​Jag diskuterade, kring år 2015-16, med en flykting från Syrien, som jag hade blivit mycket god vän med. Jag sade att de kan lära sig av oss när det gäller demokrati, jämställdhet, ja kanske t o m jämlikhet, och, inte minst, solidaritet, som ju han som flykting var ett uttryck för. Jag frågade honom: Vad kan din kultur ge oss? Han svarade inte på frågan.
 
Den 19 juni 2023 läser jag i en artikel om en syrier som flydde till Tyskland och som nu har blivit vald till borgmästare i en sydtysk stad. Här är citat från artikeln:
”Vilken tysk egenskap tror du har hjälpt dig?
– Flit, tyskar är bra på att göra saker som inte alltid är roliga.
Och vilken egenskap kan du tillföra Tyskland?
Han funderar länge. Och svarar inte direkt på frågan.
– Det finns många egenskaper som varken araber eller tyskar vill ha, konstaterar han i stället.”
Han svarade inte heller på frågan.
( https://www.svd.se/a/wA5wAL/syriske-flyktingen-ryyad-alshebl-blev-borgmastare-i-tyskland )
 
Är det så, att arabisk, eller hellre, muslimsk kultur ger inte människor i väst och deras samhälle egenskaper som de kan ha glädje av? Det kommer inte att ske en sammansmältning av kulturerna ty den arabiska/muslimska kulturen kan inte ge positiva bidrag tillkulturens utveckling.
 
Det låter onekligen översittaraktigt, ett herreperspektiv, ja, nästan rasistiskt. 
 
Men vad erbjuder den muslimska kulturen?
 
Den muslimska kulturen är patriarkal. Där kan de inte lära oss. Den rymmer kvinnoapartheid. Där kan de inte lära oss. Den är homofob och intolerant mot det som är icke-muslimskt. Där kan de inte lära oss. Den är underkastande och lydande, inte mot humanitära normer eller mänsklig moral, utan mot religionen. Där kan de inte lära oss. Den är antidemokratisk, vilket angreppen på tecknare och konstnärer visar om och om igen. Där kan de inte lära oss. Den är våldsam, vilket t o m Sverige fick erfara under korankravallerna. Där kan de inte lära oss.
 
Jag må vara islamofob, dvs irrationellt ser jag blott islams mörka sidor. Men är jag verkligen så irrationellt blind att jag ser sju negativa sidor och inte är förmögen att ens se en enda positiv sida som kan ge ett bidrag till vår kultur?
 
De som understöder flyktinggenerositet använder ordet ’berikning’. Det innebär att vårt samhälle får något, blir berikat. Vad syftar de då på? Vad är det vi får som gör oss rikare?
 
Tramsargumenten är när de nämner maträtter. Pizzan och spagetti blev en oerhörd framgång i Sverige, men utan understöd av många italienska invandrare. Förvisso är mat viktigt, inte minst i italiensk kultur, men den leder inte heller till starkare beteendeeffekter.
 
Vad består berikningen av? Vad är det som vi just nu får av muslimerna som berikar oss?
 
Vad skulle vi sagt om vi fått en liknande fråga som behandlas i denna video? https://www.youtube.com/watch?v=Qc7HmhrgTuQ
 
Den 30 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I anslutning till demonstrationen mot islam den 28 juni, där några blad av koranen brändes, sade Sveriges statsminister ”Jag tycker att vi lever i en tid när man ska besinna sig och tänka på Sveriges långsiktiga bästa. Jag har lite svårt att förstå varför man avsiktligt vill skymfa och förolämpa. Det är lagligt, men inte lämpligt, men det är polisens beslut.”
https://www.svd.se/a/Xb31nx/koranbranning-kan-driva-fram-attentat-enligt-sapo

Statsministern avser i första delen, vår ansökan till NATO, som förhindras av muslimen Erdogan, där han tycks mena att alla bör ligga lågt för att inte reta muslimen. Yttrandefriheten skall således alltid sättas i relation till andra saker och andra personer, och främst andra makter, på det att dessa makter inte hindrar Rikets utveckling. Han fullföljer där en högerreaktion mot yttrandefrihet, så som den också yttrade sig när Palme demonstrerade mot USA angreppskrig i Vietnam, där Högerpartiets ordförande, Yngve Holmberg, krävde att Palme skulle avgå.

Därefter värderar statsministern handlingen som inte lämplig, eftersom den avsiktligt skymfar och förolämpar. Vad jag vet, har inte statsministern bedömt lämpligheten i koranens hets mot folkgruppen islammotsståndare, t ex följande text från koranen:
”Nej! Denne inbitne motståndare till Våra budskap, skall Jag låta utstå [ett straff tyngre än] klättringen uppför [en hal och brant bergvägg] (74:16-17) … Honom skall Jag låta brinna i helvetets eld! Och vad kan låta dig förstå vad helvetets eld betyder? 74:28 Den skonar ingen och förtär allt." (74:26-28)

Genom detta tigande fortsätter han många ledande politikers utfärdande av fribrev till religioner med många anhängare. De hatiska texter som finns i bibeln och koranen, varav ovanstående blott är en bråkdel av hat som återfinns i koranen, och som hetsar mot folkgrupper och hetsar personer till terror, har fått hetsamnesti. Han tiger om religionernas hat. Det hat som har varit jordmån för mord i Sverige, där en muslim bl a mördade Ebba Åkerlund, 11 år, och muslimers dödshot indirekt vållade konstnären Lars Vilks död. Om detta tiger han.

Kritik mot religioner talas om som olämpliga, medan religioners hat tiger man om.

Det ser mörkt ut.

​Den 29 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

På DN-Debatt (230617) skriver näringslivsföreträdare och delvis akademiska företrädare om att svensk forskning hamnar efter, varför det behövs en politik som innebär att man satsar på konkurrensutsatthet för forskning och att stora resurser ges till excellenta forskare och forskningsmiljöer, istället för att spridas ut på en stor bredd.
(https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-06-17/a/mer-spets-an-bredd-kravs-for-att-losa-forskningskrisen/2357/1019081/40803051)

Parentetiskt kan jag inte avhålla mig från att skrattande berätta att de tar Losec som exempel på Sveriges innovationskraft i forskning. Ja, det var en drog som inte klarade konkurrensen på Astra, men som delvis utvecklades bakom ryggen på det konkurrenssystem som fanns, och med innovativ finansiering. Losec är ett bra exempel på problemet med att fördela resurser till forskning.

Men efter gapskrattet, finns de två brännande frågorna:

• Hur skall forskningsmedel fördelas, konkurrens eller liknande fakultetsanslag, där medel fördelas enligt tjänsteposition?
• Skall forskningsmedel koncentreras till ett fåtal förbrukare, eller spridas ut?

Fördelning enligt konkurrens låter bra, men skall konkurrensen baseras på ansökningar eller på forskargruppens tidigare prestationer? Ansökningsbaserat innebär att några sakkunniga gör en utvärdering och en grupp gör beslut. Sakkunniga kan vara hur kunniga som helst, men ändock inte har sannolikhet att fullt ut förstå samtliga projekt, samtidigt som de, om de kan området, är delaktig i området och därför har egenintresse i vilka projekt som får stöd och vilka som inte får det. Slutligen kan ansökningskriterier innehålla icke-vetenskapliga kriterier, som prioriterade forskningsområden och forskargruppskomposition. Fördelning enligt tidigare prestationer blir sannolikt baserat på citeringar, vilket har alla de för- och nackdelar som citeringssystemet ger, samtidigt som det är att ge resurser till tidigare framgångar och inte förväntade framgångar. 

Koncentrera forskningsresurser till excellenscentra och låta universitet och högskolor i övrigt blott undervisa, eller smeta ut forskningsresurser till envar som råkar få en anställning på en högskola? Medan koncentration till excellenscentra låter inbjudande, har det den lilla nackdelen med att riskera att ge medel till tidigare excellenta, men numer avsomnade miljöer, samtidigt som det ger incitament att uppfylla de enkla utvärderingsmåtten, istället för att vara sant nyskapande.

Men excellenscentra innebär att man bortser från forskningens andra funktion på universitet och högskolor, vilket är att upprätthålla akademisk kompetens i lärarlaget. Forskning för den akademiska läraren underhåller och utvecklar lärarens kunskap. Likt i mitt fall, som sannerligen inte rosat världsscenen med någon ny teori, ja, inte ens ett nytt begrepp, men som, tack vare min forskning, har kunnat ha en rimligt god kunskapsnivå och forskningsteknik, som gjort, inbillar jag mig, att studenterna fått en acceptabel utbildning. Det är den utbildningsfunktionen som breddfinansiering av forskning ger.

Men hur bred skall breddfinansieringen vara? Det finns de som hävdar att blott ett fåtal universitet skall ha master- och magisterutbildningar, där forskarkunniga lärare behövs, medan forskningskompetensfattiga universitet och högskolor skall bedriva grundutbildning, t ex maximalt upp till kandidatnivå, utan att lärarna får forskningsmedel. Lärarna kan där få utvecklingstid som skall användas till att hålla sig uppdaterad i sitt undervisningsämne.  

Mot det brukar jag anföra utvärderingen av företagsekonomiämnet 2011, där blott tre utbildningsinstitutioner fick det högsta betyget, handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, samt Högskolan Kristianstad, där den sista fick sitt betyg p g a en liten grupp som drev studenter till prestationer och sk chefer till irritation. De flesta av den gruppen har lämnat högskolan, och fått de sk cheferna att lugnt kunna luta sig tillbaka och avhålla möten. Betecknande för gruppen var att medlemmarna inte bara var utbildningsintensiva, utan också forskningsintensiva, varför jag tar framgången som bevis på min tes att framgångsrik utbildning kommer genom framgångsrika forskande och utbildningsintensiva lärare.

Men det är lätt att dra undan mattan för min kritik. Var Högskolan Kristianstads framgång uthållig, eller var den en tillfällighet, en outlier, skapad av några få personer, som, likt forskarna på Astra, lyckades lura systemet ett tag? Vad som hände på Astra var att systemet slutligen insåg sitt misstag och satsade på Losecutvecklingen. På Högskolan Kristianstad gjordes, vad jag sett, intet för att med kraft behålla den grupp som skapade framgången, eller att efterlikna gruppen och dess agerande. Idag ses därför inte högskolans studenter förekomma i vetenskapliga publikationer eller på de stora dagstidningarnas debattsidor, vilket jag anser är en indikator på framgångsrik forskning och utbildning i ett samhällsvetenskapligt ämne.

Därför tror jag att den stora bredd i forskningsfinansiering som Sverige har, varken ger forskningsexcellens eller utbildningsexcellens. Men är det rätt metod att enbart ha forskningsuniversitet, eller skall man istället angripa den andra sidan, och med hård utvärdering av utbildningar, stänga de undermåliga utbildningarna, och därmed lösgöra både lärarfinansiering och forskningsfinansiering till de värdiga utbildarna?

​Den 28 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den religiöses värsta tillstånd är tvivlet. I Bergmans film ’Nattvardsgästerna’ finns en präst som tvivlar på guden. Han är nästan desperat över gudens tystnad. Han t o m säger i en scen, ”om det är så att gud inte finns, vad gör det för skillnad? Livet blir begripligt, Vilken lättnad”. Den troende tror på en gud och underkastar sig den. Låter den leda. Men om den tvivlar, då finns ingen väg anslagen. Då står den religiöse still, utan vägledning, utan möjlighet till underkastelse, till lydnad. Den står där med sin förtvivlan över gudens tystnad.
( https://www.youtube.com/watch?v=GIUnfQgn1ZQ)

Forskaren tycks vara den raka motsatsen till den religiöse. Essensen i forskarens mentalitet är tvivlet. Om den tycker sig höra verklighetens röst genom en teori, så överröstas den rösten av Poppers falsifieringsaxiom. Blott det som kan bevisas vara falskt, kan, för tillfället, antas som sant. Det finns inget som är sant, ty det finns blott det som vi får anta är sant eftersom det ännu inte visat sig vara falskt.

Forskaren kan blott tvivla, att det som är sant, är sant eftersom vi ännu inte visat att det är falskt. Allt sant kan betvivlas. Ja, allt sant skall betvivlas och utsättas för vår ständiga prövning. Tvivlet är ständigt.

Tvivlet som grundinställning innebär att kritik, dvs ifrågasättandet av en tes, av ett påstående, är forskarens livsluft. Negativitet, dvs hävdandet att så kan det inte vara, är atmosfären vari forskaren lever. Positivitet, dvs hävdandet att så är det, är atmosfären för den troende, den dogmatiske.

Emellertid!

Varje artikel jag har gjort har börjat med tvivel, dvs hävdande att vi har en lucka i vårt vetande. Därefter har jag lugnat läsaren med att jag här och nu skall undanröja det tvivlet, den okunskapen. Jag går från negativiteten till positiviteten. Merparten av artikeln ägnas sedan åt att övertyga läsaren att jag kan undanröja tvivlet om det som jag hävdar mig kunna veta. Men sedan slutar artikeln med att ytterst klädsamt, men tämligen nertonat relativt det positiva hävdandet, att mitt hävdande av det positiva har sina begränsningar och sina brister, men det överlämnar jag till andra att fördjupa sig i, dvs det som kallas fortsatt forskning. Tvivlet kanske inte segrar, men tvivlet får sista ordet.

Forskaren lever därför i ett tillfälligt religiöst rus, där den låter sig tro att den har funnit det sanna. Forskaren undslipper därför prästens ångest över gudens tystnad, ty verkligheten talar till forskaren. Förvisso blott under kort stund, men ändock under en kort, rusig stund. Det korta tilltalet från verkligheten, ruset av sanningen, tror jag, gör att forskaren kan fortsätta med sitt tvivel. Ty den lösning som prästen har, tänk om gud inte finns, dvs tänk om kunskapen inte finns, vore inte en lösning för forskaren. Den vore helt outhärdlig för forskaren.

​Den 27 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en banbrytande rapport, Råd till en akademiker, har jag pekat på att en av forskarens främsta framgångsfaktorer är dess förmåga till hittepå.
( https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf )
Bo Rothstein har i en intervju pekat ut samma förmåga, hittepå, som förmågan att tänka utanför boxen, att finna vad andra inte finner, som en framgångsfaktor för forskaren.
(https://kvartal.se/artiklar/lite-for-manga-saker-som-inte-fungerar-i-sverige/ )

Vetenskapen är rationell, och odlar kanske just därför en myt om det strikt rationella. Antingen deduktion eller induktion. Deduktion använder en teori som den logiskt härleder hypoteser från. Induktionen sammanställer en mängd observationer och ur dem utvinner, genom systematisk analys, frekvenser eller samband.

I dessa två metoder talar antingen teorin till forskaren eller så talar observationerna. I den första är forskaren slav under deduktionen. I den andra är den slav under den strikta systematiska analysmetoden. Ingenstans i dessa två rationella metoder finns forskaren som subjekt, och minst av allt, som ett kreativt subjekt. Ett subjekt med hittepå-förmågan.
Det är korrekt att en individ utan förmåga till logiskt resonemang eller systematisk empirisk analys kommer knappast att bli framgångsrik forskare. Med dessa förmågor kan man sannolikt bli en forskare. Men sannolikt inte så framgångsrik. De är nödvändiga faktorer, men inte tillräckliga för framgång. Hittepå är det som ger framgång.

Hittepå är sannolikt delvis en medfödd förmåga, men det är också en förmåga som blir starkare ju mer material den har att tillgå, dvs ju mer bildning, ju bättre hittepå-förmåga. Kanske, men jag är inte säker, går den att träna upp. Jag tycker mig ha blivit bättre att i handledningssituationer kunna föreslå andra sätt att tänka, andra faktorer som förklaringsfaktorer. Delvis p g a bättre bildning, men kanske också p g a bättre hittepå-kapacitet.

Kanske hittepå går att koppla på och av, men även här är jag osäker. Min erfarenhet är att när man mest av allt behöver förmågan, då är den oftast avslagen. Därför är alltid mitt råd, att när du sitter fast, försök inte tänka mer, utan gör något annat. Hittepå tycks vara en kattegenskap, som inte går att kommendera fram, men som dyker upp när man minst av allt anar det.

Det goda med hittepå-förmågan är förvisso att den kan ge framgång. Men det främst goda med förmågan är att den ger en rusig tillfredsställelse och glädje när den dyker upp och kommer fram med en originell tanke. Förvisso rymmer forskarens liv en del rusiga inslag, som när artikeln blir accepterad för publikation, när en välrenommerad forskare citerar ens artikel, när man får en regressionsanalys med många signifikanta variabler, men det främsta ruset kommer när hittepå-förmågan tar fram en idé som överraskar en själv.

Dock får man, i allt sitt rus, inse att hittepå-förmågan är knuten till sig själv, medan alla andra också har en hittepå-förmåga, varför det ibland visar sig att det goda hittepå som man lyckades med, har plagierats av en annan, beklagligtvis innan man själv fick sitt hippepå. Jag, en annan handledare och en magisterstudent satt och diskuterade hur vi skulle observera familjens styrelsenärvaro i familjeföretag. Vi kom fram till ett innovativt sätt att mäta det. Glada och nöjda avslutade vi mötet. Hittepå:et hade funnits hos oss tre. Rusiga lämnade vi mötet. Emellertid, vid nästa handledarmöte hade magisterstudenten gjort en ypperligt litteraturarbete och kunde meddela oss att vår innovativa idé, vårt hittepå, inte var originell. Någon annan hade haft sitt hittepå-ögonblick före oss. Hon hade hittat vår innovativa idé i en artikel, publicerad 50 år innan vi fick idén. Vi kände oss ändock nöjda, ty artikeln var i ett helt annat ämne, varför hon nu, i sin magisteruppsats, kunde överföra den idén till vårt ämne, och, genom att referera till artikeln, kunde undkomma kritik att idén var befängd.

Var därför glad över din hittepå-förmågas kapacitet att hitta på innovativa idéer, men utgå från att den inte är originell. Vad är väl sannolikheten att du kan komma på en sak som mänskligheten, alltsedan Homo Sapiens kom till, inte har varit förmögen att skapa? Som alltid gäller att originalitet inte sällan kommer av bristande bildning. Men fortfarande kan det vara innovativt, ty du använder din tanke på ett nytt område. Som magisterstudenten som använde en biologisk term i företagsekonomi.

Således tror jag att hittepå är en framgångsfaktor, som befrämjas av bildning och som sannolikt kan tränas upp.

​Den 26 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag är mest bekant med fem totalitära ideologier. Judendom, kristendom, islam, nazism och kommunism. De är totalitära genom att de omfattar allt i människans liv. De bygger på en ledande och helt dominerande princip: jahve, gud, allah, führern eller partiet. De har alla en fruktansvärd historia, med oerhört mycket blodspillan och repression. Judarna med sin folkförintelse för att ockupera det förlovade landet. Kristendomen genom sin belägring av olika länder. Islam likaledes. Nazismen genom sin Förintelse. Kommunismen, med Holodomor och kulturrevolution.

De har grundtexter, som utgör basen i deras ideologi. Judarna har ’toran’, dvs merparten av ’gamla testamentet’. Kristendomen har ’nya testamentet’. Islam har ’koranen’. Nazismen har Hitlers ’mein kampf’ och Rosenbergs ’det tjugonde århundradets myt’. Kommunismen har inte riktigt en grundläggande text, förutom ’kommunistiska manifestet’.

Jag har nu (230617, klockan 21:35) läst samtliga deras texter. Om man vill vara bildad motståndare till totalitära ideologier, måste man känna deras blodiga historia och deras grundtexter. Därför har jag läst deras grundtexter.

Här,i denna korta rapport, klassificerar jag grundtexterna utifrån två dimensioner. Intressanta: att de rymmer reflektioner som får en att fundera. Vidriga: att de rymmer utsagor som är hemska, våldsamma, antihumana. Jag ger dem betyg 1-5, där 1 är lite och 5 är excellens i dimensionen. Här redovisar jag min 5-i-topp-lista över texterna, där jag låter vidrigheten avgöra när texten presenteras.

kommunistiska manifestet. Intressant: 4. Vidrighet:1. Det är en timid text som glöder till när det gäller att avslöja privategendomens extremt privata karaktär. Några vidrigheter, som skulle kunna motivera allt det våld som utövats i kommunismens namn, har jag inte funnit.

nya testamentet. Intressant: 3. Vidrighet:2. Det har sina intressanta delar, t ex bergspredikan, och är ganska fattig på uppmaning till våld. Men Jesus uppmanar till våld eller indirekt våld på några ställen, och Paulus kräver att kvinnorna skall tiga.

mein kampf. Intressant: 3. Vidrighet:3. Här finner politiker och marknadsförare en del goda idéer hur man kan sälja sina idéer, varför den är hyggligt intressant. Det finns några analyser som intressanta. Sedan förekommer en hel del antisemitiska delar, men ingen del som avslöjar pekar på Förintelsen.

det tjugonde århundradets myt. Intressant: 4. Vidrighet:3. Detta är den, helt utan konkurrens, tråkigaste boken av de fem att läsa. Men den rymmer en del intressanta genomgångar av idévärlden, bl a en genomgång av Mäster Eckhart, som Rosenberg tycks hålla som den främste tyske tänkaren. Det pratas en hel del om ras, men utan att motivera eller förklara. Judarna får ta mycket smuts. Men jag fann ingen indikation på våld mot judar.

gamla testamentet. Intressant: 2. Vidrighet:4. Här finns alla lagar som judarna har att följa, vilka ofta är skrattretande, varför det är ganska roligt att läsa vissa delar. Andra delar är på Rosenbergs mördande tråkiga nivå. Men framförallt, det mycket av groteskt våldsamma och hatiska texter, där en del är så vidriga att de är svåra att läsa

koranen. Intressant: 1. Vidrighet:5. Detta var den svåraste boken att läsa p g a den ohyggliga våldsamheten och det omänskliga hat som finns i boken. Ibland klarade jag blott att läsa två till tre sidor och fick därefter lägga den åt sidan för den dagen. Det finns ingen bok som jag läst som kommer i närheten av den gränslösa ondska som finns i boken. Det är tveksamt om en sådan hatisk bok borde få förekomma på bibliotek, och det är helt orimligt att inte ha en åldersgräns på den, t ex 35 år. Stålsätt dig och läs den. Förundras över att det finns minst en, ja t o m flera människor på jorden som hävdar den som helig text. De kristna måste vara selektiva läsare för att klara att hantera sin bibel i vår moderna och mer humanistiska tid. Men muslimer kan inte vara selektiva, utan måste vara nästan helt blinda när de läser sin bok. Däremot förstår man vid läsningen hur muslimer kan bära så mycket hat och våld, så som det yttrat sig i korankravallerna, terrorism, och våldet mot tecknare, konstnärer och författare.

Jag avslutar nu mitt projekt att lära känna mänsklighetens största fiender genom deras texter. Jag noterar att nazismen, kommunismen och judendomen aldrig fick fäste i Sverige. kristendomen förtryckte människor under 1000 år, fram till1960-talet. Idag är kristendomen ganska betydelselös. Tyvärr rycker nu islam fram, understöd av nyanlända muslimer och av folk som inte förstår att de stöder antidemokratiska, humanfientliga krafter. Om de bara hade gjort det jag har gjort. Läst de totalitäras text, texterna för de som hatar människor och ett värdigt samhälle.

Kanske jag skulle lägga mig till med muslimernas, ja, med semiternas språkbruk? Då skulle jag ha skrivit: Må judendomen, kristendomen, islam, nazism och kommunism förtäras av helvetets eldar. Men nej, jag är demokratisk socialist varför jag med det fria ordet, så länge det får förekomma, bekämpar dessa vidriga ideologier med rationella och humanitära argument. Det må vara naivt, när det rimliga kanske vore att möta hat med hat. Men min humanism förbjuder mig att bli som mina fiender.     

​Den 25 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag fick en förfrågan om att göra en vetenskaplig granskning av ett inskickat manus för en vetenskaplig journal. Jag tänkte säga nej, men såg att redaktören var en god vän, varför jag accepterade för att göra en väntjänst.

Då kom ett frågebatteri från journalen, där det framgick att jag var tvungen att besvara alla frågorna för att kunna komma vidare och få manuset som jag hade accepterat att granska.

De frågade bl a om hur jag identifierar mitt gender och min ras. De gav alternativ, varav ett var att svara att jag föredrar att inte svara.

Jag satt i skruvstädet. Genom att klicka acceptera, hade jag accepterat att göra reviewen. Hade jag visst att jag skulle bli en del av deras moderna rasism, hade jag självfallet avböjt. Jag valde att stå mitt kast. Jag skulle göra reviewen. Därför svarade jag att jag föredrog att avstå att svara. Varpå jag fick manuset. Jag kommer att göra reviewen och sedan svartlista journalen, både som reviewer och som läsare. Men jag får förmodligen svartlista förlaget, ty jag tror det är förlaget som gör ras- och könstesterna.

Deras enkät är forskningsetiskt, förlåt språkbruket, åt helvete. Man får inte tvinga respondenter till att avge ett svar, även om ett svarsalternativ är att man avstår från att svara. En respondent måste ha möjligheten att vända ryggen helt till en fråga och inte avtvingas att ta ställning genom att påstås säga att ’jag avstår från att svara’. Inget svar är inget svar. Svaret att man avstår från att svara är att ta ställning till frågan, genom att aktivt kryssa i att man avstår från att svara. Genom att kryssa i att man avstår att svara, har man deltagit, man har tvingats deltaga i frågan.

Det liknar demokrati i totalitära stater där man är skyldig att delta i valet.

Om de hade haft ett frågebatteri som hade innefattat mina vetenskapliga kvalifikationer, hade jag haft lättare för det, ty då hade de försökt se hur deras reviewerkår ser ut, och om den grundar sig på kompetens eller på irrationella diskrimineringsgrunder. Men de var bara intresserade av irrationella diskrimineringsgrunder.  

Min reaktion blir att göra reviewn och sedan inte befatta mig med förlaget mer. Jag deltar inte i rasism!

Jag har råd med den höga moralen ty jag är inte längre en del i systemet. Min vän, som säkert, och det borde han, ser sitt redaktörskap som en riktig fjäder i karriärhatten, är däremot en del i systemet. Han resonerar annorlunda. Detta är hur dagens förlagssystem ser ut, det är så den institutionella miljön ser ut. Vill man få fjädern, får man finna sig i lite smuts på fjädrarna. Han tänker rimligen att det, trots allt, inte är så farligt och det är ju en god sak, att se om man har irrationella grunder för urval av reviewers.

Brecht skrev, i Tolvskillingsoperan, ’Först kommer ätandet, sedan moralen’. Det vetenskapliga samfundet ger mig varken mat eller status längre, medan min vän får både mat och status från systemet. Jag kan lätt hålla mig med en moral som enkelt och helt tar avstånd från den moderna rasismen. Min vän får anstränga sig en aning intellektuellt, men kanske också moraliskt, för att motivera sitt deltagande i systemet. Det ger ju honom både fjädrar och mat.

Den svåra frågan varje människa måste ställa sig är hur långt medlöperiet kan gå.

Sophie Scholl lär ha sagt, precis innan hon avrättades av nazistbödeln: ”Vad vi har skrivit, det tycker ju ni alla andra också, ni har bara inte modet att säga det.” Sedan lämnade hon systemet genom att bli halshuggen. Jag blev avskedad.

Du som publicerar i tidskrifter som hör till förlaget Elsevier, deltar aktivt i rasifieringen av samhället.  

Den 24 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den 14 juni kastade två aktivister färg på en Monet-tavla på Nationalmuseet i Stockholm och klistrade sedan fast sina händer på tavlans ram. En talesperson för organisationen hävdar att tavlan inte är påverkad, medan polisen ännu inte kunde uttala sig om målningen.

Nationalmuseet tar avstånd från handlingen och menar att det är oacceptabelt att attackera eller förstöra konst eller kulturarv, eftersom det har stort symbolvärde.

Men det är rimligen det stora symbolvärdet som ger aktivisterna skäl att attackera målningen. En obetydlig målares konstverk, som hänger längst ner i en obetydlig korridor, får inte besök av aktivisterna. Det krävs en Monet för att aktivisternas aktivism skall utlösas.

Aktivisterna vill fästa uppmärksamhet på och tvinga fram åtgärder som återställer våtmarkerna, eftersom det är ett led i att reducera människans klimatpåverkan, samt att återge en del arter dess levnadsmiljö.

Den artikel jag läste om attacken, beskrev attacken och Nationalmuseets negativa reaktion. I den stod dock intet om aktivisternas budskap.

Aktivisterna gör sina attacker för en sak de tror mycket på. Så mycket att de är beredda på att bli bestraffade. Men de kanske också gör det för att det är en berusande handling i sig. Och de gör det säkert också för att stiga i status i den grupp som för dem är den viktigaste, aktivisterna i organisationen. Det finns således mått av både osjälviska och själviska drivkrafter i deras agerande.

Det finns de som vill kalla detta för miljöfascism. Men det är inte en korrekt term eftersom aktivisterna på intet sätt hindrar uttryck genom att utöva hot om våld eller våld. Fascism är en stark term och bör vara reserverad för just det som är kärnan i fascismen, våldet. Muslimska aktivister som kastar sten på polisen är fascister, men miljöaktivister som kastar färg på målningar inte fascistiska.

Däremot finns det ett inslag av indirekt våld, likt det som muslimerna känner när Paludan bränner deras heliga bok, koranen. Det är en bärande del i vår kultur som de ger sig på, och, kanske förstör, men i alla fall besudlar. Det blir därmed ett angrepp på vår kultur.

Aktivisterna ser att tidningarna skriver om deras handling. De får därmed det egoistiska motivet tillfredsställt. De får uppmärksamhet. Det principiella, att skapa uppmärksamhet för saken, får de däremot inte tillfredsställt eftersom saken inte ens nämns.

Det osjälviska i aktivisternas agerande misslyckas, medan det själviska lyckas. Saken blir inte uppmärksammad, däremot blir aktivisterna uppmärksammade.

Aktivismen kommer att fortsätta. Inte för att saken befrämjas, utan för att aktivisterna befrämjas.   

​Den 23 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ett säkert rum är en plats där en individ inte erfar något obehag, kränkning eller utsatthet, vare sig fysiskt eller psykiskt. Min fråga är, var är säkra rum oerhört bra, var är de rimliga och var är de orimliga?

Universiteten, speciellt i USA, men även i Sverige, härjas idag av tanken på säkra rum, dvs att undervisning sker så att alla individers trosföreställningar inte hotas eller kränks. Om en lärare i konstens teori behöver visa Vilks rondellhund med mohammeds ansikte, kanske läraren väljer att blott beskriva den, eller att varna innan visningen av teckningen, så att känsliga studenter kan lämna rummet.

Ett universitet skall inte vara ett säkert rum. Där skall hela tiden studentens, men även lärarens föreställningar ifrågasättas, granskas, kritiseras. Där skall fasta föreställningar sättas i gungning. Behöver man varna studenter för att man tänker visa en kvinna med utslaget hår och lättklädd, t ex målningen Venus födelse, då skall man inte varna studenterna, utan relegera de som upplever sig kränkta, eftersom deras krav på universitetet som ett säkert rum kränker universitetets grundidé. 

Den raka motsatsen, där människor inte kommit för att lära sig, inte kommit för att få sina föreställningar ifrågasatta och utvecklade, utan där de kommit för att hela sig, för att återvinna hälsan, t ex ett sjukhus, där är det rimligt att människorna inte skakas om, utan att de får vara i säkra rum. Det innebär, inom rimliga gränser, att en jude skall slippa se en sjukskötare med svastikakorset på armen, eller att en ateist skall slippa se kvinnor i hijab. Över huvud taget är det rimligt att sjukhus är befriande från demonstrationer av politisk eller religiös art, för att på så sätt vara säkra rum, gjorda för tillfrisknande.

Men säkra rum rymmer ett stort problem. Om ateisten skall slippa se en kvinna bära symbolen som innebär att han bör brinna i helvetes eldar i all framtid, borde då inte den ortodoxa muslimen få enbart manliga skötare, och skulle det vara kvinnor, då skall det vara kvinnor som höljer allt som indikerar att hon är kvinna.

Problemet blir än större om man skall ta allas upplevelser på allvar. Oaktat vad som en individ upplever som kränkande, skall sjukvården ta hänsyn till den upplevelsen. Skall sjukhuset ta hänsyn till fullblodsnationalist som känner sig kränkt om han blir omhändertagen av en person med invandrarbakgrund, om så i tredje generation? De flesta av oss kan se det som löjligt, men om principen är individens upplevelse, då spelar majoritetssamhällets attityd ingen roll.

Med detta resonemangen kan man blott nå fram till att det inte kan finnas säkra rum som respekterar individers upplevelser. Det kan blott finnas rum där dominanta gruppers eller individers upplevelser spelar roll.

Säkra rum är därför, i sig, en diskriminerande företeelse. Den som kräver säkra rum, är diskriminerande. Säkra rum är en maktdemonstration.

​Den 22  juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Under mitt yrkesliv åt jag sällan det som kallas lunch, dvs att mitt på dagen gå till en restaurang och där äta lagad mat. Jag hade med mig smörgåsar, kanske något överblivet från gårdagens kvällsmat, eller ett äpple. Orsakerna var två. En köpt middag var dyr, speciellt i relation till vad man fick. En annan var att jag ändå skulle äta kvällsmat, dvs lagad mat när jag kom hem. En kvällsmat som ofta tillagades av kvinnan i mitt hem, men också, kanske 1 av 4 eller 5, av mig.

Föga visste jag då att mitt agerande var antifeministiskt. I en Understreckare skriver Richard Tellström om varför staten började utfordra barnen i skolan och sedan medgav subventionerad middag till vuxna människor. Medan det i början var ett sätt att förmå fattiga människor att skicka sina barn till skolan, blev det sedan kryddad med en mycket vällovlig avsikt, att befria kvinnorna och ställa dem i produktionens och lönearbetets tjänst.
(https://www.svd.se/a/kEXz49/nar-staten-borjade-bjuda-pa-maten)

Då åt man ett mål lagad mat. Tanken hos feministerna, t ex Alva Myrdal, var att om barnen fick lagad mat i skolorna mitt på dagen, och att inte bara tjänstemännen, utan även arbetarna kunde få subventionerad lagad mat mitt på dagen, kunde familjerna äta en enklare måltid på kvällen, varvid matlagarna, dvs kvinnorna, frigjordes från det arbete som det innebar att planera, köpa in och laga till en måltid på kvällen. De då frigjorda kvinnorna kunde ägna sig lönearbete under dagen och förkovra sig på kvällen och umgås med sina barn istället för med grytor, spis och disk. Kanske man också såg skalekonomin att den lagade maten producerades i många portioner, på ett ställe, än den extremt lokala produktionen i varje hem. Och, kanske också att professionellt tillagad mat hade högre kvalité överlag, än en lokalt producerad måltid. Kvinnorna frigjordes, mer tid till förkovran och tid med barnen, fler arbetare i produktionen, kvinnors förmåga utnyttjades i samhället, billigare och bättre mat, och därmed ökad folkhälsa. Vinsterna var stora.   

Emellertid ….

Denna feministiska åtgärd förlorade sin effekt när normen om ett mål lagad mat ersattes av normen att familjen skulle samlas på kvällen kring ytterligare ett mål lagad mat. Då fick kvinnan återigen ställa sig vid spisen. Feministerna tog då fram principen att även männen skulle skaffa sig kunskap om matlagning och bidra med matlagning på kvällen. Kanske hemkunskapsämnet blev ett led i denna feministiska kamp, där alla fick lära sig matlagning.

Således slog den borgerliga familjeinstitutionen tillbaka på de radikala feministerna. Frigörelsen av kvinnorna, genom att befria dem från matlagningen, blev ett hot mot familjeinstitutionen. Familjen skulle manifestera sig genom att samlas kring kotletten, potatisen och såsen på kvällen. Feministerna anpassade sig till detta krav från familjeinstitutionen, men reagerade med kravet på att även mannen skulle laga kvällsmåltiden.

Mannen i köket är lika mycket en seger för feministerna som för den borgerliga familjeinstitutionen.

Den 21 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Jag hade här kunnat skriva en lång drapa om tillståndet i Riket, när den svenska statsradion ger Fatemeh Khavari uppdraget att föra ut sin sanning genom att vara sk sommarpratare.

Fatemeh Khavari är en av de främsta exponenterna för Sveriges humanistiska förfall, eftersom hon så tydligt representerar en darwinistisk flyktingpolitik där man ger resurser och frid till de resursstarka, och inte till dem med stort skyddsskäl. Hon kämpade för de afghanska flyktingpojkarnas rätt att stanna i Sverige, och var delaktig i att Sverige fick en tydligt diskriminerande klasslagstiftning som enbart var riktad till dessa pojkar och deras behov.

Jag hade kunnat skriva om alla de flickor som har samma behov, ja, än större behov eftersom de är flickor, men som sitter i flyktingläger, oförmögna att ta sig till Sverige.

Det var en antisolidaritetshandling att ta emot dessa resursstarka pojkar. Det var en än mer antisolidaritetshandling att ge dem mer resurser än andra genom klasslagstiftningen.

Fatemeh Khavari kallas människorättsaktivist. Det är rätt, om man med det menar att hon kämpat för en speciell människogrupps rättigheter. Då är också den en människorättsaktivist som kämpar för lägre beskattning av de rika, ty de kämpar ju för just den speciella gruppen.

’Allas lika värde’ står det på hennes toalettpapper, ty de som hon kämpade för hade redan ett högre värde än andra, och gavs sedan ett än högre värde. Snarare så är det Grisfarmens motto som gäller: Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra.

Och nu har jag skrivit en hel del ord om det jag inte tänker skriva om. Ty jag tror det är uppgivet. I dagarna har EU bestämt sig för en flyktingpolitik. Den verkar mest inriktad på att hålla gränserna. Den verkar inte vara inriktad på ett proaktivt, humant flyktingmottagande, där EU och dess stater befinner sig där flyktingarna befinner sig, och där hjälper dem, t ex genom uppehållstillstånd i ett land och en biljett till det landet. Då hade flickor och kvinnor haft en större sannolikhet att få en fristad, grundat i sina egna behov och inte, som idag, på att en manlig, modig, rik släkting lyckas ta sig hela vägen till landet och sedan, via anhöriginvandring, kan få hit kvinnorna.

Man kan något korrigera Heidenstams utsaga: ”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges baner att människorätt heter resurser, pengar, mod och politiskt starka vänner…”

Nej, det är uppgivet. Och den svenska statsradion bekräftar det genom att ge röst åt en person som hävdar den starkes rätt.

​Den 20 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Klimatkompensera innebär att man utför en handling som skapar utsläpp, men att man då samtidigt betalar för att samma mängd utsläpp förhindras, t ex genom att köpa utsläppsrättigheter hindrar man någon från att använda den rätten, dvs man har således själv tagit sig en rättighet, som man sedan betalar för att förhindra någon annan att använda, eller så köper man ett handhavande som innebär att utsläppen tas omhand, t ex genom att man köper plantering av skog.

Denna teknik, klimatkompensation, det som tidigare var känt som t ex avlatsbrev som profitabelt användes av den kristna kyrkan, för att möjliggöra det åtråvärda beteendet, men ändå framstå som god enligt de då rådande värderingarna, har idag spridit sig till andra områden.

Könskompensation har nu introducerats. Inför dagens krav på könsbalans i organisationer och inom delar av organisationer, t ex styrelser och professorstjänster, har en handel med könsrättigheter utvecklats. Bolagsstyrelser, vilka är traditionellt mansdominerade, kan behålla sin mansdominans om de köper kvinnorätter. Dessa säljs numer av t ex daghem, som har överskott av kvinnor, vilka i sin tur får köpa mansrätter, p g a att de är dominerade av kvinnor. Dessa könsrättigheter gör det möjligt att väga kostnaden för att, i daghemmens fall,  attrahera män till daghemmen, relativt att köpa sig mansrättigheter som skapar balans i könssammansättningen.  

Köttkompensation har etablerats idag, där man, vid köp att ett kilo nötkött, kan köttkompensera genom att köpa en kötträttighet, vilket är ett finansiellt instrument som saluförs av föreningen Sveriges Grönsaksodlare, där intäkterna fördelas ut till de anslutna grönsaksodlarna. Det innebär att den som bjuder på grillfest, kan med rent samvete bjuda på flintastekar och samtidigt visa upp köttintyget, det som visar att den köttkompenserat flintasteken.

Betygskompensation är en omdiskuterad innovation från de kommunala skolorna. De har länge känt sig förfördelade i det fria skolsystemet, då de inte engagerat sig i samma utsträckning i att ge högre betyg än vad de nationella standardproven kan motivera. De har menat att friskolorna skaffat sig en konkurrensfördel genom att ge högre betyg. De kommunala skolorna har nu börjat erbjuda betygskompensation, vilket innebär att en elev som kommer att få dåligt betyg, kan betygskompensera genom att erlägga en summa till skolan, och därvid få ett högre betyg.

Ett kommande certifikat, som kan vara ha en framtid, men som ännu inte har någon större samhällelig uppmärksamhet, är klasskompensation. Det finns verksamheter som brister i sin klassbalans, t ex Handelshögskolan i Stockholm har företrädesvis studenter från de högre klasserna. Tanken med klasscertifikat är att högskolan, istället för att ägna resurser åt att försöka åtgärda klassobalansen, skall köpa klasscertifikat av verksamheter som har överskott på underklassens studenter, t ex Högskolan i Rinkeby.

Enligt rykten, som fortfarande är obekräftade, har Svenska Kyrkan en ytterst hemlig utredning, som undersöker möjligheten till en modern variant av avlatsbrev, kallad syndkompensation. Det innebär att en person, med så moderna betalningsformer som via Swish, kan erhålla ett förlåtelsecertifikat från kyrkan. Man sägs utreda intressanta prismodeller, där längden på förlåtelsen och åldern på köparen påverkar priset.

Moralen har alltid haft ett pris. Idag, med en avancerad marknadsekonomi, blir det priset synligt och transparent, varför människor kan agera med högre grad av rationalitet.

​Den 19 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin   

En båt förliser på Medelhavet. Den var på väg mot Italien och hade sagt nej till hjälp från Grekland.
https://pbs.twimg.com/media/FymrruyWYBA7IMz?format=jpg&name=900x900

104 personer, mestadels män, räddades, 79 person återfanns döda, medan man tror att båten hade bortåt 750 person ombord, vilket innebär att bortåt 650 drunknade. Det fanns kvinnor och barn på båten, men de fanns företrädesvis under däck. Det sägs att många på båten var från Syrien. Pakistan, Egypten och Afghanistan. Båten hade löpt ut från en Libysk hamn.

Demonstrationer hålls nu, i protest mot döden på Medelhavet och EU:s bristande agerande.

Det är fruktansvärd katastrof. Men var ligger ansvaret?

Det är inte humanitärt orienterade personer som ställer båtarna till förfogande. Det är flyktigprofitörer som utnyttjar att det finns en marknad för flykt över Medelhavet till Europa, och då medpreferens till Italien och inte Grekland.

Ombord på båten finns människor som kunnat ta sig till båtens hamn och kunnat köpa en plats där, som lär kosta mellan 40 000 och 60 000 kronor. De vet om riskerna, de har pengarna för en plats. De är resursstarka.

Kvinnor och barn fick vara under däck. Det antyder att människorna var bärare av den kvinnoapartheid som finns i inferiora kulturer.

Flyktingarna är långväga komna. De har passerat många länder innan de nådde Libyens kust. De hade kunnat stanna i någon av alla de länder de passerat. De hade kunnat ta erbjudandet att angöra Grekland. Det verkar som att de mindre flyr från något, och därmed kan stanna så fort det de flyr från har upphört, utan att de mer verkar vara på resa till något. De förefaller inte vara flyktingar från något, utan resande till något

De har ankommit till Libyen, en stat som varken har hindrat dem att komma in i landet, eller som har behållit dem inom sina gränser.

Det är varken hjärtlöst eller flyktingfientligt att nämna dessa fakta, vilka talar mot att EU har något ansvar.

Mitt hjärta står alltid till de svaga. Glöm inte de som inte nått till hamnarna i Libyen. 

Den 18 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Följande är ett utdrag från en bok som aldrig kommer att publiceras eller distribuera i sin helhet. Boken, Exodus, återger, med dokumentation från e-mail, skrivelser och inspelningar, det som skede före och strax efter mitt avsked från Högskolan Kristianstad den 1 juni 2018. Den avslutas med det avsnitt som jag nästan fullständigt återger här, och som beskriver den händelse som jag idag inser är mitt yrkeslivs höjdpunkt. Absurt nog har jag ansett att jag skulle anonymisera personer, så att högskolans repressiva sida, som drabbade mig, inte skall drabba dem som jag håller som högst.

17 juni 2018 klockan 8.15 tar jag ut tre pastillaskar från mitt gömställe i det stora skåpet i mitt hems matsal. Jag hör knackningen på dörren och ser i ögonvrån en människa som står vid dörren. Jag är rädd för att det är leveransen av barnen, så jag hastar till det lilla leksakshuset och gömmer de tre askarna där. Jag brukar gömma pastillaskar där, när barn kommer på besök. De brukar rusa in och vittja huset på sina pastillaskar.
​
I slutet av maj blev jag kontaktad av en vän och kollega, fd doktorand, X, om jag ville ta hand om hennes barn den 17:e juni på förmiddagen. Jag accepterade med glädje. Jag frågade inte henne varför, då jag förstod att det var något familjeaktigt, eftersom varken hon eller hennes man kunde ta hand om barnen. X är en kvinna med mycket hög integritet, varför somt frågar man inte om. Familjeangelägenheter trodde jag att det var, varför jag inte frågade.

Dagen innan började jag oroa mig för vad jag och barnen skulle hitta. Huset var under ombyggnad, varför det knappt finns några tomma ytor att leka på. Men jag litade på min spontanitet, så något skulle väl komma upp i mitt huvud.

Jag gick till dörren. Men det var inte X och hennes barn. Det var Y, en doktorand, som stod där. Hon förklarade att X tyckte att vi skulle passa barnen i deras hem. Jag undrade varför hon var här, ty nog skulle jag kunna ta hand om alla tre. Hon svarade att Xs man, Z, tyckte det var bäst med två personer. Jag blev lite besviken på att pappan misstrodde mig, men nu ville de detta, så jag hängde på mig kavajen och gick med henne till hennes bil.

Kanske jag bör tillägga att varken X eller Y har en pragmatisk relation till sanning. X kan inte ljuga, men kan ibland förskona en person sanningen, medan Y inte ljuger och mer sällan förskonar någon från sanningen. Jag är förvisso naiv, men allt det som skedde var på riktigt, helt sant, ty det var två sanningssägare som det röde sig om.  

Hon körde mot Xs hus. Hon körde av motorvägen där man skulle ta av. Men sedan körde hon in på macken vid motorvägen. Jag undrade över varför. Hon förklarade med att hon skulle ha en sak. Men hon stannade inte vid butiken. Inte heller vid bensinpumparna. Hon körde runt ytterligare en gång. Jag undrade över vad det var, ty på macken fanns blott pumparna och butiken, så vad i alla sin dar letade hon efter? Då stannade hon framför en bil. Ur den klev X och hennes man, Z. I bilen såg jag den äldsta dottern. Y pratade lite med X. Jag gick ur, men blev ombedd att hoppa in. X och mannen hoppade in i sin bil. Y hoppade in i bilen där jag satt. Bilarna började köra. Ack vad omständliga de är, tänkte jag.   

Men där man skulle svänga till höger, för att komma till barnens hus, svängde först X, som körde först, åt vänster. Därefter svängde Y, med mig i bilen, åt vänster. Och hon och X körde ut på motorvägen.

Jag började bli nervös. Höll de på med någonting? Något som rörde mig. För, varför var jag i bilen? Tänk om det var en kidnappning? Tänk om Y och X hade hittat på något för mig? Jag blev mycket nervös och ville egentligen öppna dörren i farten och kliva ur. Jag tycker inte om att vara i centrum. Jag tycker inte om min födelsedag. Däremot har jag inget emot att 400 lyssnar på mig när jag föreläser. Men att vara i centrum, för ingenting annat än att jag är jag, klarar jag mycket dåligt.

Vi pratade, men jag minns inte om vad. Så körde bägge bilarna av motorvägen, körde en stund på en väg och körde sedan in på en parkering. Vi stannade vid en chokladstuga, ett kafé som har som specialitet att servera allt med choklad i.

Bilar började komma. Kollegor/vänner började komma. Jag förstod att gänget av kollegor/vänner hade arrangerat något. Och att jag var personen för arrangemanget. Jag kände mig mycket nervös, men försökte slappna av och ge upp och bara följa med i vad som skedde. Till slut hade fler än 10 vuxna och några färre barn kommit. Alla hälsade på mig, med kramar och skratt.

Jag skall inte beskriva allt. Vi var där för en brunch. Och det var verkligen med mycket choklad. För mig en himmelsk början på en dag. Choklad och  alla dessa personer som jag höll, och håller, högt.

Därefter åkte vi iväg till Immeln, en sjö, där kanoter stod beredda. Vi paddlade ut på sjön, stannade till på ett ställe, där några badade och vi fikade. Då kom ett regn, så att vi alla fick stå under träd och skula. Jag såg alla upptryckta till träden. För mig, en stark känsla av gemenskap, att vara Tillsammans. Vi!

När regnet dragit förbi paddlade vi tillbaka. Det gick inte fort. Vi andra lät paddlarna vara medan vi såg en kanot, i sort sett bara rotera kring en axel, eftersom de två paddlarna ömsom försökte, ömsom pratade med sig själva, med den andre eller med oss andra. Den ena kände jag mycket väl. Hon visade sig vara en oerhört framstående misslyckad kanotist, men jag håller henne, med hård konkurrens från de kollegor som vad med, som Sveriges frmsta kandidathandledare i sitt ämne. Hon kan förmå skalliga studenter att lyfta sig hört i håret.

Därifrån åkte vi till X.s och hennes mans hus, där en vi serverades drinkar och tilltugg. Därefter en middag, med grillat kött för oss som var animalister. Jag tror och är övertygad om att det grillade köttet verkligen var fantastisk gott, eftersom det var grillat med diverse konster. Men en viss del av middagens upplevelse kom ändock av vad dagen hade varit, och att vi nu satt samlade kring ett bord, med barn, som ju är mycket viktiga. Varje ansikte jag såg, av de vuxna, såg jag en kollega, en vän, men också en person som jag då och fortfarande känner, delar min vision av akademisk utbildning.   

Gänget kallade dagen för Framtidsdagen. Det var inte Exodus. Det var inte att ta hand om en bruten man. Ingen tyckte synd om någon. Det var en Framtidsdag.

Jag hade vid det laget funnit mig i situationen, även om jag inte riktigt fattade vad det var. Jag ställde mig upp och sade att detta inte var för mig, utan för oss. Att vi som var här, var en grupp som delade viktiga akademiska värderingar, om utbildning och om forskning. Att vi skulle vara förenade i denna gemenskap även om vi nu sprids för vinden.

Den 17:e juni 2018 var den mäktigaste och finaste dag i mitt professionella liv. Omgiven av de som jag delade så mycket med. Omgiven av de som visade sin samhörighet. Som vågade visa sin samhörighet. Ty detta skulle ju bli känt. Det skulle uppenbaras vem som var med. Det skulle riskera att ses som att individerna tog ställning.

Jag fick en present. Ett USB-minne som jag skulle öppna när jag kom hem. När jag blivit hemkörd kring 9-tiden, efter tolv timmar med en intensiv känsla av Tillsammans, av Samhörighet, av Gemenskap, tog jag min dator, gick ut i trädgården, tände en cigarr och öppnade USB-minnet. Däri fanns en video. Jag startade den. Då började en mängd foton visas, från min tid tillsammans med mina vänner/kollegor. Många hade släppt sina foton till någon, som satt samman dem till en film.

Med den varma känslan av Framtidsdagen i kroppen, såg jag händelser komma förbi. Från de lyckliga studenter jag haft med de som var med under Framtidsdagen.

Jag såg filmen två gånger.

Cigarren tog slut.

Jag satt i trädgården. Det var fortfarande ljust. Jag var varm. Uppfylld. Jag kände mig stark. Ja, kanske det kan låta överdrivet och stort, men jag kände mig lycklig.  Ett rus av Tillsammans. 

Jag klickade på excel-programmet och fick upp ett tomt ark, med sina kolumner och rader. Jag började skriva in de projekt jag hade på gång. De paper jag hade halvgjorda, eller ännu inte påbörjade.

Exodus är uttåget. Palmsöndagen är intågets dag, då Jesus red in i Jerusalem, för att där avsluta sitt uppdrag genom korsfästelsen.

Jag satt i trädgården och kände att Exodus var avklarat. Slutfört. Avslutat. Någon Palmsöndag kändes inte. Jag hade inte suttit på en åsna, på väg till min undergång. (även om åsnekänslan kom en aning närvi körde in på chokladcaféets parkering). Det var inte avslutat. Det var inte fullbordat.

Framtidsdagen var en magisk händelse. Jag erfor detsamma som Moses måtte ha känt när han, efter Exodus och den långa vandringen, såg det förlovade landet.

Mina vänner/kollegor hade visat mig det förlovade landet. Framtiden.

------------------------------     
Där slutar boken Exodus. Sakta sipprade mitt yrkesliv ur mig därefter. Idag arbetar jag enbart  med fyra paper. Jag undervisar inte. Jag handleder inte. Jag är idag dokumenterat Persona Non Grata på en högskola och ett universitet. Kvar är mitt engagemang på det ukrainska universitetet, där de snart är färdiga med återuppbyggnaden av den byggnad som bombades av orkerna. Yrkeslivet rinner ut i sanden. Försvinner. 40 år har ett slut. Jag har bestämt mig för att de fyra paperna är de sista som jag kämpar med, genom reviewers hårda motstånd. 

Men den 17 juni 2018 är präntat i mitt hjärta. Att få uppskattning av en redaktör för en journal är upplyftande. Att få uppskattning av studenterna är, vet jag nu, det näst viktigaste. Att bli kidnappad och given en heldag med människor som man uppskattar och respekterar, är höjdpunkten på ett yrkesliv.

TACK!

​Den 17 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Dagens nyvänster är i stort sett en inventering, en motsats, en motsägelse, ja, en negation, för att tala med gammelvänsterns vokabulär. Därför kan jag, som tillhör den gamla vänstern, finna att den moderna vänstern, nyvänstern, är konservativ och rasistisk. Låt mig idag beskriva vad jag finner för olikheter mellan gammelvänstern och nyvänstern.  

Gammelvänstern är materialistisk. Människans öde avgörs genom dess plats i produktionen. Blott genom att förändra produktionen, t ex genom fackföreningar och ägandeförändring, kan proletariatet, de utsugna, få en godtagbar plats i samhället. Det viktiga är att kämpa för rättvisa löner, goda arbetslivsvillkor, inflytande över produktionen och ett samhälle som karakteriseras av solidaritet, där alla tillerkänns samma goda skola och sjukvård. 

Nyvänstern är idealistisk, där människans plats erhålls genom att den placerar sig och identifierar sig med en grupp. Könsförtryck är det förtryck som utövas genom att ett sk majoritetssamhälle inte erkänner den könsidentitet som individen valt, eller försöker välja. Majoritetssamhället stöder institutioner som är förtryckande, t ex könsinstitutionen. De som identifierar sig med vissa ideologier, speciellt om det är religiösa minoritetsgrupper, är förtryckta genom majoritetssamhället, och måste ges plats. Muslimer måste erkännas som muslimer och ges rättigheter, p g a att de identifierar sig som muslimer. Därför kan socialdemokratiska ledare, som tillhör nyvänstern, säga att de har den största respekt för islam. Med det avses inte så mycket islam i sig, utan muslimernas val att hänge sig åt islam och därmed bilda gruppen muslimer. Dock avser denna rätt till identitet blott vissa ideologier. Islam är en accepterad ideologi. Nazism är det inte. Trots att bägge är totalitära, förordar lydnad och utövar apartheid, nazismen judeapartheid och islam kvinnoapartheid.   

Den idealistiska strömningen i den moderna vänstern, identitetsföreställningen, är dock paradoxal, i alla fall för en gammalvänster som jag. Somliga identiteter är öppna för individens egen tolkning och känsla av tillhörighet. Bland de öppna kategorierna finns kön. Man kan således vara fysiologiskt man, men identifiera sig som kvinna eller en variant som varken är man eller kvinna. Andra kategorier är däremot stängda, som t ex ras. Medan en vit man kan identifiera sig som en vit kvinna, kan den inte identifiera sig som svart, varesig man eller kvinna. Rasen är en stängd kategori. Det är en än mer stängd kategori eftersom man inte får ta till sig något som den andra rasen utövar eller bär. Rastaflätor tillhör de svarta, och kan inte användas av vita, oaktat om de skulle önska att identifiera sig som svart, eller helt enkelt finna det vackert. Det är kulturell appropriation. Däremot, om en man tar till sig kvinnans sätt att klä sig och sminka sig, dvs genderappropriation, då får den status, kallas drag queen, och bjuds den in till att läsa sagor för barn på bibliotek, mot faktura.  

I gammelvänstern var folken inordnade i ett imperialistiskt system, drivet av kapitalismen, som sökte mervärde varhelst det kunde skönjas. Rasismen var ingen ledstjärna utan blott ett uttryck, ett medel för exploatering. När gammelvänstern bar rastaflätor eller palestinaschal, var det ett uttryck för solidaritet, en respekt för andra kulturer, där utbytet, inspirationen av varandra och mellan varandra, betonades. Således, det positiva, solidariteten och empatin, har i nyvänstern negerats och blivit det negativa, appropriationen och exploatering.

Medan gammelvänstern stormade mot religionerna, ty de var ju blott uttryck för den ideologiska överbyggnaden som fanns till för att legitimera det materiella förtrycket, där den egendomslösa skulle hållas nöjd och tyst genom löftet om himmelriket, hyllas religionerna, speciellt de som ses som tillhörandes de kuvade, som islam, och ges respekt. Medan gammelvänstern ser islams kvinnoapartheid, ser den moderna vänstern en kultur, en identitet som måste ges respekt. Medan gammelvänstern se slöjan som kvinnoförtryck, kallar nyvänstern gammelvänsterns kritik för … rasism.

Å andra sidan, när nyvänstern kritiserar den moderna maktordningen och sammanfattar den i uttrycket ’vit man’, kallar gammelvänstern det för …rasism.

Nyvänstern bejakar mångfald, där mångfalden består av stabila, odynamiska grupper, där individer är låsta i sin identitet i gruppen. Gammelvänstern ser upplösningen av grupperna som en befrielse av individen, där individen frigör sig från den gamla gruppens stela kulturella normer. Hijaben har blivit en viktig symbol, där den för nyvänstern är uttryck för gruppens fria identitet, medan den är en underordning av kvinnan hos gammelvänstern.

Gammelvänstern hade kommunistiska manifestets slutord som föredöme, arbetare i alla länder, förenen eder, där uppdelningen, klassamhället, grupperingarna skulle upphävas. Nyvänstern ser i detta identiteternas förödelse, mångfaldens undergång, ett majoritetssamhälle som tyranniskt försöker assimilera de unika grupperna och underkasta dem majoritetssamhället.

Där gammelvänstern stormade mot de konservativas tro på att samhället bestod av grupper, där var och en skall veta sin plats, är det just det som är nyvänsterns mångfald.

Därför kan de konservativa i Sverigedemokraterna bli väl förstådda av nyvänstern, eftersom de bägge delar den konservativa basen. Nyvänstern anklagar Sverigedemokraterna för att vara rasister, samtidigt som det är nyvänstern, inte Sverigedemokraterna, som är de som öppet använder rasistiska uttryck och tolkningsmodeller, där den vita rasen, med könet man, som just i det fallet inte är öppet för identifikation, är grunden i förtrycket.

Nyvänstern har negerat gammelvänstern, och skapat en konfrontationslinje med de andra konservativa, och därmed står gammelvänstern utanför samhällskonflikten och ser förvånat på.

Som gammelvänster anser jag att nyvänstern oegentligt har approprierat uttrycket vänster och förvanskat det genom att negera det. Nyvänstern måste avlövas uttrycket vänster.

​Den 16 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Många akademiska aktivister på handelshögskolor och universitet i USA hävdar att program i ekonomi utbildar studenter till att bli goda egoistiska kapitalister, som saknar annan moral än berikningen av sig själv och aktieägarna. Man menar således att utbildningen är indoktrinerande. De utnyttjar sedan detta hävdande av indoktrinering för att pläderar för att utbildningen skall orienteras mot hållbarhet, vari inbegrips ekonomi, natur och samhälle. Således skall indoktrinering i egoism ersättas av indoktrinering i hållbarhet.

Svenska högskolor har tagit efter och en del, i olika stor utsträckning, låter hållbarhet genomsyra utbildningen. Andra låter enbart delar av indoktrinering försiggå genom att ställa upp mer snäva, men ändock politiska mål för utbildningen, där studenter indoktrineras i t ex det politiska målet jämställdhet.

Studier, utförda av amerikanare och publicerade i amerikanska tidskrifter, visar ofta på att studenter i ekonomi har en högre grad av egoism, varför det ser ut som om de har rätt i sin indoktrineringstes.

Emellertid!

Studierna har tenderat att studera studenter på plats, vid ett tillfälle. Om man kan se att de har egoistiska värderingar, kan det förvisso bero på att de har fått dem genom ekonomutbildningens indoktrinering. Men det kan också bero på att de anlände till utbildningen med dessa värderingar, dvs det finns en selektion av studenter där de med egoistiska värderingar tenderar att söka sig till ekonomiutbildningar. För det tredje kan det också bero på att studenterna tillmötesgår omgivningens förväntningar på egoistisk attityd och svarar enligt förväntningarna.

Jag har nu gjort tre undersökningar kring temat om ekonomstudenters moraliska orientering. Två är publicerade (se nedan för referens) och en är under bedömning. Jag, med varierade medarbetare, har via enkät observerat ekonomstudenters attityd avseende moralisk orientering i Sverige, Ukraina och Italien. Vi har funnit små indikationer på selektion, dvs studenter som anländer till en ekonomutbildning har mer egoistiska värderingar, där vi i två undersökningar relaterat till humaniststudenter som kontrollgrupp. Vi har däremot inte funnit några tecken på indoktrinering som ökat den egoistiska orienteringen.

En del andra studier, typiskt nog utförda i andra länder än USA, har funnit liknande, dvs en aning selektion, men ingen indoktrinering.

I det senaste papert spekulerar jag stillsamt om frånvaron av indoktrinering kan bero på att jag har studerat, inte handelshögskolor utan universitet och högskolor, där ingen av dem, vid undersökningstillfället, hade antagit en politisk målsättning för sina ekonomprogram. Kan det vara så att de undersökta högskolorna var akademiska, dvs utvecklade studenternas förmåga till kritiskt tänkande istället för att, vi a indoktrinering, ansluta dem till en värderingsmässig ideologi?

Jag hade kunnat bullra på, men så gör man inte i vetenskapliga artiklar, och hävdat att akademiska aktivister tycks selektivt använda undersökningar som passar deras politiska agenda, för att propagera för och införa en politisk utbildning, dvs att verkligen etablera en indoktrinerande utbildning.

Jag kan fördra att handelshögskolor, som Jönköpings och Stockholms handelshögskolor, som ju är organiserade för att framställa lakejer till kapitalismen, ägnar sig åt indoktrinering så att studenterna blir produktiva lakejer i kapitalismens tjänst. Dock är jag tveksam till att de skall erhålla statlig finansiering för sin verksamhet. Men universitet och akademiska högskolor skall utveckla studenternas förmåga att tänka kritiskt. Basta och Amen!

En seriös akademisk utbildning borde därför varje år studera sina studenters värderingar i avsikt att granska om utbildningen är kritiskt akademisk eller om den är värderingsmässigt och ideologiskt indoktrinerande.

Den 15 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

(Mykolenko, O., Collin, S.-O-, Strokovych, A. & Basmanova, O. (2020) The impact of academic studies on ethical ideology of Ukrainian students, Journal of East European Management Studies, 25(2): 360-383
Collin, S.-O., Y. & Schmidt, M. (2020) The university influence on moral orientation of Swedish accounting students: Selection and education, Issues in Educational research, 30(1):35-37.
Collin, S-O, Liberatore, A. & Vagnoni, E. (under review). Does university influence students’ moral orientation? A survey of Italian business students.)

​Idag genomförs medicinering och t o m operationer, i avsikt att korrigera kroppen hos en individ så att den i viss utsträckning överensstämmer med individens upplevda kön. Det finns de som hävdar att de är födda i fel kropp avseende kön. Det finns de som hävdar att de har en rätt att, i så stor utsträckning som är medicinskt möjligt, få kroppen korrigerad till deras könsidentitet.

De flesta av oss var inte med på den tiden, eller minns inte, när exakt samma sak utspelade sig. Men då såg man det som ett sjukdomstillstånd. Homosexualitet, dvs att inte söka sexuell njutning hos det motsatta biologiska könet, utan hos det lika könet, ansågs vara en sjukdom, eller, som hos de kristna, som att djävulen tagit plats i människans kropp.

Då var det en avvikelse, ett fel, en sjukdom som skulle och som kunde behandlas. Det fanns en korrekt identitet, som sattes av samhället, och som skulle följas, där avvikelse var en sjukdom, en brist.    

Idag medicineras och behandlas en liknande avvikelse, mellan individens självidentitet och dess kropp. Om en fysiskt man upplever sig som kvinna, då kan mannen leva som kvinna, i så stor utsträckning som det är möjligt. Men somliga vill inte stanna vid det. Man vill ha de rättigheter som tillkommer kvinnor, t ex att gå på kvinnors toalett och omklädningsrum, och att tävla mot kvinnor.

Än mer är att det finns de som inte blott vill att samhället skall anpassa sig till självidentiteten, utan att också individens kropp skall anpassas till självidentiteten. Man vill könskorrigera sin kropp, från det kön som naturen gett individen, till det kön som förvägrats individen genom naturen.

Man kan hävda att kroppskorrigering avseende kön är likt de som genomför skönhetsoperationer, där de som identifierar sig som yngre än sin kropp låter operera sin kropp så att den mer korresponderar till individens upplevda ålder.

Tänk dig en 71-åring som genomför en skönhetsoperation så att de rynkor som kommit fram naturligt p g a åldern, tas bort och den återfår en hy som den hade som 50-åring, vilket överensstämmer med den ålder som individen identifierar sig med. Om samhället accepterar den individens självidentifierade ålder, innebär det att individen skall förlora möjligheten att utnyttja museernas pensionärsrabatter, och den skall rimligen förlora sin pension, eftersom den rättigheten tillkommer personer som identifieras som minst 67 år gamla.

Självidentifikation är inte en sjukdom, vare sig det är homosexualitet eller transman/kvinna, utan en självidentitet. Jag hade gärna vilja se mig som atlet, inte blott med kraftiga benmuskler, som jag har, utan också med muskulösa armar och starka, kraftiga händer, vilket jag inte har. Jag får gilla läget och anpassa mig till min kropp och till hur samhället dömer mig, där beklagligtvis kvinnor inte respekterar min självidentifikation som atlet och därmed faller platt till marken inför mig.   

​Den 14 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Identitetsföreställningen har nu lett till att individer identifierar sig som kategorin A, och med självklarhet kräver de rättigheter, sällan skyldigheter, som kategorin A har getts.

Tidigare kunde man identifiera sig som Napoleon, och om man bara gick omkring på gatan, utan att dra samman arméer och marschera mot Moskva, så var det accepterat, om än förlöjligat.

De flesta har nog principen att vilken identitet en människa själv väljer och har, är likgiltigt, så länge det inte belastar omgivningen.

Om jag identifierar mig som en lurkbonde som alltid har gödsel på mina stövlar och som alltid går in i hus med dessa stövlar på, då skulle nog de flesta anse att min identitet får stanna vid dörren. Oaktat hur jag identifierar mig, har jag inte rätt att gå in i en annan människas hus med smutsiga stövlar. Den normen är förvisso diskriminerande eftersom den utestänger de individer som identifierar sig som lurkbönder, men det är en rimlig diskriminering då den förvägrar de som identifierar sig som lurkbönder att vara en belastning.

Individen som identifierar sig som Napoleon kan med fog anse att andra människor inte accepterar och respekterar hans identitet när de vägrar respektera hans identitet genom att tilltala honom Kejsare Napoleon. Men man får skilja på en individs självidentitet och individens samhällsidentitet. Individen bär sin egen identitet, medan samhället avgör individens samhällsidentitet. Det är ett totalitärt översittarbeteende när individen som identifierar sig som Napoleon begär och kräver att omgivningen skall göra samma identifiering, och därvid kalla honom för Kejsare Napoleon.

Medan det kan vara en liten sak att ställa upp på, ja, kanske t o m, om inte respektera, så i alla fall acceptera identiteten genom titulatur, så blir det mer dramatik när självidentitet skall medföra större belastningar för omgivningen än blott uttal av en titel. Den som identifierar sig som bankkamrer kan inte för den skull beredas tillgång till bankens valv. Den som identifierar sig som Sveriges kung, kan inte förvänta sig att få flytta in på Drottningholm, eller att få ge Drottning Silvia en tungkyss.

En individs samhällsidentitet är en förhandling mellan samhällets aktörer, och deras identifikation, och individens identifikation. Den som hävdar att individens självidentifikation skall följas fullt ut, är en individfundamentalist som inte erkänner samhällets rätt till identifikation. Ja, den kan sägas förvägra samhället en rätt till sin existens eftersom den inte erkänner samhällets kategorisering, blott individens valda kategori. Men, paradoxalt nog, brukar självidentifikationen innebära att individen önskar de rättigheter, sällan skyldigheter, som den valda identiteten kan innebära i samhället. Man förvägrar samhället rätten till kategorisering, men önskar erhålla de rättigheter som samhället tilldelat sina kategorier. Man vänder ryggen åt kakan, samtidigt som man begär att få äta den.  

En kvinna som ser den långa kön till damtoaletten och den obefintliga kön till herrtoaletten, kan i det ögonblicket välja att identifiera sig som man, och därvid erhålla rätten att gå på herrarnas toalett. Men rätten att gå på herrarnas toalett ges inte av individen, utan av samhället. Det samhället kan anse att biologiska damer går på damers toalett, biologiska herrar på herrars toalett, och de som äger en annan självidentitet än den biologiska får söka efter toaletter som inte är organiserade utifrån biologiskt kön, t ex handikapptoaletten.

I grunden är det så, att den som inte accepterar samhällets kategoriseringar kan förvisso kämpa för att ändra dem, vilket kallas demokrati, men i väntan på den förändringen kan den inte kräva av samhället, som individen genom sin självidentifikation tar avstånd från, skall böja sig för individens självidentifikation. Det är en auktoritär inställning.

Således, dagens identitetsdiskurs är auktoritär och antidemokratisk.

​Den 13 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har, helt oberoende av varandra, reflekterat och skämtat två gånger om bibliotekarier på kort tid. Först gällde det att bibliotekarier genomgår en hbtqi-utbildning (https://doncollin.weebly.com/blogg/ar-bibliotekarierna-hbtqi-rasister), med effekt att de skall än mer synliggöra regnbågsflaggan på biblioteket. Sedan att de synligt och med kommentarer om löning, med hänsyftning till debatten om hungriga barn, rensar ut överblivna exemplar av Lena Anderssons böcker (https://doncollin.weebly.com/blogg/bibliotekariens-frana-attack-pa-staten-och-demokratin).

Detta kommer en tid efter att det har varit en debatt, initierat av agerande från SD:are, om kulturens frihet och nödvändigheten att styra kulturen som utövas genom statens finansiering.

Nyhögern är innerligt trött på gammelvänstern, speciellt socialdemokratins hegemoni. Men den hegemonin är sedan längre bruten och istället har en dominans, men inte hegemoni, växt fram genom nyvänstern. Den senare vill bevara våtmarkerna, men inte de två könsrollerna. Hos nyvänstern gäller att naturen skall bevaras, men inte samhället och dess forna två kön, medan nyhögern nästan är tvärtom, låt naturen lida en aning, men samhället skall bevaras.

Biblioteken har väl alltid haft en aning politisk inriktning, vilken synts i vilka författare de valt in till författaraftnar och vilka de avstått från att bjuda in. På så sätt är deras utrensning av Lena Anderssons böcker, men inte t ex utrensning av koranen efter korankravallerna i fjol, en politisk handling som ger en indikation på bibliotekariernas politiska åskådning.

Samma politiska handling uppstår när de hänger ut regnbågsflaggan, men inte FN-flaggan, svenska flaggan, röda flaggan och andra flaggor, som i sig bär på värderingar, men där just valet av en flagga, på bekostnad av andra, innebär en politisk handling.

På toppen av detta kommer deras sagostunder med drag queens, vilket fortsätter deras politik avseende sexuellt likaberättigande. Det har fått nyhögern att gå i spinn, medan vi andra fnissar eftersom vi inte får ihop denna oerhörda uppmärksamhet på sexualitet som biblioteken har idag, med den gamla fördomen om bibliotekarien, som, trots att det var en kvinna, sågs som en grå asexuell figur.

Biblioteken har blivit ett slagfält där nyhögern och nyvänstern utkämpar ett ideologiskt slag. Som jag hävdat tidigare, innebär nyvänstern mot nyhöger en hög konfliktnivå och en samhällsutveckling som inte, utifrån gammelvänstern, är önskvärd. Precis som med pojken med majblommorna, som blott blev en bricka i de två krafternas kamp, blir biblioteket en bricka där slaget mellan nyvänstern och nyhögern utspelas.

Detta slag innebär sannolikt att nyvänsterns bibliotekarier blir än mer aktiva. Samtidigt tar sig SD:are in i biblioteksnämnder och börjar påverka biblioteken på ett sätt som tidigare inte gjorts, delvis för att det inte har behövts då bibliotekarierna inte ägnade sig åt politik i så stor utsträckning som vi idag erfar.

Bibliotekariernas politisering och SD:s politiska styrning blir en spiral som riskerar att leda till bibliotekens död. Ty vem vill bekosta ett bibliotek där aktörer mestadels ägnar sig åt att driva t ex samefrågan? Idag finns inte samefrågan där, men den kan bli. Inspirerade av hbtqi-certifieringen tar bibliotekarierna initiativ till same-certifiering, samtidigt som SD hävdar att samer inte är svenskar. Och plötsligt, till allas förvåning, står nyvänstern och nyhögern tillsammans och stigmatiserar samer, och gör biblioteket till arena där samer brännmärks, fast på olika sätt av de två grupperna.

Istället för att vara platsen där man informerar sig för att kunna leva i en levande demokrati, där man sedan går ut på gator och torg och föra ut sina insikter och åsikter, blir bibliotek en politisk aktör i samhället.

Dagens strömning är ideologisering, där tidigare neutrala platser, som t ex sjukhus och bibliotek, nu har blivit arenor för ideologier. Jag hör ekot av de totalitära, kommunister, nazister, muslimer, där de hävdar att allt är ideologi. T o m läshörnan på biblioteket.

​Den 12 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Dennis Wedin är moderat i Stockholm. Han berättar historien om mannen som hittade en skulptur i en container 1975.
(https://www.svd.se/a/dwr3ww/olle-tellander-ar-stockholms-indiana-jones )

Mannen letade efter skulpturens ägare, men fann den inte. Inte förrän en expert på Antikrundan kunde berätta vad skulpturen var och var den var ifrån. Den stals från Stadsbiblioteket i Stockholm. Mannen lämnade skulpturen till biblioteket och hedrades och tackades med en kaffemugg.

Nu tycker moderaten, som uppenbarligen inte är konservativ utan liberal, att mannen skull ges ett pekuniärt tack. Ty på det sättet stimuleras andra att återlämna föremål.

Hur tänker moderaten, egentligen?

Fornlämningar har man en skyldighet att anmäla till staten, antingen till länsstyrelsen eller till polisen. I den mån de har ett värde, får upphittaren 10% av ett uppskattat värde. Kanske även den regleringen tänker som moderaten? Genom att få pengar för det upphittade, skall man stimuleras att lämna in saken, istället för att själv omsätta den till pengar.

Hittar man en guldskatt från vikingatiden kan man smälta ner guldet och sälja det, eller lämna det till länsstyrelsen och få 10% av värdet. Om människor är motiverade av pengar, vem i all sin dar väljer 10% istället för att med lite arbete, nedsmältning, få 100%? Snarare är kanske de där 10% att se som en kaffemugg, ett symboliskt tack?

Från vetenskapliga sammanhang, där man undersökt blodgivande, är det känt att kvaliteten på blodet blir sämre och sämre ju mer man betalar för det. Bäst blod får man om givaren får en symbolisk belöning, likt kaffe och kaka. Man ger av plikt, av altruism, i omsorg om något gott. Man ger inte för att uppnå något egennyttigt.

Om statliga institutioner skulle börja ge markanta ersättningar till de som hittar deras försvunna föremål, har man då inte skapat incitament till mindre nogräknade individer att norpa föremål, för att sedan, efter en liten tid, komma tillbaka och, efter att målande beskrivit hur man funnit föremålet i en container i hamnen, få en rejäl dusör?

Om du finner en plånbok på gatan med 57.000 kronor i, kommer du då att söka över internet för att få information om personen som tappat plånboken, för att med den informationen göra en uppskattning om du kommer att få 10%, dvs 5.700 kronor av den vid återlämnande, eller att blott få uppskattning och kanske en fika? Står du inför valet att behålla 57.000 kronor, få 5.700 kronor eller få en fika?

Staten, och moderaten, tror att sannolikheten för återlämnandet av plånboken ökar med ersättningen. Staten och moderaten tror inte att den helt överväldigande delen av folket anser att det är en plikt alternativt en omsorg om den som tappat plånboken, att återlämna den, antingen genom att finna personen eller att lämna den till polisen.

Jag tror, men vet ej, eller kanske hoppas jag, att staten och moderaten har fel. En förkrossande del av folket följer plikten och omsorgens princip.

​Den 11 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin