​Studenten satt i ett konferensrum, tillsammans med läraren. Han hade beviljats särskilt stöd, vilket innebar privatundervisning, eftersom han hade torgskräck, och således inte kunde vara i en grupp av andra människor.

Han utbildade sig till redovisare, sådana som oftast förekommer som revisorer eller som redovisare i organisationer. Flera lärare hade synpunkter på om det var rimligt att så mycket av statens resurser gick till en enskild person, som sannolikt skulle få det svårt att få anställning, då, inte minst, revisor är ett mycket socialt yrke. Andra hävdade att alla individer har rätt till utbildning i Sverige, oaktat deras senare förmåga att utnyttja utbildningen i ett yrke. Någon hävdade att om anställningsbarhet i utbildning skulle vara helt avgörande för individers rätt till utbildning, då torde många ämnen få mycket små anslag, då de inte ger individen anställningsbarhet.

I dagarna presenterades ett förslag att utbildningar som leder till vissa yrkeskategorier, såsom läkare och förskolelärare, skall ha en granskning av individen, med data från belastningsregistret, där vissa kategorier av brott, t ex mord och pedofili, skulle blockera den sökande till en utbildningsplats. Man menar att de är olämpliga, p g a sin vandel, att utföra sådana arbetsuppgifter.

Detta innebär dock två problem.

Om lämplighet för yrket, som utbildningen kan leda till, men som inte är tvingande för individen, skall utgöra skäl för antagning, då borde väl en mer omfattande lämplighetsprövning göras? I fallet jag återgav, skulle han sannolikt inte ha fått utbildningsplats, då han sannolikt inte skulle kunna utöva yrket. Oaktat om han kanske kunde genomföra utbildningen med glans.

I Sverige har man rätt till utbildning, men ingen skyldighet att därefter utöva det yrke som utbildningen kan leda till. Man har rätt att utbilda sig till läkare och sedan försörja sig som renhållningsarbetare. Därför är det inte rimligt, under principen om rätt till utbildning, att hindra någon från en utbildning, med hänvisning till ett framtida yrke.

Det andra problemet är principen om att sona sitt brott. Om man blivit dömd, fått sitt straff, och tagit det, kan man anses vara fri från bördan av brottet. Det är ju sonat genom straffet. Men utredningen innebär att somliga, som utfört vissa specifika brott, aldrig kan sona sitt brott. Det kommer alltid att vara en börda för dem. Utredningens förslag är helt utan förlåtelse.

Mot det kan man invända att frågan är om man skall stå på brottslingens sida och vara förlåtande, och hoppas på att det inte sker ett nytt brott, eller om brottslingens rätt till att vara fri från sitt brott är kraftigt underordnat omsorgen om möjliga offer för brottslingen, i den mån den återfaller. Den för pedofili dömde individens lidande av att inte få utbilda sig till förskolelärare är underordnat det potentiella lidande som brottslingen, som förvisso sonat sitt brott, skulle kunna utsätta ett barn för, om den upprepade sitt brott.

Men frågan om sonandet av sitt brott är knappast en fråga för utbildningen, utan för den som skall anställa personal i sin verksamhet.

Det överskuggande problemet är därför blott om lämplighetsprövning skall göras till utbildningar. I det här fallet är det en mycket avgränsad lämplighetsprövning som skall göras. Men det borde öppna upp för en intressant debatt om inte mer omfattande lämplighetsprövningar skulle införas, i alla fall för program som är omfattande, i tid och kostnad.

En positiv bieffekt av den debatten blir att vi då tvingas föra debatt om en grundläggande akademisk frihet, Freiheit des Studiums, dvs studentens rätt att fritt välja sina kurser. I dagens starkt styrda programutbildning, har studiefriheten fått stryka på foten. Kanske en lämplighetsprövning inför programstudier, skulle innebära att man hävdade rätten till utbildning genom att kräva att kurser, men inte program, öppnades för studenter som valde dessa utanför programmen.

På så sätt vinner vi frihet och ett för samhället rationellt användande av merparten av resurserna, samtidigt som vi reducerar mängden sannolika offer.

​Den 31 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Regeringen skriver : ”Sverige ska vara ett land fritt från islamofobi” (https://www.regeringen.se/4a9177/contentassets/909de66d68f443ce91920b9dfbcc7f83/uppdrag-att-oka-kunskapen-om-sakerhet-och-islamofobi.pdf ) och anslår pengar för att ytterligare hantera de risker som våldsamma former av islamofobi tar sig.

Islamofobi är en irrationell rädsla för islam, grundat i okunskap. Det bästa sättet att uppnå ett islamofobirent land torde vara att ge kunskap om islam, på det att den irrationella rädslan övergår till en på kunskap kalkylerad inställning relativt islam.

Behovet av kunskap om islam är förvisso stor, ty det finns en motsatt irrationalitet, en irrationell hyllning av islam, grundat i en liknande okunskap om islam. Den har ännu inget namn, varför jag härmed döper en irrationell hyllning till islam för islamoeufori, och de som har denna åkomma, grundat i okunskap och fördomar, kallas, likt islamofoberna, för islamoeuforerna.

Islamoeufori är en irrationell, okunnig hyllning av islam. Den kan yttra sig t ex likt den gjorde hos forna utrikesminister Wahlström och Statsminister Löfven, där den senare gjorde islamoeuforiska uttalanden som: ”Det har ju varit inte minst skriverier och sociala medier om att vi skulle ha kritiserat islam, vilket vi aldrig någonsin har gjort, och vi tänker inte göra det heller. Vi har den största respekt för den religionen.”  (https://www.expressen.se/nyheter/stefan-lofven-vi-har-aldrig-kritiserat-islam/)

Det uttalandet är en euforisk hyllning till islam, som grundas i en djup okunskap om islams antisemitism, antidemokratiska totalitarianism, om dess våldsutövning och om dess antifeminism. Det går enbart att förklara med en irrationalitet hos de islamoeuforiska, där de antingen är okunniga och fördomsfulla, eller har en mekanism som gör dem oemottagliga för kunskap, där de varken har skäl eller vilja att ta del av kunskapen.

Om regeringen nu spenderar pengar för att öka kunskapen om islam, i avsikt att lyckas med att göra landet islamofobrent, då borde denna folkbildning även leda till att kunskapen gör landet islamoeuforrent. Wahlström och Löfven blir ihågkomna som de sista islamoeuforerna och deras islamoeufori får sin givna plats bland de andra obegripligheterna som okunnighet leder till, som islamofobi.

​Den 30 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Staten utvärderar högskolors kvalitetssäkringsarbete. Tills idag har följande fått godkänt: Lunds Universitet, Göteborgs universitet, Uppsala universitet, Högskolan i Jönköping samt Malmö universitet, medan Linköpings universitet fick nöja sig med Godkänt med förbehåll.

Kritiker skriver att detta är New Public Management (NPM) i all sin prydno. Jag är inte så kunnig på NPM, men jag betvivlar att denna utvärdering är ett uttryck för NPM. Det är snarare en triumf av en ålderstigen weberiansk byråkratitanke.

Det är viktigt att notera att granskningen inte avser den operativa verksamheten, dvs forskning, utbildning och samverkan. Den avser inte heller granskning av högskolans producerade effektivitet, t ex att de lyckas skapa goda akademiker i sina utbildningar. Granskningen avser blott en granskning av en del av högskolans administration, den som skall upprätthålla ett kvalitetsstyrningssystem. Notera, återigen, att man inte studerar effektiviteten i styrsystemet, utan blott själva produktionen av styrningen. Man studerar hur systemet ser ut, inte hur det fungerar eller vilka effekter det har.  

Man brukar dela in styrmekanismer utifrån vad de fokuserar, om det är förutsättningen för verksamheten, vilket kallas premisskontroll, om det är procedurer och rutiner i verksamheten, vilket är byråkratisk kontroll, eller om det är resultatet av verksamheten.
Förra gången staten utvärderade, hade de ett system som var inriktat i huvudsak på resultatkontroll, där man granskade studenters examinerade uppsatser, och premisskontroll, där man främst granskade mängden professorer, docenter och doktorer i verksamheten.

Idag granskar man blott byråkratin, och blott en del av byråkratin, dvs vilka regler och rutiner man har avseende kvalité. I vilken mån dessa används i den operativa verksamheten granskas inte, vad jag förstått,. Ej heller om det finns ett samband mellan kvalitetssäkringssystemet och faktisk kvalitet. Och, för att understryka det viktigaste, UKÄ granskar inte högskolornas effektivitet, dvs grad av måluppfyllnad.

Det är oerhört oambitiöst av UKÄ att tillgripa byråkratisk kontroll. Resultatkontroll är förvisso svår att genomföra, men inte omöjlig. I slutändan är inte högskolan till för att producera byråkratiska rutiner, utan goda studenter, god forskning och samverkan.

Men, och det är kanske här kritikerna kan anses ha rätt, UKÄ följer det moderna aktstycket, så väl gestaltat via värdegrunder, att det är viktigare att framstå som att göra rätt, än att göra rätt. Sken framför verklighet. Ja, det är snarare postmodernismens mantra vi ser här, där gestaltningen slår realiteten. Universiteten, förutom Linköping, har lärt sig läxan. Likt en Potemkin bygger de godkända högskolorna upp kulisser av rutiner och system, som lugnar staten. Vad som däremot sker bakom kulisserna, ja, här får vi vara mer ursäktande gentemot Katarina den Stora, som faktiskt trodde att det var som det såg ut att vara. Staten däremot, den VET, att den inte vet vilka effekter på högskolornas effektivitet de granskade systemen har.

Statens granskning ger signalen till högskolorna att det viktiga för staten är inte att de är effektiva i sin huvuduppgift, utan att de har förmåga att bygga byråkrati. Det innebär att rationella högskolor lägger resurser på att bygga och underhålla dessa system. Därmed ger man mindre resurser till verksamheten, för att producera kritiska studenter, framgångsrik forskning och god samverkan. Till detta kommer att dessa kvalitetsstyrningssystem tenderar att öka lärarnas administrativa börda, då saker skall administreras, blanketter skall fyllas i, utvärderingar skall göras. Därmed förbrukas mer av de resurser som kommer verksamheten till del, för att försörja systemen, istället för att driva verksamheten.  

Jag tror att två utfall är möjliga. Duktiga högskolor är duktiga på allt, varför verksamheten inte tar så mycket stryk av kvalitetssystemsgranskningen. I detta utfall påverkar UKÄ inte verksamheten nämnvärt, vare sig positivt eller negativt. Det andra utfallet är att mindre duktiga högskolor lägger ner mer resurser på systemet, och mindre på verksamheten, varför UKÄ:s granskning minskar verksamhetens möjligheter till effektivitet, men upprätthåller effektiviteten i att producera ett kvalitetssäkringssystem. Således är min prediktion att UKÄ:s granskning, i värsta fall, leder till en lägre effektivitet i högskolans operativa verksamhet, medan den i det bästa fallet, inte påverkar högskolornas operativa verksamhet.

Med tanke på att UKÄ:s granskning kostar en hel del, och att den leder till sämre eller inget utfall, så är UKÄ:s aktivitet skatteslöseri, med potential att försämra högskolors effektivitet.

Det går att undersöka, det vi skattebetalare betalar för, goda studenter, forskning och samverkan. UKÄ är ett lättjefullt statligt organ som förslösar skattepengar på en sak, som tyvärr inte är meningslös, utan kontraproduktiv för det som borde vara dess syfte.

​Den 29 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Handelsbankssfären började sitt liv med en dynamisk bankkamrer, Louis Fraenkel, och etablerades vid kriserna under 20-talet och 30-talet, speciellt efter Kreugerkraschen. Därefter har den varit ett starkt maktblock vid sidan om det betydligt större maktblocket, Wallenbergsfären.

Grunden för makten har varit ett korsägande mellan ett industribolag, SCA och ett investmentbolag, Industrivärden, samt genom Handelsbankens arbetarfond, Oktogonen.
Detta korsägande har långsamt brutits upp, där en entreprenör från fastighetsbranschen, som bildat en familjegrupp, Lundbergs, har etablerat sig. Det sista skottet för att avliva den ledarstyrda ägargruppen är när Handelsbanken köper Oktogonens aktier i Industrivärden och delar ut dem till sina aktieägare.

Tidigare har skottet för att avliva ledargruppen varit att Oktogonen inte skulle få mer medel.

Oktogonen är en arbetarstiftelse som fått pengar från Handelsbankens vinst när Handelsbanken gjort övervinster, dvs presterar bättre än sina konkurrenter. Varje anställd har andel i fonden utifrån antal år i banken. När de lämnar banken får de sin andel. Det var en snillrik skapelse av Jan Wallander, en VD som kan sägas inte bara ha räddat banken från förfall, utan också gjort den till en oerhört effektiv bank, med nymodigheter som arbetarstiftelsen Oktogonen och ett effektivt informationssystem som gjorde budgeten arbetslös.

Oktogonen kan också ses som ett förtida alternativ till de senare etablerade löntagarfonderna, dvs ett sätt att få med arbetarna som ägare av företag, och därmed också delaktiga i dess strategi och kapitalbildning. Oktogonen avlövades först genom att man beslöt att den inte skulle få nya medel, utan utdelningen till arbetarna skulle ske omedelbart, dvs den långsiktiga lojaliteten till arbetsplatsen ersattes av en mer modern kortsiktighet, den för året lojale.

Lundberg, denna representant för en gammal kapitalistform, familjen, har, i samverkan med institutionella fonder, dvs manschettknappskapitalismen, därmed dödat både ledarkapitalismen, där företagens ledare hade starkt inflytande, och arbetstagarkapitalism, där arbetarna, om inte hade starkt inflytande, i alla fall hade del i företagets kapitalavkastning. 

Nu skall företagen styras av en Lundberggrupp, som sakta övergår från entreprenörsgrupp till familjegrupp, baserad på nepotism, med understöd från manschettkapitalisterna, dvs tjänstemännen i institutionella fonder, utan insyn och ansvarsutkrävande, utövar en ansenlig makt över företagen.

Mångfalden i den svenska kapitalismen har därmed minskat, då den tredje formen, ledarskapskapitalism, försvinner, medan manschettkapitalismen etablerar sig än starkare, och familjekapitalismens återkomst blir än tydligare.

Det innebär också en triumf för den nyliberala ideologin, där korsägandet alltid varit ett rött skynke som ideologerna länge velat ha bort. De tillsatte t o m en ägarutredning på 80-talet, med det underliggande önskemålet att visa på korsägandets förstörande kraft. Men den lyckades inte. Nyliberalismen fick bida sin tid, men har idag vunnit, dock till priset av att en gammal ägandeform, familjen, som är än mer despotisk och än mindre ansvarsutsatt, än ledarskapskapitalismen, då den inte baseras på ledarskapets meritokrati i en byråkrati, utan på familjens gener, dvs nepotism.

Man kan också notera att Handelsbanksgruppens ledarskapsmakt har upplösts genom politik, där samverkan mellan olika kapital har varit makten som inte kunnat mötas av ledarna i ledarskapsgruppen. Det är inte ekonomin, dvs det är inte en ekonomisk kris i gruppen som möjliggjort, t ex genom nödvändiga räddningsinsatser, upplösningen. Ledarskapsgruppens nedmontering är således inte utslag av en ägargruppers ekonomiska konkurrens på marknaden för företagskontroll där de effektiva ägargrupperna överlever. Det är inte deras ekonomiska effektivitet som sviktat, utan deras politiska och kanske också institutionella ineffektivitet som avgjort.

Den slutsatsen är en tämligen trist slutsats, ty det innebär att vi inte kan ha en tro att det finns en effektivitetskonkurrens mellan ägargrupper och grupperingar, där den vinner som ger de mest utvecklingsbenägna företagen. Ekonomi och utveckling står inte i främsta rummet. Där står politik och makt. Vilket innebär att nyliberalernas seger är en pyrrhusseger, där mångfalden och därmed konkurrens reducerats. 

​Den 28 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kritiska judestudier har sakta börjat växa fram, i skyddet av kritiska vithetsstudier. Som med de kritiska vithetsstudierna, startade det i USA, och medan de kritiska vithetsstudierna först nu anlänt till Sverige, till Stockholms universitet, kommer det sannolikt att dröja något år innan kritiska judestudier kommer till Sverige.

Men de behövs.

Ty överallt där vi kan observera diskriminerande privilegier, där de skapas, utövas och exploateras, måste vetenskapen befinna sig.

Judarna är en priviligierad grupp som exploaterat sina omkringliggande samhällen. Notera att det sannerligen inte handlar om den gamla, sunkna antisemitismen. Den är ju blott ett fördomsfullt avståndstagande från judar. Kritiska judestudier är, till skillnad från antisemitismen, utan fördomar och utan värderingar, varken positiva eller negativa. Kritiska judestudier vinner kunskap genom att studera historien och verkligheten, så som den är, genom de kritiska ögonen.

Den upptäcker att judar är överrepresenterade t ex i finansindustrin, i juvelindustrin, bland förmögna och bland nobelpristagare. Denna överrepresentation tycks komma, visar kritiska judestudier, av att judarna skaffat sig privilegier inom vissa områden i samhället, där de, genom avsiktligt eller oavsiktligt nätverkande inom sin grupp, kunnat utnyttja de andra grupperna och deras oförmåga att organisera sig i stödjande och exploaterande nätverk.

Det är dessa fenomen som studeras i kritiska judestudier. Det är privilegierna och dess effekter som studeras.

Som med all god kritisk forskning, har bakåtsträvande människor reagerat, och reagerat skarpt. Man har, helt felaktigt, kallat studierna för rasism och antisemitism. Man har hävdat att studierna är obalanserade, då de enbart ser när juden haft privilegium, t ex Rothschilds genom deras rikedom, men blundar för de tusenåriga förföljelserna av judarna, som till slut nådde sin kulmen i Förintelsen. Inget kan vara mera fel. Förintelsen studeras intensivt i kritiska judestudier som ett fenomen där privilegierna misslyckades att ge fördelar, vilket lika mycket kan avslöja privilegierna, som när de leder till ohyggliga misslyckanden. Man använder den Foucaultska metoden att genom att studera det uteslutna, vinna kunskap om det inneslutna. Genom studier av privilegiernas misslyckande, nås kunskap om privilegierna.

Kritiska judestudiers forskare har kritiserats för att bilda slutna sällskap. Men det är en nödvändig reaktion p g a den starka politiska, och ja, ibland aggressiva reaktion som kritiska judestudierhar utlöst. Därför har seminarier i kritiska judestudier blivit slutna seminarier, där blott de som förstår betydelsen och innebörden i kritiska judestudier har släppts in. Somliga säger att det är censur och åsiktsförtryck. Men det är i själva verket dess motsats. Ty det är de obildade och fördomsfulla motståndarna till kritiska judestudier, som genom sina aggressioner skapar censur och förhindrar den fria forskningen och debatten.

Det finns de som hävdar att kritiska judestudier går antisemiternas, främst nazisternas och muslimernas ärenden. Ja, det kanske de gör, men verklig kunskap ser inte till vem som tjänar och förlorar på kunskapen, ty kunskapen är berättigad i sig.

Kritiska judestudier har förvisso en agenda, då avsikten är att genom kritik öppna människors ögon för dessa privilegier, och i en värld där alla har lika värde, där palestiniern har samma värde som juden, måste vi ha kunskap om privilegier, för att kunna agera mot ett privilegiesamhälle. Kritiska judestudiers agenda är således god, att avslöja privilegier och därmed möjliggöra deras avskaffanden.

​Den 27 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Abdulrazak Gurnah, född i Zanzibar, flytt till England, där han är akademisk lärare, som, enligt Svenska Akademin ”genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.

Det är onekligen en historiens list, att Storbritannien först genomför kolonialismen, med några positiva effekter, men överlägset negativa effekter. Därefter tar de emot människor från sina forna kolonier, när de, under de befriade, forna kolonierna, inte kan leva i dessa länder. Först ofrihet i det befriade landet, sedan frihet i det ofria landet.

Likt många flyktingar har författaren upplevt svårigheterna som en flykting har i främmande land, det land som tagit emot dem och gett dem frihet. I den vulgära debatten läggs detta fram som rasism, något som läggs som börda på det land som gett flyktingarna mat och frihet.

Har Svenska Akademin med detta pris anslutit sig, i en vilja av korrekthet och att sona sina brott, till den etablerade endimensionaliten, där vithet och icke-vithet är en dimension, som helt samvarierar med post-kolonialism? Denna endimensionalitet innebär att man antingen står på etablissemangets sida, med icke-vithet och hängivelse till den post-koloniala idéen, eller står på den andra sidan, där man fnyser åt detta och kallar det för rasism och faktaresistenta teorier.

Okunnig, som de flesta, om Gurnah författarskap, tar jag mig ändå friheten att utgå från vad andra skrivit om hans författarskap, och vad Svenska Akademin anger i sin motivering.

Berättar han om människor som levde under kolonialismen och dess förtryck? För att sedan, som etablerad lärare i England, skriva om hur flyktingarna från de befriade länderna, levde i fortsatt ofrihet, men nu i det fria landet, som befriade sina forna kolonier?

Det tycks som om dessa människor är dubbla förlorare. De tvingades fly från det befriade landet, där tanken var att människor skulle leva sina liv i frihet, utan kolonialismens tryck. De fick sedan uthärda ett liv i samhälleliga processer som kallas rasism, i landet som tog emot dem och gav dem den frihet som de förvägrades i sina befriade länder.

De tycks vara den eviga flyktingen. Där de var hemma, fick de inte vara, medan där de fick vara, var de inte hemma.

Man kan undra över vad som gör att en sådan författare får en marknad, som gör att han blir så stor att han slutligen uppmärksammas av Svenska Akademin. Det finns många som erfar processer i sina befriade länder som de hänför till kolonialismen. Det finns många som erfar processer i länder där de är fria, som de hänför till postkolonial rasism. Sedan finns det etablissemanget som vill stå på de svagas sida, där de hittat den forna historian med kolonialism, och den moderna utvecklingen, med postkolonialism.

Gemensamt tycks vara kolonialism, en tankefigur som fångar både historia och modern utveckling. Som kolonialism förtrycktes folket i kolonierna. Som postkolonialism förtrycks de i de forna koloniala länderna, som tagit emot dem som flytt från länderna som befriats från kolonialism. Kolonialism tycks vara ett grundämne i de koloniala ländernas atomuppsättning. En dominerande gen i dess DNA.

Men det finns en tredje ståndpunkt som gör att man kan befria sig från endimensionalitetens intellektuella torka. Kolonialismen och postkolonialismen måste beskrivas i sin komplexitet, både dess förtryckande och dess emancipatoriska sida. Förvisso tillämpade kolonialismen slaver, men därvid fortsatte de blott på en praktik som redan fanns på plats. Kolonialismen uppfann inte slaveriet, utan utnyttjade det. Men det var också de som avslutade slaveriet. Slaveriet, som varit så länge förhärskande i Afrika, långt innan kolonialismen, avskaffades av kolonialmakterna.

Rasismen i det postkoloniala samhället må finnas, men det är också det postkoloniala rasistiska landet som öppnar sina portar för flyktingar. Det är de postkoloniala samhällena, som Tyskland, Storbritannien och Frankrike, som attraheras av flyktingar. Där finns mat, husrum, och en frihet och ett försvar av individen, som förnekas flyktingarna i deras forna länder.

Jag skriver ur en egen erfarenhet, där en flykting, som bor under ett tak, finansierat av svenska staten, som får mat, finansierat av svenska staten, som har barn som går på en förskola, finansierat av svenska staten, som med viss rätt är upprörd över den diskriminering som personer som han erfar på den svenska arbetsmarknaden. Förvisso kan man vara upprörd över arbetsmarknadens funktionssätt. Men, det får vara någon ända på offertanken. Alla dessa stekta sparvar som serveras, borde någon gång tysta mun, och istället för att ge energi till offertanken, ge energi till att vara en aktör i samhället.

​Den 26 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

En rapartist mötte det öde som så många andra mött, skjuten med döden som resultat.

Likt mången an. Likt 19-åringen från gänget. Likt den mamman som höll i sitt barn i Malmö. Likt den unga man som försökte ta sig in i en trappuppgång, men avrättades vid porten.

Alla dessa har några saker gemensamt. De är unga. De har på ett eller annat sätt samröre med gäng. En förkrossande majoritet var män. De har alla blivit skjuta till döds.

En sak har de alla gemensamt. De är alla människor. De är bara människor. De är unika människor. Och har därför samma värde.

Men de behandlas oerhört olika. De vanliga gängmedlemmarna får numer en notis, kanske maximalt en halvsida. Ty det är ju bara människor.

Kvinnan som mördades fick mycket större uppmärksamhet. Trots att hon också bara är en människa. Men hon är en kvinna, och de brukar inte avrättas. Och hon bar ett barn i sin famn, vilket ger ett skillingtrycks dramaeffekt, med Hollywoodsk ton. Hon och hennes avrättning var betydligt förmer än de vanliga gängmedlemmarnas avrättning. Hon var förmer än gängmedlemmarna.

På tronen av de avrättade finns numer en avrättad rapartist. Kilometer av spaltmeter skrivs. Delvis om hans musik, som nu slutat, men mestadels om honom. T o m statsministern finner nu anledning att säga något. Inte blott om gängvåldet, som hans avrättning är ett uttryck av, utan om honom, rapartisten.

Ty han är minsann inte bara en människa, en av de som avrättas. Ty han är artist, som har en mängd människor, vältaliga och välskrivande sådana, bakom sig. Som ger honom uppmärksamhet.
https://www.expressen.se/nyheter/barnen-blir-stamplade--som-gangkriminella/

Lika värde kan alla dessa ha, ty de är ju bara människor.

Men de är inte lika värdefulla. Den vanlige gängmedlemmen är snart knappt värd uppmärksamhet. Trots att även han dog. Även han har en mor som sörjer. Vänner som gråter. Men han är blott vanlig.

Betydligt mer värdefull är artisten. Han får uppmärksamhet, långt utanför sin vänkrets och familjekrets.

Lika värde, kanske, men inte lika värdefull.

Låt oss se dessa ord, dessa sanna ord, i alla värdegrundsdokument. "I vår organisation står vi upp för människors lika värde och att människor inte är lika värdefulla"

den 25 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Idag, den 24 oktober, är en dag som borde vara en hågkomstdag. En dag då vi böjer våra huvuden och öppnar våra hjärtan för hågkomsten. På det att det aldrig mer skall ske igen. På det, att intet liknande skall få uppkomma.

Nej, jag skriver inte om Förintelsen, som är den företeelse som anses mest värd att minnas. Jag skriver inte heller om Holodomor, som, skamligt nog inte ges samma hågkomst, ja, somliga vet inte ens vad det är, trots att Holodomor har stora likheter med Förintelsen.

Jag skriver om den 24 oktober, första dagen i slankveckan. Den dagen då tjänstehjonen, främst statarna, fick lämna sin arbetsgivare, för att under en vecka vandra till nästa arbetsgivare. Slankveckans namn kom av att de då inte hade lön, dvs i statarnas fall, främst stat.

Statare var en lantarbetare som arbetade på en gård, med ersättning främst i stat, dvs i jordbruksprodukter, och med ytterst liten penninglön. Stataren var en i stort sett livegen person, som under ett år var starkt bunden till sin arbetsköpare. Kvinnan i statarfamiljen fick inte sällan stå för mjölkandet av kon, en plikt som Ivar-Lo Johansson gav namnet, den vita piskan. Arbetsköparen stod för logi, vilket innebar oanständigt dåliga bostäder, med trångboddhet och drag som vanligt inslag. Låg lön och en varubod ägd av arbetsköparen innebar inte sällan att stataren stod i skuld till arbetsköparen, vilket hindrade den att ens få utöva sin årliga frihet, att byta arbetsgivare.

Statarsystemet avskaffades 24 oktober 1945, efter ett ingånget avtal 12 oktober 1944 mellan parterna på den arbetsmarknaden, under ledning av Gunnar Sträng och Gösta Netzén. Kombinationen av ett mekaniserat jordbruk, som behövde mindre arbetskraft, och den hårda kritiken mot slaveriet på gårdarna, gav dödsstöten åt statarsystemet.

Att hålla folk i träldom, att hålla dem bundna genom låg lön och krediter, att ge dem dåliga bostäder, att på deras arbete bygga ett välstånd för de få, är en tid som måste vara försvunnen, och aldrig mer återkomma.

Statarsystemet var inte likvärdigt Förintelsen i grymhet, men i ovärdighet.

Det är en skam att vi i Sverige inte har den 24 oktober som en dag då vi har slaveriet i Sverige i hågkomst, på det att arbetaren alltid skall behandlas med den värdighet som den har som människa.

Som om någon vill glömma. Som om någon inte vill lära. Som om någon vill låta det undgå oss.

​Den 24 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Neandertalaren dök upp kring 300 000 år sedan. Sedan dök Homo Sapiens Sapiens upp för ungefär 200 000 år sedan. För 30 000 år sedan dog Neandertalaren ut. För 12 000 år sedan kom den agrara revolutionen. För 1228 år sedan stormades Lindisfarne. Upplysningen kom för ungefär 300 år sedan. Demokratin kom för ungefär 100 år sedan.

Det besynnerliga är att i denna stora utveckling presenterade sig den stora guden först hos Abraham som Jahve, för ungefär 4000 år sedan. Sedan presenterade han sig för Jesus för 2025 år sedan, och slutligen hos Mohammed för cirka 1400 år sedan. Därefter har det varit slut med presentationer, i alla fall inför profeter.

Christopher Hitchens har ställt den mycket berättigade frågan, varför satt den där guden still under så lång tid, 196 000 år, och underlät sig att meddela sig till Homo Sapiens Sapiens?

Man kan lägga till ytterligare tre frågor.

Om nu Jahve, Gud och Allah är samma gud, men uppfattad på lite olika sätt av Homo Sapiens Sapiens, varför valde guden, som tigit i 196 000 år för Homo Sapiens Sapiens, att plötsligt bli ivrigt talförd, så att guden talade till tre Homo Sapiens Sapiens, Abraham, Jesus och Mohammed, inom loppet av 2600 år? I relation till 196 000 års tystnad, framstår 2600 år som ett ivrigt pladder.

Förvisso är det märkligt att den allsmäktige valde att tala så ivrigt under så kort tidsrymd, men det är lika märkligt att den inte valde att prata med våra gelikar, Neandertalarna. Varför fick inte de lyssna på guden, och ta till sig gudens moral? Eller guden kanske talade, med neandertalaren hade vett att inte lyssna?

Den tredje frågan gäller moralen, ty guden slår sig ju för bröstet och hävdar att det är hen som kommer med moralen. Men vad i all sin dar hade människan innan Abraham försökte mörda sin son, dvs fick guds kallelse att förkunna hans moral?   

Kanske någon hävdar att människan, för att kunna höra gud, måste ha uppnått en viss utvecklingsnivå? Det skulle förklara varför Neandertalaren inte hörde guden. Den vuxne uppfattar mer och bättre än vad barnet gör. Jordbruket, som ju är en av Homo Sapiens Sapiens mest omtumlande innovationer, hade ju uppfunnits 6 000 år innan guden började att tala. Efter 6 000 år av jordbruksutveckling, och därmed sammanhängande samhällsutveckling, var människan beredd att höra gud.

Men nej, det är ingen god hypotes, ty då skulle ju guden valt att tala till betydligt mer utvecklade Homo Sapiens Sapiens, de som då levde i det vi idag kallar Kina.

Snarare är det mer troligt att både Neandertalarna och Homo Sapiens sapiens tidigare klarat sig bra utan gudens ingripande, varför guden nöjt kunde åse sin skapelse och deras agerande, utan behov av att ingripa. Men för 4000 år sedan höll det på att gå överstyr. Men inte bland Homo Sapiens Sapien som art, ty kineserna klarade sig bra, och stenåldersfolket i norr som nu gled in i sin bronsålder, klarade sig bra och behövde inga moraliska vägvisningar. Men det fanns ett folk som utmärkte sig, med osedvanlig ondska, och därför i stort behov av herrens tukt och förmaning.

Det var semiterna på arabiska halvön, som började vandra omkring, in i Afrika och mot medelhavet och gamla Mesopotamien, där vi européer gärna vill förlägga födelsen av vår civilisation, delvis p g a av vår tro att jordbruket startade där. Semiterna hade tydligen försjunkit i sådant barbari, enligt gud, att de behövde gudens ingrepp. 196 000 års vila var över. Dags att tukta semiterna, tänkte gud och bad Abraham mörda sin son, för att undervisa i och ingjuta lydnad hos de barbariska semiterna.

Så började förslavningen av Homo Sapiens Sapiens. Först med den upproriske Kant kom människan tillbaka till sig själv och sade att jag minsann har Förnuft. Jag klarar mig med det, ty jag vågar tänka själv. Då sällade sig den moderna Homo sapiens Sapiens till sina forna urfäder och till Neandertalarna, de som klarade sig utan guden. Och semiternas ondska var över, för den gången. Sedan kom 9/11.

​Den 23 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mannen utdelade över 40 knivhugg mot kvinnan, hans före detta fru. Ett bestialiskt mord som han nyligen dömdes för, med straffet livstids fängelse och utvisning.

(Ja, någon kan gärna få förklara hur jurister, som borde hålla sig med ett exakt språk, kan tänka att man efter att avtjänat ett livstidsstraff kan utvisas. Om nu inte jurister tror på ett liv efter döden, då spöket efter mannen skall utvisas.)

Mannen hävdar att han själv inte är skyldig till den gärning hans kropp gjort, då han hörde inre röster. Den som hör inre röster är antingen religiös, t ex Abraham som hörde en inre röst som sade till honom att mörda sin son, eller är på annat sätt vansinnig. Man genomförde därför en rättspsykiatrisk undersökning på honom. Man fann inte att han var allvarligt psykiskt störd, varför han fick bära fullt ansvar för sin handling.

En man i en annan svensk stad attackerade människor med kniv, där de blev skadade, men lyckligtvis fick behålla livet. Även här hävdade mannen att han hörde röster. Fler sådana attentat har förekommit, där attentatsmannen (aldrig en kvinna) vägleds i sitt mordiska dåd av inre röster.

Nu kommer den utmanande frågan. Jag hörde en komiker uttala den, men har tyvärr glömt bort vem komikern var. Och, uppriktigt sagt, jag minns inte om frågan var exakt som den jag nu levererar. Men det förringar inte frågans starka relevans och ögonöppnande förmåga.

Varför säger de inre rösterna att personen skall döda en eller flera människor? Varför säger den inte t ex att mannen skall gå in på Coop, till dess salladsbuffé, där folk tar olika ingredienser för sin lunch, och sätt sig och skita i salladsbuffén?

Att driva en kniv i en människa eller att skita i en salladsbuffé är bägge vansinniga dåd. Varför säger inte den inre rösten: Gå och skit i Coops salladsbuffé.

Vad är svaret på frågan?

Jo, det som är genuint vansinnigt är att skita i salladsbuffén. Där finns ingen mening, inget synligt, begripligt syfte med handlingen, varför den är genuint vansinnig. Det finns inget tankemönster, ingen rationalitet, ingen ideologi som kan motivera en sådan handling. Att skita i salladsbuffén är genuint vansinnigt.

Att skada eller mörda människor är inte vansinnigt. Det finns en mängd tankemönster och ideologier som tillhandahåller motiv och logik för en sådan handling. Det finns ett utbud av ideologier som gör den handlingen ytterst rationell. Nazism, kommunism och de abrahamitiska religionerna inte bara motiverar, utan t o m förhärligar dödandet av människor.

Du skall inte dräpa, säger det femte budordet. Men det finns en mängd undantag. Att döda den förstfödde sonen är acceptabelt, som ett medel att befria ett folk från en egyptisk tyrann. Att döda de människor som bor på en plats som guden gett till ett annat folk är acceptabelt. Att döda den som inte är som du, muslim, den som inte tror på guden allah, är acceptabelt.

Således är dräpande av människor inte vansinnigt, utan en rationell handling, medan att skita i salladsbuffén är irrationellt och genuint vansinnigt.

​Den 22 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Socialdemokratin skapades av, byggdes av och fick sin styrka av arbetare. De krävde arbetets rätt. De var demokratiska socialister som delade marxismen som teoretiskt grund med kommunisterna. Marxismen hävdar att samhällen drivs av produktivkrafterna som i interaktion med produktionsförhållandena, dvs klassamhället, ger samhället dess dynamik. Arbetet i produktionen och arbetaren i klasskampen har en central ställning och uppgift. Den ekonomiska teorin vilar på arbetsvärdeläran, den som hävdar att en produkts värde kommer av mängden arbete lagt i produkten.

Värderingsmässigt innebär detta att arbete är samhällets centrala punkt, men också individens centrala punkt. Ty det är genom arbete som människan deltar i samhället, det som tidigare kallades av socialdemokrater 'att göra sin plikt'. Det var genom arbete som individen erövrade rättigheter. Gör din plikt, kräv din rätt, var slagordet. Förvisso hävdar socialdemokraterna 'allas lika värde', men det går inte att undkomma att värdet står i relation till individens bidrag. Då arbetet är så centralt för värdet, innebär ’lika värde’ att samhället skall vara beredd att ge individen möjligheter till dess värde, dvs ge arbete. Rätten till arbete är därför inte bara rätten till inkomst, för att kunna köpa sitt bröd och betala sin hyra, utan innebär också rätten att få vara en samhällsbidragande individ, det som ger individen rättigheter.  

Arbetet har således en central plats i den demokratiska socialismens ideologi. Och har haft en central plats i socialdemokratin.   

Men nedslående uppgifter kommer idag från Timbro.
https://timbro.se/smedjan/darfor-gar-nasta-val-att-vinna-pa-arbetslinjen/

De har frågat folk om hur viktigt det är för den svarande att kunna försörja sig själv genom arbete. De har också frågat hur viktigt det är att andra försörjer sig genom arbete. Tabellen här visar hur stor andel som svarat Mycket viktigt, på de två frågorna, fördelade på deras politiska sympatier. Den sista kolumnen visar relationen mellan vikten av Jag och Andra, där ett värde lägre än 100 visar att de anser att det är viktigare att andra försörjer sig genom arbete än de själva.
 
SD och Moderaterna utmärker sig genom att ha högst andel på de två frågorna. De utmärker sig också, likt L, att anse att det är något viktigare att andra arbetar, än dem själva. KD har hög andel, men anser det viktigare att de försörjer sig själva genom arbete, än att andra gör det.

För en socialdemokrat borde det inte vara ’Mycket viktigt’ utan ’Självklart’ att både jag och andra försörjer sig genom arbete. Bägge frågorna borde ha fått 100%.  Men nej. Blott 80% anser att det är mycket viktigt att själv försörja sig, och 70% att andra gör det.

Socialdemokraterna intar en mellanposition i lättjans tabell, där V intar en föga hedervärd andra plats, medan Mp intar första platsen i lättjefullhet och exploatering av samhället. Blott 44% och 43% anser att det är mycket viktigt att andra försörjer sig genom arbete. Mp må få tycka det, men V, som har haft marxismen som grund, har glidit ifrån sin ursprungliga lära och ideologi så mycket, att de inte ens är, som socialdemokraterna, en svag relik av sitt forna jag.

V och Mp är lättjans och exploatörernas partier, där andra skall skapa det som alla skall leva av. Det är de, inte Moderaterna, som man kunde förvänta sig då de borde organisera överklassen och vara rentierernas parti, som är de reellt existerande rentiererna. Socialdemokraterna tycks vara på samma utförslöpa, att förneka arbetets värde, för samhället och för individen.

Jag struntar i lättjans och exploatörernas partier, men socialdemokratin har ett stort ideologiskt och värderingsmässigt arbete framför sig, för att lyfta upp sina anhängares värdering av arbetets absolut centrala plats i samhället och för individen.

För en demokratisk socialist, för en socialdemokrat, måste det vara, inte ’Mycket viktigt’, utan ’Självklart’, att arbetet är en absolut rättighet och en skyldighet. Till 100%!

Den 21 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Auschwitz, Weinstein och nu R Kelly.
https://www.svd.se/den-varsta-sexforovaren-advokaten-stott-pa

R Kelly är en R&B-artist som nu fälls för en mängd sexbrott, som begåtts under 25 års tid. Weinstein var en filmproducent som 2020 dömdes för liknande brott, sexbrott begångna under en mängd år.

Auschwitz var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger. En av de stora frågorna kring detta läger har varit vad de omkringboende och vad de allierade visste om lägret och vad de hade kunnat göra för att förhindra Förintelsen i lägret. Blundade, eller snarare, höll de omkringboende för näsan, för att undvika att tvingas erkänna insikten vad som försiggick i lägret? Blundade de allierade för meddelandena om Förintelsen, för att ostört kunna bedriva kriget mot nazisterna?

Den stora frågan är vad som hade kunnat göras mot Förintelsen i lägret om man öppet hade medgett vad man visste eller anade.

Samma fråga drabbar fenomenet Weinstein och R Kelly. Det har framkommit att människor i deras omgivning visste om de sexuella övergreppen. Men det skulle dröja mer än 20 år innan kunskapen blev så öppen att den gav skäl till det rimliga, att lagföra brottslingarna.

Det finns tre aktörer i detta. Förövaren, han som visste vad han gjorde och som förövade brotten. Offren, som visste och som i många fall lät förövaren gå på, för att hon var rädd för att berätta, då förövaren hade en uppburen position som skulle innebära att hon blivit förklarad persona non grata. Eller som lät det pågå då hon vann på det, t ex ett filmkontrakt.

Men den viktigaste frågan gäller omgivningen, de som visste eller som vart alla fall anade vad som försiggick. Utan den tigande, accepterande omgivningen, hade brottet kommit till domstolen betydligt tidigare och färre offer hade skapats.

Omgivningen, som visste eller anade, lät det hålla på. Kanske för att de själva skulle drabbas om de agerade, då den övriga omgivningen kunde förväntas straffa den som gjorde det publikt. Kanske för att omgivningen hade den där groteska föreställningen att en karlakarl är en man som sexuellt tar för sig, där antalet utnyttjade kvinnor är ett mått på hans manlighet. Eller för att man ansåg att den som ger sig in i leken, dvs offret, får leken tåla. Eller för att man ansåg att offren var fullt införstådda med spelet och att offren hade gjort sin kalkyl, dvs att de i själva verket inte var offer, utan utnyttjade den tillgång de hade, deras kvinnlighet, för att nå sina mål.

Förvisso är förövaren brottslingen. Kanske är en del av offren medbrottslingar som medvetet deltog i brotten för att vinna något. Men allt detta hade inte varit möjligt utan omgivningens tigande acceptans. Likt Auschwitz.

Denna insikt drabbar oss alla. Vad vet jag idag om något som inte är acceptabelt, men som tigs undan, som blundas för? Vad kan jag göra? Vad bör jag göra? Är jag del i en tigande acceptans för att inte förlora något, eller för att vinna något?     

I min lilla värld har liknande händelser inträffat. Därför kan jag säga: Personalavdelningen på Linnéuniversitetet har en skuld, ty den visste, men gjorde intet! Medan vi andra, för att inte drabbas av ytterligare utredningar om rasism, teg offentligt, men gick bakom gardinerna och varnade och förhindrade. 

​Den 20 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

I en artikel (https://www.svd.se/hogerextrem-61-aring-verkar-inte-i-vakuum ) skriver Shora Esmailian om hur extremism samspelar med mer normaliserad politik. Hon skriver om glidningen moderaterna gör, och kanske än fler, mot ståndpunkter som tidigare betraktades som extrema, och om hur högerextremister därmed kan få mer näring och legitimitet från denna normalisering.

Kanske vi står inför en starkare extremhöger, där en del av deras tankegods, kanske inte normaliserats, men kanske inte ses som så extremt. En glidning, en obehaglig glidning.

Av skäl jag tror mig förstå, som jag tidigare skrivit om, det endimensionella Sverige, så lyckas inte eller kanske vill inte Shora presentera hela bilden av glidningar. Ty det finns en annan glidning som också har öppnat upp för en normalisering av extremism.

Idag bjuds företrädare för den extrema religionen islam in på ett sätt som varken kristna och judar gjorts i modern, sekulär tid. De får förekomma med sina symboliska demonstrationer som kassörskor i varuhus och apotek, och på sjukhusen som sjukvårdare. Ett annat uttryck för normaliseringen visade Annie Löf när hon först skrev i ett twittermeddelande med anledning av ett muslimskt terrordåd, "bekämpa islamism", men som hon sedan, inom loppet av 25 minuter, ändrade till "bekämpa extremism"

Detta är tecken på en normalisering och legitimering av en religion, som har fräna uttryck och hemska konsekvenser. Denna normalisering, precis som Sverigedemokraterna normaliserar högerpositioner, öppnar för mer extrema muslimer. Inte att de blir fullt ut normaliserade. Det blir inte heller de högerextrema. Men de får en mer accepterad, om än inte full status.

Acceptansen av islam är därför samma process som acceptansen av de främlingsfientliga. Det innebär en glidning i värdeskalor som ytterst hotar både vårt fria samhälle och vår demokrati, ja, det som var det goda Sverige, fritt från nazister och abrahamiter, som i frihetens namn fick hållas, men hemma, i sina kyrkor, moskéer, synagogor och källarlokaler.  

Notera att bägge positioner står på de svagas sida. De främlingsfientliga står på den svenska underklassens sida, på den som får se sina döttrar misshandlas och våldtas. De islambefrämjande står på den underordnade muslimska befolkningens sida, speciellt de muslimska kvinnorna, de, som paradoxalt ses som de mest underordnade, trots att de är den enda gruppen i samhället som har privilegiet att demonstrera sin livsåskådning med synliga symboler, på platser som annars är fria från religiösa och politiska uttryck.  

Etablerandet av främlingsfientlighet och islam i samhällsrummet är samma process av acceptans av extrema positioner som undergräver frihet och demokrati, och som gör samhället mer utsatt för våld och förtryck.

​Den 19 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

- att vara byggnadsarbetare, om man av religiösa skäl inte kan bära en hjälm?

- att vara övervakare av offentliga simbassänger om man inte kan simma?

- att vara lärare på universitetet om man har torgskräck som innebär att man inte kan vara i samma lokal som fyra personer?

​- att vara taxichaufför om man saknar körkort?

- att arbeta i en bank om man vägrar befatta sig med sedlar och mynt, då man anser dessa vara djävulens medel?

-  att inte vaccinera sig om man vill arbeta i äldreomsorgen?

Den 18 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I begynnelsen var mannen. Sedan, med hjälp av Simone de Beauvoir, genom hennes bok, ’Det andra könet’, upptäcktes det som inte var man, dvs dess negation, och gavs namnet kvinna. Därvid vilade vi i logikens trygga famn, med A och icke-A, där A inte samtidigt kan vara icke-A.

Sedan kom de bi-sexuella, som frankt hävdade just denna omöjlighets möjlighet, att de var både A och icke-A. De kunde förvisso fått hjälp av Hegel, som med sitt alternativ till motsägelselagen sade att motsägelselagen är statisk, och därför overklig, ty verkligheten kännetecknas av utveckling, den han fann i dialektiken, där motsatserna förenas i ett Aufhebung, som vi inte har ett bra svenskt ord för, men som innebär en förändring där de tidigare motsatserna förenas, på en högre nivå. Men dialektiken var inte till nytta för de bisexuella, eftersom de frankt hävdade att de var på samma nivå, de var människor, men ändå förenade motsatserna.

Idag angrips logiken av de som hävdar att de är asexuella. De säger att man eller kvinna, men även man och kvinna, är meningslösa begreppspar, då de asexuella är varken eller.

Men logiken kan få leva, en aning, då det finns de som hävdar att de befinner sig i motsatsparets spännvidd, där kön erkänns som kategorisering, men att de är det tredje, det utelämnade, varken A eller icke-A, utan en negation av dikotomin A och icke-A.

Som forskare tvingas man leva i logikens tyranni. Har man en kategori A, finns alltid icke-A, som står mot A, och som inte är A. Det blir ett endimensionellt tänkande, där det skapas blott en dimension, A som sträcker sig till icke-A. Men samtidigt öppnar denna tyranni för en upptäckarglädje, t ex när man finner ut flera dimensioner. Så trodde jag först att det fanns oberoende och beroende styrelseledamöter, men strax fann jag att beroendet hade minst två dimensioner, socialt och kognitivt, vilket innebar att en ledamot samtidigt kunde vara socialt oberoende, dvs utan någon annan social relation till t ex ägarna, men kognitivt beroende, då de hade t ex samma utbildning, på samma anstalt, och därför tänkte likartat om strategi.

Det är därför utbrytarförsöken från logiken, samtidigt som man behåller logiken, som är så potentiellt belönande. Däremot går det knappast att bryta sig ur logiken och stanna utanför den. Hegel lyckades, men det är få, ja, ingen i dagens seriösa vetenskap, som lyckas med det.

Återstår att se om jag lyckas, ty jag tycker mig kunna visa på att ägaren styr sin ledning, men att den styrningen baseras på den uppfattning ägarna fått om företaget, vilket de fått av ledningen, som således skapat en bild av företaget hos ägarna, och därmed av vad som behöver ledas. Således, ledningen styr ägarnas uppfattning om hur ledningen behöver styras. Vem är det då som styr?

Fråga dig därför alltid, om något är presenterat som någonting, och absolut inte som någonting annat, som dess negation, om det finns något tredje och om det finns något som gör att det som framstår som en motsats, inte är en motsats. På så sätt kan du vända logikens tyranni till något kritiskt utvecklande.

​Den 17 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

En idag 96-årig kvinna var anställd som sekreterare i ett förintelseläger under Andra världskriget. Då var hon 18 år. Hennes arbetsuppgifter var sekreterarens. Det finns inte några bevis för att hon mördat någon. Hon ställs inför rätta i Tyskland. Brottet är Medhjälp till massmord under Förintelsen.

En idag 100 år gammal man var lägervakt vid ett koncentrationsläger under kriget. Han ställs inför rätta, anklagad för att medvetet och medvilligt ha deltagit vid morden av 3500 fångar. Bevis för mord finns inte, blott att han var där när det skedde.

Man begär av dessa två, att dessa två skulle ha protesterat, eller inte ha varit på platsen. Rättens tanke tycks vara att närvaro innebär att man deltog i Förintelsen.

Man anser att de skall plikta för att ha varit på en plats där ett brott begicks. En närvaro som var för över 75 år sedan. När de var 18 år.

Detta är inte sannerligen inte rättvisa enligt moderna måttstockar. Detta luktar av blodshämnd och av unken, primitiv abrahamitisk rättslära, öga för öga, tand för tand.

Det är djupt förståeligt att individer vill utkräva hämnd, blodshämnd, mot de oerhört grymma handlingar som gjordes i Förintelsen. Men, moderna stater skall häva sig över individens primitiva längtan efter blodshämnd. Den skall inte vilja dricka hämndens varma blod.

Att de varit på platsen för Förintelsen, därom tycks inte finnas tvivel. Men hade de avsikten att vara delaktiga i Förintelsen? Deltog de aktivt i dödandet? Och, likt Biskop Brask, kunde de säga: Härom är jag nödd och tvungen?

För mig framstår de som viljelösa individer som bara råkade ha det arbetet de hade, som inte var hängivna Förintelsen, utan som hade lyckats få ett arbete.

Låt oss istället anta att de var hängivna nazister, som med skum kring munnen, pläderade för, men själva inte deltog i Förintelsen. Då är de indirekta ansvariga för Förintelsen eftersom de befrämjat den aktivt. Hade de fångats in 1945, kan vi förstå att de skulle fällas för delaktighet i Förintelsen. Men är det rimligt att en människa, som begått ett brott för 75 år sedan, skall plikta ansvar för den handlingen? Människan som rä 75 år äldre, är ju sannolikt inte samma människa som fanns för 75 år sedan.   

Nej, det finns ingen moralisk eller förnuftig rätt att dra dessa inför tinget. Den enda rätt som finns är blodshämnden och den barbariska, abrahamitiska oförlåtligheten, öga för öga, tand för tand.

Det är förmedeltida barbari att dra dessa inför rätten. Det är abrahamitisk, barbariska rättvisa.

​Den 16 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Antisemitism, enligt en undersökning utförd av Ipsos, på uppdrag av ’Action and Protection League’ (APL), fanns följande andel svarande i olika länder på om de hade en negativ inställning till judar: 335 Grekland, 25% Polen och Ungern, 11% Tyskland, 8% Frankrike, Storbritannien 3% och Nederländerna 2%. Notera följande: Om de svarande förstått frågan som avseende judar, då är det ett mått på antisemitism. Om de svarande förstått frågan som avseende judendom, då säger den inget om antisemitism.

Det verkar dock vara förstådd som antisemitism, ty de fick svara på om de trodde att det fanns ” ett hemligt judiskt nätverk som påverkar politik och ekonomi i världen”. Ja, svarade 58% i Ungern, 34% i Slovakien.

Det är en vanlig föreställning inom antisemitismen, att judarna har gaddat ihop sig, mot alla andra, för att styra och ställa. Ja, jag har själv sett hur judarna träffas och umgås. Precis så som svenskarna som bor i Spanien, träffas för att äta Kalles kaviar och stämma upp i en traditionell sång, Helan går, precis före det starkt ceremoniella intagandet av snapsen. Varje folks benägenhet att samlas när de bor i främmande land, för att erfara en del av behaget i sin egen kultur, görs i judarnas fall till en indikation på deras ondska och avsikt att styra världen. Det är inte judarnas tendens att göra som alla folk, att samlas, som är det speciella, utan att hatet mot judarna använder den allmänna folkliga tendensen som ett tecken på deras antisemitiska läras riktighet.

Antisemitism, dvs en föraktfull attityd mot individer som hävdar sig som judar, är ett mång-tusenårigt problem hos mänskligheten som dagligdags drabbar judar, och som varje dag måste bekämpas.

Däremot!

På Förintelsekonferensen togs frågan om Förintelseförnekandet upp som ett uttryck för antisemitism, och därför något som inte bara skall bekämpas med demokratins metoder, dvs debatt och öppenhet, utan med det totalitära samhällets metoder, förbud och att göra det brottsligt att hävda att Förintelsen inte skett. Så vänder sig den positiva kampen mot antisemitismen till det totalitära och avskyvärda, yttrandeförbud.

Envar har rätt, självklart, i ett fritt demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, att hävda att jorden är platt. Vi andra skrattar gott åt det då bevis för jordens sfäriska form är övertygande. Detsamma gäller förnekandet av Förintelsen. Det finns övertygande bevis som gör ett förnekande blott till en löjlighet. Däremot är omfattningen av Förintelsen något som, med all rätt, debatteras. Även inriktningen på Förintelsen måste vara uppe på bordet, ty vanligast är att folk tror, men således inte vet, att Förintelsen rörde judarna. Ty även romerna omfattades av Förintelsen.

Antisemitismen är farlig på flera sätt. Först som uttryck för förakt mot judar, och som skäl för att angripa judar. Men också för att dess existens motiverar totalitära åtgärder, som åsiktsförbud. Och, för det tredje, att det hemska i antisemitismen leder till att den fullt berättigade kritiken och fördömandet av judendomen med svårighet kan genomföras, då de obildade, de dumma och de med en politisk agenda, hävdar att sådan kritik är antisemitisk.

Men, hav inget tvivel. Judendom och antisemitism är bägge uttryck för en primitiv, barbarisk påhittighet hos människor som inte förstår bättre. Den som mördade judar i förintelselägren var lika omänsklig och barbarisk som abraham, när han villigt anstiftade mordet på sin egen son. Mänskligheten behöver sannerligen inga barbariska tankevärldar, som antisemitism eller judendom. Men de skall bekämpas med demokratins vapen, debatten, som här, med det fria ordet. Inte som hävdades på Förintelsekonferensen, genom att förbjuda XXXXXXX XXX XXXXXXXXXXX XX XXXXX (Jag följer här Förintelsekonferensens ambition att censurera)

​Den 15 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Man skall sätta upp mål och sträva efter att uppnå dem. Sådan är den rationella sången.

Men man uppnår aldrig sina mål. Aldrig är man nöjd. Man kämpar med en artikel. Läser allt som är skrivet och mer därtill. Filar på teorin. Och skriver om och om och om igen. Man kämpar med artikelgranskarna, bemöter deras kritik och ändrar så lagom att både granskarna och man själv kan stå ut. Man får acceptansbrevet från tidskriftens redaktör.

Man firar acceptansbrevet, helst med champagne. Men man är inte nöjd.

Man ser alla brister i artikeln. Tänker på allt man kunde ha gjort bättre. Bara man hade haft tid. Man konstaterar att den förvisso blev tillräckligt bra, ty den blev ju tryckt. Men den blev inte bra. Den blev bara, ja, den blev BARA tillräckligt bra. Den blev inte BRA.

Detta till trots, börjar man på nästa artikel. Med samma mål. Och karusellen börjar om igen, med samma slut, otillfredsställelsen att artikeln inte blev bra.

Men numer kan jag lugna er som är otillfredsställda av ert arbete. Ni som bara gör tillräckligt bra arbete. Ni gör något som är bra arbete. Men ni kan inte se det. Inte just nu.

Jag har min avhandling liggande i källartoalettens tidningshög. Där bläddrar jag i avhandlingen. Och nu, år 2021, 31 år efter dess publicering, 32 år efter dess slutförande, tycker jag förvisso att den som helhet blott är tillräckligt bra, men att den innehåller delar som är riktigt bra. Ja, som är mycket bra. Delar som är BRA!

”Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller.” Något som Goethe lär ha skrivit, men som oftast förknippas med Hegels återgivande, i hans Rättsfilosofi. När Anden når sitt fullbordande, når man insikten. Den som förvisso fanns tidigare, men inte som insikt.

Lägg därför undan dina artiklar och återkom till dem när du erfar att din Ande är större. Då kan din Ande erfara dina insikter, de du hade, men inte insåg. Då inser du att somt är BRA.

​Den 14 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

Förintelsekonferensen i Malmö är en stor händelse, där Förintelsen uppmärksammas, men kanske också åtgärder beslutas som innebär …ja vadå? Blir det åtgärder mot rasism, mot antisemitism, eller mer omfattande åtgärder mot grunderna för det som skapade Förintelsen?

Ty, om konferensen handlar om Förintelsen, vad handlar den då om?

Förintelsen innebar att nazisterna 1.) identifierade en grupp av människor, 2.) utifrån deras genetiska ursprung, där man 3.) menade att gruppens individer hade gruppegenskaper som var menligt för samhället, och 4. att de därför skulle utrotas. Förintelsen är med denna definition, en fråga om exkludering baserad på rasism.

Förintelsen anslöt till, och var det värsta uttryck för antisemitism som vi hitintills skådat. Och vi har sannerligen skådat mycket, ty människors påhittighet inom antisemitismen, allt från att judar åt barn till att de förgiftade vattenkällor, har varit imponerande. Under tusentals år.

En Förintelsekonferens kan välja att fokusera på Förintelsen som abstrakt fenomen, enligt min fyr-definition ovan, dvs på den som uttryck för rasism. Eller att fokusera på antisemitismen, dvs Förintelsens konkreta innehåll, judarna.

I tidningsartiklar berättas att man vill berätta om judars liv och traditioner på konferensen. Det är att göra juden till fokus. Det låter ju rimligt, med tanke på att det var juden, och zigenare, som mördades under Förintelsen.

Men Förintelsens rasism var att skilja ut juden, att sätta den sidan om, och sedan ge den ofördelaktiga egenskaper, som man hävdade innebar samhällets elände. Om man på Förintelsekonferensen demonstrerar judars liv och traditioner, då gör man just det som Förintelsen började med, det som är nummer 1 i min definition. Genom att göra Förintelsekonferensen till ett skyltfönster för judar och deras liv, gör man samma sak, urskiljer judarna.

Kanske det är nödvändigt, ty judarna har en historia av förföljelse. En oerhört viktig fråga för Förintelsekonferensen måste vara: Varför förföljs judar? Både för att förstå varför just de förföljs, men också för att förstå hur förföljelser av befolkningsgrupper kan uppstå.

Det är emellertid också en delvis obehaglig fråga, ty den kräver att man måste fundera på om det verkligen krävs två för en tango, antisemiten och juden, eller om det räcker med en, antisemiten?

Men tänk om man hade haft en konferens som fokuserade på det allmänna i problemet, rasismen och Förintandet av den andre? Ty, förvisso är det angeläget att försöka bli av med antisemitism, men det är väl också angeläget att man blir av med rasism, dvs 2.) i definitionen ovan, och än mer generellt, att vi blir av med att urskilja folk, dvs 1.) ovan, och dess ohyggliga konsekvenser, dvs 4.) i definitionen?

Hade jag fått tala på konferensen, hade jag nämnt judarnas gud som den Förste och den Störste Förintaren, men som inte gjorde 1.), dvs urskiljande, utan som behandlade alla lika, dvs dränkte alla, förutom en familj, i Syndafloden. Jag hade noterat att judarnas största högtid, där man firar ett av denna djupt rasistiska guds illdåd, då han lät mörda alla förstaföda söner, vars föräldrar inte bestrukit dörrposten med lammets blod. Jag hade avslutat den delen med att påminna om hur Moses folk mördade och fördrev folken i landet de fått av sin gud.  

Därefter hade jag berättat om Stalins terror, där han t ex identifierade en grupp, kulakerna, som skulle Förintas. Hur muslimernas grundliteratur pekar ut ateister som människor som skall förgöras med eld.

Jag hade slutat med min tro och övertygelse, som jag anser vara empiriskt baserad, att totalitära ideologier, vare sig de är rasistiska eller ej, i grunden bygger på ett Vi och Dem, där några av ’Dem’ är så eländiga och förstörande för det goda samhället, att de skall förgöras.

Förintelsen grund finns således i både antisemitismen och i totalitarianismen. Det senare innebär att frånvaron av tolerans för den andre, är grunden för förintandet av den andre, vare sig det är en jude eller zigenare, en socialist, en företagare, en ateist, eller någon som råkar bo på en plats som är helig för den totalitäre.

​Den 13 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Som uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem har jag fått lära mig att inte sticka ut, att vara ödmjuk, att aldrig slå sig för bröstet, att hänvisa till tur och till andras betydelse för något som skulle kunna betecknas som en prestation, att arbetet i sig, ansträngningen, har ett värde i sig som ger dig arbetets värdighet, och att du alltid befinner dig i sammanhang där du beror på andra, viket förvisso ger andra skuld till dig, men framför allt, att du står i skuld till andra.

Jag upplevs av andra, har jag förstått, som oerhört individualistisk, ja, kanske t o m egoistisk. När jag kämpade mot den ideologiska indoktrineringen på Högskolan Kristianstad, gjorde jag det själv. Jag försökte inte samla medarbetarna på institutionen och få med dem på min kamp. Jag skrev själv den för mitt avsked så avgörande debattartikeln och undertecknade den blott med mitt namn. Hade jag varit kollektivistisk, hade jag låtit den gå runt bland medarbetarna och försökt få fler att underteckna den. Hade jag fått med dem, hade jag skickat in den, och då hade den kanske fått större genomslag, och hade kanske inte kunnat fungera som grund för avsked. Hade de inte velat underteckna, då hade jag lagt den åt sidan, som ett misslyckat försök till att motstå den akademiska förstörelsen.  

Men jag har deltagit i många forskningsprojekt, där jag aktivt, kanske ibland avgörande, varit skribent i artiklar. Oaktat mitt bidrag har jag hävdat det socialdemokratiska, lite tur, men framförallt att andra deltagit, som gjort framgången. I dessa aktiviteter har jag, tror jag, och  hoppas jag, har jag aldrig tagit åt mig äran själv, utan alltid med de andra. Jag har varit en del i ett sammanhang som gett framgången. I det tycker jag mig varit kollektivistisk, på ett socialdemokratiskt sätt. Däremot har jag alltid varit noga att antyda individers relativa bidrag till artikeln genom vilken ordningen författarna presenteras. Kanske det framstår som paradoxalt, men även om man erkänner att man arbetat tillsammans, att alla varit mer eller mindre avgörande för resultat, kan det finnas omständigheter som gör att en framstår som mer bidragande än en annan. 

Det som framstår som individualistiskt i mitt agerande, t ex min debattartikel, anser jag inte är uttryck för individualism, utan är ett resultat av mitt sätt att leva som professionell, och därmed som pliktföljande. Att protestera mot ett hot mot akademisk frihet är en professors förbannade plikt och skyldighet. Den som tiger, t ex för att den inte får med sig andra i protesten, för att en protest kan skada den själv, t ex att bli avskedad, den har svikt sin plikt, och är därför inte värdig sin titel.

Detta, den absoluta plikten, vet jag andra har utnyttjat hos mig. De har informerat mig om andras plagiarism, varvid jag agerat, så som plikten påbjuder, anmält…och fått obehag av anmälan. Ett obehag mina informatörer undkommit genom att utnyttja mig, och min pliktkänsla, som instrument.

Plikt står således inte i ett spänningsförhållande till individualism och kollektivism. Den kan ge intrycket av individualism, men hänför sig varken till individen eller till kollektivet, utan till det rätta. Förvisso så som individen tolkar det, och därför har ett individualistiskt drag. Medan tolkningen av plikten är individualistisk, är inte motivationen individualistisk.

Jag satt en gång i ett konferensrum, och erfor stor ..ja, vad skall man kalla det, … arbetslycka? Jag var med i en grupp som jag och vi kallade Engagerade clubben, EC, där vi firade en publikation med champagne. Över oss, tyckte jag, svävade samtidigt en gemensam känsla av att vi hade presterat, men också att vi hade turen att ha varandra, som tillsammans kunde prestera den publicerade artikeln. Det fanns en ödmjukhet mot varandra, där ingen var förmer än de andra, utan det fanns ett vi, det som hade gjort artikeln.

Blott ett undantag kan jag tänka mig. Ett gemensamt ögonblick, ursprungligen baserat på tur, där jag förvisso hade bidragit, men där all prestation utfördes av den andre. Det var de två gånger, när min kvinna födde de två barn, där jag förvisso hade varit delaktig i att starta processen, men där all prestation utförts av henne.

I alla andra sammanhang kommer lyckan av en prestation genom gemenskapen, den kollektiva gemenskapen.

​Den 13 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin