Jag besökte Apoteksgruppens butik igår, för att få ut min medicin. I butiken kände jag ett obehag. Ty en expedit uttryckte med sin klädedräkt sin samhörighet med och stöd för en totalitär ideologi som bl a förkunnar att människor som jag, ateister, skall dö. Genom att vi skall brännas upp. Expediten bar den muslimska huvudduken som uttrycker en samhörighet med islam, vilket är en totalitär och våldsam ideologi, som har visat sig speciellt våldsam mot ateister, mot kritiker av islam och mot avhoppare från islam.

Nu verkade inte expediten som person vara benägen på sådana illdåd, men symbolen uttrycker likafullt ett förakt och ett dödshot mot ateister.

Jag accepterar politiska och religiösa manifestationer från vilken lära som helst. I det fria rummet. På torgen och på gatorna. Det är vår frihet, vår tankefrihet och yttrandefrihet.

Men jag finner det obehagligt att möta ideologiska manifestationer på ett apotek. Jag saknar förståelse för att Apoteksgruppen är ett företag som tydligen INTE har en policy som säger att personalen inte må uttrycka sin ideologi, vare sig den är politisk eller religiös, med någon synlig symbol.

Apoteksgruppen må anställa nazister, kommunister eller muslimer. Det rör mig inte. Var och en blir salig på sin tro, och var och en må ha vilken tro den vill. En människas tankar skall inte utgöra ett hinder för deras anställning. Men jag känner obehag inför att möta en svastika, hammaren och skäran eller en muslimsk schal, när jag går in på ett apotek. Ett apotek är inte en acceptabel plats för politiska eller religiösa manifestationer.

Apoteksgruppen visar tolerans för politiska/religiösa manifestationer från sin personal. Men därmed visar de intolerans gentemot sina kunder och de upplevelser kunderna kan ha av sådana politiska/religiösa manifestationer.

Skall jag förvänta mig nästa gång att möta en expedit med en kippa på huvudet, eller med ett stort kors hängande runt halsen? Och nästa gång, ett stort emblem på kragen som förkunnar expeditens konservativa hängivelse, t ex ett partimärke från Moderaterna?

Eller hycklar Apoteksgruppen i sin tolerans för manifestationer, dvs de har en selektiv tolerans, där vissa ideologier må manifesteras, och andra inte? Har de kanske en princip om att anställda må endast manifestera sin religion? Men vad är då en religion? Vad gör de då en företrädare från pastafarikyrkan kommer och kräver sin religiösa rätt att bära ett durkslag på sitt huvud? Eller har de en lista av accepterade religioner och icke accepterade religioner?

Apoteksgruppen policy synes helt och fullt orimlig. Den ser tolerant ut, men är intolerant mot de religioner och politiska ideologier som inte får uttryckas genom bärande av sina symboler i butiken. Det värsta för mig är att Apoteksgruppen är hänsynslöst intolerant mot de kunder som gärna ser att religionsfrihet innebär att man skall slippa att bli utsatt för ett religions uttryck när man vill få sin medicin.

Apoteksgruppen har en företagspolicy, att vara hänsynslöst intolerant mot sina kunder. För mig innebär det att jag inte kan gå till mitt närmsta apotek, utan jag måste ta bilen för att få min medicin. Apoteksgruppen utför inte en samhällsservice.

Jag måste söka upp ett apotek där jag inte behöver möta politiska eller religiösa manifestationer från företagets sida som ger mig obehag. Ett apotek som ägnar sig åt vad de skall göra, att mildra våra liv, göra våra liv mer behagliga, genom att saluföra och distribuera mediciner.

Den 31 december 2020
Sven-Olof Collin

​En kvinna framför en hypotes: ” Risken med många muslimska anställda på apoteken, är att dessa hellre delar ut livsnödvändiga mediciner till sina muslimska bröder och systrar än till ”otrogna” svenskar”
https://www.ingridochmaria.se/2019/07/28/faran-med-allt-fler-muslimer-pa-apoteken-apoteksdorrarna-riskerar-att-stangas-for-oss/

Denna hypotes publicerades på Ingrid Carlqvists och Maria Celanders hemsida. En åklagare ansåg att detta uttryckte missaktning mot muslimer och var därmed hets mot folkgrupp.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ingrid-carlqvist-och-maria-celander-infor-ratta-for-hets-mot-folkgrupp)

Helsingborgs Tingsrätt fann att artikeln inte var hets mot folkgrupp. Åklagaren driver emellertid saken vidare och har överklagat till hovrätten.

I ett media, Expo, som är på andra sidan som damernas hemsida, och därför, med dialektikens logik, befinner sig i samma källarplan som damerna, skrev en journalist, Daniel Vergara, ilsket om SVT:s beskrivning, att SvT inte tillräckligt hade gått igenom vad damerna gjorde i övrigt och vad de hade gjort. Det är inte lätt att inse varför damerna ursprung hade något med nyheten om det misstänkta brottet att göra. Som om Vergaras artikel skall granskas utifrån vad Vergara gjort tidigare i livet. Men Vergara står inte på förnuftets sida, utan på viljans sida.

Vergara var inte intresserad av att debattartikeln tog upp ett möjligt samhällsproblem, att människor kan ha lojalitet som strider mot deras arbetes ansvar. Inte heller åklagaren fann hypotesen intressant, utan betecknade den som hets mot folkgrupp.

Det finns de som arbetar med liknande hypoteser i vetenskapen. Man framför där, t ex att det är sannolikt att en man, med en viss erfarenhet, tenderar att rekrytera en person som liknar honom. Det kallas likhetsattraktionshypotesen. Ännu har ingen av de artiklar och uppsatser som framför den hypotesen, vad jag vet, dragits inför domstol. Trots att det kan ses som att uttrycka missaktning mot t ex män som grupp, för att de befrämjar sin egen grupp.

Det är därför inte långsökt att tänka sig att, om de anställda kan påverka försäljningen av läkemedel, att de i bristsituationen föredrar att sälja till någon lik dem själva, och definitivt försöka undvika sälja till någon som demonstrativt är mot deras ideologi, t ex jag, med mitt märke som visar min avsky för abrahamitiska religioner.

Denna hypotes kan t o m grundas än starkare genom att bygga på hypotesen att människor som hänger sig åt en ideologi, islam, som särskiljer dem från andra, och som mycket hårt bestraffar de som bryter sig ur ideologin, har ett starkt gruppatos. På detta lagras sedan att många av muslimerna har sitt ursprung i länder där klankulturen är stark, vilken innebär att man i första hand har lojalitet mot klanen, och inte mot arbetsgivaren eller staten, och minst av allt, mot samhället.

Jag anser således att insändarens hypotes är rimlig att pröva. Samtidigt är det rimligt att kräva att arbetsgivaren, apoteken, säkerställer att personalen inte kan diskriminera kunder. Men den diskriminering, som jag nämnde ovan, kan ske på många grunder, inte blott religiösa eller etniska, varför de måste säkerställa att alla kunder behandlas lika.

Det åklagaren och Expo gör, är att bedriva hets mot tanke- och yttrandefriheten. Den vi så mycket behöver för att kunna skapa kunskap om vårt samhälle.

Alternativet är att jag, som ansvarig handledare för studenter, måste säga till de studenter som vill undersöka likhetsattraktionen, att ni kan beakta kön, ålder, utbildning, socialt ursprung, politisk åskådning, ty kring dessa finns inga fobier som är så starka att åklagare kommer springandes. Men för allt i världen, ta inte med religiös ideologi, om ni därmed kommer att fråga om islam. Förvisso kan ni fråga om de ständiga slagpåsarna, judar och kristna, men absolut inte om muslimer. Ty, måste jag säga till mina studenter, idag finns en islamfobi, som säger att de som är i islam, är oberörbara.

​Den 30 december 2020
Sven-Olof Collin

​En SD-politiker misstänks för sexuella trakasserier. Kvinnan, som blivit utsatt, är inte den som drar det i domstol. Han friades i första instans, men det går vidare p g a att åklagaren nu har ljudfiler med kvinnans utsagor i ett telefonsamtal som pekar på sexuella trakasserier.

Om det varit sexuella trakasserier, varför vill inte kvinnan dra det i domstol? Är hon utsatt för tryck, eget eller andras, att tiga, likt mången idag, där bl a den invandrade gängkriminaliteten sätter munlås på potentiella vittnen? Gör hon den enkla kalkylen att hon förvisso blivit utsatt för en kränkning, men att det nu är historia? Drar hon det i domstol kanske hon blir utsatt för sociala sanktioner, som att bli utfrusen?

En ung, mycket vacker kvinna, hade förtroende för mig. Varför minns jag inte. Hon kom till mitt kontor på universitetet och ville ha vägledning. Hon ville så gärna arbeta på universitetet. Hon hade därför tagit ett projektarbete under en lärare på universitetet. Det hade varit mycket obehagligt för henne då hon blev utsatt för sexuella trakasserier, t ex närmande, där hon tyckte hon ideligen var tydlig i sitt avslag. Men närmandena fortsatte.
Hon ville så gärna arbeta på universitetet, men vad skulle hon göra? Gå i korridorerna och riskera att träffa honom? Skulle hon anmäla honom? Nej, ty då ansåg hon att hon insåg att hon inte skulle få någon möjlighet till anställning.

Jag kallade omedelbart på personalavdelning, redogjorde för problemet och undrade vad vi som universitet kan göra. Personen från personalavdelningen sade att intet kunde göras utan anmälan. Niente. Nothing. Därmed var rådgivningen avslutad. Hon gick, men lämnade kvar den kyla hon hade uttryckt genom att luta sig på en formalitet, och inte se det praktiska behovet att hjälpa en människa som var kränkt och hindrad. Än mindre det lika överskuggande problemet att det fanns en anställd som kunde misstänkas för sexuella trakasserier.

I mitt nästa samtal med kvinnan, såg jag den kränkta kvinnans blick. Besvikelsen att inte bli hjälpt, parad med insikten att universitetet inte skulle kunna bli hennes arbetsplats. Hon tackade mycket uppriktigt för mitt försök att hjälpa henne. Hon reste sig och ordnade fåtöljen, som om hon ville lämna universitetet med stoltheten att ha gjort något. Ryggtavlan av kvinnan som gick genom dörren och för alltid lämnade universitet, ser jag när helst jag vill.

Via i högsta grad informella och förtroendefulla samtal med kollegor, förstod jag att den utpekade hade andra, liknande historier bakom sig. Jag fick mig berättat hur det fanns en, givetvis hemlig, rutin bland initierade, att säkerställa att kvinnliga studenter inte kom i hans väg, t ex att han inte fick handleda kvinnliga studenter. Jag fick också veta att personalavdelningen hade fått information om liknande fall tidigare, vilket antyder att kvinnan från personalavdelningen visste att han var ett problem när jag mötte henne.

Det finns ytterligare krydda i denna historia, som jag inte kan redogöra för, då identiteten på den misstänkte då kan röjas med viss sannolikhet. Men en kombination av diskrimineringsgrunder, och social och organisatorisk position, var det jag fann som rimlig förklaring till organisationens ovilja att agera.

En kvinna, som initialt befinner sig i ett normmässigt och hierarkiskt underläge, är sannolikt inte benägen att dra trakasserier till vare sig en anmälan till organisationen eller till domstolen. En preferensordning i sociala normer och hierarkisk position medför att det inte finns en rättvisa.

Åklagaren gör sin plikt, dvs försöker göra rätt, utan att se på konsekvenserna. Jag gjorde inte min plikt, utan lät allt bero, i omtanke om kvinnan. I alla fall, vad jag tror var en omtanke om kvinnan.

Han går fortfarande omkring på universitetet. Kanske de fortfarande har de informella rutinerna för att reducera riskerna för hans övergrepp? Skulle jag ha gjort min plikt, som åklagaren nu gör, och anmält honom? Ett annat, senare intermezzo, visade att han tycktes ha ett beskydd från personalavdelningen, vilket gör att jag tror att en anmälan från min sida skulle gett både kvinnan och mig kostnader, medan han fortsatt hade skyddats.

Rättvisa är därför en funktion av sociala normer och social och organisatorisk position. Det är nog det kvinnan inser.

Den 29 december 2020
Sven-Olof Collin 

bibeln och koranen, religiösa urkunder, berättar för människor hur de skall agera. Jordan Petersen, psykologen från Kanada, blev berömd för sina 12 levnadsregler. I Sverige har vi en lokalförmåga, Micael Dahlen, som lär ut att vi skall tänka på döden och bli bättre på något. De är samtliga rådgivare i regler. De är regelförsäljare. 

Dessa regelförsäljare degraderar människor. De avhumaniserar dem. De vänder det moderna ryggen, det som kom genom Upplysningen. De vänder ryggen mot det enda råd som Kant gav, det enda som behövs, det enda som säkerställer oss som människor: våga tänka själv. Ty vad Kant säger, och vad Upplysningen kräver, är att vi slutar vara regelköpare. Vi skall inte försörja regelförsäljare och ge dem en marknad för sina regler. Än mindre skall vi ödsla alla dessa pengar och resurser på regelförsäljarna och deras hus. Istället skall vi visa vår mänsklighet genom att vara våra egna regelmakare.

En sak kan vi ha regelförsäljarna till, nämligen att föreslå en regel. Det förslaget kan vi sedan reflektera kring. Men inte för att följa regeln, utan för att se hur de resonerar kring regeln. Det är Förnuftet, sättet att tänka och att nå en regel, en plikt, som är det viktiga, som är all morals förutsättning. Förmågan att tänka och att våga använda den förmågan, är det som gör oss myndiga och befriade från regelmakarens tyranni.

Regelförsäljarna är i själva verket ganska farliga, ty den mänskliga lättjan, eller uppgivenheten, kan innebära att människor blint följer reglerna, utan att reflektera kring dem. Ja, till detta kommer att de religiösa reglerna innebär ju också att den som inte följer dem, kan dödas här och nu, och den kommer definitivt att ha ett rent helvete i evigheten.

Regelförsäljarna Petersen och Dahlen är fredligare regelförsäljare än bibeln och koranen. De hotar inte med hårda sanktioner. Däremot utlovar de guld och gröna skogar, eller i alla fall, ett värdigt liv, om man följer deras regler.

Regelförsäljarna är som ens föräldrar när man var liten och man utlovades godis om man följde deras direktiv. All regelförsäljning rymmer ett stort eller litet mått av omyndigförklarande av människan. På ett barn kan det vara lämpligt, när barnet är litet, eftersom dess förnuft inte utvecklats. Men mycket tidigt börjar man resonera med ett barn. Inte för att det skall lyda blint, utan för att det skall vara kapabelt att själv ställa upp regler för sitt agerande.  

Det viktigaste en förälder kan ge sitt barn, förutom trygghet, är förmågan att resonera. Då ger den barnen förutsättningar för att leva ett liv som en fri individ, en autonom individ. En individ som kanske väljer regeln att inte äta griskött eftersom den inte tycker om hur grisarna lever. Så agerar en myndig människa. En omyndig människa säger att den inte äter griskött eftersom regelmakaren, allah förbjuder det, det är haram.

Vi behöver inga omyndigförklarare, inga regelförsäljare. Däremot kan vi gärna få hjälp i hur vi skall tänka. En förnuftets tränare, som tränar upp vårt förnuft. Det som goda föräldrar gör med sina barn, som lär dem tänka. Inte vad de skall tänka, utan hur de kan tänka.

Förnuftets sista utpost, och dess främsta utpost, är akademierna. Det är därför jag kämpar mot alla försök att få akademierna att säga till folk vad de skall tänka. Nej, akademierna skall vara förnuftets utpost, som övar människor i att tänka. Det är de som envetet, varje dag, skall uppmana folk att våga tänka själva.

​Den 28 december 2020
Sven-Olof Collin

​När jag var liten och blev sjuk, fick jag stanna hemma från skolan. Men jag fick inte leka. Jag fick inte gå ut. Ty, är man sjuk, är man sjuk. I arbetslivet har jag inte varit sjukskriven förrän min fot opererades för något år sedan och band mig till en fåtölj. I huvudet satt normen kvar. Är man sjuk, vårdar man sig. Man går inte ut. Man vårdar sig.

Jag minns inte om mina föräldrar någonsin var sjuka och hade sjukpenning. Men jag är säker på att om de var sjuka, stack de inte ut nosen genom dörren. Man vårdar sig när man är sjukskriven.

Men tiderna förändras, och så gör normerna. Välfärdssamhället har fått stigande problem p g a väldfärdsexploatörer.

När jag skriver detta, rapporteras det om en person, Arvid Stenbäcken, som var sjukskriven och samtidigt arbetade utanför hemmet, ja, t o m i Mexico. 
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/dlJdEA/paradise-hotel-profilen-arvid-stenbacken-doms-for-bidragsbrott

Han säger ”Jag har ju erkänt att jag har felat, och att jag borde ha informerat Försäkringskassan, men det är inget jag inte har gjort med uppsåt. Jag har inte haft några planer på att lura systemet” (bortse från hans problem med dubbla negationer, betydelsen förstår du)

Hans exploatering var utan uppsåt, säger han. Han är oskyldig, säger han, eftersom han saknade uppsåtet, men han medger att han idag är skyldig då han numer vet att han felat.
Stenbäcken är en välfärdsexploatör. Han är en god representant för den typen av personer som genom sitt agerande gräver välfärdens grav.

Stenbäcken är en person med rättigheter. Han är förmögen att se var de stekta sparvarna finns, och han har precis tillräcklig ork för att öppna munnen, så de kan flyga in.

När det gäller rättigheter, är han förmögen. Där finns hans avsikter. Där finns intresset. Där finns kraften. Där låter han sig informeras.

Men i denna välfärdsexploatörs sinne fanns inte tanken att rättigheter har skyldigheter. Han har tränats i det sista ledet av: Gör din plikt, kräv din rätt. Vad han vet, vad han tagit reda på är: KRÄV DIN RÄTT. Om och om igen hör han: KRÄV DIN RÄTT! KRÄV DIN RÄTT! KRÄV DIN RÄTT!

Det första ledet, ’Gör din plikt’, är ord som är okända för honom. Han säger att han inte hade avsikten. Men han säger inte att han gjort sitt yttersta för att se vilka skyldigheter som följer med rätten till sjukpenning. Han redogör inte för alla de timmar han ägnat åt att studera skyldigheterna. Alla de timmar han ägnat åt att säkerställa att han levde upp till skyldigheterna.

Han säger att han inte visste. Det innebär att han inte ägnat en minut åt att ta reda på skyldigheterna. Han är en simpel välfärdsexploatör.

Hade jag varit en högerman hade jag sagt: Ta av honom medborgarskapet och utvisa honom. En sådan har ingen plats i ett land där vi har ett välfärdssamhälle som bygger på principen: Gör din plikt, kräv din rätt. I DEN ORDNINGEN!

Nu får jag nöja mig med att notera att statens rättvisa har agerat. Att staten säger ifrån. Den säger: Du har skyldigheter. Sjukpenningen är inte en rättighet som saknar skyldigheter. Även om jag kan tycka det är oerhört irriterande att staten måste förbruka resurser på att se till att folk gör rätt för sig, att folk inser att rättigheter är sammanbundna med skyldigheter..

​Den 27 december 2020
Sven-Olof Collin

Linné-universitetets (sic!) förfall genom dess politisering fortsätter.

Jag har här tidigare påvisat politiseringen genom dess politiska engagemang i politiska demonstrationer som Earth Hour och Pride. Jag har nyligen skrivit om hur dess VD, gemenligt kallad ’rektor’, har kört över ekonomifakultetens medlemmar genom att förorda, över deras huvud, en ringa akademiskt kvalificerad kandidat, som sannolikt rekryterats p g a en upplevd politisk vilja att uppnå någon grad av jämställdhet i chefspositioner.

Igår såg jag på Linné-universitetets (sic!) interna webbsidor, att VD:n inrättat en politisk vice-rektorposition, och t o m tillsatt en person på den tjänsten, dvs tillsatt en politruk.

Man har inrättat en vice-rektor i den politiska värderingen, hållbarhet: ”I uppdraget som vicerektor för hållbarhet ingår att leda och driva Linnéuniversitetets arbete med hållbarhet kopplat till Vision 2030, målsättningar för 2025 och universitetets hållbarhetsmål på uppdrag av rektor.” (citat från den interna hemsidan).

Man har tidigare en vice-rektor för ’utbildning och lärande’ och en för ’internationalisering, innovation och samhällelig drivkraft’. Den första låter rimlig, även om den saknar betoning på det akademiska, det kritiska tänkandet. Den andra låter rimlig till 2/3 då internationell orientering och innovation är naturligt för en akademi.

Jag noterar att det inte finns en vice-rektor för kritiskt tänkande. Det finns ingen vice-rektor för vetenskapliga kunskap. På ett sätt är det rimligt att inte ha det, då det borde utgöra själva fundamentet för en akademisk institution. Men med tanke på Linné-universitetets (sic!) politiska orientering, borde någon vara på plats för att värna det som är en akademis grund. Frånvaron av en vice-rektor för kritiskt tänkande indikerar snarare att politiken överglänser akademins grundsatser.

Om vi begår våld mot akademiska grundsatser och blickar på politiska värderingar, som ju hållbarhet är, då finns det andra värderingar som hade kunnat sättas i högsätet. Man har t ex ingen vice-rektor för demokrati. Man har ingen vice-rektor för jämlikhet. Dessa hade förvisso tilltalat mitt socialistiska hjärta. Men jag hade likafullt bekämpat en sådan politisk vice-rektor, en sådan politruk, då akademins uppgift vare sig är hållbarhet eller demokrati, utan den vetenskapliga kunskapen med hjälp av den fria tanken och den vetenskapliga metoden.

På ett universitet finns den fria tanken, som inte begränsas av att behöva riktas mot att tänka i riktning mot vare sig hållbarhet, demokrati eller apartheid.

Linné-universitetets (sic!) är en politisk organisation som kraftfullt attackerar den akademiska friheten genom sin politisering och genom att anställa politruker.

Under nästa vårtermin kommer jag sannolikt att driva en uppsatskurs på Linné-universitetet (sic!). Där kommer jag att lära studenterna det som är akademins värdering, Sapere aude, våga tänka, och min uppgift blir sedan att hjälpa dem i sitt kritiska tänkande. Jag kommer INTE att begära att de skall följa någon politisk värdering, vare sig apartheid, demokrati eller hållbarhet.

Jag förlorade min professorstjänst vid Högskolan Kristianstad, i opposition mot deras politisering av sina ekonomprogram. Jag skall undvika samma misstag genom att inte ha en tjänst på Linné-universitetets (sic!). Skulle politruken eller hans vasaller komma till mig och begära att jag politiserar min undervisning, vänder jag allt ryggen. Inget kan förmå mig att begå våld på min grundsatser, Sapere aude och Akademisk frihet.

Jag skulle önska att fler ville och vågade stå upp för det som är akademins två grundsatser, akademisk frihet och Upplysningens ideal, våga tänka själv. Men kanske är repressionen idag så stark att man inte vågar. Speciellt inte när man numer t o m har politruker anställda.

Politruker känner vi igen från vår historia. De som kontrollerar tanken. Så att man tänker rätt. Igår Klasslöst samhälle. Idag Hållbarhet: https://www.youtube.com/watch?v=E6raF7kcJJs&t=46s

Den 26 december 2020
Sven-Olof Collin

​I begynnelsen var mörkret.

Och Satan.

Men Satan fann att det inte var tillräckligt ont. Förvisso är mörker ont eftersom mörker är all ondskas moder. Med det räckte inte för Satan, ty ondskan var konstant, och riktig ond ondska, är ondska som tar nya former, som förändras.

Satan kom på en ondskefull plan. Och eftersom Satan är allsmäktig, genomfördes planen och blev oerhört lyckad. Den blev precis så ondskefull som Satan hade tänk sig.

Satan skapade först ljuset. Ty Satan förstår att ljus uppenbarar det onda. I mörkret finns förvisso ondskan, men ondskan syns inte. Speciellt viktigt var denna synlighet för det slut som Satan hade i sin ondskans plan.

Satan skapade berg, som skulle försvåra för de varelser Satan senare skulle skapa. Satan skrattade gott åt det helvete bergen skulle erbjuda. Ansträngningen att ta sig upp och ner, alla som föll mot döden från bergen.

Satan skapade floder och hav, som skulle ställa till med rejäl ondska, med sina vågor, sina Tsunamis, och alla som drunknade i vattnet.

Sedan skapade Satan alla djuren, och på toppen satte han givetvis rovdjuren, de som i härlig ondska skulle jaga livet av den andra djuren, döda dem och slita dem i stycken.
Allt detta skapande hade ett mål, att skapa den som skulle erfara all ondska och som skulle bli den mest ondskefulla. Människan.

Han skapade människan till sin avbild, men bara nästan.

Det geniala i Satans plan var att skapa en människa med förnuft, som ju Satan hade, därav avbilden. Därmed fick människan en förmåga att tänka det overkliga, att skapa påhitt som inte fanns, och speciellt påhitt som var nästan mer ondskefulla än vad Satan själv kunde hitta på. 

Detta förnuft gjorde det möjligt för människan att skapa saker som gjorde människans liv mindre ondskefullt. Det kan synas som om det var ett misslyckande. Men Satan, den allsmäktige, insåg att om man lever i en ondskefull värld, då erfar man inte ondskan lika smärtsamt som om man har ett liv där blott ondskan kommer någon gång då och då. Då blir ondskan så mycket mer smärtsam. Det för Satan så förhatliga Goda måste få en plats i människornas liv, så att de kan erfara ondskan med så mycket större smärta. Satan skapade det goda som ett medel för det onda, för att kunna känna ondskans smärta.

Triumfen i Satans ondskefullhet var att Satan gav människan en förmåga som påminde om Förnuftet, genom att kunna tänka det som inte finns. Men det var en sak som adderade det som var Satans adelsmärke, ondskan. När Ondskan och Förnuftet möts, då skapas möjligheten att tänka ut det mest ondskefulla, det mest bisarra, det absolut värst tänkbara. Religionen.

Satan njöt varenda sekund som följde när människan hade realiserat Satans vilja och uppfunnit religionen. Människan uppfann själv en ondskefullhet som inte stod Satans efter. Men det riktigt ondskefulla i påhittet var att människor intalade sig själva att denna, nästan rena ondska, var godhet. Ja, det fanns t o m de som så oerhört framgångsrikt uppfyllde Satans mest framstående ondska att de kallade påhittet fredens religion. Den religion som mördade, lemlästade och våldtog barn. Satan blickade ner på de religiösa människorna, och kände sig mycket nöjd. Hans innerliga, allsmäktiga, allomfattande ondska, hade realiserats i hans skapelse genom religionen.

Idag sitter Satan, förnöjt, och åser hur mycket av gott som går åt till religionen, som hade kunnat gå till människor, till något som Satan avskyr mest av allt, det goda. Men all det som hade kunnat vara gott blir till det onda. Han ser sin framgång i all den kraft som förbrukas till något som härbärgerar ondskan, det som människan kallar synagoga, kyrka, moské. Han ser hur människors mat och kläder förbrukas av dem som är Satans verktyg, rabbiner, präster och imamer. Ack, vad Satan njuter i sin ondska, när Satan erfar att dessa, ondskans främsta företrädare på jorden, betraktas av människor som det godas företrädare.   

Således, vad jag här avslöjat är att jorden och allt på jorden, är skapat av Satan. Att det som förefaller gott, finns till för att göra ondskan så mycket mer smärtsam. Och att kröningen av hans skapelse är religionen. Imamen, prästen, rabbin är alla Satans främste företrädare på jorden. Inga kan som dessa, företräda Satan i verket att skapa ondskan.

​Den 24 december 2020
Sven-Olof Collin

Miljöpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna, har beslutat att minska på ansträngningarna för en minskad resursförbrukning. De är miljösvin. De är Miljösvinpartiet. 

Producentansvaret är en god tanke, som säger att de som skapar avfall, om de inte tar hand om avfallet själva, så skall de i alla fall betala för avfallet.

Tidigare fick kommuner betalt för att de tog emot pappersavfall, däribland dagstidningar och reklam. Då ingick ett antal företag som producerar och sprider papper. Nu har alla dessa tackat för sig och ingår inte.

Så mycket för producentansvar, då man tydligen kan undandra sig det ansvaret.

Men det lämnar de stora förbrukarna, tidningarna och reklammakarna, ensamma med kostnaden för producentansvaret avseende papper.
(https://www.svd.se/tidningar-slipper-ansvar-for-returpapper-ofs5)

Det blir en dryg kostnad för tidningarna, vilket kan riskera deras existens. Därför tycker regeringen, och därmed miljösvinpartiet, att producentansvaret är ett hot mot demokratin, varför de skall slippa betala för sin resursförbrukning enligt producentansvarstanken. Därför läggs ansvaret på kommunerna att inte bara ta hand om pappret, utan att också bekosta hanteringen. Som på den gamla dåliga tiden, innan producentansvaret fanns.

Således skall alla kommuninvånare som har avfallshantering, via taxorna för avfallshantering betala för att tidningar och reklam skall tryckas och distribueras. Enligt tidningen (i referensen ovan) blir det ca 200 kronor per hushåll och år.

De som idag väljer det resurssnåla tidningsalternativet, att läsa via webben, skall således betala 200 kronor för resursslösarna, de som har papperstidning. Det är upp-och-ner-vända världen, där den miljövänlige får vara med och betala 200 kronor för miljöförstöraren.

De som skapar slöseriet, tidningar och reklammakare, får inga som helst kostnadsincitament att minska sin miljöbelastning. Ty kostnaden för deras resursförbrukning läggs på kommuninvånare.

Man förstatligar, eller snarare, kommunaliserar en förlust. När det fanns vinster i producentansvaret, kunde producenterna bära ansvaret. Men nu, med förlusterna, då kommunaliseras förlusterna.

Och resursförbrukningen fortgår.

Tänk nu på att papperstidningens alternativ är webben. Det betyder att en webbtidning inte bara sparar in på papper och tryckeri, utan även på utkörning av den fysiska produkten. Det är en högst avsevärd resursförbrukning som nu miljösvinpartiet och Socialdemokraterna understöder.

Det finns inget alternativ, säger de. Varför kan man inte utnyttja presstödet, och ge ut pengar till tidningar i förhållande till deras pappersupplaga, och ge dem t ex 75% av den kostnad de får betala för sin pappersdistribution, för att på så sätt ge dem incitament att minska på den tämligen onödiga resursförbrukningen?

Att kommunalisera miljöförstöring, att låta även de skötsamt resurssnåla få betala för resursslöseri, ja, det är miljösvinpartiets melodi.

Att kommunalisera det som tidigare var privat, det sker när profiten inte finns i verksamheten längre. Som vanligt, när det finns profit, då finns privata företag, men när det finns kostnader, då skall staten, i det fallet, kommunen, bära bördan. Miljöpartiet är borgare och trivs med det, men det forna socialistiska partiet borde stäcka kapitalisterna och säga att den som skapar kostnader, bär kostnader. Staten är inte till för att betala förluster. Speciellt inte när det innebär en acceptans av ett resursslöseri.  

​Den 23 januari 2020
Sven-Olof Collin

​Lewis Black är en amerikansk stand-up komiker. Men han tycks också vara en teolog. Han har nämligen en teori om guds utveckling. (som finns i slutet på detta klipp: https://www.youtube.com/watch?v=HpSD639K2hA&t=8s).

Han tycks tro att det fanns en gud, den som det står skrivet om i gamla testamentet, som sedan utvecklades, dvs åldrades, och blev guden i nya testamentet.

Han noterar det som envar kan notera när den läser bibeln, att den unga guden, den i gamla testamenten, var en riktig skitstövel. En mer gnällig och hatande och mördande gud är svårt att tänka sig.  Han kämpade, knappast som en gud, för att få en flock tillbedjare.

Det började i liten skala, när han lyckades få en man, abraham, att tro på honom så mycket att mannen var villig att mörda sin egen son. Den fanatismen hos en människa gav guden blodad tand. Han ville ha fler sådana, fler tillbedjare. (Jag vet att man skall ha stor bokstav på egennamn. Men jag använder liten bokstav när jag inte finner anledning till den stora bokstavens respekt)

Det gick inte så bra. Han beslöt sig därför för att dränka alla motsträviga människor, men behålla den lilla flock han lyckats skrapa ihop, Noa och hans lilla familj. Genom syndafloden uppfann han Förintelsen, som var betydligt effektivare än vad de tyska nazisterna ens kunde drömma om.

Det gick inte så bra efter syndafloden. Men så fick han ett tillfälle. Ett gäng hade fastnat hos en egyptisk kung, och var lite misslynta. Han kom på att han kan ta dem genom en öken, och om han ger dem lite land, blir de tacksamma till tidens ände. Sagt och gjort. Han prövade några saker för att få dem frigivna. Han avslutade med det mest effektiva, och det som han är så begiven till och så bra på, mord. Han begick ett rasistiskt motiverat mord på alla förstfödda pojkar, utom de som bodde i hus som hade lammets blod struket på dörrposten. Förvisso insåg han att det tecknet kunde antyda att han inte var allsmäktig, att han själv inte kunde se vem som var av det folket han ville befrämja och de som var av det folket där han ville mörda. Men, tänkte han, de är säkert dumma nog att inte fatta. Och de var dumma nog. De frågade inte varför i herrans namn de behöver slakta ett lamm för att han, den allsmäktige, skall se det han måste veta, som han rimligen borde veta, om han nu är allsmäktig som han hävdar. Detta monumentalt, pyramidalt oerhörda rasistiska illdåd blev senare en högtidsdag (sic!) bland dem han lyckades få som anhängare.

Han lyckades få en fantast, mose, att tro på honom så mycket, att fantasten ledde folket ur deras fångenskap. Ut i öknen, till det förlovade landet. En promenad som tar ca. 7 dagar att gå. Det tog honom 40 år att leda folket. Ja, ytterligare ett tecken på att han inte valde det klyftigaste folket som sina tillbedjare. Men var de tacksamma? Nej. Han skickade fantasten till folket med blott 10 bud, inte fler. De tog dock inte emot honom väl, utan hade roligt genom att dansa kring en guldkalv. mose slog sönder tavlorna, varpå han fick gå och hämta nya. Denna gång gick det lite bättre. Kanske för att de då hade närmat sig det land som de skulle få av honom, utan att beakta att det redan bodde folk där. Slutligen, genom ytterligare rasistiska handlingar, som etnisk rensning och folkmord i Palestina, lyckades guden få en flock tillbedjare till sig. Men nu var han så irriterad att han gav dem så många bud att de var tvungna att uppfinna skrivkonsten. Nu blev det t o m så noga lagbeskrivet att de fick veta vilka djur de fick äta och inte äta, och vad de skulle göra om de råkade röra vid en menstruerande kvinna.

Nej, den unge guden, som sökte sina tillbedjare, och slutligen fick en grupp, var en ilsken, mordisk djävul.

När han sedan blev äldre, i nya testamentet, hade han blivit lugnare, beskedligare, ja, t o m en älskande och förlåtande gud. Han tycktes ha slutat att mörda. Inga folkmord, ingen Förintelse, ingen rasism, och inga noggranna budord som pekade ut vilka grönsaker man fick äta och inte äta. En gyllene regel skulle nu räcka.

Lewis Blacks bidrag till teologin är hans hypotes, att det lugnet kom av att han blev pappa. Ja, det känner man igen från sig själv, att även om man brusar upp och har sig, så är man lugnare när barnen kommer. Kanske beroende på ålder, kanske beroende på barnet. Nu kunde guden, som tidigare hade föreskrivet att man skulle stena folk för än det ena och än det andra, t o m tänka sig att inte stena, trots att hon hade gjort det som enligt hans gamla lagar krävde stening. Synden, det han tidigare hade kallat allt det som var mot det han ville, det som antydde att människan var fri, det som visade att människan inte lydde honom blint, vände han nu till ett förlåtande. Den som är utan synd (dvs det som han hade hittat på i sina regler) kaste förste stenen, sade han. Således, han lyckades framstå som kärleksfull genom att förlåta den som inte följde hans påhittade regler.

Men i slutet på nya testamentet börjar den gamla mordiske guden krypa fram igen. Återigen vänder han sig till hans grundläggande drift, driften att döda. Nu var det inte vilket mord som helst. Maffian i Italien kallar mord på högt uppsatta politiker för magnifika mord. Guden tog tanken på magnifika mord, redan 32 år e. kr., en nivå högre. Mordet på sin egen son. Mordet var skickligt genomfört, ty han fick det att se ut som om judarna, hans gamla anhängare, deltog i mordet, men även romarna, de som mördade sonen, trots att den romerske ledaren ivrigt tvättade sina händer. Men i grunden fanns mordet genom att sonens närmste, en av de tolv, bedrog honom, med en kyss. Återigen antog han, med rätta, att hans tillbedjare var dumma i huvudet och inte ifrågasatte varför hans egen son kunde mördas, när hans far var en allsmäktig gud. Jo, sade de dumma, det gjordes som det största offer, att sonen tog på sig allas synder, dvs brott mot de regler han hade hittat på, och dog på korset för våra synders skull.

Emellertid, återigen lurades guden, och lyckades med sitt lurendrejeri då hans tillbedjare är dumma, ty sonen dog inte, eller snarare, han dog men vaknade till liv igen. Han återuppstod. Han dog en svekfull död för våra synders skull.

Den historien slutar med att en fanatiker, som jag måste säga var den hitintills mest framgångsrike av alla fanatiker guden rekryterat, Saulus, som sedan tog sig namnet Paulus, började organisera tillbedjan i församlingar. Han får stor bokstav, ty varken förre honom eller efter honom, har funnits en lika framgångsrik marknadsförare.

Men! Lewis Black’s teologi slutar där. Han gick inte vidare. Kanske av dödsskräck. Ty, guden återkommer senare, 600 år senare, i en tredje upplaga, som beskrivs i en tredje bok, koranen, där påhittaren, mohammed, hade fräckheten att säga att det är det sista ordet av gud. Nu hade guden blivit knappt 600 år äldre än han var när han lät folk skendöda honom i form av hans son. Nu har han återgått till sin ungdoms ilska och aggression. Återigen är det långt från hans medelålders benägenhet att låta folk undkomma stenen. Nu var han lika mordisk som under hans ungdom. Som ung gud mördade han folk som stod i vägen för hans folks invasion. Som åldrig gud skall alla mördas som inte tillber honom. Nu var den föredragna metoden att elda upp människor. Återigen har han blivit en lättirriterad, kränkt liten usling som inte klarar av att folk tänker. Ja, han döper t o m den religionen till islam, vilket just betyder att lyda. Återigen kommer mängder av regler och återigen är de absurda. För att folket skall veta vem som bestämmer. För att folk skall tränas i att lyda. De skall inte äta gris, De skall inte avbilda, vare sig guden eller hans nye fanatiker, mohammed. Den åldrige guden är lik den unge guden, den som fanns i gamla testamentet. Han som har en ohöljd avsky för kvinnan. Då var hon oren när hon menstruerade. Nu fick man slå henne på käften om hon inte lydde.

Men guden var inte speciellt skicklig. Istället för att se till att de alla kom samman, alla som han lyckats att rekrytera, som ung, som medelålders och som gammal gud, så stod nu de tre anhängarna mot varandra. Ja, speciellt den sista gruppen av anhängare, som kallades muslimer, blev riktigt arga på de första anhängarna, som kallades judar, så arga att de nya anhängarna fick den sjuka som även mittgruppen hade en släng av, som numer kallas antisemitism.

Den åldrade guden skiljer sig från det som vi förväntar oss av åldrade människor, att man blir mer timid och lugn och kan ha överseende med människor. Istället blev det än mer fientlighet än under den unge guden. Hans anhängare, som därvid liknar ursprungsfanatikern, abraham, drar sig numer inte för att döda de som inte är anhängare. Kanske det är skälet för teologen Lewis, att inte fortsätta sin teologi till allah, den åldrige guden, ty att skämta om honom kan medföra dödshot, som Lars Vilks i Sverige har fått erfara.

Guden dog en stilla, försvinnande död i Sverige. Kanske den stora invandringen i mitten av 2010-talet av hans anhängare, med åtföljande islamisering av Sverige, är den numer uråldrige gudens försök att återta vad han förlorat.

Ja, så fortsätter sagan om guden. Den mordiske guden.

​Den 22 december 2020
Sven-Olof Collin

​Det sista som överger människan är hoppet. Så säger en sentens. Men gäller den utsagan i Sverige? Vi som har vårt tungsinne. Det som gör att en av våra främsta filmer är Persona: https://www.youtube.com/watch?v=5HCknM2nit8

Och att våra nyheter, som vi förvisso kan skratta åt, låter så här:
https://www.youtube.com/watch?v=kTEfCesPQkM

När vi nu har vandrat, i snart ett år, i virusets mörka dal, med hot om att bli inlåsta och med så många döda åldringar, står ljuset för dörren. Vaccinet!

Då kommer en djupt mänsklig drift till oss. Vi ser förvisso inte ljuset, men vi hör dess lockrop. Vaccinet kommer! Det finns förvisso inte här, men det kommer.   

Vi är villiga att släppa vad vi har för händerna, för att inte ens invänta vaccinet, utan redan idag springa mot det. Trots att ljuset inte tänts, bländas vi redan av det och ställer vår kosa mot det ljus vi ännu inte ser. Hoppet tycks berusa oss och vi ser vad som inte finns, i alla fall, inte ännu.

Men nej, vi skall vara svenskar. Vi som aldrig når fram, vi som aldrig får kontakt. Och framför allt, vi som är så oerhört förnuftiga att vi använder vetenskapen i vårt samhälle. Vi som inte använder munskydd, för att vi ännu inte vet om det hjälper. De andra ländernas symbolpolitik ankommer oss inte. Vi avgudar inga beläten. Vi följer det vetenskapliga förnuftet. Och det förnuftet känner inget hopp, blott evidens, blott beviset.

Det förnuft som idag säger att vi inte skall bländas av hoppet av ett ljus i tunneln. Nej, ingen glädje i förtid. Ingen glädje som bygger på tro. Som bygger på att vi gör det djupt mänskliga, bygger ett beläte av vår förhoppning, av vår innerliga önskan att bli fria.
https://www.svd.se/nar-andra-jublar-sa-deppar-man-pa-folkhalsomyndigheten

Bergmans folk vet att vara pessimistiska. Vi lyssnar på förnuftets röst, och skrattar åt drömmaren.
https://www.youtube.com/watch?v=06pmVMUCC28

​Den 21 december 2020
Sven-Olof Collin

​I en studie, som jag tyvärr inte kan referera, men som redovisas i KRAB:s årsredovisning (2019, s. 13.)[KRAB är det kommunala avfallsbolaget i Kristianstads kommun som handhar alla hushållsavfall], fann man vid analyser av hushållens avfall, det som kallas plockanalys, att mängden förpackningar och tidningar i restavfallet minskade med 48 % under mätperioden. Mängden matavfall i restavfallet minskade med 87 %. Detta avser villors avfall. I flerfamiljshus ökade andelen förpackningar och tidningar i restavfallet med 5 %. Matavfallet i restavfallet minskade däremot med 61 %.

Invånare i flerfamiljshus är således markant sämre på att dela upp sitt avfall än invånare i villor. Vad beror det på?

Beror det på svårigheter att separera avfall? Vad jag vet, finns det liknande soptunnor hos villor och lägenheter. Det finns liknande information, som gör det möjligt för invånarna att bete sig likartat.

Kan det bero på att förutsättningar för separation är olika, där de i villor har mer utrymme och därför lättare kan ha fler lådor som möjliggör mer detaljerad separation? Så kan det mycket väl vara, vilket jag hävdar av egen erfarenhet. Jag bor i villa och har bott i lägenhet, så jag vet hur olika förutsättningarna är för att ha alla dessa lådor och papperspåsar för all sköns olika avfall. Jag tror, men dock enbart utifrån min egen erfarenhet, att det är svårare att hålla god separation när man bor trångt i lägenheter.

Kan det bero på att det är olika typer av folk som bebor de två boendeformerna? Villa innebär sannolikt att du har en god finansiell ställning och att du har arbete. Flerfamiljshus kan ligga i utsatta områden, där människor med sämre sociala förhållanden bor. Den som är utanför kanske inte lika starkt uppfylls av behovet att göra samhället en tjänst genom att separera soporna.

Slutligen, ytterligare förklaring i att det är skillnad på folk i villa och lägenhet kan vara att lägenheter kan bebos i större utsträckning av folk som kommer från kulturer där man inte har samhälleliga värderingar utan ser till sig själv, sin familj eller klan, vilket innebär att avfallsseparation, som är en samhällelig uppgift, saknar värde, och utförs bara i den mån man riskerar sanktioner. 

Separation av avfall är en samhällelig plikt, där det är svårt att skapa ett individuellt ansvar som inte baseras på en samhällelig vilja att ge ett bidrag, trots att den individuella kostnaden är högre.

Jag tror att förklaringarna samvarierar, så att det är de rent materiella förhållandena av inre utrymme, parat med de kulturella, frånvaron av vilja att göra samhällstjänst, som förklarar skillnaderna.

Men man bör vara positiv, ty trots dessa skillnader minskade matavfallet i bägge bostadstyperna. Kanske det har varit en större uppoffring från invånarna i flerfamiljshus än de i villa? Trots markant sämre förutsättningar, har de delvis lyckats. Kanske det är villaägarna vi skall ställa högre krav på, ty de har haft goda förutsättningar för att göra bättre än de gjort?

Den 20 december 2020
​Sven-Olof Collin

Jag har haft ett fantastiskt arbetsliv, där jag uppnått den högsta graden i mitt yrke, professor, och kanske än mer, nämligen avskedad professor. Förvisso har jag gjort det med egna insatser och med hjälp av goda arbetskamrater. Men allt började med att jag fick en utbildning och hjälp av signifikanta lärare, som min familj aldrig skulle ha kunnat betala för. Jag känner därför en tacksamhet gentemot Sverige och den svenska solidariska staten, som gett mig himlastegen

Idag är jag irriterad på studenter. Jag har spelat in föreläsningen de skall få, men ser på antalet klick att i några fall har ungefär en tredjedel av studenterna inte klickat på föreläsning. Det gör mig, ja, det gör mig furiös. Skattebetalarna har avstått sin konsumtion till staten, som skickat pengarna till Linnèuniversitetet, som betalat mig för att spela in en föreläsning, där jag har avstått från att t ex läsa Kants filosofi och istället lagt tid på att spela in en föreläsning. 33% av studenterna tackar skattebetalarna, staten, Linnèuniversitet och mig, genom att vända alla dessa ryggen. Otacksamma studenter!

Igår skapades en lite skandal. Jan Emanuel Johansson säger i ett samtal att han tycker att de som viftar med andra flaggor än den svenska på sin examensdag, skall svara på frågan: Vem har gett dig detta? Han menar att de skall vara tacksamma och rikta sin tacksamhet mot den svenska staten. Själv är han tacksam för att staten hjälpte honom. Moderatledaren Ulf Kristersson sitter i samma rum och nickar instämmande. Han har tidigare berättat om hur hans mor, som första i en arbetarfamilj, tog studenten, och vilken stolthet, men också vilken tacksamhet familjen kände.
https://www.expressen.se/nyheter/kritiken-efter-utspel-om-studentflaggorna/

Detta, att känna tacksamhet gentemot staten för den utbildning man fått, och som kan uttryckas genom att man viftar med en av statens symboler, flaggan, det kallar Ali Esbati, riksdagsledamot för vänstern för ”Rätt jävla vidrigt” och Lorentz Tovatt, miljöpartistisk talesperson för klimat- och energipolitik: ”Varför sitter Kristersson och hummar med i denna rasism?”

Rasism kan, med en vid definition, sägas vara att förringa personer p g a deras etnicitet (en mer korrekt definition anger inte etnicitet utan hudfärg). På vilket sätt förringar Emanuels uttalande någons etnicitet? Det han säger är att man skall ge sin tacksamhet till dem som har rätt till tacksamheten: de svenska skattebetalarna, den svenska staten, de svenska lärarna, de svenska skolorna. Alla dessa har Svensk i sig. Därför kan allt detta summeras i det som uttrycker Sverige, flaggan.

Det är inte någon unken nationalism, där Sverige skall ut i Europa och slåss igen. Det är inte en unken nationalism som slår sig för brösten och hävdar att den svenska etniciteten är överlägsen. Det är blott och enbart ett uttryck för en oomkullrunkelig sanning, att studenterna fått sin utbildning p g a uppoffringar av det som är Sverige.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tokstollar. Men vad som är värre i denna skandal, där de är skandalen, är att de vänder ryggen mot de som försörjer dem, mot de som gör landet värt att leva i. De vänder ryggen mot de som gör uppoffringar för andra. De vänder ryggen mot solidaritet. De är inte rasister. De är motsatsen till solidaritet, när de förödmjukar de som gör jobbet för landet och betalar sin skatt.

​Den 19 december 2020
Sven-Olof Collin

​Forskare har via enkäter funnit att invandrarbarn i ökad utsträckning dricker alkohol. Denna utveckling syns framför allt i mindre städer och köpingar.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0Kv48A/invandrade-unga-tar-over-alkoholvanor

Detta är goda nyheter, samtidigt som det pekar ut assimileringsprocessers sätt att verka.
Som alla andra politiska rörelser som vill få till stånd ett visst samhälleligt tillstånd, inser vi, som vill bevara det svenska jämlikhetssamhället, att det är invandrarnas unga som måste vinnas för vår profana, jämlika kultur. Assimileringen kommer starkast genom de unga.

Vinner man de unga, har man vunnit framtiden. Deras föräldrar får man stå ut med, men också motverka på snillrika sätt. Den islamiska, arabiska kvinnofientligheten kan vi motarbeta genom att t ex hävda att över religionsfriheten står jämställdheten, varför alla moskéer i Sverige inte tillåts ha könsseparerade bönerum. (vilket kan bli ett problem med tanke på att vi själva har könsseparerade basturum och omklädningsrum).

Moralisten invänder kanske med att det är en måttlig assimileringsseger, att unga börjar dricka. Men då skall man tänka på att denna undersökning studerade just denna faktor. Den studerade inte faktorn, i vilken utsträckning unga umgås över könsgränserna. Kanske assimileringen också visar sig där? Kanske alkoholvanorna är en god temperaturgivare på assimileringen?

Det andra som är värt att notera, är att assimileringen är större i köpingar än i stora städer. Skälet är sannolikt enkelt. I stora städer finns invandrargetton, där invandrarnas kultur är stark, och där interaktionen mellan människor följer etnicitet. Assimileringsmotståndet är kanske kulturellt, men framför allt geografiskt, och är som starkast där invandrarna bor tillsammans, i stora grupper. Förutom den sociala och kulturella misär som där utvecklas, och som utgör skäl för att bryta upp getton, så visar denna undersökning att en framgångsrik assimileringsstrategi måste innebära en nedbrytning av invandrargetton.

Bussning är en åtgärd som genomförs för att sprida ut invandrarelever bland svenskar. Det görs för att slå sönder de destruktiva kulturer som utvecklas i invandrarnas skolor, samt att öka deras språkliga utsatthet. Bussning kan också, om man har lite tur, innebära att invandrarna får svenska vänner. Därmed startar assimileringsprocessen, ty de lär sig majoritetskulturen, men förhoppningsvis ser de också dess överlägsenhet.

Det kan sticka i ögonen att jag skriver om vår kulturs överlägsenhet. Men tänk själv efter, vad är det i den muslimska kulturen som du tycker vi måste anamma, ty det skulle göra våra liv så mycket bättre? Exakt vad har vi att lära av dem? Deras politiska traditioner? Deras benägenhet till våld? Deras kvinnoförtryck? Ja, kanske deras familjekänsla, säger du. Mot det anför jag att de samhällen som har starka familjer, som Italien och Spanien, samtidigt är mest korrupta.

Nej, vi har allt att vinna på att ungdomarna börjar supa som svenskar, ty då kan vi fortsätta på vårt tidigare så lyckade samhällsbygge. Det samhällsbygge som gav plats åt invandrarna.

​Den 18 december 2020
Sven-Olof Collin

Virussmittan spreds på äldrevården. Berättelserna om det (länkar finns i slutet) antyder att ledningarna för äldrevården inte skötte sig, att läkarna inte hade kontakt med äldrevården, men också att arbetarna på äldrevården var längst ner i hierarkin, och att man flitigt använde ett anställningskontrakt som innebar att arbetarna hade ekonomiskt svårt att stanna hemma om de var det minsta sjuka.

Man får en föraning om ett klassamhälle, där de svaga, av ålder och av samhällsposition, inte behandlas väl.

En annan sjuka vi har haft en längre tid än viruset är de våldsamma gängen. En förklaring till dem är att de unga killarna bott hopträngda i små lägenheter, och därför söker sig ut på gatan, och med en mamma närvarande, men med en pappa som antingen inte var vatten värt p g a att han inte hade ett hedervärt jobb, eller att han var utomlands. I den miljön blir de svagaste pojkarna vildingar, och knyter sig till gäng.

Föraningen om klassamhället stärks.

Trångboddheten förstärks ytterligare genom att kanske fler generationer bor i den lilla lägenheten, kanske p g a kulturella orsaker, men också p g a ren och skär ekonomi. Vidare kanske det blir ytterligare trångt då man hyser människor som absolut inte kan få annat boende då de är illegala i Sverige.

Trångboddheten kan ha sitt ursprung i marknadifieringen av lägenheter, genom att kommuner eller stat inte bygger hyreslägenheter, och genom att privata och offentliga värdar har rätt att välja sina inneboende.

Klassamhället börjar ta tydligare form.

Staten har fått för sig att låga räntor driver ekonomisk utveckling, men då mängden investeringsobjekt till de billiga pengarna inte är så många och kan sluka alla pengar som kommer genom låga räntor, placeras pengar i befintliga bolags aktier och i hus och insatslägenheter. Det skapar väldiga förmögenhetsanhopningar och väldiga prisskillnader i boende, som gör att de som kan profitera på räntorna, som kan låna pengarna, kan skaffa sig boende som särskiljer dem från dem som inte kan delta i förmögenhetstillväxten. Detta ger en enorm bostadssegregation.

Klassamhället syns nu  i kvarteren.

Marknadifieringen av skolan genom det fria skolvalet gör att den redan starka boendesegregationen gör att människorna, de som kan välja, nu väljer skolor till sina telningar, långt från underklassens skolor. Det ger en enorm segregation, som innebär att underklassen tillförsäkras sin position som underklass genom att underklassens reproduceras genom sina barn.

Klassamhället är nu lika tydligt som det var när statarungarna sprang omkring, vind för våg.

Underklassen, hopträngda i sina utanförskapsområden, bär inte sällan en inferior patriarkal, abrahamitisk kultur, där kvinnorna är underkastade en sexism, där unga kvinnor hålls inlåsta och kontrollerade, och de äldre kvinnorna hålls fängslade och arbetslösa i en familj.

Skulle de ha arbeten, är det arbeten som innebär att de måste träffa människor i kollektivtrafiken och i verksamheter där viruset kan härja.

Så sluts resonemanget, där underklassen blir smittspridare p g a klassamhället.

Det förbannade klassamhället blir så påtagligt genom virusets och gängens härjningar. Förvisso har högern lite rätt i att det delvis finns kulturella orsaker, den primitiva abrahamistiska kulturen. Men de främsta orsakerna är ekonomiska.

Kampen för ett jämlikt gott samhälle, är därför alltid en materialistisk kamp, med inslag av en ideologisk kamp. Den demokratiska socialismen, som tjänade oss så väl tidigare, är därför lika aktuell som den var på 30-talet.

Den 17 december 2020
Sven-Olof Collin

Länkar som stöd för mitt resonemang finns här:
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/kan-stora-barnkullar-forklara-gangvaldet/
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/OQylm3/m-hindrar-utsatta-kvinnor-att-flytta
https://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2020/12/pelling-2020-att-sta-langst-fram.pdf
https://youtu.be/14V2S7R_Lk0
https://arenaide.se/kalender/kampen-for-skydd/
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/oAMeoK/tegnell-lyssnade-inte-pa-arbetarna
​

I Europa finns ett motstånd mot att vaccinera sig. Det sägs hänga samman med de Trumpiga högervindarna, som opponerar sig mot staten och storföretag, men också med en särpräglad individualism som betonar det individuella valet som ett egoistiskt val.

Att opponera sig mot staten och därmed vägra vaccin följer de tokigheter som inneburit att man övergivit den statliga polisen, och rimligen också borde överge den statliga militären. Det är ett lokalsamhällets anarkistiska triumf. Ett grottsamhälle styrd av hårda egoistiska normer.

De egoistiska individualisterna delas upp i två grupper, en som ser vaccinet som en produkt, vilken som helst, som man enskilt kan välja, och en grupp som ser valet som strängt individuellt, dvs egoistiskt.

Konsumtionsargumentet förefaller vara ett oreflekterat väljande, där vaccin är en produkt, nästan likgiltigt vilken. Vill ha, vill inte ha, är det enkla resonemanget.

Det strängt egoistiska individuella valet vill framställa sig som frihetens banerförare. Det är jag, jag och jag, som avgör om jag, jag och jag skall vaccinera mig. Det är min, min, min nytta av vaccineringen, som jag, jag och jag skall ta ställning till.

Den gruppen av vaccinmotståndare är egoismens högsta punkt, där jag, jag, och jag inte är i fokus, utan där jag, jag och jag är det enda. Det finns ingen omgivning till detta jag, jag och jag. Detta jag, jag och jag saknar kontakt med andra. Detta jag, jag och jag har rättigheter, rättigheter och ytterligare rättigheter, men saknar helt s k y l d i g h e t e r.

Dock inser de inte att detta jag, jag och jag, kan blott existera i sitt eget, sitt jag, jag och jag-vaccum.

Här kan den preussiska plikten komma. Man kan anse att man skall vaccinera sig för att det är en samhällelig plikt, det är ett påbud för individen, till gagn för samhället, som man skall följa. Det är den preussiska plikten, underkastelsen, lydandet.

Men det finns en annan plikt. Den regel för sitt eget agerande, som individen själv ställer upp, utifrån sitt Förnuft, utifrån sin autonomi och med tillämpning av det kategoriska imperativet. Om jag vaccinerar mig, minskar förvisso risken för mig att bli smittad. Men det minskar också risken för att andra skall bli smittade genom mig. Om andra gör som jag, vaccinerar sig, då minskar risken i samhället, för alla, inklusive mig själv. Det är gott. Därför vaccinerar jag mig.

Att vaccinera sig, gör gott för alla, inklusive sig själv. Därför är det en plikt för mig att vaccinera mig. Inte för att andra säger det till mig, Utan för att jag säger till mig.

​Den 16 december 2020
Sven-Olof Collin

​På Uppsala Universitet har en lärare blivit kritiserad och fått någon form av anmärkning av arbetsgivaren, eftersom den sade xyzyq. Hon fick frågan om vad man skulle leta efter i gamla register om man vill studera rasism. Hon sade då det uppenbara ordet xyzyq, varvid hela historian började.

Jag skriver xyzyq eftersom jag inte vill riskera att min blogg stängs, eller att polisen kommer hem till mig, misstänkt för hets mot folkgrupp.

Det löjliga i historian är att om man skall klara av att diskutera denna händelse, då måste man säga att grunden är att hon uttalade xyzyq, men eftersom man inte kan säga xyzyq, säger man istället ’x-ordet’, varpå alla givetvis begriper att man avser xyzyq, men inte säger det. Således, alla hör ordet xyzyq i sitt huvud, men ingen har uttalat det. Blott sagt x-ordet.

Det finns en sifferuppsättning, med två siffror som används som nedsättande uttryck om en regional folkanhopning i Sverige. Jag kan inte nämna siffrorna, inför risk att återigen anklagas för hets mot folkgrupp. Istället kan jag säga att vi skall undvika att använda kn-ordet, där kn, som i matematiska sammanhang, anger de två siffrorna som man inte får säga.

Det finns en kaka som tidigare, utan besvär, kallades för xyzyqboll, men som numer inte ens får kallas för x-ordetboll, utan kallas för chokladboll. Antirasisterna tycker de har vunnit en seger över rasismen, samtidigt som en annan grupp njuter av att visa sin rebelliska sida genom att säga xyzyqboll, ja, de säger inte xyzyqboll utan det riktiga ordet, som jag inte kan skriva utan att riskera avstängning eller ett ett polisbesök.

Det finns en grupp av liknande fundamentalister som har förbjudna ord. Judarna får inte säga ordet på den makt de avgudar och försöker underkasta sig. Det aningen lustiga i detta är att jag inte är det minsta rädd att säga just det ordet, trots att det anger en makt som dränkt mänskligheten, mördat alla förstfödda pojkar i Egypten en gång och penetrerat Maria. Det är en mäktig typ, rimligare mäktigare än den svenska polisen, men inte så mäktig att jag rädds honom, han som är. Så, jag säger det för judarna så förbjudna, Jahve.

Till skillnad från muslimerna, som är totalitära, och kräver att alla skall böja sig för dem, kommer inte judar rusande och försöker mörda mig, så som muslimerna gör när man gör något som är förbjudet för dem, som att rita av mohammed. Det visar att judarna, trots sina grymheter i historisk tid, numer är ett fredligt folk.

Ja, judarna är inte bara mer fredliga än muslimerna. De är ju t o m mer fredliga än Uppsala Universitet, ty ingen jude har anmärkt mot mig, medan kvinnan som sade x-ordet, fick ett korrigerande samtal av universitetet. Judarna sanktionerar inte mig, däremot sanktionerar Uppsala Universitet.

Det finns således beröringar mellan fundamentalistisk islam och Uppsala Universitet, där de tycks agera liknande, med inslag av sanktioner, medan judarna är beskedliga och låter hädarna, de som uttalar de förbjudna orden, vara.

Med risk för att bli dragen i skam och vanära, avstängning och åtal för hets mot folkgrupp, så anger jag här: x=n; y=e; z=g; q=r, samt k=0 och n=8.

​Den 15 december 2020
Sven-Olof Collin

​Arpi och Wyndhamn, visar i sin bok ’Genusdoktrinen’ hur en ideologisering sprider sig i högskolans värld. Eftersom grundtonen, att ett perspektiv, genderperspektivet, som skall företrädas, förekommer, ja, penetrerar högskolans verksamhet, vilket strider mot den grundläggande akademisk friheten, blir man förvånad över att ideologiseringen sprider sig i akademin. Som om akademisk frihet inte är ett grundläggande värde. Som om inte alla dessa värdegrunder i akademin börjar och avslutas med akademisk frihet. 

Jag har tidigare framfört hypotesen att det beror på högskolans kraftfulla utbyggnad. Därmed har man rekryterat mindre starka akademiker, som inte är bärare av det grundläggande värdet, akademisk frihet, vilket lett till att den akademiska kulturen försvagats. Därmed har akademin lättare blivit en lekstuga för politisk aktivism, där man, som t ex i fallet Linnéuniversitetet, anser det är viktigare att ställa sig bakom politiska uttryck som Pride, men inte bakom akademisk frihet, som t ex att ansluta sig till Chicagodeklarationen.

En annan förklaring är egentligen motsatt förklaringen om akademins erosion. Den säger att akademikerna accepterar allsköns ideologisering, så länge de kan tro att den inte kommer att menligt påverka deras egen akademiska verksamhet.

För Arkimedes, när han skulle gripas, men mördades, var det viktigaste att soldaten inte trampade på hans geometri, på hans cirklar och fyrkanter och trianglar. ” Noli tangere circulos meos”, Rör inte vid mina cirklar. Kunskapen var viktigast.

En förklaring är således att det inte är personer som är svaga i sin akademiska kultur, kanske tvärtom, men att de är svaga i sin moral och i sin insikt vad som skyddar verksamheten.

Inför jämställdhetsintegration eller hållbarhet, vad nu än den politiska viljan är, ställs var och en inför valet att acceptera eller att göra motstånd.

Motståndet kan ha stora kostnader. Man får inte konkurrera om forskningsanslag om ansökan för anslag måste innehålla beaktande av hur projektet använder ett genusperspektiv. Man får inte vara kursansvarig om man inte tar in en lärare och en bok som mässar hållbarhetens lov. Man förlorar utbildningsrätt om man inte har minst ett kursinslag där ämnet behandlas utifrån ett genus- och hållbarhetsperspektiv. Till detta kommer att man får försvara sitt motstånd om och om igen, vilket tar tid och gör en socialt utsatt.

Alla dessa kostnader försvinner om man bara accepterar. Man tar in en bok på kurslistan, som mest bara får stå är. Man har några bilder på sin föreläsning med de korrekta orden. Man tar in den mässande läraren och låter den hålla sin mässa. Man tar in en kurs som nästan demonstrativt visar upp god lydnad.

Därmed blir man lämnad ifred.

Tror man.

Ty man löper hela tiden att ha gjort von Papens misstag. Han hävdade att han kunde ta hand om den där österrikiske korpralen, och såg till att President Hindenburg bjöd in Hitler som Kansler. Men Hitler var uppfylld av sin mission, och åt snabbt upp den inbjudande handen.

Att ge dem lillfingret, med risk att de tar hela handen, tycks inte framstå som en uppenbar och överhängande fara när akademikern lägger in ett stycke om hållbarhet i sin ansökan om forskningsmedel för grundforskning i ämnet bolagsstyrning. Får jag forskningsmedel, drar jag mig tillbaka till studerkammaren och undkommer ideologiseringen, kan ansökaren tänka.  

Men många bäckar små…

Det tycks som att, i kalkylen om sig själv och principen om akademisk frihet, står omtanken om sig själv, om att slippa strider, som kanske med större förluster förloras, högre. Min andra förklaring säger därför att det är ett rent nyttotänkande som gett ideologiseringen av högskolan. Det är agerandets kortsiktiga konsekvens, som beaktas, inte dess långsiktiga konsekvens, eller dess riktighet utifrån en norm om akademisk frihet. Intet av deontologiskt tänkande belastar aktörerna.

Vill man inte stå upp och med det kategoriska imperativet som grund, strida för akademisk frihet, ja, då skall man varken förvånas över frihetens försvinnande, eller klaga över dess försvinnande. Ty man är en verksam aktör i att gräva den akademiska frihetens grav.

I ekonomi känner vi igen detta som allmänningens tragedi. Det är en situation där det finns en allmän resurs, som varje individ har incitament att utnyttja, men saknar incitament att utveckla, då individen får bära hela kostnaden, medan de andra kan utnyttja effekten av individens insats, utan att själv göra en insats. När moralen ’Gör din plikt, kräv din rätt’ eroderade i Sverige, blev staten överutnyttjad, med åtföljande kontroll och minskning av resurser och service.

Men vi känner också igen det från Nürnbergrättegången. Då avvisade man argumentet ”Jag lydde bara order”, och menade istället att de skulle ha brutit ordern och agerat rätt. Maktens krav på dig befriar dig inte från bördan att agera moraliskt. Biskop Brask vinner inte vår uppskattning av hans moral, däremot har vi förståelse för hans lapp: Härtill är jag nödd och tvungen. Men han hade fällts i Nürnberg. 

Moral tycks vara ett dåligt styrmedel. Även i akademin. Ideologen må trampa på cirklarna, så länge akademikern får, eller inbillas få ha kvar någon liten cirkel. Det finns för få Arkimedes i dagens akademi, är den trista slutsatsen.

​Den 14 december 2020
Sven-Olof Collin     

​Falska nyheter kallas de nyheter som inte överensstämmer med verkligheten. Det låter enkelt och rättframt. Men det är det sannerligen inte.

Som forskare med grund i Kants kunskapslära, vet jag att verkligheten är ett problematiskt begrepp. Som Kantian antar jag t o m att om verkligheten kan jag intet veta, ty jag kan blott veta om verkligheten så som den framstår för mig.

I Kants värld formades vår verklighet av de aprioriska kategorierna, dvs begrepp som inte är erfarenhetsbaserade, såsom tid, de rumsliga dimensionerna, orsak-verkan. Vi uppfattar verkligheten genom dessa begrepp. De s a s filtrerar och formar verkligheten, och skapar en bild av verkligheten.

Till detta kan vi lägga intresset. Se på denna bild. Vad ser du? Jag ser en fantastiskt vacker kvinna i en mycket vacker röd klänning. Jag tror mig veta att min fru ser en vacker man. En historiker kanske ser saker som vittnar om vilket tid de befinner sig i.

Vår perception och vårt minne påverkas av våra preferenser. Dessa formas av individen och av dess livsmiljö, här och nu, samt individens historia. I individens livsmiljö finns familjen, men också samhället.

Paulina Neuding skriver i Svenska Dagbladet, där hon frågar varför George Floyds död ledde till svenska demonstration under Black Lives Matter, medan mordet på Simone Barreto Silva, som mördades av en fanatisk muslim, sk islamist, i Nice, inte ledde till demonstrationer? 
https://www.svd.se/varfor-apatin-infor-valdet-har-hemma

Extremhögern har gjort oss observanta på att vad som rapporteras i nyhetsmedia, vad som gallras av journalister, som uppfattar nyheter utifrån deras preferenser. Man kan anta, eller snarare, man måste anta att deras preferenser påverkas av deras journalistiska professionalism. Men detta till trots är de människor, och kan välja att rapportera om händelser utifrån deras mänskliga preferenser.

Oaktat detta, vilka nyheter som får vingar och blir till sociala rörelser, påverkas av samhället och deras värderingar. Rasismen och det hat som ligger i den, är betydligt mer uppmärksammat i samhället idag, än religionerna och deras inneboende hat. Därför blir George Floyd en berättelse, medan Simone Barreto Silvia inte blir det.

Fake news, som både fel information och vald information, är därför något vi har att leva med. Samhället och gruppers intressen formar vår värld, vad vi erfar och vad vi inte erfar.
Det är därför yttrandefriheten är så oerhört viktig, ty genom den kan vi få fler avbilder av en faktisk bild, som gör det möjligt att vi kan uppfatta mer. Varje censur, varje hinder av yttrandefrihet, så som Facebook’s och Twitter’s censur, så som lagstiftningen om hets mot folkgrupp, och andra mer nutida försök att begränsa yttrandefriheten, innebär en begränsning av vår perception, av vår möjlighet att se världen.

​Den 13 december 2020
Sven-Olof Collin 

​De abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, har ett naturligt förekommande hat mot kvinnor. När de menstruerar är de orena och de sprider sin orenhet, om man råkar röra vid dem. De är inte att lita på i samma utsträckning som män. Inte minst, förleder de män.

Mannen, inför kvinnans skönhet och behag, tappar sin besinning och kan begå de värsta brott, vari ingår att glömma sin gud och kanske t o m glömmer han att be, dvs att visa guden sin underkastelse. Kanske det senare antyder vad det är frågan om. Guden konkurrerar helt enkelt om mannens uppmärksamhet och gunst, varvid guden inte tål att mannen, om så blott för en sekund, glömmer att han är satt under gudens makt och underkastelse, och faller handlöst i en beundran av en kvinna och hennes hår.

De två senaste abrahamitiska religionerna, kristendomen och islam, har aningen olika sätt att angripa problemet. Man kan t o m hävda att de ser problemet på olika sätt. Kanske det antyder att islam och judendomen är mer lika varandra, i sitt gränslösa hat av kvinnan, medan kristendomen har en aning mer jämställd syn på problemet med den estetiska och erotiska berusningen.

Två citat belyser skillnaderna. Först koranen och sedan ett avsnitt från nya testamentet.

koranen 24:31: ”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag.”

Matteus 5:27-30: ”Ni har hört det sägas: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap.’ Men jag säger: den som ser på en kvinna med begär i blicken har redan varit otrogen med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga får dig att synda, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kastas i Gehenna. Och om din högra hand får dig att synda så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att en del av din kropp förstörs än att hela du kommer till Gehenna.”

Inför frestelserna skall muslimen se till att den som frestar tar bort frestelsen, genom att slå ned blicken och dölja sina behag. Kvinnan frestar och det är hennes sak att ta bort frestelserna. Mannen, han som erfar frestelserna, saknar kraft att hantera sina lustar. Han är en primitiv känslomaskin, utan förmåga att bärga sig.

Inför kvinnan skall den kristne själv hantera att han blir frestad. På honom sätts ett stort ansvar, att hantera sitt begär. Den kristne sätter stor tro på mannen, som sannerligen inte är svag, utan t o m så stark att han kan rycka ut sitt eget öga.

Som man kan jag därför bättre fördra den kristna synen, ty den säger 1. Det är inte kvinnan som är problemet, utan mannen; 2. Mannen har styrka att hantera det problem han själv skapar, och 3. Mannen skall hantera sitt problem, inte kvinnan.   

Det går också att se en glidning i den kristna texten, där det är lätt att tänka att texten öppnar för att även kvinnan kan se med begär, och att även kvinnan har ansvaret att riva ut sitt öga. På så sätt finns det en antydan om en jämställd syn på människans drifter.

Slutligen finns ett gott skratt i korancitatet. Där räknas upp en mängd män som må se kvinnans behag. De är nära släkt. Just giftermål mellan nära släktningar anses ju vara ett problem i en del muslimska kretsar. Kanske den sedvänjan kommer från att män och kvinnor som är nära släkt får erfara varandras, eller i alla fall, kvinnans behag, vilket ökar sannolikhet för gifte inom släkten. Vilket leder till problem med inavel.

För oss andra, vi med moral och inte med religion, står att hantera estetiken och erotiken på bästa sätt, att med all den styrka vi har som moraliska aktörer, göra det bästa, för oss och för andra. Vari inte ingår att rycka ut ögon eller kräva estetikens och erotikens absoluta motsats, att kvinnor, eller för den delen, män höljer sig. Njut av att vara människa och leva bland människor, på ett moraliskt sätt.

​Den 12 december 2020
Sven-Olof Collin

Jag förundras över hur dåliga saker vinner mark, tillåts vinna mark, och hur de dåliga sakerna eroderar de goda sakerna, tillåts erodera de goda sakerna. Hur det dåliga äter sig in och sprider sina dåligheter. Hur små rännilar av dåligheter uppstår och tolereras, ja t o m accepteras. Kanske med ett hopp att rännilen snart skall torka ut. Men hur sedan rännilarna rinner samman i en bäck. Där det börjar se ut som om kraften är övermäktig. Några står förvisso vid bäckarna och säger att vi måste stämma i bäcken. Några försöker t o m stämma i bäckarna. Men bäckarna tolereras och accepteras. Sedan ansluter sig bäckarna till älven, och där piskar upp skum, drar med sig vad som kommer i dess väg och dränker människor.

Hur kan detta ske?

En akademiskt renommerad person säljer sin arbetskraft till en högskola, som agerat på ett sätt som borde få de som kan välja, att välja bort institutionen. Han kan välja. Ändock väljer han att bli en del i rännilen. Jag är säker på att han inte ser sig som en del i rännilen. Kanske han t o m tror att hans deltagande i rännilen kan innebära att han kan stämma i bäcken. Hans avsikter är kanske inte dåliga, men han blir ändå en del i rännilen som rinner ut i bäcken.

En person väljer att böja sig, dock med en implicit, dold protest, mot direktiv som går emot hans akademiska värdegrund. Han befinner sig i en bäck där han anser sig inte kunna stoppa flödet. Däremot kan han delvis stämma i bäcken, genom att något lite påverka strömmens väg. Hans anser att hans val står mellan att låta strömmen fritt ha sin gång, eller att något påverka dess framfart. Inte hindra framfarten, men att låta det få en aning annan riktning. Han har sett vad ett aktivt motstånd har lett till, att bäcken fick ett än mer fritt flöde genom att den som försökte stämma i bäcken blev avskedad. Motvilligt blir han en del i bäcken. Som far fram mot älven.

Klemperer beskriver i sin dagbok, ’Intill slutet vill jag vittna’, hur den nazistiska antisemitismen, genom lagar och dekret, och genom människors agerande, snörpte åt hans liv, sakta men säkert. Här får man i en människas konkreta liv ta del av hur regnet övergår till små rännilar, till större rännilar, till bäckar av intolerans och hot, till älvens förgörande hatiska kraft.

Hans text går in under huden och man frågar sig hela tiden, varför stoppar ingen flödet? Det var inte svårt att se, säger jag som sitter med historiens grymma facit, att det skulle leda till katastrof. Ändock verkade människorna tänka, vi tar bara detta, sedan slutar vattnet strömma. Sedan stoppar det. Så anslöt sig nästa rännil och människorna upprepade samma mantra: Vi tar bara detta, sedan slutar vattnet strömma. Men när rännilarna flöt ut i bäcken, var det försent. De som då försökte stämma, syskonen Scholl, paret Hampel, Jägerstätter, halshöggs.  

I akademien finns det motstånd. Det finns de som försöker stämma i bäckarna. Men de tycks bli mer och mer perifera. De förekommer på obskyra bloggar, som den du läser. Den görs obskyr genom att blandas samman med högerkrafter, delvis p g a att det är mycket högerfolk som försöker stämma i bäcken, men där deras avsikter att stämma i bäcken, att hindra ideologiseringen av akademin, hänförs till deras grundläggande politiska åskådning och misstänkliggörs som ett sätt att ideologisera akademin till förmån för deras högerideologi.    

Därför gläds jag åt den franske presidentens försök att stämma i bäcken, även om man kan ha rädsla för att hans agerande kan bli till den motsats som han försöker hindra.

Frankrikes president föreslår lagar som skall hindra muslimsk terrorism, det som kallas islamism. Fascismen i islam har gått för långt. Nu skall fascismens stoppas. Rännilar skall inte bli till en stor fors. (https://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrikes-macron-vill-ha-lagar-mot-islamistisk-separatism )

Som svensk akademiker hoppas jag att svensk akademi får en svensk akademisk Macron. En person som har en maktbas, varifrån personen kan säga Basta! Nu stämmer vi i bäcken, på det att inte akademin skall förgöras i älvens forsar.

​Den 11 december 2020
Sven-Olof Collin