Ida Karkiainen, ett SSU-stjärnskott från Haparanda, riksdagsperson sedan 2014, som nu blivit civilminister, får löpa gatlopp p g a att hon gjorde den nazistiska heil-hälsningen när hon var 16 år, för att hon varit i sällskap där vit-makt-musik spelats och för att hon har en sambo som spelat, eller spelar, i ett band där det på ett foto visar att det hänger en sydstatsflagga i deras replokal.
https://www.expressen.se/nyheter/nya-ministern-ser-ut-att--gora-hitlerhalsning-talar--ut-om-sin-okanda-bakgrund/

Ida angrips inte för vad hon gjort under sina 7 år som riksdagsperson. Hon angrips inte för vad hon sagt. Hon angrips för en heil-hälsning som gjordes när hon var 16 år, och för sin närvaro i särpräglade miljöer.

Detta är hycklarnas afton. Det är hycklarnas dans kring sin guldkalv, hyckleriets guldkalv.

Ty!

Den som aldrig gjort Hitlerhälsningen må tala. Vi andra tiger. Jag har gjort hälsningen och jag gör fortfarande hälsningen. Den är, för mig, ett utmärkt starkt argument för att visa på det totalitära, på det förtryckande. Visst är det smaklöst och det passar sig inte i alla sammanhang. Men det är ett starkt uttryck av avståndstagande.  

Tigandet, ja acceptansen av de andra totalitära symbolerna är smaklöst. Hitlerhälsningen symboliserar nazismen. Den knutna handen kommunismen. Den knäböjande bedjande muslimen islam. Den bedjande vaggande juden. Den handknäppande bedjande kristne. Samtliga utför sina symboler. Samtliga företräder dessa symboler de mest vidriga ideologier mänskligheten har uppfunnit. Samtliga företräder ideologier som mördat, slagit, förnedrat, bedrivit folkmord. Jag tror inte Ida håller med mig, ty hon måste ju, som riksdagsperson för sossarna, vara politisk korrekt, men en fanatisk demokratisk socialist, som jag är, kan inte se en kvalitativ skillnad på dessa fem ideologier, då samtliga vänder den demokratiska socialistens grundvärdering i demokrati och jämlikhet ryggen. För mig är det lika upprörande att se heilandet, som att se de andra symbolhandlingarna. Därför är det blott ett obildat, och i grunden, ett etablissemang som inte har en stabil demokratisk grundvärdering, som gör skillnad på nazismen och de andra ideologierna. Att heilandet juridiskt sett kan vara hets mot folkgrupp, är blott ett uttryck för hyckleriet, att lämna de andra hetsarna, muslimerna, judarna, kommunisterna och de kristna, fria från sitt blodiga ansvar.

Ida, som kvinna, är inte en funktion av vare sig sin sambo eller sin vänkrets. Hon är en självständig kvinna. Om hon varit på fester där de spelat Ultima Thule, säger det något om någon på festen och dennes musiksmak. Kanske det säger något om den personens politiska värderingar. Men om Ida säger det intet. Om hennes sambo spelar i ett band, där sydstatsflaggan hänger i replokalen, säger det något om bandet, kanske om sambon, men inget om Ida. Om någon fotograferat mig, när jag satt i en av mina bästa vänners pojkrum, där vi satt för att dricka oss aningen berusade innan vi åkte till danspalatset Jägersbo, hade man sett mig vid sidan om en naziflagga. Den vännen var nämligen, vad man borde kalla plastnazist. Han beundrade nazisternas marscher och deras symbolerna, men var tämligen okunnig om deras politik, annat än att hans naziflagga retade gallfeber på hans farfar, som var traditionell kommunist, dvs Apk:are, och som han bodde hos, eftersom hans föräldrar övergett honom. Om någon fotograferat mig när jag läste i Lund, skulle det dyka upp foton på mig tillsammans med ett gäng moderater. Ty min bästa vän i början i Lund, var moderat. Medan jag var socialist, ja, t o m SSU:are. I min skivsamling finns Nationalteatern. Jag har rest runt, och besökt många synagogor, på utsidan, då jag vägrar ta på mig kippan för att få komma in, tillsammans med min judiske vän. Idag röker jag vattenpipa med några muslimska vänner. Men inget av detta gör mig till nazist, moderat, jude, muslim eller kommunist.

Se vad jag gör och vad jag säger. På det skall ni döma mig. Det ligger nära det Martin Luther King önskade, att se till individens karaktär. Att se hudfärgen, att se en fryst bild, utan sammanhang, och på en 16-åring, är att gå fördomens väg. Utan att det minsta besväras av hyckleriets barlast.

Drevet mot Ida är hycklarnas afton.

​Den 7 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I ekonomi antas ofta den hyperrationella människan, den som vet allt och även vet sina preferenser, och kan därför fatta ett optimalt beslut. På den människan bygger föreställningen om den fria marknaden och dess förträfflighet.

På detta kryddas anrättningen med antagandet att människan har blott en moral, blott ett mål, blott en handlingsgrund, att berika sig själv, att främja sin egennytta. Det som sker, det sker för att individen främjar sin egennytta.

Allt som sker är rationellt. Hallelulja, ropar Pangloss!

Men så krackelerade bilden av den rationella personen. Givetvis inte i ekonomin, utan i politiken.

Palme blev överraskad av priset på en liter mjölk. ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om.” blev uttrycket, som Hasse Alfredsson gjorde populärt i stugorna.
https://www.youtube.com/watch?v=DbGOk8stMdA

Okunnighet styr landet, muttrade folk. Som om kunnighet, dvs ekonomens fullständiga allvetare, skulle vara det rimliga antagandet.

Idag läxas Miljöpartiet upp för att de inte meddelade talmannen att de tänkte lämna regeringen om budgeten faller. Ty om de lämnar regeringen, har ju regeringen fallit och då faller dess ledare, statsministern. Riksdagen behöver utse en ny regeringsbildare. Alltså lämnar Magda in sin begäran om entledigande.

Klart som korvspad?

Nej, jag tror faktiskt att detta skeende kunde ske, inte p g a några djävulska taktiska spel, utförda av mycket rationella aktörer. De som idag kan förklara skeendet utifrån taktiska överväganden, spelar upp ett skådespel av högt rationella, allvetande aktörer.

Men allt kan också ha varit ett skeende där folk agerade rationellt, utifrån vad de trodde gällde. Men utvecklingen fick en gång som inte förstods före av aktörerna, att det fanns inslag som dök upp, som man var tvungen att behandla på ett visst sätt, efter att ha funderat och tolkat. Efteråt kunde de flesta säga att ’Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om’.

Det är lätt att, utifrån ett utfall, se ett specifikt strategiskt agerande som föregick utfallet. Som om aktörerna agerade rationellt strategiskt i den faktiska situationen. Vilket de kanske gjorde. Men i efterhand visade det sig att det strategiska agerandet inte var så strategiskt, utan rent av dumt. Vilket man inser. I efterhand.

Den som vet priset på en liter mjölk kan skratta eller fnysa åt den som inte vet priset. Medan den som inte vet priset, står där som en dummerjöns. Trots att det var fullt rationell och mycket vetande. Men inte med exakt den kunskapen.

Samtidigt vill sällan folk medge att de inte är så rationella och att de saknar kunskap, varvid de fjättrar sig i en myriad av förklaringar och tolkningar som bara understryker att de borde göra det enda rationella, vilket är att medge: ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om.”

​Den 6 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vi vet att hälsan stiger med inkomsten. Beror det på att de som är smarta, tar hand om sin hälsa och tjänar mer, dvs att skillnader i agerande beror på att det finns skillnad på människor? Eller beror det på att fattigdom ger dåliga beslut, dvs att skillnader i agerande beror på skillnader i förutsättningar, dvs att människor är lika, men agerar olika beroende på omständigheter?

Socialisten hävdar att människor är lika, men p g a omständigheter, befinner sig i olika situationer, som ger olika beslut och handling. Ju högre lön man ger en arbetare, ju mer kommer arbetaren att agera som de med höga löner, dvs äta bättre, röka mindre och röra sig mer.

Här kommer tanken om basinkomst in. Basinkomst är att varje invånare, p g a att den är invånare, skall ha en basinkomst, oaktat sitt bidrag till samhället genom utfört arbete. Därmed säkrar man människor en inkomst, som gör att de inte riskerar att komma i fattigdom, och därmed fatta den fattiges beslut.

För en socialist låter det som en ljuv sång. Äntligen är vi på väg att avskaffa klassamhällets dåliga sidor. Och kanske få en del av de mer tilltalande sidorna, t ex en önskan att stiga i klass genom ökat bidrag till samhället, som kommer genom ökad ansträngning.

Jag får ta mig en rejäl fundering kring basinkomst. Ty den är förvisso lovande, men lovar den inte för mycket, och förstör den inte ett grundläggande fundament i samhället, viljan att tillhöra samhället genom att ge sitt bidrag?

Kanske basinkomst lovar för mycket, då hälsosamma beslut kommer först på en inkomstnivå som är så hög, att samhället inte klarar att bära utgiften. Om basinkomsten är den lägsta inkomsten möjlig, för att på så sätt inte konkurrera ut låglöneyrken, då är fortfarande inkomsten på en nivå att den sannolikt inte ger positiva beslut.

Men kanske det inte är den låga inkomsten som ger de dåliga besluten, utan risken i den låga inkomsten? Inför risken att även förlora den låga inkomsten, agerar människan på ett ohälsosamt sätt. Basinkomsten tar då bort risken och rädslan, varför besluten blir bättre. Men i Sverige finns ett säkerhetsnät som egentligen ger en basinkomst, om än från olika källor. Men hos oss finns också en skriande skillnad i levnadssätt och dödlighet beroende på främst inkomst. Således kan det inte vara riskmomentet som ger de dåliga besluten, utan just den låga inkomsten. Vilket basinkomsten aldrig kan ta bort.

Viljan till samhället består i att du gör din plikt och därefter erhåller rätten till samhällets resurser, främst statens resurser. Blott den som arbetar skall äta. Man skall inte ligga andra till last. Så kan jag fortsätta med de uttryck som de gamla socialisterna hade, för att betona arbetets värde och ge arbetaren råg i ryggen, så att den kunde kräva sin rätt.

Basinkomsten tar bort stimulansen, att ha viljan till samhället, att vilja ge sitt bidrag. Basinkomst är därför ett individualiserande förslag, som ger individer utan insikten att samhället består av individer som ger till samhället av sitt arbete. Basinkomsten är därför det helt atomära, singulära samhället, som blott består av individer, och saknar de människor som agerar tillsammans, till gagn för varandra.

Socialisten, med sin hängivenhet för människans kollektiva kraft, kan därför inte acceptera basinkomst.

​Den 5 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har sett ett hart när oändligt antal filmer om nazismens terror. Jag har läst om nazismen, om dess sagovärld, om dess härjningar, så som den tillämpades i Tyskland. För mig är det en fullständig självklarhet att bekämpa nazism. Visst var flertalet nazister vänliga människor. Visst kan man säga att den tyska nazismen inte var den sanna, utan att tyskarna hade missförstått den. Att den riktiga nazismen är god och en fredens ideologi, bara den tillämpas av nazister som rätt förstått nazismen. Visst, kan jag säga, ty en av mina bästa vänner i ungdomsåren sade sig vara nazist. Han, som inte kunde slåss, inte kunde döda en fluga, och inte förstod varför nazismen var så negativ mot judar. Men, trots det exemplaret av en nazist, bekämpar jag nazism.

Idag läser jag och ser filmer om islam. Hur islamister, eller, varför byta namn på dem, hur muslimer begår de mest horribla brott. I filmen Sabaya (https://www.youtube.com/watch?v=nK9iuSdcNyw) visas hur modiga människor fritar kvinnor från ISIS. ISIS kallas terrororganisation. Visst, det är sant. Men det är lika sant att det är en muslimsk organisation som tar ut alla svängar som islam möjliggör. Fredliga, vettiga muslimer, säger att ISIS förstått det fel. Ja, kanske det, men ändå inte. ISIS sätt att förstå är ett sätt som man kan förstå islam på, ty islam är en våldsam religion, där våldet ligger nära, i texter, predikningar och handlingar. Det viktiga att notera är att våldet finns där, inte främmande, inte förnekat, inte förkastat, inte motarbetat, utan det finns där som potentialitet. ISIS är därför en muslimsk organisation, som utövar den terror som islam möjliggör. Och sannerligen och bevisligen inte förhindrar.

När jag ser mig om idag, ser jag en total nolltolerans för nazism. Hur snälla än nazisterna kan vara. De accepteras inte. Deras symbol, svastikan, är t o m förbjuden. Nazism är en förföljd ideologi. Med all rätt.

Den andra våldsamma och totalitära ideologin, islam, förföljs inte. Den tolereras, ja, t o m accepteras, vilket det accepterade bärande av dess symboler visar på.

Jag, som ständigt och generöst upplyser om de totalitära ideologiernas fasor, däribland numer den idag härskande våldsideologin, islam, blir betecknad som islamofob, som likt en rättshaverist tjatar på. Folk anser att jag har fått en ideologisk tic, ett reflexmässig beteende, som därför kan benämnas fobi.

För mig är det förunderligt att nazismen är ideologi non grata, medan islam är en tolererad, ja accepterad, t o m en inbjuden ideologi.

Filmen Sabaya visar det som borde vara överraskande, att det inte är FN som utför de humanitära uppdragen i ISIS’s slavläger. Det är enskilda människor som utför det humanitära uppdraget. Hur kan FN ha abdikerat från en av sina huvudsysslor, att befrämja humanism och skydda de oskyldiga från krig och terror?

Jag må ha ett antiislam-tic. Medan världen tycks ha dess motsats, ett islam-tic, som ryggradsmässigt ger acceptans av islam, med hänvisning till en helighet, att det är en religion. Som om det totalitära, dess antisemitism, det våldsamma och dess sexism, kan få förekomma, bara man kallar det religion. Men vad i all sin dar är skillnaden på att tillbe en osynlig gud eller en synlig führer?

Fara i samhället kommer inte genom dem som utför vidriga dåd, utan genom den tystnad, den passivitet som andra, de som ser bort, de som säger att det är missförstånd, att utförarna av de vidriga dåden har missförstått allting. Det är vad jag lärde mig genom alla böckerna och filmerna om nazismen. Och har fått höra, att vi inte skall glömma.

Men? Om vi inte skall glömma, vad är det vi inte skall glömma?

Därför bekämpar jag islam varje sekund. Jag glömmer inte.

​Den 4 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Portugal förbereds lagstiftning som säger att det är förbjudet för en arbetsgivare att ta kontakt med sina anställda utanför ordinarie arbetstid, blott med undantag för speciella nödsituationer. Det kan låta gott, då det eviga arbetet inte är något att sukta efter.

Om mig går det en historia, där jag läxade upp en doktorand för att den ville vila sig lite från sitt arbete och gick på bio en lördag, istället för att avsluta arbetet, som andra väntade på. Jag blev irriterad och hävdade att det inte var upp till doktoranden att välja bio, då färdigställandet av arbetet var en plikt, och en förutsättning för andra, som väntade på det.

En annan gång var forskargruppen jag var medlem i, igång under julhelgen, för att hinna med att färdigställa ett paper för ett konferensinskick. Den gången gick ingen på bio, utan flödet av arbete var väl koordinerat och fungerade. Papert blev accepterat för presentation på konferensen, och senare publicerat.

Jag brukar, med lite skämt, men med mycket allvar, hävda att en akademiker har semester när den inte arbetar. Med det menas att man gör vad som måste göras, och kanske lite till, och därefter kan man ta rast. Varje gång jag åkt på konferens i USA, har jag lyckats få med mig doktorander på att åka en sväng i USA efter konferensen, under en vecka.  Inte mycket arbete blir då utfört, kanske något, men framför allt är det sk semester. Det vill säga, man har semester när man inte arbetar.

Idag försörjs jag delvis av pension och delvis av ett forskningsprojekt. Men jag arbetar på paper om redovisningsmanipulation, om styrning av kommunala bolag, om familjeföretagets styrelse, om ideologi i massmedia, om studenters moraliska orientering, om kritik av bolagsstyrningsforskningen. Jag håller föredrag om människans drivkrafter, hur man skriver vetenskapliga paper, om styrelsekompensation och om moralfilosofi. Jag bedömer paper för olika vetenskapliga tidskrifter.

Den absoluta merparten av mitt arbete är oavlönat. Det är nog där distinktionen måste göras. Akademikerns arbete är inte ett lönearbete, utan ett liv. Ett liv som inte slutar på fredagen och börjar på måndagen, utan som är ständigt. Det är därför jag betraktar folk med misstänksamhet som säger ’skönt att det är fredag’ ty den har ett lönearbete, men inte ett akademiskt arbete, dvs ett liv.

Jag borde därför hitta en bättre term för de insatser jag gör som akademiker, ty att kalla det för arbete kan föra tanken till lönearbete, det som börjar på måndagen och slutar på fredagseftermiddagen, och som avbryts under fem veckor under sommaren, då betitlat semester. Arbete kan du avsluta för att gå på bio. Akademiskt arbete kan inte avbrytas för bio.

Jag kan därför inte ha mitt akademiska liv tillsammans med en person som hävdar den portugisiska lagen, att inte få kontakta personen under helgen, ty den lagen omfattar blott lönearbete och inte akademiskt arbete.

​Den 3 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En forskare måste publicera i vetenskapliga tidskrifter. Dessa har en benägenhet att föredra studier som visar på signifikanta resultat. Dessa signifikanser kommer genom p-värdet på en variabel. Det är detta som kallas tidskrifters signifikans-bias.

Det innebär att en forskare kör sitt material i ett statistikprogram. Får den signifikans på den variabel som dennes teori pekat ut, är allt frid och fröjd, och arbetet med artikeln kan fortsätta.

Men blir det inte ett p-värde under 0,05, då är variabeln inte signifikant, och tidskrifterna kommer att vara ointresserade. Därför fortsätter forskaren som fått insignifikans på sin variabel att fortsätta sitt analysarbete. Den kan försöka förändra variabeln, genom transformeringar eller genom att relatera den till någon annan variabel, dvs utföra en multiplikation eller division. Blir det då signifikans, fortsätter arbetet med artikeln.

Men blir det försatt insignifikanta resultat står forskaren inför ett moraliskt dilemma. Eftersom sådana studier har deduktionen som föredöme, att man har en teori som producerar en hypotes som testat genom att faktorerna i hypotesen operationaliseras till variabler, kan en korrekt studie endast genomföras där man testar de variabler som teorin pekat ut.

Men man kan köra hela datamaterialet på kors och tvärs, för att någonstans hitta en signifikans. Hittar man en signifikans, då vänder man på forskningslogiken och försöker hitta en teoretisk förklaring till signifikansen. När den är hittad, så skriver man sin artikel, men under sken att den är deduktiv, dvs att man började med teorin, som sedan testas. Medan man i själva verket gjort det motsatta, det som kallas induktion, att se mönster i ett material. Detta kallas HARKing, ‘Hypothesizing After the Results are Known’, dvs hypoteser efter att resultaten är kända.

Men signifikansjakten glömmer bort det som är det väsentliga, inte att variabeln är statistiskt signifikant, utan att effekten är signifikant, dvs att det statistiska sambandet har någon som helst betydelse.

Statistisk signifikans innebär att beta-värdet, dvs lutningen på linjen, inte sannolikt kan vara 0, dvs ingen lutning. Men en lutning, vilken som, men som är sannolikt skild från 0, är förvisso signifikant statistiskt sett, dvs lutningen är sannolikt inte 0, men lutningen kan vara utan betydelse. Det är här beta-värdet kommer in, dvs hur stor lutningen linjen har. För att något skall ha en betydelse, måste lutningen ha en betydelsefull lutning. Inte bara vara skild från 0.

Därför skall man inte stanna vid en signifikant variabel, utan fråga om beta-värdet spelar roll. En korrekt bedömning av en statistisk analys kräver därför att man först granskar p-värdet, för att se om det är statistiskt signifikant, och sedan granskar beta-värdet, för att se om det är betydelsefullt.

Det senare görs nästan aldrig. Därför finns det mycket forskning med signifikanta resultat som är insignifikanta, i betydelsen av att vara betydande.

​Den 2 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Du kör ute på Österlen. Du passerar en skylt för de bästa Kiviksäpplen. Du stannar och köper några kilo. Du kör vidare. Då passerar du en skylt som berättar om de bästa lammkotletter som tänkas kan. Du tänker att de fått ett kort, men lyckligt liv på Brösarps backar, och stannar och köper något kilo.

En månad senare är du återigen ute på Österlen. Du minns att du köpte goda äpplen och goda lammkotletter. Du vill upprepa bägge inköpen.

En holländsk doktorand, Rachelle de Vries vid Wageningen University, har funnit att det är mer sannolikt att du minns var du köpte lammkotletterna, än var du köpte äpplena. Vårt minne tycks bättre lagra minnen av kaloririk mat än kalorifattig. Experiment visar att detta kaloriminne fungerar likartat i olika kulturer. Det antyder att det inte är inlärt, kulturellt betingar, utan att det är evolutionärt betingat.

Det är inte svårt att förstå att den människogrupp som strövade omkring på savannen, kunde lättare överleva om den mindes var den fann den rika maten, djuren, än den fattigare maten, frukterna. Vår överlevnadsförmåga är starkare om vi kan finna den starka maten. Vi är kodade till kaloririk mat.

Detta kaloriminne gav oss överlevnadskraft på savannen. Men idag ger det feta människor med åtföljande hjärtproblem. Vårt DNA, som stått oss bi så länge, har inte hunnit med i svängarna, ty vi är vandrande DNA-strängar, vilka förändras ytterligt sakta. Men, om sjukvården inte lyckas helt och fullt, kommer de kaloristinna DNA-bärarna att lyckas sämre med sin fortplantning och dö tidigt, varför framtidens människa kommer att ha tappat förmågan att bättre minnas platser för kaloristinn mat.

Evolutionen har programmerat oss. Evolutionsinspirerade teorier om mänskligt agerande pekar ut beteenden som sannolikt, i alla fall delvis, sprungna ur evolutionen, dvs ligger djupt i vårt DNA. Genom oss som individer, agerar vårt DNA

Men människan är, trots allt, oerhört flexibel i sin beteendeuppsättning. I grunden tror många av oss på det som filosoferna har tjatat oändligt om, att vi är fria. Existensen av moral pekar på att vi är fria, och därför hittar på normer som begränsar oss. Inom ramen för vårt DNA är vi fria att agera, endast begränsade av våra normer.

Men här kommer de institutionella teorierna in, varav de värsta är identitetsteorierna, som säger att människan är en kulturvarelse, som kan programmeras till att vara rasist, eller antirasist, att vara animalist eller vegetarian. I dessa teorier tycks människan vara helt formbar. Men det är inte filosofernas fria människa som institutionalisterna berättar om, utan om den människa som fått inpräntat ett kulturellt beteende från dag 1, dvs den helt och fullt socialiserade människan.

Mot institutionalisternas socialt präntade människa, står evolutionens människa, där det naturliga urvalet lagrat reaktioner och beteenden i vårt DNA. Mannen kör som en idiot, inte för att han fått lära sig det sedan barnsben, utan för att mannen, i sitt DNA, är programmerad att ta risker, då det gav ökat överlevnadsvärde, inte för den specifika mannen, utan för den grupp han tillhörde. Kvinnan tar lägre risk då hon som individ är viktigare för gruppens överlevnad än en specifik man eftersom hon kan föda blott ett försumbart antal barn relativt antalet barn en man kan ge upphov till.

Således, när du kör på Österlen är du ett DNA, en kulturellt bestämd individ, med frihet. Dessa tre krafter slåss om utrymmet att få påverka ditt agerande. Därför kan den sista kraften, friheten, förmå dig att strunta i inköpen och istället köra ner till Haväng, för att njuta havets skönhet.

​Den 1 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kulturskolan är den subventionerade utbildningen i kultur för barn och ungdomar, som framför allt sker i musikens form. Den kan vara kostnadsfri, men som i allmänhet medför en kostnad på cirka 1200 kronor per år och elev.

Enligt en rapport (https://sverigesradio.se/artikel/barn-med-hogutbildade-foraldrar-gar-oftare-i-kulturskola ) är barn och ungdomar till högutbildade föräldrar överrepresenterade i kulturskolan, där 80 procent av eleverna hade minst en förälder med eftergymnasial utbildning och en majoritet (>60%) var flickor.

Är detta utfall ett resultat av en fri vilja, där föräldrar och deras avkomma suttit vid köksbordet och vägt för- och nackdelar, och därefter valt att delta eller ej delta? Gör underklassen ett medvetet val, baserat på någon form av kalkyl eller värderingar, att kultur inte är för dem?

Liberalen måste rimligen anse att varje förälder är rationell och gör ett fritt val. Underklassen, i deras värld, utmärks därför av att välja bort kulturutbildning.

Socialisten tror mer på den rationellt begränsade människan, som begränsas i sin rationalitet av omständigheter. Underklassen väljer inte bort kulturskolan, ty den har inte möjligheten att välja kulturskolan. Den kanske avfärdas som ’inte för sådana som oss’? Den avfärdas då man tycker sig se att telningen hellre hänger med kompisar. Kanske de ser de 1200 kronorna som en alltför stor budgetbelastning relativt värdet av att dess telning lär sig spela valthorn.

Den välutbildade föräldern konstaterar att ett kilo Estrella originalchips, om man köper 81 påsar, med 40 g i varje påse, kostar 65,62 kronor per kilo, varför kulturskola under ett år motsvarar 1,5 kilo chips i månaden. Deras egna barn får inte äta så mycket chips, varför de anser sig spara in den utgiften, vilket alla kan göra. Och därmed finns budgeten för kulturskolan även hos underklassen. Socialisten anmärker att det kanske är lätt att spara in på chips, delvis p g a alla de resor man företar sig, som tar upp ens tid, skidresan till Frankrike, semesterresan till Italien, och den traditionella operaresan till Stockholm.

Om argumentet är att kulturskolan inte är för sådan som oss, då kommer vi nära det som socialisten anför, om förutsättningar för val. Kulturskolan skall inte sitta passivt och vänta in valen. Den skall ut och möta eleverna, och helst också föräldrarna, och ge dem en möjlighet att välja. Den skall visa upp sig så att föräldrarna känner att det är en skola för deras telning som de kan välja eller avstå från.

Medan liberalen sitter passiv och väntar på valet, att de mer resurser att välja, skall välja, kräver socialisten av staten att den skall ge människorna möjligheten att välja genom att vara aktiv. Staten skall se till att människorna upptäcker statens möjligheter.

Undersökningens resultat visar förmodligen att kulturskolan är ineffektiv i sitt demokratiska uppdrag, att möjliggöra för alla att få välja. Den är som vilken liberal som helst, som lättjefullt sitter ner och åser de starkas val.

​Den 30 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​I flerfamiljshus finns oftast tvättmöjligheter i en eller flera tvättstugor. Tidigare var det självklart med tvättstuga, då utrustningen var stor och dyrbar, varför privata tvätterier i lägenheterna var otänkbar. Med större inkomster, större lägenheter, och mindre tvättmaskiner, minskade användningen av tvättstugor, till förmån för privat tvätt i lägenheten. Idag finns dessa villkor för privata lösningar fortfarande på plats, men med ökande insikt i energikonsumtion och materialkonsumtion, inses att privat tvätt i lägenheten är miljösvineri. Därför borde trycket på tvättstugor öka.

Det kollektiva ersattes av det privata, och blott den bekvämes hyckleri kan hålla tillbaka en återgång till det kollektiva gentemot det privata i framtiden. När det gäller tvätt.

Soptömning var tidigare centraliserad, till ett upplag utanför huset. I moderna lägenhetshus kom sopnedkastet. Det var semiprivat, då det fanns en lucka på varje våningsplan, men väl man släppt sin påse i nedkastet, behövde man inte hantera soporna mer. Men idag är soptömning i flerfamiljshus kraftigt kollektiviserat. Envar skall skilja på soporna i fler och fler fraktioner inne i bostaden. Där jag bor, i Öllsjö i Kristianstads kommun, har vi 11 fraktioner, som skall sparas i bostaden och sedan bäras till soptunnorna, som ännu är privata. De som bor i lägenheter får bära ut sina sopor till små hus, där allas soptunnor står, och där lägga soporna i respektive soptunna. Det finns områden där denna hantering fungerar illa, vilket brukas skyllas på misslyckad integration. Så kollektiv är sopsortering att dess framgång är en funktion av kultur och anpassning.

Vi lever numer i ett samhälle som framstår som starkt individualiserat. Vi väljer individuellt vilket företag som skall vara vår elleverantör, vem som skall besikta vår bil, vilket apotek vi använder, vem som skall ta hand om våra pensionspengar. Etablerandet av marknader, med det individuella valet, ger ett intryck av stark individualisering.

Men soporna och tvätten, under miljötänkandet, det nödvändiga, för vår natur och för vårt klimat, tycks leda oss mot en ökad grad av kollektivisering.

Marknaden för liberalens individualisering tycks krympa. I alla fall när det gäller våra smutsiga kläder och våra sopor.

​Den 29 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

I en genomgång (utförd av Acta Publica) av anmälningar som regioner gjort av läkare, där regionerna, dvs läkarnas arbetsgivare, anmält att läkarna kan anses vara en fara för patienterna, är fyra grupper överrepresenterade. Utländska läkare, hyrläkare, manliga läkare och äldre läkare.

Utländska läkare kan vara en fara då de kan ha sämre utbildning, eller annan utbildning än den som anses av regionerna vara den som krävs för att verka som läkare. Det kan också bero på att de utländska läkarna inte känner till och förstår det svenska sättet att bedriva sjukvård.

Hyrläkare är inte så förvånande, då där vinsten och det korta kontraktet går in, riskerar alltid kvaliteten gå ut. Vi känner det från bilbesiktningen och från skolan. Men regionerna kan också se hyrläkare som en främmande, ovälkommen, men tyvärr nödvändig fågel i boet. Hyrläkarna kanske granskas mer noga, bl a med utgångspunkt att kontraktsformen, med korta kontrakt och profitintresse, sänker kvaliteten hos utföraren och därför kräver hårdare granskning av köparen.  

Manliga läkare är i större utsträckning en risk för patienterna. Ja, vi vet att män har högre risktolerans, är mindre noggranna och har lägre byråkratisk arbetsmoral, dvs vilja att följa regler. De agerar kanske både slarvigt och självständigt i relation till regionernas regler, varför de blir mer anmälda. Kvinnor följer regelboken till punkt och prickar. Det behöver inte innebära att det finns en skillnad i verklig patientfara, men oviljan att följa den byråkratiska kontrollen kan vara en signal för regionen om dålig kvalité även i patientrelationen.

Äldre är farligare för patienten är yngre. Det är märkligt utifrån tanken att läkare är professionella, där ju professionalism erhålls genom utbildning och erfarenhet, varför man förväntar sig att en äldre läkare är mer professionell i sitt agerande än en yngre. Å andra sidan baseras professionalism på vetenskaplig kunskap, där yngre har den färskare kunskapen, vunnen genom den nyligen genomgångna utbildningen, varför de kan agera mer professionellt än en äldre, som inte läst någon forskningsartikel de senaste 20 åren. Men även här kan regionen, som anmälare komma in. Med erfarenhet från mitt eget avsked från Högskolan Kristianstad, och vid vilken ålder jag blev avskedad, kan det vara så att äldre läkare blir mer utsatta för regionerna, då äldre läkare agerar just professionellt, dvs utifrån sina normer och erfarenheter, och inte lydigt följer direktiv från regionens administration. Att inte vara lydig leder till korrigeringssamtal på Högskolan Kristianstad, och kanske anmälan av Regionen i sjukhusmiljön.

Undersökningen, som redovisas i tidningarna, och som gärna extremhögern redovisar, då den visar att utlänningar anmäls mer, kan således användas för att granska läkarna, men också för att granska anmälaren, regionerna. En anmälan om patientfara innebär inte att patienter är i fara. Det innebär att en part anser att patienter är i fara. Det är således inte patienten som är i fokus, utan organisationens upplevelse av patientfara som är i fokus.

Kanske en inhyrd, utländskt utbildad, äldre manlig läkare är ett faktiskt patienthot. Eller så agerar den personen på ett sätt som inte förstås, eller som ogillas av regionen.

​Den 28 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

Vid början av 1900-talet avslutades barndomen vid konformationen, då man var 12-13 år gammal. Därefter blev man småvuxen, som skulle vara beredda att arbeta.

På 50-talet etablerades ungdomen som begrepp, och briserade fullständigt som fenomen på 60-talet, vilket var den tid som började efter konfirmationen och som började lida mot sitt slut när familjen skulle etableras, kring 20-21 års ålder.

Själv erfor jag ungdomens tid som tydligast då jag fyllde 15 år, vilket var den ålder då jag fick ta helt ansvar för mig själv, genom att jag kunde röra mig fritt p g a att jag hade en moped.

Ungdomens tid tenderade att utsträckas i den mån man gick på universitet. Åldersbegreppen är ju delvis beroende på klass, då det sannolikt var mer arbetarnas barn i början på 1900-talet som blev småvuxna efter konfirmationen. Arbetarna, som skaffade familj i 20-årsåldern på 60-talet, blev därmed vuxna, medan deras utbildande kamrater i samma ålder, höll kvar ungdomen.

Idag tycks åldersbegreppen flyta omkring. Idag föreslår man att en 12-13 åring skall få avgöra vilket kön det vill tillhöra, vilket måste betraktas som ett vuxet beslut. Här tycks det äldre begreppet finnas kvar, att den oansvariga barndomen upphör vid konfirmationsålder och man blir småvuxen.

Ett annat förslag är att rösträttsålder skall sänkas till 15 år, dvs att man då, när jag erfor att jag blev ungdom, skall vara vuxen uppgiften att avgöra Rikets framtid.

Juridiskt gäller idag att man är vuxen att ha sex vid 15 års ålder, att man är vuxen att rösta och lära sig att mörda vid 18-års ålder, men att man först vid 20-års ålder är vuxen att handla sprit på systembolaget.

Däremot, när det gäller aktiviteten att mörda, då har ungdomen upphört att finnas till. Enligt Aftonbladet är polismördaren Sakariye Ali Ahmed ett barn. Han var 17 år när han avrättade polisen med en kulsprutepistol.  
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/7djXVw/fler-barn-kommer-att-domas-till-fangelse )

Detta ’barn’ har tidigare varit dömd för diverse brott, bl a dömdes han då han var 15 år, för ett mordförsök. Då definierades han av domstolen som ungdom, eftersom han dömdes till ett års ungdomsvård.

Aftonbladet har således åldersmässigt degraderat polismördaren från domstolens ungdom, till tidningens ’barn’.

Aftonbladets beteckning av polismördaren som barn är löjeväckande, och hade kunnat läggas till högen av löjligheter och trams, om det inte hade varit för misstanken om den retoriska avsikten. Ty, vad vill man förmedla när man betecknar en 17-årig polismördare, en upprepad brottsling, med stor våldsbenägenhet, som ’barn’? Barn är ju, enligt rättssamhället, och sannolikt också enligt folkmedvetandet, att betecknas som oansvariga för sina handlingar. De anses inte vara vuxna uppgiften att förstå vad de gör. Sådana är barn, och skall därför tas omhand. Det finns inget straff att dela ut, ty barnet förstår inte vad det gör. …även om vi kan tänka oss någon form av straff, som vägledning för barnet.

Aftonbladet vill placera polismördaren i kategorin av de som skall tas omhand, som skall ombesörjas, som skall förmås att inse vad den gör. Som ett barn. Men en 17-åring vet vad den gör, även om vetandet kan vara säreget. När man är 17 år vet man vad döden är. Man förstår vad en skjutning är. Ja, polismördaren visste vad han gjorde, han sköt, och visste att döden kunde vara resultatet.

Polismördaren är inget barn, utan fullt vuxen uppgiften att agera som ett monster. Den mer riktiga frågan som skall ställas är om samhället skall stå risken för hans existens i samhället. Han återfaller i mordförsök, där han nu senast lyckades. Frågan man måste ställa sig är inte om han är ett barn, utan om han skall ha livstids fängelse. Men inte som straff, utan som skydd för oss i samhället. Kan risker för hans återfall, dvs nya mordförsök och mord, väga lättare än hans rätt till frihet, efter avtjänat straff? Kan man hävda att han har rätt till frihet, men vi har inte möjligheten att ge honom den, på det att andra inte skall behöva plikta med sin rätt till liv?

​Den 27 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En man i USA blev frikänd från mordanklagelse, med stöd i att hans agerande ansågs ligga inom nödvärnsrätten i hans stat, Wisconsin. Det som kallas vänster i USA, inkluderat vice-presidenten, anser att detta är ett uttryck för rasistiska normer. Men det var en vit man som sköt tre vita, och dödade två. I det faktiska fallet fanns ingen rasaspekt.

Men jo, hävdar kritikerna, ty OM det hade varit en svart man som skjutit, DÅ hade han blivit fälld för mord. Man stormar således mot något som inte har skett. Men som, OM det hade skett, DÅ hade rasismen avslöjats.

Men OM … DÅ har ett oändligt antal möjligheter. Man kan säga OM den som skjutit varit kvinna, DÅ, ja, vadå? OM den som sköt hade varit asiat, DÅ…ja, vadå? OM den som hade skjutit hade varit Donald Trumph, DÅ, ja…vadå?

Det förefaller finnas brist på faktiska situationer som avslöjar den hemska verkligheten, när man måste använda sig av icke-faktiska situationer, OM…DÅ-situationer, för att elda massorna.

Några dagar senare körde en svart amerikan, eller mer PK-riktigt uttryckt, en afro-amerikansk amerikan, genom ett festtåg, på öppen gata, i en stad i USA, och dödade minst fem personer och skadade ett fyrtital. Ännu är motivet okänt. Men nu är det dags för högern att bli upprörda av en icke-situation. Man menar att OM det hade varit en vit man, kanske med sydstatsflaggan i bilen, DÅ hade det blivit blodiga demonstrationer i hela USA. Men nu var det en man med en helig, oberörbar hudfärg, svart, som gjorde illdådet, och då tiger BLM m fl.

Men även här kan man lägga till: OM det varit en kvinna, DÅ…? OM det varit en kanadensisk ung man, DÅ…? OM det varit en svensk statsminister, DÅ,,,? O s v

Även här tycks icke-situationen, OM…DÅ, väcka mer engagemang, än den faktiska situationen. Som om den faktiska situationen inte har kryddor tillräckligt, för att skapa ett hett utbyte. Som om de två faktiska situationerna inte passar in i de stora stridsfrågorna, och därför måste omdanas till OM…DÅ. Dagens Nyheter danade ju om den ena historian genom att ljuga om hur den anklagade betedde sig när han tog emot domstolens beslut. (https://doncollin.weebly.com/blogg/falska-nyheter-nu-ett-fenomen-i-sverige ). Men i de här två fallen tycks Fake news inte erbjuda något, utan man måste skapa, inte fake news, falska nyheter, utan en nyhet som inte finns. No news, dvs nyheten OM…DÅ.

No news är precis som fake news, ett uttryck för den mycket ideologiserade värld vi lever i idag. För att kunna möjliggöra skyttegravarna, måste situationer av konflikt skapas, vare sig de finns eller ej. Finns de inte, och man inte kan skapa alternativa fakta, dvs fake news, då skapar man en imaginär situation, en OM…DÅ-situation, som sedan ger energi till konflikten.

Det är synd om stridspittarna, ty de måste uppfinna icke-situationer, OM..DÅ, för att kunna upprätthålla striden. Ty det är striden som är det viktiga, det är det som är, inte det som faktiskt sker.

​Den 26 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Ärkebiskopen utnyttjar ett identitetsteoretiskt och postkolonialt resonemang som grund, och ber samerna om förlåtelse för det som kyrkan utsatte dem för.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/historiska-ursakten-i-domkyrkan-folj-gudstjansten-har

Denna kyrka, som brände kvinnor, under vidskepliga anklagelser om att kvinnorna var i förbund med djävulen. Dessa kvinnor ber de inte om förlåtelse. De får ingen upprättelse. Ty dessa kvinnor finns inte i deras postkoloniala perspektiv. De saknar rasidentiteten.

Den svenska kyrkan har stått för ett andligt och personligt förtryck av människor under århundraden. Prästen i byn har förödmjukat och terroriserat folk i byn. Dessa människor får ingen upprättelse. Ingen avbön, ingen ursäkt. Ty de finns inte i det moderna postkoloniala perspektivet. Även dessa saknar rasen.

Så används idag identitetsteorierna och den postkoloniala föreställningen i vidskeplighetens tjänst. Samtidigt som man vänder sitt enorma förtryck ryggen och blundar för det. Det förtryck som inte syns i det postkoloniala, i det rasistiska perspektivet. Ty det är blott ras de ser.  

Jag skulle önska att det hade funnits journalister som inte föll ner på knä inför vidskeplighetens företrädare. Om så bara en enda professionell, tänkande, kritiskt granskande reporter hade ställt den berättigade frågan till denna Führer för de vidskepliga: De andra som den svenska kyrkan har förtryckt och förödmjukat, varför får inte de en ursäkt? De som förtrycktes, men som inte omfattas av det postkoloniala? De som inte hade en annan ras?

Är det för att de som inte får en ursäkt tillhör det som identitetsteoretikern, ärkebiskopen kallar för majoritetsfolket? Hon själv använder ett begrepp som tillhör ett rasistiskt sammanhang. Hon är fjättrad i det hon ber ursäkt om.

Från människor som tillhör och som ansvarar för en organisation som är byggd på totalitära grunder, som har bettet sig vidrigt under hela sin levnad, alltsedan det började där borta, med Paulus, skall man inte förvänta sig något annat är hyckleri och mörker. Just nu, det rasistiska mörkret.

​Den 25 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag skrev till Skatteverket och bad dem avregistrera mig, då jag vägrar betala min skatt till en myndighet som skriver så här: ” Den som föder ett barn blir automatiskt barnets vårdnadshavare genom födelsen. Detta gäller oavsett om den som föder barnet är en kvinna eller en man”
(https://www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2020.7/379783.html)

Som bäst är den utsagan, om mans födande av barn, otydlig. Nog hade gud velat att en man skulle föda fram hans pojke, Jesus, men han fick finna sig i det biologiska faktumet att av Maria och Josef, var det blott Maria som kunde föda Jesus Eftersom hon var kvinna. Men det Skatteverket menar är ”… oavsett om den som föder barnet är en juridisk kvinna eller en juridisk man”. Svårare än så är det inte att skriva det korrekta. Ty, som det står nu, tycks ju Skatteverket ha tillgång till män som guden gärna hade velat ha tillgång till, där i det förlovade landet.

Det är oprecist, och därför inkorrekt skrivet. En inkorrekt text är inte vad man har rätt att vänta sig från svenska myndigheter. Speciellt inte en så central som Skatteverket. Jag vill betala skatt till myndigheter som är värdiga och inte tramsar runt med flumspråk. Så, jag bad dem avföra mig från deras register.

Följande svar fick jag:
” Skatteverket har tagit emot de synpunkter du har lämnat via vår hemsida. Vi vill med anledning av det lämna följande svar.
Den som är bosatt i Sverige räknas alltid som obegränsat skattskyldig.
Obegränsad skattskyldighet innebär att man är skattskyldig i Sverige för alla sina inkomster i Sverige och från utlandet.
Det finns inte någon möjlighet i svensk lagsstiftning att avregistrera sig från våra register utan är man bosatt i Sverige så räknas man alltid som obegränsat skattskyldig.
Den hemsida du länkar till är en del av Skatteverkets rättsliga vägledning. Det är inte någon falsk hemsida.
Den specifika sidan som du länkar till redogör för reglerna om vem som automatiskt kan bli vårdnadshavare vid ett barns födelse.
Den skrivning som du refererar till är hämtad från de angivna lagreglerna i föräldrabalken.
Det är riksdagen som stiftar nya lagar eller ändrar gamla utifrån en proposition från regeringen eller en lagmotion från en riksdagsledamot. Det är således inte Skatteverket som myndighet som formulerat lagtexten i föräldrabalken.
Med vänlig hälsning

Stefan Ahlström
Skattehandläggare”

Heder åt den ovärdiga myndigheten, att svara, och med ganska mycket precision. Den anser sig vara ren byråkrati, dvs har inte tillfört en egen agenda, utan återger blott och enbart lagregler i föräldrabalken.

Och han, eller snarare, eftersom jag inte kan anta Stefans könsidentitet, benämner jag Stefan med hen, dvs hen har rätt. I Föräldrabalken, 1:a kap, paragraf 11, står ” Om en man föder ett barn, ska han anses som far till barnet.” Således, en juridisk man som föder ett barn p g a att hon, förlåt, hen, förlåt, han är en biologisk kvinna, dvs en hon, skall han, dvs hen, dvs hon anses som far.  

Och jag som trodde att jurister, som skriver lagar, är noga med ett noggrant språk. Så tycks det inte vara. Eller så har Riksdagen lyckats hitta ett kryphål i den biologiska sanningen, som inte ens gud såg.

Jag drar tillbaka mitt krav på avregistrering då jag måste avregistrera mig som svensk, eftersom det är Riksdagen som anser att män kan föda.

Sådant trams. Så ovärdigt. Så inkorrekt.

För övrigt ett dåligt plagiat av Monty Python.
https://www.youtube.com/watch?v=sFBOQzSk14c

​Den 24 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mamman till pojken som mördade en polisman säger i diverse intervjuer att hon kämpat allt hon kunnat, att hon bett socialtjänsten och skolan om hjälp, men inte fått den. Hon uttrycker en misstanke, att om hon hade varit född i Sverige, hade hon fått mer hjälp.

Min första spontana, oreflekterade och därför ogenomtänkta tanke var: Polismördarens mamma, mamman till en pojke som begått ett mord och ett attentat mot staten, menar att det hade kunnat förhindrats om inte den svenska staten hade varit diskriminerande, ja, kanske t o m rasistisk.

Den spontana tanken fortsatte: Hon berättar inte hur hon själv tog bort honom från miljön, som hon menar skapade polismördaren, genom att flytta från Biskopsgården, ett invandrargetto i Göteborg där staten abdikerat och en av dess representanter har blivit mördad, för att bosätta sig långt från invandrares utanförskapsområden. Hon kräver mer och mer. Och själv gör hon inte det yttersta.

Därefter börjar den reflekterande tanken. Min spontana tanke passar väl in Sverigedemokraternas världsbild, att invandrarna har en våldsam kultur där utanförskapet är självvalt, antigen positivt valt utifrån deras kultur, eller negativt valt, genom att bo kvar i eländet, då de vill bo bland sina likar.

Kan hon ha rätt i sitt hävdande att en svensk hade fått en annan behandling? Mitt intryck är det motsatta, det som trumpetats ut, att staten och samhället har visat mycket stor villighet till hjälp, visat mycket stor fördragsamhet med invandrarnas agerande, där de värsta formerna är hedersförtryck, våld och lättja. Har denna eländestolerans förbytts? Så som min spontana tanke, hos mig, den demokratiska socialisten, med solidaritet som ett huvudord, antyder att även jag har förändrats, i alla fall i mina spontana tankar.

Nej, nu räcker det. Nu är det nog. Solidaritet kan slitas. Den kan inte utstå vad som helst. Så många stekta sparvar som serverats, då måste någon gång, den med den öppna munnen, stänga munnen och börja steka egna sparvar, ja, även steka sparvar åt andra. Någonstans slutar solidaritetens generositet och vänds till kravet att nu är det nog, här går gränsen, nu är det dags för dig, somaliska mamma, att leverera positiva tillskott till samhället. Du kan banne mig inte få allt och lite till, och sedan kräva mer.

Har välfärds-Sverige fått nog och minskar sina solidariska handlingar gentemot dem som tycks bara vilja ta emot? Har hon rätt, att samhället börjar bli trött på eländet? Börjar även socialkontoren få tankar, likt mina spontana tankar, att nu räcker det? Nu har vi gjort vårt. Nu är det dags att ni gör ert.

Solidaritet är en yllestrumpa, som värmer och är god att ha, men som slits. Likt mig, vars solidaritet tycks ha slits så, att den fått hål, så slits välfärds-Sverige som en yllestrumpa, och hålet som uppstår gör att folk trillar ur. Och skjuter poliser.

​Den 23 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Rubriken måste vara en lögn. Men nej, så är det inte.

Dagens Nyheter rapporterade från rättegången av Kyle Rittenhouse. Den rättegången är en mycket inflammerad rättegång då den engagerar aktivister på höger och vänstersidan. Det innebär att rapporteringen från rättegången är inflammerad varför man, ganska lätt, kan upptäcka ideologisk rapportering, det som kallas fake news. Ett fenomen som man skulle önska, aldrig tog sig över Atlanten. Vi vet att vi i Sverige har obalanserade nyheter, men mitt intryck är att vi inte har haft fake news.

Tills nu, då den största tidningen, i all hastighet, avslöjade sin ideologiska inriktning genom att producera fake news. Nej, lögnaktiga nyheter.

När juryn läste upp sin friande dom, visade Kylle inga känslor, skrev DN: "Artonårige Rittenhouse visade inga reaktioner när domen lästes upp och lämnade sedan rättssalen så snart domaren tillät det"

Detta är en beskrivning av ett skeende som förefaller vara faktisk. Det är inte en tolkning av vad som skedde. Det är knappast en bedömning. Det är en faktisk beskrivning.

Det som faktiskt skedde finns emellertid på en video, som inte är manipulerad. Därför, se själv på hans reaktion, och döm sedan om han ’visade inga reaktioner’..
https://www.youtube.com/watch?v=W6m-uAFZ6Ys

Juryn börjar läsa sin bedömning vid 1:50. Hans ögon stirrar först nervöst. Vid 2.02 syns att han att andas tungt. Vid 2.07 syns att bröstet hävs nervöst. Det är uppenbart att han är spänd som en pianosträng. Det ser ut, vilket är min tolkning, som att han kämpar med att uppträda värdigt och ta emot domen. Vid 2.11 klarar han det inte mer utan börjar få gråt i ansiktet. Kroppen häver sig, som på en gråtande människa. 2.19 blinkar han på ett sätt som kanske skall ta bort en tår. Sekunden senare gråter han med en skälvande kropp, men torra ögon. När det sista domslutet kommer, faller han ihop. Han står inte längre upp och tar emot domslutet. Han har stått och faller nu ihop. Han försvinner ur bild, som om han föll ner på golvet eller på bordet, som inte syns i bild. Vid 2.35 har han fått hjälp upp och blivit satt i stolen. Han faller i sin försvarsadvokats armar. Ansiktet är förvridet av gråt, hans kropp darrar. Han andas tungt. Han får en vattenflaska, där han tar en klunk med darrande händer. Därefter förefaller han att inte vara närvarande.

Dagens Nyheter, Sveriges största tidning beskriver detta förlopp som ” visade inga reaktioner”. Detta är inte ens falska nyheter. Detta kan inte kallas falsk. Det måste kallas ren lögn. En ren lögn.

DN ändrade på rapporteringen efter cirka 15 minuter. De har själva medgett att de publicerade …en felaktighet. DN skrev ” Rättelse: I en tidigare version av texten fanns en felaktig beskrivning av Rittenhouses agerande i rätten efter domen. ” Nu skriver DN ” Artonårige Rittenhouse började gråta och föll för en kort stund ihop mot bordet framför sig innan han kramades om av sin advokat efter att domen lästs upp. Med darrande händer förde han sedan en vattenflaska till munnen och drack ur den.”

Såret i trovärdigheten finns där. Frågan är om man skall kalla det så milt som en ’en felaktig beskrivning’. Kanske en falsk utsaga, inte en felaktig. Eller en lögn. En ren lögn. En rent lögnaktig beskrivning.

Hur i all sin dar är det möjligt att journalister, som skall ha dubbla källor, och försäkra sig om att rapportera vad som sker, kan rapportera om något som inte skett. Och rapporterar en beskrivning som rimligen måste anses inte vara till Kyle fördel, utan till hans nackdel. Journalister skall inte döma, inte färga, utan återge. Medan DN, i hastigheten, avslöjas sig som en dömande, fördömande lögnaktig rapportör. Innan förnuftet griper in och DN återgår till sitt arbete. Att vara journalist.

Under artikeln står något, som måste vara placerat där som uttryck för smaklös ironi. Försök läs det här, med bakgrund av ovanstående, utan att hejdlöst gapskratta. Där står: ”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik”.

Hela den texten, varje ord, negerar fullständigt och komplett DN:s agerande under 15 minuter.

Den som efter detta placerar förtroende i Dagens Nyheter är faktaresistent. Likt DN.

​Den 22 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​BMW erbjuder idag en elbil där motorhuven inte kan öppnas, annat av en BMW-serviceperson. Idag finns inget under huven som en vanlig person kan göra något åt. Inga brytarspetsar som kan putsas. Ingen olja som kan fyllas. Inget batteri som behöver vattenpåfyllnad.

Vad som undgår BMW-designers är att det finns en kultur där lyftandet av motorhuven är en viktig ritual. Ty genom lyftandet blickar man in i en av bilens främst rum, motorrummet. Där skall självfallet en V-8 finnas, men i brist på en sådan kan man njuta av en rak fyra, som Volvos B20. Finns det däremot en än mindre motor, t ex en två-cylindrig motor, då får bilen stor uppskattning, för sin sturskhet att trots blott två cylindrar, våga sig ut på vägarna.

Förvisso kan det vara så, att elbilens motorrum är intetsägande. Men intetsägande, ja trivialt är mången bils motorrum jag blickat ner i. Men det har lika fullt varit motorrummet, denna heliga plats, vars likhet blott är altaret.

BMWs tilltag, med den låsta motorhuven, är ett angrepp på en kulturform, på en bilkultur.
Elbilen utför ett annat, hårt attentat mot bilkulturen. En viktig del i en bil är ljudet, inte från däcken, som absolut inte skall höras, annat är dess skrikande vid hastig kurvtagning, eller i början av en burn-out, utan ljudet från motorn, förmedlat via avgasröret eller rören. Det är i det ljudet man identifierar bilens innersta, dess kraft och därmed dess själ. Det dova ljudet av en sexa, det något orytmiska potentiella dunkandet från en V-åtta, som utlovar en stark upplevelse om föraren trycker på gaspedalen, och ljudet av en 12-cylindrig, högvarvad motor som utlovar en svindlande hastighet. För att då inte glömma den andra delen i upplevelsen av ljudet, den som kroppen erfar när ljudvågorna träffar kroppen.

Bilen ger en operaupplevelse, där sången från motorn, parad med karossens form, ger en upplevelse som i storhet kan jämföras med upplevelsen av t ex Aida. Jämför själv: (https://www.youtube.com/watch?v=l3w4I-KElxQ  och https://www.youtube.com/watch?v=jchd1Sj6PsM ).

Elbilen är ett hårt angrepp på en bilkultur. Snart kommer den kulturen, med sin beundran av motorn, dess form, dess utseende, dess ljud, att vara förvunnen. Kommer det att finnas försvarare av den kulturen, så som det finns av operakulturen, som innebär att dessa bilar kommer att köras i stora, vackra, centralt placerade byggnader, med överdrivet starkt statsunderstöd?

​Den 21 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​De som investerar i hållbarhetsfonder och de som står med bössan utanför Systembolaget är lika förbryllande för mig.

Idag finns en efterfrågan på sk hållbara investeringsalternativ, dvs det som förr i tiden kallades miljövänliga, kanske idag med tillägget sociala investeringar. Det handlar om de sparfonder som marknadsför sig med dagens modeord, hållbarhet. Sparkonsumenten som vill vara god, som vill värna miljö och ev. sociala villkor, men också vill ha avkastning, satsar sina sparpengar i dessa fonder.

Det tycks inte vara lönsamt att vara miljövänlig. Dessa fonder ger sällan kombinationen av god avkastning och miljövänliga bolag. I hållbarhetspropagandan framställs det givetvis som att miljö är lönsamt, men oberoende, seriös forskning tycks ha svårt att bevisa den utsagan.

Johanna Cederblad på Svenska Dagbladet skriver att en bättre strategi kanske är att ha en strategi som består av två delar, att jaga profiten, och med den vunna profiten finansiera det miljövänliga.
https://www.svd.se/klimatsparande--svart-och-med-tveksam-effekt

Det finns ett liknande fenomen, nämligen de börsskramlande människorna på torget. De står på torget för en god sak, att samla in pengar till något behjärtansvärt område, t ex Rädda Barnens barnverksamhet. De vinner några saker när de står på torget. De får andras uppmärksamhet som goda. De samlar in pengar till det goda. De erfar att de gör gott i samhället. Och kanske de också skapar uppmärksamhet kring det de samlar in pengar till.

Börsskramlarna hade sannolikt gjort större finansiell nytta om de hade haft ett arbete som gav dem lön, där de sedan gav lönen till den behjärtansvärda saken. Likt om spararna hade sparat i något lönsamt och sedan överfört vinsten till den behjärtansvärda saken.

Men det finns en skillnad. Börsskramlarna fäster andras uppmärksamhet på den behjärtansvärda saken. Man kan vänligt säga att de står där för att göra reklam för saken, och medan de ändå står där, kan de samla in lite pengar. Hade de arbetat ihop pengarna hade marknadsföringen av saken aldrig uppstått.

Hade de skänkt sina inarbetade pengar hade de kunnat meddela det till sina bekanta och hämta in godhetspoäng. Så som spararen i godhetsfonderna hade hämtat in godhetspoäng genom att vid en middag berätta om sina goda placeringar.

När skramlarna står på torget får de ytterligare godhetspoäng, genom att de ses av okända andra. Att ses av andra ger onekligen ett behag. När man gör gott. Fondplaceraren undgår den allmänna ’hämta-in-’uppskattning. Men om den drar in vinster genom vanliga placeringar och sedan placerar pengarna i ett litet bolag, som kanske kan skylta med sina investerare, då får även fondplaceraren den allmänna ’hämta-in-’uppskattningen.

Både fondplaceraren och börsskramlaren följer en traditionellt upptrampad stig, där de inte är rationella, dvs ställer upp målet med sin verksamhet och skapar olika alternativ som sedan utvärderas. I fondspararen fall tjänar sannolikt fondbolagen på fondspararens avsaknad av rationalitet, då de kan saluföra en inferior produkt.

​Den 20 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin    

Det perfekta, ja, det för mig perfekta. Det finns blott hos mig. I mitt huvud. Inte ens i min text, utan blott i mitt huvud. Det perfekta är det absoluta, det alldeles helt ensamma. Som inte ens behöver konfronteras med text, som ju gör det mindre perfekt.

Jag berättar gärna för andra om min lyckliga tillvaro som avskedad, att jag därmed slipper alla dessa möten. Möten man deltar i, för att man måste, för att det är en plikt, men också för att man, trots nästan 40 år av möten, tror och hoppas att något av ens vision om den perfekta akademin skall kunna realiseras.

Men det blir aldrig som man vill. Det perfekta i huvudet, visionen, kan inte överföras till realiteten, då det finns andra i realiteten. Andra, med andra visioner. Med andra målsättningar.

Som ensam slipper jag mötena. Jag slipper alla strider. De jag hade för att realisera, inte det perfekta, ty andra finns ju, utan för att realisera något av det perfekta.

Jag var ansvarig för en uppsatskurs. Jag insåg att alla handledare inte klarade det mest grundläggande, det som vi begärde, enligt kursplanen, att studenter skulle behärska efter kursen. Jag var ansvarig för en kurs där en del lärare inte uppfyllde kursmålen för kursen.

Jag kunde ha varit närmare det perfekta om jag begärt, och fått, lärare som kunde t ex utforma enkäter och som kunde hjälpa studenterna med analysen av dem, t ex den enklaste formen av faktoranalys. Men jag förstod att jag inte skulle få sådana lärare, då institutionen inte hade tillräckligt med metodologiskt kunniga lärare.

För att närma mig perfektionen, ordnade jag så att alla enkäter som studenter skapade, skulle granskas av metodologiskt kunniga lärare.

Men jag var inte ensam. Jag var i ett sammanhang där min perfektion, metodologiskt kunniga lärare, inte var väsentligt. Ja, det var t o m så, att de metodologiskt okunniga lärarna och deras mål om avräkning utan relevant handledning, var det dominerande. Dessa lärare kände sig kränkta och förödmjukade av mitt tilltag. De gjorde revolt. Jag och min perfektion, ja, denna lilla del i perfektionen, fick maka på sig, och jag fick acceptera att kursen inte gav studenterna det de hade rätt till, metodologiskt kunnig hjälp och granskning.

Nu sitter jag ensam, avskedad, med den akademiska perfektionen i mitt huvud. Medan studenter gör enkäter som är meningslösa. Med enkäter som är slöseri med deras och respondenternas tid. Men de metodologiskt okunniga lärarna kan lämna sina möten, få sin avräkning och kan åka hem till sina rabatter och gå ut med hunden.

Emellertid!

Perfektionens ljus sprids. Det finns gläntor där perfektionens ljus når ner. Där studenterna ges den akademiska utbildning de har rätt till. Lisa, Nellie, Elin, Timur, Torbjörn, Pernilla, Johanna, Timur, Yuliya, m. fl. är alla bärare av perfektionens ljus. De har nu att sitta på alla möten, att driva perfektionen.

Medan jag ensam sitter med den ljuvliga perfektionen i mitt huvud.

”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.”

​Den 19 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Frågan om samhällsvetenskaparen och dess politisk hållning har debatterats, av Weber, av Myrdal, och är idag en mycket angelägen debatt, då många forskare är politiska aktivister och akademisk utbildning har på sina håll övergått till politisk aktivism. Jag har, till en högst avsevärd kostnad för mig genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, hävdat att hållbarhet inte skall undervisas om som politiskt mål, utan som samhällsfenomen.
https://www.gp.se/kultur/kultur/politisk-aktivism-underminerar-vetenskapen

Jag undervisar utan betänkligheter om hållbarhet som samhällsfenomen. För mig som akademisk lärare är det självklart och tillhör min plikt som samhällsvetare, att berätta vad vi vet om samhällsfenomen, som t ex hållbarhet. Men jag får absolut inte undervisa om det som ett mål, ty det är politik, och skall skötas i politiska organisationer och på deras arenor. Högskolan får inte och kan inte vara en politisk indoktrineringsanstalt.

I ekonomi finns en hel del av politik. Aktieägarperspektivet (shareholder value) är ett perspektiv i finansiell teori som normativt hävdar att aktiebolaget är en organisation för att skapa vinst för aktieägaren, och som studerar i vilken mån aktiebolagen uppnår det målet. Läraren som blint undervisar i detta perspektiv, för, under täckmantel av vetenskap, ut ett politiskt värde till studenterna, att aktiebolaget finns för att skapa profit till aktieägarna.

Men det är inte empiriskt korrekt, utan är en politisk värdering, som ansluter till en rådande ideologi som blev hegemoniskt etablerad under 1980-talet. Som lärare klarar jag emellertid av att undervisa om aktieägarperspektivet, då jag tydligt anger följande: Låt oss anta att aktiebolaget är blott och enbart en organisation för att ge aktieägaren profit. Då kan följande sägas…och sedan föreläser jag om aktieägarperspektivet. Därefter tar jag upp antagandet igen, och ställer frågan, är det empiriskt korrekt, och därtill frågan, är det moraliskt rätt? På så sätt får studenten både aktieägarperspektivets kunskaper, samt kunskap om att man kan göra andra antaganden, och att antagandet som sådant kan ställas i fråga, både som empiriskt fenomen, och som moraliskt problem.

Detsamma kan göras med andra föreställningar som utgår från ett politiskt antagande, som t ex hållbarhet.

Kritik är den akademiska utbildningens grundbult. Acceptans är det inte. I samhällsvetenskapen är det sällan vi kan säga: Så här är det. I stället ägnar vi oss åt att säga ’Å ena sidan… å andra sidan…å tredje sidan, o s v’. När blott den ena sidan förs fram, då är det dogmatism, vilket kan passa i politiken, men inte i lektionssalen.

​Den 18 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin