Det har genomförts ett antal attacker på folk eller grupper i moderna Europa, som kan klassificeras som folkmord.

År 1914-1920, muslimska Ottomanska riket drabbade assyrier, varvid mellan 250 000 till 500 000 dog.
År 1914-1922, muslimska Ottomanska riket drabbade greker, varvid kanske 100 000 dog
År 1915-1916, muslimska Ottomanska riket drabbade armenier, varvid mellan 1-1,5 miljoner dog.
År 1931-1932, kommunistiska Sovjet drabbade främst ukrainare, varvid upp till 5 miljoner dog.
År 1941-1945, nazistiska Tyskland drabbade judar, men även romer, varvid mellan 6 miljoner judar och 0,5-1 miljon andra dog.
År 1992-1995, kristna Bosniskserbiska trupper drabbade bosnier, varvid cirka 100 000 dog

Vad kan vi lära oss av denna lista. Låt oss börja med de tre frågorna i rubriken.

Vem introducerade folkmordet? Det var muslimska Ottomanska riket som introducerade folkmordet i moderna Europa kring år 1914.

Vem har varit mest frekvent i folkmord? Det var muslimska Ottomanska riket som genomförde tre folkmord.

Vem var mest folkmördande? Det var nazityskland, med minst 6 miljoner döda, tätt följt av kommunistiska Sovjet, med minst 5 miljoner döda.

Det tycks som om en totalitär ideologi, vare sig den är politisk, som nazism och kommunism, eller religiös, som islam och i viss mån kristendom, alltid förekommer i folkmord. Ibland förefaller den vara direkt drivande, som islam i Ottomanska riket, där tanken var att göra riket muslimskt homogent; i nazistiska Tyskland, där tanken var att göra landet Judenfrei, och i Ukraina, där tanken var att kuva ukrainarna och att fördriva de kapitalistiska kulakerna. Men ideologin kunde också användas som legitimerande, som kristendomen i det Bosniskserbiska agerandet.

De mesta frekventa folkmördarna var det muslimska Ottomanska riket, vilket kom av att de ville fördriva och döda varje folkgrupp som inte var muslimsk för att göra riket muslimskt homogent. Nazisterna hade egentligen bara en folkgrupp som deras ideologi pekade ut, även om de generöst drog in andra, som romer och kommunister i gruppen av icke-önskvärda. Homogenisering som muslimerna genomförde ledde till fler folkmord, medan uteslutning enbart omfattande den folkgrupp man ville utesluta.

De mest omfattande folkmorden skedde genom de politiska ideologierna, kommunism och nazism. Men omfattningen som sådan kan svårligen hänföras till ideologin, utan mer till att folken de ville förgöra var så mycket större och för att deras mördarkapacitet, speciellt den tyska, var så stor.

Slutsatsen är att folkmördare är sannolikt muslimer, i deras homogeniseringssträvan grundat i att världen består av muslimer och andra, eller nazister, i deras uteslutningssträvan av judar, eller kommunister, i deras strävan att förgöra kapitalistklassen och oppositionella.

Ideologier är drivande eller legitimerade i folkmord, där nazism, islam och kommunism är framträdande som folkmördare.

Dessa tre ideologier skall därför, om inte fördrivas, vilket är omöjligt med tanke på politiska och religiösa friheter, men de skall motverkas, övervakas och disciplineras av staten och det civila samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Luna var en pigg flicka, innan hon utsattes för grymt våld, bla våldtäkt och strypning, av en pojke. Hon blev så gravt handikappad av våldet att hon idag sitter i rullstol och behöver vård under dygnets alla timmar. Pojken som utförde dådet var en aggressiv pojke, där intermezzon hade inträffat tidigare, men inga kraftfulla åtgärder hade satts in p g a att aktörer var ovilliga, föräldrarna var ovilliga, och, hävdas det, ingen aktör hade en heltäckande bild utifrån samlad information, delvis beroende på sekretessregler.

Pojken hade tidigare varit aggressiv och våldsam, och efter att ha överfallit och misshandlat en kvinna i en gångtunnel, hamnat i en utredningssituation, där polisen lade ned utredningen p g a att han var minderårig. Men då föräldrarna, som var invandrare och behövde tolkhjälp vid kommunikationen, motsatte sig utredning, lade socialnämnden ned utredningen med argumentet att de inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja. Veckan efter att pojken hade utfört sitt grymma överfall och hart när dödat Luna, motsatte sig fortfarande föräldrarna omhändertagande.

Nu genomförs lagförändringar som bl a innebär att myndigheter och sociala organisationer skall kunna bryta sekretessen och kunna byta information med varandra (se länk nedan). Andra åtgärder kommer också att genomföras som skulle ha kunnat minska risken för det våldsdåd som Luna utsattes för.

Emellertid! Informationsmöjligheten är blott en möjlighet. Det är inte ett trovärdigt statligt krav med åtföljande risk för repression, dvs det förskriver informationsutbyte, men utan straffansvar. Man kan inte straffas om man inte byter information. Det är en reglering som är lika verksam som förbudet att gå mot röd gubbe, där man inte kan straffas för lagbrottet. En norm eller lag utan sanktioner är inte en verksam norm eller lag. 

Man kan ställa sig frågan om samhällets aktörer gjorde vad de kunde, inom ramen för lagstiftning och rutiner, för att förhindra att pojkens aggression ledde till något dåligt, för honom och för andra. Men därefter kan man ställa sig frågan om det var någon aktör som gick förbi lagstiftningen, eller övervägde att gå förbi lagstiftning och rutiner för att agera kraftfullt mot den aggressiva pojken?  

Den senare frågan kommer från den villighet som statliga aktörer visat att, om det blir lag på att vidarebefordra information om papperslösa till polisen, då kommer minsann en hel del aktörer att inte bli simpla tjallare. Deras värde- eller värdighetsnorm avseende människan kommer att stå över lagen, varför de är villiga att begå lagbrott för att inte tjalla på den papperslöse. När den papperslöse kommer till läkaren, skall den känna sig trygg i att inte bli rapporterad till polisen.

Det finns således en villighet i statens armar att agera utifrån egna normer, i strid med lagstiftning. En civil olydnad finns tillgänglig.

Men, varför fanns det ingen civil olydnad tillgänglig när det gällde pojken och hans aggressiva agerande, i omtanke om pojken och om hans omgivning? Varför läckte inte t ex socialsekreteraren information till andra aktörer i systemet, som skulle kunna agera för att minimera riskerna med pojkens agerande?

Med tanke på att man var undflyende inom gällande lag och lade ner utredningen med hänvisningen till föräldrarnas ovilja, fanns det säkert inte någon som helst tanke på civil olydnad. Papperslösa kan utlösa civil olydnad, men inte aggressiva pojkar.

Ett skäl till otillräckligheten och till att civil olydnad inte tillgreps, anger Gunnar Strömmer, justitieminister, i artikeln (länk nedan): ”Det finns så många aktörer i samhället som av välvilja odlat en kultur och instinkt att vi skyddar barn genom att inte dela med oss av information”

Välviljan mot de papperslösa, som förgriper sig på den lag som folkets representanter i Riksdagen har stiftat, genom att för egen del bryta mot lagen genom civil olydnad, finns kanske också i socialtjänsten. En välvilja, kanske rasistisk välvilja, dvs grundad på att det var en invandrarfamilj, som i backspegeln producerade en tragedi för Luna och hennes familj, men även för pojken och hans familj.

Pojken har kallats monster i extremhögerinriktade kanaler. Men han var 13 år, levde i en familj som kanske levde i ett utanförskap och han hade vad som formellt snällt benämns förståndsvariation, men mer folkligt kallas att inte ha alla hönsen hemma. Han är inget monster, även om hans handling var monstruös. Däremot, med tanke på vad som hade kunnat göras för att förhindra tragedin, för Luna och hennes familj, och för pojken och hans familj, borde man kalla en del av samhällets aktörer i detta fall för välviljans monster. De har genom välviljans undfallenhet underlåtit att agera för att, inte förhindra den monstruös handlingen, vilket kanske är omöjligt, men för att dramatiskt minska sannolikheten för den.

​Välviljans monster har gjort rätt för sitt epitet.

Sven-Olof Yrjö Collin    
Länk: https://www.svd.se/a/8plwO2/vad-hande-med-lex-luna

Aktivism är på modet. Mina forna arbetsgivare, universitet, men kanske än mer, högskolor, är idag uttalat aktivistiska. De står inte enbart på den vetenskapliga kunskapens sida, utan står för politiska inriktningar, som hållbarhet och sexuellt likaberättigande.

BBC har kommit i blåsväder då det avslöjats att ett reportage om Trump innehöll en klippning av hans tal och sedan ett klipp på folk som vandrade mot Capitolium, vilket gav intrycket att Trump hade hetsat folkmassan att göra det som den sedan gjorde, tåga till Capitolium och bryta sig in i byggnaden. Men man hade klippt samman två utsagor, skilda åt i tiden på en timme i talet, så att det såg ut som om det skedde i direkt följd. Och de tågande som visades efter talet, hade i själva verket tågat innan talet. Man hade således använt materialet på ett sätt som var oegentligt, för att visa på en hypotes, att Trump hetsade folk till angreppet på Capitolium.

BBC medger att det var ett misstag, varför två chefer har avgått, och därmed tagit ansvar för misstaget. De hävdar dock att det var ett enskilt misstag och att BBC inte har institutionaliserad partiskhet, dvs de kännetecknas inte av politisk aktivism.

Dock har rapporten, som visat på den förljugna klippningen, också visat på att BBC även brustit i objektivitet när det gäller HBTQ. Och det sägs att BBC Arabic har varit partiskt när det gällt Gazakriget. BBC medger att misstag har begåtts även här, men ingen har p g a detta avgått. Och fortfarande gäller att BBC inte har en institutionaliserad aktivism.

I Sverige gör extremhögern vad de kan för att misstänkliggöra SvT som aktivistisk. Det enda de kan sägas ha lyckats med är att få klimatreportern, Erika Bjerström, som hade en uttalad klimataktivism, att själv lämna SvT, med argumentet att hon fick utstå mycket ’hat’. Hon var en exponent för woke-tendensen, där aktivism är helt accepterat, oaktat vilken institution man arbetar för. T ex kunde hon, utan att någon chef på SvT tog ansvar och avgick, uttala frän sexism och rasism, genom att i en intervju ifrågasätta en persons rätt att ha synpunkter på ett sakförhållande med argumentet att personen var en ’vit man’. En journalist som gör sådana utsagor är en aktivist, och skall självfallet få hård kritik, som den då kan uppfatta som ’hat’.

Det finns aktivism som funnits länge, men som inte uppmärksammats som aktivism. Det är en så legitim aktivism att den inte märks. Aktivismen är fördömanden av nazityskland och Hitler. I ett program om Kristallnatten (länk nedan) kan en lektor i historia, Nicolas Partin, säga om nazisternas förföljelse av judarna genom de rasistiska Nürnberglagarna att ”judendomen är en religion, inte en ras.” Men det är fel. I ortodox och konservativ judendom är ett barn judiskt om dess mamma är judisk, medan i reformert och rekonstruktiv judendom är barnet även judiskt om det har en judisk pappa. Oavsett så blir barnet judiskt genom födelse, vilket rimligtvis är definition på rasism. Lektorn döljer judendomens rasism. Och får stå oemotsagd i programmet.

I alla dessa program jag sett om nazismen och Hitler ingår som en naturlig del att fördöma det som de gjorde. Det är förvisso en rimlig ståndpunkt, men när man berättar om historia så ingår inte fördömanden som fakta utan är uttryck för värderingar. Det är sannerligen inte historikerns uppgift att relatera historiska skeenden till värderingar och fördöma eller hylla dem. Historikern skall berätta om händelserna och försöka förklara dem eller göra dem förståeliga genom historisk analys. Fördömande eller hyllande är åhörarens uppgift, om den så önskar. Men det är inte historikerns uppgift. 

För mig är det aktivistiska Hitler- och nazifördömandet enbart irriterande, men inte något större problem, då jag, genom min kunskap, ser genom det. Men värre är det med Bjerströms aktivism, då jag kan för lite i området för att kunna avslöja det. Detsamma gäller BBC:s aktivism, att blott oerhört initierade kan se genom det.

En poäng med journalistik och med kunskapsprogram, är att man skall få fakta och kunskap. Det är orimligt att man skall behöver mycket kunskap för att kunna rätt värdera det som sägs.

Journalister skall, precis som historiker, inte vara aktivister som för ut sina värderingar. De skall blott rapportera och analysera, inte fördöma eller hylla.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: Kristallnattens raseri, https://www.svtplay.se/kristallnattens-raseri )  

Många känner ett behov att stå upp för värderingar, svenska värderingar, i dessa dagar. Politiskt har Sverigedemokraterna gjort detta länge, och nu ansluter sig Kristdemokraterna. Att döma av aktiviteter på sociala medier finns det folkligt stöd för värderingarsstrider.

Värderingsstriden tas till stor del från höger, som Kristdemokraternas utspel, nu senast om förbud mot muslimsk klädsel som täcker ansiktet, visar på.

Dessa högerfolk är lusfräcka, ty de hävdar att det finns svenska värderingar, som de strider för, och att dessa svenska värderingar är kristna eller judisk-kristna värderingar.
Det ser därför ut som om vi hamnat i värderingsstrid som grundar sig i två religioner, där man får välja vilken religion man bär på.

Men det är fel. Det är ett lusfräckt sätt för de kristna att appropriera, att lägga beslag på värderingar som blott har svaga, om ens några beröringspunkter med kristendomen eller judendomen.  

Man kan hävda att svenska värderingar kan inordnas i t ex demokrati, jämställdhet och jämlikhet. Är dessa judisk-kristna värderingar? Nej, det är de inte.

Det är förvisso sant att de radikala kristna, många av dem som utvandrade p g a att de inte stod ut med kyrkans förtryck av dem, deltog med liv och rörelse i demokratiseringen av Sverige. Det är sannolikt därför som Socialdemokraterna, som varit ett parti som varit ledande i demokratiseringen, har en underorganisation som tidigare organiserade kristna socialdemokrater, men som idag även organiserar muslimer, vilket visar på nysocialdemokratins förlust av demokrati som ledstjärna.

Politisk jämställdhet nåddes till icke ringa del 1921, då kvinnor kunde rösta. Förvisso har kvinnor haft svårt, fram till 60-talet, att få komma till tals, men det har inte berott på regleringar som explicit hindrat kvinnor. Kristna värderingar har sannerligen inte varit behjälplig i att driva fram kvinnans ställning. I slutet på 50-talet, och inte p g a kyrkan, utan p g a politiskt tryck, gick Svenska kyrkan med på att låta kvinnan tala i församlingen. Kristen etik är, precis som all abrahamitisk etik, att låta kvinnan gå ett eller två steg bakom, helst med kyskhet och absolut med hatten på i kyrkans rum, för att dölja sitt hår för guden.

Jämlikhet är det politiska uttrycket för Jantelagens grund, att vi alla är lika och alla skall ha likartade möjligheter till att utveckla sina förmågor. De kristna, som med sin judisk-kristna etik, brännmärkt sexuella relationer utanför äktenskapet, och som, om kärleken skapade en människa, brännmärkte denna människa, den helt oskyldiga, till att vandra i samhället där den blev bespottad som bastard. Att vara född utanför äktenskapet har stigmatiserats av de kristna. En människa som skapats, kanske genom kärlek och utanför äktenskapet, har bespottats av de kristna. Det är inte jämlikhet utan dess motsats.

Det är förvisso sant att en del av våra normer har sin grund, eller har försvarats genom de kristna. Men det är lika sant att kraftigt repressiva normer har skapats och försvarats av de kristna. Att säga att Sverige har judisk-kristna normer, är att annektera normer som skapats och upprätthållits, inte p g a de kristna, inte tack vare de kristna, utan trots de kristna.
 
Vill du läsa mer om de moderna svenska värderingarna och hur de står mot de judisk-kristna, ger jag dig en länk nedan.

Slutsatsen är att vi skall ha en tripolär värderingsstrid, där tre värderingsuppsättningar bryts mot varande, de islamiska värderingarna, de judisk-kristna värderingarna och de moderna svenska värderingarna.  

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/25MRLr/vackra-ord-som-visar-sig-vara-ett-retoriskt-paraply

Luna var en pigg flicka, innan hon utsattes för grymt våld, bla våldtäkt och strypning, av en pojke. Hon blev så gravt handikappad av våldet att hon idag sitter i rullstol och behöver vård under dygnets alla timmar. Pojken som utförde dådet var en aggressiv pojke, där intermezzon hade inträffat tidigare, men inga kraftfulla åtgärder hade satts in p g a att aktörer var ovilliga, föräldrarna var ovilliga, och, hävdas det, ingen aktör hade en heltäckande bild utifrån samlad information, delvis beroende på sekretessregler.

Pojken hade tidigare varit aggressiv och våldsam, och efter att ha överfallit och misshandlat en kvinna i en gångtunnel, hamnat i en utredningssituation, där polisen lade ned utredningen p g a att han var minderårig. Men då föräldrarna, som var invandrare och behövde tolkhjälp vid kommunikationen, motsatte sig utredning, lade socialnämnden ned utredningen med argumentet att de inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja. Veckan efter att pojken hade utfört sitt grymma överfall och hart när dödat Luna, motsatte sig fortfarande föräldrarna omhändertagande.

Nu genomförs lagförändringar som bl a innebär att myndigheter och sociala organisationer skall kunna bryta sekretessen och kunna byta information med varandra (se länk nedan). Andra åtgärder kommer också att genomföras som skulle ha kunnat minska risken för det våldsdåd som Luna utsattes för.

Emellertid! Informationsmöjligheten är blott en möjlighet. Det är inte ett trovärdigt statligt krav med åtföljande risk för repression, dvs det förskriver informationsutbyte, men utan straffansvar. Man kan inte straffas om man inte byter information. Det är en reglering som är lika verksam som förbudet att gå mot röd gubbe, där man inte kan straffas för lagbrottet. En norm eller lag utan sanktioner är inte en verksam norm eller lag.  
Man kan ställa sig frågan om samhällets aktörer gjorde vad de kunde, inom ramen för lagstiftning och rutiner, för att förhindra att pojkens aggression ledde till något dåligt, för honom och för andra. Men därefter kan man ställa sig frågan om det var någon aktör som gick förbi lagstiftningen, eller övervägde att gå förbi lagstiftning och rutiner för att agera kraftfullt mot den aggressiva pojken?  

Den senare frågan kommer från den villighet som statliga aktörer visat att, om det blir lag på att vidarebefordra information om papperslösa till polisen, då kommer minsann en hel del aktörer att inte bli simpla tjallare. Deras värde- eller värdighetsnorm avseende människan kommer att stå över lagen, varför de är villiga att begå lagbrott för att inte tjalla på den papperslöse. När den papperslöse kommer till läkaren, skall den känna sig trygg i att inte bli rapporterad till polisen.

Det finns således en villighet i statens armar att agera utifrån egna normer, i strid med lagstiftning. En civil olydnad finns tillgänglig.

Men, varför fanns det ingen civil olydnad tillgänglig när det gällde pojken och hans aggressiva agerande, i omtanke om pojken och om hans omgivning? Varför läckte inte t ex socialsekreteraren information till andra aktörer i systemet, som skulle kunna agera för att minimera riskerna med pojkens agerande?

Med tanke på att man var undflyende inom gällande lag och lade ner utredningen med hänvisningen till föräldrarnas ovilja, fanns det säkert inte någon som helst tanke på civil olydnad. Papperslösa kan utlösa civil olydnad, men inte aggressiva pojkar.

Ett skäl till otillräckligheten och till att civil olydnad inte tillgreps, anger Gunnar Strömmer, justitieminister, i artikeln (länk nedan): ”Det finns så många aktörer i samhället som av välvilja odlat en kultur och instinkt att vi skyddar barn genom att inte dela med oss av information”

Välviljan mot de papperslösa, som förgriper sig på den lag som folkets representanter i Riksdagen har stiftat, genom att för egen del bryta mot lagen genom civil olydnad, finns kanske också i socialtjänsten. En välvilja, kanske rasistisk välvilja, dvs grundad på att det var en invandrarfamilj, som i backspegeln producerade en tragedi för Luna och hennes familj, men även för pojken och hans familj.

Pojken har kallats monster i extremhögerinriktade kanaler. Men han var 13 år, levde i en familj som kanske levde i ett utanförskap och han hade vad som formellt snällt benämns förståndsvariation, men mer folkligt kallas att inte ha alla hönsen hemma. Han är inget monster, även om hans handling var monstruös. Däremot, med tanke på vad som hade kunnat göras för att förhindra tragedin, för Luna och hennes familj, och för pojken och hans familj, borde man kalla en del av samhällets aktörer i detta fall för välviljans monster. De har genom välviljans undfallenhet underlåtit att agera för att, inte förhindra den monstruös handlingen, vilket kanske är omöjligt, men för att dramatiskt minska sannolikheten för den.

​Välviljans monster har gjort rätt för sitt epitet.

Sven-Olof Yrjö Collin     
Länk: https://www.svd.se/a/8plwO2/vad-hande-med-lex-luna
​

Kriget som Ryssland startade mot Ukraina har idag lett till att Ryssland ockuperar stora delar av östra Ukraina, bl a Luhansk, stora delar av Donetsk, Krim, Zaporizhzhia och Kherson.

Nu diskuteras vapenstillestånd eller kanske t o m fred.

En fråga är, vem har vunnit och vem har förlorat? Det finns två scener, som ger två olika slutsatser.

Scen 1. Territorium
Ryssland ockuperar cirka en femtedel av Ukrainas territorium medan Ukraina inte ockuperar någon del av Ryssland. Utifrån territorium är Ryssland vinnare och Ukraina är förlorare.

Scen 2. Avsikt
Rysslands avsikt med kriget förefaller ha varit att man ville underkasta sig Ukraina. Man ville sannolikt inte inlemma det i Ryssland, utan ville underkasta det Rysslands vilja och installera en lydig regim i Kiev, för att därmed få ett liknande förhållande som Ryssland har till Belarus. Den avsikten har Ukraina besegrat. Ukraina har försvarat sin självständighet. Presidenten är lika mycket kvar som när han höll sitt berömda tal strax efter krigsutbrottet då han påpekade att han och alla hans närmsta var i Kiev (se länk nedan). Ukraina har lyckats stå emot en av jordens starkaste, om inte bästa, arméer. Därför är Ukraina vinnare, genom att dess konstitutionella makt är orörd. Ukraina är vinnare och Ryssland är förlorare utifrån avsikt.

När USA nyligen lade fram ett vapenstilleståndsförslag hade det punkter som sade att Ukraina aldrig skulle få bli medlem i NATO, att amerikanske trupper aldrig skulle få vara på ukrainsk mark och att dess stridskrafter skulle begränsas. Det förslaget innebar således att ge Ryssland det som de inte uppnått genom kriget, att begränsa Ukrainas självständighet. Med det förslaget förlorar Ukraina kriget både i scen 1, avseende territorium, och i scen 2, avseende avsikt.

I förslaget ingår att Ryssland avhåller sig från krig med Ukraina, vilket innebär att man tullar en aning på avsikten i scen 2, att få Ukraina helt underkastad Ryssland. Men det är en helt onödig punkt med tanke på att Ukraina redan har ett sådant avtal med Ryssland. Budapestmemorandumet från 1994 innebar att Ukraina överlät sina atomvapen till Ryssland i utbyte mot, bl a säkerhetsgarantier från Ryssland, USA och Storbritannien om att respektera Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Den 24 februari 2022 visade Ryssland att Pacta sund servanda, att avtal skall hållas, endast gäller så länge det passar. Därför måste Ukraina få trovärdiga säkerhetsgarantier, vilket inte är text på papper, utan stridskrafter som antingen är bereda att ta sig in i Ukraina, eller som befinner sig i Ukraina, vilket skulle vara avskräckande för Ryssland att återigen invadera Ukraina.

Ett kompromissförslag, där både Ryssland och Ukraina kan få framstå som segrare vore att kombinera scen 1 och scen 2. Enligt scen 1, att Ryssland vinner territorium och Ukraina förlorar territorium, samt enligt scen 2. att Ukraina får trovärdig självständighet, bla genom medlemskap i NATO och EU, och Ryssland förlorar möjligheten att kontrollera Ukraina.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=wgCNKhtZYks

Två socialdemokrater skrev en insändare i lokaltidningen, Kristianstadsbladet, där de gjorde en Schyman, dvs konverterade hedersförtrycket och terrorn från ett uttryck för muslimskt förtryck och fascism, till ett kulturellt oberoende mansvåld.

Jag reagerade mycket starkt på deras insändare, som jag alltid gör inför försöken att rentvätta och legitimera en avskyvärd ideologi. Jag skrev ett motinlägg, där jag tydligt redogjorde för att hedersvåld är stark knutet till kultur, där islam är dominerande idag, men kristendomen var tidigare dominerande i Europa. Det våldet utförs förvisso oftast av män, men understöds och drivs av både män och kvinnor, där släkten eller familjen är den våldsamma aktören. Det är inte ett manligt våld, utan ett kulturellt grundat våld. Deras insändare var därför en förljugen insändare som visar hur dagens nysocialdemokrater har dränkt sig i den groteska woke-föreställningen där kultur, och speciellt religion, och då speciellt islam, lämnas utanför all kritisk reflektion.

Åtta år tidigare satt jag med en insändare till lokaltidningen. Jag hade skrivit in den på deras webb-inlämningssida. Jag hade bara att trycka på sänd, så skulle den komma till tidningen. Jag insåg att den med största grad av säkerhet skulle publiceras, och att den publiceringen skulle ge mig mycket obehag och stridigheter. Jag insåg att jag troligtvis skulle bli så isolerad på min arbetsplats att jag kanske skulle behöva lämna den. Trots det, tryckte jag på sänd-knappen. Jag såg det som min plikt att kämpa för akademisk frihet, även om det skulle innebära mycket obehag för mig. Jag tog striden för en stor sak. Dock, jag förlorade striden, blev avskedad och något senare innebar det att jag gled från mitt livs yrkesbana som lärare. Jag fick betala ett högt pris. Men jag stod upp för den akademiska friheten. Och jag tvekade inte att tala.

Åtta år senare satt jag i en liknande beslutssituation. Insändaren mot nysocialdemokraterna var skriven. Jag skulle bara copy-paste, dvs kopiera den från word-dokumentet och fästa texten på lokaltidningens webbsida för insändare och skicka in den. Men jag gjorde inte det. Denna gång tryckte jag inte på knappen. Jag tog inte till orda. Jag gjorde mig tyst.

Så absurt är Sverige och mina föreställningar om Sverige idag, att jag inte i den text du nu läser kan förklara i detalj vad som låg bakom mitt beslut att inte skicka in insändaren. Det enda jag tycker mig kunna säga är att mitt skäl rörde familjens säkerhet och var grundat i min föreställning om risken för att, inte jag, men väl delar av min familj skulle riskera att drabbas av muslimsk fascism. Förre gången insåg jag att blott jag, men inte familjen skulle drabbas, varför jag kunde skicka in min insändare. Denna gång trodde jag att det fanns en risk för att delar av min familj skulle drabbas, varför jag inte skickade in min insändare.

Du kan anse att min föreställning om risken för muslimsk fascism är islamofobi, dvs är en irrationell rädsla för muslimers våldsamma handlande. Det är förvisso sant att muslimer har agerat fascistiskt. Många gånger har det skett mot Lars Vilks. Salman Rusdie är blind på ett öga och har levt skyddat under ånga år inför risken av muslimsk fascism. Andra författare och några forskare lever skyddat p g a risken för att drabbas av muslimsk fascism. Nu senast har Danmarks statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen, flyttat till okänd ort, där det kan ingå en bedömning av risken för muslimsk fascism. Det finns risker att kritisera islam och muslimer, men är det inte så låg risk att en muslim skulle ta sig omaket att utföra ett attentat mot Collin, att den risken faktisk är så osannolik att rädsla för den utgör ett uttryck för fobi?

Mot den invändningen kan jag anföra att min tystnad inte kom av att risken var riktad mot mig, ty jag var på säker plats, i Italien och därför utom räckhåll. Risken, hur obefintlig den än var, var riktad mot delar av min familj. Blotta tanken på att den delen av min familj skulle kunna riskera obehag p g a min politiska kamp för demokrati och mot islam, gjorde att jag valde tystnaden.   

Jag är en således en skitstövel som inte visar på hur dagens nysocialdemokrater idag försöker rentvätta en ideologi som ytterst är fascistisk. Men jag är en god skitstövel eftersom jag offentligt tiger i omtanke om min familj.

Det sägs att de som är mest rädda för att gå på mörka gator är de som löper minst risk för att bli angripna. Kanske jag är i samma kategori. Ingen bryr sig om mitt skrivande. I alla fall inte till den grad att den är villig att begå någon obehaglig gärning.

Men det är samtidigt en oomkullrunkelig sanning att jag tänker på den risken, hur fobisk du än kan hävda att den är. Det är lika sant att andra drar sig för att uttrycka sin mening, inte om vår statsminister, inte om judars agerande på Västbanken, inte om Jesus, utan om Mohammed och hans sexliv med en av sina fruar. Det är en oomkullrunkelig sanning att det finns en hotbild mot uttryck som är islamkritiska. Att jag och mitt hus, och därmed delar av min familj, skulle hotas är osannolikt. Men märk väl, det är osannolikt, men det är inte uteslutet. Den lilla skillnaden mellan osannolikt och uteslutet gjorde att jag inte skickade in min insändare.

Därför är jag en god skitstövel.

​Sven-Olof Yrjö Collin      

Skapelseberättelsen som de abrahamitiska religionen har är så dum att det är ett gudomligt under att religionerna med en sådan skapelseberättelse har anhängare. Låt oss se på dumheterna genom att se på hur religionen berättar om gudens skapande av människan.

Gud skapade Adam av stoft. Men har du sett målningar av Adam? Tittar man noga på en del av dem har han en navel. Men en navel kommer inte från guds hand, utan är en lämning efter fostrets kontakt med moderns moderkaka. Adam, och för den delen, Eva, borde vara de enda människor utan navel eftersom de inte är födda av en kvinna.

Adam kunde senare, när Eva kommit, kopulera med henne och göra henne gravid, och därvid uppfylla gudens förväntan på hans två människor, att uppfylla jorden. Uppenbarligen skapades Adam med ett könsorgan som hade fortplantningsförmåga. Men han skapades först ensam. Därefter lade guden till djuren för att hålla honom sällskap. Men guden såg att det inte räckte, så han beslöt att skapa ett sällskap till Adam, och skapade därvid kvinnan. Initialt fanns således ingen tanke på en kvinna, och när hon skapades var det som ett sällskap till Adam, så varför skapade guden initialt Adam med fortplantningsorgan? Hade han utrustats med penis för att begå tidelag genom att kopulera med en get?

Guden, som antas vara allsmäktig och allvetande i religionerna, såg att Adam kände sig ensam, varför han skapade djuren och kvinnan. Kanske han sade som uppfinnaren i Lorry (länk nedan): Tänkte inte på det. Uppenbarligen fanns det ett vitt fält i gudens kunskap när han skapade mannen, att en man kunde känna sig ensam. Guden visste inte allt.

Jämför med asagudarna, som verkligen förstod vad människor behöver, ty gudarna Oden, Höner och Lodur vandrade vid stranden och fann två trädstammar, som de gav liv, där Oden gav dem ande och liv, Höner gav dem förstånd (det som abrahamiternas gud förvägrade dem) och rörelseförmåga och Lodur gav dem sinnen, känslor och hudfärg. Asagudarna förstod att man och kvinna behöver varandra, medan abrahamiternas gud är dum som en sten och inser först i efterhand, när guden ser Adams blick av ensamhet.

Eva skapades genom att guden lät en sömn komma över Adam och tog ett revben som grund för att skapa kvinnan. Guden, som tidigare blott hade behövt stoft, behövde nu mänskligt material för att skapa den andra människan. Är då kvinnan en så komplicerad och svår varelse att skapa att det som tidigare dög för att skapa världen, berg och floder, män och djur, inte dög till kvinnans skapelse?

Det fanns förmodligen en baktanke i revbenet, en baktanke som senare blev abrahamiternas gudomligt väl utvecklade kvinnofientlighet och kvinnoapartheid. Kvinnan skapas av mannen, till mannens sällskap och nöje. Kvinna har inget egenvärde, utan är av mannen, till mannens behag. Den kvinnofientliga guden kunde inte skapa kvinnan av stoft, ty då skulle hon bli lika självständig som Adam, utan knöt henne helt till Adam genom att hon är av honom.

Guden placerar dessa två människor i paradisiska Edens lustgård. Men i detta paradis finns djävulen i form av ormen som lockar Eva till att dra med sig Adam i syndafallet. Eftersom allt är skapat av gud är även ormen skapad av gud. Gud skapade således det som skulle leda till syndafallet. Var det ett misstag? Nej, en allsmäktig gud kan inte göra misstag. Men, det har guden precis gjort genom att inte vara förmögen att förutse Adams känsla av ensamhet. Eller var det av ondska, för att plåga människor med en djävul? Nej, guden kan inte vara ond eftersom guden är evig kärlek. Blott en dum religiös som har tro istället för förnuft klarar av att bära på dessa motsägelser.

Låt oss gå vidare i dumheterna. I Edens lustgård planterade han kunskapens träd, där envar som äter av dess äpple får gudaktiga egenskaper, ty den får kunskap och förmåga till moral, att inse rätt och fel. Ormen övertygar Eva, som drar Adam med sig till trädet, där de äter av frukten. Då inser de vad som är rätt och fel, och får en moral som, något överraskande, säger att de skall hölja sina könsorgan. En moral som dagens nudister och finnar i sin bastu förkastar, utan att ormar pratar i deras öron.

Varför planterade guden kunskapens träd i Eden, om ingen fick äta av det? Guden själv behövde inte dess frukter, ty han var allvetande. Inga andra fick äta av dess frukter, ty den som gjorde det skulle döden dö, som guden först sade, men sedan ändrade till andra straff. Kunskapens träd var onödigt. Ja, hade guden haft lite förstånd hade guden insett att med kunskap kan människan komma att finna ut att, t ex guden inte skapade världen, ja, t o m att guden inte finns. I islam löste guden det problemet genom att de som inte erkände gudens existens skulle dödas, och skulle sedan i efterlivet få smaka den eviga elden.  

De religiösa har emellertid kommit på ett rationellt skäl för gud att skapa ett träd som har förbjuden frukt. De hävdar att förbudet att äta av dess frukt var en prövning som människorna, men även t ex hästen, ställdes inför, där guden prövade människornas, men även hästens vilja att följa hans bud. Alla dessa behagliga saker som enligt religionen är frestelser, är ju sannerligen inte till för att glädja människan. Behagliga ting, dess frestelser, är ju blott till för att se om människan kan lyda guden genom att motstå dem. Guden vill inte ha lyckliga människor, utan lydiga människor – även det så fulländat i islam, som just betyder underkastelse. Gudens förbud mot trädet som han/hon placerat i trädgården motsvarar föräldern som ställer fram en rejäl skål med glass och choklad framför barnet och prövar, varje vaken sekund av dagen, barnets förmåga att sitta framför skålen utan att ta den minsta munsbit. En god människa måtte anse att ett sådant agerande är tortyr.

När sedan ormen fick Eva att tillsammans med Adam ta en tugga, och få kunskapen om rätt och fel, då var det enligt guden ett ohyggligt syndafall. Det är något oklart om det var 1.) för att de bröt mot gudens regel eller om det var 2.) för att de därmed fick kunskapens möjligheter, något guden hade och uppenbarligen ville hålla för sig själv, till skillnad från asagudarna, som gärna delade med sig till människorna av deras förstånd.

Straffen för syndafallet var 1.) att ormen skulle gå på magen, 2.) att Adam och Eva, men kanske inte ormen, förvisades från Eden, 3.) att Adam straffades genom att han skulle arbeta i sitt anletes svett och 4.) att Eva skulle föda barn med smärta. Senare visade det sig att även kvinnan fick arbeta i sitt anletes svett, men även deras barn, varför Adams straff, att arbeta i sitt anletes svett, drabbade den oskyldige, barnet, men även den som hade fått en annan dom, att föda barn med smärta.

De religiösa kanske anser att det var rätt att Eva fick tre straff, förvisning från Eden, föda barn med smärta och arbeta i sitt anletes svett, medan Adam blott fick två straff, förvisning och arbetet, eftersom det ju var Eva som initierade syndafallet. Kommer religionernas kvinnoförakt och kvinnoapartheid från faktumet att det var Eva som lät sig lockas av ormen och sedan lockade stackars Adam med i syndafallet? Men Eva är skapad av gud, så frågan infinner sig omedelbart, varför skapade guden en så svekfull och olydig varelse som kvinnan?

Man kan förundras över varför guden var så straffande. Det var människornas första brott mot gudens bud. Varför kunde inte guden ha en aning förlåtande attityd? Senare skulle guden, i form av sin egen son, Jesus, få framför sig en kvinna som begått äktenskapsbrott, vilket var en så stor synd att hon enligt gudens bud skulle straffas genom att stenas till döds. Men gudens son var förlåtande och sade att den som är utan skuld kaste förste stenen. Han förlät kvinnan, med en uppmaning att hon inte skulle göra så igen. Gudens son var förlåtande, medan guden vid tidens begynnelse var helt oresonlig och enormt dömande.   

Senare fick Adam och Eva barn, varav Kain var ett riktigt monster. De måste dock ha fått även flickor, ty blott kvinnor kan få barn, och därvid driva fortplantningen, det som var gudens främsta krav på människorna. Men fortplantningen som skedde mellan Adam och Eva’s barn var incest, vilket kan skapa missbildade människor. Men incest är inte förbjudet i deras religion. Tänk bara på att Lot’s döttrar våldtog sin egen sovande far med avsikt att bli gravida. Abrahamiterna måtte anse att mänskligheten idag är resultat av incest, vilket kanske kan förklara varför människor, speciellt religiösa, är dumma som spån.  

Slutligen, i denna uppsjö av dumheter, står kanske den främsta dumheten och den som gör dessa religioner så ohyggligt ondskefulla. Syndafallet, som gjordes av Adam och Eva, bärs av alla människor genom arvsynden. Alla människor bär på den synd som de två gjorde i tidernas begynnelse. Det fullständigt absurda är att de religiösa, speciellt kristna tycks det, anser att det nyfödda barnet är syndigt, inte för vad barnet har gjort eller tänkt, utan för att det är människa. Ett misstag, ett enda misstag, gjort av nyfikenhet, blir ett arv som alla människor bär på. I Nordkorea finns en rättskipning som innebär att en människas brott, speciellt ett politiskt brott, skall sonas av tre generationer. Den grymheter, och uppenbara orättvisa är inte relativt de kristnas grymhet, att alla generationer efter Adam och Eva får bära på och sona för Adam och Evas syndiga agerande, som de gjorde en och blott en gång.

Här avslutas min berättelse genom att konstatera att abrahamiternas religioner är dumhet och ondska tillsammans.
 
Länk: https://www.facebook.com/watch/?v=1008941845815070

I högtidstal och från godhetssignalerande sägs ofta att det inte skall finnas ett vi-och-dom i samhället. I Sverige finns gemenskap och konsensus, ett enda stort vi! Hos Socialdemokraterna gavs det namnet Folkhemmet, hos mer kritiska gavs det namnet Jantelagen.

Men idag är vi blott en from förhoppning, som t o m ofta uttrycks av de som, i brist på självinsikt, själva har ett vi-och-dom. Man kan identifiera tre konstellationer med vi-och-dom, två som är vi-och-dom och ett som är vi-och-dom-och dom.

Det första, som kan kallas det mångkulturella vi-och-dom, är där vi:et består av eliten, speciellt den politiska, förutom SD, samt både nyvänsterfolk och liberala, där dom är SD, de invandrarkritiska och de islamkritiska, gärna stigmatiserade som islamofober. Det finns en tredje grupp, invandrarna och då speciellt muslimerna, som utifrån vi:et varken ingår i vi eller dom, utan är de som vi skall ombesörja och skydda från dom.

Det andra, som kan kallas det muslimska vi-och-dom, är där vi:et utgörs av invandrarna, speciellt de muslimska, som sluter sig i sin grupp, med sina moskébesök, sina religiösa symboler och sitt halal, där dom utgörs av det som kallas majoritetssamhället.

Det tredje avviker något från de andra två eftersom det bäst beskrivs med två dom, som kan kallas det svenska vi-och-dom-och dom. Här är vi:et invandrarkritiska, islamkritiska, SD och nationalister. Dom är däremot två grupper. Ett dom som är de som är vi:et i den första gruppen, som betraktas som de som styr Sverige mot avgrunden. Det andra dom är de invandrare som inte går upp i det svenska samhället utan som står vid sidan om, kulturellt, symboliskt, och delvis också finansiellt genom att ligga staten till last.

En mycket stark manifestation av det mångkulturella vi-och-dom finns idag i Riksdagen, där det finns partier, som v, c, s, mp, fp vars profil rymmer det mångkulturella vi-och-dom genom att de absolut inte vill sitta regera tillsammans med SD.

Tidigare utgjorde Vänsterpartiet, då vpk, och därom till vänster liggande partier, ett sådant dom, där de andra partierna, speciellt s, inte ville räkna in dem i vi:et, annat än som röstboskap. Men det paradoxala i det avskiljandet, i det skapandet av ett vi-och-dom, var att många av de som tillhörde dom var väl integrerade i samhället genom att vara den radikala medelklassen. En del unga från medelklassen kom till universiteten, där de radikaliserades med fraser, lyckligtvis inte med handling, och utgjorde kärnan i dom. Senare återgick många av dessa dom till vi. Detta, som vi kan kalla Folkhemmets vi-och-dom, var således inte så starkt uppdelat och åtskiljande, vilket bl a visade sig genom vilken enkelhet dom kunde övergå till vi, varför den svenska karaktären med Folkhem och Jantelag, inte påverkades nämnvärt av det.

Det finns således tre grupper av vi, som skapar tre olika former av vi-och-dom. En av grupperna, vi:et i det svenska vi-och-dom-och dom vill återskapa det forna vi:et, utan dom. Vi:et i det mångkulturella vi-och-dom förefaller vilja upplösa vi:et och blott ha ett samhälle med dom. Medan vi:et i det muslimska vi-och-dom, med sin starka etnicitetskänsla baserad i sin religion, förefaller vilja ha sitt vi-och-dom, kanske med förhoppningen att dom blir vi.

Det förefaller som om det svenska samhället står och stampar med sina vi-och-dom, utan möjlighet till vare sig ett återgående till ett homogent vi eller till ett framtida mångkulturellt dom. Det som finns är således inte uttryck för en mångkultur, utan innebär en mångfald av minst tre olika former av vi-och-dom. Tiden får utvisa vilken grupp av vi som lyckas etablera sin vision, ett dom eller två olika vi.

​Sven-Olof Yrjö Collin   

​Att bli pensionär är en märkvärdig upplevelse. I slutet av varje månad kommer pengar, trots att jag inte gjort en endaste timme i lektionssalen, inte genomfört en enda timmes handledning, inte deltagit på ett enda institutionsmöte, inte gjort en enda regressionsanalys, och, framför allt, inte deltagit på ett enda korrigeringssamtal.

På den mörka sidan av pensionen för en forn professor är frånvaron av diskussioner med studenter, doktorander och värderade kollegor. Förvisso lär man sig mycket när man läser sina artiklar och böcker, men insikter nås starkare, och med betydligt större nöje via interaktion med goda människor.

På den ljusa sidan finns frånvaron av interaktion med dåliga och t o m onda människor. De är oftast några påtvingade kollegor och ofta de medarbetare som fått beslutsfattande positioner. Så mycket tid, så mycket energi, så mycket själslig kraft som hade kunnat besparats om inte de hade funnits.

På den ljusa sidan finns att mailkontot numer är mycket överblickbart. Ja, så överblickbart är kontot att jag numer ofta kollar spamkatalogen. Det, att frekvent kolla spamkatalogen, är kanske ett av de säkraste bevisen på att man är i pension, att man är betydelselös, så betydelselös att ingen, inte ens min fiende, skickar mig ett mail. Det är således ett ljus med mörka drag.

På den ljusa sidan finns kalendern, eller snarare, alla luckor i den. Tiden är förbi då jag hade en kalender där utrymmet på varje dag inte räckte till för alla möten. Idag har jag en träff om två veckor, och ytterligare en träff en vecka senare. Det innebär, likt mailen, att jag är betydelselös, men också att jag är fri.

De framgångsrika akademikerna kallas, efter sin pension, till föreläsningar, konferenser och utvärderingar. Eftersom jag är betydelselös, men också, paradoxalt nog, eftersom jag är betydelsefull genom att vara persona non grata på två högskolor och två universitet, kallas jag inte. Det kan ses som trist, då man gärna vill vara ihågkommen och ha känslan av att vara viktig. Men det gör det också möjligt att nå till det mest ljusa med pensionen, Friheten!

Friheten:

• att kunna välja vilken bok man vill läsa och inte begränsas av att den skall röra företagsstyrning,
• att kunna välja att gå upp klockan 4 eller klockan 9, utan att riskera effekter på ens förmåga under dagen
• att blott bli upprörd över världens dumheter, men inte av medarbetares dumheter
• att inte behöva anpassa sig till medarbetare
• att i mycket stor utsträckning kunna välja de personer jag träffar
• att skriva en text en gång, sedan granska den, och undkomma reviewers ändlösa kommentarer, så som denna text undkommit andras kommentarer
• att få vara i Italien när det passar mig och vädret och fru och barn, helt oaktat terminstid och lektioner

Det svåra med pensionen är att avsluta sitt 40-åriga yrkesliv. Det tar två till tre år att göra det avslutet. Sedan börjar ett nytt liv. Där jag är nu, idag.

Sven-Olof Yrjö Collin

I dessa gendertider, där könsgränser anses vara fluida, finns det några aktiviteter kvar som definierar könet. Kvinnan föder barn, medan transkvinnan avundsjukt ser på. Mannen byter bildäck.

Men i dessa dagar, då service är en mer betydande ekonomisk aktivitet än gammal tillverkningsindustri, har även däckbytet fallit offer för service.

Männen i Sverige kan därför delas in i två grupper. Den manliga gruppen består av män som har en egen röd domkraft från Biltema och står böjd, eller sitter på gatan eller tomten, för att skruva ut och in muttrarna när den byter sina däck under cirka en timmes tid, eller 30 minuter om det är svinkallt.

Servicegruppen, som är den jämställda gruppen, ty i den ingår även kvinnor, kör sin bil till en däckfirma, där firmans män byter däcken, och kanske to m förvarar däcken på ett sk däckhotell. Enligt sökning på internet kostar sådan service för ett däckbyte, där det ofta ingår balansering, mellan 300 och 700 kronor. Däckhotell kostar mellan 700 och 1200 kronor.

Om vi tar genomsnittet så är servicegruppen villig att avstå 500 beskattade kronor för bytet och 950 beskattade kronor för hotellet. Om en person med låg lön tjänar cirka 25000 kronor och har 32% i skatt, då är den villig att avstå 735 kronor, dvs 2,94% av en månadslön till däckbyte och 1397 kronor, dvs 5,59% av en månadslön till däckhotell.  Motsvarande för den som tjänar 52000 kronor i månaden, med 50% skatt, är att däckbytet innebär att avstå 1000 kronor, dvs 1,92% av månadsinkomsten och för däckhotellet 1900 kronor, dvs 3,65% av inkomsten.

Männen som manifesterar sin manlighet har nästan 3% av inkomsten från däckbytet att spendera på annat och 5,6% om den avstår däckhotell, medan jämlikhetsmannen spenderar 1,9% respektive 3,6%. Timpengen för däckbytet är 500 kronor, dvs de tjänar lika mycket i timmen, men låginkomstaren tjänar procentuellt mer på att manifestera sin manlighet relativt den med högre lön. Det är därför mer sannolikt att manlighetsmanifestationen utförs av män med låga inkomster. Män med höga inkomster är mer sannolika i jämställdhetsgruppen, där kvinnorna dväljes. Då det ter sig absurt att lasta däcken man själv har bytt och köra till ett däckhotell, försöker nog den däckbytande låginkomsttagaren trycka in däcken i källaren eller källarförråden. Därmed har den sparat in 8,6% av en månadsinkomst genom sin manlighetsmanifestation. (den petige mumlar om utgiften för domkraften från Biltema, men med tanke på att den kostar 240 kronor och kan användas till annat är kostnaden ringa vid varje bilbyte)

Däckbyte kan därför förväntas att till viss del vara en klassfråga. Men överraskande nog har en undersökning utförd av Goodyear avslöjat att blott 11% av männen aldrig byter däck. Trots skillnaden i lönsamhet i att byta däck, tar mannen med högre inkomst någon gång tag i däcken. Kanske maskulinitetsnormen övertrumfar den ringa ekonomiska besparingen? Dock skall noteras att frågan gällde om man aldrig bytte däck. Således, har man bytt däck en gång, för 10 år sedan, tillhör man däckbytarna i undersökningen. Bättre hade självfallet varit att fråga om de alltid byter däck.

Samma undersökning antyder att däckbyte är en manifestation av maskulinitet. 42% av kvinnor uppger att de aldrig byter däck. Förvisso kan du då säga att 58% har någon gång bytt däck. Men precis som med höginkomsttagaren kan det ha skett en gång för tio år sedan.

Jag tror därför att däckbyte skiljer sig åt mellan de ekonomiska klasserna och könen. Serviceekonomin ser i förstone ut att ha brutit ner maskuliniteten kring däckbytet. Men med tanke på att de flesta däckbytare är män (jag har aldrig sett en kvinna när jag fått nya däck på en däckfirma), så är däckbytet sannolikt fortfarande en manlig manifestation.

Du kanske vill åberopa det tunga lyftet som kan finnas när man måste lyfta däcket med fälg på plats, som skäl för kvinnor att inte byta däck. Däck med fälg väger kanske 16-18 kilo. Men har du då aldrig sett en mor, inte blott lyfta upp, utan även bära på sin 4-årige strulande eller ömhetssökande son? En sådan väger kanske också 16 kilo. Kvinnor kan lyfta sin 4-årige son, men avstår att lyfta sitt däck.

Däckbytet, som nu är avklarat i hela Riket, är en manlig manifestation, fredad från all form av feminism. Gärna jämställdhet i Riksdagen och i styrelserna, men däckbytet är en manlig verksamhet.

​Sven-Olof Yrjö Collin   

​När du säger om en människa att den är glad i hågen, inser du då att du är ett eko som ekar över tusentals år, och som röjer en vikings föreställningsvärld?

I boken ’Ask och Emblas barn: Vikingarnas historia’, skriven av Niel Price’ berättas om Håg. Enligt vikingarnas föreställning bestod människan av olika delar, där den innersta delen var Håg. Det kan liknas vid våra dagars föreställning om själ, det innersta väsen som utgör den egentliga människan, om man skalar av allt yttre, all inställsamhet, all anpassning.

Håg är enligt ett uppslag (https://sv.wiktionary.org/wiki/h%C3%A5g ), en ”själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder’. Den innersta delen av människan kan tydligen vara glad, varför man är glad i hågen.

Håg, i uttrycket glad i hågen, är en föreställning om människans inre som härstammar, minst, från vikingatiden. Så talar vikingarna och deras föreställningsvärld genom oss.

Vi har förvisso andra uttryck som emanerar från andra kulturtider, varför man kan säga att språket är ett gigantiskt lager som rymmer lagerförda ord och uttryck från olika tider, där vi varken är införstådda i varifrån de kommer och kanske inte heller vad de egentligen betyder. Men de ger oss möjligheter att uttrycka oss och kommunicera och därmed påverka andra.

Det ger en känsla av att bära på spöken, från olika tider, som påverkar oss omedvetet och våra interaktioner med andra.

Jag är en man vars kropp lever i året 2025. Men när jag öppnar munnen, flödar olika tider ut, förtäckta som blotta ord, men bärandes på betydelser från olika tider som påverkar mig och andra. Kanske mitt språk rymmer uttryck och ord som spänner över 2000 år? I vanliga fall tänker man på saker som är 1000 år eller 2000 år som dammiga. Men språket är här och nu, fast från förr, mycket förr i tiden. Det är inte damm som yr omkring när jag säger att den personen är glad i hågen. Det är direkt nutid, med referens till 800-talets föreställningar om människans inre liv.

Språket är ekots kontakt med våra förfäder.

Sven-Olof Yrjö Collin

Många barn har dödats i kriget på Gazaremsan. Ett sätt att ha räddat dem undan kriget vore att ha tagit till den finska lösningen. När Finland var i krig med Ryssland under Andra världskriget, först vid Vinterkriget 1939-1940, och sedan vid Fortsättningskriget 1941-1944, evakuerades cirka 70 000 barn från Finland, från sina föräldrar, till Sverige, där de fick skydd, sjukvård och mat.  

Från föräldrarnas sida, som skickade iväg sina barn, var det en akt av stark kärlek, för att barnen skulle få leva, trots att det innebar att föräldrarna skildes från sina barn. För barnen var det också en traumatisk upplevelse, kanske än större än föräldrarnas, eftersom barnen nog inte förstod faran. Många barn återvände efter kriget. Några stannade kvar. En del hade fått obehagliga upplevelser i Sverige. Ingen vet hur många av dem som räddades från död och pina. Men de som kom, fick behålla sina liv.  

I Östeuropa fanns efter Andra världskriget daghem som var ett sorts internat, där barnen bodde under arbetsveckan, måndag till lördag, och fick komma till sina familjer blott på söndagen. I DDR kallades de wochenkrippe. (se länk nedan). Det möjliggjorde att DDR-föräldrarna kunde satsa all sin tid på att återuppbygga DDR. Samtidigt som det innebar, inte bara att barnen skildes från sina föräldrar, utan också att de inte fick någon större vuxenkontakt utan, t ex på nätterna, fick ligga i stora sovsalar. De som var barn på dessa internat har vittnat om den svaga kontakt de hade med vuxna, och än mer, med sina föräldrar.

Internatdagis har även funnits på israeliska kibbutzer. Där fanns kanske den socialistiska tanken att barnen skulle fostras till kibbutzens gemenskap och solidaritet, och inte till den avskilda familjen och dess gruppegoism. Kanske var även syftet, likt i DDR, att avlasta föräldrarna, som behövdes i uppbyggnaden av det socialistiska himmelriket i Israel.

Jag är sannerligen ingen barnpsykolog, men jag ser att barn tyr sig till vuxna, de lyssnar på vuxna och de imiterar omåttligt de vuxna. I den mån de inte får kontakt med sina föräldrar, går de miste om den emotionella interaktion som föräldrarna uttrycker genom sin kärlek till barnen. I den mån de inte har interaktion med vuxna, går de miste om möjligheterna att lära sig språket och att lära sig genom imitation. Medan barninternat sannolikt innebär att barn hämmas i sin utveckling, så är det sannolikt att de finska krigsbarnen inte hämmades i någon större utsträckning, och att de fick vara vid liv.

Man kan undra varför den akt av solidaritet från svenskarna sida och den akt av stark kärlek från föräldrarnas sida inte utvecklades under Gazakriget. Gaza är omgivet av arabiska stater, som, likt svenskarna som delade kultur med finländarna, delar kultur med palestinierna. Så många barn som hade levt idag om solidariteten och kärleken hade funnits.

​Sven-Olof Yrjö Collin  
 
Länk: https://www.svd.se/a/pP3oE1/jeanette-veckobarn-pa-wochenkrippe-i-ddr-de-band-mig-i-sangen

Alice Teodorescu Måwe är numer en framträdande politiker i partiet Kristdemokraterna, där hon nyligen har valts in i partistyrelsen.

Hon står bakom partiledningens förslag att förbjuda burka och niqab på offentliga platser, som torg och gator. Förslaget tycks vara riktad mot den muslimska seden att maskera sig, inte mot maskering som sådan, då Ku Klux Klan:s huvor och fotbollshuliganernas och palestinademonstranternas maskering inte tycks omfattas av förslaget. (dock lade deras nationella möte, i trots mot partistyrelsen, till att förbudet borde omfatta maskering av ansikte)

Hon menar att hetslagstiftningen, både dess tillämpning och dess utformning, bör ses över. Den tycks tillämpas diskriminerande, då kritiker av islam, som brände koranen och slungade ur sig nedsättande ord om muslimer, blev fällda i domstol, medan palestinademonstranter kan vräka ur sig vad som helst, utan att ens gripas av polisen.

Hetslagstiftningens utformning bör förändras, säger hon, och har inget problem i att se att den vanliga ramsan hos palestinademonstranterna, ’From the river to the sea, palestine will be free’, skall klassas som hets mot folkgrupp. Hon menar att kritik mot Israel är en antisionism, och därmed en förtäckt form av antisemitism, dvs judehat.

Hon anser att den som vill bli svensk medborgare skall intyga att den erkänner staten Israels rätt att existera och att den skall skriva under att den stödjer det som hon kallar judisk-kristna värderingar, vilka är de som hon anser bär upp demokratin.

Högern tar med henne ett tydligt steg fram och hymlar inte med sina frihetsinskränkningar och sitt religionskrig. Men denna gång är det inte som det varit under 1500 år, de kristnas krig mot judarna, dessa kristusmördare, utan nu är det ett krig mot muslimer, och ett försvar för judarna och deras stat, Israel. Man kan notera att de kristna i den Svenska kyrkan är betydligt mer tillmötesgående mot muslimerna och islam, genom att t ex välkomna böneutrop med argumentet att det är religionsfrihet. De kristnas politiska organisation, Kristdemokraterna, tycks inte gå i takt med den största kristna religiösa organisationen, Svenska kyrkan.

Teodorescu vill använda repressiva metoder, med klädesförbud på offentliga platser, med utvidgad hetslagstiftning mot politiska strömningar och tvinga människor att deklarera en tämligen betydelselös värdering för det svenska samhällets väl och ve som avser ett specifikt lands rätt till existens för att kunna bli medborgare i Sverige. Till detta lägger hon den mörka historierevisionism som försöker tvätta kristendomen ren från dess repressiva historia genom att hävda att Sveriges samhälle bygger på kristna, eller judiskt-kristna värderingar (se länk nedan).

Kanske är det bra att Teodorescu visar upp KD:s repressiva sida och dess mörka historierevisionism, på det att vi kan se vad vi har att vänta oss om de får fortsatt makt. Samtidigt är det illavarslande att detta, som kan ses som extremism, kan etableras som legitimt, då det kan leda till att även andra partier lockas till att dra ut sin ideologi till extrempunkter.

Sverige har tillräckligt av extremism genom t ex islamisering, woke, genderism och SD:s framgångar. Vi behöver det som Habermas pläderar för, det förnuftiga samtalet som bygger på den vetenskapliga revolutionen, humanismen och Upplysningen.

Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/25MRLr/vackra-ord-som-visar-sig-vara-ett-retoriskt-paraply
​

En röd linje är en gräns mot något som absolut inte kan tolereras. På andra sidan den röda linjen ligger det omöjliga. Är det klokt att ha en röd linje? Idag tar jag upp två sådana röda linjer, liberalernas och min.

Liberalerna har 2,2% stöd hos väljarna. Med sådant valresultat ramlar de ur Riksdagen och förlorar sitt nationella inflytande helt vid nästa års val. I helgen samlas Liberalerna för ett landsmöte i Karlstad. Där skall de ta ställning till tre motioner avseende deras förhållningssätt till Sverigedemokraterna. För liberalerna är det väsentligt att förhålla sig till SD eftersom liberalerna anser sig ha grundläggande värderingar, avseende samhället, människan och hennes värde, som är så motsatt DS:s värderingar att det är problematiskt för dem att ha samröre med SD. En motion har en kraftig röd linje gentemot SD och säger att partiet överhuvudtaget inte skall samarbeta med SD. En motion har en suddig röd linje gentemot SD och säger att de blott skall samarbeta med SD likt det som sker i dagens Tidö-avtal. En motion har tagit bort den röda linjen genom att säga att partiledaren skall ha rätt att fritt förhandla.

Den suddiga röda linjen är den som gällt denna valperiod. Eftersom partiet har 2,2% hos väljarna förefaller inte den suddiga röda linjen att vara framgångsrik. Om man väljer att ta bort den röda linjen hotar många ledande liberaler med avhopp. Om man behåller den röda linjen kanske moderata stödröster väljer liberalerna i sådan utsträckning att de blir kvar i Riksdagen.

De som hävdar den röda linjen säger att det handlar om liberalernas själ, om så grundläggande principer att de inte går att kompromissa kring. Man kan då fråga sig om själen är värd någonting om den blir utkastad från Riskdagen? Är det inte bättre att nå något som kan tillfredsställa själen, även om man gör det med något som är direkt motsatt själen?

Principer står mot pragmatism. Att behålla principerna, sin själ, mot att förlora inflytande, möjligheterna att tillfredsställa själen i verkligheten.

Jag stod inför det dilemmat. Rektorn på högskolan där jag hade min tjänst hade beslutat att ’Hållbarhet’ skulle känneteckna ekonomprogrammen, där jag arbetade. Jag var givetvis emot det då hållbarhet är en ideologi och inte vetenskaplig kunskap, och att det ankommer på mig att avgöra vad som skall vara på min kurs. Jag böjde mig dock en aning och lät hållbarhetspolitruken på institutionen, hon som hade ansvar för att föra in Hållbarhet på programmen, ge mig den bok hon ansåg skulle finnas på min kurs. Jag avfärdade boken då den varken handlade om mitt ämne eller hade en kritisk hållning till hållbarhet utan var mer en halleluja-bok för Hållbarhet. Sedan böjde jag mig ytterligare en gång och gick med på att hon skulle vara med på en lektion där vi skulle diskutera ett empiriskt fall inom ämnet, företagsstyrning, där hon, antar jag, skulle anlägga hållbarhetsperspektiv. Vad hon skulle göra, visste jag inte ty hon presenterade ingenting för mig före lektionen. För mig var det en ganska rejäl kompromiss då jag, i vanliga fall, sannerligen inte släpper in lärare som tar upp värdefull lektionstid, utan att veta vad de kan tillföra. Men jag böjde mig, för att visa god anda. Hon ställde dock in sitt deltagande, av skäl som jag glömt.

Därefter inträffade det att lokaltidningen hade ett stort uppslag där hållbarhetspolitruken glatt pratade om att högskolans ekonomprogram skulle genomsyras av Hållbarhet (se länk 1.). Där gick min röda linje. För min del och för min verksamhet var det inte sant att Hållbarhet skulle genomsyra min verksamhet, ty jag står på kunskapens sida och inte på ideologiernas sida. Jag låter varken hållbarhet, kristen etik, antisemitism eller kommunism genomsyra min utbildning. Jag tar givetvis upp de som är relevanta, men då som fenomen och inte som ideologi. Till det kommer att jag står för akademisk frihet, vilket innebär, som jag skrev i mitt debattinlägg i tidningen, som svar på artikel med hållbarhetspolitruken:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (Se länk 2.) Mitt svar publicerades 26 februari 2018. Den 8 maj undertecknade jag motvilligt ett avtal som innebar att jag var arbetsbefriad (vars synonym är arbetsförbud) från 1 juni det året, och att anställningen upphörde två år senare.

Jag hade gjort det som Liberalerna ser ut att göra, att behålla sin röda linje, och därmed bevara sin själ, men till priset av att förlora varje gnutta av inflytande. Hade jag tigit och böjt mig helt, hade jag kanske kunnat vara ett litet, kanske omärkligt, motstånd inom den ideologiserade högskolan. Om Liberalerna släpper sin röda linje, kanske de kan vara kvar i Riksdagen och där idka inflytande.

Jag såg hållbarhetsdiktatet i skenet av det som jag förläst mig på, nazismens framväxt. Skulle jag som professor i nazityskland böja mig för diktatet att nazismens ideologi skulle genomsyra min och universitetets verksamhet?  

Jag räddade mina principer genom protesten, men jag förlorade mina möjligheter att påverka högskolans verksamhet med mina principer. Man kan fråga, vad är principerna värda när de inte finns företrädda, när både Sven-Olof och Liberalerna gått ur världen, eller i alla fall, förlorat inflytandet över organisationen, högskolan och Riksdagen?

Man kan också tänka sig att både jag och Liberalerna går mot en mycket stark ström, där alternativet är att följa strömmen eller att sjunka. Varken jag eller Liberalerna accepterar att vara medlöpare. Det är det som är den röda linjen. Då lämnar vi strömmen, ställer oss sidan om och gör vad vi kan för att vända strömmen.

Sven-Olof Yrjö Collin  
Länk 1. https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/
Länk 2. https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/

Det finns några stora hot idag, där jag idag skall uppmärksamma klimatet och islam. Men inte i vad det består i, utan vilka grupperingar som skapas kring dem.

Dessa två hot har de som ser dem, erkänner dem och spelar upp dem som stora hot. Sedan finns det de som reducerar hoten så till den milda grad att de knappt ens framstår som små, futtiga problem.

När det gäller klimatet finns det två motsatta grupper. Klimataktivister, som i dess mest extrema variant ser mänsklighetens undergång genom en kokande jordglob. Klimatförnekare, som förvisso ibland kan erkänna temperaturhöjningar, men ser dem som naturliga.

När det gäller islam finns det även två motsatta grupper. Islamaktivister, som är oerhört kritiska till islam, där de ser hur islam, genom sina muslimer, lägger under sig land efter land, byter ut befolkningen och kommer att medföra det västerländska samhällets undergång. Islamförnekare, som i islam blott ser en av många religioner, där de förvisso kan uppfatta våldsamheter som sker i islams namn, men som sannerligen inte är typiska, ty typiska är den miljard fredliga muslimer som finns i världen.

Utmärkande för aktivisterna i bägge läger är deras användande av vetenskap i sin propaganda. Klimataktivisterna anför mängder av undersökningar och en av dess förgrundsgestalter, Greta Thunberg, sade om och om igen: Lyssna på vetenskapen! Islamaktivisterna anför de undersökningar som i ökad grad kommit fram, som visat på den låga civilisatoriska nivån på muslimska länder, med avsaknad av eller blott med svag demokrati, med förtryck av kvinnor och oliktänkande, och som visat hur svagt integrerade muslimer blir när de anländer som immigranter till Europa och USA.

Utmärkande för förnekarna är deras utnyttjande av emotioner och svartmålande av den andra gruppen. Klimatförnekarna ser klimataktivisternas anförda vetenskapliga bevis mer som uttryck för forskarnas egen politiska aktivism, för deras behov av uppmärksamhet och pengar till forskning. Klimatförändringar är däremot naturliga skeende. Se bara på temperaturen när dinosaurierna levde, och se på Nordens istäcke, som försvann genom en temperaturhöjning.

Islamförnekarna ser islamaktivisterna som islamofober, dvs som individer som har en irrationell rädsla för islam, och som invandrarfientliga högergubbar som egentligen inte är mot islam, utan mot islams bärare, muslimerna, eftersom dessa är invandrare i de islamofobiska högergubbarnas europeiska länder.

Motsättningen mellan aktivisterna och förnekarna finns till vis del representerade i etablerade media, där främst klimataktivisterna islamförnekarna har möjlighet att komma till tals. Men styrkan i motsättningen tilltar oerhört p g a de sociala medierna. Ja, det är kanske t o m så att motsattheten och därmed grupperingarna kanske inte hade uppkommit utan de sociala medierna. I Sverige har vi exemplet Erika Bjerström som var en reporter på Svt med uttalad klimataktivism, men även med en form av accepterad rasism och sexism eftersom hon bekymmerslöst använde det stigmatiserande uttrycket ’vit man’. En orsak till att hon slutade på SvT, som hon själv angav, var att hon fick utstå mycket ’hat’, vilket förvisso kan vara verkligt hat, men uttrycket ’hat’ används också för att nedgörande och stigmatiserande beteckna vad som är kritik.

De två starkt utpräglade och oförsonliga grupperna av aktivister och förnekare inom klimat- och islamdebatten skapar ett sammanhang där människor tenderar att inordna sig själva i en av de två grupperna. Antingen är man aktivist eller så är man förnekare.

Utmärkande är också det oresonliga i grupperna. Den ena gruppen debatterar inte med den andra utan fördömer den andra gruppen och beaktar inte den andra gruppens anförande som seriösa eller legitima.

Grupperna står oresonligt mot varandra, varför en tredje ståndpunkt är svår att skapa. Ej heller synes det vara möjligt att uppnå den dynamiskt utvecklande dialektik där grupperna möts för att låta motsättningarna syntetiseras och skapa en högre nivå av förståelse.

Förnuftiga människor borde sätta sig ner och med vetenskaplig kunskap och förnuft, utan egenintresse och utan fientlighet, försöker nå en tredje ståndpunkt, helst en som dialektiskt bygger på motsättningarna för att nå en syntes.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

​Toleransens princip säger att envar skall tolerera den andres tro, åsikt eller hävdande.
Toleransens princip följer Rosa Luxemburgs marginalanteckning i en bok om ryska revolutionen 1918: ”Freiheit ist immer Freiheit der Andersdenkenden”, dvs frihet är alltid friheten för den som tänker annorlunda.

Men tolerans innebär blott tolerans. Det innebär att man inte ställer upp hinder för den andres tro. Det innebär inte acceptans, respekt eller att underkasta sig åsikten.

Toleransens princip innebär att man inte kan inskränka den andres tro. Ingen kan förbjuda en annans tro, t ex genom att kalla den för hädelse och göra den tron illegal och straffbar. Ingen kan inskränka den andres tro genom våld eller hot om våld. Det gäller i synnerhet om en del av den tron är bekämpande av en annan tro. Toleransens princip innebär en tolerans av den andres bekämpande av min tro, utan hot om våld eller lagstiftning mot bekämpandet.

Toleransens princip innebär inte att man skall acceptera den andres tro, där acceptans innebär att man låter den andra vandra med sin tro, utan att angripa den. Jag är tolerant mot nazister i meningen att de får lov att ha sin nazistiska tro. Men jag har all rätt att inte acceptera den genom att angripa den och föra talan mot den. Jag får låta den finnas, dvs tolerera den, men jag får bekämpa den, dvs inte acceptera den.

Toleransens princip innebär inte att jag måste respektera den andres tro, i betydelsen att visa den värdighet och erkännande. Jag har all rätt att förringa den andres tro, att göra den till åtlöje, att skämta om den, och, återigen, att bekämpa den. Den andres tro får finnas, men den får finna sig i att bli utskrattad.

Toleransens princip innebär inte att envar skall helt eller delvis underkasta sig den andres tro eftersom det innebär att min tro inte tolereras. Om en person tror A och den andra personen tror B, har inte den första personen en rätt att begära att den andre personen skall anta eller skall följa A.

Tolerans är svårt då det tenderar att glida in i krav på acceptans, respekt och t o m underkastelse. Jag tolererar nazism, kommunism, judendom, kristendom och islam, men jag visar ingen intolerans när jag hävdar att de är dumma, ja, t o m farligt dumma föreställningar, varför jag har rätt att bekämpa dem med de vapen jag har och att jag har rätt att kräva att de håller sig på sin kant och inte påverkar min tro, annat än genom debatt och demonstrationer.

Sven-Olof Yrjö Collin 

Vid bombningarna av Würzburg den 16 mars 1945 förstörde Royal Air Force i stort sett hela stadens centrum och dödade cirka 5000 människor. Då förstördes Residentet (länk 1), ett magnifikt barockslott. Det oerhört vackra Falkenhaus förstördes, ett hus i centrala Würzburg, med en sagolikt vacker barockfasad, i alla fall för oss som tycker om barockens lek med material och syn. (se länk 2.)

I centrala Würzburg fanns, precis som i Dresden, historiskt viktiga kulturbyggnader och civila människor, men däremot inga militära legitima mål. Bombningarna av Würzburg, förstörelsen av Residentet och Falkenhaus var terrorbombningar, likt de som skedde mot många andra tyska städer. Mer omtalat är bombningarna av Hamburg under juli och augusti 1943, då mellan 37 000 till 45 000 människor dödades, och kanske den mesta kända terrorbombningen av Dresdens centrala delar 13-15 februari 1945, då ovärderliga kulturbyggnader gjordes till aska och grus och cirka 25 000 människor dödades.

Ytterst ansvarig för dessa maktdemonstrationer, dessa manifestationer av förödmjukelse av ett folk, att med bombers terror försöka lösa upp tyskarnas krigsvilja, dessa oerhörda kulturmord, var Churchill. Det är den man som senare hyllades som segrare efter Andra världskriget. Han fick sitta noll dagar, noll minuter, noll sekunder i fängelse p g a sitt ansvar för terrorbombningarnas kulturmord.

Jämför nu med Israels enorma bombningar av Gaza och våldsamma strider på marken i Gaza. Dessa krigsaktiviteter har medfört att den ytterst ansvarige, Israels statsminister Netanyahu, är misstänkt för folkmord.

Det finns två likheter. Det besinningslösa bombandet som dödade civila och lade hus i grus och aska. Krigshandlingarna riktades mot de som startade krigen, tyskarna och palestinierna.

Det finns två skillnader. Terrorbombningarna utfördes av de allierade och av den judiska staten Israel. De allierade kom smygande om natten med sina plan, utan förvarning., medan Israels armé varnade civilbefolkningen innan bombningarna.

Dessa likheter och skillnader sammantaget innebar att Churchill hyllades som segrare, medan Netanyahu anmäldes som misstänk för folkmord.

Det är sannerligen inte lätt att förstå hur dessa likheter och skillnader sammantaget leder till att den ena terrorbombaren, som lade oersättliga kulturskatter i aska och som mördade många fler civila, blir en hyllad segrare, medan den andre, som inte gavs möjlighet att bli segrare, blir misstänkt för folkmord.

Är det så enkelt att den sista skillnaden, att den ena blev segrare, medan den andra inte gavs möjlighet att segra, förklarar att en blir upphöjd och den andra blir misstänkt för folkmord? Gäller den gamla devisen, som Göring så tydligt uttalade vid Nürnbergrättegången, att segraren dömer förloraren, även gäller när den ena stridande inte får möjlighet att bli segrare utan får finna sig i en vapenvila? Eller, förbannade spekulation, så vidrig, är den avgörande skillnaden antisemitism? Närhelst judar agerar, då fördöms de, och paradoxalt, dessa som verkligen drabbats av ett folkmord, blir anklagade för folkmord?

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.residenz-wuerzburg.de/englisch/residenz/treppe.htm
Länk 2. https://www.gpsmycity.com/attractions/falkenhaus-(house-to-the-falcon)-62585.html
​

Slutseminariet i företagsekonomi är ett seminarium där en doktorand lägger fram sitt manus för kritik och för avgörande om det kan läggas fram till disputation. Medan det tidigare var helt internt och sågs som institutionens granskning, är det idag vanligare med en eller flera externa granskare. Därmed liknar det än mer disputationen, där opponenten alltid är extern.

Traditionen har varit att slutseminariet är den egentliga kvalitetskontrollen, medan disputationen har nästan varit blott en formalitet, men med två reella inslag, att kvalitetskontrollen från slutseminariet kvalitetssäkras och att allt för uppenbara korrupta inslag avslöjas.

Slutseminariet är därför oerhört viktigt, för doktoranden, för handledarna, för institutionens doktorander och för institutionen.

Slutseminariet är det mest kvalificerade och avancerade seminariet på en institution, där kunskapen diskuteras och där kunskapsnivån på en avhandling formeras. Det är därför självklart för andra doktorander att delta, speciellt de inom det specifika delämnet, för att erfara kunskapen, men även för de i närliggande områden, för att erfara kraven på ett disputerbart manus.

Slutseminariet är seminariet där en eller flera initierade opponenter har nogsamt läst manus och förberett en opposition som skall visa på manusets styrkor och svagheter, men, till skillnad från disputationen, också skall visa på nödvändiga och möjliga förbättringar. Det har därför ett konstruktivt inslag som liknar handledningen.

Disputationen är traditionellt och ofta en sammankomst som rör sig kring 2 timmar. En sådan tidsbegränsning är irrationell när det gäller slutseminariet av två skäl. För det första, slutseminariet rymmer disputationens kritik, men därtill kommer slutseminariets konstruktiva, handledningsmässiga inslag, vilket i sig förlänger sammankomsten. Det konstruktiva inslaget leder naturligen till mer diskussion mellan opponenterna och doktoranden, så att doktoranden förstår vad som måste göras, och både opponenterna och doktoranden, genom diskussionen, kan komma fram till vad som kan göras.

För det andra tar slutseminariet längre tid än disputationen då manuset måste gås igenom i större detalj än vad som krävs vid disputationen. Detta krävs för att rimligt tillförsäkra doktoranden att merparten av potentiell kritik av rimlig betydelse tas upp och gås igenom, med syftet att reducera risken för att doktoranden skall överraskas vid disputationen. Sammantaget innebär det att en tidsbegränsning av slutseminariet, och än mer, en som begränsar till disputationens traditionella två-timmar, är högst irrationellt och innebär en restriktion på seminariets konstruktiva del.

Slutseminariet är, tillsammans med disputationen, den mest kvalificerade diskussion som ett manus får. Det är omöjligt för en doktorand att lägga allt som sägs på minnet och det är t o m svårt för doktoranden att uppfatta allt som sägs från opponenternas sida. Doktoranden kan anteckna under oppositionen, men att skriva, lyssna och tolka samtidigt är en svår, för att inte säga, omöjlig uppgift. Fyra sätt finns för att hantera det kognitiva problemet som skall säkerställa att all kritik och konstruktiva förslag når fram till doktoranden. Opponenterna har ofta power point-bilder som stöd för sin opposition, vilka ges till doktoranden efter seminariet. Opponenterna antecknar ofta i seminarieunderlaget under sin läsning, vilket kan ges till doktoranden efter seminariet. Handledaren/na antecknar under seminariet, så att dennes tolkning av kritiken kan användas vid det efterföljande handledningstillfället. Slutligen, det viktigaste, är att doktoranden spelar in seminariet. Denna inspelning används sedan av doktoranden för att i sin studiekammare, i lugn och ro, anteckna ytterligare och höra om speciellt viktiga delar, för att via reflektion förstå vad som framfördes under slutseminariet.

Efter slutseminariet sammanställer doktoranden slutseminariet i en rapport till sig själv och till handledarna. Där summerar doktoranden vad den ansåg kom fram vid slutseminariet, utifrån sina anteckningar, vad som finns i opponenternas manusanteckningar, vad som finns på deras power-point-bilder, och vad den fått fram genom att lyssna på seminarieinspelningen. Rapporten skall visa på svagheterna och styrkorna, där svagheterna ges förslag på åtgärder.

Slutseminarierapporten skickas till handledarna och används sedan som underlag vid handledarmötet som följer efter slutseminariet. Där diskuterar doktoranden och handledarna kritiken och de konstruktiva förslagen, och där de slutligen, i samstämmighet, tar ställning till doktorandens förslag till åtgärder. Handledarmötet avslutas med att man enas om ett handlingsprogram som visar på vad som skall göras så att manuset kan vara ett värdigt manus för disputation.

Vad handledarna och doktoranden också bör ta upp vid handledartillfället är doktorandens bemötande av kritiken. En disputation är förvisso en plats för förnuftets kritik och förnuftets försvar, men en del av försvaret är retoriken, dvs förmågan att med ord och argument, bemöta kritik. Slutseminariet är därmed också en generalrepetition av disputationen, där retoriken kan prövas och övas. Doktorandens retorik blir därför också en punkt vid handledartillfället.

När sedan doktoranden arbetar igenom sitt manus, skickas det nya manuset, hela eller delar, till handledarna, där doktoranden visar på vad som i manuset har förändrats relativt handlingsplanen. På så sätt vet man att man bemött kritiken, men också att man inte överarbetar manuset. Det senare är alltid en risk eftersom, speciellt doktoranden, i sin kranka eftertänksamhet, tycker sig se brister både här och där, och kommer på många nya infall och utvecklingsvägar. Men nu gäller ett strängt fokus, att färdigställa manuset till disputation.

Med en sådan slutseminarieprocess torde både manus och doktorand vara väl förbered på en disputation som gör skäl för sitt namn.  

​Sven-Olof Yrjö Collin

Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York. Han har en tydlig socialistisk orientering, där han skall mildra hyrorna och matpriserna, och beskatta de rika. Han är kritisk mot Israel och dess krig i Gaza. Han säger själv att han är demokratisk socialist samt muslim.

Han är ett exempel på det som idag kan kallas nyvänstern, för att särskilja honom från den äldre vänstern. Skälet till denna åtskillnad ligger delvis i att han kallar sig demokratisk socialist och muslim, dvs han ser inga komplikationer i att förena den demokratiska socialismen med islam.

Dagens nyvänster har varit samlade i protester, inte mot muslimernas krigföring i Jemen eller Sudan, inte mot Hamas’ brutala invasion av Israel, där de bl a mördande judar som lever på kibbutzer, varav en del var socialister, sannolikt ortodoxa socialister, dvs tillhörande den äldre vänstern. Dagens nyvänster protesterar mot Israel och dess våldsamma krig i Gaza, som de kallar folkmord, och Israels långsamma annektering av Västbanken.

Här finns en tolerans, eller kanske man kan kalla det samhörighet, som nyvänstern har för den muslimska religionen, islam.

I Sverige har toleransen eller samhörigheten, uttryckts genom de nya Socialdemokraternas uppskattning av islam, där den forna partiledaren Löfven hävdade att han aldrig skulle kritisera islam och där Margot Wallström hävdade en stor respekt för islam och ett erkännande av islams bidrag till civilisationen och det svenska samhället.

Den gamla vänstern, den som bl a rymde de demokratiska socialisterna, stod för jämställdhet, dvs kvinnors och mäns likaställning, jämlikhet, dvs visionen av ett samhälle som inte karakteriserades av starka klassklyftor, och, inte minst, för demokrati som ett ideal som skall genomsyra samhället, på bekostnad av t ex marknaden.    

Inga av dessa gamla vänstervärderingar finns att finna i islam. Kvinnan är underordnad mannen i islam, där mannen har rätt att tillrättavisa kvinnan, ytterst genom milt våld. Islam står inte för jämställdhet, då islam segregerar världen i två distinkta grupper, muslimer och kafirer, dvs de otrogna icke-muslimerna, de som kan få leva i ett muslimskt samhälle på nåder, med risk för att fängslas, och med en speciell skatt, jizya, att betala. Demokrati genomsyrar inte det muslimska samhället utan samhället genomsyras av den underdåniga underkastelsen under guden, allah.

Den ortodoxa demokratiska socialisten kan principiellt inte vara muslim då det innebär ett brott mot grundläggande socialistiska värderingar. Det är ett principbrott som är omöjligt att förstå. Idag kan emellertid nyvänstern ingå en allians med muslimer, som förkroppsligas hos New Yorks nya borgmästare, och som retoriskt återfinns hos de svenska ny-socialdemokraterna och deras respekt för islam.  

Beläst, för att inte säga, förläst på nazismen, kan jag se likheter med ett liknande principbrott från en förskräcklig tid. En del av de ledande nazisterna kom ursprungligen från socialistiska miljöer. Där hade de insett att vissa politiska inslag från socialismen, t ex en stark stat och jämlikhet i form av klassernas upphörande, kunde vinna massans och väljarnas gillande. När de sedan formerade sitt parti fick det namnet Nationalsocialisterna, och de tog en del politik från socialisterna. Men dessa inslag underordnades och vanställdes i en nationalistisk, antisemitisk och repressiv politik, där den starka staten till förmån för människorna blev en repressiv stat till förmån för partiet, och där ett av den demokratiska socialismens huvuddrag, demokratin, var helt frånvarande, till förmån för diktaturen.

Åser vi idag samma politiska trick, att ta in socialistiska drag för att vinna stöd, men där dragen inte blir utmärkande, utan underordnade och vanställda det egentliga politiska intresset, makten eller, än värre, att etablera en muslimsk stat? Gör New Yorks borgmästare och nysocialdemokraterna detsamma som Hitler och hans anhang gjorde?

​Sven-Olof Yrjö Collin