​En god akademiker gör inte bara utbildning och forskning, utan gör även tjänst i samhället. Det är att vara aktiv i samhället, där aktiviteten kan variera från professionell samhällstjänst till politisk aktivism.

Professionell samhällstjänst innebär att man informerar om den vetenskapliga kunskap som forskaren besitter i ett ämne.

Politisk aktivism innebär att också föra ut sina egna värderingar, och genom att relatera dem till kunskapen, föreslå eller strida för en viss handlingsinriktning.  

Idag sitter forskare på vägbanan eller gör ljudliga protester i Riskdagen, för, som de säger, skapa uppmärksamhet kring hotet mot vår jord genom klimatförändringen. Det ses som aktivism, men kan ju sägas vara ett sätt att informera, om än demokratiskt ovärdigt och baserat på forskarens privata värdering av kunskapen.

Nationalekonomer, redovisare och teologer har under all sin tid varit politiska aktivister. De har fördömt och föreslagit åtgärder, utifrån sin kunskap och sin tros värderingar. Således är inte aktivism något nytt.

När jag på 90-talet hade publicerat en studie om kommunala bolag, blev jag kallad att presentera mina rön för praktiker. De frågade, om och om igen, vilket är bäst, vad är bra, vad föreslår du? Jag svarade att allt beror på, å ena sidan, å andra sidan. Jag gav inga bestämda råd, då det inte var min sak att avgöra vad de ville, dvs relatera en handling till ett värde. Det jag kan göra är att säga, att om A och B och C föreligger, då antyder våra resultat att en handling D kan sannolikt innebära D. Men om D är önskvärt, dvs bra, ja, det beror på vilka värderingar ni har, vilket inte är min sak att ens kommentera.

En forskare med kunskap karakteriseras av den osäkerhet som ligger i all vår kunskap, förutom den aprioriska kunskapen. Den som hävdar ett faktum är sannolikt okunnig. Men sannolikhet räcker långt.

När det gäller den omtalade klimatkrisen är sannolikt kunskapen sådan att temperaturhöjningen är reell, att den till en del är skapad av människan, och att den delen, men även den naturliga temperaturhöjningen, kan påverkas av människan. 

Men det är inte detta som skapar forskarens klimataktivism. Det som skapar aktivisten är det normerande, hävdandet av en norm, av ett värde. I detta fall drivs aktivisterna av normen att jordens temperatur inte skall öka, ty det har en mängd negativa konsekvenser. Men vad som är negativt och positivt är inte kunskap utan värderingar.

Notera att det som uppmärksammas idag som aktivism rör framför allt klimat och kön. Nationalekonomernas aktivism uppfattas inte som aktivism.

Vill man ha ett universitet fritt från aktivism, då får man börja observera all aktivism, inte bara den man inte stödjer själv.

​Den 9 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Socialgrupp och dess skarpare politiska uttryck, klass, är begrepp som ordnar människor i grupperingar utifrån deras plats i produktionen. Bägge indelningar tror att människors val och deras livssituation påverkas starkt av deras plats i produktionen. Det är en materialistisk indelning av människor.

Det statsbärande partiet under många tiotals år, socialdemokratin, har haft lätt för att anamma en sådan indelning då den pekat ut deras folk, de egendomslösa arbetarna, de som oftast hamnar i socialgrupp 3, som en majoritet av folket. Det utpekandet har varit ömsesidigt då sk klassröstande var tidigare vanligt och arbetargruppen har – tidigare - kunnat titta på varandra under 1:a maj-firandet.

Liberaler är i grunden individualister, vilket rimligen innebär att människor inte ingår i meningsfulla grupper utifrån sådant som t ex deras plats i det ekonomiska systemet, Liberaler är inte materialister utan idealister, varför i den mån det finns grupper, finns de p g a att individer har valt att ingå i grupper, t ex gruppen av filatelister, aktiesparare, gammeldansare, etc. Några av liberalerna låg nära socialisterna, och kallades därför för socialliberaler. De stödde många av socialisternas förslag. Men inte för att de angrepp klassamhället, utan för att förslagen innebar en vilja att hjälpa de som gjort dåliga val eller blott hade haft otur.

De moderna Nya Moderaterna, som växte fram med Reinfeldt och Borg, kan nog klassificeras som den liberalismens höjdpunkt. Varje individ skulle nu välja. Välja skola, välja bilbesiktning, välja pensionsfond, välja elbolag, men med behållande av staten, det som för socialisten kallade möjliggörande, men som liberalen kallade skyddsnät.  

Samtidigt som liberalismen stod på sin höjd, växte etnicitisterna fram. De kom från både högern, där deras belackare kallade dem rasister, och från vänster, där det omnämndes som identitetspolitik och postmodernism.

Vänsterns etnicitister behöll individualismens val, men nu valde individerna att ingå i grupper, inte för att få något gjort, som att samla frimärken, utan för att få en identitet. Den valda identiteten skulle sedan, genom politisk kamp, ge gruppen rättigheter som var oberoende av individerna.

Högerns etnicitister var tvekande, ty etnicitet enligt dem kan vara medfött, därav deras motståndares benämnande av dem som rasister. Men samtidigt medgav högerns etnicitister att en född muslim kunde bli svensk, om den hängde av hijaben och erkände kvinnor som jämställda med män.

Denna politiska, ja, ideologiska inriktning har inneburit att speciellt grupperingar baserade på etnicitet har blivit framträdande, därav mitt namn på detta fenomen, etnicitisterna. Nu ordnas människorna i etnicitetsgrupper, där idag etniciteten svenskar bärs fram av Sverigedemokraterna, och ställs avskilt från andra etniciteter, främst muslimer.

Etnicitismen har gjort liberalerna, men speciellt Socialdemokraterna rådvilla. De senare försöker inlemma etniciteten muslimer i sin kategori av de förfördelade i samhället och har t o m accepterat den grund som muslimerna har, deras religion islam, trots att den strider mot den forna socialdemokratiska ideologin som t ex omfattade demokrati och jämställdhet.  

Liberalerna försöker framsvärja sitt ledord, frihet, det som för dem är individens frihet, och åkallar religionsfrihet som grund för att acceptera islam och därmed få in muslimerna som väljare. Men islam som ideologi är motsägelsen av frihet eftersom islam är lydnad, inte val. 

Etnicitismen passar inte in i de forna ideologierna. Det är det tredje, det som förefaller varken vara A eller icke-A.  

Socialismen gick segrande fram t o m slutet av 60-talet. Liberalismen gick segrande fram t o m 2010-talet. Idag födds kanske något nytt, som är svårt att uppfatta eftersom vi lever med och i gårdagens kategorier.

Muttrande sitter forntiden, de konservativa, som t ex den demokratiske socialisten Sven-Olof Yrjö Collin, och upprepar Per-Albins tal om folkhemmet som en bön. En ideologi som är levande i hans huvud, med som dog i Sverige på 80-talet.

Hans tid är förgången.

​Den 8 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En kollega frågade mig en gång, när jag kämpade för något, av allt det oerhört viktiga jag kämpade för, var jag fick all energi ifrån. En annan kollega undrade om jag inte skulle slå av på takten, nu när jag hade blivit professor, ty efter professorstiteln fanns ju inget kvar att sträva efter.

Om man hade träffat mig som 18-åring, på gymnasiet, hade nog ingen undrat över var min ohyggliga energi kom från. Den fanns i alla fall inte på skolan. Kanske vid skrivbordet därhemma, bland alla dikterna.

Jag har försökt begripa mitt professionella agerande med begreppet plikt, att därtill är jag nödd och tvungen, men inte av någon, utan av mig själv, av mitt eget Förnuft. Mitt Förnuft har sagt att som akademiker har man skyldigheter, precis som alla arbetare har inför sina arbetsuppgifter. Dessa skyldigheter samlas ihop till plikten. Den tolkningen av min drivkraft fick en god underbyggnad när jag lärde känna Kant, som ju hävdade att plikt var en handling av ett autonomt subjekt som för sig själv, med förnuftets kraft, ställer upp plikter. Plikt är således raka motsatsen till underkastelse. Det är en manifestation av det fria, autonoma jaget

De som sett mitt excelark, hävdar att jag är knäpp. Jag har nämligen, sedan läsåret 99/00, noterat vad jag arbetat med under dagen, och mellan vilka tider jag arbetat med det. Därför vet jag hur många timmar jag arbetat med mina arbetsuppgifter. Eftersom man arbetar lite här och där ibland, är timangivelserna inte exakta, och de framför mer underskattade än överskattade, men jag tror de är goda approximationer.

Från läsåret 99/00 till läsåret 16/17 arbetade jag i genomsnitt 2248 timmar per år. Under det hemska avskedsåret 17/18 arbetade jag blott 1830 timmar, eftersom allt ältande och bl a författade av boken Exodus inte kan anses vara arbetstid, och därför inte registrerades av mig på mitt excelark. Därefter fick jag lön från högskolan, ett sorts skadestånd, men utan arbetsplikt. Ja, jag var Persona non grata på min forna arbetsplats. Då sjönk arbetstiden. Läsåret 18/19 var den 2077, 19/20 var den 1747. Därefter blev jag ’pensionär’ och arbetstiden blev läsåret 20/21 1418 timmar, för att läsåret 21/22 vara blott 978. Detta läsår, 22/23, då jag verkligen ansträngt mig för att vara pensionär, blir nog min arbetstid kring 700-750 timmar.  

Dessa siffror antyder att plikten delvis inte var till arbetsuppgifterna, till plikten som akademiker, att arbeta i sitt anletes svett för utbildning och forskning. Plikten, eller i alla fall en del av den, var hänförligt till att jag skulle göra rätt för mig på en arbetsplats. Det var ingen akademisk plikt, utan en arbetsplikt.

Men nedgången i arbetstimmar sammanföll också med att jag inte hade en plats på en institution och den sammanföll med Corona-utestängningen. Förvisso var jag under en termin helt engagerad i ett uppdrag vid det universitet som nu slagit in på den avskedade högskolans väg och förklarat mig Persona Non Grata. Då gick också arbetstimmarna upp. För att sedan dala igen.

Det tror jag beror på att jag har en annan drivkraft, en lidelse, en hängivenhet inför arbetsuppgifter som jag sett som meningsfulla, men som tycks ha varit beroende av att jag har människor framför mig, dvs en människolidelse. När jag återvände till Högskolan Kristianstad var den främsta drivkraften att jag skulle skapa en fantastisk ekonomutbildning för studenterna, ty det var de sannerligen värda. Det var inte en plikt, utan en lidelse. Tyvärr gick min vision om framstående akademisk utbildning inte ihop med ledningens vision om hållbarhetsutbildning i FN:s regi och ledningens repressiva hållning som innebar att högskolans personal inte skall diskutera och kritisera utan lyda, det som då och där kallades ’följsamhet’. Min vision gick i gruset.

Därefter mildrades min lidelse till att bli en konkret människolidelse, att vilja hjälpa konkreta människor i deras akademiska utveckling. Och, i all ödmjukhet (sic!), noterade jag med stor tillfredsställelse att min sista kurs som akademiker, på universitetet där jag därefter promoverades till Persona Non Grata, blev rikligt belönad av studenterna för min lidelse. I studenternas kursutvärdering, där de ombads utvärdera min handledning gavs jag 6,64 och min tillgänglighet gavs 6,83. På en skala mellan 1-7. Eller, inte helt utan självbelåten, egoistisk tillfredsställelse, noterar jag att jag, på min sista kurs i yrkeslivet, fick 95% respektive 98% av tillgängliga poäng från de som är de viktigaste, studenterna. Kanske är skillnaden mellan 95% och 98% ett uttryck för att lidelse visar sig bäst genom tillgänglighet än genom förmåga att handleda.

Plikt och lidelse har varit mina drivkrafter. Där visionslidelsen har lett till avsked medan människolidelsen gett mig vänner för livet och goda utvärderingar. Och, inte minst, den magiska, fantastiska dagen, den 18 juni, 18 dagar efter mitt avsked, då människor i mitt yrke och på min forna arbetsplats, kidnappade mig och gav mig en dag som krönte mitt arbetsliv.

​Den 7 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vad gör man när man lämnar positionen som ordförande för de forna demokratiska demokraterna, den forna socialistiska folkrörelsen, Socialdemokraterna? Engagerar man sig i rörelsens andra organisationer? Går man in som ordförande i en HSB-förening? Hjälper man Hyresgästföreningen?

Nej, man köper en herrgård och lever som en besutten. Så gjorde Göran Persson, den forne ordförande för Socialdemokraterna.

Många av hans folk har, s a s, gått över till den andra sidan och ägnar sig åt att hjälpa kapitalister, mot god betalning får man anta, att göra goda affärer. Att gå in och kanske t o m göra tyngre arbete i den forna arbetarrörelsens organisationer, som skulle vara oerhört tacksamma för deras insats, ligger inte för dem. Andra lever gott på sin pension från Riksdagen och tycker sig ägna sig åt politik genom att twittra. Men de hjälper inte den rörelse som gav dem en himlastege.

Till detta kommer att den politiska ledningen i socialdemokratin har fått ett ideologiskt sammanbrott. När de skulle ha stått på barrikaderna mot den totalitära ideologin som visat sitt fascistiska ansikte i Sverige genom att med våld tvinga konstnärer och skribenter till tystnad, och genom våldsamma upplopp skickat hundratals poliser till sjukhuset, har de valt att hävda att de har den största respekten för den totalitära ideologin.

Samtidigt kallar de, i detta fall Morgan Johansson, Sverigedemokraterna för fascistiska. Avskedet av Skolverkets generaldirektör är enligt dagens socialdemokrati uttryck för fascism. https://twitter.com/johanssonmorgan/status/1651647537827160087 ). Detta sker när vi får veta att fjärdeklassarna, speciellt de från studieovana hem, tappat stort i läsning. Är det inte rimligt, speciellt för en kämpande socialdemokrat, att den ytterst ansvarige för denna klasshandling, den som försämrar för dem som borde vara Socialdemokraternas folk, får lämna sin plats? I Morgans värld är det uttryck för fascism att avskeda en person som befrämjar klassamhället, medan han har full respekt för den ideologi som slutligen tog livet av konstnären Lars Vilks.

I sanning, världen är upp och ner!

På toppen av socialdemokratins misslyckande står den forne socialdemokratiske riksdagsmannen Ilija Batljan. Han lämnade Riksdagen och bildade SBB, ett kapitalistisk, börsnoterat fastighetsbolag vars affärsidé är privatisering av statliga fastigheter, främst kommunernas fastigheter. Från politiker, som ser möjligheter att få pengar för tillgångar, får han fastigheter. Batljan har dock idag fått problem, så som alla kapitalistiska affärer alltid riskerar då man tar stora risker och förköper sig. Kriser, grundat i överinvesteringar, är ju lika mycket ett kapitalistiskt väsen som jakten efter profit. Den forne socialdemokraten blev en risktagande kapitalist, och får idag känna av den andra sidan av kapitalismen, risken för kollaps.

När Tage Erlander slutade sitt, till synes eviga uppdrag som politiker, samlade Aina Erlander ihop alla pennor hemma hos dem där det stod ’Tillhör Statsverket’, och åkte till Regeringskansliet och lämnade tillbaka dem. (https://www.svd.se/a/7KWXLK/sanningen-om-erlanders-blyertspennor). Idag hade dagens socialdemokrat sålt pennorna på marknaden för pennor.

​Den 6 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En svensk kommun spanar på sina bidragstagare, för att fånga de som fuskar med bidragen. De använder bl a smygfilmning som redskap. Detta väcker kritik från debattörer och rättsinstanser. Det hävdas att det är en kränkning av den personliga integriteten. Några menar att det tar bort den absoluta rågången som måste finnas mellan polis och kommun, där det är polisens uppgift att spana på brottslingar.

Medan den kritiken är giltig, kan man också tänka på vad som står på spel. I den mån vi alla ser att bedrägerier mot vårt trygghetssystem är enkla att genomföra, hotar det tilliten till välfärdssystemet som sådant. Vem vill betala till en god sak, när pengarna går till onda saker, dvs till människor som inte har de behov som systemet är gjort för att hantera? Tilliten till välfärdssystemet, och därmed till staten eroderar.

Tilliten till staten har ett oerhört stort värde. Det finns de som hävdar att en del i Sveriges framgångshistoria beror på tilliten till staten. Om den hotas av att ett fåtal människors integritet hotas, kan man då inte hävda att kostnaden för hotet mot integriteten är försumbar relativt kostnaden för en eroderande tillit till staten?

I Italien svarade man Ja på den frågan. Där hade man stora problem med fotbollshuliganer. På videor och bilder ser det ut som att de är många. Men det man ser är massan. En sådan kan skapas av ett fåtal individer som kopplar loss massans makt och våld. Kan man ta de mest ledande, de mest våldsamma, då minskar sannolikheten för att mängden fotbollssupportrar blir till en våldsam massa.

En åtgärd italienarna gjorde sticker ut.

Den som har blivit upptäckt som ledande fotbollshuligan döms till besöksförbud på stadion. Det har vi även i Sverige. Men italienarna har lagt till en sak. Vid den tidpunkt då laget har hemmamatch, skall den dömde anmäla sig på en specifik polisstation eller hos kommunen. På så sätt försäkrar man sig om att personen inte är på eller omkring stadion. Bryter man mot det anmälningskravet, riskerar man fängelse upp till tre år.

Det är ett kraftfullt ingrepp i individens frihet. Men, italienarnas argument är att det drabbar ett ytterst fåtal, relativt de som annars skulle ha drabbats, fotbollslagen, publiken, de som lever på fotbollen runtomkring, barerna, korvgubbarna m m.
(https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sa-lyckades-storbritannien-och-italien-rada-bot-pa-valdet)

Ingreppet i ett fåtals integritet är en ytterst liten kostnad relativt vinsten för de flesta.

Men, innan man jublar, bör man reflektera över när detta nyttighetstänkande kan stå över det principiella tänkandet. Man kan hävda att Paludan skall få bränna koranen, eftersom yttrandefriheten är principiell och inte kan vägas mot kostnaden för den, t ex hur många muslimer som upplever sig kränkta och hur mycket upplopp som bränningen skapar och kostnaderna för dem.

Det finns de som hävdar människors lika värde. Kan den principen ges upp, om det innebär en stor vinst för de flesta, men en kostnad för få?

Demokrati är vår grundläggande princip. Men om det är så att miljökatastrofen kan mildras betydligt genom expertvälde, är det inte då en liten kostnad, att överge demokratin när det gäller miljöfrågor, som ger en stor vinst, en planet för våra barnbarnsbarn att leva på?  

Finns det principer, t ex den om personlig integritet, där själva principen upphör om man börjar använda nyttighetstänkande? Att nyttigheten av principen är så stor, att ett nyttighetstänkande inte låter sig göras. 

​Den 5 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jesus sade ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." (Joh ev. 8:7) Det rörde sig om en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott, dvs hon hade visat kärlek mot en annan, som inte var hennes vigde man. Man ställde kvinnan inför Jesus och väntade på hur han skulle agera. Ty enligt den judiska lagen skall hon dödas: ”Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått äktenskapsbrottet.” (3 Mosebok 20:10).

Jesus löste problemet genom utsagan om att blott den syndfrie kan döma rättmätigt, samtidigt som han visar upp det som anses som kristendomens främsta företräden, viljan att förlåta.

Men sagan slutar med att Jesus säger till kvinnan. ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” (Joh. Ev. 8:11). Jesus dömer inte, han förlåter, men samtidigt hänvisar han till lagen och säger till kvinnan att lyda lagen och inte gå emot lagen, dvs att synda.

För den kristne gäller samma som för de andra semitiska religionerna, att synd är inte en brist i något moraliskt omdöme, utan blott och enbart en fråga om att misslyckats i att lyda. Lyda blint, t o m inför kärleken.

Om en människa känner stor kärlek till en människa och älskar med den, då kan den kärleken antingen vara den som accepteras av lagen, dvs om de är gifta. Men är de inte gifta är den kärleken en synd. Helt oaktat de två personernas känslor. Helt oaktat vad som föregick kärleksakten. Hur mycket kärlek som än fanns i handlingen som definieras som äktenskapsbrott, var kärleksakten ett brott, ett brott, inte mot kärleken, utan mot lydnaden.

Jesus står således inte på kärlekens sida, utan på lagens sida. Den enda skillnaden mellan honom och judarna är att han inte dömde enligt lagen. Däremot accepterade han lagen genom att erkänna att hon skulle stenas, men då av den som var utan synd. Sedan ber han henne att inte bryta mot lagen framgent, dvs begå synd.

Jesus är således lagens företrädare, precis som han själv sade: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” (Matt. Ev. 5:17)

De tre semitiska religionerna är identiska i att de är lagföljande och att de begär av människan att hon skall lyda. De begär inte att hon skall tänka, att hon skall reflektera, att hon skall vara en moralisk agent som reflekterar över sitt agerande, eller att hon skall älska. De begär att hon skall underkasta sig lagen, att hon skall lyda. Blint.

judendom, kristendom och islam innebär att en av de mest mänskliga förmågor vi har, att reflektera moraliskt, förkastas, till förmån för blind lydnad. Dessa religioner är därför både omänskliga och omoraliska.

​Den 4 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Judy Batalion har skrivit en bok, ’Våra dagars ljus. Den oberättade historien om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen’, där hon berättar om judiska kvinnors agerande som frihetskämpar under nazityskland, främst i Warszawas getto. Det är en bok som håller själen och förnuftet i kontinuerlig verksamhet, där varje kapitel är så prövande att, i alla fall jag, blott klarade att läsa ett kapitel per dag, och ibland med flera dagars vila från boken.

Här kan jag inte ta upp allt som min själ och mitt förnuft fick gå igenom. Blott några teman nämner jag. 

Judiska kvinnor fick ofta agera som kurirer. De kunde röra sig i det polska samhället, ockuperat av nazisterna, lättare än män. Speciellt om de inte såg judiska ut. De klarade också byxtesten, som de omskurna männen inte klarade. Unga kvinnor kunde flörta med de tyska och polska männen, och kunde utverka fördelar genom sin kvinnlighet. De var ofta mycket unga, varför de inte hade egna barn som hindrade deras rörlighet. Kvinnor bar handväskor, vilket inte män gjorde, varför det var lättare för dem att smuggla vapen och mat i sina väskor. Den judiska egenheten att flitigt använda händerna när man pratade, hindrades genom att kvinnorna använde pälsmuff. 

Anpassning, Kamp eller Flykt, var något de hela tiden fick förhålla sig till. Anpassning, det som t ex juderåden främst utövade, gjordes för att kanske undkomma ondskan genom att visa sig medgörlig. Fick man order att välja ut 100, valde man ut 10, och kanske, kanske, räddade 90. Kampen, t ex upproret i Warszawa-gettot mellan den 19 april och 16 maj 1943, gjordes delvis för att rädda människor, men också för att i alla fall dö med heder och för att döda för hämnd. Flykt kunde göras för att rädda sig själv, för det som var återstoden av familjen, men också för att berätta. Efter boken inser jag att det är fullständigt omöjligt för mig att föreställa mig om jag hade valt anpassning, kamp eller flykt.  

Boken handlar mycket om Renia Kukielka, som då var knappt 20 år. Det hon såg och det hon utsattes för, är rikligt beskrivit och ohyggligt att läsa. Hon överlevde kriget och i boken finns ett foto av henne, med hennes barnbarn, där man ser en äldre kvinna, leende, vacker och med intensiv blick. Jag kan blott förundras hur en människa kan ha en sådan livserfarenhet och ändå bära livet med sådan skönhet.  

Bördan av att inte kunna förhindra andras lidande och död. Kvinnorna fick nästan varje dag erfara att de kanske kunde rädda någon, men samtidigt fanns det människor de inte kunde hjälpa. Varje dag adderades bördan av att ha lämnat människor. Den bördan kan tänkas, men inte genuint erfaras av läsaren.

”Det är inte alla som överlever att ha överlevt” (s.412). Många var de som överlevde terrorn, men som därefter inte klarade av att bära på erfarenheten och på bördorna, utan som blott, i sin egen död, kunde befria sig.

Boken slutar med att författaren skriver om hennes arbete med boken, där hon skriver om en resa hon gjorde med två andra kvinnor ”…men där var vi i alla fall, tre kvinnor från väldigt olika bakgrunder – en polska, en litauiska och en judinna…” (s. 439). Författaren anger således två nationaliteter och en etnicitet. Hon själv identifierar det som nazisterna identifierade, etniciteten. Juden bär själv på den judiska rasismen.

Den boken är inte lätt. Därför skall du läsa den.

​Den 3 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I de semitiska religionerna hävdas att gud gjorde människan till sin avbild. Det är en gemen lögn. Det korrekta är det motsatta. Människan skapade gud till sin avbild.

Religion framställs ibland som en känsla och ett behov av att världen är besjälad. Det är att ta ett fenomen som vi upplever hos oss själva, en själ, och föra över fenomenet på all den materia som är död, endast underkastad naturens lagar.

Religion är ett mänskligt övergrepp på naturen och på världen. Människan, i all sin mäktighet och översittarattityd, förtrollar naturen och gör den till vad en människa är, en aktör med moral. Men förtrollningen rymmer en än mer översittarattityd, ty i förtrollningen lägger översittarmänniskan vad man vill att människan skall ha, men som hon saknar, den perfekta moralen och den perfekta förmågan att göra gott. Hon skapar guden till att vara den människa som människan skulle vilja vara, den perfekta, den absolut goda.

Men trots sin ambition med det perfekta, kryper ändock människan in, med sin ondska och med sina lustar, och då speciellt mannens lustar, sannolikt p g a att det är män som skapat guden. Därför stadgar guden, dvs den som människan skapat till sin avbild, olika saker som röjer dess mänskliga ursprung.

Kvinnan skall hölja sitt hår inför brunstiga män, vilket stadgas i de semitiska religionerna. Men kvinnan skall även hölja sitt hår när den inträder i kyrkan eller moskén. Det vill säga, gud är inte perfekt, utan är en kåt man som måste ges en chans att behålla förståendet, därav kvinnans höljande av håret i den heliga byggnaden.

Men denna fantasiskapelse med människan som grund, ges också människans benägenhet till våld. Guden är rikt utrustad med våld, t ex har guden tillgång till den eviga elden, som kommer att drabba de som inte följer påhittet. Guden blir än mer människolik när den får människans ondska. Men guden blir än mer ond än vad människan kan vara. Som om det perfekta även måste vara perfekt ond. Hitler, i all sin omänskliga ondska, är trots allt en bristande liten människa relativt semiternas väldiga gud, och dennes väldiga monumentala ondska, Syndafloden, som får Förintelsen att framstå som en marginell företeelse.

Men människan har lyckligtvis gjort en andra besjälning. Förr, hos de vidskepliga, lades människans själ över alltet. Därefter kom den vetenskapliga revolutionen, varvid naturlagar skapades, eller upptäcktes. Även dessa kan ses som en imitation av människan. Ty, förutom en själ, har människan förnuftet, dvs den mänskliga intellektuella förmågan att skapa principer och lagar. Den tjänar oss onekligen väl, ty det tycks som om förnuftet och naturen står i bättre samklang än själen och naturen. Förnuftet har skapat lagen, att om det regnar blir man våt. Det är en mycket användbar lag, ty det tycks faktiskt vara på det sättet. Därför kan man skyla sig, och därvid undgå den naturlagens effekter. Naturlagarna har en empirisk relevans, vilket den andra fantasiskapelsen saknar.

Vetenskapens förtrollning genom skapande av naturlagar, har varit mer framgångsrik i att hjälpa människan, än förtrollningen genom att besjäla världen med en gud. Vetenskapen har hjälpt människan till större frihet och till längre liv, medan religionen blott har underkastat människan andra människors maktbegär.

Vetenskapens försteg framför religionen visar sig i dess dagar så tydligt när människor skadas av jordbävning. Då kör man de skadade, inte till den förtrollning som lett fram till kyrkor och böner, som kyrkan och moskén representerar, utan man kör dem till sjukhuset, där inga präster finns, men väl läkare och sjuksköterskor, som betydligt mer framgångsrikt kan ta hand om människor.

Den första förtrollningen och besjälningen var ett stort misslyckande, medan förtrollningen genom förnuftet var, på det stora hela, betydligt mer framgångsrik. Låt oss därför överge vår första skapelse, vårt första troll, guden, och behålla och utveckla vår andra skapelse, vårt goda troll, vetenskapen.

​Den 2 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en debattartikel anför Sussana Linder, som är VD för ett konsultbolag i företagshälsa, att psykisk ohälsa på jobbet är relaterat till låg motivation, ohållbart privatliv och otillräcklig fysisk aktivitet. Hon vänder sig mot tron, som det ofta är, att hög arbetsbelastning ger psykisk ohälsa.
( https://www.svd.se/a/VPp2MW/susanna-linder-stor-arbetsborda-sallan-orsak-till-psykisk-ohalsa )

Jag, som en gång arbetade vid ett löpande band, vet att hon har fel. Man mår väldigt illa när bandet går fortare än man hinner med.

Men hennes påpekande är ändock viktigt, ty i min verksamhet, den akademiska, tror jag att hennes tre orsaker är betydligt mer korrelerade till ohälsa än vad hög arbetsbelastning är.

Dock skulle jag vilja lägga till en fjärde orsak, en bristande insikt i sin egen förmåga och prestation relativt den verkliga förmågan och prestationen.

En person på institutionen blev sjukskriven p g a utbrändhet. Det var svårt att se att det kunde bero på tung arbetsbelastning på jobbet. Det var istället en tung belastning i privatlivet beroende på ett stort engagemang i ett projekt. Det absurda var att personen blev sjukskriven från arbetet, som om det var arbetet som gav utbrändheten. Men det som var orsaken, engagemanget i privatlivet, det blev personen inte sjukskriven från. Således fick arbetet och sjukförsäkringen ta smällen, medan engagemanget i privatlivet och familjens ekonomi borde ha fått ta slaget. I mina ögon var detta en orimlig och orättvis exploatering av välfärdssystemet, av arbetet och av arbetskamraterna.

En person suckade och berättade hur nära den var kollaps. Utbrändheten låg på lur. Den arbetade oerhört mycket. Och, vad värre var, personen mötte inte den uppskattning för sitt slit som den borde få. Jag blev mycket överraskad. Vad jag sett och vad jag erfarit i form av arbetsprestation och engagemang, gjorde att jag trodde att just den personen var längst från att vara i riskzonen för utbrändhet. Men genom den personen insåg jag att stress kan uppstå, inte p g a verklig prestation, utan p g a upplevd prestation, där omgivningen inte delar samma upplevelse, utan kanske t o m det motsatta. Den personen lärde mig att det är diskrepansen mellan personens egna upplevelser och det verkliga, som kan skapa stressen.

Debattören avslutar med att skriva: ”Med god kommunikation och mod att våga se de verkliga orsakerna kan arbetsgivare vidta åtgärder som verkligen gör skillnad för den som eventuellt behöver hjälp”. I mitt fall, som är en professionell organisation, där vi, de professionella, gärna undanber oss arbetsköparens långa näsa och chefliga ingrepp, och föredrar att problem hanteras kollegialt, så gäller ändock samma råd, att inte bara våga se orsakerna, utan också att kommunicera dem.

I första fallet borde kollegorna sagt till personen att avsluta sitt stora privata engagemang och dra sitt strå till stacken på jobbet. Ingen pardon. Inget hymlande. Inget tycka synd om, utan att helt enkelt begära att personen drar sitt strå till stacken och slutar exploatera arbetsplatsen till gagn för sitt privata engagemang.  

I det andra fallet borde kollegor berätta om sin upplevelse av personens prestationer, visa på objektiva data som visade på låg prestation, för att hjälpa personen att nå en större självinsikt.

Det krävs ett stort mått av mod att göra det nödvändiga, att ta det uppriktiga samtalet. Både sk chefer, som faktiskt har betalt för att ha det modet, och kollegor, vill gärna undkomma ansvaret p g a obehaget. Men det obehaget är djupt egoistiskt och visar brist på omsorg om personen, som är på väg till eller befinner sig i psykisk ohälsa.

Jag har haft ett antal, för mig mycket obehagliga samtal, och för mottagaren, minst lika obehagliga samtal. I något fall har det haft stark positiv effekt. I något fall var det utan effekt, och i ett antal har det haft stark negativ effekt, både för mottagaren, men absurt nog också för budbäraren. Organisationen, dvs de sk cheferna och HR-personal, tycks alltid välja omsorgen om den som den uppfattar som den svage, mottagaren, men den som framstår som den starke, och som onekligen är så stark att den har mod och kraft att berätta, får stryk i olika former. Trots att det var den som gjorde det som organisationen borde ha gjort.

Vill du dina kollegor väl, ha modet att berätta. Men inse också att det är en risk, ty går det riktigt illa, kan det vara du som drabbas av ohälsa genom att utsättas för olika typer av organisatoriska sanktioner.

​Den 1 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

Med min manlighet, med all min kraft, all min aggressivitet, all min förstörelseförmåga, all min förmåga att jämna ut och lägga ordnat, går jag med den bullriga, rykande decespugliatoren (på italienska, trimmer på svenska) och slår av växterna, och slår sönder dem på en terrass vid vårt sommarhus i Ligurien.

Jag jämnar terrassen och ödelägger vad naturen skapat.

När jag, mannen, gjort mitt värv, har jag ont i ryggen och erfar muskelvärk, medan växterna, som stod gröna, gula och röda, blivit en sönderslagen massa. Snart kommer de som döda, avslitna från sina livgivande rötter, att bli gula och bruna, för att snart bli jord.

Men medan dessa växter har dödats av den aggressive mannen, har Moder jord inte dödats. Hon finns fortfarande där, med sin oerhörda växtkraft. När jag lämnar terrassen fortsätter hon oförtrutet sitt värv. En liten planta, som decespugliatoren inte nått ner till, hejdas inte. Den känner ingen tvekan, utan fortsätter omvandla ljuset med sin klorofyll, för att kunna växa. I jorden, helt oåtkomlig för min manliga aggression och min dundrande maskin, finns fröet och roten som söker sig uppåt, mot ljuset.

När jag ser detta, mannens förgörande och kvinnans skapande, har jag svårt att förstå hur människan kan ha skapat en gud, den allsmäktige, allts ursprung, allt livs ursprung, till en gestalt med manliga attribut, ja, guden har ju t o m getts mannens pronomen, han.

Det kan förstås som ett uttryck för konkurrens. Man behöver inga präster, inga kyrkor, inga tillbedjare, ingen kyrkoskatt, ingen lydnad under budord för att se och inse att naturen, Moder jord skapar. Att naturen bär på och har en obändig livskraft. Att det är naturen som bär och rymmer livet.

Naturen behöver blott en gudom, den som möjliggör allt, solen. Soldyrkan är därför en rimlig religion, en empirisk religion, den som inser och ser och vet livet. Religioner som judendom, kristendom och islam är snarare en Sven med decespugliatore i Ligurien, som går fram med våld, som hänsynslöst betvingar det levande och underkastar det, ja, förintar det.

Men han misslyckas, ty han lyckas blott döda många växter, men inte alla, och framför allt lyckas han inte döda livet. Det som snart kommer upp ur jorden, med sina nya växter, gröna, gula och röda.

Gud, Jahve, Allah m fl skall inte dyrkas, ty de är Sven med decespugliatoren i Ligurien. Solen, modern, kvinnan, de som ger och som driver liv, skall inte dyrkas, men de skall erkännas som de som gör det viktigaste av allt, de som ger och som är liv.

https://www.youtube.com/watch?v=NaMph7If9Mo

​Den 31 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Micael Dahlen, krönikör i SvD och professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, skrev om en undersökning han hade gjort, där de frågade människor om det var bättre förr, och när då detta ’bättre’ hade inträffat. De såg att tiden för det bättre flyttade bakåt med stigande ålder. Det tycktes som om de flesta såg det ’bättre’ som det som inträffade när personerna var cirka 20 år.
(https://www.svd.se/a/0QkgyB/micael-dahlen-ja-det-var-battre-forr-men-vilket-forr )

För min del skulle ’bättre’ vara kring årtalet 1977.

För min del kanske det äger viss riktighet. Jag hade avslutat värnplikten, en tid som jag minns med samma stora obehag som avskedsprocessen från Högskolan Kristianstad. Jag hade åkt till Lund, bosatt mig på Parentesen och kom in i sammanhang jag aldrig kunnat föreställa mig. Livet och framtiden var helt okänd, ett äventyr.

Men frågan om det var bättre förr, handlar inte om individen, utan om hur livet för människorna var, hur samhället var.

Nedmonteringen av det socialdemokratiska folkhemmet påbörjades på 70-talet, där valet 1979 innebar ytterligare en borgerlig regering. Socialdemokratin gick in i en omvandling mot ett mer liberalt parti (medan jag och vi i SSU trodde att vi nu skulle realisera det tredje steget i socialismen, ekonomisk demokrati). Oljekrisen och strukturella kriser i ekonomin lade sordin på framtidstron. Varven sjönk som Titanic.

Tio år tidigare, däremot. År 1967. Då hade man gått igenom en särdeles extrem tillväxtfas, där Sverige hade lämnat fattigdomen bakom sig, och man såg framtiden an med tillförsikt. Den nya tiden hade gjort entré, med Per Oscarssons striptease i Hylands hörna, 26 december 1966, användandet av tilltalsordet ’du’, och ett nästan totalt avkristnande.

Idag har vi fått ytterligare välstånd. Men att gå från fattigdom till välstånd är betydligt starkare upplevelse, än att gå från välstånd till ytterligare välstånd. Dagen upplevs inte som så anmärkningsvärt annorlunda än gårdagen. Då, på 60-talet, hade människor minnen från det stora kriget. Idag har vi minnen av tiden utan krig, men lever med krig och terror. Avkristnandet har gått i stå, och med muslimska flyktingars ankomst har vi fått en ny invasion av en förtryckande religion, där det anses som tolerant att acceptera kvinnoapartheid. Kärnkraften, vår förmåga att förgifta världen lika långt fram i tiden som vi människor existerat, ges nya chanser, medan överklassen vid kusterna lyckas hindra byggande av vindmöllor. Miljöbelastningen, som värmer upp vår jord, bekämpas inte med den iver den borde, varför vi får ställa in oss på att hanterar effekterna av att vi inte kan bekämpa vår skit.

Dåtiden 1967 var mycket mörkare än dåtiden är 2023, medan framtiden såg ljus ut då, medan den idag ser mörk ut.

Det som dock kan ge en hopp, var att det hopp vi hade 1967, grusades, prognoserna slog fel, varför prognosen om en värre framtid 2023 kanske också grusas och vi kanske är på väg in i ett ny omtumlande framtid.

​Den 30 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I min akademiska miljö finns det personer som gärna skyltar med hur många publicerade artiklar de har i vad de anser vara prestigetidskrifter, hur många citeringar deras publikationer har och vilka betyg och positiva omdömen de får i studentenkäterna.

Det är en absurd upplevelse att ta del av deras skyltande, och när de sedan, minst sagt, antyder, med klädsam men illa spelad ödmjukhet, att detta är ett tecken på kvalité, blir upplevelsen bisarr. Det är ett tecken på akademins förfall.

Den som publicerar i de tidskrifter som betraktas som prestigefyllda är dubbelt inställsamma. Första inställsamheten är att de accepterar den allmänna utmärkelsen av en tidskrift till att vara prestigetidskrift. De följer strömmen. Så som döda fiskar följer strömmen. Den andra inställsamheten är att deras artiklar måste uppfylla de normer som tidskriften företräder. De måste följa dess referenstradition, vilket oftast innebär att blott referera de andra tidskrifterna som populasen håller som prestigefyllda. De måste följa deras sätt att skapa och presentera teori. De måste följa deras sätt att analysera. Det är en stor följsamhet, vilket förutsätter ett stort mått av tillmötesgående inställsamhet.

Den som erhåller många citeringar visar inte på sin forsknings originalitet, hur framstående den är, utan blott hur populär den är, och att de andra inställsamma har gjort det som den inställsamme gör, citerar varandra och därmed stiger i citeringsgrad. Det finns de som hävdar att citeringar är ett tecken på hur accepterad man är i forskarsamhället. Ja, det är sant, men det är acceptans som populär, inte som originell forskare.

Få höga betyg i studentutvärderingar pekar inte på att läraren är kunnig, djupsinnig och duktig i sitt ämne. Betyget är blott en popularitetsmätare, där den mest insmickrande, den som berättar mest skämt, ja, den mest inställsamme läraren får höga utvärderingsbetyg.

Akademin uppmärksammar således de som är inställsamma. De sant originella, de som inte följer mallarna utan avviker i god originalitet, de som inte fjantar runt kring de prestigefyllda tidskrifterna, det är de som inte suktar, likt en popidol, efter citeringar och de söker inte studenternas uppskattning, ty det är de sanna akademikerna, de som skapar och sprider kunskap. Det som är akademins uppgift.

​(se vidare Aisopos, http://runeberg.org/aisopos/0031.html )

Den 29 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det hävdas att lärare och sjukvårdspersonal skall anmäla om de får papperslösa i sina klasser eller till sina sjukvårdsinrättningar. En rimlig reaktion, utan större eftertanke, är att man inte är polis utan lärare och sjukvårdare. Jaga brottslingar, eller misstänkta brottslingar, det får polisen göra.

Men!

Redan idag anmäler skolor människor. Om de misstänker att barn far illa, har de en anmälningsplikt, som, får vi anta, de utför. Den anmälningsplikten legitimeras med att anmälaren i första hand visar omsorg om en utsatt person, inte att de anmäler någon som begår ett brott. Det är en omsörjande handling, inte en polisiär handling.

Men, vad skulle en lärare göra om det en dag dyker upp en 12-årig Natasha, som inget hellre vill, än gå i skolan? Läraren känner igen ansiktet på Natasha, ty det ansiktet har visats upp, tillsammans med ett foto på Putin, i nyhetsreportage som sagt att det är ytterst sannolikt att Putin har flytt till Sverige, med sin familj, vari ingår Natasha.

Läraren har således en indikation på att en av världens största förbrytare idag, finns någonstans i lärarens närhet.

Om läraren anmäler att Natasha går i hans klass, men inte anmäler den papperslöses dotters deltagande i skolan, då har läraren gjort en moralisk, men också en juridisk prövning av de två brotten. Läraren har funnit Putins brott så stort att läraren måste agera i statens och världens intresse, medan för den papperslöse har läraren funnit brottet mot staten som så mycket mindre, att läraren inte behöver bryta sin tystnad. Läraren agerar domare genom att värdera brottens tyngd.

Lärarens agerande har sannolikt en grund i ett ömmande hjärta för de papperslösa, ty de papperslösa har ingen laglig rätt att vara i Sverige, men de vill inte återvända hem, sannolikt för att de där hamnar i fattigdom och misär. Att dra undan de papperslösas möjligheter till ett hyfsat liv, vill inte lärarens hjärta göra. Läraren har solidaritet till de utsatta i samhället.

Samtidigt kan också läraren ha tanken att varje elev skall vara säker i klassrummet, och lita på att läraren blott är lärare och inget annat. Läraren har solidaritet till sin profession, att vara och blott vara lärare.

Läraren har däremot ingen solidaritet till staten, och dess uppgift att realisera sin lag.

Om läraren vill vara professionell, då är den blott en lärare, och anmäler vare sig den papperslöses dotter eller krigsförbrytarens dotter.

Vill den vara i statens tjänst, då anmäler den bägge.

Om den vill vara en moralisk agent, som agerar utifrån en egen moral, då avgör den moralen om den anmäler bägge, ingen, eller någon av dem. Då kan läraren anmäla den papperslöses dotter, då lärarens moral säger att man skall visa solidaritet med de resurssvaga, vilket är de som inte lyckats ta sig till Sverige, utan som sitter fast i flyktingläger i Jordanien. Men den anmäler inte Putins dotter, då den anser att Putin drev ett rättfärdigt krig för att bevara Rysslands självständighet.

Som vanligt är verkligheten så oändligt mycket mer komplicerad, än vad dagens politiska debatt försöker framställa den som.

​Den 28 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Äldreboende kritiseras för att vara en integrationsanstalt istället för en plats där samhället visar sin största omsorg om de som är bland de mest utsatta, de äldre som inte kan ta hand om sig själva. Det finns förvisso inget generellt fel på invandrare, förutom om de inte kan svenska, och kanske även har svårigheter att förstå dialekten på platsen. Utan svenska och dialekten på platsen har personalen inte en god möjlighet att fullgöra uppgiften på äldreboendet, då den äldre har svårt att förstå, har svårt att få fram önskemål och har svårt att få mänsklig kontakt.

Om vi kan anta att äldreboendet i första hand finns till för de äldre och för att de skall ha ett behagligt avslut på sitt liv, då är en mängd personal som inte klarar språket ett tecken på ineffektivitet, dvs bristande måluppfyllelse.

Hur blev det så att många invandrare med svaga språkkunskaper arbetar på äldreboende? Jag vet inte, men kan spekulera. Tidigare drevs äldrevården av äldre, inhemska kvinnor. På den tiden fanns det hemmafruar som skötte hem och barn. När barnen hade blivit större, sökte sig den då äldre kvinnan ut i arbetslivet. Hon hade svaga meriter, eftersom hon hade tjänstgjort i sitt hem. Men hon hade mycket stor erfarenhet av att ta hand om hem och smått folk. Hon var därför exemplarisk för äldrevården. Hon var från bygden, kunde språket och dialekten, och kunde lite om bygdens historia och folk. Hon kunde därför kommunicera mycket väl. Ja, hon kunde t o m skvallra, dvs berätta om den och den och den, till den äldres behag.

Sedan kom den inhemska kvinnan tidigt ut på arbetsmarknaden, hemmafrun började tyna bort, varför äldrevården fick se sig om efter annan arbetskraft. Då blev äldrevårdens arbetare en tillfällig plats för den som sökte något annat. Det blev en transithall. En försörjningsplats för en vandrare eller för den som inte kunde försörja sig på det den kanske hellre skulle försörja sig på, t ex som konstnär. Med resultat att de äldre fick finna sig i att ha en mängd olika personal, som snart vandrade vidare. Men, med personal som ofta kunde språket.

Sedan kom flyktingkrisen, med en oerhörd mängd personer som inte kunde få plats i arbetslivet, delvis p g a irrelevanta meriter, delvis p g a att de inte kunde språket. Äldrevården sökte alltid folk, och kunde nu erbjuda vad som sågs som okvalificerat arbete. Det sågs t o m som att det hade en god bieffekt, att flyktingen kunde lära sig svenska i arbetslivet. Kanske de som hade som uppgift att bemanna äldrevården kunde känna ett behag att bidra till omhändertagandet av flyktingarna genom att ge dem arbete och därmed försörjning.
https://www.expressen.se/debatt/aldreomsorgen-ar-inte-till-for-arbetslosa-migranter/

Effekten blev att de äldre fick, som tidigare, möta många olika, men nu kunde de många olika allt sämre svenska, och absolut inte deras dialekt.

Först hade man accepterat äldrevården som en transithall. Nu fick man lite plus, ty det hade blivit en instans för integration.

Men utan att någon hade frågat de äldre. Utan att de äldres behov hade varit vägledande.

De äldre får finna sig i att vara ett instrument för andras försörjning och integration. Äldrevården finns inte till för de äldre, utan uppfyller idag andra mål, där de äldre, som tidigare var målet, nu har blivit ett medel.

​Den 27 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Högern, och delvis liberalerna gillar inte staten. Sedan 70-talet, och helt magnifikt från 90-talet, har den starka, omfattande staten attackerats frän höger. Marknad och individens val ersätter statlig reglering och ransonering.

Idag attackeras staten även från det som kallas vänster. Men den attacken görs inifrån staten. Av människor som inte inser att de gräver sin egen grav.

Nu senast av biblioteket i Högsbo. I den då aktuella debatten som Lena Andersson startade, om det verkligen är brist på pengar som gör att barn är hungriga, valde biblioteket att tydligt visa upp att de gallrade ut hennes böcker.
https://www.gp.se/kultur/kultur/s%C3%A5-driver-h%C3%B6gsbo-bibliotek-med-lena-andersson-1.100398428

Bibliotekarien kallar det en blinkning till debatten och säger ”Biblioteket vill gärna vara en del av samhällsdebatten ”.

Blinkningen antyder ett ställningstagande mot Lena Anderssons utsaga. Men även utan en tolkning om det är stödjande eller motvalls, så är det en politisk handling. Det är en blinkning, för att ”…vara en del i samhällsdebatten”.

Nej, jag önskar inte att staten skall vara en del i samhällsdebatten. Den skall utföra sina uppgifter, där t ex bibliotekens uppgift är att bereda plats för demokrati, men sannerligen inte delta i den.

I dagarna meddelas att två muslimer planerade ett attentat mot en svensk kyrka. Vilket bibliotek valde att vara en del i samhällsdebatten genom en blinkning som innebar att man gallrade ut koranen?

Genom att dessa aktivister tar över statliga institutioner och reducerar dem till att vara en lekstuga för deras politiska intresse, gräver de statens grav. Jag vill sannerligen inte ha en stat som blinkar och för en egen politik. Jag vill ha en stat som, utan eget politiskt intresse, utför sitt arbete. Jag vill inte ha ett bibliotek där bibliotekarierna fyller det demokratiska innehållet med sin politik, med sina blinkningar, med sitt deltagande i debatten. Biblioteken är en form, inte ett innehåll för demokratin.

Högsbos bibliotek är ett fränt och hårt angrepp på tilliten till staten som en demokratisk institution. Högsbos aktivism är ett angrepp på den demokratiska staten. Nyvänstern ockuperar staten och demolerar den genom att erodera tilliten till staten som demokratisk institution. Högerkrafterna hade inte kunnat göra det bättre. Högern och nyvänstern förenas i sin politik att erodera staten. 

Blinka mot aktivisterna och gallra ut de bibliotek som hotar staten genom sin aktivism. Lägg ner de politiska biblioteken och rädda kvar de som fullgör sin demokratiska uppgift.

Alternativet är att löpa linan ut på Högsbos agerande, och låta bibliotekarietjänster vara politiskt tillsatta tjänster.

​Den 26 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Möten på arbetsplatsen är en välsignelse alternativt en förbannelse. Jag har i min lilla skrift, Råd till en akademiker (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) beskrivit mötet och visat på några sätt att hantera mötet, i den mån mötet är ett problem.

Möten är ju förträffliga instrument för att kollektivt utveckla en verksamhet och för att koordinera aktiviteter. Samtidigt ger möten en samhörighetskänsla som är användbar i andra aktiviteter.

Men möten är oftast manifestationer av makt, genom att den sammankallade räknar in hur många personer den kan samla, där antalet är en ren numerär beskrivning av den sammankallades makt. Maktmötena utmärks av monolog, dvs de är inte möten. Den sammankallande, för att kunna motivera det som möte, måste ju förbruka tid på något under mötet. Mötet som sådant är egentligen tomt, men måste fyllas. Då fylls det med diskussionspunkter, vilket blott och enbart är information som hade kunnat getts skriftligt, mycket snabbare och mycket mer flexibelt, om och endast om medarbetarna är läskunniga. Vilket de flesta är i en akademisk organisation. Således, den sk informationen handlar inte om att informera, utan om att förbruka tid så att mötet framstår som ett möte och inte framstår som det som det verkligen är, en maktdemonstration.

Skulle någon deltagare ha fräckheten att bryta informationsflödet för en fråga eller kritisk kommentar, då har sammankallande fått möjlighet att avsluta mötet med orden ’Tack för ett givande samtal som visar att vi har högt i tak och engagerade medarbetare’. Men frågan eller den kritiska kommentaren, under det monologa mötet, besvaras med uttryck som ’en mycket viktig synpunkt’, eller med ett tomt löfte ’vi skall lyfta den frågan’, eller med det repressiva byråkratisk hotet ’jag hör vad du säger’.

Tyvärr leder alla dessa maktmöten till att mötet som form för utveckling och koordination får dåligt rykte. Istället kommer andra interaktionsformer som försöker uppnå de positiva sidorna av mötena. Man går omkring, man samtalar i kafferummet, i kontorsrummet. Fördelen med denna form är att saker som inte rör alla som hade varit på mötet, kan avhandlas mellan de som berörs av saken. Nackdelen med denna form är att den också kan bli en form för maktutövning, där ledaren går omkring och skapar allianser och sprider selektivt information, som gagnar ledarens maktposition.

I min lilla skrift, ’Råd till en akademiker’ (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ), kan du läsa på sidorna 117-119 hur du kan agera för att transformera möten från att vara maktdemonstrationer till att bli konstruktiva möten.

​Den 25 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Igår skrev jag om en händelse som jag anser är ett konkret hot mot svensk demokrati. Ett hot som inte tycks noteras eller uppmärksammas. Annat än av människor som jag, som, om och om igen, varnar för att islams utbredning i Sverige är ett hot mot det samhälle som vi haft och mot det samhälle som, i alla fall jag vill leva i och som jag vill ge vidare till mina och andras barn och barnbarn.

Några läsare av denna blogg har sagt till mig att den hoppar över alla mina inlägg om islam. Det är tjatigt att läsa och ses blott som min lilla privata och enskilda uppgörelse med de semitiska religionerna.

Men!

Jag tycker mig se en utveckling i det svenska samhället som innebär att samhället avlägsnar sig från det progressiva samhällets utveckling mot frihet, jämställdhet, ja t o m jämlikhet.

Idag visar inte museer och utställare Lars Vilks rondellhund, trots att den skapat så mycket debatt och, just genom vägran att visa den, visat på det svenska samhällets undfallenhet mot religiöst förtryck.

Idag publicerar inte svenska tidningar Jyllands-Postens karikatyrer av mohammed eller Charlies karikatyrer av profeten, och visar därigenom en undfallenhet gentemot det religiösa förtrycket av yttrandefrihet.

Som jag skrev igår, deltar svenska politiker och poliser i ett angrepp på den svenska demokratins demonstrationsrätt och på vårt statsskick, vari ingår självständiga myndigheter, och bidrar till att polisen, de som operativt skall värna lagen, ägnar sig åt domstolstrots.

Badhus har könsseparerade badtider, vilket är en anpassning till en religiöst motiverad kvinnoapartheid.

Sjukhus accepterar muslimska kvinnors religiöst motiverade demonstration av sin världsåskådning genom att acceptera att de bär hijaben, vilket går sick i stäv mot en svensk tradition att inte markera sin politiska eller religiösa livsåskådning genom att bära åskådningens symboler på arbetet. Det är en diskriminerande acceptans eftersom sjukhusen inte hade accepterat att sjukvårdare bär t ex moderatkepsen i sitt arbete.

Politiker i socialdemokratiska partiet, som tidigare var ett parti som tydligt tog avstånd från totalitära ideologier, uttalar idag sin största respekt för islam, en ideologi som är uttalat, och i den politiska praktiken i muslimska länder, representerar en totalitär, antidemokratisk, patriarkal och kvinnofientlig politik.

Den som, likt vad jag gör, uttalar kritik mot denna utveckling, och mot islam, schavotteras genom att benämnas islamofob och rasist. Trots att kritiken baseras på omfattande kunskap om islam och dess verkningar i muslimska länder, och inte alls är fobisk, dvs grundad på irrationell rädsla. Trots att jag är uttalat icke-rasistisk och stormar mot rasistiska tendenser i Sverige, som det idag etablerade rasistiska uttrycket, vit man.

Jag, förläst på Tysklands utveckling under 20-talet, ser likheter där Weimarrepubliken trycktes tillbaka och slutligen gick under, av tryck från, först den bruna pöbeln som med våld stormade på gatorna, likt koranupploppen, och därefter vann de bruna stöd av en ökande mängd människor, för att slutligen vinna regeringsmakten 1933.

Att se denna likhet och att varna för den, är antingen tröttande för läsare, eller kan kastas i soptunnan som islamofobisk och rasistisk.

När sedan vargen kommer, är allt för sent. Då är jag kanske död eller sitter muttrande på ett ålderdomshem. Medan mina barn och mina barnbarn får leva i samhället jag varnade för. Jag sörjer inte över mig själv, ty jag har fått leva i ett fantastiskt samhälle. Men det blir en outhärdlig sorg att mina barn och mina barnbarn tvingas leva i det samhället.

Därför fortsätter jag oförtrutet att varna.

​Den 24 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Senare under denna dag kom nyheten om hur muslimer planerade att terrorbrott mot en svensk kyrka. Det är ingen tillfällighet att det var muslimer och inte t ex tyska demokratiska socialister. Fascismen i läran kommer upp, som kolsyrans bubblor i läskedrycken.  https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/76LBpB/broder-gripna-for-terrorplaner-mot-svensk-kyrka DS

​Debatten går hög om män, fantasirikt utklädda till kvinnor, som läser sagor för barn på biblioteken. Det passar den politiska korrektheten då de mångfalt goda får möjligheter att trycka till de onda rasisterna, medan kritikerna ryar sig över vänsterns förfall som låter manlig sexualitet levas ut på biblioteken.

Vad som inte passar in i den politiska korrektheten, i denna konfliktlinje, och därför inte debatteras i den seriösa debatten, är hotet mot demokratin. 

Exakt samtidigt som männen utklädda till kvinnor läser sagor för barn på bibliotek, avslöjas nämligen om vad som måste anses vara ett tecken på rättsröta, och som är en upplösning av en av demokratins fundament. Men avslöjandet leder inte till hetsiga debatt och krav på straff för de skyldiga. 

Det avslöjas att polisen har ägnat sig åt domstolstrots. De har vägrat ge Paludan demonstrationsrätt, trots förvaltningsdomstolarnas dömande att han, enligt svensk lag och svensk domstol, har rätt till demonstration.

Vad än värre är, är att detta domstolstrots har tryckts fram genom att polisen gett efter för påtryckningar från bägge regeringarna, men också från muslimer: ”har polisen fattat besluten under hård press från såväl den tidigare S-regeringen som nuvarande regering samt från olika muslimska grupper."

Att polisen, som skall vara lagens försvarare ute på fältet, ägnar sig åt att undergräva lagen genom domstolstrots, är anmärkningsvärt i ett liberalt, civiliserat, utvecklat samhälle. Än mer anmärkningsvärt är det att det är Sveriges regeringar som, lyckosamt, utövat påtryckningar på polisen. Att muslimer utövar påtryckningar är mer förväntat, ty vi har ju sett dem i deras påtryckningar vid fjolårets korankravaller.
https://www.expressen.se/nyheter/kalla-polis-bryter-mot-lagen-for-att-stoppa-paludan/
https://www.gp.se/nyheter/sverige/uppgifter-polisen-rundade-lagen-f%C3%B6r-att-stoppa-paludan-1.100054508

De politiska påtryckningarna är anmärkningsvärda. De är sannolikt rättsvidriga, och borde därför tas till domstolarna för prövning. Men de är också begripliga. Men begripliga i tre sammanhang som samtliga är mycket obehagliga.

NATO-anslutning. Paludans sätt att uttrycka sin religionskritik, genom att bränna koranen, har förmått Erdogan, och det muslimska Turkiet, att vägra acceptera Sverige som medlem i NATO. Kanske regeringarna, men även aktivister på polisen, tänker att om Paludan inte bränner koranen, och om svenska staten visar upp att den inte medger brännande av koranen, kanske Erdogan ger med sig. Den svenska demonstrationsrätten får ge vika för behovet att skydda sig från ryssen, där det är regeringarna och polisen som sätter demonstrationsrätten i andra hand, på vila, för att smickra Erdogan. Men vad skall vi med NATO’s beskydd till, om vi måste sälja ut vår frihet? Vad skall NATO skydda? Våra aktieinvesteringar? Bostadsområdet Söder i Stockholm?

Muslimer med rösträtt. Många muslimer accepterar inte den svenska demokratin fullt ut, vari ingår att bränna böcker och göra teckningar av vem man vill. Men de har med stigande antal medborgarskap och därmed rösträtt till Sveriges riksdag. De svenska politikerna har en 20-årig erfarenhet av att bekämpa ett högerextremt parti, Sverigedemokraterna, med en blandning av tystnad, ignorans och bullrande, högljutt förakt mot deras väljare genom att benämna dem rasister. Idag finns ett liknande extremt högerparti, Nyans, som försöker samla muslimerna. Nu väljer man raka motsatsens agerande. Istället för att angripa potentiella röstare till Nyans genom att förakta muslimerna och kalla dem t ex fascister, med hänvisning till vad muslimer har gjort i Sverige och andra länder gentemot konstnärer och karikatyrtecknare, och högljutt hänvisat till Lars Vilks, som gav sitt liv i kampen för rätten att teckna vem han vill och hur han vill, så omsluter man istället muslimerna med en varm kram och gör en stor poäng av att man har den största respekt för islam. I denna omfamnande strategiför att vinna muslimers röster ingår tydligen också att påverka polisen att begå lagbrott. Så mycket är de demokratiska rösterna värda, att man agerar mot statsskicket, dvs principen om oberoende myndigheter, och påverkar en myndighet, polisen, att begå ett lagbrott. Ett brott, inte vilket som helst, utan ett brott mot vår demokrati och grunden för vårt statsskick.

Fascismen. Bortåt hundra poliser, som för ett år sedan värnade vår demokrati, fick uppsöka sjukhusen, när muslimer lämnade demokratins debatt och övergick till fascistiskt våld, genom att kasta stenar och andra ting mot polisen vid korankravallerna förra påsken. Fascistiskt våld är inte önskvärt och kan bekämpas genom att ta bort skälet till våldet eller genom att ta bort fascisterna. Domstolarna ägnar sig nu åt att döma de muslimska fascisterna till tämligen hårda straff, dvs att ta bort dem, och att därmed sända en signal till potentiella fascister att de kommer att skaka galler om de ger utlopp för islams inneboende fascism. Politikerna försökte undanröja skälet till våldet, men inte genom att angripa ideologin som ger muslimerna skäl till våld, utan genom att angripa fascisternas retningspunkt, brännandet av koranen. Som om Sverige skulle internera judar under Andra världskriget, med hänvisning till att det mildrade de svenska nazisternas vilja till fascistisk handling.   

Den som företräder den svenska demokratin, så som i alla fall jag upplevde den under sina glans dagar, önskar att 1.) polisens ansvariga åtalas för domstolstrots; 2.) man utreder de påstådda politiska påtryckningarna, för att utröna och eventuellt åtala de politiker som ägnat sig otillbörlig påverkan av myndighet.

Imorgon, om du ids ta del av det, så fortsätter jag min impressionistiska målning av hotet mot svensk demokrati.

​Den 23 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Folkbiblioteken har erfarit problem, som man hanterat med lösningar.

Ett problem har varit att de besökande inte lånat böcker, utan stulit dem. Lösningen på det problemet har blivit att varje bok är utrustad med en foliebit som ger utslag på de sökbågar som finns vid utgångarna.

Biblioteken har fått besökare som inte betett sig som besökare tidigare betedde sig, att tyst vandra omkring för att hitta en bok, eller att tyst och stilla sitta ner för att läsa. Det har varit högljutt, hot mot besökande och t o m försäljning av olagliga produkter.

Bibliotekarierna har inte kunnat hantera detta själva. Tydligen omfattar deras utbildning inte hur man hanterar dessa situationer. De tycks inte heller satsat på att utbilda sina bibliotekarier, eller att certifiera biblioteket som ’säkert bibliotek’. Istället har man anlitat vaktbolag som skall säkerställa att besökarna befinner sig i ett ’säkert bibliotek’.

Nu tycks nya problem ha kommit upp, eftersom man genomför nya lösningar. Linnéuniversitetets bibliotek har genomfört lösningen, och ny rapporteras att Härjedalens bibliotek genomför lösningen.

Lösningen är hbtqi-certifiering. Den innebär att personalen genomgår en utbildning för att kunna möta personer som ingår under beteckningen hbtqi.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/harjedalen-hbtqi-diplomerar-sin-biblioteksverksamhet

Frågan man ställer sig är om detta är en lösning på ett problem eller på ett förväntat problem, och vad problemet i så fall är?

Är problemet detsamma som problemet där lösningen var vaktbolag, dvs att hbtqi-personer uppträder på ett sätt som gör biblioteket till en osäker plats? Det är det sannolikt inte, ty då borde man tillgripit samma lösning, dvs vakter som hanterar hbtqi-personer som beter sig illa.

Problemet är därför sannolikt bibliotekarierna. Är det så att hbtqi-personer upplevt sig misshandlade av personalen, varför personalen måste utbildas i att visa respekt mot hbtqi-personer? I videoinslaget betonar man vikten av normen ’lika värde’, vilket antyder att antingen saknar bibliotekarierna den värdenormen, eller förväntar man sig att bibliotekarierna i ökad utsträckning i framtiden kommer att vara i avsaknad av normen.

Man säger också att man skall se till att regnbågsflaggan, dvs den politiska symbolen för sexuell jämställdhet, skall vara synlig på biblioteken. Om det nu är bibliotekarierna som är problemet, där utbildning av dem är lösningen, då borde flaggan framför allt förekomma i personalutrymmena, för att ständigt påminna bibliotekarierna om människors lika värde och att alla har rätt att bli behandlade som människor.

Eller är hbtqi-personer en mycket speciell grupp som kräver en så specifik hanterandebehandling, att vanligt folkvett inte är tillräckligt? Men om det är problemet, är då certifiering verkligen en bra lösning? Ty då finns risker att man stigmatiserar, pekar ut och hbtqi-fierar personer, vilket innebär att dessa kommer att känna sig än mer utsatta, än mer avvikande, än mer exkluderade. Hbtqi-personer pekas ut som en främmande folkgrupp som kräver speciell utbildning för att bemöta. Det är ren och skär hbtqi-rasism. För att undvika den stigmatiseringen kunde man därför späda ut stigmatiseringen genom att överväga ytterligare certifieringar, där bibliotekarier lär sig handhavande av andra speciella folkgrupper, såsom flyktingcertifiering, kanske speciellt muslimcertifiering, arbetarklasscertifiering, professorscertifiering, o s v.

Att läsförståelse hos fjärdeklassare går ner, är däremot inte ett problem som bibliotek uppmärksammar speciellt. I biblioteken skall hänga regnbågsflaggor, inte en bild där Strindberg och Ernst Ahlgren omfamnar varandra. Prioriteringarna syns.  

Den 22 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Klassamhället finns, trots speciellt högerfolks hävdande att det inte finns (https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI ). Det är lätt att kritisk mot föreställningen om klassamhälle, t ex genom att peka på Bert Karlsson, en superrik person med burdust underklassbeteende. Men medan individer kan vara svåra att klassificera, så syns klassamhället genom att underklassen dör tidigare medan överklassen flyger mera.

Gentemot klassamhället kan man ha tre attityder, bestående, rörlighet och rivande.

Genuint konservativa anser att klassamhället är en oundviklig och god ordning, som mildrar konflikter och ångest i samhället, där var och en har sin givna plats, där var och en nöjer sig med sin lott och ger sitt bidrag till samhället. 

Den andra attityden är den om rörlighet. Liberala ser vissa fördelar med klassamhället, då det kan ge incitament till ansträngning, att vandra upp i klasserna. De hävdar att man skall riva höga hinder mellan klasserna och vill gärna försöka olja klassamhället, dvs öka klassrörligheten genom klassresor. Deras favoritberättelse är den om en person som fötts i arbetarklass, helst i en familj karakteriserad av alkoholism och skilsmässa, som via utbildning, mindre ofta via entreprenörskap likt Bert Karlsson, rest upp genom medelklassen, för att nästan röra vid överklassen.

Den rörligheten beskrivs sällan med det motsatta, där en von Knorr numer befinner sig som städare på slakteriet i Hässletorp, som med en rostig Volvo på kvällen tar sig till korvkiosken för att äta sin middag och halsa sin cola.

Det finns dock en annan typ av klassrörlighet. Den som Socialdemokraterna stod för under 1900-talet. Individer skulle inte göra en klassresa, utan kollektivet av arbetarklass skulle göra en klassresa. De skulle inte förkorta sina liv genom att bo i undermåliga lägenheter, utan skulle få en medelklasstillvaro genom att flytta in i fina nybyggda lägenheter i välplanerade områden, det som idag något föraktfullt kallas miljonprogrammet. Det kan sägas vara Socialdemokraternas främsta gärning, att kapa en del av den nedre delen av klassamhället genom att lyfta en grupp av individer.

Alla dessa tre tar klassamhället för givet. Det är något naturgivet, kanske genetiskt kodat i människan att skikta sig socialt. T ex borde ju liberaler som tror på individen och individens individuella kraft, vara motståndare till arv, eftersom det innebär att en individ, som helt utan ansträngning, likt de uppblåsta aristokraterna före franska revolutionen, fick resurser som den inte själv, genom sin individualitet, skapat. Men dagens liberaler värnar arvet och hävdar att angrepp på arvsrätten är ett angrepp på äganderätten. Just den besuttenhet som de för några hundra år sedan stormade emot, men då var det aristokratin som var besutten. Idag hänvisar de gärna till det genetiska i klassamhället, att alla föräldrar vill sina barn väl och därför reproducerar klassamhället genom arv.

De som vill riva klassamhället torde gå emot tanken på klassamhället som ett oundvikligt mänskligt fenomen. Istället är klassamhället blott utslag av människogrupper som vill bevara sina fördelar, och som skapar sociala och legala hinder för att upprätthålla klassamhället. Äganderätten, arvsrätten, ideologier, är alla sociala konstruktioner som skapats i akt och mening att värna klassamhället. Klassamhället ligger inte genetiskt kodat i människan, utan är en social konstruktion, dvs en kultur. Det är inte heller en lyckad social konstruktion som ger lycka och välstånd till mänskligheten, utan just till blott en liten del, överklassen. De enda incitament som klassamhället ger, är att sträva efter att bli exploatör. En del i denna sociala konstruktions ideologi är de eviga berättelserna om klassresan, som skall ge underklassen hopp, likt vilket lotteri som helst, som bygger på att flertalet är förlorare och blott någon vinner. Lotto gör reklam för sin produkt genom att peka ut det yttersta fåtal som vinner en miljon. Aldrig har du väl läst reklam för Lotto som berättar om hur mycket pengar som folk förlorat, för att fåtalet skulle vinna? Ej heller pekar de som gärna berättar om klassresor på det absoluta flertalet som hålls kvar i den klass som dör i förtid och som får sämre sjukvård.

De fåtal försök som gjorts att införa det klasslösa samhället, dvs kommunismen, har misslyckats på ett sätt som med all rätt skrämt folk från ytterligare försök. Castro ville bygga det klasslösa samhället, samtidigt som han skapade och bolmade Cohiba, en exklusiv cigarr, som numer är tillgänglig för andra än honom själv, där t ex Cohiba behike 54 idag kostar 2351 kronor. För en cigarr! Sovjetunionen skapade ett klasslöst samhälle, där partipamparna hade extrema favörer, men där de flesta var fattiga, vilket kunde ge ett intryck av klasslöshet. För folket.  

På 1900-talet skapade vi ett samhälle i Sverige som gav intryck av att vara klasslöst. Klasserna fanns där, men gömdes undan genom ett framgångsrikt etablerande av Jantelagens samhälle. Stora inkomstskillnader utjämnades genom ett kraftfullt skattesystem. Sjukvård och skola var tillgängligt, till stor del beroende på behov och förmåga. Kulturens normer sade att man inte skulle visa upp sin rikedom, varvid klasskillnaderna gömdes undan. Men framför allt lyftes en stor del av underklassen till en medelklassnivå. Vi hade den ryska överklassen, med stora privilegier och enorma resurser, men vi avskaffade de fattiga och, inte minst, utbildningssystemet oljade klassamhället.

Lika lite som människorna på stenåldern kunde föreställa sig att människor flög mellan kontinenter, som de inte ens kände till, kan vi föreställa oss ett klasslöst samhälle. Om klass inte är genetiskt kodat i oss, finns fortfarande det klasslösa samhället som en möjlighet. Men vi som lever inbäddade i klassamhället kan inte föreställa oss det. Kanske det finns om 3000 år. Ty människan är social och konstruerar sitt samhälle.

​Den 21 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin