Dick Harrisson skrev i sin historiekrönika i Svenska Dagbladet den 20 december, om hur folket i gränsbygderna mellan Sverige och Danmark agerande under kriget i början på 1500-talet. Han skrev att folk från olika församlingar möttes utanför Ronneby för att reglera deras mellanhavanden. Kriget innebar elände för dem alla. Medan krigsherrarna krigade och gick på, hade de jordbruk och annat att sköta. De träffades för att skapa regler som de alla skulle förhålla sig till, för att få nödvändigt arbete och handel utfört. Medan staterna förbjöd allt umgänge, skapade befolkningen lokala regler för att säkerställa det nödvändiga umgänget. Det var högförräderi utifrån staternas synvinkel. Det var överlevnad för befolkningen. De pragmatiska löste problem.
Snart stundar en disputation. Många vill givetvis vara med. Men det finns statliga regleringar och universitetsregleringar. En sådan säger maximalt 8 personer i rummet [ja, vi kan ändlöst diskutera om det verkligen är en reglering som drabbar en disputation, men det är delvis det som detta inlägg handlar om].
Somliga är blott intresserade av diskussionen, och nöjer sig med att delta virtuellt, genom en två-dimensionell skärm. Andra vill dock vara med fysiskt, för att ge doktoranden stöd med sin närvaro, som t ex handledarna, och andra vill vara med för att det är ett mycket speciellt tillfälle i deras liv, t ex doktorandens föräldrar och andra släktingar.
Antalet som skall vara med och som vill vara med, kan riskera att överstiga 8 stycken. Därför skall en prioriteringslista skapas, så att man kan ge tillträde till de åtta som får vara på plats.
Men!
Lokalen där disputationen skall äga rum, rymmer cirka 200 personer. Det får således plats till fler än åtta personer, med upprätthållande av gott virusavstånd.
Regleringen, så som den tolkas, säger i texten åtta personer. Farisén och statens representant säger åtta personer. Basta.
Men pragmatikern säger att andan i regleringen är att i skall hålla virusavstånd. Pragmatikern, som följer människorna i gränslandet 1505, tycker att det finns ett problem, som kan lösas pragmatiskt, inom regleringens anda, men inte genom att lyda dess bokstav.
Följa andan i texten eller lyda texten, det är frågan.
I juletider finns svar från en av västerlandet främsta tänkare. Enligt den abrahamistiska lagen skall den syndiga kvinnan stenas. Jesus tog upp stenen och sade att han ger den till den som är utan synd. Han var pragmatisk som såg till andan, inte till textens lydelse.
Jesus berättade om den misshandlade som låg på vägen. Den texttrogne juden kom förbi men tog inte hand om honom då lagtexten förbjöd den handlingen. Samariern tog däremot hand om den misshandlade, ty den följde en anda, att hjälpa de i nöd. Därav kom den helige samarierna till.
Pragmatikerns omdöme, att följa anda och inte text, är ett risktagande och en ansträngning. Går det fel, drabbas den som agerat efter omdöme, medan den som agerat efter texten, hänvisar till texten och är given absolution. Bönderna hade omdömet att säkerställa att de inte skulle svälta. Trots att det var högförräderi.
Mitt omdöme säger mig att värdet av familjens närvaro är så oändligt större än risken för smittspridning i den stora salen. Ta inte bort möjligheten för en stolt far och mor och man, att få vara med om en händelse som aldrig upprepas för dem.
Den 1 januari 2021
Sven-Olof Collin