​Om det finns någon i min släkt bakåt i tiden som begått ett oerhört brott, känner inte jag något ansvar. Jag är ju blott släkting och har därför inte valt en relation med den personen. Principen för ansvarighet måste vara att man har möjlighet att välja.

Kristna har utfört ohyggliga brott mot mänskligheten över historien. Så har nazisterna gjort. Om de senare säger vi samstämmigt att ’vi skall inte glömma’. Men kan vi hålla dagens nazister ansvariga för gårdagens nazisters brott? Och för de kristna, kan vi hålla dem ansvariga för att kristna brände kvinnor, böcker och vetenskapsmän?

Än mer drabbande blir frågan om ansvarighet när det gäller muslimer. Fredliga, vänliga muslimer i Sverige, kan vi göra dem ansvariga för den groteska kvinnoapartheiden i muslimska länder? Kan vi göra dem ansvariga för alla de terrorbrott som görs i islams namn?

Nazisterna, de kristna och muslimerna kan samtliga slå ifrån sig och säga att den nazism, den kristendom, det islam som de står för, har inte med Hitler, inkvisitionen och talibanerna att göra. Dessa var galningar och hade samtliga missförstått det goda i nazismen, kristendomen och islam.

Men du som läser detta, som, antar jag, inte är fanatisk fundamentalist åt något håll, skulle du kunna hålla fast i en tankevärld, i en ideologi, om du såg hur den användes för att motivera de mest groteska handlingar? Skulle du inte börja fundera på om din ideologi var skyldig för handlingarna, och att du därför, som anhängare, var del i dem?

Skulle du kunna vara ansluten till ideologin XYZ, samtidigt som XYZ dominerade i en stat där man mördade, med hänvisning till ideologin XYZ, alla som var vänsterhänta?

Du anser att du undkommer ansvarighet genom att det inte är du som mördar de vänsterhänta. Men kan du undkomma indirekt ansvarighet, eftersom du har valt att hänge dig åt ideologin XYZ?

Du försöker slinka ur ansvaret genom att hävda att de är galningar och de förstår inte ideologin XYZ på rätt sätt. Men har du inte ansvar för hur din ideologi kan yttra sig? Kan nazisten undkomma ansvar för Förintelsen genom att hänvisa till att dåtidens nazister var galningar och inte förstod nazismen? Om jag argumenterar emot och visar, med hänvisning till skrifter och agerande, att dåtidens nazister inte var galningar och inte hade missförstått, gör det då inte dig medansvarig?

Ytterst kan man ställa frågan om de vänliga kommunister som bodde på min korridor i slutet av 1970-talet bar något ansvar för Holodomor? Jag, som då, och idag än mer, har svårt att förstå hur de kunde uthärda insikten att deras ideologi, som de pläderade för på gator och vid fester med surt vin, spelade en stor roll vid dödandet av 6 miljoner ukrainare. Hur kan ni bära en ideologi som bevisligen, med ful insikt och med berått mod, mördade 6 miljoner människor?

Precis som jag idag inte kan förstå hur man kan vara muslim och samtidigt uthärda kvinnoapartheiden i Afghanistan, hur muslimer mördar svenska fotbollssupportrar, hur muslimer planerar att mörda Swiftare, den mest fredliga folkgruppen på jorden för närvarande.

Självklart kan en anhängare av ideologin XYZ inte ta ansvar för varje anhängares handlingar. Men om det finns ett mönster i handlingar, om det finns en upprepning i handlingar, om detta sker på många olika platser, då måste anhängaren inse att ideologin XYZ som sådan är ansvarig för handlingarna, och därmed är anhängarna av ideologin ansvariga, ty de har möjligheten att välja att vara eller att inte vara anhängare.

​Den 13 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skolverket presenterar statistik som visar att

• 16,3% av eleverna från högstadiet klarade inte betygskravet för gymnasieskolan. Det är en ökning med 1,5 procentenheter.
• 12,8 % av eleverna fick ett F eller ett streck i Matematik, vilket är en ökning med 1,9 procentenheter
• 91% av elever med högutbildade föräldrar och 73% av elever med högst gymnasieutbildning är behöriga till gymnasiet

( https://www.svd.se/a/al4wLd/betygen-sjunker-farre-behoriga-till-gymnasiet )

Det sista visar att skolan numer återtagit den tjänst de miste under 50-talet, att vara en aktiv producent av klassamhället. Förvisso kan man inte bortse från att det kan finnas genetiska skillnader mellan elever, men 20 procentenheters skillnad antyder att skolan inte klarar det kompensatoriska uppdraget. Eftersom lägre utbildning ökar utslagningen, kommer de 16,3% som idag inte kan komma in på gymnasiet att i sina vuxna liv reproducera utslagningen genom att deras barn kommer att ha en högre sannolikhet att inte klara inträdet till gymnasiet.

Dock måste sägas att i den artikel jag har som källa, rapporteras inte om invandrarstatusens betydelse för resultaten. Det hävdas ju att mycket av de dåliga Pisa-resultaten kan hänföras till den senaste stora invandringen.

De underkända betygen kan avspegla, inte blott dåligt kompensatoriskt stöd, utan faktisk studiebegåvning. Studiebegåvning i matematik varierar, vilket sedan överförs till intresse och engagemang, varför den som har hög studiebegåvning blir engagerad, och den med låg studiebegåvning får lägre engagemang. Dessa två grupper, dessa ändpunkter på en skala, sitter dock i samma klassrum och får samma kurs.

När jag äntrade högstadiet valde jag allmän kurs, vilket var en enklare kurs, i matematik. Men redan innan första terminen var till ända, hade skolans lärare underkänt mitt val, varför jag nästa termin fick studera matematik på särskild kurs. Den kursnivån var mycket mer utmanade och rolig för mig än de bingospel vi ägnade oss åt på den allmänna kursen.

Idag går emellertid alla på samma kurs. De som förr kanske någorlunda lyckades på matematikens allmänna kurs, eftersom de saknade studiebegåvning i matematik, ger idag upp på matematiklektionen och tittar uppgivet ut genom fönstret. De som förr njöt av andragradsekvationerna på den särskilda kursen, får idag ingen stimulans och tittar förmodligen också ut genom fönstret.

Då innebar, vad jag minns, att uppdelningen på högstadiet i allmän och särskild kurs medförde att alla därefter inte kunde vara med på allt i gymnasiet eftersom vissa program krävde särskild kurs. Men vad jag minns, var alla med. Idag, då alla skall vara med på högstadiet, är gymnasiet stängt för 16,3%. Vi har gått från att alla kan vara med, men inte på allt, till att alla inte kan vara med. Ambitionen att alla skulle vara med har medfört att alla inte är med.

För att motverka utslagningen föreslås idag att betyget F, det som slår ut eleverna, skall avskaffas. Därmed skulle antagning till gymnasiet enbart baseras på betygsgenomsnitt. Den som gjort bort sig i matematikkursen på högstadiet, får en andra chans om den i övrigt har bra betygsgenomsnitt. En noggrann utvärdering av eleven på gymnasieprogrammets första termin kan leda till att elev placeras på ett program som motsvarar elevens studiebegåvning.

Men man kan också tänka sig en återgång till allmän och särskild kurs på högstadiet, där en liknande utvärdering görs av läraren, likt den jag utsattes för och som jag nyligen beskrev kunde ske på gymnasiet, och eleven blir placerad på en kurs som överensstämmer med dennes studiebegåvning.

En sådan utvärdering och möjlighet till omplacering förutsätter dock att de utvärderande lärarna är professionella och har förmågan att utvärdera studiebegåvning, samt att de har professionens legitimitet och därmed auktoritet att göra värderingen och omplaceringen. Den omfattande kritik som idag riktas mot lärarna, men främst mot lärarutbildningen, innebär att de två förutsättningarna kanske inte är uppfyllda i dagens skola. Samtidigt kan förutsättningarna undanröjas genom dagens möjlighet till skolval, där föräldrarna och eleven kan undkomma den professionelle lärarens värdering genom att välja en skola som inte har samma stränga krav på studiebegåvning.

Om min analys har någon som helst riktighet, blir slutsatsen nedslående. En svag lärarkår, försvagad av opinionen mot dem, av deras utbildning och av skolvalet, kan inte ge elever möjligheter att visa sin studiebegåvning och därmed få kurser som passar dem och deras begåvning. Den himlastege jag fick av de professionella lärarna som jag mötte i början på högstadiet förvägras dagens elever.  

Den 12 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

Regeringens utredare av lärarutbildningen vill höja antagningskraven till utbildningen samt ändra på utbildningens innehåll. (referenslänkar i slutet)

För att komma in på Grundlärarexamen, avancerad nivå, krävdes i genomsnitt 14,49 i meritvärde, där Högskolan Borås hade 13,79 och Högskolan Kristianstad hade 14,03. Det kan jämföras med att maximal poäng är 22,5 och genomsnittet för läkarexamen var 22,22. Sökte man via högskoleprovet krävdes i genomsnitt 0,59, där maximalt utfall är 2 och genomsnittspoängen på proven är mellan 0,85 - 0,9. Men många lärarutbildningar hade färre sökande än platser, varför även de med 0,05 på högskoleprovet kom in.

De dumma tror att detta betyder att studenter på lärarutbildningen är svaga studenter. Men så är det inte ty det är genomsnittssiffror varför det är genomsnittsstudenten som är svagt presterande, medan det bland studenterna också finns högpresterande.

Många studenter som kommer in på utbildningen hoppar senare av, kanske mer än 50% försvinner under utbildningen. Det kan förefalla var en hög resursförbrukning, för både högskola och student, att sätta igång en utbildning som sedan inte slutförs.    

Det kan vara bra att ha höga antagningskrav, om och endast om antagningskraven är starkt korrelerade med förmåga att stanna kvar och att klara utbildningen. Men samtidigt innebär höga antagningskrav att man hindrar de med låga meritpoäng att komma in på utbildningen, men, som likt Sven-Olof Yrjö Collin, hade klarat en högskoleutbildning med glans. Meritpoäng och högskoleprov är ju torrsim, till skillnad från att verkligen simma, dvs delta i utbildningen.

För att möjliggöra att få så rättvist urval som möjligt är det bättre med fri antagning och sedan börja första terminen med erkänt hårda, svåra och utslagsgivande kurser. De som klarar dem kan ha en hög sannolikhet att klara utbildningen, medan de andra får söka sin lycka på annan plats. Förvisso ger det en initialt hög resursförbrukning för både högskola och student, men det sparas in på högskolan genom att nästa termin blott rymmer de med god studieförmåga, och studenten sparar in risken att gå lätta kurser under ett år för att sedan slå huvudet i väggen på nästa nivå och då tvingas lämna. 

Men är verkligen låga antagningspoäng och avhopp från utbildningen de stora problemen? Den ytliga undersökning jag gjorde och presenterade här (https://doncollin.weebly.com/blogg/svensk-lararutbildning-en-ytlig-och-anekdotisk-undersokning ), antyder att det kan vara utbildningen som sådan som inte håller måttet.

Regeringens utredare kommer också att föreslå förändringar av utbildningens innehåll, vilket kan, men behöver inte innebära en skärpning av kvaliteten på utbildningen. Om studenten får lära sig mer om inlärningens neurologiska förutsättningar än om dess sociala förutsättning, har ju inte utbildningens kvalité höjts, utan blott fått en annan inriktning. Man riskerar att byta låga krav på visad kunskap om inlärningens sociala förutsättningar till låga krav på visad kunskap om inlärningens neurologiska förutsättningar.

Om det är kunskapens låga nivå som ger lärarutbildningens låga kvalitet, då är det nivån på utbildningen och det medföljande kravställandet som sviktar och måste förändras.      

Här är därför platsen att fråga sig om kanske antagningskraven har en betydelse. Om man får svaga studenter till utbildningen, kanske utbildningen förbrukar mycket resurser på att lyfta studenterna till en medioker nivå, och därmed inte förmår att lyfta dem ytterligare. Eller, än värre, att utbildningen har låga krav för att anpassa sig till de svaga studenterna.

Den grundläggande frågan är: Driver utbildningen studenterna, eller driver studenterna utbildningen?

Det självklara svaret är att lärarna och studenterna har ett gemensamt ansvar att driva studenterna till deras yttersta förmåga. Kapacitetsutnyttjandet skall vara 100%, både på lärarutbildningens lärare och på lärarutbildningens studenter. En föredömlig lärare är den som inte nödvändigtvis är populär under kursens gång, eftersom den ställer så oerhört hårda krav, men som efter kursen uppskattas för att den gett studenten så mycket kunskap och insikter.

Regeringens utredare borde därför inrikta sig på förslag som innebär att kravnivån på lärarutbildningens kurser ökar markant. Det är en grannlaga uppgift då det innebär en omställning av stora delar av lärarkåren på lärarutbildningen och en förändring av de akademiska administratörernas inriktning. Jag ber därför om en kulturrevolution på lärarutbildningen.

Är en sådan möjlig? Ja, det är den. Inom ekonomutbildningarna har vi exempel på en sådan kulturrevolution, där Jönköpings högskola i Sverige och Bocconi i Italien lyckades gå från att vara en lågrankad utbildningsanstalt till en högrankad. Kan smålänningarna och milaneserna göra det, kan lärarutbildningen göra det.

Sätt igång!

​Den 11 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
​    
Länkar till mitt material för detta inlägg finns här.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/manga-lararstudenter-hoppar-av-utbildningen-hogskolan-i-halmstad-inget-undantag
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/regeringens-utredare-vill-skarpa-antagningskraven-for-lararutbildningen
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/enkelt-att-bli-antagen-till-lararutbildning-betygen-sjunker-bland-de-sokande
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/lararutbildningen-sagas-av-lararstudenten-aron
​

​Gnälliga insändardebattörer brukar underteckna sina inlägg med den självvalda titeln ’Arg skattebetalare. Mitt inlägg idag är ett inlägg som undertecknas med ’Arg skattebetalare.

I Skellefteå kommun har man beslutat att alla anställda skall få ledigt den dag de fyller jämnt, mellan 20 till 70 år. Socialdemokraterna tycker det är ett bra förslag medan Moderaterna och Liberalerna gav ett förslag att alla, oaktat när dagen infaller, skall få en ledig dag i samband med deras 50-årsdag. Socialdemokraternas förslag kostar 2.200.000 kronor per år medan moderaternas förslag kostar 425.000 kronor per år.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/strid-om-kommunanstalldas-fodelsedagsfirande-i-skelleftea

Varför skall man vara ledig från arbetet när man fyller jämnt? Socialdemokraten Evelina Fahlesson säger 1.) ”Ett sätt att visa uppmuntran” och 2.) ”Många sliter hårt på sina jobb åt kommunen, och ledigt varje gång man fyller jämnt är rimligt” och 3.) Det ger en ledighet på födelsedagen, som man kan fira med nära och kära.

Detta med ledighet minner mig om regeln i vår familj, där den som fyllde år slapp göra någonting när de fyllde år. Det tog några år innan jag lyckades genomskåda regeln och insåg att den bara gällde oss barn och bara i familjen, ty min far och mor fick minsann arbeta när de fyllde år och var det skoldag, ja då fick man allt gå till skolan, trots att man fyllde år och borde få vara ledig från allt.

Man kan anföra kritik mot förslaget om födelsedagsgrisens ledighet när den nollar.

1. Ledigheten slår blint ojämnt. Den som råkar ha en arbetsdag, blir ledig, medan den som inte har en arbetsdag när den nollar, går miste om ledigheten. Uppmuntran visas således diskriminerande och inte till alla.
2. Om man ’sliter hårt’, på vilket sätt mildras slitet vart tionde år, med en ledig dag? Som man säger, en dag vart tionde år, om man har tur, är en piss i Mississippi, ett förlöjligande av ett vilobehov hos den som ’sliter hårt’.
3. Hur ofta firar människor sin födelsedag med nära och kära på just födelsedagen? Om man fyller år på en arbetsdag, då är det sannolikt en arbetsdag för födelsedagsgrisens familj och bekanta också, varför själva födelsedagen sannolikt firas på helgen, då de flesta nära och kära kan komma. Borde man då inte säkerställa att nära och kära kan komma på den fria födelsedagen och därför ge all nära och kära ledigt den dagen, så att de kan fira födelsedagen?

Detta, att visa uppmuntran genom att få en ledig dag, går väl tillsammans med Socialdemokraternas ’stora’ reformförslag, 35 timmars arbetsdag. Arbetets ära är försvunnet från socialdemokratin. Ett reformerat arbetsliv, där man visar största omsorg om arbetaren, med god lön, goda arbetsvillkor, som innefattar inflytande över arbetet, är likgiltigt för dagens högersocialdemokrater. För dem är arbetsbefrielse den stora visionen. För dem är sättet för arbetsköparen att visa arbetaren uppskattning inte god arbetsmiljö och god lön, utan arbetsbefrielse. Arbetet är inte ett sätt för individen att realisera sig och att bidra till samhället, utan en börda som arbetaren i görligaste mån skall befrias ifrån.

Denna befrielse skall skattebetalarna stå för, antingen genom att skattebetalarna avstår 2.200.000 kronor per år eller 425.000 kronor per år. Som arg skattebetalare avstår jag gärna dessa pengar, i den mån de används till att förbättra arbetarnas arbetssituation, inte genom att arbetsbefria dem.

Den 10 oktober 2024
Arg Skattebetalare Sven-Olof Yrjö Collin

​I ett radioprogram i Sveriges Radio framfördes ett klagomål från en kvinna, att hennes partner inte var bra i sängen. En deltagare, tillika journalist, gav rådet till pojkvännen att han skulle åka över bron, till Köpenhamn, och köpa sex. Programledaren reagerade starkt på hans uttalande med orden ”Vad fan är det du säger”. Hans förklaring, att i latinska länder, som t ex Brasilien, är prostitution ett sätt att bli sexuellt erfaren, ledde inte till vidare debatt. Han kastades ut från studion. Utkastandet som svar på hans påstående har sedan hyllats, t o m av den svenska jämställdhetsministern (sic!), som företräder ett liberalt (sic!) parti.

Reaktionen, att kasta ut en person som uttrycker något man starkt tar avstånd från, är illiberalt, omoget, och, i samband med den statliga kanalen där det skedde, P4, stridande mot det uppdrag kanalen har, att låta verkligheten och inte en eller några ideologier ensidigt komma till tals.

Den reaktion som skedde, och som blev så hyllad, är det som vi idag känner som cancelkulturen, dvs elimineringskulturen, det som tidigare kallades censur, att utestänga yttringar eftersom de passar illa, men inte nödvändigtvis är felaktiga eller oriktiga att anföra.

En programledare som tagit kontraktet med staten på allvar och, än mer, hade varit intresserad av att förstå världen istället för att fördöma världen, hade tagit upp hans råd om erfarenhetssex och reflekterat kring det och debatterat hans råd.  

I länder som Brasilien befinner sig fortfarande befolkningen i en abrahamtiskt hegemoni, med sin kvinnoapartheid, som bl a förtrycker kvinnans sexualitet och förhindrar att hon får sexuell erfarenhet innan äktenskapet. Mannen skall formellt begränsas av samma inskränkande norm, men ges frikort till sexuell erfarenhet genom prostituerade. Därför är prostitution både mer omfattande och mer accepterat i länder som lider under abrahamitiskt förtryck.

I Sverige, som definitivt kastade av sig det abrahamitiska förtrycket i mitten av 1950-talet, och som kanske tidigare har haft en mildare form av abrahamitisk kvinnoapartheid, har kvinnor och män hart när samma möjligheter till sex och därmed att få liknande sexerfarenhet. I Sverige behövs inte prostitutionen för att få erfarenhetssex eftersom kvinnorna har rätt till samma sex som männen. Det kan vara ett skäl till att prostitution är mindre omfattande och mindre accepterat i det svenska samhället.

Män i Sverige, speciellt de nyanlända, som kommer från en abrahamitisk kultur, njuter erfarenhetssex med svenska kvinnor. Men dessa män kan nedsättande kalla kvinnor som inte begränsas av abrahamitiska kvinnoapartheid för horor. Samtidigt värnar de, ja, de förtrycker sina systrar och förvägrar dem erfarenhetssex. I deras barbariska kultur, med sin abrahamitiska kvinnoapartheid, ser de sina systrar som värdiga kvinnor, medan de i vår kultur, med vår acceptans av erfarenhetssex, ser beklagande på kvinnorna som oerfarna och förtryckta, förvägrade sexerfarenhet och därmed som förminskade som människor.

Allt detta, med avslutet av en reflektion kring om jämställdheten kanske hotas i Sverige idag, med ökat inslag av abrahamitisk kvinnoapartheid, och att vår öppenhet för erfarenhetssex innebär ett minskat inslag av prostitution och istället utgör ett framgångsrikt inslag av jämställdhet, hade den cancellerade, den eliminerade debatten kunnat handla om.

Att programledaren eliminerade denna möjlighet till reflektion kring kultur och förtryck visar att hon inte förstår sin uppgift i radion. Att jämställdhetsministern (sic!), som företräder ett liberalt (sic!) parti hyllar elimineringen av dessa möjliga reflektioner visar att hon inte förstår sitt uppdrag. Båda två bör därför bytas ut till intellektuellt mer utvecklade människor, som har en öppenhet för debatt och som vågar delta i Upplysningen, att våga tänka.

Den 9 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​När jag började mitt arbete som professor i företagsekonomi på en högskola, var jag klädd i kostym och slips. ’Så skall en professor se ut’ sade en kollega diskret till mig. Med min klädsel fyllde jag rollen som professor. När jag handlar medicin på det närmsta apoteket där jag bor, som tolererar att dess personal demonstrerar religiös tillhörighet med hijab, bär jag ibland min egenhändigt tillverkade nål, där tecknet för allah är överstruket och det står, i kärnkraftsomröstningens anda ’Islam? No thanks!’. Den nålen skulle jag aldrig bära på högskolan eftersom jag är professionell akademiker. Att manifestera sin ideologi på en föreläsning, vare sig det är genom en nål som säger nej tack till islam, eller att bära en hijab, är att gå över gränsen för det som jag anser är ett korrekt och värdigt uppförande av en professionell akademiker.

Varje position, varje yrkesgrupp har sina normer, som definierar yrkesgruppen. Dessa normer är ständigt utsatta för angrepp och för omförhandling. Jag anser att professionell akademisk personal har enbart sin grund i vetenskaplig kunskap, varför demonstrationer av politiska eller religiösa ideologier är ovärdigt. Jag skulle önska att all medicinsk personal avhöll sig från politiska och religiösa demonstrationer, i omsorg om patienterna och deras sinnesro. Det är inte befrämjande för en patients tillfrisknande om patienten är en jude som möter en läkare med en svastika på armen, eller om patienten är en ateist som möter en läkare med hijab.

Kring varje roll finns det en uppsättning uppträdandenormer och ett ideal för värdigt beteende.

En riksdagsledamot är det högsta och mest förnämsta som finns i landet. Det är den som ytterst uttrycker vår demokrati och som stiftar de lagar som skapar och vidmakthåller vårt land. Folket kan därför ha förväntan på att en riksdagsledamot uppträder värdigt.

Lorena Delgado Varas (V) bar palestinaschalen i Riksdagens kammare. Det är ovärdigt att genomföra demonstrationer i kammaren och det strider mot kammarens ordningsregler. Hon har givetvis en annan syn och anser att det som hon betraktar som folkmord av palestinier står över ordningsreglerna. Hennes frihet till demonstration står över, både den värdighet som borde gälla för riksdagsledamöter och Riksdagens regler.
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kritik-mot-ledamot-med-palestinasjal-i-riksdagen )

Richard Jomshof (SD) delade två grova karikatyrer över islams och terroristers påverkan på Europa. Han är nu misstänkt för hets mot folkgrupp och har satt sitt ordförandeskap i justitieutskottet på väntan. Han hävdar rätten till yttrandefrihet, som varje svensk medborgare har, och anser att bilderna skall ses som kommentar på islams påverkan, och inte som hets mot en folkgrupp. Men det är grova karikatyrer som rimligen inte kan anses vara värdiga en riksdagsledamot. 
( https://www.youtube.com/watch?v=g-5xkJpUocc )

Vänsterpartisten och Sverigedemokraten anser sig följa principer som står över, både riksdagens regler och normer för riksdagsledamotens värdighet. De anser att de har samma rättighet som alla människor i Sverige har, att uttrycka sig, med schal och med karikatyrer. Yttrandefriheten gäller alla och överallt. Med det förhållningssättet är det acceptabelt att en professor får stå i föreläsningssalen och bära runan på armen som visar att professorn stödjer nynazister eller bära kippan på huvudet som visar att den stödjer judendomen.

Nej, hävdar jag med emfas. Det är medborgaren som har de medborgerliga rättigheterna, som demonstrationsrätten och yttrandefriheten. Men professionen har inte medborgerliga rättigheter eftersom dessa kan ställa professionalismen i fråga. Medborgaren Sven-Olof Yrjö Collin får, som demokratisk socialist, strida för socialisering av produktionsmedel på gator och torg och i all offentlig debatt. Men det görs som medborgare. I föreläsningssalen skall Professorn Sven-Olof Yrjö Collin reflektera, utifrån teori och empiri, vad socialisering av produktionsmedel kan innebära, varför det finns de som pläderar för och emot socialisering, o s v. Professorn kan delta i debatten om socialisering, men inte plädera för det ena eller andra, utan bidra till debatten med sin vetenskapliga kunskap och förmåga att kritiskt reflektera.

Riksdagsledamöter skall föra en värdig politisk debatt. Att demonstrera i kammaren med en schal eller att sprida grova karikatyrer bidrar inte till att utveckla en värdig debatt om palestiniernas villkor eller islam. Lorena Delgado Varas och Richard Jomshof har inte det värdiga beteende som bör karakterisera en riksdagsledamot.

​Den 8 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Richard Jomshof undersöktes för hets mot folkgrupp när han hade delat två karikatyrer som visar ondskefulla muslimer som begår våldsamheter mot oskyldiga vita människor. Allan Stutzinsky, ordförande i judiska församlingen i Göteborg och organiserad liberal, har fått hård kritik, som medfört att han pausar sina engagemang. Han delade en karikatyr, som omskrevs i media, men som media inte lät mig ta del av förrän  jag, som vanligt, fann vad jag sökte på Flashback. Du kan beskåda den här.  
https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t39.30808-6/461173870
_10169106485935368_6454813878169876433_n.jpg?stp=cp6_dst-jpg
_p526x296&_nc_cat=102&ccb=1-7&_nc_sid=127cfc&amp
;_nc_ohc=xqs0fXqchzwQ7kNvgHyRByP&_nc_ht=scontent-arn2-1.
xx&oh=00_AYC4h_avaer0JlxrtNf4UaxGfWdi44A9bYKYnpZmLxla2g&
amp;oe=6701C646

Det är en bild som oerhört förljugen. Moses folk förintade folk när de, för andra gången, intog landet som deras monster till gud hade gett dem, utan att fråga de människor som bodde där. Palestinierna som idag fördrivs från sina hem på Västbanken kan nog inte känna igen juden som står på alla böcker. Däremot hade Islam en period där de räddade det grekiska arvet och hade t ex en livlig matematikutveckling. De två gubbarna kan därför, beroende på vilken tidsperiod som avses, sitta på en av högarna.

Kritiker hävdar att karikatyren är fördomsfull och generaliserande avseende muslimer. Den för tankarna till nazisternas karikatyrer av juden, med sin stora näsa.

Men vem har tolkningsföreträde på en sådan bild? Visar bilden en muslim och en jude, eller är dessa personer där blott för att symbolisera judendom och islam?

Jag fick en bild av en bekant, som jag länkar till här: https://i0.wp.com/petterssonsblogg.se/wp-content/uploads/2024/09/1000022078.jpg?resize=1024%2C728&ssl=1

Den visar en smilande, ortodox muslim, som med leende knackar på till ett land, med facklan beredd som skall bränna upp landet, så som den gjort i de tidigare länderna. Medan kritiker ser en generalisering av en muslim, ser jag en gestaltning av islam, som på ett groteskt sätt visar på islamiseringen av Europa.

Jag tycker inte det går att dra paralleller till nazisternas karikatyrer, ty de avsåg inte judendomen utan juden, dvs de riktade sig mot människorna och var rasistiska. De bilder jag visat ser jag som att de utgör en – grotesk – kritik av islam.

Precis som dikter och sånger, spelar karikatyrer på våra känslor för att förstå ett fenomen. De anför inte ändlös mängd statistik eller citerar långa stycken av böcker, t ex ’Islams forfaldne hus: De relgiøse årsager till ufrihed, stagnation og vold’ av Ruud Koopmans. Karikatyrer är gjorda för att ge ett omedelbart men upplysande intryck, gärna anspelande på känslor.

Jag kan medge att gränsen mellan den rasistiska generaliseringen av muslimer och kritiken av islam är hårfin och otydlig i karikatyrerna. Men under yttrandefrihetens fana friar man hellre än fäller.

Emellertid!

Varför kan dessa groteska bilder skapa sådan oerhörd kritik, när ingen som helst kritik riktas mot islams egen bok när den beskriver groteskerier som är minst lika kränkande? Koranen 4:14 säger: ”Men den som trotsar Gud och Hans Sändebud och överträder de gränser Han [har fastställt] skall föras till Elden och förbli där till evig tid - ett förnedrande straff väntar honom.” Det är ett tydligt plågsamt och dödligt hot riktat mot icke-muslimer. Det är generaliserande eftersom det avser icke-muslimer, och är inte en kritik av t ex ateismen. Karikatyrerna uppmanar inte till våld mot muslimer, medan muslimernas bok uppmanar till våld mot icke-muslimer. Varför får inte alla imamer i Sverige stiga åt sidan för att de företräder en bok som uttalar sådan generaliserande och våldsam smörja?

Jo, religioner i allmänhet och islam i synnerhet, har ett frikort att uttala kränkningar och uppmana till våld som ingen annan har. Karikatyrer diskuteras medan koranen är heligt undantagen från kritik.

Så länge muslimerna har rätt att kränka mig, att hota mig med våld och den eviga elden, för att jag är icke-muslim, så länge får karikatyrerna hållas. De är bägge groteska uttryck som inte hör hemma i ett civiliserat sammanhang.

​Den 7 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Varför är det accepterat att vara muslim, men inte nazist? Varför är det accepterat att vara kristen, men inte fascist?

Islam, nazismen, kristendomen och fascismen badar alla i sina hav av blod som de förorsakat mänskligheten. De har alla etablerat omänskliga samhällen, fyllda av groteska repressioner. De har alla legat bakom och motiverat ohyggliga krig.

Det borde vara en lika stor skam att vara muslim och kristen, som det är att vara nazist eller fascist. Samtliga fyra bär på en ohygglig historisk börda av död och repression.

Men, som jag mässat om på denna blogg, religioner har fått en absolution från sina grymheter och sin repression, medan nazismen och fascismen bär fullt ansvar för sitt agerande. Medan mantrat ’vi skall aldrig glömma’ upprepas om och om igen angående nazismen, sägs det aldrig om kristendomen eller islam. Ja, de har inte ens ombetts att gå ner på knä i ödmjukhet och be om förlåtelse.

Men det tycks som om en politisk ideologi lyckats komma i närhet av religionernas absolution, kommunismen.

Varför?

Kommunismen har också stått bakom krig och grotesk repression. Ja, kommunismen har kanske, om man mäter volymen av blod som de spillt under sin tid, varit mest framgångsrika i blodsspillan. Detta till trots var det helt legitimt att vara kommunist innan muren föll. Därefter föll Lenin och Stalin och Mao, inte i onåd, utan i en skugga och t ex det forna kommunistpartiet försökte tvätta sig rent genom att kalla sig socialister. Dock med närhet till våld, som dagens debatt om vänsterpartisters utfall mot Israel och judar visar.

Så, varför är inte kommunisternas hälsning, den knutna näven, förbjuden likt den romerska hälsningen, den sk Hitlerhälsningen? Varför är inte symbolen med hammare och skära förbjuden, likt nazisternas symbol, svastikan?

Kommunisterna och kommunismen tycks ha en liknande absolution som kristendomen och islam. Varför?

Är klassamhället en förklaring?

Medelklassen, speciellt dess ungdomar, har vurmat för kommunismen, medan nazismen och fascismen mestadels varit arbetarklassens, och speciellt dess unga mäns engagemang.  Kommer fördömandet av att klassamhället dömer hårt, där arbetarklassens görande fördöms medan medelklassens görande ges ett skimmer av ’engagemang’?

Idag kan vi se det, dock mildare, genom att Sverigedemokraternas engagemang, t ex mot islam, är ’rasism’, medan de forna kommunisternas engagemang för palestiniernas och Hamas sak är ’humanism’.

Precis som gäller kristendomen och islam, där man tvättar dessa rena genom att hävda att ondskan blott görs av de som inte är sanna kristna och muslimer, kan kommunismen anses vara en god ideologi, men svår att genomföra. Nazismen och fascismen medges inte en sådan undanflykt genom att ha goda grunder, men tillämpade av onda, felinformerade människor.

Dessa fem, de religiösa ideologierna kristendomen och islam, och de politiska ideologierna, är i grunden onda, både i deras texter och i deras praktik. Klassamhället renar två av dem helt, och en delvis, medan två får den dom som alla fem skall ha.

​Den 5 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Finns det anledning att vissa områden i samhället skall vara ideologiskt fria? Bör det finnas områden där ideologiska manifestationer, må vara politiska eller religiösa, inte sker och inte får ske?

På ett kommunhus hissade man Prideflaggan. Kommunen som sådan styrs av demokrati, där politiska partier, med sina ideologier, stångas mot varandra. Men skall kommunen som sådan, t ex kommunhuset, där politikerna möts, ta ställning i en politisk fråga genom en demonstration? Om man kan hissa Prideflagga på kommunhuset, då kan hissa Palestinaflaggan eller ryska flaggan, allt efter vad majoriteten av politiker vill demonstrera.

På sjukhus är det idag legitimt att demonstrera för en religion, islam, genom att bära hijaben. Just hijaben har lyckats ta sig genom många tidigare ideologiska filter, och accepteras idag som demonstration på universitet och apotek. Däremot är det helt och fullständigt ovanligt, ja, inte ens förekommande, att politiska ideologier, som kommunism eller konservatism, ges utrymme för att demonstrera genom klädesval. Ingen apotekare, hur övertygad moderat den än är, kan ses i moderatkepsen vid receptdisken på ett apotek.

Tidigare fick skolelever stå upp vid morgonsamlingen och sjunga en kristen psalm. Då fanns en tolerans, ja, en påbjuden ideologisk penetration, en demonstration av en ideologi, kristendomen. Den finns inte kvar, i alla fall inte i den kommunala skolan. Idag diskuteras t o m att inte hålla skolavslutningar i kyrkan. Skolelever skall slippa från den religiösa demonstrationen och få vara i en skola som har ideologisk frid.

Men idag återkommer den ideologiska penetrationen. I det aktivistiska samhället som vi lever i idag har områden, som tidigare hade ideologisk frid, somliga efter strider till förmån för avideologisering, som skolan, blivit platser för att demonstrera och uttrycka ideologier.

Demonstrationer av ideologier innebär indoktrinering, som den kristna psalmen i skolan, där den kristna ideologin gjordes till en naturlig sak, och inte togs upp som en högst diskutabel ideologi.

Demonstrationer av ideologier innebär också en förhöjd konfliktnivå. Det är idag förbjudet att bära svastikan, då den anses utgöra hets mot folkgrupp. En jude skall inte behöva bli påmind om Förintelsen genom att bli utsatt för svastikan. Konflikten som svastikan skapar undanröjs genom förbudet. Däremot anses inte hijaben vara hets mot folkgrupp, trots att den, genom att representera islam, utgör en konfliktgrund för t ex ateister och homosexuella. Den konflikt jag erfar när jag kommer till sjukhuset och ser hijaben, som berättar för mig att jag, som ateist, skall förgöras genom eld, anses inte vara värd respekt.

För att minska ideologisk indoktrinering och konflikter, borde det därför finnas en ambition att utlysa ideologiska frizoner, där människor får vandra fria från att utsättas för ideologiska demonstrationer.

​Den 6 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Könsidentifikation har kommit på tapeten, bl a genom att det hävdas att kön, eller i alla fall gender är fluid. Medan kön observeras, upplevs gender. Transsexuella personer uppmärksammas och könsmedicinering och könsoperationer genomförs. På biblioteken, och nu senast, i Riksdagen, uppträder personer som går över könsgränsen, transor populärt uttryckt.

Men jag tycker mig kunna notera att det är obalanserat. Är det inte fler män som identifierar sig som kvinnor och går in i deras omklädningsrum, än kvinnor som identifierar sig som män, och därmed kan gå in på herrarnas toalett för att undkomma den längre lön till damtoaletten?

Det finns ’drag queens’, de som förekommer på biblioteken och i Riksdagshuset. Men det finns också ’drag kings’, kvinnor som klär ut sig till män. I en jämställd värld borde de förekomma med samma frekvens. Låt oss undersöka jämställdheten i transvärlden.

Jag gjorde en undersökning hur dessa två, ’drag queen’ och ’drag king’, förekommer på Internet. Tanken är att frekvensen på Internets hemsidor kan vara en indikator på hur fenomenet omtalas i samhället. Jag använde Google där jag sökte orden ’drag queen’ och ’drag king’ (dvs singular, inte plural) och avgränsade sökningen per år, från år 2010 till 2024 (eftersom jag gjorde detta i september, estimerade jag årsfrekvensen för 2024 genom att dividera frekvensen t o m september med 9 och multiplicera med 12).

Tabellens två första kolumner visar Googles uppskattning av antal hemsidor som har orden ’drag queen’ respektive ’drag king’. Sista kolumnen relaterar antal hemsidor för ’drag queen’ till antalet ’drag king’, dvs hur många fler gånger en hemsida med ordet ’drag queen’ förekommer relativt ordet ’drag king.  

Relationstalet i sista kolumnen visar att ’drag queen’ oftast förekommer mellan 10 och 15 gånger mer än ’drag king’ mellan åren 2010 och 2022. Då expanderar ’drag queen’, med en markant överlägsenhet år 2023, då ’drag queen’ förekommer 46 gånger mer än ’drag king’. År 2022 expanderar också frekvensen av ’drag queen’ oerhört, från föregående års 831000 träffar till år 2023 års 4 miljoner träffar. Nästa år har förvisso ökningstakten gått ner, men är nu över 8 miljoner. Men nu har också ’drag king’ fått en markant expansion, från knappt 100 000 träffar, till 300 000 träffar.

’Drag king’ är idag inte ett obetydligt fenomen, som det var 2010. Men ’drag queen’ har alltid överglänst ’drag king’, först tämligen stabilt, men under de senare åren med mellan 30-45 gånger fler förekomster.

Trans, sett som förekomst av ’drag queen’ och ’drag king’, är således ett ytterst ojämlikt fenomen, där männens agerande, att övergå till kvinna, är oerhört mycket mer frekvent än kvinnors övergång till man.

Kan man därför hävda att transfenomenet är ytterligare ett uttryck för patriarkatet? Inte nog med att männen dominerar i könsvärlden, men nu skall de även dominera i gendervärlden.

Den 4 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag gick mina första sex år i en byskola. Den var byggd i vinkel. Ena sidan bestod av fyra stora rum, där tre rum var lektionssalarna för 1-2, 2-3. Och 5-6-klasserna. Det fjärde rummet var kombinerat bibliotek och lärarrum. Biblioteket var även öppet för allmänheten, någon kväll i veckan. I källaren fanns en gymnastiksal, således med så låg höjd varför ingen basketstjärna föddes i salen. Där fanns två omklädningsrum, ett för flickor och ett för pojkar, samt duschrum, med tvättråg, där badtanten stod beredd att skrubba ryggarna på oss, och slutligen en bastu längst in. Badfaciliteten utnyttjades vissa kvällar av byns folk för tvagning och bastu.

Den andra sidan av vinkeln bestod av ett stort rum, som var matsal på middagen, samlingssal för skolan och för allmänheten på kvällar, bl a kyrkokören övade där, och någon gång i veckan gjordes den om till syslöjdsal. Därefter kom köket, där sopporna värmdes. I slutet fanns träslöjdsalen, med sina svarvar. Skolan hade en stor grusplan åt öster, där vi spelade fotboll och brännboll, och en gräsmatta åt väster. Lärarrummet vätte åt öster varför vi en gång trodde att vi kunde ha snöbollskrig på gräsplanen, utan att lärarna såg det. Men de såg vårt krig, varför vi alla fick kvarsittning och fick skriva, sida upp och sida ner: ’Det är absolut förbjudet att kasta snöboll på skolans område’. Lärarna var tre och de bodde i tre villor som gränsade till skolan. Till allt detta fysiska, denna sammanhållna skola, tillika delvis bydelar, kom böckerna, de som vi fick, som vi tog hem för att slå omslagspapper runt, så att de inte skadades av det dagliga bärandet, eller, som för mig, i min väska på cykelns pakethållare, när jag cyklade de tre kilometrarna till skolan.

Jag berättar ymnigt om detta eftersom jag först idag förstår att min skola var en fysisk manifestation av skola, men även av samhällsgemenskap, då den användes av byns folk när inte skolverksamheten var stängd. Skolan innehöll allt. Man gick in på området på morgonen och lämnade området på eftermiddagen. Där inne rådde skola, i varje skrymsle, i varje vrå. Lärarna var auktoriteterna och var närvarande hela tiden, även när de drack kaffe i biblioteket. De var också räddarna. En gång sprack mina bruna byxor. Jag gick till lärarrummet, där lärarinnan för 3-4-klass sydde ihop dem.

Idag finns skolor som inte är sammanhållna fysiska manifestationer utan som är mer virtuella. Det kan finnas några rum. Men skall man äta, får man gå över gatan eller längre bort. Skall man ha gymnastik, bussas man till en lokal, där således halva tiden förbrukas på att sitta still i en buss. Skall man ha träslöjd, så sker det under ett internat under två veckor, en bra bit från skolan. Detta är disintegration, ett ekonomiskt tänkande från företagsvärlden, där man försöker knoppa av allt som kan görs bättre, eller billigare, någon annanstans. Genom att upplösa den samlade skolan sparar man kostnader, sannolikt inte för att höja lärarlönerna eller ge bättre material till eleverna, utan för att höja vinsten. Disintegration görs sannerligen inte av pedagogiska skäl. Skolan är en ekonomisk enhet, inte en sammanhållen plats för kunskap.

Skola, som hos mig var att befinna mig på ett konkret, sammanhållet fysiskt område, där allt andades skola, kan idag vara en abstraktion, en idé.

Se på amerikanska universitet. De är oftast en sammanhållen fysisk enhet, ett område, som kallas campus, där allt sker, t o m studentboende, med butiker. Där lever studenterna helt omgiven av universitetet, helt inpackade i universitetet. De som går där är sannerligen inte barn eller ungdomar, utan nyligen vuxna individer. Trots att de är vuxna hålls de samman genom den fysiska enheten. Till icke ringa del som en pedagogisk idé.  

Jag tror, men vet inte, men jag är fördomsfullt övertygad, att ett campus, en fysiskt sammanhållen skola, ger bättre studieresultat än en virtuell skola.

Den 3 oktober 2014
Sven-Olof Yrjö Collin

​Muslimska ISIS angrep platser där folkgruppen Yazidier levde. Dessa har en mer ursprunglig monoteistisk religion än islam, och islam, och i högsta grad ISIS, anser dem vara avfällingar. ISIS gick in för att döda männen och tillfångata kvinnorna som slavar och som sexbetjänter. FN:s utredning karakteriserade det som folkmord. EU-parlamentet gjorde samma sak. Den svenska socialdemokratiska regeringen sade fegt att ”det skulle kunna röra sig om folkmord”. Minst 5000 dödades, av en total befolkning i hela världen på cirka 700 000, dvs 0,71% av alla Yazidier mördades.  

Israels krig i Gaza benämns av många som folkmord. FN:s anser att det finns tecken på folkmord medan andra hävdar att eftersom Israel krigar mot Hamas, varvid civila drabbas, är det inte folkmord. Kanske så många som 40 000 palestinier har mördats, civila och militärer, av en världsbefolkning av palestinier på 9 000 000, dvs 0,44%, och 2% om man relaterar till de 2 000 000 som bodde på Gaza-remsan innan kriget.

Medan mördandet av Yazidier tämligen tydligt framstår som ett folkmord, är Israels mördande av palestinier på Gazaremsan mer att se som ohyggliga krigskonsekvenser av Israels beskjutning och den palestinska väpnade grenens oförmåga och ointresse att beskydda sin befolkning.

Men, vad jag minns (minns du?), fanns det inga stora demonstrationer riktade mot ISIS för det folkmord de anställde. Jag minns inte ett enda bibliotek som blev utsatt för solidaritetsdemonstationer för Yazidierna. I USA var det inte uppror på universitetsområdena. Inga stora demonstrationer genomfördes i solidaritet med Yazidierna. Sådant har däremot skett frekvent och intensivt kring Israels krig i Gaza.

Låt oss se hur dessa två konflikter omtalas som folkmord. Jag lät Google söka svenska hemsidors förekomst med utsagan om folkmord. Utsagan ’Folkmord av Yazidier’ fick 7370 hemsidors träffar, medan utsagan ’Folkmord av Palestinier’ fick 133 000 hemsidors träffar.

Även om Yazidierna katastrof inträffade främst mellan år 2014 - 2017 och palestiniernas knappt har pågått ett år, så kan vi dra slutsatsen att svenska hemsidor, men även världssamfundet, opinionsföreträdare och aktivister reagerade har reagerat milt på folkmordet av Yazidierna relativt vad reaktionen har varit gentemot Israels krig i Gaza.

När det gäller folkmord upprepas ofta mantrat ’Vi skall aldrig glömma’. Men vad är det vi inte skall glömma? Kan skillnaden i protester mot det faktiska folkmordet som ISIS utförde och Israels krig i Gaza ge oss hjälp att förstå vad vi inte skall glömma?

Handlar det om mängden dödade? Det folkmordet som gör att vi aldrig skall glömma rörde mellan 5-6 miljoner judar som mördades. Innebär 40 000 dödade palestinier, relativt 5 000 Yazidier, att palestinierna är mer värda att inte glömmas, medan de betydligt färre Yazidierna kan glömmas?

Är det principen om folkmord, dvs det riktade mördandet av en folkgrupp oaktat antal och framgång i mördandet, som ger skäl att inte glömma? Men då skall vi rimligen uppmärksamma Yazidierna och inte palestinierna, ty Yazidierna mördades p g a att de var Yazidier, inte för att de som palestinierna, stod mitt i skottlinjen. 

Är det förtrycket av ett folk vi inte skall glömma? Då kan vi inte skilja på Yazidier eller palestinier eftersom de bägge var och är förföljda, där Yazidierna förföljdes för att de var ett specifikt folk, medan palestinierna förföljs för att de har fräckheten att bebo det land som judarnas gud gett till judarna.

Slutsatsen är att glömskan tycks vara kraftigt selektivt, där man inte kan undgå misstanken att selektionen delvis baseras på en förvrängd antisemitism, där den israeliska staten inte tillåts reagera militärt på militära angrepp, och delvis på ett aktivt bortseende från hur en totalitär ideologi, islam, motiverar angriparna av Israel, Hamas och Hizbollah, men ven bakom dem Iran, där antisemitismen är ingraverad i ideologin.

Men det är just det selektiva, detta blundande, som vi skall undvika genom att inte glömma.

Den 2 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den gamla radikala vänstern, dvs den icke-demokratiska kommunistiska vänstern, hade en stor förtjusning till arbetarklassen. Det var den klassen som hade framtiden i sitt sköte. Det var den klassen som hade en sorts jordnära kunskap och inställning som beundrades och hyllades av den radikala vänstern.

Förtjusningen var emellertid inte ömsesidig då arbetarklassen tydde sig till den demokratiska vänstern, till socialdemokratin. Den gav dem skola till sina barn, drägliga löner och fri sjukvård. Något de önskade alla skulle få, därav internationell solidaritet.

Sedan gick åren. Den gamla radikala vänstern somnade in, delvis under tvång p g a Sovjetunionens och därmed kommunismens kollaps. Men även den gamla demokratiska vänstern domnade av och såg på när det socialdemokratiska partiet gjorde en stark högersväng, med avregleringar, fri skola, fri invandring och nedrustad välfärdsstat. Nu sitter den gamla vänstern, både den icke-demokratiska och den demokratiska, som välmående pensionärer i sina sommarhus vid Brösarps backar eller vid italienska medelhavskusten.

Istället har en ny grupp radikala kommit. De ser sig själva som vänster och, än mer tituleras de som vänster av opinionsbildare och av folk.

Den nya vänstern har ersatt den gamla vänsterns förtjusning av arbetarklassen med dess raka motsats. Den nya vänstern föraktar arbetarklassen. Klassen hävdas vara rasistisk, homofobisk, transfobisk och islamofobisk. Dess forna jordnära kunskap är numer fobier, dvs irrationella rädslor riktade mot de grupper som dagens vänster ser som angelägna minoritetsgrupper. Då beklagade sig den radikala vänstern för att arbetarklassen hade ett falskt medvetande som gjorde dem till socialdemokrater. Idag föraktas arbetarklassen eftersom de tenderar att vända sig till Sverigedemokraterna. Det falska medvetandet är idag ett fobiskt och rasistiskt medvetande.  

Den nya vänsterns förtjusning står idag till de som är förtryckta p g a de har annan könsidentitet än majoritetssamhällets och för att de är muslimer. Det senare är måhända inte så olikt tidigare förtjusning eftersom även den gamla vänstern hade förkärlek till totalitära ideologier. Men då var det en politisk totalitär ideologi, medan det idag finns en märklig acceptans för en religiös totalitär ideologi. Marx är sedan länge avpolletterad, varför hans liknelse av religionen som ett opium för folket är bortglömd.

Den forna vänstern var tydligt feministisk, medan dagens vänster, som ju stödjer antifeministiska muslimska grupper, försöker undkomma den gamla feminismen. Idag finns det, groteskt nog, inslag av antifeminism, då den nya vänstern kämpar för att transpersoner, speciellt män som identifierar sig som kvinnor, skall ges tillträde till tidigare fredade kvinnliga områden, som kvinnoidrotter, omklädningsrum, toaletter och kvinnofängelser.

Medan den gamla vänstern var kollektivistisk och distinkt materialistisk, dvs att en människas ekonomiska situation och omständighet var starkt styrande för dess medvetenhet, är dagens vänster idealistisk och extremt individualistisk, där en människas identitet avgörs helt av den själv och att den egenhändigt valda identiteten, vilken den än är, skall respekteras av omgivningen. Man kan raljerade skriva att, medan den gamla vänstern såg en socialt konstruerad verklighet, ser dagens vänster en helt och fullt individuellt konstruerad verklighet.

Både den gamla och den nya radikala vänstern har starka likheter med välgörenhetskvinnorna som drev omkring i fattiga områden i August Strindbergs Röda rummet. De gick på jakt efter stackare som de kunde utsätta för sin välgörenhet. Strax återvände de, för att njuta i sina sällskapsrum av att ha gjort gott. Även om de som de ville göra gott, varken förstod dem eller tog emot deras välgörenhet.

Dock är den nya vänstern betydligt mer framgångsrik i sitt genomslag i majoritetssamhället än vad den gamla vänstern var. Då hissade inget universitet eller företag eller kommunhus deras flaggor. Ingen anti-kärnkraftsflagga eller röd flagga hissades. Idag hissas Prideflaggan t o m på kommunala byggnader och i Försvarsmakten. Deras wokeideologi har kommit in på HR-avdelningar, dvs personalavdelningar och hos ledande företrädare i både privata och offentliga organisationer. Somliga hävdar att det beror på att utbildningsexplosionen har skapat en klass som tagit över organisationerna och där ägnar sig åt värdegrundsflum m m.

Den nya vänstern har lyckats, där den gamla radikala vänstern misslyckades, att få en markant del av eliten på sin sida.

Den gamla demokratiska vänstern har däremot förlorat tvåfalt, både sin arbetarklass och sin elitförankring.

Själv tycker jag att det är fel att benämna den nya vänstern som vänstern, eftersom den har nyliberala, ja, de har t o m värderingar, t ex dess antifeminism och deras stöd till den totalitära religionen, som framstår som konservativa och nattståndna.

Kanske den gamla vänster-högerdikotomin inte är relevant längre? Vi kanske skall använda termerna idealister om de som tror att världen kan konstrueras med föreställningar och språk, och materialister, de som tror att människans medvetande kommer ur materiella förhållanden?

​Den 1 oktober 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Anna Kinberg Batra avskedades som landshövding efter att hon delat ut tjänster till personer som hon ville ha sidan om sig i sitt arbete som landshövding. JO granskade och fördömde hennes agerande som varande mot Regeringsformen, vår grundlag!, varpå regeringen tog bort henne från posten.

En professor i Förvaltningsrätt, Olle Lundin, säger i en intervju: ”De flesta politiker har nog hyfsad koll på vad som egentligen står i grundlagen och vet hur det funkar på en statlig myndighet. Jag tror inte heller att politiker är benägna att överträda grundlagen. Det borde rimligen vara tvärtom”
( https://www.svt.se/nyheter/utrikes/experten-om-kinberg-batras-agerande-ren-och-skar-korruption )

Ja, de som stiftar lagar, de som driver staten, är de som i första hand står bakom lagarna och regleringarna. Bland politiker ser vi de mest laglydiga, de som mest, till punkt och pricka, följer minsta demokratiskt fattad lag och reglering.

Varför hör jag gapskratt i rymden efter att ha skrivit ovanstående stycke, som är så viktigt att jag både gjort texten fetare och i kursivt, och, enligt professorn i Förvaltningsrätt, är så självklart att det egentligen varken behöver fetning eller kursivering, ja, det behöver inte ens skrivas ut, så självklart är det. Kan det verkligen finnas, inte blott en, utan kanske några fler som skrattar åt ovanstående stycke? Ja, jag tycker mig t o m höra en röst som säger: Ditt dumma naiva stycke.

Jag och en kollega intervjuade en förvaltningschef på en kommun. Han berättade om ett skeende där politiker och förvaltningsledning tagit sig friheter och avslutade: ”Någon kommer att få krypa in i finkan för detta. Jag hoppas att det inte blir jag.” En nyligen publicerad undersökning jag skrev om för ett tag sedan, visade att bostadsområden där politiker bor, sällan får se utbyggnad av flerfamiljshus, dvs sådana som kan riskera att härbärgera sociala problem. Jag gjorde nyligen en undersökning där jag blev ögonvittne till hur en ledande politiker personligt försökte påverka en förvaltningschef att fatta ett beslut som var fördelaktigt för politikern och hans grannar.

En kollega till mig undersöker flitigt kommuners vilja att följa de redovisningsrekommendationer de har att följa. Hans undersökningar visar att mitt ovanstående kursiverade stycke inte alltid beskriver verkligheten i kommunerna, för att uttrycka sig milt. Han brukar säga att lagar och regleringar ses ofta i kommunerna, av förvaltningen och av politikerna, på sin höjd som rekommendationer.

Sverige har haft en politisk tradition, byggd på Hägerströms (1868-1939) rättspositivistiska filosofi som socialdemokraterna tog till sig när de skulle bygga sitt folkhem. Medan borgarna hävdar att det finns mänskliga rättigheter från naturen, t ex den privata egendomsrätten, menar den gamla socialdemokraten (inte den moderna, se länk nedan) att naturrätten, med ord från Hägerström, blott är människans intresse höljt av en metafysisk mantel. Människor har de rättigheter som makten ger dem vid varje unikt tillfälle. Därmed står politiken över lagen. Därför har vi ingen konstitutionsdomstol och en relativt svag grundlag. I socialdemokratins värld styr inte naturen, med sin naturrätt, utan folket, med sitt parlament, dvs politikerna.

Den traditionen ger rimligen politiker som ser lätt på lagarna, ty de är alltid föremål för folkstyret. En forna socialdemokratisk kommunpamp hade sannolikt sagt att lagen är viktig, men viktigare är att göra gott för folket, varför pampen sannolikt hade förstått Batras agerande, om än klandrat det för att vara obegåvat.     

Men den laglösa traditionen riskerar alltid att få egenmäktiga politiker. Ty för sådana politiker kan det råda som ursprungligen (enligt Wiktionary) John Seldens skrev i sin bok Table-Talk (1650): Do as I say not as I do, dvs att andra skall göra som jag säger, inte som jag gör. Den utsagan kan härledas till Jesus fördömelse över fariséerna i Matteusevangeliet 23:1-4. Läs och reflektera kring om vi kan ersätta orden ’skriftlärda’ och ’fariséerna’ med ’politiker’: ”Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: ’De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.”

Demokrati, dvs folkstyre, är inte att folket, via sina politiker, styr och ställer. Vår moderna demokrati innebär att folket tillsätter politiker via hemliga val, som sedan utformar lagar i Riksdagen, vilka är de som styr samhället. Från våra gamla landskapslagar hämtar vi uttrycket: Land skall med lag byggas, där vi i modern tid lagt till att lagarna utformas av demokratiskt valda politiker.

Den 30 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin   
( https://www.gp.se/ledare/annu-ett-tecken-pa-socialdemokratins-dod.11757852-bbf3-4456-8776-20a0f41033f2 )

​Vi köpte vårt hus i Öllsjö, bl a för att det hade ett stort rum där vårt mycket stora middagsbord fick plats. Vid det bordet har många middagar avätits. Bordet är ett mycket gediget bord med tjocka skivor och grova ben. Det skall försöka efterlikna ett franskt lantbord, från en bondgård, där många knivar skurit i bordskivan. Det var sprillans nytt när vi köpte det, och då såg det mycket använt ut. Det är ett smidigt mode eftersom man inte behöver vara hysteriskt rädd för att använda bordet.

Rummet där bordet ställdes kallar jag för matsal. Det är en rimlig beteckning, ty det är ett rum för mat, för att äta. En sal för mat, en matsal.

Dock inses att rummet inte är en sal, i betydelsen, stort rum, likt Spegelsalen i Versailles, eller en föreläsningssal. Men för mig betyder ordet sal något upplyft. En sal är inte vilket rum som helst, ty i salen sker helgade saker. Föreläsningssalen är inte ett rum, vilket som helst, utan en plats för föreläsningen, en föreläsningssal. Matsal är en plats där middagen hyllas, en matsal.

Men är beteckningen matsal ett tecken på min klassresa, som delvis ägt rum med andras erkännande, men kanske än mer i mitt eget erkännande?   

I arbetarklasshemmet som jag kommer ifrån fanns också ett rum med ett stort bord, som enbart användes till de stora middagarna, jul, påsk och födelsedagar. Det rummet kallades finrummet. Till skillnad från min matsal, som används varje dag, till frukost, till middagar när jag och min fru är ensamma, användes mina föräldrars finrum enbart vid de stora festerna. Finrum kallades det kanske för att möblerna och utsmyckningen var finare där än i resten av huset. Dit fick man inte gå arbetsklädd. Det var fint, och skulle så förbli.

I min släkt har jag aldrig hört om en matsal, men åtskilliga i min släkt har finrum. Är beteckningen på rummen klassmässiga, varför jag, som glidit upp på klasstegen, har tagit till mig, omedvetet, en övre klass’ beteckning på arbetarklassens finrum?

Jag har en matsal, eftersom det är ett rum helgat för maten och dess gemenskap. Jag röker cigarr, eftersom det är gott. Jag dricker cognac, eftersom det är gott. Jag tycker illa om fotboll p g a den barbariska läktarkulturen. Jag läser Hegel, eftersom det är berusande champagne för förnuftet.

Allt detta har jag valt, medvetet och med insikt. Men de är också klassmarkörer. Markörer av klass skyr jag. Göra sig märkvärdig, är alltid min tanke. Men den som markerar klass kanske är som jag, som valt dessa medvetet.

Eller, gud förbjude, har klassen valt mig?

När jag började i gymnasiet gick jag till biblioteket för att lyssna på klassisk musik. Eftersom det var vad mina klasskompisar, kanske inte själva direkt lyssnade på, men hade med sig hemifrån. Jag satt där och lyssnade på Beethovens samtliga symfonier. Idag lyssnar jag gärna, för njutningens skull och för känslans skull, på Beethovens symfonier. Speciellt tycker jag om den åttonde. Den som sägs vara hans enklaste, mest lättsamma symfoni, t o m med inslag av melodiska skämt. Kanske lättsamheten är tilltalande för den som inte är född i den klass som lyssnar på Beethoven?

Outgrundlig är människan som gärna vill se att den valt beteckningen matsal, medan det kanske är precis tvärtom.

​Den 29 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns de som har en irrationell rädsla för ateism, som är ateismfobiker och som bär en ateismfobi som gränsar till vansinne. Varhelst de erfar den minsta ateism, blir de förryckta och protesterar, ja, de tillgriper t o m våld.

Ateismfobin har blivit så stark att det fått ett eget namn, det heter hädelse, och har fått lagstiftning i en mängd länder, främst muslimska länder, där det är olagligt att vara ateist. Ja, i ett tiotal länder, som typiskt nog är muslimska, är ateismfobin så stark att det är belagt med dödsstraff att uttrycka stöd för ateism eller att vara ateist.

Det besynnerliga är att de som bär på ateismfobi anses vara förfördelade i väst och själva utsatta för en fobi, islamofobi.

Men det är än mer besynnerligt eftersom islamofobin är mer frekvent bland de som anses drabbade av islamofobi. Det är ju främst olika grupper av muslimer som drabbas av terrorattentat som utförs av andra grupper av muslimer.

Muslimska grupper har således både en ateismfobi och en islamofobi.

Men det som får uppmärksamhet i västländer är inte ateismfobin eller den muslimska islamofobin. Det som uppmärksammas och som stigmatiseras är den religionskritik av islam som befängt nog kallas för islamofobi. Den mindre frekventa och mindre våldsamma, och tillika felaktigt betecknade islamofobin, dvs kritiken av islam som religion, är den som framförs som den problematiska i väst.

Det finns ett uttryck som väl beskriver detta besynnerliga fenomen: Att sila mygg och svälja kameler.

Det rationella, av den vetenskapliga revolutionen, av Upplysningen och av den franska revolutionen upphöjda samhället, måste våga inse att de fobier som är problematiska är de som emanerar ur religioner i allmänhet och islam i synnerhet.

​Den 28 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Inger Enkvist, forna professor i spanska vid Lunds universitet, kritiserar svenskt skolväsende i allmänhet och svensk lärarutbildning i synnerhet. Återigen framför Enkvist sin kritik. Enkvist redovisar resultat från en undersökning av nästan färdigutbildade blivande lärare, dock något oklart vem som undersöktes, där blott 7% kunde redogöra för ng-ljudets stavning. Hon poängterar att lärarutbildningen inte baserar sig på vetenskaplig kunskap.
https://www.svd.se/a/gwLMbJ/johan-pehrsons-viktigaste-uppgift-ar-att-reformera-lararhogskolan

Nu får det vara slut på mitt passiva mottagande av Enkvists kritik. Här skall undersökas hur det står till med vetenskapligheten. Jag har ju viss kunskap om vetenskaplig metod genom mitt yrkesliv som forskare, och jag har lång yrkesmässig erfarenhet av kursansvar och handledning av examensarbeten på alla akademiska nivåer: forna B-nivån, kandidat, magister, master, civilekonom, och därutöver licentiat och doktor. 

Jag bestämde mig för att lägga två timmar på en undersökning, vilken därmed blir oerhört ytlig och anekdotisk. Jag gick in på Högskolan Kristianstad, som har en lärarutbildning, på deras hemsida för uppsatser och laddade ner de tio först listade uppsatserna. Fem av dessa uppsatser var gjorda inom olika delar av lärarutbildningen. Även om urvalet är ytterst begränsat, kan nog slumpmässigheten i urvalet anses vara god. Det var enbart uppsatser från 2024.

Vad fann jag?

Fem av fem uppsatser anger att de använder sk kvalitativ metod. Med det avses inte kvalitativ metod på ett mer avancerat sätt än att det är sk kvalitativ i avseende på datainsamlingen, som mestadels görs genom intervjuer, antingen enskilt eller i grupp, som då kallas fokusgrupp. Oftast läste jag följande argument:” Utifrån syftet valdes en kvalitativ metod, vilket är att föredra när forskaren vill undersöka uppfattningar.” (referens anges inte av humanitära skäl). Stilla undrar jag om studenterna aldrig själva fått fylla i en enkät, som ju vanligtvis handlar om uppfattningar.

De genomförde mestadels intervjuer, även om det ibland kallas fokusgrupp, dvs flera respondenter samtidigt. I genomsnitt hade man 8,8 respondenter, där maximalt antal var 12 respondenter och minimum var 6. Det kan sägas vara uthärdligt eftersom jag stött på ett antal uppsatser i företagsekonomi som använt vad jag kallar besöksmetoden, dvs uppsatser där de påstår sig ha intervjuat fyra företag (som om företag kan svara), medan de har gjort fyra intervjuer på upp emot en timme var, med en stackare på fyra olika företag.

När man genomför intervjuer är det av stor vikt att man vet vad man är ute efter, vilket förutsätter att intervjuguiden görs utifrån en operationalisering av den litteratur och teori som man har för att fånga fenomenet. Ingen operationalisering förekom! Frågor som ställdes synes ha kommit från ovan, av gud själv, och var därmed så självklara att de varken behövde argument eller teoretiskt stöd. I någon uppsats förekom dock att de har provat intervjuguiden, en sk pilotstudie, på några och förändrat den något. 

Ingen reflektion över metodval, där man t ex reflekterar över teorival och grundläggande ansats, kunde jag finna. Inte ens någon mer betydande reflektion över val av empirisk metod kunde jag finna, annat än hävdande att kvantitativ metod var utesluten eftersom de skulle samla in uppfattningar. Ett vetenskapligt arbete, som ett examensarbete skall vara, måste karaktäriseras av en kritisk medvetenhet om metoden, både ansatsen och den empiriska metoden. Mina fem uppsatser var renons på den vetenskapligheten.

Systematisk analys, t ex där man använder teori för att tolka empirin, fanns tillstymmelse till, men inte mer, i tre av de fem uppsatserna.

Trots att alla var sk kvalitativa, hade ingen använt en förståelseorienterad metod. I ett fall fann jag emellertid en ansats till en grounded theory-ansats, dvs en induktiv ansats som försöker generera tema och t o m begrepp utifrån empiriska observationer.

Jag brukar ibland kalla sk kvalitativ metod för journalistmetoden. En journalist har ju att rapportera, utan intresse och baktanke, och utan analys, vad den ser. Studenters journalistmetod består i att studenterna samlar in vad folk sagt och sedan rapporterar detta, som om det var utsagor givna av gudarna. Ingen kritisk eller förståelseorienterad tolkning av utsagorna sker. Samtliga uppsatser karakteriserades mer eller mindre av sådan metod, där 2 var fullt realiserade, medan 2 hade något inslag av kritisk tolkning, medan en, den som försökte göra grounded theory, hade spår av journalistmetoden.

Utan att ha noga ha läst uppsatserna, men med denna sk kvalificerade bläddring, tror jag mig kunna hävda att jag hade underkänt samtliga uppsatser. Blott en uppsats, den med ansats till grounded theory metod, hade fått betyget E, dvs ges en möjlighet att lämna in ny version, medan de andra hade fått betyget F, dvs vara bortom all räddning.

Med min, ohyggligt ytliga och anekdotiska undersökning, tror jag mig funnit indikationer på att Enkvist har rätt i sin kritik av lärarutbildningen, avseende studenternas träning i vetenskaplighet och dess metod.  

Men, mindre ödmjukt och självkritiskt, så säger mitt hjärta följande: Detta visar på ett trefaldigt bedrägeri.

Bedrägeri gentemot skattebetalarna, som har betalt högskolan för att ge studenterna en akademisk utbildning, vari ingår förmåga till vetenskapligt arbete, vilket högskolan inte har gjort.

Bedrägeri gentemot akademin, som lånar ut sin titel, kandidatexamen, till en högskola som inte tränar studenterna i kandidatnivåns förmåga till vetenskapligt arbete.
Men det värsta bedrägeriet är det tredje:

Bedrägeri gentemot studenterna som förvägras det som de har rätt till, en utbildning där de tränas i vetenskapligt arbete på kandidatnivån.

Lärarhögskolan producerar en hamburgare där studenten får brödet, men där brödet döljer att det inuti brödet finns varken kött eller kyckling, varken lök eller tomat, varken sallad eller inlagd gurka, varken salt, peppar eller sås. Ja, brödet kan t o m vara aningen urgröpt så att det inte ens ger en falsk känsla av tillfällig mättnad. McDonalds, Max, Bastards Burgare, Brödernas, Burger King och Sibylla hade alla gått i konkurs om de hade serverat en sådan hamburgare. Medan lärarutbildningen får ungefär 110 000 kronor per lärarstudent och år, och det finns kanske 15 000 lärarstudenter, dvs hamburgaren kostar … ja, jag vill inte multiplicera 15 000 studenter med 110 000 kronor.

Jag, Enkvist och många skattebetalare frågar, som Scanias tidigare VD, Leif Östling frågade: Vad fan får jag för pengarna?
https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ

Den 27 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​I går skrev jag om att jag i slutet av mitt yrkesliv fann att föreställningen om företagsstyrning som en form av delegation av äganderätter behövde en empiriskt mer relevant komplettering, att styrningsrätter kopplade till bolag befinner sig i en konstellation, utspridda, utan självklar grund i ägandet.

Det normala i företagsstyrning är att anta delegation av äganderätter.

Sagan är som följande: I begynnelsen fanns kapitalisten. Den åtnjuter privategendomens rättigheter, rätten att utforma ett företag, rätten att besluta över företaget, rätten att få företagets avkastning och rätten att sälja rättigheterna. Men att driva företag är svårt och delvis också tråkigt, varför kapitalisten överlåter en del av arbetet till inhyrd personal. För att personalen skall kunna utföra arbetet måste de ha rättigheter. Dessa rättigheter delegeras av kapitalisten genom kontrakt och organisation. Bolagets styrelse får oftast delegerat rätten att utforma bolagets strategi. En del av den rätten, rätten att utforma organisationen i enlighet med strategin, delegeras sedan till företagsledningen.

Denna saga, denna föreställning finns tydlig i en dominerande teoribildning inom företagsstyrning, agentteorin. Principalen, dvs ägaren, delegerar rättigheter till agenten, dvs den som skall utföra saker. Eftersom alla är egoister, utan moral och plikt, måste agentens egoistiska intresse disciplineras, vilket sker genom incitament och övervakning.

Detta är en föreställning som kanske kan förklara en hel del. Men det är också en föreställning som legitimerar. Den framställer ägaren som allts ursprung, och därför legitimerar ägarens makt. Den legitimerar bonusprogram till företagsledningen, eftersom det utgör incitament till dem att fullgöra sitt arbete.

Delegationsföreställningen är således en magnifik legitimering av kapitalistens makt. Det är en föreställning som passar väl i ett samhälle som till stora delar är kapitalistiskt.

Den föreställningen har jag använt och presenterat, oftast implicit, i många artiklar. Jag har därmed aktivt deltagit i att legitimera kapitalismen. Mitt politiska jag, den demokratiske socialisten Collin, har suttit i andra-klass-vagnen och sett hur doktor, sedan docent och slutligen professor Collin i första-klass-vagnen, har legitimerat vad andra-klass-passageren önskat skulle disciplineras för att nå det goda samhället.

Kan första-klass-passageraren Collin anklagas för att vara en medlöpare, där medlöperiet var förutsättningen för att få befinna sig i första-klass-vagnen?

Slutar sagan om akademikern Collin år 2024 med utsagan: Collin var en medlöpare?

Den 26 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag hade fel. Eller snarare, jag hade inte helt rätt.

Jag har precis publicerat, tillsammans med docent Elin Smith, en artikel som hävdar att föreställningen om delegerade äganderätter har sin relevans, men måste kompletteras med en än mer empiriskt relevant föreställning om en konstellation, inte av äganderätter utan av styrningsrätter.
(https://virtusinterpress.org/Governance-delegation-or-constellation-An-empirical-study-of-corporate-governance-in-a-Swedish-municipal-corporation-in-the-waste-industry.html )

Jag har, sedan mitten av 1980-talet och fram till idag, främst använt teorier som på ett eller annat sätt använt delegationstanken, dvs att ägarna har rättigheter som de sedan delegerar ner, till styrelse, företagsledning och in i bolagets organisation. Det har ju gått ganska bra. Jag har fått signifikans vid statistiska tester och blivit professor i företagsstyrning.

I min avhandling skrev jag, vad min opponent vid slutseminariet ansåg vara, om inte upprörande, så kontroversiellt: ”Verkligheten ges satan.” (s. 79)  Det var kanske onödigt dramatiserande av min ontologiska ståndpunkt, att verkligheten är ett Ting-i-Sig, som vi inte kan veta något om, eftersom vår kunskap är blott så som Tinget-i-sig framstår för oss, genom våra kategorier, begrepp och teorier. Jag tog den ståndpunkten till vad jag tyckte var dess logiska ändpunkt, att blott arbeta med begrepp och med teorier, och därefter att, via deduktionen från dem, skapa hypoteser som testades mot data, vilka är en konstruerad verklighet som består av mina skapade variabler som fyllts med observationer. Verklighetens verklighet var långt borta och oåtkomlig.

Deduktionens motsats, induktionen, kunde jag inte och kan inte acceptera principiellt, i den mån den är sann induktion, dvs kategorilöst observerande. Att inducera kunskap om t ex företagsstyrning förutsätter ju begreppet företagsstyrning, vilket förutsätter begreppen företag och styrning, vilka i sin tur förutsätter o s v.

Jag har därför inte ägnat mig åt studier med induktiv metod, inte ens den induktiva metod som ibland lösligt kallas kvalitativ metod, som kräver att man skall förstå och inte enbart förklara. Jag har också använt den värderingen i min undervisning, varför de jag handlett som kandidater, magistrar och doktorander har tenderat att använda deduktiva ansatser. Jag har hävdat att den svagare form av induktion som kan användas, t ex grounded theory, bäst kan utföras av mycket erfarna forskare, ty det krävs att man i sitt observerande kan inse hur man kan vara vägledd av implicita kategorier, begrepp och teorier.

Jag har nu, som kanske mina två sista publicerade artiklar, använt varianter av induktion. Därmed bekräftar jag mitt påstående att det krävs rik erfarenhet (nästan 40 år) av begrepp, teorier och forskningsvana för att kunna använda induktion på ett godtagbart, kritiskt sätt.

Den artikel jag nu publicerat med Smith använder ett kategorischema som består av en uppsättning styrningsbegrepp som inte rymmer föreställningen om delegation. Med det schemat som vägledare i vår datainsamling gjorde vi en enfallsstudie av ett bolag, där vi deltog som observatörer vid ledningsgruppsmöten och styrelsemöten, kompletterat med intervjuer av folk i bolaget och kring bolaget, och med offentliga data från bolaget och kring bolaget.           

Med vår kunskap, vår forskningserfarenhet och med användande av kategorischemat skapade vi en tolkning av styrningen av bolaget, med påverkanspilar och relationer. När vi gjorde en bild av den tolkningen, kunde vi inte skönja någon delegation av ägarrättigheter. I stället fanns styrningsimpulser och påverkan lite här och där. Vi fann inte en tydlig styrning från ägaren, via bolagsstämma och styrelse till företagsledningen och sedan ner i organisationen. Det kanske viktigaste inducerade begreppet vi fick fram var ’interaktiv styrning’, en sorts ömsesidighet där flera parter deltog i styrning upp och ner, ner och upp, till höger och till vänster. Därav hävdar vi som slutsats att det finns minst två typer av styrning, delegation av äganderätter och konstellationer av styrningsrättigheter.

När mitt yrkesliv är till ända avslutar jag således med att hävda att det jag använt under hela mitt yrkesliv inte var rätt, men det var inte heller fel, utan ofullständigt. Styrning kan ske, och sker, delegerat och med konstellation, ibland samtidigt och ibland sekventiellt. Detta kom fram med hjälp av en metod som jag dittills undvikit, delvis av ontologiska skäl, men främst p g a min oerfarenhet. Därmed kunde jag avsluta mitt yrkesliv med en hård, men utvecklande kritik mot mitt yrkeslivs resultat.

Jag har talat och skrivit mycket om Sapere aude, Upplysningens slagord, att våga tänka. Det kostade mig min professorstjänst år 2018. Nu har det kostat mig en kritik av två grundstenar i mitt yrkeslivs, delegation och deduktion.

Kritiken är en kostnad jag gärna, och med stolthet, bär. Ty jag har därmed bevisat mitt mottos sanning, det fruktbara i att tänka, att våga släppa loss, att ifrågasätta, att pröva nytt.

Smiths och min artikel visar på Upplysningens sanning, att våga tänka.

​Den 25 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Att låna pengar innebär att låntagaren utnyttjar långivarens möjlighet till konsumtion eller investering. Priset för att få tillgång till lånet är räntan.

I företagsstyrningssammanhang, det som kallas corporate governance, framhävs räntans disciplinerande effekt. Istället för att bolagsägare skall granska företagsledningen, så att den sköter sig, ser den till att bolaget har hög belåning. Det ger krävande räntor, varför det krävs ett ständigt starkt kassaflöde för att betala räntorna. Det i sin tur kräver ett välskött företag, vilket är bolagsägarens intresse.

Den ränta som ges är en funktion av långivarens, eller oftast en mellanhand, en sk banks, uppskattning av möjligheten att ta ut ränta av låntagaren innan den vänder sig till en annan långivare, samt av låntagarens riskprofil.

Men, varför finns inte beaktande av behov och önskvärdhet i ränteberäkningen? Låt mig byta till ett exempel med kollektiva transportmedel.

Transportföretag i Sverige har inte sällan rabatter till ungdomar, studerande, de som gör militärtjänst, och, absurt nog, till pensionärer. Tanken bakom är att de unga ännu inte har en intjäningsförmåga som kan täcka fullt biljettpris, men de har, minst, lika stort transportbehov som medelålders, som har arbete och lön, och som därför kan och får betala full biljettkostnad. Parentetiskt kan sägas att pensionärer, som i vissa kommuner t o m har grattis transport, har haft ett helt liv på sig att samla ihop till bussbiljetten, varför de inte borde behandlas än mer fördelaktigt än de unga, som ännu inte haft ett liv på sig att samla pengar till bussbiljetten.

Poängen med biljettexemplet är att säga att unga som bildar familj har lägre inkomster är äldre, men de har större lokalbehov p g a barn, medan de äldre har utflugna barn. De unga får därför en mindre bostad än behovet p g a lägre inkomst och större antal i familjen. De äldre har råd att köpa större bostad, trots lägre utrymmesbehov, p g a större inkomst. De unga har inga tillgångar som kan användas som säkerhet vid lånet, varför räntan blir högre, medan de äldre kan ha tillgångar som ger lägre ränta. Således en loss-loss situation för de yngre och en win-win för de äldre. Unga har större behov och får anstränga sig mer för att betala räntan, medan äldre har mindre behov och får anstränga sig mindre.

Detsamma gäller i företagsvärlden. Ju lättare företag har att attrahera lån med låg ränta, ju mindre behöver de anstränga sig. Stora företag, med mogna produkter, kan få lätta lån. Medan unga företag, som anstränger sig allt de kan för att utveckla sin produkt och att nå ut till kunden, får anstränga sig än mer p g a att de får högre ränta. Räntans disciplinerande effekt finns således i för stor utsträckning hos små, unga företag, där dess disciplinerande effekt behövs mindre, och i för liten utsträckning i stora företag på mogna marknader, där dess disciplin behövs mer.

Nu kanske du mumlar ränteavdrag när det gäller hushållslån? Ja, det finns och det underlättar. För alla. Och kanske än mer för de med höga inkomster, dvs de äldre med lägre ytbehov. En mildring som är upp-och-ner-vänd.

En bättre lösning än ränteavdragsrätten vore att staten står en del av lånerisken genom att erbjuda en säkerhet vid köp som är investeringsmässiga eller som rör bostad. Säkerheten som staten ger är en funktion av låntagarens ålder, där säkerheten reduceras med stigande ålder, för att helt försvinna vid en åldersgräns, där staten anser att individen får klara sig själv gentemot bankerna.

Kanske du då invänder att det premierar de som inte investerar i utbildning, som tenderar att bilda familj tidigt, och därför kan få större säkerhet vid sitt familjebildande än den som följer en lång utbildning. Men de som följer en lång utbildning tenderar att få lite utbildningsavkastning genom högre lön, varför den kan bära en högre ränta.

Men allt detta har rört låntagaren Fokus idag är på låntagaren, hur den s a s ’drabbas’ av räntehöjningar’ och hur den kan slappna av vid räntesänkningar. Vem bryr sig om den som är förutsättningen för lånet, långivaren, den som avstår konsumtion/investering, till förmån för låntagaren, i utbyte mot ränta? Om den skaldar jag i ett senare inlägg.

​Den 24 september 2024
Sven-Olof Yrjö Collin