​Jag betraktar mig själv som en acceptabel forskare i mitt ämne, som en hyfsat bra lärare som är uppskattad av studenterna, och som är en medarbetare som alltid försöker göra bra prestation, oaktat vad jag skall göra. Jag borde därför vara en hyfsat välsedd och kanske t o m någorlunda attraktiv arbetare på en akademisk anstalt.

Jag har slutat min anställning fyra gånger och blivit avskedad en gång. Första gången jag slutade, kallade prefekten på mig och försökte övertyga mig att stanna. Fjärde gången jag slutade vet jag att den som var motsvarande prefekt och den som var forskningsansvarig visste att det var lönlöst att övertyga mig att stanna. Dessa två gånger har jag erfarit att man önskade mig kvar. Att man uppskattade det jag gjorde, trots annat jag gjorde.

Ty jag har alltid haft starka åsikter och visioner, som jag uttryckt och arbetat för. Det har lett till att jag kommit i konflikt med många, inte minst de med administrativa ansvar. Men detta till trots, ville prefekten och dess motsvarighet, samt den forskningsansvarige, som jag parentetiskt vill tillägga att jag åsamkade en ganska stor förtroendeskada, men inte med avsikt utan på grund av blind glädje, ha mig kvar.

En annan gång jag slutade, försökte medarbetare ändra mitt beslut, men ingen administrativt ansvarig, sk chef. Trots att jag då, tillsammans med några andra, hade byggt en stark forsknings- och undervisningsgrupp, som, vill jag hävda, senare innebar att högskolan rankades likvärdig med Handelshögskolan i Stockholm och Jönköping i kvalité på kandidatnivån.   

Den gången slutade även en annan tongivande person från gruppen jag tillhörde. Då fick jag erfara den grymhet som akademiska anstalter är förmögna till. Han hade gjort sin grundutbildning på anstalten. Han hade arbetat på anstalten, ja, t o m varit administrativt ansvarig där. Han hade, tillsammans med oss i gruppen, skapat en stark grupp, som gav nationellt rykte. Han hade kunskap i ett ämne som få i Sverige har. Han hade förvisso lite tendenser åt bråkmakeri, men kunde inte mäta sig med mig. Anstalten borde gjort sitt yttersta för att förmå honom att stanna. Men vad jag fått veta, gjorde de som med mig. Inget. Och nu kommer grymheten. Den dagen han lämnade, när han bar ut sina sista saker till sin bil vid institutionens port, fanns blott en människa där, för att se hans avsked. Jag.
Hur är det möjligt att ansvariga för institutionen och för högskolan kunde undvika att ta avsked av honom, att beklaga hans avfärd? Han, som spenderat så mycket tid, som var en produkt av institutionen, som varit delaktig i att skapa ett rejält kvalitetlyft av institutionen. Han lämnade institutionen utan minsta tack, utan minsta ’hej då, önskar din snara återkomst’? Jag har ett fotografi av honom, med den sista kartongen som han lastar i bilen, leende, men helt ensam, förutom fotografen, jag. Bilden av hans ensamhet är en bild av akademisk grymhet.

En annan gång jag slutade, tog sig avdelningschefen tid att möta mig. Inte för att visa tacksamhet för att jag varit behjälplig i att ge högskolan civilekonomrättigheter och forskarutbildningsrättigheter. Utan för att berätta att jag hade tur, ty han hade kunnat berätta för andra om vad jag gjort under min tid på hans institution, vilket skulle göra det omöjligt för mig att få vidare anställning på någon akademisk institution. Den gången teg jag, så som jag teg när jag blev avskedad. Men till honom ville jag säga att hans Stasiledningsmetoder, med anonyma ’informatörer’, var ett bärande skäl till att jag lämnade.

Mitt avsked föregicks av konfrontationer, som jag alltid haft tidigare, med administrativt ansvariga. Men toleransen för mina visioner och mitt sätt att offentligt strida för mina visioner fanns inte på den anstalten. Mina övriga förmågor kunde inte väga över, utan ut skulle jag.

18 dagar efter mitt avsked kidnappades jag av ett tiotal medarbetare från institutionen, med deras barn, som gav mig en heldag, med chokladfrukost, kanotfärd och grillkväll. Det var den starkaste och finaste ceremoni någon akademisk samling gett mig. Avslutet på min akademiska karriär gick därför i dur.

Jag har sett andra personer lämna institutioner, som varit betydelsefulla för den akademiska kvaliteten. Men som, likt med mig, inte blivit konfronterad med starka krav och önskemål att stanna kvar.

Hur kan akademiska anstalter undvika att värna om akademisk kvalité genom att göra sitt yttersta för att behålla den arbetskraft som ger god akademisk standard på verksamheten? Det framstår nästan som om anstalterna, i alla fall de administrativt ansvariga, sett det som en befrielse. En befrielse från personer, som de kanske inser ger god kvalité, men som också innebär oro på arbetsplatsen, kanske p g a att dessa personer har varit stridbara, genom att de hävdat de akademiska kvaliteterna. Men oron har inte varit bland de framträdande medarbetarna eller bland studenterna, utan bland de mindre framträdande medarbetarna, och oftast med oro för de sk cheferna.  

Min tro, för att nu undvika pretention på vetande, är att de administrativt ansvariga, de sk cheferna, premierar lugn på arbetsplatsen, framför konfliktfyllda utvecklingar, som förvisso kan ge god akademisk kvalité, men som också ger oro hos dem. Det är chefernas lugn som står över målsättningen att ge studenterna en god utbildning.

Jag har här avsiktligt undvikit namns nämnande. Men ett namn vill jag nämna. Per-Magnus Andersson, du som jag hade gett diverse plågor med mitt engagemang och mina skrivelser, du tog in mig på ditt rum och försökte övertala mig att vara kvar. Det samtalet, även om det misslyckades p g a min inflexibilitet och beslutsamhet, har dröjt sig kvar hos mig som ett föredömligt prefektagerande, där du tog ditt ansvar för institutionens målsättning, en god utbildning och forskning, trots den oro jag skapade och trots det besvär jag gav dig. Så agerar en akademisk ledare. 

​Den 20 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Inför kyrkovalet diskuteras om det är önskvärt att politiska partiet ställer upp i kyrkovalet. Företrädare för en del partier hävdar att de vill göra kyrkan samhällsrelevant, medan motståndarna hävdar att partierna politiserar kyrkan.

Det är roande för en icke-ansluten ateist att följa en kyrkas kamp med ett element som egentligen är ganska främmande för kyrkan, demokrati.

Det är sällan man läser en plädering mot demokrati på en liberal tidnings ledarsida, som ofta, ja, nästan alltid, pläderar för demokrati: 
”2021 år efter Jesu födelse är det hög tid att slänga ut partisterna ur templet.” (https://www.kristianstadsbladet.se/ledare/ge-at-gud-vad-som-tillhor-gud-21b0c926/)

Detta skrivs av Anders Gustafsson, som är en ledarskribent för tidningen.
[man kan notera att ledarskribenten är okunnig om att beräknat födelseår för Kristus var mellan 7 och 4 f.kr, dvs det var mellan 2025 och 2028 år sedan som Jesus föddes]

Sådana ord har vi aldrig hört från ledarna i Ryssland och Iran. Men vi har sett ordens utföras, där kandidater motarbetas, deras organisationer förhindras att verka, och i Irans fall, ges potentiella kandidater helt enkelt inte rätt att ställa upp i valet, dvs de är utslängda från templet. Den liberala tidningen Kristianstadsbladet sällar sig således till mullorna i Iran och till Putin i Ryssland, genom att vilja begränsa vem som får delta i, vad de kallar, demokratiska val.

Men god demokrati utmärks av att alla får ställa upp i valet. I valet till Sveriges Riksdag får t o m nazister ställa upp. Ja, demokratin är så stark, och så fri, att t o m organisationer med religiös grund får ställa upp i valet. Idag finns ett sådant parti i Riksdagen, Kristdemokraterna. Snart kanske vi får Islamdemokraterna. Man kan tycka vad man vill om att sådant folk finns i Riksdagen, men så fungerar demokrati. I en demokrati slänger man inte ut någon.

Men jag förstår de anti-demokratiska i kyrkovalet, ty det är något av en paradox, en anomali, med demokrati i en organisation som står på en totalitär grund. Sverige har en representativ demokrati, vilket innebär att folket väljer sina representanter som beslutar om vilka lagar som skall gälla i landet. Föreställ dig nu en liknande demokrati i Svenska Kyrkan.

Följande uttryck för demokrati är otänkbar i Svenska Kyrkan. På kyrkomötet framställer två företrädare för partiet ’En modern kyrka’, Sigfrid och Sigurd, att 10:e budet måste ändras. Idag står det ” Du skall inte ha begär till din nästas hustru, eller hans slav eller slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” De yrkar att man lägger till ’din nästas man’, för att göra det könsneutralt, samt att man stryker slav, slavinna, oxe och åsna, och lägger till mer tidsenliga egendomar, såsom dator och diskmaskin. 

Nej, det är fullkomligt otänkbart att Sigrid och Sigurd skulle få gehör för att på demokratisk väg ändra i kyrkans heliga skrift. Ty de kristna är, som alla abrahamiter, totalitära. Lydnaden, underkastelsen, regelföljandet, är ju essensen i en religion där guden är allsmäktig och alltid har rätt. Att prata om demokrati i en sådan organisation är befängt och kan enbart röra saker som är utanför religionen, t ex när och hur kyrkobyggnaden skall renoveras.

Men diskussionen om demokrati i Svenska Kyrkan tar bort fokus från det som är kyrkans verkliga demokratiska problem. 2017 nådde valdeltagandet all-time high. Då var det 19,08%.

Man kan knappast kalla en organisation för demokratisk, när blott knappt var femte röstar. De som sitter i dessa ’demokratiska’ församlingar, har ju ingen som helst demokratisk legitimitet.

Man behöver inte diskutera demokratins innehåll i den svenska kyrkan, ty den är avskaffad. Och med all rätt, ty de totalitära känner ingen demokrati. Om guds påbud kan man inte rösta.

​Den 19 september 2021

​Hur många armhävningar gör du ensam, hemma i vardagsrummet? Hur många gör du på gymet, omgiven av de andra på ett gympass?

Hur länge står du i Plankan där hemma, relativt bland de andra människorna i gympasalen?

Om antalet armhävningar är olika, om tiden du står i Plankan är olika, beroende på miljö, kan du då hävda att du är en fri människa?

Antalet armhävningar och plankans tid tycks inte bestämmas av dig utan om det finns människor i din omgivning. Du är förvisso fri att välja, men du väljer utifrån de omgivande människorna.

Jag har många gånger manifesterat min frihet att välja, genom att välja att gå på gym, då jag vet att jag därigenom gör fler armhävningar och står längre i Plankan när andra människor omger mig. Jag väljer att utnyttja att jag är ett socialt djur.

Människan är ett socialt djur, som inom ramen för sin socialitet väljer.
https://www.instagram.com/p/COrjVRXFWUD/

​Den 18 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mauricio Rojas har återkommit till Liberalerna, som det han tidigare var, deras främste tänkare inom invandrarproblemet och dess lösningar. Igår berättade jag om hans tanke om egenmakt som lösningen på invandrarproblemet i dagens Sverige. Idag skall jag ge återge hans pessimistiska syn angående fritänkarna.

Jag var bekant med Mauricio i slutet på 70-talet, då jag umgicks i hans krets av chilenska flyktingar, eftersom jag var tillsammans med en chilenska, som likt honom, flytt från Chile efter kuppen mot Allende. En dag satt vi i trädgården på hans sommarställe utanför Höör. Vi diskuterade den politiska situationen i Sverige. Jag ventilerade min besvikelse över socialdemokratin och mina funderingar på att låta liberalerna, då Folkpartiet, få min röst. Han, som var en forn kommunist och troende marxist, hade också funderingar på en röst på Folkpartiet. Hans slutsats har dröjt sig kvar i mitt minne. Han skrattade och sade något i stil med:
’Det parti som drar sig till din och min röst, är dömt att vara litet och utan inflytande’.

Vi såg väl oss bägge som fritänkare, med starka principer och än starkare övertygelser, med idéer som inte platsade någonstans, som innebar att vi alltid kände oss missförstådda, och därmed utanför. Vi, i vårt utanförskap, fann oss i en gemenskap på den illa klippta gräsmattan utanför Höör.

Han, som sedan ett tag hade ifrågasatt sin egen tidigare övertygelse, manifesterad i hans avhandling om marxismens kris, och som var på väg att lämna både sin övertygelse, och kanske också den gemenskap han hade hos flyktingarna, som dröjde sig kvar i en nästan sentimental tro på deras forna rättfärdiga kamp.

Jag, som besviket såg hur socialdemokratin började svänga, och som ville ha löntagarfonder, de som skulle ge arbetarna deras rättmätiga makt, men inte genom sitt arbete, utan genom att de skulle transformeras till aktieägande kapitalister, där maktutövningen skulle ske genom en sorts variant av kommunisternas sovjeter.

Han blev en fritänkande riksdagsman, ett tag under SÄPO’s beskydd, som lämnade Sverige 2008, då Sverige inte då kunde ta emot hans fritänkeri, men som idag säkert är en fertil åker för hans tankefröer. Jag lämnade politiken och blev sedermera en professor som försökte skapa en högskola för min klass, men som två år senare fann mig stående utanför högskolan, avskedad.

Idag är Mauricio tillbaka hos liberalerna som integrationsrådgivare. Jag attraheras av Sabuni’s tro på det demokratiska samtalet och hoppas på att hon och hennes parti inte glömt bort socialliberalismen, den som ligger närmst den demokratiske socialismen, när han besviket ser att hans forna parti glömt bort socialismen och numer accepterar både rasism och totalitära ideologier. Jag attraheras än mer när fritänkaren Mauricio återkommer, med hans insikter om egenmakt och krav på, som han dock inte uttalar på mitt sätt, ’gör din plikt, kräv din rätt’.

Men när jag nu blickar på liberalerna, och ser Mauricio återkomst till liberalerna, då hör jag hans skratt och minns hans slutsats från gräsmattan utanför Höör: Det parti som får vårt stöd, är dömt att vara litet, eller t o m att försvinna.

Må Mauricios slutsats från slutet av 70-talet vara fel.

​Den 17 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Mauricio Rojas, en forn kommunist som flydde från Chile efter kuppen mot Allende, som disputerade i Lund 1986 på en avhandling om marxismens kris, som blev liberalernas invandrarexpert efter att under 90-talet ägnat sig åt invandringen i Sverige, har nu återkommit som rådgivare till ett liberalt parti som, under liberalismens främsta tid i Sverige på 100 år, 1980 till idag, lyckas med att ha blott 2,5% av väljarkåren med sig.

Han säger och skriver, som jag förstår det, att staten kan blott erbjuda skydd genom polisen, och möjligheter genom t ex social verksamhet, medan de som kan lösa invandrarproblemet är blott invandrarna själva. Lösningen heter egenmakt, att de som är problemet, och som har problemet, är de som bär lösningen på problemet.
https://kvartal.se/artiklar/dags-att-erkanna-det-sociokulturella-arvet/

Socialisten känner igen tanken. Den är hans egen. Den har en lång tradition.

Hegel, filosofen som satt i Jena och lade sista handen på en bok som fortfarande har betydelse, ’Andens fenomenologi’, som såg Napoleon komma ridande in i hans stad och muttrande någon om världsandens ankomst, skrev i sin bok om dialektiken mellan herre och slav, där han visade att herren, för att kunna vara herre, var beroende av slaven.

Marx tog tag i herre-slav-dialektiken och sade att den dialektiken karakteriserade kapitalismen, genom att kapitalisten var beroende av sin motsats, den egendomslöse proletären, som kapitalisten exploaterade genom att proletärens mervärde blev kapitalistens profit. Likt Hegels dialektik, som aldrig dröjde sig kvar i en konflikternas statiska motsägelse, utan som skapade ett dynamiskt Aufhebung, som genom motsägelsens dynamik svingade sig upp en nivå, skulle Marx’ samhällsdialektik upphäva kapitalismen och svinga upp samhället till kommunismen. Aktören i denna revolution var proletären, den som blott kunde förlora sina bojor. Den skulle inse sin makt, och göra den till sin. Den blev egenmakt.

Socialister, bl a jag och SSU, i slutet på 70-talet, tog tag i egenmaktens begrepp och menade att verklig demokrati kommer när människorna styr över sin vardag. Vi trodde på den svenska demokratiska socialismens trestegsraketsstrategi. Politisk demokrati fick vi i slutet på 10-talet, social demokrati etablerades på 50- och 60-talet. Nu, på 70-talet, var det dags för det tredje steget, att få in demokrati i människors vardag genom egenmakt, det vi kallade självförvaltning, ty blott människorna kan befria sig själva. Vi trodde inte ett skvatt på de enfaldiga kommunisternas totalitära tro på staten. Staten skulle inte styra och ställe, utan den skulle ge förutsättningar och möjligheter för människornas egenmakt, att själva styra över sina liv, sin vardag. Den styrningen skulle ske genom demokrati.

Det gick åt skogen. Med 80-talet kom liberalismen och nyliberalismen, med sin enfaldiga tro på marknaden som individers styrinstrument i vardagen. De hävdade också egenmakt, men inte genom demokrati, utan genom att individen blev en konsument som valde och vrakade i marknadens utbud.

Idag återkommer egenmakt, genom att liberalerna och Mauricio lanserar tanken att blott invandrarna kan ta sig ur sina utanförskapsområden och sitt utanförskap genom egenmakt, genom att själva befria sig. Så som den alkoholiserade hade gjort i slutet på 1800-talet genom sin egen nykterhetsrörelse. Så som proletären, i form av arbetarrörelsen, hade gjort under 1900-talet.

Rojas tycks mena att man måste hitta de individer i utanförskapsområdena som inifrån kan arbeta med de som är utanför, för att återge dem den stolthet som varje individ behöver och för att ge dem kraft att ta sig ur utanförskapet.

Se där, egenmakt, återigen, som lösning på de undanskuffades utanförskap. Från Hegel, via Marx och arbetarrörelsen till Mauricio och liberalerna.

Men är det vår lösning? Är inte vi herren, kapitalisten, som står mot dem, som har intet att förlora och allt att vinna? Kommer deras egenmakt att inkludera oss, eller upphäva oss, så som herren och kapitalistens upphävs genom slavens uppror?

Och vilka är de i utanförskapsområdena som kan organisera människorna? Idag försöker de styrande i Kristianstad att få i gång en positiv utveckling i Kristianstads två utanförskapsområden genom att vända sig till de som har ett betydande inflytande i utanförskapsområdena genom att samla dem till mässa, dvs imamerna.

Innebär inte egenmakt i utanförskapsområdena, att imamerna och patriarkerna, dvs de som genom invandrarnas kulturella bakgrund, som de fått genom sin primära socialisering i sina muslimska klansamhällen, ges inflytande? Kommer inte islam och klankultur sprida sig genom deras egenmakt?

Egenmakt innebär just egenmakt, att de som kastar sina bojor, etablerar sin kultur, sina normer, sitt samhälle, i gruset av det gamla, störtade samhället.

Det kan se mörkt ut för oss, som idag är innanför, i vårt innanförskap. Inte vill vi se hur en totalitär religion och hur splittrande små klansamhällen etableras. Eller kommer invandrarna, genom sin egenmakt, göra vad de demokratiska socialisterna gjorde, att inkludera kapitalisterna i sitt samhälle, där kapitalisterna fick hållas, så länge de gav välstånd åt oss alla? Kommer vår dröm om demokrati och jämlikhet att få hållas, så länge det ger välfärd till alla?

Blott en sak är jag säker på. ’Andens fenomenologi’, som slutfördes när Napoleon red in i Jena 1806, och trycktes 1807, är fortfarande aktuell.

​Den 16 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Människan är dömd till att välja. Så förkunnar existentialismen vår frihet. Av valet kommer ångesten hos Kierkegaard och moralen hos filosoferna. De som inte mäktar valet blir religiösa och underkastar sig en gud, dvs de väljer att inte välja. Men att välja bort valet är att välja, varför ingen undkommer domen, att välja.

Det val en människa gör är ett uttryck för människan. Den kan hävda vad som helst genom språket, men i handlingen avslöjas individens själ och preferenser. En politiker som pratar sig varm för integration genom mixade skolor, men själv har sitt barn i Engelska skolan, är en hycklare, dvs en som har en motsättning, för att inte säga motsägelse, mellan prat och handling, där pratet handlar om vilka värderingar politikern vill bli förknippad med, medan handlingen visar politikerns reellt existerande värderingar.

Vi är vad vi gör.

Samtidigt innebär också vårt val att vi hamnar i en situation, som i sin tur påverkar oss. Valet slår tillbaka mot oss och påverkar den som gjorde valet.

Det är redan här komplicerat då valet påverkar den som valde, varför det kan vara besvärande att hävda att den som valde skall vara ansvarig för sitt val, då den kan ha förändrats av konsekvenserna av sitt val, och är därmed inte den som initialt valde.

Men det kommer till ytterligare en komplikation, nämligen människans förmåga till reflektion, den som ytterst är ansvarig för vår dödsångest, insikten att vi skall dö. När vi gjort vår handling, ser vi den och reflekterar kring den. Medan situationen som vår handling gett upphov till, påverkar oss, blir vi själva påverkade av oss själva genom att vi reflekterar kring vår handling och dess konsekvens. Man kan säga att vår handling får två konsekvenser på oss, en extern, situationen som handlingen skapade som påverkar oss, och en intern, självreflektionen av vår handling.

Tänk dig nu att du ena dagen gör handlingen A, som visar sig medföra B. En tid senare står du inför en människa som frågar dig varför du gjorde A, med tanke på konsekvenserna B. Människan utmäter implicit ett ansvar hos dig för B, som kom genom att du gjorde A, och undrar om du kan rättfärdiga ditt A genom de motiv du hade, genom den som var du som gjorde A.

Du skulle kunna hävda att du inte kan svara på frågan, ty du är inte längre den som utförde A. Du har påverkats, och därför förändrats av både B och av din reflektion kring A och B. Den person som gjorde A kan inte svara ty den fanns före handlingen A och utförde handlingen, men finns inte längre.

Skulle du försöka ge dig på att förklara, så vet du att det finns ytterligare en försvårande omständighet, nämligen människans förmåga, och vilja, att rationalisera. Vad du än säger, vet både du och jag, att din förklaring går igenom ett filter av rationalisering, där din vilja att framstå på ett visst sätt, filtrerar ditt minne, och inte minst, filtrerar vad du säger.

Människans frihet, att välja A, hennes flexibilitet att påverkas av situationen B och hennes reflektion, hennes förnuft och hennes vilja skapa en förklaring, gör att den individ som valde A, som producerade konsekvensen B, inte kan göras ansvarig för B.

Eller...hur?
​
​Den 15 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag tolererar din position, vilken som helst.

Så länge du är beredd att stå för den.

Så länge du är beredd att diskutera den.

Så länge du accepterar att jag kritiserar den

Så länge du tolererar andra positioner, däribland den som är motsatt din.

Så länge du accepterar att jag kanske t o m bekämpar din position.

Så länge du accepterar att man gör den till löje och skrattar åt den.

Ty då har du en stark position.

Det är kanske inte en position jag accepterar, utan som jag kanske t o m vill bekämpa. Men jag tolererar den, under devisen att envar blir salig på sin tro.

Men skulle du däremot höja ett svärd för din position och kräva att den inte får diskuteras, inte får debatteras, inte får kritiseras, inte får göras löjeväckande, inte får motarbetas, ja då tolererar jag inte din position. Då respekterar jag den inte.

Den som förfäktar sin position med svärd och med hot, den har förlorat sin rätt till sin position. Den visar sin positions oerhörda svaghet, så svag att den inte är värd tolerans eller respekt.

Det som inte kan diskuteras och skrattas åt, saknar värde.

​Den 14 september 2021
Sven-Olof Collin  

​I Sverige idag har vi problem med utanförskapsområden, det jag kallar mångkulturområden, Man försöker finna tekniker för integration, dvs att invandrarna får en plats i samhället, men med bibehållande av sin kultur. Några gånger kan man förvisso medge att assimilering, dvs att de ger upp sin kultur och ingår i den svenska kulturen, är nödvändig, men i allmänhet är det mångkulturens integration som föredras.

Det låter fruktansvärt, på ett sätt, men är inte assimilering det för samhället mest framgångsrika? I dessa dagar med smutskastning av det som kallas för den vite mannens kultur, är det sannerligen inte politiskt korrekt att framföra följande uppmaning. Men låt oss pröva uppmaningen: Vi, som är kulturellt svenskar, har en civilisatorisk uppgift.

Vi, de kulturellt svenska, har kulturella särdrag relativt de flesta invandrarna, som vi måste förmå eller tvinga invandrarna till, ty de är särdrag som utgör grunden för vårt framgångsrika samhälle, som t ex så attraherade invandrarna, att de vandrat alla dess mil för att komma till oss.

Etatism: Vi har, eller i alla fall, hade en tilltro till staten, som innebär att vi litar på att staten hjälper envar individ. Det innebär att vi accepterar ett högt skattetryck, för att finansiera staten. Att vi betraktar dem som tömmer staten, som utnyttjar staten för eget gottfinnande, som parasiter. (https://doncollin.weebly.com/blogg/parasiter). Varje samhällsmedborgare skall bidra till det allmänna, till staten.

Individualism: Vi ser individen som samhällets grundpelare. Förvisso har vi familjer och vi har vår släkt, och vi accepterar vissa av dessa klandrag, som t ex familjeföretag. Men vår lojalitet står främst till individen och dess förmåga. Härvid är vi hjälpta av vår etatism, ty staten befriar individen från ett beroende av familj och släkt.

Jämställdhet: Vi ser kvinnan och mannen som jämställda, ty de är inte kön utan individer. Därför är kvinnans plats inte i hemmet, utan i samhället, precis som mannens, och kvinnan har, precis som mannen, en sexuell frihet, och skall inte behöva ta ansvar för någon annans sexualitet, t ex genom att bära en schal, som skall hindra mannen från att förblindasav sin sexualitet.

Konfliktundvikande: Vi undviker stora demonstrationer som kan skapa konflikt i samhället, ja, t o m göra det våldsamt. Individualismen gör att vi ger varje individ rätten att ha sin livsåskådning, men vi vill ogärna att den uttrycker sin livsåskådning genom stora demonstrationer, ty då skiljs vi åt, det skapar konflikter, som t o m kan övergå till våldsamheter. När dansken bränner koranen anser vi förvisso att det är en tramsig demonstration, men likafullt anser vi att det är helt fel att kasta sten på honom. Stenkastarna ger uttryck för en inferior kultur.

Konsensus: Vi har en förhandlingskultur där måttet på civilisation är förmågan att komma överens. Ingen har rätten att kräva, utan förhandling, att dess åskådning står över andras, utan vi måste gemensamt komma överens.

Det är således vår civilisatoriska uppgift att förändra invandrarnas kultur till att bli vår kultur, dvs de skall assimileras till vår kultur, ty den har visat sig vara överlägsen deras kultur. Det yttersta beviset på sanningen i den utsagan är att det är de som åker till oss, inte vi som åker till dem.

Eller hur?

​Den 13 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​De religiösa är bland de farligaste och de mest lättjefulla som finns. De ställer den fråga vi alla ställer: Jag lever, men vad är meningen med mitt liv? Den religiöse tar till det lättaste, det mest lättjefulla, att blicka ut och i världens universum, bortom allt förstånd och all möjlighet att observera, påstår de sig ha hittat meningen, Gud. En skapare som skapat allt, som vet allt och som har avsikter med allt. Även med den personens liv. Därav meningen med livet, att realisera guds avsikt.

Förnöjt slår sig personen ner och finner frid i sitt svar. Meningen med livet är funnet. Jag är guds barn och skall realisera det som gud bestämt. Personen har undkommit sin ångest och sin ensamhet kring frågan. Den kan slå sig till ro med sitt svar.

Men strax kommer den påhittade guden tillbaka, ledd av de onda prästerna, de som producerat svaret, dvs guden. Via prästerna börjar den där guden att ställa krav. För att du skall få vara med mig, för att du skall erfara meningen, krävs att du lever efter mina bud. Dessa är många och omfattande. De är dock så finurligt utformade att de inte går att leva upp till, varför personen blir underkastad det värsta tänkbara, synden.

Tyngd av synden, detta påhitt av guden för att man inte följer den påhittade gudens påhitt, skulle personen kunna tvivla, och kanske söka sig efter en annan mening med livet. Men då kommer guden tillbaka och säger att, förvisso är du syndig, men jag är kärleken, så jag förlåter dig. Den lättjefulle, som var nära på att tvivla på att den funnit vägen ur frågan, kan nu återfalla i sin lättja. Förvisso grundlurad, ty det är inget lättjefullt över att försöka leva upp till gudens krav. Men när man inte lyckas, får man absolution, så friden kan återkomma. Lättjans frid.

Den som inte är religiös måste blicka på jorden. Där kan den finna naturen, samhället eller sig själv.

Den som finner naturen, ser att meningen med livet är blott livet självt, dvs att den levande skapar nytt liv och för livet vidare. Barn blir därmed meningen med livet.

Den som finner samhället, ser att den måste, likt guden, uppfinna ett samhälle som bör realiseras. Meningen med livet blir att ständigt, hela tiden, agera för att realisera det utopiska samhället. Kanske de värsta stunderna på jorden, blott konkurrerande med de religiösa, är när samhällsmeningen blivit rådande. Likt den rätt som de religiösa tar sig gentemot de som inte är religiösa, de som inte böjer sig, så tar de som har samhället för ögonen rätter som inte ankommer dem. Holodomor och Förintelsen kan förvisso inte mäta sig med gudens oändliga ondska, som den visade genom syndafloden, men de två är, till skillnad från syndafloden, reella händelser, skapade och utförda av en människa som i samhället ser meningen med livet.

Kvar finns den som är beskedlig, som inte är lättjefull, och som, i alla fall initialt, inte agerar ondskefullt. Den individ som inser att just dennes liv är meningslöst. Det finns ingen avsikt med livet, möjligen förutom att skapa nytt liv. I övrigt är det helt och enbart meningslöst.

Men denna individ har insikten som en svensk komiker sade: Livet är som en påse, tomt, om man inte fyller den med något. Meningen med livet är något du själv skapar. Du har fått det vackrast tänkbara, frihet. Förvisso svårt att bevisa, men du kan när som helst erfara friheten, ty du kan antingen göra A eller B. Du är inte dömd till A, försåvitt det inte gäller att andas och att dricka vatten. Förvisso är du inte fri att göra vad som helst, t ex att köra en Ferrari, då du inte har en Ferrari. Det finns mängder av begräsningar, men frihet innebär att du erfar begränsningarna, att du kan se att du är fri, men underkastad begränsningar.

Den friheten kan du använda till att göra ditt liv till ett liv som du finner meningsfullt. Meningen är således inte utanför dig, utan det är du som skapar den. Precis lika mycket som den religiöse skapar meningen, gud, skapar du meningen, men i dig själv, av dig själv, för dig själv. Du förlägger den inte utanför dig. Ingen annan måste underkasta sig din mening, eftersom den är blott din. På så sätt tar du också ansvar för din mening. Den är av dig skapad och du bär konsekvenserna av din mening. Därmed bär du ansvaret för din mening.

Den som lever sitt liv för att realisera mening med livet som den själv har skapat, har en börda att bära. Bördan av att erkänna att den skapat meningen, och att den tar ansvar för sin skapelse. Den är inte lättjefull som de andra, som hänvisar till det Tusenåriga Riket, kommunismen eller himmelriket, och med den absoluta hänvisningen kan två sina händer. Nej, den som själv väljer sin mening, har händerna fulla med sin mening och kan inte frigöra sig från den. Det är ju det som egentligen också är själva poängen, att uppfyllas av sin mening.

När personen dör, dör meningen med personen. Den vandrar inte vidare, likt den evige Juden, Ahasverus fördömd till evigt liv. Ingen profitör finns som tar upp meningen och försöker, likt prästerna, leva gott på att pådyvla andra människor meningen.

Skapa därför din egen mening, ty det är bra för dig och för andra.

​Den 12 september 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

Jag kom upp via spiraltrappan efter att ha föreläst. En kollega sade till mig i dörren: ”Nu kan de inte flyga flygplan i USA”. Jag gick in på arbetsrummet och såg nyheten om att ett av tvillingtornen i USA hade träffats av ett flygplan. Jag åkte hem. Jag hade inte tid att sitta framför TV då jag hade en föreläsning att förbereda så jag satte på en videoinspelning, ty nyhetsprogrammet på SvT var i gång hela eftermiddagen.

Så såg min dag ut, den dagen då världen tog en sväng, till ett hemskare och otrevliga ställe att vara på.

Det var 20 år sedan som muslimska terrorister kapade fyra plan. Ett föll ner på en åker, ett åkte in i Pentagon, och två åkte in i tvillingtornen, som inte kunde stå emot branden, utan rasade efter en timmes brand. Över 3 000 människor mördades den dagen av de muslimska terroristerna.

Därefter startade USA sitt krig mot terrorismen. Ett krig som lämnat Irak i spillror och skapat ett Afghanistan som nu behärskas av de som USA bekämpade. Kriget har skapat oerhörda flyktingströmmar, där Sverige fått sin beskärda del, med sociala och ekonomiska kostnader som resultat. Kriget som gett muslimer kraft att utföra de mest bestialiska terrordåd, främst mot sina trosbröder och systrar, men också mot människor i Europa.

Kriget mot terrorn har kostat USA, enligt en beräkning, 8 000 miljarder dollar, dvs 8 000 000 000 000 dollar. Lägg till en nolla och du får det i kronor. Kostnaden för andra länder är oräknade. Det mänskliga lidandet är oräknat.

Kriget mot terrorn liknar Vietnamkriget. Genom den eviga dialektiken skapades där ett motstånd som slutligen besegrade USA. Samma dialektik har skapat muslimska terrorgrupper. Idag kan vi inte veta hur stor den muslimska terrorn hade varit, utan USA:s krig mot terrorn. Den groteska, nästan förbjudna tanken säger att terrorn kanske hade varit mindre.

När det mot kvällen den 11 september började komma fram att det var ett terrordåd, riktat mot USA, då kämpade jag med mig själv. I första hand tyckte jag, så som alla andra, att terrordåd är fruktansvärda. Att sitta i flygplanet som rände in i tornet och förgöras av eld. Ingen sak, ingen tanke, ingen vision, är värd ett enda liv. Blott fascister, de totalitära, politiska eller religiösa, kan tänka den absurda tanken att människans liv är ett medel för ett himmelrike.  

Men samtidigt kom min socialistiska skolning upp i mig. Allt jag lärt mig om USA’s aggressioner i andra länder, inte minst i Latinamerika, där den våldsamma kuppen i Chile stod fram som det främsta. Men också USA’s mer avlägsen terror, som just Vietnamkriget.  
Kuppen i Chile ägde rum den 11 september 1973. 28 år innan muslimerna mördade folk i USA. Man vill gärna föra fram att USA inte deltog aktivt i kuppen. Men likafullt, de deltog i aktiviteter som innebar förberedelser, och, inte minst, de hade med lätthet kunnat avstyra kuppen. Kriget i Vietnam, som ledde till många människors död och lidande, och ett kommunistiskt Vietnam, var statsstöd terrorism.
https://www.youtube.com/watch?v=vGm4es5rJnQ

Nu fick de som tidigare agerat med terroristers metod i andra länder, erfara terrorn hemma. Terror är aldrig rättvis, men det är oundvikligt att tänka att tornen balanserade USA’s tidigare terror.

Terror är terror, även om den kläds i olika dräkter, och skall givetvis fördömas, men än hellre, bekämpas.

Kanske USA:s krig mot terrorn säger oss att kampen mot terrorn inte kan använda terrorns medel. Vapen, lidande och död raderar inte ut terror, utan tycks skapa mer terror. Kanske mer effektivt är att bekämpa de ideologier som legitimerar terror. Kanske än mer effektivt är Juvenalis insikt om det romerska medlet för social fred: Bröd och skådespel. Ty mätta och skrattande människor är svåra att motivera till terror.  

​Den 11 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Vi inser alla, ja, vi vet alla att människor agerar beroende på vem de är och på situationen.
Detta är det konkretas sanning.

Men de som har till ansvar att försöka förklara, och kanske t o m ge hjälp i samhället utifrån sin kunskap, de abstraherar till en lögn. Eller snarare, de tar en situation, som de förenklar från sin konkreta komplexitet till något enkelt, och tar en egenskap hos människan, och därvid reducerar henne, och låter dessa två, simpla rester av verkligheten, av det konkreta, bli deras förklaring. De hävdar att detta är deras sanning.

Ja, det är det. Det är det abstraktas sanning. Men det är det konkretas lögn.

Om vi nu vet att den abstrakta sanningen uttrycker en lögn om det konkreta, genom att bortse från människans och situationens konkretion, varför låter vi de abstrakta ljuga? Varför begär vi inte att konkretas sanning respekteras?

De abstrakta hävdar att det konkretas sanning inte kan framställas, blott den abstrakta sanningen, som ljuger om det konkreta, kan framställas. Sådant är vårt Förnuft konstruerat, att det flyr det konkreta. Vi är dömda att leva i det konkreta, med den abstrakta sanningens lögn om det konkreta

Men låter inte detta bekant? Är det inte det vi hörde tidigare, men då förklätt som religion? Herrens vägar äro outgrundliga, påstådds det. Av de som sedan profiterade på att hävda att de bar på någon sorts sanning, trons sanning. Och denna tros sanning var så stark att de som hade trons sanning hade rätt att kräva underkastelse och pengar och mat och husrum av de som sökte den konkreta sanningen.

Då fanns sanningens profitörer. Finns det några som så tjänar på den abstrakta sanningens lögn om det konkreta att det konkretas sanning förhindras?

Jag har levt som vetenskapare. Jag har levt på att vara vetenskapare. Jag har hävdat min abstrakta sanning med hänvisning till Tinget i Sig, den konkreta sanningen, som ouppnåelig p g a vårt Förnufts förbannelse, som fjärmar oss från det konkretas sanning och som blott är kapabel att skapa abstrakta förklaringar, som i det abstrakta är sanna men som är en lögn i det konkreta.

Likt prästerna har vi vetenskapare erhållit vår mat, våra hus, vår status genom att framgångsrikt hävda lögnen om det abstraktas sanning.

Den 10 september 2021  
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Om man ser kortsiktigt på en människa, torde sjukhuset vara den viktigaste samhällsinstitutionen för den, men även för samhället. Men ser man långsiktigt, torde skolan vara den viktigaste samhällsinstitutionen.

Det är i skolan individen får lära sig kunskaper som bygger upp den som medborgare, samhällsindivid och framtida samhällsaktör, inte minst i arbetslivet.

Det är i skolan som individen får lära sig normer som kan göra den till en acceptabel medborgare, samhällsindivid och samhällsaktör.

Det är i skolan som individer som kommer från resurssvaga familjer får hjälp att överkomma den nackdelen och uppnå den förmåga som naturen gett den. Det är det som kallas den kompensatoriska uppgiften, vilket är en oerhört viktig jämlikhetsfunktion i skolan, men också viktig för samhället som sådant, då det möjliggör utnyttjande av individers förmåga.

Pandemins digitala undervisning har visat sig reducera skolans kompensatoriska förmåga, vilket visar på hur oerhört viktig, inte bara skolans innehåll är, utan även dess form.

Det är i skolan som individer undkommer förtryck, främst genom traditioner som inte ens kan graderas ner till att benämnas barbariska. Det tycks främst vara flickor som undkommer, ja räddas från de omänskliga traditionerna, där flickor säljs, gifts bort, och/eller könsstympas.    

Skolor i länder med omänskliga traditioner är oerhört viktiga. (https://www.svd.se/13-aringar-gifts-bort-nar-skolorna-stanger ), men även i Sverige, med lärare som håller uppsikt på sina elever och därmed gör stor nytta för individer som är i farozonen. Och, som i fallet med skolor i omänskliga samhällen, när skolan stänger, för pandemin, för terminen, kommer dessa flickor i fara.

Skolan som kunskapsförmedlare har förfallit, vilket PISA-mätningarna visar på. Tyckare har angripit skolan och kräver idag att blott en sak skall gälla för skolan, kunskapsförmedling. Man ser inte skolans funktion som normerare, som kompensatorisk kraft, som värnare av traditionsförtryckta elever. Allt det där får andra ta hand om.

Jag delar tyckarnas betoning på drill och disciplin. Ty, visar det sig, inte minst den kompensatoriska uppgiften blir bättre med drill och disciplin, då det tycks som om en tvingande eller en puffande struktur i skolan hjälper de som inte har det tvånget eller puffandet hemifrån.

Men skolan har en social uppgift, den som främst framkommer i dess normerande funktion och i dess skydd mot traditionsförtryck. För den behöver lärarna givetvis utbildning, men också ett tydligt ansvar för. Det tycks som om man tror att bara man ger folk utbildning i något, så utförs detta. Men utan ansvarsutkrävande för en uppgift, riskerar den att inte utföras. Om någon flicka på en skola är försvunnen, och kanske senare återfinns som bortgift, då har skolan misslyckats i sin uppgift, varvid ansvar måste utkrävas och den måste lära sig av sitt misstag för att bli bättre.

Det bästa vore om man kunde etablera en pedagogik för kunskap, vars bieffekter är att de andra funktionerna fullgörs. Själv är jag enfaldig nog att tro på drill och disciplin, med ett fokus på krav på eleven, där man tydligt visar att det inte räcker med att du finns, kära elev, utan att du skall prestera, det, vars motsats kallas de låga förväntningarnas diskriminering.

​Den 9 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Jag känner mig ganska nöjd med min klassresa, att statarhustrun, kvinnan som nekades rätten till utbildning, kunde få ett barnbarn som fick den utbildning hon förvägrades, och som utnyttjade den till att få högsta kompetenstiteln i sitt skrå.

Klassresan möjliggjordes, tror jag, genom det socialdemokratiska samhället, där skolan tog ansvar för individens utveckling, där dennes sociala och ekonomiska ursprung mindre påverkade individens utveckling, utan mer dess förmåga och vilja i samverkan med utbildningen.

För konservativa är klassresor inget att glädjas över, ty var och en skall veta sin plats, så som historien och traditionen gett den. Den konservativa hållningen är det nog inte många som har eller våga ha idag.

För liberaler är klassresor något gott, ty det visar att individens förmåga, inte dess sociala och ekonomiska arv, gagnar den heliga individen. För dem är social mobilitet ett uttryck för ett gott samhälle. Dock brukar man oftast uttrycka sin glädje när någon likt mig, vandrar upp. Mer sällan brukar man uttrycka sin glädje över det goda samhället när en individ vandrar ner. Liberalerna skriver alltid om klassresorna uppåt, aldrig om klassresan neråt.

För socialisten borde däremot klassresan inte vara något man applåderar. Visst kan man känna skadeglädjen när en av överklassens oförmågor får vandra ner, även om det förhatliga egendomsarvet gör att deras nedfärd bromsas upp. Än mer gläds man över den som börjar som lantarbetare, och som slutar som en av världens längst sittande finansministrar. Gunnar Sträng. Han som är alla klassresors föredöme.

Men klassresor är konservativa, ty de sker inom klassamhället. Hyllar man klassresor, arbetar man för dem, och accepterar man dem, då accepterar man även klassamhället. Därför borde socialisten se klassresan som ett tecken på att man lämnar det konservativa samhället, där egendomsarv, oaktat individens förmåga, håller kvar individer i traditionella positioner, till förmån för det liberala samhället, där individens förmåga ger individen sin position i klassamhället. Notera, inom det etablerade klassamhället.

Medan den demokratiske socialisten förbannar klassamhället och har en önskan om dess försvinnande, är kommunisten med rätta kritisk mot den demokratiska socialisten för att den inte gjort något konkret för att avskaffa klassamhället. Med visst fog spottar kommunisten på socialisten och kallar den för revisionist, dvs den som korrigerar inom det befintliga klassamhället.

Men hur ser då kommunistens avskaffande av klassamhället ut? Sovjetunionen var ett försök. Det misslyckades kapitalt. Om den vanlige sovjetmedborgaren var sparsam och lyckosam i köandet, kunde den köpa en Trabant. Partieliten åkte däremot i en ZL 114. Mellanchefer kunde ha en Volga. I klassamhällets Sverige kan förvisso arbetaren sällan åka i en Ferrari till jobbet, men den kan åka, om än begagnat, men ändock, åka BMW M5 till jobbet.

Men, försvarar sig kommunisten, nu är ju inte klassamhälle bara fråga om konsumtionskapacitet, utan om makt, makten över sitt eget arbete. Socialisten får då ytterligare råg i ryggen och frågar på vilket sätt sovjetmedborgaren erfor både makt över sitt arbete och frihet i sitt samhälle. Nej, i det sovjetiska samhället styrde politbyrån över femårsplanen, som styrde produktionen. Eller snarare, försökte styra den. Medan socialisten förvisso medger att arbetsgivaren har rätten att leda och fördela arbetet, men MBL finns, och arbetarrepresentanter i styrelserna finns. Och fria fackföreningar, med reservation för Sverigedemokrater som inte får delta i fackföreningens arbete.

Ett samhälle tycks behöva pluralitet. Marknadsekonomi är en omöjlighet, ty det är oftast för dyrt att använda marknaden, varför många byten sker inom företag och andra typer av organisationer. Men företagets planerade ekonomi går inte att överföra på hela samhället. Således är planekonomi inte heller en möjlighet. Kapitalism fungerar inte heller, ty då skulle ju inte nödvändig produktion, t ex fattigvård och ungdomsidrott, vara möjlig. Å andra sidan, budgetstyrda organisationer fungerar inte heller. Medan kapitalisten snålar in på allt, bränner budgetstyrda organisationer sina budgetar.

Samhället blir ett sammelsurium av produktionsförhållanden, som skapar sina klasser. Klassamhälle tycks vara oundvikligt. Men, dess effekter kan mildras, och klasser kan skapas som inte är så enfaldiga som 1800-talets klasser, med egendomsinnehavare och egendomslös.

Samhället tycks delvis lämpa sig för principer, men där den översta principen är principen att inte vara principiell in absurdum. Därför har vi i Sverige principen att livsmedelsdistribution i slutledet sker enligt marknaden, medan sjukvården sker, i mycket stor utsträckning, enligt professionsprincipen, att läkaren avgör vem som skall få sjukvård.

Den demokratiske socialisten hävdar därför att social rörlighet är bra, men att vi också måste påverka produktionsförhållandena, men under beaktande av välstånd och demokrati.

​Den 8 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​BLM, Black Life Matters, organiserade en stor uppmärksamhet kring de svartas villkor.

När detta skrivs, har Kabul precis fallit, varvid debattörer i Sverige återigen tar upp de ensamkommande männen från Afghanistan, som mot asylrättens grundtanke, gavs fristad i Sverige, där dagens socialdemokrater, med Pierre Schori i spetsen, kräver amnesti för dem.

Pridefestivalerna har precis avslutats, där uppmärksamhet riktats mot sexuellt likaberättigande.

Färgade, flyende afghanska män och icke-heterosexuella ges stor uppmärksamhet, där vi avkrävs solidaritet och omtanke gentemot dem.

Samtidigt finns den en befolkningsgrupp på ungefär 100 miljoner individer i världen, som inte får samma uppmärksammahet. Ingen amnesti, inga demonstrationer, inga festivaler, inga statyer rivs för dem. Trots att de lever i en misär som en välmående svensk som jag svårligen kan föreställa mig, men där mitt hjärta känner en stor smärta. Ja, sådan är jag att jag känner mer smärta för de 100 miljoner individerna, än jag kan uppbringa för de svarta, för de afghanska männen och för de icke-heterosexuella, trots att jag sympatiserar med deras självklara krav på mänsklig värdighet och möjlighet.

Enligt UNICEF, lever ungefär 100 miljoner barn på gatan. (https://unicef.se/fakta/barn-som-lever-pa-gatan)

100 000 000 barn lever under förhållanden som inget barn borde leva under.

Barn är värnlösa, och i starten av sina liv som människor. Gatubarnen borde få en stor uppmärksamhet, då deras liv är ovärdiga liv. De är just barn, och borde därför få vår omsorg och omtanke. De borde få erfara den solidaritet vi som mänsklighet borde och kan ge dem. Vi har alla varit barn, och vet vad tak över huvudet, mat för dagen, skola och vuxen kärlek har betytt för oss. Det som förvägras 100 000 000 barn idag.

Varför får de knappt någon uppmärksamhet? De går ju utanför allt vad hudfärg, etnicitet och sexualitet är. De är blott individer, små människor i vardande, som förvägras ett värdigt liv.

Det är vuxna människor och organisationer som skapar uppmärksamhet. Barn deltar inte i organisationer, de skriver inte debattinlägg, de organiserar inte demonstrationer. De har inte tillgång till, allra minst gatubarnen, resurser som kan föra ut deras förhållanden, som kan användas för att strida för deras rätt till ett värdigt liv. De kan inte skapa uppmärksamhet.

En vuxen, färgad kriminell man som stryps av en polis i USA blir material för en enorm uppmärksamhet, medan den 7-årige Pedro på gatan i San Paulo ges ingen uppmärksamhet.

Idag används stora resurser på att möjliggöra för vuxna att få barn. Tyvärr saknar jag data, men jag tror att resurser som används till att möjliggöra barnalstring övergår de som används för att ge gatubarnen ett värdigt liv, t ex genom adoption. Fördelningen av barn borde vara ett större problem för mänskligheten än möjlighet till barnalstring.

Varför uppmärksammas inte gatubarnen och varför får de inte den solidariska handlingen av oss som en humanitär mänsklighet borde ge dem?

En förklaring kan ligga i att dagens ideologiserade värld vägleds av identitetsteorier. I dem finns kategorier som hudfärg, etnicitet och religion. Men kategorien barn finns inte. De som är barn saknar identitet, trots att de har identiteten barn, och omfattas därför inte av dagens ideologier, som styr vår uppmärksamhet.

En annan förklaring är att det är vuxna som skapar uppmärksamheterna, och de uppmärksamhetsskapande vuxna tycks inte vara förmögna att se det självklara, att barn, alla barn, behöver vuxna och de vuxnas omsorg.

En mänsklighet som inte tar hand om sina barn, alla sina barn, är inte en värdig mänsklighet.

​Den 7 september 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

​Klarna, ett betalningsföretag som mer och mer antar gestalten av bank, ger kredit som första betalningsalternativ. Det sägs att dessa krediter exploderat. Folk handlar som tokiga. Och skuldsätter sig.

Är folk spritt språng tokiga materialister, att de skall ha och ha? Jagar de ett ständigt ökande ägande, att ha, ha, och ha, med skuldsättning som mörk avigsida? Materialism byggd på skuld.

Ja, så kan det vara. Men det kan också vara konsumtionism, vilket inte är detsamma som materialism.

I en studentkorridor för 40 år sedan insåg jag betydelsen i begreppet materialist. En person sade där att en riktig och god materialist är den som har saker som betyder något för den.

I mitt arbetsrum står ett skrivbord som min far gjort vid, som ursprungligen gjordes på min mormor och morfars gård, av någon stor låda. Mitt framför mig hänger tavlan ’Mormors öga’, med bilden hämtad från en veckotidning och med en ram i gips och målad med guldfärg, som är avskavt på sina ställen och där gipset har spruckit. Men tavlan är den som jag såg varje gång vi hälsade på min farmor, en person som fortfarande betyder mycket för mig.

Detta är blott två exempel på saker som jag har, som omger mig, som betyder något för mig, och som är en del av den som är jag. Det finns de som säger att jag har så många böcker för att jag kämpar med mitt klassursprung. Det kan vara en möjlig förklaring, men är inte min medvetna intention. Istället är det att ha alla dessa världar runt omkring mig, tillgängliga genom att bara sträcka ut en hand till boken. Även de är en del av mig.

Sådan är materialisten. Den lever genom sina saker och låter sig till vis del definieras av sina saker. De är inte blott saker. De är Sven-Olofs saker. De är en verksam del i mitt liv.

Kan det inte vara så att alla dessa kreditköp inte handlar om att ha en sak, utan om att konsumera, att snabbt få en sak, som snabbt förbrukas som sak, och sedan blir ett dött ting som göms i ett förråd eller lämnas till återbruk? Saken betyder inget, blott känslan av att ha haft den, är det som leder köpet. Medan materialistens ’ha’ är presens, som ständigt i varje sekund är en del av materialisten, är konsumtionistens ’ha’ alltid förgången tid, att ha haft. Materialistens saker åldras med materialisten, eftersom de är en del av den. Soffan blir mer och mer nedsutten, likt materialistens kropp. Medan konsumtionisten säljer eller slänger sin soffa och åker till IKEA för att köpa en ny soffa. Ty konsumtionistens soffa är dåtid, den är köpt.

Men det kan också vara så att alla dessa köp handlar blottt om upplevelsen av köpet. Köpisten är den person som inte bryr sig så mycket om det den köper. Den upplever en berusning i köpets akt. Den gör inte köpet för att få en sak att leva med. Inte heller för att snabbt förbruka, utan blott för att genomföra ett köp. Att köpa en sak görs inte för att ha saken, utan saken är blott en bekräftelse på att köpisten fått njuta av att köpa. Det som köpisten egentligen konsumerar, är köpet.

Köpisten är shopparen som lever för sin shopping, dvs för sina köp. Shopaholic finns ju som begrepp, njutningen att köpa. Inte njutningen i att få en sak. Inte njutningen att leva med sin sak. Utan njutningen att genomföra ett köp. När köpet är genomfört är njutningen förbrukad och saken man får som bekräftelse på sin njutning, blir en börda att bära som man sedan snabbt försöker bli av med.

I Båstad dök ett uttryck upp, att vaska. Man köpte champagne på restaurangen, som sedan hälldes ut på golvet. Man berusades av köpet, inte av champagnen. Det blev dock så smutsigt på golvet att restaurangen erbjöd servicen att servitrisen tog emot beställningen och hällde ut champagnen i vasken, därav uttrycket ’att vaska’.

Tänk därför nästa gång du köper något. Är du en materialist, som skall ha saken som en del av dig, eller är du en konsumtionist, som köper för att snabbt förbruka saken, eller är du en köpist, som köper för att köpa?

​Den 6 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idag avslutar jag min vecka angående den svenska endimensionaliteten, dvs tendensen att allt läggs in på en dimension, där antirasisterna, med sin identitetsteori och islamofobifobi härskar på ena sidan, och det är som är dess motsats, rasismen och islamkritik eller islamofobi härskar.  

Under veckan har jag förhoppningsvis lyckats visa hur innerligt dum, ovärdig och obildad endimensionaliteten är, hur den utestänger möjligheter att se fenomen på mer korrekta sätt och att diskutera principer. Jag har inte gett mig in på det som jag kanske återkommer till, hur endimensionaliteten öppnar upp för totalitära krafter, trots bägge sidors ambitioner att skapa ett värdigt och mänskligt samhälle.

Idag skall jag dock visa på tendensen, på hur endimensionaliteten kan yttra sig, med effekter som är ruskiga.

Först två definitioner.
Antidemokrat är den som motsätter sig demokratiska rättigheter, t ex rätten till demonstration.
Fascist är den som utnyttjar våld eller hot om våld när den försöker påverka en annan individ i ett politiskt sammanhang.

Med dessa två definitioner, ber jag dig se följande film: https://www.youtube.com/watch?v=oUkjb_MeaxI

En gymnasieskola, som att döma av Regnsbågsflaggan, antingen anser att sexuellt likaberättigande är en dominerande och viktig ståndpunkt i skolan, eller så är den ett uttryck för att skolan tillhör antirasisterna, i vid mening. Deras agerande i filmen pekar på det senare.

Demonstranterna representerar Alternativ för Sverige, vilket är ett tydligt nationalistiskt parti. De lägger sig därför tydligt på den andra sidan av endimensionaliteten, i den rasistiska. (har du läst tidigare inlägg, inser du att jag använder ordet rasistiskt mycket brett och avser således inte det som är egentlig rasism).

Extremhögern är ofta mycket duktiga på att utnyttja de rättigheter som vi andra tror de egentligen är tveksamma till, de demokratiska rättigheterna. Här står de värdigt stilla och delar ut sina lappar.

Rektorn för gymnasieskolan kommer ut och försöker tvinga demonstranterna att lämna sin plats. Hon tar sig en rätt hon inte har. En polis får informera henne om de rättigheter till demonstration man har i det demokratiska Sverige.

Om du accepterade min definition på antidemokrat, så ser du att hon uppfyller definitionen. Rektorn för en svensk gymnasieskola agerar antidemokratiskt. Är inte det en absurditet? Nej, inte i det endimensionella Sverige.

En lärare går emot en av demonstranterna, som filmar förloppet. Han går så nära att envar som ser hans agerande rimligen tolkar det som ett hotfullt beteende, avsett att påverka demonstranten i sin demonstration. Om du accepterade min definition på fascist, så ser du att han uppfyller definitionen. En lärare på en svensk gymnasieskola agerar fascistiskt. Är inte det en absurditet? Nej, inte i det endimensionella Sverige.

Jag tror att rektorn och läraren är motståndare till Alternativ för Sverige. I det har de all min sympati. Men jag tror också att om Pride eller Greta hade demonstrerat utanför deras port, hade de inte försökt köra bort dem, dvs deras agerande är inte principiellt. Och deras antidemokratiska och fascistiska agerande är ovärdigt och kan bara ges avsky.

Men de tycks inte vara förmögna att inta en tredje ståndpunkt. De kan inte slita sig från den svenska endimensionaliteten. Och i den kan de agera på ett sätt som är antidemokratiskt och fascistiskt.  

Se där en antydan till effekt som är ohyggligt skrämmande.

Därmed avslutas mina reflektioner kring ett Sverige som numer kännetecknas av endimensionalitetens intolerans och principlöshet.

​Den 5 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​I den spännvidd jag skrivit om under denna vecka, det endimensionella Sverige, där man antingen är antirasist eller rasist, där begreppen skall förstås som mycket vida, försvinner principer. Min debattartikel (https://doncollin.weebly.com/blogg/det-endimensionella-sverige-i-min-debattartikels-golgata ) som förkastades av alla tidningar, pekade ut en princip, att man inte synligt demonstrerar sin livsåskådning på en arbetsplats där man möter kunder, och speciellt inte på arbetsplatser där kunderna inte har ett val att utnyttja organisationen. Den principen åsidosätts på ett diskriminerande och intolerant sätt genom att man accepterar en, och blott en synlig demonstration, den muslimska kvinnans hårduk.

I veckan har jag ägnat mig åt att peka ut att den diskrimineringen och intoleransen kommer av att Sverige är endimensionellt. Jag hoppas att alla mina exempel har övertygat dig. Jag skall idag trötta ut dig fullständigt med att ge ytterligare två, högst aktuella exempel på hur endimensionaliteten döljer och förnekar principer.

I Varbergs kommun vill SD förbjuda bärande av synliga religiösa symboler. Omedelbart reduceras denna princip genom endimensionaliteten. Centerpartiets företrädare kallar förslaget ”…patetiskt och misogynt…”, och har därmed reducerat förslaget till att blott röra muslimska kvinnors användande av den muslimska huvudduken.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/sd-i-varberg-vill-forbjuda-sloja-for-kommunanstallda

Man hade kunnat ha en lång debatt om SD:s förslag eller om inte huvudduken är det verkligt misogyna. Men det viktiga här är att notera att principen, den som jag åberopade i min debattartikel, att livsåskådningar inte skall demonstreras, inte diskuteras. Principen diskuteras inte, ty centerpartisten har avslöjat den egentliga avsikten. SD vill blott och enbart ge sig på muslimer, så som de främlingsfientliga krafterna alltid gör. Då det är ett främlingsfientligt angrepp, måste angreppet göras ner med den för mig ytterst bisarra ordanvändningen av orden ’patetisk’ och misogynt’.

En principiell, generell hållning är omöjlig att inta, i det endimensionella Sverige. Den enda princip som finns är endimensionaliteten, rasist mot antirasist.

Det andra exemplet står en socialdemonisk riksdagskvinna för. Heléne Björklund skriver i Sydöstran, inför det förestående kyrkovalet i den protestantiska, forna statskyrkan:” Det finns präster som inte vill viga HBTQ-personer eller arbeta med kvinnliga kollegor. Vi Socialdemokrater anser att detta är en förlegad och rutten syn som inte hör hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.”
(https://www.sydostran.se/insandare/insandare-kyrkan-viktig-for-samhallet-d39711d5/ )

Detta hårda uttalande borde kunna ses generellt, att inte bara den protestantiska kyrkan, utan alla religiösa och politiska samfund borde vara inkluderande gentemot HBTQ, och i den mån de inte är det, representerar de ”…en förlegad och rutten syn som inte hör hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.”

Det innebär att sannolikt att en majoritet av muslimska trosföreningar, som ju inte har kvinnliga imamer och som hävdar att homosexualitet är haram, ingår i gruppen av förlegade och ruttna. Hennes hårda uttalande, i den mån man har förmåga att förstå principen i hennes uttalande, i detta fall, att de som står mot att viga HBTQ-personer eller att kvinnor kan vara ledare i en kyrka är förlegade och ruttna, borde klinga över Sverige.

Hon borde därför omedelbart underkastas en utredning av sitt parti, Socialdemokraterna, där ju deras ledare tydligt och klart har sagt att de aldrig gör vad hon har gjort, kritiserar islam. (https://www.youtube.com/watch?v=rBM7AzBwZfY)

Det borde finnas en diskussion om hon, som så tydligt tar principiellt avstånd från sin partiordförandes påstående, kan behålla sin riksdagsplats. Imamer borde storma mot hennes beskrivning av dem som förlegade och ruttna.

Men inget hörs. Inte ett ljud. Blott en avskedad professor, förläst på Tysklands 20-talshistoria, de totalitära ideologiernas fruktansvärda historia och, inte minst, en hängiven Kantian, noterar att Heléne Björklund företräder en syn, som, om den följer Kants kategoriska imperativ, att följa en regel som kan göras till allmän lag, dvs bli principiell, skulle innebära en mycket hård kritik av islam från en socialdemokratisk riksdagsledamot.

Tystnaden är talande. Den formligen dånar. I det endimensionella Sverige går det inte att se principen, att motstånd mot HBTQ är förlegat och ruttet. Här gäller det bara en kritik av protestanter. Skulle någon se principen i den åsikten, då förs den person raskt från den ena sidan i endimensionalitetet, antirasisten som förbannar kristna som förlegade och ruttna, till den andra sidan, rasisten, den som blott och enbart är islamkritisk, det som kallas islamofob.   

​Den 4 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Kanza Rehman, en ung kvinna med slöja, blev, enligt journalistens utsaga, utsatt för rasistisk mobbing. Det som kallas rasistisk mobbing i artikeln ( https://www.svd.se/rasismen-forstorde-hela-hennes-skolgang ) tycks vara att Kanza bar slöja: ”Hon beskriver sin skolgång som ett gatlopp mellan skolbyten, glåpord, trakasserier och uteslutning till följd av framför allt hennes slöja.”

När Kanza var mindre kallades hon för apa, vilket sannolikt kommer från att hon har mörkare hy.

Rasism är att nedvärdera en person p g a dennes hudfärg. Att Kanza kallades för apa, var ett uttryck för rasistisk mobbing. En vidrighet.

Men att få glåpord och kritik för att man bär slöja, är inte rasism. Det är en absurd användning av ett ord som avser att fånga irrationell och ovärdig diskriminering.

Istället kan man påstå att det hon har utsatts för, när hon fått glåpord och kritik mot sin slöja, är demokrati. Ett uttryck som ligger långt från det ordet som journalisten, Åsa Karlsson, använder, rasistisk mobbing.

Ja, är det inte så att Åsa Karlsson, och många med henne, använder det Orwellska nyspråket, som används för att förleda tanken, och ytterst, för att minska tanken? Vi skall inte tänka på vad Kanza’s möte med sin omgivning har varit, varför hon agerar som hon gör, och varför de andra agerar som de gör. Poängen med nyspråket, med att benämna omgivningens reaktion som rasistisk mobbing, är att omedelbart hänvisa omgivningens reaktion till en kategori som är starkt värderande och kategoriserar omgivningen som avskyvärd. Samtidigt gör kategoriseringen Kanza till ett offer, ett lamm som offras på rasismens altare.

Åsa Karlsson är inte ute efter att skapa förståelse, att berätta om verkligheten. Vad hon gör är istället att omedelbart värdera, där hon skapar en klass av goda, offret Kanza, och en klass av onda, rasisterna som bemötte Kanza’s slöjbärande.

Journalisten skapar en och blott en dimension, den endimensionalitet jag skrivit så ymnigt om, där den ena sidan, antirasisterna, de goda, skapar den andra sidan, de onda, rasisterna.

Ty skapad är dimensionen. Kommer du åt artikeln, läs den. Då noterar du att det blott är Kanza’s berättelse som återges, utan kritisk granskning och utan balans. De onda, de som brunsmetats med uttrycket rasistisk mobbing, får inte komma till tals. Journalisten försöker inte förstå fenomenet. Inte det minsta. Ty i det endimensionella Sverige finns en sida, och allt annat är den andra sidan, och är blott motsatsen till den första sidan.

Man kan framställa glåporden och kritiken mot slöjan som att de andra reagerar på hennes synliga demonstration av en livsåskådning. Hon bär inte ett klädesplagg, utan uttrycker synligt, inte bara en åsikt, utan en livsåskådning. Vad de andra gör är att reagerar på det synliga uttrycket, och ge utlopp för sin åsikt, precis som hon ger uttryck för sin åsikt med slöjan.

Kanza tilltalar de andra med sin synliga symbol. De andra svarar på tilltalet. Hon uttrycker sig. De svarar. Det kallas dialog, eller med ett än finare ord, demokrati.

I en demokrati uttrycker jag mig, och får svar. Kanske kritiska svar, eller gillande. Men jag får ett svar. Vilket är precis det som Kanza har fått.

Reaktionerna på hennes synliga demonstration är inte rasistisk mobbing utan demokrati.
Nu kan förvisso du läsare, med rätta, hävda att jag också gör ’nyspråk’ genom att fösa in de andras beteende i en mycket positiv kategori, demokrati. Och att jag gör detsamma som journalisten, att inte låta de som reagerade på hennes slöja, komma till tals. Varken journalisten eller jag försöker förstå händelserna. Vi vill bara politisera. Min benämning ’demokrati’ är lika endimensionell som journalistens benämning ’rasistisk mobbing’.

Visst är det så. Så länge ingen bryr sig om de som reagerar på henne slöja, blir det endimensionellt. Dock vill jag försvara mig med att min benämning öppnar upp för att förstå de andras agerande utifrån en annan dimension, varför vi nu kan begripa de skeendena som uttryck för diskriminering och demokrati. Min tolkning öppnar upp för en två-dimensionell tolkning av skeendena.

För att sluta med en värdering: Den som uttalar sig offentligt, med ord eller med symboler, måste acceptera att bli bemött, med ord eller symboler. Det är essensen i demokrati. Och det är essensen i en moralprincip många av oss har, att den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Den som demonstrerar en livsåskådning måste också acceptera att en annan människa reagerar och agerar mot den eller för den. Möter man en människa med en svastika, måste man vara ursäktad om man inte inväntar svastikabärarens agerande, för att göra det korrekta, döma människan efter hennes handlande, utan att man agerar utifrån ens tolkning av svastikans innebörd. Man har rätt att tro att livsåskådningen påverkar människan. Möter man en människa med en symbol för islam, som huvudduken är, måste den personen acceptera att bli bemött som en muslim.

​I en demokrati har alla rätten att uttala sig om islam. Givetvis är det dålig demokrati om uttalanden sker med glåpord. Därför skall Kanza’s demonstration via huvudduken bemötas, inte med glåpord utan med t ex citat ur hennes livsåskådnings huvudbok, angående hur man bemöter trilskande kvinnor: ”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.” (Koranen 4:34).
 
Den 3 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​I Svenska Dagbladet presenterades en intervju av Björn Ranelid (https://www.svd.se/ranelid-jag-tar-risken-att-bli-brunsmetad ). Han har uttryckt en hård kritik mot invandringen och dess följder. I senare tid har han uttryckt sig mycket hårt och kallat politiker för landsförrädare. Det är ett uttryck som flitigt börjat användas av de högerextrema, där de hävdar att politikerna sålt ut Sverige och dess värderingar genom en invandringspolitik där man blundat för Sveriges traditionella värderingar.

Självfallet är uttrycket ’landsförrädare’ ytterst olämpligt då det alltid använts av de högerextrema och de konservativa. Det är även för mig överraskande att en man som så värnar om språket som Ranelid, använder ett så befläckat uttryck. Men den som läser artikeln, och som följt Ranelids uttalande, förstår hans användande som ett uttryck för en förvisso konservativ ståndpunkt, men en ståndpunkt som värnar de svenska värderingarna av tolerans och solidaritet. För mig framstår det som att han har liknande värderingar som jag, dvs den demokratiska socialismens värderingar, de som Socialdemokraterna hade innan svängningen på 80-talet.

Man har sagt att Ranelid har radikaliserats, i bemärkelsen mer brun. Själv säger han ”… det finns folk som vill tolka det jag skriver så att det passar in på ett högerextremt synsätt. Men jag har inte bytt fot. Jag har däremot tagit risken att beskriva en obekväm verklighet.”
Han säger också, angående att de högerextrema media velat ha hans texter ”Jag har inte svarat någon av dem och kommer inte att besvara dem i framtiden. Jag vill inte förknippas med det synsättet. Kommer aldrig att sälja mig till den falang som föraktar människor på grund av hudfärg.”

Min debattartikel, som refuserades av alla etablerade media jag vände mig till, skickade jag inte till någon av de högerextrema media som finns, trots att jag tror att de gärna publicerat den. Ty jag, precis som Ranelid, tillhör inte opinionselitens motsats, den andra ståndpunkten, främlingsfientligheten. Vi tillhör en tredje.

Ranelid intar den tredje ståndpunkten. Han är kritisk mot invandringspolitiken, mot acceptansen av invandrarnas kvinnofientliga och antidemokratiska värderingar. Genom de ståndpunkterna står han mot opinionseliten, som därför betraktar honom som en motsats och ger honom motsatsens bruna färg. I det endimensionella Sverige gäller att om man inte är med opinionseliten, då är man brun och främlingsfientlig och rasist.

Ranelid tycks förfäkta en tredje ståndpunkt, en som för mig framstår som traditionell socialdemokratisk, den där man hävdar icke-rasism, jämlikhet och solidaritet. Med denna ståndpunkt formuleras en viss kritik, som låter som den som de främlingsfientliga har, varför Ranelid brunsmetas och betraktas som radikaliserad.

Men det är inte Ranelid som har radikaliserats. Det är opinionseliten och dess politiker som har radikaliserats. Ranelid framstår för mig, som lik mig, en konservativ socialdemokrat, en man som står i Folkhemmet, med dess historia och dess värderingar.

Det är opinionseliten och dess politiker som övergett Folkhemmets jämlikhet och solidaritet, och idag står för intolerans, rasism och, mycket överraskande, en acceptans av kvinnofientlighet och antidemokratiska värderingar.

Ranelid och jag, men också oerhört många i Sverige, ja, kanske många av de som vandrat från socialdemokratin till SD, är konservativa socialdemokrater, som hävdar värderingar som en gång var förhärskande, men som övergivits av den radikaliserade opinionseliten och politikerna. Vi är den tredje ståndpunkten. En ståndpunkt som förvägras oss genom att vi inordnas i det kraftfält som skapats mellan opinionseliten och de främlingsfientliga, och därigenom blir brunsmetade och falskeligen kallade för ’radikaliserade’.

Så ser det radikaliserade endimensionella Sverige ut.

…om det nu inte var så att min artikel var usel….

​Den 2 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nadim Ghazale är en person som etablerat sig som sk näthatare, dvs som uttrycker sina ståndpunkter på ett vulgärt och djupt kränkande sätt. Han har skrivit: ”SD kan suga närmsta inavlade hästpenis” (2015), att Israel är ”mänsklig cancer” (2014) samt ”Fuck er SD & andra rasistsvin, ni är förklädda nazister allihop” (2017) (enligt Expressen https://www.expressen.se/nyheter/twitter-braket-kring-tv-polisens-gamla-inlagg/).

Numer, då han upptagits som accepterad opinionsbildare av opinionseliten, skriver han om sina tidigare uttryck: ” väldigt olämpligt formulerade tweets ... som jag såklart skäms för”
Notera att det inte är innehållet han ber om ursäkt för, utan blott formuleringarna.

Som sommarpratare i radion i år, hyllad av opinionseliten, sade han: ”är du vit, strejt, svensk man – då är du redan inkvoterad”

Alternativmedia har generöst visat den tavla han har på sin arbetsplats, Polisen, där han presenterar SD med nazistiska rötter.
(https://www.friatider.se/sites/default/files/styles/large/public/thdtrh.jpg )

Han har mött sina gelikar på twitter, där de stormade mot honom, med uttryck fullt i klass med de som han tidigare producerade, men som han nu kallar olämpliga formuleringar.

Den 25 augusti gick opinionseliten in, och försvarade honom. Johannes Klenell tillhör den yppersta opinionseliten, som kan publicera sitt tyckande i Svenska Dagbladet. Där försvarar han hataren och skriver ”Vi är människor och borde bry oss om varandras känslor och lidande.” (https://www.svd.se/polismannen-hade-inte-en-chans-mot-hatarna )

Men vad bryr sig Nadim Ghazale om mig, om mina känslor och om mitt lidande?

Jag uppnådde professors titel i mitt akademiska ämne. Av en uttryckligen rasist, som ju använder uttryckt som hänvisar till hudfärg, får jag höra att  ”är du vit, strejt, svensk man – då är du redan inkvoterad”

Vad bryr sig den vulgäre hataren Nadim om mig, om mina känslor och mitt lidande? Vad vet han om de timmar jag arbetat, om de uppoffringar jag gjort? Han vet tillräckligt. Min hudfärg och mitt svenska språk gjorde mig inkvoterad.

Allt detta är vulgärt och ovärdigt. Ett språk och tänkande som tillhör gatans rännsten. Att en rasist finns i polisens led, som formulerat sig på det sätt som kallas näthat, må så vara. Alla arbetsplatser har sina knäppgökar. Men att denne får utrymme i media med stark närvaro i den svenska opinionssamhället, SR, och får stöd av opinionseliten, Johannes Klenell, är uttryck för den svenska endimensionaliteten.

Att utrycka en kritik mot invandringen och dess följder, att uttrycka en kritik mot företrädare för en antidemokratisk religion, vars värden står i motsats till de tidigare svenska värderingarna, innebär i denna endimensionalitet att man är främlingsfientlig och rasist. På andra sidan står de som hävdar att de är toleranta och antirasister.

Detta är den enfaldiga endimensionaliteten. Det finns inte en tredje position, en kritisk position, som t ex kan rymma delar från bägge positionerna. Antingen har man opinionselitens åsikter, eller så är man en negation av dem, dvs främlingsfientlig.

Antingen är du min vän, eller så är du min fiende. Något tredje finnes ej. Näthatare accepteras, i den mån deras näthat överensstämmer med opinionseliten. Men då är de inte näthatare, utan blott offer för näthatare. Trots att de är av samma skrot och korn.

​Den 1 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin