​Arbetet dömdes ut redan några veckor efter skapelsen. I 1 Mosebok 3:17-19 står ”Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: 'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.”

Människans arbete enligt judar och kristna skall således ses som guds straff för att kvinnan åt av äpplet och lurade mannen att göra detsamma. Arbetet är ett gudomligt straff.

Under aristokratins tid under feodalismen var arbetet en aktivitet som lämnades till undersåtarna, de som försörjde aristokratin med mat och slott. Värdigt var att umgås med kungen och att ha stora middagar som ödslade på det som arbetet hade skapat. Aristokratins fundament var inte arbete, utan konsumtion.

Sedan kom reformationen och handelskapitalismen, där arbetet, i uppenbar trots mot den heliga skrift, började hyllas som en aktivitet som legitimerade ägande och som visade att man var predestinerad till himlen.

Arbetets värde togs därefter upp av Marx och hans efterkommande, socialisterna och kommunisterna, där man hävdade, likt de tidiga ekonomerna, att blott arbete ger värde. Den framväxande arbetarklassen fann den läran attraktiv, eftersom det gav dem en central plats i samhället, skild från de tärande konsumerande klasserna, som präster, kungar och kapitalister.

Paradoxalt nog kunde arbetsvärdeläran hämta kraft från den senare upplagan av Bibeln, Nya Testamentet, där arbetets motto hämtade sin kraft från ett av Paulus brev, Andra Thessalonikerbrevet 3:10, där han skrev:” Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta.”

Jag uppfostrades i den socialistiska arbetsvärdeläran, som sade att man skall göra sin plikt, vilket var att arbeta och betala sin skatt, varefter man kunde kräva sin rätt. Den arbetsvärdeläran hävdar två saker. För det första, att man får rättigheter då man genom sitt arbete ger bidrag till samhället.  Men, för det andra, så uttrycksfullt beskrivet i Hegels analys av herre-slav-dialektiken, där slaven blir medveten genom sitt arbete och gör herren till sin slav genom att herren blir beroende av slavens arbete, att människan blir till genom sitt arbete. Arbete är inte ett straff, utan en tillblivelse av människan.

Jag lever idag som pensionär, där jag får inkomst varje månad, utan att lyfta ett finger. Men pensionen kommer från mitt tidigare arbete, det som gav mig mitt värde som människa. Jag har rätt att äta idag ty jag har manifesterat mig som människa genom mitt arbete. Jag har bidragit till samhället genom mitt arbete och genom att betala min skatt. Jag har rätt till min, till synes arbetsfria inkomst, min pension, genom det arbete som skapat pensionen.

Idag löper arbetet risk att nedvärderas likt i Moseboken genom tanken på en medborgarlön, där man likt en aristokrat skall får rätt att äta blott p g a att man är medborgare i en stat.

Jag håller kvar min socialistiska syn på arbete. Arbete är inte, som Moseboken lär ut, en bestraffning. Tvärt om. Arbetet har gjort mig till människa, det ger mig frihet, det ger mig en plats i samhället och det ger mig rättigheter i samhället.

​Den 31 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idag framförs tankar om en ny folkomröstning avseende anslutning till Euro. Den förra folkomröstningen om Euro hölls 2003, dvs för 20 år sedan.

​Man kan fråga sig, hur hållbart är ett folkomröstningsresultat?

I tabellen finns de svenska folkomröstningarna förtecknade.


Tabellen visar att de folkomröstningar som hade lägst hållbarhet, Högertrafik och ATP, var de som hade högst skillnad mellan vinnande förslag och näst starkast förslag. Den folkomröstning som man nu vill upprepa hade också hög skillnad i resultaten, 13,9% mellan ja och nej. Lägst hållbarhet har således omröstningar som varit mest tydliga i opinionen. 

Det tycks således som om politikerna vill ändra där folket varit mest tydliga i sin åsikt, vilket antyder att folkomröstning inte är en så fenomenal demokratisk institution.

De omröstningar där skillnaden varit mycket liten, som kärnkraftsfrågan och EU-medlemskap, är inte ämne för ny omröstning.   

Man skulle tycka att frågor där befolkningen är polariserad, dvs låg skillnad mellan alternativen, borde tas upp igen för att se om befolkningen har fått större enighet i en fråga. Är det rimligt att en liten skillnad, som t ex EU-medlemskap, på 5,5% skall bestå, där de där 5,5 procenten är de som avgör för lång framtid, medan den där skillnaden var betydligt större, dvs enigheten större, som Euro-omröstningen, med 13,9%, skall ifrågasättas?

Det borde vara så att en större enighet innebär att frågan blir liggande, ja, kanske avgjord för mycket lång framtid, t ex avseende Euro, medan stor oenighet innebär att man ganska snart gör en förnyad prövning av folkopinionen, t ex anslutning till EU.

Tabellen indikerar att politikergruppen har en ståndpunkt, där folkopinionen får råda om den överensstämmer med politikerna, oaktat hur splittrat folket är, medan när utfallet går mot politikerna så blir det ganska snart en ny diskussion om folkomröstning, eller, som i Vänstertrafikens fall, låter man omröstningens resultat erodera och går sedan mot dess resultat.

Man borde därför överväga att inte använda folkomröstningar utan blott hålla sig till den representera demokratin, ty det förefaller ju som om det är den som i slutändan ändå får sin vilja igenom.

​Den 30 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I ett totalitärt samhälle försöker staten se och höra allt. Man har angivare överallt, som fångar upp vad människor säger och skriver. Man har avlyssning av telefoner och i hemmet, för att fånga varje uttryck som kan hota staten. Staten vill vara säker på att ingen uttalar något som kan undergräva staten.

Stasi, Östtysklands ministerium för statssäkerhet, var beryktat för sina raffinerade metoder att ha uppsikt över vad människor skrev och sade. Stasi är representanten för det totalitära samhället.

Men det finns något som är än värre. Det finns en repression som är än mer omfattande. Ty Stasi kunde blott fånga individers utsagor. De kunde inte fånga människors tankar.

De totalitära religionerna, judendom, kristendom och islam, har däremot denna repressiva kraft. I dessa religion är det inte bara så att deras gud hör vad människan säger och ser vad de gör, utan den uppfattar också tankarna. Deras gud sitter i bröstet på människan och avlyssnar ljud och tankar.

Stasi var grymma då de var kända för att hämta folk till förhör vid opassande tider. Men de var tydliga, ty de kom med stöveltramp, vilket kunde förnimmas av alla.

Religionerna utövar en betydligt mer subtil och hemsk repression. Hos dem kan man förvisso tänka en förbjuden tanke, man kan t o m häda, men inget tycks ske. Det kan förefalla som om man undkommit gudens dom. Men i slutet av jordelivet finns döden, och när döden inträffat kommer första gallringen, de som skall till himlen och de som skall till helvetet. Då drar guden upp den där handlingen man gjorde men också den där tanken man tänkte och dömer en till helvetets aldrig sinande eldar. Stasi hade en tydlighet i sin repression, medan guden är otydlig. Men den är obeveklig. En hädisk tanke får man betala vid yttersta dagen. Man undkommer aldrig guden, ty den läser även tankarna.

Religionens repression är också synnerligen kostnadseffektiv. Det är ju individen själv, med sina egna kostnader, som övervakar sig själv, sina utsagor och tankar. Stasi fick allt ha anställt folk, eller avlönade informatörer, för att få veta.

I en sak är Stasi och religionerna lika. Bägge beskattar de människorna som de förtrycker. Stasi fick medel från statskassan, ytterst skatter som folk erlagt. Kyrkorna beskattar sina medlemmar. Folk avstår en del pengar för att, i Stasis fall, betala angivare, och i kyrkornas fall, att ha präster och imamer som upplyser de betalande att gud ser och hör allt.

Jag vill leva i ett samhälle där jag får säga, tycka och tänka vad jag vill. Det samhället har vi inte helt idag i Sverige, men Sverige ligger nära. I andra hand skulle jag välja Stasiland, ty där får jag tänka vad jag vill. Längst ner, och må gud se till att jag aldrig hamnar där, vill jag ha en gud som hör mina tankar.

​Den 29 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Abd Allah ibn Sa'd var en man som levde under 600-talet i mellanöstern. Han var administratör, krigsledare, där han bl a byggde en muslimsk flottstyrkan som bl a besegrade Bysans flotta utanför Alexandria år 652.

Men han borde vara mest känd som islams första och sista empiriker.

Han blev inspirerad av det framväxande islam och anslöt sig till den gryende religionen. Han blev en skrivare till Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom), vilket bestod i att skriva ner vad Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom), som var illitterat, sade vid sina uppenbarelser från Allah, givet via en ängel.

Det berättas att när Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom) kallade på honom och bad honom skriva det som är koranens berättelse om Allahs skapelse av människan (23:12-14) utbrast skrivaren, Abi Saleh, inför detta gudomliga: ’Så välsignad vare Allah, den bästa av skapare’, varpå budbäraren sade, ’skriv också de orden ty även de kom till mig.’

Abi Saleh började därvid tvivla på att det var uppenbarelser, Allahs ord via en ängel, som han skrev ner, ty nu fanns bevisligen Abi Saleh’s egna ord, inte Allahs ord, i den text som hävdades vara Allahs ord. Han tyckte sig vara delaktig i ett bedrägeri.

Han genomförde därefter några tester där Allahs budbärare, Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom) sade en sak till honom, varpå han ändrade ordföljden och läste upp den ändrade ordalydelsen och fick godkänt av budbäraren. Återigen var det ord av Abi Saleh, och inte Allahs ord genom budbäraren, som kom in i koranen.

Han insåg att om han kunde skriva Allahs ord i koranen, kunde andra skrivare göra detsamma, dvs koranen är ett mänskligt bedrägeri, skapat av Mohammed (död och Allahs eld må förtära honom). Koranen är inte Allas ord, ty den som säger sig vara Allahs budbärare är inte en budbärare utan en bedragare.

Inför denna insikt lämnade Abi Saleh islam och sina skrivarsysslor. När bedragaren blev varse att hans bedrägeri var avslöjat, uttalade han en dödsdom över Abi Saleh, som sedan blev likt Lars Vilks, ett jagat villebråd, dock under skydd av Egyptens härskare, där han tjänstgjorde.

Abi Saleh var således islams första och sista empiriker, som genom empiriska tester avslöjade att islam var ett mänskligt påfund, påhittat av en enkel, illitterat människa, där en del av de heliga texterna var påhittade av empirikern själv. Abi Saleh gjorde det som rationellt empiriskt orienterade människor alltid har gjort. En indikation observeras, varpå man skapar tester för att se om indikationen är korrekt. När testerna visar att den ursprungliga indikationen är korrekt, dras slutsatsen att indikationen är verklig.

Rationellt empirisk orienterade människor, och vetenskapen överhuvudtaget, bär sedan den insikten vidare, och utsätter den för förnyade tester, dvs försöker falsifiera den, på det att insikten får vara kunskap så länge den står testen.

Till mänsklighetens tragedi hör att Abi Saleh’s insikt, att koranen är ett mänskligt hitte-på, inte omfattas av 1,6 miljarder människor idag. Och än värre, än mer tragiskt, att detta hitte-på idag motiverar till mord och förtryck.

​Den 28 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Någon har sagt att mänsklighetens tragedi är att de kunniga är så osäkra, medan de okunniga är så säkra. Den sentensen upprepas i en kommentar till en undersökning av Novus, presenterad i Svenska Dagbladet, angående svenskars inställning till Palestinakonflikten (https://www.svd.se/a/JQ8dR6/var-tredje-svensk-vill-dra-tillbaka-erkannandet-av-palestina ).

I undersökningen ombads respondenterna ta ställning till påståendet: ”Sverige bör dra tillbaka erkännandet av staten Palestina”. På ’Håller med’-sidan fanns 32%, på ’Håller inte med’ fanns 37%, medan 32% svarade ’Vet ej’. Den stora andelen ’Vet ej’, står i kontrast till en annan frågas utfall.

Man frågade: ”Sverige ska frysa biståndet till organisationer som inte tydligt tar avstånd från Hamas attack på Israel”. Här var 79% på ’Håller med’, 8% på ’Håller inte med, och blott 14% svarade ’Vet ej’.

Det är intressant att notera att de svarande hade betydligt lättare att ta ställning i frågan om biståndet än om erkännandet av staten Palestina. Somliga frågor ger starka uttryck, vilket också leder till att personer glider in i, företrädesvis en av positionerna. Andra frågor är inte lika lätta att ta ställning till, varför det ger en relativ lika fördelning i positionerna, men framför allt ger det en stor andel som ännu inte glidit in i en position, och som kanske överhuvudtaget aldrig kommer att glida in i en position.

VD:n för Novus, Torbjörn Sjöström, kommentarer den stora andelen ’Vet ej’ med orden:” Om man är insatt i en fråga som är komplex är det ganska naturligt att ha en nyanserad syn på den, och att därför inte kunna svara ja eller nej på en sådan här fråga. Det kan vara ett tecken på att människor är relativt insatta.” Det förefaller som om han ansluter sig till min inledande suck över de okunnigas tvärsäkerhet. Därmed har Novus’ VD också förlagt de säkra positionerna, 32% plus de 37%, till gruppen av de okunniga.

Jag har själv ofta sagt till studenter, när de skriver sina uppsatser, att den som med bestämdhet säger att den vet, är ofta den som är okunnig, ty den kunnige vet hur svårt det är att veta något med bestämdhet. Som VD:n säger, komplexitet gör det svårt att inta en kategorisk ställning eftersom det mångfacetterade gör att det som är sant från en utkikspunkt, kan förlora sin sanning utifrån en annan utkikspunkt.

Men, om det är sant att blott den okunnige kan vara tvärsäker, är jag då inte en hycklare?

Vilket svar hade jag gett på en mycket stor fråga, som onekligen innehåller en stor komplexitet: Tar du avstånd från Islam? Jag hade svarat det starkaste Ja som fanns som svarsalternativ. Men därmed skulle jag, enligt den inledande sentens och enligt Novus VD, placera mig själv bland de dumma, de som inte förstår komplexiteten i frågan.

Det finns onekligen en komplexitet, t ex om man ser på islams effekter. Islam ger tröst och hopp till många människor. Islam motiverar människor till goda gärningar. Islam ger samhörighetens värme i moskén och när muslimer träffas på gatan. Islam har oerhört många anhängare, vilket i sig skulle indikera att islam ger många människor något. Men islam ger också ovärdiga samhällen, kvinnoapartheid och antisemitism. Det bär ett våld i sig som motiverar till terrorism, nyss erfarit genom mordet på två svenskar, och till fascistisk handling, som vi har erfarit i Sverige genom muslimska våldsamheter mot polisen och riktade mot Lars Vilks, och dess fascism har gett en tystnadens effekt i det svenska samhället.

Islam är likt alkohol, gott och trevligt i vissa doser, men ger märkligt beteende i stora doser, och ger en oerhört tung baksmälla, t ex den vi ser på Gaza idag. Jag tar inte avstånd från sprit, men från islam. Skälet är att de negativa effekterna av sprit vägs ganska mycket upp av de positiva, och de negativa effekterna är behandlingsbara. De negativa effekterna av islam, dess kvinnoapartheid, antisemitism och fascism, är så oerhörda att de positiva inte kan väga upp, samt att de negativa delarna svårligen är behandlingsbara.

Jag anser att jag kan argumentera för min starka position, utifrån kunskap om islam och dess samhällen, och med stöd i mina starka värderingar. Därför kan det förvisso ofta vara så att det är de okunniga som kan ta den starkaste ställningen i en fråga. Men det är också så att de kunniga, med starka värderingar, kan ta stark ställning. Således är det kombinationen av kunskap och värderingar som kan ge ett ställningstagande. Om någon med stor kunskap inte kan ta en stark ställning, kan det förvisso bero på den stora kunskapen, men det kan också bero på svaga värderingar. En demokratisk socialist, med sina starka, grundläggande värderingar om jämlikhet, solidaritet och demokrati, kan aldrig se islams positiva sidor balansera upp dess negativa sidor. Islams kvinnoapartheid, antisemitism och fascism övertrumfar allt annat.

Att ta stark ställning mot islam kan vara islamofobi, dvs den okunniges irrationella rädsla. Men det kan också vara uttryck för gedigen kunskap och starka värderingar.

​Den 27 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Stockholms lokaltrafik kritiseras av sex stora arbetsgivare för förseningar och för få tåg. Regiontrafikrådet Anton Fendert (Mp) skriver som kommentar: ”Det är i slutändan mitt och trafikförvaltningens ansvar och jag vill vara tydlig med att det är vår högsta prioritet att hitta en lösning på situationen.”

Det räcker inte för honom att säga att det är hans högsta prioritet. Han måste förstärka utsagan med att säga att han är tydlig. Eller snarare, att han vill vara tydlig. Det är som om han vanligtvis säger saker som han egentligen inte menar eller som är otydliga. Men just här, när det gäller det som han faktiskt har ansvar över, då vill han vara tydlig att han har ansvar över det och ämnar ta sitt ansvar. Han säger en trivialitet och självklarhet, att han skall göra sitt jobb. Men i hans värld är denna trivialitet så märklig, så kontroversiell, så höljd i dunkel, att han måste markera det triviala och självklara genom att säga att han vill vara tydlig med att han skall göra sitt jobb.

Uttrycket ’Låt mig vara tydlig’ eller liknande, med samma betydelse, är överraskande vanligt. Speciellt vanligt tycks det vara bland de som lever på att uttala ord, speciellt politiker. En snabb googling ger många träffar, varav följande är blott ett fåtal:

”Jimmie, låt mig vara tydlig. Du talar inte för Sverige.” Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka
https://www.expressen.se/debatt/lagg-av-nu-jimmie-asylratten-ar-absolut/

Obama tycks flitigt ha använt uttrycket: https://www.youtube.com/watch?v=5oNcHS0c5W8

”Låt mig vara tydlig: I Stockholm har vi inte haft, och kommer inte att ha, något samarbete med SD.” Jan Jönsson, Liberalerna
https://twitter.com/janjoensson/status/1568199751098667009?lang=sv

”Låt mig vara tydlig. Det finns få viktigare uppgifter för samhället än att få ett stopp på detta. Budskapet måste vara glasklart, från alla delar av samhället.” Annie Lööf, då ordförande för Centerpartiet.
https://www.centerpartiet.se/annie-loof/tal/tal---arkiv/2022-07-06-annie-loofs-tal-i-almedalen-2022

”Låt mig vara väldigt tydlig. Jag känner ingen sympati för den där förvirrade dansksvensken. Men i Sverige gäller svensk lag, svensk demokrati och svensk yttrandefrihet.” Johan Persson, ordförande för Liberalerna.
https://www.liberalerna.se/nyheter/johan-pehrsons-tal-pa-jarvaveckan

De säger ’Låt mig’, som om åhörarna skulle ha något emot att talaren är tydlig, varför talaren nästan får be om att få vara tydlig: Låt mig få vara tydlig.

I den sista utsagan läggs till en ytterligare förstärkning, ’väldigt tydlig’. Utsagan i sig räcker inte. Det räcker inte att säga att man verkligen menar vad man säger, att man är tydlig. Johan måste också säga att denna tydlighet har ett omfång, från litet till stort och t o m till väldigt stort. I just denna utsaga är omfånget väldigt stort, att han är väldigt tydlig. Inte nog med att utsagan måste understrykas att vara sann, ty denna sanning, denna tydlighet, har också variationer. Det tydliga kan variera i tydlighet, där Johan, i just denna utsaga, har den högsta grad av tydlighet, en väldigt tydlig utsaga.

Låt mig därför vara tydlig. Låt mig vara väldigt tydlig. Den som använder uttrycket ’låt mig vara tydlig’, ’låt mig vara väldigt tydlig’, visar med all tydlighet att den är otydlig.

​Den 26 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sedan Ådalen 1931 har polisens och militärens uppgifter varit, i huvudsak, skilda åt. Polisen handhar ordningen i landet medan militären handhar ordningen gentemot annat land.

Det skall det nu ändras på, då dagens regering granskar möjligheten att använda militären i större utsträckning för civila, inhemska ändamål. Ännu är det oklart om militären får polisiära rättigheter eller om de behåller sina militära rättigheter. Oaktat vilket, innebär det en ökad repression i samhället.

Det finns en utredning som skall lägga förslag om informationsplikt för offentliganställda avseende de som uppehåller sig illegalt i Sverige. Gement kallas det angiverilagen och har mötts av hårt motstånd från en hel del yrkesgrupper som anser att det eroderar det förtroende gentemot deras kunder, patienter, elever, som verksamheten kräver. De protesterar också mot att de åläggs att utföra en uppgift som de anser är polisiär. En informationsskyldighet innebär en spridning av polisiära uppgifter i samhället. Repressionen ökar.

Nu förväntas också förslag om att en tidigare tillfällig lag, som upphörde, skall återinföras, men nu göras permanent. Den innebär att regeringen skall kunna införa en reglering, när det passar dem, att alla resande på bussar, tåg och fartyg skall kunna identifiera sig med ID-kort, och, vilket är det kontroversiella, att ombordpersonalen skall utföra dessa kontroller. Detta innebär att ombordpersonalen skall utföra en polisiär uppgift. Återigen, samma slutsats, polisiära uppgifter sprids ut i samhället och repressionen ökar.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sj-id-kontroll-pa-tag-kan-stoppa-trafiken )

Det är således inte blott övervakningen som ökar i samhället, utan övervakningen sprids ut i samhället och gör oss, militärer, offentliganställda och ombordpersonal, till poliser. Övervakningen penetrerar samhället och nu ökar penetrationen genom att grupper av medborgare görs till övervakare.

När jag var ung kunde jag säga, ’här kommer staten’, när lokalpolisen Uno körde förbi i sin polisbil. När staten, dvs Uno, hade kört förbi, kunde jag starta min trimmade moped. Staten var påtaglig och synlig. Med ökad penetration finns staten var helst man minst anar det och är osynlig.

Man brukar anföra att den som har rent mjöl i påsen har intet att frukta. Det är sant. Men det är lika sant att vad som är rent mjöl är inte allom givet. Vad som är rent mjöl kan förändras. Tidigare var det rent mjöl att bränna en bok. Brännandet var ett yttrande och ingick i yttrandefriheten. Snart kommer brännande av speciellt skyddade böcker, som definieras av religionsfundamentalismen, innebära att man har smutsigt mjöl i påsen. Det rena mjölet blev smutsigt.

Jag tror att ett godare samhälle är ett samhälle där staten är tydlig och dess närvaro kan observeras. Därför skall polisen ha hand om landets inre ordning, den skall jaga de illegala och den skall utföra identitetskontroll när syftet är försvar av den inre ordningen.

​Den 25 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​På en parkeringsplats vid al-Ahli-sjukhuset i Gaza befinner sig människor. En explosion sker på parkeringsplatsen. Människor dör.

Detta är neutrala fakta.

Till dessa fakta lägger Hamas och dess kontrollerade hälsovårdsministerium två påståenden, att explosionen uppstod p g a en israelisk raket och att 500 människor mördades.

Denna historia av illdåd, som är producerad av Hamas genom att de lade till påstående om en israelisk raket och 500 döda, gick ut över världen och skapade ett starkt fördömande av den israeliska militären.

Ganska snart kom dock ifrågasättanden. Olika media granskade foton och videor. Den israeliska militären presenterade en analys, som sedan godtogs av USA:s president och senare av allt fler granskare. Den analysen pekade på att det sannolikt var en raket som skjutits upp från Gaza, av Islamiska jihad, som gick sönder i luften, varvid dess bränsle for ner genom luften och skapade en explosion när det nådde parkeringsplatsen vid sjukhuset. En bild av området visade att nedslaget hade blott en liten krater och att husen var tämligen oskadda av explosionen, vilket de inte skulle ha varit om det var en israelisk raket.

De flesta fann analysen rimlig. Det var ytterst sannolikt att det var Islamiska Jihad som skapat explosionen genom att en av deras raketer gått sönder. Hamas första tillägg var således inte korrekt.

Det andra som Hamas lade till var antalet döda. Först var det 500 döda. En siffra som meddelades mycket snabbt, vilket är osannolikt att man kan producera, givet förhållandena på platsen. Därefter kommunicerades 300. Sedan meddelade andra, t ex en amerikansk underrättelserapport, att mellan 100-300 dog. Slutligen meddelade Hamas’ hälsovårdsministerium att 471 människor dog. Seriös media skriver nu:” Uppgifterna om antalet döda är fortfarande osäkra, men det som går att konstatera är att det rör sig om ett stort antal dödsoffer.” Bilder från platsen, strax efter explosionen lär visa på ett tiotal kroppar. Vad ’stort antal dödsoffer’ betyder, är oklart. Således, en faktabaserad rapportering kan bara säga att vi med säkerhet vet att människor dödades, men att vi inte vet hur många. Vi kan däremot inte krydda den beskrivningen med uttryck som ’få’, ’moderat mängd’, eller ’stort antal’.

Rapporteringen om antalet döda vid sjukhuset kan jämföras med rapporter om döda ryssar i Ukraina-kriget. Där tar de media jag läser sällan upp ryssarnas rapporterade dödstal, men när de gör det är de noga att betona att siffrorna inte har hög trovärdighet. Dessa reservationer kom inte när det gällde rapporteringen från sjukhuset förrän långt senare.

Men, medan händelsen är ohygglig, och Hamas lyckade iscensättande av dess orsaker och konsekvenser, kommer nu det som är det riktigt intressanta i denna händelse.

Explosionen på sjukhusets parkering övergick från att vara en verklig händelse med döda människor, till att bli en propagandahändelse med möjligheter att uttrycka värderingar, speciellt negativa värderingar gentemot Israel, som fördömdes efter noter.

När beskrivningen av händelsen blivit mer säker, med utpekade av Islamiska Jihad och deras misslyckade raket som mest trolig orsak, sker något mycket intressant. Debatten svalnar. Kvar dröjer sig en mindre diskussion om medias misslyckande att hålla sig kall och slukas av Hamas tillägg till händelsen. I övrigt är det tyst. Fördömanden har klingat av. Annat tar nu upp debattörernas och opinionens uppmärksamhet.

Händelsen har ju fortfarande inträffat! Många människor tycks ha dödats av en krigisk raket, eller snarare, av en misslyckad raket. Den tycks vara avfyrad av Islamiska Jihad. Det finns en aktör som är skyldig och ansvarig.

Nu tycks dock fördömanden inte ske. Trots att händelsen är densamma. Men den troliga förövaren är en annan. Israel fick löpa gatlopp under starka fördömanden och stora demonstrationer hölls. När vi nu vet mer, och fördömanden kan baseras mer på sannolika slutsatser, då är frekvensen av fördömanden låg och inga demonstrationer hålls.

När vi vet mer, är reaktionerna svagare, ja frånvarande.

Beror dessa frånvarande reaktioner på att 1.) en händelse kan bara stanna i uppmärksamhetsluften ett tag, därefter, trots nya fakta, eroderar uppmärksamheten; 2.) om Israel var skyldig, var det en avsedd gärning, medan om det var Islamiska Jihad, med en misslyckad raket, var det en avsiktlig olyckshändelse, och sådana kan bara beklagas, men inte fördömas; 3.) Gaza-människorna, inkluderat Hamas och Islamiska Jihad, är den svagare parten, ja, kan t o m nu ses som offret i denna konflikt, och kan därför inte fördömas med samma kraft som den stora, starka makten Israel.

Nyhetsrapportering har en oerhört kort halveringstid, varför vi nu knappast ens minns angreppet som Hamas gjorde på den fredliga kibbutzen. I krig kan det skita sig, vilket är svårt att fördöma. Även om det var den svage som initierade fajten, är det underdogen som får stödet.

De mördande människorna på parkeringsplatsen kommer fortsatt att vara döda. Men världen har gått vidare. Nya dåd skall rapporteras. Och vi skall försöka bilda oss en uppfattning av vad som verkligen pågår utifrån de rapporterna. Som vi vet, kan vara oriktiga. Men vi vet inte vad som är oriktigt.

​Den 24 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi har fått veta att relativt fattiga människor i Sverige äter sämre, har sämre hälsa, är kortare, lever kortare liv, röker mer och dricker mer.

Är dessa drag samtidiga, dvs tillhör de den fattiges karaktärsdrag, eller är dessa, alla eller några av dem, en konsekvens av fattigdomen?

Lena Andersson skrev en uppmärksammad artikel där hon hävdade att ingen behöver gå hungrig i Sverige eftersom det är möjligt att till mycket ringa kostnad köpa mat som gör en mätt. I den mån någon går hungrig är det en konsekvens av individens val, och inte som konsekvens av en strukturell kraft som gör att fattiga saknar förmåga att göra val som mättar deras munnar. Det är människans karaktär som gör att den går hungrig. Hon tycks därmed hävda samtidigheten, att karaktärsdragen samvarierar och skapar hunger och fattigdom samtidigt.
(https://www.svd.se/a/Q7OlRV/hungrar-barnen-ar-det-foraldrarnas-fel-inte-ulf-kristerssons )

Mot det står strukturförklaringen, att människor är tämligen lika, dvs har liknande karaktärsdrag, men att de befinner sig i levnadssituationer där individer gör val som påverkar deras hälsa.

Jag gör val som är en funktion av min levnadssituation. Följande historia visar på det. Jag skulle passa en tid i staden. Jag hittade inte en parkeringsplats. Jag parkerade därför bilen på ett olagligt sätt, med risk att få parkeringsböter. Jag agerade rationellt utifrån min livssituation. Jag visste om risken att få parkeringsböter på 400 kronor. Men jag är en man med en hyfsad månatlig inkomst, med ringa utgifter, vilket gör att jag har en rejäl hacka på banken. De 400 kronorna skulle inte påverka mitt leverne på något sätt, annat än irritationen över parkeringsbot. Min svaghet, att inte vara ute i god tid och därmed kunna hitta en laglig parkering, kunde hanteras genom mitt rika bankkonto.

Denna historia visar att den rike kan ha dåliga karaktärsdrag, t ex att komma försent, men att rikedomen gör att den kan kompensera för de dåliga karaktärsdragen genom att köpa sig fri från de dåliga karaktärsdragens konsekvenser.

Den fattige lever ett erbarmligt liv, och försöker piffa upp det genom att njuta en hamburgare, t ex en Big El Maco & Co, till det facila priset av 94 kronor. Och en till. Och en till. Kanske för att döva känslan av det erbarmliga. Den blir därmed fet och kortlivad. Den rike lever ett godare liv och piffar upp sitt liv med gott georgiskt vin, Vazisubani, till det facila priset av 249 kronor. Skulle den rike dricka för mycket av det georgiska vinet har den råd att kompensera för det myckna drickandet genom att ta in på Nämndemansgården. Den fattige tycker sig inte ha råd med ett gymkort.

Pengarna balanserar den dåliga karaktären. Den som inte har pengarna kan inte balansera, utan karaktären slår igenom fullt ut.

Därför kan förvisso den fattige vara fattig ock kortlivad p g a dålig karaktär. Men den saknar medel för att balansera den dåliga karaktären. De dåliga karaktärerna kan därför vara slumpmässigt fördelade i populationen, men medan de ger effekter på kroppen och hälsotillståndet hos den fattige, ger de mestadels en liten effekt på den rikes bankkonto.

​Den 22 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Inför EU-valet har Kristdemokraterna haft en nomineringsprocess för kandidater. Först blev David Lega föreslagen genom en medlemsomröstning och via en nomineringskommitté.

Den andra huvudkandidaten, Sara Skyttedal, hoppade då av hela nomineringen. Sara menade att om hon inte har förtroende, vilket i hennes fall är att vara nummer ett, så är hon inte med överhuvudtaget.

Lite tid gick, och Sara hävdar att hon fick stöd och förtroende från folk i landet. Hon ångrade sin avgång som kandidat.

När listan till EU skulle beslutas av partifullmäktige, gick fullmäktige mot både medlemsomröstningen och nomineringskommittén och föreslog Sara som förstanamn.

Den andra huvudkandidaten, David Lega, som gavs andraplatsen, hoppade då av, likt Sara tidigare gjort.

Både Sara och David följer mottot: Aut Caesar, aut nihil, antingen kejsare eller ingenting. Det är ett motto för en vinnarskalle. Antingen allt, eller inget. På toppen eller inte alls.

Sara och David har ingen lojalitet till partiet eller dess ideologi. De avser inte att på minsta sätt befrämja partiet om partiet inte befrämjar dem, på det sätt som de vill, som nummer ett.

Sara och David är dagens personer, individernas individer. De lever mottot: Jag, Jag och Jag.

Jag förlorade min tilltro till socialdemokraten Margot Wallström, när hon avböjde att hjälpa partiet i en valrörelse. Oavsett anledning, där en sådan har angetts som att hon inte drog jämt med partiets ordförande, han som kallades HSB, Han Som Bestämmer, Göran Persson, så ställer man lojalt upp när partiet kallar. Så som Ingvar Karlsson gjorde när partiet kallade på honom efter mordet på Olof Palme. Den lojaliteten skall man ha. Till det kan läggas att det är partiet som gjort Margot, inte tvärtom. Därför tycke jag, betala tillbaka Margot. När partiet kallar, då ställer man upp.

Partiet är emellertid intet för Sara eller David. De erbjuder ingen draghjälp. De är inte lojala till partiet. De säger, klart och tydligt, genom sitt agerande: Om jag inte får den främsta belöningen, hjälper jag inte till.

​Den 21 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I massmedia har det diskuterats i många ord och texter vad som var orsak till terrordådet i Bryssel. Politiker och journalister förefaller vara ganska eniga. Orsaken till terrorbrottet var kampanjen i muslimska länder mot svensk socialtjänst samt koranbränningarna. Politiker, som socialdemokraten Magdalena, säger att vi måste snabba på utredningen om lagstiftning som kan hindra koranbrännande.

Jag känner igen detta. Jag har hört det här förut. För nästan 50 år sedan.

En oerhört vacker kvinna, i snäv klänning och med högklackade skor, vilket sannerligen inte var vanligt på studentkorridoren, flyttade in på Parentesens korridor där jag bodde med i huvudsak kommunistiska medelklasstudenter från Småland. Hon hade med sig en bok av Maria-Pia Boëthius, ’Skylla sig själv’, som vi unga män läste för att hålla oss väl med den vackra kvinnan. Men medan kvinnan försvann, stannade boken kvar i sinnet.

Boken beskrev hur kvinnor som blev våldtagna förhördes av polis och domstolar om sin klädsel, om de följde med mannen i bilen, om de bjöd mannen på en drink efter festen. Kvinnans klädsel och hennes beteende sågs som, om inte hela orsaken, så i alla fall en kraftigt bidragande orsak till våldtäkten. Kvinnan var skyldig till våldtäkten. Mannen var blott ett offer.

En bisarr föreställning där offret görs till aktören, medan aktören görs till offer. Innerligen hoppas jag att domstolarna har förändrats sedan Boëthius’ bok.

Det är denna omvända logik som idag bestämmer debatten kring terrorhandlingarna. Inte en rad, inte ett ord, inte en tanke har ifrågasatt tanken att det är svensk socialtjänst eller koranbränningar som förorsakar terrordåd, lika lite som man då ifrågasatte tanken på att det är kvinnas korta kjol som orsakar våldtäkten.

Orsaken till våldtäkten och orsaken till terrorhandlingen står att finna i våldtäktsmannen och hos terroristen. De är människor och, om de inte är vansinniga, då är det de och deras ideologi- och tankevärld som är orsaken till dådet.

Som jag skrivit om tidigare, är terroristernas föreställningsvärld, den som motiverar och legitimerar terrorhandlingen, en religiös värld, där religionen är förlänad moralisk amnesti. Ingen debattör lägger ner tid på att förklara orsaken till terrorn i terroristens föreställningsvärld. De är blockerade av den faktaresistenta religionsfundamentalismen.

Att politiker idag ser lagstiftning mot koranbrännande som ett sätt att minska terrorn, är som att lagstifta om långa kjolar för kvinnor för att minska på våldtäkter.

Det tog många år innan ’Skyll dig själv’ fick genomslag i lagstiftning. Kanske det då fanns en sorts faktaresistent könsfundamentalism som sade att kvinnan, alltsedan äpplets tid, försöker snärja mannen, medan mannen, likt Adam, i sin manliga naivitet låter sig luras, alternativt den evolutionära förklaringen, mannen är slav under sina fortplantningsgener och därvid begår en fortplantingshandling som efteråt kallas våldtäkt.   

Sverige fick aldrig en lagstiftning mot kjollängd. Föreställningen att kvinnan är orsak till våldtäkt har eroderat. Någon faktaresistent könsfundamentalism tycks inte finnas kvar. Tvärtom så pekas den våldtagande mannen ut som orsak till våldtäkten. Den våldtagna är inte orsak till våldtäkten, utan objekt för våldtäkten, driven av en aktörs föreställning om sexuell rättighet.

Hur många årtionden skall det ta innan debatt och lagstiftning lyckas bryta igenom den mur som den faktaresistenta religionsfundamentalismen har skapat, för att därmed se det uppenbara, att orsaken i terrordådet står att finna i terroristens huvud?

Jag upprepar det som står på den knapp jag bär, med stort mod, på min rock: ”Islam? No thanks!”

​Den 20 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har cirka två meter böcker om nazismen och dess framväxt i min bokhylla. Skälet är att jag under en lång tid har varit ockuperad av två frågor: Hur kunde det ske? Vad skulle jag ha gjort?

Vid ett besök i Belarus för en del år sedan erfor jag en rent existentiell förklaring. Jag hade varit med om en del intermezzon under dagen i Minsk. När jag kom till hotellet ville jag berätta om det via Facebook. Jag började skriva. Men strax kom tanken att Facebook kanske avlyssnas i Belarus. Att det jag skrev skulle läsas av Belarus’ KGB, som fanns i en byggnad en bekant hade visat mig när vi promenerade i Minsk. Jag tänkte att det jag har att säga, kan sägas när jag kommit hem. Jag stängde ner Facebook utan att skriva något. Omedelbart erfor jag, med en stark obehaglig känsla, hur diktaturen krupit nära mig, ja, t o m in i mig och gjort att jag hindrade mig själv från att skriva.

Jag satt på hotellrummet i Minsk och skämdes. Jag hade böjt mig för diktaturen. En osynlig, kanske inte ens närvarande makt, utgjorde en repressiv kraft som tystnade mig.

Jag förstod då, inte intellektuellt utan kraftfullt i min själ, att rädslan för makten gör att man tiger. Varpå makten och dess repression kan fortsätta och t o m utveckla sig. Och jag frågade mig, hade jag protesterat mot nazisterna när de började gå på gatorna i Berlin? Med risk att slåss ner? Skulle inte jag tiga, så som så många gjorde, inför risken att utsättas för nazisternas våld? Var det så nazismen spreds? Genom tystnad?

Den 17 oktober 2023 fick jag sändningen av knappar som jag designat och beställt. På bilden ser du knappen. Den är en enkel imitation av kärnkraftsmotståndets knapp, men nu med texten ’Islam? Nej Tack!’ En ganska mild text som vänligt avböjer det erbjudande som Sverige idag får, att Islam mer och mer skall penetrera samhället.

Kvällen innan knapparna kom till utlämningsstället hade två svenskar mördats och en svensk allvarligt skadats i Bryssel av en muslimsk fascist, där personerna sköts just för att de var svenskar. Veckan innan hade Israel drabbats av ett terrordåd av det muslimska Hamas som kostade minst 1 300 israelers liv, bland dem socialister på kibbutzer.

Det muslimska våldet var därför mycket närvarande på parkeringsplatsen vid Vä:s köpcenter, där jag hade hämtat lådan vid Coops utlämningsställe, satt mig i bilen och lyckats öppna lådan, trots all tejp. Jag tog upp en knapp, tittade på den. Fann att den såg ganska bra ut.

Då kom tvivlet. Jag kände igen tvivlet. Det var ett liknande tvivel som jag haft i Minsk. Då jag tystnade. Skulle jag sätta på mig knappen och gå runt med den, skulle den synas på kanske två-tre meters håll. Den skulle kunna reta en muslim. Kanske den skulle utlösa det våld som är så tillgängligt för muslimer.

Jag satt på parkeringsplatsen, i min bil, med knappen i min hand, och kände, in i min själ, den repressiva kraft som jag hade upplevt i Minsk.

Men nu satt jag på en parkeringsplats i Vä, min hemort, mitt Skåne, mitt Sverige. Jag kände motståndets kraft och ilska komma. Jag satte på knappen och tog det foto som du ser här. Jag hade bestämt mig. Jag tystnar inte. Jag står upp för frihet, både genom att uttrycka mig genom en knapp, och genom dess budskap, att tacka nej till en totalitär, våldsam ideologi. En ideologi som får mig att tveka om något så enkelt och fundamentalt, som att uttrycka mig.

Fotot du ser här, lade jag ut på Facebook, med texten ’Dare to take a stand’. Jag skickade fotot till min familj.

Någon timme senare hade jag fått likartade råd, att tänka över om det var nödvändigt att demonstrera. Någon sade att alla vet min ståndpunkt genom den här bloggen, så jag behöver inte öka risken för mig själv genom att bära knappen. Andra sade att jag nu gör det som jag själv tycker illa om, demonstrerar en attityd, vilket med nödvändighet leder till höjd konfliktnivå. Flera sade saker som visade att de såg knappen som farlig för mig.

Islams våld är effektivt. Det fungerar. Det visar sig som fascistiskt våld, dvs det förtrycker uttryck. Det är repressivt genom att skapa tystnad. En tystnad som ger intryck av följsamhet, ja, acceptans. Men där tystnaden blott är en krevad av rädsla.

Jag var där, med min knapp. Jag erfor min egen rädsla inför att bära knappen. Jag fick höra om andras rädsla för vad som skulle ske gentemot mig. Där och då insåg jag, med en starkt existentiell känsla i kroppen, vad som kunde vara en faktor i nazismens framväxt. Det fascistiska våldet och den egoistiskt rationella reaktionen på våldet, tystnaden, som förefaller som acceptans, och därmed blir i realiteten acceptans.

På kvällen hörde jag Socialdemokraternas partiordförande säga att det är viktigt att snabbt se över lagstiftning kring koranbrännande, så att risken för terrordåd minskar. Statsministern sade att vi skall besinna oss. De pratade bägge om tystnad. Om att rädslan för det fascistiska våldet skall överföras till tystnad.

Dagen efter läser jag Lotta Lundbergs krönika i Svenska Dagbladet. Hon, som bor i Berlin och har en balkong, skriver ” När debatten om koranbränningarna går som högst tar jag ner min lilla svenska flagga från balkongen. Den har hängt där i snart 15 år. Jag tänker lite förstrött att jag inte vill väcka den björn som sover.” Det lilla uttryck som flaggan var, blev tystat. Av Lotta. Inte av en skrikande, våldsam mobb. Hotet om våldet fungerade effektivt.

Återigen kom känslan, den rent existentiella starka känslan, som berättar att fascismen ger en självpåtagen tystnad, som ger acceptans och därmed befrämjar tillväxten av det repressiva. Då gällde tystnaden nazismen. Idag gäller tystnaden islam. 

Tystnaden bygger grunden för acceptansen och därefter kommer katastrofen.

Jag bär min knapp. Kosta vad det kosta vill. Jag tystnar inte. Jag är inte delaktig i demokratins nedmontering och fascismens utbredning. På den svidande andra frågan som jag inledde med, svarar jag: Jag hade protesterat mot nazismen. Så som jag idag protesterar mot islam.

Om jag nu inte är en galen hotelldirektör: https://www.youtube.com/watch?v=Cr7hg7zDOQk

​Den 19 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om en person, strax innan han mördade två judar på öppen gata, hade sagt att han var nazist, skulle då folk efter dådet samlat sig och sagt att han blott representerade en förvirrad tolkning av nazismen och att vi alla skall besinna oss och beskydda nazisterna i samhället, så att de inte drabbas av nazifobi. Ty det ligger ingen skuld på vare sig nazisterna eller på nazismen, då dådet blott utfördes av en galen, förvirrad man som inte förstått att nazismens är fredens lära.

Detta skulle aldrig ske. Alla nazister skulle behöva dölja sin nazism, för att undkomma fördömelsen av den ideologi som stimulerade till morden av judarna.

Detsamma gäller inte religioner, speciellt inte de monoteistiska religionerna som finns i och nära Europa. För dem gäller en faktaresistent religionsfundamentalism som, oavsett hur mycket ondska som sker i dessa religioners namn, förklaras bort med att ondskan inte förorsakas av religionen.

Man kan kalla det för en faktaresistent religionsfundamentalism som gör sig oemottaglig för den fakta som visar på religionernas inneboende ondska.

Vi har hört Allahu akbar, gud är större, så många gånger i samband med terrordåd. Den faktaresistenta religionsfundamentalismen ser detta som en slump eller som uttryck för mänskligt vansinne, och absolut inte som ett uttryck för religionen. Den faktaresistenta religionsfundamentalismen innebär att religioner i grunden är goda, eller att de i alla fall är varken goda eller onda. Det är blott religionens utövande som kan vara ont, vilket inte är kausalt förbundet till religionen. Det är när människan, denna syndiga bristfälliga varelse, får tag i en religion, detta upphöjda, perfekta, som handlingar kan gå både till religionens innersta väsen, det goda, eller till det som egentligen blott är människans innersta väsen, det onda.

Den faktaresistenta religionsfundamentalismen kan inte förstå de frågor jag skriver nu.

Varför har vi inte hört en socialdemokratisk tysk terrorist gapa, ’Willy Brandt är stor’, strax innan han startar lastbilen och mejar ner folk på en affärsgata i München? När hörde vi senast en socialdemokrat i Sverige, strax innan han utförde sitt mordiska terrordåd, skrika: ’Palme är stor?’

Socialdemokrater är inte förbundna med terrorism. Detta trots att socialdemokratin inte består av de perfekta gudar som blott rymmer det goda. Socialdemokratin består av samma bristfälliga människor som religionerna består av. Men trots att religionerna och socialdemokratin rymmer samma typ, de bristfälliga människorna, så mördar människor inom religionerna, medan socialdemokraten debatterar.     

Vad den faktaresistenta religionsfundamentalismen främst blundar för är två saker.

1. Religionerna är distinkt diskriminerande, genom att de ser världen i ’vi’ och ’dem’, där ’dem’ skall bli ’vi’ eller så skall ’dem’ förtryckas, alternativt dödas. Socialdemokratin ser inte ’vi’ och ’dem, utan strävar efter jämlikhet, där envar respekteras för det den är, där det är likgiltigt om den är moderat eller socialdemokrat, ty den olikheten finns och den hanteras med det medel som är socialdemokratins, men som religionerna föraktar.
2. Medan ett av religionernas verksamma medel är våldet, är socialdemokratins medel demokratin. Religionerna är till sitt fundament anti-demokratiska, ty människor skall underkasta sig, inte kejsaren eller demokratin, utan guden. Lydnad under guden, inte debatt och omröstning, är essensen i religionerna. Socialdemokratin är däremot tydligt mot all form av våld. Det var ju främst inställningen till våldet som utkristalliserades i början av 1900-talet, då skillnaderna mellan den demokratiska socialismen och kommunismen blev så stor att det ledde till partisplittringar.

Dessa två, så triviala observationer, ser inte den faktaresistenta religionsfundamentalismen. Den uttrycker, med fradga kring munnen, sin religionsfundamentalism: ”Vi har den största respekt för islam.” ( https://www.youtube.com/watch?v=bLdxsW3eK2M )

Den 18 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En muslimsk organisation, Hamas, har skapat död i Israel genom bombardemang, och nu, genom attacken den 7 oktober, där de under en dag mördat mer än 1300 israeler. Hizbollah, en annan muslimsk grupp i Libanon, utgör ett hot vid Israels norra gräns. Samtidigt, i Afrika, finns olika muslimska terrorgrupper som mördar i inbördeskrig.

Det är uppenbart att Islam kan motivera till krig. Idag är det blott islam som sammanhållen ideologi, som är så frekvent förbunden med krig. Tidigare var det kommunism, och före dem var det nazism. Och före dem var det kristendom.

De flesta terrordåd, utförda av individer eller små grupper, riktade mot civila, vanliga människor, utförs av muslimer. Igår, den 16 oktober, mördades två svenskar i Bryssel av en muslimsk terrorist. Några dagar tidigare mördades en lärare i Frankrike. Året innan mördades också en lärare i Frankrike. Den senare p g a att han visat bilder av islams grundare, Mohammed. I Frankrike körde en muslim en lastbil genom Nice gator och mördade många. Detsamma hände i Stockholm på Drottninggatan. Frankrike har i dagarna satt in 7000 militärer, för att patrullera gatorna och därigenom minska risken för muslimska attentat. De har stängt gränsen till Belgien. Louvren och Versailles är stängda p g a muslimska terrorhot. Landet har höjt sin terrorhotnivå till den högsta p g a risk för muslimska terrordåd.

De terrordåd som utförs med flest dödsfall, sker oftast i muslimska länder. Pakistan toppar förmodligen listan över antal mördade i muslimska terrordåd.

Det är uppenbart att Islam kan motivera till terrorhot.

Yttrandefriheten har i realiteten blivit beskuren genom att muslimer genomfört terrordåd, som mot Charlie, tidningen i Paris som skämtade om Mohammed, och hoten mot Rushdie och Vilks, som medförde att de levde med 24-timmars polisbeskydd.  

Det är uppenbart att Islam reducerar friheten i annars fria länder.

Muslimska länder är generellt länder med svaga ekonomier, höga barnadödlighetstal, låg grad av välfärd och demokrati, och hög grad av ojämställdhet, ja t o m kvinnoapartheid. Muslimska länder står i bjärt kontrast till de skandinaviska, profana länderna när det gäller grad av civilisation. Till detta civilisationsmisslyckandes data kan läggas fenomenet att när muslimer flyr från sina hemländer, flyr de inte till muslimska länder. Delvis p g a att muslimska länder är mindre mottagande, med undantag, som t ex Libanon, men som också är delvis muslimskt, och delvis p g a länder som t ex Tyskland och Sverige erbjuder bättre flyktingstandard än muslimska.

Det är uppenbart att Islam förekommer blott i länder med låg civilisationsgrad.

Om du nu, osannolikt förvisso, har orkat läsa genom all denna information, som är uppställd för att visa på att islam är KAUSALT förbundet med död, våld, förtryck och civilisatoriskt misslyckande, så borde du kunna förstå varför jag, som under kanske snart tio års tid samlat information, läst och förundrats över fenomenet islam, där de två stora undren är 1.) acceptansen av islam och 2.) att islam har anhängare.

Åtskilliga gånger har jag citerat en fd socialdemokratisk partiordförande och en fd socialdemokratisk utrikesminister, som utan minsta tvekan och utan någon som helst reservation har sagt att de har den största respekt för islam och kommer aldrig att kritisera islam. Jag står förundrad. Hur kan de inte blott uttala en acceptans för islam, utan t o m en respekt för islam, när islam är så korrelerat, ja, så KAUSALT förbundet med våld, mord och civilisatoriskt misslyckande? Inte kan det väl vara så simpelt att de ser till alla möjliga muslimska röster?

Hur är det möjligt att sådan ackumulerad ondska inte kan övertyga anhängare till islam att de faktiskt understödjer en ond ideologi och därigenom de onda handlingar som jag återgett ovan. Det förundran jag har här, är identisk med den förundran jag har över att människor kan vara nazister och kommunister, trots att vi även där har överväldigande bevis för dessa ideologiers ondska. Möjligen med undantag för nazisterna som ju faktiskt kan säga att nazismen bara har prövats en gång, till skillnad från islam och kommunism, som prövats flera gånger, med samma ondskefulla resultat.

Islam rymmer i sig, precis som nazismen och kommunismen, ondska och skall därför bekämpas. Den som hyser respekt för religionen och den som är anhängare av religionen, har de två svenskarnas blod och kibbutz-folkets blod på sina händer.

Sluta stödja, legitimera, acceptera ondskans krafter.

17 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Palestinafrågan är så infekterad att ingen kan säga eller skriva något utan att hudflängas av någon annan. En kan hävda att den israeliska staten är en aggressiv ockupationsstat, medan en annan hävdar att palestinierna utövar terror genom ständig beskjutning av Israel. I grunden handlar det om vilken landmassa som palestinier skall bebo och vilken som judarna skall bebo. Eller om de skall bebo samma landmassa. Eller, om blott en grupp skall bebo.

Jag undrar om det finns något grundläggande i all denna retoriska dimma? Något som kan peka på en fråga som kan vara överraskande och förefalla …ja, t o m upprörande? Frågan man kan ställa är: Vad skall palestinier med ett land till? Eller än mer tillspetsat, på vilka grunder har palestinier rätt till en bit jord?

Det kan låta oerhört, att förvägra en folkgrupp som önskar ett eget land, rätten och möjligheten till ett eget land. Men det är egentligen inte mer annorlunda än den fråga som ställdes på 1600- och 1700-talet av den framväxande bourgeoisien och deras tänkare: Vilken rätt har aristokratin till sitt ägande? Deras svar var att de inte hade rättighet till jorden ty egendom skapas blott och enbart genom arbete, inte genom konsumtion.

Så, stäng inte ner, döm inte med svavelosande ord min fråga, utan invänta grunden till frågan.   

Israel bildades 1948. Det utbröt krig. Men då och där hade palestinierna en landmassa och judarna en annan landmassa. Sedan 1948 har det varit krig lite då och då. Men det har även funnits lugnare stunder. Medan Israel har knaprat i sig delar av palestiniernas land och blockerat Gaza, har palestinierna hotat Israel med våld. Palestinier har förspillt lite pengar, men framför allt unga mäns liv, och Israel har på samma sätt spenderat pengar, men kanske främst, unga mäns tid för att skapa ett försvar av sin landmassa.

Israel fick och får stort stöd av USA. Palestinierna har fått och får stöd av arabiska stater. De behöver således inte själva skapa alla resurser de förbrukar.

Man skulle kunna se det som att palestinierna och israelerna 1948 startade ett civilisationslopp, en civilisationstävling. Förvisso med något olika förutsättningar, men ändock tämligen likartat.

Palestinierna och israelerna hade varsin landmassa och varsin befolkning. Tävlingen kunde börja.

Med data från 2021 kan vi avläsa hur tävlingen i civilisation och anständigt samhälle går.

Idag har Palestina 0,715 i det index som mäter mänsklig utveckling (Human development Index) medan Israel har 0,919 (Sverige har 0,947). Det ger Palestina plats 104 på en lista av 188 länder, medan Israel har plats 21 (Sverige har plats 6). Barnadödligheten (antal barn som dör före fem års ålder) i Palestina är 15, medan det i Israel är 3 (Sveriges siffra är 3). BNP per invånare, vilket är en indikator på det ekonomiska välståndet, är för Palestina 6225 PPP-dollar, medan det för Israel är 49509 (Sverige har 64578 ). (Data från https://www.globalis.se/Laender)

Slutsatsen är att Israel är en samhällsorganisation som ger sin befolkning oerhört mycket mer än Palestina, i form av utvecklingsindex, ekonomiskt välstånd, och, inte minst, i form av att smått folk i Israel, barn, överlever signifikant mer än barnen som råkar födas i Palestina.

Visst har förutsättningarna varit något olika. Men har de varit så ohyggligt mycket sämre för palestinierna, att det kan förklara varför det palestinska folket idag befinner sig i den undre halvan av mänsklig utveckling, medan Israel är markant på den övre delen? Kan det förklara varför de 12 barn, av 1000, som dör i Palestina innan de blir fem år, överlever i Israel?

Palestinierna i Palestina har inte lyckats bygga ett värdigt mänskligt samhälle, medan Israel har lyckats. Skillnaderna är så stora att, oaktat andra förhållande, pekar de på att palestinierna inte har samma förmåga att skapa ett värdigt mänskligt samhälle som israelerna har.

Från den slutsatsen kommer undran: Vad skall palestinierna med ett eget land, då de inte kan bygga ett värdigt samhälle?

Och en fråga, som för mig, innan 7 oktober 2023 då muslimska palestinier mördade kibbutzinvånare, var en Palestinastödjare: Om barnadödligheten på de av Israel ockuperade områdena är som i Israel, hade då inte, i alla fall de 12 barn som överlever p g a den bättre israeliska samhällsorganisationen, haft det bättre ställt i ett av Israel ockuperat Palestina? Bättre i termer av att ha liv och inte som idag, förmultna i jorden? 

Jag har inga svar på mina frågor, men en anständig diskussion om folks rätt till land borde beakta den diskussion som fanns på 1600- och 1700-talet, om blott besittning, om blott befintlighet, om blott närvaro på en jord ger rätt till jorden. Kan man till befintlighet addera ytterligare krav innan man ger någon rätt till jord, t ex hur man brukar jorden till jordens och människornas behag?

Den 16 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I dessa dagar av helt och fullt ut accepterad rasism, där den vite mannens vithet, inte hans manliga könshormoner, hans testosteron, utan färgen på hans hud, den rosa som kallas vit, utgör förklaringen till allsköns jävelskap som funnits och finns i samhällen. Slaveriet, som odlades framgångsrikt i mörka Afrika, både före och efter den vite mannens export av Afrikas slavar, kan säkert, på något sätt, härledas till att Afrikas mörka män lät sig inspireras av de vita männen.

Ett annat fenomen i dagens ideologiska värld är det som kallas kulturell appropriation. Enligt Wikipedia är kulturell appropriering ”…att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller kultur med låg status, utan att visa tillräcklig respekt för den senare kulturen.”

Edward Blom, denna lätt överviktiga gourmet och utstuderade levandsnjutare pläderar i en krönika i Svenska Dagbladet (231014) för en hutlös och exempellös kulturell appropriation. Inför höstens mörker och inför klagomålen att julen är så långt borta, uppmanar han till en hämningslös kulturell appropriation. Han säger att världen är fylld med fester, som man skall ta till sig. Han låter som festprissarnas Jesus: ”Låt festerna komma till mig, ty de hör livet till.”  

Han uppmanar oss till att fira kelternas äpplefest, skåningarnas ålagille, skåningarnas och tyskkarnas Mårten gås. Skamlöst föreslår han ett firande av Allhelgonahelgen med varm choklad till de yngre och porter till de äldre. Forna tiders slaktfest skall firas med råbiff. Tyskens m fl firande av den falske tomten, Nicolaus, skall avnjutas med hämningslöst njutande av Glühwein.

För vår egen trevnads skull skall vi stjäla andras fester, och göra dem till våra, på vårt sätt, utan minsta respekt för deras ursprung. En sorts omvänd imperialism, där vi tar andras fester och gör till våra. Blott för vår trevnads skull. Har han då ingen skam i kroppen?

Mot identitetsföreställningens fördömande av den rasistiska kulturella appropriationen står Edward Bloms utilitaristiska omfamning, där festen och dess glädje till alla legitimerar allsköns anammande av alla festliga fester.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ett hus som man äger beskattas två gånger. Under tiden man bor där får man betala en skatt som med dagens nyspråk kallas fastighetsavgift. När man säljer huset och i den mån man gör vinst på sitt innehav, får man betala skatt på vinsten. Således, ett hus, som oftast är ett hem, beskattas under innehavet och vid försäljning.

Sparar du pengar på banken betalar du inte skatt på innehavet, inte ens en avgift. Däremot betalar du skatt på avkastningen, dvs du betalar skatt på den ränta du får på innehavet.

Sparar du pengar i aktier sker beskattningen på två sätt. Har du aktier i vanlig depå utgår ingen skatt på innehavet. Däremot, i den mån du gör vinst, betalar du skatt på vinsten. Har du aktierna på ett Investeringssparkonto (ISK) betalar du ingen skatt på vinsten, men på innehavet.

Sparande och spekulation är således blott beskattat en gång, antingen som innehav eller på vinsten, medan fastigheten, som oftast är den varma härd man vilar sig i, är dubbelt beskattad, både innehav och vid vinst.

Varför beskattas människors hem dubbelt, medan deras sparande/spekulation endast beskattas en gång?

En förklaring till husbeskattningen är att det är en tillgång som är svår att gömma och att det är en tillgång som svårligen kan förflyttas, t ex till ett annat land, som däremot sparande och aktiespekulation kan göra.

Men att beskatta en tillgång som inte i sig genererar inkomst kan te sig orimligt ty tanken borde vara att man beskattas utifrån bärkraft, där inkomsten är det som främst ger bärighet. Men bärkraft är sannerligen inte en princip för beskattning, ty då hade vi inte haft moms, dvs skatt på konsumtion. Att jag köper ett bröd och en liter mjölk är inte uttryck för att jag har bärkraft, utan för att jag behöver äta.

Å andra sidan kan man anföra ett stimulansargument när det gäller skatt på tillgångar. Måste man betala skatt för en tillgång, t ex om man har förmögenhetsskatt, ger man egendomsinnehavaren incitament att skapa en inkomst av sin tillgång. Den som inte klarar av det arbetet, att förränta sin tillgång, får börja tulla på tillgången eller helt enkelt sälja den. Vi kan ju inte ha ett folk som sitter på häcken och inte anstränger sig!

ISK-konstruktionen kan säga vara en sådan incitamentsbeskattning. Staten bryr sig inte om hur mycket vinst eller förlust du gör på dina aktieinvesteringar. Den begär bara att du skall lyckas förränta tillgången minst så mycket som skatten på innehavet. Vad som därefter blir över, är ditt och bara ditt.

Incitamentsbeskattning har nämnts när det gäller skatt på arbete, där man försöker hålla nere marginalskatterna, just för att stimulera människor att arbeta mer.

Socialister har sedan länge ansett att skatt bör tas ut där mervärde skapas, dvs en produktionsskatt. Idag sker en sådan beskattning när det gäller produktionsfaktorn arbete, genom arbetsgivarskatter, även de kallade avgifter. Men produktionsfaktorn kapital beskattas inte, ty det finns ingen skatt på balansräkningens kapital. Blott profiten, när arbete och hyrt kapital, dvs lånat kapital, fått sin ersättning, beskattas genom vinstskatt. Återigen slinker kapitalet undan beskattning som fastighetsägare och arbetet får betala.

Vi lever onekligen i kapitalismen, där arbetet och hemmet får känna av vad Internationalen uttrycker ”… vi under skatter digna ner”, medan kapitalet slingar sig. Kanske vi skulle ha skatt efter bärkraft och incitamentsbeskattning. Bärkraftens skatt drabbar alla inkomster, kanske främst arbetsinkomster, och incitamentsskatten drabbar tillgångar som stimuleras till att ge avkastning som kan betala avkastningsskatten.

Ty ingen vågar föreslå den riktige, och därmed den extreme liberalens skatt, 100% arvsskatt, ty envar är sin egen lyckas smed och arv är en styggelse..

​Den 15 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Olof Palme höll ett berömt, kort tal den 23 december 1972, där han beskrev terrorn som USA utförde mot Vietnam genom terrorbombningar. I slutet av talet sade han om illdåden ” …de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972."
https://www.youtube.com/watch?v=Y4UADEes3iE

Idag måste vi lägga till ett nytt namn:

”Nu fogas ett nytt namn till raden: Kfar Aza, hösten 2023

Kfar Azza är en kibbutz som ligger några kilometer från Gaza. Kibbutzen hade, innan lördagsmassakern, ungefär 750 invånare (antalet varierar mellan rapportörer). De levde på jordbruk, men de hade även ett plastföretag (https://kafritgroup.com/) och ett eventföretag (https://sincopa2002.co.il/en/).

Kibbutzen angrepps lördagen den 7:e oktober 2023 av beväpnande muslimska terrorister från Hamas, som tagit sig från det att Israel inhägnade Gaza till Kfar Aza. Där anställde muslimerna en våldsam och grym attack mot kibbutzens invånare.

Det rapporteras att kanske så många som 200 av mördades av de muslimska angriparna. Det sägs att 40 av de mördade var barn. En del av de mördade sägs ha varit halshuggna. (Jag skriver 'sägs' ty rapporteringsläget är i skrivande stund osäkert).

Våldet och grymheten mot kibbutzens människor, civila, äldre, unga, kvinnor, män och barn, var ohyggligt. En person  sade att muslimerna agerade som djur, medan en annan korrigerade genom att säga att djur inte är så grymma.

Kfar Azza var som många kibbutzer, fylld av drömmar, visioner, ambitioner om fred och demokrati. En journalist noterade att det inte hängde en blå och vit israelisk flagga där journalisten stod, utan en blå och vit flagga med ordet Peace, Fred.
https://www.haaretz.com/israel-news/2023-10-10/ty-article/.premium/so-the-world-knows-what-happened-the-scene-of-slaughter-at-kibbutz-kfar-azza/0000018b-1aa1-df31-a99f-7fe3eae50000?v=1697176389685

Israeliska kibbutzer har en speciell plats i en socialists hjärta. Inte sällan grundades de av socialister, kommunister, marxister, som närde en dröm om ett socialistiskt, människovärdigt och solidariskt samhälle. Även om den ambitionen har mojnat, finns socialistiska drömmar kvar. Och en del av drömmen tycks realiseras, ty det finns studier som visar att barn från kibbutzer är mer benägna till samarbete än barn från Israels städer.

För en socialist innebär därför en attack mot en kibbutz, en attack, inte blott mot Israel, utan kanske än mer utgör det en attack mot visionen om det goda, fredliga samhället. Den som attackerar en kibbutz har ingen fred i sitt sinne, den saknar mänskliga drag. Den är inte ett djur utan ett monster.

Det skall läggas till att inte blott Kfar Azza attackerades, utan flera andra kibbutzer, Nirim, Urim och Be’eri attackerades på samma monstruösa sätt och med samma oerhörda konsekvenser.  

Att attackera civila, som gjordes i Kfar Aza, är ett brott mot internationell rätt. Det är ett krigsbrott. Det är också, och främst, ett brott mot mänsklig, humanitär moral. Det är ett brott mot mänskligheten. Hamas och dess ledargarnityr borde därför jagas fatt på och ställas till svars, så som nazisterna ställdes till svars i Nürnberg.

Palestinierna kan se angreppet som ett legitimt angrepp på de som ockuperar deras gamla jord. Muslimska palestinier kan därtill lägga att angreppet sker mot bokens folk, judarna, de som omtalas i en hadith som återfinns i Hamas stadgar: ”Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna och dödar dem. Judarna kommer att gömma sig bakom stenar och träd, men stenarna och träden kommer att säga: Åh, muslim, åh Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom”.

Kortsiktigt finns en lösning på Palestinaproblemet, att palestinierna vänder ryggen åt Hamas och den våldsamma muslimska ideologin som mördade invånarna i Kfar Aza. Långsiktigt finns lösningen i att återupprätta gränserna som de var innan 1967, med FN-trupper som garanterar fred och med ett tvång på palestinierna att upprätta en demokrati likt Israel. Emellertid, inga av dessa två är särdeles sannolika, varför det nog inte finns en lösning på Palestinakonflikten. Brotten mot mänskligheten kommer att fortgå.

Men låt oss hedra de som mördades genom uttrycket:
”Låt oss minnas Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi och nu foga ett nytt namn till raden: Kfar Aza, hösten 2023”

Den 14 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Sverige är organisationens förlovade land. Det finns organisationer för allt och rörande allt. Många, många av dem har anammat, eller måste ha, en organisationsform där det finns en styrelse. I nästan alla fall väljs styrelsens ledamöter av en grupp personer, kallade huvudmän, även om många kan vara kvinnor och många kan vara huvudlösa. För att underlätta själva väljandet finns ofta en person eller grupp av personer som förbereder valet till styrelsen, en valberedning. Likt styrelsen består den av personer som kan bli sjuka eller som huvudstupa lämnar sitt uppdrag. Därför måste det finnas personer som kan ersätta dem. De kallas suppleanter.

Det finns idag många människor som är suppleanter i sin bostadsrättförenings valberedning.

Dessa valberedningssuppleanter är fundament i det organiserade Sverige. De är fundament i den demokratiska instans som bostadsrättsföreningen är.

Ändock är valberedningssuppleanter ytterst sällan avbildade på fotografier som visar bostadsrättsföreningen representanter. Ytterst sällan får valberedningssuppleanter resa sig upp på föreningsstämman och motta medlemmarnas uppskattande applåder. När valberedningssuppleanter lämnar sina suppleantposter får valberedningssuppleanter ytterst sällan en högtidlig gåva av föreningen, t ex likt den fisksax som jag fick när jag lämnade min ’kassörs’-position i min bostadsrättsföreningsstyrelse.

[Notera att organisationsSverige (20 bokstäver) har termer som är oerhört långa. Valberedningssuppleanter (24 bokstäver) föreslår bostadsrättsföreningsstyrelseledamöter (38 bokstäver) till bostadsrättsföreningsstyrelsen (30 bokstäver) samt bostadsrättsföreningsstyrelseledamotssuppleanter (48 bokstäver).]

OrganisationsSverige fungerar hierarkiskt, där de på toppen får saxar och applåder, medan de som möjliggör hela organisationen, valberedningssuppleanterna, lämnas därhän, utan uppskattning, utan beröm. Trots att utan dem, hade hela organisationen stått inför risken att stanna upp.

Därför, vid varje stämma, begär att valberedningssuppleanterna ställer sig upp och ge dem en uppskattande applåd. Ty på dem beror ni alla.

Den 13 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

PS För den obildade tvingas jag upplysa att Falstaff, fakir, i sin bok ’Envar sin egen professor’ presenterade ett längre ord: 
Riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor (67 bokstäver). DS

​Ett av mina mest fantastiska ögonblick i mitt yrkesliv var när en del av min forna institutions medarbetare ’kidnappade’ mig under en hel dag, två veckor efter att jag ’avskedats’ från och blivit förklarad Persona non grata på Högskolan Kristianstad. Jag förundrades och gladdes över det stödet. Men jag har också, sedan dess, undrat över hur det var möjligt för en organisation att ’avskeda’ mig, trots att jag syntes ha ett ganska betydande stöd hos signifikanta medarbetare.

Organisationer har två tydliga system för att hålla sina medarbetare i schack, incitament och sanktioner. Därtill kommer organisationskultur, som är svårare att kontrollera och att använda.

Jag tyckte det var tufft av mina vänliga och understödande kollegor att kidnappa mig, eftersom det visade en personlig lojalitet mot en Persona non grata, vilket kunde påverka deras arbetsmöjligheter på institutionen. Därför har jag varit ytterst sparsam med att sprida foton från ’kidnappningen’, på det att högskolans incitament- och repressions-system inte skulle aktiveras mot dem.

Men vad detta visar är att det är möjligt för organisationer att hålla nere medarbetare genom dessa system. Medarbetare följer kanske inte en organisations strategi för att de sympatiserar med strategin och organisationens agerande, utan för att kontrollsystemen, incitament- och sanktions-systemen, håller folk i schack.

Tänk på hur snabbt det gick att avnazifiera nazityskland. Ett helt folk stod bakom Hitler. Något år senare hade demokrati etablerats i Västtyskland. Man hade inte gjort ett folkbyte, utan förändrat incitament- och sanktionssystemen och deras inriktning. Att jaga livet av en jude premierades inte längre, utan bestraffades.

Ceausescu, Rumäniens diktator, höll ett tal 1989, och fick med förvåning höra att massan, som alltid hade hyllat honom, började opponera sig.  Några timmar senare var han och hans hustru avrättade och folket hade rest sig. Incitament- och sanktionssystemet hade plötsligt upphört att verka.

Dessa tre exempel bör vi ha i minnet när vi ser Rysslands agerande, deras aggression mot det fria landet Ukraina. Det är lätt hänt att vi lyssnar på intervjuer av ryssar, som säger att de står bakom avnazifieringen av Ukraina, som våldtäkten av Ukraina ibland kallas. Då gäller det att inse att Högskolan Kristianstad, segermakterna efter WWII, Ceausescu och Rysslands stat har tillgång till incitaments- och sanktionssystem som kan skapa en bild av en enighet. Men vi vet inte hur starkt stödet är, ty människors svar är inte nödvändigtvis deras genuina svar, utan ett svar filtrerat genom incitament och sanktioner. Likt kidnappargruppen kan det finns en betydande del i Ryssland som villigt och med stort engagemang skulle delta i en demokratisering av Ryssland och en västorienterad politik, men att de idag hålls nere av incitament och sanktioner.   

Vi skall därför vara försiktiga, och egentligen undvika att döma Ryssland och des folk som förlorat, ty folket är underkastade en styrning via incitament och sanktioner. Till vad deras hjärtan egentligen står, är mycket svårt att veta.

​Den 12 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin