​Min grundläggande inställning till att generöst delge världen om vad jag ser och vad jag tycker, har roat några, men irriterat andra, och somliga så till den milda grad att de gjort vad de kunnat för att hindra min generositet.

Jag har fått höra att institutionen skulle vara bättre utan mig, att om det kom ut vad jag gjort, skulle jag aldrig få anställning, att icke namngivna människor tagit mycket illa vid sig, att jag inte är lojal och inte visar förtroende.

All denna, min generositet, har slutligen lett till att jag idag sitter utan anställning och t o m utan uppdrag. Den utvecklingen tror jag inte beror på att min generositet ändrats, utan att mottagligheten för min generositet ändrats, där svagare personer fått starkare makt, varför till slut tämligen svaga akademiker, en falsk docent och en falsk professor, har fått sådan makt att mina möjligheter till generositet stängts högst markant.

Jag har aldrig fått mycket kommentarer eller svar eller motstånd på mina generösa utsagor. Ytterst sällan har någon begärt replik eller gått till motangrepp. Det kan bero på att mina generösa utsagor kan ha varit helt stolliga, omöjliga att bemöta, knappt ens skrattretande. Utsagor från en Don Quijote som man knappt ens kan besvära sig att skratta åt, än mindre bry sig om.

Eller så följer de flesta de ord jag fick höra av en person, vars ära och redlighet drogs i skam och vanära i en lokaltidning: ”Du kan inte tvätta dig ren med trycksvärta.”

I den mån repliker har getts, har det skett i slutna rum med personalfunktionen och med sk akademiska chefer, eller, som i det mest dramatiska, mitt avsked från en högskola, där förvaltningschefen nogsamt sade att bägge parter håller skälen för avskiljandet för sig. De tidigare slutna rummens utsagor har jag givetvis, under transparensens fana, spridit, dock under anonymitetens skydd för de svaga. Det senare har jag däremot tigit om, men mindre p g a förvaltningschefens krav på tigande, utan mer för att jag inte har minsta tilltro till skälen.

Jag tycker att jag agerat med de vetenskapliga idealen av öppenhet och kritik i hela mitt arbetsliv. Det har varit uppskattat i den vetenskapliga delen, som där belönats med mycket prestigefyllda arbeten, som t ex medlem av Editoral Board på Academy of Management Review, den mest förnäma tidskriften i mitt ämne. Men det har varit helt ouppskattat, ja, rakt motsatt till uppskattat i mitt arbete på mina arbetsplatser. Öppenhet och kritik är inte två inslag som har uppskattats på mina arbetsplatser. Ja, jag har t o m blivit förbjuden att tala.

Lugnet kan nu lägga sig på akademiska anstalter. Det som tidigare kallades för Collinare, som en kär kollega betecknade med uttrycket ’mycket rök utan eld’, finns inte mer. Lugnet lägger sig. Repressionen lyckades och dess företrädare, EE, EG, KG, HP, PU, HA, PÖ, DE, m fl, kan utöva sin makt, utan att riskera att få ord som beskriver deras utövande eller som utvärderar deras agerande.

Frid.

Den 19 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Skolorna har redan drabbats av avprofessionaliseringen och marknadsfieringen. Lärare är delvis upphållsrumspersonal och skolans betyg är marknadsföringsinstrument.

Högskolevärlden förefaller ha drabbats mindre. Men finns det inte fenomen som kan tas som indikatorer på bägge fenomen, som innebär att hoten snart realiseras?

Avprofessionalisering.
När jag började undervisa, fick man överta den gamle lärarens overhead-bilder och man frågade den gamle läraren under kursens gång om råd och dåd. Jag kan inte påminna mig att jag ens läste kursplaner, än mindre att jag försökte påverka dem. Kursens avgjordes ju genom kurslitteratur och vad jag fann värdigt att ta upp på föreläsningar, kraftigt påverkad av tidigare lärares overhead-bilder och råd.

Idag är kursplaner oerhört omfattande och oerhört detaljerade. T ex står lärandemålen relaterade till examination, där olika examinationsmoment relateras till olika lärandemål. Man kan förvisso påstå att detta blott och enbart är att synliggöra det som tidigare skede, dvs en sorts dokumentation av professionalismen. Idag kanske unga lärare behöver mindre av de tidigare overhead-bilderna eller lärarnas råd, utan kan ta del av det i kursplanerna. Men det går inte heller att undkomma att det som ser ut som dokumentation, är rutinisering, dvs ett led i avprofessionalisering.

En indikation på att det kan är avprofessionalisering är professionens reaktion på de omfattande kursplanerna. De professionella reagerar med särskiljande. De deltar synligt i utformande av de detaljerade kursplanerna, skriver och håller på. De lär sig retoriken och strukturen som skall finnas i kursplanerna. De utformar kursplanerna. Men de gör det utan att utgå från kursen och sedan låter de inte kursplanen påverka kursen. De särskiljer kursplanen från kursen. De professionella skyddar sina kurser genom att spela upp ett spel, med de efterfrågade kursplanerna, som skickas in i högskolans byråkrati. Därefter vänder de ryggen åt spektaklet och genomför kursen enligt sina professionella normer och värderingar. De förefaller följsamma, men i realiteten särskiljer de planen från verksamheten.

Relativt min tidiga erfarenhet, är kursplanen lika betydelselös för kursen nu som då, men förbrukar nu åtskillig energi i det administrativa spelet, som tidigare användes för att genomföra kursen.

Marknadsfieringen
Antalet marknadsförare, sk kommunikatörer, vilket är ett lustigt nytt ord för marknadsförare, eller med en tydligare term, propagandist, har ökat kraftigt. Högskolor anser det oerhört viktigt att ha en sk professionell hemsida, dvs en glättig och glad hemsida med politiskt korrekta bilder av kvinnor i schal och mörka män. Man skall vara med på det som kallas sociala medier, dvs Facebook, Instagram m fl, vilket kräver att man fotograferar och skriver och underhåller och rensar. Man gör glättiga broschyrer utan substantiell information, med upplysningar om hur glad staden är, där högskolan befinner sig.

Expansionen av kommunikatörer har setts som en reaktion på internets tillblivelse. Men internets etablering sammanfaller delvis med en annan händelse, den kraftiga utbyggnaden av högskolan. Den utbyggnaden kan tänkas ha ökat konkurrenstrycket på högskolorna, vilket rationellt möts upp av ökade marknadsföringsinsatser. Samtidigt behöver de nya högskolorna legitimera sig som just högskolor, vilket medför ett behov att visa upp sig med hjälp av t ex marknadsföring, dvs det som idag kallas kommunikation.

Bägge dessa fenomen, avprofessionalisering och marknadsfiering, har inneburit att administrationen har ökat, både i form av fler anställda som ägnar sig åt kursplaneadministration och kommunikation, och i form av att mer lärartid förbrukas till administration. 

​Den 18 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Disputationsopponenten är den person som skall nagelfara en doktorsavhandling, ursprungligen i akt och mening att disputera i opposition, dvs genom att göra sitt yttersta för att förkasta teserna i avhandlingen. Opponentens disputation är sannerligen inte en diskussion, än mindre ett samtal. Det är en opposition, ett angrepp på teserna. Angreppet görs för att betygsnämnden skall få underlag för sin bedömning, om respondenten har uppnått doktorsnivån.

I min institutionella ungdom, då jag var 25 år, åhörde jag en disputation, där respondenten blev hårt ansatt med frågor, där svaren gav följdfrågor av dräpande slag. Till slut sade respondenten, aningen uppgivet, att han inte ville svara mer, för opponenten grävde alltid gropar med sina frågor. Respondenten medgav således att han inte klarade sitt försvar. Han blev trots det egna medgivandet godkänd.

Disputationen är institutionens festdag och höjdpunkten i ett akademiskt liv. Professor Kihlstedt vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, sade alltid vid tal på disputationsdagar: Man föds, man disputerar, man dör.

Jag har varit respondent en gång, 1990, vid mitt eget försvar av min avhandling. Enligt Kihlstedt väntar jag nu på att dö. Ty förgäves har jag väntat på att få vara en disputationsopponent.

Jag har aldrig varit disputationsopponent. Aldrig.

Jag har undervisat en masse, har haft en mängd doktorander som disputerat, publicerat en mängd artiklar, varit vetenskaplig granskare, reviewer i en mängd tidskrifter, och varit stående reviewer, dvs medlem i redaktionsstyrelsen (editorial board) i en mängd tidskrifter, varav två är mycket prestigefyllda, där en är den bästa, mest ansedda tidskriften i mitt ämne. Således, jag är en person med någorlunda akademiska kvalifikationer. Men jag har aldrig varit disputationsopponent.

Det beror inte på att jag blivit tillfrågad, men avböjt. Jag har aldrig blivit tillfrågad under mina 38 år vid akademin, under mina 32 år som doktor, under mina 23 år som docent, under mina 17 år som professor. Aldrig.   

I Sverige är det mestadels handledaren till den blivande respondenten som närmar sig en potentiell opponent, frågar den om den kan tänka sig att opponera, och vid jakande svar föreslår personen som opponent, som sedan antas, efter granskning, av fakulteten. För att bli inbjuden måste man således ha personer som är handledare, som vet om ens existens, eller som kanske är bekant, ja, t o m vän.

Det är svårt och förmätet att spekulera i varför något som inte skett, inte har skett. Det är ju svårt nog att finna förklaringar till det som verkligen sker.

Men för att göra det förmätna, så är det närliggande att tänka sig att man inte bjuder in en potentiell festförstörare, trots att det hade kunnat bli en rejäl fest. Man undviker helt enkelt risken, dvs en enorm varians i möjligt utfall, av en disputation.

Jag inbillar mig, och detta är det förmätna, att envar som känner mig, vet att jag är opersonlig när det gäller akademisk kritik, dvs den vetenskapliga granskningen av en utsaga, en artikel, eller för den delen, av en avhandling. Mig kvittar det lika vilken social situation det är, ty om situationen är akademisk, där jag skall jag avge min akademiska bedömning, gör jag det. Jag gör det, inbillar jag mig, med ett värdigt akademiskt språk, men utan pardon, utan beaktande av den sociala situationen.

En intressant tankegång får veta av mig att den t ex är trivial och självklar… efter att man fått veta den och insett dess kraft, vilket är ett mycket gott betyg. Medan en ointressant tankegång får veta att den blott är trivial och självklar.

På 80-talet i Lund omtalades seminarier som blodbad. Respondenten gick in på seminariet i tron att den hade något, och lämnade seminariet, i några fall gråtande, då den fått veta att den inte hade något vetenskapligt att erbjuda. I det senare fallet, vilket var ett slutseminarium, dvs det som skulle vara det sista seminariet innan disputationen, gjorde det mig illa när jag såg hur opponenten och seminariedeltagarna gick som katter runt den heta gröten, hur de liksom lekte med respondenten som katten leker med den dödsdömda musen. Det var uppenbart att manuset inte skulle hålla för disputation. Ändock spelade opponenten och seminariedeltagarna ett spel, ett socialt spel, där de inte var tydliga i att manuset inte höll måttet för framläggande till disputation. Doktoranden satt leende och tyckte sig svara på frågorna. Det såg ut att gå vägen. Ingen, absolut ingen vågade säga det uppenbara. Kanske i omtanke om doktoranden. Eller i omtanke om sig själva, ty handledaren var en ansedd och mäktig professor, varför man antingen antog att man inte insett vad handledaren insett, att det var ett godkänt manus, eller att man inte vågade anföra kritik, rädd för vad handledaren skulle kunna göra mot kritikern.

Jag tog slutligen till orda och uttalade först kritik mot seminariets lek med musen, och levererade sedan den kritik som skulle levereras, för att visa på att manuset inte höll måttet. Inte för att jag hade något mot doktoranden, ty det var helt egalt, utan för att manuset inte kunde läggas fram som en doktorsavhandling i Lund.

Det blev en väldig röra och en väldig scen. Handledaren skällde ut mig inför seminariet, doktoranden började gråta, det blev ett stort mummel bland seminariedeltagarna. Handledaren avslutade seminariet med upprördhet. Senare fick jag veta att doktoranden lagt fram avhandlingen på Stockholms universitet, och där blivit godkänd. Och ryktet nådde mig att doktoranden hade tvingat fram seminariet, mot handledarens rekommendation, men där handledaren var lojal mot sin doktorand vid seminariet och stödde henne.

Var det tillfället då jag undertecknade det sociala kontraktet att aldrig anlitas som disputationsopponent, då jag inte skulle linda in mina synpunkter i ett språk och agerande som kunde dölja sanningen, att manuset inte var disputationsfäigt?

Det finns en liknande historia om en person som anlitades som disputationsopponent, där han, likt mig, berättade utan social omsorg, om sin bedömning. Det lär ha blivit en herrans scen. Berättelsen om tillställningen spreds, med effekt att han därefter aldrig mer anlitades som disputationsopponent.

Vad är väl att vara disputationsopponent? Ja, jag vet inte och kommer aldrig att veta, ty nu är min saga all.

​Den 17 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Karin Herlitz beklagar sig i en debattartikel över att Skolverket har gett ut en matris, vari läraren skall ge en bedömning av olika aspekter av det prov som eleverna skall göra som standardprov i svenska.
https://www.svd.se/a/y4wKEE/karin-herlitz-skolverket-framjar-fragmentarisk-kunskap

Hon vänder sig emot att matrisen innehåller olika bedömningsaspekter, som skall ges betygsvärdering, och som sedan summeras ner till ett avslutande betyg, där det avslutande betyget inte får avvika från aspektbetygen. Hon menar att detta är en fragmentarisk syn på kunskap och pläderar i stället för helhetsbedömningens betydelse, ty en text är en text, en helhet. Hon tror att den fragmentariska synen kommer att reducera bildning, där folk kommer att fokusera delar i stället för helheten.

Jag vet inte hur matrisen ser ut, så jag kan inte uttala mig om det. Men jag har sedan jag började bedöma uppsatser haft en matris, som inleder detta inlägg, som jag etablerat på de kurser där jag varit ansvarig.

Jag har mötts av Herlitz’ kritik, att det är fragmentisering och att man inte kan ta fragmentens betyg och summera dem. I mitt fall var det enkelt att summera eftersom jag gav sifferbetyg i stället för bokstavsbetyg.

Den kritik jag fått, liknande Herlitz’ kritik, är kritik från flumläraren, alternativ den lättjefulla läraren.

Den professionella har bedömningskriterier. De kan tillhöra den tysta kunskapen. Ett sätt att observera effekterna av den tysta kunskapen är att låta en professionell bedömare få 10 minuter på sig att bläddra igenom och bedöma en uppsats och sätta ett betyg. Därefter låter man en lika professionell, men också värderingsmässigt likartad bedömare, göra en full bedömning, dvs bortåt tre timmars läsning med bedömning. Om det är goda bedömare kommer de att nå ett mycket likvärdigt slutbetyg på uppsatsen.

Om betygssättningen hade varit det enda som en examinator skall göra, räcker det, för en professionell examinator, med 10 minuters bläddring för att få ett sannolikt betyg med acceptabel precision, medan det tar tre timmar för en lika professionell bedömare att nå ett betyg med hög precision.

Men, det är inte tillräckligt, ty en bedömningsprocess skall, förutom att producera ett tillförlitligt betyg, också möjliggöra en argumentation för betyget, utbildning av nya examinatorer och vara en del i utvecklingen av hela uppsatsprocessen.     

Min betygsmatris innebär att examinatorn måste kunna argumentera och peka på de olika företräden och brister som uppsatsen har i dess olika delar, och hur dessa leder till ett bestämt betyg. Matrisen innebär en externalisering, en presentation av den tysta kunskapen, där examinatorn blir varse sitt sätt att bedöma. Därmed kan matrisens ifyllande ge examinatorn skäl att reflektera över sin bedömning, till gagn för examinators utveckling som examinator.

Betygsmatrisen innebär att studenten får en strukturerad argumentation för sitt betyg. Eftersom matrisen är känd i början av uppsatsprocessen, kan den leda studenten i sitt arbete. Det är det Herlitz kallar fragmentisering, medan det för studenten är både en vägledning vad som skall beaktas, och vid betyget, en strukturerad argumentation som förhoppningsvis studenten både förstår och accepterar.

I mina kurser skall varje uppsats bedömas av två personer, som gör sin bedömning oberoende av varandra. Genom den strukturerade bedömningen via matrisen, får bedömarna, när de möts och jämför sin bedömning, en hjälp att se var de avviker och var de gör likartad bedömning.

Jag försöker alltid få en mycket erfaren bedömare och en mindre erfaren. När de träffas för att gå igenom sina bedömningar, kan då den oerfarne bedömaren ta del av den erfarnes tysta kunskap, som nu finns inlagd i matrisbedömningen. Matrisbedömningen blir därför en väl strukturerad upplärning av oerfarna i konsten att bedöma. Samtidigt möter den erfarne den oerfarne, som kanske tillför något i bedömningen, i någon del i matrisen, som den erfarne hitintills inte reflekterat över. Därför kan matrisen med två olika bedömare även utveckla den erfarne bedömaren.

Matrisen blir också en produktiv del i utvecklingen av uppsatsprocessen, ty genom att spjälka upp uppsatsen i delar kan man finna, t ex att studenter över lag tycks ha svårigheter i en del av uppsatsen. Finner man en sådan systematik, kan det åtgärdas genom metodlektioner eller utveckling av handledares kompetens.

Slutligen innebär matrisen att man ser hur man bedömer, och kan därför kritisera strukturen i bedömningen, vilket kan leda till att någon del i matrisen tas bort eller att man lägger till en del. Således en utveckling av uppsatsprocessen, in till dess slut, betygssättningen.

Att hävda att betygsmatriser minskar bildning och fragmentiserar kan blott vara en korrekt kritik om matrisen används på ett oprofessionellt sätt, dvs kritiken förutsätter oprofessionella betygssättare. I en professionell grupp av betygssättare är matrisen istället ett verktyg för att utveckla betygssättningen.

Slutligen till summeringen av betyget, där de okunniga hävdar att summan av delarna inte är helheten. Om det är så, att man erfar ett betyg på helheten som avviker från delarna, då har man fått en indikation på att delarnas betygssättning måste gås igenom igen, ty det kan vara något man missat i delarna, men som ligger i helhetens bedömning. Men man skall också vara öppen för att summan av delarna inte överensstämmer med helheten. En avvikelse skall därför inte enbart vara ett tecken på att man missat något i de enskilda bedömningarna, utan kan också innebär att man måste reflektera över vad det kan vara som gör att helheten avviker från delarna. Man får därmed ett instrument för att reflektera över sin betygssättning, och ytterst, att reflektera över matrisen. På så sätt driver matrisen, med dess summering, kompetensutvecklingen i bedömningen.

Således, en matris som används av professionella innebär en systematik och en utveckling i betygssättningen. Herlitz’ helhetsbedömning är dess motsats, en osystematisk, flummig, godtycklig bedömning.

Herlitz har fel.

​Den 16 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​På korridoren i Lund, i slutet av 70-talet, gavs jag skällsord som reformist, reaktionär, klassförrädare. Jag var demokratisk socialist som hävdade reformismens demokratiska evangelium, att man bygger framtiden inom demokratins ramar. De flesta andra på korridoren var extremt antidemokratiskt vänsterfolk som hävdade att demokratin var överklassens instrument, varför agerande utanför demokratin var nödvändigt.

Det var över 40 år sedan.

Idag sällar sig Moderata partiet i Staffanstorp till de extrema antidemokratiska krafterna. Enligt anvisningslagen skall kommunen ta emot kvotflyktingar. Det moderata kommunalrådet och kommunen bryter medvetet mot lagen genom att vägra ta emot de anvisade flyktingarna.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/inga-kvotflyktingar-till-staffanstorp-sedan-kommunen-vagrat-ta-emot-dem

Kommunister och Moderater, samma andas barn. Den lag som inte är legitim enligt deras värderingar, skall inte följas.

Nu är det förvisso lätt att förstå deras agerande då resurser är begränsade och kommunen hellre tar lättare flyktingar, de ukrainska, som man har rimlig grund för att tro är flyktingar som flyr från krig, och som är lättare att integrera, än förmodat mer kulturaparta individer, med sin islam- och klankultur. Men om lättsamhet skall vara kriteriet för att följa en lag, då finns det onekligen många lagar man kan finna skäl att avvika från.

Moderaterna hävdar numer en något modifierad form av den klassiska sentensen från våra landskapslagar: Land skall med lag byggas. Deras sentens är följande: Land skall med lag byggas, när det passar.  

Kyrkoherden i Staffanstorp, Henrik Nilsson, står däremot upp för den gamla versionen: ” Jag menar att lagar är till för att följas och det gäller även Staffanstorp”.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/kyrkan-kritisk-till-staffantorps-vagran-att-ta-emot-kvotflyktingar

Det är däremot en ytterst personlig ståndpunkt och inte en kristen ståndpunkt. Flera präster har ring i kyrkklockorna och på ett avgörande sätt stört den demonstrerande Paludan. Kraftfull kritik från kyrkan har inte riktats mot dessa prästers antidemokratiska angrepp på demonstrationsfriheten. Snarare har angreppen hyllats av företrädare för kyrkan. Land skall med lag byggas, när det passar.  

Kristna har ju också gömt människor i kyrkorna som bryter mot lagen genom att vara illegalt i landet. Återigen: Land skall med lag byggas, när det passar.   

Vad vi ser är en antidemokratisk pragmatism mot lagen, vilket undergräver det demokratiska sinnelaget, där lagar, som bestämts på demokratisk väg, anses tillämpliga när det passar.

På korridoren fick jag medge att demokrati är trögt, att det tar tid att ändra lagar och att få dem anpassade efter visionen för ett gott samhälle. Men, var mitt argument, alternativet är de mäktigas godtycklighet, byggt på våld eller annan makt.   

Det alternativet vi nu ser i det antidemokratiska Staffanstorp.

​Den 15 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fyra nyheter i Sverige den 13 maj 2022:

I Afghanistan har islams repression mot kvinnor ökat, från att flickor över 6:e klass inte får gå i skola, till krav på burka och att stanna hemma om det inte är viktiga ärenden, till att män och kvinnor inte får äta på restauranger tillsammans, trots att de är gifta.
https://www.svt.se/nyheter/kvinnor-och-man-forbjuds-ata-ihop-offentligt

I Sverige avslöjade Uppdrag Granskning att imamer, dvs islams prästerskap, ägnade sig åt skenäktenskap, för att möjliggöra prostitution inom islams regelverk.
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/avslojar-shiamuslimska-imamer-i-sverige-viger-kvinnor-som-kops-for-sex

Muslimska fascister simmade över parkkanalen för att kunna komma åt Paludan, som stod där med sin lagliga demonstration och brände koranen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/motdemonstranter-simmade-over-an-i-boras-10-omhandertogs-av-polis

Till Sverige ankom två muslimska kvinnor, som varit engagerade i IS’s verksamhet, och därför anhölls, misstänkta för krigsförbrytelser.
https://www.svd.se/a/Wjzp3g/tva-is-kvinnor-ater-i-sverige

En och samma dag, blott under 24 timmar. Som visar islams repression, sexism, antidemokrati, terrorism.

Men bland Sverige politiska elit betraktas allt detta som 1. tillfälligheter, 2. som blott ses som indicier på islams anticivilisatoriska orientering av islamofober.

Om blott folk hade 1. läst allt det jag läst om nazismens framväxt under 20-talet, och 2. läst koranen, och 3. läst alla dessa undersökningar om muslimer och deras attityder och agerande, och kanske viktigast, 4. slutat ge frikort till religioner och behandlat dem som alla andra världsåskådningar och utsatt dem för civilisationskritik.

​Den 14 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det är mycket svårt att följa debatten om privatisering, marknadskonkurrens och skolval, då distinktioner undviks, kanske p g a okunskap, men sannolikt också p g a politiskt intresse i fördumning.

Konkurrensutsättning innebär att en verksamhet ges möjlighet att välja mellan flera utförare. Valet kan ske på olika grunder, t ex utlovad kvalitet i produkten eller lågt pris. Den som väljer förstår att om urvalskriteriet är lågt pris, kommer kvaliteten att vara ett medel, inte ett mål.

Konkurrens har däremot inget med vare sig privatisering eller vinstorientering att göra. Konkurrens finns idag mellan högskolor, där högskolesektorn inte har en enda vinstdrivande utförare, så vitt jag vet, och blott få icke-statliga aktörer.

Privatisering innebär att tidigare statlig (vari jag räknar både den nationella, regionala och kommunala staten) verksamhet överförs på icke-statliga aktörer. Det innebär att privatiseringen egentligen inte är ett positivt definierat begrepp, utan ett negativt definierat begrepp, dvs definierad genom vad det inte omfattar. Privatisering omfattar därför allt som inte är statligt, vari ingår vinstdrivande bolag, vinstdrivande enskilda firmor, kooperativ, frivilligorganisationer, som kan vara vinstdrivande eller ej, o s v. Privatisering innebär inte konkurrens, eftersom det beror på antalet aktörer och inte deras ägande. Privatisering innebär inte vinstuttag, ty det beror på aktörernas målfunktion.

Vinstdrivande är alla organisationer som är uppbyggda för att skapa så stort överskott som möjligt. I dessa verksamheter är verksamheten ett medel för målet, vinsten. Oftast rör vinsten avkastning på insatt kapital, dvs en verksamhets förmåga att ge vinst i förhållande till använt kapital, dvs det är en kapitalistisk organisation. Men även vinst i form av blott överskott, oaktat insatsen, måste räknas in i vinstdrivande. Vinstdrivande innebär således inte enbart snikna kapitalister som köper fuskpälsar för profiten. Vattenfall är ett statlig profitorienterat bolag som skickar in sin utdelning till statskassan. Familjeföretag sägs ofta ha vinst, inte som mål, utan som medel för deras målfunktion, att överleva till nästa generation.

Konkurrensutsättning innebär att det finns utförare som vill lyssna på beställaren, för att få kontraktet. 1-0 till beställaren.

Privatisering innebär att det finns utförare med olika målfunktion, vilket gör det mer komplicerat för beställaren att bedöma utföraren, då målfunktionen kommer in i beaktandet. 0-0 i den matchen.

Vinstdrivande innebär att målfunktionen är given, vilket förenklar för köparen att bedöma hur utföraren kan tänkas agera. Men beställaren vet att utföraren är sagolikt ointresserad av verksamheten, utan blott bedriver den för att få en så positiv relation som möjligt mellan intäkter och kostnader. Så här får vi nog sätta 0-0 till beställaren.

Således, konkurrensutsättande förefaller vara det fördelaktiga i dessa alternativ. Dock innebär konkurrens att köparen har ett göre med att klara av att se till att den får som den vill. Konkurrens kan ske i många parametrar, vilka kan vara svåra att fånga och lika svåra att vikta, dvs vilka parametrar som är viktiga och vilka som är mindre viktiga. I skolans värld borde det vara skolans förmåga att ge eleverna kunskaper och färdigheter, vilket är oerhört svårt att bedöma, speciellt då dessa kan värderas först ex post, när allt är för sent.

Till detta kommer andra styrformer än ägande och konkurrens. Profession är en sådan styrform som påverkar kvaliteten i utförandet. Kanske professionen är garanten för det goda utförandet, oaktat konkurrens och ägandeform och målfunktion i organisationen? Därför skulle utförandet ske av den organisation som har den högsta graden av profession. Det har varit argumentet för att högskolor inte skall byggas ut då de har svårt att rekrytera de bäst professionella. 

Således kanske skoldebatten i första hand skall avse professionens utrymme i skolan, och inte om skolan köps upp i konkurrens eller bedrivs av privata aktörer eller bedrivs i en organisation som är vinstdriven?

​Den 13 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Naturrätten, den som inte sällan åberopas av de besuttna, säger att människor har av naturen givna rättigheter, som ingen kan ta bort. Händelsevis, säger rättspositivisten spydigt, råkar denna rätt mer omfatta egendomens rättigheter än arbetets rättigheter.

De abrahamitiska religionerna säger att människan får sin värdighet genom gud, vilket är den som har skapat allt och som ytterst står bakom allt. Ibland räknas även den föreställningen in under naturrätt, trots att den baseras på naturens motsats, det gudomliga.

Det gemensamma de har är att vissa rättigheter är oföränderliga, och att försök att förändra dessa, är ett angrepp på något som inte går att angripa, naturen eller guden. Denna oföränderlighet gör att de bägge är totalitära.

Mot det totalitära står det positiva, t ex rättspositivismen. Den hävdar att rättigheter är tillfälliga, de är sociala konstruktioner som finns i samhället för att man, oftast de härskande grupperna och klasserna, funnit dem lämpliga. Det är en pragmatisk syn på rätten. Det innebär att man i allmänhet söker efter sociala orsaker till rätten, men kan också ha rent förnuftsmässiga argumentationer, dock med insikten att det är förnuftet och inte naturen eller gud som satt upp principerna.

’Människan är född fri och med lika värde’ kan man hävda som naturrättare och gudstroende. Positivisten säger att lika värde beror på, varför det inte är absolut. Om en man räddar en flicka från att drunkna, men därmed inte kan rädda en annan flicka, och man finner att den räddande flickan är hans dotter, medan den flickan som drunknade var en okänd flyktings flicka, då har fadern brutit mot normen lika värde eftersom han sannolikt har sett till sin egen dotter före den andra flickan. Således, ’lika värde’ är ingen rätt som alltid tillkommer alla människor, varför den är relativ, dvs situationsanpassad och social.

Rättpositivism är lättare att acceptera då den inte tillgriper flummigheter som är obevisbara antagande, om natur eller gud, och som inte är totalitär, utan som kan och är ständigt utsatt för debatt.

Rättspositivism kan däremot bli ohygglig, då den, om den blott baseras på social acceptans, blott kan säga att dessa specifika rättigheter finns just nu, men kan inte värdera rättigheterna så som de totalitära kan, då deras rättigheter innebär en absolut måttstock. Däremot kan den förnuftsbaserade rätten ha en måttstock, t ex använda Kants kategoriska imperativ som måttstock.

Denna fundering kring rätt kommer från en debattör som hävdade att förbud mot vinst i skolan är en kränkning av egendomsrätten och en expropriering av egendom. Ett aktiebolag organiseras för att ge aktieägarna vinst. När staten nu hotar med vinstförbud, inskränks aktiebolagets rätt, ja, själva fundamentet, varför det är en kränkning av en egendomsrätt, rätten att göra vinst i ett aktiebolag.

Rättspositivisten kan mot det hävda en liknelse. Om jag bjuder in grannen att plocka äpplen i min trädgård, har jag gett honom en rätt. Om jag senare finner att jag behöver äpplena själv, säger jag till grannen att han inte får plocka äpplen. Jag delade ut en rätt och jag tog tillbaka den. Grannen fick en rätt, som jag tog tillbaka. Det är inte en kränkning utan en transaktion. Precis som faktumet att staten gav företag rätt att agera med vinstmotiv på skolans mark, och nu drar tillbaka den rätten.  

Dock skall jag tänka på att om jag är ombytlig i min inbjudan av grannen, kanske han väljer att plocka äpplen hos en annan, som erbjuder högre stabilitet i sitt erbjudande. Det är det som kallas politisk risk. Ju mer ombytlig staten är i sitt agerande, ju mindre villig blir folk att anta erbjudandet, eller så sockras det för att motsvara den politiska risken. Institutionell säkerhet, dvs att regler och lagar och förordningar inte ändras så ofta eller så omfattande, har ett värde i sig, oaktat hur tokiga de kan vara.

Således, blott den som bär på flummiga totalitära idéer kan motsätta sig ett vinstförbud i skolan baserat på rättigheter. Däremot kan man ha andra argument, men de får jag ta upp senare.

​Den 12 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Wästberg, en krönikör i Svenska Dagbladet, skriver en krönika där han visar hur nazismen och kommunismen urskiljer minoriteter och ger sig på dem, med våldsamhet och mord. Det var nödvändiga aktiviteter för att kunna skapa det lyckliga samhället. Totalitarismen kräver sina offer för den oändliga lyckan till alla, eller snarare, till de överlevande. Han varnar för att berättelserna om dessa övergrepp skall förtvina eller förvanskas: ”Historien måste skapas på nytt, omvärderas, omskrivas, eftersom den inte rymmer bestående sanningar utan är utsatt för samtidens erosioner och de förskjutna tidsperspektiv som forskningen belyser.”
https://www.svd.se/a/G3Rn96/totalitarismen-utlovar-lycka-at-alla-sa-snart-de-ovardiga-eliminerats

Det är onekligen sant, det han skriver. Hans berättelse är sann, ty både kommunismen och nazismen väljer ut de ovärdiga, de som hotar evighetslyckan, och ger sig på dem med förintelse, så som nazisterna gav sig på judarna och kommunisterna gav sig på kulakerna.
Men, det är blott en halvsanning, ty han utelämnar två andra förintelser, två andra processer av minoritetsförintelser. Om han gör det av okunnighet eller för att de två andra förintelserna förstör hans historia, vet jag inte. Men, låt mig insinuera att det inte är culpa utan dolus, dvs inte oaktsamhet utan avsiktligt utelämnande från hans sida, ty jag tror att Wästberg har den bildning som möjliggör den insikt som jag nu skall återge.

judendomen är en totalitär världsåskådning, likt nazismen och kommunismen. I judendomen finns en dominerande berättelse, där moses folk intar det förlovade landet, det som jahve gett åt hans folk, där guden bistår med folkförintelse och folkfördrivning, för att ge plats åt moses folk. Det är identiskt med nazismens och kommunismens utpekade av en minoritet som måste förgöras för att lyckoriket skall kunna etableras. judendomen måste därför föras till samma totalitära läror som kommunismen och nazismen, som väljer ut minoriteter som måste förgöras för de överlevandes lycka.

islam är en totalitär världsåskådning, likt nazismen, kommunismen och judendomen. I islam finns en stark berättelse, i deras hadith, om hur muslimerna, ledda av deras gud allah, skall förinta, helst med eld, de som inte är muslimer, och framför allt då bokens folk, dvs judarna. När dagen kommer skall judarna förintas. De kommer då att gömma sig bakom stenar och träd. Men dessa stenar och träd kommer att avslöja för muslimerna att judarna gömt sig bakom dem: ” 'O muslim, o Guds dyrkare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom”. Förutom busken Bocktörnen, som kommer att tiga om att en jude gömmer sig bakom busken. Även här finns således en berättelse om att lyckoriket först kan komma då en minoritet, judarna förgörs. Likt i nazismen, kommunismen, judendomen, finns i islam den totalitära drömmen om ett lyckorike som kommer först sedan en minoritet är mördad.

Wästbergs berättelse är därför blott halvsann, ty den utelämnar två totalitära världsåskådningar, judendomen och islam, som likt kommunismen och nazismen, vill förgöra en minoritet för att skapa lyckoriket.

Men är inte halvsanningen en lögn, eller i alla fall en halvlögn, ty halvlögnen finns till för att dölja ett faktum, judendomens och islams våldsamhet mot minoriteter, och därmed våldets potentialitet hos dess utövare, judar och muslimer? Som om de religiösa totalitära världsåskådningarna skall skyddas från den berättigade kritiken, att de är dödliga hot mot minoriteter, och därför dödliga hot mot en värdig mänsklighet.

Lyss därför alltid uppmärksammat, ty det som sägs kan förvisso vara sant, men blott vara halva sanningen, om ens det, och med ett medvetet utelämnade av den andra delen av sanningen, varför halvsanningen måste kallas halvlögnen.

​Den 11 maj 2022
Sven-Olof Collin
PS Det som ej är värdig stor bokstav, inte ens i början på en mening, försöker jag alltid se till får en liten bokstav. Kanske det irriterar dig vid din läsning, men text är till för att kommunicera och skapa intryck. DS

​Är något som är sant till hälften, men inte berättar hela den sanningen vi känner, sant eller falskt? Idag och imorgon kommer jag att återge två fall, där saker förvisso är sanna, men inte täcker all den sanning vi vet eller tror oss veta, varför jag undrar om en halvsanning överhuvudtaget bör kallas halvsanning och inte halvlögn?

Ebba Busch ställde i en intervju, angående påskkravallerna, då många poliser skadades, frågan: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister?”.

Hon fick löpa gatlopp, medan vi vanliga människor, som Danielsson en gång sade, tänker ’…på sitt grovhuggna vis…’, blir lika överraskade som Busch tycktes bli, när de som äger våldsmonopolet, polisen, blir de skadade, medan de som skall ha vett att agera demokratiskt, är de som skadar.

Skandalen fortsatte emellertid med att SvT, i en sändning på arabiska, översatte hennes ord ’islamist’ med ’muslim’. Nu fick SvT löpa gatlopp.

Visst är det en helt inkorrekt översättning, ty en muslim är en person hängiven islam, medan en islamist är en person som är hängiven islam på ett fundamentalistiskt sätt, dvs följer religionen på ett entydigt regelbaserat sätt, vilket i islams fall, innebär att våld är en acceptabel metod. Således gäller sambandet att alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister, men har det tillgängligt.

Men hur var det egentligen? Vad är sant om de som angrep polisen? Var det islamister?

Den officiella berättelsen, som ursprungligen tycks komma från polisen, men som salufördes starkt av politiker, var att det var gängkriminella som stod för påskupproret. Till detta lägger Busch till uppfattningen att det var religiösa fundamentalister, dvs islamister.

Medan det kan vara sant att det fanns gängkriminella och islamister bland stenkastarna, tycks det inte vara hela sanning, ja, knappt ens halva sanningen.

Vi har sett från fotografier att det är unga män som kastar sten. De kan sannolikt inte korrekt beskrivas som islamister, ty de har sannolikt inte den bildning som krävs för att vara fundamentalister. De har fått höra om religionen, brottstycken, och kanske sett hur andra agerar, och följer det agerandet, speciellt det som rymmer våld, eftersom unga män har starkare benägenhet till våld. De kan sannolikt inte klassificeras som islamister. Däremot kan de vara gängkriminella.

Vad vi inte fått se på bilder, men fått höra av vanligtvis trovärdiga källor, t ex åklagare, är att föräldrar med barn, speciellt mammor, deltog i våldet. Kanske dessa kvinnor är islamister, men jag tror inte att Busch avsåg de våldsamma mammorna och deras barn när hon pratade om islamister.

I tidningarna har rapporterats att de som fångats in av rättvisan, inte har tillhört gängmiljön. Således kanske början på berättelsen, att det var gängkriminella, hade någon sanningshalt, men det tycks inte vara hela berättelsen, ja, inte ens hälften.

Vad vi vet är att varken polisen, eller politikerna, vari ingår Busch, berättade sanningen i sin fulla vidd, att det var unga pojkar, mammor och barn som kastade sten.

Den fulla sanningen passar nämligen inte in i den berättelse man vill ha, att muslimer är som folk i gemen, och att deras världsåskådning, islam, är som vilken trevlig världsåskådning som helst. Man berättar därför om något, som kan vara sant, men som inte är det mest betydelsefulla i den fulla sanningen, nämligen islams våldsamhet, som kan bäras av vanligtvis hyggliga pojkar, mammor och barn. Det är en förbjuden tanke, och den skall hindras att föras fram genom att blott halva sanningen, om ens den, återges.

Men är inte halvsanningen en lögn, eller i alla fall en halvlögn? Ty halvlögnen finns till för att dölja ett faktum, islams våldsamhet och därmed våldets potentialitet hos dess utövare, muslimer.

​Den 10 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idag, den 9:e maj, firar Ryssland segern över nazityskland, och slutet på den stora fosterländska speciella militära operationen (eftersom ordet ’krig’ numer är förbjudet av Ryssland).

Det är otvivelaktigt sant att Sovjet var en avgörande orsak till nazitysklands kapitulation. För det är vi tacksamma.

Men det är lika otvivelaktigt sant att nazityskland gick under, inte p g a Sovjets krig, förlåt, Sovjets speciella militära operation, utan p g a att de allierade öppnade en andra front genom landstigningen vid Normandie, D-dagen den 6 juni 1944. Det var inte de allierades krig, inte Sovjets krig, förlåt, Sovjets speciella militära operation, utan det var två-frontskriget som störtade nazismen.

Det är lika otvivelaktigt sant att folk flydde en masse undan de ryska trupperna, för att undkomma deras våld och deras våldtäkter. Samma flyktingström fanns inte på västfronten, då de allierade, inte på långt när, utövade liknande våld som den sovjetiska krigsmakten utövade.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet därefter ockuperade Östeuropa och etablerade diktaturer, medan de allierade byggde demokratier.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet invaderade Ungern 1956, för att kväsa en begynnande demokratisering.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968, för att kväsa en begynnande demokratisering.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet föregick den tyska Förintelsen med den sovjetiska Holodomor, då Sovjet lät svälta mellan 5-7 miljoner ukrainare till döds 1932-33.

Det är lika otvivelaktigt sant att Andra världskriget började genom att nazityskland 1 september 1939 och Sovjet 17 september 1939 attackerade Polen.

Det är lika otvivelaktigt sant att den polska speciella militära operationer möjliggjordes av Molotov–Ribbentrop-pakten (23 augusti 1939), vilket var en pakt mellan nazityskland och Sovjet, där de i ett hemligt protokoll delade upp Östeuropa.  

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet angrepp Finland 30 november 1939, där den speciella militära operationen avslutades 13 mars 1940 med att Finland tvingades avstå en del av sitt finländska territorium, bl a Karelska Näset.

Det är förvisso otvivelaktigt sant att USA, med olika allierade, förde krig i Afghanistan och Irak i modern tid.

Men det är lika otvivelaktigt sant att Ryssland förde krig, förlåt, förde speciella militära operationer i Afghanistan, Tjetjenien, Transnistrien, Georgien, och Syrien.

Den 9:e maj är otvivelaktigt en skammens dag, då Ryssland firar sin terror, sina speciella militära operationer, sin imperialism. Den som idag mördar ukrainare.

Slava Ukraini!

​Den 9 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Jag vet inte hur jag ska förklara att jag längtar hem, fast jag är hemma”. Så citerar Paulina Neuding en mans motsägelsefulla känsla. (https://www.svd.se/a/rERqva/katarina-barrling-och-cecilia-garme-om-offentlighetens-forbjudna )

Han ser att han är där hemma borde vara, men han upplever inte att han är hemma. Det ögonen ser, upplever inte själen. Hans ögon tycks vara moraliska genom att det de ser, bör vara hemma. Medan hans själ är den som erfar verkligheten, som säger att den inte är hemma.

Vi kan lätt avfärda längtan till ett hem som inte finns mer, som en konservativs vägran att finna sig i Panta Rai, att allt flyter, att allt förändras.

Men är det verkligen en konservativ reaktion?

Idag får man strida för att få sjukvård. Man förväntas undersöka allsköns vårdcentraler, för att kunna välja den som är bäst, hur i all sin dar nu någon icke-medicinskt kunnig skall kunna avgöra det? En valmöjlighetens chimär.

En skola, som tidigare var bland världens bästa, är idag under europeiskt snitt.

Idag breder islam ut sig, och med den, dess fascistiska ådra, senast manifesterad i polismisshandeln, ja, alltså att poliser misshandlades av de muslimska fascisterna.

Som jag skrivit tidigare här, Lukashenkos princip, att yttrandefriheten är underkastad principen om lugn och ro, tillämpas idag i Sverige. En totalitärs stats argument mot yttrandefriheten används idag i Sverige. Demokratin utvecklas inte, utan trycks tillbaka idag.

Jag längtar också hem, men det som borde vara mitt hem, är inte mitt hem. Men det är inte en konservativ längtan tillbaka. Jag jämför inte dagen med gårdagen, som den konservative gör. Jag jämför med vad vi hade kunnat haft utan den borgerliga högersvängen som startade under 80-talet, som gav oss fördyrande och förslummande valmöjligheter, och den normlösa invandringen med muslimer, som gav oss misshandlade poliser och en antidemokratisk våg.

Min längtan är extrapoleringens längtan, en längtan till det som hade kunnat vara. I det som borde vara mitt hem, ligger nu min dröm i aska.

Vi som laborerade med en uppmjukning av sexuella normer, där det var självklart att män och kvinnor tillsammans och nakna duschade efter gymnastiken, får nu se hur samhället accepterat hijaben, ett djupt sexistiskt plagg som är så kulturfrämmande att det inte ens går att säga att vi går tillbaka i tiden, utan vi går ur tiden, till en tid som aldrig funnits, och aldrig borde finnas.

Mitt hem är det socialistiska hemmet, med den starka goda staten och de fria människorna. Idag är det som borde vara mitt hem, på väg att bli ett marknadsgyckel med ofria människor.  

Det är inte den konservatives hemlöshet. Det är den radikales hemlöshet, i en konservativ och marknadsliberal värld.

​Den 8 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vad hade hänt om högpresterande akademiker hade varit administratörer, det som idag kallas chefer, men som gärna ser sig som ledare, kanske för att motivera att få åka på en ledarskapskurs, dvs lekstugan som drivs av konsulter, på en läcker kursgård på landet?
Min generaliserande, men därmed inte allmänna, utsaga är att administratörer är lågpresterande akademiker. För den okunnige eller känslige, så innebär generaliserande att många, men inte alla, uppfyller utsagan.

Eftersom de är lågpresterande erfar de inte konkurrensen mellan administration och de akademiska sysslorna, utbildning och forskning. De fyller därför all sin tid med administration, eller snarare, med mer korrekt dubbeltydigt uttryck, att göra administration. När de väl fyllt sin gärning med att göra administration, kan de hänvisa till den utfyllnaden och med en suck säga att de aldrig tycks få tid till utbildning och forskning.

Att göra administration är förvisso att administrera, dvs att se till att supportsystem för utbildningen och forskningen finns, är effektiva och, inte minst, fungerar. Men för att kunna fylla tiden, för att därmed undgå det akademiska arbetet, utbildning och forskning, så fylls administrationen på med att skapa processer och strukturer som skapar administration, därav termen att göra administration. Det hade väl varit gott och väl om görandet av administration blott hade drabbat de som söker fylla sin tid med administration. Men görandet av administration hade haft svårt att legitimeras och framför allt, hade det inte gett maktens njutning, om görandet inte hade påförts andra, speciellt de som administrationen idealt är tänkt att serva, dvs de som utför det akademiska arbetet, men som i görandet av administration blir de som får serva administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.

En anekdot, Ladokrutinen, får åskådliggöra mitt resonemang. I ett idealt administrativt system som stödjer det akademiska arbetet, rättar akademikern tentan, räknar ner poängen på tentan och utför examinators uppgift, att överföra poängen till ett akademiskt betyg, som läraren skriver på tentan. Därmed är det akademiska arbetet slutfört. Tentan förs därefter över till den stödjande administrationen, där en professionell sekreterare, med erfarenhetens snabbhet och skicklighet, överför betyget till det datorbaserade systemet Ladok, där studentens prestationer arkiveras. Att uppgifterna är korrekt införda granskas av en annan, lika professionell sekreterare, som med sin erfarenhet snabbt och med hög precision kan kontrollera att uppgifterna är korrekt införda.

Att göra administration innebar att förändra detta ideala system till en betungande syssla för läraren. Överföringen av betyget och kontrollen av att överföringen var korrekt skulle inte göra av professionella sekreterare, utan av rättande och examinerande lärare, vars profession är att förmedla och examinera kunskap, inte att stansa betyg. Absurt nog kunde administratörerna kalla denna utökning av lärarens administrativa börda för ’digitalisering’, vilket ju är ett modernt ord som andas rationalisering och t o m effektivisering. Trots att det i realiteten innebar en minskning av arbetsdelningen, dvs lägre grad av specialisering och därför lägre grad av effektivitet.

Görandet av administration innebar att administratörerna genomförde en utbildningsinsats där lärarna tvingades lära sig Ladoksystemet och hur man kodar betyg i systemet, dvs att lära upp lärarna till att bli sekreterare. Man tog således lärarnas tid in anspråk för att de skulle lära sig att överta en del av det administrativa systemets stödjande uppgift. Administratörerna kunde därvid visa på att de genomförde en investering i ’digitalisering’, vilket ju är modernt, men som i realitet var en resursförstörande aktivitet, som tog lärarnas tid, från undervisning till administration, först för att lära sig sköta systemet och sedan till att sköta systemet.

Ladokrutinen innebar därför att administratörerna kunde ägna sig åt att göra administration, först att hålla möten med lärarna där de fick veta om denna nya moderna ’digitalisering’, därefter att utveckla undervisning i systemet som sedan lärarna fick genomgå, och slutligen att, under viss möda, hjälpa lärarna att klara av sin nya uppgift, att vara sekreterare i Ladoksystemet.

Att göra administration innebär således att hitta på saker som kräver administratörens tid, men som förbrukar tid för dem som egentligen skall stödjas av administrationen, ty det är den förbrukningen som visar att administratören gör administration.

Resultatet av att göra administration blir att administratören fyller sin tid med administration, men också att lärarnas tid förbrukas av att administrera, varför antingen att läraren får mindre tid till undervisning och forskning, eller att den får ta av sin lediga tid, av sin familjs tid, till att realisera administratörernas behov att göra administration.

Om administratören hade varit en framgångsrik akademiker, hade den valt arbetsdelningens rationalisering, ty en akademiker vill, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, att akademikerna ägnar sig åt de akademiska uppgifterna, att undervisa och forska, varför de hade sett till, med ett enda beslut, att administrationen hade understött akademikern i sitt arbete genom att administrativa uppgifter som kan uppkomma, t ex kodning av betyg, överförs och utförs av en professionell administration. Den hade sagt, och beslutat med självklarhet, att när betyget är satt, har läraren gjort sitt arbete. Resten av det nödvändiga arbetet skall utföras av administrationen. Läraren sätts aldrig av en framgångsrik akademiker i skolbänken för att utveckla sina administrativa förmågor, utan sätts på skolbänken för att utvecklas som lärare och forskare.

Detta görande av administration, som drivs på av föga framgångsrika akademiker, kan finna stöd i lärarkåren. Av lika föga framgångsrika akademiker. Ty de ser gärna att de kan få komma från de mer betungande uppgifterna som lärare och forskare, för att göra administration, att sitta på sitt kontor och i stället för att möta studenters tuffa frågor eller regressionsanalysens svårigheter, under lugn och ro, sitta och stansa betyg. Därefter kan de gå ut i kafferummet och, precis som administratörerna, sucka över hur hårt de arbetar. Trots att de faktiskt inte utfört sitt arbete, att vara lärare och forskare. I kafferummet får de medkännande suckar från de som förorsakat det hela, administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.

Så görs administration av de föga framgångsrika. Det är inte de mediokras paradis. Det är de lågpresterandes paradis. Där de ser ut att vara högpresterande, underbyggt av deras suckar.

​Den 7 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Påskkravallerna var när muslimska fascister stormade mot en person som ville demonstrera den muslimska våldsamheten genom att bränna koranen. Medan några hävdade att deras våldsamhet var ett angrepp på yttrandefriheten, var det överraskande många som hävdade att det borde vara förbjudet att bränna böcker. Essensen i hans demonstration, den muslimska våldsamheten som ligger lagrad i islam, undvek många.

​Landshövdingen i Örebro uttalade sig gillande över polisens nej till fortsatta demonstrationer mot islam genom koranbränningar: ”När upprorsmakaren sökte nytt tillstånd för att provocera våra lagar och vårt sätt att leva kunde polisen säga nej. Vi tackar för det. Våra grundlagar och rättigheter är inte tänkt att användas i våldets syften utan i fredens.” Ja, så sade faktiskt en landshövding, en lokal representant för staten, i Sverige 2022. Men det var det ju inte den som sökte demonstrationstillstånd som stod för våldet och de fascistiska krafter som ville hindra demonstrationen med våld, och, som jag tidigare skrivit på denna blogg, hänvisning till lugn och ro är ett Lukanshenko-argument, dvs ett argument som tillhör totalitära staters argument mot demonstrationsfriheten. Landshövdingen, som genom att vara kristen, tillhör samma kulturgrund som islam, den semitiska totalitär religionsströmningen, gör sig blind för det som skapar våldet.

Några dagar senare hälsade Magdalena Andersson till alla muslimer, när de avslutade ramadan med sin stora fest. Några få uppmärksammade att hon inte hade gjort samma hälsning till judarna, när deras traditionella påsk avhölls. Ej heller hälsade hon alla kristna vid deras påskhögtid. En tydlig diskriminering som görs till muslimernas fördel.

Ungefär samtidigt kölhalades ett lekland, dvs en plats med installationer för barns lek, för att ha höjt priset till dagarna då ramadan avslutades. Det hävdades vara uttryck för diskriminering gentemot muslimer. Men VD:n för företaget beskrev höjningen som en höjning man alltid gör när efterfrågan ökar, för att anpassa priset till efterfrågan.

Den 3 april bekantgjordes att Trelleborgs kommun inte får lov att ha en regel som kräver att man tar folk i hand när man hälsar. Förvaltningsdomstolen fastslog att muslimska mäns rätt att inte ta kvinnor i hand, grundat i islams tro att män blir orena, övertrumfar den svenska jämställdheten, som säger att alla är lika, man som kvinna, och skall behandlas utan att könet beaktas.

Det tycks finnas många indikationer på att islam, denna totalitära vidskeplighet, vinner mark. Det ser ut som att islam breder ut sig.

Mitt hus i Ligurien, där jag skriver detta, kan visa sig vara en god investering för ett liv i anständighet.

Dock finns några undantag, bägge med grund i Säkerhetspolisen. De föreslog utvisning av imamer, med hänvisning till att de ägnade sig åt samhällsomstörtande aktivitet. Den 5 maj kom nyheten att Säkerhetspolisen har lyckats förmå Skolinspektionen att stänga två muslimska skolor, med argumentet att det finns risk för sk radikalisering.

Civilsamhället, det politiska samhället och det offentliga samhället, gömmer sig alla undan den muslimska fascismen och våldsamheten, och t o m bejakar, inte våldsamheten, men ideologin, medan den repressiva delen av Sverige, SÄPO, är den enda plats för ett tydligt motstånd mot utbredningen av islam. Statens yttersta arm tycks göra sitt jobb, medan resten deltar i att nedmontera det demokratiska, fria Sverige.  

​Den 6 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Novus, ett företag som mäter opinion, ställde frågan ”Om Sverige invaderades av en utländsk makt, skulle du vara beredd att aktivt försvara dig och Sverige?” Jag vet inte svarsalternativen, men av rapporteringen att döma, var de sannolikt dikotoma, dvs ett ja och nej.

Från olika källor har jag fått fram följande svarsutfall. De mellan 18-29 år är till 44% beredda, för 65-79 år är det 64%, medan för hela svarsgruppen gällde 60%. Det skiljer sig mellan könen, där 74% av männen och 45% av kvinnorna är beredda. Politiskt anges beredskap hos 73% av Sverigedemokrater, 65% Moderater, 58% Liberalerna och Centern, 56% Vänsterpartiet och Miljöpartiet, 55% Socialdemokrater.

Frågan är vad dessa siffror säger.

Det första jag ser, är att jag hade underkänt frågan om mina studenter hade föreslagit den, ty den rymmer två olika frågor i en fråga. Frågan ’skulle du vara beredd att aktivt försvara dig och Sverige’ rymmer frågan 1.) ’skulle du vara beredd att aktivt försvara dig?’ och frågan 2.) ’skulle du vara beredd att aktivt försvara Sverige?’ När de svarat, vilken fråga har de svarat på? Hur svarar den som bara vill försvara sig själv, men inte den abstrakta nationen? Hur svarar den som inte bryr sig om sig själv, men som vill försvara nationen?   

Ser man bara på svarssiffrorna, kan man ifrågasätta om den politiska fördelningen egentligen säger något annat än att högern attraherar mer män, och därför får högre siffror, medan vänstern attraherar mer kvinnor, och därför får lägre. Partisiffrorna skulle därför mer återspegla könens försvarsvilja, än de politiska attitydernas försvarsvilja.

Åldersskillnaderna kanske pekar på ett grundläggande problem med denna attitydundersökning. Är det egentligen möjligt att förutsäga stridsvillighet i en befolkning? Det är världens enklaste sak att säga att man är villig att ge sitt liv för sitt land, när ens största fara i livet består i att köra bil till jobbet, om man ens har arbete. De som kan löpa risken att få försvara med vapen, dvs de unga mellan 18-29, har en högre tveksamhet inför försvaret, än den som sannolikt inte kommer i fråga om att försvara Sverige, dvs de som är pensionärer. Det kan förvisso också vara så, att de äldre har gjort värnplikten, och därför har levt med försvarsplikten, medan de yngre inte känner till den.

Kvinnor har inte behövt vara i stridslinjen med vapen, och borde då, likt de gamla som inte heller kommer i stridslinjen, förväntas vara positiva till försvar. Trots det är de mindre stridsvilliga. Kanske för att de inte tränats och vant sig vid att vara stridsberedd. Eller så väljer kvinnorna det enkla, till synes goda svaret, att vara värnare av liv och inte delta i strid, trots att det handlar om dem och deras land. I dag kan det vara än enklare att inte vara beredd att strida då det är kvinnor och barn som får lämna det livsfarliga kriget i Ukraina. Således, kanske oviljan hos kvinnorna är djupt egoistisk?

Jag tror att frågan är meningslös, varför svaren inte säger någonting av värde. Vi förfasas alla över hur tyskarna behandlade judarna under 30-talet. Vilket svar skulle vi få om vi frågar människor idag: Skulle du, om du bott i Tyskland under 30-talet, ha A.) deltagit i förföljelsen av judar, B.) varit likgiltig eller C.) motarbetat förföljelsen? Vi vet att flertalet agerade enligt B, många enligt A och ytterst få enligt C. Ändock tror jag de flesta idag skulle svarat C, trots att vi har empiriskt grundad förmodan att tro att det inte är det sannolika agerandet.

Till detta kan vi addera de tester som gjorts på människors vilja att följa auktoriteter, vilket visat att människan är mycket tjänstvillig i att följa auktoriteter, vilket onekligen visade sig i nazityskland. Skulle Sverige komma under hot och skulle politiker, kung och popartister uttala sig för ett försvar, då skulle försvarsviljan sannolikt vara hög.

Därför anser jag att detta blogginlägg har varit meningslöst, ty det rör sig kring en meningslöshet, en attitydundersökning som inte mäter det som var avsikten.

Du skulle därför ha gjort något mer meningsfullt än läst till hit.

​Den 4 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Polisen backade tillbaka inför de muslimska fascisternas våld vid påskkravallerna. De har fått kritik för det, då det hävdas att det är orimligt att den som har våldsmonopol drar sig tillbaka inför våldet. Då har de ju inte våldsmonopol.

Kanske detta inte är ett tecken på avsaknad av våldsmonopol, utan istället visar på våldsmonopolets tradition, och att den traditionen nu är på väg att brytas p g a den muslimska fascismen?

​Polisen har sällan manifesterat sitt våldsmonopol genom att utöva det i våldsam handling. Om saker kan lösas utan våld, är det att föredra, speciellt i en fredlig konsensuskultur som den svenska. Därför kan polisen te sig passiv. Samtidigt gäller att polisen sällan har behövt använda större våld. Också det förklarar deras passivitet.
 
Vi har förvisso haft kravaller, t ex då Sydafrika skulle spela tennis i Båstad och då träden skulle fällas i Stockholm. Men kravallerna innebar inte att demonstranterna tillgrep grovt våld. Blott några enstaka gånger, som i Göteborg då miljöfascister röjde runt, tillgreps våld, med en skottskadad demonstrant som resultat. Därför har det relativt passiva sättet att uttrycka våldsmonopolet lyckats. Ett starkt våldsmonopol är ju onekligen det som aldrig behöver visa sitt våld, utan som lyckas få respekt för sitt monopol, utan att tillgripa det. Likt ett starkt försvar, som aldrig behöver användas, för att försvara landet.
 
Men, allt förändras. Sverige har förändrats genom att inte längre bebos av fredliga svenskar, utan även med muslimer, där givetvis flertalet är fredliga, men som ändock bär muslimernas närhet till våld i sig, uttryckt som kravet att alla skall följa islams påbud, det som de kallar att respektera islam.
 
Därför!
 
Precis som vi idag omvärderar Ryssland, och bör vara villiga att ge upp vår förhoppning om ett fredligt, icke-imperialistiskt Ryssland, får vi omvärdera det svenska sättet att genom passivitet manifestera våldsmonopolet. Inför den muslimska våldsamheten, där muslimerna inte erfar våldsmonopolet, får polisen ändra sin strategi och mer aktivt demonstrera sitt våldsmonopol. Det innebär inte att polisen skjuter folk, men det måste innebära att polisen inte tar ett steg tillbaka, utan ett steg fram, med tårgas, vattenkanoner och batonger.
 
Vi går ett mer våldsamt Sverige till mötes, då jag inte tror att muslimerna kommer att assimileras så att de uppfattar det passiva sättet att uttrycka våldsmonopolet. Våldet ligger inbäddat i islam och den muslimska kulturen. Så länge den får utrymme och inte mals ner, så som vi en gång lyckades mala ner den kristna kulturen, så länge måste polisen med aktivitet demonstrera sitt våldsmonopol.
 
Den 3 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Flaubert lär ha sagt att ’allt som behövs för bildning är ett gott minne’. Och därmed har jag visat min bildning, ty jag är ganska säker på att jag minns rätt, att Flaubert har sagt något i denna stil. Ja, jag är inte så gammaldags bildad, där minnet inte accepterades som i mitt fall, approximativt, utan då minnet skulle vara exakt. Som Flaubert hävdade i sitt postumt publicerade verk ’Lexikon över vedertagna åsikter’.

Men nej! Flaubert har fel. Eller, han har rätt, men blott i ett visst sammanhang. Blott i det tama, sterila sammanhang där bildning är förmågan att minnas och att återge fakta och utsagor.

Men bildning är ett ord med aktivitet, med rörelse. Det är något som bildas, som omformas, som ständigt rör sig, som ständigt förändras. Det är inte något statiskt, fast, som finns eller inte finns. Bildning är den ständiga rörelsen av tillblivelse, av formning.

Keramikern sitter med sin lerklump på drejskivan. Det är fakta. Men inget sker. Blott när keramikern låter lerklumpen rotera genom drejskivans rörelse, och för sina händer till lerklumpen, där leran, drejskivans roterande rörelse och keramikerns händer i formerande interaktion, bildas krukan. Bildning är tillblivelsen av krukan, som kräver leran och rörelsen, men också keramikerns förmåga att interagera med leran och dess rörelse.

Bildning är förmågan att använda och forma materialet, t ex Flauberts utsaga om bildning.

Akademisk utbildning borde vara att lära ut förmåga till bildning. En akademiskt utbildad person är en person som själv kan bilda sig, en människa i ständig tillblivelse. En bildad människa.

Som jag skrev ovan, bildning förutsätter material. I akademisk utbildning ges det materialet i huvudsak på de inledande betygen i ett ämne. I företagsekonomi, som är mitt ämne, lär sig studenten om kostnader, budgetar, redovisning. På de högre nivåerna lär sig studenten använda dessa begrepp genom kritisk reflektion kring dem, när de kan användas, närde är obsoleta, och även hur de kan utvecklas. Det är först genom den kritiska reflektionen som studenten manifesterar sig som en bildad ekonom.

Bildning är därför både existentiellt och oerhört praktiskt.

​Den 2 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Den ena bilden hittade jag på internet. Den andra fick jag av en bekant.
  
Den ena bilden visar Magdalena Andersson som går i centrala Stockholm. På luftigt avstånd går några personer, där man inte behöver mycket konspiratorisk fantasi för att tro att minst en av dem är säkerhetsvakt. Sannolikt mannen till höger. Kvinnan till höger är någon form av vakt. Men det är mycket luft mellan dem. Det ger ett ledigt intryck, om än, med vakter.

Den andra bilden visar Magdalena Andersson i ett utanförskapsområde efter påskkravallerna. Tätt kring henne finns en mur av poliser. Det finns knappt någon lucka mellan poliserna. Det ger ett intryck av starkt skydd.

I utanförskapsområdet där Magda är, kanske det är som i Fittja (Värdshusvägen), där 51,76% röstande på Socialdemokraterna vid valet 2018. Murbilden visar således Magda bland sina väljare. Stadsdelen där Magda går luftigt, hade vid valet 2018 11,9% socialdemokrater. Hon går således ledigt i ett område där hon saknar väljare.

Det måste vara en underlig känsla för en politiker, att behöva ha en mur av poliser när man är bland sina väljare, men en luftig, aningen hemligt skydd, när man inte är bland sina väljare.

För en socialdemokrat borde det leda till en allvarlig tankeställare om tillståndet hos sina väljare och sin politik.

• Om man måste skydda sig från sina väljare, är det de väljare man vill ha?
• Om man måste skydda sig från sina väljare, vad säger det om politiken som attraherar dem?

Socialdemokraterna kommer från folkrörelserna. I nykterhetsloger tog man sig an alkoholismen och tränade varandra att avhålla sig från sprit. I den fackliga och politiska delen genomförde man bildningscirklar, där man läste och diskuterade och bildade sig, det som kallades att skola sig.

Socialdemokratin bör ta på sig samma skolningsarbete, för att assimilera sina väljare till Sverige och socialdemokratin, där man knyter näven i fickan men inte kastar sten, där man bär sin trosuppfattning i hjärtat och inte på håret, där religionen, om man överhuvudtaget äger en sådan, har man hemma, och kanske någon enstaka gång i ett tempel.

Socialdemokratin måste skola en del av sin väljarskara till att bli demokratiska svenskar.
Först då kan partiets ordförande gå med mer luft bland sina väljare.

Den 1 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Riksdagen beslöt för några månader sedan att alla katter i Sverige skall registreras. Den 27 april fortsatte Riksdagen sin iver att registrera djur, genom att besluta att begära hos regeringen att alla människor i Sverige skall registreras. Det skall ske genom en folkräkning. 

Från den politiska mitten ut till höger har kravet på folkräkning ställts, speciellt mot bakgrund att det idag anses finnas många människor i Sverige som saknar rätten att vara i landet. För att möjliggöra utvisning, men även som planerings- och kontrollunderlag för staten, behövs en god kunskap om individerna i landet.

De som kallas vänster, dvs V, S, Mp och C, motsätter sig folkräkningen, då resursförbrukningen inte står i paritet med nyttan.

När frågan var upp på Riksdagens bord, gjorde riksdagsledamöterna det som är den ytterst uttrycket för deras arbete, de röstade. Förslaget godtogs, med en rösts övervikt. Den rösten kom från Ibrahim Baylan, som är socialdemokrat. Men hans Ja, var inte ett uttryck för hans personliga vilja till folkräkning, utan p g a att han tryckte på fel knapp. Han gjorde ett misstag.

Det finns massor av roliga videos på Youtube under rubriken: You had one job.  ( t ex https://www.youtube.com/watch?v=ZE3ykwy12Pg ) Det är förvisso mänskligt att fela, men om ditt arbete är att måla STOP vid en vägkorsning, kanske felandet att måla SPOT inte anses som mänskligt utan helt oacceptabelt, och du får söka nytt arbete.

Frågan är om Baylans misstag skall anses vara uttryck för det mänskliga felandet eller för inkompetens eller för visad likgiltighet gentemot sitt arbete.

Röstningar kan ibland vara komplicerade procedurer med propositionsordningar där olika förslag ställs mot varandra. En hel del tid ägnades i min ungdoms folkrörelse, SSU, åt att lära ut mötesteknik, där just propositionsordningar var en komplicerad procedur. Men samtidigt lärdes också ut att rösten var det högsta, det förnämsta uttrycket för demokratin.  

Om Baylan inte karar av att rösta, då är han inte lämplig i ett organ där rösten är det viktigaste. Zlatan beundras inte för sin fotbollsteknik, utan för att den tekniken omsätts till mål. Ytterst är målgörandet det som motiverar vår beundran av Zlatan.

Men samtidigt måste vi vara beredda att i tusentals röstningar, kan huvudet vara frikopplat en sekund, och fingret trycker på fel knapp. Det är mänskligt att begå misstag. Ett misstag gör inte en sommar.

Men!

Om man har som sin viktigaste uppgift att rösta, och man röstar fel, då visar man respekt mot sin uppgift genom att tydligt och klart erkänna sitt misstag och be om ursäkt. Något annat är helt otänkbart. Den professionella säger: ”Jag gjorde fel. Jag ber om ursäkt.”

Baylan har inte gjort tydligt och klart att han gjorde fel. Och än värre, han har inte, tydligt och klart, bett om ursäkt. Han visar därmed en brist på respekt mot sin uppgift, att vara förmögen att rösta.

Det är mänskligt att begå misstag, men det är brist på respekt mot sitt uppdrag att inte medge misstaget och be om ursäkt för misstaget.

Därför får Baylan en ömsesidighet från mig. Baylan har gett oss sin brist på respekt. Därför ger jag tillbaka samma brist på respekt. Jag saknar respekt för Baylan.

Den 30 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Räntorna stiger. Det innebär att de tungt belånade hushållen får betala mer för de pengar de lånat. Det borde också innebära att ränteavdragen ökar, dvs staten får in mindre skatter.

Trist, trist. Det gnys och gnälls överallt.

Men den enes kostnad, den andres intäkt. Räntorna på bankmedel borde komma efter, varför de som avstår sin konsumtion genom att låna in pengar till bankerna, får nu mer i börsen. Samtidigt får staten mer pengar genom att räntor är skattepliktiga.

Gott, gott, för de som sparar.

Men!

Glöm inte bort inflationen. Idag lär den vara på 6%.

Stackars bankinlånare. Den lägger in 100000 kronor på banken i början av året. I slutet av året står där fortfarande 100000 kronor på kontot, och den har kanske fått 2% ränta, dvs intäkt på 2000 kronor. Men köpkraften i de 100000 kronorna är nu 94000, dvs 6000 kronor mindre. Bankinlånaren har det året förlorat 4000 kronor.

Den gnällande låntagaren har erfarit samma sak, men tvärtom. Den får kanske betala 3% i ränta, dvs 3000 kronor, men å andra sidan behöver den bara 94000 kronor i köpkraft för att amortera lånet i slutet av året. Låntagaren är på plus 3000 kronor vid årets slut.

Men, säger du, inflationen äter ju också på lönens köpkraft. Förvisso sant, men inflationen slår lika på låntagare som långivare, varför det är egalt.

Således, panikstämningen är blott från de som vill ha mer och mer och mer.

Fortfarande gäller:
Låna, och dig skall vara givet!
Spara, och du får inte ens ett tack för din välgörenhet.

Den 29 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin