​Partiledaren för Sverigedemokraterna, Åkesson, skrev på twitter ” ”Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning. ”

Han bemöttes med en storm av avsky och det som numer kallas hat. Morgan Johansson, socialdemokrat (sic!), tillika migrationsminister i regeringen, skriver ” Ränderna går aldrig ur. SD är och förblir ett tvättäkta rasistiskt parti”. Centerpartiets ordförande skriver ”Människor på flykt som ’kulturell belastning’”. Sabuni, liberalernas ordförande, skriver  ”Hätska utfall mot invandrare på Twitter är ovärdigt en partiledare för ett riksdagsparti.”
Det är inte svårt att höra ekot från bruna och svarta tider, då befolkningsgrupper var så främmande fåglar att de var skuld till allt elände och snart skulle gå upp i rök.

Men det är like enkelt att se dagens verklighet, som inrymmer könsseparerade bad, oskuldshetstester, månggifte, skamkulturer, inlåsta tonårsflickor, kvinnor som döljer sitt hår för att inte förleda männen, antisemitism och klansamhälle. Samtliga dessa är kulturella yttringar, och de finns här till största del p g a invandrarna från islamitiska kulturer. Dessa kulturyttringar är ytterst främmande, ja de är direkt fientliga mot den svenska kulturen.

Medan de rättrogna i partierna, kanske främst de partiaktiva, ser det bruna i hans utsaga, tror jag mången, inte bara Sverigedemokrater, ser det som Åkessons utsaga andas, att det finns kulturhot i Sverige, som sannerligen inte avser vad vi kallar en brun kaka, utan som drabbar människor, inte mints kvinnor, mycket hårt.

De fördömande politikernas fördömande riskerar att fördöma de som inte ser det bruna, utan som ser hotet mot den svenska kulturen. Kanske framför ser de att de framträdande politikerna döljer en stor problematik genom sitt fördömande av hans utsaga.

Dessa politiker hade kunnat vara aningen mer sofistikerade och samtidigt säga två saker. Vi har kulturella hot, som vi skall bekämpa med alla våra medel. Det är emellertid fel att generalisera dessa kulturhot till alla invandrare. Kulturhoten är inte skäl att minska invandringen. Däremot är kulturhoten skäl att 1.) ha en stark svensk kultur som försvaras, t ex genom att slå ner hårt och obönhörligt mot t ex könsseparerade bad, och 2.) ha stark integration, där envar invandrare tydligt och klart inser vilken frihetlig kultur vi har, och att vi aldrig ger upp den, sedan må deras gudar och historia säga vad de vill.

Det är inte svårt att ha två argument samtidigt. Ändock stormar partiledarna mot Åkeson. Det innebär att de samtidigt brunsmetar de som erfar kulturhotet. Det innebär att de indirekt legitimerar det som jag angett ovan som kulturhot. De hade kunnat vrida Åkessons utsaga ur hans hand, genom att ha två argument. Men genom sin ensidighet spelar de Åkessons spel. De spelar Åkesson i händerna. Hans bild är den som råder. Antigen är den giltig eller så är den ogiltig.

Detta är den statiska dialektikens förbannelse. Den som är så tydlig i rasismen och dess motpol, antirasismen. Antirasismen som tar till sig rasismen genom att acceptera rasismens utgångspunkt, att det finns raser, svarta och inte minst vita. Likadant i hatet mot Åkesson, Kulturhot bemöts med motsatsen, antikulturhot.

Men i rasismens fall finns icke-rasismen, som inte accepterar utgångspunkten i rasens relevans. I kulturhotet finns den starka svenska kulturen, som skall stå emot det invandrade kulturhotet genom att ta en kulturell strid, inte en strid mot invandrare.

Partiledarna skapar en polarisering som knyts till befolkningsgrupper, inte till kultur. Den polariseringen riskerar polarisering och kanske strid mellan befolkningsgrupper, istället för en kulturstrid.

Strunta i hudfärgen, i individers ursprung. Ta strid för solidaritet, jämlikhet, jämställdhet, frihet. Utan att det minsta darra på manschetten.

​Den 24 februari 2021
Sven-Olof Collin 

​Universitets- och högskolerådet (UHR) har kommit fram till att antalet lärarstudenter skulle falla om man höjde kravet på deras specialämne, de ämnen de skall undervisa i, från dagens E, dvs lägsta graden av godkänt, till C, vilket är bra nära ett väl godkänt betyg. Skulle man öka kraven tror UHR att andelen studenter från hem med högutbildade skulle öka och andelen kvinnor skulle öka. Nedgången av antalet studenter skulle medföra att en mängd lärarutbildningar skulle behöva stänga. Den brist på lärare som man redan tidigare har prognosticerat, kommer att bli än värre.
(https://www.svd.se/hojda-krav-skulle-ge-storre-lararbrist)

Det är en mörk vild som UHR tecknar, som skulle uppstå vid höjda krav för inträde på lärarutbildningen.

Finland har alltid framhållits som Sveriges motsats när det gäller både skolan och lärarutbildningen. I Finland är det meriterande att ha blivit antagen till lärarutbildningen, då antagningskraven är mycket höga. Det innebär att man nödvändigtvis inte vill bli lärare för att söka till utbildningen, då genomgången utbildning är ett tecken på stor förmåga som kan användas utanför skolans värld, i konkurrens om andra jobb.

I artikeln länkad ovan, citeras Liberalernas skolpolitiska talesperson, Roger Haddad, som säger: ”…om man tidigt signalerar ett krav på ”C” kommer man att locka till sig de studenter som är motiverade och verkligen vill gå den här tunga och långa utbildningen.”

Det är ett mer dynamiskt perspektiv Liberalerna anlägger. Deras tro och förhoppning är att de sökande kommer att förändras. UHR tycks däremot se statiskt på sökande, där det idag finns en given uppsättning sökande, där en del av dessa tappas bort när kraven ökar. Kanske de blott sett att kvinnor och ungdomar från högutbildade hem har de högre betygen, varför det är de som kommer att dominera utbildningen.

Det dynamiska perspektivet innebär däremot att man tror att sökandegruppen kommer att förändras. Förvisso kommer sökande med högre betyg att dominera, vilket ju är avsikten. Men precis som talespersonen säger, kanske gruppen av sökande förändras. Dock kan man fråga, vilken grund har man för tron att sökande kommer att förändras?

Idag anser vi att vi vet att utbildningen är mycket dålig, både till sitt innehåll, och i sin förmåga att betygssätta studenters prestation. En godkänd ämneslärare i Engelska, behöver inte alls vara mycket kunnig i Engelska. De som önskar en meriterande utbildning som ger god kunskap, söker sig därför inte till lärarutbildningen. Skulle däremot kraven vara mycket höga, både i antagningen OCH i utbildningen, skulle de som vill ha den meriteringen som det innebär att bli antagen och att klara utbildningen, söka sig till utbildningen.

Problemet med den dynamiska synen är att den just förutsätter dessa två krav, hårda antagningskrav samt krävande utbildning. Det räcker således inte med att öka antagningskraven, utan samtidigt måste också utbildningen förändras, till en meriterande utbildning.

Således, en ökning av kraven måste följas av en oerhörd reformering av lärarutbildningen.

​Den 23 februari 2021
Sven-Olof Collin 

​Det finns två fakta som man kan ställa mot varandra. Svenska staten ger 20 miljoner kronor till Sveriges Kommuner och Regioner, för att de skall stärka arbetet mot hedersförtryck, som mestadels drabbar unga kvinnor i utanförskapsområden. Exakt samtidigt spenderas miljarder på de sk ensamkommande, företrädesvis pojkar, som sökt sig till Sverige som ekonomiska flyktingar, och därför inte fått asyl. Ett lagförslag har slungats runt, som innebär att de mycket mildare krav, som inte rör den politiska asylrätten, skall mildras för dem. Allt för att dessa ca 9000 pojkar skall få stanna i Sverige.
Förvisso satsas det mer pengar mot hedersvåld genom kommunernas enskilda åtgärder. Men satsningen mot hedersvåld befinner sig oerhört långt ifrån den satsning som staten gör på de ensamkommande pojkarna.

Det är en skriande skillnad i prioritering mellan dessa grupper, om man ser till pengar som satsas på grupperna av unga flickor och unga pojkar. Flickorna är boende i Sverige, och kanske t o m medborgare. Pojkarna har formellt sett inte rätt att vara i Sverige, utan lever här p g a en diskriminerande särlagstiftning.

Gruppen av flickor är oerhört utsatta, där de angrips i sina egna hem. Ja, läs detta noga: I SINA EGNA HEM! Där är de underkastade en kultur som är så primitiv att den är lika svår att förstå som Förintelsen. Den är ren och skär ondska.

Gruppen av pojkar består av individer som genom sin styrka och andra resurser, lyckats ta sig från det djupaste av Afrika och Mellanöstern, till Sverige, och där lyckats med alla formaliteter som krävdes för att få en plats bland de priviligierade.

Gruppen av flickor har hamnat i sin utsatta position genom att födas in i den. I den mån de ensamkommande är utsatta, beror det på att de utsatt sig för situationen genom att fly.

Varför finns det ett så starkt stöd och en så stor spendervilja för pojkar, som inte är landets invånare och som själva satt sig i situationen, medan man nästan vänder ryggen till flickorna, som är landets invånare, och som är helt oskyldiga till sin situation?

Regeringen, som så tydligt prioriterar pojkar framför flickor, säger sig själv vara feministisk. Man skulle då förvänta sig att miljarderna trillade ner på flickorna, medan pojkarna fick 20 miljoner för att betala biljetten hem. Men den feministiska regeringen prioriterar överraskande nog, precis tvärtom. Pojkarna framför flickorna.

Är den ’feministiska’ regeringen styrd av en farlig syra av anti-rasism och inverterad islamofobi?

Pojkarna kommer från utlandet, som flyktingar, förvisso ekonomiska sådana, men ändock flyktingar. Många har mörkare hudfärg. I anti-rasismens rasistiska värdering av hudfärg, ger regeringen pojkarna ett plus.

Regeringen, med de forna stormarna av totalitära ideologier, socialdemokraterna, vill ogärna attackera islam, ja, man har t o m sagt att man aldrig kommer att kritisera islam. Hederskulturen finns förvisso i andra abrahamitiska religioner, men just för dagen är den mest uttalad i kulturer som penetreras av islam. Det är därför tveeggat att ge sig på hederskulturen, då det riskerar att se ut som om man attackerar islam. Därför är det en het potatis som man gärna vänder ryggen till.

Oaktat skälen så är det paradoxalt att en regering, som hävdar sig vara feministisk, vänder ryggen åt flickorna, och en regering som har ett parti som en gång i tiden stolt sade:” Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. ” De som idag strider i Riksdagen för sina kelgrisar och priviligierade pojkar.

​Den 22 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag hörde en person säga, angående Socialdemokraternas förslag till landstingets budget: ”Detta är inte en budget för en vit man.”

Jag skakade till. En skakning som dröjt sig kvar, som fortfarande sitter i min själ.

Ja, jag hörde rätt. En person som utger sig för att vara socialdemokrat, befinner sig i ett rasistiskt sammanhang, ett sammanhang som hon erkänner, ja, t o m bejakar, då uttrycket, ’inte en vit mans budget’, var det främsta sätt hon kunde beskriva budgetförslaget.

Så har således rasismen i Sverige penetrerat samhället, att ett parti, som alltid varit fri från rasism, nu bär rasismen. Inte i ytterkanten. Inte som en förvildad främlingskritisk persons virriga uttalande. Utan som en högt placerad socialdemokrats utsaga.

Den rasism hon företräder är den som etablerat sig i den grupp som kallas vänstern. Där odlas en rasism, kraftfullt förstärkt och uppburen av uttrycket intersektionalitet och dess identitetspolitik, där individer utgörs av, och erhåller värde från specifika karakteristiska.

Detta är det som kallas antirasism, och som utgör motsatsen till rasism. Det göt det identiskt med rasismen då den definierar sig på samma kategori, rasism. Det är därför antirasister kan prata om vita privilegier, som om privilegier är hänförliga till hudfärgen. Men de hänför det till hudfärgen, och blir på så sätt identiska med rasisterna. Skillnaden är blott det värde de sätter till privilegierna. Men bägge grundar dem i hudfärgen, dvs de är bägge rasister.

Därför behöver vi en annan term för den position som tidigare var Socialdemokraternas, där man tätt följde Martin Luther King i hans tal, att en individ avgörs av sitt agerande och inte av sin hudfärg. Kanske den forna socialdemokratiska positionen, den som grundar tanken på jämlikhet, kan vara icke-rasist. Genom ordet icke i icke-rasist, skapar man en motsägelse till rasismen som sammanhang, och tar därmed ställning mot både rasister och antirasister, och står utanför den kategorisering som rasismen skapar.

Att diskutera en enskild term kan förefalla futilt. Men termen ingår i en strömning som pekar på något större. Tidigare fanns vänster- och höger-skalan. Till vänster fanns tilltron till staten och kollektiva lösningar, till höger en tilltro till marknaden och privata lösningar. Bägge var dock fokuserade på individen, ty det var för den individuella friheten som bägge kämpade.

Medan högern fått en gökunge hos sig, Sverigedemokraterna, med vissa kollektivistiska inslag, som egentligen är rättmätigt ty kollektivet Nationen, är ju en högeridè, så har vänstern kollapsat. Där finns idag antirasister, dvs rasister. Där finns feminister som kämpar för fler kvinnor i styrelserna, men inte fler män i barnstugorna.

Därför bör de som tidigare kallade sig vänster, överge vänster-högerskalan, på det att de inte odlar rasismen. De får hävda att de står utanför den skalan.

Eller så är alternativet att idogt stå på sig som vänster och hävda att de som kallas vänster, är höger.

​Den 21 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Herr Unken är inbiten rasist och antisemit. I långa utläggningar förklarar han varför det var synnerligen bra med den gula stjärnan. Det innebar att alla judar kunde inse vem som var broder och syster. Och att alla som ville undvika dem, med enkelhet kunde undvika dem. Man kunde ju med fog anse att de inte vara värda att göra bekantskap, eller att man riskerade sanktioner från andra om man beblandade sig med judar. Det var då, men det är fortfarande bra att märka ut människor och företag utifrån kategorier som är av betydelse. Information är bra, säger Herr Unken.

Herr Unken välkomnar därför dagens antirasism, eftersom den tydliggör rasen och inte hymlar det minsta med rasen. Ett sådant välkommet inslag för Herr Unken är företaget Klarnas lista över företag som ägs av svarta. Vanligtvis är det svårt att få tag på sådan rasistisk information. Ofta är det för sent, menar Herr Unken, och man finner till sin förfäran att man köpt en produkt som en svart inkomst. Företagen själva brukar inte presentera ägarens ras, ja, oftast inte ens dess politiska eller religiösa tillhörighet. Det innebär att man hela tiden riskerar att stödja ett företag genom sitt köp, som ägs av vidriga människor, såsom svarta, judar, socialister eller muslimer.

Men genom Klarnas föredömliga listning av företag som ägs av svarta, kan nu Herr Unken, välja bort dessa företag och dess produkter som har ett svart ursprung.
https://www.klarna.com/us/klarna-stores/category/black-owned-businesses/

Herr Unken inser att Klarnas ambition är att människor skall bortse från produkten och likt en vanlig rasist, agera utifrån hudfärgen. Men Klarnas ambition är det motsatta Herr Unken, då de säkert har listan för att människor som vil handla rasistiskt, dvs stödja företag som ägs av svarta, skall få den för deras rasism så nödvändiga information. Men, även om den, för Herr Unken så onda avsikten, att stödja ett företag som ägs av en svart, får den onda avsikten ett gott resultat, då Herr Unken nu vet vilka bolag han skall undvika. Rasismen och antirasismen är ju samma andas barn, och deras lista kan användas av både rasister och antirasister.

Han är förvisso arg över att ett liknande tilltag av rasister förmodligen skulle ha fördömts. Men Herr Unken är praktisk, och ser att han kan utnyttja deras agerande.

Han hoppas att samma onda avsikter fortsätter, så att Klarna snart har en lista som grundar sig i islamofobi, dvs som pekar ut butiker som ägs av muslimer. Likt den svarta listan, kan den muslimska listan användas i goda avsikter, dvs som ett sätt att undvika butiker ägda av muslimer.

Detsamma hoppas han på när det gäller politiska intressen. Han välkomnar en lista över socialistiska företagare. Medan Klarna gör en sådan lista för att människor skall kunna välja en butik med socialistisk ägare, kan han, exakt samtidigt, och med just den listan, göra gott genom att undvika att handla från de butikerna.

Herr Unken anser att Klarna är ett föredöme, som står i rasismens, och snart i islamofobins och antisocialismens tjänst. Herr Unken hoppas att fler företag följer Klarnas exempel.

Herr Unken säger, med lätt darr på rösten, och med viss högtidlighet: Klarna ser till att den gula stjärnan fortsätter sin vandring i mänsklighetens tjänst.

​Den 20 februari 2021
Sven-Olof Collin

​I Frankrike genomdrivs nu lagar för att förhindra att staten övertas av religioner. Lagarna innebär att medborgare i Frankrike i första hand är medborgare. Lagarna innebär att oskuldhetstester blir olagliga och hemundervisning, som varit ett starkt medel för kvinnofientliga religioner att undanhålla kvinnor från utbildning, blir hårdare reglerat. Kanske främst, utifrån mitt perspektiv, är att ingen statlig representant, eller någon i privat företag som arbetar för staten, får bära religiösa symboler. 
https://www.euronews.com/2021/02/16/here-s-what-you-need-to-know-about-france-s-controversial-separatism-law

I Frankrike skulle jag inte behöva löpa gatlopp för att finna ett apotek som inte har personal som genom sin symbol, uttrycker en önskan att jag skall dödas. Jag skulle inte behöva tvingas att visa mitt pass för en kvinna, vars huvudsymbol säger att jag skall brännas. Inte en gång, utan två gånger.

Hur är det möjligt att detta sker i Frankrike, som har en mycket stor, etablerad muslimsk befolkning?

Politikerna tycks ha agerat på ett mycket klokt vis. De stora totalitära religionernas företrädare har blivit hörda. Enligt tidskriften har de också accepterat förslagen. Kanske de ser att deras egen överlevnad står på spel gentemot de radikala tolkningar av deras religioner som görs. Kanske, och det vore ett mycket gott besked, avser de att bli som andra religioner har blivit i många av de civiliserade europeiska länderna, en kraft för människors individuella behov, och inte en politisk kraft.

Kanske deras historia spelar mycket stark roll, där de skapade medborgaren efter revolutionen, medborgaren som möte en stat utan religion eller adel; som skapade en medborgarens stat, underkastad de tre orden som fortfarande måste försvaras och föras fram: Frihet, Jämlikhet, Broderskap.

I Sverige finns inte medborgaren lika uttalad. Där har också politiker böjt sig för islams inflytande. Jag, som medborgare i ett land som formellt hävdar religionsfrihet, har att finna mig i att möta en polis som bär religiösa symboler. Den svenska staten är inte fri från religioner.

Någon hävdar att denna oroande utveckling kommer av att det gamla statsbärande partiet, Socialdemokraterna, idag får sitt främsta stöd från muslimer, varför de inte, av unkna röstskäl, tar strid om religionsfriheten i staten. Man hänvisar till partiföreträdare som sagt att de aldrig kommer att kritisera islam.

Det kan förvisso vara en del i förklaringen, men det är sannolikt att överdramatisera ett idag knappt 30-procentigt partis inflytande. Socialdemokraterna kan ha tagit den totalitära ideologin till sina företrädares hjärtan, men partiet är inte egenmäktigt. Det finns  februari 2021sannolikt en annan kraft som ligger bakom toleransen för vissa totalitära ideologier.
Kanske det är den stora toleransen som svenskarna har? Den som blivit groteskt missriktad när den låter stänga badhus för att muslimska kvinnor skall bada.

Det kan vara svenskens stora naivitet, den som också uttrycks som stor tillit till människor och som sägs vara vårt sociala guld? Oaktat vilken ideologi en person har, utgår vi från att människan är god och går att lita på. Skulle den bete sig illa, då är det inte ideologin som ställs till svars, ja, knappt ens individen, utan dennes socioekonomiska förhållanden.

Problemet med tilliten är att den aldrig har hotats, varför vi aldrig har behövt förstå vad den beror på, vad som kan hota den och hur den kan försvaras. Kvinnan på apoteket är en snäll person och vi säger blott: Envar blir salig på sin tro. Samtidigt är hon längst ner på samhällsstegen, varför ingen god människa kan fara fram mot hennes bärande av en symbol.

Jag, som tror att samhällskontraktet är i fara, dvs bl a vår stora tillit, när muslimerna sänder fram sina kvinnor för att få acceptans för sin totalitära ideologi, och penetrera samhället med den, blir förnedrad och oskadliggjord med uttrycket: Islamofob.

Jag tror att vårt sociala guld kommer från en tolerans som baseras på en oerhörd likhet, ett oerhört homogent samhälle. Frankrike tycks ha förstått detta genom att kräva att varje medborgare är medborgare, dvs lik alla andra. Först kommer likheten, sedan kommer variationen. Denna likhet, baserad på gemensamma värderingar, måste återerövras. Här måste staten gå i främsta ledet. Det räcker inte med att folk mumlar i stugorna.

Envar får bli salig på sin tro, men i första hand är envar svensk. Frihet, jämlikhet och tolerans, är våra värdeord.

Den 19 februari 2021
Sven-Olof Collin  

Kampen mot den strukturella rasismen förs nu starkt och envetet på våra högskolor. Mest omskrivet är förvisso ’Vita havet’, denna hemska beteckning på ett gallerirum på Konstfack i Stockholm, där studenter, men numer även lärare, med rätta, har reagerat starkt på namnet. En förening som framträder anonymt, Brown Island, kräver det självklara, att det rasistiska namnet byts ut.
(https://www.expressen.se/kultur/hynek-pallas/-professorer-ska-inte-tysta-kolleger-som-tanker-fritt/ )

I Lund, där man fortfarande har kvar de gamla krittavlorna, har man vidtagit mått och steg för att ersätta dem, ty de är svarta tavlor. Man har helt korrekt noterat att på dessa svarta tavlor begås ett rasistiskt övergrepp varje gång som den vita kritan framställer kunskapen genom att sätta sig över den svarta bakgrunden.  

På Högskolan Kristianstad, där rektorn starkt företräder FN:s hållbarhetsinitiativ och Pride, har man riktigt noterat det ohyggligt förfärande, att man har rasistiskt vita tavlor (från om med nu tar jag inte det hemska, förnedrande ordet i min tex utan betecknar det som ’v-ordet’. Där agerar nu rektorn tillsammans med föreningen EVSMR. Man har genomfört en utredning som syftar till att ta bort det ’v-ordet’ rasistiska uttrycket. I utredningen granskades två förslag, att antingen måla om dem till gröna tavlor, för att därmed ansluta till rektorns politiska miljöintresse som numer integreras i utbildningarna, eller att måla dem i regnbågens färger, dvs Prides färger. Lärare, som inte var kallade till utredningen, men som senare blev kallade till korrigeringssamtal p g a sin illojalitet, vädrade offentligt att de tyckte att redan gröna tavlor skulle bli besvärliga att hantera, men att tavlor i regnbågens färg skulle omöjliggöra användandet av tavlan som pedagogiskt verktyg.

Gruppen, med rektorn i spetsen, beslöt att tavlorna skulle vara i regnbågens färger. De menar, helt riktigt, att i kampen för det hållbara samhället, vari självklart ingår antirasism, måste även pedagogiken ge sitt bidrag för det hållbara samhället och avstå från sitt ’v-ordet’ privilegium att avgöra utbildningslokalers utformning.

Kampen för det hållbara, antirasistiska samhället fortsätter på högskolorna.

Den 18 februari 2021
Sven-Olof Collin

​PS. Medan en ’v-ordet’ man mumlar: Gör en klassanalys på Konstfacks studenter. I Syrien fortgår kriget, till synes oberört av den ’v-ordet’ lokalen. DS

​Enligt SvD (210202) sade Djurgårdens tränare, Kim Bergstrand, så här: ”Man kan säga vad man vill om några hemska människor som levde i Tyskland på 30- och 40-talet, men de fick folk att göra saker i ett sammanhang. Metoder och sådant kan man diskutera, men det finns säkert saker som de också gjorde som man kan ta lärdom av. Eller hur man inte ska göra. Men jag tror att man överallt kan leta ledarskap”

Tyckarna gick igång och fördömde honom och hans utsaga, och han har själv bett om ursäkt.

Nazisterna använde metoder för att kontrollera samhället som var vidriga. Sanningen i det är det få som betvivlar.

Nazisterna agerande var på vissa avgörande områden vidriga. Sanningen i det är det få som betvivlar.

Sammantaget skall nazisterna och nazismen så hårt kritiserar att vi innerligt hoppas att de inte återkommer.

Men, det är också en oomkullrunkelig sanning att nazisterna återgav många tyskar levnadsmod. Även om de utnyttjade terror, så mobiliserade de enorma mängder tyskar, som frivilligt sjöng och marscherade.

Det är den mobiliseringen, tror jag, som tränaren refererar till. Det är Hitlers förmåga att skapa uppslutning, som tränaren avser.

Jag har själv framhållit det mången gång, vid forskningsseminarier och andra platser, att den ledarskapsforskare som inte tagit tag i frågan, vari Hitlers ledarskapsförmåga bestod, den är en skrymtare inom ledarskapsforskningen som inte vågar bita i ledarskap.

Ja, jag hävdar också att en ledarskapsforskare som inte granskar Hitler, är oetisk. Ty måste vi inte, för vår framtids skull, finna den nyckel som Hitler fann, på det att vi skall kunna undvika en ny Hitler? Är det inte en av ledarskapsforskningens viktigaste existensvillkor, att finna ut hur man kan förmå hyfsat välutbildade människor och ett kulturfolk, att transformeras och bli en dödlig maskin?

Mörkret i ledarskap måste belysas, och där utgör Hitler ett självklart forskningsobjekt.

​Den 17 februari 2021
Sven-Olof Collin 

Igår fick jag se att Gunnar Adler Karlsson har dött.

Han disputerade under Gunnar Myrdal, var professor i Roskilde under lång tid, och hade ett institut på Capri, där han gav seminarier med enorm höjd. Han var en känd bråkstake inom socialdemokratin, där han med stigande ålder, tappade tron på det socialdemokratiska partiet.

Han var väl främst känd för sitt uttryck, funktionssocialism, som beskrev den socialdemokratiska politiken som en medelväg, där man inte förstatligade äganderätten som sådan, men väl det som är dess innehåll, äganderätternas funktioner. Om äganderätten anses ge rätt att besluta över företaget, innebar Medbestämmandelagen och rätten för fackföreningen att utse styrelseledamöter, att arbetarna fick inflytande, varvid beslutsmakten delvis socialiserades. Det ödesdigra Löntagarfondsförslaget innebar ett avsteg från funktionssocialismen, ett avsteg som sedan socialdemokratin aldrig hämtade sig från.

Jag var engagerad i SSU på slutet av 70-talet, ja, t o m hälsat på Erlander på Bommersvik, och var ordförande i SSU-Frihet i Lund när vi fick Palme på besök och han, nästan bryskt, anvisades en speciell plats i soffan, eftersom det vara bara den delen av soffan som vi rengjort. Jag lämnade dock SSU efter ett knappt år som doktorand, då jag tyckte att jag hade svårt att förena doktorandens ständiga frågande, med politikens ständiga svarande.
Jag minns inte i vilket sammanhang, och minns inte riktigt när, kanske i slutet av 1980-talet, som jag bjöd Karlsson till Lund och företagsekonomiska institutionen, där han höll ett föredrag. Han höll ett föredrag som onekligen krävde att det var högt i tak. Redan då hade han börjat intressera sig för genetik och evolutionära perspektiv, varvid han dristade sig bl a till att hävda att kvinnor hade mindre hjärnvolym, och därför inte hade samma IQ.

I publiken satt en man, då lektor. Han störde presentationen, mestadels då Karlsson pratade kring sitt genetiska, evolutionära intresse. Han störde ideligen genom att avbryta och vägrade låta Karlsson prata till punkt. Han pratade mycket och gestikulerade och slungade ut ordet fascism många gånger. Jag försökte få honom att lugna sig och att respektera andras rätt att tala. Men han höll på och störde ideligen.

Efteråt beklagade jag mig för honom, att hans agerande inte var acceptabelt. Han hänvisade till att det var hans temperament, eftersom han var fransman. Jag undrade om inte en hänvisning till folklynne var utslag av fascism, men fick inget svar från honom.

Intermezzot i salen var en försmak av det som skulle komma, då den franske lektorn skulle få dominera, på bekostnad av fritänkare som Gunnar Adler Karlsson.

Jag presenterade en artikel på ett seminarium, kanske 20-25 år efter intermezzot med Gunnar Adler Karlsson, som jag gjort med min dåvarande doktorand, numera doktor (!), om hur genetisk analys med evolutionärt perspektiv, kan användas för att förklara agerande i familjeföretags styrelser. I salen befann sig en kvinna som högljutt menade att en sådan studie var vidrig och innebar en rak väg till Auschwitz.

Idag erfar jag att den franske lektorns trånga tänkande och värderingar är dominerande, att tränga undan tankar som går emot. Det finns en åsiktskorridor i offentligheten och i akademin, som bevisar sin existens främst genom att, likt den franske lektorn, beteckna tankar som inte är i åsiktskorridoren som fascistiska, rasistiska, eller liknande värdeord.

Gunnar Alder Karlsson betraktades som en lustig kuf, eller som en fascist. Men vad han gjorde var att han ställde frågor. Jag fick alltid känslan att han började med en fråga. Inte med ett svar. Och trots hans starka politiska engagemang, blev han inte blind i sitt sökande efter svar. Ja, jag tror t o m att han fick svar som han själv inte var bekväm med. Och han fann svar på de mest överraskande ställena. (https://www.youtube.com/watch?v=hjOAAPGSSGQ ; https://www.oppetarkiv.se/video/2712161/nyfiken-pa-avsnitt-4-av-5? )

Jag känner onekligen likheter med Gunnar Adler Karlsson, även om jag är mer dogmatisk, t ex angående arbetets värde och allas ansvar för samhället genom arbetet. Men jag är betydligt mer blygsam, i kapacitet och förmåga. Och har ju mitt sommarhus i Ligurien.

​Den 16 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Myndigheten meddelande en vaccineringsprioritering, där grupp 3 innehöll gamla över 60, men också hemlösa och papperslösa.

Att de papperslösa prioriterades över den yrkesmässiga befolkningen mellan 18 och 60 år, stack rejält i ögonen på en del, främst de främlingskritiska.

Vad myndigheten hade för skäl, vet jag inte. Man kan tänka sig att hemlösa och papperslösa är utsatta, bor dåligt och kanske träffar många när de driver omkring eller gör svart arbete. De kanske utgör smittspridare och skall därför vaccineras. Eller så gör deras levnadssätt att de drabbas hårt av viruset och kräver mycket sjukvård. Det var inte nödvändigtvis en omtanke om de papperslösa, utan om samhället, som gav de papperslösa sin prioriterade plats i vaccinkön.

Men, en myndighet måste tänka på förtroendet för myndigheten och för staten, dvs samhällskontraktet. De har således att beakta samhällskonsekvenser av sina prioriteringar. Det är olika konsekvenser och de måste vägas mot varandra.

Det förefaller som om de blott sett till smittspridning och kostnader för sjukvården, och vad det kan innebära för vården av de sjuka. Då kan det vara rimligt att papperslösa går före i kön.

Men, främst de främlingskritiska, men även en ortodox demokratisk socialist, hävdar att prioriteringen måste göras utifrån fler samhälleliga normer.

En sådan norm är normen om allas lika värde. Men den hjälper inte till vid prioriteringar eftersom den säger att alla skall behandlas lika, dvs en slumpgenerator skall dela ut vaccinet. Om ’lika värde’ skall råda, då finns ingen prioritering alls.

Prioriteringen börjar med att beakta konsekvenserna, där gamla bär hårdare konsekvenser än unga, ty gamlas insjuknande kan innebära deras död.

Men även här görs undantag, ty skulle sannolikheten att drabbas med döden vara grund för prioritering, då skulle en 65 årig man, boende i ett utanförskapsområde, med arbete som städare i centrum, och därför vara sannolik pendlare, gå före en kvinna i 80-årsåldern som bor i t ex Djursholm. Men den diskriminerande prioriteringen görs inte, kanske för att den byråkratiskt är komplicerad eller för att man helt enkelt inte vågar prioritera på det diskriminerande sättet.

De prioriterar dock arbetande i sjukvården. Vilket förefaller rimligt då de är förutsättningen för sjukvården.

Men därutöver diskriminerar de hemlösa och papperslösa, oaktat deras ålder. 

I den diskrimineringen beaktar de inte förtroendet för staten och för de gemensamma institutionerna eller för de samhälleliga normerna. Man bortser från samhällskontraktet,
Hemlösa är människor med papper, dvs det är människor med rätt att vara i det svenska samhället. De papperslösa är emellertid illegala invandrare, utan rätt att uppehålla sig i Sverige. De är brottslingar vars brott är att, genom sin handling att fortfarande vara kvar i Sverige, vanärar den svenska migrationspolitiken.

Dessa brottslingar skall således gå före den grupp av människor som har rätt att vara i landet, och som kanske ger bidrag till samhället, genom sitt arbete. Den som bryter mot samhällskontraktet genom att vara brottsling, går före den som bär samhället, den som upprätthåller samhällskontraktet.

Den demokratiska socialisten hävdar att man skall göra sin plikt, och kräva sin rätt. I den ordningen. Papperslösa får en rätt, utan att göra sin plikt. De inte enbart kriminella, som går emot migrationspolitiken, utan är också exploatörer av det svenska samhället. Med socialistens gamla vokabulär kan man säga att de är parasiter på samhällskroppen.

Att de skall prioriteras framför de som gör rätt för sig, är motbjudande. Eftersom de inte gör sin plikt, har de ingen rätt.

När myndigheten nu ställer dem före de som gör sin plikt, vänder de ryggen åt socialistens grundläggande norm. Det kan de förvisso göra, men då har de också ställt sig off-side det samhälle som är socialistens.

De främlingskritiska visar bilder på ett brinnande samhällskontrakt. Jag sympatiserar med den bilden, ty genom att vända ryggen åt normen ’gör din plikt, kräv din rätt’ har de också löst sig och därmed oss andra, från samhällskontraktet. Nu är det var och en för sig. Ingen solidaritet finns att få från oss.

Dagen efter, drog myndigheten tillbaka sitt tydliga utpekande av de papperslösa som en vaccinpriviligierad grupp och gav en mer allmänt hållen skrivning.

​Den 15 februari 2021
Sven-Olof Collin  

​Somliga universitet kämpar med att vara acceptabla som akademiska institutioner. De som tror sig vara acceptabla söker ackreditering. De som är förbi ackrediteringens kvalité är de universitet som själva anser, men mången annan anser också, att de är universitet i framkant.

Framkant innebär att universitetet, främst dess forskning, är så högkvalitativt att forskningen befinner sig i det främst ledet. Det är de universitet som har forskare som publicerar i de främsta, mest citerade journalerna. Som har forskare som är de mest citerade i världen, vars personal bjuds in till evenemang i hela världen. När en sådan forskare kommer in på en konferens’ social hour, flockas människor kring forskaren. När forskaren presenterar på konferensen, räcker stolarna inte till.

Det är ett tecken på ett universitet i framkant.

Men det finns ett universitet som vågar vara annorlunda. Det accepterar den linje av prestation som börjar till vänster med universitet som är i underkant, vars betydelse endast är som avskräckande exempel. Som därefter fortsätter med universitetet som granskar sig själv, om de skall våga söka ackreditering. Därefter de som har ackreditering. Slutligen, de som får hur många ackrediteringar som helst, eftersom de är skalans högra ytterpunkt, de universitet som är i framkant.

Men det universitet jag här skriver om, säger istället att det har än högre ambition. Det skall inte blott nöja sig med att vara i framkant. Det skall vara förbi framkanten. Det skall vara i den framtid som ännu inte kan skönjas. Det är framtidens universitet.

Det utmärker sig av att göra det alla andra gör. För att visa sin forskning publicerar det och deltar på konferenser. Men det har stränga krav på prestation.

Detta universitet anser, med rätta, att publikation i de för dagen renommerade journalerna, innebär att man ligger rätt i tiden, att man är i framkant. Höga citeringar av forskarnas verk är detsamma, det visar att man är rätt i tiden, att man ligger i framkant. Men det innebär att man är väl anpassad till dagens krav. Att man är allmängiltiga. Ja, höga citeringar visar ju just att man är allmän. Alla känner till dem.

Detsamma gäller konferenserna, där de vanliga forskarna flockas kring de allmängiltiga forskarna, och fyller salen där den allmängiltiga forskningen presenteras. Så ser framkanten ut.

Därför har det universitet jag här skriver om insett vad som krävs för att se till att man ligger förbi framkanten. De har infört ett hårt pansarglastak. Är någon forskare på väg igenom pansarglastaket, t ex genom att ha en publikation som riskerar att få sin 50:e citering, kallas forskaren till dekanen för tillrättavisning, ty på det universitetet ligger man förbi framkanten och inte i den allmänna framkanten.

Denna strategi innebär att forskarna förvisso söker publicering, men i så obskyra journaler som möjligt. Men än mer söker man publikation i böcker och bokkapitel på så litet språk som möjligt, eller på förlag som har en mycket lokal spridning. Då kommer deras forskning ut, men försäkras om att inte bli allmängiltig. Då kan den upptäckas, men långt efter att dagens allmänna forskning, den citerade, är bortglömd.

Förvisso kan de skicka till de välrenommerade journalerna, men skulle de riskera att bli publicerade, visar det att de inte är förbi framkanten. Får de däremot avslag, speciellt med argument att bidraget är svårt att skönja eller att förstå, då är det ett tecken på att man är förbi framkanten. En sådan bedömning tar man till Dekanen, och mottar sitt beröm.  

När det gäller konferensdeltagande är instruktionen utifrån strategin att ligga förbi framkanten mycket tydlig. Befinner de sig i ett runt rum, skall de som är framgångsrika enligt detta universitets strategi lyckas hitta hörnet där de kan gömma sig och undgå upptäckt av dagens allmänna forskare. En presentation hålls i rum där antalet deltagare inte får överstiga 10 personer. Blir det fler, då riskerar man återigen ett korrigeringssamtal med Dekanen.

Medan dagens mästare upptäcks idag, upptäcks morgondagens mästare först imorgon. Framgång är därför något som uppstår i morgon, inte idag. Universitetet som befinner sig förbi framkanten har därför en reproduktion av van Goghs självporträtt från 1888 i sin universitetsaula.

​Den X
Sven-Olof Collin

​I en krönika skriver Sara Lövenstam om Google translate och dess inflytande. I en engelsk TV-serie är huvudrollsinnehavaren en stund på ett svenskt studentboende. Ett anslag i korridorköket förkunnar inte HÅLL RENT, det anslag som vi som bott på korridor, så väl känner till. Nej, producenterna av TV-serien har gått till Google translate, skrivit in Keep clean, och fått svaret ’Håll ren’. På anslaget i TV-serien står ’Håll ren’. Ett litet förargligt ’t’ har tappats bort, och överfört uppmaningen att hålla rent efter sig, till uppmaningen att ha en ren.

Jag använder Google-translate i mina försök att lära mig italienska. Det är mycket användbart. Men det lider oerhört av sitt krav att ge entydiga översättningar. Maskinen klarar inte tvetydigheter i språket, vare sig i uttryck som skall översättas eller i det som blir det översatta.  

Ibland har den blivit matad med uttryck som inte betyder vad ordet säger. Uttrycket ’In bocca lupo’, består av ordet ’i’, ’mun’, ’varg’, således säger man ’i vargens mun’. Men uttrycket betyder ’lycka till’. Det klarar maskinen. Men ’Håll rent’, blir ’håll ren’.

Ett mer fascinerande exempel, eftersom det visar svenskans komplexitet, är: ’cocktails con i pasti’, vilket maskinen översätter med ’cocktails med måltider’. Sammanhanget som utsagan sägs är att man vill berätta att man i Italien absolut inte har en drink samtidigt som måltiden. Men hur uttrycker vi oss på svenska?

Drink under måltiden
Drink till måltiden
Drink med måltiden

Det verkar som att vi kan säga samma sak med tre ord, under, till, med.

Men! Min språkkänsla (eftersom mina kunskaper om svenska är begränsade till känsla) säger att det finns en skillnad mellan under och de två andra orden, med och till.

Under måltiden innebär att man har måltiden framför sig och strax till vänster står en drink. Man kan pausa måltiden och vända sig till drinken och smutta på den. Därefter kan man återvända till måltiden och fortsätta med den. Under anger således att man gör ett avbrott i måltiden för att njuta drinken. Under anger att det finns en aktivitet under måltiden, som är skild från måltiden.

Till anger att drinken hör till måltiden. Drinken står säkert rakt framför tallriken (egentligen bakom den, sett utifrån hur man sitter….) och man har den till måltiden, som en del i måltiden.

Med anger detsamma som till, då drinken är med måltiden, den är inte avskild från måltiden, utan är med i måltiden.   

Tänk er nu en invandrare som skall lära sig svenska. Hur lång tid tar det innan en invandrare kan diskutera de tre orden som jag precis diskuterat.

Och! Tänk er hur invandraren funderar över uttrycket ’drinken under måltiden’. Jag tror att man först får lära sig under som en positionsangivelse. Det innebär att utsagan ’drinken under måltiden’, innebär att drinken står under måltiden, dvs är under bordet, sannolikt mellan fötterna på den ätande. Ett ganska besynnerligt uttalande. Först något senare får invandraren veta att under också är en tidsangivelse, att något sker samtidigt.

Ett ord, men som både kan vara positionsangivelse och tidsangivelse. Jag glädjer mig. Att jag kan svenska. Jag skulle aldrig klara att lära mig svenska. Samtidigt som jag tycker synd om engländarna, som får höra mig prata deras språk, men inte förstår ordens rikedom. Och än mer, italienarna, som får uthärda än mer av min språkliga okunskap.

Språket är det mäktigaste vi har. Det stänger in oss, samtidigt som det möjliggör att vi kan möta andra.

​Den 13 februari 2021
Sven-Olof Collin

​En vän sade till mig att vi lever i den bästa tiden. Han rabblade BNP och förväntad livslängd, så få krig som fanns idag och hur lite annat elände fanns. Han hänvisade till Pinker’s bok: Upplysning NU! Allt visade att idag är den bästa dagen, någonsin.

Det var onekligen omtumlande att höra en forn vänsterpartist plädera för en konservativ syn. Det är bra nock.

Samtidigt säger andra att vi har utmaningar. Pandemin är en sådan. Gängvåldet är en annan. Segregationen och skolan är andra utmaningar.

I en krönika i Svenska Dagbladet tar Lotta Lundberg upp användandet av ordet ’utmaning’. Hon noterar att man tycks ha bytt ut ordet ’problem’ till ’utmaning’. (https://www.svd.se/politikerna-duckar-med-ordet-utmaning)

Problem antyder att något inte är som det borde vara. Det rymmer en vision inom sig. Problem är att något inte är som det borde vara. Problem bjuder in till omedelbar handling. Om elever lämnar skolan utan den bildning de skall ha, är det ett problem. Det måste man göra något åt. Man agerar.

Utmaning är däremot något man kan anta eller låta bli. Det är den höga kullen på din vandringsfärd, där du kan välja att anta utmaningen att klättra över kullen, eller att gå sidan om den, eller att helt enkelt inte gå den vägen. En utmaning har ingen visions tvingande kraft i sig. Ty man kan välja att anta utmaningen eller ej.

Det som problemet anger som absolut nödvändigt, det som tvingar fram en handling, döljer utmaningen som en möjlighet, utan visionens starka tvång. Utmaning är därför den konservatives uttryck för den radikales problem. 

Med det fina, väl tempererade vinet i glaset, kan den konservative sitta i sitt fina sommarhus och blicka ut över samhället och freda sitt samvete med utmaningens ord, medan den radikale slänger i sig sitt kaffe och tågar ut i samhället för att lösa problemen.

..allt medan den oförmögna, ilskne radikalen skriver sin blogg i sitt kalla drivhus.

​Den 12 februari 2021
​Sven-Olof Collin

​Formeln för den muslimska terrorn ser ut som följande:
Antal döda i ett land genom muslimska terrordåd = -3,640 + andelen muslimer i landet.
Så ser den muslimska terrorn ut. Det finns ett samband, uträknat utifrån data i tabellen, mellan hur stor andel muslimer som finns i landet, och hur många som dör i muslimska terrordåd.
Nu kan en statistiker anmärka att det är få observationer. Jag kan anmärka att detta inte är ett urval, utan detta är alla muslimska terrordåd som vi känner, i alla fall enligt Svenska Dagbladet den 3 januari.

Sverige har en population som rymmer 8% muslimer, vilket skulle innebära att vi skulle haft 5 personer dödade. Istället fick vi några skadade när muslimerna stormade i Malmö och protesterade mot en koranbränning.

Muslimer är anhängare av islam. De muslimska våldsverkarna får sin våldsamhet från islam, dess texter och dess präster.

Notera att inget muslimskt terrordåd har inträffat i ett land som har färre andel muslimer än 6%. Polen har 0,02% muslimer. De har inte drabbats av den muslimska terrorn.

islam har fascismen naturligt i sig. För fascister är döda människor inget problem. Tvärtom, det är en tillgång, då det innebär att de som lever, sannolikt böjer sig för fascisterna.

Vi har sett tendens i Sverige, trots att vi detta år inte drabbades av döda människor. Man vill inte att Vilks hund skall visas. Man fördömer koranbränning. Vi skall böja oss för muslimerna Annars plockar muslimerna fram sin religions inneboende fascism.

Ja, ja, jag vet. De flesta muslimer är inte terrorister. De flesta muslimer använder inte fascismens metoder.

Ja, jag vet. Jag ser det på mycket nära håll. En mycket god vän, som jag beundrar för sin vishet, är muslim. Jag kan inte se framför mig att han skulle lägga hand på en människa. Än mindre delta i terrordåd.

Men boken han så hyllar i sitt hem, säger att jag skall eldas upp. Han skrattar åt det och menar att värmen från mig som levande är mycket bättre. Så skrattar vi gemensamt åt stolligheterna och tar en ny puff på vattenpipan.

Men även de flesta nazister var goda människor. Ett ytterst fåtal ansåg att Förintelsen var riktig. Ändock kunde de bära ideologin. Ty, de hade, precis som min muslimske vän, en moral som står över den ideologiska moralen. Den mänskliga moralen.

Men hos de som saknar den mänskliga moralen, dvs är hängivet religiösa, bär fascismen i sin religion.

För livets skull, bekämpa de totalitära religionerna.

​Den 11 februari 2021
Sven-Olof Collin

​En bok, ’Folkrepubliken Walmart’ av Leigh Phillips och Michal Rozworski, studerar det gigantisa företaget Walmart, som har en omsättning som är hälften så stor som Rysslands omsättning. Boken undrar om det kanske inte är dags för en planerad ekonomi, ty Walmart förefaller ju effektiva på många sätt, och det företaget är en planerad ekonomi, där förmågan till god logistik är A och O.

De liberala ekonomerna har hävdat att en planerad ekonomi inte är möjlig, ty marknaden är den enda styrform som klarar av att hantera all den information som finns i världen. Med dagens datamaskiner, dess lagringskapacitet och vår förmåga att hitta platser för att samla data, gör att vi människor nu kanske klarar att hantera den mängden information som de liberala ekonomerna trodde blott marknaden kunde hantera.

En liten kritisk instickare mot de liberala ekonomerna kan man ju göra och prata om spekulationsbubblor, som ju är en marknadsföreteelse där informationen inte lyckas hantera den mänskliga giriga driften.

Men den lilla instickaren kan fortsätta, ty om de liberala ekonomerna hade haft rätt, då hade vi ju haft en marknadsekonomi. Det har vi inte. Det är inte marknaden som avgör att vissa mediciner blott säljs i vissa butiker, sk apotek. Det är staten. Det är inte marknaden som gett oss 8-timmars arbetsdag. Och så kan jag rada upp exempel på att det inte är marknaden som styr, utan ibland är det staten styr, genom lagar och regleringar. Ibland är det kollektiva avtal mellan arbetssäljare och arbetsköpare som styr.

Hade marknaden varit styrprincipen i vår ekonomi, hade det gått åt skogen. Det krävs ingrepp för att mästra marknaden. Graden av exploatering, där marknaden inte ger kostnadspåverkan genom att resursen inte har en kostnad, t ex förslitning av arbetare, leder obevekligen till en grotesk exploatering av resurser. Det som har ett pris finns i marknadsekonomin, medan det som inte har ett pris, som t ex luften och arbetarens hälsa, inte finns för marknaden, trots att det i högsta grad finns i verkligheten.

Detsamma gäller planerad ekonomi. Den kan förvisso få signaler om att den gör dåliga saker, men det finns för svaga sanktioner mot uselhet, vilket innebär att uselheten kan stanna kvar. Walmart som planerad ekonomi har dock inte monopol, så som den planerade ekonomin har, varför det finns en sista sanktion mot Walmart, att kunderna inte handlar där.

Det stora knäcknöten är att försöka avgöra när marknaden gör det bäst jobbet, när statens lagar och reglering gör det bästa jobb och när förhandlingar gör det bästa jobbet.

Paradoxalt nog, i dessa marknadsdagar, tycks planeringens vänner acceptera att många privata företag tar fram vaccinet, medan marknadens vänner tycks acceptera att vaccinen fördelas via staternas centrala planering. Trots att man skulle kunna tänka sig att staten gav ordet till alla statliga universitet att ta fram vaccin, dvs den planerade ekonomin. Trots att man kan tänka sig att vaccinet saluförs till de som kan betala för vaccinet.

Denna soppa av principer, med marknad och stat, är dock blott upprörande för fundamentalister, som de ändlöst kan diskutera, medan blandekonomins pragmatiker ser till att folk blir vaccinerade.

​Den 10 februari 2021
Sven-Olof Collin 

​Ibland får ekonomi, men även samtliga samhällsvetenskaper, höra att de inte är exakta vetenskaper, ja, kanske de inte ens är vetenskaper. Ett kriterium de anses inte kunna uppfylla är förutsägbarhet, dvs de är dåliga på att kunna säga vad som sker imorgon, i ekonomin, i politiken, i historian. Hade den politiska vetenskapen varit en vetenskap, hade den kunnat förutsäga Hitler och Stalin, och vi hade kunnat förhindra Holodomor på 30-talet och Förintelsen på 40-talet.

Men finns det någon exakt vetenskap? Min favoritvetenskap är matematik. I den finns algebran. Den kan säga att 3+2=5. Inget annat kan 3+2 bli än 5. Det kan inte bli 46 eller -38. Det blir 5. Se så exakt.

Se på 3+x=5. Det kan skrivas x=5-3=2. Här gäller att x=2. Aldrig 2,5 eller 1,5, utan blott 2. Det förefaller exakt.

Men x=2 är också helt och fullt identiskt med x=√4, eftersom √4=2. Men exakt lika sant är att x=5876930172/2938465086. Således, även om det är exakt, och alla är identiska, så har identiteterna många olika skepnader.

Men det blir värre. Uttrycket x2 = 4 (x2 skall vara x upphöjt till 2, men formateringen försvinner i detta program), innebär att x=2. Men det är inte den enda sanningen. Plötsligt finns två sanningar, ty x=-2 är också sant. Nu är det inte fråga om olika skepnader för samma sak, ty 2 och -2 är sannerligen inte två skepnader av samma sak, utan de är distinkta skilda från varandra. Den ena ligger till höger om origo, medan den andra ligger till vänster. En fråga, med två olika svar.

Således, även i matematiken finns det fler olika svar på en och samma fråga.

Men den exakthet som finns i matematiken kommer från det faktum att matematik egentligen inte kan kallas för vetenskap. Inte om man med vetenskap menar kunskap om något som är. Ty matematik har ingen existens. Det är ett system, helt uppfunnit av människan, utan någon som helst motsvarighet i verkligheten. I verkligheten finns inte 3+2=5.

Innan matematiken var uppfunnen kunde människan se 3 stenar och 2 stenar (låt oss anta att de var exakt lika stora), och utan att inse att det var 3 och 2 stenar och att de tillsammans var 5 stenar, insåg människan, helt utan algebran, att de 3 stenarna var tyngre än de 2 stenarna, och att de 5 stenarna var tyngre än vare sig de 3 eller de 2 stenarna.

Matematik är ett praktiskt system för att representera, i avsikt att hantera. Inget är så praktiskt som matematik. Och genom att systemet är uppbyggt så, att 3+2=5, där 5 är större än både 3 och 2, kan vi representera, och därmed både kommunicera och hantera, att 3+2=5. Tar man de 3 stenarna och de 2 stenarna, får man bära vikten av en sten fem gånger. Det är ett mycket praktiskt system för att hantera verkligheten.

Däremot, de vetenskaper som inte rör sig med det av människan skapat, det som är utanför hennes förnuft, som t ex hennes kropp, den vetenskap som kallas medicin, ja, då kommer vi utanför det exakta. Det går ganska hyfsat att förutsäga och förstå vad som sker i kroppen, men helt exakt går det inte. Vi vet att rökning är dödligt. Men vi vet också att det bara är sannolikt dödligt. Det är inte sant att rökning är dödligt, likt det som Tage Danielsson en gång raljerade kring, utan det är bara sannolikt att man dör av rökning.

När man lämnar naturen, där vi funnit lagbundenheter som vårt system, matematiken, lyckats beskriva, dvs som gör att vi kan förutsäga så pass exakt att det nästan går från att vara sannolikt till att bli sant, och vi går till den av människan skapade verkligheten, då blir det än svårare. Historian upprepar sig inte, sägs det. Således finns det ingen regelbundenhet, likt i naturen, där äpplet alltid, tja, oftast faller ner och inte upp. Och finns det ingen regelbundenhet, finns det ingen förutsägelse man kan göra.

Nu är det inte helt sant. I samhället finns det inga sanna regelbundenheter, men det finns sannolika regelbundenheter, som gör att det finns sociala lagar som nästan är som naturlagar, dvs det finns ett skeende som upprepas så ofta att det kan sägas vara en sannolik regelbundenhet.

En sådan social lag är att lika barn leka bäst. Det är en lag som vi ser i samhället, överallt. Men i politiken och i de politiska delarna av organisationer, får vi höra motsatsen, att mångfald är bra, vilket skulle tyda på att olika barn leka bäst.

Detta exempel är det som visar på samhällsvetenskapernas och humanvetenskapernas akilleshäl. De är utsatta för politiska påtryckningar och influenser. Ett skäl är givetvis att de handlar om människan, vilket gör att människor och deras politiska intresse kommer in och styr. Men hade vetenskaperna varit starka, hade de haft metoder som omöjliggjorde politiskt styrning. Några mekanismer har vi satt in i vetenskaperna, för att de skall vara mindre utsatta för politik. Men som bl a Myrdal visat, impregneras samhällsvetenskaperna av politik.

Medan matematiken är praktisk, är samhällsvetenskaperna politiska. En förbannelse de alltid får bära. Tycks det.

​Den 9 februari 2021 

​Archer sitter utanför Olenska’s fönster. https://www.youtube.com/watch?v=ZIqJvyLPuVc
Det är slutscenen i filmen som bygger på Whartons bok ’Age of Innocence’.

Olenska var hans livs kärlek. En kvinna han inte fick leva med, p g a att samhället och han själv förvägrade honom möjligheten. Han har nu möjlighet att återse henne. Där han sitter, fantiserar han om vad som hade kunnat vara, att Olenska vänder sig om och med ett leende ser på honom. Men han går inte upp till henne. Han låter det stanna vid en underbar fantasi, om det som hade kunnat vara, men som inte blev. Han reser sig upp och går därifrån, och bevarar fantasin om den stora kärleken i sitt hjärta.

Den demokratiska socialismen nådde en lång väg i Sverige. När 60-talet började var Sverige på väg. Miljonprogrammet planerades. Den sociala snedrekryteringen till akademisk utbildning, gick ner. Semester och sjukvård gavs till alla. Sverige var på väg!

Men med början på 80-talet angreps vägen. Inifrån det socialdemokratiska partiet kom angreppen från Feldt, Sahlin och slutligen av Wahlström och Morgan Johansson. Utifrån kom högerangreppet och marknadsfieringsangreppet, där t o m skolan inte bara blev en marknad utan t o m en plats för vinsthungriga kapitalister. Utan omsorg om dem som socialdemokratin hade fångat genom Folkhemstalet 1928. Utan den solidaritet som präglade talet:” I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Välståndets fördelning har blivit än mer ojämlikt sedan 80-talet. Bostadssegregationen har ökat. Idag får man finna sig i att möta fascistiska symboler hos personalen när man handlar på ett apotek. Det är mycket svårt att vara demokratisk socialist och se hur samhället backar tillbaka. Trots att vi idag har ett välstånd som i summa är ofantligt större än vi hade i början på 60-talet. Trots att vi idag lever längre än de gjorde i början på 60-talet. Men, idag finns stora skillnader i förväntad livslängd. Beroende på var i det förfallna Folkhemmet du befinner dig.

Men, exakt samtidigt som jag skriver detta, borde det finnas, inte en utan många personer, som uppfattar dagens samhälle, som jag uppfattade 60-talet. De som säger: ’Idag är vi på väg. Visst, det finns utmaningar [det som tidigare kallades problem], men vi är på väg.’

Medan jag sitter på bänken, likt Archer, och förstår att drömmen var en dröm. Den levdes förvisso till vissa delar. Archer träffade sin kärleks Olenska ibland. Men deras kärlek fullkomnades aldrig. Den fanns där som dröm. Och förblev en dröm. Samhället dömde dem och deras dröm, till att stanna vid en dröm.

Idag är det för sent för min dröm. Andra, mer betydande, drömmer andra drömmar. Och lever ut dem. Tiden för min dröm är utgången.

Men, som Fröding skaldade: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”

​Den 8 februari 2021
Sven-Olof Collin 

​Nu har jag berättat om den absurda process jag utsattes för när jag lade fram mina förslag på opponent, ordförandeskap och betygskommittee till min doktorands disputation. Här har främst NN, ansvarig för forskarutbildningen vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet, stått i fokus. Jag har gjort detta modigt, ty jag inser att jag får betala för mitt tal. Kanske du anser att det varit omänskligt då NN så tydligt blivit utvärderad?

Nu är det dags att visa samma mod, och kanske omänsklighet, mot mig själv. Nu är det dags att besvara den återkommande frågan: Varför teg jag?

Jag har alltid talat. Kanske, som mina belackare generöst påstår, beroende på att jag saknar förmåga att förstå vad jag säger och saknar förmåga att beakta sammanhanget vari det sägs. Själv har jag förklarat mitt tal med att jag är engagerad, och väljer det instrument som ligger mig närmst, det talade och det skrivna ordet, där det senare är det främsta. Jag har trott mig vara i stånd att påverka världen, främst genom att påverka hur andra tänker om världen, främst genom det skrivna ordet. Jag har haft visioner, föreställningar om hur saker skall vara, jag har haft utopier. Några gånger har jag försökt realisera dem genom praktiskt deltagande i organisationer.

Efter att kommit till insikt i både profession och Kants morallära, har jag rättfärdigat, men också förstått mitt agerande med att jag måste göra det. Det är min plikt att tala. Mest starkt upplevde jag det när jag satt med min kritiska debattartikel om Högskolan Kristianstads strategi att integrera Hållbarhet i ekonomprogrammen. Jag hävdade att det stred mot akademisk frihet och att det utgjorde en ideologisering av utbildningen. Jag förstod att det fanns en hög sannolikhet att jag skulle åka ut ur högskolan om jag tryckte ’sänd’ på tangentbordet, och jag därmed sände iväg debattartikeln till lokaltidningen. Jag minns hur jag bråkade med mig själv. Skall jag se till min anställning, till min vision att bygga en stark ekonomiutbildning i Kristianstad, vilket bägge är konsekvensfaktorer, eller skulle jag se till plikten, att göra det rätta, utan att se på konsekvenserna. Jag tryckte ’Sänd’, och förlorade min anställning och min möjlighet att realisera min vision. Men jag gjorde min plikt.

I den process jag nu varit igenom, som du fått 6 blogginlägg att ta del av, teg jag. Inte en enda gång gjorde jag min plikt, att tala. Inte en enda gång tryckte jag ’Sänd’. Däremot skrev jag. De 6 inlägg du sett här, gjordes till största delen under tiden processen ägde rum. Jag hade kunnat trycka ’Sänd’. Jag var nära flera gånger. Speciellt när jag förlorade förslagsrätten. Den groteska maktdemonstrationen var för mycket. Jag fann det orimligt att vara utsatt för sådant översitteri. Men jag teg. Jag tryckte inte på ’Sänd’.

Genom mitt tigande kom jag till insikt i begränsningar i pliktens moral.

Jag har visioner om akademisk frihet och om hur akademisk verksamhet skall bedrivas. De för jag ut, jag försöker leva efter dem och jag försöker genomföra dem, när jag får tillfälle. Som plikten anbefaller, skall jag inte se på konsekvenserna, utan göra det rätta. Men mitt undvikande av konsekvens har främst varit individuell konsekvens, hur talet har drabbat mig. Hot om avsked och min förlust av mina visioner, har inte varit skäl för att åsidosätta det rätta. Däremot, som jag berättade nyligen i ett blogginlägg, teg jag en gång då mitt tal skulle ha inneburit möjlig skada för den som var offer och svagast. Där beaktade jag konsekvensen, och jag tiger fortfarande idag om det.

Samma sak tror jag förklarar mitt tigande i denna process. Här finns en doktorand, som är tämligen oskyddad, och vars livs investering, hela forskarutbildningen, kan stå på spel. Jag kan, genom att obstruera, genom att debattera, genom att påtala orimligheterna, genom att kräva korrekt agerande, riskera doktorandens möjligheter att genomgå disputationen. Hennes möjligheter skulle kunna påverkas av mitt agerande. Konsekvenser, som jag utifrån plikten skulle ge satan, skulle kunna komma på henne.

Solveig Wikström, forna professor i marknadsföring vid Lunds universitet, lärde mig en viktig sak. Eller snarare, jag tror att jag insåg det själv, men genom hennes agerande fick jag en modell för agerande. Handledaren står bakom sin doktorand. I stort som i smått, i förlig vind, men än mer, i motvind. Även om det kostar handledaren, står handledaren bakom sin doktorand. Handledaren gör sig till ett medel för doktoranden. Doktoranden skall kunna lita på sin handledare. Alltid.

Jag tror mig ha en hierarki av plikter. Den plikt jag håller som högst, att tala, kan, ja, den måste underordnas plikten jag har gentemot min doktorand. De möjliga konsekvenserna för min doktorand avgjorde hur jag utförde min plikt att tala. De möjliga konsekvenserna gjorde att jag åsidosatte min plikt att tala.

Smärtsamt är det därför att inse att jag kan vara en del i ett repressivt system, där plikten att tala om repressionen, och på så sätt motverka repressionen, kan åsidosättas av mig, om någon jag skall skydda, kan drabbas av min pliktuppfyllelse.

Du som läser detta kan därför aldrig lita på att jag bekämpar det orätta, genom min plikt att tala. Ty jag kan tiga, och därmed bli en del av repressionen, om jag bedömer att någon, som jag har en plikt gentemot, kan lida skada av mitt tal.

Kant måtte ruska på sitt huvud och se med visst förakt på mitt pliktmässiga förfall. Medan jag får fortsätta att fundera över moralfilosofin. Finns det en hierarki av plikter? Och om det finns, vilket kriterium gäller för att rangordna plikterna?

Jag hör orden, långväga ifrån, där Paulus säger: ”…Jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).

Vad är då slutsatsen som kan dras från dessa ordrika inlägg om processen?

Slutsatsen är: Du kan inte lita på NN, ej heller på Sven-Olof Yrjö Collin.

​Den 7 februari 2021
Sven-Olof Collin 

Jag har nu beskrivit en mycket obehaglig, ja, absurd process, med mig och NN i huvudrollerna. En huvudroll där jag, om och om igen, svalt absurditeterna från NN, utan att ge upp ett liten knyst. Långt från mitt normala sätt att agera. Jag har frågat mig, varför jag teg. I nästa inlägg skaldar jag min spekulation över mitt tigande.

Dagens inlägg reserverar jag till mina huvudlösa och kanske grundlösa spekulationer över NN:s agerande. Varför detta befängda agerande från NN?

För det första, han borde insett att han spelade ett högt spel. Att jag när som helst kunde börja att tala. Så som jag gör nu. Men under processen. Ty han vet att jag talar. Ja, han har kanske t o m utnyttjat min benägenhet att tala. Det fanns en tid då han generöst delade med sig av information avseende andras agerande på Linnéuniversitetet. Det gällde information om fall av kollegors plagiat. Han gav mig information om andras plagiat. När jag får veta om plagiat och genom egen granskning kan se att det finns skäl att rapportera. Ja, då har jag, som akademiker, inget val. Det är min plikt att rapportera. Det är alla akademikers plikt att rapportera om plagiat.

NN tycktes inte känna den plikten lika intensivt eftersom han kunde dela med sig av information, som borde inneburit att han själv hade rapporterat. Men han rapporterade inte. Jag har dock en viss förståelse, även om jag inte accepterar, att folk inte rapporterar. De flesta erfarenheter jag har av mina och andras rapportering är att systemet och många människor i systemet inte uppskattar rapporteringen. Det läggs en tyngre börda på den som upprätthåller kvaliteten i systemet, rapportören, än på den som förstör systemet, plagiatören, som absurt nog kan framställas som offer.    

Kanske NN använde mig som ett instrument att få plagiatörerna rapporterade. Han kanske insåg att jag ansåg mig vara tvingad att rapportera. Plagiatörerna blev rapporterade av mig och NN slapp stå i skottgluggen, så som en rapportör får göra. Men om det är korrekt, då visste han i den process som jag berättar om nu, att jag med hög sannolikhet skulle ta till orda. Så som jag gör nu. Men inte gjorde då.

Han måtte då, när han agerade, inte ha sett att hans agerande kunde ses som så absurt som jag återgett det här. Han måtte ha varit förblindad av sin egen förträfflighet i processen. Ty han borde ha insett, det han insåg när han gav mig plagiatinformationen, att jag talar. Slutsatsen är att han inte kan ha reflekterat mycket över sitt agerande, att tänka på vad andra kan se i hans agerande. Att en Collin kunde ha anledning att tala.

En möjlig förklaring till hans agerande är att han har en irritation över mitt agerande, att det var för självständigt gentemot Linnéuniversitetet, den institution som gett honom professors titel. Jag blev ju avskedad från Högskolan Kristianstad, enligt vad jag tror, mestadels p g a att jag talade offentligt om det jag såg och tyckte, och att jag offentligt gjorde motstånd mot chefernas försök att integrera hållbarhet i ekonomprogrammen.

I det sammanhanget skapade jag Free University of Scania (FUS), som ett sätt att visa att Universitet kan tas på allvar, och som ett öppet flin mot all den ideologisering som högskolor och universitet ägnar sig åt idag. Mottot för FUS är Sapere aude, dicere aude. Det första är Upplysningens motto, Våga tänka själv. Det andra är mitt tillägg, det som avskedade mig från en högskola, Våga tala. Det som jag gör nu. Men inte gjorde under processen.

FUS har varit en nagel i ögat på en del personer, och är det i UKÄ:s öga, som hedrar min lilla skapelse med ett speciellt omnämnande på sin webbplats. Det har också irriterat Linnéuniversitetet, då de mycket ogärna vill ha personer i verksamheten som företräder ett universitet som blott är en protest mot…ja, en del av den verksamhet Linnéuniversitetet själv bedriver. Jag har inte drivit saken så starkt, vilket bl a inneburit att jag undertecknade ansökan om betygsnämnd och opponent med den titel jag har från det universitet där jag är affilierad i Ukraina. Jag undertecknade således med Professors titel och relaterade till följande faktum: Affiliate Professor of Kharkiv University of Humanities “People’s Ukrainian Academy”, at the Chair of Economics and Law.

Det kan sticka oerhört i ögonen på en person, likt NN, som ibland, när det passar honom, förefaller vilja använda formella regler in absurdum. En titel är en titel, är en titel. För en som har en titel kan titeln vara viktig. Då får man minsann inte gå och skaffa sig den titeln genom ett eget påfund, ett eget universitet. Kanske i detta uppvisande av oberoende, finns en grund för NN:s agerande.

Men det finns mer oberoende NN kan ha irriterat sig över. När doktoranden började, skulle biträdande handledare tillsättas. Det fanns de som ansåg att den positionen skulle ges till någon på universitetet som skulle kunna använda positionen som meritering. Det fann jag självfallet orimligt. Istället lyckades jag få en annan person accepterad. En person som jag visste skulle vara delaktig i att befrämja doktoranden och hennes projekt. Och som inte skulle ta handledarskapet som ytterligare en linje på sitt CV. För mig är doktoranden målet, och de andra är medel. Doktoranden får aldrig vara ett medel. Detsamma blev det så småningom, med en roll som nog är speciell för Linnéuniversitetet, som kallas examinator, vars ansvar är att granska doktorandens kurser samt godkänna avhandlingen för disputation. Där lyckades jag få en person som är mycket kompetent inom doktorandens område. Men som inte har den helighet som ett anställningskontrakt på Linnéuniversitetet innebär. Som gör att man kan vara ordförande vid en disputation.

Detta oberoende måtte sticka i ögonen. Att så vända folket på Linnéuniversitetet ryggen och hävda andra personer som doktorandens främsta hjälp.

Nu kan man förvisso se det som att Don Collin ser om sina telningar. Ty assisterande handledare var min forna doktorand och så även examinatorn. Men för mig innebar det att jag hade mycket kunskap om deras förmågor, jag visste vad de kunde, och jag visste hur de agerade. Det innebar att jag kände mig säker på att doktoranden fick mycket bra villkor.

Men, det kan sticka i ögonen att Don Collin lyckas bygga upp sin maffia runt en doktorand, som därmed också kommer in i den maffian.

Kanske NN tänkte:
’minsann om jag ställer upp på hans maffiabygge. Tidigare misstag som gjorts på det svaga Linnéuniversitetet, som gav två av hans maffiamedlemmar assisterande handledarskap och examinator, skall inte upprepas. Collins oberoende, där han sköter sin maffia, där han blir Don Collin, skall minsann jag, NN, inte deltaga i. Nej, tvärtom, jag skall förstöra hans försök till maffia genom att underkänna hans förslag. Alla hans förslag, ty de är blott uttryck för hans maffiabyggande. Och minst av allt skall Collin få framstå som Don Collin, genom att vara ordförande vid disputationen. Ja, han skall inte ens få lov att föreslå betygsnämnd. Jag tar allt från honom. Don Collin skall avlövas och reduceras till en obetydlighet som man knappt stavar med stor bokstav, han kan möjligen få vara collin. Han skall veta sin plats. Han skall bevisas vara beroende. Beroende av NN:s välvilja’

Men det kan finnas ytterligare motivbild att lägga till. Som kan förklara denna märkliga upptagenhet kring titlar, även om den är motsägelsefull, då titel oftast spelar störst roll, men ibland relateras till den som utdelat titeln.

En möjlig förståelse kan komma från NN:s eget liv och hans egen titel.

Vi vet alla att en titel är relaterad till den som delar ut titeln. Något annat är, som Lidbom skulle ha sagt, trams (https://www.youtube.com/watch?v=a30ysyyuGLE ). För att förstå en individs kompetens måste man se på CV:t. Titeln plus universitetet som gav titeln, och dess renommé, kan vara ett närmevärde på individens kompetens. Men blott titel säger sällan så mycket.

Låt oss se på NN. Han blev professor vid Linnéuniversitetet 2020. Han hade, vid tiden för min ansökan i oktober 2020, 134 citeringar enligt Publish and Perish. Personen som han inte fann värdig att vara opponent i mitt första förslag hade vid samma tillfälle 251 citeringar. Personen som han förkastade, med hennes senior lecturship, hade 1148 citeringar. Vi vet alla att citeringar inte är en fullständig beskrivning av en person. Men det är en, av flera, indikatorer på hur integrerad individen och dennes förmåga till kunskapsproduktion är i vetenskapssamhället. NN:s kunskap är således inte spridd, och kan genom antalet citeringar knappast anses som accepterad i forskarsamhället. Dock kan man invända att det beror på hans sätt att sprida sin kunskap. Han har företrädesvis böcker och bokkapitel, och de är oftast på svenska. Men, mot det kan man anföra att forskarsamhället, i alla fall det akademiska, är internationellt. Vårt språk är inte svenska utan engelska. Vår form för kunskapsspridning är företrädesvis artikeln. Samtidigt gäller att konkurrensen är betydligt svagare när man skriver på svenska och i bokform, speciellt gällande bokkapitel. Att det inte blir fler citeringar kan då helt enkelt bero på att hans produktion inte är så kvalitativt god att den är värd att citeras. Man blir onekligen betydligt starkare i sin förmåga, när man möter hård konkurrens och oerhört kunniga reviewers i internationella tidskrifter.

Hur kan man då bli professor, med så svag prestation, i form av i huvudsak svenska enklare publikationer, som sedan återspeglas i en grad av citering som är så låg att en del av mina forna studenter har fler? Ja, det kan man fråga sig. Vid samma tillfälle då NN blev utsedd, blev en annan person utsedd (vilket jag kommenterat tidigare: https://doncollin.weebly.com/blogg/akademisk-dekadens-i-reaktionart-agerande-pa-linneuniversitetets-ekonomihogskola ). Han fick utstå smäleken att en ledamot i rekryteringskommitteen reserverade sig från beslutet. Hans argument var, om man läser lite mellan raderna, att den nyutsedde professorn inte skulle bli kompetensförklarad som docent vid en närliggande högskola. Vad jag kan förstå, skulle detsamma gälla för NN. Ja, för att strö ytterligare salt i såret, jag tror att den högskolan inte skulle beakta hans ansökan till docent, eftersom hans publiceringsprestation inte uppfyller kraven för att beaktas för docentbefordran.   

Således, NN skulle bli accepterad i en betygskommittee, om hans första princip skulle användas, att en titel är en titel är en titel. Men den andra gången, då han menade att senior lecture just vid det universitetet, inte innebar docent, skulle han inte bli accepterad i betygskommitteen, eftersom Linnéuniversitetet, enligt en källa, ger ut professors titel till dem som inte är professorskompetenta.

Nu kan du tycka att jag blott gäldar NN:s förödmjukelse av mig med en förödmjukelse mot NN. Men jag försöker förstå varför han var så fixerad vid titel. Kanske det kan förklaras med att han äntligen fått sin titel. Men att han rimligen inser att den är på lösan grund. Därför måste en titel vara en titel, vara en titel. Mer motsägelsefullt blir det när han gör det som jag precis gjort, anför att titel är en funktion av universitetet, där man kan vara professor vid ett universitet, medan man 10 mil bort inte ens skulle övervägas som docent. Där förlorade han sin princip. Och borde ha befunnit sig i en obehaglig självspegling, ty om det universitetet kunde ha svaga utnämningar, då kunde detsamma gälla hans eget universitet. Något som reservationen mot den andre professorn visade på. Vilket därför skulle kunna avse även honom. Som om han inte var professor.

Det kan finnas ytterligare en delförklaring, att NN är enfaldigt regelföljande. Det är inte plikt, ty plikt kommer av en självständig reflektion. Regelföljande är Eichmanns agerande, att man gör det som står i regelboken. Man följer blint order. Man är lydig.

Men, den som följer regler accepterar senior lecturer och accepterar inte den betygskommittee jag berättade om tidigare. Således, NN är sannerligen inte en regelföljare. Han tycks vara högst oberoende gentemot regler. För honom tycks regler vara instrument för honom att leva ut sin makt. Passar de honom, då hänvisas till dem. Passar de inte, då finns de inte. NN:s förhållande till regler och traditioner är mycket flexibelt. Den princip som tycks gälla, är principen om hans makt.

I det påminner han om en chihuahua. Små, kära hundar, som är ganska beskedliga. När de står på marken. Men de stiger i aggression ju högre man lyfter dem.

Mitt avslutande omdöme om NN blir de visa ord den gamla Grevinnan av Downton Abbey ger om en sjukhuschef: “It always happens when you give these little people power, it goes to their heads as strong drink.” (https://www.youtube.com/watch?v=8Lyryl-hHtk)

Men varför i herrans namn kritiserade jag inte NN när det begav sig? Varför lät jag inte NN få ta del av dessa, mina funderingar över hans agerande och hans motiv, tidigare, när det skedde?

Varför teg jag?

​Den 6 februari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har beskrivit en process som idealt görs för att möjliggöra en god examination av en doktorand och hennes avhandling. Jag tycker mig ha visat på en rad missgrepp, principlösheter och motsägelser i processen, främst skapad av NN, den som är ansvarig för forskarutbildningen.

Jag var själv ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet i mitten och slutet på 90-talet. Jag införde drill och disciplin. Doktoranderna fick veta att det fanns blott en mening med deras liv, att disputera. Jag införde årliga rapporter och utvecklingssamtal med doktoranderna. Varje läsår började med att jag presenterade programmet för året, och bjöd på diskussion, vin, grönsaker och salami. Jag var understöd vid framtagande av betygskommittee och opponent. Och jag hoppas vid Oden och andra gudar att jag aldrig gjorde som NN har gjort mot mig. Jag hoppas att jag var konsistent och utan slumpmässigt agerande, baserat på maktens berusning.

Det blev, eller det kanske redan var tradition när jag började (jag minns inte), att jag som ansvarig för utbildningen deltog på festligheterna efter disputationen. Där förväntades det, och jag uppfyllde förväntningarna, att jag som ansvarig för forskarutbildningen skulle hålla tal. Det var ju trots allt så, att en godkänd disputation förvisso innebar att min verksamhet hade gjort sitt, men det innebar också att handledarna, och, inte minst, doktoranden hade gett mig och min verksamhet ett bidrag, en godkänd disputation. Ett tal som tack till doktoranden och till handledarna var inte bara rimligt, utan också ett seriöst sätt att visa tacksamhet och uppskattning för prestationen.

Vilka traditioner som har funnits på Linnéuniversitetet, vet jag inte. Däremot minns jag någorlunda väl jag vad som skedde i min förra doktorands process. Vid den rituella spikningen deltog Dekanen med sin närvaro och sitt tal. Vid disputationen deltog Prefekten med tal och present. Däremot har jag inget minne av att den som då var ansvarig för forskarutbildningen deltog. Däremot tror jag mig minnas att den inte talade och tackade för bidraget. Tacksamhet från forskarutbildningen gentemot handledarna, och doktoranden tycks inte vara en tradition på Linnéuniversitetet.      

I det fall som jag skrivit om i mina inlägg här tycks NN framgångsrikt fortsätta traditionen av tystnad. Den 18 december var det dags för den starkt rituella Spikningen av min doktorands avhandling. Näst disputation, borde det vara bland de mest förnämsta tillställningarna en akademisk institution har.

Spikningen skedde främst virtuellt, p g a Corona. Sekreteraren, som så förnämligt skötte både spikningen och disputationen, och allt göromål däremellan, deltog på biblioteket. Några från forskargruppen deltog på biblioteket. Ingen dekan, prefekt eller NN, ansvarig för utbildningen, fanns på plats. Om de deltog virtuellt, vet jag inte, ty jag såg inte skärmen. Men ingen av dessa deltog genom att ge sig tillkänna genom tal.

Således, ingen av de som företräder verksamheten, deltog ljudligt i spikningen. Så som hade skett vid min förra doktorands spikning.

Detsamma skedde vid disputationen. När vi kom tillbaka från betygsnämndens möte och förkunnade att hon var godkänd, fanns ingen potentat på plats. Det kan förvisso förklaras genom restriktioner, att vi inte fick vara för många. Men potentater kunde vara med virtuellt. Återigen vet jag inte om de var det, då jag inte hade tillgång till skärmen. Däremot vet jag med 100% säkerhet att de inte deltog genom att ge upp sin stämma. Ingen, inte dekan, inte prefekt, och, den som allra mest har skyldighet att ge upp sin stämma, den som är ansvarig för den utbildning som nu triumferade, gav upp sin stämma. Inget tacktal. Ingen uppskattande uppmärksamhet från NN över den metamorfos som just skett, övergången från doktorand till doktor.

Du, ansvarig för forskarutbildningen. Du, NN! Ascolta! Hör upp! Jag tror förvisso att du följer tidigare ansvarigas agerande. Men det gör det inte rätt. Du gör fel!

Lyssna nu, NN! Ascolta! Du har inte många doktorander att ta hand om. Du har en eller två kurser per år att hantera. Din arbetsbelastning kan knappast närma sig utbrändhet. Att du inte kunde ta dig till biblioteket, på plats, eller säga några uppskattande ord virtuellt, är en oerhörd markering av din pyramidala oförmåga att förstå ditt ansvar, och utgör ett bevis på din monumentala oförmåga att förstå vad ledning i en akademi är och innebär.

Du, ansvarig för forskarutbildningen, behandlar ditt ansvar som en simpel chefsposition, där du skall utöva makt, men inte leda, inte skapa förutsättningar för en produktiv verksamhet, utan blott skapa lydnad. Verksamheten, så som jag beskrivit den här, behandlar du som material för din maktlystnad.

Men kära läsare, notera att detta säger jag nu. Jag sade det inte då, efter spikningen. Jag sade det inte vid disputationen, när jag förstod att NN skulle tiga även denna gång. Jag säger det nu, någon vecka efter disputationen. När jag är säker på att saken är klar och att NN inte kan nå min forna doktorand, numera doktor, med maktens repressalier. 

Då teg jag. Varför teg jag?

​Den 5 februari 2021
Sven-Olof Collin