Radikalfeminister hävdar att det våld som vi bl a nyligen erfarit i Sverige genom två mord på kvinnor som utförts av män, även om en av männen tvekar i sin könsidentitet, visar att män utför våld mot kvinnor, och att det våldet grundas i en patriarkalisk normuppsättning. De hävdar att det är en universell kultur av våld som männen fostras i och som driver mannens våld mot kvinnor.

Medan den radikalfeministiska universella idealistiska förklaringen tycks ha en hel del som talar för den, eftersom det bevisligen är män som utfört våldet, har den ändock två problem. Män utövar våld mot män och mäns våld tycks variera.

Den absoluta merparten av våld i samhället står männen för. Männen begår våld mot kvinnor och mot män. Om männens våld mot kvinnor har sin grund i den patriarkala ordningen, vilken grund har männens våld mot män? Finns det en annan normativ ordning som vägleder männen i deras våld mot män?

Kanske det finns en evolutionär grund för männens våld, som gör att männen är mer benägna än kvinnor att hantera relationer och situationer med våld? Det innebär att en del av det våld som drabbar kvinnor är inte uttryck för patriarkatet utan för människans genetiska kodning. Det tar givetvis inte bort patriarkatet som förklaring, men gör att en mans våld som riktas mot en kvinna kan ha två grunder.

Men det tillkommer ytterligare en förklaring. Mäns våld varierar mellan kulturer. I Sverige har vi idag ett inslag av våld som kallas hedersvåld eller hedersförtryck, där det senare även omfattar frihetsinskränkningar som inte utförs genom våld, men ofta genom hot om våld. Detta våld utförs förvisso oftast av män, men där dess drivkraft ligger i familjen. Nu senast fälldes en man och en kvinna för hedersvåld, där domstolen ansåg att mannen utfört våldet, men att det var drivet av kvinnan. Detta fenomen bör därför kunna betecknas, inte som mäns våld mot kvinnor, utan som släktens eller familjens våld mot kvinnor. Detta våld har sannerligen en patriarkal grund, men där patriarkatet finns i form av en religion, oftast en abrahamitisk religion, mer sällan den kristna religionen, och oftast islam.

Allt detta innebär att det våld som män utövar mot kvinnor kan vara uttryck för mäns generella våldsbenägenhet, det kan vara ett religiöst och kulturellt drivet våld, och slutligen kan det vara en allmän patriarkalisk benägenhet att begå våld mot kvinnor.

Radikalfeministerna har rätt, men inte så mycket rätt som de hävdar, ty medan de hävdar en förklaring till mäns våld mot kvinnor, finns det minst två förklaringar till.

​Sven-Olof Yrjö Collin  

Mattias Svensson är en nyliberal som skriver flitigt som ledarskribent i Svenska Dagbladet. För honom är alla statliga ingrepp, förutom det hårda batongslaget i huvudet på den som kränker äganderätten, en degradering av individens naturgivna frihet.

Angående friluftsliv och dess politisering, skrev han i en ledarkrönika den 260130 (se länk 1.), följande text:
” Hur många fler hade inte kunnat lära sig simkunnighet och sjövett om de tilläts bygga och bo vid våra otaliga sjöar – och bygga en brygga ut i dem?”

Han anser således att fler blir simkunniga om man tar bort strandskyddet, det som förhindrar inhägnad och byggnation 100 meter från strandkanten.

Enligt en undersökning från 2023 (se länk 2. nedan) uppgav 21 % att de inte kunde simma. Merparten av dessa var nyanlända och äldre män. Känt är att kvinnor i muslimska familjer har svårigheter att komma i vattnet p g a den muslimska kvinnoapartheiden, där kvinnor skall skylla sig så mycket att hon svårligen kommer till vattnet. Känt är att många drunkningsolyckor är äldre män som överdriver sin förmåga att simma.

Dessa tre grupper, nyanlända och speciellt muslimska kvinnor, samt äldre män, skulle, enligt nyliberalen Svensson, förbättra sin simkunnighet om de fick bo strandnära och bygga en brygga. För att kunna bo strandnära, krävs en smärre förmögenhet. Det är inte sannolikt att nyanlända, och än mindre, muslimska kvinnor skulle kunna slanta upp för att få ett hus vid stranden.

De äldre männen kan mer sannolikt köpa sig en stuga nära stranden. Om de inte redan har en sjönära stuga. Jag har svårt att se att dessa herrar skulle lära sig simma, bara för att deras stuga ligger 25 meter från stranden relativt 125 meter från stranden.  

Hans tro är, helt enkelt, tramsig och utan minsta möjlighet att vara rimlig. Han uttrycker här en fanatism och inte en realism.

Men det blir värre. Ty, strandskyddet innebär att vattnet blir tillgängligt för kreti och pleti och kan inte monopoliseras av en rik krösus som kunnat betala för strandnära boende och där byggt sig en egen brygga (där den skulle ta simlektioner enligt fanatikern). De fattiga, som inte har råd att bygga en brygga, än mindre äga marken där den angörs, kan således komma åt stranden genom strandskyddet, till skillnad från om nyliberalens icke-simkunniga krösus hade kunnat stoppa tillgängligheten till stranden.

Det är sannolikt helt tvärt emot vad den fanatiske nyliberalen skriver. Strandskyddet kanske ökar simkunnigheten genom att ge incitament till simkunnighet genom tillgång till en strand. Jag tror att när kreti och pleti kan få komma till stranden, ökar simkunnigheten, medan när bara krösusar får komma, minskar den.

Fanatism är likt principer, att de ibland kan vara ögonöppnande. När man ser en tanke dragen till sin spets, kan man se verkligheten i ljuset av den tanken och förstå verkligheten bättre. Det gäller t ex tanken på den fria marknaden, som är en absurditet i realiteten, men som lär oss betydelsen av t ex kunskap för marknadsutbyten.

Men när fanatismen dras ut till sin ytterlighet kan det också bli löjeväckande. Nyliberalen är så fanatiskt neddragen i sin nyliberalism att han skriver en text som blott väcker ett gapskratt från läsaren eftersom texten är löjeväckande i sin fanatiska dumhet.

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svd.se/a/7p5j3B/friluftspolitik-aktiverar-mest-byrakrater
Länk 2 : https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/ny-undersokning-simkunnigheten-minskar-i-landet

Vi har både skrattat och förfärats över hur personer betett sig inställsamt gentemot USA:s president Trump, i syfte att vinna någon fördel eller undvika någon nackdel för sig själv eller sitt land. På toppen av detta smilfinkeri står NATO:s chef, som kallade Trump för Daddy, vilket är ett uttryck som uttrycker stark dominans gentemot en undergiven, behärskad person, som till råga på allt även kan ha sexuella konnotationer.

När väl Daddy-saken mildrats, spelades nästa smilfinkeri upp. Då gällde det inställsamheten till Epstein, en dömd sexualbrottsling och finansman. Han samlade många betydelsefulla personer kring sig, även kvinnor, t ex Norges kronprinsessa. Man kan tänka sig att smilfinkeriet gentemot sexualbrottslingen kunde bero på en vilja att röra sig i hans betydelsefulla nätverk, eller att hans ekivoka leverne kunde vara attraktivt för människor som i levnadströtthet söker extrema utlevelser. Brottslingens brottslighet gjorde honom inte Persona non grata, utan smilfinkarna bildade kö.

Vi vet sedan tidigare att smilfinkeri var en huvudingrediens i Hitlers ledningsstil. Personerna runt Hitler gjorde saker som de trodde skulle ställa dem i god dager inför honom. Man försökte utläsa och tolka vad Hitler ville, varvid man gjorde dessa saker, utan att ha fått beslut eller order från Hitler själv. T ex har man inte funnit dokument som visar att Förintelsen emanerar från Hitler genom dokumenterat beslut. Man har enbart kunnat anföra indirekt bevisning som indikationer på att Förintelsen emanerade eller minst godkändes av Hitler. Inför denna otydlighet kan man hävda att Förintelsen kunde bottna i smilfinkeri, att de agerande förövarna gjorde vad de trodde Hitler skulle gilla. Det förtar givetvis inte Hitlers skuld i Förintelsen eftersom han som Führer hade makten att stoppa Förintelsen. Men Förintelsen kan ha varit uttryck för smilfinkeri där Hitler begick en underlåtelsesynd.

Nära makten tycks människors moral sina. Att bli gillad av makten, att få röra sig i maktens miljö, kan få människor att, som i Epsteins fall, blunda för brott, i Trumps fall, att blunda för anständighet, och i Hitlers fall, att begå de största synder tänkbara.

Smilfinkeri är instrumentellt, där moralen ligger utanför handlingen. Det kan vara uttryck för ren egoism, som i Epsteins och Hitlers fall, men också för utilitaristiskt självuppoffrande agerande, där NATO-chefens självkränkande uttryck Daddy, kanske avsåg att smickra Trump och få honom mindre negativ mot NATO.

Men smilfinkeri ger intryck av den smilfinkande personen som en människa utan substans, utan ryggrad, utan integritet, eftersom dess agerande helt och enbart är en funktion av den andre, den som skall ta emot smilfinkeriet. Att så böja sig för den andre är slavens underkastelse.

Därför framstår människorna i Trumps, Epsteins och Hitlers närhet som marionetter som kan behandlas med lägre värdighet.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Den svenska flyktingpolitiken innebar och innebär att mycket stora resurser används för att ta hand om, härbärgera och integrera människor som kommer till Sverige som flyktingar. Detta framställs av flyktingpolitikens företrädare som en humanistisk flyktingpolitik.

Men svensk flyktingpolitik har inte varit och är inte en humanitär flyktingpolitik, utan en darwinistisk flyktingpolitik. En flyktingpolitik för de starka.

De som har haft styrka, först muskelstyrka, eftersom många var och är män, sedan den emotionella styrkan, t ex villighet att ta risker, vilken krävs för den oerhört långa resan. Slutligen materiella resurser, dvs att vara rik, för att kunna betala för sig under resan, t ex till människosmugglare. De som nått Sverige är inga traumatiserade trashankar, utan resursstarka individer. Därav min beteckning, darwinistisk flyktingpolitik, där svenska staten och anhängarna av flyktingpolitiken stödjer de starka, på de svagas bekostnad, de som lämnats kvar.

Vem bryr sig om al-Hol-lägret i Syrien och de människor som bor där? Lägret har öppnats ett antal gånger, först 1991, för att ta emot flyende från Kuwaitkriget. Sedan 2003, för att ta emot folk från Irak (se länk 1.). Och nu, sedan 2016, för att ta emot folk som flydde från IS-strider.

I al-Hol-lägret bodde mellan 55 000 och 70 000 personer (se länk 2 och 3). Lägret dominerades inte numerärt av starka, förmögna, våghalsiga män. Bortåt 90% av människorna var kvinnor och barn, där barn var bortåt 65% av de boende. Idag, enligt länk 4, finns där cirka 25 000 personer.  

I lägret finns många IS-sympatisörer och det lär styras likt ett kalifat, vilket innebär t ex en muslimsk kvinnoapartheid. Det innebär att många av flyktingarna är marinerade i den värsta formen av islam. Att ta hand om dessa innebär därför inte endast fysisk vård, utan även ideologisk vård, dvs deislamisering.

Dessa människor är, utifrån vår värdering att alla människor har samma värdighet, att likställa med alla människor. De är fångar, i ett läger och i en islamisk ideologi. Men de skapar inga strömmar av solidaritet. Inga båtar med Gretor går till lägret. Inga demonstrationer förs fram på våra gator om att vi måste göra det yttersta för att hjälpa dem, att befria dem, från lägret och det ideologiska förtrycket. Jag hör ingen i Sverige som skanderar om vår skyldighet att hjälpa dessa flyktingar. Röda Korset ber om pengar för att hjälpa i lägret. SIDA deltar inte direkt i lägrets omsorg, utan indirekt, genom stöd till organisationer som bl a verkar i lägret.

Det är sant att man inte kan hjälpa alla. Men är hjälpen rimligt fördelad? Är det rimligt att de starkaste får så oerhört mycket, medan de svaga i al-Hol-lägret lämnas med småsmulor?

​Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Hawl
Länk 2. https://www.rodakorset.se/var-varld/har-arbetar-vi/syrien/al-hol-lagret/
Länk 3. https://lakareutangranser.se/nyheter/rapport-om-situationen-i-al-hol-lagret
Länk 4. https://en.wikipedia.org/wiki/Al-Hawl_refugee_camp

Socialdemokraten Margot Wallström kallades av Göran Persson, då partiledare, att hjälpa till i en valrörelse. Hon hade ett stort stöd bland socialdemokrater och potentiella socialdemokrater, varför hennes deltagande skulle kunna hjälpa partiet med några procent. Men hon tackade nej.

Hennes nej innebar ett hårt slag mot henne eftersom jag därmed förklarade henne Persona non grata. Skälet till mitt totala fördömande av henne var att hon hade levt hela sitt liv i och genom partiet. Förvisso hade hon gett partiet av sin kompetens, men hennes möjligheter att ge den kompetensen hade helt berott på partiet. Min moral är: Till den som ger skall man visa tacksamhet och lojalitet. I den mån man inte vill kännas vid givaren, genom att säga nej till en förfrågan, då skall man lämna. Man kan inte säga nej till partiets önskemål och samtidigt stanna kvar i partiet. Lojalitet eller lämna, är de två alternativen. Otacksamheten, och därmed illojaliteten, är inte en möjlighet.

Min moral: Lojalitet eller lämna, gäller inte i socialdemokratiska partiet. Partiet tog med henne och lät t o m den illojale ha den prestigefyllda posten Utrikesminister. I socialdemokratin gäller inte principen om partilojalitet, i alla fall inte i de högre nivåerna. Lojalitet och solidaritet är ord som socialdemokrater gärna använder, inte för att beskriva sitt eget agerande, utan för att beskriva sina krav på andra människor.

I dag ser vi liknande fenomen. Liberalerna står inför stora problem att bevara sin riksdagsrepresentation. Idag har de under 2% av väljarstöd. Då får vi läsa om formliga strömavhopp från partiet av personer som idag har en riksdagsstol. När de intervjuas tenderar de att säga att det är ett beslut som växt fram, att det inte har med väljarstödet att göra, och att de vill göra annat i sitt liv.

Fan tro’t, sa Relling. Det är ett uttryck från Ibsens Vildanden, som handlar om individuella konsekvenser av att en individ får veta sanningen om den själv. I fallet med liberalerna kan sägas att avhopparna nu visar sanningen om sig själva, så som Wallström visade sin sanning om illojalitet. Egoismen går före partiet. Jaget går före kollektivet. I den mån man tar ordet lojalitet i sin mun, gör man det för egen vinnings skull.

Doktor Relling i Ibsens pjäs pläderade för att skona människor från sanningen i deras livslögner. Relling stöder de avgående liberalerna i deras utsagor om att deras avgång har växt fram och intet har med det låga väljarstödet att göra. Ty att avslöja sig som unkna egoister som gärna deltar så länge vinningen för egen del är god, är inget som de skulle vilja leva med, än mindre att andra skulle tänka om dem. Den som möter Wallström och de avhoppade liberalerna inför möjlighet till samarbete eller som möjlig arbetsgivare, vet, inte utifrån dessa personers vackra ord, utan utifrån deras handlande, att dessa personer saknar lojalitetsegenskapen och blott och enbart agerar för egen vinning skull.

I pjäsen Vildanden får en fader veta att hans dotter kanske inte är hans dotter. Han förskjuter henne, men ångrar sig senare och återvänder till henne. Det är emellertid för sent ty hon har skjutit sig i sin förtvivlan att ha blivit förskjuten. Faderns relation till henne berodde inte på henne som person utan blott på genetisk relation. Han kände ingen lojalitet till henne som person. Den lojalitetsbristen kostade honom hans dotter.

I partiernas värld finns inte Vildandens moral. Att personer avslöjas med att sakna lojalitet kostar dem ingenting. I partiernas värld kan lojalitet möjligen åberopas gentemot väljare och lokala valarbetare som skall visa lojalitet mot sitt parti. Men uppe i toppen på partierna är lojalitet en bristvara, medan den kallhamrade egoismen finns i överflöd.

​Sven-Olof Yrjö Collin     

Vi köpte ett nergånget hus i Italien, ja så nergånget att blott husets väggar, inte ens taket, var värt att bevara. Genom våra grannar i Italien fick vi en byggmästare rekommenderad. De sade att man kunde lita på honom och att han hade bra folk anställda.

Vi anlitade byggmästaren. Det visade sig att han var invandrad från Albanien och hade lyckats bygga upp en byggnadsfirma i Ligurien. Han anställde företrädesvis invandrade albaner. Om dem som arbetare visste jag inget. Men jag blev varse. De som arbetade med vår renovering var likt de forna finländarna i Sverige, och de senare polackerna och ukrainarna. Människor med en arbetsmoral som får en modern svensk att rodna i skam.

Efter ett tag hade de gjort klart ett rum och toaletten, varför vi kunde bo där och därmed också se hur de arbetade. Under sommarens värsta hetta försmäktade jag under ett träd, där jag försökte arbeta vid min dator. Ibland tog jag och min fru en tur med bilen, enbart för att komma åt luftkonditionerings kyla. Men albanerna arbetade på. De gick på byggnadsställningarna, som inte var täckta för att ge skugga. I över 30 grader, med solens obarmhärtiga strålar på sina kroppar, gjorde de omsorgsfullt vid husets väggar. Även om jag inte kan albanska och ytterst lite italienska, verkade de inte klaga det minsta.

Efter ett tag renovering drogs arbetsstyrkan ner till två personer, som jag lärde jag känna lite mer. Jag servade dem kaffe när de, med stort mått av skämt, skrattande tjoade ’Barista!’. De berömde mitt kaffe, vilket jag tror var överdriven vänlighet eftersom min kaffekonst inte är så märkvärdig relativt en italiensk barista. Ibland bjöd de mig på sitt middagsvin, lite ljummet och enkelt, men lätt att dricka med gott humör när man satt mittemot en leende alban.

En gång träffade jag en av dem i på en stormarknad i närheten, där han tjoade på mig för att få min uppmärksamhet. Han visade stolt upp sina två små döttrar. På usel italienska berömde jag honom för dem och undrade vem deras far var. Det tog honom en aning att förstå att jag skämtade. Han lade armen om mig och sade skrattande något jag inte förstod.

Vi var bägge invandrare i landet. Jag kunde, med mina sparade pengar, ge honom pengar för det arbete han gjorde på vårt hus. Han kunde, med sitt arbete, ge oss ett renoverat hus. Vi hjälpte varandra. Leende bjöd vi varandra på vårt kaffe och vin.

Eftersom jag inte kan läsa italienska nyhetsmedia vet jag inte om det finns en debatt i Italien om albaner som skapar kriminella ligor, om albaner som står för våld och droghandel i utsatta områden, om albaner tar arbeten från italienare genom lägre lön eller t o m svartarbete.

Eftersom jag blott har kontakt med mina närmsta grannar i byn, vet jag inte om det finns en opinion mot att byns hus tas över av invandrare, förvisso svenskar, som ju är tystlåtna och stadda vid kassa, men som blir turister i byn och lämnar huset tomt under många månader av året. Bättre hade ju varit om en italiensk barnfamilj hade flyttat in eftersom det ger mer liv på många fler sätt till byn.  

Däruppe, i min lilla by Stella San Bernardo, fanns ingen opinion som jag kunde lägga märke till mot albaner eller invandrade svenskar. Inga demonstrationer drev förbi vårt hus där de skanderade att invandrarna, de albanska byggarna och de svenska ägarna, skulle åka hem. Det som däremot skedde var att somliga tog sig vägar förbi renoveringen. Inte minst kvinnor kom vandrande förbi och uttryckte sin glädje över att huset fått nytt liv och, när det var färdigt, gick husesyn med mig där de berömde renoveringen och gladdes över att vi räddat huset och bodde där.

Lärdomen är att man inte kan ha som princip att vara mot invandring. Den invandring som vi och de renoverande albanerna stod för, gav Italien arbete, statsinkomster (arbetet var helt vitt), räddade hus och gav något mer liv i byn. Ja, det är t o m så att om man pressar de som hävdar principen mot invandring kan de medge att det ju inte är något problem om invandrarna arbetar, betalar skatt och beter sig som folk. Det är de som lever på staten, som skapar oreda, som utmärker sig på olika negativa sätt, som vill ha privilegier som inte ankommer andra, som man är emot. Det senare innebär också att man inte heller kan ha som princip att vara för invandring.

En princip om invandring, vare sig den är för eller emot, är därför ren dumhet. Sådan är min italienska erfarenhet.

​Sven-Olof Yrjö Collin  

Elaf Ali skämtade i ett TV-program, ’IFS-Invandrare för svenskar’, där skämtet antydde att ukrainskor blir prostituerade i Sverige och förekom frekvent på bordeller (se länk 1. nedan).  

En storm uppstod mot hennes skämt. Ukrainare protesterade. Den ukrainska ambassadören skrev på X:”Jag anser att sådana uttalanden är djupt kränkande och helt oacceptabla” (se länk 2). Programmet anmäldes till Granskningsnämnden, men fälldes inte där, med hänvisning till yttrandefriheten och att det var ett skämt.

Men skämtet, kanske Ali ovetande, hade en sanning.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 31 januari 2026 (jag saknar tyvärr länk till den) rapporterar artikelförfattaren Eva Johannesson att år 2024 anmäldes 1805 sexköp i Sverige. Johannesson skriver: ”Bland de prostituerade var ukrainskor den tredje vanligaste nationaliteten efter thailändska och rumänska medborgare.” Hon anger som en förklaring att ukrainare har det sämre ekonomiskt och socialt i Sverige relativt andra flyktingar eftersom de inte är asylsökande utan ingår i massflyktsdirektivet. De får lägre ersättning, har svårigheter att få tillgång till SFI och arbetsmarknaden. Några av dessa ukrainskor, som är underkastade dessa besvärliga förhållande, tycks därför välja prostitution som försörjningskälla.

Skämtet fördömdes och blev stigmatiserat som ett uttryck för fördomsfullhet och kränkning. Man hade istället kunnat ta tag i skämtet och frågat sig, om det fanns någon sanning i skämtet. Man hade kunnat göra en undersökning och lagt korten på bordet. Då hade skämtet kunnat vara starten på en debatt om hur Sverige behandlar sina ukrainska flyktingar, där risken för prostitution hade stått långt framme bland argumenten för att förbättra ukrainarnas situation.

Reaktionen på Ali’s skämt liknar agerande från den förra flyktingkrisen, från det uppblossande gängvåldet och från hedersförtrycket. Fakta som inte passar in i en verklighetsbild som man har för sitt eget behags skull och som statusmarkerande förträfflighetsaccessoar, tillåts inte komma fram. Fakta reduceras, förringas och föraktas genom att utsagor stigmatiseras som ’kränkande’, ’islamofobi’, ’rasism’, ’främlingsfientlighet’ etc.

Vilken situation hade unga flickor i muslimska familjer haft idag om man tagit tag i hedersförtrycket, långt innan Fadima mördades 2002? Vilken situation hade vi haft i utanförskapsområdena om problematiken med att få så många flyktingar från kulturellt avlägsna samhällen hade hanterats? Vilken situation hade ukrainskorna haft om prostitutionsstatistiken kommit på bordet?

Vi kan inte veta svaren på de frågorna. Men vi kan veta att om kunskapen tillåts produceras, spridas och debatteras, då är det i alla fall sannolikt att vi anstränger oss att sätta in åtgärder.

​Sven-Olof Yrjö Collin        
Länk 1. https://www.svt.se/kultur/granskningsnamnden-friar-ukraina-skamt-i-invandrare-for-svenskar
Länk 2. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/ondEO0/elaf-ali-skamtar-om-ukrainska-kvinnor-ambassador-rasar

Frågan jag ställer idag är: Hur är det möjligt för en svensk, statlig organisation, att med stolthet förevisa en människa som bär en symbol för islam, samtidigt som det i nyheterna förekommer frekventa nyheter som pekar på islams fascistiska och våldsamma sida?

Den 30 januari 2026 fanns några nyheter i tidningarna.

Salwan Momikas gravsten var flyttad av kyrkogårdsförvaltningen, sannolikt av säkerhetsskäl då förvaltningen var rädd för vandalism. Momika är mannen som mördades, sannolikt p g a att han brände koraner som ett uttryck för sin avsky för islam. Han mordhotades, fick ett pris på sitt huvud, och hade polisskydd, dock inte den dagen han mördades. Jag gör en omskrivning av Ture Sventons uttryck för den ständiga närvaron av skurken: ’Ständigt detta islam’.

I Malmö häktades en person som misstänk för våldsbejakande islamistisk extremism och samröre med Hamas, en muslimsk terrorgrupp (länk 2.). ’Ständigt detta islam’.

Irans revolutionsgarde terrorstämplas av EU, som därmed följer USA:s terrorstämpling (länk 3.). Rapporter kommer in om hur människor mördats under demonstrationer mot den muslimska regimen. ’Ständigt detta islam’.

Muslimska krigare i jihadistgruppen Boko Haram mördade ett tiotal personer i Nigeria. (länk 4.). ’Ständigt detta islam’.

En man och en kvinna hade sex, utan att vara gifta, och drack alkohol (länk 5.) För det dömdes de till 100 piskrapp, som utfördes offentligt i en park. Detta skedde i Indonesien, under deras sharialag. ’Ständigt detta islam’.

Islam dyker frekvent upp i nyheterna, där dess närvaro beror på islams fascistiska, våldsamma sida, med islams stora förmåga att terrorisera, mörda och utföra repression. Islam förefaller vara en religiös ideologi med starka våldsamma inslag.

Några dagar tidigare hade Skatteverket skyltat med en representant för islam, iförd den muslimska hijaben. (länk 6.). Den bilden låg kvar den dagen då jag läste av alla nyheter om det våldsamma islam. Skatteverket fann inte anledning, mot bakgrund av ideologins våldsamhet just denna dag, att ta den islambefrämjande bilden.

Hur är det möjligt för en svensk, statlig organisation, att med stolthet, förevisa en människa som bär en symbol för den ideologi som förekommer i nyheterna, där dess fascistiska och våldsamma sida uttrycks?

Skatteverket kan inte säga som Palme sade om mjölkpriset: ”Det hade jag ingen aning om”. Det kan inte säga likt Löfven sade om gängproblematiken, förlåt, gängutmaningen: ”Vi såg det inte komma”.

Skatteverket kan, utan att dras i skam och vanära, förevisa en person som visar upp en hängivenhet till en ideologi som har fascistiska och våldsamma uttryck som visas samma dag.

​Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk 1. https://www.expressen.se/nyheter/sverige/salwan-momikas-gravsten-ar-borta/
Länk 2. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7p5jA8/man-begars-haktad-for-deltagande-i-terrorgrupp
Länk 3. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/irans-revolutionsgarde-terrorlistas-ckjgwx
Länk 4. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Rr77qd/aftonbladet-direkt?pinnedEntry=1440570
Länk 5. https://www.tv4.se/artikel/tt-260129-indonessharia1-536251e5/hade-sex-och-drack-piskas-hundratals-ganger
Länk 6. https://www.facebook.com/photo?fbid=1231246122480809&set=a.165649692373796

Som ateist vill man leva i ett profant samhälle, där religion är ett fenomen som förlöjligas i komedier. Men det är inte lätt att vara ateist idag, då politikerna låter religion alltmer genomsyra samhället.

På den politiska högersidan står främst KD och SD och yrar om att Sverige är byggt på en judisk-kristen, eller blott på en kristen grund, och är därför bärare av kristna värderingar. En svensk har en kristen identitet.

På vänstersidan finns företrädare som förvisso inte hävdar att Sverige skall bli muslimskt, men som premierar och legitimerar islam, grundat i en absurd analys som hävdar att muslimer är förtryckta och att de har rätt till sin identitet, vilken är baserad på islam, varför många, många moskéer, som flera socialdemokrater har sagt, skall byggas. Inför muslimernas identitet byggt på islam, står sig Marx’ visdom om religionen som ett opium för folket sig slätt. Vänstern har sedan länge övergett Marx och den materialistiska synen på världen. Nu är det den idealistiska kulturen som gäller, och, absurt nog, en kultur som inte kan värderas och bedömas, knappt ens kritiseras, och än mindre fördömas.

I USA finns en muslimsk borgmästare i New York, som svors in med handen på koranen, den bok som föreskriver att människor som jag skall möta elden, inte en gång, utan, efter att fått nytt skinn efter att det första brunnit upp, skall möta elden en andra gång. I USA finns en president som yrat om att faktumet att kulan från attentatsmannen blott strök förbi honom och gav ett litet sår, var ett tecken att gud var med honom. Till skillnad från den stackare som träffades av kulan och dog, som uppenbarligen gud struntade i.

Religion har varit funktionellt genom att det gett människan inbillningen att den förstår. Religionen blev sedan än mer funktionell, för det sociala systemet och främst dess makthavare, genom att det kontrollerade människorna, in i deras själar, där guden såg tankarna. Med den vetenskapliga revolutionen och Upplysningen, som vår religion, kristendomen bekämpade, och som arabernas religion, islam, slapp utsättas för, minskade religionens kraft över människorna och samhället. I slutet på 60-talet manifesterades det profana samhället i Sverige genom att eleverna inte behövde be till bibelns monster på morgonsamlingen.

Nu tågar religionen in. Vi skall inbillas att vi är kristna och har kristna värderingar. Vi skall acceptera demonstrationer av religiös tillhörighet på arbetsplatser genom hijaben och produktutbudet i våra matbutiker ökar som fått allahs godkännande och därför märks ’halal’.

Mette Fredriksen sade i sitt nyårstal till danska folket: ”Når demokrati og religion støder sammen, så er det Gud, der har vigepligt.” (se länk nedan)

Jag vill att vi står på det profana, humana livets sida och kräver att religionen alltid väjer. Vi måste stå emot SD:s och KD:s historieförfalskning och vänstern absurda hävdande att kultur kvittar lika.

Sverige har en kultur av jämlikhet, jämställdhet, tolerans, yttrandefrihet och solidaritet, vilket svårligen kan härledas från kristendomen, och än svårare kan förmås accepteras av islam. Sveriges kultur är profan, och, hoppas jag, skall så förbli.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.sn.dk/art6483225/sjaelland/leder/gud-har-vigepligt-og-det-har-allah-ogsaa/

Halalslaktade produkter är kött från djur som utsätts för en islamisk religiös procedur vid dödstillfället. Djuret måste vara vid liv vid slakten. I Sverige godkänns dock att de är bedövade. Slaktaren skall vara muslim, djuret skall vara orienterat mot Mecka, en bön skall uttalas och därefter dödas djuret genom att man skär med kniv i halsen. Enligt islam är detta påbjudit av allah, deras gud, och inget annat är tillåtet.

Idag saluför alla större matbutiker halalslaktade produkter. När det gäller får, är det oerhört svårt att få fårkött som inte är halal, vilket innebär att butikerna, genom att inte erbjuda alternativ, aktivt stödjer halal.

Med tanke på att halal är en förmedeltida, vidskeplig och barbarisk religiös sedvänja, skulle man kunna kräva att halalprodukter förbjuds i ett upplyst, modernt Sverige.  

Halalförespråkare kan ha två invändningar mot ett förbud. Om halalproceduren inte ökar djurens lidande, så spelar det ju ingen roll, utan möjliggör för muslimer att leva sin religion. Därtill kommer att ett förbud mot halal skulle kränka religionsfriheten.

Det är möjligt att halalproceduren i Sverige inte förändrar något för djuret. Men mycket halalkött kommer från utlandet, där halalslakten görs på det mer korrekta islamiska sättet. Men därtill kommer att halalprocedurerna innebär att ta in ideologiska, i detta fall, ett religiöst ideologiskt moment i slakten. Vad händer om nazister vill ha judenfrei-kött, dvs en slakt där slakteriet kan garantera att ingen jude kontaminerat djuret och köttet? Slakterier borde vara områden som omfattas av de etiska normer som finns i djurskyddet, inte mer.

Ett halalförbud inskränker religionsfriheten. Men den är redan inskränkt. Judarna och de kristna får inte leva ut sin religions normer genom att stena en kvinna som inte är oskuld när hon gifter sig. I Sverige är det förbjudet att döda en människa, ja även om man dödar genom stening, och trots att hon ju faktiskt inte var orörd när hon gifte sig. Varför denna inskränkning av religionsfriheten?

Muslimers religionsfrihet är inskränkt genom att de inte får gifta sig med 6-åringar och ha samlag med nio-åringar, trots Mohammeds goda föredöme. Varför denna inskränkning av religionsfriheten? Jo, likt mitt argument mot halal, får man inte döda en kvinna som inte är oskuld vid giftermålet och man får inte ha samlag med en nio-årig flicka eftersom alla tre handlingar är förmedeltida, vidskepliga och barbariskt religiöst motiverade handlingar som inte har en plats i ett civiliserat, modernt land.

Människor må ha sin religion. Men religionen, vilken den än månde vara, begränsas av samhället, utifrån principer som står över religionsfriheten. Religionsutövning får inte påverka andra människor om de inte önskar det. Utövandet får inte påverka djur eller natur. Utövandet får inte påverka samhället på ett negativt sätt.

Vi kan förvisso tolerera vidskepligheter, om de är harmlösa. Men halal är i slutändan inte harmlöst eftersom det legitimerar och ökar spridningen av en av mänsklighetens värsta innovationer, islam.

Förbjud halalslaktade produkter i Sverige.

​Sven-Olof Yrjö Collin

”Jag uppmanar absolut inte till våld, men har du chansen så skär av pungkulor på män som röstar höger” (se länk nedan)

Så skrev Erica Grönesjö Kiesby i ett Facebook-inlägg. Senare tog hon bort det och sade att det var tanklöst, men att hon blivit upprörd av andra inlägg.

Hennes grova och våldsuppmanande inlägg visar hur internet och dess sk sociala medier, i detta fall Facebook, blivit en avstjälpningsplats, en stinkande kloak för anti-sociala attityder. I detta fall är attityden så grov att den borde prövas av en domstol med misstanken ’hets mot folkgrupp’, där hetsen t o m är spetsad med att uppmana till våld mot folkgruppen. Hennes uttalande ju ett rent och tydligt fascistiskt uttalande, där hon uppmanar till våld mot en folkgrupp som hyser vissa föreställningar.

Sannolikt kommer det inte att leda till en domstolsprövning då hets mot folkgrupp anses bara vara möjlig mot de folkgrupper som för tillfället anses mindre priviligierade. Än mindre sannolikt är det med en domstolsprövning då uttalandet gjordes av en värdemässigt priviligierad.

Det som är anmärkningsvärt är att människor kan sprida utsagor på sociala medier som borde ha stannat i huvudet, eller möjligen kunnat förkunnas vid köksbordet. Att kunna göra sådana vidriga uttalanden offentliga genom sociala medier, visar hur sociala medier eroderat gränser mot smaklösheter och vidrigheter. På ett sätt är denna erosion bra, ty det möjliggör att få se in i människors huvuden. En möjlighet som både Stalin och Goebbels så innerligt skulle ha velat ha. Idag finns det där, i form av sociala medier.

Det andra som är intressant med detta fascistiska uttalande är vad det röjer. Uttalandet görs av Erica Grönesjö Kiesby, som är kommunfullmäktigeledamot, där hon representerar Vänsterpartiet. Det partiets distriktsordförande, Marjan Garmroudi, säger att inget kommer att ske eftersom hon tagit bort inlägget och bett om ursäkt. Faktumet att inlägget antyder en fascistisk läggning, med tydlig uppmaning till våld mot meningsmotståndare, besvärar inte Vänsterpartiet. Man accepterar fascistiska uttalanden, bara man tar bort dem senare och säger ursäkta. Den logiken känner vi ingen från uttrycket: Be inte om tillåtelse, utan be om ursäkt.

Att en vänsterpartis kan uttrycka sig fascistiskt, och att partiet inte reagerar starkt mot uttrycket, antyder att partiet har en grundläggande acceptans för fascistisk kultur. Det har visat sig genom de pro-palestinska demonstrationerna och genom dess acceptans av islam. Paradoxalt är det att Vänsterpartiets representanter gärna betecknar sina politiska motståndare som fascister, medan de själva har en tolerans för fascism.

Jag inledde med att säga att hennes uttalande visar hur sk sociala medier blivit en tummelplats för antisociala, groteska utsagor. När politiker som befinner sig i demokratiska församlingar kan vräka ur sig den värsta fascistiska dyngan, då skall man kanske inte kräva att folket skall bete sig annorlunda. Med Erica Grönesjö Kiesby och Marjan Garmroudi får vi acceptera kloaken.

​Sven-Olof Yrjö Collin    
Länk. https://www.gp.se/nyheter/vastsverige/politiker-i-tranemo-kritiseras-efter-facebookinlagg.45c49578-dfde-4091-b189-875c13617675

I Svenska Dagbladet läste jag nyligen en hyllning till det ’privatkapitalistiska produktionssättet’, som ger frihet och rikedom åt alla, medan dess motsats, planekonomi och socialism, med exemplet Sovjet och nazityskland, ger ofrihet och undergång.

Problemet med den hyllningen är att den saknar empiriskt stöd. Det går inte att peka på en princip, t ex privatkapitalistiskt produktionssätt, och hävda att den principen skapar frihet och välstånd.

I väst, där fortfarande välståndet finns koncentrerat, drivs ekonomierna av en interaktion mellan stat och ekonomi, där ekonomin drivs av flera olika organisationsmodeller, där den privatkapitalistiska, som t ex familjeföretaget utgör, konkurrerar med den kollektivkapitalistiska, t ex de börsnoterade aktiebolagen med spritt aktieägande. Staten är en aktiv aktör i det ekonomiska systemet, t ex genom att ge exportkrediter till privata aktörer där banker inte vill gå in och ge lån. Det är socialistisk låneverksamhet, till gagn för privata aktörer och till samhället.

I öst visade Sovjetunionen hur planekonomi, med stora mått av tyranni, kunde transformera en primitiv jordbruksekonomi till en betydande industriell ekonomi som kunde sätta en människa i rymden. Men ekonomin stelnade, under tyrannins bevarande, och den gick slutligen under. Kina valde en annan väg, delvis likt västs väg, där man pragmatiskt blandade principerna, med större dos av statliga ingrepp och mindre dos av medborgerliga friheter.

Det ser ut som om verkligheten visar att kapitalism, marknadsekonomi och socialism, i olika blandningar, har förmåga att skapa frihet och välstånd.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig infrastruktur. Hur bygger man en väg i ett privatkapitalistiskt land? Det krävs ett företag som ser en vinstmöjlighet i att bygga en väg. Därefter måste företaget få tillgång till jorden där vägen skall byggas. Jorden ägs sannolikt av många. Varje jordägare skall övertygas, med priset på jorden, att sälja sin mark. Det finns, i en privatkapitalism, ingen institution likt expropriering, som innebär att en ägare med statens makt kan avtvingas sin egendom. Vägbyggen torde vara mycket svåra att genomföra utan statlig, repressiv inblandning. 

Principerna har ett värde genom att de, som idealtyper, som extrema modeller utan empirisk realitet, kan göra verkligheten en aning mer begriplig. Men de kan också användas, som i dagstidningens exempel jag inledde med, till att lägga en dimma över verkligheten, där man retoriskt, men utan empiriskt stöd, hävdar att en princip finns realiserad och är ansvarig för, i det ena fallet, allt det goda, och i det andra fallet, allt det onda.

Det verkliga med principerna är att de blandas, där blandningen inte har ett givet resultat. Det finns inte en modell som är bäst. Det finns inte ens en blandning som är bäst, utan olika blandningar kan ge liknande resultat och liknande blandningar kan ge olika resultat.

Pragmatism i blandningen, med försiktighet som ledstjärna, är därför den princip ett samhälle måste ha.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Tisdagen den 27 januari var det Förintelsens minnesdag. Överallt upprepades: Vi skall alltid minnas, vi skall aldrig glömma. Förintelsen var det massmord som den nazistiska statsapparaten anställde mellan 1941 och 1945 på judar, men även på romer, och i mördandet fanns också kommunister och socialister. Men Förintelsen har blivit massmorden på judarna.
 
Men varför skall vi minnas det och vad skall vi lära oss av det minnet? Varför är det just Förintelsen som skall minnas? Mänskligheten har begått oerhörda brott mot människor tidigare och efter Förintelsen. Varför dröjer sig Förintelsen, av alla vidriga brott människor gjort mot varandra, kvar?

Mänskligheten har gjort andra ohyggliga brott. Holodomor i Ukraina innebar i stort sett lika antal dödade människor som i Förintelsen. Kulturrevolutionen i Kina innebar betydligt fler. De kristna och muslimerna har anställt massakrer och torterat folk på det mest vidriga sätt. Som jag ofta noterat här, så minns många vad Kristallnatten är, men få minns och inte någon ärar minnet av Bartolomeinatten. Att Förintelsen dröjt sig kvar beror sannolikt på att det skedde i Europa, som är så civiliserat att det reflekterar över sitt agerande, och att de drabbade judarna är, och detta argument är som hämtat från de nazistiska mördarna, ett resursstarkt folk som kan kommunicera och skriva och driva opinion.  

Man kan hävda att Förintelsen dröjer sig kvar då judarna, eller mer precist, sionisterna, de som vill ha ett judiskt Israel, använder Förintelsen för att kapitalisera på ondskan och legitimera sitt eget land. Detta sker förvisso, men det är inte så framgångsrikt. Trots Förintelsen, och alla som minns och inte glömmer, omges judiska daghem i Sverige av stora stolpar som skall hindra fordon att köra in i daghemmet. Trots allas försäkrar att detta inte skall ske igen, har många judiska byggnader speciell bevakning. Synagogor, platsen för att helga sin gud och mötas, har skyddsrum, till skillnad från kyrkor och moskéer. Israel har en avancerad militär som till största del används för försvar, som vid Gazakriget, men även för judisk imperialism, som på Västbanken. Israel har ett avancerat luftförsvar, som de byggt för att skydda sig, främst mot frekventa raketattacker från Gaza, en landremsa de gav tillbaka till palestinierna, i utbyte mot fred…vilket de inte fick. Israeliska hus har skyddsrum. T o m en liten villa har ett speciellt rum som skyddsrum. Medan deras grannar på Gazaremsan inte ens hade publika skyddsrum till sin befolkning. Trots Förintelsen och alla löften om att minnas, attackeras judar i Europa och Israel attackeras. Kanske hade förföljelsen av judar varit än värre än den är idag om inte Förintelsen och kapitaliseringen på den hade skett. Men antisemitismen, den som drev Förintelsen, är inte försvunnen och den förefaller öka idag i Europa, genom extremvänsterns och muslimernas mumlande antisemitism.   

Minnet av Förintelsen har inte utraderat antisemitismen. Varför skall vi då hålla på med minnet av Förintelsen?

Förintelsen kan vara ett bra minne om man hävdar att Förintelsen handlar om förföljelse av folkgrupper, varför minneshållande av Förintelsen innebär att vi lär oss att inte förfölja folkgrupper, vare sig de är etniska, politiska eller religiösa.

Muslimer och islamofilier kan hävda att muslimer är förföljda i Europa. Kvinnor som bär hijab känner sig förföljda. Ett minne av Förintelsen kan därmed skapa en känslighet mot förföljelse av muslimer.

Det framstår emellertid som absurt att relatera muslimer till Förintelsen som offer. Muslimer är inte en förföljd folkgrupp utan tvärtom, de är en priviligierad folkgrupp i Sverige, som medges handlingar som inte accepteras från andra folkgrupper. Deras folkgruppsprivilegium har kostat mänskligt lidande, t ex genom att en del av den muslimska gruppen har utverkat ett förtryckande kulturellt agerande genom sitt hedersförtryck, som har inte fått den uppmärksamhet och repression det borde ha haft, förrän i dessa dagar. Muslimska kvinnor med hijab, oftast unga och vackra, förekommer frekvent i företags och statliga organs marknadsföring. Däremot finns det konflikter mellan muslimer och islamofilier som står mot islamofober och islamkritiker. Den har lett till våldsamheter från muslimers sida, t ex koranupploppen 2023, med omfattande repression genom hårda fängelsestraff, men också genom mummel från regeringen om att inskränka yttrandefriheten.

Förintelsens uppmärksamhet på förföljelse av folkgrupper hade däremot kunnat riktas mot muslimernas islam, som uttalat förföljer folkgrupper i sina texter, och muslimers förföljelse av folkgrupper i länder där islam tillämpas, som t ex förföljelsen av icke-muslimer och av kvinnor. Massmorden under folkupproret som nyligen utfördes av den muslimska statsledningen i Iran utlöste inte omfattande demonstrationer och kraftfulla uttalanden om bojkott mm i Sverige eller i övriga Europa. Människor klarade av att minnas Förintelsen och förföljelsen av judar utan att relatera till massmorden i Iran, som motiverades med att man mördade guds fiende. Slutsatsen är att minnet av Förintelsen inte är drivande i kritiken av islam och dess agerande, trots dess likheter med den nazistiska ideologin.    

Mitt intryck är att minnet av Förintelsen inte har gett ökad uppmärksamhet på politiska och religiösa ideologier som pekar ut folkgrupper som mindre värda och som, när tillfälle ges, mördar dem.

Minnet av Förintelsen är en symbolisk ritual utan effekter.

Vi minns, men vi lär oss inte.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Politiskt korrekta organisationer, som t ex en del universitet, och hu också Skatteverket (se länk nedan) signalerar gärna sin förträfflighet, sin öppenhet till mångfald, sin tolerans genom att i bildkommunikation ha med en kvinna som bär hijab.

Om man verkligen vill visa upp sina mångfald och tolerans, varför använder man då inte en annan muslimsk företrädare, t ex en medelålders imam med spretigt skägg, dåliga tänder och kalott på huvudet?

Det är nog inte en tillfällighet att man använder en kvinna som bär hijab. Genom henne kan man förmedla flera signaler.

Man signalerar mångfald, att man vänder sig till olika typer av människor. Eftersom det är ett bildmedium måste människotypen avvika i utseende. Rasen är en synlighet, där det vanligtvis, t ex i den gamla IKEA-katalogen, är en mörk man som får basunera ut mångfalden. Könet är en annan synlighet, där man ännu har två kön, och inte nått fram till de fluida könsgränserna genom att använda transkvinnor och transmän. Och slutligen, vår hijabkvinna, som genom sin klädsel signalerar mångfald. Men det går inte an med en märklig klädsel, och absolut inte med en revolterande klädsel. Det finns en gräns för mångfalden. Hijabens kulturella avvikelse är tillräckligt för att signalera mångfald.

En annan signal som hijabkvinnan bär är tolerans mot idésystem. På kommunikationsbilder har jag aldrig sett en person som tydligt företräder vare sig judendom eller kristendom. En man med sina judiska lockar har jag aldrig sett. Jag har aldrig sett en person som bär nynazisternas runa på en armbindel. Man väljer istället islams hijab som signal. Det är märkligt då islam har stora likheter med nazismen, då de båda är totalitära och antisemitiska ideologier med starka expansionistiska drag och beredvillighet till fascistiskt våld. Men islam är, trots sina likheter med nazismen, en samhälleligt legitim ideologi. Även här väljer man en tillräcklig signal av idémässig tolerans.

Men en tredje signal, kanske inte avsedd, men som ansluter väl till de två andra, är signalen om den underdåniga, smidiga, milda och kyska kvinnan. Hijaben är ju ett instrument för kvinnan att visa sin dygd och underkastelse, dvs sin kyskhet.

Man kan undra om användandet av hijabärande kvinnor i bilder är ett uttryck för en normförändring där den utåtagerande, kraftfulla självständiga kvinnan hålls tillbaka till förmån för en timid, kysk kvinnan. Det innebär ett återtåg från de framsteg som vunnits i jämställdhet, med en, förlåt uttrycket, unken patriarkal stank av underkastelse.

Tänk bort hijabkvinnan och ersätt henne i en bildannons för ett universitet med en kvinna med yvigt, vilt hår, kanske färgat i olika färger, med ylle- och läderinslag i klädseln, med tatuering på armen, med starkt röda läppar och kraftfull och modig blick in i kameran. En sådan kvinna är symboliskt mer i överensstämmelse med ett universitets akademiska anda, som ju är revolutionär med vetenskaplig kunskap och rationell kritik där ständigt man prövar gränserna för vårt vetande.

Ett universitet som använder hijabbärande kvinnor i sina bildkommunikationer företräder en kyskhetsanda som innebär ett återtåg på vår väg till jämställdhet och representerar en icke-akademisk anda.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.facebook.com/photo/?fbid=1231246122480809&set=a.165649692373796

Med frihet följer ansvar. Det ansvaret innebär en begränsning av friheten, varför det delvis är en motsägelse. Men med avgränsad frihet förstås ofta att min frihet slutar där din börjar. Min frihet har konsekvenser, och där den har konsekvenser för andra, börjar ansvar.

Ansvarsdimensionen i friheten anfördes ofta när demonstranter brände koraner i protest mot islam. Brännandet, men även blott att berätta att man tänkte bränna en koran, ledde till att muslimer tog till våldsamma demonstrationer, där hot om våld och våld var kännetecknande. En sådan demonstration ledde till att många poliser fick plåstras om, mycket egendom förstördes och ett antal demonstranter fick kännbara fängelsestraff.

Den offentliga debatten tog upp vilket ansvar koranbrännaren hade för händelseförloppet. Man hävdade att man förvisso hade rätt att yttra sig, men att man inte behövde yttra allt. Inte minst hävdades att man borde ta hänsyn till hur andra parter upplevde yttrandet. I fallet med koranbrännarna var det de kränkta religiösa känslorna som skapades och som gav våldsamma yttringar.

Samma kritik mot bristande ansvar för sitt yttrande riktades mot Lars Vilks och hans rondellhund. Man såg det som effektsökeri från Vilks sida, parat med en ovilja att förstå muslimers upplevelse av hans hädelsebrott.

Man hävdade således att yttrandefriheten medför konsekvenser, och den som yttrar skall förstå dessa konsekvenser och innan yttrandet ta hänsyn till dem. Man bär ansvar för, inte blott sitt yttrande, utan även för yttrandets konsekvenser! Friheten till yttrande innebär också ett ansvar!

Låt oss då se vad denna princip om frihetens ansvar innebär. Vi har ju andra friheter, där även ansvar borde medfölja.

Vi har religionsfrihet. Den kan definieras som att man fritt kan välja, ha, byta eller avstå från en tro eller religion, och att man ensam eller tillsammans kan utöva religionen. Men likt yttrandefriheten borde även denna frihet komma med ansvar. I den mån religionen och dess utövande påverkar andra och t ex kränker dem och deras tro, då skall religionen ta hänsyn till det och kanske inte utöva sig.

Detta innebär att religionsfriheten t ex kan kräva att muslimerna inte kränker demonstranternas rätt till yttrande. Om muslimerna vill ha rätt till sin religion, måste de bära ansvaret för den friheten genom att ge demonstranten rätt till sitt yttrande.

Idag diskuteras om koranbrännarna skall ha rätt till sin demonstration, då de inte tar ansvar för sin frihet. På samma sätt borde man diskutera om muslimerna har rätt till sin religion, med tanke på att de inte kan bära sin religionsfrihet med det ansvar som friheten kräver.

Jag ser därför fram emot ett lagförslag som behandlar dessa friheter likvärdigt, så att inskränkning av yttrandefriheten genom inskränkning av demonstrationsrätten sker samtidigt som man inskränker religionsfriheten.

Jag tycker dock tvärtom. En muslim skall ha rätten att demonstrera för sin religion på gator och torg, t ex genom att bära en hijab, utan att löpa minsta risk för att drabbas av en motdemonstrants våld. En islamkritiker skall ha rätt att demonstrera mot islam, t ex genom att bränna koranen, utan att löpa minsta risk för att drabbas av en motdemonstrants våld. Däremot måste bägge vara beredda att möta andra, när de kommer med argument, och då argumentera för sin demonstrations innehåll.

I grunden har jag ingen ansvarsbegränsning i mitt frihetsbegrepp, förutom att inte uppmana till eller utföra våld.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Regeringen föreslår att brukare av hemtjänsten skall få möjlighet att välja mellan manlig och kvinnlig hemtjänstpersonal (se länk 1). Förslaget har sedan en tid förts fram av kristdemokrater, men omfattar nu hela regeringen.

Förslaget kommer mot bakgrund av de många våldtäkter som rapporterats från hemtjänsten, där det är män som våldfört sig på kvinnliga äldre brukare.

Men när man ser notiser om våldtäkterna framstår det som att det förvisso är män, men man får intrycket att fördelningen av våldtäktsmän har en etnisk dimension, där invandraren från de senaste invandringsländerna är överrepresenterade. Likt vad undersökningar av våldtäkter ute i samhället har visat på, kan det finns skäl att tro att våldtäkterna har en etnisk dimension.

Om misstanken om etnisk överrepresentation är korrekt, då borde brukaren även få välja etnicitet på utföraren.

Denna möjliga expansion av valmöjligheten anmärker en undersköterska på (se länk 2). Hon, som har naturlig brun hy, menar att hon mött rasism i sitt arbete som undersköterska. Hon skriver: ”Min yrkeserfarenhet och yrkeskompetens vägde mindre än min hudfärg.” Hon hänvisar således till att hon skall bedömas, inte utifrån hudfärg, utan utifrån sin professionalism.  

Från utförarsidan (Länk 3.) hörs att förslaget är svårt att genomföra p g a rekryteringsproblem. Hemtjänsten har oerhörda rekryteringsproblem. Samtidigt har hemtjänsten blivit kritiserat för att ha blivit ett instrument, inte för omsorg om de äldre, utan för omsorg om de nyanlända och integrationen av dem.

Fackförbundet som organiserar hemtjänstens personal, Kommunal, nämner också svårigheterna med förslaget utifrån hemtjänstens rekryteringsproblem. Kommunal hävdar däremot att fokus inte borde vara på kön, utan på bättre villkor och rätt kompetens. (länk 3.)

Att förslaget på könsval ursprungligen kommer från Kristdemokraterna är inte märkligt. Som kristna företräder de ett abrahamitiskt sexualiserat perspektiv, vilket är detsamma som muslimer när de kräver att muslimska kvinnor skall vårdas av kvinnor. Abrahamiterna är likt porrproducenter, de är ockuperade av sex.

Men man bör då tillägga att dagens samhälle har också sina ögon på transfenomenet. Därmed borde regeringens förslag om rätten att välja kön ta hänsyn till om det är det biologiska könet som skall väljas, eller det kön som individer identifierar sig med.

Abrahamiterna gör vad de kan för att sexualisera det svenska samhället. Deras könsapartheid skall nu tillämpas på hemtjänsten.

På andra sidan står den mörkhyade sköterskan och fackförbundet som kräver fokus på professionalism. Utifrån deras syn kunde man föreslå en annan selektionsgrund än kön och etnicitet. Brukaren skulle ha rätt att kräva en utbildning av utföraren, att få ha en professionell hemvårdare som kan sin sak, oaktat om den är man eller kvinna, arab eller skåning.

I grunden handlar detta om två perspektiv som står mot varandra, sexualisering mot professionalisering. Skall hemtjänsten vara en tjänst som utförs av professionella, till gagn för en av samhällets mest bräckliga invånare, den gamla som inte klarar att ta hand om sitt hem och sin kropp? Eller skall hemtjänsten vara en tummelplats för integrationssträvanden, med en forntida, vidskepligt grundad sexualisering, där insatserna ytterst bestäms av ambitionen att hålla nere kostnaderna, och därmed skattesatserna?

Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk 1. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslaget-aldre-ska-fa-valja-mellan-manlig-eller-kvinnlig-hemtjanst
Länk 2. https://arbetet.se/2026/01/23/om-man-kan-valjas-bort-i-hemtjansten-vad-blir-nasta-steg/
Länk 3. https://www.news55.se/halsa/skr-ingen-ratt-att-valja-kon-i-hemtjansten/

Goebbels försökte styra tyskarna genom att påverka dem hur de tänkte. Nazisternas repressiva organisationer jagade de som sade eller gjorde dåliga saker, men de kunde inte komma åt kärnan i agerandet, hur människorna tänkte. Inte ens Stasi, DDR:s fruktade polis, kunde komma åt vad människor tänkte, blott vad de gjorde.

Alla totalitäras våta dröm är de abrahamitiska religionerna. Där hävdas att guden ser vad du tänker, t ex i Psaltaren 1-2: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.”. Den totalitära guden dömer dig för vad du tänker. Jesus sade att synden, den som guden bestraffar, redan finns i tankarna. T ex är äktenskapsbrott inte en handling utan synden finns redan som en tanke: ”Jag säger er: Var och en som ser på en kvinna med lust har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta” (Matteus 5:27-28). Detsamma gäller i islam, där Koranens gud vet allt, t ex i 3:29: ”Oavsett om ni döljer eller avslöjar vad som finns i era hjärtan, så vet Gud det.”.

Vid julen kommer en annan allvetande. Tomten. Han vet vad alla har gjort under året. Likt gudarna är det oklart hur han får veta det. Somliga hävdar att Tomten har en mängd småtomtar, likt de inofficiella medarbetarna till Stasi, som rapporterar till Tomten om varje barns görande. Men det viktiga är att notera att Tomten inte fäster minsta vikt vid vad du tänker. Det är inte din tanke eller din avsikt som avgör om du varit god eller dålig. Det är din handling som räknas. Trots allt kan ju andra människor inte njuta av din godhet om den blott finns i dina tankar. Det är handlingen som gör gott eller ont för andra.

Det är förvisso dåliga nyheter för Emil i Lönneberga. Det som andra kallade hyss, speciell hans far, var oftast handlingar utförda med den godaste intentionen, men p g a världens oförutsägbara förmåga att skapa kaos, blev effekten av den avsedda goda gärningen en eller annan form av olycka, oftast för Emils far, varvid klappjakten till snickeboa vidtog.

Vi har dock ett uttryck som ställer sig på gudarnas och Emils sida: ’Det är tanken som räknas’. Medan Goebbels och Stasi fick överge sin våta dröm och göra vad Tomten gör, se till de handlingar som faktiskt utförs, i sagda ord eller i göranden.

Vi kallar ofta Goebbels samhälle för totalitärt. Men det är långt från så totalitärt som det kristna och islams samhälle är, där guden ser tanken. Själv föredrar jag Goebbels och Tomtens samhälle, där jag föredrar Tomtens eftersom hans goda och onda handlingar sannolikt överensstämmer med mina. På handlingens altare får vi offra Emils goda avsikt. För att undkomma det totala totalitära kristna och muslimska samhället, får Emil vara utan en tankeläsande far.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Religionerna, främst kristendomen och islam, slår sig ofta för bröstet och förkunnar att de är fredens religion. För en vetenskapligt skolad, någorlunda bildad ateist, framstår det som en imponerande ansträngning att vara så magnifikt faktaresistent att man kan bortse från Noa’s aktiva deltagande i Syndaflodens totala Förintelse av mänskligheten, något som säkert fick t o m Hitler att bli imponerad, att man inte ser trettiåriga kriget, Bartolomeinatten, islams krigföring under dess utbredning och dagens ihållande muslimska våld i form av statligt våld och gruppers terrorvåld.

Men idag finns det en annan möjlighet att pröva påståendet om religioners fredlighet. Ett institut baserat i Australien har tagit fram ett Fredsindex för olika länder. Indexet består av en mängd indikatorer som uppskattar säkerheten och tryggheten i samhällena, t ex kriminalitet, våldsamma demonstrationer, konfliktfyllda relationer till omgivande länder. Med det indexet kan vi pröva hur graden av religiositet i ett samhälle varierar med hur fredligt det är. Utifrån religionerna är hypotesen som skall prövas: Med stigande religiositet, ökar fredligheten i samhället.

Men hur observerar man ett samhälles religiositet? Det går inte att blott ta, t ex andel anslutna till en kyrka, ty ii så fall blir Sverige oerhört religiöst. Det krävs ett mer avancerat sätt, med flera indikatorer, för att få fram graden av religiositet i ett samhälle.

Jag bad AI ta fram ett antal indikatorer och att klassificera ett antal länder enligt indikatorerna. Efter några interaktioner med AI kom vi fram till sju indikatorer. Jag delar in dem i två huvudgrupper. Grad av Religiositet, vilket visar på hur impregnerat samhället är med religion. Där finns fyra indikatorer: 1.) hur stor del av befolkningen som anses som religiös, 2.) hur religionen är institutionaliserad och inbäddad i samhället, 3.) hur starka religiösa normer är i samhället, 4.) hur stor betydelse religion har i politiken. Grad av Profanitet är den andra gruppen, som består av två indikatorer: 1.) uppskattning av religionsfrihet och 2.) lugnet i mellanreligiösa relationer. Slutligen tillkommer en tredje variabel, graden av religiös mångfald i samhället.

Data består av 19 länder, med spridning mellan religionerna, där AI först uppskattade de olika indikatorerna, och jag granskade uppskattningarna. Med dessa data, med de tre religionsvariablerna och med Fredsindexet gjorde jag en traditionell korrelationsanalys. Jag fick tillgripa lite teknikaliteter, som jag inte skall tynga framställningen med. Men, lita på mig, det är rimligt professionellt gjort.

Resultaten är starka. Religiositet i samhället är starkt negativt korrelerat med samhällets fredlighet, medan dess profanitet är lika starkt positivt korrelerat med fredlighet. Religiös mångfald är något svagare korrelerat, men har främst negativ korrelation med fredlighet.

Med min enkla, simpla undersökning kan religionernas förkunnelse om att vara fredens religioner, utformat som en hypotes att mer av religiositet, ju fredligare samhälle, förkastas. Men vi kan inte enbart förkasta deras påstående, utan vi kan anta den rakt motsatta hypotesen, att med stigande religiositet i samhället, minskar samhällets fredlighet.

Vi har starka indikationer på att samhällen blir mindre fredliga ju mer religion det får, och ju mer profana de är, ju mer fredliga är de.

I två tydliga meningar.
Det profana samhället är bra för freden.
​Det religiösa samhället är bra för ofreden.

Sven-Olof Yrjö Collin
https://en.wikipedia.org/wiki/Global_Peace_Index

Det svenska rättssystemet, ja det svenska samhället bygger på tanken att individen är ansvarig för sina handlingar, om den inte har en mental oförmåga att förstå sitt agerande. Ibland har dock rättssystemet slirat, numer mer sällan än tidigare, och kan, t ex i våldtäktsmål, lägga ansvar för handlingen hos offret, eller lägga ansvaret på individens kultur.

På samlad nivå kan man emellertid hävda att individens handling påverkas av andra faktorer än individen själv. Vanligast faktor är den materialistiska, dvs socioekonomi, där förhållanden som anses som dåliga, t ex svag ekonomi, låg utbildning, utanförskap i samhället, boende i utanförskapsområden, påverkar individer så att den har högre benägenhet till brott, t ex våldsbrott, egendomsbrott, men även våldtäkt.

Mindre vanlig, och oftast utskälld och given en stigmatiserad beteckning som rasistisk, är idealistiska förklaringar, där man förklarar individens benägenhet till brott på grund av sin etnicitet och kultur.

Eftersom den materialistiska förklaringen är dominerande försöker man förhindra brott genom att angripa individens brottskalkyl genom strängare straff och påverka individernas materiella förhållanden, med t ex socialbidrag och vägar till avlönat arbete. Åtgärder som grundar sig på den idealistiska förklaringen är inte frekventa. Etnicitet och kultur anses som oangripliga.

Emellertid!

Idag har vi en första vetenskaplig undersökning i Sverige (källa sist) som förklarar våldtäkt, mer specifikt, de som fälls i domstol för våldtäkt, genom en idealistisk förklaring, men som beaktar den materialistiska förklaringen.

Forskarna fann att störst sannolikhet att fällas för våldtäkt under tidsperioden 2000 till 2020 hade de som invandrat under de senaste fem åren och varit över 15 år vid ankomsten.
Det är inte så konstigt, skanderar materialisterna, eftersom det är ett utfall av de socioekonomiska faktorerna. Men forskarna beaktade detta genom att lägga till socioekonomiska faktorer, som socialbidrag, oro i bostadsområdet och inkomst. Men man adderade också individuella, psykiska faktorer, som t ex drogberoende och tidigare kriminalitet. Då visade analysen att sannolikheten för att bli dömd för våldtäkt relaterat till invandring sjönk något, dvs de faktorerna hade betydelse, men fortfarande var invandrarfaktorn signifikant. Således, om man tar man hänsyn till socioekonomi och individuella faktorer är fortfarande invandraren överrepresenterad.

Men, anmärkningsvärt var att man fann en specifik grupp: “Among those born outside Sweden and who had resided in the country for less than 5 years, the ORs increased after the adjustments”, dvs sannolikheten att fällas för våldtäkt ökade efter kontroll av socioekonomi och individuella psykiska faktorer.

Det resultatet kan tolkas som att nyinvandrarna över 15 år är så marinerade i sin gamla kultur, där den fria kvinnan är ett legitimt objekt för våldsamma sexuella lustar, att de kanske blir än mer våldtäktsbenägna än de hade varit i sitt hemland, där kvinnorna har anpassat sig till kvinnoförtrycket.

Deras resultat tyder på att invandrarna, oaktat sin livsmiljö och psykiska standard i Sverige, anpassar sig något, i alla fall efter mer än fem år i Sverige, men att deras kultur fortfarande påverkar dem och gör dem överrepresenterade som fällda våldtäktsmän.

Man kan förvisso kritisera undersökningen med följande argument. Sannolikheten att dras inför rätta för våldtäkt kan vara högre för invandrare då anmälningsbenägenheten kan vara högre om det är en invandrare som utfört våldtäkten. Domstolarna kan ha en högre benägenhet att fälla invandrare, dvs en misstanke att de inte är blinda för etniciteten.  

Men denna kritik till trots är sannolikt resultaten någorlunda korrekta. Deras resultat säger därför oss att vi förvisso bör behålla våra materialistiska förklaringar och därmed våra materialistiska åtgärder. Men de säger också att vi måste ta hänsyn till idealistiska förklaringar, som etnicitet, religion och kultur, och att vi därmed också måste angripa det idealistiska, dvs invandrarnas kultur, religion och etnicitet.

Kristdemokraternas krav på förbud mot extrem religiös, döljande klädsel i offentligheten kan ses som en sådan idealistiskt driven åtgärd. Sverigedemokraters förslag om förbud mot hijab i offentliga miljöer och på statliga representanter är också en sådan åtgärd. Förbud mot konfessionella skolor och förbud mot att statliga medel används för att understödja organisationer med konfessionella drag är likaledes idealistiska förslag riktade mot repressiva miljöer.

Efter andra världskriget sattes de forna nazisterna på skolbänken i en denazifiering. Det var en idealistiskt motiverad åtgärd för att ta bort den förtryckande nazismen. En liknande deislamiseringåtgärd kunde övervägas. Nyinvandrare sätts på skolbänken där de får lära sig om den kultur de kommit till. Inte som information, utan som skolning.  

Sven-Olof Yrjö Collin
​Källa: Khoshnood, A. M., Sundquist, J. & Sundquist, K. (2026) Immigrant Background and Rape Conviction: A 21-Year Follow-Up Study in Sweden, Journal of Interpersonal Violence, 41(1-2):372–390.

Sverigedemokraterna bildades ur ett litet, obetydligt och besynnerligt parti. Sedan har det växt och idag får det stöd av mer än 20% av väljarkåren. I dagens inlägg reflekterar jag en aning kring partiets företrädare och hur de kan förmodas ha ändrats över tiden. Till stöd för dessa funderingar tar jag tankar från en av Europas största politiska ledare under 1900-talet, som under en kort tid var bland de mäktigaste. I sin bok (referens sist) resonerar han om hur det är att starta ett nytt parti och hur det senare utvecklas.

Han menar att en rörelse består av två grupper: ”Anhängare av en rörelse är den, som förklarar sig gilla dess mål, medlem är den, som kämpar för den. … Anhängarskapet bottnar i kunskap, medlemskapet i mod att själv företräda och utbreda den idé, man lärt känna. Kunskapen i dess passiva form motsvarar majoriteten av mänskligheten, som är trög och feg. Medlemskapet är förbundet med en aktiv inriktning och motsvarar därför blott en minoritet.” (s. 216) ”…anhängarnas antal aldrig kan bli för stort, medan medlemmarnas oftare blir för stort än för litet.” (s. 217)

”Ju större en idé är och ju mera revolutionerande till sitt innehåll, desto större kommer medlemmarnas aktivitet att vara, ty med lärans omstörtande kraft förenar sig ett faromoment för dem [medlemmarna, mitt tillägg] som ansluter sig till den, vilket nog är ägnat att hålla småsinta och fega kälkborgare på avstånd. ” ”Den första segern har gjort, att så många dåliga ovärdiga och särskilt fega element kommit in i deras organisationer, att dessa mindervärdiga element till slut får övervikt över de kampdugliga och tvingar rörelserna att tjäna sina egna intressen…” (s. 219)

En rörelse med revolutionära drag kommer naturligen att möta stort motstånd. Det innebär att endast modiga och riskvilliga individer tar steget och blir medlemmar, och än färre tar steget och blir så engagerade att de öppet visar sig som partimedlemmar. Detta drabbade SD då de som företrädde SD stigmatiserades oerhört hårt. De kallades rasister och fascister, vilket i Sverige i slutet på 90-talet innebar social uteslutning. Man kunde höra om människor som förlorat sina vänner, inte för att de var SD-partiaktiva, utan för att de uttryckt sympati för SD. Richard Jomshof, som var, och är, framträdande i partiet, anses ha förlorat möjligheten att vara anställd som lärare p g a sitt synliga engagemang i partiet.

Antalet anhängare, om partiet är lyckosamt, kommer att öka, och så sakta ökar också medlemsantalet. Men som framgår i citatet, blir det sämre medlemmar i fråga om riskvillighet och engagemang. När SD kom in i Riksdagen 2010 hade det 5 000 medlemmar, medan t ex Liberalerna hade 18 000. I slutet av 2023 hade Liberalerna 9 799 medlemmar, dvs de hade förlorat 46% av sina medlemmar, medan SD hade 35 834 medlemmar, dvs vunnit 600% fler medlemmar. Socialdemokraterna, det forna folkrörelsepartiet (som 1979 hade 1 198 000 medlemmar, vilket då var 14,5% av Sveriges befolkning), hade 2010 108 534 medlemmar, och hade år 2022 79 673, dvs de hade förlorat 26% medlemmar. En än mer dramatisk siffra är att år 2010 var SD:s medlemsskara 4,7 % av Socialdemokraternas, medan tio år senare var den 45%.

Att ta steget från att vara anhängare till att bli medlem innebär att man inför sig själv erkänner en samhörighet till SD och inte den vanliga klyschan, som tas till i sociala sammanhang ’jag är inte rasist men nog har SD en aning rätt’. Ett stort steg är att, likt homosexuella, våga ’komma ut’, dvs att öppet visa inför andra, och kanske t o m visa sig i i offentligheten, att man inte blott ’inte är rasist, men…’ utan att man ställer sig bakom SD:s politik, som medlem, och kanske som partiengagerad.

Enligt statsmannen innebär detta att SD nu har fått mindre riskvilliga i sitt parti. Det kan vara en fördel för partiet, då de mindre riskvilliga inte tar ut svängarna ås mycket, vilket kan öka partiets legitimitet. Samtidigt kan det också ha skett en förändring i den sociala miljön, där SD:s åsikter blivit mer accepterade.

Statsmannen ansåg att man skulle begränsa tillträdet till medlemskapet för att hålla de mindre riskvilliga och de mer egoistiska från partiet. SD synes inte ha den strategin, kanske för att dessa, enligt statsmannen inferiora medlemmarna, kan öka partiets legitimitet och därmed dra till sig mindre negativ uppmärksamhet och fler anhängare.

Kritiken som riktas mot SD, att det har fascistiska rötter, är förvisso sann, men samtidigt är deras nuvarande medlemmar, men även de som offentligt vågar ’komma ut’ med att de är anhängare av och t o m representanter åt SD, om statsmannen har rätt, en annan typ än de som var med om de mer revolutionära åren i början.

Statsmannen beklagade den ökande medlemsskarans risk, medan kanske SD ser det med glädje eftersom man då kan välja ut representanter som gör sig bättre som politiska företrädare i ett demokratiskt land, och nu snart, kanske t o m blir regeringsföreträdare.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Referens: Hitler, A. (1926) Mein Kampf, Hägglunds Förlag, 2002