​Mänskligheten har gjort en oerhörd erfarenhet, Förintelsen. Därför säger vi att vi aldrig skall glömma.

Men det kan vi säga eftersom de som gjorde Förintelsen, nazismen, förlorade. Hade de vunnit hade förväntan och krav på minnet var betydligt lägre. Ja, vi hade kanske t o m inte ens haft minnet, ty ingen hade skrivit om det, ingen hade pratat om det, inga minnesmärken hade rests. Det som skedde hade inte raderats ut från minnet, eftersom det aldrig hade lagts till minnet. Segraren skriver historian.

Denna ohyggliga anklagelseakt över segraren, att vi inte har glömt, utan att vi t o m inte ens minns, påvisar jag i detta inlägg. Jag hoppas innerligt att du vill ta dig genom texten och ta till dig textens visdom, ty vi borde alla ha kravet att inte bara att inte glömma, utan också att minnas. Så, för framtidens skull: Minns du detta?

År 64
Med start av den romerske kejsaren Nero (37-68) började en förföljelse av de nyligen uppkomna kristna. Han gav bl a de kristna skuld för Roms brand år 64. Därefter fanns några tider av förföljelse av kristna. År 250 var det den decianska förföljelsen. Sju år senare, den valerianska, som varade tre år. Slutligen, år 302, den diocletianska förföljelsen. De kristna fick samma behandling som många andra orosskapare, där de mördades, ibland oerhört grymt. De blev martyrer, vilket var en högt eftertraktad och högt uppsatt post för en kristen som innebar att martyren fick expressbiljett till himlen och renades från alla sina synder. Att bli martyr var därför ett eftertraktat öde som innebar att många kristna inte blott blev utsatta för det, utan aktivt sökte möjligheter att bli martyrer (en evolutionär absurditet som den senaste abrahamitiska religionen, islam, odlar https://www.youtube.com/watch?v=gsZtBu5yiHY ).

De som mördades kallas de röda martyrerna. De som misslyckades med att få den ärorika martyrdöden, men som sökte ett liknande martyrskap, kallas vita martyrer, där deras martyrdom bestod i att de avsade sig allt, t o m mat, för att få lida så mycket som möjligt och därmed få expressklassbiljetten till himlen.

De kristna har gjort stor affär av martyrerna. De är ofta omskrivna och har getts helgons status. Men med start av kejsare Konstantin I, på 300-talet, som själv blev kristen, blev det de kristna som förföljde de icke-kristna och gjorde dem till martyrer. Men de som de kristna gjorde till martyrer har inte blivit omskrivna, hyllade och helgonförklarade. Jag tror att du mindre känner till Bruno än Lucia. Bruno mördades av de kristna år 1600 i Rom genom att brännas på bål, delvis för att ha förfäktat Copernicus hädiska tanke, den heliocentriska världsbilden, att jorden roterade kring solen. Lucia var den 17-åriga flicka som mördades av en pöbel år 304 i Syrakusa, Sicilien, p g a sin trosföreställning, eller snarare, p g a sin vägran att ta straffet som kristen genom att arbeta på en bordell. Vi har Luciatåg idag, men inga Brunotåg går in i dagens kyrka för att minnas den som kämpade för ljuset.

100-talet
Minns du Kelsos (Celsus), som levde på andra hälften av 100-talet? Han var den första kritiker av kristendomen. Under år 177-180 författade han en skrift, riktad mot kristendomen: Alethes logos ("Sanningens ord"). Den förbjöds år 448 och är försvunnen. Varenda kopia. Vi känner emellertid stora delar av dess innehåll genom att Origenes (185-254, kyrkofader) angrepp honom i en bok, Contra Celsum, år 248, och därvid citerade rikt. Han angrep kristendomens …”ovetenskapliga karaktär, dess blinda tro och partisplittringen vid sidan därav, dess antropomorfistiska gudsbegrepp i förening med spiritualistiskt svärmeri, dess filosofiskt ohållbara återlösningsbegrepp.” [se https://en.wikipedia.org/wiki/Celsus ]. Han skrattade åt jungfrufödseln, ty var Maria en så vacker kvinna att hon skulle ha kunnat fresta en gudomlighet? Istället, hävdade han, var det en romersk soldat, Panthera, som hade gjort Maria havande. Och skapelseberättelsen? Ack, vilket trams. Varför skapades allt som en hantverkare skapar, en sak en dag, en annan sak nästa dag, och hur kunde den allsmäktige bli trött och vila på sjunde dagen? Kan verkligen en allsmäktig gud bli trött, som en dödlig människa? Kelsos var, insiktsfullt, oroad för att detta skojeri skulle spridas. En oro som visade sig vara mycket berättigad. Om Kelsos och hans kritik vet vi paradoxal nog blott för att kristendomen kände sig tvingad att citera hädaren.
 
300-talet
År 312 vände det för de kristna, då Kejsare Konstantin blev kejsare med stor tolerans för de kristna, som lät döpa sig på sin dödsbädd, enligt en tradition. Året därpå, år 313, slutade förföljelsen av de kristna genom ediktet i Milano då de fick rätt att utöva sin kristendom.
År 385 blev de statsreligion. Kyrkan blev skattebefriad, dess styrande män blev rikligt belönade. Då utvecklades de kristnas förintelse av den fria grekiska, men även romerska kulturen. Då började nedtoningen av ljuset.

De kristna vände sig mot det som de kallade hedendom, att ha många gudar. Medan romare, greker och t ex vikingar, med sina månggudaläror, utan större problem kunde addera ytterligare en gud, fördes de kristna av en fanatisk intolerans mot många gudar, ja, gentemot andra religioner, ty de var baserade på det Första budet: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. (2 Mosebok 20:3). Efter år 312 realiserade de kristna guds ord genom att mörda, förfölja, skövla. ”Förstör alla de platser där folken ni fördriver har dyrkat sina gudar, på höga berg och kullar och under alla grönskande träd. Bryt ner deras altaren, krossa deras stenstoder, bränn deras asherapålar och hugg sönder deras gudabilder – utplåna deras namn från dessa platser.” (5 Mosebok 12:2-3). Se hur förstörelse, våld och hot om våld, dvs fascism finns inpräglat i kristendomen, i deras texter och i deras praktik.    

De kristna plundrade tempel och gick in i människors hem för att finna avgudaföremål. Man brände föremålen och mördade människorna. Likt nazisterna anställde man bokbål, så som det kunde uttryckas av den syriske biskopen Rabbulas (400-talet): ”Leta reda på kättarnas böcker, för dem till oss eller kasta dem på elden.” Eller vad kyrkofadern Augustinus (354-430), kunde säga, att verk som gick emot den kristna läran inte hade någon plats i ett kristet samhälle. Bokbål var ett lika omhuldat grillparty för de kristna som det var för nazisterna.

Augustinus odlade också martyrskapets myt, ty han lärde att om en kristen höll på att svälta ihjäl och den enda maten inom räckhåll hade förorenats av hedniskt offer, då skulle man svälta ihjäl, ty åt man överlevde man, men var dömd till helvetet, men dog man, fick man himlen. Han skrev ”Bättre är sår av en vän än kyssar från en fiende.” Så motiveras terror, ty det är ju inte terror utan befrielse.

Ljuset man släckte var t ex Demokritos, atomlärans utvecklare, som hävdade att allt var uppbyggt av atomer och att världen inte hade en början eller ett slut, dvs förkastade skapelseberättelse. Ack, sådan nedrig hädare! Böckerna han skrev passade inte de kristna, varför de alla är försvunna. Samma öde rönte Lucretius’ (99 f.kr – 55 f.kr) teori, som hävdade att naturen alstrar arter, där de som har användbara egenskaper överlever och där andra försvinner. Detta var Darwins tankar 1800 år före Darwin. Utsläckta av de kristna.

Så eroderade den grekiska kulturen och de föreställningar som de kristna kallade barbariska och hedniska. Det var en kulturell Förintelse, som vi idag känner igen från den senaste abrahamitiska religionen, islam, där ISIS’s verksamhet var lik den kristna, där ISIS rev ner statyer, eldade upp människor och tvingade in människor i sin muslimska religion. Så som de kristna hade gjort 1600 år tidigare.

Slutet av 300-talet och början på 400-talet såg många lagar som förbjöd hedniska riter, påbjöd att tempel och helgedomar skulle rivas och altare förstöras, samt tvingade folk att bekänna sig till kristendomen. Även det en praktik vi känner igen från den senaste abrahamitiska religionen, där man måste vara muslim för att t ex få vara medborgare i vissa länder och ingen annan religion får utövas i landet. Totalitarismen ligger inbäddat i dessa religioner.  

Minns du Johannes Chrysostomos? Inte? Johannes Chrysostomos (347-407) är numer helgon och vördas i Östortodoxa kyrkan som en av de tre heliga hierarkerna. Han skrev Kata Ioudaiōn (Κατὰ Ιουδαίων), som behandlar judarnas skuld till Jesu död. Hans position var att judarna var kollektivt ansvariga. Han skrev: ”Synagogan är inte bara en bordell…den är också ett rövarnäste och ett tillhåll för vilda djur … en hemvist för demoner …en plats för avgudadyrkan.” Likt många kyrkoledare skickade han munkar att förstöra områdets helgedomar. Han uppmanade församlingens personer att spionera på varandra, att gå in i varandras hem, likt sentida Stasi, ty då kunde man rädda människan från synd och den eviga elden. De kristna såg inte honom som förkastlig och brutal, utan som nitisk, from och entusiastiska. Så förvriden historia skriver de kristna.

Apropå Stasi underströk de kristna att gud ser in i själen och hjärtat, vilket är den totala totalitarianismen. De romerska och grekiska intellektuella ansåg att det inte var kärlek utan en monstruös orimlighet. Att ett högt väsen skulle bry sig om en enkel människas görande, än mindre dess tankar, var skrattretande. För den kristne var uppmärksamheten in i själen ett tecken på deras guds oändliga kärlek.

Minns du Cirkumcellionerna? De var anhängare av en oppositionsrörelse i Nordafrika, som bestod av ambulerande lantarbetare, som stod längst ner på stegen, Deras liv var grymma, farliga och svåra, men genom martyrskap kunde de häva upp sig och få en förnäm plats i himlen. De rörde sig över stora avstånd, där de brände tempel och hus. De uppfann en frätande vätska som de kastade i avfällingars ansikten. Deras stridsrop var ’Laudes Deo (prisa Herren). De använde inte svärd eftersom Matteus 26:52 säger, ”Då sade Jesus till honom: »Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” Istället använde de klubbor! Deras likhet med dagens ISIS är slående. Återigen ser vi likheterna mellan kristnas och muslimers praktik.

År 385 revs Palmyras Athenatempel och Athenastatyn slogs sönder. Attentatsmännen var kristna, under ledning av Maternus Cynegius, som genomförde många liknande attentat.

År 389, ungefär, var det dags för nästa kulturella Förintelse. Templet Serapeion i Alexandria hade ett fantastiskt biblioteket (som förvisso hade fått mycket stryk innan), med en stor staty av Serapis. Theofilos, biskop i Alexandria (385-412) och hans anhang lade templet i ruiner. På ruinerna uppfördes senare en kyrka, vilket var en praktik som användes mycket över hela Europa. Förinta den gamla kulturen och den gamla religionen genom att inte blott bildligt utan rent materiellt, lägga den under sig.
 
400-talet
Nu är vi framme i år 415. Då mördade de kristna Hypatia av Alexandria (född ungefär 350/370 och mördad i mars 415). Hon var nyplatonistisk filosof, astronom, och framstående matematiker. Hon gjorde ingen skillnad på kristen och icke-kristen, dvs försökte vara opartisk. De kristna såg dock henne som en hädare och ett hot, varför de drog henne till en kyrka, Caesareum, där de flådde henne med krukskärvor, etc och brände henne (dock finns det olika versioner av hur mördandet gick till).

År 435 och 448 lät Theodosius II bränna verken av Porphyrios (234-305). Han var neoplatoniker som editerade sin lärares verk, Plotinus, och som gav en svidande kritik av kristendomen i femton böcker. Han frågade bl a varför gud väntade så länge med att frälsa mänskligheten. Men detta var hädiska tankar, varför de, likt Goebbels judiska böcker, förtärdes av lågorna.
 
500-talet
Benedikt av Nursia (480-543), anses vara det västliga klosterväsendets grundare när han grundade Benediktinorden. Han slog sönder en gammal Apollostaty (något många kristna ägnade sig åt, helt eller delvis, därav många sönderslagna statyer idag) och förstörde ett tempels altare i Monte Cassino, där han skapade sitt kloster. Han åkte omkring och rev ner avgudar och förstörde lundar. Han var kraftfull i att Förinta hedendomen. Påve Paulus VI (påve 1963 - 1978), utsåg honom till Europas skyddshelgon (sic!).

På 500-talet förbjöd kejsare Justinianus I homosexualitet. De tidigare vanorna att gå på bad, med könsblandade bad, förbjöds, ty där fanns synd och demoner. Kroppslighet var skam och synd. Sex kunde blott accepteras om det gav barn och var synd om det var en njutning. Teater var synd. Musik kunde beröva människan förnuftet. Allt roligt var synd och skam, blott rädslan fanns kvar. Som Augustinus hävdade: Där det finns skräck finns det frälsning.

Och nu är det dags för den stora finalen, spiken i kistan, nedsläckningen.

År 529 kom Codex Justinianus 1.11.10.2: ” Prohibemus autem, quominus ab iis qui paganorum insania laborant ulla doctrina doceatur, ne hac ratione simulent se eos qui miserabiliter eos frequentant instruere, re vera autem animas discipulorum corrumpant: sed nec ullam annonam a fisco accipiant, cum ne ex sacris quidem litteris vel pragmaticis formis ad eiusmodi aliquid sibi vindicandum admittantur.”

I översättningen, ungefär: ”Men vi förbjuder att någon lära ska undervisas av dem som arbetar på hedningarnas galenskap, så att de inte på så sätt låtsas undervisa dem som eländigt besöker dem, men i verkligheten korrumperar deras lärjungars själar; de får göra anspråk på något av detta slag för sig själva.” Den lagen markerar den definitiva nedsläckningen av den grekisk-romerska kulturen.

Nu slocknar ljuset.  

År 532 stängdes Akademin, platsen i Aten där så mycket kunskap, filosofi, kritik emanerat från. Filosoferna, ledda av Damaskios, lämnade Grekland och det romerska riket.

Därmed släcktes lampan och den mörka medeltiden började. De kristna hade, med våld och hot om våld, med eld och förföljelse, besegrat det som de kallade hedendom, vari ingick månggudatro, men också rationell argumentation och det mesta av den grekiska filosofin.
De kristna hade lyckats med sin kulturella Förintelse. De kristna tillämpade det som vi idag känner igen från totalitära samhällen, där man har en historieskrivning som inte avser och absolut inte försöker återge historien. Historien skall förhärliga ett utvalt skeende och lägga annat i mörker. De kristna lever Orwells bok ’1984’.

Historien om de kristna, som jag fått mig till livs och kanske även du, är sannerligen en utvald och tillrättalagd historia. Den följer kyrkohistoriens fader, Eusebios (263-339), biskop i Palestina, som skrev ”historikerns jobb är inte att skriva ner allting, utan bara de saker som en kristen kan ha nytta av att läsa”. Så grundlades en historierevisionism som raderat ut det mesta av kristendomens förtryck och repression. Som gjort det omöjligt att minnas.

Från ca år 500 till ca 1600 låg Europa i mörker, underkastat ett kristet förtryck. Kring 1600-talet började vetenskapen ta sig fram, trots kristet förtryck, delvis drivet av renässansen, som började i Italien på 1300-talet med beundran för antikens kulturarv. Sedan briserade allt i det vi kallar för Upplysningen, där Kant står som främste förkunnare, med sin uppmaning: Våga använda ditt eget förstånd - sapere aude”

De kristna har varit framgångsrika i att vi inte minns. Olikt nazisterna, som förlorade, vann de kristna. Därför finns inga uppmaningar avseende att vi aldrig skall glömma de kristnas kulturella Förintelse.

Man kan inte glömma det man aldrig har mints.

De kristna har sett till att vi inte minns.

Den 31 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Data för denna sammanställning kommer till största delen från boken 'Skymningens tid' av Catherine Nixey DS

​Skolan skall utveckla en svensk litteraturkanon. Det som är svensk litteratur skall präntas ner och läras ut. Det svenska i litteraturen skall förmedlas. Vi är onekligen långt från den nedvärderande tendens som fanns på 70-talet, där det var fult att hävda något svenskt, ty vi var internationalister. Nu skall det svenska lyftas fram i litteraturen och cementeras i en kanon, förvisso med dynamiskt cement, men ändock fixeras.

Men, om det finns en svensk litteraturkanon, då kanske det finns en svensk etnicitet? Kanske vi också skulle ha en svensk etnisk kanon, som lärs ut och övas in genom praktiska övningar i skolorna och på Svenska för Invandrare, som således inte blott blir en språklig utan också en etnisk inkörsport till det svenska samhället.

Precis som med litteraturkanon är det svårt att enkelt och utan stark debatt ta fram en etnisk kanon. Det är både en svår och en kontroversiell fråga att ställa: Vad är etniskt svenskt?

Men man kan ha två angrepp på etniciteten, det empiriska angreppet och det visionära angreppet.

Det empiriska angreppet. Om vi antar att det finns etnicitet, dvs värderingar och traditioner knutna till en folkgrupp, och om vi antar att det finns en etnicitet som kan observeras som svensk, vad utmärker den etniciteten? Det finns många undersökningar som har visat att svensken i gemen har vissa värderingar. De kan då utgöra svensk etnisk kanon.

Det visionära angreppet. Vi kan fråga oss vilken etnicitet vill vi ha. Vilka värderingar och traditioner håller vi kära i Sverige och vilka skulle vi vilja ha i det samhälle vi lever i och det vi lämnar efter oss? Svaret på den frågan blir den önskade etniciteten.

Fördelen med det visionära angreppet är att man undkommer eviga diskussioner om värdering A verkligen är svensk, dvs om det empiriskt faktiska. En annan fördel med det visionära angreppet är att man kan ta bort de element av etniciteten som kanske finns, men som inte är önskvärd och gillad. En tredje fördel är att vi kan göra det som så ofta sägs om invandringen, att berika kulturen. Vi kan då ta till oss de värderingar och traditioner som vi finner attraktiva i en annans kultur. Äntligen blir det slut på snicke-snacket om invandringens berikning, ty med den visionära etniciteten kommer värderingarna upp på bordet och granskas, för att förkastas eller accepteras.    

Visst kommer en lista på den svenska etniciteten att bli en otydlig lista där empiriska data förekommer och blandas med visioner och önsketänkande, och där det är svårt att skilja dem från varandra. Men kanske hela tanken på etnicitet är en grumlig smörja av realitet och drömmar, varför man får acceptera en grumlig lista. En sådan har också fördelen att vara dynamisk, att ständigt vara underkastad förhandlingar och förändring. Precis som etniciteten är.

Är det svenskt med arbetsmoral, demokrati, ekologiskt orienterad, ensamhet, förhandlande, individualism, jämlikhet, jämställdhet, konfliktundvikande, konsensus, naturälskande, omhändertagande, profan, riskundvikande, skuldkänsla, social konformism, teknisk modernism, tungsinne?

När man funderar över vad som är etniskt svenskt gäller det att inte falla i den analytiska fällan av enskilda och särskiljande faktorer. Särskiljande faktorer är att tro att man måste finna en etnisk faktor som blott finns hos svenskar. Faktorer kan finnas i andra etniciteter, men i olika grad, och framförallt, i andra kombinationer. Det senare, att se kombinationer, är att undvika den främsta analytiska fällan, att fokusera enbart på varje enskild faktor, tagen för sig. Etnicitet är en uppsättning faktorer i en kombination, i ett sammanhang, där de också kan interagera. De faktorer som jag radade upp ovan är inte absoluta och fullständiga och avskilda, utan finns i olika grad och i olika interaktion hos den etniske svensken. Men det som utmärker den etniske svensken, eller vår vision av den etniske svensken, är att den rymmer en kombination av dessa.

Kanske en sådan lista av etniska faktorer blir än tydligare om man gör en lista av Inte-faktorer, dvs de faktorer som är uteslutna för svensk etnicitet. T ex kan hävdas att generell lydnad inte är en del i en svensk etnicitet. Det visar sig på svenska arbetsplatser där förhandlingar och diskussioner leder till en förståelse för vad som skall göras, och därmed undanröjer behov av ordergivning och lydnad.

En etnisk kanon hade haft fördelen att dra upp till ytan det som kan anses vara svenskt, det som vi kan vilja behålla och det vi kan vilja avvara, samt, med den visionära ansatsen, att klart och tydligt belysa vilka kulturella drag som kommit med invandringen och som är önskvärda i det svenska samhället, i det svenska kynnet, i den svenska etniciteten.

​Den 30 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​På långfredagens förmiddag klockan nio spikas Jesus upp, dömd av Pontius Pilatus och av en judisk folkpöbel som varandes en upprorsman och övermaga profet som vågade hävda det omöjliga, att han var Messias. Pilatus bekräftade tvådde sina händer, och såg till att avrättningen genomfördes genom sina trupper. På fredagens eftermiddag skälvde jorden och Jesus dog på korset.

Han lämnades inte kvar på korset över natten, ty man följde 5 Mosebok 21:23 ” .. så ska den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du ska begrava den samma dag, för den som är upphängd är en Guds förbannelse. Du ska inte orena det land som Herren din Gud ger dig till arvedel.”

Två dagar senare, på söndagsmorgonen, kommer några kvinnor till graven för att smörja den dödes kropp. Stenen för graven är bortrullad. Av en ängel, hävdar någon skribent. Kvinnorna finner graven tom. Lukas skriver att det stod två män vid graven, okänt varför, och sade till kvinnorna: ”Varför söker ni den levande bland de döda?” (Lukas 24:5) och att de skulle gå och berätta för folk att Jesus återuppstått. 

Således var Jesus maximalt död från fredag eftermiddag till söndag morgon, knappt två dagar, högt räknat 42 timmar. Längre än så varade inte hans död, den död som skulle innebära att alla våra synder bars av Jesus. Maximalt 42 timmar är således våra samlade synder värda för Jesus och för gud.

Man kan onekligen förvånas över att den kristna kyrkan tillmäter Jesus offer så stor betydelse. Maximalt 42 timmar död är inte mycket till uppoffring.

Det är förbryllande att gud offrade sin egen son för våra synders skull. Det är onekligen en gentil gest, även om den varade knappt 42 timmar. Men, varför gjorde han det cirka år 30 e kr? Varför inte många år tidigare eftersom han hela tiden hade funnit att människor lever i synd?

Tidigare hade han valt ett annat agerande. Då valde han istället Förintelsen genom att hela mänskligheten, men även alla djur och landväxande plantor, dränktes genom syndafloden. Gud valde då ett ohyggligt verk, en Förintelse som får Hitlers Förintelse att framstå som futtig, ja, knappt värd att kallas Förintelse. Senare, mycket senare, skulle han välja den rakt motsatta strategin, att offra sin son och själv ta på sig alla synder, medan han lät människorna och alla landgående djur och landväxande plantor få leva.

Men det förbryllande är inte slut här, ty människans första synd var när Eva åt av kunskapens äpple, och förmådde Adam att också ta sig en tugga. Då dränkte han inte sin skapelse. Han sände inte sin son för att ta på sig Evas synd genom att låta sig dödas. Då nöjde han sig med att kasta ut dem från Paradiset och ge, speciellt den första syndaren, Eva, ett hårt straff, att därefter alltid föda sina barn med smärta. En smärta vi får anta även drabbade modern till gudens son, Maria.

Tre olika handlingar har den där guden gjort för att hantera människors synd. Fördrev dem från Paradiset, dränkte dem alla (förutom Noa och hans familj och representanter av alla landdjur) och slutligen lät han judarna och romarna döda sin son. Det är som om den där guden inte riktigt vet, trots sin allsmäktighet, vad den skall göra med kronan av sin skapelse, människorna och hennes benägenhet till synd. Gud är helt enkelt en velepotta som inte kan bestämma sig. Han är inte mycket till allsmäktig gud.

De två första hanteringarna av människans synd finns i gamla testamentet, där guden framställs som en våldsam och djupt egoistisk gud som inte tål konkurrens, manifesterat i det första budet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Det tredje hanterandet av människans syndfullhet beskrivs i nya testamentet, där guden överlag, men inte alltid, framställs som en kärleksfull och överseende gud. Det verkar som om han lärt sig av sina två tidigare handlingar och nu väljer en mer förlåtande attityd.

Men en allsmäktig gud kan inte vara en lärande gud, ty den måste ju vara vad den alltid ha varit. En allsmäktig gud måste ha vad nationalekonomerna antar karakteriserar den perfekta marknaden, fullständig och perfekt kunskap. En allsmäktig gud vet allt om det som varit, om allt som är och om allt som kommer att bli. Det är något svårt, ja, nästan motbjudande och hädiskt, att tänka sig att guden på påskdagen var Gud 3.0, där  gud 1.0 är Syndafallets gud, gud 2.0 är Syndaflodens gud och gud 3.0 är guden som offrar sin son. Guden är en  en uppdaterad version, en förbättrad version, en version som lärt sig av sina misstag. Som om en allsmäktig gud kan göra misstag eller i alla fall inte göra det perfekta omedelbart.

Om vi antar att det är en lärande gud, då har vi inte sett slutet på detta, ty människors syndande har ju fortsatt. Man kan undra vad gud har lärt sig nu och vad han har i sin bakficka för att hantera synderna idag. Eller när han nu väljer att agera. Vad blir handlingen från gud 4.0?

Slutsatserna av detta är att Jesus uppoffring inte är mycket att komma med, maximalt 42 timmar, och att allt detta pekar på att guden inte är allsmäktig, utan en lärande, föränderlig gud.

Det är nästan som om gud skulle vara som vi är, lärande och föränderliga. Ja, förlåt en hädisk tanke, men kanske gud är av oss? Gjord av oss, till vår avbild. Där en av de främsta skaparna, den främste snickaren av guden, var den där som idag omnämns i alla kyrkor, Jesus.

Jesus lade grundstenen till det som skulle bli den mörka medeltiden, som först skingrades genom ljuset från vetenskapen på 1600-talet och Upplysningen på 1700-talet, och som vi först nu lyckats hjälpligt befria oss ifrån.

Det som offrades på långfredagen var inte guds son, utan 1712 år av möjlig god mänsklig utveckling. (eftersom kristendomens förtryck av människorna började kring år 312, då den romerske kejsare Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion).

​Den 29 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kant lärde att den är fri som gör sin plikt, vilket innebär att man själv, med användande av sitt förnuft, stipulerar normer som man vill följa och som man gärna skulle vilja se som allmänna, dvs följandes det kategoriska imperativet. Den som däremot väljer att följa sitt begär eller andras normerande, t ex gudars normer, är inte fri.

De abrahamitiska religionerna är motsatsen till Kants morallära. De säger att folk skall lyda, dvs att välja bort sin frihet genom att välja att underkasta sig en gud och dennes lagar. Därtill lägger de att människan kan välja, genom sin tro och/eller sitt beteende (beroende på religiös variant), mellan att hamna i himlen, men kanske framförallt, att försöka undvika att hamna i helvetet. Hos abrahamiterna är det negativa, att hamna i helvetet, en starkare kraft att göra det som religionen stipulerar som gott, än möjligheten att hamna i himlen.

Människan i de abrahamitiska religionerna är därför knappt mer än en Pavlovs hund, som regerar primitivt på enkla stimuli. Normen ’Du skall inte döda’, följer den religiösa, inte för att den genom egen tankekraft har funnit det vara en god norm, utan för att guden har stipulerat så och för att oförmåga att följa normen leder till att den religiöse hamnar i helvetets eviga och plågsamma skärseld. Kort och gott, den religiösa Pavlovska hunden tänker ’Jag vill lyda gud och jag vill inte hamna i helvetet, därför dödar jag inte’.

De abrahamitiska religionerna har varit framgångsrika i att hävda att utan dem, ingen moral. Men genom Kant lär vi oss att de faktiskt är amoraliska, dvs utan moral. Ty hos dem agerar en människa gott, eller undviker att agera ont, blott för lydnadens skull och för belöningens skull, att få undvika helvetet, och inte för att dess förnuft säger att det är gott.
Den moraliske resonerar kanske som så här: ett samhälle där människor tar livet av varandra är både ovärdigt och kan inte fungera, att ingripa positivt i en annan människas liv kan vara gott, men att ingripa negativt, så negativt att man berövar den livet, är ont. Därav upprättar den reflekterande människan en princip, att inte döda. Den amoraliske abrahamiten, juden, den kristne eller muslimen, dödar inte p g a lydnad och p g a sitt egoistiska intresse i att inte hamna i helvetets eviga eldar. I abrahamitens värld finns blott guden och dennes krav, men inte tanken på den andre människan och samhället.

Muslimernas ramadan pågår när jag skriver. Ramadan innebär att man inte får äta, dricka, röka eller ha sexuellt umgänge från gryning till solens nedgång. Genom denna avhållsamhet skall muslimen lära sig att vara ödmjuk, att ha tålamod och att öka sin upplevelse av religionen. Under ramadan skall man undvika våld, avundsjuka, girighet och andra dåliga mänskliga beteenden. Genom fastans svält och plåga skall erfara hur fattiga människor har det, och därmed bli mer givmild. Religionens instiftare kunde således inte lita på att människor inser allt detta själva, med förnuftets och empatins kraft, utan den måste beordras att lida för att förstå. Fastan är en ersättning för empati.  

Judarna och de kristna står inför påsken, deras främsta helg. Vilka groteska, omoraliska festligheter de har.

Judarna firar Exodus, uttåget ur Egypten, som kom sig genom att deras gud sände den sista plågan över Egypten, att dödens ängel skulle döda alla familjers förstfödde en natt. Moses folk fick veta att de skulle undkomma dödens ängel om de smorde sin dörrpost med lammets blod. Moses folk gjorde så och de teg gentemot sina grannar, trots att de visste att grannarna skulle vakna upp dagen efter med sin förstfödde död i sängen. Ett groteskt rasistiskt illdåd av deras gud, som Moses folk accepterade och ställde upp på, och därför, genom underlåtelsesynden att inte meddela andra i Egypten, gjorde dem alla medskyldiga till det rasistiska illdådet. Detta rasistiska illdåd är judarnas främsta högtid. Motsvarande vore att dagens nazister firade den 9 november som sin högtidsdag. Kristallnatten.

Kristna firar att deras store profet avrättades å det grymmaste, med korsfästning, där de gjort avrättningsinstrumentet, korset, till symbol för hela sin religion. Som om dagens nazister skulle bära en miniatyr av en gaskammare på sig. Efter avrättningen och begravningen kunde liket inte återfinnas. Då såg människor syner och påstod att de sett Jesus, dvs att han hade återuppstått. Han besegrade döden och var således inte död mer än tre dagar. De kristna hävdar att Jesus dog på korset för våra skulders skull. Men den uppoffringen varade blott två dagar. Med dessa två dagar befrias de kristna från moralen, ty Jesus bär effekterna av människans dåliga agerande, synden. En grotesk, amoralisk högtid.

Det finns cirka 18 miljoner judar, ungefär två miljarder kristna och en miljard muslimer. Totalt 3.018.000.000 människor som tror på och utövar dessa amoraliteter. Mot mängdargumentet brukar man retoriskt fråga: Kan 1.000.000 flugor ha fel eller skall man äta skit?

Jag sätter mig på höga hästar och säger att 3.018.000.000 människor och 1.000.000 flugor kan ha fel. Och, enligt tron som dessa 3.018.000.000 människor har, har jag framgångsrikt reserverat en varm stol i helvetet.

Men alla sagor skall sluta rimligt lyckligt. Så även denna saga. Ty en betydande majoritet av de 3.018.000.000 människorna har också en mänsklig moral, där de följer Kants propå, att resonera om vad som är rätt. Blott textfundamentalisterna är de helt amoraliska.

Ty, visst hade väl du, och visst hade väl en betydande majoritet av de 3.018.000.000 människorna, gett av lammets blod till grannen, så att grannens förstfödde inte skulle mördas av dödens ängel?

​Den 28 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Curt Nicolin, en legendarisk industriledare som betytt mycket för svensk industri i allmänhet och Wallenbergs industri i synnerhet, har sagt: ”Kompetenta människor söker inte efter makt, för de behöver den inte. Mindre kompetenta människor älskar makt.”

Det låter hoppingivande. Den som vill något, grundat i sin kompetens, vinner i slutändan över makten. System, vari den kompetente ingår, lyssnar på argument, ser och värderar prestationen. Nicolin trodde på den förnuftiga ordningen, med ett system som ser prestationen och lyfter upp den. Makt kan förvisso förekomma, men om den inte lyssnar på argument och inte lyfter upp de presterande, kommer makten att försvinna då maktbasen eroderar.

Den förnuftiga ordningen! Om den Nicolinska tanken säger jag som Fröding skrev: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få…”

Jag har sett. Jag har erfarit. Jag har blivit utsatt för den oförnuftiga ordningens realitet. Där det över porten står skrivet: Makt trumfar förmåga.

Jag var ansvarig för examensarbetet på kandidatnivå i företagsekonomins redovisning och finansiering. Där fanns handledare som saknade vetenskaplig utbildning och som saknade egen erfarenhet av forskning med hjälp av enkäter. Jag skapade därför ett förnuftigt system. Efter att handledaren och studenterna blivit nöjda med en enkäts utformning skulle enkäten skickas till en av tre enkätgranskare. De var vetenskapligt skolade och med rimlig egen erfarenhet av enkäter. De skulle granska enkäterna så att det kunde säkerställas att enkäterna gjorde det avsedda och att de var så bra att de kunde skickas ut till respondenter utan att dra skolans rykte i skam och vanära. Det senare var en angelägen del i enkätens effektivitet då jag fått höra mycket berättigad kritik från omvärlden över högskolors usla enkäter.

Nu kom första scenen i pjäsen ’Makt trumfar förmåga’.

En del handledare protesterade och vägrade gå med på att låta sina studenter sända enkäterna för granskning. De kände sig kränkta i sin roll som handledare. Protesterna uppvisade en korrelation mellan protest och vetenskaplig förmåga. Korrelationen var negativ. Ju mer vetenskaplig förmåga, ju mindre protest, sannolikt beroende på att den kunnige vet hur svårt det är att utforma enkäter och tog därför gärna emot mer hjälp. Som alltid, okunskap erfars starkast av den kunnige, medan den okunnige är okunnig om sin okunskap. Samtidigt fanns också en korrelation mellan makt och protest, ju mer makt, ju närmare makten, ju mer protest.

Denna scen avslutades därför med att jag fick ge upp min förnuftiga ordning och låta enkäter gå ut, utan kompetent hjälp. Portens inskription realiserades: Makt trumfar förmåga.

Sedan kom den scen två, den sista i pjäsen ’Makt trumfar förmåga’.

Jag kallades till prefekten, där både prefekten och vice prefekten satt. De föreslog att jag skulle dela kursansvaret med en företrädare för sk kvalitativa metoder. De ansåg att det var för mycket vikt på sk kvantitativa metoder. De hade rätt i att det blev många uppsatser där man använde deduktiv metod och därefter testade sina deduktioner med statistisk metod. Det kom av att jag ansåg att deduktion tränar studenten starkare i kritiskt och abstrakt tänkande, samt att kvalitativ metod är ohyggligt mycket svårare att genomföra för kandidatstudenter relativt den kvantitativa metodens statistiska tester. Jag hade också ett motstånd mot det som de avsåg med sk kvalitativ metod. Ty deras sk kvalitativa metod är det som jag kallar för besöksmetoden. Studenterna går ut och intervjuar, utan väl förbereda intervjuguider, renons på operationalisering, kanske fyra till fem personer. Sedan går de hem och skriver ner vad dessa sagt, som om respondenternas utsagor var utsagor av allvetande gudar, dvs utan ens inslag av kvalitativ eller kritisk analys. För mig är det som kallas av dem för kvalitativ metod ett journalistiskt arbete av sämsta sorten, vilket inte har på en akademisk utbildning att göra.

Denna scen avslutades med att jag vägrade dela ansvaret eftersom jag inte ville ge upp min kvalitativa ambition på examensarbetena. Därför förlorade jag ansvaret över examensarbetet. Återigen realiserades mantrat över porten: Makt trumfar förmåga.

Nicolin hade fel. Det finns fickor i samhället där makten trumfar förmågan. I avsaknad av konkurrens och kvalitetskontroll vinner makten över förmågan.

​Den 27 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Identitärer är de som identifierar människogrupper, oftast baserat på etnicitet, mer sällan på hudfärg, och hävdar deras rätt till sin identitet och till rättigheter baserade på att de är en avgränsad grupp. Identitärer hävdar således inte mänskliga rättigheter utan rättigheter knutna till identiteten. De hävdar grupprättigheter.

Det finns två huvudgrupper av identitärer.

Den ena gruppen av identitärer utgörs av de som hävdar den sk identitetspolitiken. Det brukar räknas som vänster, och är en identitär föreställning som identifierar och uttrycker solidaritet med grupper som identitärerna identifierar som förtryckta grupper. I denna föreställning finns en grupp, de som kallas vita, och ibland läggs till ett kön, mannen, varvid man får de mest utskällda, de vita männen, som är en identitetsgrupp som aldrig kan förvänta sig solidaritet eftersom de är de förtryckande. Detta är mer sällan empiriskt härlett utan framstår oftast som ett axiom.

Den andra gruppen av identitärer klassificeras oftast som höger. Den hävdar identiteter, likt identitetspolitiken, men den identifierar en dominerande identitet, som de anser skall råda i ett samhälle. Denna grupp finns t ex i Tyskland, där den hävdar att det finns en tysk identitet som skall dominera Tyskland.

De två är gemensamma i att identifiera etniska grupper som bas för samhället. Bägge identifierar en etnisk grupp som den dominerande. Men där slutar deras identitära gemenskap.

Sedan hävdar vänsteridentitärerna att alla etniska grupper skall ha privilegier, där deras olika kulturer, deras normer och värderingar, skall accepteras som lika, utan värdering, utan någons överlägsenhets eller någons underlägsenhets. Det blir mångkultur, där olika identitetsgrupper lever sidan om varandra. Dock finns det en identitet som skall tryckas tillbaka, den vite mannen, eftersom den är den enda gruppen som är förtryckande.

Högeridentitärerna hävdar att en dominerande identitet har de normer och värderingar som gäller i området där de finns. De andra identitära grupperna skall gå under som identitetsgrupper och gå upp i den dominerande, dvs assimileras, eller än hellre, lämna området.

Gemensamt för dessa två är att de är diskriminerande och påminner mycket om den gamla rasismen, som utgick från en föreställning om ras, men identitärerna utgår mestadels från etnicitet. De är lika i att de hävdar olikheter och bortser från likheter. De är olika i att vänstern hävdar att olikheterna skall leva sida vid sida, medan högern hävdar att blott en skall leva. Mångkulturens identitära rörelse innebär att samhället inte är en gemenskap, utan blott en aritmetisk summa av olika grupper som lever i enklaver, skilda från varandra. Den homogena identitära rörelsen hävdar en stark samhällelig gemenskap.

Den identitära rörelsen och dess bägge sidor, är bra som fenomen, ty de visar ytterligheterna i ett samhälle, det splittrade och det homogena. Som äldre svensk kan det homogena vara tilldragande då det minner om Sverige 1965, då socialdemokratins idévärld och politik var så dominerande att man kan använda Gramsci’s begrepp, hegemoni, som beskrivande karaktärsdrag. Idag befinner sig Sverige i det splittrade samhället, där folk är etniskt uppdelade i bostadsområde och skolor, där hijaben inkluderar en grupp kvinnor i en gemenskap, muslimska kvinnor, men exkluderar dem som just muslimska kvinnor.

Identitärer är, oaktat vilken gren de tillhör, diskriminerande och splittrande. Med det slarviga språkbruk som finns idag kan de kallas rasister. Och med den negativa värdering som ordet rasist bär, grundat på att de är åtskiljande, separatistiska, diskriminerande.

Men identitärerna har fördelen att göra det lätt för sig. När vi har ett samhälle av olika, då säger de att det skall vara helt olika eller helt lika. Vi som inte är rasister, som inte är identitärer, har att finna svara på frågan, hur olika skall leva tillsamman, utan uppdelning och utan dominans.

​Den 26 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

Bo Rothstein slog huvudet på spiken när han i en debattartikel noterade att doktorander på dagens forskarutbildningar måste gå kurser i högskolepedagogik, men att det saknas ”…en särskild kurs där man ges tillfälle att analysera och reflektera över universitetets idé och principerna bakom den akademiska friheten under exempelvis en månads utbildning.”
(https://www.dn.se/debatt/universitet-ska-inte-styras-som-lokala-kennelklubben/ )

Han hävdar att det finns många på dagens högskolor som saknar insikt i vad som skiljer universitet från andra organisationer, där han nämner oberoende, akademisk frihet, öppenhet för dialog och meritokrati. Denna avsaknad av insikt i universitetets väsen är en förklaring till de fenomen av cancelering, dvs eliminering som uppstått. Den akademiska friheten hotas, inifrån, p g a bristande insikt hos de anställda.  

Jag var ansvarig för forskarutbildningen under tre år på 90-talet vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet. Min huvudfokus var då, är min ursäkt, att öka genomströmningen, som var pinsamt låg. Vad jag minns av kursverksamheten var att den var inriktad på ämnesfördjupning (dvs specialisering i ett specifikt delämne i företagsekonomi), ämnesbreddning (att få insikter i företagsekonomins andra delämnen så att doktoranden skulle klara undervisning på samtliga kurser på A-och B-nivå), metodundervisning (med inriktning på kvantitativ analys och det som kallades kvalitativ metod, vilket främst var lättsam kunskapsteori). Vi hade ingen kurs om universitetets idé och fundament.

Min andra ursäkt för att jag inte införde det Rothstein efterlyser är att kunskap om universitetets idé och fundament skedde genom indoktrinering, förlåt, socialisering är ett mindre laddat och mer korrekt ord.

Värderingarna om vad som utmärkte en akademisk institution och verksamhet satt i väggarna. I alla fall på företagsekonomiska institutionen i Lund på 1980-talet, då jag gick forskarutbildningen där. Toleransen var oändlig. Vi lärde oss att tolerera de mest absurda teoriuppslag. Debatten var livlig, ja, så livlig att det var viktigare att vara deltagare, aktiv deltagare, på seminarier i Blå Rummet, det legendariska seminarierummet, än att skriva på sin avhandling (en delförklaring till den låga genomströmningen). Det som idag kallas cancelkulturen, dvs elimineringskulturen, var det rakt motsatta, där man ibland önskade att det fanns någon liten eliminering av tokigheter. Men det fria ordet var viktigare än det reflekterade ordet. Kollegorna och agerandet på institutionen var de viktigaste delarna i socialiseringen.

När jag den 6 mars 2018 fick ett e-mail från de två som uppbar prefektfunktionen på min institution på Högskolan Kristianstad, att jag inte fick debattera om det program som jag var ansvarig för skulle ansluta sig till FN:s PRME-initiativ, förstod jag inte att jag var på en institution som var en negation av min gamla institution i Lund. Tre månader senare, efter att ha blivit ’befriad’ från min tjänst som professor på institutionen, insåg jag närvaron av elimineringskulturen och det pris jag fick betala för den.

Den ena av de två som uppbar prefektfunktionen hade inte genomgått forskarutbildning, medan den andre hade genomgått licentiatutbildning och misslyckats med att färdigställa den. Hade de gått en kurs under Rothstein hade jag kanske fortfarande fått undervisa och forska på Högskolan Kristianstad.

Men viktigare är att det som satt i väggarna, och som bars av kollegor och handledare på institutionen i Lund, det som var universitetets väsen, fanns inte i Kristianstad. Därför ledde inte elimineringen av professorn i företagsstyrning till ett ramaskri från kollegor, med omfattande demonstrationer och protester. (Dock måste jag tillägga att mina käraste kollegor gav mig en heldag med chokladfrukost, kanotering och grillfest, som är den finaste present jag fått i akademin).

Slentrianmässigt brukar folk hävda att högskolorna är svaga akademier, som egentligen blott skall ägna sig ut grundutbildning, helst ledd från ett universitet. Det Rothstein pekar på är att den svaga akademin på högskolorna nu har spritt sig till universiteten, där väggarna och kollegorna förlorat ja, låt oss kalla det, akademins själ.

En kurs i akademins själ kan förvisso stärka väggarnas uppbyggnad och stabilitet. Någonstans måste man ju börja. Men problemet är så betydligt mer omfattande än så. Brist på akademiskt skolad personal, politisk styrning, rekrytering av sämre akademiker, om ens det, till akademins administrativa positioner, acceptans av politisk aktivism i universitetens verksamhet, och slutligen avprofessionaliseringen av akademins lärarkår, är alla faktorer som samspelar i att mjuka upp väggarna och, hart när, ta bort socialiseringen av akademins själ.

​Den 25 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Religioner, inte minst de monoteistiska abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, gör allt de kan för att tvätta av sig det blod som de har på sina särkar genom att religionerna så ofta varit delaktiga i krig, terror och våld.

Enligt dessa religioners försvarare kan man inte säga att trettiåriga kriget var de kristnas krig och attacken på Israel förra året var inte muslimernas attack. Religionerna är blott undanflykter och illasinnade sätt för våldsamma människor att legitimera våld och krigshandlingar. Religionerna är fredliga och har beklagligtvis använts till illasinnat, tvärtemot sina inre logiker och läror.

Att religioner kan förekomma så framskjutet i dödliga konflikter beror således på att 1.) religioner intet har med konflikten att göra, men används, helt okunnigt av mördarna. Men man kan också tänka sig andra förklaringar, som att 2.) religionerna motiverar direkt till dödandet, eller 3.) religionerna har våldsamma element i sig som kan möjliggöra och legitimera dödandet.

De rimliga förklaringarna är 2. eller 3., ty 1., att religionerna är oskyldiga till mord, är omöjligt att hävda då både urkunderna och föreställningarna rymmer våld, samt dess rikliga förekomst knappast kan hävdas bero på att människor inte begriper.

Således, religioner driver och/eller legitimerar våld och är därför skyldiga till våldet.

Men det finns ett fjärde inslag. Det är ett faktum, som inte ens de religiösa kan bortse från, att religionerna förekommer i våldsamma situationer. Det måste betyda att religionerna inte har tydliga inslag av normer som förhindrar mördande. Om religionerna hade varit starka i att vara fredens religioner, då borde de inte kunna finnas där våld utövas, eftersom de, om de hade haft en styrka i sin fred, hade förhindrat våldet. De är således inte fredens religioner i den utsträckning att de kan förhindra mördande.

För den som läst, speciellt gamla testamentet och koranen, är påståendet att religionerna är fredens religioner, en så uppenbar lögn att den som säger så borde skämmas och stå i skamvrån. Dessa skrifter dryper av våld, utfört i gudens namn och av guden. Dessa skrifter uppmanar till våld i så stor utsträckning att det framstår som en av mänsklighetens största triumfer att inte fler judar, kristna och muslimer är våldsamma.

Trots religionerna, men tack vare humanitär god moral, mördar inte judar, kristna och muslimer i större utsträckning än vad historien visat. Det är inte religionerna som håller ner mördandet, utan trots religionerna hålls mördandet ner, tack vare att människor, förutom religionen, har en anständig human moral som övertrumfar de mordiska religionerna.

​Den 24 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

Alla partier i Riksdagen, förutom högerpartierna KD och SD, föreslår att en individ skall kunna få förändra sitt juridiska kön vid en ålder av 16 år, till skillnad från idag, där det är 18 år.

Man kan skilja mellan biologiskt, socialt och subjektivt kön. Det biologiska grundar sig på kroppens fysiologi och inte på kroppens medvetande. Hormoner, kroppsdelar och kroppens uppbyggnad avgör vilket kön man tillhör, där antalet kön tycks vara två. Socialt kön är det kön som samhället, kollektivet, människorna på gatan ser hos en individ. Subjektivt kön är det kön som individen upplever sig ha. De två senare könen består idag inte enbart av två kategorier, utan har många fler.

​Lagändringen syns röra det sociala könet, eftersom det avser det juridiska könet, men lagändringen är paradoxalt nog helt hänförligt till det subjektiva könet, dvs individens upplevelse av sitt kön. Trots att det juridiska könet handlar om mellanmänskliga och samhälleliga relationer, skall könet avgöras av individen. Det är individens triumf över kollektivet.

Jämför med en annan kategorisering, ålder, som i stort sett är socialt bestämd. Här spelar det ingen roll vilken biologisk ålder kroppen har, där somliga har slitit ner sin kropp snabbare än andra, och därmed har en betydligt mer åldrad kropp. Det spelar inte heller någon roll vilken upplevelse individen har av sin ålder. Det finns ju de som gärna skulle identifiera sig som pensionär, kanske delvis beroende på den biologiska åldern, med en trött och sliten kropp, men också för att få de rättigheter som tillkommer en pensionär, t ex pension. Ålder är emellertid bestämd av staten, familjen och samhället. Ålder är det tidsmässiga avstånd som individen har till dagen för individens födelse. Inget, inte ens individens subjektiva upplevelse, kan ändra den bestämningen.

Individen identifierar sig onekligen subjektivt. I mitt fack finns det säkert individer som identifierar sig som rättmätiga mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, varför de, varje höst, när Nobelpriskommittén ringer upp pristagaren, blir mäkta överraskad, ja, kanske t o m kränkt i sin identifikation, när deras telefon förblir tyst. Jag kände en gång en person som identifierade sig som en duktig magdanserska, varför hon ofta ville uppträda med magdans på våra fester. Avståndet mellan den subjektiva identifikationen och den sociala identifikationen var så stor att när risken för uppträdande blev stor, fann många anledning att gå ut för att röka eller för att gå på toaletten.

Man kan ifrågasätta om en social kategori, som juridiskt kön, som ger individen sociala rättigheter, skall baseras på en subjektiv upplevelse.

Det kan ju ha effekter där en individ ges rättigheter på en social grupps bekostnad. Ett exempel är mannen som identifierar sig som kvinna och därför ger sig rätt, som subjektiv kvinna, att använda kvinnornas omklädningsrum. Där kan emellertid finnas en majoritet av individer som identifierar sig som kvinnor med värderingar som säger att man blott exponerar sina kvinnliga kroppar för de som har samma kroppar. I det fallet innebär den subjektiva identifieringen att det sociala, kvinnorna i omklädningsrummet och deras värderingar, får underkasta sig en individs subjektiva upplevelse av sig själv. Det är en onekligen en frän och hård individualistisk syn, ja, vi kanske skulle kalla den för en fundamentalistisk individualism, där det kollektiva helt får underkasta sig det individuella.

Notera också åldern då det subjektiva skall få övertrumfa biologin och det sociala. 16 år skall vara åldersgränsen. Då skall individen ha rätten att få avgöra det juridiska könet och därmed vilka rättigheter den får i det sociala. Trots att staten ännu inte gett individen rätt att köra bil eller tung motorcykel. Den har inte skyldighet att värna landet. Den är inte tilltrodd att rösta i demokratiska val, den har inte rätt att gifta sig. Den har inte rätt att dricka alkohol på lokal, än mindre köpa alkohol. Och, nu kommer det lustiga. Den har inte rätt att ingå juridiska avtal. Den erkänns inte som ett juridiskt subjekt, men skall ges rätt att ändra sitt juridiska kön.   

Det är onekligen besynnerligt att av alla kategoriseringar vi har, där en del har biologisk grund, har en kategorisering som inte blott blivit erkänd som en subjektiv upplevelse, utan även som en beslutsvariabel, med sociala effekter, som helt läggs på individen. Att det är könet är desto mer besynnerligt då just könet, men då det biologiska, har en stark samhällelig uppmärksamhet idag genom jämställdhet och viljan till ett jämställt samhälle. Det är därför rimligt att en del politiska feminister, som forna socialministern, Annika Strandhäll, tillika ordförande för S-kvinnorna, är kritisk mot lagförslaget, även om hon är det p g a att diagnosen könsdysfori har expanderat betydligt bland unga flickor. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jl87A0/strandhall-om-ny-konslag-tokigt-arligt-talat )

Om könet främst är en subjektiv upplevelse uppstår svårigheter för jämställdheten. På Linnéuniversitetet strävar man efter könsjämlika betygskommittéer. Där får man först fastställa vilka könsidentiteter som skall räknas in i jämställdheten. Därefter får man fråga varje tilltänkt betygsledamot om dess könsidentifikation. Ytterligare problem öppnar sig om man erkänner en fluid och dynamisk könsidentifikation, varför man måste bestämma en specifik datum för könsidentifikationen, t ex betygsledamotens könsidentitet tre månader innan disputation, eftersom en individ senare kan ha lämnat den tidigare identifikationen och nu har en annan. Exakt samma problem har lagstiftning om könssammansättning i styrelser. Idag diskuteras den frågan utan någon som helst hänsyn till könsidentifikation, utan debattörerna befinner sig i den forntid då endast de två biologiska könen erkändes. Samma forntid som för övrigt ett av partierna, som stödjer den nya lagen, befinner sig i, Miljöpartiet, med kravet att ha en biologisk man och en biologisk kvinna som språkrör.

Könsdysfori är onekligen ett problem för de som har könsdysfori. Men det är ett ringa problem i samhället, tills man nu börjar göra det till ett samhälleligt problem, där ett principiellt agerande, som jag beskrev i stycket ovan, kommer att leda till samhälleliga effekter som inte står i proportion till omfattningen av könsdysfori.

​Den 23 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Svenska Bankföreningen gav en dansk konsultbyrå uppdraget att granska den svenska bankkonkurrensen. Bankerna har ju intresse i att visa att konkurrensen är god då politiker och debattörer hänvisar till bankernas enorma vinster och hävdar att de uppkommer p g a bristande konkurrens.

Bankföreningen fick och visade upp sin rapport och med hänvisning till den sade att det finns en stark bankkonkurrens i Sverige. Case closed.
(https://www.svd.se/a/EQ30Vj/rapport-om-konkurrens-pa-svensk-bankmarknad-betalades-av-bankerna )

Men kritiker hävdar att rapporten är beställd och finansierad av Bankföreningen, och att det är Bankföreningen som valt ut undersökaren, det danska konsultbolaget. Det är därför knappast en oberoende undersökning. Till detta lägger kritikerna att vad konsultbolaget fann, var att det inte fanns stöd för påståendet om bristande konkurrens. Det finns en betydande skillnad i uttrycket ’stark konkurrens’ och ’inte stöd för bristande konkurrens’. Till detta lägger kritiker att rapporten fann att svenska banker har den högsta lönsamheten bland banker i Europa.

En gång var jag delaktig i en undersökning, beställd och finansierad av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Den sk styrgruppen, som jag alltid kallade referensgruppen eftersom styrning skulle betyda att forskarna, dvs vi, var styrda, gjorde verkligen försök att leva upp till sitt namn, dvs att styra. Upprepade gånger tyckte de att vår kvalitativa, men även kvantitativa ansats, baserad på enkäter, inte var tillräcklig. De framförde ofta önskemålet att vi skulle använda en speciell teori, spelteori och analysera fenomenet enbart teoretiskt utifrån just den teorin. Vi var inte lyhörda för önskemålet. Vi hade argument, som jag inte skall tynga framställningen med här. När vi presenterade vår rapport ansåg ESO att den höll för låg nivå och därför inte skulle publiceras. Jag blev givetvis ursinnig och transformerade en del av rapporten till en artikel, som publicerades och idag har 95 citeringar. Inte mycket, men för mig en falsifiering av ESO:s bedömning. Jag tror att ESO:s avfärdande av undersökningen berodde på att slutsatserna inte var de eftersökta. Vi gjorde som företagsekonomer brukar, försöka begripa och förstå ett fenomen, medan ESO, tror jag, ville ha en utvärdering av fenomenet, helst ett som förkastade fenomenet. 

Åter till Bankföreningens undersökning. Den är förvisso utförd av konsulter, som kanske har större lyhördhet gentemot beställaren än en obstinat forskare, anställd på ett universitet och därmed oberoende av beställarinkomster. Men det starkaste beroendet är det som ESO utsatte oss för, att vägra publicera. Det är fullt möjligt att Bankföreningen beställt andra rapporter, men att dessa givit fel slutsatser utifrån Bankföreningens intresse, varför Bankföreningen inte spridit dem. Det som de sprider är det som ligger närmst de slutsatser som de önskar.

En god forskare är oberoende. Men i Bankföreningens fall gäller det inte forskare utan konsulter. De kan inte, som den oberoende forskaren, leva på statens pengar, utan måste dra in pengar från en marknad. Hur högtstående konsulterna än är, går det inte att undvika misstanken att de påverkas av sitt marknadsberoende.

Liknande gäller revisorer, som också skall agera oberoende. I en mängd undersökningar har jag och olika kollegor, men även andra, visat på att det finns indikationer, således inte entydiga och enkla empiriska bevis, på att revisorer kan agera på ett beroende sätt. Konsulterna och revisorerna agerar bägge på marknader, och kan därför aldrig undkomma misstanken att agera utifrån marknadens förväntningar.

Emellertid!

Mina högstämda ord om forskaren som oberoende, försörjd av staten, måste mildras. Forskaren har inte sällan en anställning som innebär att mindre än hälften, ja, så pass lite som 20% av arbetstiden kan ägnas åt forskning. Detta ger forskaren incitament att söka extern finansiering. Då finns fonder tillgängliga, där en del är sant akademiska, dvs ger stöd till akademiskt väsentlig forskning, medan det finns andra som har ett uttalat mål med finansiering, vilket då rimligen påverkar forskaren och gör den mindre oberoende.

Bankföreningen hade haft mer på fötterna om de hade redovisat vid utredningens början, att de har initierat sådan utredning, för att därmed något säkerställa att de inte kan göra som ESO, gräva ner utredningen. Sedan kan de vända sig till forskare som har sitt relativt på det torra, dvs universitetsanställda forskare. Det minskar, men tar inte helt bort misstanken om beroende.

​Den 22 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skolmarknaden består av kunder, dvs föräldrar och elever som kan göra val av skola, samt av producenter, dvs skolor som kan bedrivas med tre olika typer av huvudmän, kommunala, ideella eller aktiebolag. Skolmarknaden etablerades med argument att den skulle ge bättre skolor. Men den har inte gett det stora kunskapslyft som utlovades, samtidigt som det uppstått ett stort problem med glädjebetyg, där friskolor ger högre betyg än de kommunala skolorna. Idag undviker politiker att diskutera skolmarknadens misslyckande relativt avsikten med den, och uppehåller sig vid att diskutera betygssystemet. Sannolikt för att skolmarknaden är en helig ko som inte får slaktas. Ja, knappt ens diskuteras.

Förvisso har skolmarknaden varit utsatt för en rejäl chock, immigrationsvågen, främst den som kom 2015, som lett till att många elever saknat det svenska språket, och t o m saknat språk, dvs varit analfabeter. Men skolmarknaden som sådan kan nog lastas även den, beroende på att det är en märklig och besynnerlig marknad. Här listar jag några egenheter som sannolikt är delfaktorer till dess misslyckande.        

Ojämlik konkurrens: Företag på en marknad segmenterar och utformar produkten utifrån det marknadssegment man vill attrahera, t ex genom att erbjuda olika typer av utbildningsprogram. En betydande skillnad mellan kommunala skolor och de andra är att geografisk segmentering inte får utföras av de kommunala skolorna, som är bundna till kommunens landområde. Dock får de attrahera elever från andra kommuner. En annan betydande skillnad är att kommunala skolor måste acceptera elever, medan de fristående kan vägra elever genom att ha en gräns för hur många elever de tar emot. Marknadsrisken, i betydelse att få färre elever, är lika hög för skolorna, medan marknadsrisken att få fler elever än önskade och planerade för, endast finns hos kommunala skolor. De kommunala skolorna måste därför ha en kapacitetsflexibilitet som kostar både energi, uppmärksamhet och resurser. Till detta kommer att de kommunala skolorna erhåller ingen ersättning för den marknadsrisk de står som de måste bemöta med kostsam kapacitetsflexibilitet.      

Organisationens målvariabel: Aktiebolagsskolor utmärks av att ha vinst som mål, medan kommunala skolor, men även ideella skolor, torde ha nollresultat som restriktion. Eftersom priset inte är ett konkurrensmedel då skolorna inte får sätta ett pris på produkten, som är given genom elevpenningen, gäller för vinstorienterade organisationer att 1.) säkerställa intäkterna genom fullt kapacitetsutnyttjande, vilket kan göras genom att ha attraktiva program och att lokalisera skolan i befolkningscentra som säkerställer utbudet av elever och 2.) att ha hård kostnadskontroll, där den främsta kostnaden är lärarna, men även stödfunktioner som administration och bibliotek, vilket kan innebära en drivkraft att anställa personal på lösare kontrakt som gör att man enkelt kan dimensionera arbetskraften, och genom att anställa obehöriga lärare, som är billigare.
Anställdas villkor: Friskolor har visat sig ha tendens att ha mer lösa kontrakt och att anställa fler obehöriga lärare. Lösa kontrakt ökar den anställdes lyhördhet gentemot arbetsgivaren och obehöriga lärare kan förväntas vara mindre professionella i sitt agerande, t ex i sitt betygssättande, där organisationens behov av höga betyg för att tillfredsställa kunderna får högre genomslag. Dessa två faktorer samverkar således till att ge organisationens målvariabel, vinst, stor genomslagskraft.

Marknadens kraft: Friskolor består av föräldrar och elever som aktivt valt skolorna. Det kan innebära att de är mer engagerade i att säkerställa att de får den produkt de valt. Friskolor kan därför förväntas ha föräldrar och elever som försöker påverka produktionen, dvs skolan, mer än den kommunala skolan. Engagerade föräldrar och elever torde vara eftertraktat, men det är tveksamt om det engagemanget är inriktat på produkten ’god kunskap’, utan mer på produkten ’goda betyg’? En stark marknadskraft, i form av starka föräldrar och elever, blir en drabbande kraft om man till marknadskraften adderar svagare lärare genom att de är obehöriga lärare och därför är känsligare gentemot incitament i organisationen än gentemot professionella värden.   

Skolmarknadens organisation ger ojämlika konkurrensförhållanden, en kostnadspress och betygsinflation. Däremot är det svårare att finna mekanismer på skolmarknaden som fokuserar på det som är syftet med skolan: ”Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden.” (Skollagen paragraf 4)    

Statens målvariabel är till sin natur svår att observera. ’Inhämta’, ’utveckla’, ’kunskaper’, ’värden’, är alla svåra att observera. Om målvariabeln är svår att observera tar man som kund gärna till indirekta variabler som t ex skolans rykte. 

Till detta kommer att målvariabeln främst är statens mål med skolan, medan t ex skolmarknadens kunder kan förväntas att sätta högre värde på skolans förmåga att ge eleven en god start i livet, vilket kan innebära att eleven inte riskerar att komma i dåligt sällskap, vilket delvis tillgodoses genom diskriminering, och att få goda betyg som ger tillgång till eftertraktad utbildning högre upp i utbildningssystemet. Statens mål med skolan står därför inte i samklang med kundernas och friskolornas målsättningar.

Staten kan förvisso observera skolors prestationer, men, som sagt, de är svåra att observera, varför statens främsta instrument för att säkerställa måluppfyllelse är att förlita sig på professionens arbete för måluppfyllelse. Men professionen har under många år blivit nedgraderad, och genom aktiebolagsskolors flitiga användande av obehöriga lärare ytterligare degraderats.

Skolmarknaden är således inte utformad för att förbättra skolors förmåga att uppfylla lagens krav, vilket var en uttalad avsikt med skolmarknaden.

Den 21 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Yttrandefriheten är begränsad i Sverige genom att ärekränkning är förbjuden, som t ex att hävda att Sven-Olof Yrjö Collin är rasist, eller hatpropaganda och hets mot folkgrupp, som t ex att hävda att alla skåningar borde avrättas.

Med anledning av intermezzon i Sverige, som Lars Vilks rondellhund och olika personers brännande av koranen, med åtföljande våldsamma protester i Sverige och i muslimska länder, har det förts fram tankar att yttrandefriheten borde begränsas än mer och omfatta vad som kan innefattas i begreppet hädelse.

I dagens inlägg kommer jag att gå igenom argument för och mot inskränkning av yttrandefriheten med hänvisning till hädelse. Jag är inspirerad av forskaren Heini i Skorini och hans bok ’Kampen om ytringsfriheden, religion, politik og global vaerdikamp’. Jag hoppas att du ger dig tid att följa hela texten. 

Ingrepp i yttrandefriheten kan baseras på direkt hädelse, där man agerar, t ex genom uttalande eller annan handling, starkt kritisk, nedsättande eller förlöjligande om en religion och dess gud. Direkt hädelse var mer förekommande förr i tiden, där t ex katolska kyrkan brände människor för att de hade hädat mot deras gud. Det är inte svårt att, nästan med ett leende, argumentera mot direkt hädelse som skäl för inskränkning av yttranden eftersom det rör sig om gudar som skapar världar, ser allt och hör allt och som kommer att avgöra varje människas öde vid dennes död, speciellt hädarens framtid. Omnipotenta, allsmäktiga gudar behöver sannerligen ingen ynklig mänsklig lagstiftning utan kan, som kommer att ske i mitt fall, döma människan som hädar till den eviga plågande elden.

Argument som används för ingrepp i yttrandefriheten som används mer ofta idag avser vad som kan kallas indirekt hädelse. Det rör inte guden och religionen, utan religionens utövare, där man hävdar att hädelsen innebär att utövarnas religiösa känslor kränks, att de blir förlöjligade, att hädelsen försätter dem i en än mer utsatt position genom att de är en minoritet, ofta förtryckt sådan, dvs en form av rasismargument, och slutligen att hädelsen ger upphov till oro och våld bland tillbedjarna, t ex som skedde i Sverige genom korankravallerna och det dödliga hotet mot Lars Vilks, varför hädelse stör samhällelig harmoni.

Således finns idag tre typer av argument för inskränkning av yttrandefrihet rörande hädelse: känslokränkande, rasism och fascism, dvs våld eller hot om våld.

Känslokränkandet: Om inskränkning skall ske p g a att det finns individer som upplever en kränkning, skulle inskränkningen bli oerhört omfattande. Om en moderat känner sig kränkt i sin politiska uppfattning genom att en politisk motståndare hävdar att Moderaternas politik är djupt egoistisk och människofrämmande, då skall det yttrandet dras inför tinget som kränkande. Likaledes, om en muslim känner sig kränkt för att man uttalar en empiriskt korrekt utsaga, att eftersom Mohammed hade sex med en nioårig flicka var han, med dagens normsystem, en pedofil, då skall den empiriskt riktiga utsagan förbjudas. Eller se hur ateister kränks av dessa religioner, när de framställs i både bibeln och koranen som syndiga och mindervärdiga människor som intet kan förväntas än evigt lidande. Skall bibeln och koranen editeras så att dessa kränkande utsagor tas bort? Nu kan man förvisso säga att ateister inte tycks bli kränkta av dessa hot, utan mer stärkta i sin uppfattning att dessa religioner är djävulens redskap. Men då menar man att det är utövarens benägenhet och disposition till en subjektiv upplevelse av kränkthet som skall vara grund för yttrandefrihetsinskränkning.  Samtidigt kan man inte undgå insikten att detta argument hyser en implicit rasism som säger att vissa utövare, de religiösa, är så svaga i sin tro att de inte klarar hädelse utan att deras känslor blir upprörda och kränkta. Människogruppen av ateister får och kan utstå de hädelser mot dem och deras tro som finns i de religiösas texter och värderingar, ty de är starka, medan människogruppen av religiösa är så svaga och känsliga att de inte skall behöva utstå hädelserna. Det är en mycket magstark rasism som förklenar och förödmjukar en människogrupp, de religiösa.    
Rasismen: Hädelsen innebär att vissa grupper blir speciellt utsatta genom förlöjligande, där de ofta är en minoritet och inte sällan en åsidosatt minoritet. Detta argument går delvis tillbaka till Europas erfarenhet av nazismen, där judarna blev en utsatt grupp. Men de blev inte en utsatt grupp genom hädande gentemot deras religion, utan genom deras ras, varför just den referensen missar sitt mål, hädelsen av religionens utövande. Det är också paradoxalt att hävda muslimsk utsatthet när vi idag har det faktum att tidningar inte publicerar Mohammedteckningarna, konstutställare inte vågar visa Lars Vilks rondellhund och författare som Salman Rushdie har polisskydd. Muslimer kan inte med någon anständighet hävda att de är de utsatta, ty det är samhället och dess invånare som knäar inför hotet om våld, som Lars Vilks blev utsatt för, och faktiskt våld, t ex vid korankravallerna.

Fascismen: Hädelse ger de religiösa utövarna kraft och energi att utöva den fascism som finns latent i religionerna, något vi idag främst ser hos islams utövare, men som historien visat även finns latent i de andra religionerna. Inför hädelsen löper dessa utövare amok genom våldsamma demonstrationer, genom våldsutövande, ja, till utövande av ren och skär terrorism, vilket karikatyrtecknarna på Charlie fick erfara, med döden som effekt. Att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till det våld som hädelsen utlöser hos utövarna kallas för våldsmannens veto, att det våld som hädelsen utlöser skall förhindras genom att hädelsen förhindras. Det är ett absurt argument då det ger fascisten, våldsverkaren som agerar mot hädelsen, rätt i sin fascism. Om ateister stormar en moské och dödar människor i moskén, med hänvisning till att det i moskén sker hädelse mot ateisternas trossatser, då skall man använda våldsverkarens veto och inte angripa ateisternas våld, utan moskéns verksamhet, dvs islam. Det påminner delvis om problematiken kring hijaben, som bärs av kvinnorna för att undkomma männens blickar och männens tappade förstånd när mannen ser hennes vackra hår. Kvinnorna och deras hår är ju helt oskyldiga, ty det är mannens ögon och hans otyglade sexualdrift som utgör problemet, varför rimligt agerande borde vara riktat mot männen för att förmå dem att tåla åsynen av kvinnors hår. Våldsmannens veto är förövarens rätt, något vi i övrig lagstiftning aldrig skulle överväga. Problemet som skall angripas är inte hädelsen utan religionernas och de religiösas beredskap och disposition till fascistiskt våld.

Grundproblemet med hädelse idag är inte hädandet utan religionerna som totalitära och fascistiska. De är totalitära, dvs deras normer skall omfatta, inte bara dem själva, utan alla andra. De har en disposition för fascism, dvs en villighet att kämpa för sin religion med hot om våld och med verkställande av våld.

Hädelse skall istället hanteras med demokratins medel, dvs debatt, diskussion, reflektion, kritik och argument. Hädelsen ’Mohammed var pedofil’ skall de religiösa och deras försvarare bekämpa med demokratins medel och bemöta utsagan med egna utsagor som påvisar att utsagan är fel. När man överväger att bekämpa hädelse genom inskränkning av yttrandefrihet, vänder man sig med styrka mot demokratin och dess medel, och ställer sig på det totalitära samhällets sida.

Slutligen, som Heini i Skorini hävdar i sin bok, skall vi minnas att några av världshistoriens värsta och mest berömda hädare var Sokrates, Jesus och Martin Luther, där de två första fick ge sitt liv för sin hädelse. Det fria ordet, hur smärtsamt det än kan vara för vissa, är ett medel för samhällets utveckling, och kan därför inte begränsas.

​Den 20 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Man har funnit fotspår i Marocko efter oss, Homo Sapiens. Fem personer har lämnat 85 fotspår efter sig. De gick i sanden. Kanske vilade de sig med en promenad i sanden efter den senaste jakten och diskuterade jaktlyckan. Ty redan då, tror man, hade vi språket. Detta var för 100.000 år sedan.

Cirka 96 576 år senare hade språket blivit kodifierat till ett skriftspråk, där man började skriva de skrönor som idag finns i Gamla Testamentet. Skrönorna om den där enväldige guden och hans skapelse.

Cirka 1440 år senare, ungefär 98 016 år efter sandpromenaden i Marocko, omkring år 40 efter Kristus, började man skriva om den där judiske rebellen som hängdes upp på ett kors. Det blev Nya Testamentet. Notera att rebellen själv inte skrev en endaste rad.

Cirka 560 år senare, ungefär 98 576 år efter att de fick sand mellan tårna i Marocko, omkring år 600 efter Kristus, skrevs koranen ner, där skrivare skrev ned vad den illitterate Mohammed berättade. Återigen skrev inte innovatören själv, men denna gång såg han till att det skrevs ner.

Judendomen, kristendomen och islam, tre av mänsklighetens mest fasansfulla innovationer, har det gemensamt att de berättar om en allsmäktig gud, som de själva säger är kärlekens gud, men som de som kan läsa böckerna, finner är hatets och en diskriminerande gud. Men det andra gemensamma de har är att det görs böcker. Man använder inte det talade ordet, utan det skrivna ordet.

Johannes evangelium börjar så här: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Det är sannolikt sant att ordet fanns hos de som promenerade på stranden i Marocko. Men det ord som Johannes skaldar om var inte det talade ordet, utan det skrivna ordet. Det ord som kan bevaras. Som inte förändras i sin skrivna form över åren, så som det ord som traderas genom talet.

De som är hängivna dessa tre religioner har onekligen ett svårt problem att ta sig förbi, nämligen att svara på Christopher Hitchens fråga, varför den där guden gav sig tillkänna först 96 576 år efter strandpromenaden i Marocko och varför det tog 98 576 innan det sista ordet förkunnades och tecknades ner, koranen?

Var guden helt likgiltig under dessa 96 576 år, eller klarade människorna av att leva ett anständigt liv som inte krävde ett gudomligt ingripande?

Vi som inte tillhör de vidskepliga anser att tanken på en enväldig, ensam gud växte under en tid och fångade till slut människor, kanske understött av makthungriga människor som såg fördelen med att folk var förtryckta av en enväldig gud som utsett de mäktiga människorna att vara gudens förtryckare på jorden. Därav blev uppfinningen en innovation, dvs en ny idé som realiserades i samhället.

Dessa idéer vann styrka genom att de kunde transporteras över mark och över tid genom att vara nedskrivna. Det gav en standardisering i religionen, där förvisso tolkningen av texten kunde variera mellan människor, medan texten som sådan låg fast i rullorna och senare i böckerna.

Böckerna, det skrivna ordet, gav religionerna styrka. Inte guden.

​Den 19 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​En avhandling, doktor eller licentiat, kan vara mellan 150 och 500 sidor i företagsekonomi. Delar av avhandlingen, som t ex litteraturöversikter och empiriska metodavsnitt, är ofta så enfaldigt tråkiga och intetsägande, i alla fall för den initierade, att det är en oerhörd prestation att läsa dem. Om man nu läser dem, ja, kanske man inte ens skummar dem.

Men det finns en del i avhandlingen som de flesta läser. En del som läses tämligen noga. Det är texten innan avhandlingen egentligen börjar. Det är Författarens Tack.

Nu framförs förslag på att minska tacket i avhandling, bl a mot bakgrund av att ett tackavsnitt idag utgör en del i en domstolsförhandling.
https://www.svd.se/a/xgKx4l/tack-kan-aventyra-akademiska-karriarer-skriver-nils-hansson

Jag tror att det kan bli svårt att bli av med Tacket, om det ens är önskvärt. Tacket har flera funktioner, och dess betydelse varierar mellan läsare.

En avhandling är förvisso skriven av en person, den som försvarar avhandlingen och förhoppningsvis vinner ett godkännande, och därmed en eftertraktad titel. Avhandlingsarbetets genomförande består förvisso av många ensamma timmar som tillbringas med böcker, artiklar, empiriskt material, analysharvande, hypotesomformulerande och omskrivningar av de omskrivna omskrivningarna. Men avhandlandet sker också i en social miljö, där miljöns inslag ofta är så betydande att avhandlandet både är en ensamprocess och en social process.

Tacket utgör i huvudsak en beskrivning av den sociala processen, och då främst eller helt uteslutande dess positiva delar. Den tacksamhetsskuld doktoranden känner till de som lämnat positiva bidrag till avhandlandet blir i Tacket delvis amorterad. Andra personer, speciellt de som omnämns i Tacket, läser mycket ingående dessa tackformuleringar, eftersom storleken och placeringen av tacket utgör storleken på amorteringen och därmed en indikation på hur doktoranden uppfattat, eller hur den vill beskriva den andre personens insats. Att nämnas i början eller i slutet, innan familjen tackas, är den förnämsta positionen och därmed den största amorteringen. Att erhålla inte blott en eller två meningar, utan erhålla ett helt stycke, är det främsta tacket. De som inte nämns, men som hade förväntat sig att nämnas, får genom utelämnandet ett horn i sidan till doktoranden. Ett horn som kan sitta kvar hela livet.

Formuleringarna i dessa meningar läses som om det vore text av det forna Pravda, som skall analyseras ingående och initierat för att förstå vilken position en person haft relativt doktoranden. Jag tror mig kunna säga med stor säkerhet att tolkningarna av dessa meningar får betydligt större tolkningsansträngning än avhandlingens övriga meningar och tolkningarna diskuteras med stort engagemang. Givetvis utan att doktoranden, dess handledare eller personen i texten finns närvarande.

Vill man förstå en avhandling, som t ex en opponent och deltagarna i betygsnämnden har som uppgift, kan läsandet av Tacket hjälpa, eftersom tacket visar avhandlingens sociala och intellektuella miljö. Där pekas ut, eller i alla fall antyds i vilka nätverk doktoranden rört sig, och antyder därför vad som kan ha påverkat avhandlingen.

Man brukar också tacka finansiärer, speciellt de externa, mindre sällan universitetet, som oftast finansierat avhandlingen. Mången doktorand har fått sina pengar från universitetet, som fått dem av staten, som fått dem av skattebetalarna. Men aldrig jag läst ett tack riktat till skattebetalarna. Däremot har Krösus fond X och Y fått sina tack.    

Tacket fyller också en behaglig vilofunktion. Efter att ha kämpat med sin avhandling i flera år, och i många fall skrivit och skrivit om det senaste halvåret, om och om igen, fått kritik, skrivit om, så ligger slutligen avhandlingen färdig, klar för tryckeriet. Inget mer återstår än att skriva tackdelen. Då erfar man en vilsam fröjd, med stor frihet i skrivandet, eftersom ingen får läsa det innan tryck, och därför inte kan ge kritik med medföljande krav på omskrivning. Att skriva tacket är för doktoranden en upplevelse av frid och frihet.  

Själv erkände jag avhandlingens sociala beroende genom att helt frankt skriva att tacket var ett listigt sätt att peka ut de delvis ansvariga, men att gömma de andras ansvarighet under tacksamhetens draperi av Tack.

Jag prövade också läsarnas bildning genom att i mitt tack framföra min tacksamhet till en som gett mig styrka och varit ett föredöme, Don Quijote. Hitintills har ingen noterat detta, eftersom jag använde hans egentliga namn, Alonso Quijano.

Sist i tacket finns min farmor, som gick bort några månader innan avhandlingen blev färdig. Jag tackade henne, men främst dedicerade jag avhandlingsboken till henne, eftersom boken visade att vi levde i ett värdigare samhälle än det hon levde i, där idag förmåga mer än pengar och social ställning avgör framgång, medan hon förhindrades, trots att hon var många gånger smartare och intelligentare än jag, p g a att hon var av statarsläkt och levde i ett hårt förtryckande klassamhälle. Hon grät när hon som 12-13-åring tvingades bort från skolan. Hon ville inte sluta att lära sig. Därför slutar mitt Tack med orden: Hennes tårar glöder fortfarande i gräset. Det skrev jag år 1990. Idag, 34 år senare, glöder fortfarande hennes tårar. Ty idag slungas säkert många Agnes ut från en illa fungerande skola, trots deras förmågor, som inte ges en chans att få framträda i det klassamhälle som synes återkomma.

Blott en sak ångrar jag i mitt Tack. Jag lusläste inte texten, varför det finns ett stavfel i texten, och i den viktigaste delen, den om min farmor. Det stavfelet finns alltid där. Därför är mitt främsta råd till Tackskribenten: Lusläs texten, väg varje ord noga och granska stavning och grammatik. Vare sig du vill det eller ej, men Tacket är avhandlingens mest lästa text.

​Den 18 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Konsten anses ofta vara människans högsta nivå, där hon beskriver världen, hon ger försköning och hon realiserar sig genom sitt uttryck i konsten. Konsten har sina samlingsplatser, ofta besökta av medelålders och äldre kvinnor. En hel del konst finansierar sig själv, genom en publik som bekostar den, t ex dansbandsmusiken och våldsfilmer. Annan konst, oftast föredragen av de högre samhällsskikten, erhåller också, och kanske till större delen, finansiering genom mecenater och staten.

En annan kreativ verksamhet som människan utför är tekniken. Den syftar främst till att underlätta för människan eller för att möjliggöra för människan på ett instrumentellt sätt. Den har också sina beundrare och sina museer, om än betydligt färre, där besökarna oftast är män, i medelåldern och högre, även om jag anar att även yngre människor, sk barn, också finner stort nöje i tekniska museer. En betydande del av tekniken finansieras av brukarna, medan en del av utvecklingen kan till icke ringa del finansieras av staten, speciellt det som kallas innovation.

Konsten är oftast en fysiskt passiv konsumtion, men där själen sätts i rörelse. När man upplever en staty av Giacometti, står man oftast stilla, möjligen rör man sig runt den för att se den i sin helhet. Men upplevelsen i själen kan vara stormande. Däremot kan man förvisso få liknande upplevelse genom att passivt se på Nimis, Lars Vilks skulptur i Kullabergs naturreservat, men där upplevelsen förhöjs markant genom att man klättrar upp och ner i skulpturen.

Teknik förhåller man sig instrumentellt till. Somt har man en direkt relation till, som t ex en cykel eller en bil, medan annan teknik knappt ens märks och sällan berörs av människan, som t ex värmeväxlarpannan i källaren och slangen i jorden på husets jordvärmeuppvärmning.

Konst och teknik är två mänskliga aktiviteter där människans kreativitet får utlopp. Båda beundras. Men konst är den som sätts högst. Trots att det är tekniken som bevarar Mona Lisa-målningen. Som tar beundrarna till Louvren. Som efteråt möjliggör det goda vinet, där målningen i goda vänners lag diskuteras.

​Den 17 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi blir reglerade i vårt samhälle.

Även om vi tror oss kunna framföra bilen i 130 km/h och har en mycket potent bil, får vi böja oss för hastighetsbegränsningarna och köra i 90 km/h, i alla fall där det finns hastighetskameror eller sannolikhet för polisiär övervakning.

Oavsett hur lite pengar du har, får du inte ta en liter mjölk i matvarubutiken och lämna butiken utan att betala för den.

Vi är reglerade i samhället.

Men dessa regleringar är utanpå. De går inte in i individen. De reglerar inte det som är du, utan blott dina handlingar. Där inne finns t ex dina åsikter och dina värderingar. De är dina och dem får du ha. Ja, du får t o m yttra dem, förutsatt de inte vanärar en namngiven person eller utgör hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten, vari ingår religionsfriheten, innebär att staten inte reglerar ditt inre. Det får du ha oanfrätt av staten. Det är din frihets mark. Där är du kung. Ingen har rätt att ingripa i ditt inre. Och det inre får du yttra och visa upp.

Dock! Undantag finns idag.

Språket trodde du att det var ditt. Ja, du är inte dummare än att du inser att det är intersubjektivt, ty annars hade ingen begripit vad den andra sade. Men det är fortfarande ditt, det är subjektivt. Det är dina ord, som när det gäller yttrandefriheten, är dina och ingen har rätt att ingripa mot dina ord. Ingen har rätt att hyscha dig.

Men så är det inte. I dagens woke-kultur och cancelkultur tar sig folk friheten att inskränka det som du trodde var ditt, språket. Likt alla totalitäras dröm, ingriper det i ditt inre. Det tar sig in i dig och kräver att du behärskas redan i ditt inre.

Du får inte säga negerboll. Rätt ord är chokladboll. Så är det, utan pardon. Samhället rymmer många, många ordpoliser som vaktar över ditt språk. Likt Gestapos tusen ögon och Stasis alla öron, finns ordpoliserna överallt, kanske t o m i din egen familj.

Så penetreras människan. Så erövrar det totalitära människan.

Det fnyses åt dem som protesterar mot negerbollsförbudet. De är ofta, som jag, vita äldre sk gubbar (vilket är en pejorativ term som, olikt neger, är tillåten och vida spridd) som anses vara hänsynslösa mot svarta människor, som kollektivt sägs uppleva sig förnedrade av uttrycket negerboll. I solidaritet med kollektivet de svarta människorna, skall man inte, dvs det är inte fråga om att man inte bör, utan här gäller kommandot, skall man inte använda ordet negerboll.

I en understreckare skriver Christane Lahusen ”Människor som har ett begränsat handlingsutrymme och en underordnad ställning i yrkeslivet avvisar gärna en progressiv språkpolitik.” ( https://www.svd.se/a/APaMrj/varfor-vill-de-infora-diktatur-i-tyskland)
Hon hävdar således att det är redan kuvade människor som griper det sista strået för frihet, det de trodde var deras, deras eget språk, och motsätter sig att även bli kuvad i sitt språk. Mot det står de fria människorna som i sin absoluta förnuftighet anammar en progressiv inkluderande språkpolitik. Det är en intressant och motsägelsefull utsaga då den innebär att en progressiv inkluderande språkpolitik exkluderar de med ” ett begränsat handlingsutrymme och en underordnad ställning i yrkeslivet”. Den progressiva språkpolitiken är inkluderande på en sida, men starkt exkluderande på en annan sida. Ja, kanske det är dess egentliga syfte, att exkludera kuvade människor, och skapa signaler av social acceptans genom språket? De tidigare dialekterna, som föste in människor i grupper av bildade och oborstade, ersätts nu av ord som signalerar progressiv eller kuvad. Således har ordet progressiv blivit synonymt med exkluderande av de kuvade, att ytterligare kuva de kuvade, och där språkbruket är totalitärt. Således, en progressiv inkluderande språkpolitik är totalitär och förtryckande av de redan kuvade. 

Det icke-totalitära alternativet är att man bör använda chokladboll och att användandet helt och enbart ligger hos individen. Likt användandet av termerna religiös, vidskeplig eller hällörad, vilka är tre termer som inte, i alla fall än, har det sociala stigma kring sig som negerbollen har, utan som kan användas utan att någon i sällskapet säger hysch, eller att man betecknas som gammal sur gubbe om man använder ett av dem.

Således, jag tror att vi som reagerar negativt på förbuden att använda neger och zigenare, inte alls är de kuvade utan att vi är de som vänder sig mot det totalitära. Vi som inte böjer rygg för den yttre makten utan anser att det är vi, som självständigt tänkande och agerande individer, väljer vårt språk. Vi är inte socialt inkapabla, ty vi hör och respekterar ordet bör, men vi ryggar tillbaka för det totalitära ordet skall.

Mot det totalitära säger jag därför: Rör inte mitt språk!

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I den berömda stadgan om mänskliga rättigheter står i första artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”

Notera att det står human beings, dvs människor. Det står inte svarta, muslimer, vita eller kvinnor.

Notera att det står dignity och inte value, dvs varje människa har, genom att den är människa, en värdighet. I Sverige översätts dignity ofta med värde, och uttalas ’Lika värde’, vilket är en märklig, nästan ekonomistisk översättning.

Notera att det står rights, som inte följs av duties, dvs människor utmärks av att ha rättigheter, inte skyldigheter. I slutet kommer dock något som kan liknas vid skyldighet, men är blott givet med det mindre tvärsäkra ordet should, dvs att människor bör agera gentemot varandra i en anda av broderskap.

Det står att varje människa är utrustad med förnuft och med samvete. Det borde vara kontroversiellt då förnuft lätt för tanken till den rationella tanken, vilket är motsatsen till det irrationella, t ex religion. Även samvete borde vara kontroversiellt då just en av religioners funktion, i alla fall de monoteistiska, är att befria människan från bördan av samvete och istället ge henne regler som hon skall lyda. Den som lyder, går det väl. Det som har ett eget samvete, den kan räkna med sannolikhet för helvetet.

Det viktiga i sammanhanget är dock termen ’värdighet’ som blivit ’värde’ i Sverige, och att man tappat bort att utsagan gäller människor, inte kategorier av människor. Det är människan som har lika värdighet, eller med lägre ambition, lika värde. Rallyföraren, muslimen, nazisten har inte lika värde. De är ju inte människor, utan genom kategoriseringen utgör de en specifik grupp, med specifika drag. I en situation av trafikolyckan har en närvarande läkare ett högre värde än en professor i företagsstyrning. Generellt, i min värld, med mina normer och min syn på värden, har muslimen, juden, nazisten, kommunisten, den kristne lägre värde än t ex ateisten. Ty de står för en syn som leder till hemska samhällen.

Tar man däremot undan det som gör att de får en speciell term på sig, att de blir en kategori, att de blir grupperade, så att det blott finns människan kvar, ja, då har den mänsklig värdighet. I min värld har varken nazisten eller muslimen lika värde relativt t ex läkarna som arbetar i organisationen Läkare utan gränser. Men de är alla människor, och har i det lika värdighet.

Om en muslim håller på att drunkna, försöker jag rädda den. Inte för att den är muslim, utan för att den är en människa, att den har människans värdighet. Om den kristne kräver att jag respekterar dennes tro, så som jag respekterar ateistens tro, och hänvisar till lika värde, då säger jag att den missuppfattat det hela eftersom kristendomen har lägre värde än ateismen.

Således, kristendomen har lägre värde än ateismen. Den kristen har lägre värde än ateisten. Människorna, som kan vara kristna eller ateister, har samma värdighet.

​Den 15 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Friskolereformen skulle ge oss bättre skolor genom att erbjuda konkurrens mellan olika former av skolor. Vi vet idag att friskolor är mer segregerade och har större skillnad mellan betyg och prestation, samt att det uppstått en del kraftigt ideologiserade skolor.

Det borde inte komma som en överraskning att friskolors konkurrensmedel på marknaden är segregation och betyg, ty det är faktorer som föräldrar och unga människor kan observera. Skolans förmåga att ge kunskap och andra förmågor, kan blott observeras efter skolgången, och t o m då är det svårt. Därför kunde man förvänta sig att kunskap och andra förmågor inte skulle bli friskolornas främsta konkurrensmedel, varför en seriös förväntan på friskolor inte borde innehålla en förbättrad skola i meningen mer kunskap.     

Idag vet vi aningen mer om friskolornas produkter. En undersökning, ’Till högskolan från gymnasieskolan’ (länk längst ner), har presenterat en analys som innebär, med forskarens ödmjukare ordval, att vi inte kan avfärda hypotesen att friskolereformen inneburit försämrad skolgång.

Undersökningen observerade de elever som gjort en direktövergång från gymnasiet till högskolan, utan att ta sabbatstermin eller år. Prestationen som mäts är andelen poäng som studenten tagit det första högskoleåret relativt de poäng som den registrerat sig för. Tiden som observeras är mellan läsåret 2014/15 till 2021/22.

Genom multipel regressionsanalys, där man kontrollerar för olika variabler samtidigt, får man bl a fram följande:

Kvinnor presterar signifikant bättre än männen. Studenter med svensk bakgrund presterar aningen, men signifikant bättre. Föräldrars utbildningsnivå ger inte utslag på prestation, vilket kunde vara förväntat då föräldrars utbildning har visat sig ha betydelse för elevers betyg i grund- och gymnasieskola. Kanske avtar den sociala bakgrundens betydelse med åren?

Betyget är däremot den näst starkaste prediktorn för prestation, där högre betyg ger signifikant högre prestationsnivå. Medan betygsinflationen kan innebära att elever blir felallokerade, dvs ges tillträde till utbildningar som de inte skulle få, en faktor som gjort att Handelshögskolan i Stockholm infört en första gallring som inte baseras på förmodat inflaterade betyg, tycks betyget trots allt rymma en information om kunskap och förmåga att klara, i alla fall, förstaårsstudier på högskola.

Men nu kommer det!

Den faktor som har starkast samband med prestationsförmåga är skolans regi, om det är en skola i enskild eller kommunal regi. Hurra, ropar friskolornas företrädare, och ställer sig nu leende och förväntansfulla upp i bänkarna och väntar med stor iver på att få se friskolornas positiva effekter på elevernas prestationsförmåga i högskolan. När de får se resultatet av analysen, sjunker de emellertid ner på bänkarna, i skam och förtvivlan.

Av alla faktorer som undersöks, är det de aktiebolagsorganiserade friskolorna som påverkar prestationsförmågan mest negativt. Notera! Mest negativt av alla faktorer. Därefter kommer de idéburna friskolorna. Friskolorna innebär således en tydlig försämring av elevers prestationsförmåga på högskolans första år.

Föräldrarna och eleverna som valde friskolor fick segregerad och betygsinflaterad skola, men inte en skola som gav kunskap och förmåga att klara högskolestudier det första året.

Aktiebolagsskolors konkurrensmedel är de synliga faktorerna, segregation och betyg, medan kunskap och annan förmåga som krävs för att prestera på högskolan, som är dold och därför inte tycks ingå i friskolornas konkurrensmedel.

Konkurrensen på skolmarknaden har således gett mer segregation, högre betyg och sämre förmåga att klara högskolans första år. För en ekonom är det effekter som är tämligen triviala att förutsäga.

Detta påminner om en annan avreglering, bilbesiktningen. Även där stirrade man sig blind på det ideologiska kravet på möjligheten att välja. Där fick man också förväntade effekter, högre pris och högre tillgänglighet i områden med stor befolkning. Däremot, precis som med skolmarknaden, brydde man sig inte om den egentliga målvariabeln, som i bilbesiktningens fall är trafiksäkra fordon. Ännu vet vi inte om avregleringen lett till mer, mindre eller lika trafiksäkra fordon som före regleringen. Nu vet vi i alla fall att införande av en skolmarknad lett till lägre kunskap och förmåga att klara högskolestudiernas första år, mätt som prestationsförmåga, hos de som valde de icke-kommunala skolorna.

De som är mot friskolor behöver nu inte föra blott principiella argument utan kan använda kunskapsargument mot friskolor. De som önskar bevara sin ideologi avseende det fria valet och som är seriösa, måtte antingen försöka avfärda undersökningen, eller hävda att undersökningen visar att marknaden fortfarande är omogen, där en given konkurrensfaktor, kunskap och förmåga att prestera på högskolan, måste lyftas fram, så som gjorts genom undersökningen, för att möjliggöra för föräldrar och elever att göra ett mer informerat val av skola.

Varje skola borde därför göra en sådan undersökning och presentera dess resultat, så att potentiella elever vet vad de kan förvänta sig. Skolor som inte visar upp sådan information borde stängas eftersom de inte agerar på ett marknadsekonomiskt ansvarstagande sätt.

Alternativet är att stänga skolmarknaden, med argumentet att den misslyckats med det som var dess avsikt, att förbättra skolan.

​Den 14 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​När jag skulle utrymma mitt arbetsrum på Linnéuniversitetet kastade jag artiklar och pappersbuntar. Men jag hade också böcker. Somliga var viktiga, t ex Chandlers Strategy and Structure, men det fanns också en del läroböcker, sådana man får från förlag som marknadsföring. Jag såg mig omkring så att ingen skulle se mig, varpå jag gick de få stegen från arbetsrummet till den stora papperstunnan. Där kastade jag först läroböckerna. Dessa höljde jag sedan omsorgsfullt med papper, så att ingen skulle se att det fanns kastade böcker.

Ty man kastar inte böcker.

Jag köpte Nationalencyklopedin när familjen var ung, och inte så rik. Jag vill minnas att det då, för mig och oss, var en ganska betydande summa. Men jag ville ha böckerna. För att alltid ha kunskap tillgängligt. Men kanske också för att ha symbolen för det bildade hemmet.

Böcker är viktiga. De ger kunskap och intryck. Och de signalerar kunskap och levande själar i huset.

Idag är vårt hus fyllt av böcker. I vår källare finns de minst angelägna böckerna uppställda på bokhyllor. Där finns cirka 10,35 meter böcker. I vardagsrummet finns de mer angelägna böckerna. Där finns 29,05 meter böcker. I mitt arbetsrum finns de mest angelägna och aktuella böckerna, de nyligen lästa och de som står på tur att läsas. Där finns 10,1 meter böcker. Totalt har vi bokhyllor som rymmer nästan 50 hyllmeter böcker.

En god vän, som utmärks av den sanna vänskapens ärlighet, uppriktighet och intresse för personen, frågade mig om alla dessa böcker, som var så synliga, om de var ett hävdelsebehov som skulle tillfredsställas. Den som kommer från ett hem utan studietradition, utan tradition att läsa böcker, med kanske två meter böcker i bokhyllan, som i övrigt upptas av figuriner, foton och skålar, som gjort sig en akademisk karriär, vill visa sig vara bildad som en gammal professor, omgiven av mängder av böcker.

Självkännedom är nog inte den starkaste sidan av min personlighet, trots allt mitt reflekterande och kritiserande, av mig och andra. Men jag blev nästan förnärmad av frågan.

Mina böcker är jag. De finns inte till för att andra skall få ett intryck av mig. Mitt beteende, alla mina utsagor, är det som jag använder för att ge intryck. Mina böcker finns till för mig. Inför mig, och blott inför mig, ingår de som del i mig. De är en del i det som är jag.

Idag finns boken i tre former, papper, elektroniskt och som ljudbok. Även om den elektroniska formen har fördelen att vara enkelt sökbar på en textdel man söker, om man glömt var den fanns i boken, föredrar jag pappersformen. Därför, när jag skriver ordet bok, avser jag boken i pappersform. Den kan man bära med sig. Den kan man enkelt bläddra i. Den kan man ha i knäet. Den förutsätter inte att man startar en maskin. Och den finns fysiskt. Den omger en. Den definierar en.

När islamkritiker brände islams huvudbok Koranen, sympatiserade jag med budskapet, islams vidrighet, men inte med dess metod, att bränna boken. Ty böcker skall inte brännas utan läsas. Blott så kan man ta del av bokens hemska budskap. Därför har jag inte bränt de för mig mest hemska böckerna, Koranen, Gamla testamentet och Myten om det 20:e århundrandet, utan jag har uthärdat att läsa dem, för att jag skall förstå och veta.

Som forskare har jag mestadels använt artiklar. Först kopierade jag artiklarna, för att kunna stryka under och ha dem lätt tillgängliga. När de övergick till elektroniskt format, i form av pdf-filer, gick jag över till det formatet. När man forskar har man alltid datorn på, varför de är tillgängliga i den. De är lätt sökbara. De behövs inte i pappersformat då man med ökad bildning behövde mindre och mindre av dem i sin helhet, blott de få teoretiska nyheter och empiriska nyheter de kunde ha. De utgör inte heller en omgivning som definierar mig, inför mig själv, som forskare eller som människa. Därför, när jag började avveckla mig som forskare, kastade jag alla mina papperskopior, men har behållit de elektroniska artiklarna, eftersom de kan behövas men tar inte upp någon egentlig plats.

Boken, den fysiska pappersformade boken, är oerhört viktig för mig. Nu, som pensionerad, köper jag många fler böcker och läser många fler böcker. Jag har alltid minst en box, med ett tjugotal böcker, med mig när jag pendlar mellan mitt hus i Öllsjö och mitt hus i San Bernardo. Boken är en del av mig, en del som definierar mig. Om den inte är med mig, är inte heller mitt hela jag med mig.

Ja, boken är ett heligt ting. Den som 7-åringen skall möta och läsa och bära från första dagen i skolan. På det att den som uppväxande skall bli ett rikt, vetande, reflekterande jag.

​Den 13 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag demonstreras över hela världen, mestadels mot Israels krig på Gaza, betydligt mer sällan till förmån för Israels krig. Många opinionsbildare är engagerade i kriget mellan Israel och Hamas, med samma opinionsfördelning, där det är betydligt fler som är för palestinierna på Gaza än för Israels krig. Många regeringar uttalar sin kritik, mestadels mot Israel, mindre ofta mot Hamas.

Kriget har varit sedan den 7 oktober, och har kostat livet på kanske 30 000 palestinier, civila och militärer, samt minst 1200 israeler vid angreppet den 7:e oktober, samt israeliska militärer under kriget. Högt räknat har kanske uppåt 40 000 människor mördats, varav de flesta civila.

I Jemen pågår ett krig sedan 2015, men det har funnits konflikt med vapen sedan Jemens bildande 1990 (och än tidigare). Att få trovärdiga data om konflikten är mycket svårt. Det hävdas att minst 10 000 barn har mördats, medan bortåt 85 000 barn dött som konsekvens av kriget från 2015. Andra källor anger mellan 150 000 och 230 000 (FN-siffra) döda, utan att dela upp dem på döda i krig eller som konsekvens av krig, t ex svält eller sjukdom. Det sägs att bortåt 40% av befolkningen svälter. 4,5 miljoner invånare är flyktingar i deras eget land. Kriget består av ett antal parter, varav de främsta är: Huthirebeller, som företräder en shiamuslimsk inriktning och påstås vara finansierat av Iran; Hadi-regeringen, som företräder en sunnimuslimsk inriktning och är finansierat av Saudiarabien, samt separatister i södra Jemen, som tycks vara finansierade av Förenade Arabemiraten, och därmed sannolikt med sunnimuslimsk orientering.

Krigen i Jemen och på Gaza har flera likheter. De omfattar landet, Jemen och Gaza, och deras hela befolkning. Krigen förs av semitiska folkgrupper, i Jemen främst araber, på Gaza araber och judar. De krigförande bär bägge på abrahamitiska religioner, i Jemen islams två huvudvarianter, och på Gaza islam och judendom. Större makter är inblandade i bakgrunden, i Jemen finns Iran och Saudiarabien, men även USA, medan på Gaza finns Iran och USA. 

Men olikheter kan också skönjas. Kriget i Jemen har fortgått en längre tid, har mördat fler människor (om än statistiken inte är tillförlitlig) och många fler är på intern flykt.

Nu kommer den stora skillnaden mellan krigen! Kriget på Gaza har skapat en enorm uppmärksamhet och enorma solidaritetsdemonstrationer och andra opinionsyttringar, medan kriget i Jemen har skett i media- och engagemangsskugga.

Varför denna skillnad i engagemang?

Sett till betydelse i områdena är krigen lika betydande. Sett till antal döda är Jemen mer betydande. Sett till krigets längd är Jemen mer betydande.

Är denna skillnad i opinion grundat på rasism? Har man en nedsättande syn på muslimer och ser dem som barbariska och primitiva? Om muslimer krigar, skär halsen av varandra, hänger varandra eller piskar varandra, må det vara hänt. Det är så de är. Men om judar gör som muslimer gör, då tar det fyr i helsike. Ty judar, trots att de är som muslimerna, semiter och abrahamiter, förutsätts agera på ett västerländskt, icke-semitiskt, icke-abrahamitiskt värdigt och icke-brutalt sätt. Till skillnad från muslimerna förutsätts judarna följa internationell rätt, respektera mänskliga rättigheter o s v. De får inte bete sig som semitiska abrahamiter, som hänvisar till gamla torkade böcker, skrivna av människor med inferior kunskap och etik, som representerar ett moraliskt barbari som inte ens vikingarna skulle ha kunnat uppfinna.

Jag vill vägra tro, och notera här min formulering ’…VILL VÄGRA TRO…’, att opinionsskillnaden beror på rasism, en rasism riktad mot de semitiska, abrahamitiska judarna.

Den 12 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin