Människans arbete enligt judar och kristna skall således ses som guds straff för att kvinnan åt av äpplet och lurade mannen att göra detsamma. Arbetet är ett gudomligt straff.
Under aristokratins tid under feodalismen var arbetet en aktivitet som lämnades till undersåtarna, de som försörjde aristokratin med mat och slott. Värdigt var att umgås med kungen och att ha stora middagar som ödslade på det som arbetet hade skapat. Aristokratins fundament var inte arbete, utan konsumtion.
Sedan kom reformationen och handelskapitalismen, där arbetet, i uppenbar trots mot den heliga skrift, började hyllas som en aktivitet som legitimerade ägande och som visade att man var predestinerad till himlen.
Arbetets värde togs därefter upp av Marx och hans efterkommande, socialisterna och kommunisterna, där man hävdade, likt de tidiga ekonomerna, att blott arbete ger värde. Den framväxande arbetarklassen fann den läran attraktiv, eftersom det gav dem en central plats i samhället, skild från de tärande konsumerande klasserna, som präster, kungar och kapitalister.
Paradoxalt nog kunde arbetsvärdeläran hämta kraft från den senare upplagan av Bibeln, Nya Testamentet, där arbetets motto hämtade sin kraft från ett av Paulus brev, Andra Thessalonikerbrevet 3:10, där han skrev:” Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta.”
Jag uppfostrades i den socialistiska arbetsvärdeläran, som sade att man skall göra sin plikt, vilket var att arbeta och betala sin skatt, varefter man kunde kräva sin rätt. Den arbetsvärdeläran hävdar två saker. För det första, att man får rättigheter då man genom sitt arbete ger bidrag till samhället. Men, för det andra, så uttrycksfullt beskrivet i Hegels analys av herre-slav-dialektiken, där slaven blir medveten genom sitt arbete och gör herren till sin slav genom att herren blir beroende av slavens arbete, att människan blir till genom sitt arbete. Arbete är inte ett straff, utan en tillblivelse av människan.
Jag lever idag som pensionär, där jag får inkomst varje månad, utan att lyfta ett finger. Men pensionen kommer från mitt tidigare arbete, det som gav mig mitt värde som människa. Jag har rätt att äta idag ty jag har manifesterat mig som människa genom mitt arbete. Jag har bidragit till samhället genom mitt arbete och genom att betala min skatt. Jag har rätt till min, till synes arbetsfria inkomst, min pension, genom det arbete som skapat pensionen.
Idag löper arbetet risk att nedvärderas likt i Moseboken genom tanken på en medborgarlön, där man likt en aristokrat skall får rätt att äta blott p g a att man är medborgare i en stat.
Jag håller kvar min socialistiska syn på arbete. Arbete är inte, som Moseboken lär ut, en bestraffning. Tvärt om. Arbetet har gjort mig till människa, det ger mig frihet, det ger mig en plats i samhället och det ger mig rättigheter i samhället.
Den 31 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin