​Du vaknar upp i sängen. Du vänder dig om för att se om din partner fortfarande sover. Men partnern finns inte där. Du överraskas av vad du ser. Ty du ser att ingen hade kunnat ligga där eftersom du inte ligger i en dubbelsäng. Du somnade i en dubbelsäng, med din partner vid din sida. Nu har du vaknat upp, utan din partner, i en enkelsäng.

Du ser väggen, den som du själv målade varmt röd för ett år sedan. Men väggen är inte röd. Den har en grön, nästan ilsken grön färg. En ful grön färg.

Du ser dig runt och ser att alla väggarna har den fula gröna färgen. Men nu ser du också att det inte är det rummet du somnade i. Dörren till rummet var på väggen mittemot sängen. Nu är dörren på väggen som är parallell med sängen. Och det är inte ens samma dörr, den vackert vita, med träspeglar. Dörren är en brun, slätt dörr.

Nu känner du täcket. Det känns inte som ditt täcke, det aningen tunga täcket som får dig att tyngas ner till sömn. Det är ett lätt, fluffigt täcke. Och täckets lakan är inte det enfärgade mörkröda lakanet du alltid har. Ja, du vill ju ha så mycket rött som möjligt. Täcket på din kropp har ett spräckligt lakan, med så många färger och med ett så förvirrande mönster, att du känner dig virrig i huvudet när du ser det.

Du slänger bort täcket och vrider dig upp och sätter dig på sängkanten. Då stöter dina fötter på något på golvet. Du böjer dig fram och ser att du stött på två morgontofflor. Ljusbruna, med mörkbrun filtsula. Du har aldrig haft morgontofflor i hela ditt liv. Du hatar morgontofflor.    

Du sätter dina fötter på golvet och känner hur kallt golvet är. Du förstår att om golvet är så kallt, måste man ha tofflor på sig. Men du har aldrig bott där det finns kalla golv. Du vill ha, och har alltid haft, varma golv. Ja, när du har letat ny bostad, har du alltid kontrollerat så att golvet är varm. Du går ju alltid barplatt, utan strumpor, inomhus.

Du vänder dig mot sängbordet, det fina, aningen tunga bruna sängbordet, som du fått av en gammal släkting. Men det sängbord som står vid sängen är ett vitt bord med tunna, fult tunna bordsben. På bordet ligger en bok, som sig bör, ty du läser alltid lite innan du somnar. Men bokens omslag har bokstäver som du inte kan läsa. Bokstäverna är inte latinska, utan kyrilliska.

Du tittar på väggen mittemot dig. Där hänger en spegel. En spegel i sovrummet. Du har ingen spegel i ditt sovrum. Ingen vill se sig själv när den vaknar. Det är nog mödosamt att samla sig själv på morgonen och inta sig själv. Att se sig själv på morgonen vore att tillföra ytterligare en mödosamhet. Den besparar du dig. Men nu får du se dig själv på morgonen.

Den du ser, känner du inte igen. Det är sannerligen inte du. Du är ju en man i övre medelåldern, lång, med tunt hår och aningen skrynklig hy, som väl representerar din ålder. Men den du ser i spegeln är en kvinna i yngre medelåldern, med ljust hår i en hårknut. Du, som sover i en ljusblå pyjamas, ser en person som sitter på sängkanten i en lång sovsärk, vit med gröna ränder och korta ärmar.

Hur skulle våra liv som människor vara, om vi levde i den totala föränderligheten, där varje dag var helt annorlunda, där vi, som enda konstant, var i andra kroppar, som befann sig i andra rum?

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Med anledning av högsta domstolens beslut i USA, att aborträtten inte är en konstitutionell rättighet, utan en demokratisk, dvs skall beslutas av delstaternas demokratiska sammanslutningar, är det rimligt att Sverige, som aldrig har haft ett stöd för aborträtten likt USA, gör upp med frågan: Är aborträtt en del i de individuella rättigheterna som skall åtnjuta det skydd mot tillfälliga strömningar i folkets led, som grundlagsskydd innebär?

Först kan vi konstatera att grundlagsskydd inte är en utvecklad form, ty vare sig den nationella suveräniteten eller försvarssuveräniteten är grundlagsskyddad. Fen första kunde upphävas genom folkomröstningen om EU och den andra kunde upphävas genom ett regeringsbeslut. Grundlagen tycks vara en fragil och föga utvecklad form för försvar av rättigheter i Sverige. Kanske som ett resultat av socialdemokratins dominans, som ju tidigare hävdade demokratins överhöghet.

Aborträtten brukar sägas vara kvinnans rätt till sin egen kropp. Delvis är det riktigt, då graviditeten påverkar kvinnas kropp. Men det är inte graviditeten som är i fokus, utan fostret, där abortmotståndarna hävdar fostrets rätt till liv. Och fostret är lika lite en del av kvinnan kropp, som parasiterna som lever i en människas kropp.

Som av det andra könet, dvs man, kan jag tycka att man också kunde lägga in mannen i diskussionen, ty fostret är ju ett resultat av en man och en kvinna, varför avgörandet om fostrets existens borde ligga hos bägge. När väl fostret är fullgånget och framfött, då tillfaller ju vårdnadsansvaret om barnet bägge, mannen och kvinnan. Varför skulle inte mannen få vara likvärdig beslutsfattare, dvs ta ansvar, före födelsen?

Jag har inte mycket till principiellt argument, varför mitt resonemang kan hånas som svagt och tillfälligt. Men jag anser att kvinnan skall fatta beslutet om hon vill dra in mannen i beslutet, ty det är kvinnan som bär barnet, det är kvinnan som har de kroppsliga effekterna av barnet, och, trist nog, all historisk erfarenhet säger att det alltid är kvinnan som bär ansvaret över det framfödda barnet, medan mannen, väldigt ofta, tar sitt ansvar, men också, alltför ofta, inte tar sitt ansvar. Kvinnan riskerar alltid att stå ensam med barnet. Därför är det kvinnan som skall besluta. Invändningen mot det argumentet är att det är kollektiv bestraffning av män, ty vad tidigare män gjort mot kvinnor, skall inte lastas varje man. Den invändningen får dock stå tillbaka för risken för de effekter som en icke-ansvarstagande man medför.

Men fostrets rätt då? Ett fött barn kan man inte lämna in till ett sjukhus för avlivning. Varför kan man avliva ett ofött barn? Är det rimligt att ett ofött barn skall avlivas för att en man och en kvinna haft oansvarigt samlag? Eller, för att en man våldtagit en kvinna?

Många accepterar att det ofödda fostret har lägre rätt än kvinnan, när kvinnan inte deltagit frivilligt, dvs blivit våldtagen. Därmed kan vi ge aborträtt till de våldtagna.

Men till dem som hängivit sig till lusta och sedan står där, gravid, skall kvinnans levande liv gå före fostrets rätt att överhuvudtaget få leva?

Ty det handlar om kvinnans levande liv. I samhällen tyngda av vidriga vidskepligheter, där ogifta mödrar blir marginaliserade, är graviditet utanför äktenskapet en oerhörd börda, med livslånga effekter. Visst har fostret, det potentiellt levande livet, en rätt, men den väger inte tyngre än den levande kvinnans levande liv.

Även i sekulära, civiliserade länder, som vårt, har graviditetens effekt, det levande barnet, en oerhörd effekt, inte på mannen, som slinker undan, och som vi därför har befriat från deltagande i beslutet om abort, utan på kvinnan.

Hade det varit möjligt, i ett civiliserat land, så hade det bästa varit att bära fram barnet, och omedelbart adoptera bort det, till alla de, som inget hellre önskar än att få barn, men som inte kan få barn. Men, naturen, men även samhället, är sådant, att kvinnan inte kan lämna bort barnet, som om det var en potatis hon odlat och sedan sålt på marknaden. Potatisen är inte hennes, medan barnet för alltid kommer att vara hennes.

Kvar står att erkänna en prioritering, att de nu levande har större rättigheter än de potentiellt levande. Därför blir aborträtten en rättighet till liv, där kvinnans levande liv, i början av graviditeten, står över fostrets. Men någonstans, där fostret kan leva utan kvinnan, bör fostret få samma rättighet som kvinnan till liv.

Jag medger att även detta inte är så stort principiellt argument. Men det står på ett av en god morals fundament, som formulerats av kristendomen, men därmed inte är deras egendom. Att det inte är deras egendom, visar sig så tydligt genom att det är en moral som kristna abortmotståndare bortser från.

Kvinnan hade gjort en stor synd. Hon skulle dödas genom stening enligt lagen (3 Mos 20:10 och 5 Mos 22:22). Då sade Jesus: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7). Människan är en individ som gör oaktsamma saker, som förleds av sig själv och andra, som inte kan följa det hon vill följa, som, likt Paulus, i Romarbrevet 7:19, sade: ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Jag är sannerligen inte religiös, utan föraktar det religiösa och de religiösa. Men kärleksbudskapet som finns här och där i kristendomen, som sannerligen inte lyser med sin närvaro så ofta, och definitivt inte hos abortmotståndarna, är det som gör att jag pläderar för en aborträtt, och att den skall vara så stark att tillfälliga utbrott av kristen vidskeplighet, där de ger ett potentiellt liv en rätt på bekostnad av en levande individs rätt, inte påverkar rätten.

Därför skall den levande kvinnans liv värnas genom att grundlagsskydda aborträtten.

Men denna frågas aktualitet väcker också grundlagen till liv, där vi noga bör gå igenom vilka rättigheter och skyldigheter vi bör skydda från tillfälliga demokratiska stormar. 

​Den 29 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Norges statsminister säger till norska muslimer, med anledning av det muslimskt motiverade terrordådet mot homosexuella i Oslo: Muslimer är ”Rädda för att bli misstänkliggjorda och ansvariga för en handling som är så långt borta från eran tro och värderingar. Och vet då detta. Vi står tillsammans, vi är ett folk och vi har ett gemensamt ansvar.” (https://www.expressen.se/tv/nyheter/statsministern-till-norska-muslimer-star-tillsammans/)

Det är en uppenbar, en omedelbar och en helt naken lögn som avslöjas som en lögn i exakt den stund som han uttalar den.

Han står i en kristen kyrka. Han står inte i en moské. Kanske han har avböjt hundratals inbjudningar från imamer att hålla sitt tal om tolerans av all kärlek i någon moské. Om han har gjort det, då står han ansvarig för att ha vänt muslimerna ryggen och stått tillsammans med de som inte alls har med saken att göra, den kristna kyrkan.

Nej, jag tror inte han har fått hundratals inbjudningar. Han står i en kristen kyrka, inte i en moské, ty det är osannolikt att hans tal om tolerans av all kärlek skulle tolereras i en moské. Han står inte tillsammans med muslimer. Det är en lögn att ’vi står tillsammans’.

Titta på filmen, där han säger att vi står tillsammans med muslimer. Är han tillsammans med muslimer? Min fördom om hur muslimer ser ut, säger mig att han inte är omgärdad, inte ens omgiven av muslimer. Ja, knappt några muslimer tror jag finns på plats. Således, han är ensam relativt muslimer när han säger att han står tillsammans med muslimer. Han ljuger.

Det han säger är en lögn som inte väntar på att avslöjas, utan som avslöjas tydligt och klart i exakt det ögonblick som han uttalar lögnen. Putins lögner om nazismen i Ukraina är också tämligen omedelbara, men inte fullt så nakna, då de kräver en aning informationsinhämtning. Norges statsminister uttalar en mer naken lögn än Putin.

Varför denna nakna lögn, som inte låter sig avslöjas, utan som avslöjas i exakt den stund då den uttalas?

Dagen efter den nakna lögnen släpptes tusentals personer från turkiska fängelser, då de tidigare fängslats eftersom de deltog i en spontan Pride-parad, då Pride-parader är sedan 2015 förbjudna i Turkiet (https://omni.se/pride-i-istanbul-trots-vald-och-massgripanden/a/1O26eG) Turkiet är en stat med ett milt muslimskt inslag. I andra muslimska länder är homosexualitet förbjudet, ja kan t o m vara förbundet med dödsdom. Att acceptera homosexualitet är inte förenligt med en majoritet av islams uttolkare. Det är inte förenligt med deras värderingar. Även om det ljuger den norske statsministern. Varför denna andra lögn?

Kanske han ljuger för att förhindra progromer mot muslimer. Sådana som vi sett i … muslimska länder, riktade mot homosexuella. Eller i Sverige mot koraneldande demonstranter. Men, för det första är det osannolikt att det blir pogromer mot muslimer. Det kulturella särdraget finns inte i Norge. Kanske någon radikal högergrupp kan ta till stenar, men även det är osannolikt. Men han kan väl inte tro att han kan förhindra pogromer genom nakna lögner?

Kanske han ljuger för att ingjuta lugn hos många muslimer, som, även om de bär den muslimska värderingen av avståndstagande mot homosexuella, så är det hyggligt folk som inte tycker att man skall döda homosexuella. De vill inte förknippas med sådana illdåd, och statsministern ger dem absolution med sin lögn.

Men!

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att islam är, som minst tveksam, som vanligast, mot homosexualitet.  

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att statsministern var ensam när han hävdade att han var tillsammans.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att inga städer svämmar över av muslimska demonstrationståg som fördömer dådet och som hävdar den homosexuella sexualitetens lika rättigheter.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att jag inte sett en enda imam, dvs religiös ledare i islam, uttala sitt stöd för Pride, och sitt totala förkastande, mot mördande av homosexuella, eller bara gentemot ett avståndstagande för homosexualitet.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att jag inte hört en enda imam säga att islam är kärlekens religion, där all kärlek är av godo, och att vi självfallet, alla vi goda muslimer, tar avstånd från koranens verser 7:80ff.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att jag hört Norges statsminister ljuga.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att jag inte sett eller hört någon påstå det jag påstår, att Norges statminister säger nakna lögner.

I detta är jag lika ensam som Norges statminister är ensam relativt muslimerna.

​Den 28 juni 2022
Sen-Olof Yrjö Collin

​Min fars hjärta stannade. Det tog långa och många minuter innan ambulansen nådde fram och fick igång hjärtat. Min mor ringde från sjukhuset. Jag och min syster åkte till sjukhuset. Där satt familjen, som min far skapat med min mor, vid hans sida och vakade.

Jag minns inte hur många dagar som gick. Två eller tre. Den sista dagen, dagen då ändligheten manifesterade sig, gick jag upp tidigt och åkte till Högskolan i Halmstad, och höll en föreläsning i budgetering på förmiddagen. På vägen dit utövade jag den konst som vi pojkar får lära oss, att inte gråta, ty vad skulle studenterna ha tänkt om de sett en rödgråten lärare?

Jag slutade, som vanligt, i tid, satte mig i bilen och åkte motorvägen till Lund. Skåne är platt, men jag minns färden som en färd i en utförsbacke, ner, ner och ner.

Vi satt med honom en tid. Sedan kallades vi till ett möte i ett rum. Där satt familjen, mor, jag och syster, med tre läkare framför oss. De sade, vad jag minns, lugnt och med tydlig blick på oss, att ansvaret var deras och att de bedömde det som att livet inte stod att rädda, varför de beslutat att avsluta behandlingen. De tog ansvaret att stanna maskinerna och låta vår fars kropp dö.

Jag brukar alltid diskutera, kritisera, komma med motargument, ja, tjabba. Men där och då kände jag mig som det lilla barnet som villigt, och med största förtroende, lade sitt öde i sina föräldrars hand. Det lilla barnets frihet i oansvarigheten, att slippa vara den som fattar ett beslut. Som låter sig ledas, av de som vet att leda. Som slipper fatta ett beslut som är oändligt stort.  

Hemma står fortfarande sockerkaret med sockerbitar, som blott min far använde när han bjöds på kaffe. Som om han, när som helst, kan komma och bli bjuden på kaffe. Då skall sockerbitarna, som blott han använde, finnas till hands. Min far skall aldrig vara utan sina sockerbitar.

Så bekämpar jag den förbannade ändligheten.

​Den 27 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Heléne Fritzon, ansvarig för jämställdhetsfrågor för de europeiska socialdemokraterna, skriver (enligt SvD 220625): ”Beslutet av USA:s högsta domstol är en fullskalig attack mot flickors och kvinnors mänskliga rättigheter. Jag vill se en stark och tydlig markering från EU, allt annat är oacceptabelt. Sexuell och reproduktiv hälsa är en grundläggande rättighet. Dagens beslut är en skam och ett svek mot USA:s och världens flickor och kvinnor”.

Det hon med sådan eld och kraft reagerar mot, är att USA:s högsta domstol har rivit upp en dom, som innebar att högsta domstolen betraktade aborträtten som en del i USA:s konstitution, och därför inte är öppen för delstaternas demokratiska församlingar att besluta om. Aborträtt, hävdades genom den tidigare domen, är, precis som rätten att bära vapen, en konstitutionell rätt.

Högsta domstolen har nu omvärderat innebörden i konstitutionen och hävdar nu att konstitutionen inte föreskriver aborträtt. Det innebär att aborträtten nu kan bli föremål för delstaternas demokratiska processer.

Som demokratiska socialist, med grund i rättspositivismen och i Hägerströms rättsfilosofi, som förkunnar att rätten blott är en mantel för samhällsintressen, hälsas detta självfallet som en demokratisering, det som demokratiska socialister håller som det högsta värdet. Socialdemokrater, på den tiden de var demokratiska socialister, har naturligen, givet deras filosofiska grundval, haft svårt för tanken att Sverige skulle ha en högsta domstol, ty det är demokratin, ytterst parlamentet, som avgör skicket i Riket. Politiker är de som ytterst styr, inte jurister.

Men dagens socialdemokrater, som vandrat långt högerut, står idag för en ståndpunkt som för 40 år sedan hade kallats en nattstånden konservativ tanke. Idag har social’demokraterna (sic)’ ingen stark tilltro till demokratin, och vill absolut inte att aborträtten skall vara öppen för folkets bedömning. Kanske för att de vet att demokratin i ett antal delstater i USA skulle begränsa aborträtten. Således, för social’demokraterna (sic)’ står sakfrågan över demokratin.

Gärna demokrati, så länge som de röstar som vi vill. Det är principen för dagens konservativa social’demokrater (sic)’.

Jag och Fritzon har nog exakt samma syn vad gäller aborträttigheterna. Men vi skiljer oss åt i det att jag är demokratisk socialist och därmed hävdar att aborträtten skall försvaras genom demokrati, dvs ha stöd hos folket, medan Fritzon är konservativ och menar att rätten skall försvaras juridiskt, oaktat folkets syn på saken.

För min del noterar jag, inte utan ett hånleende, att Fritzon och hennes högerfolk i social’demokraterna (sic)’ ännu inte lyckats med att realisera sin politik, ty aborträtten är inte grundlagsskyddad i Sverige, trots att hon och hennes likar suttit vid makten i många, många år. De som kämpar för att Sverige inte skall ha det som vi har idag, det som Fritzon kallar ’en skam och ett svek’, är liberalerna.
https://www.gp.se/debatt/dags-att-skydda-abortr%C3%A4tten-i-grundlagen-1.57415945

​Den 26 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet är besatt av nazismen och dess period. Den är den oförtäckta ondskan, allt onts absoluta referenspunkt, som ställer upp mysteriet hur ett utvecklat kulturland som Tyskland kunde förfalla till nazism.

Tyskarnas besatthet har fått en egen term, Vergangenheitsbewältigung, vilket är att publikt och offentligt hantera sitt förgångna, speciellt ett problematiskt förgånget, som tyskarnas nazismperiod, med Förintelsen som det mest problematiska.

Blott USA:s besatthet kring deras slaveri, med förmodade effekter än i dag, går att likna vid tyskarnas Vergangenheitsbewältigung.

Besattheten är så stor att andra, liknande illdåd, undkommer reflektioner på samma nivå som tyskarnas Vergangenheitsbewältigung. I samma tid som nazismen fanns ju illdåden riktade mot tyskarna att ta upp till reflektion, som t ex de allierades exempellösa terrorbombningar enbart riktade mot civila tyskar, folkförvisningen av tyskar och terrorvåldtäkter.

Kanske naivt, men tron finns onekligen där, att tyskarnas process av Vergangenheitsbewältigung kanske har gjort dem vaccinerade mot och oförmögna till liknande agerande, i alla fall under några hundra år. Att reflektera kring sin historia, med frågor kring kollektiv skuld, dvs att folket och kulturen som sådan bar skulden, och inte enbart några enskilda galningar, kanske kan desarmera ondskefulla krafter, och göra kulturen känslig för tendenser till liknande agerande. 

Idag, med kriget i Ukraina, förefaller det som om vi åser hur frånvaron av en Vergangenheitsbewältigung kan skapa ondska, genom att göra ett helt folk blint för en inneboende ondska. Ryssland, som tidigare kallades för Sovjet, angrep Ukraina med svält som vapen 1931-32, och skapade en liknande Förintelse, Holodomor. Men varken Sovjet, eller Ryssland efter Sovjets fall, har genomgått en Vergangenheitsbewältigung avseende sitt illdåd mot Ukraina. I frånvaron av den bearbetningen, där skuld kunnat identifieras och läggas på folket eller den ledande eliten, och inte blott på Stalin och hans personliga terrorvälde, har Ryssland kunnat vara förmögen att upprepa sin ondska mot Ukraina. Kanske kriget hade varit en omöjlighet om Ryssland hade haft en process av Vergangenheitsbewältigung avseende Holodomor?

Men ondskan har, i avsaknad av en process av Vergangenheitsbewältigung, bevarats av andra, liknande ondskefulla aktörer.

Kristendomen har skapat mycket ondska under sin tid. Tusen år av förtryck av ett folk, av spridande av irrationell rädsla för helvetet som motiverar underkastelse, brännande av kvinnor och vetenskapsmän. Men de kristna har aldrig haft en Vergangenheitsbewältigung avseende de illdåden. Den kristna ärkebiskopen i Sverige bad samerna om ursäkt, men helt utan den självrannsakelse och medvetandegörande av drivkrafterna till ondskan som kännetecknar en Vergangenheitsbewältigung.

Detsamma gäller de andra semitiska religionerna, judendom och islam, och deras exempellösa förmåga till ondska. Jag känner inte till att de, på det grundliga sätt som Vergangenheitsbewältigung innebär, har reflekterat kring sina religioners ondska.

Ja, det förefaller ju t o m som de är vaccinerade MOT att göra en process av Vergangenheitsbewältigung. De gömmer sig framgångsrikt bakom allas vår besatthet av nazismen, och döljer framgångsrikt sin ondska. De kan därför reproducera den, som nyligen islam gjorde genom IS och numer gör i Afghanistan, och genom mildare fascistiska uttryck, som påskupproren i Sverige.

Nazismen har blivit en ideologisk Berlinmur som byggts upp, med effekt att andra, liknande ondskefulla krafter och aktörer, blivit skyddade från den kritik som idag riktas med all kraft, som en Vergangenheitsbewältigung, enbart mot nazismen.

Det något paradoxala är därför att nazismen blivit ett skydd för andra totalitära och liknande våldsamma barbariska ideologier, som skyddas att genomföra en nödvändiga Vergangenheitsbewältigung, som kanske skulle kunna göra dem till mindre barbariska ideologier.

​Den 25 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi vill gärna tro att vi utvärderar vår handling innan vi utför den, ty då är vi rationella. Men, handen på hjärtat, nog har det inträffat att du omedelbart efter handlingen, eller kanske t o m dagen efter handlingen, undrat över hur du kunde agera på det sättet?

Oavsett om utvärderingen kommer före eller efter handlingen, finns värderingen av handlingen. En del av den värderingen består av de inre ögon du har som värderar din handling relativt normer. Ett öga är Jaget, dvs den inre betraktaren som utvärderar din handling utifrån dina normer. Det är det ögat som ser dig i spegeln när du söker din självrespekt.

Men vi bär också på en uppsättning sociala ögon, de ögon som utgör olika sociala gruppers normer i din omgivning. Det kan vara arbetsplatsen öga, din vänkrets öga, och ögat som utgör samhället i stort. Det är ögonen som i den sociala spegeln ger dig din sociala respekt.
Det finns de som hävdar att kontrollen av individen sedan medeltiden blivit mer internaliserad, dvs att de inre ögonen blivit starkare och mer betydelsefulla vid utvärderingen av handlingen, speciellt då de sociala ögonen. Den yttre disciplineringen har blivit en inre, genom hårdare och strängare sociala ögon.

För mig har det blivit tydligt när det gäller demokrati. Som demokratisk socialist är jag demokratifundamentalist. Mitt inre öga blickar på mina gärningar och dömer dem utifrån grad av demokrati. Det kan yttra sig i att jag inte vill ge kommando till folk, dvs vara auktoritär, men att jag tillgriper demokratins argumentation, för att förmå folk att följa min vision.

Det yttrar sig i att jag är svuren fiende till allt auktoritärt. På toppen av det auktoritära står det totalitära. Därför, för att kunna se mig i spegeln med mitt eget öga, måste jag göra motstånd mot det totalitära. 

Men de inre sociala ögonen, speciellt det samhälleliga ögat, säger till mig att om jag vill vara accepterad i samhället, kan jag inte storma mot vissa totalitära läror. Det är accepterat, ja, t o m rekommenderat att storma mot nazism. Ja, det är t o m socialt oacceptabelt att se något som helst gott i nazismen. Det samhälleliga ögat gör vad det kan för att förhindra mig att uttrycka en uppskattning inför t ex nazismens sociala, om än diskriminerande, sida.

Det samhälleliga ögat gör emellertid vad det kan för att förhindra mig att bli illegitim i samhället genom att, likt stormandet mot nazismen, hindra mig att storma mot islam. Här säger ögat att jag skall undertrycka generaliseringen att islam är ond, och istället anta den samhälleliga normen att islam är gott, och den ondska som kommer i islams namn är blott vanvettiga människor, som använder islam fel eller helt enkelt inte förstått islam.

Idag, då jag är utanför mycket av samhället genom att vara pensionär och vare sig ha anställning eller uppdrag, och därför blivit av med många inre ögon, kan mitt eget öga dominera betydligt starkare än det kunde tidigare. Därför framstår jag socialt som än mer extrem än jag gjorde tidigare. Men själv framstår jag i min egen spegel, där mitt eget öga ser mig ... som betydligt mer respektabel.

En sann Don Quijote har endast sitt eget öga, som utvärderar agerandet utifrån de sanna riddaridealen. En sann Don Quijote är ensam med sitt öga. Självrespektens pris är ensamheten. Ett litet pris för självrespekt.

Mitt öga gillar vad det ser.  

​Den 24 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin      

​Charlotte Brontë, författarinnan av Jane Eyre, Professorn, Shirley, framstår, enligt Elisabeth Gaskell, vän till Charlotte och senare författare av hennes biografi, ’The life of Charlotte Brontë’, som en mycket timid, tillbakadragen och blyg människa som aldrig for ut i fördömanden av folk, trots att hon, t ex som författare, fick se recensioner av sina verk som kunde föranlett spydiga fördömande.

Därför hoppar jag som läsare nästan av lässtolen när jag läser Charlotte’s beskrivning av katoliker i ett brev, som hon träffade när hon gick i skola i Belgien. Detta extrakt från ett av hennes brev, är, relativt hennes övriga skrivande, hämningslöst i förakt och fördömande:     
”My advice to all Protestants who are tempted to do anything so besotted as turn Catholics is, to walk over the sea on the Continent; to attend mass sedulously for a time; to note well the mummeries thereof; also the idiotic, mercenary aspect of all the priests; and then, if they are still disposed to consider Papistry in any other light than a most feeble, childish piece of humbug, let them turn Papists at once – that’s all. I consider Methodism, Quakerism, and the extremes of High and Low Churchism foolish, but Roman Catholicism beats them all.“ (s. 175)

Hon tillhörde den engelska kyrkan, sannolikt genom sin far, som var präst i den kyrkan. Hennes gud och hennes heliga skrift delar hon med de hon så starkt fördömer. Deras byggnader och deras ritualer liknar varandra. De är nära, nära i ideologi och i agerande.

Då kommer de värsta fördömanden, de hårdaste angreppen, det mest oförsonliga. Som om släkten är värst, just på grund av sin närhet.

På Irland kämpar protestanter mot katoliker. Kristna försöker ta bort udden från denna ondska genom att hävda att det blott är sociala, ekonomiska och politiska konflikter som dragit på sig religionernas uniform. Som om religionerna, och dess stora närhet, inte i sig skulle kunna vara en orsak. Trots att historien visar upp denna konflikt.

Somliga av oss har inte glömt Bartolomeinatten 24 augusti 1572, då katoliker, först i Paris, men sedan i resten av Frankrike, gav sig på protestanter (hugenotter), och bara i Paris mördade 3000 protestanter, och bortåt 10000 i hela Frankrike. Kristallnatten, 9 november 1938, då nazister gav sig på judar och deras egendom och synagogor i Tyskland, bleknar om man ser till antalet mördade.

Muslimerna har sina ’likar’, sina nära släktingar, som skapar lik i form av konflikten mellan sunni och shia. Iran domineras av shia, och konfronteras med Saudiarabien, som domineras av sunni, aldrig direkt, utan i proxykrig, som i Syrien och Afghanistan. Dessa likar, där man måste vara teologiskt bildad för att se skillnaden, tycks hellre mörda varandra, än de som vänder sig mot islam.

Själv fick jag erfara denna ’likars konflikt’ när jag, som demokratisk socialist, på studentkorridoren i Lund utmålades som revisionist och arbetarklassens förrädare, som förledde arbetarklassen, av de som hade sanningen i sin hand, kommunisterna. En kommunist, tillhörandes Sveriges Kommunistiska Partiet (SKP), som i nyktert tillstånd förklarade varför man skulle mörda Wallenberg när revolutionen kom, medgav under influens av starka drycker, vin givetvis, att han förmodligen först skulle börja mördandet genom att avliva mig, förrädaren.

Ju närmare, ju mer antagonism. Ju mer lik, ju fler lik, tycks vara ideologiers grundlag. En grundlag som t o m kan förmå timida Charlotte att vräka ur sig direkta oförskämdheter, något hon annars var främmande inför.

Är det en konkurrensens logik som skapar antagonismen, där konkurrens gentemot de som är uppenbart olika är lättare, medan konkurrens, där produkterna är oerhört lika, kräver betydligt hårdare konkurrensmedel, ibland våld?

​Den 23 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi vet att män, oaktat ålder, attraheras av yngre kvinnor. Det kan förklaras av att yngre kvinnor är mer fortplantningsvilliga och fortplantningsförmögna. Vi vet att yngre kvinnor är mer attraherade av något äldre män, ty männen har då erhållit sin plats i samhället, varför deras resursförmåga bättre kan utvärderas.

Vi vet också att män föredrar kvinnokropparmed timglasformen, vilket har förklarats med timglasformens större förmåga att föda barn. Kvinnor attraheras av längre män, vilket kan förklaras av deras antagna större förmåga att skapa och bära resurser.

Vi vet också att män attraheras mer av socialt underlägsna kvinnor, medan kvinnor inte attraheras av socialt underlägsna män. En kvinnlig undersköterska attraheras mer av den manlige överläkaren än av den manlige städaren, medan den manlige överläkaren attraheras mer av den kvinnliga undersköterskan än den kvinnliga klinikchefen.

Vi tror oss också inse att en man med en skinande blank Ferrari är mer framgångsrik bland kvinnor än en man med en rostig FIAT Panda. Samtidigt som en kvinna med högklackat är mer framgångsrik än en kvinna med leriga marschkängor.

Alt detta säger oss att ’lika värde’ inte gäller i könens samvaro. I könens värld mäts det och värderas det. Där summeras allt upp till ett kapital som avgör attraktionen.    

Kärleken må vara blind, men dess blindhet förekommer mestadels blott inom den könsmässiga inhägnaden.

​Den 22 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Intersektionalitetsteorier, dvs teorier om hur maktordningar, där människor erhåller olika resurser beroende på sociala kategoriseringar som klass, kön, hudfärg, kultur, funktionsvariationer, ålder, religion, sexualitet, och alla andra djävulska kategoriseringar vi människor kan hitta på, är i hetluften.

I USA saluförs skolor för att de undervisar i dessa teorier, långt ner i åldrarna, medan kommuner och regioner förbjuder undervisning i dessa teorier. I Sverige har intersektionalitet främst förbundits med Mona Sahlin och hennes rasistiska forskare i Östersund. I april detta år meddelade kulturministern att barnombudsmannen (alltså en ombudsperson med penis….) skall öka kunskapen om rasism, vilket tagits som intäkt för att intersektionalitetsteorier nu tar ett grepp om Sverige.

Finns det någon anledning att bli upprörd och att ringa i varningsklockorna över detta?

I första anblicken, om man blott fokuserar på intersektionalitet, borde det inte finnas någon som helst anledning till oro. Intersektionalitet har ju som kunskapsbegrepp ett ytterst litet nyhetsvärde. Enligt Wikipedia, på uppslagsordet intersektionalitet, myntades begreppet 1989 av en aktivistisk forskare, Komberlé Crenshaw, men ursprunget står att finna i början av 1900-talet, i den socialistiska frihetliga rörelsen i England, hos Beatrice Webb, som kämpade för arbetarnas och kvinnornas rättigheter, och som var medgrundare till London School of Economics.

Marxister har sedan länge sett en, och blott en, dominerande kategorisering av människor, klass, som medför olika resursuppsättning hos individerna, och därmed olika maktmöjligheter. Människan ordnas, inordnas, underordnas utifrån klass, där klass uppkommer genom individernas förhållanden i produktionen, dvs en helt materialistisk teori.

Jag har inte läst vad Webb har skrivit, men som kämpandes för kvinnorna, kunde hon hävda att det fanns även en könsordning, där förvisso proletären, som är egendomslös i produktionen, är underordnad kapitalisten, men där kvinnorna i proletariatet är än mer underordnade, då de får än mer omänskliga arbetena i produktionen. Den som sett filmen ’Arbetets Döttrar’, där kvinnorna står vid maskiner och, med sina flinka fingrar utför en rörelse tusentals gånger under dagen, medan männen lallar omkring och gör tunga lyft när de bär fram materialet till kvinnorna, och slipar, under stor omständighet och professionalism, knivarna till kvinnorna på ABBA, som flinkt filear fisken, är benägen att se ett ytterligare lager av kategorisering inom arbetarklassen.

I Sverige idag ser vi tydligt hur etnicitet, vilket bjuder in idealistiska förklaringar, dvs att normer och socialisering skapar kategoriseringar, blir ytterligare en diskrimineringsordning, där muslimska kvinnor inte ens ges möjligheten att filea fisken, utan blir en kostnadsbelastning i samhället, då de skall föda barn och ta hand om mannen i första hand, därefter barnen i familjen. Man drar sig till minnes John Lennons sång, där vi idag borde sjunga The muslim woman is the nigger of the world.

Studier av maktordningar har sociologer pysslat med länge. Det finns inget nyhetsvärde i det. Studier av interagerande maktordningar, dvs intersektionalitet, är mindre frekventa, tror jag, då det erbjuder större metodologiska problem (antalet interaktionsvariabler formligen exploderar med antalet maktordningar, med medföljande oerhörda statistiska problem), men de förekommer också, även om de inte kallas intersektionella studier. Jag har själv gjort en, tyvärr opublicerad, som visade att toppositioner i svenskt näringsliv kunde förklaras av individuella förmågor, men också av kön och klass.

Således intersektionalitet, i betydelsen av att vara helt öppen för de olika kategoriseringarna och deras betydelse för resursfördelning, är intet nytt. Inget att vara rädd för. Snarare tvärtom, de är bättre än de som blott ensidigt stirrar sig blinda på en typ av kategorisering, vare sig det är klass kön, etnicitet, hudfärg, m m.

Däremot tycks det finnas anledning till varningar, då det förefaller som om det gamla marxistiska misstaget, att stirra sig blind på en kategorisering, är på väg att upprepas. Ty kulturministern bjuder in intersektionalitet för att uppmärksamma rasism, dvs att fokusera på blott en av de många kategoriseringsgrunderna. Det är onekligen att vara så faktaresistent man kan vara, ty idag framstår rasen som synnerligen liten som kategoriseringsgrund, medan en av de stora skillnaderna i resurser i dagens svenska samhälle finns mellan unga män och unga kvinnor i den av etnicitet, dvs kultur, rådande skamkulturen. Med Lennons hjälp skulle man kunna säga The young muslim girl is the nigger of the world.

Intersektionalitet är därför inget nytt, inget att rädas över, om det utförs på ett trovärdigt vetenskapligt, kritiskt sätt, dvs när man gör sitt yttersta för att beakta alla kategoriseringsgrunder som människan har hittat på. Däremot, när det används, inte för att förstå och förklara samhället, i alla dess komplexitet, med alla dessa olika kategoriseringsordningar, utan för att befrämja en grupp, som finns i en av alla dessa kategoriseringsordningar, ja då är vi illa ute, ty då är forskningen och tänkandet en mycket aktiv del i den maktordning som intersektionalitet är satt att avslöja och att förklara.

​Den 21 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Tyskland genomför ett experiment, där de sänker priset för kollektiva färdmedel, genom att staten erbjuder en biljett för 9 Euro, cirka 95 kronor, som innebär att man kan åka på lokal och regional kollektiv trafik under en månad. Tanken är att befrämja kollektiva färdmedel, samt att dämpa inflationen och ge lite stöd till tyskar som nu erfar högre kostnader.

Kritiker hävdar att det kommer att leda till kaos när alla dessa människor tar tågen och bussarna.

Till viss del handlar detta om relativpriser och relativnytta, dvs vad är kostnaden för ett transportsätt relativt ett annat, och vilken nytta ger ett transportsätt relativt ett annat. Bilen kan ha ett högre relativpris än tåget, men det kan uppvägas av att bilen har en högre relativnytta, t ex genom sin högre flexibilitet, dvs att den kan en från den plats där man är, till den plats man vill komma till. Sänker man priset på tåget, då kan till slut en person välja tågets relativa inflexibilitet, i utbyte mot en markant lägre kostnad.

När jag började arbeta på Linnèuniversitetet, 137 km bilväg hemifrån, började jag med att använda kollektiva färdmedel. Men jag slutade och tog det dyrare alternativet med bilen eftersom jag då minskade min restid med mellan 3 och 8 timmars restid per resdag, p g a tågförseningar.

Men jag förändrade också mitt beteende på ett annat sätt. Jag åkte färre gånger till Linnèuniversitetet.

När tyskarna nu sänker priset på transporter, innebär det också att relativpriset, inte mellan transportslag, utan mellan transport och icke-transport, sjunkit. Lägre pris innebär att den som annars inte skulle ha rest, nu reser. Förvisso till glädje för den som nu kan resa till en plats den annars inte skulle ha rest till. Men, till en högre kostnad, inte för individen men för samhället, både i monetära och materiella dimensioner, men också i termer av miljöbelastning.   

Fler som reser kollektivt är ju inte i sig en miljövinst, ty bland de resande finns de som annars inte skulle ha rest.

Jag reser numer mellan mitt hem utanför Kristianstad, till mitt andra hus i Ligurien, strax utanför Genua. Jag reser med min bil, trots att restiden är ungefär den dubbla och kostar det dubbla, relativt den snabbaste och billigaste kombinationen tåg-flyg-tåg-buss. Skälet är de nyttor jag får ut av bilkörningen, som den allmänna känslan av frihet, möjligheten att stanna på vägen och se vackra städer och glädjen att få köra fritt på tyska Autobahn.

Däremot innebär kostnaden, främst i pengar, men aningen också i tidsförbrukningen (två dagar), att jag gör resorna ganska sällan. Min miljöbelastning, både på naturen och på den sociala miljön, blir därför mindre, relativt mer frekventa resor. Å andra sidan, medan miljöbelastningen enbart är negativ, kan belastningen på den sociala miljön vara negativ, då jag kan vara en av de där i bilkön, men den kan också vara positiv, ty jag är också en person som betalar för bensinen, hotellet och maten.

Slutsatsen av detta är att tyskarnas försök kanske minskar miljöbelastningen av transporten, om det växlar transporter från bil och flyg, till tåg och buss, om det inte leder till ökade transporter totalt sett. Men att den sociala miljöbelastningen av ökade transporter, kan vara signifikant positiv.

​Den 20 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Vi säger att det var nazister som stormade fram på gatorna i Tyskland på 20-talet, och gav folk, främst kommunister och socialister, stryk. Senare började nazisterna storma mot judarna, vars kulmen kom på den natt som kallas Kristallnatten.

Vi har inga som helst problem att kalla de som stormade och gav stryk för nazister. Dessa våldsverkare, som vi kallar nazister, kopplar vi sedan obesvärat till ideologin, nazism, och dess fascistiska och antisemitiska innehåll. Därmed är allt klart som korvspad. Våldsverkarna var ett med ideologin. Våldsverkarna kallas nazister för de uttryckte nazismen och de var drivna av nazismen. Deras våldsamma handling förklarades av nazismen som ideologi.

Inget problem med det.

Nazism var och är en våldsam, fascistisk ideologi. I mörkret, obeaktat, befinner sig de miljoner anhängare av nazismen som var hyggligt, fredligt folk. Berättelsen om nazisterna innehåller inget om de miljoner nazister som var fredligt, hyggligt folk.

Påskkravallerna i Sverige 2022 påminner om de tyska kravallerna. 2022 stormade våldsverkare främst mot poliser, med stenar och eld, och skapade omfattande, både kroppsliga och materiella skador.

Det som utlöste påskkravallerna var Paludans bränning av koranen, eller snarare, utlysning av att han avsåg att bränna koranen, eftersom kravaller fanns även på platser där han inte fanns.

Om vi hade betecknat påskkravallerna så som vi betecknar kravallerna i Tyskland på 20-talet, då skulle vi obekymrat ha sagt att muslimer, drivna av islam, begick fascistiska våldsdåd. Vi hade relaterat det enkelt till både muslimsk tro och historia, och hävdat att påskkravallerna var uttryck för islams fascism.

Inget problem med det.

Men! Denna gång blev det inte den berättelsen som berättades.

Några tog förvisso upp element av fascism i islam och kallade en del av våldsverkarna, inte för muslimer, utan för islamister. Islamist är omskrivning av muslim, som får beteckna de muslimer som lever mer troget med islam, sk bokstavstroende eller fundamentalister.

Andra försökte helt ta loven av kravallerna som förbundna med islam, t ex initialt polisen och mången politiker, genom att hävda att kravallerna var drivna av gängkriminella. Det är en behaglig kategori att skylla våld på, ty nästan alla i Sverige skyr gängkriminella, varför det var ett enkelt trick att ta bort den religiösa valören från påskkravallerna.

Mången politiker, främst på vänsterkanten, gick ett steg ytterligare och våldet kom från samhället genom att förklara kravallerna som uttryck för frustration hos en marginaliserad underklass.

För att rentvå islam hävdades det som aldrig hävdats om nazisterna, trots att det är lika sant för flertalet muslimer och flertalet nazister i Tyskland, att flertalet är fredligt, hyggligt folk. 

Ett ytterst fåtal, och då från högerkanten, gjorde det som vi alla gör med de tyska våldsdåden under 20-talet, förknippar det med en fascistisk ideologi.

Så tvättar man fascismen ren idag, 2022.

En tvätt som kommer att kosta oss mycket. 

Den 19 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Putin blev kanske överraskad när han förstod att många från väst, länder, organisationer och individer, började bojkotta Ryssland.

Med all rätt. Ty hur skulle han kunna förutsäga den moraliska fördömelse som Ryssland drabbades av när de invaderade Ukraina?

Stoltenberg, NATO:s ordförande, står ju idag och säger att Erdogan, denna terrorist som invaderar Syrien när det passar hans planer mot kurderna, har legitima bekymmer över terrorism. Men då menar inte Stoltenberg Erdogans terrorism, utan den terrorism som drabbar Turkiet och Erdogan.

Samma situationsberoende moral har visats gentemot Israel, när de startade 6-dagars-kriget 1967 och ockuperade delar av Palestina, som de fortfarande ockuperar. Israel, detta ockuperande land, får spela och dansa på Euroschlagervisionen. Men det får minsann inte Ryssland. Ty moralen är variabel.

Ryssland har all anledning att vara överraskad. 1931-32 kunde de mörda, genom styrd hungersnöd, mellan 5 till 7 miljoner ukrainare i den förintelse som kallas Holodomor, utan att någon begärde att dåvarande Sovjetunionen skulle böja sitt huvud i skam, så som krävdes av Tyskland efter deras Holodomor, den som kallas Förintelsen.

Ja, Ryssland kan verkligen få vara överraskade, ty de var ju åsyna vittne, ja, de fick t o m delta i Nürnbergrättegången, där tyskar stod vid skranket, men varken engelsmännen, som genomförde sina terrorbombningar, bla av Hamburg och Dresden, eller Ryssland, med sina våldtäkter och fördrivningen av Sudettyskarna, fick känna av rättvisan. Moralen är variabel, och i detta fall, som Göring så korrekt noterade, att vinnaren äger moralen.

Visst skall ryssarna få vara överraskade, när de ser hur H&M, med hög moralisk svansföring, flyr Ryssland, men exakt samtidigt säljer sina kläder i Saudiarabien, en diktatur som förföljer sin0a kvinnor på ett sätt som Ryssland inte gör, och som, likt Ryssland, för krig i annat land, Jemen. Men till Saudiarabien går golfstjärnor för att spela penningstinn golf, och Sverige säljer vapen till dem. Moralen tycks inte här ens vara variabel, utan blott en dålig Potemkinkuliss, som knappt ens klarar av att stå upp och skymma vad som försiggår.

Isolerat framstår Rysslandsbojkotten som motiverad. Men när man ser sig omkring, framstår den blott som ett moraliskt haveri.

​Den 18 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Horatius lär ha skrivit: "Carpe diem quam minimum credula postero", vilket lär betyda ’fånga dagen, lita ej på morgondagen’. Uttrycket Carpe diem har blivit populärt som uttryck, att fånga och njuta dagen, precis blott den som är här och nu. Men tillägget är det intressanta, ty det är ju tillägget som ger skäl till att fånga dagen. Morgondagen är okänd, om den kan vi inte veta, än mindre lita på. Därför står blott en sak oss till buds, att fånga dagen och överge vår fåfänga förhoppning om morgondagen.

Ändock är det många som vill fånga morgondagen.

Jag läser i dagens tidning. Många artiklar handlar om det som precis utspelats. Så som det sig bör i en nyhetstidning. Carpe diem. Men irriterande många artiklar handlar om hur det kan bli. Hur den politiska scenen kommer att se ut inför valet. Hur aktiebörsen kommer att gå. Hur utvecklingen i Gaza kan gå. Hur kriget i Ukraina kommer att utveckla sig. Inget av detta är nyheter. Inget av detta har skett, varför det finns inget att rapportera om. Det är blott spekulationer, som bäst prognoser, baserade på teorier som ger sken av att förutsäga framtiden. Som värst, blott sibyllans erfarna och obestämda prat.  

Jag var handledare på ett kandidatprogram. Var och varannan student ville undersöka effekterna av avskaffande av revisionsplikten, den som innebar att varje aktiebolag skulle underkastas revision. Problemet var emellertid att detta var år 2009, ett år innan revisionsplikten skulle avskaffas genom en förändring av aktiebolagslagen. Jag berättade för studenterna att man inte kan vetenskapligt undersöka framtiden, ty likt gudar är framtiden något som inte finns, utan som blott lever som en föreställning i människors huvuden. Det jag kunde acceptera var undersökningar som skulle förklara varför olika grupper av människor hade vissa föreställningar om effekterna, ty dessa föreställningar fanns, men inte effekterna av avskaffandet. Carpe diem.

Vi människor är naturligen intresserade av framtiden, eftersom det är den vi skall leva i. Vi sår inte vår säd i jorden, för att se det ligga där idag. Vi sår för vad som skall komma, i framtiden, strået som bär axet som kan bli vårt bröd. Vi ser fångstdjuret springa för sitt liv, medan vi försöker förutsäga var det kommer att vara, så att vi kan fånga det.

För att kunna leva, för att kunna ha sitt carpe diem i morgon, måste vi leva med framtiden, den o-tillitsfulla.

Men vetenskapen är kunskapen om det som är och som har varit. Som Hegel skrev i sin Rättsfilosofi: Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller. Carpe diem.

Att läsa journalisters förutsägelser, deras grundlösa spekulationer, renons på en teori som grund för sina förutsägelser, är därför outhärdligt.

​Den 17 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Simsons kraft låg i håret. Så länge han hade hår, var han urstark. Filistéerna, hans fiender, lät lura honom, lyckades klippa av hans hår, varpå han blev svag och kunde fängslas, torteras och förslavas. Men hans hår växte och i en sista enorm muskelansträngning, raserade han två pelare, varvid det nedfallande taket dödade honom, men även 3000 festande filistéer.

Sedan att skalpera en fallen fiende kom av tron att själen satt i håret, varför man tog bort själen från fienden, i det att inte fienden skulle komma efter en (för referens, se not sist i detta blogginlägg). En betydligt mildare variant av detta var fransmännens klippning, efter att tyskarna förlorat Frankrike i Andra Världskriget, av de kvinnor som hade haft samröre med tyskarna under ockupationen. Även kvinnorna i Norge blev utsatta för denna skändning av sin kropp.

I de semitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, ses ofta kvinnans hår (för att inte säga hela kvinnan, hennes kropp och väsen, där det senare kan lura mannen till att äta äpplen) som något som kan förvrida mannen, få honom att söka samlag med kvinnan, med eller utan våld, och glömma det som är människans första kommando, att ständigt tänka på och underkasta sig guden. Därför skall kvinnan täcka sitt hår, eller som hos ortodoxa judar, vid giftemål, klippa av håret och sedan, för alltid, bära peruk.

Håret är, tillsammans med kroppens längd och form, tydliga signaler som en mänsklig kropp skickar ut till andra seende människor. Håret har därför, inte bara i totalitära antihumana religioner, utan även i humana sammanhang, en stor roll.

Falstaff Fakir, om jag minns rätt, hävdade att kvinnans första skyldighet var att inte bli flintskallig. Det är emellertid en skyldighet man inte kan ålägga män, ty de, ja, många av dem, däribland jag, kan drabbas av androgen alopeci. Hårsäcken, som producerar håret, blir, av något skäl, känsligt för det manliga hormonet testosteron, och tillbakabildas, varför nytt hår inte bildas, vilket leder till mindre och mindre hår, eftersom håret är ändligt och efter viss tillväxtfas faller av.

Mannen får betala för sin manlighet, dvs att ha en myckenhet av testosteron. Men, Fakiren var inte fel ute, ty även kvinnor har testosteron, och kan därför riskera att begå brott mot sin främsta skyldighet, att inte bli skallig.

Androgen alopeci, vilket låter bättre än skallighet, tycks vara en genetisk åkomma. Något jag kan se tydligt, då jag numer närmar mig min fars hårbeklädnad, och jag åser hur min son börjar leva upp till det genetiska arvet.

Ligger då styrkan i håret? Är hårbeklädnad en signal som vi hanterar varje dag?

Androgen alopeci är en mycket märkbar åkomma. Den som haft rikligt hår, nästan som besvär, noterar mycket noga hur mängden hår på golvet, vid varje klippning, blir mindre och mindre. Den noterar emellertid, eller i alla fall jag har noterat, med rejäl irritation, att det tycks som om de norra hårsäckarna, dvs håret på toppen av huvudet, är de som drabbas av testosteronkänslighet. De förbaskade hårbottnarna mer söderut, på hakan och nedre delen av kinderna och ovan överläppen, ja, de tycks vara helt okänsliga för testosteronet. De växer och gefrodas och tvingar en ärlig, men upptagen man, att spilla tid på något så oväsentligt och tidsförbrukande som rakning. Medan klippningen av håret blir mindre och mindre över åren, tycks klippningen av skägget vara konstant i omfång.

Androgen alopeci sägs kunna leda till en känsla av förlust av personlighet. Likt Simson, ligger inte bara kraften utan även personligheten i håret. Några tar rejält tag i den förlusten och gör håret till en binär sak, antingen har man hår, eller så rakar man av det lilla hår som ståndaktigt kämpar sig kvar, mot testosteronets angrepp. Visst innebär oftast Androgen alopeci att den forna skönheten går förlorad, med några små öar på huvudet, som kvardröjande tecken från fornstora dagar. Men varje förändring av kroppen, även om den inte är estetiskt tilltalande, är ett uttryck för just personligheten, den som åldras, blir mer erfaren, ja, kanske t o m visare. Att radera ut den förändringen genom att raka huvudet, är att vända sin rygg mot sig själv och den utvecklingen av personligheten som åldrandet, dvs ackumulering av erfarenhet, innebär. Den man som rakar sitt huvud, som gör hårbeklädnad till en binär sak, den förnekar sin personlighet.

Androgen alopeci leder till inköp och visst användande av gubbahatt, dvs keps. Somliga kan se det som ett bättre sätt än rakning, att vägra erkänna sitt åldrande, då en keps onekligen ger möjligheter att vara stiligare än att med rakad skallighet gå omkring med ett ollon på sitt huvud. Men kepsen är inte i första hand en ersättning för hårets skönhet eller ett sätt att dölja faktumet att kepsens bärare är erfaren, mycket erfaren. Nej, kepsen kompenserar för den funktion som håret har, och som därför gått förlorad genom Androgen alopeci. Utan hår blir huvudet mer känsligt för solen och den kalla vinden, då håret är en buffertzon, som delvis kan avskilja kyla och värmestrålning. När håret försvinner behöver man kepsen för att frysa mindre och för att inte få solsting.

Förvisso innebär kepsen att jag begår våld mot den allsmäktige, ty så förkunnar Paulus i hans Första brev till Korintierna (11:7): ” En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Och kvinnan är mannens ära.”

Därför är min sentens den, att en man bär sitt hår med stolthet och självklarhet, ty styrkan ligger inte i håret, utan styrkan ligger i att bära håret, oaktat dess omfattning.

​Den 16 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
(En del inspiration och fakta är hämtad från en kandidatuppsats, som gav mig många skratt, som dock fastnade i halsen, p g a insikten i människans djävulskap, och då speciellt männens djävulskap mot kvinnan, och kvinnans villighet att acceptera männens djävulskap, och därmed bli delaktiga i djävulskapet mot mänskligheten: Henriksson, M. [2007] Kristendomens syn på kvinnans hår, Kandidatuppsats Högskolan i Gävle) 

​Vad är konkurrensfördel för en högskola?

När jag arbetade på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, fanns en marknadsföringslärare som ofta upprepade vad som många såg som en sanning, att institutionens och dess programs absoluta konkurrensfördel var att de låg i Lund.

Med uppkomsten av Malmö högskola, sedermera Malmö universitet, skulle en lokal konkurrent ha kunnat uppstå, om det inte varit för en, låt oss kalla det, implicit förståelse att ekonomprogrammen sköts i Lund.

I norra hörnet av Skåne, knappt 8 mil från Lund, finns en sk lokal högskola, där utbildning ges upp till kandidat och magisternivå, och numer t o m med en forskarutbildning. Där bedrivs främst yrkesutbildningar i lärare, vård, ekonomi och mat.    

Rektorn för Högskolan Kristianstad, min forna doktorand, sedermera tvåfalt anställare av mig och avslutningsvis avskedare, Håkan Pihl, och hans chefsgäng, arbetar hårt för att högskolan skall omlokaliseras, från ett fornt regementsområde, med trappor som tål mycket stöveltramp, några kilometer och ett tjugotal minuters bussresa från järnvägsstationen, till en plats några steg fårn järnvägsstationen i centrala Kristianstad. Just järnvägsstationen är en viktig punkt för högskolan, då högskolan har många inresande studenter, främst från Malmö i söder.

Att flytta högskolan besparar de inresande studenterna bussomlastningen, ger dem tillgång till, i den mån de kommer för tidigt eller dröjer sig kvar, till stadens caféer och måltidplatser, samt gör det möjligt att utforma högskolans lokaler efter högskolans lokalbehov, som, inte minst genom Coronaerfarenheten, har förändrats, eller kanske man skall säga, borde ha förändrats när vi nu sett teknologins möjligheter genom coronatvånget.

Men det är tveksamt om frånvaron av omlastningen markant skulle öka högskolans attraktionskraft. Studenterna, de från Malmö, har ju redan varit på resande fot i någon timme, varför ytterligare 20 minuter, knappast ens känns. Den nya teknologins möjligheter, som vi påtvingats genom Corona, gör att distansundervisning, med lägre lokalbehov, kan däremot förväntas att öka.

Å andra sidan, mången student har sagt och kunskap via studentenkäter har visat, i alla fall för ekonomprogrammen, att ett skäl för studenterna att söka sig till högskolan, har varit skolans litenhet och främst, närheten till lärarna. Det finns också undersökningar som visar att ungdomar från mindre studievana hem, de som finns så många på Högskolan Kristianstad, vinner på närhet till lärarna och lärarledda lektioner. Kanske är lärarnärheten den främsta konkurrensfördel som högskolan i Kristianstad har eller kan ha.  

Detta borde tala för att högskolan sedan länge skulle ha en strategi som betonar interaktionen mellan lärare och student. Detta har dock, enligt den erfarenhet jag vann innan avskedet, inte varit en framträdande strategi. Snarare det motsatta, då man genomfört omlokalisering inom högskolans befintliga lokaler som inneburit att lärarna, och administrationen, har skilts från studenterna, och lärarna har fått mer administrativa uppgifter, som hindrat dem från studentkontakt.

Omlokaliseringen, där nybygge har varit bärande tanke, kan i stället befaras vara ett uttryck för monumentbyggnation som mången chef ägnar sig åt. Det är ju, trots allt, lättare och mer synligt, att bygga ett hus, än att kunna påvisa att interaktionen mellan lärare och student ökat med 20%.

Monumentbyggnation som strategi för chefer för att manifestera dem själva, är känt från andra högskolor. Linnéuniversitetets forne rektor, Stephen Hwang, lät bygga ett monument på en vacker plats i Kalmar.

I näringslivet är det mest kända monumentet, det italiendesignade huvudkontoret på Hisingen i Göteborg, i folkmun kallat Pehrstorp, efter den VD som lät bygga monumentet, Pehr Gyllenhammar, eller med mer modern anglikansk vokabulär, Bullshit Castle. Sedan fem år står det monumentet tomt.

Kanske den nya högskolebyggnaden i centrala Kristianstad blir kallat Pihltavlan, för att referera till att det redan, innan det är byggt, får många pilar på sig genom den mycket heta debatt som försiggår idag, och att det senare kommer att visa sig bli samma tavla som begicks av Volvos ledning i Göteborg.

​Den 15 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nyliberaler och högerfolk älskar att beteckna näringslivet som ’det fria näringslivet’. Men hur fritt är näringslivet?

Inte mycket.

Jo, vem som helst kan konstruera och erbjuda marknaden en elektrisk produkt, t ex en elektrisk korkskruv med blinkande röda lampor på toppen. Den friheten finns. Men det krävs att maskinen testas och får alla godkänningar och märken för t ex elsäkerhet. Så, friheten finns, inom ramar som är satta genom statens regleringar. Det är ett inom regleringar fritt näringsliv.  Kanske det bästa ordet är just ’ett reglerat näringsliv’?

Företagare kan anställa personer för att möjliggöra större verksamheten än om den blott ensam gör jobbet. Det står företagaren fritt att anställa vem den vill. Men en anställning är en allvarlig sak som sannerligen inte utelämnas till marknadsekonomins och kapitalismens frihet. Det finns en lång rad regleringar inom arbetsrätten, som bestämmer relationen mellan företagaren och den anställde. T o m priset på arbetskraften kan vara reglerat, genom kollektivavtal. Visst finns frihet, men så reglerad att den kanske inte borde kallas frihet?

Företagare måste ha en juridisk form för sitt företag. Vanligtvis får den formen aktiebolag. Men här finns frihet att välja enskild firma eller aktiebolag, och några former till. Men sedan är det slut. Företag kan inte bedrivas i vilken form som helst. Staten tillhandahåller former. Företagaren kan fritt (nåja) välja mellan dem, men inte fritt välja andra former, som kanske hade passat den.

Ett aktiebolag baseras på aktien, en andel i aktiebolaget, med rätt att erhålla utdelning från företagets vinst, dvs utdelningsrätten, att besluta om företaget, dvs rösträtten, och att sälja andelen. Om en företagare vill ha friheten att sälja de aktier den finner lämpligt, så kan den inte göra det. Aktien är reglerad. En företagare kanske skulle vilja sälja aktier för att få in riskvilligt kapital till bolaget, men vill absolut inte att de som ger riskkapital, dvs köper aktierna, skall kunna ha beslutsmakt i företaget. Den vill helt enkelt sälja aktier med utdelningsrätt, men utan rösträtt. Av någon anledning, som undgår mig, har staten ansett att företagare inte skall ha den friheten, utan de är tvingade att sälja aktier med en differentierad rösträtt, där maximal differentiering är 1 till 10, dvs en aktie kan ha en röst och en annan kan som minst ha 1/10-dels röst. Inte mycket till frihet där inte.

Emellertid!

Det finns viss frihet i aktiebolagslagens tillämpning som följer den italienska traditionen att ha regleringar och sedan ha kända vägar som rundar regleringarna.

I den italienska byn där jag bor, finns en reglering som säger att man inte får göra pooler. Ändock finns många pooler. Hur kan det komma sig? Jo, medan man inte får ha pooler, får man ha vattenmagasin för sin trädgård. Därför finns det vattenmagasin, som ser ut som pooler, som har poolens funktion, dvs att bära upp en uppblåsbar madrass där lediga människor kan sitta och njuta gin och tonic, men som i dokument betecknas som vattenmagasin.

I aktiebolagslagen finns denna italienska tradition när det gäller t ex aktiebolagets styrelse och dess stämmoprotokoll. Det är ett välkänt fenomen att speciellt familjeföretag, men också verksamheter som har bolagsform, mest som ett sätt att hantera skatteproblematik, än att driva ett företag, har sk pappersstyrelser. De finns på papper. Det finns ledamöter och det görs stämmoprotokoll, där det lydigt står att ordförande öppnar mötet och så vidare. Men, styrelsen har aldrig sammanträden. Ordföranden hälsar aldrig styrelsen välkommen. Det som står i stämmoprotokollet är inte sant.

Aktiebolagets styrelse och dess stämmoprotokoll är en accepterad lögn och förbannad dikt. Lögnen om styrelsen möjliggör en näringsfrihet.

​Den 14 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Sålunda skriver en nyliberal ledarskribent, Maria Ludvigsson, med anledning av och med hänvisning till Svenskt Näringsliv och dess nya ordförande Jacob Wallenberg:
”Den kanske viktigaste uppgiften är att ständigt förklara hur och påvisa att välstånd inte är ett nollsummespel. Tvärtom kan välstånd och rikedom växa och komma allt fler till del, men för det krävs frihetliga spelregler. Det betyder att utbud och efterfrågan ska avgöra priserna. Den enskilda ska har rätt att äga och den rätten ska inte kunna kränkas ens av staten. Frihet för tanken ska råda så att innovatörer och forskare finner nya lösningar på gamla problem, eller nya produkter som ger mänskligheten nytta och glädje. Meritokrati ska gälla som princip för att varken kön, ålder, etnicitet eller övertygelse ska ge fördelar eller vara hinder.”
(https://www.svd.se/a/JxdXVj/jacob-wallenberg-borde-verka-for-att-avveckla-svenskt-naringsliv )

Förstår hon vad hon skriver? Menar hon verkligen vad hon skriver?

Vad är ’frihetliga spelregler’? Hur i all sin dar kan ordet ’regler’ gå samman med ordet ’frihet’? Vad är det för frihet som är reglerad? I fotboll råder inte frihet, t ex friheten att ta bollen med händerna, förutom för en spelare, målvakten. Alla de andra är satta under reglernas tyranni att inte beröra bollen med händerna. Inte mycket till frihet där inte. Fotbollen, liksom den moderna marknaden, är disciplinerad.

’Utbud och efterfrågan skall avgöra priser’. Vi kan nog hålla med om den utsagan när det gäller enklare produkter, som t ex Nutella. Få av oss skulle däremot acceptera den fradgamumlande dogmatismen om ’utbud och efterfrågan ger priset’ när det gäller t ex tillgång till utbudet av skola och sjukvård. Skall föräldrarnas kostnad för barnens skolgång påverkas av hur många barn som finns i landet i den årgången, och hur många platser som finns tillgängliga i skolorna? Vi i Sverige har vant oss vid att utbudet bestäms helt av efterfrågan, och efterfrågan regleras genom skolplikten och inte genom pris.

Den enskilde har rätt att äga och staten skall inte kränka den rätten. Men, staten kan inte kränka en rätt som den i högsta grad är skapare av, och som den underhåller. Utan stat, ingen äganderätt, blott våld och annat elände som reglerar tillgången till resurser.

Frihet för tanken, ja, där kan jag ge henne rätt. Men om det skall vara någon mening med denna frihet, kan den inte bara gälla tanken, utan att tanken får komma ut, dvs yttrandefriheten. Vilket rimligen innebär att hon, som jag, finner lagen om hets mot folkgrupp som ett frihetsberövande.

Meritokratin är det kanske mest lustiga inlägget hon gör. Ty det innebär ju en mycket hård kritik av Svenskt Näringslivs ordförande, Jacob Wallenberg, som svårligen kan hävda att hans position i familjeföretaget Wallenberg-gruppen är resultat av hård konkurrens utifrån meritokratins norm. Snarare har det väl varit så att han varit dömd till sin position, utifrån hans familjebakgrund, genom nepotismens princip.

Men, för mig är det än mer lustigt att notera att debattörens hävdande av meritokratins förtjänster kanske falsifieras just av Jacob Wallenberg, som förvisso aldrig kan svära sig fri från att ha fått sin position genom nepotism, dvs motsatsen till meritokrati, men att han, och en del av hans släktingar, Peter, Jacob och Marcus Sn och Jn, visat på att nepotismen också kan ha fördelar. Ja, hela fenomenet med familjeföretaget, byggt på nepotism och absolut inte meritokrati, är en magnifik falsifiering av hennes enfaldiga premiering av meritokrati.

Kanske hon inte är så dum som hon verkar, i sina utsagors självklarheters enfald, utan att starka inlägg kräver dumhetens enfald. Den reflekterande debatten, den som är det rationella samtalet, är inte politiskt skanderande. Och den kanske inte har sin plats på ledarsidorna, i alla fall inte idag, där dogmatismens dumhet måste råda.

​Den 13 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den islamiska världen står i brand, där företrädare, personer och länder, kräver ursäkter, dödsstraff, och utför sedvanlig islamisk våldsamhet. Muslimerna är ute och demonstrerar.
(https://www.youtube.com/watch?v=9l44fRy_cVo )

Det som har skett, som gett denna oerhörda reaktion, är att två personer från ett indiskt parti, där bägge nu är utkastade från partiet, anses av de protesterande ha förolämpat mohammed, skaparen av islam och den som är muslimernas profet och levnadsföredöme.

Vad sade de två personerna, som var förolämpande? Vad har sagts som är så kränkande, och som leder till att vanligtvis länder som står mot varandra, t ex Saudiarabien och Iran, förenas i protester och dödshot? Ja, det har inte varit lätt för mig att hitta på internet.

Nupur Sharma, en företrädare för ett indiskt parti (BJP) sade en sak på TV, där jag misslyckats att få ett ordagrant citat på vad hon sade, trots den oerhörda mängd artiklar som finns kring hennes uttalande. En video sägs vara platsen där hon säger de hemska orden, men jag har inte lyckats höra vad hon säger (https://twitter.com/i/status/1530066557191131142 ). Från olika källor har jag fått fram att hon kommenterade faktumet att mohammed genomförde samlag med en 9-årig flicka, Aisha, som sedan tre år var fru till mohammed. Några källor hävdade att hon insinuerade att mohammed var pedofil. Andra källor hävdar att det var den andra personen, Naveen Kumar Jindal, som gjorde den värderingen i ett nu raderat tweet. Några källor hävdar att tweeten frågade om det inte var våldtäkt. 

Det är således aningen osäkert vad som sagts, men förmodligen har det varit 1.) mohammed hade samlag med en nioårig flicka; 2. mohammed är därmed pedofil; och 3. samlaget var våldtäkt. Dessa tre saker, enskilt och/eller tillsammans anses vara hädelse, hatspråk, brist på respekt gentemot islam och kallas t o m för islamofobi på sina ställen, dvs uttrycker en irrationell rädsla för islam.

Det finns en sak som absolut inte kan vara hädelse, brist på respekt etc, och det är faktumet, enligt traditionen, att mohammed genomförde ett samlag med en nio-årig flicka. Det är ett faktum, utan värderingar. Därför kan det inte vara orsaken till reaktionerna.

Istället är det värderingen av handlingen, som uttryck för pedofili och våldtäkt, som är det kränkande för muslimerna, och som gör att de kräver dödsstraff för de två personerna.

Pedofili och våldtäkt, sannolikt även i muslimska länder idag, är avskyvärda handlingar, vilket gör att pedofilen och våldtäktsmannen fördöms. Men muslimer kan inte fördöma mohammed, ty han är en levnadsmodell för muslimer. Han gjorde ju enbart vad som var hans rätt, och definitivt vid den tiden, att genomföra samlag med sin hustru. Därför var hans agerande inte ett agerande som kan fördömas. Det var varken våldtäkt eller pedofili, utan blott ett utövande av den gifte mannens rätt. Att lägga de skamliga orden som värdering på hans legitima riktiga handling är att smutskasta honom och visa brist på respekt. Det är hädelse.

Försvarare av samlaget säger att det skedde i en helt annan kultur, för över 1450 år sedan, och måste ses i det sammanhang där det skedde ( t ex https://scroll.in/article/1025536/why-the-debate-around-the-age-of-aisha-the-prophets-wife-is-irrelevant ). Men det kulturrelativistiska argumentet utgör ett förödande slag mot islams föreställning om att mohammed är ett föredöme och vad mohammed gjorde, skall muslimer göra. Ty om samlaget måste relativiseras, då måste allt agerande av mohammed relativiseras och relateras till kulturen 1450 år sedan. Genom den relateringen måste man försöka destillera fram de handlingar som kan vara relevanta idag, och de som inte är föredömliga idag utan mer ett resultat, inte av den perfekta människan, utan av den kulturellt inbäddade människan. Men då är ju inte mohammed en perfekt människa längre. Han är inte en modell för mänskligheten längre, utan en modell ’beroende på….’.

Men är det verkligen rimligt att ha ett normsystem som är helt tidsbundet? Finns det inte normer som är mänskliga och kulturellt obundna, utanför all tid och kultur? Är normerna att man inte skall döda och man skall inte ha samlag med barn, enbart den vite mannens imperialistiska översittarfasoner, som innebär ett förakt, ja en brist på respekt för andra kulturers normer?

Det är förvisso sant att vi inte, utan ett kulturkritiskt sinnelag, kan fördöma andra kulturer. Det finns onekligen normer som är kulturbundna. I Sverige tar svensken av sig skorna när den kommer in i ett svenskt hem, där överklassen har med sig inneskor och tar på sig dem, medan arbetarklassen går i strumplästen. I Italien går man in med skorna. Skonormen är kulturellt relativ.

Men den absoluta kulturrelativismen är orimlig, ty det finns normer som är orimliga för ett mänskligt samhälle. Som att man inte har rätt att döda hur som helst, och man inte har rätt att genomföra samlag med barn.  

FN och många, ja, kanske de flesta politiker, även i väst, är absoluta kulturrelativister när de kräver respekt och tolerans för alla religioner. Men är det verkligen möjligt att blint tolerera och respektera religioner, oaktat vilka absurditeter de hittar på? Och varför stanna vid religioner i sin absoluta kulturrelativism? Vad skall vi göra om nazisterna förklarar sig som religion och tillber hitler, som den stora profeten? Skall vi, under den absoluta kulturrelativismens fana, acceptera och respektera den nazistiska övermänniskotron? Skall deras antisemitism vara lika respekterad som den muslimska antisemitismen?

Det som är det ohyggliga i detta skeende, som visar på den islamiska fascismens effektivitet, är att jag inte lyckats få fram ett exakt citat av vad de två personerna uttryckte. Ty massmedia har inte citerat vad de sade. Om det är av respekt för islam eller av rädsla för islam, ja, det kan vi inte veta.

Det som ytterligare är det ohyggliga i detta skeende är att personer och organisationer, som borde vara impregnerade med västerlandets demokrati och yttrandefrihetsnorm, fördömer de två personernas uttalande, men inte de fascistiska reaktionerna, trots västerlandets erfarenhet av fascism, och trots allt tal om att vi aldrig skall glömma. När det gäller religion, och speciellt den islamiska religionen, tycks allt vara glömt.

Det är också talande för den islamiska fascismens framgångshistoria att den enda som talar tydligt och offentligt om detta, om den islamiska våldsamma reaktionen, ja, deras fascistiska agerande som i sig är ett hot mot västerlandets vackra demokratiska tradition, är en högerextrem person från Holland, Geert Wilder.
https://www.youtube.com/watch?v=BAzJKoT1XIQ

Så legitimt är islams fascism, dvs reglering av det talade och skrivna ordet baserat på hot om, och genomförande genom våld, att den enda som säger det som är det rimliga och sanna, att muslimer må ha synpunkter på de två personernas uttryck, ty alla har yttrandefrihet, men absolut inte genom våld eller hot om våld, är en person på extremhögersidan, som sedan länge har polisskydd och inte har de fri- och rättigheter som vi andra har, som tysta åser fascismen.

Europa, däribland dess judar, kommunister och socialister, som betalat ett mycket högt pris för den tyska toleransen av fascismen, har glömt sin läxa.

Den vi aldrig skulle glömma.

Den 12 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en bok av Emma Leijnse, där delar presenteras i Svenska Dagbladet, påvisas det vi väl alla vet, men de flesta vill bortse från, hur skolan uttrycker, producerar och reproducerar klassamhället. ( https://www.svd.se/vi-skulle-kunna-valja-att-ha-en-jamlik-skola )

Det är en mörk läsning om underklassens barn och ungdomar och deras skola. Här ett axplock av citat:
”De äter sämre mat….
De rör sig och tränar mindre…
De är oftare överviktiga eller feta.
De har sämre kroppsuppfattning och mår sämre… deras föräldrar mår sämre …
De får ett sämre språk. Hemma kan föräldrarna ofta inte tala svenska….
De bor trängre, saknar eget rum eller en dator ….
Deras föräldrar kan inte hjälpa dem så mycket med läxorna.
Området de bor i försämrar deras skolprestationer. Våld och kriminalitet…
Vetskapen att de bor i ett område som andra väljer bort, och att de går i en skola som andra inte vill gå i, gör att de värderar både sig själva och sin inlärnings-förmåga lägre.
I förskolan och skolan möter de lägre utbildad personal som talar sämre svenska.
Personalomsättningen är större på deras förskolor och skolor.
I skolan får barnen ofta ämnet svenska som andraspråk. Där är andelen behöriga lärare betydligt lägre än i det vanliga svenskämnet, och undervisningen därför sämre.
Dessa barn hamnar också på skolor där de möter barn från liknande familjer. ”

Marknadsfieringen av skolan, med fritt skolval och privata företag, skolans flumpedagogik, men minst lika mycket, segregationen som uttrycker klassamhället och dess stora skillnader, är orsakerna till att underklassens barn inte får en chans att utveckla och att visa sina förmågor.

Det enda som förefaller möjligt att påverka är skolans pedagogik. Ty skolan uttrycker klassamhället, som det själv inte kan gå emot. Idag stöds klassamhället av en kraftigt individualiserad och osolidarisk medelklass, som värnar om det fria skolvalet, och som hellre blickar mot klimatet och invandring, än mot skolan.

​Den 11 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin