​I Storbritannien granskas skolor av en skolinspektion, Ofsted, som avger ett betyg på en fyrgradig skala. Idag debatteras Ofsted då de anses ha ett för stort inflytande. Skolor som får dåliga betyg får svårt att rekrytera både elever och lärare. Betyget är så betydelsefullt att det t o m påverkar huspriser i skolans närmiljö. En rektor, som fick se sin skola nedgraderas från det högsta betyget till det lägsta, tog livet av sig.

Ett sådant system står i bjärt kontrast till det svenska systemet för att granska högskolorna. Tidigare fanns ett system som granskade utbildningsprestationen. Idag finns ett system som granskar uppbyggnaden av…inte undervisningen, utan administrationen. Ett utvärderingssystem som driver på utvecklingen mot ökad administration och sammanhängande avakademisering.

Mycket av utvärderingen bygger på dokument och på självrapportering. Som alla vet som arbetat i högskolan, skapar goda akademiker dokument där de rätta orden finns och där de rätta värderingarna finns formulerade. Syftet med dokumenten är att ge administrationen vad administrationen vill ha. Det är en direkt efterfrågestyrd dokumentproduktion. Lyckas man, kan man sedan som akademiker vända sig till sin produktion av utbildning och forskning enligt de värderingar och normer som man egentligen har. Om dokumenten har någon likhet med verkligheten, är likheten mer tillfällig än avsedd.

Utvärderingssystemet är ett system som befrämjar ögontjäneri, men berör inte utbildningskvalité, annat än att riskera minska den då tid tas från utbildning och forskning till legitimerande dokumentsproduktion.

Alternativet är inte Ofsted, ty de föranmäler sin ankomst till skolan, som då kan följa exemplet från Katarina den Storas älskare, att bygga tillfälliga Potemkinkulisser.

Alternativet är en akademisk utvärderingsstyrka som samlar sig om natten och reser till en högskola, för att knacka på dörren klockan 8 på morgonen och där sprida ut sig, för att göra askultering på föreläsningar, granska slumpmässigt utvalda uppsatser, inspektera de senaste proven och provrättningarna, granska betygssättning samt intervjua studenter, lärare och administratörer. På kvällen, efter 12 timmars intensivt kommandoarbete, lämnar gruppen högskolan, åker nattåg till en lämplig plats, där de, under några dagar, analyserar materialet och når en slutsats på en femgradig skala, där betyget 1 innebär stängning av utbildningen, betyget 2 innebär tvångsförvaltning, betyget 3 innebär godkänt, med fortsatt drift, och betygen 4 och 5 innebär priser i form av pengar destinerade till utbildning eller forskning.

Kommandostyrkans utvärdering skall självfallet kunna överklagas. Likt den möjlighet jag ger studenter att besvära sig över sina uppsatsbetyg, får högskolan två dygn på sig att sammanställa en överklagan. Den granskas av en speciell granskningsgrupp på Universitetskanslersämbetet, som avger sitt utlåtande inom en vecka. Om den speciella granskningsgruppen finner att betyget var korrekt, står sig betyget. Om de finner betänkligheter i utvärderingen och inte accepterar betyget, faller betyget och livet fortsätter.

Jag har under mina dagar sett, men även varit delaktig i rapporteringar och utvärderingar som varit…låt mig använda ett stillsamt ord, tveksamma. Jag har under mina dagar i högskolevärlden åsett hur miserabel kvalité accepteras, hur den fått fortgå, år efter år. Jag har varit åsyna vittne till händelser som t o m skulle få en fräck marknadsgycklare på Kiviks marknad att mumla om att det finns gränser för skojeri.

Därför, för studenternas skull och får utbildningskvalitetens skull, tror jag att en aktiv, oförlåtande högskoleutvärdering behövs. Jag anmäler mig som frivillig till en kommandogrupp i ämnet företagsekonomi.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Greenwashing är ett fenomen där organisationer och individer försöker framstå som gröna, och ägnar stor tid åt att framstå som gröna. Det betyder inte att de arbetar för att vara gröna, utan för att framstå som gröna. Det finns en skillnad mellan att VARA och att FRAMSTÅ. I en postmodern tid är det faktiska, att VARA, underordnat skenet, att FRAMSTÅ.

Detta fenomen, att tvätta sig ren, för att få en vacker yta, men utan att egentligen gå till roten med saken, washing, finns som fenomen i andra sammanhang också.

Islamwashing är ett sådant fenomen.

Islam är en religion med många olika inriktningar, vilket är naturligt då det baseras på ingenting, dvs en gud som människor talar om, men som aldrig manifesterar sig och därmed aldrig låter sig betraktas och undersökas. När man baserar någonting på ingenting, kan detta någonting bli i stort sett allting. Islam är därtill också en totalitär åskådning, vilket den delar med t ex kommunismen, varför den får liknande förlopp som dessa, dvs sönderdelning i olika grupper, de som var och en håller sanningen i sin hand, vilket inte sällan leder till att de är mer fientliga mot varandra än mot andra.   

De stora grupperna som pretenderar på sanningen i islam är Shia och Sunni, där Sunni delas upp i wahhabiter och salafister.

Men den stora uppdelningen som görs, i alla fall i väst, är den mellan muslimer och islamister. Man hävdar att muslimer blott har religionen islam, en lugn tillbedjan till allah och mohammed, medan islamisterna står för vad som kallas politisk islam, vilken inte sällan är våldsam. Det är denna variant av islam, den politiska, som står för den terror som utövas, nu senast i angreppet på Israel den 7 oktober. Det hävdas att det sanna islam är fredens religion, men att några förläst sig på texter, och därvid konverterat islam till en politisk åskådning, där handling genom våld är accepterad.

Att göra distinktionen muslimer och islamister är islamwashing. Det är ett, idag, mycket framgångsrikt sätt att tvätta islam ren från dess inneboende fascism, dvs dess våldstendens. Genom att urskilja de som agerar likt mohammed, med brutalt våld, och reservera ordet muslim för de som är fredliga, har man uppnått ett legitimerande av islam som fredlig religion. Uttrycket islamister legitimerar islam och muslimer som samhälleligt accepterade fredliga aktörer. Uttrycker islamister tvättar islam rent från våldet. Det är en idag framgångsrik islamwashing.

Inga av de andra våldsamma världsåskådningarna kristendom, judendom, kommunism och nazism, har idag denna washing genom att en grupp, som betraktas som samhällsfientlig, urskiljs för att legitimera världsåskådningen som samhälleligt acceptabel. Kommunismen och nazismen har inte denna grupp då dessa världsåskådningar är, om inte döda, så i alla fall i stort sett dormerande. Kristendomen och judendomen behöver inte heller ha en sådan washinggrupp, då bägge världsåskådningar har sin våldsamma period bakom sig, även om judendomen har inslag av det genom bosättarrörelsen i Israel.

Men islamwashing är, som all washing, ett falskt sken. Islamister är muslimer som betonar det fascistiska draget i islam. Islam är sannerligen inte utan fascistiska, våldsamma drag. De finns i islam, tillgängliga för agerande. Precis som våldet finns latent tillgängligt i kommunismen, kristendomen, judendomen och nazismen. Det är situationen som avgör om det latenta, tillgängliga våldet kommer till uttryck, inte världsåskådningen som sådan.

Islamwashing är därför ett fenomen med mycket riskabla konsekvenser, eftersom det döljer fascismen i islam. Därför måste islam pacificeras, så som skett med kristendomen och judendomen genom att tryckas bort från samhället och in i moskéerna och hemmen. Eller hellre, dormeras som nazismen och kommunismen, dvs avföras som accepterade världsåskådningar.

​Den 7 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​De tre orden i rubriken används ofta i diskussioner och debatt. Jag har emellertid svårt att förstå orden, ty de används ibland märkliga och överraskande sätt. Som exempel kan anföras att Sverigedemokrater ibland kallas för fascister, vilket jag inte alls kan förstå, medan jag själv kallade de muslimska våldsverkarna under korankravaller för fascister.

Så, låt mig hålla en definitionsexercis, för att klargöra vad orden betyder. Eller borde betyda.

Fascism är svårt att exakt definiera. I boken av Kevin Passmore ’Vad är fascism’, ges en rik beskrivning på de som själv kallade sig fascister och de som kallats fascister. Där listas en del kännetecken, som var och en för sig inte innebär fascism, men som i stigande grad innebär fascism. Han listar t ex nationalism, karismatiskt ledarskap, diktatur, totalitär ideologi, rasism, antisemitism, våld eller hot om våld, antikapitalism, antiliberalism. Fascismen kommer ursprungligen från Italien, där den t ex inte innehöll ett övermått av antisemitism. Således är t ex antisemitism inte tillräckligt för att benämna någon som fascist. Några kategorier är dock nödvändiga för att uttrycket fascism skall kunna användas eftersom det är så starka karaktärsdrag i fascismen. I första hand, vill jag hävda, rymmer fascismen våld eller hot om våld. Fascisterna i Italien, nazisterna i Tyskland och kommunisterna i Ryssland, använde våldet som medel. Fascismen har en totalitär ideologi och är därför inte trovärdigt demokratiskt. Dessa tre drag passar in på nazism, kommunism, men även islam och den forna kristna kyrkan. De dragen passar däremot inte alls in på t ex Sverigedemokraterna, som förvisso är nationalister, men är trovärdigt demokratiska och deltar i debatter utan våldsutövande eller hot om våld. Så, för att använda fascism bör våldet eller hotet om våld, totalitär ideologi och avsaknad av trovärdig demokrati föreligga.   

Innan jag går in på antisemitism och islamofobi, måste jag klargöra termerna hat, fobi och kritik.

Hat är en term som borde reserveras för ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande. Fobi är nära hatet, genom att vara irrationellt och känslomässigt, men det är inte ett avståndstagande, utan en rädsla. Kritik innebär ett avståndstagande baserat på rationella kriterier och rationell analys.

Antisemitism är en märklig term, ty den rymmer egentligen enbart judehat, trots att den inte har jude utan semit i sitt ord. Judar är ju blott en av de grupper som brukar räknas in i de semitiska folken. Även araber är semiter, varför antisemitiska muslimska araber är en motsägelse. Därför borde vi inte använda uttrycket antisemitism, utan ange klart och tydligt vad det rör sig om, ett hat mot folkgruppen judar, dvs judehat.

Judehat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande som människor som tillhör folkgruppen judar.

Judefobi är en irrationell rädsla för någon som tillhör folkgruppen judar.

Judekritik innebär ett rationellt baserat avståndstagande från folkgruppen judar, baserat på en explicit analys.

Människan juden måste skiljas från religionen judendom. Man kan vara judisk ateist, dvs vända ryggen till den religion som ytterst definierar folkgruppen judar.

Judendomhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot religionen judendom. Det riktar sig således inte mot judar utan mot en ideologisk föreställning, religionen judendom. .

Judendomofobi riktar sig inte heller mot judar, utan är en irrationell rädsla för religionen judendom.

Judendomkritik är en rationell kritik av religionen judendom, byggd på en initierad, kunskapsmättad analys. Jag tillhör denna kategori eftersom jag tycker mig kunna visa att judendomen är en av mänsklighetens mest tragiska innovationer.

Exakt samma distinktioner måste göras när man tar upp islam och de människor som finns i eller omkring islam, muslimer.

Muslimhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot de som anges som muslimer.

Muslimofobi är en irrationell rädsla för muslimer.

Muslimkritik är ett rationellt grundat avståndstagande från muslimer. Här finns jag med min kritik av muslimers intolerans och krav på positiv diskriminering, vilket har sin grund i deras ideologiska föreställning, islam.   

Islamhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot religionen islam. Det rör således inte utövarna av islam.

Islamofobi, den idag så vanliga termen, borde blott avse en irrationell rädsla för religionen islam.

Islamkritik är den rationella kritiken som genom initierad analys kan riktas mot religionen islam. Här finns jag, med liknande kritik som jag riktar mot judendomen, dock med tillägget att för närvarande är islam det största hotet från dessa tragiska innovationer.

Med dessa preciseringar kan man se att pratet om islamofobi kanske blott delvis avser islamofobi, men i det uttrycket brukar också samlas islamkritik, islamhat, och alla varianter av muslimhat, -fobi och -kritik. Det innebär att termen islamofobi är så omfattande och därmed blir oprecis, att den ter sig meningslös.

Men sannolikt är det just det oprecisa i termerna, och därmed det poänglösa användandet av uttrycken fascism, antisemitism, islamofobi, som är själva poängen med dem. De används inte för att klargöra argument i rationella diskussioner. Deras funktion är inte klargörande, utan för att svärta ner. Där är fördömelser, riktade mot en person eller grupp. De är ord som egentligen saknar annat innehåll är att de bär en värdering av svart skam. Orden är breda penslar som målar en person svart av skam. De är inte till för att berika en diskussion, utan för att avsluta en diskussion genom att skambelägga.

Med den insikten anser jag att de som använder uttrycken på dessa sätt, själva svärtar ner sig och blottlägger sig själva som tomma retoriker. När någon kallar mig islamofob, känner jag ingen skam, det som ju är avsikten med uttrycket, men jag ser den andre som nedsvärtad av skam genom sitt tomma retoriska uttryck.

Kanske är därför min begreppsexercis meningslös, ty orden fascism, antisemitism och imslamofob avser aldrig att göra det som begrepp är gjorda för att göra, för att klargöra, för att beskriva, för att utveckla en förståelse, för att vara medel i ett intersubjektiv utbyte. De är blott ord tomma på annat än irrationell, känslomässig fördömelse. Därför hävdar jag att de som använder dem på ett oprecist sätt är antingen hatare eller fobiker, helt enligt min begreppsvärld angiven ovan.

​Den 6 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om inte Storbritannien och Frankrike hade hindrat judar att få komma till Palestina innan Andra Världskriget, hade nazisternas slutgiltiga lösning, Förintelsen, blivit Förflyttningen?

Nazismen är rasistiskt patriarkal, medan judendomen är rasistiskt matriarkal. Underlättades den nazistiska rasismen av den judiska rasismen?

Om gud behövde ett revben från Adam för att skapa Eva, varför behövde han en hel kvinna, Maria, för att skapa Jesus? Var det för att säkerställa att Jesus skulle vara jude, dvs en av de som han sedan tidigare hade utsett till att vara de utvalda, eftersom man ärver judendomen på moderns sida? Då var jungfrufödelsen en akt av rasism.

När islam kommer till Sverige, står de kristna och tar emot dem med öppen famn. När de kristna kom till Sverige gav de sig på asatron, slog sönder och brände deras kulturplatser och byggde sina kyrkor på deras aska. Är denna skillnad i beteende beroende på att de kristna inte känner sig hotade av islam, eller för att islam är en inom familjen, då de bägge har samma grundtro, den judiska?

Kristna brukar hävda alla människors lika värde. Men hur får de ihop det med syndafloden, där onekligen Noa och hans lilla familj, som fick gå in i arken och därmed överleva, hade dramatisk mer värde än alla de andra andra, som kallsinnigt lämnades utanför arken och fick drunkna.

När gud har skapat djuren och växterna och människan, sa Moseboken: "Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott." Såg han inte antilopen som sprang för livet på savannen, där den jagades av lejonet, och snart blev dödad och uppäten? Var det verkligen gott, ja, mycket gott?

Om män, kanske speciellt unga män, får utlopp för sin sexualitet och därigenom blir mindre våldsamma och mindre benägna till våldtäkt, är då inte horan en av alla tiders största freds- och fridsskapare? Om det är sant, varför hyllas inte horan, utan istället betraktas som ohyra och fördöms och kastas till helvetet? Horan är ju en fredsängel.

Varför anses det olämpligt att ljushyade män gör sig till mörka män genom att måla sig bruna i ansiktet, det som kallas appropriation, medan det t o m är önskvärt för manliga sagoläsare på bibliotek att måla sig som kvinnor, dvs appropriera kvinnlighet?

Ordet ’gift’ är förbryllande, ty det har två betydelser som kan vara synonyma.

Om helbrägdagörare är så duktiga på att bota sjuka, varför finns de inte på sjukhusen? Och om de nu enbart vill vara i kyrkorna, varför åker inte de kristna till kyrkan när de bryter ett ben eller får cancer?

Mestadels kvinnor flydde från kriget i Ukraina, ett ortodox-kristet land, medan mestadels män flydde från krigen i Syrien och Somalia, vilket är länder som är dominerade av islam. Är denna skillnad uttryck för muslimsk kvinnoapartheid eller muslimsk mansfeghet?

Eftersom 60% av kvinnorna vill avskaffa rätten att bränna koranen, vilket kränker min tro på yttrandefriheten, skall kvinnlig rösträtt förbjudas, dvs avskaffas.

Kristna och muslimer tror på ett liv efter detta, uppdelat på ett helvete och ett himmelrike. Men tänk om vi redan lever vårt liv efter detta, och att himmelriket och helvetet finns samtidigt, sidan om varandra, där de som belönats med himmelrike lever ett gott liv, och de som fått helvetet lever ett helvetes liv?

Varför heter det elsparkcykel? Det dominerande sättet att förflytta en elsparkcykel är ju med el och inte med sparkar. Eller är det därför det heter elsparkcykel och inte sparkelcykel?    

​Den 5 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Åt envar efter behov, av envar efter förmåga. Det är en princip som socialister och kristna i olika schatteringar omhuldar. Men den omhuldas också i vårt välfärdssamhälle, på vissa områden, men inte på andra.

Merparten av sjukvården är organiserad utifrån principen. Det är behovet av sjukvård, avgjord av sjukvårdens personal, som avgör vilken vård man får. Hur mycket man kan betala för stunden, eller hur mycket man betalt tidigare, i form av skatt, är oväsentligt. Behovet avgör.

Här kan man säga att den så ofta omtalade och hyllade principen, ’människors lika värde’, vilket snarare skall sägas ’människans lika värdighet’, gäller i merparten av sjukvården.
Men genom etablerande av privat sjukvård har det förändrats, varvid man kan erhålla sjukvård, oftast snabbare, om man betalar. Alla är lika värdiga, men den som har mer värde att tillskjuta i form av pengar, får mer eller snabbare vård. Värdighet plus korrektivet pengar, ger vård.

Barn och ungdomar har inte bara rätt till skola, utan t o m skyldighet att gå i skola. Som min far sade om mitt ständiga skolgående, att han aldrig skulle ha haft råd att betala för den utbildningen. Min utbildning fick jag p g a min mänskliga värdighet, för att jag var människa. Oaktat mina eller mina föräldrars betalningsförmåga. Behovet, intresset och förmågan styrde tilldelningen av utbildning, inte betalningsförmågan.

Däremot gäller principen blott på en grundläggande nivå när det gäller pension, dvs att få en försörjning efter att man slutar bidra. Alla har rätt till en grundpension, oaktat vilket värde man bidragit med. Över en viss nivå ökar pensionen beroende på vilket värde man skjutit till.  Till detta kommer att varje individ har kunnat spara under sina yrkesverksamma år, varför den sparsamme kan ha än mer i börsen efter de yrkesverksamma åren. Hur mycket man har, är en funktion av hur mycket man tjänat och hur mycket av det man lagt undan. Nu visar undersökningar att principen gäller ganska högt upp i inkomsten. Man hävdar att respektavståndet, dvs skillnaden i pension mellan den som arbetat hela sitt liv och betalt sina skatter relativt den som inte bidragit så mycket, har blivit litet.

Principen är mer omhuldad när det gäller sjukvård och när det gäller utbildning, än när det gäller pension. Varför?

Många sjukdomar uppkommer oaktat individens agerande. De är mer resultat av kroppens egen utveckling eller av otur och olycka. Utbildning görs i grundskolan för att bl a skapa goda medborgare, vilket är en samhällsnytta och därför rimligen skall betalas av samhället. Den fortsatta utbildningen innebär att en individ med förmåga kan erbjudas utbildning. Även här är det inte självförvållat, varför principens generositet ses som rättvis.

Men pensionen är likt sparande, där man kan välja att arbeta och bidra eller att inte arbeta och därmed inte heller bidra. Här framstår det som att graden av självbestämmande påverkar principens tillämpning. Det tycks angripa den andra delen av principen, förmågan, där den som väljer att inte ställa sin förmåga till samhällets tjänst ej heller skall få del av den första delen, åt envar efter behov. Människor har lika värdighet, vilket ger sjukvård och utbildning, men ställer inte människan sin värdighet, sin förmåga, till samhällets tjänst, skall den inte heller få mer än att den klarar sig.

​Den 4 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Men den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna.” lär Churchill ha sagt. Bekanta till mig hävdar att det stämmer in på mig. Inte minst nu, när jag ändrat ståndpunkt i två frågor. Själv hävdar jag att jag står ideologiskt fast, att jag är fortfarande röd, medan världen rört sig och gjort det röda till det blåa.

Döm själv.

Jag deltog i mottagandet av flyktingarna 2015, ledd av min socialistiska solidaritetstanke. Vi är ett rikt land och människor som flyr från krig och politiskt förtryck har rätt till skydd. Det var min enkla tanke, helt i linje med FN:s flyktingkonvention från 1951. Jag skrattade extra åt mitt engagemang eftersom det skedde i Åkessons hemstad, Sölvesborg. Åkesson, mannen bakom Sverigedemokraterna, som var så negativa mot att, som jag tyckte, hjälpa människor i nöd.

Jag har ändrat mig, främst av två skäl. Jag har sett att alltför många flyktingar är resursstarka flyktingar. Starka i muskelstyrka, i våldsamhet, i pengar och i kontakter, vilket möjliggjort för dem att ta sig hela vägen till Sverige. Sverige har blivit en fristad, inte för flyktingar, utan för resursstarka flyktingar. Det som fått mig att beteckna svensk flyktingpolitik som darwinistisk där den starke får, medan den svage lämnas därhän. Mitt socialistiska, solidariska hjärta står inte till de starka, utan till de svaga. Därför ömmar jag idag mer för den flicka i flyktinglägret som riskerar att säljas till en kåt gubbe, än till de starka pojkar som tagit sig till Sverige.

Det andra skälet är att de som kom ofta var muslimer, där deras religion gör dem iskalla och intoleranta till andra kulturer. Medan man förvisso kan vara intolerant till andra kulturer, är det oerhört problematiskt om man är intolerant till den kultur som man tagit sig till och som tagit emot en. För mig, med min tacksamhetsvärdering, är det helt otänkbart att vara intolerant till den kultur som ger en mat, husrum och säkerhet. Kommer man som gäst till ett hus där man inte går med skor inomhus, tar man av sig skorna.

Den andra fråga där jag har ändrat ståndpunkt är palestinierna och deras rätt till sitt land. I 40 år har jag stått på deras sida och hävdats deras rätt. Jag har hårt kritiserat Israel för att vara en aggressiv ockupationsmakt med apartheidinslag. Detta gäller förvisso fortfarande. Men efter den 7 oktober vände sig mitt hjärta bort från palestinierna. Det var då muslimska palestinier organiserade i Hamas attackerade Israel. Det hade jag förvisso inte haft något problem med, ty Hamas befinner sig i krig med Israel. Men de muslimska palestinierna attackerade inte staten Israel, dvs dess militär. De attackerade förvisso även militärer, men framför allt attackerade de civila.

Nu kommer en sak som jag inser är en pinsamhet, som jag inser kan få dig att vilja hudflänga mig. Med all rätt, ty i detta är mitt hjärta starkare än mitt förnuft. Dessa muslimska palestinier, dessa monster förklädda till människor, attackerade kibbutzer.

Kibbutzer! En kibbutz är ett mänskligt samhälle som fortfarande bebos av människor som odlar drömmar om den solidariska människan. Många av dem är som jag, de är socialister. De monseriösa muslimska palestinierna i Hamas gick runt och mördade kibbutzens socialister, dess civila, dess män, kvinnor och barn. ’Dessa satans mördare’ mördade mitt folk! Genom den attacken har min syn förmörkats Nu skyms den av att palestinierna har blivit till palestinska, muslimska socialistmördare. Därmed är Palestinas sak inte längre min. Jag kan inte solidarisera mig med dem som mördar mig och mitt folk.  

De två ändrade ståndpunkterna får mig att inta positioner som framstår som högerpositioner, lägre invandring, helst inga från muslimska länder, flyktingar hämtas från flyktingläger och inget stöd till den palestinska saken.

Men är det jag verkligen jag som har ändrat mig och blivit blå enligt Churchill?

Som socialist står jag på de svagas sida och vill därför hjälpa flickan i flyktinglägret.

Som demokratisk socialist bekämpar jag totalitära, vidriga ideologier. På 70-talet var det kampen mot kommunismen. Idag, år 2023, är det kampen mot islam och dess penetration av det svenska samhället.

Som solidarisk socialist vänder jag mig med kraft mot mördande av fredliga socialister som försöker realisera en dröm.

Jag tycker att jag värderingsmässigt har stått still, medan världen har rört sig. För mig är det helt ofattbart att en som borde vara socialist, Socialdemokraternas partiordförande, Magdalena Andersson, inte upprepar, om och om igen, ett fördömande av de muslimska socialistmördarnas monstruösa handling när de mördade vårt folk, socialisterna på kibbutzerna den 7 oktober. Idag fördömer hon Israels bombningar av Gaza, vilket förvisso är korrekt, men det är samtidigt oförlåtligt och oacceptabelt att inte samtidigt med kraft fördöma och uppmärksamma att bombningarna utlöstes av mördandet av socialister.

Jag hade kunnat tynga framställningen med fler exempel på förändringar i omvärlden, men detta inlägg är redan för långt, och rimligtvis likgiltigt för dig då det bara rör ett fenomen som dagens initierade beskriver på samma sätt som Galileo gjorde: ’Och likväl rör hon sig’.

Men för mig framstår Churchills utsaga som felaktig, ty det är inte jag som blivit blå utan omvärlden.

​Den 3 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vad gör att vissa ord är socialt förbjudna, medan andra är accepterade? Rubriken har fyra ord, två som används och två som, om man säger dessa ord, blir man socialt förkastad och betecknad som rasist. Idag är ytterst min undran, vad innebär det för dem som omfattas av förbjudna ord?

Nollåtta är en skämtsam nedsättande beteckning på människor från Stockholm. Det ligger inget stigma över det ordet och nollåttorna själva tycks ta ordet med en klackspark, ja, med visst mått av förakt eftersom den som uttalar ordet omfattas av nästa ord.

Lantis är ett skämtsamt nedsättande ord som säger att människor som inte bor i en stad är enklare, ja, kanske t o m lite dummare, men i alla fall har primitiva vanor. Likt nollåtta tas det nog inte som så allvarligt av lantisarna. De kan t o m anse att det visar på en kvalité som staborna saknar.

Zigenare är ett förbjudet ord som anses nedsättande för befolkningsgruppen. Zigenare skall istället kallas rom, med ett ’o’ som mer uttalas som ett ’å’, så man inte blandar samman det med drycken rom. Romer har en historia av utanförskap, där ordet zigenare anses förknippas med arbetsovillighet, marknadsgyckel och långa frasiga kjolar som kan gömma snattade varor.

Neger är ett ord som tidigare betecknade en person med mörk hudfärg, men som idag är absolut förbjudet att använda. Om man inte är svart själv, ty då är det t o m en del av den svartes exotism. Neger anses höra samman med en bild av personen som primitiv, lågstatus och t o m våldsam.

Lantis och nollåtta är sannolikt inte stigmatiserande, trots dess negativa konnotationer. De kan därför, ännu, användas utan att användaren förödmjukas som rasist, dvs själv blir stigmatiserad. Däremot anses neger och zigenare var förbjudna ord, ty de bär med sig konnotationer som är fördomar, dvs orden stigmatiserar, och de rättrådiga placerar ordanvändaren i gruppen av rasister, dvs ordanvändaren blir själv stigmatiserad.

Men vad är egentligen stigmatiserande med neger och zigenare? Vad innebär det för de grupperna att ha haft en beteckning som nu är förbjuden?

Stigmatiserandet i neger och zigenare är inte något som är en absolut kvalité på ett ord, utan är en föränderlig kvalité. Men än mer intressant är att just denna föränderlighet, där man går från ett accepterat användande till användarförbud, innebär en stigmatisering i sig. Ordet neger anses ha en hög grad av stigmatisering. Men personen drabbas av en dubbel stigmatisering. Först kan den benämnas som neger, vilket anses avskyvärt och stigmatiserande. Men när då förbudet att använda ordet neger träder in, pekas personen, den svarte, ut som tillhörande en mycket speciell grupp. En grupp som skall visas speciell hänsyn. Den blir utpekad, den bli stigmatiserad. Olikt stockholmaren, som klarar av ordet nollåtta, är den svarte så speciell, så utmärkande, att beteckningen på personen skall ha ett visst, strängt socialt kontrollerat, accepterat och sanktionerat ord.

Ordförbudet utgör således en stigmatisering.

​Den 2 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Oskar Hammarkrantz, skribent i Svenska Dagbladet, skriver förnumstigt följande, angående att den skånska kakan fått EU-skydd: ”Spettkakan är ihålig och konformad då den tillverkas på ett roterande trä- eller metallspett. Därför är det korrekta namnet just spettkaka, och inte spettekaka.” ( SvD 231027)

Svenskjävel, tänker jag. Du har fel.

Så här är det!

Kakan heter inte alls spettkaka, ty det är en översättning av kakans namn till svenska. Kakans namn är spiddekaga, fonetiskt utskrivet spiddekauga. Spiddekagan är skånsk och skall därför uttalas i det skånska språket, spiddekaga, och inte med en svensk översättning.

Käre Oskar, det korrekta namnet är spiddekaga.

Men hur skall saker uttalas och skrivas?  

Jag upptäckte denna diskrepans första gången då jag i kursen i franska i gymnasiet förstod att Montreal kunde uttalas på två sätt, där det korrekta uttalet är det franska, då Montreal är en fransk stad. Men samtidigt lärde jag mig på kursen i franska att fransoserna inte kände staden München, utan en stad med namnet Munich. Sedan dess har det förbryllat mig att man uttalar ett och samma ord olika, utan beaktande av dess egentliga uttal, och att man t o m har andra namn på samma sak.

Göteborg finns i svensktalande områden, men inte i engelsktalande områden. Där finns samma stad som Gothenburg, vilket får staden att framstå som en tysk stad. Däremot finns staden Malmö i hela världen. I Sverige finns inte staden Nya York, trots att den finns i USA, med namnet New York. Vi i Sverige har valt att uttala dess riktiga namn istället för vad som skulle vara dess svenska namn.

När jag besöker min andra universitetsstad, Kharkiv, uttalar jag namnet enligt det ukrainska uttalet, Kharkiv, och inte Kharkov, det ryska uttalet, eller Charkiv eller Charkov. Det är mitt sätt att visa respekt för Ukraina och vända ryggen åt det ryska inflytandet. Att säga Kharkiv är min solidariska handling till det ukrainska folket.

Vilket ord man använder är således uttryck för en attityd, en inställning. Ordet man använder är en politisk handling.

Så, Oskar Hammarkrantz, svenskjävel, inse att du, med ditt förnumstiga ordpåpekande, är en aktiv aktör i den svenska imperialismen.

​Den 12 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Åkesson, Sverigedemokraternas ordförande, sade att moskéer som för ut antidemokratiskt budskap skall stängas, ja, t o m att moskébyggnaderna kan rivas och fysiska symboler för islam skall monteras ner. Det talet startade en oerhörd karusell, där man t ex hävdade att det stred mot religionsfriheten, det hotade Sveriges förväntade inträde i NATO och stigmatiserade muslimer.

Några dagar senare meddelas att Skolinspektionen drar in tillståndet för ett bolag att driva en skola. Skälet kommer från Säkerhetspolisen, som hävdar att anställda vid skolan och personer i ledningen har haft kontakt med våldsbejakande islamister, vilket kan innebära, enligt Anna Bergqvist, enhetschef på Skolinspektionen, ”…att barn och ungdomar vid den här skolan riskerar att utsättas för radikalisering.”.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/friskola-i-stockholm-stangs-elever-riskerar-att-radikaliseras--vkrbgt

En skola kan således stängas p g a att personer har kontakter med personer, som har en viss ideologi. Det rapporteras inte om faktiska inslag i undervisningen som innebär eller som riskerar att innebära radikalisering. Blott att personer känner personer.

Att stänga moskéer drar ner himmel och helvete, medan att stänga skolor är inte dramatiskt, ty det är den åttonde skolan som stängts p g a kontakter mellan skolans personal och ledning, och personer med radikal islamistisk läggning. Utan att NATO-processen har hotats. Utan att muslimer har stigmatiserats.

Två saker framstår som anmärkningsvärda: 1.) att näringsfriheten avseende skolverksamhet kan inskränkas p g a att personer känner personer, inte p g a att servicen, dvs utbildningen, är dålig; samt 2.) massmediauppmärksamheten och opinionsskällandet avseende stängning av skolor har uteblivit.

Genom friskolereformen har samhället accepterat ideologiska skolor, främst de som rör ideologier som kallas religioner, t ex judiska, muslimska och kristna. De har att följa läroplanen, men kan sedan salta skolan med sin ideologi. T ex genom sk fria böner före skoldagens början. Det torde vara få som förväntar sig att de kristna skolorna betonar korstågens blodiga imperialism och förtryck av befolkningen. Få torde tro att muslimska skolor läser koranen som jag läser den, som en hatskrift. Ingen är enfaldig nog att tro att man i klass åtta tar upp en kritisk diskussion om när koranen krockar med ett civiliserat samhälle, t ex när 4:34 säger att mannen kan tillrättavisa sin fru handgripligen, vilket strider mot svensk lag och sed.

De ideologiska skolorna får hålla på med sin ideologi. Däremot får lärare och ledare inte känna personer som säkerhetspolisen har information om att de är starka i sin ideologi. Det är befängt eftersom näringsfriheten borde inskränkas beroende på servicen som produceras, som rimligen inte borde får lov att rymma det som den ytterst sannolikt rymmer, ideologin.

Det andra anmärkningsvärda är det svaga intresset från opinionsskaparna och tyckarna. Skolverket gör ju faktiskt det som Åkesson efterlyser, stänger faciliteter p g a risk för muslimsk radikalisering. På något märkligt sätt gör opinionen en distinktion mellan moskéer, som är uppriktiga i sin ideologisering, och skolor, som mer en passant ideologiserar. Möjligen består skillnaden i att skolor rymmer enbart barn och ungdomar, medan moskéer även rymmer vuxna. Den mer uppenbara skillnaden är att moskéer är till för religionen, medan skolor FÅR INTE vara till för religionen. Men det är blott en chimär, en potemkinkuliss, ty skolorna bär ideologin.

Opinionen klarar inte att hantera religionsfriheten och samtidigt friskolor med religiös inriktning. Dessa två bildar ju en logisk motsägelse, ty de barn och ungdomar som går i religiösa friskolor är knappast de främsta exponenterna för religionsfrihet. Det enda sätt tyckarna kan klara denna motsägelse är att gå på Säkerhetspolisens linje, att det är inte ideologin som riskerar att radikalisera eleverna, utan att personer har kontakter med personer som är radikala.

Jag hade kunnat fortsätta detta resonemang, men jag hoppas att löjet i dessa samtidiga fenomen framgår. Kanske beror det löjeväckande i att delar, som Sverige för närvarande inte klarar av, satan själv, Sverigedemokraterna, och de heliga tingen, religionsfriheten och skolvalet, blir samtidiga. 

​Den 30 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Charlotte Kalla, den fantastiska idrottsprofilen, som visat oss att det aldrig är för sent (https://www.youtube.com/watch?v=GZZRvhFeOpM ), anser att svenska staten skall be tornedalingarna om ursäkt för att staten pinade dem att lära sig svenska, men främst för att de aktivt förtryckte deras eget språk, en variant på finska som kallas meänkieli.  
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/charlotte-kallas-modersmal-forbjods-i-skolan-vill-ha-ursakt-fran-staten--1ty2fc

Jag har själv erfarit en sådan pina eftersom jag kom till skolan med min skånska, som inte är ett eget språk utan anses främst vara en svensk dialekt. Men skånskan, eller snarare, mitt språk, hade ord som inte fick användas och hade grammatiska konstigheter, t ex ett sällananvändande av honom, som inte fanns i svenskan och därför ansågs som felaktigt.

När jag förstod mer, när jag kom till gymnasiet, gick jag igenom svenska språkets likriktare, SAOL, och tog ut alla de ord som jag kände igen som skånska. Jag använde dem flitigt i uppsatser och protesterade högljutt, och pekade med triumf på SAOL, om läraren anmärkte på ett skånskt uttryck.

När jag i det sociala livet eller på min arbetsplats har fått anmärkningar för mitt ringa användande av ’honom’ har jag tänkt, eller om situationen varit lämplig för ett skämt, har jag sagt: Det är skånska, svenskjävel.

1658 undertecknades freden i Roskilde, varpå Skåne övergick till Sverige. Bokstaven och andan i fredsfördraget var inget som belastade svensken, varför fredstraktatet ganska snart bröts. Sverige har inte bett skåningarna om ursäkt för detta brott.

Det jag och Kalla har blivit utsatt för är nationalismen, där staten Sverige skall bli ett, med en dominerande kultur, med ett språk. Jag och Kallas reaktion är en reaktion mot nationalismen och ett implicit hävdande av det som idag kallas mångkultur. Vi anser att Sverige ber om ursäkt för att Sverige inte genomförde det som många idag ropar på, mångkultur.

Jag och Kalla borde acceptera att en stat vill skapa en enhetlig stat, utan mångkultur. Däremot kan både jag och Kalla hävda att nationalismen kunde ha varit mindre straffande och mer motiverande. Om Sverige blott hade genomfört sitt enhetliggörande med argument och utan bestraffningar, så att vi hade förstått varför det gjordes.

​Den 29 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Edward Blom, krönikör i Svenska Dagbladet, tar den 11 november ut surhet i förskott genom att tro att SvT:s program om Sveriges historia säkert kommer att framställa 1800-talet som man brukar framställa det, ett århundrade i misär relativt det århundrade som skulle komma, 1900-talet.
(https://www.svd.se/a/4oaqOq/edward-blom-svt-s-historieprogram-bor-inte-underskatta-1800-talet )

Han menar att framtiden, dvs 1900-talet för 1800-talet, är fel jämförelsepunkt. Ett århundrade skall jämföras med det man lämnat. Jämför man 1800-talet med 1700-talet ser man att färre dog av svält och sjukdomar och att det faktiskt var under 1800-talet som en viktig grund för det fantastiska 1900-talet lades, framväxten av arbetarrörelsen och av demokratiska idéer, vilket blommade ut på 1900-talet.

Han serverar oss modernitetens slagdänga, det blir bättre och bättre dag för dag. (https://www.youtube.com/watch?v=VTMG8oee4sE ).

Idag jämför vi inte dagens Sverige med det som kommer att komma. Det är ju omöjligt eftersom framtiden inte finns som realitet, blott som prognos och som förhoppning.

Men gentemot vilken tid skall vi utvärdera dagens samhälle? Skall vi göra det relativt 1965 eller relativt 1923?

Om vi jämför med 1923 har Blom all anledning att tro på modernismen. Mycket, mycket är oerhört mycket bättre. Blott några saker kan anföras mot dagens samhälle, t ex att kungen inte kan promenera på gatorna i Stockholm utan att ha säkerhetsvakter. Men då fanns arbetarrörelsen med sina fantastiska visioner och ambitioner. Då fanns drömmar och förhoppningar om en fantastisk framtid. Idag kan vi knappast säga att vi har en liknande rörelse som har sådana visioner. Inte ens miljörörelsen, som numer, när den verkligen behövs, tycks lida stora bakslag.

Om vi jämför med 1960-talet, då arbetarrörelsen och en hel del liberaler såg med nöjdhet på samhället, med sin ATP, med miljonprogrammets fina, rena bostäder med toalett inomhus och med en begynnande barnomsorg som befriade kvinnorna, så kan vi inte säga att vi har samma nöjdhet. Idag är vi tyngda av invandringens kostnader, med återkomsten av slummen, det vi idag kallar utanförskapsområden, eftersom den materiella misären inte finns där, men väl den mänskliga misären. Med så många unga som inte känner framtiden som en förhoppning, och där en del, i mycket unga år, ägnar sig åt att avrätta människor. Med unga kvinnor som lever i ett hedersförtryck som vi inte sett sedan 1800-talets början. Med en spridning av en förmedeltida föreställningsvärld, som även den minner om 1800-talet, då som kristendomens omänskliga förtryck, nu som islams förtryck.

Men visst är det bättre på andra sätt. En stor del av ungdomen får akademisk utbildning. Många familjer bor i spatiösa egnahem, med grillplats i trädgården. Paprika kan köpas året runt, och är prismässigt tillgängligt för alla. Många har inte, som på 60-talet, blott en liten bil med tvivelaktig säkerhet, utan man har en stor, oerhört säker bil, och en mindre bil, mindre säker, som skjutsar barnen till skolan. Dock, en skola som minskat sin förmåga att reducera den sociala barlasten.

Modernismen har fått sig en törn idag. Det blir inte bättre och bättre. Och kanske det värsta. Den utvecklingsoptimism som är kärnan i modernismen, har till stora delar övergett oss. Glädjen i tanken på att det blir bättre och bättre, dag för dag, tycks inte finnas. Framtiden tycks ha övergett oss.

​Den 28 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Undersökningar visar att samhällen som domineras av islam är svaga humanitära, demokratiska samhällen. Jag vill själv bilda mig en uppfattning. För mig är en indikator på ett ekonomiskt och socialt välmående land dödligheten hos barn upp till fem års ålder, räknat döda per 1000 födda barn. Det land som lyckas få flest barn att få fira sin femårsdag, är det mest civiliserade.

Frågan jag ställer mig är om det finns något samband mellan andelen muslimer i ett land och barnadödlighet.

Jag tog fram siffror över andel muslimsk befolkning i ett land, landets bruttonationalprodukt per capita, dvs ett mått på det ekonomiska välståndet i landet, samt en ranking av grad av politiska och civila rättigheter i landet.

Det gick inte att använda alla dessa variabler samtidigt eftersom andelen muslimer och politiska och civila rättigheter samvarierade mycket starkt. Korrelationen var nästan 0,6, dvs ju större andel muslimer, ju lägre grad av politisk och civil frihet.

Därför gjorde jag en modell som blott rymde BNP/capita och andel muslimer.

Formeln blev så här:
Barnadödlighet= 32,82 - 0,001*BNP/Capita + 0,14*andel muslimer

Ungefär 33% av variationen i dödlighetsandel fångas av den modellen. Modellen är signifikant och ingående variabler är signifikanta. 170 länders data ingår i analysen. 

Barnadödligheten sjunker med stigande BNP/Capita. Rikare länder lyckas få fler barn att överleva.

Barnadödligheten ökar med stigande andel muslimer. Ju mer muslimskt dominerat ett samhälle är, ju mer sannolikt att barn inte får fira sin femårsdag. 

Att barnadödligheten ökar med andel muslimer skall inte tolkas som att muslimer stryper sina barn. Snarare kan man se att andelen muslimer samvarierar med lägre grad av friheter i samhället. Den samvariationen kan spä på intrycket att det är underutvecklade samhällen, i alla fall när man ser utveckling i termer av andel överlevande barn.

Dock skall noteras att det blott är 0,14 som relateras till andel muslimer, varför det knappt är ett barn mindre som inte får fira sin femårsdag av 1000 födda om man jämför en befolkning med knappt muslimer och en som helt domineras av muslimer. Å andra sidan, i Sverige föds cirka 100 000 barn per år. Det innebär att i Sverige hade 1000 barn inte fått fira sin femårsdag om Sverige hade dominerats av muslimer, och med den kultur och politiska system som det leder till.

Notera också att själva analysen innebär att det finns en korrelation mellan andel muslimer och döda barn, efter att det mer självklara sambandet, BNP/Capita, är kontrollerat för. Detta samband gäller således efter att effekten av samhällets rikedom är beaktat.

En invändning är att detta är korrelationer och uttalar sig således inte om kausalitet. Det är möjligt att tex underutvecklade länder, med låg politisk frihet, högre barnadödlighet och låg BNP/capita tenderar att attrahera islam, för att ge befolkningen någon tröst och hopp. Så kan det vara, men vad korrelationen visar på är att islam inte lyckas häva underutvecklingen utan tycks samvariera med underutveckling. Korrelationen visar inte definitivt på att islam är dödligt för barn. Men korrelationen visar på att hypotesen kan vara rimlig.

Vi kan därför säga att vi inte kan utesluta att islam är dödligt för barn.  

​Den 26 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Extremhögern anser att sk normalmedia har en agenda, en vänsteragenda, där de t ex bortser från invandringens problem. Det sk alternativmedia har däremot en tydlig agenda, invandrarkritisk och populistisk. 

Låt oss se hur tre media, SvT, Aftonbladet och Expressen behandlade en nyhet. Länkarna jag bygger på finns sist och de avlästes 231124 klockan 9.00.

Tre barn och två vuxna knivskars utanför en skola i Dublin. En flicka och den tillrusande vuxna kvinnan blev allvarligt skadade. Därefter utbröt upplopp i Dublin, med bilar och bussar som stacks i brand och butiker som plundrades.

SvT rapporterar att förövaren är en man i 40-50-årsåldern. Motivet oklart. Polisen uteslöt först terrormotiv, men är nu öppen för alla motiv. Uppror, som betecknas som oroligheter utbröt, och man citerar polischefens utsaga: ”galen huliganism motiverad av extremhögerns ideologier”. Inga fakta anförs för att bevisa polischefens utsaga, utan den står utan granskning och reflektion.

Aftonbladet rapporterar detta, men lägger till att butiker plundras. De har intervjuat en svenska på besök, om hur hon upplevde upploppet. Tidningen anger att polisen inte ser det som ett terrorattentat.

Expressen ger mest information. Utöver det som sagts ovan lägger de till att man tror att skälet till angreppet var psykos. Man återger också vad en irländsk tidning skrivit om mannen, att han är irländsk medborgare och har bott på Irland i många år, men är utlandsfödd. Upploppet betecknas av polischefen som utfört av högerextrema, med grund i att högerextrema konton delat uppgifter om gärningsmannens utländska ursprung. Vad som i upploppet utgör skäl för att beteckna det som högerextremt, anges inte och tidningen försöker inte heller underbygga utsagan.

Går man till Flashback, där länkningar finns till diverse andra källor, ges bilden att upprorsmakare bl a ropade ’Irish life matters’, vilket kan vara uttryck för extremhögern. Man uppger att gärningsmannen kan ha sitt ursprung i Algeriet.

Det finns två händelser för tidningarna att rapportera. Knivdådet, där de inte vet motivet. Men, som vanligt, har media inga problem att karakterisera gärningspersonen med ålder och kön, trots att de borde ange karakteristisk som kan vara relevanta. Könet kan jag förstå, då de flesta våldsdåd utförs av män. Men vad ger ålder för förståelse av brottet?

Men media har svårigheter att fortsätta beskrivningen med, t ex etnicitet. När kön, som är relevant, och ålder, som sannolikt är irrelevant, anges oproblematiskt, som legitima dimensioner, medan etnicitet fortfarande tycks vara problematiskt, kan det antyda en agenda.

När upploppen börjar tar två av media polischefens utsaga, att det är högerhuliganer, och återger den utan kritik, understöd eller reflektion. Notera att de inte återgav utsagor om att gärningsmannen kan vara algerier, medan däremot upploppsmakarnas karakteristik som högerextrema återges. Återigen får man en känsla av agenda, där kategorin högerextrema är giltig karakteristik, men utlandsfödd inte är det.

Det förefaller som om upploppen uppkom p g a utsagor och rykten om mannens ursprung, algerier och kanske muslim. Hade media uppgett dessa utsagor eller rykten, hade polischefens utsaga om högerextrema blivit lättare att förstå, dvs gärningsmannens etnicitet, verklig eller enligt rykte, är därför tillgänglig och viktig information för att förstå upploppet.

Bakgrunden till upploppet kan vara att Irland har, som många andra länder, erfarit problem kring muslimer och majoritetsbefolkningen reaktion på dessa problem. Kanske ytterligare ved på brasan kommer från den muslimska terrorgruppen Hamas’ angrepp på civila israeler och det därpå följande kriget i Gaza, som skapat så stora konflikter och antidemokratiska handlingar över Europa. Till detta kan ytterligare adderas Geert Wilders överraskande vinst i Nederländerna, en man med uttalad islam- och muslimkritisk attityd.

Media rapporterar om angreppet, där personen anges med ålder och kön, som om det skulle vara betydelsefullt för att förstå angreppet. De anger inte det som sannolikt spelar roll för upploppet, ryktet om gärningsmannens ursprung i ett muslimskt land. Däremot anger de, utan att anföra fakta, polischefens karakteristik av upploppsmakarna som högerextrema. Media tycks ha en agenda som påverkar vad de rapporterar och hur de rapporterar det.

Det tycks därför som om det sk normalmedia har en agenda. Fortfarande. Trots all kritik de fått, och trots att det riskerar att dra undan mattan för det som är en viktig grundpelare i en demokrati, en trovärdig journalistisk.

Det är onekligen märkvärdigt att den som vill försöka förstå och inte enbart fördöma hit och dit, måste ha tillgång till det som kallas alternativmedia, där X (forna twitter) och flashback, som bägge är intellektuella soptippar, utgör viktiga källor för att få en allsidig bild.

Den 25 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin   
​
Länkar till artiklar
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tre-barn-skadade-efter-attack-i-dublin--n5bttm
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jl5JKz/valdsamma-protester-i-dublin-efter-knivattacken
https://www.expressen.se/nyheter/varlden/upplopp-i-dublin-efter-knivattack/
https://www.flashback.org/t3571520
​

​Över världen byggs universiteten ut. Gott så. Om det innebär att studenter får en bildande träning i kritiskt tänkande och om de får lära sig de vetenskapliga sanningarna i sina områden.

Det innebär också att mängden akademiker som undervisar dessa studenter har ökat. Inte fullt lika mycket, eftersom det sannolikt sker i världen som sker i Sverige, att universitetsläraren börjar närma sig gymnasielärarens undervisningsbörda.

Men antalet universitetslärare har onekligen ökat. Och med dem har forskningen i deras ämne ökat, ty en akademiker skall utföra forskning i sitt ämne. Gott så, ty då vet vi betydligt mer idag än vi visste innan, och vi vet mer än vad vi hade vetat om universiteten inte hade expanderat. Eller hur?

I mitt eget ämne, företagsekonomi, är jag emellertid inte helt säker på den saken. Publikationer av akademiker har ökat oerhört. Antal vetenskapliga tidskrifter som publicerar akademikernas artiklar har ökat. Ja, det har ökat enormt. När jag började min forskarbana fanns det förvisso många tidskrifter. Men jag tror att jag hade vetskap om en stor andel av de befintliga tidskrifterna. Förvisso publicerades många artiklar, varför det var svårt att överblicka alla artiklar. Men idag är det t o m svårt att överblicka alla tidskrifter, varför det inte är svårt, utan omöjligt att överblicka artiklarna.

Den viktiga frågan, som kanske är omöjlig att besvara, är om kunskapsutvecklingen varit linjär med antalet publicerade artiklar, eller om den, som i så många fall, har en avtagande marginal? Eller än värre, att funktionen är konkav, dvs den ökar till ett optimum, den högsta graden av kunskap, varefter, med stigande artikelproduktion, kunskapen sjunker, kanske som resultat av förvirring.

Jag är förvisso själv en deltagare i denna miljö, där jag nu, i denna text, odlar misstanken att produktionen av skräp ökar, kanske så till den milda grad att förvirringen ökar. Även om jag arbetade 19 år på ett universitet som fanns innan expansionen, har jag arbetat mina resterande år på anstalter som är ett resultat av expansionen. Jag kan därför misstänkas vara en av dessa skräpproducenter som producerar för att legitimera mig som akademiker, men utan att driva kunskapsutvecklingen framåt och uppåt. Ja, kanske t o m neråt. Jag har publikationer, som jag inte skall nämna eftersom de har medförfattare, och jag inte vill låta dem schavottera så som jag schavotterar mig själv just nu, som inte erhållit en enda citering. Forskarsamhället har haft tillgång till publikationen, men har inte funnit den värd att nämna, dvs den har inte påverkat någon i deras kunskapsproduktion. Jag har tydligen producerat en skräppublikation.

Vi skräpproducenter har två försvar. Det första försvaret är att vi måste hålla på med forskning för att upprätthålla vår kompetens så att vi kan vara goda lärare (som jag skrivit om tidigare: https://doncollin.weebly.com/blogg/forskning-for-excellens-i-kunskapsskapande-och-kunskapsformedling ). Artikelproduktionen är således inte i första hand till för den allmänna kunskapens skull, utan är ett medel för att upprätthålla den egen kompetensen. Att detta medel publiceras beror inte på att det har något att bidra med, utan för att vårt system och våra normer kräver att allt som skrivs skall publiceras.

Det andra försvaret är att kunskap är svårvärderad, varför det är bättre att kasta ut mer än mindre, eftersom vi inte vet på förhand vilket som har värde och därmed kommer att uppmärksammas. Det är emellertid en aningen negativ syn då vi därmed säger att vi inte vet vad vi gjort, utan inväntar forskarsamhällets bedömning.

Inför denna okunskap står vi med en stor frustration. I forsen av skräpproduktion finns guldbitar som kan lära oss. De lättjefulla väljer den simpla vägen och läser blott publikationer som andra har uppmärksammat, dvs som har många citeringar. De lättjefulla läser blott publikationer i tidskrifter som genom citeringsmätningar visar rymmer artiklar som citeras ofta. Denna lättjefulla väg har dock problemen kring hur tidskrifter väljer ut sin artiklar (som jag behandlat här: https://doncollin.weebly.com/blogg/granskningsprocessen-av-vetenskapliga-artiklar )

De mer ambitiösa läser lite mindre av de lättjefullas artiklar och lägger istället den tiden på att gå igenom obskyra tidskrifter och söker via internet artiklar som finns i tidskrifter som man inte hört talas om. När man gör det, erfar man förvisso starkt produktionen av skräp. Men man kan också hitta det lilla guldkorn som motiverar en att fortsätta leta i strömmen av skräp.

Därför är min uppmaning till envar forskare, att någon gång söka av tidskrifter och internet, med stor tidsspillan som resultat och med intryck av skräpproduktion, för att vara den seriösa forskaren som försöker finna guldkornen.

​Den 24 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I begynnelse var människan. Hon skapade öl och gud.

Ölet var en lycklig skapelse. I alla fall i början. Ty genom ölet kunde man läska sin strupe, man kunde dela bägare med andra, både kända och okända. Den lätta berusningen gjorde henne mer välvillig till andra människor. Ölet samlade människor och underlättade kommunikationen mellan människorna. Ölet adderade till människornas lycka genom att lägga till en berusande lycka. Öl gav kommunikation, samhörighet, utbyte och en berusande lycka.

Men ölet måste produceras. I förstone gjordes det genom tillfälliga planteringar och tillfällig lagring. Men snart blev odlandet ett bofast odlande, där man lade till andra grödor, varvid man började leva på det odlade. Ölproduktionen gav upphov till matproduktion. Och till inhägnade marker som måste beskyddas mot andra. Det bofasta jordbruket var fött, och med det, investeringskategorin, där man avstod idag för att vinna mer imorgon. Det lyckliga ölets rus med sitt intetgörande av gränser mellan människor, blev genom jordbruket ett hävdande av inhägnader, där till slut privategendomen blev till, med sina inslag av beväpnade vakter som vakade över investeringens tillväxt.

Gud var en skapelse för att undkomma slumpens frustration. Genom sitt förnuft var människan dömd till att försöka begripa. Varför regnade det och varför slog skörden fel? Om man hade en förklaring till utfallen, kunde man kanske påverka utfallen? Gud blev en förklaring till skeenden, ytterst jordens och människans uppkomst, och det som skedde på jorden och mellan människor. Om gud var förklaringen, kunde man, som den handlingens väsen som människan är, försöka att påverka orsaken, dvs gud, genom att leva efter gudens krav och önskemål, och påverka guden direkt, genom böner och gudagåvor. Somliga människor specialiserade sig på gudomen och blev präster. De byggde ett verk av guden och skapade den gudomliga religionen, ytterst den monoteistiska religionen, där ett och blott ett var all kraft och förklaring.

På så sätt har människan skapat två saker, öl och gud, som sedan vridits ur dess skapelse och fjärmats från dess skapare, människan, och genom investeringen och gud blivit till makter som styr över människan, som kräver människans underkastelse, inte sällan med inslag av våld.

Denna utveckling, där människans skapelse vänt upp och ner på sig själv, och blivit den som skapade människan, är det som marxister kallar alienation, dvs förfrämliggörandet av människans skapelse.

Som den ekonom och ateist jag är, kan jag se hur jordbruket, med sin investeringskategori, har medfört både goda saker och onda saker. Den alienationen har gett gott och ont. Men guden är i stort sett blott ondska, ty den har, på ett sätt som jordbruket ej har gjort, medfört att människan är helt och fullt underkastad sin egen skapelse, guden. Den har skapat dessa falska profeter, som Jesus och Mohammed, som på något outgrundligt sätt lyckats förmå människor att tro att just de hade en sorts kommunikation med guden, och att de kunde berätta vad guden ville och avsåg. Det som egentligen blott är ett eko av människans förhoppningar, blev till en kraft, oberoende av människan.

Det är som i lustiga huset, där mängder av speglar återger människan, men förvrängd genom speglarnas olika former. Dessa förvrängningar av människan kallas gudar, och ges ett eget liv, och ett liv som är starkare och kraftfullare än människan. Trots att de blott är förvrängda spegelbilder av människan. Så förvrängda är spegelbilderna att människan inte inser att det är hon själv hon ser.

Historien om ölet och gudarna är en historia om mänsklig innovationsförmåga, där hon förlorar kontrollen över sin egen innovation och tror sig vara underkastade sin egen skapelse.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jon Fosse, årets nobelpristagare i litteratur, kommer till Stockholm och deltar i prisutdelning och middag. Men han ger inga intervjuer och deltar inte på någon presskonferens. Han säger i en skriftlig kommentar att han inte finner glädje i större sociala sammanhang. Men, till skillnad från Bob Dylan, kommer han och tar emot sitt pris.

Vad han gör är att hävda sin professionalism. Han är författare. Han kommunicerar via sina böcker och sina teaterpjäser. Utöver det har han inget att säga sin publik eller någon opinion. Det kan vara att han tiger p g a socialt obehag. Men det kan också vara en enastående gränsdragning av hans uttryck. Mina böcker och pjäser, det är allt jag har att säga. Det har jag sagt, därför tiger jag nu.

Prästen i min lilla by var en modern präst. Han gick ner i kyrkogången när han predikade, istället för att stå i predikstolen, som den gamle svartrocken, den tidigare prästen som alla fruktade, hade gjort. Men han deltog också i byns lilla teatergrupp. Ett år spelade han ett fyllo, med en stor flaska brännvin i bakfickan. Alla i byn undrade om det var hans egen flaska, eller om han fått den av någon. Prästen gick utanför den professionella roll som tidigare hade uppfattats bestå i att vara en person upphöjd över allt i byn, förutom att hålla koll på folk och att mässa på söndagen.

Om prästen är mitt emellan den som håller hårt på sin professionella roll, och den som helt har släppt den, så kan den omtalade kändislistan tas som exempel på när professionella, i detta fall, kändisar, sångare och andra musikanter samt skådespelare, går långt från sin professionella roll och gör politiska utspel som inte rör deras profession. Den sk kändislistan var ett upprop om upphävande av blockaden mot Gaza och att civilbefolkningen skall skyddas i krigföringen. Den kritiserades mycket hårt för att inte nämna den muslimska terrorgruppens attack på civila israeler, dvs den var ensidig. Stellan Skarsgård, plus 150 andra sk kändisar skrev på.

Man kan säga att envar måste ha rätt att uttrycka sin mening. Även kändisar har yttrandefrihet. Men samtidigt kan man säga att kändislistan var just kändisar. De visste och förstod att deras uttalande på den listan inte var som individer, vilka som helst, utan just som kändisar. De utnyttjade sin professions plattform för att föra ut en åsikt som intet har direkt med deras profession att göra. Vill de uttrycka sig som professionella, då tar Skarsgård en roll i en film som gestaltar blockaden i Gaza.

För en akademiker infinner sig problemet var man skall stå på den skalan, från Fosse, som blott vill skicka ut sina böcker, via prästen, som deltar i samhällslivet på ett ringa sätt, till Skarsgård, som utnyttjar sitt kändisskap för att få ut sin politiska åsikt.

Professionen kräver, för att hålla sig kvar som profession, att den håller sig inom sin professions ram. Därför står jag mer på Fosse’s sida, och skickar ut mina artiklar, till andra att göra till handling. Jag har sagt vad jag kan säga genom mina artiklar. Be mig inte gå utanför dem, ty då begär ni att jag lämnar min profession.

​Den 22 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En ansvarig i en organisation, som agerade på ett sätt som rimligen inte kan anses ha organisationens viktiga intressenters bästa för ögonen, agerade inte på fredagen, då den fick en uppringning, utan sade till uppringaren att den tog helg och skulle återkomma på måndag. Det handlade om en son som hade fått veta att en olycka skett på hans mors boende, vilken hade dödat henne. Han tog kontakt med den ansvarige och fick som svar: Jag återkommer på måndag.

Verksamhetschefen i kommunen säger att de skall se över sina rutiner. Därefter säger hon de numer bevingade orden, att den ansvariga borde ”Ringa till närmaste chef som kan ringa till nästa chef”.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/hard-kritik-fran-anhoriga-efter-dodsolyckan-pa-aldreboende-i-kungsbacka-otroligt-oprofessionellt--79kzk6

Den ansvarige var oförmögen att agera rimligt. Men det som verksamhetschefen anmärker på var inte att den ansvarige borde agera rimligt, utan den säger att det rimliga agerandet var att den ansvarige skulle ha ringt till sin chef. Som i sin tur skulle ringa till sin chef.

Detta är en hierarki in absurdum. Den ansvarige skall ringa sin chef, som skall ringa sin chef. Den ansvarige klarar inte av att agera själv. Dennes chef klarar inte av att vägledda den ansvarige utan skall få vägledning av sin chef.

Detta förfarande finner jag oerhört främmande för Sverige. Det är något som kan ske i anglo-amerikanska miljöer, som är kända för sin absurda hierarki, men knappast i Sverige. Sverige har tidigare varit känd för sina platta hierarkier, där de anställda har mycket hög grad av självständigt agerande.

Det som den verksamhetsansvarige gör är att idiotförklara, att omyndigförklara två personer, den ansvarige och dess chef. Dessa två är inte kapabla att inse att en son som ringer om sin mor, med stor oro, skall behandlas som en värdig intressent och skall höras och bemötas. Att säga ’Jag håller fredag’ är ett ohyggligt åsidosättande av sin plikt.

Ja, men kanske det då är korrekt av den verksamhetsansvarige att idiotförklara den ansvarige? Men om så, då är det korrekta agerandet inte att se över rutinerna, utan den ansvariges anställningskontrakt, eftersom den tydligen inte förstår att behandla legitima intressenter med värdighet.

Å andra sidan, om den ansvarige är van vid att ringa till sin chef, för att den skall ringa till sin chef, är det organisationen som har skapat idioten. Det är inte individen som är idiot, utan organisationen som skapar idioter.

Då är det inte rutiner som organisationen skall se över, utan hur den anställer människor, hur den utbildar personalen, och ytterst, vilken kultur organisationen har. De menlösas kultur eller de handlingsansvarigas kultur.

​Den 21 n6ve0ber 2/23
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nej, rubriken visar inte på att texten skall handla om vad som skedde för 50 år sedan, när juntan i Chile, bland det första de gjorde i statskuppen 11 september 1973, var att ockupera universitetet i huvudstaden, en plats för de fria, och inte sällan, socialistiska diskussionerna och demonstrationerna.

Texten skall inte heller handla om andra platser där yttrandefrihetens dörr har stängts, som Sovjetunionen, DDR eller Nordkorea. Texten handlar dock om dessas motsvarighet i Sverige, tekniska högskolan Chalmers.

Där förbjöds politiska manifestationer och affischering på campus och i samtliga lokaler. Skälet angavs av rektor Martin Nilsson Jacobi som ”vi vill ha en trygg och inkluderande arbetsplats för alla våra studenter och lärare”. Dessa ord, om trygghet och inkluderande, är de ord man brukar förknippa med wokerörelsen och den cancelkultur som började på universiteten i USA och som sedan tagit sig över Atlanten. Men på Chalmers snålar man sannerligen inte med förtrycket. Där förbjuds alla politiska manifestationer, inte blott de som vill uppmärksamma människor på Israels inkluderande av delar av Västbanken och deras trygghetsskapande åtgärder genom invasionen av Gaza.  

Utbildningsministern stödde Chalmers Nordkoreanskt inspirerade dramatiska ingrepp i yttrandefriheten genom att säga att det inte minst handlar om att värna judiska studenter. ”Vi har sett hur ett antal manifestationer och demonstrationer har urartat, där stöd till det palestinska folket har utvecklats till arenor där man uttryckt antisemitiska slagord och hyllat Hamas terrorhandlingar. Vi vill inte ha in det på våra universitet” (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4o4506/chalmers-forbjuder-politiska-manifestationer ). Yttrandefriheten skall stängas helt, när någon dristar sig att säga något vi finner avskyvärt. Trots allt finns yttrandefriheten blott till för de som yttrar det för oss angenäma.

Men om det är speciellt ett problem med antisemitism och med Israelkritik, varför då inte vara tydlig med att man ogillar just det och därmed blott förbjuder de attityderna? Det allmänna förbudet blir ju en form av kollektiv bestraffning där alla uttryck förbjuds, även de som rör t ex jämställdhet eller sexuellt likaberättigande, dvs Pride.

Frågan kom dock upp om förbudet också omfattar att även Pridetåg förbjuds. Rektorn svarar: ”Det är ett jättebra exempel, Pride stöttar vi ju. Jag förstår att vissa kan uppfatta det som politiskt, men för oss står Pride för fundamentala värden som stämmer överens med vår värdegrund.” (https://www.svd.se/a/l3o1pA/chalmers-rektor-vill-ha-for-forbud-mot-politiska-manifestationer )

Man må således yttra sig om man säger det som rektorn finner angenämt och som finns i den heliga Värdegrunden. Ja, det är t o m så att de värderingar som finns i den heliga Värdegrunden, de politiska ställningstaganden som den heliga Värdegrunden utgör, får inte endast yttras i tåg på Campus. De förs t o m ut i lektionssalarna. Men de yttringar vi inte gillar, de får inte ens mumlas på gräsmattan utanför lektionssalarna.

Det är absurt att ett specifikt värde, som sexuellt likaberättigande, omhuldas och får uttryckas genom demonstration, men det som är grunden för all form av vetenskap, det som är tanke- och yttrandefrihet, inte tycks ingå i Chalmers heliga Värdegrund och kan därför inskränkas, ja, t o m förbjudas.

Man har emellertid framfört en hypotes, som gränsar till konspiratorisk, att omsorgen om judiska studenters väl och ve inte kan skiljas från omsorgen om goda relationer till företag. Ett israeliskt företag skulle ha en utställning på Chalmers, varför utställningslugn och utställningstrygghet omhuldas när det gäller företags demonstration av sina produkter. Denna demonstrations frihet övertrumfade yttrandefriheten. (https://www.aftonbladet.se/ledare/a/mQoRE1/regeringen-gillar-nar-kritiker-tystas )

En annan hypotes, som är än mer konspiratorisk, och som gränsar till antisemitism, är att rektorns efternamn antyder judiskt ursprung, vilket kan göra honom extra känslig för uttryck som är, eller som gränsar till antisemitism.

Jag har läst invändningen, men minns inte var, varför jag inte kan länka till en källa, att universitet står för samtal, för interaktion, utbyte av idéer, medan en demonstration inte är ett utbyte utan ett monopol. Det är sannerligen en mycket begränsad syn på utbyte, ty demonstrationer är ju utbyten, men som är skilda i tiden. En med- eller motdemonstration senare innebär samspel eller motspel av idéer. Precis som en artikel idag kan mötas av en kritisk artikel imorgon. På min tid, när jag deltog som ungsocialist i 1:aMaj-tågen, tyckte jag att jag deltog i samhällets idéformation. Jag hade inte minsta känsla för att deltog i ett monopol.

Chalmers stängde yttrandets dörr genom sitt förbud mot politiska manifestationer på Campus. Det är en dörr som inte ens skulle finnas på en högskola. Genom Chalmers agerande har ett nordkoreanskt agerande införts på svenska högskolor som en möjlighet. Det som borde vara, ja, som måste vara en omöjlighet.

En högskola skall vara en plats som är så idémässigt farlig att det är den första plats som de totalitära, repressiva makterna ockuperar. Som de gjorde i Santiago för 50 år sedan. Som Chalmers gjorde 50 år senare.  

PS Yttrandeförbudet är nu hävt. Den Chilenska armén lämnade också universitetsområdet. DS

​Den 20 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​När de muslimska terroristerna invaderade Israel, mördades ungefär 1400 människor, varav de flesta var civila. Idag får vi läsa att minst 10000 människor har dödats genom Israels invasion av Gaza. Vi får inte veta fördelningen mellan militära terrorister och civila, men de flesta antar att merparten är civila, varav 40% är barn. Då ropar man naturligen på eldupphör, och hävdar en proportionalitet, där Israels 1400 döda är så oerhört mycket mindre än de som dödats i Gaza.

I Andra världskriget dog ungefär 380 000 brittiska soldater och 67 200 civila, medan i Tyskland, där siffrorna är likt Hamas siffror, osäkra och varierande, men kanske 5 000 000 tyska militärer dog och kanske bortåt 2 250 000 civila tyskar dog. Av de dödade på brittiska sidan var 15% civila, medan på den tyska sidan var det 31%. 

Med logiken från Gazakriget, borde världsopinionen ropat på Storbritannien och de allierade, att införa eldupphör, med tanke på att så många tyska civila dödades.

Det bär onekligen emot att ställa frågan om antal civila dödade är en moralisk fråga, och om det är en moralisk fråga, skall det då ställas mot en annan fråga, t ex existensen av en ond makt. Var det oerhörda priset av mördade civila tyskar ett acceptabelt pris, ett oundvikligt pris för att bli av med nazismen och Hitler? Eller överfört till Gazakriget, är 10 000 dödade civila palestinier ett acceptabelt pris för att bli av med Hamas?

Hur många civila dödade, hur många barn dödade är ett acceptabelt pris för att undanröja en ond makt?

Man brukar tillskriva följande sentens den sovjetiska diktator Stalin, även om den förekommit tidigare: “Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg.” Det goda kräver ibland det onda. Men brukar man det onda, kanske det onda stannar kvar, varför man förvisso kan ha vunnit något gott, men till priset av att det onda stannar kvar. I Gazas fall kanske man lyckas besegra Hamas, men inte nog med att Hamas grundläggande värderingar, islam och antisemitism, stannar kvar och t o m förstärks p g a ondskan genom det ymniga dödandet.

Vi minns invasionen av Irak, där USA, UK och Danmark sannerligen inte skapade en välsmakande omelett utan det onda knäckandet av ägg har fortsatt i Irak. Ondskan stannade kvar, medan den goda ambitionen, den välsmakande omeletten, aldrig realiserades.

I fallet med Andra Världskriget har vi sett att ondskans makt i form av nazityskland kunde förintas. Kanske vi därmed accepterar alla de ägg som knäcktes, alla de civila som mördades för målet att knäcka nazismen. Det onda fördrevs med det onda. Kvar stannade förvisso ondska i form av den sovjetiska diktaturen i Östeuropa, men vi blev av med nazismen.

Det ter sig emellertid omöjligt, vilket kanske är en alltför pessimistisk prognos, att Israel inte kommer att lyckas besegra islam och antisemitismen bland palestinier. Ja, de kanske t o m förstärker dessa onda makter. Därmed har de 10 000 dödade inte varit ett pris för en välsmakande omelett, utan har snarare blivit en investering i ökad islamisering och ökad antisemitism, där Israels säkerhet har minskat. Det tycks som om Israel alltid vinner krigen, men aldrig vinner säkerheten genom en fredlig samexistens.

Medan vi kan föra intressanta moraliska resonemang kring den brännande frågan, står fortfarande ett faktum kvar. Israel har inte råd med en moralisk diskussion, ty Israel kämpar för sin existens. Kanske man kan ta till Brechts tyska sentens, ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”, och omforma den till en sentens för Israel, ’Erst kommt die Existenz, dann kommt die Moral’. Först kommer existensen, sedan moralen.

​Den 19 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Efterbörden av Hamas invasion av Israel och Israels reaktion genom invasion av Gaza, sägs vara att judar numer är så hårt ansatta att de inte visar sin Davidsstjärna eller kipa när de går ut på gatorna. De är rädda för att mötas av våld eller hårda verbala angrepp.

Men, vilken princip skall vi ha avseende synlig demonstration av världsåskådning och attityder genom symboler?

Om man öppet och tydligt demonstrerar sin världsåskådning genom att bära tydliga symboler för världsåskådningen, då har man gjort ett uttalande i rummet. Davidsstjärnan, hijaben, runan, moderatkepsen är samtliga synliga och påtagliga uttalanden om individens ideologiska preferens. Man kommunicerar en världsåskådning, en åsikt.

Om dessa symbolbärare har rätt att bära symboler som uttrycker en åsikt, dvs kommunicerar en åsikt, bör då inte alla i rummet också ha en rätt att få uttrycka sin åskådning och sin värdering av den uttryckta åskådningen?

Den som t ex bär en moderatkeps bör därför, i frihetens namn, ha en skyldighet att vara beredd att få ett yttrande riktat mot sin demonstration, t ex ’Genom er får klassamhället ökad vitalitet’. Moderaten kan bemöta kommentaren eller lämna den, med ett muttrande om att vänstern alltid pratar om klassamhälle.

Den som bär en hijab bör acceptera att någon går fram till henne och säger ’inga fascister på våra gator’, eftersom den som uttalar dessa ord räknar in islam i gruppen av fascistiska ideologier. Hon kan kommentera tillbaka, eller bortse från kommentaren som dum och okunnig. Men hon har ingen rätt att känna sig trakasserad eller förföljd, ty hon har bara fått en kommentar kring sitt uttryck. Lika för lika.

Däremot har den som med symboler uttrycker en åsikt inte skyldighet att acceptera ett uttryck som innebär hot om våld eller än värre, att tvingas utstå våld. Att bära en symbol är inte ett hot om våld eller våld i sig, varför det är orimligt, ja, det är fascistiskt att bemöta bärandet med hot om våld eller faktiskt våld.

I ett fritt samhälle må man på gatorna få bära symboler för sin åskådning, utan att löpa risk för hot om våld eller våld. Men man måste ge alla andra en rätt att uttrycka sin åsikt om symbolen och vad den står för.

​Den 18 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin