​I en artikel sägs det att könsdiskrimineringen är enorm på akademin, med 17% kvinnliga professorer. 
https://www.svd.se/diskrimineringen-inom-akademin-varsta-jag-sett

Men artikeln hänvisar inte till något som förklarar de 17%, utan man antar att det finns en könslig diskriminering. Man visar förvisso på ett symtom, att givet de många kvinnliga studenterna, borde de återfinnas i större antal på de högre tjänsterna. Nu tar det förvisso rejält med tid mellan man är student till man blir professor. I mitt fall tog den mer än 20 år, så dagens siffror skall ställas mot könsfördelningen bland studenter vid slutet av 90-talet. Men kvinnor var även då ofta i majoritet, och absolut inte blott 17%.

Så, vad är det som sker? Den intervjuade hävdar att det är manliga strukturer, t ex att män väljer manliga doktorander. Ja, så kanske det är. Det är en hypotes som kan testas. Men ingen test av hypotesen uppvisas, så det är blott en misstanke.

Det är orimligt att agera mot könsdiskriminering, om man inte visar på att det är könsdiskriminering. Utfallet 17 % kan uppstå av andra orsaker än könsdiskriminering.

När ni nu skall undersöka saker, vilket ni självfallet gör innan ni börjar agera på en möjlig orsak, så vill jag föreslå två andra hypoteser, som rimligen måste testas, så att det inte är de som förorsakar det ojämna utfallet.

Tävling. Min erfarenhet, som ger mig skäl att föreslå hypotesen, är att män är mer tävlingsinriktade än kvinnor. Män kan spendera mer tid i aktiviteter som visar att de är framgångsrika, än vad kvinnor vill göra. Idag är det tävlingsmomentet mycket tydligt genom att det inte är forskning per se som är av värde, utan var forskaren publicerar sin forskning. Det finns enkla rankingar av journaler som säger vilken publikation som är mer prestigefylld än en annan. Det passar väl in på den manliga tävlingslusten. Jag tror således att män ser mer på journalens ranking, när den söker publikation, än kvinnorna. Och anstränger sig därmed mer eftersom det krävs större insats, om vi antar lika begåvning, att få bli accepterad i de journalerna.

Makt. Jag hade initialt tanken att män strävar mer efter makt, och han ser vad som krävs för att få makten. Men när jag ser mig om i mina erfarenheter, är den tendensen inte lika tydlig. Jag har utmärkta exempel på kvinnor som söker makten. Så den hypotesen kan jag inte föreslå.

Familj. Detta tror jag är den mest sannolika hypotesen. Män och kvinnor agerar olika i familjeinstitutionen. Könen är fortfarande inte jämlika i familjeinstitutionen. Männen kanske satsar mer på familjen idag, men de gör det sannolikt mindre än kvinnorna. Och även om de gör det i samma utsträckning, använder de resterande tid till meritering, medan kvinnan kan tänka sig att göra annat än meriterande arbete, t ex att acceptera administrativa sysslor, sk ledningsuppgifter på institutionen.  

Med mina hypoteser krävs alltså att man kan visa att både män och kvinnor lägger ner samma tid på meriterande arbete och de väljer samma kanaler i sitt arbete. Om detta är fallet, då kan det finnas könsdiskriminerande strukturer. Men om män lägger ner mer tid och satsar på mer meriterande aktiviteter, då är det ju rimligt, i ett meritokratiskt system, om vi antar lika begåvning, att just den gruppen väljs ut.

​Öllsjö den 30 april 2019

​Sverige har haft en tid av en mycket stark demokrati. Vi har fått en vana av demokrati som gör att vi kanske inte upptäcker angrepp på den och att vi även har svårigheter att försvara den. Så självklar är den.

En kvinna utförde ett illdåd mot vår demokrati genom att ge en Sverigedemokrat på käften. Det var direkt politisk våld, motiverat blott av att den slagne hade en politisk åsikt som inte stämde med attentatskvinnans. Hon fick inte fängelse, och hon förlorade inte sin anställning vid ett svenskt universitet.

Det antyder att vi inte är beredda på politiskt våld, det som är motsatsen till demokrati. Lite yrvakna står vi där och stirrar blott på slaget, och ser blott våldet, inte det politiska motivet. Än mindre ser vi de möjliga konsekvenserna, att det blir nästan accepterat att slå folk på käften för att de inte har samma åsikt som våldsverkaren. Speciellt om den slagne är högerman, vilket den var i detta fall.

I slutet av 2018 skedde ett annat politiskt motiverat attentat. Tio personer, varav nio var maskerade, slog sig in på SvTs redaktion i Helsingborg och krävde att en kurds agerande skulle uppmärksammas. Den som inte var maskerad åtalas nu för intrånget och åklagaren kräver henne på 6500 kronor i böter. (https://www.expressen.se/kvallsposten/kvinna-atalas-for-intrang-pa-redaktion/ )

Förvisso finns det en stor skillnad mellan Helsingborgsattentatet och attentatet mot den franska tidningen, där ett antal journalister mördades. Men agerandet har samma avsikt, att hindra eller befrämja publicitet. Deras agerande slår hårt mot det som är en grund i vår demokrati, att journalister går som fria människor i samhället och rapporterar, utifrån sin journalistiska professionalism, vad de ser och hör.

Det är ett attentat mot det fria, demokratiska samhället. Som skall dömas till 6500 kronor i böter.

Blott en demokrati som inte förstår att försvara sig, kan se så lätt på ett politiskt motiverat attentat.     

​Öllsjö den 29 april 2019

​På den statliga TV-kanalen har ishockeyns historia berättats. Så är i alla fall reklamen formulerad. ” Tre kronor har idag en självklar plats i våra hjärtan, men det har inte alltid varit så. Jens Lind och Albert Svanberg tar oss med på en resa genom 1900-talet då ishockeyn går från att vara en okänd sport till en nationell passion.”
https://www.svtplay.se/video/21928026/hockeyns-historia/hockeyns-historia-sasong-1-en-sport-erovrar-ett-land?start=auto

Ishockeyn uppfanns i Kanada och kom över till Sverige och, överraskande nog, till Stockholm. Vår stora issport var då bandy. Men ishockeyn blev oerhört populär och i centrum stod Tre Kronor, ett landslag som olikt andra landslag, fick sitt eget namn. I fotboll spelar man för Sverige. I ishockey spelar man för Tre Kronor.

Men hur kom hockeyutvecklingen till? Vad gjorde ishockeyn så framgångsrik?

Om det kan man inte lära sig av de program som sägs skildra framgångssagan. I TV-serien lyfts ett antal individer fram, mestadels spelare, och en utvecklingsdel, att spelare började spela i Nordamerikanska ligan.

Det är kungarnas historia man får sig berättat. Sterner, Tumba och Pecka tycks vara stoderna i svensk ishockey, de som mycket av utvecklingen kan hängas upp på. Förvisso kan man tänka sig stoderna som ett berättartekniskt hjälpmedel, för att berätta den svenska ishockeyns historia. Men så görs inte i denna serie, ty här tycks stoderna vara de som driver utvecklingen.

Jag vet inte ishockeyns historia. Men jag misstänker att den är intimt förknippad med folkrörelsetraditionen. Jag känner inte heller igen idolporträtten, då Tre Kronor oftast sades ha sin styrka i att det är ett lag, och inte som det kanadensiska laget, en uppsättning individer.

Den enda gången folkrörelsetraditionen nämns är när en grå, kavajutstyrd man från ishockeyförbundet, uttalar sig mot kommersialiseringen av spelet. Det, som jag tror en mer korrekt historiebeskrivning skulle visa på som en viktig grund för Tre Kronor, framställs som grått och hindrande utvecklingen. Jag tror det kan kallas Fake History. Falsk historiebeskrivning.  

Jag minns den stolthet vi kunde känna när Tre Kronor, på 60-talet, någon enstaka gång, vann över Sovjet. Ty vi visste ju att de fuskade. De var heltidsanställda, medan våra var amatörer. Och när de spelade mot Kanada. Återigen, våra spelade som ett lag och var amatörer, men kunde vinna mot professionella. Det var stoltheten i ett starkt folk, i en folkrörelse där man spelade för laget och inte för profiten.

Vad som inte alls kommer fram är just folkrörelsemaskinen som producerade de spelare som förekommer i programmet. Alla de kommunalpolitiker som såg till att det fanns rinkar. Alla de frivilliga som drev alla klubbar, från lägsta till högsta serien. Alla de tränare, från de som tränade de minsta ungdomarna, till de som tog hand om de spelare som drivits fram i småklubbarna. Och alla spelare, från den sämsta(e) till den främsta(e).

TV-serien är tendentiös. Idag är det idolporträtten som tecknas. Idag är det den ensamme, som tar planet över Atlanten, som är drivande. Kollektivet, den gemenskap som skapade förutsättningarna för de som åkte över, nämns inte.

Det är följdriktigt. Socialdemokratin berättade gärna sin stolta historia på 80-talet. Folkhemmet stod där i all sin glans, där vi alla var med, där alla skulle med. Idag nämns den inte. Idag väljer föräldrarna vilken skola deras barn skall gå i, så de slipper somliga barn,  och vill man ha pension att leva på, då skall man inte förlita sig på staten, på oss, utan på sig själv, jag.

Folkhemmet dog, till och med dess historia. Idag berättas om individerna. Det är deras val som fokuseras. Som om betingelserna för deras val är utan betydelse.

Tre Kronor har blivit en krona här och en krona där.

Se TV-serien, och ta del av tidsandan. Hundra år av utveckling, sett med dagens ögon. Inte med historiens ögon.

​Öllsjö den 28 april 2019

​I en TV-serie om ishockeyns historia i Sverige, berättas om triumfen i Moskva 1957. Då vann Tre Kronor turneringen, efter en rafflande match mot de sovjetiska hockeyproffsen. Första perioden slutade 2-0 till Sveriges favör. Andra perioden blev 0-4 till Sovjet, och sammanlagt 2-4. Eftersom det var ett seriespel, behövde Tre Kronor oavgjort. Sista perioden blev 2-0 till Sverige. Matchen slutade 4-4 och Sverige blev världsmästare.

Enligt historian hade Sovjet inte tagit fram Sveriges nationalsång, då de var säkra på att vinna. Därför skulle laget sjunga nationalsången a cappella. Men de svenska spelarna kunde inte nationalsången, varför de bestämde att sjunga en annan sång. En sång alla kunde. Sången de sjöng var Helan går.

Jag deltog på en vetenskaplig konferens, någonstans i Europa. På den avslutande middagen bestämdes att vi skulle visa konferensens internationella karaktär genom att respektive nationaliteter skulle sjunga sin nationalsång. Vi svenskar konfererade. Inte kunde vi nationalsången. ’Du gamla, du fria, du fjällhöga nord…’, och hur vad det sedan den fortsatte? Något med att man skulle leva och dö i norden, men vad kom däremellan?

Vi stod lika handfallna inför vårt fosterlands hymn som de svenska ishockeyspelarna. Vi var samtliga av samma generation. Den som hade lärt sig att man inte visade sin stolthet över sitt land genom nationalsång och flagga. Ja, man medgav inte ens att man var stolt över sitt land, ty vi hade lärt oss internationalismen. Samtidigt som vi givetvis var stolta över vårt land, men inte som land, utan som den sociala säkerheten, välfärdssamhället.

Vi visste inte om Tre Kronors lösning på problemet 1957. Men vi valde samma lösning. Vi klämde i med Helan Går. Alla kunde hela sången, så vi sjöng stolta och med höga röster. Vi fick stora applåder och de andra konferensdeltagarna berömde vårt land för dess stolta och klämmiga nationalsång. Ingen av oss avslöjade att det var en snapsvisa vi hade sjungit.

Vår stolthet över vårt välfärdssamhälle, vår gemenskap, uttryckes med den gemenskap vi hade i vårt dryckeslag. Det var vår fosterlandskänsla, vår nationella gemenskap.

Några år senare var jag med på ett av mina barns skolavslutning. Efter att vi alla sjungit ’Den blomstertid nu kommer’, sade rektorn att vi skulle avsluta vår samling med att sjunga nationalsången. Jag minns min obehagskänsla. Att manifestera Nationen tyckte jag var olämpligt. I en värld som behöver gemenskap, skall man inte hylla sin Nation. Det minner om nationalismen, om Tyskland, om de fasor nationalismen skapade. Som demokratisk socialist, som socialdemokrat kändes det helt fel. Jag sjöng inte med.

Men idag, när tidevarven har gått, och vår gemenskap är upplöst genom Folkhemmets nedrustning och socialdemokratin har försvunnit som politisk kraft, då stäms nationalsången upp.

’som tronar på minnen från fornstora dar’

​https://www.youtube.com/watch?v=yYHnc9GKszM

Öllsjö den

Det finns tre siffror jag vill att du skall se. 17%, 36% och 96%. Dessa siffror anger kvinnors andel i tre olika grupper.  

I Sverige idag är 17% av akademins professorer kvinnor. 36% av styrelseledamöter hos de listade bolagen är kvinnor. 96% av personalen på förskolorna är kvinnor.

Den största könsobalansen, utan någon som helst konkurrens, finns på förskolorna. Långt ner kommer sedan kvinnornas andel av professorstjänsterna. Än längre ner kommer styrelserepresentationen.

Notera nu att det förekommer en eldig debatt kring professorerna, och än mer kring styrelserna. Men inget om förskolorna. Intensiteten i debatten är således omvänt relaterad till könsobalansen. Ju mer könsobalans, ju mindre debatt.

Än mer omvänt är det om vi ser på politikers ambition att påverka könsobalansen. Politikernas främsta vapen är lagstiftning. Det enda som jag hört om lagstiftning kring könsbalans är styrelsepositionerna. Det vill säga, den minsta könsobalansen är den som förekommer mest i lagstiftningsdiskussioner.

Varför är det, som det tycks, omvända världen, ju mer könsobalans, ju mindre debatt och ju mindre ambition att agera genom lagstiftning?

Makten i samhället kan nog sägas vara korrelerad med intensiteten. Ty en styrelseposition är sannolikt mäktigare, genom att ha större inflytande i samhället, än en professorsposition. Och en professor har nog mer samhällsmakt än en förskollärare. Således kan det vara så att debattens intensitet beror på makten i positionerna. Det beror i alla fall inte om ojämställdheten.

Ett argument för kvinnliga professorer är att de kan utgöra förebilder för studenterna och doktoranderna, så att fler kvinnor kan känna gemenskap med positionerna. Men föreställ dig nu hur eleverna i förskolan, dvs barnen, erfar sin värld. 96% av dem som de möter är kvinnor. Barn lär sig genom detta att kvinnor tar hand om barn. Mycket tidig skolning får således barnen i ett sexistiskt mönster, kvinnor tar hand om barn.

Det borde vara en intensiv debatt om detta sexistiska intryck är det vi vill ge våra barn. Men det är det inte. Det är inte alls någon debatt. Än mindre förslag på åtgärder. Jag har aldrig hört någon yttra att det måste till lagstiftning för att få till en rimlig könsbalans, t ex minst 40% av endera kön på en förskola. Har du?

Varför tycks världen vara upp och ner?

De som arbetar på förskolorna tillhör arbetarklassen. De som kan blir professorer och styrelseledamöter tillhör högre klasser. Ja, vi kan för enkelhets skull kalla det för medelklassen. Eller mer precist, den övre medelklassen.

Man vurmar i debatten och i lagstiftningen om den övre medelklassens kvinnor och deras möjligheter. Arbetarklassens kvinnor ges ingen uppmärksamhet, och de själva skapar inte heller någon uppmärksamhet. Kanske för att de saknar det kulturella kapital som den övre medelklassens kvinnor har. Och som understöds av media, som ju villigt deltar i den upp-och-ner-vända världens debatt.

Någon som nu kan hävda, det hon säger i videoklippet, att klass inte finns?
https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI

​Öllsjö den 26 april 2019

Attentatet på Nya Zeeland väckte stor uppståndelse. I Sverige gick statsministern ut i en presskonferens, och folk samlades kring moskéer, för att symboliskt beskydda tillbedjarna, bland annat en svensk minister deltog i den skyddande ringen.

Attentatet på Sri Lanka har också väckt stor uppståndelse. Dock – ännu - inte med presskonferenser och med ringar kring katolska kyrkor. Reaktionen förefaller vara något mildare, mindre fördömande. T ex ordade en tidigare demokratisk socialist, numera tillhörande ny-vänstern, Helle Klein, att attentatet på Nya Zeeland borde föranleda förbud mot vissa högerextrema organisationer i Sverige. Hon har inte hörts av denna gång med krav på förbud mot islamextrema organisationer.

Vad är karakteristiskt för attentaten, som gör att man kan förstå den skilda styrkan i reaktionen, där Nya Zeeland-reaktionen var betydligt starkare i Sverige än Sri Lanka-attentatet?

Nya Zeeland-attentatet utfördes av en extremhögerman, riktades mot två moskéer och dödade cirka 50 personer. Sri Lanka-attentatet utfördes av en lokal islamgrupp, riktades mot tre kyrkor och tre hotell, och dödade över 300 personer.

Omfattningen, kan den förklara reaktionen? Sri Lanka var betydligt mer omfattande, då den utfördes av flera personer i en koordinerad attack, riktades mot fler religiösa byggnader och mördade mer än sex gånger fler personer. Omfattningen kan inte förklara reaktionen, eftersom reaktionerna borde vara minst lika starka för det betydligt mer omfattande Sri Lanka-attentatet.

Inriktningen, kan den förklara receptionen? Bägge attentaten var riktade mot religiösa byggnader och en viktig aktivitet, bönen och påskhögtiden, vilket borde bägge väcka samma reaktion.  

Jag tror att betydligt mer trovärdiga förklaringar är rasismen och röstfisket.

Förvisso var Nya Zeeland-attentatet utfört av en vit man, men det var trots allt en vit man, från ett kulturland. Det är samma logik som gör att vi inte kan förstå hur nazismen kunde bli så ondskefull i ett kulturland som Tyskland. Förvisso kan hans ondska förklaras av att han var bärare av en högerextrem ideologi, nära Breiviks ideologi. Men, trots allt, en vit man från en avancerad civilisation.

Attentatsmännen på Sri Lanka kommer inte från en kulturnation. De var sannolikt svarthåriga, och av en inferior kultur. De bullrar och spränger, våldtar och har sig. Det är inte så omöjligt att tänka sig att dessa primitiva män begår dessa fasansfulla dåd. Ja, somliga vill ju t o m förklara dem med att det till synes ociviliserade agerandet är utfört av män som måste betraktas som oskyldiga då de har drabbats av den koloniala imperialismen.

Detta är den rasistiska förklaringen, att ondskefullt agerande kan förväntas av folk från inferiora kulturer, kanske kryddat med postkolonialt rättfärdigande av inferoritet genom att skuldbelägga tidigare ockupanter. Ja, nu är det ju givetvis inte så man säger och skriver, men det är så förklaringen är skapad. Attentatet är uttryck för ett förtryck som skapat dessa organisationer och mänskliga föreställningar.

Den andra förklaringen är röstfisket. Sverige har mottagit många flyktingar som är muslimer och identifierar sig starkt med islam. Allt som tiden går, får fler och fler svenskt medborgarskap och därmed rösträtt till Riksdagen. Deras röst räknas. Även om de är mindre röstaktiva, är de en grupp med ökande inflytande via röstsedeln.

Att gå ut hårt och fördöma attentatet och skapa uppmärksamhet kring att en orsak till attentatet kan vara islam, innebär att man riskerar potentiella röster. Att slå en ring kring katolska kyrkor för att skydda dem från islamister ter sig inte som det bästa röstfisket i grönt vatten.

Socialdemokraterna, som är de som tycks tjäna flest röster på muslimerna, har tydligt och klart sagt ifrån. Så här sade deras partiledare 2015: ”Det har ju varit inte minst skriverier och sociala medier om att vi skulle ha kritiserat islam, vilket vi aldrig någonsin har gjort, och vi tänker inte göra det heller. Vi har den största respekt för den religionen.” 
https://www.expressen.se/stefan-lofven-vi-har-aldrig-kritiserat-islam/

I en utsaga från den socialdemokratiske utrikesministern sägs samma sak:
https://www.youtube.com/watch?v=XNVb9OObNIA&feature=youtu.be

islam har fått carte blanche i Sverige av socialdemokratin. islam kommer aldrig att kritiseras. Den, av alla ideologier, kommer att undantas kritik.

Detta kommer från företrädare för en politisk rörelse som har en stolt historia av demokrati. Den säger nu att den aldrig kommer att kritisera en ideologi som 1. aldrig stått i förbindelse med demokrati, 2. alltid inneburit kvinnoförtryck 3. nästan alltid inneburit antisemitism, och 4. aldrig förekommer på ett dominerande sätt i civiliserade och ekonomiskt välmående stater.

Denna vidriga, totalitära, antihumana ideologi skall aldrig kritiseras. Inte ens när den så tydligt visar sin inneboende ondska genom att ta livet av mer än 300 personer, varav många barn i en kyrka. Nej, det attentatet hade inget med islam att göra. Det var helt oberoende av islam. Att utförarna var en grupp som påstod sig ha med islam att göra, visar bara hur förvirrade dessa människor var. Medan däremot den vite högermannen var helt och fullt införstådd i sin ideologis inneboende ondska, varför alla rörelser med den ideologin skall förbjudas och fördömas.

Det kommer inte att stå några ledande socialdemokrater kring en katolsk kyrka och framföra sin kritik mot ideologin som hotar kyrkobesökarna, ty dessa socialdemokrater befinner sig på det gröna havet och fiskar röster.

Vi befinner oss långt från socialdemokratins stolta demokratiska arv, där man slogs för rättvisa och jämlikhet. Där man accepterade de kristna och t o m lät dem ha en egen organisation, förmodligen p g a att man kände gemenskap, inte med den förtryckande kyrkan, utan med jesus och hans rättviseetos och fullständiga jämlikhet, när han villigt hängde med skatteuppbördsmän och prostituerade.

Den långsiktiga effekten av detta värderingsskifte hos socialdemokraterna kan ha dramatiska effekter på det svenska samhället, där kampen för t ex kvinnors jämställdhet och för jämlikhet i samhället kommer att stå tillbaka, eftersom en sådan kamp implicit och explicit innebär en hård kritik mot islam.

Jag är däremot ortodox socialdemokrat, dvs demokratisk socialist. Jag kommer med den demokratiska ideologin som grund att bekämpa alla totalitära anti-humana ideologier. Vi ortodoxa socialdemokrater gjorde det mot den auktoritära kristendomen. Vi gjorde det mot kommunism och nazism. Vi besegrade alla. Vi gör det mot islam. Vi kommer att besegra islam. Likt nazisterna, kristna, kommunister, kommer islam att få hållas i sina hus och i de hem där man vill hylla denna ideologi. Men den kommer inte att få en plats i det socialdemokratiska samhället.

Öllsjö den 25 april 2019

Det brinner konstant i Paris förorter. Där får unga människor varje dag lära sig att de är utanför samhället.

Det brann i Notre-Dame. Ett monument över en kristen tid i Europa. Några, som en forna statsminister i Sverige, Bildt, kallar det för ett civilisationens monument. Kanske han refererar till byggnaden? Andra ser mer till den verksamhet som bedrivits i byggnaden och kan därmed inte betrakta det som en civilisationens triumf, utan som en representant för den katolska kyrkan, med sina askhögar av kvinnor och vetenskapsmän.

Enormt rika personer och företag träder nu fram och skänker miljarder. Inte till förorterna och de ungas framtid, utan till återuppbyggnaden av den katolska kyrkan. Det är ett agerande vi känner igen över historien. Rika människor vill ha fattiga människors arbete, för att bygga sina stora monument. Helst i sten. Som sedan fylls med präster som används för att bedöva de fattiga.

Var och en får använda sina pengar till vad de finner lämpligt. De rika får bygga sina stenmonument.

Men det som väcker anstöt är att en representant för den svenska staten, ambassadören i Frankrike, Veronika Wand-Danielsson, (enligt Aftonbladet https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zGl00r/svenska-ambassaden-startar-insamling-efter-branden-i-notre-dame) använder statens namn och sin arbetstid i staten till att organisera en välgörenhetsinsamling till denna katolska byggnad.

Svenska staten måste vara fri från religion. Inte bara av principiella skäl, utan kanske än mer eftersom vi är ett samhälle som nått vår höjd p g a att vi är profana. Att svenska staten nu ägnar sig åt att samla in pengar till en organisations byggnad som inte bara är religiös, utan som också representerar den mörka medeltiden, är anstötligt och olämpligt.

Den svenska staten skall företräda de svenska värderingarna. Den kan därför göra nytta i det franska samhället och för den europeiska civilisationen genom att organisera en välgörenhetsinsamling till förmån för det framväxande släktet i Paris förorter. Att som nu, sälla sig till de förmögnas sällskap, och samla in pengar till en redan stormrik organisation, för att renovera sitt monument, är oanständigt.

Öllsjö den 24 april 2019

​Eftersom man inte kan skilja en vanlig, hederlig, snäll, värdig muslim från en IS-terrorist, är alla muslimer IS-terrorister.

Den utsagan kan kanske gränsa till hets mot folkgrupp. Den kanske borde anmälas?

Men det är inte så det sades. Istället sades följande:” För vi kan inte se på dig om du är våldtäktsman, därför förutsätter vi att alla män är våldtäktsmän.”

Det kan sannolikt inte anmälas med någon framgång eftersom det 1. Riktas mot vad som betraktas som en överordnad grupp i samhället, dvs män, och eftersom det 2. det sägs av en vänsterpartist.
https://www.facebook.com/watch/?v=2159236477522337

Den sk vänstern, som inte är vänster i mina ögon eftersom de är rasister, genom den sk anti-rasismen, och diskriminerande, genom identitetspolitiken, har skaffat sig en rättighet att vara fördomsfulla och en rätt att utöva ren rasism genom sitt uttryck, ’vita män’.

Genom utsagan i riksdagen, som vad jag vet inte föranlett att sexisten, Linda Westerlund Snecker, visas på en överdrivet tydligt sätt hur en generell lagstiftning, som hets mot folkgrupp, relativiseras utifrån samhällets aktuella normer. Vissa fördomar, med åtföljande utsagor, kriminaliseras vid en viss tid, andra inte.

Lag bör ju inte vara relativ, utan allmängiltig. Att stjäla 100 kronor från en gammal kvinna bör dömas identiskt med om du tar 100 kronor från ett företag. Ty det är övergreppet på egendomsrätten som du straffas för. Att de 100 kronorna drabbar kvinnan hårdare än företaget är ju irrelevant.

Lag bör ju inte vara relativ, utan allmängiltig. Om du dödar en nazist som skanderar ’död åt judarna’, eller du dödar en tiggande rom, utgör ingen skillnad i brottet, ty du har dödat. Det är tagandet av livet som utgör brottet, oaktat hur viktigt någon kan anse det livet vara.

​Vänsterpartisten säger i Riksdagen att eftersom detta gäller alla män, har alla män ett gemensamt ansvar för att bekämpa våldtäkter.

Nej, säger jag. Gruppen män har inte ett speciellt ansvar för vad personer i den gruppen företar sig. Ty, vad man då hävdar är att alla i den gruppen har den benägenheten. Det skall noteras att jag som man, har inte valt att vara man. Därför är jag inte ansvarig för vad personer i den gruppen, som jag inte valt, företar sig. Det är skillnaden mellan att vara man och t ex kristen. Ty kristen är ett val, och kristendomen innehåller i sig frö till mycket ondska, vilket vi sett över åren. Därför har varje kristen, som ju valt att tillhöra kristenheten, ansvar över vad kristenheten företar sig.

Jag hävdar således att varje kristen är och bör behandlas som en potentiell kvinnobrännare. Därför måste varje kristen göra sitt yttersta för att ta bort det onda frö de har i sin ideologi. Alternativet är att lämna kristenheten.

För att vänsterpartistens argument om alla mäns ansvar skall vara giltigt måste hon visa på två saker, som är varandras motsats. Hon måste visa att alla män bär fröet till våldtäkten genom att det tillhör manligheten. Sannolikt kan det blott göras genom att hänvisa till mannens biologiska strävan att sprida sin säd. Våldtäkten är därför ett utlopp av naturen. Samtidigt så, för att kunna ta ansvar, måste hon visa på att mannen valt att tillhöra manligheten. Vilket hon inte kan, då hon precis måste ha antagit att manlighet är naturligt givet.

Man hade kunnat avfärda detta med att vi idag har tokstollar i Riksdagen. Vi har ju andra exempel på tokstolleriet. Men tokstolleri kan i alla fall jag bära. Sexism och rasism är svårare att stå ut med. Vilket just är vad hon ägnar sig åt. Och att lagen, som jag anser skall avskaffas, inte tillämpas av en blind rättvisa, är kanske än svårare att stå ut med.

​Öllsjö den 23 april 2019

PS Denna text skrevs , precis som gårdagens inlägg, långt innan attentatet på Sri Lanka, och är således oberoende av attentatet. Därför skall ovanstående text, och gårdagens text, läsas utan relatering till dagsaktuella händelser. Som man säger i filmer, eventuell likhet med verkligheten är tillfällig och oavsiktlig. DS

Härmed anmäler jag alla moskéer, som har koranen inom sina väggar, för hets mot folkgrupp.
 
Skälet är att de, genom att inneha koranen, sprider följande hets mot folkgrupp:
"De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande.” (5:33)

Hets mot folkgrupp beskrivs i följande citat:
”Den som i uttalanden eller i annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst 2 år eller om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll, och spritts till ett stort antal människor på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. Lag (2002:800)

1. Gärningen ska ske i ett uttalande eller i annat meddelande som sprids.
2. Den ska bestå i hot eller ge uttryck för missaktning.
3. Den ska avse en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
4. Det krävs uppsåt för att dömas till ansvar.

(Citerat från http://xn--nthatsgranskaren-vnb.se/vad-ar-hatbrott-pa-natet/ )

I citatet uttrycks inte bara missaktning utan det uttalas ett direkt dödshot mot ateister, vilket är en folkgrupp som kämpar mot gud, i det här fallet allah, och hans sändebud, i det här fallet mohammed och imamerna. Se på rekvisiten för illgärningen. 1. Är uppfyllt, ty gärningen sprids i en bok som förekommer i moskéerna. 2. Är rejält uppfyllt eftersom gärningen uttalar ett dödshot. 3. Är uppfyllt eftersom det riktar sig mot de som har trosuppfattningen att gud inte finns. 4. Är uppfyllt, då det verkligen finns uppsåt då det är ett dödshot riktat mot ateister.

Givetvis inser både du och jag att en sådana anmälan är meningslös. Men därmed måste vi också fråga oss varför staten accepterar att ateister dödshotas, medan jag hade blivit dömd för hets mot folkgrupp om jag avsiktligt skrivit:  "Muslimer som kämpar mot ateister och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida muslimskt sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande.” Detta är missaktning mot muslimer. Detta är hets mot folkgrupp. Om denna utsaga hade stått fritt, och inte visats i detta sammanhang som bevis för min tes, då hade jag sannolikt blivit dragen inför domstol. Nu framstår det tydligt att jag på intet sätt hävdar det som står i texten, eftersom jag, till skillnad från koranen och islam, anser att var och en blir salig på sin tro, och ingen har rätt att utöva det minsta våld mot någon på grund av den tro eller tanke den har.

Således, islam och muslimerna får legalt ägna sig åt hets mot folkgrupp, ja, t o m uttala dödshot. Varför denna diskriminering?

​Öllsjö den 22 april 2019
PS Denna text skrevs långt innan attentatet på Sri Lanka, och är således oberoende av attentatet. Det har ännu inte meddelats vem eller vilka motiv som låg bakom attentatet. Därför skall ovanstående text, och morgondagens text, läsas utan relatering till dagsaktuella händelser. Som man säger i filmer, eventuell likhet med verkligheten är tillfällig och oavsiktlig. DS

​Ja, vad är det för likhet? Jo, bägge är helt ockuperade av sex. Till detta kommer en ytterligare likhet, nämligen att det framför allt är kvinnan som är i centrum för den fanatiska ockupationen av sex.

Vi känner igen sex-fanatismen i de abrahamitiska religionerna. Tydligast idag, när den medeltida abraham finns hos oss i form av islam. Kvinnor skall minst täcka sitt hår och vissa skall täcka sina kroppar så att de ser ut som vandrande tvåmannatält. Baden skall ha separata badtider och speciellt flickorna skall regleras hårt, där man reglerar vilka de träffar och umgås med. 

Men abraham förnekar sig aldrig. En katolik, skrämmande nog, en kvinna, protesterar mot kvinnors klädsel. En mor till söner kräver att kvinnor inte använder leggings, vilket är åtsittande byxor i ett elastiskt material. De visar den kvinnliga kroppen, den man ser på badstranden, men täckt av det elastiska materialet.
https://www.dailymail.co.uk/femail/article-6856079/Catholic-mother-four-sons-asks-women-stop-wearing-leggings-Notre-Dame.html

Opponenterna mot kvinnan hävdar det självklara, att pojkars reaktion är deras och inte skall lastas på kvinnorna. Återigen kommer Abraham krypande, och hans oändliga kvinnoförakt. Ty kvinnan är problemet. Det är hennes klädsel som förvrider mannens sinne. Det är inte mannens sinne som är förvridet, som inte kan se en kvinna.

I själva verket kan man hävda att det är ett oändligt mansförakt i kravet att inte få bära leggings. Ty det säger att mannen är oförmögen att se utan att bli förledd.

Snarare är det så att leggings och, ja, än mer, till nudism, som vi ser tecken på civilisation. Ju högre upp på civilisationens trappa man står, ju mer nakenhet finns och accepteras utan problem. Det är blott när man krupit ner under djurens nivå, som vi finner det abrahamitiska föraktet mot kvinnor och deras kroppar.

Katoliker, judar, muslimer, som ser i kvinnan detta problem: Kryp under era stenar och kom inte ut. Ni är inte värdiga medlemmar i civilisationens samhälle.

​Öllsjö den 21 april 2019

​Greta, som kämpar för klimatet genom att skolka från skolan varje fredag, får mycket uppmärksamhet. En debattör i Svenska Dagbladet menar att det beror på att hon gör en uppoffring. Hon går inte i skolan på fredagen. Debattören tar sedan stora tag och hänvisar till Jesus. Men vilken uppoffring gjorde han? Han vandrade omkring och tycks ha levt på välgörenhet. I slutet kom det ultima priset, hans lidande på korset. Men han gav inte sitt liv för våra synder, ty han knallade omkring igen efter tre dagar. 

Det är nog något överdramatiserande att ställa Gretas skolstrejk i samma kategori som Jesus.
https://www.svd.se/vad-ar-skolstrejken-vard-nar-den-gors-pa-fritiden

I artikeln nästan hånas elever som passar in sin demonstration, så att den inte stör deras skolarbete. De hånas för de tycks inte vara villiga att göra en uppoffring.

Det är en märklig värld när medvetet avstående från kunskap kallas nödvändig uppoffring för att ett budskap skall gå fram. En icke ringa del i svårigheterna med klimathotet har ju visat sig vara att nå enighet kring vari det består, och vad som kan göras, samt, inte minst, att hålla klimatförnekarna stången.

De klimatförnekare som jag stöter på, excellerar i okunskap. Detsamma som utgör Gretas trovärdighet i sin demonstration, att vända kunskap ryggen.

Det som är ännu mer besynnerligt är att den enorma lärarkår som finns i Sverige, inte reagerar. Gretas metod för att få uppmärksamhet är att vända skolan ryggen. Varför ställer sig inte lärarkåren upp som en person och hävdar att vad klimathotet behöver är kunskap. Gå i skolan och få kunskapen. Demonstrera sedan, på din skolfria tid. Och om det krävs än mer uppoffring, enligt ovanstående debattörs logik, än att offra sin fritid, sitt utanför Riksdagshuset på natten. Offra din nattsömn för klimatets skull. Vem kan sova, när världen skall räddas?

Jag tror att lärarnas tystnad beror på ett hegemoniskt tryck som består av klimathotets självklarhet. Det får man inte ifrågasätta eller ens komma i närheten av att ifrågasätta, utan att betecknas som fascistisk vit man, samt att skolan idag är så tillbakatryckt genom sitt misslyckande, att en dag hit eller dit i en dålig skola, innebär egentligen ingen risk för kunskapsförlust.

Det hegemoniska trycket håller samman skolstrejken tillsammans med protesten mot klimathotet, så till den milda grad att man inte kan opponera sig mot strejken, utan att därmed klassificeras som klimatförnekare. Det tycks omöjligt att ge Greta stöd för demonstrationen, men inte för skolstrejken.

Därför tiger lärarna. Därför organiserar de inga demonstrationer till förmån för aktion för klimathotet och för kunskap.

Petrus förnekade Jesus tre gånger, och tre gånger gol tuppen. Idag hör du inte tuppen för den har blivit hes av allt galande. Lärarna, genom att inte ta strid för sitt värv, kunskapen, sviker sitt värv, sin plikt.

Jag är lärare och kan sägas kacka i eget bo. Men jag kan inte se någon fråga där det är rätt att vända kunskapen ryggen. Jag beundrar Greta för hennes aktion, men inte för hennes medel, skolstrejken. Skulle det vara så att ovanstående debattör har rätt, att hon får genomslag för att hon vänder skolan ryggen, ja, då lever jag i en värld jag varken förstår eller respekterar.

​Öllsjö den 20 april 2019

Just nu är höjdpunkten för rasism.

Jesus släpar idag sitt kors till Golgata. Han vacklar till. Vid sin skomakarbutik står en jude. Han hade kunnat hjälpa Jesus genom att låta honom vila. Men det gör han inte. Han är omänsklig, t o m mot guds son. Gå vidare, uppmanar den hjärtlöse skomakaren Jesus. Jesus får vandra vidare, men säger vad som skall bli skomakarens ohyggliga dom, den till synes eviga förbannelsen: Jag går, men du skall stanna tills jag kommer åter.

Skomakaren hette Ahasverus, och är sedan den historiens tillkomst, känd som den vandrande juden. Den som fått det hårdaste straff tänkas kan, att aldrig få dö.
Han var med vid domstolen, där romaren tvådde sina händer och överlät domen på folket, dvs judarna. Som gladeligen ropade: Döda Jesus.

Återigen dessa judar. Kristusmördare.

Men judarna är också goda rasister, ty de firar sin påsk, lammets högtid. Då de smorde lammets blod på sina dörrposter så att dödens ängel, utsänd av deras gud, skulle gå förbi just deras port, i sin färd att ta livet av alla förstfödda pojkar som inte var av Moses stam. Ett magnifikt rasistiskt illdåd, kallat Pesach, som just betyder gå vidare. jahve, som trots att han här står först i meningen, förvägras stor bokstav, då det skulle kunna indikera någon som helst form av respekt. Men man visar inte monster respekt, varför man förvägrar honom stor bokstav, t o m i början på en mening. jahve, denne rasistiske gud, som väljer ut ett folk, bland alla folk. Och det folket accepterar det rasistiska agerandet, att bli utvalt. De tar sig tillbaka till det förlorade landet, som de stavar förlovade, och utför, vad jag vet, den första, i text kända, Förintelsen. adolf, med samma stavningsbruk, fick kanske sin inspiration till sitt illdåd från dem som han riktade sitt illdåd till.

Påsken är därför en fullständig orgie i rasism och grymhet. En fullständig orgie i mänsklig uppfinningsrikedom avseende ondska. Vi humanitära människor, som känner avsky inför rasism, skäms ögon av oss vad våra gelikar, de kristna och judarna, har hittat på.

Men påsken slutar lyckligt för bägge. Judarna överlever och får så småningom lämna Egypten för att återigen invadera Palestina (detta var långt innan 6-dagarskriget). Graven där de lade Jesus är tom, och han vandrar återigen runt bland de levande, där de tvivlande får känna på såren från spikarna.

(En fundering i sammanhanget är varför Jesu återkomst inte innebar att Ahasverus förbannelse löstes. Men kanske Jesus menade att han det inte gällde att han skulle komma tillbaka till de levande, utan just skulle komma tillbaka till Ahasverus personligen, och där, i det direkt personliga mötet, lösa honom från förbannelsen. Men då undrar jag, som i min konfirmations-Bibel fått prästens citat från Johannes 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet”, om Jesus agerande verkligen är en sann väg att vandra? Han är tillbaka, han lever. Han kunde glömma och förlåta och lösa Ahasverus förbannelse. Men nej, sur och fylld med hämndens svarta ögon går Jesus omkring de fyrtio dagarna och vänder ryggen åt Ahasverus. Han, som fortfarande går på jorden och bär Kristus förbannelse. Han är väl den ende som inte får Jesus eviga tendens till förlåtelse. Men så är han ju också jude.)

Påsken är såldes en överlag mörk och hemsk historia.

Men vi människor är människor. Trots att vi skapat all denna förmörkelse, så har vi också visat att vi inte står ut med den.

Igår kom två små häxor till vår dörr och önskade oss glad påsk. Det kostade mig två pastillaskar. Men det var egentligen ingen kostnad utan blott en glädje. Idag kokar jag ägg, till mig på 7,5 minuter, eftersom de då är perfekt kokta. Jag äter choklad och alltför söta dragerade chokladägg. Och jag bekämpar min böjelse att köpa ett rejält fyllt påskägg till min 31-åriga dotter, som jag i så fall skulle ha gömt i trädgården.

Slutsatsen blir ett leende. Ty vi människor kan hitta på sådana grymheter som den kristna och judiska påsken, men exakt samtidigt, utan att se de enorma inkonsekvenserna, kan vi hitta på sådana godsaker som påskägg, och sådan glädje som de där små häxorna.

Därför blir också den definitiva slutsatsen, att skall vi ha några läromästare, skall de inte vara långsinta religiösa typer. Våra läromästare, som kan lära oss mycket om oss själva, är komedianterna. (https://www.youtube.com/watch?v=zYruKFyk1dw )

​Öllsjö den 

​Igår diskuterade jag om lärarutbildningen är akademisk eller ej. Jag baserade diskussionen på en uppsats och ett fång erfarenheter och fördomar.

Men låt oss anta att det finns akademiska möjligheter i lärarutbildningen. Då kan vi fråga oss, vem skall bedriva utbildningen?

UKÄ har gjort en bedömning av lärarutbildningarna i Sverige och satt dem i två kategorier, Hög kvalité och Ifrågasatt kvalité, dvs godkänt och underkänt. Det finns 20 lärosäten som ger 67 olika lärarutbildningar. Det totala utfallet blev att 32 utbildningar underkändes och 35 godkändes, dvs 52% godkännandefrekvens.

Staten har spenderat pengar på samtliga utbildningar! Studenterna har följt samtliga utbildningar! Detta representerar en avsevärd investering. Den svenska högskolevärlden kan, med denna insats, endast prestera 52% godkännandefrekvens.

52% godkännande! Det motsvarar vad vi ofta får på kurser i redovisning. Många studenter vittnar om hur svår kursen är. En del struntar i kursen. En del satsar på omtentan. Gäller detta också lärosäten? Att många tycker det är svårt att vara högskola? Somliga högskolor struntar i utbildningen? Att några satsar på att komma igen i ombedömningen?

52% godkännande är ett ohyggligt resultat. Men vem producerar utfallet?

Jag har analyserat utfallet. Jag har delat upp läroanstalterna i de gamla universiteten, som Göteborgs Universitet, de nya universiteten, som Örebros Universitet, och högskolor. Jag gör uppdelningen på gammalt universitet och nytt universitet, då jag har en egen erfarenhet, och därmed misstanke, att de nya universiteten inte har samma kvaliteter som de gamla universiteten.

Mina resultat visar att de gamla universiteten är signifikant bättre än de andra. De unga universiteten är något bättre än högskolorna, men inte med signifikant skillnad. Jag har analyserat varje utbildning för sig och varje lärosäte för sig, men med samma resultat.

Gamla universitet är distinkt bättre än de andra, där de unga universiteten är något bättre än högskolorna.

De sämsta gamla universiteten är Stockholms och Umeå universitet, med två underkända och två godkända utbildningar. Det sämsta nya universitetet är Mittuniversitetet, som fick underkänt på samtliga fyra utbildningar. Bland högskolorna finns Högskolan Dalarna, som fick underkänt på samtliga tre utbildningar och Mälardalens högskola, som fick bägge sina utbildningar underkända.

Om UKÄs granskning har någon relevans för den akademiska halten i utbildningarna, kan man således dra slutsatsen att gamla universitet är de som kan bedriva akademiskt kvalificerad utbildning.

Nu kommer givetvis administrativa åtgärder beskrivas som vidtagna, vilket kommer att föranleda UKÄ att godkänna samtliga utbildningar, varför de kommer att leva vidare och konsumera statens pengar och studenternas tid.  

Hade UKÄ haft aningen mer kvalitetsmedvetenhet hade de sett till att ha ett skarpt vapen i sin hand. Lägg ner utbildningar!

För enkelhetens skull, lägg ner de nya universitetens och högskolornas lärarutbildningar. De kan, som jag hävdade i gårdagens inlägg, bedriva gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Akademisk utbildning får reserveras till de gamla universiteten. Även om Stockholm och Umeå bör skärpa sig, ty de beter sig som ett bättre ungt universitet.  

​Öllsjö den 18 april 2019

Jag och min kollega, Tagesson, professor i Redovisning vid Linköpings Universitet, hävdade i en debattartikel (https://www.svd.se/stora-brister-i-lararnas-akademiska-kompetens) att problemet med dagens akademiska utbildning är att lärarkårens kompetens är bristfällig. Den utsagan grundar sig på arbetserfarenheter från fyra universitet och två högskolor, samt från utvärderingsengagemang som omfattar både universitet och högskolor.

Vi hävdar att god akademisk utbildning får man om man har goda akademiska lärare, vilket är disputerade som kontinuerligt forskar. Blott då har man den strävsamma kritiska blicken, och den uppdatering i ämnet som krävs för kvalificerad akademisk utbildning.

Jag beslöt mig för att testa min utsaga. Jag har precis avslutat ett handledningsengagemang på Mittuniversitet på kandidatnivå. Jag bestämde mig för att gå in på en högskolas lärarutbildning och där, slumpmässigt ta första bästa uppsats som dök upp och granska den. Två kvinnor har skrivit uppsatsen. En adjunkt har varit handledare, medan examinator är en lektor som enligt hemsidan är aktiv i forskning.

Jag skall inte belasta dig med hela min bedömning. Sammanfattningsvis hade uppsatsen blivit underkänd, och med mig som examinator hade den fått stå ut med min avslutande bedömning: Outhärdligt oambitiös, ateoretisk och analytiskt på en gymnasienivå.

Analysen får representera kvaliteten. I uppsatsen presenterar man några medelvärden och några frekvenstabeller över några frågor från en enkät. Det är på den enklaste formen av beskrivande analys. Det hör hemma på gymnasiets specialarbete. Det är inte en akademisk analys på kandidatnivå.

Jag jämför med mina grupper på Mittuniversitetet. De fick operationalisera sin teori till en enkät genom ett omfattande arbete där de fick redogöra för hur de översatt teorins begrepp till observerbara variabler och där de relaterade till liknande studiers operationalisering. Dataanalysen innebar att de fick köra faktoranalyser upp och ner, och genomföra alfa-tester. Först därefter kunde de göra sina regressionsanalyser, där jag pinade dem med att de skulle testa residualernas normalfördelning. Regressionsanalys är ju en sambandsanalys, dvs studenterna måste ha en teori som är förklarande eller förståelse-orienterad, då beskrivande ambition sällan är intressant eller rekommendabel på så låg nivå som kandidaten. 

Vem har fått en akademisk utbildning? Lärarstudenterna på högskolan och/eller ekonomstudenterna på Mittuniversitetet?

För mig, som givetvis talar i egen sak, är svaret enkelt. Jag tycker nog att min handledning håller rimlig akademisk nivå för att vara på kandidatnivå. Lärarutbildningens nivå är gymnasiets nivå.

Därav min slutsats, som jag försöker få mer allmänt spridd, att högskolor skall övergå till att ge gymnasial eller eftergymnasial utbildning, medan den akademiska utbildningen reserveras för universiteten, speciellt de gamla universiteten.

Mitt exempel visar att det inte är något problem att genomföra detta, ty det är ju redan genomfört. Det skulle bara innebära att man anpassar vokabulären till den rådande situationen. Om min helt slumpmässiga uppsats har något med verkligheten att göra, så är lärarutbildningen gymnasial, eller möjligen eftergymnasial, men inte akademisk.

Varför inte kalla saker för dess rätta namn?

​Öllsjö den 17 april 2019

​Notre Dame brinner. En fruktansvärd händelse. Ett sorts harmagedon. Röken från Ragnarök. Så stark är känslorna för Notre Dame. Så stark är symboliken i Damens brand. En katastrof är det minsta ord man kan använda.

Men….

Tänk efter en aning.

Kan man få lov att ha en reflektion? Som kanske river ner himmel och jord?

Reflektionen kommer från en upplevelse i Kharkiv, Ukraina. När jag åkte dit brukade jag föreslå för dem jag skulle träffa, att vi kunde träffas vid Leninstatyn. Det var en magnifik staty som stod i nedre delen på det väldiga torget i stadens mitt.

Men statyn revs för något år sedan. Jag såg på TV hur folkhopen slipade och drog i statyn. Och efter en tid föll statyn. Och folket jublade.

Jag tyckte det var barbariskt. Monument skall man inte riva. Jag minns hur en poet, vars namn jag inte minns, skrev i en aforism: ’När ni river statyerna, bevara socklarna. Ni kan komma att behöva dem.’ Man kan inte riva ner historien. Den finns där, vare sig man har en staty eller ej. Ja, det kan vara bra att ha statyn att hänga upp minnet på.

Auschwitz har bevarats. Det hade kunnat rivits, raderas ut, förintas, så som det förintade alla människorna. Men genom att bevara det, minns vi helt konkret. Lenin försvinner inte för att ni river statyn, tänkte jag.

Men så träffade jag en bekant. Jag beklagade mig att vi fick träffas någon annanstans eftersom statyn var borta. Och jag lade till min självsäkra bedömning, att det vara barbari att statyn revs. Hon vände sig mot mig och sade: Beklagar du lika mycket att tyskarna inte har bevarat någonting från nazismen? Alla foton av Hitler? Alla flaggor? Alla fanor? Alla statyer? Alla hakkors? Var det barbari att ta bort nazismen?

Ja, var det barbari att ta bort alla hakkors? Nej, säger väl de flesta. Det var en ondskefull ideologi och dess ondska kommer vi att minnas helt oaktat hakkorsen på väggarna.

Då kommer vi tillbaka till Notre Dame. Som ateist står hon och representerar liknande som hakkorset. Ett förfärligt förtryck som det egentligen är omöjligt att föreställa sig. Hon tillhör den kraft som förött så många länder, förstört så många liv, dödat så många.
Vad gör det om en symbol för förtryck och vidskeplighet brinner ner? Som med Leninstatyn och hakkorsen är det kanske bra att vi städar ut den gamla, hemska tiden, och drar in lite ny luft?

Men, säger du, det finns människor som håller kyrkan mycket högt idag. Skall inte de få njuta sin vackra byggnad? Skall du låta kyrkan brinna ner, och lämna dem utan sin bönelokal?

Ja, like mycket som de övervintrade kommunisterna gick miste om sin Leninstaty. Lika mycket som de kvarvarande nazisterna miste sina symboler efter kriget.

Hur skall vi kunna frigöra oss från förtryck och vidskeplighet, om vi inte avlägsnar monument för förtryck?

Låt Damen brinna ner, blir då slutsatsen.

Jag förstår och accepterar argumenten. Men Förnuftet är inte alltid allenarådande. Kanske det är en indikation på att jag, trots min fanatiska ateism, är ockuperad av kristendomen genom sina fantastiska byggnader.

Jag tycker det är en katastrof att Damen brinner. Men jag inser att det principiellt borde vara bra att ersätta vidskepligheten och terrorns hus med det goda huset.

​Öllsjö den 16 april 2019

Li Bennich-Björkman skrev en understreckare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/darfor-vill-vi-att-staten-ska-tvinga-oss-att-lyda), där hon berättade att en statsvetare, Margaret Levi, var duktig på att förklara varför vi går med på statligt tvång, som skatt och värnplikt. Det vi fick veta är att det tycks handla om legitimitet. Om tillkomsten av tvångsregeln sker öppet och demokratiskt, och om sedan regeln drabbar alla, får vi lättare att lyda.

Men Li är ingen gudabenådad skribent, eftersom hon lyckas använda en helsida utan att ge mer stoff för tanken än ovanstående, vilket är ganska välkända utsagor. Men kanske jag missuppfattar hennes mission, ty hon skriver betydligt skarpare om universitetets plikt och skyldighet, att ställa frågan, till alla och envar: Vad är ditt argument! Motsvarande det jag lär min studenter, att det främsta ordet i svenskan för alla och envar är ordet EFTERSOM, eftersom det tvingar alla och envar till ett argument.

Det som får mig att vilja kommentera hennes text är en, och blott en mening i hennes text. Hon skriver, om Levi: ”Hon gör det mot bakgrund av en rationalistisk teoriskola, den som säger att människan handlar med egennyttan för ögonen, målorienterat.”

Här blandar skribenten samman två saker, processen för agerande och målet för agerandet. Processen kan vara rationell eller irrationell, medan målet kan vara egoistiskt, eller med något annat motiv för ögonen.

Rationellt agerande utmärks av att individen ser en möjlighet att agera. Den tar in information som den använder för att skapa olika möjligheter till agerande. Därefter utvärderas dessa möjligheter utifrån målsättningar, och det agerande som leder till störst måluppfyllelse väljs. Irrationellt agerande är när man agerar på känsla eller utifrån tradition, dvs när man inte överväger olika alternativ och värderar dem.

Det rationella agerandet innehåller inte egoism i sig, utan egoism är blott en målsättning som kan värdera alternativen. Människan kan ju ha andra målsättningar än egoism, som t ex att vilja vara andra till lags, att vilja ha omsorg om andra, och, inte minst, vilja att göra det rätta, dvs plikt.

Inom ekonomi, som tydligen inspirerar Levi mycket, antas i vissa, mycket dominerande teorier, egoism som den enda möjliga målsättningen för människan.

Den stora frågan för beteendevetare är kanske inte alls hur människan väljer sin handling, väl målet är klart. Den stora frågan är istället varför människan väljer ett mål, i en situation, och ett annat mål i en annan situation.

Mitt tydligaste exempel från mitt eget liv, är ett val jag skäms över att jag gjorde, men som jag ändå står för, dvs jag accepterar den hårda kritik som kan riktas mot mig, där jag med rätta kan beskyllas för hyckleri.

När jag våren 2018 skulle avskiljas från min tjänst som professor vid Högskolan Kristianstad stod jag inför valet att ingå en frivillig överenskommelse eller ta strid i domstol. Att ta striden i domstol förefaller vara den riktiga för en Kantian som har öppenhet som en viktig princip, ty i domstolen skulle jag få framföra allt jag hade att säga och alla bevis och dokumentationer jag hade skulle läggas fram. Detsamma skulle högskolan få göra. En frivillig uppgörelse innebar, på krav från högskolans förvaltningschef, och följandes traditionen vid denna typ av överenskommelser, att högskolans skäl för avskiljande skulle stanna mellan parterna och inte yppas.

Innan förhandlingarna började var jag i Ferrara i Italien, höll föreläsningar, handledde och forskade, men framför allt, sammanställde jag i en bok vad som skett under min tid på Högskolan Kristianstad, med dokumentation, från dokument, e-mail och ljudupptagningar. Om jag valde domstolen, skulle den presenteras och vara min inlaga.

Tack vare juridisk hjälp, förstod jag att domstolsalternativet skulle innebär att jag skulle få leva med HKr och dess företrädare under domstolsprocessen, vilken skulle kunna ta år att slutföra. Alternativet med en överenskommelse skulle innebära att jag blott skulle behöva interagera med dessa personer under mycket kort tid, då de var mycket måna om att processen med överenskommelse inte skulle dras i långbänk.

Jag stod inför två alternativ, där utsattheten för personerna vägdes mot principen om öppenhet. Plikten att verka för öppenhet vägdes mot det egoistiska intresset att inte ha obehaget med personerna under en längre tid. 

Jag plågas och kommer nog alltid att plågas över att jag valde att undkomma utsattheten före öppenheten. Det var ett djupt egoistiskt val, långt från Kants krav på att följa plikten. Den individuella, själsliga plågan att under lång tid träffa dessa personer i skrivelser och domstolsförhandlingar ställdes mot att uppfylla pliktens krav på öppenhet. Mitt val blev att försöka få det relativa själsliga lugn som en kort tidsutdräkt genom frivillig överenskommelse skulle innebära. Skälet var djupt egoistiskt.

Jag tror, eller snarare hoppas jag att jag skulle valt domstolen om jag varit 40 år och haft 30 år kvar av aktiv tid i akademin. Men nu var jag 60 år och hade kanske knappt tio år kvar i aktiv akademisk tjänst. Att låta kanske tre av dessa knappt tio år förbrukas med själslig upprördhet, vore att förbruka för mycket av det jag har kvar av det som har varit en viktig livsuppgift, att göra gott akademiskt arbete.

Därför tror jag att tidshorisonten är en viktig del i människans val av motiv för sitt agerande. Men det som förefaller vara ett djupt egoistiskt agerande, kanske ändå inte var så djupt egoistiskt? Ibland försöker jag lugna min plåga med att säga till mig själv, utan att jag egentligen anser mig vara så övertygande, att plikten att göra ett gott akademiskt arbete står över plikten att vara öppen.

Ja, kanske t o m plikten att vara öppen framgångsrikt döljer ett mycket mörkt egoistiskt motiv, att genom öppenhet genomföra en vendetta, där min motpart kölhalas genom min öppna information.

Men jag skulle ju ha önskat att kunna ha haft styrkan att klara bägge plikterna. Men det trodde jag mig inte vara förmögen till. Insikten i sin egen svaghet var därför också en del i det rationella övervägandet.

Irriterande nog, för en Kantian, kommer den utilitaristiska tanken, att även för Högskolan Kristianstad var den frivilliga överenskommelsen det bättre alternativet, oaktat vad Högskolan skulle vinna på öppenhet. Ty, genom den ömsesidigt frivilliga överenskommelsen, går de två parterna oberoende av varandra och kan fullgöra sitt egentliga värv, att bedriva akademisk utbildning, utan att energi och själslig plåga belastar dem. Summan av effekter, speciellt de negativa, kanske blir mindre genom överenskommelse än med domstol.

Därmed når vi en kunskapsfilosofisk viktig, men också trivial slutsats. Att det aldrig finns en förklaring, det finns aldrig en teori som är korrekt. Blott i teorins enfaldiga värld finns en förklaring. I verkligheten finns så många samtidigt.

Därför slutar denna betraktelse över rationalitet och mål med att jag försöker, från mitt dåliga minne, återge vad jag läste i Umberto Ecos roman ’Rosens namn’: ’Om världen är en väv av möjligheter, vad är då vår kunskap? Och vad skall vi då med lärda till?’ När vi nått dit, inser vi att Högskolor och professorer, som lever på föreställningen att det finns en kunskap, inte behövs. Därför kan vi avskeda dem. Vilket skedde i professorns fall.

​Öllsjö den 15 april 2019

Sverigedemokraterna framställs som hårda och omänskliga. De tycks storma mot de behövande. De vill förvägra flyktingar den hjälp som Sverige kan ge. De är burdusa drängar som blott vill behövande illa. De är omänskliga. De är utan hjärta. De är antihumanitära. De är monster.

Detta är den bild som skapas och som underhålls.

Men är de det?

Deras ledare, Jimmy Åkesson, gick in i den sk väggen och fick sjukskriva sig. Inte mycket till monster som inte klarar av att driva politik utan att sjukskriva sig. En sådan svaghet. Hur kan det vara en ledare för ett antihumanitärt parti? Han förefaller ju vara vek som en utarbetad undersköterska.

Nu har vi fått en film som berättar om en annan svag person inom Sverigedemokratin.      

Mattias Karlsson är en framstående Sverigedemokrat som onekligen ser stark ut, och som uttalar sig som hans parti brukar, med hårda ord om flyktingarna. Men i en film om honom, får man se en timid, lite långsam person, som kämpar med det sk livspusslet. Pannan i huset skall fixas, barnet skall hämtas på dagis, samtidigt som en regeringskris kräver hans deltagande. Han försöker hålla samman sitt liv. Han hinner inte med sin fästmö. I början av programmet ser man hans bedrövelse över att inte hinna vara med sin fästmö. I slutet av filmen ser man hans ledsna blick, när han säger att det är slut mellan dem.

Samtidigt ser vi i filmen hur personer kastar glåpord efter honom. Hur personer bröllar mot honom när han håller tal, där han vill berätta om sin vision av Sverige.
https://www.svtplay.se/video/21454562/mattias-karlsson-aret-fram-till-valet?start=auto

Filmen berättar om en person som inte är där han vill vara, men som är där för att han har en politisk mission. Han har en plikt att agera. Han gör vad som är rätt, enligt honom. Även om det innebär att han får en något krystad diskussion med sin far. Eller att han förlorar sin flickvän.

Men filmen slutar med att han bestämmer sig för att plikten nu kostat för mycket. Han skall dra sig tillbaka från den utsatta positionen. För att hinna med sitt barn. Kanske hinna med kärlek. Och framför allt, för att hinna med sig själv.

Han, som andra gärna sätter i hatets högsäte, som främsta företrädare för hatet, drabbas så av sin position, och kanske också av det hat som riktas mot honom, att han drar sig tillbaka.

Det paradoxala är att han, som utmålas som antihumanitär, drabbas av en antihumanitär omgivning. Och förlorar.

Kanske är det just sådana som Mattias som politiken behöver, som lever bland folket och med folkets villkor. Men som p g a hatet inte kan vara politiker.

Är det inte ett misslyckande för demokratin som princip, när människor som Mattias inte kan vara kvar?

​Öllsjö 14 april 2019

​Jag har tidigare berättat att Linnéuniversitetet, för tillfället, och enbart för tillfället får vi akademiker hoppas, är ockuperat av en politisk aktiv grupp. Det är ett aktivistiskt universitet. Vilket för mig innebär att universitetet sviker sin plikt, att blott och enbart förestå kunskap vunnen på vetenskaplig grund.

Dagens exempel är att aktivismen visas genom passiviteten.

En student från universitetet har fått ett pris och uppmärksammas av universitetet, på deras facebook-sida. Där dök tydligen upp kommentarer angående islam, eftersom studenten valde att demonstrera en religiös tillhörighet genom att bära en slöja.

Universitetet har agerat mot dessa kommentarer. Helt riktigt, ty det är bra att Linnéuniversitetet visar att universitetet inte beaktar ’könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder’, samt, skulle jag vilja tillägga, social klass, utan blott och enbart ser till studiebegåvning. För Linnéuniversitetet är det studiebegåvningen som spelar roll, inte om man är vänsterhänt, nazist eller skåning.  

I meddelandet (https://medarbetare.lnu.se/social/groups/linneuniversitetets-nyhetsbrev/posts/82233) framhävs också demonstrativt, mot kommentatorernas reaktion mot den muslimska slöjan, att Linnéuniversitetet har kurser i religion, varvid man hänvisar till religionsvetenskap. Det är bra att universitetet betonar sin roll som kunskapare genom att berätta om vilken kunskap som finns i det som tydligen varit ämnet för kommentarer, religionen, som manifesteras genom klädesplagget.

Men, varför anger man inte andra kurser? Finns de inte eller är det blott kommunikationsavdelningen som är okunniga? Jag hoppas att universitetet har mer kunskap, än kunskapen om religionen som religion. Statsvetarna meddelar rimligen kunskaper om totalitära ideologier, som islam och kommunism. Nationalekonomerna meddelar rimligen de kunskaper vi ekonomer har om religionernas påverkan på samhället i allmänhet och ekonomin i synnerhet. Genusvetarna meddelar rimligen kunskaper om hur kvinnor och män lever i islamistiska samhällen.

Det är ju så som universitet fullgör sin skyldighet, att inte drivas med i politiska strömmar, utan att stå upp för kunskap och för studiebegåvning, och vara blind för politiska yttringar.

Men kommunikationsavdelningen på Linnéuniversitetet tar inte upp de andra kunskaperna. Är det för att de som skall kommunicera ut vad Linnéuniversitetet gör, är okunniga? Beror det på att de väljer att tiga om det, dvs att kommunikationsavdelningen väljer passivitet? Eller beror det på att Linnéuniversitetet är kunskapsmässigt passiv i en av dagens stora samhällsfrågor, dvs att undersöka den växande totalitära och sexistiska ideologin i Europa och att studera dess konsekvenser, på individer, grupper och samhällen?

​Öllsjö den  13 april 2019

En Elisabeth Braw, anmäler en bok ’Kvinnor i strid’, av Anna Larsdotter, där man får veta om alla de kvinnor som stridit i arméer, från 1600-talet till idag, under förklädnad av att vara män. Först i modern tid, först i Israel och sedan i Norge, antas kvinnor till förband med stridande syfte.

Det är säkert fascinerande läsning, hur kvinnor nästlade sig in i stridande förband, och hur de lyckades dölja sin kvinnlighet, både talets ljusare röst och de kroppsliga yttringarna.

Förvisso kan jag förstå oviljan att ha kvinnor i viss stridstjänst. Jag gjorde min värnplikt som pjäsman, dvs en som skall serva en haubits, vilket är en sorts kanon, men med annan bana på projektilen än en kanon. Inte ens jag var väl lämpad för den uppgiften eftersom det krävdes en fysisk styrka som egentligen blott Egon, en annan i min grupp, hade. Men det kan finnas andra stridande uppgifter, där styrka inte är det främsta kravet. Kanske kvinnor har en annan mentalitet, som gör dem väl lämpade för annan typ av strid. Jag vill minnas att jag en gång hört, med Israel som erfarenhet, att kvinnor är grymmare i strid. 
https://www.svd.se/lang-kamp-for-ratten-att-tvingas-bara-vapen

Men det som jag främst reagerar på är att historikern börjar på 1600-talet. Det som jag förstår av historikers arbeten är att kvinnliga soldater har förekommit tidigare. Men då inte under beklädnad, utan som kvinnor. En stridande kvinna kallades sköldmö, och var kvinnor som åkte ut och stred och plundrade som vilken viking som helst.

Vi vet inte så mycket om det fenomenet, bl a för att vikingarna inte tycks ha haft tid eller läggning för mer ordrikt återgivande av vad de sysslade med. Kanske den ringa dataförekomsten är en orsak till att historikern inte beaktar att det kan ha funnits en tid då kvinnan stred, och inte under förklädnad, utan som kvinnor.

Men vad historikern gör, är att reproducera den abrahamitiska kvinnoförnekelsen genom att tiga om tiden då kvinnor var kvinnor och soldater. Det är ju blott i kvinnoförnedrande samhällen som kvinnor behöver skylla sig och sin kvinnlighet.

Det jag tror, och som nog historiker är på väg att kunna påvisa mer kontinuerligt, är att med Ansgar, med kristendomens ankomst till Norden, befriades slavarna och kvinnorna förslavades. Den kvinnoförnedrande abrahamitiska ordningen bevarades ända tills 1900-talet, då kvinnorna kom fram, och den abrahamitiska kvinnoförnedrande religionen trycktes tillbaka. Det är ju ingalunda en tillfällighet att kvinnofrigörelsen sker samtidigt som Sverige blir profant.

Därför står vi nu färdiga att komma tillbaka till vikingatiden, med kvinnliga stridande soldater.

Men vi riskerar ett bakslag, ty idag återkommer det abrahamitiska föraktet för kvinnan, som importeras genom de muslimska flyktingarna.

Ett riktigt jämställt samhälle vore att ha värnplikt för personer, och de blir utvalda till roller i försvaret som passar deras förmågor, oaktat könet, blott beroende på deras förmågor. Kanske små, lätta gerillaförband, som är snabba och tysta, utan tung utrustning, men hänsynslösa, passar väl för kvinnor?

Den goda bieffekten av denna jämställdhet, som tidigare visat sig, är att det abrahamitiska förtrycket kommer att tryckas undan. Paradoxalt nog, jämställd värnplikt kan vara ett produktivt led i ett gott samhälle. Kanske godare än vikingasamhället.

​Öllsjö den   12 april 2019

Dagen har två stora olyckor. Vår oerhörda belastning av naturen och de totalitära religionernas belastning av samhället. Idag tar jag upp den senare olyckan.

Var kommer de totalitära religionerna från? Man har arbetat, i god reduktionistisk anda, med två hypoteser.

I begynnelsen, som vi inte kan veta något om egentligen, men kan spekulera, var religion ett sätt att skapa förståelse kring naturen. Åska är Tor som slår sin hammare.

Sedan ligger det nära till hands att se om man kan påverka de där gudarna, så att man får regn när man behöver regn. Man tror att guden blir hyggligare om man ger något till guden, så man offrar en häst eller bränner lite korn.

Men därefter kommer något som förbryllat forskare. Till detta förklarande och försök att påverka naturens förlopp läggs levnadsregler. Gudarna är inte enbart de som avgör om det regnar eller om det snöar, utan har plötsligt blivit några som säger till människor hur de skall agera.

Tidigare hade man det lilla samhället, där människornas normer utvecklades inför varandra. Överträdde man dem, fick man ingen mat, eller än värre, man blev utesluten från gruppen, vilket för en människa är en säker död. Stod man inför ett val, fick man antingen följa gruppens normer, eller om de saknades, fick man fundera över vad som var rätt, dvs man utnyttjade det som människor har, en moralisk förmåga.

Nu kommer gudar som övertar dessa normer. Ja, som hävdas ha utformat normerna, och som människan skall följa, på det att de inte blir kastade i den eviga elden. Samtidigt finns oerhörda belöningar, som himmelrike och 70 brunögda oskulder om man lydigt följer gudens regler.

Det som var människans organiskt framtagna normer och människans moraliska förmåga, blir ersatt av en lydnad under en totalitär gud. Människan reduceras till en lydande, amoralisk robot.

Man har då trott att samhällena ökade i komplexitet efter att teknologiska uppfinningar vunnit mark, som innebar en ökad produktivitet, och därmed större samhällen, och enormt ökade utbyten mellan människor, som var okända för varandra. För att klara relationerna mellan dessa okända människor, kom normerna, som reglerade människornas relationer, från gudar.

De totalitära religionerna, speciellt de monoteistiska abrahamitiska religionerna, var helt enkelt funktionella normsystem i en komplicerad samhällsstruktur. Det som forskarna sedan kivat om är hönan eller ägget, dvs kom först de totalitära religionerna, som både förklarade naturen och som tog över moralen från människorna, och därefter de komplicerade samhällena?

Det är en tämligen idealistisk tanke, att normsystemet skapar förutsättningar för samhällets utveckling. Man kan, som alternativ, ha en materialistisk förklaring, som säger att först kom de komplicerade samhällena, och därefter kom den tankemässiga överbyggnaden, gudarna och deras totalitära lära, för att legitimera samhället.

Det tycks, enligt en ny studie, ha varit den materialistiska förklaringen som är mer trolig, ty studien visar att de totalitära religionerna uppkom i de komplicerade samhällena.

Vi som är mindre reduktionistiska kan ju tänka två tankar samtidigt, att den materiella världen och den ideella världen växer fram i interaktion med varandra. Marxisten i mig säger att med ökad arbetsdelning, växer det fram en överklass, som samlar makt och resurser, men som behöver mer än soldater för att bemästra menigheten. För dem passar de totalitära religionerna som hand i handske, ty kan man betvinga individer genom att de bär förtryckaren i sitt bröst istället för att bli utsatt för statens våld, har man vunnit både lägre kostnader och lägre risk för uppror.

Med denna förklaring blir också staten, denna fantastiska uppfinning som reglerar människors förehavanden genom en opersonlig rättskipning, ett land som styrs av lagar, som vinner sin legitimitet med den totalitära religionens ersättare, demokratin, en god utveckling. Med den starkare staten och demokratin försvinner behovet av den totalitära religionen. Därför har samhällen med starka stater, som bygger på demokrati, svaga religioner. De förekommer blott som söndagssammankomster i stora hus, som kallas kyrkor. Men de har tappat sin reglerande roll.

Slutsatsen blir därför att vårt behov av de totalitära religionerna har försvunnit. De har fullgjort sin roll, oftast en blodig och anti-humanitär roll, till gagn för förtryck och elände.

Nu har vi betydligt mer humana sätt att hantera vårt komplicerade samhälle. T ex har vi friheten att yttra sig och att tänka, något som är otänkbart i de totalitära religionerna, som mördar den frie tänkaren.  

Låt oss därför vara evidensbaserade och konstatera att vi nu har återfått den lilla gruppens demokratiska utveckling av normer, och kanske också återfått moralen, där vi själva får föra ett moraliskt resonemang istället för att blint lyda en totalitär guds normer.

Den samhälleliga dialektiken, där motsatsernas spel härjar, har nått en ny nivå. Det började med den lilla gruppens organiska utveckling av normer. Det ersattes av dess absoluta motsats, där en totalitär gud skapade normerna. Och idag ser vi återgången, på en mer avancerad nivå, där demokratin och de fria människorna utvecklar sina normer.

​Öllsjö den 11 april 2019