kan jag gå och ta kaffe och fundera över resultaten av faktoranalysen.

Öllsjö den 12 maj 2018

Akademiska studier har hitintills varit en tidsbegränsad process där universiteten lär ut den akademiska kunskapen, den som baseras på vetenskap, och den vetenskapliga kritiska metoden, till studenter, som följt en tre-årig eller längre utbildning i sina unga år, för att därefter ta sin examen och lämna universitetet, för tjänstgöring i samhället.

Resultatet är en akademiskt utbildad och kritiskt tränad person, som genom universitetets kunskapsprov blivit antingen godkänd eller underkänd. Således producerar universiteten studenter med kunskap och kritisk förmåga, som blivit utvalda.

Men tanken på livslångt lärande ifrågasätter en av dessa beståndsdelar. Tanken att man skall lära sig en gång i livet är märklig, då samhället utvecklas och nya kunskaper erövras och behövs över en individs liv. Förvisso finns i den akademiska utbildningen tanken och ambitionen att lära studenterna att lära sig. Därför avslutas oftast utbildningen med ett självständigt arbete, där de får lära sig, och visa upp, att de kan lära sig själva.

Men tanken att varje akademiskt utbildad person sedan skall lära sig själv, är att placera ett för stort ansvar och för stor tidspillan på en individ. Det finns trots allt kunskap som en individ bör lära sig i framtiden, men som den själv inte skall behöva skapa eller är i stånd att skapa. Vi tror ju också på arbetsdelningen, att någon är bättre skickad att skapa kunskapen och sprida den, än att alla skall behöva göra det. I viss mån skall en individ kunna skapa den kunskap den behöver, men det underlättar i samhället om delar av detta skapande sköts av professionella, som sedan lär ut den kunskap de skapat. Alla skall inte behöva göra allt.

Det livslånga lärandet innebär att man befriar varje individ från trycket att själv skapa den kunskap den behöver. Istället bjuder man in individen till att återvända till akademin och där få den senaste kunskapen i sitt område, eller få en breddning av sin kunskapsbas.

Idag är universiteten i huvudsak orienterade mot att ge individer den första kunskapen, och en kunskap hur hon producerar den kunskap hon behöver i framtiden. Det livslånga lärandet, som märks genom att universitet har fortbildningskurser, anpassade till individer som befinner sig i den samhälleliga produktionsapparaten, finns knappast. I den mån den typen av kurser finns, är de inte sällan lagd i en speciell organisation, som förvisso är relaterad till universitetet, men som drivs av individer som förvisso kan ha sin bas i akademin, men som sällan tillhör de främsta kunskaparna i organisationen.

Man kan tänka sig en revolution i universitetsvärlden, som säger ” Student är man för livet”. Man börjar med kraftfulla, introducerande kurser, t ex två år, mycket likt dagens program.

Därefter lämnar studenten akademin för tjänstgöring i samhället. Men den tjänstgöringen kan vara på deltid, där deltidsstudier används för att fortbilda studenten i ämnen som är av relevans för dess omedelbara arbete. Men också för att bredda studentens kunskapsbas, både för att möjliggöra breddade yrkesmöjligheter, och för att ta del av aktuell kunskap i yrkesområdet.

Efter ett tag kan individen fullt ut arbeta i samhället. Men den har fortfarande närhet till universitetet, för att få specifika kurser i specifika områden. Kanske genom deltagande några långhelger. Sannolikt genom distansutbildning, där vi idag har tekniska möjligheter att ha tämligen likartade undervisningsformer som vi har idag, med föreläsningar och seminarier, men via elektronikens distansmöjligheter.

Detta skulle innebära att studenten aldrig försvinner, utan individer är studenter för livet, i ett lärande samhälle, där arbete och lärande går hand i hand och förekommer ständigt sida vid sida. Individerna, har inte en studietid där de är studenter, och ett arbetsliv, där man är arbetare, utan individen är den ständigt arbetande studenten, som befinner sig i ett livslångt lärande.

Men det kan också innebära ett ömsesidigt utbyte. Ty den evigt lärande studenten, kan ha kunskaper som kan användas i universitetet. Studenten, med den livslånga relationen till universitetet, kan pendla mellan att vara den som lär sig, och den som lär andra. Medan universiteten har en lärarstam, som är den professionella skaparen och spridaren av vetenskaplig kunskap, kan universiteten organisera de eviga studenterna, så att deras kunskap kommer universiteten till godo, och sprids via universiteten.

​Öllsjö den 11 maj 2018