Med min manlighet, med all min kraft, all min aggressivitet, all min förstörelseförmåga, all min förmåga att jämna ut och lägga ordnat, går jag med den bullriga, rykande decespugliatoren (på italienska, trimmer på svenska) och slår av växterna, och slår sönder dem på en terrass vid vårt sommarhus i Ligurien.

Jag jämnar terrassen och ödelägger vad naturen skapat.

När jag, mannen, gjort mitt värv, har jag ont i ryggen och erfar muskelvärk, medan växterna, som stod gröna, gula och röda, blivit en sönderslagen massa. Snart kommer de som döda, avslitna från sina livgivande rötter, att bli gula och bruna, för att snart bli jord.

Men medan dessa växter har dödats av den aggressive mannen, har Moder jord inte dödats. Hon finns fortfarande där, med sin oerhörda växtkraft. När jag lämnar terrassen fortsätter hon oförtrutet sitt värv. En liten planta, som decespugliatoren inte nått ner till, hejdas inte. Den känner ingen tvekan, utan fortsätter omvandla ljuset med sin klorofyll, för att kunna växa. I jorden, helt oåtkomlig för min manliga aggression och min dundrande maskin, finns fröet och roten som söker sig uppåt, mot ljuset.

När jag ser detta, mannens förgörande och kvinnans skapande, har jag svårt att förstå hur människan kan ha skapat en gud, den allsmäktige, allts ursprung, allt livs ursprung, till en gestalt med manliga attribut, ja, guden har ju t o m getts mannens pronomen, han.

Det kan förstås som ett uttryck för konkurrens. Man behöver inga präster, inga kyrkor, inga tillbedjare, ingen kyrkoskatt, ingen lydnad under budord för att se och inse att naturen, Moder jord skapar. Att naturen bär på och har en obändig livskraft. Att det är naturen som bär och rymmer livet.

Naturen behöver blott en gudom, den som möjliggör allt, solen. Soldyrkan är därför en rimlig religion, en empirisk religion, den som inser och ser och vet livet. Religioner som judendom, kristendom och islam är snarare en Sven med decespugliatore i Ligurien, som går fram med våld, som hänsynslöst betvingar det levande och underkastar det, ja, förintar det.

Men han misslyckas, ty han lyckas blott döda många växter, men inte alla, och framför allt lyckas han inte döda livet. Det som snart kommer upp ur jorden, med sina nya växter, gröna, gula och röda.

Gud, Jahve, Allah m fl skall inte dyrkas, ty de är Sven med decespugliatoren i Ligurien. Solen, modern, kvinnan, de som ger och som driver liv, skall inte dyrkas, men de skall erkännas som de som gör det viktigaste av allt, de som ger och som är liv.

https://www.youtube.com/watch?v=NaMph7If9Mo

​Den 31 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Micael Dahlen, krönikör i SvD och professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, skrev om en undersökning han hade gjort, där de frågade människor om det var bättre förr, och när då detta ’bättre’ hade inträffat. De såg att tiden för det bättre flyttade bakåt med stigande ålder. Det tycktes som om de flesta såg det ’bättre’ som det som inträffade när personerna var cirka 20 år.
(https://www.svd.se/a/0QkgyB/micael-dahlen-ja-det-var-battre-forr-men-vilket-forr )

För min del skulle ’bättre’ vara kring årtalet 1977.

För min del kanske det äger viss riktighet. Jag hade avslutat värnplikten, en tid som jag minns med samma stora obehag som avskedsprocessen från Högskolan Kristianstad. Jag hade åkt till Lund, bosatt mig på Parentesen och kom in i sammanhang jag aldrig kunnat föreställa mig. Livet och framtiden var helt okänd, ett äventyr.

Men frågan om det var bättre förr, handlar inte om individen, utan om hur livet för människorna var, hur samhället var.

Nedmonteringen av det socialdemokratiska folkhemmet påbörjades på 70-talet, där valet 1979 innebar ytterligare en borgerlig regering. Socialdemokratin gick in i en omvandling mot ett mer liberalt parti (medan jag och vi i SSU trodde att vi nu skulle realisera det tredje steget i socialismen, ekonomisk demokrati). Oljekrisen och strukturella kriser i ekonomin lade sordin på framtidstron. Varven sjönk som Titanic.

Tio år tidigare, däremot. År 1967. Då hade man gått igenom en särdeles extrem tillväxtfas, där Sverige hade lämnat fattigdomen bakom sig, och man såg framtiden an med tillförsikt. Den nya tiden hade gjort entré, med Per Oscarssons striptease i Hylands hörna, 26 december 1966, användandet av tilltalsordet ’du’, och ett nästan totalt avkristnande.

Idag har vi fått ytterligare välstånd. Men att gå från fattigdom till välstånd är betydligt starkare upplevelse, än att gå från välstånd till ytterligare välstånd. Dagen upplevs inte som så anmärkningsvärt annorlunda än gårdagen. Då, på 60-talet, hade människor minnen från det stora kriget. Idag har vi minnen av tiden utan krig, men lever med krig och terror. Avkristnandet har gått i stå, och med muslimska flyktingars ankomst har vi fått en ny invasion av en förtryckande religion, där det anses som tolerant att acceptera kvinnoapartheid. Kärnkraften, vår förmåga att förgifta världen lika långt fram i tiden som vi människor existerat, ges nya chanser, medan överklassen vid kusterna lyckas hindra byggande av vindmöllor. Miljöbelastningen, som värmer upp vår jord, bekämpas inte med den iver den borde, varför vi får ställa in oss på att hanterar effekterna av att vi inte kan bekämpa vår skit.

Dåtiden 1967 var mycket mörkare än dåtiden är 2023, medan framtiden såg ljus ut då, medan den idag ser mörk ut.

Det som dock kan ge en hopp, var att det hopp vi hade 1967, grusades, prognoserna slog fel, varför prognosen om en värre framtid 2023 kanske också grusas och vi kanske är på väg in i ett ny omtumlande framtid.

​Den 30 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I min akademiska miljö finns det personer som gärna skyltar med hur många publicerade artiklar de har i vad de anser vara prestigetidskrifter, hur många citeringar deras publikationer har och vilka betyg och positiva omdömen de får i studentenkäterna.

Det är en absurd upplevelse att ta del av deras skyltande, och när de sedan, minst sagt, antyder, med klädsam men illa spelad ödmjukhet, att detta är ett tecken på kvalité, blir upplevelsen bisarr. Det är ett tecken på akademins förfall.

Den som publicerar i de tidskrifter som betraktas som prestigefyllda är dubbelt inställsamma. Första inställsamheten är att de accepterar den allmänna utmärkelsen av en tidskrift till att vara prestigetidskrift. De följer strömmen. Så som döda fiskar följer strömmen. Den andra inställsamheten är att deras artiklar måste uppfylla de normer som tidskriften företräder. De måste följa dess referenstradition, vilket oftast innebär att blott referera de andra tidskrifterna som populasen håller som prestigefyllda. De måste följa deras sätt att skapa och presentera teori. De måste följa deras sätt att analysera. Det är en stor följsamhet, vilket förutsätter ett stort mått av tillmötesgående inställsamhet.

Den som erhåller många citeringar visar inte på sin forsknings originalitet, hur framstående den är, utan blott hur populär den är, och att de andra inställsamma har gjort det som den inställsamme gör, citerar varandra och därmed stiger i citeringsgrad. Det finns de som hävdar att citeringar är ett tecken på hur accepterad man är i forskarsamhället. Ja, det är sant, men det är acceptans som populär, inte som originell forskare.

Få höga betyg i studentutvärderingar pekar inte på att läraren är kunnig, djupsinnig och duktig i sitt ämne. Betyget är blott en popularitetsmätare, där den mest insmickrande, den som berättar mest skämt, ja, den mest inställsamme läraren får höga utvärderingsbetyg.

Akademin uppmärksammar således de som är inställsamma. De sant originella, de som inte följer mallarna utan avviker i god originalitet, de som inte fjantar runt kring de prestigefyllda tidskrifterna, det är de som inte suktar, likt en popidol, efter citeringar och de söker inte studenternas uppskattning, ty det är de sanna akademikerna, de som skapar och sprider kunskap. Det som är akademins uppgift.

​(se vidare Aisopos, http://runeberg.org/aisopos/0031.html )

Den 29 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det hävdas att lärare och sjukvårdspersonal skall anmäla om de får papperslösa i sina klasser eller till sina sjukvårdsinrättningar. En rimlig reaktion, utan större eftertanke, är att man inte är polis utan lärare och sjukvårdare. Jaga brottslingar, eller misstänkta brottslingar, det får polisen göra.

Men!

Redan idag anmäler skolor människor. Om de misstänker att barn far illa, har de en anmälningsplikt, som, får vi anta, de utför. Den anmälningsplikten legitimeras med att anmälaren i första hand visar omsorg om en utsatt person, inte att de anmäler någon som begår ett brott. Det är en omsörjande handling, inte en polisiär handling.

Men, vad skulle en lärare göra om det en dag dyker upp en 12-årig Natasha, som inget hellre vill, än gå i skolan? Läraren känner igen ansiktet på Natasha, ty det ansiktet har visats upp, tillsammans med ett foto på Putin, i nyhetsreportage som sagt att det är ytterst sannolikt att Putin har flytt till Sverige, med sin familj, vari ingår Natasha.

Läraren har således en indikation på att en av världens största förbrytare idag, finns någonstans i lärarens närhet.

Om läraren anmäler att Natasha går i hans klass, men inte anmäler den papperslöses dotters deltagande i skolan, då har läraren gjort en moralisk, men också en juridisk prövning av de två brotten. Läraren har funnit Putins brott så stort att läraren måste agera i statens och världens intresse, medan för den papperslöse har läraren funnit brottet mot staten som så mycket mindre, att läraren inte behöver bryta sin tystnad. Läraren agerar domare genom att värdera brottens tyngd.

Lärarens agerande har sannolikt en grund i ett ömmande hjärta för de papperslösa, ty de papperslösa har ingen laglig rätt att vara i Sverige, men de vill inte återvända hem, sannolikt för att de där hamnar i fattigdom och misär. Att dra undan de papperslösas möjligheter till ett hyfsat liv, vill inte lärarens hjärta göra. Läraren har solidaritet till de utsatta i samhället.

Samtidigt kan också läraren ha tanken att varje elev skall vara säker i klassrummet, och lita på att läraren blott är lärare och inget annat. Läraren har solidaritet till sin profession, att vara och blott vara lärare.

Läraren har däremot ingen solidaritet till staten, och dess uppgift att realisera sin lag.

Om läraren vill vara professionell, då är den blott en lärare, och anmäler vare sig den papperslöses dotter eller krigsförbrytarens dotter.

Vill den vara i statens tjänst, då anmäler den bägge.

Om den vill vara en moralisk agent, som agerar utifrån en egen moral, då avgör den moralen om den anmäler bägge, ingen, eller någon av dem. Då kan läraren anmäla den papperslöses dotter, då lärarens moral säger att man skall visa solidaritet med de resurssvaga, vilket är de som inte lyckats ta sig till Sverige, utan som sitter fast i flyktingläger i Jordanien. Men den anmäler inte Putins dotter, då den anser att Putin drev ett rättfärdigt krig för att bevara Rysslands självständighet.

Som vanligt är verkligheten så oändligt mycket mer komplicerad, än vad dagens politiska debatt försöker framställa den som.

​Den 28 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Äldreboende kritiseras för att vara en integrationsanstalt istället för en plats där samhället visar sin största omsorg om de som är bland de mest utsatta, de äldre som inte kan ta hand om sig själva. Det finns förvisso inget generellt fel på invandrare, förutom om de inte kan svenska, och kanske även har svårigheter att förstå dialekten på platsen. Utan svenska och dialekten på platsen har personalen inte en god möjlighet att fullgöra uppgiften på äldreboendet, då den äldre har svårt att förstå, har svårt att få fram önskemål och har svårt att få mänsklig kontakt.

Om vi kan anta att äldreboendet i första hand finns till för de äldre och för att de skall ha ett behagligt avslut på sitt liv, då är en mängd personal som inte klarar språket ett tecken på ineffektivitet, dvs bristande måluppfyllelse.

Hur blev det så att många invandrare med svaga språkkunskaper arbetar på äldreboende? Jag vet inte, men kan spekulera. Tidigare drevs äldrevården av äldre, inhemska kvinnor. På den tiden fanns det hemmafruar som skötte hem och barn. När barnen hade blivit större, sökte sig den då äldre kvinnan ut i arbetslivet. Hon hade svaga meriter, eftersom hon hade tjänstgjort i sitt hem. Men hon hade mycket stor erfarenhet av att ta hand om hem och smått folk. Hon var därför exemplarisk för äldrevården. Hon var från bygden, kunde språket och dialekten, och kunde lite om bygdens historia och folk. Hon kunde därför kommunicera mycket väl. Ja, hon kunde t o m skvallra, dvs berätta om den och den och den, till den äldres behag.

Sedan kom den inhemska kvinnan tidigt ut på arbetsmarknaden, hemmafrun började tyna bort, varför äldrevården fick se sig om efter annan arbetskraft. Då blev äldrevårdens arbetare en tillfällig plats för den som sökte något annat. Det blev en transithall. En försörjningsplats för en vandrare eller för den som inte kunde försörja sig på det den kanske hellre skulle försörja sig på, t ex som konstnär. Med resultat att de äldre fick finna sig i att ha en mängd olika personal, som snart vandrade vidare. Men, med personal som ofta kunde språket.

Sedan kom flyktingkrisen, med en oerhörd mängd personer som inte kunde få plats i arbetslivet, delvis p g a irrelevanta meriter, delvis p g a att de inte kunde språket. Äldrevården sökte alltid folk, och kunde nu erbjuda vad som sågs som okvalificerat arbete. Det sågs t o m som att det hade en god bieffekt, att flyktingen kunde lära sig svenska i arbetslivet. Kanske de som hade som uppgift att bemanna äldrevården kunde känna ett behag att bidra till omhändertagandet av flyktingarna genom att ge dem arbete och därmed försörjning.
https://www.expressen.se/debatt/aldreomsorgen-ar-inte-till-for-arbetslosa-migranter/

Effekten blev att de äldre fick, som tidigare, möta många olika, men nu kunde de många olika allt sämre svenska, och absolut inte deras dialekt.

Först hade man accepterat äldrevården som en transithall. Nu fick man lite plus, ty det hade blivit en instans för integration.

Men utan att någon hade frågat de äldre. Utan att de äldres behov hade varit vägledande.

De äldre får finna sig i att vara ett instrument för andras försörjning och integration. Äldrevården finns inte till för de äldre, utan uppfyller idag andra mål, där de äldre, som tidigare var målet, nu har blivit ett medel.

​Den 27 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Högern, och delvis liberalerna gillar inte staten. Sedan 70-talet, och helt magnifikt från 90-talet, har den starka, omfattande staten attackerats frän höger. Marknad och individens val ersätter statlig reglering och ransonering.

Idag attackeras staten även från det som kallas vänster. Men den attacken görs inifrån staten. Av människor som inte inser att de gräver sin egen grav.

Nu senast av biblioteket i Högsbo. I den då aktuella debatten som Lena Andersson startade, om det verkligen är brist på pengar som gör att barn är hungriga, valde biblioteket att tydligt visa upp att de gallrade ut hennes böcker.
https://www.gp.se/kultur/kultur/s%C3%A5-driver-h%C3%B6gsbo-bibliotek-med-lena-andersson-1.100398428

Bibliotekarien kallar det en blinkning till debatten och säger ”Biblioteket vill gärna vara en del av samhällsdebatten ”.

Blinkningen antyder ett ställningstagande mot Lena Anderssons utsaga. Men även utan en tolkning om det är stödjande eller motvalls, så är det en politisk handling. Det är en blinkning, för att ”…vara en del i samhällsdebatten”.

Nej, jag önskar inte att staten skall vara en del i samhällsdebatten. Den skall utföra sina uppgifter, där t ex bibliotekens uppgift är att bereda plats för demokrati, men sannerligen inte delta i den.

I dagarna meddelas att två muslimer planerade ett attentat mot en svensk kyrka. Vilket bibliotek valde att vara en del i samhällsdebatten genom en blinkning som innebar att man gallrade ut koranen?

Genom att dessa aktivister tar över statliga institutioner och reducerar dem till att vara en lekstuga för deras politiska intresse, gräver de statens grav. Jag vill sannerligen inte ha en stat som blinkar och för en egen politik. Jag vill ha en stat som, utan eget politiskt intresse, utför sitt arbete. Jag vill inte ha ett bibliotek där bibliotekarierna fyller det demokratiska innehållet med sin politik, med sina blinkningar, med sitt deltagande i debatten. Biblioteken är en form, inte ett innehåll för demokratin.

Högsbos bibliotek är ett fränt och hårt angrepp på tilliten till staten som en demokratisk institution. Högsbos aktivism är ett angrepp på den demokratiska staten. Nyvänstern ockuperar staten och demolerar den genom att erodera tilliten till staten som demokratisk institution. Högerkrafterna hade inte kunnat göra det bättre. Högern och nyvänstern förenas i sin politik att erodera staten. 

Blinka mot aktivisterna och gallra ut de bibliotek som hotar staten genom sin aktivism. Lägg ner de politiska biblioteken och rädda kvar de som fullgör sin demokratiska uppgift.

Alternativet är att löpa linan ut på Högsbos agerande, och låta bibliotekarietjänster vara politiskt tillsatta tjänster.

​Den 26 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Möten på arbetsplatsen är en välsignelse alternativt en förbannelse. Jag har i min lilla skrift, Råd till en akademiker (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) beskrivit mötet och visat på några sätt att hantera mötet, i den mån mötet är ett problem.

Möten är ju förträffliga instrument för att kollektivt utveckla en verksamhet och för att koordinera aktiviteter. Samtidigt ger möten en samhörighetskänsla som är användbar i andra aktiviteter.

Men möten är oftast manifestationer av makt, genom att den sammankallade räknar in hur många personer den kan samla, där antalet är en ren numerär beskrivning av den sammankallades makt. Maktmötena utmärks av monolog, dvs de är inte möten. Den sammankallande, för att kunna motivera det som möte, måste ju förbruka tid på något under mötet. Mötet som sådant är egentligen tomt, men måste fyllas. Då fylls det med diskussionspunkter, vilket blott och enbart är information som hade kunnat getts skriftligt, mycket snabbare och mycket mer flexibelt, om och endast om medarbetarna är läskunniga. Vilket de flesta är i en akademisk organisation. Således, den sk informationen handlar inte om att informera, utan om att förbruka tid så att mötet framstår som ett möte och inte framstår som det som det verkligen är, en maktdemonstration.

Skulle någon deltagare ha fräckheten att bryta informationsflödet för en fråga eller kritisk kommentar, då har sammankallande fått möjlighet att avsluta mötet med orden ’Tack för ett givande samtal som visar att vi har högt i tak och engagerade medarbetare’. Men frågan eller den kritiska kommentaren, under det monologa mötet, besvaras med uttryck som ’en mycket viktig synpunkt’, eller med ett tomt löfte ’vi skall lyfta den frågan’, eller med det repressiva byråkratisk hotet ’jag hör vad du säger’.

Tyvärr leder alla dessa maktmöten till att mötet som form för utveckling och koordination får dåligt rykte. Istället kommer andra interaktionsformer som försöker uppnå de positiva sidorna av mötena. Man går omkring, man samtalar i kafferummet, i kontorsrummet. Fördelen med denna form är att saker som inte rör alla som hade varit på mötet, kan avhandlas mellan de som berörs av saken. Nackdelen med denna form är att den också kan bli en form för maktutövning, där ledaren går omkring och skapar allianser och sprider selektivt information, som gagnar ledarens maktposition.

I min lilla skrift, ’Råd till en akademiker’ (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ), kan du läsa på sidorna 117-119 hur du kan agera för att transformera möten från att vara maktdemonstrationer till att bli konstruktiva möten.

​Den 25 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Igår skrev jag om en händelse som jag anser är ett konkret hot mot svensk demokrati. Ett hot som inte tycks noteras eller uppmärksammas. Annat än av människor som jag, som, om och om igen, varnar för att islams utbredning i Sverige är ett hot mot det samhälle som vi haft och mot det samhälle som, i alla fall jag vill leva i och som jag vill ge vidare till mina och andras barn och barnbarn.

Några läsare av denna blogg har sagt till mig att den hoppar över alla mina inlägg om islam. Det är tjatigt att läsa och ses blott som min lilla privata och enskilda uppgörelse med de semitiska religionerna.

Men!

Jag tycker mig se en utveckling i det svenska samhället som innebär att samhället avlägsnar sig från det progressiva samhällets utveckling mot frihet, jämställdhet, ja t o m jämlikhet.

Idag visar inte museer och utställare Lars Vilks rondellhund, trots att den skapat så mycket debatt och, just genom vägran att visa den, visat på det svenska samhällets undfallenhet mot religiöst förtryck.

Idag publicerar inte svenska tidningar Jyllands-Postens karikatyrer av mohammed eller Charlies karikatyrer av profeten, och visar därigenom en undfallenhet gentemot det religiösa förtrycket av yttrandefrihet.

Som jag skrev igår, deltar svenska politiker och poliser i ett angrepp på den svenska demokratins demonstrationsrätt och på vårt statsskick, vari ingår självständiga myndigheter, och bidrar till att polisen, de som operativt skall värna lagen, ägnar sig åt domstolstrots.

Badhus har könsseparerade badtider, vilket är en anpassning till en religiöst motiverad kvinnoapartheid.

Sjukhus accepterar muslimska kvinnors religiöst motiverade demonstration av sin världsåskådning genom att acceptera att de bär hijaben, vilket går sick i stäv mot en svensk tradition att inte markera sin politiska eller religiösa livsåskådning genom att bära åskådningens symboler på arbetet. Det är en diskriminerande acceptans eftersom sjukhusen inte hade accepterat att sjukvårdare bär t ex moderatkepsen i sitt arbete.

Politiker i socialdemokratiska partiet, som tidigare var ett parti som tydligt tog avstånd från totalitära ideologier, uttalar idag sin största respekt för islam, en ideologi som är uttalat, och i den politiska praktiken i muslimska länder, representerar en totalitär, antidemokratisk, patriarkal och kvinnofientlig politik.

Den som, likt vad jag gör, uttalar kritik mot denna utveckling, och mot islam, schavotteras genom att benämnas islamofob och rasist. Trots att kritiken baseras på omfattande kunskap om islam och dess verkningar i muslimska länder, och inte alls är fobisk, dvs grundad på irrationell rädsla. Trots att jag är uttalat icke-rasistisk och stormar mot rasistiska tendenser i Sverige, som det idag etablerade rasistiska uttrycket, vit man.

Jag, förläst på Tysklands utveckling under 20-talet, ser likheter där Weimarrepubliken trycktes tillbaka och slutligen gick under, av tryck från, först den bruna pöbeln som med våld stormade på gatorna, likt koranupploppen, och därefter vann de bruna stöd av en ökande mängd människor, för att slutligen vinna regeringsmakten 1933.

Att se denna likhet och att varna för den, är antingen tröttande för läsare, eller kan kastas i soptunnan som islamofobisk och rasistisk.

När sedan vargen kommer, är allt för sent. Då är jag kanske död eller sitter muttrande på ett ålderdomshem. Medan mina barn och mina barnbarn får leva i samhället jag varnade för. Jag sörjer inte över mig själv, ty jag har fått leva i ett fantastiskt samhälle. Men det blir en outhärdlig sorg att mina barn och mina barnbarn tvingas leva i det samhället.

Därför fortsätter jag oförtrutet att varna.

​Den 24 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Senare under denna dag kom nyheten om hur muslimer planerade att terrorbrott mot en svensk kyrka. Det är ingen tillfällighet att det var muslimer och inte t ex tyska demokratiska socialister. Fascismen i läran kommer upp, som kolsyrans bubblor i läskedrycken.  https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/76LBpB/broder-gripna-for-terrorplaner-mot-svensk-kyrka DS

​Debatten går hög om män, fantasirikt utklädda till kvinnor, som läser sagor för barn på biblioteken. Det passar den politiska korrektheten då de mångfalt goda får möjligheter att trycka till de onda rasisterna, medan kritikerna ryar sig över vänsterns förfall som låter manlig sexualitet levas ut på biblioteken.

Vad som inte passar in i den politiska korrektheten, i denna konfliktlinje, och därför inte debatteras i den seriösa debatten, är hotet mot demokratin. 

Exakt samtidigt som männen utklädda till kvinnor läser sagor för barn på bibliotek, avslöjas nämligen om vad som måste anses vara ett tecken på rättsröta, och som är en upplösning av en av demokratins fundament. Men avslöjandet leder inte till hetsiga debatt och krav på straff för de skyldiga. 

Det avslöjas att polisen har ägnat sig åt domstolstrots. De har vägrat ge Paludan demonstrationsrätt, trots förvaltningsdomstolarnas dömande att han, enligt svensk lag och svensk domstol, har rätt till demonstration.

Vad än värre är, är att detta domstolstrots har tryckts fram genom att polisen gett efter för påtryckningar från bägge regeringarna, men också från muslimer: ”har polisen fattat besluten under hård press från såväl den tidigare S-regeringen som nuvarande regering samt från olika muslimska grupper."

Att polisen, som skall vara lagens försvarare ute på fältet, ägnar sig åt att undergräva lagen genom domstolstrots, är anmärkningsvärt i ett liberalt, civiliserat, utvecklat samhälle. Än mer anmärkningsvärt är det att det är Sveriges regeringar som, lyckosamt, utövat påtryckningar på polisen. Att muslimer utövar påtryckningar är mer förväntat, ty vi har ju sett dem i deras påtryckningar vid fjolårets korankravaller.
https://www.expressen.se/nyheter/kalla-polis-bryter-mot-lagen-for-att-stoppa-paludan/
https://www.gp.se/nyheter/sverige/uppgifter-polisen-rundade-lagen-f%C3%B6r-att-stoppa-paludan-1.100054508

De politiska påtryckningarna är anmärkningsvärda. De är sannolikt rättsvidriga, och borde därför tas till domstolarna för prövning. Men de är också begripliga. Men begripliga i tre sammanhang som samtliga är mycket obehagliga.

NATO-anslutning. Paludans sätt att uttrycka sin religionskritik, genom att bränna koranen, har förmått Erdogan, och det muslimska Turkiet, att vägra acceptera Sverige som medlem i NATO. Kanske regeringarna, men även aktivister på polisen, tänker att om Paludan inte bränner koranen, och om svenska staten visar upp att den inte medger brännande av koranen, kanske Erdogan ger med sig. Den svenska demonstrationsrätten får ge vika för behovet att skydda sig från ryssen, där det är regeringarna och polisen som sätter demonstrationsrätten i andra hand, på vila, för att smickra Erdogan. Men vad skall vi med NATO’s beskydd till, om vi måste sälja ut vår frihet? Vad skall NATO skydda? Våra aktieinvesteringar? Bostadsområdet Söder i Stockholm?

Muslimer med rösträtt. Många muslimer accepterar inte den svenska demokratin fullt ut, vari ingår att bränna böcker och göra teckningar av vem man vill. Men de har med stigande antal medborgarskap och därmed rösträtt till Sveriges riksdag. De svenska politikerna har en 20-årig erfarenhet av att bekämpa ett högerextremt parti, Sverigedemokraterna, med en blandning av tystnad, ignorans och bullrande, högljutt förakt mot deras väljare genom att benämna dem rasister. Idag finns ett liknande extremt högerparti, Nyans, som försöker samla muslimerna. Nu väljer man raka motsatsens agerande. Istället för att angripa potentiella röstare till Nyans genom att förakta muslimerna och kalla dem t ex fascister, med hänvisning till vad muslimer har gjort i Sverige och andra länder gentemot konstnärer och karikatyrtecknare, och högljutt hänvisat till Lars Vilks, som gav sitt liv i kampen för rätten att teckna vem han vill och hur han vill, så omsluter man istället muslimerna med en varm kram och gör en stor poäng av att man har den största respekt för islam. I denna omfamnande strategiför att vinna muslimers röster ingår tydligen också att påverka polisen att begå lagbrott. Så mycket är de demokratiska rösterna värda, att man agerar mot statsskicket, dvs principen om oberoende myndigheter, och påverkar en myndighet, polisen, att begå ett lagbrott. Ett brott, inte vilket som helst, utan ett brott mot vår demokrati och grunden för vårt statsskick.

Fascismen. Bortåt hundra poliser, som för ett år sedan värnade vår demokrati, fick uppsöka sjukhusen, när muslimer lämnade demokratins debatt och övergick till fascistiskt våld, genom att kasta stenar och andra ting mot polisen vid korankravallerna förra påsken. Fascistiskt våld är inte önskvärt och kan bekämpas genom att ta bort skälet till våldet eller genom att ta bort fascisterna. Domstolarna ägnar sig nu åt att döma de muslimska fascisterna till tämligen hårda straff, dvs att ta bort dem, och att därmed sända en signal till potentiella fascister att de kommer att skaka galler om de ger utlopp för islams inneboende fascism. Politikerna försökte undanröja skälet till våldet, men inte genom att angripa ideologin som ger muslimerna skäl till våld, utan genom att angripa fascisternas retningspunkt, brännandet av koranen. Som om Sverige skulle internera judar under Andra världskriget, med hänvisning till att det mildrade de svenska nazisternas vilja till fascistisk handling.   

Den som företräder den svenska demokratin, så som i alla fall jag upplevde den under sina glans dagar, önskar att 1.) polisens ansvariga åtalas för domstolstrots; 2.) man utreder de påstådda politiska påtryckningarna, för att utröna och eventuellt åtala de politiker som ägnat sig otillbörlig påverkan av myndighet.

Imorgon, om du ids ta del av det, så fortsätter jag min impressionistiska målning av hotet mot svensk demokrati.

​Den 23 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Folkbiblioteken har erfarit problem, som man hanterat med lösningar.

Ett problem har varit att de besökande inte lånat böcker, utan stulit dem. Lösningen på det problemet har blivit att varje bok är utrustad med en foliebit som ger utslag på de sökbågar som finns vid utgångarna.

Biblioteken har fått besökare som inte betett sig som besökare tidigare betedde sig, att tyst vandra omkring för att hitta en bok, eller att tyst och stilla sitta ner för att läsa. Det har varit högljutt, hot mot besökande och t o m försäljning av olagliga produkter.

Bibliotekarierna har inte kunnat hantera detta själva. Tydligen omfattar deras utbildning inte hur man hanterar dessa situationer. De tycks inte heller satsat på att utbilda sina bibliotekarier, eller att certifiera biblioteket som ’säkert bibliotek’. Istället har man anlitat vaktbolag som skall säkerställa att besökarna befinner sig i ett ’säkert bibliotek’.

Nu tycks nya problem ha kommit upp, eftersom man genomför nya lösningar. Linnéuniversitetets bibliotek har genomfört lösningen, och ny rapporteras att Härjedalens bibliotek genomför lösningen.

Lösningen är hbtqi-certifiering. Den innebär att personalen genomgår en utbildning för att kunna möta personer som ingår under beteckningen hbtqi.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/harjedalen-hbtqi-diplomerar-sin-biblioteksverksamhet

Frågan man ställer sig är om detta är en lösning på ett problem eller på ett förväntat problem, och vad problemet i så fall är?

Är problemet detsamma som problemet där lösningen var vaktbolag, dvs att hbtqi-personer uppträder på ett sätt som gör biblioteket till en osäker plats? Det är det sannolikt inte, ty då borde man tillgripit samma lösning, dvs vakter som hanterar hbtqi-personer som beter sig illa.

Problemet är därför sannolikt bibliotekarierna. Är det så att hbtqi-personer upplevt sig misshandlade av personalen, varför personalen måste utbildas i att visa respekt mot hbtqi-personer? I videoinslaget betonar man vikten av normen ’lika värde’, vilket antyder att antingen saknar bibliotekarierna den värdenormen, eller förväntar man sig att bibliotekarierna i ökad utsträckning i framtiden kommer att vara i avsaknad av normen.

Man säger också att man skall se till att regnbågsflaggan, dvs den politiska symbolen för sexuell jämställdhet, skall vara synlig på biblioteken. Om det nu är bibliotekarierna som är problemet, där utbildning av dem är lösningen, då borde flaggan framför allt förekomma i personalutrymmena, för att ständigt påminna bibliotekarierna om människors lika värde och att alla har rätt att bli behandlade som människor.

Eller är hbtqi-personer en mycket speciell grupp som kräver en så specifik hanterandebehandling, att vanligt folkvett inte är tillräckligt? Men om det är problemet, är då certifiering verkligen en bra lösning? Ty då finns risker att man stigmatiserar, pekar ut och hbtqi-fierar personer, vilket innebär att dessa kommer att känna sig än mer utsatta, än mer avvikande, än mer exkluderade. Hbtqi-personer pekas ut som en främmande folkgrupp som kräver speciell utbildning för att bemöta. Det är ren och skär hbtqi-rasism. För att undvika den stigmatiseringen kunde man därför späda ut stigmatiseringen genom att överväga ytterligare certifieringar, där bibliotekarier lär sig handhavande av andra speciella folkgrupper, såsom flyktingcertifiering, kanske speciellt muslimcertifiering, arbetarklasscertifiering, professorscertifiering, o s v.

Att läsförståelse hos fjärdeklassare går ner, är däremot inte ett problem som bibliotek uppmärksammar speciellt. I biblioteken skall hänga regnbågsflaggor, inte en bild där Strindberg och Ernst Ahlgren omfamnar varandra. Prioriteringarna syns.  

Den 22 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Klassamhället finns, trots speciellt högerfolks hävdande att det inte finns (https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI ). Det är lätt att kritisk mot föreställningen om klassamhälle, t ex genom att peka på Bert Karlsson, en superrik person med burdust underklassbeteende. Men medan individer kan vara svåra att klassificera, så syns klassamhället genom att underklassen dör tidigare medan överklassen flyger mera.

Gentemot klassamhället kan man ha tre attityder, bestående, rörlighet och rivande.

Genuint konservativa anser att klassamhället är en oundviklig och god ordning, som mildrar konflikter och ångest i samhället, där var och en har sin givna plats, där var och en nöjer sig med sin lott och ger sitt bidrag till samhället. 

Den andra attityden är den om rörlighet. Liberala ser vissa fördelar med klassamhället, då det kan ge incitament till ansträngning, att vandra upp i klasserna. De hävdar att man skall riva höga hinder mellan klasserna och vill gärna försöka olja klassamhället, dvs öka klassrörligheten genom klassresor. Deras favoritberättelse är den om en person som fötts i arbetarklass, helst i en familj karakteriserad av alkoholism och skilsmässa, som via utbildning, mindre ofta via entreprenörskap likt Bert Karlsson, rest upp genom medelklassen, för att nästan röra vid överklassen.

Den rörligheten beskrivs sällan med det motsatta, där en von Knorr numer befinner sig som städare på slakteriet i Hässletorp, som med en rostig Volvo på kvällen tar sig till korvkiosken för att äta sin middag och halsa sin cola.

Det finns dock en annan typ av klassrörlighet. Den som Socialdemokraterna stod för under 1900-talet. Individer skulle inte göra en klassresa, utan kollektivet av arbetarklass skulle göra en klassresa. De skulle inte förkorta sina liv genom att bo i undermåliga lägenheter, utan skulle få en medelklasstillvaro genom att flytta in i fina nybyggda lägenheter i välplanerade områden, det som idag något föraktfullt kallas miljonprogrammet. Det kan sägas vara Socialdemokraternas främsta gärning, att kapa en del av den nedre delen av klassamhället genom att lyfta en grupp av individer.

Alla dessa tre tar klassamhället för givet. Det är något naturgivet, kanske genetiskt kodat i människan att skikta sig socialt. T ex borde ju liberaler som tror på individen och individens individuella kraft, vara motståndare till arv, eftersom det innebär att en individ, som helt utan ansträngning, likt de uppblåsta aristokraterna före franska revolutionen, fick resurser som den inte själv, genom sin individualitet, skapat. Men dagens liberaler värnar arvet och hävdar att angrepp på arvsrätten är ett angrepp på äganderätten. Just den besuttenhet som de för några hundra år sedan stormade emot, men då var det aristokratin som var besutten. Idag hänvisar de gärna till det genetiska i klassamhället, att alla föräldrar vill sina barn väl och därför reproducerar klassamhället genom arv.

De som vill riva klassamhället torde gå emot tanken på klassamhället som ett oundvikligt mänskligt fenomen. Istället är klassamhället blott utslag av människogrupper som vill bevara sina fördelar, och som skapar sociala och legala hinder för att upprätthålla klassamhället. Äganderätten, arvsrätten, ideologier, är alla sociala konstruktioner som skapats i akt och mening att värna klassamhället. Klassamhället ligger inte genetiskt kodat i människan, utan är en social konstruktion, dvs en kultur. Det är inte heller en lyckad social konstruktion som ger lycka och välstånd till mänskligheten, utan just till blott en liten del, överklassen. De enda incitament som klassamhället ger, är att sträva efter att bli exploatör. En del i denna sociala konstruktions ideologi är de eviga berättelserna om klassresan, som skall ge underklassen hopp, likt vilket lotteri som helst, som bygger på att flertalet är förlorare och blott någon vinner. Lotto gör reklam för sin produkt genom att peka ut det yttersta fåtal som vinner en miljon. Aldrig har du väl läst reklam för Lotto som berättar om hur mycket pengar som folk förlorat, för att fåtalet skulle vinna? Ej heller pekar de som gärna berättar om klassresor på det absoluta flertalet som hålls kvar i den klass som dör i förtid och som får sämre sjukvård.

De fåtal försök som gjorts att införa det klasslösa samhället, dvs kommunismen, har misslyckats på ett sätt som med all rätt skrämt folk från ytterligare försök. Castro ville bygga det klasslösa samhället, samtidigt som han skapade och bolmade Cohiba, en exklusiv cigarr, som numer är tillgänglig för andra än honom själv, där t ex Cohiba behike 54 idag kostar 2351 kronor. För en cigarr! Sovjetunionen skapade ett klasslöst samhälle, där partipamparna hade extrema favörer, men där de flesta var fattiga, vilket kunde ge ett intryck av klasslöshet. För folket.  

På 1900-talet skapade vi ett samhälle i Sverige som gav intryck av att vara klasslöst. Klasserna fanns där, men gömdes undan genom ett framgångsrikt etablerande av Jantelagens samhälle. Stora inkomstskillnader utjämnades genom ett kraftfullt skattesystem. Sjukvård och skola var tillgängligt, till stor del beroende på behov och förmåga. Kulturens normer sade att man inte skulle visa upp sin rikedom, varvid klasskillnaderna gömdes undan. Men framför allt lyftes en stor del av underklassen till en medelklassnivå. Vi hade den ryska överklassen, med stora privilegier och enorma resurser, men vi avskaffade de fattiga och, inte minst, utbildningssystemet oljade klassamhället.

Lika lite som människorna på stenåldern kunde föreställa sig att människor flög mellan kontinenter, som de inte ens kände till, kan vi föreställa oss ett klasslöst samhälle. Om klass inte är genetiskt kodat i oss, finns fortfarande det klasslösa samhället som en möjlighet. Men vi som lever inbäddade i klassamhället kan inte föreställa oss det. Kanske det finns om 3000 år. Ty människan är social och konstruerar sitt samhälle.

​Den 21 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Åsne Seierstads bok, 'Afghanerna', berättar om tre levnadsöden i Afghanistan. Man får läsa om en man som är en krigare och terrorist, en övertygad försvarare av islam. Man får läsa om två kvinnor, som nogsamt får lära sig, under talibanernas styre, men inte när en USA-marionettregering satt vid makten, att kvinnans hem är hennes borg, dvs fängelse. Hemmet är den bästa burka kvinnan kan ha. Där skyddas hennes dygd.

Kvinnorna hålls hemma efter att de är 5 år fyllda. Skall de gå ut, skall de ha en klar riktning. Ingen promenad. Inget vandrande för att tänka. Inget planlöst vandrande, för att njuta luften, friheten, synintrycken. Ty en sådan kvinna, en promenerande kvinna, är en kvinna utan dygd.

Kvinnor är också varor som handlas på äktenskapsmarknaden. De mest liberala muslimerna låter kvinnan ha en röst. Men oftast bara om hon samtycker.

I slutet av boken är författaren framme i nutid. Där talibanerna stänger skolorna för flickor över 12 år. Ja, vad skall kvinnor med utbildning till? Vad skall de i skolan att göra? Där kan de få idéer, där kan de få för sig att bli uppstudsiga. Kvinnorna är ju bara till för att bistå mannen, med samlag, med barnafödande, med att laga mat, med att städa hemmet. Och framför allt, över allt annat, så skall de lyda. Islam är ju i sig en lydandets ideologi. Längst ner på lydandets hierarki, den som skall lyda allt och alla, där befinner sig kvinnan.

Jag råder dig att läsa boken, speciellt de 200 första sidorna. Där beskrivs den extrema varianten av islams kvinnoapartheid. Det är en ohygglig beskrivning. Det är mycket svårt att uthärda läsningen.

Den muslimska kvinnoapartheiden liknar Holodomor och Förintelsen. Det är svårt, för att inte skriva omöjligt, att förstå hur människor, eller sådana som ser ut som människor, med två ben, ett huvud, två armar och ett språk, kan komma på sådana vidrigheter. Hur har det varit möjligt att komma på dessa vidrigheter? Och än värre, och det som är det totala vansinnet, hur kan någon levande varelse som har alla drag av att vara människa, komma på att genomföra vansinnet?

De ryska kommunisterna tog all mat från ukrainarna och rördes inte i själen av insikten att ukrainarna skulle svälta ihjäl. De tyska nazisterna föste in judar, socialister och zigenare i gaskamrarna, utan att beröras i sin själ av skriken. De muslimska männen kan behandla en kvinna som han borde älska och respektera som människa, som ett fängslat tjänstehjon, där en av tjänsterna är horans samlag.

Idag krigar förvisso ryssarna i Ukraina, men de svälter inte ut hela befolkningen. Inga judar riskerar att gasas ihjäl i Tyskland. Men oerhört många kvinnor lever under kvinnoapartheid, i muslimska länder, men också i icke-muslimska länder, som Sverige.
Den muslimska ondskan, rättfärdigad genom deras världsåskådning, islam, finns. Den finns idag. I full blom i Iran, Saudiarabien. Och som knopp i Sverige.

Var inte islamofob, dvs ha inte en irrationell okunnig rädsla för islam. Bilda dig. Få kunskap. Läs Åsne Seierstads bok, Afghanerna.

Bekämpa islam!

​Den 20 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Beyoncé är en popartist som startade sin konsertturné genom att genomföra två konserter i Stockholm. Därefter gjorde hon en konsert i Bryssel, där hon sade att det var den bästa publiken hitintills. Det var således en kritik mot Stockholmspubliken, som tydligen var måttligt engagerad under konserten. Detta har sedan blivit internationellt omtalat.
https://www.expressen.se/noje/efter-beyonces-diss-nu-vaxer-kritiken-mot-svenskar-pa-konsert-/

Artisten och dennes arrangemang befinner sig onekligen i interaktion med publiken. Men Beyoncés utvärdering av publikens reaktion är också en utvärdering av Beyoncés förmåga som domptör och av hennes arrangemangs förmåga att skapa engagemang, vari ingår musiken, ljussättning och effekter.

Den mest framstående popkonserten hitintills anses ha varit den som skapades av Freddie Mercury och Queen på Wembley 13 juli 1985. Här är de omkringliggande arrangemang inte framträdande, medan Queens musik, och, inte minst, Mercury’s oerhörda förmåga att domptera publiken, transformerar individerna i publiken, från lyssnande personer, till en samfällt agerande massa.  
https://www.youtube.com/watch?v=XvKkIttJLcc

Individer som befinner sig på samma plats kan övergå från att vara en samling av individer, till att bli en grupp som agerar helt samfällt, dvs blir en massa. Massan kan skapas av en skicklig domptör, som i Mercury’s fall, och/eller av en omgivning som befrämjar skapandet av massan.

Hitler var en skicklig domptör, men hade medkompositörer, bland dem Goebbels, men kanske framför allt, arkitekten Albert Speer, som skapade suggestiva stämningar, vilket befrämjade skapandet av massan. Allt detta finns mästerligt återgivet av Leni Riefenstahl i hennes film Viljans triumf (se den, för att se likheter med dagens arrangemang: https://www.youtube.com/watch?v=ZaXtcqU_pp0)
https://www.dailymotion.com/video/x2ls4cg

Men en massa kan skapas även utan domptörer. Det behövs något i omgivningen som förenar, både något som sker på platsen, men också något, t ex ideologier eller andra föreställningar, som skapar en gemenskap och transformerar individerna till en massa.

Stormningen av Capital Hill, där en massa stormade kongressbyggnaden i Washington, kan sägas vara uttryck för en massa som förenades av föreställningar om hur demokratin var hotad och att massan skulle återta demokratin. Den var driven av en föreställning och en gemensam sak som fanns i föreställningen. Fortfarande diskuteras om massans formning föregicks, eller kanske också skapades av en domptör, Trump. 
https://www.youtube.com/watch?v=Iludfj6Pe7w

I Sverige fick vi erfara skapandet av en massa under korankravallerna. Några, som dömts till flera års fängelse för deltagande i kravallerna, vittnar om att de bara hade gått till platsen för att se vad som skedde, och sedan dragits med, inte ovilligt men nästan omedvetet, i kravallerna och kastat sten på polisen. Här tycks inte ha funnits några tydliga domptörer, utan individerna lät sig formas till en massa utifrån gemensamma föreställningar om en gemensam sak, med understöd av en våldsbejakande ideologi som kunde motivera våldet. 
https://www.youtube.com/watch?v=88umFQgBRrY

Publikens bakgrund i en beundran av Beyoncé musik, Beyoncé som domptör, musiken som spelades och arrangemangen, var sammantaget inte tillräckliga för att transformera individerna på konserten till en massa. Beyoncé kan knappast lägga ansvar på individerna, utan bär själv helt ansvaret för sitt misslyckande.

Den 19 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vikingarna kallas hedningar av de kristna och muslimerna. De ser på vikingarna som råbarkade sälar som seglade omkring och slogs, plundrare och tog slavar. Men de kristna och muslimerna gjorde detsamma. De var också råbarkade sälar som mördade och, i muslimernas fall, tog de och hade slavar.

De kristna och muslimerna hade, och har, en översittarattityd gentemot vikingarna som finns laddat i ordet hedning.

Men se vad vikingarna gjorde. De hade inte större problem med de kristna och muslimernas gud, ty de hade ju en grupp av gudar, så för dem var det bara att addera en gud till i uppsättningen av gudar. Jahve, gud och allah kunde alla sätta sig tillsammans med de andra gudarna och ha stora fester. 

Vikingarnas trossystem var mångfaldigt och tolerant. Det var inte totalitärt, som semiternas, där de tuggade första budordet, det totalitära, det repressiva, det som gör judarna, de kristna, och muslimerna till intoleranta sälar: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Medan Oden och Freja levde i sina gudagårdar, Valhall och Folkvang, tillsammans med andra gudar, levde semiternas gud ensam, i sin allsmäktighet i himlen.

När vikingarna valde att stanna på en plats och bli bofasta, då försvann deras kultur, ty de assimilerade sig helt på den nya platsen. Kanske som ett uttryck för deras ursprungliga asatro, där mångfald och gemenskap fanns. De etablerade inte asatron och betvingade folket på platsen att bli som dem. De krävde inte underkastelse. Tvärtom, de gick upp i de folk där de stannade. Med dagens moderna språkbruk kan man säga att de assimilerades och försvann som ett eget folk och som en egen kultur. Kvar blev rödhåriga, men även blonda och blåögda, som idag kan skönjas på Sicilien, som ett tag styrdes av Roger I och Roger II, normander, dvs vikingaättlingar som lät sig gå upp i folket på Sicilien.

När de kristna och muslimerna kom, då blev det istället de, med sina totalitära världsåskådningar, som blev de dominerande. De assimilerade sig inte. De integrerade sig inte. De tog över och krävde sin gud och sin kultur som den allenarådande. De agerande totalitärt. Deras efterföljare, kommunisterna och nazisterna, gjorde detsamma.

När de kristna och muslimerna idag kräver tolerans, skall vi sannerligen inte tro dem. De är de intoleranta, de barbariska, de ociviliserade. Vikingarna var de toleranta, de civiliserade hedningarna.

​Den 18 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Pojken med majblommorna, han som tjänade mycket pengar genom att via nätet sälja majblommor och sedan önskade han kunde köpa ett uppehållstillstånd för de pengarna, blev ett oskyldigt centrum för en politisk strid kring flyktingar i Sverige. Högern var ilsken över att familjen inte utvisats eftersom de tre gånger fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Staten har upprepade gången sagt att familjen inte är accepterade flyktingar, utan blott ekonomiska flyktingar. Vänster har pekat på att pojken är född i Sverige, har levt hela sitt liv i Sverige, pratar svenska, och kan därför rimligen inte utvisas.

Gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker är idag en stor debatt. Företrädarna för gårdsförsäljning, oftast åt högersidan politiskt sett, hävdar att det vore ett sätt att öka lokala producenters möjligheter att vara lönsamma och bedriva sin verksamhet. Motståndarna, ofta åt vänster liggande, hävdar att gårdsförsäljning är en trojansk häst, som väl den är insläppt, kommer att förgöra Systembolaget.

Bägge är uttryck för Jaget och känslornas betydelse idag, men de uttrycker också en ideologisk strid.

Jaget ser den gullige pojken, som inget hellre vill än att spela fotboll där han är född, i Sverige. En söt pojke som hjärtat känner starkt för.

Jaget ser möjligheten, när man ändå är ute och kör på Österlen, att få provsmaka ett lokalt vin, och om smaken faller på läppen, eller snarare, om man vid en framtida middag kan stoltsera med ett Österlenvin, ja, faktiskt köpt efter provsmakning, och därmed gett odlaren klirr i kassan och stött lokala producenter, helt enligt hållbarhetsdoktrinen, då brinner man för gårdsförsäljning.

Pojken blir en sorts fånge i den ideologiska strid som står mellan de som kallas antirasister och de som kallas rasister.

Gårdsförsäljningen blir en fånge i striden som står mellan de som vill bevara Systembolaget och de som vill liberalisera alkoholförsäljningen till en europeisk standard, dvs försäljning i privata butiker, reglerad genom tillstånd för alkoholförsäljning och åldersgräns.

Jaget och dess upplevelse står mot principiella bedömningar och värderingar som inte direkt appellerar till jagets känslomässiga upplevelse, behaget att ge pojken uppehållstillstånd, ja, t o m hedersmedborgarskap och att köpa en flaska vin hos vinodlaren strax utanför Kivik. Att fokusera på två principiella frågor, låter sig inte göras:
- Hur påverkas tilltron till staten om upprepade obstruktioner mot statens beslut tolereras, och slutligen belönas, t ex med uppehållstillstånd?
- Hur påverkas Systembolagets effektivitet, dvs alkoholförsäljning som lindrar alkoholens negativa effekter på folkhälsan och våldet, av gårdsförsäljning?

Det riktigt skrattretande i dessa två fenomen är att vänstern och höger byter plats. I pojken med majblommorna står vänster för acceptans av obstruktion mot staten, medan högern kräver respekt. I gårdsförsäljningen vill vänstern ha en stark stat, medan högern vill försvaga den.

Hur skall de ha’t?

​Den 17 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverigedemokraterna är numer Sveriges 2:a och ibland 3:e parti i opinionsmätningar. Det har växt sig mycket stort. Det sägs att dess framgång beror på att partiet fångat upp och visat på det som många upplever, invandrarproblemet.

Utanförskapsområden existerar, där invandrare och flyktingar bor, med usla skolor, enorma understödspengar skickas in, till personerna och till området, där det finns våld, alltför ofta dödligt våld, som utförs där eller emanerar därifrån. Vi åser, med mycket stort obehag, hur muslimer utför ett fascistiskt våld mot polisen som Sverige tidigare aldrig sett, och där muslimer bär symboler för sin ideologi i en omfattning som vi aldrig sett tidigare. 

Allt detta har en grund, invandringen, vilket Sverigedemokraterna pekar på. De har fångat upp problemet som människor erfar.

Men de har ännu inte visat upp sina lösningar i politisk handling. De har inte kommit åt den reella makten, Riksdagen. De har ett starkt stöd för att de äger problemet. Inte för att de löser det.

Det kan ställas mot Socialdemokraterna, som växte sig till ett dominerande parti i Sverige under efterkrigstiden. Deras framgång kröntes år 1968 då de fick egen majoritet i Riksdagen. De hade en partiordförande, Tage Erlander, som var statsminister i 23 år, ett världsrekord för demokratiskt valda ledare. Strax bakom honom fanns Gunnar Sträng, som var finansminister i 21 år. En exempellös demokratisk framgångssaga.

Förvisso hade partiet en lycklig omständighet, att svensk ekonomi var oerhört framgångsrik och växte, varför det fanns pengar att dra in och använda till uppskattade reformer. Men, det är inte förklaringen, ty den förutsättningen hade alla partier i Sverige, men de kunde inte slå mynt av den. Det kunde Socialdemokraterna.

Förvisso hade Socialdemokraterna det som Sverigedemokraterna har, en förmåga att fånga problemet. Men, precis som dagens invandring, var arbetarklassens dåliga förhållanden och önskan om bättre förhållanden, knappast någon intellektuell bedrift att uppmärksamma som problem.

Det var knappast förmågan att fånga problemet, som var den socialdemokratiska bedriften. Det som sannolikt gav dem förtroendet i val efter val att driva Riket var förmågan att finna lösningar och att genomföra dem, så gott det gick i det parlamentariska läget.

En sak vill jag nämna, eftersom det har bäring på idag. Nu bespottas miljonprogrammet, den nybyggnation som beslutades på Socialdemokraternas partikongress 1964, och genomfördes under tiden 1965–1975. Då innebar det att folk kunde lämna dåliga bostäder, ja, t o m slum, för att bo värdigt, med varmt och kallt vatten, med toalett inomhus och inte på en mörk bakgård. Ja, t o m med dusch eller badkar,

Idag har en del av dessa miljonprogramsområden döpts om till utanförskapsområden. Det som då var en lösning, härbärgerar idag ett av Sveriges största problem, invandrare som inte kommer in i majoritetssamhället. Det som var Socialdemokraternas lösning, bär idag det som är Sverigedemokraternas problem.

Sverigedemokraterna har förutsättningar för att bli större. Men det är först sedan de, likt Socialdemokraterna, får makten, och kan genomföra sina lösningar, och om dessa lösningar fungerar.  

Du kan invända att Sverigedemokraterna har en stark motvind genom rasistkortet, att de ständigt får motvind genom att bli kallade rasister. Nåväl, den motvinden kände också Socialdemokraterna av. Då var det Sovjetkortet, att Socialdemokraterna ville göra om Sverige till en Sovjetrepublik. Då kunde Socialdemokraterna peka på att partiet var en social folkrörelse som var långt från diktatur och elände. Idag kan Sverigedemokraterna peka på att det inte är de som är rasister, utan de som anklagar dem för att vara rasister, eftersom det är deras politiska motståndare som använder uttryck som vit man och som reducerar invandrarna till att blott vara en funktion av sin kultur.

Inte utan bävan väntar jag på att Sverigedemokraterna ges möjlighet att genomföra sin lösning. Å andra sidan har dagens politiska makthavare inte genomfört en övertygande lösning, utan problemen, med utanförskap, våld, skolhaveri och fascistiska upplopp, har eskalerat.

​Den 16 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Elever från studievana hem har signifikant högre betyg. Tipset till de elever som vill ha höga betyg, och därmed en rikare valmöjlighet i sitt fortsatta liv, är förvisso att arbeta hårt i skolan, men också att välja både föräldrar och skola med omsorg.

Välj en privatskola, inte för att det är lugnare där, eller för att de ger bättre utbildning, utan för att de ger högre betyg. Dessa skolor är betydligt mer marknadsorienterade än den kommunala skolan. De vet vad föräldrarna vill ha. Dessa skolor säljer produkten: Höga betyg.

Föräldrar med studievana ger högre betyg. Det vet vi. Det kan bero på att föräldrarna bär en värdering att skolan är viktig, men också att middagsbordets prat bjuder på ständig bildning och utbildning. Det är mer sannolikt i studievana hem att man vid middagsbordet skrattande reflekterar kring dagens stora snackis, pojken med majblommorna, genom att relatera till välgörenhetskärringarna i Strindbergs Röda Rummet, som ständigt var på jakt efter stackare som de kunde ödsla välgörenhet på, för att sedan kunna framstå som goda i de rika salongerna.

Men det finns en annan sak som välutbildade föräldrar kan bistå med, nämligen genvägar till studieresultat. De har en studievana, vari ingår att finna genvägar, när studierna blir för betungande.

En krönikör i SvD, Per Klingberg, vänder sig mot att elever får tips och råd hur man tar genvägar i inlärningen med hjälp av läxhjälpsföretaget Leexer. Hans exempel är att en hemuppgift som innebär att man skall läsa en skönlitterär bok och sedan avge en analys, löses genom att gå till en hemsida där bokens innehåll finns beskrivet, med analys. Han nämner i sin text att det är bra med den rika information som där ges, t ex skillnaden mellan gymnasium och universitet för elever som kommer från studieovana hem,men att dessa genvägar som också ges, inte är bra.

Att ge råd om genvägar är att lura systemet. Det är att blott och enbart ställa upp på betygssystemet. Och han avslutar:” Vad gör det här egentligen med ett samhälle när fifflandet institutionaliseras och samvetsgrannhet blir ett självskadebeteende snarare än en dygd?” (https://www.svd.se/a/GMnqQV/med-manglare-i-skolan-ar-betyg-en-handelsvara )

Men, det som idag finns tillgängligt för envar, fanns innan tillgängligt blott för en samhällsklass, de med föräldrar som hade studievana. Leexer gör skolan likvärdig genom att möjliggöra att genvägarna är tillgängliga, oaktat elevens ’val’ av föräldrar.

Visst är det rysligt med genvägar, visst är det rysligt med fokus på betygen som kan erhållas utan kunskapen, visst är det rysligt med skolor som säljer betyg. Men, betygen kan representera kunskap, om examinationen styr betygen och om examinationen görs för att utröna kunskapen.

Att storma mot läxhjälpsföretagets råd och dåd, är att vilja reservera dessa råd och dåd till en priviligierad samhällsgrupp.

​Den 15 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

PS Läxhjälpsföretaget svarade på krönikören: ​https://www.svd.se/a/RGq1Xx/alla-elever-fortjanar-att-lara-sig-studieteknik  DS.

​Man konstaterar att flickors idrottande är lägre än pojkarnas, och skillnaderna är betydande när det gäller flickor från invandrartäta områden, det som på nysvenska kallas ’områden med stora socioekonomiska utmaningar’, för att då gömma undan den repression av speciellt kvinnorna som kulturen och religionen i dessa områden står för.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ny-rapport-till-regeringen-idag-varannan-tjej-saknar-i-ungdomsidrotten

Somliga försöker göra oss blinda från det kulturella och religiösa förtrycket, och hävdar att alla familjer värnar hårt om sina döttrar, varför döttrarna blir mindre benägna att lämna hemmet, t ex för att idrotta.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forskarna-foraldrar-gor-skillnad-pa-tjejer-och-killar-oavsett-bakgrund  

Andra kan hävda att skillnaderna kan bero på just kulturella särdrag, där svenska föräldrar är mer benägna att skjutsa sina barn till idrott och att ställa upp på de krav på föräldraengagemang som idrottsföreningar kan ställa upp.

En förening, Bollihop, försöker dra till sig flickor genom att överkomma det kulturella hindret. De skapar relationer till de boende i området, de är närvarande i området så att föräldrar och barn känner tillit till dem, de har långt tidsperspektiv, de har tränare som är som barnen, dvs invandrare, och slutligen, det är subventionerat, t o m gratis, träningen ligger nära så att föräldrar inte behöver skjutsa, det finns inte krav på att man skall komma varenda gång eller att behöva anmäla sig, och föräldrarna behöver inte engagera sig, t ex genom att sälja lotter eller sitta i styrelsen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/sa-far-vi-fler-tjejer-att-idrotta
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/sahar-ordnar-dropin-idrott-for-tjejer-med-migrationsbakgrund

Allt detta kan man peka på och med viss rätt kalla för de låga förväntningarnas rasism. Invandrarna tillhör en kultur som håller flickorna hårt och där föräldrarna inte har det svenska engagemanget i sina barn, och där föräldrarna är oförmögna eller intoleranta att ta till sig den svenska kulturen att engagera sig i föreningar. 

Men man kan också se deras metod som Moses metod. Mose mötte motstånd bland sitt folk mot att gå till det förlovade landet. Istället för att övertyga motståndarna, istället för att komma med lock och pock, tog han dem på en vandring i 40 år, som kanske tar 6 dagar. Under den vandringen bröts motståndet ner, inte genom att motståndarna ändrade sig, utan genom att motståndarna helt enkelt dog. När de dött, kunde man ta den snabba promenaden till det förlovade landet.

Kanske det är ogörligt att förändra invandrarna? De är kulturellt impregnerade, och därmed oförmögna att anamma svenskt beteende, eller så är de impregnerade av en intolerant kultur som innebär att de är intoleranta mot den kulturen som gett dem fristad. Oaktat orsak, kanske man skall ge upp hoppet om invandrarna, ja, kanske t o m andra generationens invandrare, för att inrikta sig på de som är födda i landet?

Moses metod, att låta de motsträviga dö ut, innebär dock att man måste förhindra att deras motsträvighet sprids. Därför är det viktigt att inte stödja de motsträviga. Man behöver inte gå emot kulturen, men man skall absolut inte befrämja den. Därför kan man inte ge statsbidrag till muslimska kyrkor eller organisationer, eller acceptera muslimska skolor. Man skall göra det yttersta för att barnen i invandrarområden sprids ut på skolor. Man etablerar idrottsföreningar följer Bollihops metod.

Med Moses metod bryts motståndet ner och invandrarna kan gå in i det förlovade landet. Men där slutar Moses metod, ty avsikten med Moses metod är assimilering. Det är inte att göra vad Moses folk gjorde, förinta folket i det förlovade landet. Det senare är ju det som dagens extremhöger hävdar sker, det de kallar folkbytet. Nej, Sverige bygger sin styrka på den svenska kulturen. Vi har inget att lära oss av den kulturen som finns i de länder som gav oss våra flyktingar.

​Den 14 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ryssland sanktioneras för fulla muggar, efter dess folkrättsvidriga invasion av Ukraina.
Putin schavotterades för sitt 9:e majtal, där han pratade om västs Russfobi.

Men, har han inte delvis rätt?

USA, UK och t ex Danmark genomförde ett folkrättsligt angreppskrig mot Irak. Inga sanktioner riktades mot dem.

Israel ockuperar folkrättsvidrigt landområden. Inga sanktioner riktas mot dem.

Saudiarabien krigar i Yemen. Inga sanktioner riktas mot dem.

Varför får Israel vara med i Eurovisions schlagerfestival? Varför fick amerikanska idrottare tävla under USA:s flagg under Irak-kriget? Varför har inte Ronaldo, som numer spelar fotboll i Saudiarabien, förklarats Persona Non Grata i europeiska sammanhang?

Jag har svårt att se den kvalitativa skillnaden mellan Ryssland och de andras agerande. Vad är det då som gör att vi i Europa och USA gör så stor skillnad, att vi reagerar med de hårdaste sanktioner mot Ryssland, men inte mot de andra skurkstaterna?

Kan vår acceptans av Irak-kriget bero på att vi egentligen tyckte det var acceptabelt att bli av med en diktator, samt att risken att de länderna skall invadera oss är små? I Rysslands fall tycker vi absolut inte att Zelinski är en avskyvärd person, värd en invasion. Men vi är rädda för vad Ryssland kan göra mot oss, om vi inte bestrider Rysslands agerande.

I Israels fall har landet Förintelsens som bakgrund, och är därför förstådd, ja, t o m ursäktad för sitt agerande, som är identiskt med Rysslands, att ta det land som de anser är deras, och som samtidigt har funktionen som försvar.

Saudiarabien är ett muslimskt land, långt från Sverige, varför vi saknar närhetens rädsla, och saknar de vanliga moraliska mätinstrumentet relativt den primitiva Saudiska staten.

Att sanktionera Ryssland, men inte de andra, är principlöst och ryggradslöst. Men det är praktiskt begripligt.

Kostnaden är att få den korrekta beteckningen: Russfobi.

Å andra sidan… Ukraina, Polen, Finland, Ungern, forna Tjeckoslovakien, forna Östtyskland m. m., är alla levande bevis för att rädsla för Ryssland inte är en irrationell rädsla, en fobi, utan en empiriskt välgrundad rädsla.

​Den 13 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Campus Manila är en friskola, icke-vinstdrivande, som kontrolleras av en stiftelse. Skolinspektionen har kritiserat skolan för glädjebetyg. Det spekuleras i att resursstarka föräldrar och elever pressar fram betyg som är högre än elevens prestation.

Friskolesystemet innebär två saker, att eleven kan välja skola och att skolor kan vara vinstdrivande. Bägge dessa faktorer har hävdats lett till betygsinflation. Jag antar att Campus Manila gärna ser de resursstarka personerna som föräldrar, då det ger prestige. Därför ger lärarna högre betyg i utbyte med prestige. I en profitdriven skola ger fler elever högre profit, varför högre betyg ger fler elever, under förutsättning att det inte skadar anseendet. Kvar står kommunala skolor, som kanske, förhoppningsvis, till skillnad från de andra skolorna, har professionella lärare. Men även dessa står under press. Förlorar de elever till skolor som ger betyg i förhållande till profit eller elevens föräldrar, då börjar även de slira på sin professionalism. 

Jag lämnade delvis Lunds universitet av skälet att jag fann skillnaden mellan dess prestige och dess innehåll vara för stor. Jag tog jobb på Högskolan Kristianstad, där sådan skillnad inte fanns, eller, i den mån den fanns, att den var rakt motsatt. På Högskolan Kristianstad fick jag höra av en student, som skulle lämna högskolan efter kandidatexamen och ta sin magisterexamen i Lund: ”Varför riskera ett underkänt betyg på en lågprestigeskola, när jag kan få ett mycket högt betyg på en prestigeskola, och sannolikt med lägre arbetsinsats?”

Således, jakten efter prestige och pengar, men även avprofessionaliseringen av läraren, driver betygsinflation.

Betyget är därför inte tillförlitligt som instrument för att värdera elevens kunskap och prestationsförmåga.

I en debattartikel i DN för Handelshögskolans rektor fram att betygsinflationen hotar tilliten till samhällsinstitutioner, där meritokrati är en grundbult. Han hävdar att Handelshögskolan överväger diverse åtgärder mot betygsinflationen, som att svartlista vissa skolor, där elever från dessa skolor skall testas speciellt, eller att helt överge betygsantagning och ha egna urvalsinstrument. 
https://www.dn.se/debatt/gladjebetygen-kan-tvinga-oss-att-infora-antagningsprov/et

Det förefaller som om betygsinflationen, som kan ha sin grund i friskolesystemet, leder till missallokering av begåvningar genom att utbildning inte ges till de mest lämpade, utan till de som varit på skolor med högst betygsinflation. För att motverka det, finns numer kostnader i systemet, där Skolinspektionen förbrukar resurser på att granska skolor, och slutligen, kanske varje högskola kommer att få ha kostnader för egna urvalsinstrument.

Som ekonom funderar jag över vilket system som är det mest kostnadseffektiva.

I det ena fallet, det som vi nog försöker använda och som vi sätter våra förhoppningar till, sätter professionella lärare rättvisa betyg. Men professionaliteten hos läraren är inte kostnadsfri. Den måste tränas i professionalism, och den måste granskas i sin professionalism, så att de icke-professionella gallras ut. 

I det andra fallet undervisar kreti och pleti på skolor, men ödslar ingen tid på att sätta betyg. Därefter går eleven till nästa skola och blir antagen på urvalstester. På sitt sätt har vi delvis detta system, eftersom skolorna har många kreti och pleti, dvs icke-behöriga lärare och universitet och högskolor har många icke-disputerade lärare. De sätter dock betyg, men, som Handelshögskolans Rektor skriver, värdet av dessa betyg är lågt.

Dock, innan vi inför de betygsfria skolorna, måste vi ha i beaktande att betyg inte enbart har funktionen att skilja agnarna från vetet, utan är också ett incitament, en motivator till ansträngning. En betygsfri skola, som i det andra fallet, leder sannolikt till än större social skiktning, där elever från studieovana hem inte får betygets sparring och information, medan de från studieovana hem får sin sparring och information från hemmiljön.

Jag pläderar därför för en professionell kader av lärare, med en hård statlig inspektion, som stänger utbildningar i skolor och högskolor som inte fullgör sin uppgift. Jag pläderar för en kvalitetskommandogrupp som plötsligt, oanmält, dyker upp på en högskola på morgonen, begär ut kursplaner, examinationer och genomför förhör med studenter och lärare, och, när dagen för kommandoattacken är över, beslutar om utbildningen skall stänga när terminen är över, eller får fortsätta. Jag anmäler mig som frivillig till denna kvalitetskommandogrupp, med uppgift att granska ekonomutbildningar på landets högskolor och universitet.

Det skall kosta mycket att inte fullgöra sin samhälleliga plikt, att bedriva en god utbildning för landets elever och studenter. Visst får studenter på program som stängs vid terminsslutet en hög kostnad, men skulden till den kostnaden ligger inte på staten och på kvalitetskommandogruppen, utan ligger helt och enbart på högskolorna som lura studenterna.

​Den 12 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin