Min doktorandhandledare gav mig blott ett råd: ’Skriv! Skriv, för fan!’ Samtidigt fanns en doktorandkollega som ofta sade att han hade avhandlingen i huvudet. Han skulle bara få ut den i form av text.

Jag behövde egentligen inte handledarens råd, ty jag skrev, ofta och för mycket, och blev avskedad professor p g a att jag villigt uttryckte min åsikt i offentlig text. Min doktorandkollega blev ’doktorand emeritus’, dvs han disputerade aldrig, ty tankarna överfördes aldrig till en text, i alla fall inte till en text som kunde vara grund för en avhandling eller artikel.

Denna skillnad i utveckling på två doktorander kan inte förklaras av intellektuell förmåga, ty, om jag är snäll mot mig själv, kan jag säga att vi två inte skilde oss åt i intellektuell förmåga, medan det mer korrekt sanna är att han hade en större intellektuell kapacitet än vad jag hade. Hans tanke var större än min. Men jag skrev. Det gjorde inte han.

Idag kommer det egna skrivandet på tapeten genom AI. Istället för att skriva om något, ber man AI att skriva. Man tror då att man lyckats få till en genväg, en snabbare text.

Men det egna skrivandet har en mycket viktig egenskap, i alla fall för mig. Jag kan inte tänka. Eller snarare, vad jag inte kan är att sitta still i en fåtölj och nogsamt tänka igenom argumentationslinjer, för att nå fram till en slutsats, varefter jag går till skrivbordet och lugnt återger dessa tankar genom att skriva en text. Istället är det så att det är när jag skriver som tanken finns. Något dramatiserat kan sägas att mitt förnuft är kontakten mellan mina fingerspetsar och tangenterna. Det är där som tanken kommer och utvecklas.

Den som förnöjt låter AI skriva texten, undgår den tankeverksamhet som skrivandet både utgör och skapar. När jag skriver kommer en del tanke i texten, genom skrivandet. När jag sedan läser vad jag skrivit blir jag varse tanken och genom reflektion kring texten, förstår jag en aning mer och kan utveckla tanken, som sedan förs över till texten. Där fortsätter processen av tankeutveckling genom återigen upprepa processen.

AI kan vara likt en artikel eller bok, ett inflöde av tankar. Men för att göra tankarna till sina egna och för att utveckla dem i sitt eget tänkande, krävs skrivprocessen, där tankar skapas, och genom texten blir föremål för reflektion.

Därför gäller handledarens råd: ’Skriv! Skriv, för fan!’

​Sven-Olof Yrjö Collin     

Vapenföreträdarna, speciellt de i USA, säger att det inte är pistolen som dödar utan den människa som håller i pistolen. Detsamma brukar sägas om religionen, att den är fredens religion, men människor kan missbruka den för terror och förtryck.

Det är onekligen anmärkningsvärt att det finns människor som kan hävda att pistolen och religionen är oskyldiga, trots att de förkommer så ofta i samband med ord, bråd död. Allt ansvar läggs på de som är de Skyldiga med stort S, människorna, dessa skyldiga elakingar.
Jag hävdar att pistolen och religionen är, om inte skyldiga, så i alla fall medskyldiga. Detta kommer av pistolens och religionens inneboende ondska och dess potentialitet.

Ge en skumgummitomte, en sådan på cirka 5 centimeter, till en inbiten mördare, som skjutit 20 personer. Den kommer inte, oaktat motiv, vilja och tillfälle, att lyckas mörda en endast människa med skumgummitomten. Orsaken till misslyckandet är att skumgummitomten inte har en inneboende ondska, likt patronens hylsa, som rymmer krut och en kula. Tomten har ingen potentialitet till ondska, likt pistolen, som med avtryckaren kan utnyttja den inneboende ondskan så att kulan slungas ut i rymden och kan färdas till en kropp och genomborra den, eventuellt med dödlig utgång.

Religionen har på samma sätt inneboende ondska, främst genom sina texter, där t ex några utpekas som de riktiga, andra pekas ut som utanför, och en grupp pekas ut som de som skall förgöras med eld. Potentialiteten finns genom texterna, som rättfärdigar mord och förintelse, men även religionernas praktiker, där de mördat och förintat.  

Det var förvisso människan Rakhmat Akilov som körde lastbilen på Drottninggatan, men han fick sin drivkraft och sin legitimitet i handlingen genom religionen islam. De två, Akilov och islam, förvägrade Ebba hennes liv och hennes framtid (länk 1.). Blotta faktumet att ingen socialdemokrat har kört en lastbil och mördat en 11-årig flicka, trots att tillfällena har varit oerhört rikliga under det socialdemokratiska Sverige under 1900-talet, räcker som bevis för att islam är dödligt och inte enbart är ett viljelöst instrument i händerna på en galning. Islam har en inneboende ondska och en potentialitet till att mörda en elvaårig flicka. Det visade sig i Stockholm, och det har visat sig på många platser.  
Däremot visar statistik på att det finns länder med minst lika god tillgång på vapen, men som inte har samma mordfrekvens som t ex USA. Det finns också en majoritet av anhängare till islam som själva inte begår terrorbrott. Men dessa exempel visar inte att vapen och religion är fredliga ting, utan att pistolers och religioners inneboende ondska finns tillgängligt, men deras potentialitet utlöses inte eftersom människorna har normer som under goda förhållanden hindrar dem att överföra potentialiteten till en mordisk handling.

Vapen och religion skall därför regleras hårt, inte premieras utan snarare förhindras inom rimliga gränser, på det att Elin och hennes medsystrar och bröder skall få leva.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.facebook.com/reel/26100514982885264

Antisemitismens främsta intellektuella bidrag är den enkla konspirationsteorin att judar formar ett globalt nätverk, vari de konspirerar mot resten av världen för att vinna fördelar. Man pekar ut sådant som att de är överrepresenterade i den finansiella sektorn, i den amerikanska nöjessektorn och bland nobelpristagare. Se där, ropar de antisemitiska konspirationsteoretikerna, i dessa områden har de inte lyckats dölja sin konspiration.

Detta är en öppet rasistisk konspirationsteori om judiskt världsherraväldet som hålls av nazister och muslimer.

På senare tid har judarnas världskonspiration hotats av en annan världskonspiration. Det är den som utförs av den vite mannen. Det är en konspirationsteori som förs till torget av svenska politiker, som Socialdemokraterna Ewa Åihl Krabbe, Ulrika Tollgren, Therese Sturesson (se länk 1.) och centerpartisten Muharrem Demirok (länk 2.), samt av debattörer som Bilan Osman (länk 3.) och Rossana Dinamarca (länk 4). De kan anföra bevis i form av fotografier av maktens personer, där könet oftast är en man och hudfärgen oftast är det som kallas vit. Således, vit man har, genom konspiration, lyckats premiera varandra, i en illa dold konspiration mot alla andra, röda, svarta och kvinnor.  

Detta är en öppet rasistisk och sexistisk konspirationsteori om världsherraväldet som hålls av den moderna vänstern (ej att förväxla med den gamla vänstern).

De gamla dominansförklaringarna, t ex teori om kapitalism, teori om imperialism, och mer specifika statsvetenskapliga förklaringar, har i den offentliga debatten fått ge vika för föreställningar grundade i rasism och sexism. Dessa teorier är förvisso mycket enkla, då var det judarna, nu är det de vita männen som gaddar ihop sig och styr världen.

Men det finns besvärande empiriska anmärkningar som kan göras. Om judarna styr världen, varför är deras eget land, Israel, utsatt för helvetets plågor? Om vita män styr världen, varför befinner sig så många av denna herreras på samhällets botten, i form av alkoholister, utslagna, barnlösa, med högst självmordsfrekvens? Som om de vita männen kan solidarisera sig och styra världen, men saknar ändå solidariteten att ta väl hand om varandra.

Man kan fnysa åt dessa konspirationsteorier och återgå till de mer seriösa teorierna om världens utveckling. Men det bör man först göra sedan man reflekterat kring ett faktum.

Antisemitismens konspirationsteori var allmängods i det nazistiska Tyskland. Efter nazismens fall hänfördes deras konspirationsteori till dess plats, att ligga på ondskans soptipp, med rätta avskydd och förlöjligad.  

Den rasistiska och sexistiska konspirationsteorin om den vite mannens världsdominans är väl spridd och används, likt hur nazisternas antisemitism användes då, i samhället som både en förklaring till skeenden och som motiv för politisk handling. Idag är den rasistiska och sexistiska konspirationsteorin, märkligt nog, fortfarande legitimt användbar, trots dess vulgaritet och fördomsfullhet.

Är det inte en ryslig insikt, att vårt samhälle, där vi skanderar utifrån erfarenheterna från 30- och 40-talet, ’Aldrig mer’ och ’Vi skall aldrig glömma’, delar en mycket obehaglig likhet med nazityskland, en rasistiskt verksam konspirationsteori?

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/bekampa-rasismen-i-det-socialdemokratiska-partiet/
Länk 2. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/on7yWa/centerpartiets-muharrem-demirok-tar-kampen-mot-arga-vita-man
Länk 3. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/WOLMkL/for-v-ar-rasism-inget-problem-om-den-bara-kommer-fran-ratt-hall
Länk 4 https://www.moratidning.se/2018-02-05/ledare-hur-ska-sjostedt-kunna-gora-nagot-at-att-han-ar-vit-och-man-dinamarca/

I Hässleholm folkomröstade man om två simhallar skall finnas kvar eller läggas ner. 10 211 personer röstade för deras bevarande, 2076 personer röstade för att lägga ner simhallarna, medan 148 personer lade en blank röst. Det innebär att 82,1% av de röstande sade bevara, medan 16,7% sade lägg ner och 1,2% av de röstade lade en blank röst. Valdeltagandet var mycket lågt, 30,2%. (se länk 1 nedan).

Folkomröstningen är emellertid enbart rådgivande. De som styr i Hässleholms kommun, Socialdemokraterna och Moderaterna, kommer dock inte att ta folkomröstningens råd till sina hjärtan (se länk 2.). De sade nej innan folkomröstning, och de säger nej, trots folkomröstningens utslag. Deras argument är att kommunen har en ny simhall i centralorten, medan de två som folkomröstningen gällde är gamla och kräver höga kostnader för både underhåll och drift. Kommunstyrelsens ordförande är Lena Wallentheim, som är företrädare för ett socialdemokraterna, ett parti som började som en folkrörelse. Hon säger:”Någonstans måste man ta beslut som är smärtsamma för en del”.

I Hässleholm står direktdemokratin genom folkomröstning mot den representativa demokratins valda politiker.

Kan politiker vända sig mot en folkomröstning? Man kan hävda att det inte var en folkomröstning eftersom 69,8% av folket inte röstade. Men hur skall man förstå de icke-röstande 69,8%? Innebär det att de är indifferenta, likt de 1,2% som gick för att visa sin indifferens? I så fall borde man acceptera folkomröstningen. Innebär det att de icke-röstande har antagit att beslutet om nedläggningen står fast och de därför inte har anledning att rösta? Innebär de icke-röstande att de har avhänt sig rösten för att de inte vet vad som är rätt och överlämnar till de röstande att avgöra? Innebär de icke-röstande att politikerna kan hävda att vi inte vet folkets röst, ty 69,8% har inte avgett sin röst?

De valda politikerna kan hävda att de tar ansvar för kommunens välmåga och ekonomi, medan fåtalet röstande, de 24,7% av folket, blott har röstat utifrån en bymentalitet, att bevara vad de har, oaktat vad det innebär för kommunen som helhet. Står ansvaret för kommunen, så som politikerna tolkar det, över den åsikt en minoritet av folket har?

I de flesta folkomröstningar som varit i Sverige har folkomröstningen initierats av politikerna. Politikerna har följt folkomröstningen, i den mån den gett det utfall politikerna önskade, som t ex omröstningen om EU-medlemskap, som blott gav ett marginellt stöd till EU-anslutning, eller, som i högertrafikomröstningen, som gav stöd för vänstertrafik, där politikerna väntade knappt tio år innan de, mot folkomröstningens utfall, införde högertrafik. I Hässleholms fall initierades folkomröstningen av protesterande medborgare, som tvingade kommunen, enligt regler i kommunen, till en folkomröstning. Men politikerna följer ändock sin tro på att nedläggning är nödvändig.

Politikerna, och de som ville ha en folkomröstning, hade kunnat använda folkomröstningen till en debatt om kommunens organisering, en decentraliserad kommun med många orter, eller med en centralort, där bägge alternativ har sina fördelar och sina nackdelar. Men debatten har stannat vid ett centralt bad eller flera decentrala bad. Den levande demokratin hade sin chans, men hindrades, till stora delar av politikerna. Den representativa demokratin visade sin makt, till priset av en levande demokrati.    

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/resultatet-i-folkomrostningen-ja-10-211-och-nej-2-076
Länk 2.. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/politikerna-struntar-i-folkomrostningen-i-hassleholm-smartsamt-for-en-del

I går skrev jag, bland annat, om grooming-skandalen i UK, där gäng av mestadels pakistanska män lurat till sig unga flickor och begått sexuella övergrepp mot dem. Flickorna som lurades till sammanhang som möjliggjorde gängvåldtäkter var mestadels vita flickor, mestadels från arbetarhem och många var trasiga flickor, med svagt självförtroende.

Det berättas horribla historier om hur staten agerat på ett märkligt sätt. T ex var det en situation där polisen kom på ett gäng som våldtagit en flicka som hade drogats med alkohol. Männen tog de inte, medan däremot flickan togs p g a hennes berusning.

En förklaring till att grooming-skandalen har hållit på och att den, när den väl upptäcktes, inte gavs starka åtgärder, har varit att polisen och myndigheter har haft beröringsskräck och beröringsovilja, där de undvikit risken att bli klassificerade som rasister, eftersom det var mestadels var pakistanska män som var förövare.

En annan förklaring har bestått i att offren inte var priviligierade som offer, utan snarare, några man såg ner på, ty de var vita flickor från underklassen, ofta med problematik och med dåligt självförtroende. Som om de fick skylla sig själva, eller att deras värde var ringare relativt de privilegier muslimska pakistanier medges i ett antirasistsammanhang.
Förklaringen till likgiltigheten inför flickornas ohyggliga öde är att likgiltigheten kom av en giftig brygd av rasism, viss sexism och ett stort mått av klassförakt.

Kombinationen av rasism och klassförakt drabbar den vita arbetarklassen i England, där de omnämns som white trash. Det är ett stigmatiserande och hemskt uttryck som emanerar från USA, främst från södra USA. White trash, dvs vitt skräp, är vita, fattiga, ofta arbetslösa människor, som betraktas som lata och odisciplinerade, utan värdig kultur, ofta bidragsberoende, ofta kriminella, överviktiga, alkoholiserade människor. Den som är ung flicka i denna grupp befinner sig på samhällets absolut nedersta botten. Hon är det vita skräpets skräp. Hon lever säkert ut sin sexualitet för att få en krona eller en öl, och får därför skylla sig själv om hon, med sitt vita skräp-beteende och klädsel, drar till sig männen så mycket att de våldtar henne.

Flickorna utsattes för en dubbel rasism. Den första rasismen var att pakistanierna våldtog dem då de, som vita icke-muslimska flickor, var lovliga offer, långt från de muslimska kvinnornas värdighet. Den andra rasismen var polisens och myndigheternas nedsättande ’vita skräp’-agerande mot dem, att de inte egentligen räknades.  

Antirasisterna, som skapat den atmosfär som drog ner polisens och de andra myndigheternas uppmärksamhet på groominggängen, har ett annat begrepp, som står i samklang med deras antirasism, och det är begreppet ’white supremacy’, dvs vit överhöghet. Fenomenet ’vit överhöghet’ anses ge vita människor fördelar och privilegier, medan icke-vita, vartill hör pakistanska muslimer, anses förfördelade p g a sin hudfärg, men även p g a sin religion. Det paradoxala i denna föreställningsvärld är att den vita överheten inte skyddar en specifik vit grupp, den grupp som tycks vara längst ner, det vita skräpet och än mer, dess vita flickor.

Föreställningen innebär att de som är förtryckta av den vita överheten gäldar förtrycket genom att våldta det vita skräpets flickor. Våldtäkten av den vita flickan kan därför också rymma ett moment av mäns benägenhet att förnedra sina fiender, i det här fallet, det vita samhället, genom att våldta fiendernas kvinnor, de vita flickorna. I den upp-och-nervända världen är groominggängens våldtäkter en motståndhandling mot ett förtryckande samhälle.

Flickan i det ’vita skräpets’ miljö är den förtryckta, den negligerade, den som inte ges solidaritet, den som inte erkänns ha mänsklig värdighet.

Flickan är värdelös.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

I Minnesotas dubbelstäder, Minneapolis och Saint Paul, rullas just nu upp en oerhörd bedrägeriskandal. Mer än en miljard kronor har förskingrats i en bluff där människor har utgett sig för att driva kök till behövande, vård av autistiska barn och daghem, och därigenom fått pengar från Minnesotas stat för att driva verksamheterna. Det som gör detta bidragsfusk till en och blott en skandal, är att bedrägerierna genomförts av en grupp människor som hade två saker gemensamt, att de bedrev bedrägerier och att de var somalier.

I UK har en skandal verkat länge, med utbrott då och då. Den kallas grooming-skandalen och består i att gäng av män lurat till sig unga flickor och begått sexuella övergrepp mot dem. Det har förekommit på olika platser, men mest känd är platsen där det ’upptäcktes’, Rotherham, öster om Manchester. Två saker är anmärkningsvärda i denna skandal. Flickorna var mestadels från arbetarhem och många var trasiga flickor, samt att förövarna var mestadels pakistanier.

Den starka kryddan i dessa skandaler är att de har pågått, och att detta pågående tycks ha skett med myndigheters vetskap, vilket vi avseende grooming-skandalen, medan det ännu blott är en misstanke i Minnesotafallet.

Bägge skandaler är soppor med en mängd ingredienser, där man, utifrån olika politiska intressen, kan söka en passande ingrediens som förklaring till skandalen. Två ingredienser är däremot gemensamma och sannolikt betydelsefulla för bägge skandaler.

Somalierna och pakistanierna är muslimer, många invandrare av första eller andra generationen, och de flesta komna från samhällen som kännetecknas av fattigdom och, låt oss säga ’extrema’ kulturer, för att inte använda det mer stigmatiserande uttrycket ’inferiora’ kulturer.

Somalierna och pakistanierna är mörka i skinnet och uttrycker sig, speciellt kvinnorna, avvikande från det samhälle de kom till genom sin klädsel. De ingår i grupper som rasifieras, både av deras angripare, men även av deras försvarare, antirasisterna som ger dem privilegium, t ex högre grad av uppmärksamhet på omsorgens sida och lägre grad av uppmärksamhet på repressionens sida, där det snare är det som kallas beröringsskräck och beröringsovilja, vilket tycks ha varit fallet i de två skandalerna.

Kombinationen av anti-rasister och en antirasistisk atmosfär på den statliga sidan och färgade muslimer på den brottsliga sidan, medförde sannolikt att brottsligheten kunde fortgå. Det är möjligt att det på den repressiva sidan fanns både beröringsskräck och beröringsovilja, att man inte såg, att man inte ville se, att man blundade, att man reducerade omfattningen på brottsligheten.  

Även i Sverige förekommer den antirasistiska atmosfären med sin beröringsskräck och beröringsovilja i staten, vilket lett till intermezzon där mörkhyade och/eller muslimer getts fördelaktig behandling eller lägre grad av repression.

Staten skall vara en byråkrati som följer reglerna som emanerar från lagarna. Det skall ske blint byråkratiskt. Ingen skall, utanför reglerna, ges omsorgsföreträde eller behandlas repressivt mildare. Avvikelse från statens byråkrati tycks emellertid ske i USA, i UK och i Sverige. Byråkratin förfaller genom antirasismen och dess woke- och identitetsideologier.
Just idag tycks bägge skandalerna kännetecknas av att man nu börjat jaga brottslingarna, dvs de som bedragit och sexuellt utnyttjat. Men den andra parten som krävdes i dessa två skandaler, de i staten som möjliggjorde omfattningen på brotten, och som därför är lika skyldiga som brottslingarna, verkar inte få betala ett pris för sitt agerande. Långsiktigt är det kanske det värsta, ty därigenom låter man förfallet av byråkratin fortgå.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Hållbarhet förefaller vara ett konservativt ideal genom att det vänder sig mot modernismens framstegstro. Hållbarhet innebär att man idag inte skall påverka den framtida generationens valmöjligheter, speciellt inte att begränsa dem. Modernismens ideal är det motsatta, att verkligen påverka valen genom att göra dem större, rikare och fler i framtiden.

Men denna konservatism tynger inte kapitalismen, med dess expansionistiska ideal, att växa, att bli större, att förmera. Hade hållbarhet inneburit konservatism i denna del, då hade inga kapitalistiska företag ägnat sig åt hållbarhet.

Men kapitalistiska företag ägnar sig åt hållbarhet, en del som ett sken, andra med stort engagemang. Ett företag som man minst av allt skulle förvänta sig att omfamna hållbarhet, driver det med stor iver och engagemang. IKEA, företaget med fast furniture consumtion, ett sorts McDonalds inom möblemang, där människors behov av soffa inte stillas genom ett inköp som står sig över människans liv, utan där soffan gärna byts ut efter något år, ägnar sig åt hållbarhet, och vad jag kan bedöma, med trovärdighet och inte enbart som sken.

Det man kan undra är om IKEA:s omsättning ökar p g a att de bär märket av hållbarhet? Den person som vill agera hållbart borde köpa en soffa som räcker livet ut eftersom den då håller nere på materialkonsumtion och på transporter. Men om den ser att IKEA hävdar hållbarhet inför sina soffor, kan den lugnt byta ut sin lite trista och flera år gamla soffa.

H&M liknar IKEA på många sätt, med sin fast clothing consumtion, och också med hållbarhetsprofil. Men klädesmarknaden har en mer utvecklad marknad för klädsopporna, dvs de kläder som köparen inte vill ha längre. Second-hand-butikerna är platsen där kläderna får ett fortsatt liv, men nu hos en annan klädesbärare. Den som omsätter sina kläder, inte genom att slita ut dem, utan genom att avhända sig dem, kan lämna dem till second-hand-marknaden, och därmed hävda att kläderna inte är slutkonsumerade utan vandrar vidare. Köparen av second-hand-kläderna kan stilla sitt samvete med hållbarhetsargumentet att den inte befrämjar nyproduktion eftersom den befrämjar återanvändning. Förvisso drar second-hand-marknaden resurser genom att lagra och försälja kläderna, men det kan jämföras med vilka resurser som skulle krävas för att hantera kläderna som sopor. Men även här kan man undra om inte omsättningen ökar totalt då den som köper nya kläder kan ha en hög omsättning på sina kläder genom att stilla samvetet genom att lämna dem till second-hand-marknaden, och köparen av second-hand-kläder kan ha en hög omsättning på sina kläder då den stillar sitt samvete med att det är second-hand-kläder.

På så sätt kan företags och marknaders hållbarhetsorientering innebära, inte lägre omsättning, inte lägre produktion, inte lägre resursförbrukning, utan tvärtom, högre av allt. Kapitalismens hållbarhetsorientering ansluter väl till kapitalismens förmering, tillväxt, ökade omsättning, expansion. Kapitalismen gör affär av sina soppor.

Ett alternativ, som ännu inte utvecklats nämnvärt, är cirkularitet, där produkterna skapas i första hand för lång livslängd, och i andra hand för reparation eller uppgradering. Det skulle innebära för t ex IKEA, att deras varuhus har tre delar, en del för de nya möblerna, en del för second-hand-försäljning och en del för reparation och uppgradering. För H&M skulle det innebära att de skulle lägga till second-hand-försäljning och en del där skräddare lagar, stoppar om och lägger till nya delar till de befintliga kläderna.

I Kristianstad har det kommunala avfallsbolaget börjat med en del som kallas ’Returum Hållbarhetspark’, där man saluför begagnade produkter, men också reparerar dem för att förlänga dess levnad (se länk nedan). Det skall noteras att det är ett kommunalt bolag som driver denna affär, inte ett kapitalistiskt företag. Kapitalismen har ännu inte i någon större omfattning sett återbruket som en profitabel affär, än mindre har de möjliggjort denna affär genom att konstruerat sina produkter för återbruk genom att möjliggöra resurssnåla reparationer.

Det tycks som om staterna måste ingripa och via regleringar och t ex subventioner likt RUT-avdrag, skapa en profitabel marknad för att kapitalismen skall ta hand om sina sopor.

​Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk. https://renhallningen-kristianstad.se/hushall/lamna-avfall/mer-atervinning/aterbruk/

Så lät det säkert på många platser för hundra år sedan. Idag har arbetaren fått en mer accepterad plats, t ex inom arbetarskyddslagstiftning. Arbetaren har numer en egen bostad, oftast en villa, inte på Lidingö, men väl i Tollarp. Kanske en del av detta kommer som resultat av att arbetarnas parti, Socialdemokraterna, ofta har styrt Sverige under de senaste 100 åren.

Men, enligt en ledarartikel i Svenska Dagbladet (länk nedan), står det illa till med arbetarnas demokratiska representation. Medan arbetare har utgjort cirka 50% i valen, har de varit representerade med 28 % i kommunerna och med ringa 13% i Riksdagen. Blott ett parti sticker ut med mer arbetarrepresentation, Sverigedemokraterna.

Den demokratiska socialisten, som absolut inte skall förväxlas med dagens Socialdemokrati, vilket blir tydligt allt mer du läser denna text, gör distinktion mellan jämlikhet, som är alla människors lika möjligheter vilket yttrar sig i en kamp mot klassamhället, och jämställdhet, som är alla köns lika möjligheter, vilket yttrar sig i kamp mot könsdiskriminering. Socialisten kämpar för jämlikhet och hoppas, alternativt inbillar sig att jämställdhet blir en följd av den kampen. De borgerliga kämpar för ett jämställt samhälle eftersom de vill bereda plats för sina kvinnor, utan att förlora sina privilegier, vilket de riskerar i ett jämlikt samhälle. Därför ser socialisten alla dessa jämställdhetssträvanden som inskränkta borgerliga tilltag, även om den moderna sk vänstern, dvs nyvänstern, också kämpar för, inte jämlikhet utan jämställdhet. Dessa vänster- och högerborgare är nöjda idag, när Riksdagen har en fördelning på könen som någorlunda motsvarar befolkningen. Men socialisten, och Svenska Dagbladet, oberoende moderat, ser att borgarna till vänster och höger är blinda för att arbetarna är långt ifrån representerade.

Men till detta skall sedan läggas hur det parti som haft mest arbetare på senare tid, Sverigedemokrater, behandlats. Detta parti, som övertagit Socialdemokraternas beteckning i realiteten, dvs arbetarparti, har förklarats som paria, det är Partiet non grata, det är rasismens och de vidrigas parti. Ja, stigmatiseringen har gått så långt att de rättrådiga, främst de till vänster, inte vill vara vän med någon som stödjer SD.   

Det är som de gamla orden, de som varit borta från vokabulären i Sverige under hundra år, har kommit tillbaka. Ekot från den gamla tiden har fångats upp och uttalas, men med andra ord, idag: ’Du skall veta din plats’. Från de rättrådiga borgerliga partierna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet sägs tydligt: Ni skall inte ha någon plats. Ni är inte oss värdiga. Er plats är utanför!

Mina statarsläktingar fick höra det som Sverigedemokraterna får höra. Det paradoxala är att idag ökar arbetarna sin Riksdagsrepresentation genom ett parti som är paria bland de rättrådiga, men som idag har mellan 20-23% av väljarna.

Den demokratiska socialisten står idag brydd. Skall den lägga sin röst på ett parti som organiserar flest arbetare, som därför är ett arbetarparti, som har inslag som passar socialisten, men som också har betydande drag som går socialisten emot, och som i vissa drag är ett fränt högerparti? Den demokratiska socialisten tror sig veta att dess statarsläktingar hade lagt sin röst på SD. Socialisten vet blott det negativa, att den inte kan lägga sin röst på de som organiserar borgarna och deras borgerliga värderingar, även om de en gång i tiden var ett progressivt arbetarparti.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.svd.se/a/ln16Mo/arbetarepartiet-sverigedemokraterna
​

Socialdemokraterna och andra vänsterpartier hävdar idag en politik där segregationen skall mildras, bl a med uppblandning, där olika etniciteter bor tillsammans och där olika boendeupplåtelseformer finns sida vid sida. Jag har tagit fram några personer som hävdat detta, och frågar: Vilken rätt har de att driva sin åsikt?

”Vi behöver vara en solidarisk stad och idag lever vi i våra egna bubblor. Vi behöver ha kontaktytor.” (länk 1. nedan) Så talar Stefana Hoti (mp), kommunalråd och byggnadsnämndens ordförande i Malmö, om behovet att genom uppblandning minska segregationen i Malmö. Enligt hitta.se bor hon på Industrigatan i Malmö, dit hon flyttat från Jespersgatan. Hon har flyttat till en mer central lägenhet och befinner sig, minst sagt, inte i ett område med stora sociala problem. Hon valde aktivt att inte ’blanda upp’.

Lawen Redars (s), är en talesperson för Socialdemokraterna som driver deras segregationspolitik och får stå ut med borgarnas aktiva missförstånd, att sossarna vill ha tvångsförflyttningar. Hon lever med sin partner i en villa i Köpenhamn, men även i Stockholm. Närmare information kan jag inte få, bl a för att hon har skyddade uppgifter. Sannolikt är lägenheten i Stockholm en riksdagslägenhet, vilka sannolikt inte är förlagda i utanförskapsområden. Hon har således genom sin arbetslägenhet i Stockholm aktivt valt att inte ’blanda upp’.

Magdalena Andersson, ordförande i socialdemokratiska partiet, bor i en villa i Nacka, i ett område som inte betecknas som utanförskapsområde. Hon sade en gång i en intervju att hon trivs där hon bor och inte avser att flytta.

Magdalena har bott där länge, varför det är orimligt att begära en flytt för att ’blanda upp’, medan Hoti och Redars har gjort aktiva val i närtid att inte ’blanda upp’.

Nalin Pekgul var socialdemokratisk riksdagskvinna, som bodde i Tensta när hon satt i Riksdagen, och tycks fortfarande bo där. Hon lämnade Riksdagen och återgick till sitt arbete som sjuksköterska, delvis p g a att hennes politik mot islamsk extremism gjorde henne utsatt. Hon har däremot själv kritiserat hårt de som kritiserat islam, t ex konstnären Lars Vilks och deltar i att rentvå islam. Hon har ett antal gånger sagt att hon skall lämna sin bostad i Tensta p g a våld och religiös extremism. Men det verkar som att hon bor kvar i Tensta, men det är omöjligt att få en oberoende uppgift om henne, eftersom hon har skyddad identitet.  

Ann-Sofie Hermansson, kallad ’Soffan’, arbetar som renhållningsarbetare i Göteborg, och var tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, där hon företrädde Socialdemokraterna. Hon har drivit en politik mot hedersförtryck, vilket hon själv anger som skäl för att hon tvingades bort som representant för partiet, och en politik mot islamism, vilket inneburit att hon valsat runt i domstolar, anklagad för förtal, men blivit friad i samtliga domstolar. Hon bor i en icke centralt belägen lägenhet i Göteborg, i ett område som inte är utsatt.

Dessa två, bägge avsuttna socialdemokrater, om än fritt politiskt aktiva, har ett mindre iögonfallande boende än de tre som ljudligt propagerar för att ’blanda upp’.

Eliten, dessa högt uppsatta med makt att driva sin politik, är mindre benägna att följa den politik de pläderar för, medan de som lämnat eller fått lämna politiken, har en större grad av uppblandning. Har denna elit någon moralisk rätt till sin politik, när de själva, i två av fallen, aktivt undviker sin politik?

På andra sidan gatan där jag bor i Öllsjö, ligger ett grönt fält, stort som ett halvt kvarter. Kristianstads kommun föreslog (mellan 2015 och 2018, jag minns inte riktigt när det var) en planändring så att området kunde förtätas genom att fältet skulle bebyggas med antingen bostadsrätter eller villor. När kommunen begärde in kommentarer från de kringboende, svarade jag och min fru, likt alla andra, att ett grönområde är bra. Men sedan lade vi till att om det skall bebyggas, borde man överväga hyreslägenheter, för att på så sätt ’blanda upp’. Kommunen besvarade många boendes inlägg, dock inte vårt. Det retade mig, både för att vårt förslag borde bevärdigas en kommentar och för att det speciellt borde gillas av arbetarpartiet Socialdemokraterna och därför få ett textmässigt gillande från deras politiker. Jag skrev några insändare på temat i lokaltidningen. Jag fick inte ett enda telefonsamtal och inte ett enda debattinlägg från någon, inte ens från det parti som nu har det som sin politik.

Jag och min fru har aktivt, med konsekvenser för vårt eget boende, tagit ställning för politiken ’blanda upp’. Därmed anser jag att jag har en moralisk rätt till att hävda min ståndpunkt. Stefana Hoti och Lawen Redars skall däremot tiga eftersom de gjort aktiva boendeval som går mot den politik av ’blanda upp’ som de driver.

Avslutningsvis vill jag rekommendera dig att ta del av Grotesco’s piffiga inlägg i debatten, innan den ens fanns (länk 2.)

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/hyresratter-uppror-i-limhamn-delade-meningar-om-socialt-blandade-omraden
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=dCDMGu-xi30&list=RDdCDMGu-xi30&start_radio=1

År 1984 deltog jag i ett seminarium på universitetet där en kandidatuppsats examinerades. Efter att opponenten gjort sitt, gick ordet till golvet, där jag satt. Jag bad om ordet. Jag tog upp ett litet stycke från deras uppsats’ första sida, i deras introduktion, och läste upp det. Jag hävdade att jag inte riktigt förstod det och undrade om de kunde förklara. De tittade i deras uppsatser, sedan på varandra, varvid en av dem medgav att de inte riktigt kunde förklara texten. Jag svarade dem att jag mycket väl förstod deras svårighet, ty inte ens jag kunde förklara texten och då var det ändå jag som hade skrivit den. De hade således plagierat, ty min text var varken refererad eller i referenslistan. Mummel utbröt i salen. Studenterna blev förtvivlade. Medan en började gråta, sade den andra med brusten röst att det hade varit stressigt i slutet att de hade gjort det här misstaget. Läraren, som var känd för sin generösa betygssättning, förkunnade betyget i salen, så som sedan var vid den tiden, att uppsatsen blev godkänd. Efter seminariet var det upprörda scener utanför salen där man undrade hur man kunde godkänna en uppsats som plagierade.

Minns nu studenternas förklaring, att det hade varit stressigt så de hade gjort det här misstaget.

41 år senare ansökte en Uppsalaforskare om att bli docent (se länkad artikel nedan). Uppdraget att bedöma om han hade docentkompetens gick till en Lundaprofessor. Denna fann att han var docentkompetent. Den sökande tyckte dock att det var en märklig bedömning då åtta av de tio artiklar som nämndes i utlåtandet inte existerade. Han trodde att bedömningen var AI-genererad. Det visade sig vara korrekt då professorn medgav att hon hade låtit AI göra en bedömning, som hon sedan ’råkat’ klistra in i sin bedömning. Hon drog tillbaka sitt förmenta ’sakkunnighetsutlåtande’. När den AI-bedömde sökanden vände sig till prefekten på professorns institution, beslöt prefekten att inte agera, eftersom den varit underrättad om saken av professorn från första början, och, som prefekten säger i den länkade artikeln:”Jag ser det som ett misstag eller fel i arbetet, kanske föranlett av stress eller att det har varit mycket på gång.”

Det var 41 år mellan plagiatet av mig och plagiatet av AI, med samma obegripliga resultat. Studenterna och prefekten hade samma förklaring till plagiatet, stress ger misstag.

Att klippa in en text från en annan text är inget man råkar göra. Det är inte något som utlöses av stress. Det är inte en omedveten handling. Det är en handling utförd av en människa som inte tillmäter handlingen någon större betydelse. Kanske den har detta som rutin. Ja, kanske professorn är van vid att agera med de AI-lånta fjädrar som den använde vid det förmenta ’sakkunnighetsutlåtandet’.

Det finns emellertid en markant skillnad mellan studenterna och professorn. Studenterna hade levt knappt tre år i den akademiska miljön. De hade sannolikt inte varit omgärdade av akademiska normer, som att man inte går i lånta fjädrar genom plagiat. Professorn har däremot genomgått studenternas grundutbildning, men därefter en lång forskarutbildning, har utfört mängder av forskning, levt länge på akademiska institutioner och i akademiska miljöer, blivit bedömd och granskad oerhört mycket. Hon borde vara så marinerad, bräserad, ja flamberad i normen mot plagiat, att plagiatet inte skedde en passant utan med full insikt. Däremot, om det skedde en passant, då antyder det att det är en rutin för henne, vilket är än värre.   

Oaktat vilket, är det ett kraftigt brott mot den professionella etiken och ett brott mot professorns plikt att vara en dörrvakt i professionen, att med sin kompetens släppa in de som skall släppas in och att hålla de ute som inte har i professionen att göra. Denna grindvaktsplikt vände professorn ryggen när den lät AI utföra professorns arbete, men sedan själv underteckna det.

Men det finns två fula fiskar i detta intermezzo. Den andra fula fisken är prefekten som blundar för ett brott mot den professionella etiken och den professionella plikten genom att använda studenternas argument, att det var stressigt och var ett misstag. Prefekten borde vara värnare av etiken och plikten, både för att vara tydlig mot institutionens akademiska personal, t ex dess professorer, och mot institutionens studenter. Signalen prefekten borde blåsa med valthornets styrka är att det är simpelt och oacceptabelt plagiat att ta AI-genererad text och framställa som sin egen.

Kvar står nu hoppet till den akademiska hierarkin, att dekanen sanktionerar professorn och prefekten, på det att fakulteten inte får schavottera som en plagierande fakultet, i avsaknad av professionell etik och plikt, samt till den akademiska professionen som schavotterar professorn och prefekten.   

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.sydsvenskan.se/lund/uppsalaforskare-ville-bli-docent-sakkunnig-i-lund-hittade-pa-artiklar-han-inte-skrivit/

Jag såg att Systembolaget hade en flaska armeniskt vin i sitt tillfälliga sortiment. Jag köpte en flaska och fann att det var i min smak.

Armenien är inte bara landet där kristendomen fick sitt första fäste, utan är också en av få platser där vinet började sin segervandring över världen. Jag bestämde mig därför att prova ytterligare viner från Armenien. Eftersom jag lever i Sverige finns det blott en distributör av armeniskt vin att vända sig till, Systembolaget. De har ett beställningssortiment, där man kan få de varor som inte finns i ens egen systembutik, både de som finns i andra butiker, och de som blott finns i beställningssortimentet och inte saluförs i någon butik.

På nätet, systembolaget.se, kunde jag se fem olika flaskor rött vin från Armenien i deras sortiment. Förträffligt, tänkte jag.

Men det fanns en brasklapp vid varje av de fem flaskorna. Leverantören levererar blott i ett geografiskt område. När jag granskade området, visade det sig vara det som vi skåningar lite föraktfullt kallar 08-området.

Jag vände mig då till Systembolagets kundkontakt och frågade varför de hade den restriktionen och om det var möjligt att bolaget tog flaskorna från de butiker som hade dem och skickade till min butik i Kristianstad. Jag fick ha några interaktioner med kundtjänst, när jag till slut förstod att leverantörer kunde välja var deras produkter skall säljas, i detta fall blott i butiker i Stockholmsområdet, och att leverans via dessa butiker inte var möjlig.

Jag frågade avslutningsvis: ”Varför tar ni in vin i ert sortiment som inte kan köpas av alla era kunder? Man kan ju tänka sig att antingen inte acceptera leverantörer som begränsar sig lokalt, eller, än bättre, så kan man tänka sig att ni tar in vinet lokalt och sedan distribuerar ni det nationellt.”

Den sk kommunikatören, som presenterade sig blott med ett manligt förnamn, som jag i barmhärtighet gentemot honom inte anger, svarade:    
”Leverantörerna sköter all import och äger varorna. De bestämmer hur de vill sälja sina egna produkter så att de gör det med lite vinst. Alternativet är ju att inte importera varorna alls för dem.
Eftersom vi lever i en demokratisk marknadsekonomi så kan vi ju inte tvinga en leverantör att sälja sina egna varor på ett sätt som de inte vill.”

Man kan ha tre synpunkter på Systembolagets svar:

1. Vad är en demokratisk marknadsekonomi? En demokrati utmärks av att beslut fattas av en grupp människor, t ex medborgare, där majoritetens röst avgör. En marknadsekonomi utmärks av att säljare och köpare möts och genomför de transaktioner där bägge parter kan enas om produkten och priset. Det finns ingen demokrati i marknaden och ingen marknad i demokratin.
2. Systembolaget verkar på en konkurrensmarknad på inköpssidan och är ett monopol på försäljningssidan. Monopolsituationen på försäljningssidan borde innebära att Systembolaget inte fick diskriminera sina kunder, förutom avseende åldersgränsen och nykterhet, dvs säljer blott till de som är nyktra och över 20 år. I övrigt borde Systembolaget, som är nationellt, ha ett nationellt sortiment, där lokala producenters produkter kan tas in lokalt och sedan distribueras via Systembolagets nationella distributionssystem. Ja, man kunde kanske slira lite på definitionen av demokrati och anse att Systembolaget skulle ha den ’demokratiska uppgiften’ att säkerställa att alla i Sverige kunde njuta av Systembolagets sortiment.
3. Svaret andas en förståelse för leverantören, ’så att de gör det med lite vinst’, men visar ingen förståelse för kunderna i Riket, som ju lever under Systembolagets monopol.    

Att en monopolist på försäljningssidan talar sig varm för demokratisk marknadsekonomi, när den inte har en marknad på försäljningssidan utan är monopolist, och inte har en ’demokratisk försäljning’ utan gör geografisk diskriminering, visar att den använder ord som den inte begriper. Systembolaget är inte alla medborgares vinleverantör, trots att de har monopol, utan tar sig friheten att ha en geografisk kundsegmentering.

Som skåning får jag vara glad att jag lever i forna Östdanmark och kan återuppliva snapphanen. Jag kan åka över bron för att i frihetens rike söka upp en vinhandlare som är glad att få sälja sina produkter från Armenien. Ty i Sverige är armeniskt vin förbehållit de som bor där Stockholms blodbad utspelade sig.

Sven-Olof Yrjö Collin

Igår skrev jag om en ung man som inte omfattades av normen ’Allas lika värde’, utan vars människovärde reducerades genom normen ’Nästan allas lika värde’. Idag fortsätter jag på det temat.

Angela Merkel är en kristen från forna DDR som var kansler i det enade Tyskland under många år. När flyktingarna stod vid gränsen, beslöt hon att öppna gränsen och hävdade: Wir shaffen das, dvs vi klarar det. Hon besökte en flyktingförläggning och skriver varmt om flyktingarna i sin memoarbok, ’Frihet’, där hon förstår att de flytt från förföljelse, krig, men kanske också ekonomiskt armod. Utanför står demonstranter som däremot nämns med tydligt negativa ord, vars bevekelsegrund är solklar för henne och som absolut inte medges en förstående tanke.: ”Det finns ingen tolerans gentemot dem som ifrågasätter värdet hos andra människor”. (Frihet, s. 463) Senare skriver hon: ”Europas själ är toleransen…Man måste se med den andres ögon” (s.507). Detta seende emellertid något som inte ankommer alla, ty alla är inte lika värda ett seende med den andres ögon. Hon gav sig inte en sekund att se demonstranternas agerande utifrån deras ögon. Flyktingarna tillhörde de andra, men inte demonstranterna. Hon agerar utifrån normen ’Nästan allas lika värde’.

I Sverige fanns liknande sentiment. Flyktingarna hälsades med värme, medan de som var kritiska eller som t o m demonstrerade på olika sätt mot flyktingarna blev kallade rasister, inte p g a att de hade kungjort någon rasism, utan för att de var negativa mot flyktingmottagningen. Kraften i avståndstagandet mot demonstranterna var oerhört stark eftersom man använde ordet rasist, vilket är kraftigt stigmatiserande i Sverige. Jag minns hur förnedrande folk spekulerade om de främlingskritiska/fientliga, att de var nazister, att de var outbildade, främst unga pojkar, sannolikt utan flickvänner.  

Merkel och de varma flyktingmottagarna deklamerade högt dogmen ’Allas lika värde’ när de såg flyktingarna. Men när de vände sig om och såg demonstranterna, då mindes de att deras motto var ’Nästan allas lika värde’ och reducerade demonstranterna på det mest vedervärdiga sätt, som om de saknade det värde som alla de andra hade.

Normen ’Allas lika värde’ gäller endast de som tycker som de som uttalar normen, och omfattar de som de normerande innefattar i normen. Däremot utesluts de som inte har samma syn på flyktingarna/främlingarna. De föraktas och reduceras genom stigmatisering, för att säkerställa deras uteslutning. De lyssnas inte på. Inget försök till förståelse. Inget lyssnande. Blott nedgörande avvisning.

Merkel m fl  har en norm som korrekt lyder: ’Nästan allas lika värde’.

Sven-Olof Yrjö Collin

En ung man, kring 17 år, som bl a spelade trummor i ett rockband, blev alltför berusad och uppträde besvärligt, bl a hävdas det att han gav en flicka en lusing. Man sade till honom att gå hem. Någon timme senare, efter att ha yrat omkring, kom han till en busshållplats, där även flickan och några av hennes manliga vänner var. De attackerade honom och misshandlade honom grovt. De lämnade honom i ett dike. Senare kom en släkting till de misshandlande och knivskar honom ett antal gången innan han avslutade misshandeln och mannens liv med att ge honom ett knivstick i halsen.

Det är ett dåd du kanske inte minns speciellt väl. Jag adderar därför mer information genom att skriva att det skedde i Salem 9 december 2000. Gruppen som misshandlade honom fick samhällstjänst och en villkorlig dom. Mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Han kom ut cirka tio år senare, och har sedan dess fällts för misshandel och narkotikabrott, och år 2019 blev han dömd för att ha misshandlat han en störig person i tunnelbanan, när han fullgjorde sin tjänst som en Trygghetsvakt anställd av SL. (se länk 1.)

Nu börjar det brännas, även om minnet inte är starkt kring detta. Jag adderar därför den information som är det viktiga för dagens inlägg. Den unge, mördade mannen var skinnskalle och klädd som sådana var klädda. Han umgicks i vit-makt-miljöer, t ex genom sitt deltagande i ett vit-maktband. De han mötte, som misshandlade honom, var till flertalet invandrare. Det var således bäddat för konflikt. Han låg medvetslös när hans baneman, vars familj hade palestinska rötter, avslutade verket.

En skinnskalle, som man kan misstänka bär rasistiska idéer, misshandlas och avrättas av invandrare p g a hans idéer och/eller p g a att han var svensk. Således ett politiskt motiverat mord, med inslag av rasistiska motiv. Detta mord ledde inte till att folk gick man ur huset och demonstrerade mot politiskt och rasistiskt våld. Istället ledde det till Salemmarscherna, där högerextrema demonstrerade mot svenskrasismen där svenskhat och svenskfientligt våld dväljes. Den höll på till år 2010, men har återupptagits i år.  

Mordet ledde således till att högerextrema demonstrerade mot rasism och, absurt nog, arrangerades aggressiva motdemonstrationer. Mordet ledde INTE till demonstrationer som tog upp allas lika värde, där även en skinnskalle har ett värde. Inga demonstrationer hölls som skanderade för rätten till åsiktsfrihet utan risk att drabbas av det fascistiska våld som drabbade den unge mannen.

När Salemdemonstrationen återupptogs i år, var det många som, inte stödde den utan tvärtom, vände sig mot den. Ännu har ingen kommit på att man borde ha en demonstration mot den rasism som förövarna gav uttryck för och för friheten att få tycka vad man vill, utan rädsla för det fascistiska våld som dödade den unge mannen.

Allas lika värde gällde inte då och det gäller fortfarande inte den unge mannen. Det som gäller är ’Nästan allas lika värde’. Han har inget människovärde p g a sina främlingsfientliga åsikter. I Sverige råder fortfarande normen att lika värde blott tillkommer de som överensstämmer med mig och med dem som jag värnar. Parollen är: Nästan allas lika värde!

Den unge mannen blev utsatt för ett politiskt mord. Men han blev bortglömd eftersom det politiska motivet som drev mordet är accepterat, medan den mördades politiska idéer inte är accepterade.

Tystnaden kring den unge mannen och glömskan av den unge mannen är en skamfläck för Sverige. Det är ytterligare en skamfläck att det inte hålls demonstrationer för politisk frihet och för yttrandefrihet, utan istället vandrar högerextrema och tar på sig en del av det arbetet. Och, skamfläckens skamligaste fläck är de som demonstrerar mot dem, som således blir stödjare av fascistiskt våld. Så kraftfull är tystnaden och glömskan att den fascistiskt agerande mannen anställs av en organisation, SL, vars värdegrund inte tycks vara sådan att den kan förhindra att man anställer en fascistisk mördare. SL:s värdegrund tycks ha normen: Nästan allas lika värde.

Sven-Olof Yrjö Collin
Länkar. https://www.expressen.se/nyheter/krim/sl-anlitade-mordare-som-vard-har-misshandlar-han-resenar/
https://www.assarchristian.se/p/mordet-pa-daniel-wretstrom
https://www.verifiera.se/nar-medmansklighet-kallas-hat/?
​

Sedan början av 90-talet har jag och min familj åkt till Italien på semesterresor, minst en gång per år. I början var det lite svårare än det blev senare. Svårigheten bestod i att man behövde ha en mängd olika valutor, Danska kronor, D-mark, Österrikiska shilling och Italienska lira. Därtill behövdes resecheckar som kunde växlas till Lira i Italien. Jag vill minnas att jag också hade ett kort som eventuellt kunde användas i någon bank. Slutligen levde vi inte i lyx och överflöd varför budgeten var begränsad. Dessa problem medförde planeringsbehov. Hur mycket av varje valuta skulle behövas? Hur mycket reserv skulle man ha av de olika valutorna. Och, inte minst, hur mycket hade vi råd med?

Vi lyckades alltid med vår semesterfinansiering. Inte ens den gången då bilens generator gav upp i Tyskland och behövde en reparation som, vill jag minnas, kostade 6 000 kronor, en avsevärd summa för oss på den tiden. Vi kunde beräkna våra finansieringsbehov och t o m ha en reserv som möjliggjorde att vi kunde finansiera den rejäla tyska smällen. Vi kunde räkna!

Vår förmåga att beräkna finansieringsbehov tycks saknas i de stora projekten. Ombyggnaden av Slussen i Stockholm projekterades ursprungligen till 8 miljarder kronor, och anges idag landa på 21 miljarder. En del förklaras av förändringar i planen, en del i oförutsedda utgifter. Men faktum kvarstår, det blev nästan 3 gånger dyrare. Hade vi haft Stockholmarnas räkningskapacitet då hade vi fått gå hem från Tyskland och aldrig nått Italien.

Nytt grönt stål skall produceras av ett nystartat företag, Stegra. Innan de ens kommit igång med provproduktion, för att se om deras tankar om produktionen fungerar, ja, innan ens fabriken är uppförd, har projektet kommit i finansieringskris. Nu hoppas bolaget på att staten skall ge lån, vilket tros ge trygghet för andra finansiärer som då stoppar in ytterligare pengar i projektet. Man kan undra hur de räknat, när pengarna för projektet inte ens räckte till att färdigställa fabriken, än mindre att börja produktionen, och ännu mindre, att driva den fabriken innan kundfakturorna börjar betalas, och med beaktande av de kostnadsdrivande risker som finns i både produktion och marknad. Hade vi räknat som Stegra räknat, hade vi möjligen nått fram till färjeläget i Limhamn, där bensinen tagit slut och utan pengar att köpa mer bensin.

Samtidigt pågår ett liknande projekt kring grönt stål, av SSAB, ett börsnoterat bolag, med betydande statligt ägande och med starka kopplingar till leverantören av järn, LKAB. Från dem hörs inga klagomål om finansiering. Det är finansierat genom lån från banker inriktade på den gröna omställningen, med stöd från staten och EU, lån från statliga institutioner och från bolagets egen kassa. Det verkar som om SSAB har min familjs förmåga att beräkna finansieringsbehov.

Är det verkligen så att min familj och SSAB har en överlägsen förmåga att beräkna finansieringsbehov relativt Stockholms stads och Stegras räknenissar? Så borde det rimligen inte vara. Det finns något annat som skiljer dem åt, som förklarar Stockholms stads och Stegras uselhet i att kalkylera.

En förklaring kan vara att den som driver projekten inte själv står risken. Min familj står risken helt och fullt ut. Därför kan vi inte göra glädjekalkyler som tar oss till Tyskland och därefter förväntar vi oss att någon annan betalar verkstadsräkningen så att vi kan fortsätta resan. Vi står själva risken och har därför starka incitament att göra en korrekt kalkyl, med rejäla marginaler.

En annan, och mer trolig förklaring, är att de inte är usla på att kalkylera, men att kalkylen som visas upp inte är trovärdig eftersom den ingår som en del i en produkt man önskar sälja. För att andra skall vara villiga att ge lån och ägarkapital, krävs att produkten de skall finansiera skall vara aptitlig. Aptitlighet finns i relationen vad man får relativt vad man skall putta in i form av pengar. Kalkylen ingår i produkten och är ett försäljningsargument, inte en kalkyl över faktiska kostnader. Ombyggnaden av Slussen hade kanske inte övervägts, i alla fall inte i den omfattning den fick, om kostnaderna hade varit kända. De kanske fanns på bordet hos någon som kan räkna, men togs inte ut i offentligheten eftersom det skulle förhindra projektet.

Vi kunde räkna, eftersom det var vi som stod risken och det var våra pengar. Slussen och Stegra, tror jag, förvanskar kalkylen eftersom det inte var deras pengar och de behövde varma, fina kalkyler som lovar mycket mer än de vet att de kan lova. Deras kalkyler har en hel del Kiviks marknad över sig.

​Sven-Olof Yrjö Collin  

Riksdagen beslutade 17 oktober 2025 att tilldela ICA en etableringsskyldighet i alla svenska kommuner. Etableringsskyldigheten innebär att ICA måste ha butiker i alla kommuner, och de måste ha det antal butiker som krävs för att kommuninvånarna skall ha rimliga möjligheter till livsmedel. Man har inte lyssnat på ICAs kritik, att etableringsskyldighet för ICA innebär att COOP och Willys får konkurrensfördelar då de kan fritt etablera sig där det är lönsamt och etablera sig med den storlek de önskar. ICA kunde dock tänka sig att acceptera etableringsskyldigheten under två förutsättningar, att de får skattebidrag som motsvarar den kostnad de har för skyldigheten, samt att de skall få avgöra vilka andra butiker som skall få etablera sig.

Nej, det här är inte sant. Det är självfallet otänkbart, bl a för att staten i regel inte kan påföra privata företag sådana skyldigheter, och för att det ger konkurrensfördelar till de andra kedjorna.

Men för skolmarknaden gäller andra normer.

På skolmarknaden råder fri etableringsrätt, förutsatt att man klarar Skolinspektionens granskning. Samtidigt råder på skolmarknaden att en aktör, den kommunala skolan, har etableringsskyldighet. Den marknadsaktören skall säkerställa att alla elever får plats på en skola. Det innebär t ex att om en privat skola lägger ner, genom att frivilligt dra sig ur skolan, genom konkurs, eller genom att skolmyndigheten drar in deras tillstånd p g a oegentligheter i skolan, då skall den kommunala skolan stå risken genom att tvingas ta emot de elever som får lämna den nedlagda skolan.

En moderat (se länk nedan) ville ifrågasätta den fria etableringsrätten eftersom det ger problem för den aktör som har etableringsskyldighet. Den är ju dragspelet på marknaden, medan på de flesta andra marknader är det marknaden som sådan som är dragspelet. Han behandlades inte väl av moderaterna eftersom moderaterna, med tesfradga kring munnen säger ’fri etableringsrätt’.

Likt ICA i exemplet ovan skulle den kommunala skolan tänka sig att bära etableringsskyldigheten om den 1.) fick betalt för risken den står, bl a för att upprätthålla potentiell kapacitet för att ta emot elever, och/eller 2.) att få avgöra i vilken mån en skola skall få etablera sig, vilken inriktning den skall ha och vilken kapacitet den skall få ha.

Om man reglerar en marknad genom etableringsskyldighet krävs det att den som drabbas av etableringsskyldigheten får reglera marknaden och/eller får ersättning för den risk som den tar på sig. Utan de två möjligheterna innebär etableringsskyldighet en exploatering av den verksamhet som bär etableringsskyldigheten.

I Marx värld var proletärerna exploaterade av kapitalisterna. I den fria skolmarknaden är skattebetalarna, genom kommunen, exploaterade av skolkapitalisterna.

​Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/moderata-ombudet-akte-pa-pumpen-efter-friskoleforslag

Skall skolans arbetsmetoder ledas av evidensbaserad kunskap?

Som professor i företagsekonomi borde jag stå på den akademiska kunskapens sida och ropa: Javisst, det är självklart!

Jag borde bli upprörd när jag läser ett debattsvar i Svenska Dagbladet (se länk 1. nedan) av min gamle rumskompis från Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, Mats Alvesson och en lektor i pedagogik, Sussane Dodillet, som hävdar att det finns en övertro på pedagogisk forskning.

Vafalls, skall kunskap inte leda skolan? Den, om något, skall väl ledas av kunskap?

Jo, det är just vad debattörerna hävdar, ty de avslutar artikeln med orden: ”Forskning kan bidra med insikter och kritisk reflektion, vilket är något annat än ”bästa sättet”-instruktioner.”

Det de vänder sig emot är egentligen inte kunskapen utan att lärarens arbete skall regleras av instruktioner som härleds från den akademiska kunskapen, inte sällan vad som är på modet i pedagogikforskningen för tillfället. De vänder sig inte mot kunskap utan mot att läraren skall följa instruktioner från forskningen, dvs i stort sett vara byråkrater som har att följa regler, gör A, gör B, gör inte -A, o s v. Som jag tolkar dem skall läraren istället vara professionell, dvs basera sig på vetenskaplig kunskap, men en kunskap som de själva tillgodogör sig och utformar utifrån sin professionalism, vari ingår deras egen erfarenhet och egen reflektion kring sin erfarenhet.

Som anställd vid universitet och högskola har jag deltagit på lärarkurser i pedagogik, mer p g a tvång än p g a stimulans. Vid tavlan har stått, inte alltid men ofta, akademiskt meriterade personer som föreläst utifrån sin akademiska kunskap. Jag får medge att mitt lyssnande varit något avmätt och mitt aktiva memorerande inte varit på topp. Antalet anteckningar var inte så många. Däremot, i pauserna, när jag satt med kursdeltagarna, lyssnade jag intensivt och memorerade lika intensivt och antecknade intensivt när jag fick höra dessa deltagares egna historier, om deras trick i specifika situationer, och deras sätt att agera i sin undervisning. Jag, som brukar hävda regressionsanalysens sannolikhetssanning, satt och lyssnade ivrigt på det som i forskningen ibland kallas, med lätt avsmak, anekdotiska erfarenheter.

Idag är jag en person som har mer än 30 års anekdotisk erfarenhet, som jag delvis sammanställt för den som vill ta del av min anekdotiska erfarenhetssanning (se länk 2.). Jag har inte begärts agera på ett sätt som föreskrivits på en lista, det som Alvesson och Dodillet vänder sig emot. Först när fyra månader kvarstod på min yrkesbana, fyra månader innan jag avskedades från min professorstjänst, fick jag krav på att följa en lista. Ett krav jag självfallet avslog.

Även om det är förmätet av mig, så anser jag att jag vunnit i professionalism under min lärargärning. Det har jag gjort genom att jag har undervisat mycket, att jag har haft nära kontakt med många studenter, att jag har lyssnat på dem, att jag har använt studenters kursutvärdering på ett aktivt reflekterande sätt, att jag har lyssnat på andra lärares tankar och erfarenheter. Däremot, och det må jag erkänna att det är en brist, har jag inte tagit del av mycken samlad, akademisk pedagogisk kunskap.

Jag sympatiserar med Alvesson och Dodillet’s anda, att lita på lärarens professionalism. Men, denna professionalism växer inte av sig själv, varför skolor och universitet behöver ha processer som medel för att driva professionalismen. De behöver ha system för att fånga upp de lärare som inte utvecklar sin professionalism och hjälpa dem i deras lärarplikt. Bara en sådan småsak som studentutvärderingar, som, enligt min erfarenhet inte används annat än som ett medel för att klicka av en box i en lista. Rätt utformade och genomförda, är studentutvärderingar utomordentliga medel för reflektion och för att fånga upp lärare som brister i professionalism. (se s. 33 länk 2.)  

Den rätta rubriken på Alvesson och Dodillet’s inlaga vore: Leve lärarprofessionalismen!

Sven-Olof Yrjö Collin   

​Länk 1. https://www.svd.se/a/wrE1QP/en-overdriven-tro-pa-pedagogisk-forskning-skriver-mats-alvesson-och-susanne-dodillet
Länk 2. Du finner min skrift ’Råd till en akademiker’, på min hemsida: https://svencollin.wordpress.com/

Huvudrätten är förrätten till efterrätten och är efterrätten till förrätten.

Kärlekens mysterium är att det börjar med 1+1=1, för att senare ofta vara 1+1>2.

Socialdemokraterna kan inte ha valfläsk till valet med tanke på alla sina muslimska väljare.

När det lyckas finns det många skyldiga. När det misslyckas finns det många oskyldiga.

​Jahve valde ut judarna som sitt folk och Allah valde ut arabiska som sitt språk. Blott den kristna guden hade inga favoriter.

I begynnelsen var det ljus. Gud såg detta och sade ’Varde mörker’. Och fann att det var gott. Så kom ondskan till världen.

Moderna hotells reklam: ”Wifi 1200 kronor. Rum ingår fritt”.

Göteborgs stads ombyggnad av bussterminalen i centrum har drabbats av kraftiga oförutsedda kostnadssänkningar varför man idag uppskattar att kostnaden blir 1 430 miljoner kronor istället för budgeterade 6 464 miljoner kronor.  

Transkvinnor är patriarkatets triumf eftersom mannen nu inte bara dominerar kvinnornas livsvärld, utan även invaderar den.

Det är sorgligt att se hur många som ännu inte uppskattar mig efter den förmåga som jag avser att visa.

Inför sin tärande avundsjuka över de lyckliga människorna skapade Satan religionerna.

Du som tror på Paradiset, skynda dig dit. Ta livet av dig.

Medan några högskolor har beslutat att ta bort föreläsningar om fria marknader, eftersom det kränker kommunistiska studenter och gör dem otrygga, har några satt varningsmärke på läroböcker och har en varningsskylt utanför föreläsningen när föreläsaren föreläser om teorin om fria marknader.  

Eftersom jag identifierar mig som kung, är mitt pronomen Hans Majestät Konung.

Islam är en mygga som lever på andras blod.

Du kan blott sakna det du känner till, medan det du inte känner till, kan du inte sakna. Därför är den verkliga saknaden det du inte kan sakna.

Munkar, nunnor och präster i celibat begår den största synden, ty de bryter mot guds första bud till människorna ”Var fruktsamma och föröka er” (1 Mosebok 1:28)

Livets mening är dess process, att leva.

Ogräs är det som finns p g a vår vilja. Vår vilja att inte ha den växtlighet som vi kallar ogräs.

Bordsbön är otacksamhetens handling, där människor tackar en frånvarande passiv gud för den mat som naturen, bonden och kocken skapat.

Födelsedagen firas mindre och mindre med stigande ålder, trots att det borde vara tvärtom, eftersom man med sin ålder visat sig ha styrkan att leva.

För den late är t o m lättja en ansträngning.

Samvetet är en ovälkommen gäst.

I början av oktober 2025 förhandlade offren för folkmorden, palestinierna, med de judiska folkmördarna om att avsluta det palestinska folkmordet. Varför förhandlade inte judarna med nazisterna vid Auschwitz' ugnar för att avsluta Förintelsen?

​Sven-Olof Yrjö Collin

Det finns många som tror på en gud, som ber till guden, och som villigt underkastar sig guden, där underkastelsen är god eftersom guden är god. De är gudstroende, som tror på den mäktiga goda kraften.

Men jag har flera gånger här hävdat att gudstroende är, för att uttrycka sig folkligt, är dumma i huvudet dumma i huvudet, då de har ett stort mått av faktaresistens, blindhet och oförnuft.

Låt oss göra två tankeexperiment.

Första experimentet prövar jordens kraft mot gudens kraft. Ta två potatisar. Gräv ner den ena i jorden för att förmera den, och håll den andra i handen och be för dess förmering. Vänta 12-14 veckor på den satta potatisen, medan du varje dag ber för den andra potatisens förmering i din hand. Därefter gräver du upp den första potatisen och finner att den har förmerats till mellan 10-15 potatisar. Den andra potatisen har antingen skrumpnat ihop eller möglat.

Slutsatsen av det första experimentet är att jorden har kraft att förmera, medan guden inte ens har kraft att bevara.

Andra experimentet prövar människans kraft mot gudens kraft. Välj en trottoar där det går många människor. Låtsas falla och ligg stilla på trottoaren. Det är ytterst sannolikt att någon kommer fram till dig, kanske omedelbart, och frågar hur det är. Du ber människan hjälpa dig upp. Ytterst sannolikt hjälper människan dig upp. Gör nu samma sak, men ute på en åker, där ingen människa ser dig. Gör samma sak, låtsas falla och ligg still, men nu skall du aktivt begära hjälp genom att be till en gud att hjälpa dig. Ytterst sannolikt blir du liggande kvar och inget reser dig upp. Du kommer att ligga där tills du dör av törst eller, om det är vinter, tills du dör av kylan.

Slutsatsen av det andra experimentet är att människan har förmåga att hjälpa, medan guden är likgiltig inför att hjälpa och kan t o m innebär din död.

På detta sätt har jag visat att jordens och människans kraft är stark och verklig, medan gudens kraft är blott imaginär, den finns blott som ett påhitt i fantasin, likt tomten och änglar. Guden är ingen kraft, medan jorden och människan är en övertygande, reell kraft.

Sven-Olof Yrjö Collin   

Julen brukar framställas som en av de främsta kristna högtiderna i Sverige där man firar att Jesus födes. De kristna fastställde, felaktigt, Jesus födelse till den 25 december på 300-talet, vilket var vintersolståndet, sannolikt för att lägga sig över andra traditionella och religiösa festligheter som hölls då. Man försökte helt enkelt kidnappa tiden och göra den kristen.

Frågan är då, lyckades de med sin avsikt ända tills idag, år 2025? Kan man med verkligheten som grund hävda att julen är en kristen högtid?

Vi sätter upp mängder av belysning, vit och kulört, i trädgården och inomhus. Det gör vi för att fördriva mörkret som är som störst vid den tiden. Jag ger kristendomen 0 poäng av 1 möjliga poäng.

Bland belysningen syns den sjuarmade ljusstaken och stjärnan i fönstren. Stjärnan är kristen då det är den stjärna som lyste när Jesus föddes. Den sjuarmade ljusstaken är den judiska Menora, som på något sätt tagit sig in i den kristna traditionen, trots de kristnas antisemitism. Sammantaget får de kristna 1 poäng här.

Vi tar in en gran och kläder den med diverse pynt. Det är en tysk, aristokratisk tradition, med germanska rötter, som tagit sig in i varje svenskt hem. De kristna gjorde vad de kunde för att ta över den, men lyckades blott med att få stjärnan på granens topp. Det räcker inte till att få poängen, så 0 poäng till kristendomen.

Kalle Ankas jul är en amerikansk, kommersiell tecknad händelse, traditionellt visad klockan 3. Det ses av cirka 3 miljoner människor, dvs idag kanske 30% av befolkningen. Det är förvisso inte en majoritet, men ändock en betydande del. 0 poäng till kristendomen.
Julen utmärks av ett överdådigt julbord, med mängder av rätter, varav många av gris. Det är blott och enbart en hednisk tradition. 0 poäng till kristendomen

Vid julen delas en mängd presenter ut. Det är en forna romersk tradition från nyåret som blev något tidigarelagd. 0 poäng till kristendomen.

Vid julen delar tomten ut presenterna. Denna tomte är en mix av hedendom, tysk folklore och amerikansk kommersialism, men inget av dem är kristet. 0 poäng till kristendomen.

Midnattsmässan och den traditionella julottan är kristna företeelser. En enkät år 2018 gav att cirka 6,8% gick på midnattsmässa och 5% på julotta. Eftersom deltagande på den ena inte utesluter deltagande på den andra, kan man inte addera dem. Men man kan nog med hög trolighet hävda att mindre än 10% deltog i kristna mässor. Relativt de 30% som deltar med tittande av Kalle Ankas jul är det inte mycket att skryta om, varför det blir 0 poäng till kristendomen.

Jag kan ha glömt något väsentligt inslag på julen. Men, av de jag minns, där totalt 8 poäng hade kunnat erövras, fick kristendomen blott 1 poäng, dvs 12% av alla poäng.

Om en högtids inslag till blott 12% har kristna grunder, krävs det en betydande faktaresistens och en överdriven ideologisk blindhet för att hävda att julen är en kristen högtid.

Julen är en svensk tradition, med främst hedniska och tyska trådar, med mycket få kristna inslag.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

När julen kommer bygger jag, så fundamentalistisk ateist jag än är, en julkrubba, med Jesusbarnet i centrum, omgiven av Maria och den bedragne Josef, får, kameler och tre män, som hävdas ha varit visa, trots att de följde vidskepligheternas förutsägelse om Fridsfursten, och med tomtar och snögubbar stående här och där.

Jag, precis som alla andra, är emellertid utsatta för en gigantisk bluff, som ytterst syftade till att genom synkretism (mer om det nedan) etablera den totalitära kristendomen och begrava de äldre religionerna och traditionerna.

Det anses, bl a eftersom herdar nämns vid krubban, att Jesus föddes på våren eller hösten. Att fira hans födelsedag vid juletid är således en bluff, byggd på en gemen lögn, med snöda ideologiska motiv.

Den romerska kejsaren Konstantin den Store, som gjorde kristendom till den tyranniska religionen i Romarriket, anses vara den som först använde den 25 december som dagen för Jesu födelse. Motivet tycks ha varit att övervinna de gamla, etablerade religionerna och traditionerna. Det gjordes genom att delvis använda en del moment av de äldre firanden och delvis ersätta deras innehåll och innebörd med kristet innehåll. Denna geniala strategi kallas synkretism, vilket innebär att appropriera och att förändra genom omtolkning där man för in den nya religionens innehåll och trycker ut den forna religionens innehåll, men behåller delar från den gamla religioner, men som avhänds de gamla religionernas och traditionernas betydelse.  

Påsken var länge den dominerande kristna högtiden. Julen etablerades dock som mer betydande helg under medeltiden. I vår del av världen kunde Jesus födelsedag användas för att trycka undan våra hedniska fester kring midvinterblotet. Enligt Wikipedia på uppslagsordet ’Jul (förkristen)’ hävdade Snorre Sturlasson att midvinterbloten tidigarelades en aning för att inträffa samtidigt som den romerska kristna julen. Man tog bort midvinterblotens offer, men frosseriet och festen behölls. Så transformerades en hednisk fest till en religiös högtid, med starka hedniska inslag. Appropriering, med avlövning av innebörd och införande av ny innebörd och mening.

Firandet av Jesus på julen är en imperialistisk, totalitär ideologis förljugna, milda maktutövning för att förgöra gamla trosuppfattningar och smuggla in sina egna. Julen är lögnens och det milda övergreppets högtid, utformat för att etablera kristendomen.

Det är därför med stor förnöjsamhet jag ser att julens kristna moment kraftigt har reducerats medan det hedniska frosseriet har överlevt. Idag, då vi hellre ser Kalle Anka klockan 15 än går i julottan på morgonen, när bordets dignande överflöd lockar oss, när alla lyckor är tända, som fördriver vinterns mörker, då har hedningen återerövrat vad den kristne ville den skulle förlora.

Matchen under julen, Hedendom mot Kristendom, står i år 2-1.

Sven-Olof Yrjö Collin