Deklarationen om människans rättigheter säger ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in spirit of brotherhood.” Det har översatts, inte helt korrekt, till “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot var andra i en anda av gemenskap.”

Men ger vi människor ’lika värde och rättigheter’?

Nej.

Enligt flyktingkonventionen från 1951 så har en flykting en rätt att vara i ett annat land, som en annan person inte har. Denna rätt grundar sig på att en flykting har en välgrundad anledning att frukta förföljelse p g a ’ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning’. Det ger den personen mer värde som översätts i en utökad rätt att skyddas av en annan stat.

Misär och fattigdom ger inte skäl för att få flyktingstatus. Man måste vara förföljd. Är man förföljd, då upphöjs man och ges mer värde, genom att man kan få fristad, än de som är förföljda av fattigdom, otur, lättja, eller andra orsaker.

Det kan te sig ganska trivialt att vi bortser från ’lika värde och rättigheter’, ty den som fruktar för sitt liv p g a förföljelse kan vi och skall vi ge fristad. Man kan förvisso invända att fattigdom kan ha samma konsekvenser som politiskt våld, dvs att man dör. Om man dör av fattigdom och svält, eller av regimens kulor, kan kvitta lika för den personen, ty utgången är lika tragisk, döden.

Vi gör således ett avsteg från lika värde och rättigheter när vi pekar ut de som vi kallar flyktingar. Asylrätten särbehandlar folk. Människor är inte lika. De har inte lika värde. En politiskt förföljd ges mer värde än ett fattig, vilket framkommer när den politiskt förföljde får uppehållstillstånd, medan den fattige visas hem igen.

Jag sympatiserar med den åtskillnad som flyktingkonventionen gör mellan förföljda och t ex fattiga. Även om det är hårt.

Idag lägger socialdemokraterna och miljöpartiet fram ett lagförslag, där asylrätten upphäves. De ensamkommande före ett visst datum skall ges speciella privilegier, flyktingens uppehållstillstånd, som inte ges en annan grupp, oaktat om de är flyktingar, men med hänvisning till statens långa behandlingstid av deras ansökan.

Det kan förefalla som om regeringen nu återgår till principen om alla människors lika värde. Ty de upphäver flyktingkonventionen, som ju stadgar att man måste vara politisk flykting. De ensamkommande har inte granskats och blivit funna som politiska flyktingar, ty då hade de ju fått uppehållstillstånd. Men de ges uppehållstillstånd oaktat om de är flyktingar.

Regeringen betonar att det är denna specifika grupp på cirka 9.000 personer. Således ett än mer fränt urval av individer än som flyktingkonventionen ger. Det är en än mer starkare begränsning av principen av människors lika värde och rättigheter. Man väljer ut en liten grupp, och med hänvisning till statens handläggningstider, ger dem rättigheter, som inte ankommer andra. 

Det är ett vidrigt privilegiesamhälle som socialdemokraterna, miljöpartisterna, och sannolikt centerpartisterna skapar, där en viss grupp, tämligen skönsmässigt, skall väljas ut och ges rättigheter som inte ankommer andra.

Flyktingkonventionen är ett avsteg från människors lika värde. Jag förstår och sympatiserar med dess konsekvenser, även om jag har svårt med dess princip, att avskilja de som misshandlas politiskt och de som misshandlas ekonomiskt.

Lagförslaget är ett ytterligare avsteg, och nu ett gigantiskt, från principen om människors lika värde. Det är ett vidrigt privilegieförslag, som ur havet av behövande och flyktingar, lyfter upp en grupp, av alla, och ger dem privilegier, som inte ankommer andra. Åt dem som har, (som kom fram) skall vara givet (Matteus 13:12), är principen. 

Om det hade funnits lika värde, då hade vi sett flickan i Kabul, som hindras gå till skolan, och pojken som kom till Sverige. Vi hade värderat i vilken mån de möts av lika värde i sitt land.  Sannolikt hade vi funnit att flickans rättigheter enligt FN:s deklaration kränks mer än pojkens. Därför hade vi sagt till pojken att återvända, medan vi hade satt flickan på ett flyg till Sverige.

Det hade varit mer ’Lika värde’ än dagens vidriga privilegieförslag.

​Öllsjö den 25 april 2018 

PS Inte bara jag https://www.expressen.se/debatt/den-som-hors-mest-far-stanna-i-sverige/ DS

Hur får vi ett värdigt samhälle? Debatten går hög om tiggare och moskéers böneutrop. Är det i den debatten vi vinner vår framtid?

Idag vill högern att vi skall fokusera på trashanken utanför Willys medan vänstern vill att vi skall spendera miljarder på unga män från Afghanistan.

Eller skall vi kanske fundera över hur vi bygger och fördelar vårt välstånd?

Långt från massmediastormar och internetdebatt, i en skugga vars mörker underhålls av starka intressen, ligger det som en gång i tiden var vänsterns fokus, makten över produktionen och dess fördelning. 

Socialdemokratin hade teorin att man först erövrar man den politiska demokratin, därefter den sociala demokratin, dvs välfärdssamhället, vari ingick makten över fördelningen av produktionsresultatet. Därefter var det dags för den ekonomiska demokratin, makten över produktionen.

Socialdemokratin var nära förbundet med fackföreningsrörelsen, och dessa kom upp med tanken att, via en massiv beskattning, skulle man köpa den ekonomiska demokratin via löntagarfonder. Då upptäckte borgerligheten gatan och torget och gick ut i demonstrationer. Till slut avvecklades löntagarfonderna och pengarna som företagen hade fått betala i skatt, gick till slösaktiga forsknings- och utvecklingsfonder.

Samtidigt etablerades löntagarfonder under banker och finansinstitut, men nu med namnet pensionsfonder, där makten lades i tjänstemännens händer, som ingen kände och som inte valdes demokratiskt, utan utsågs i fondernas hemliga organisationer.

En väldig privatiseringsvåg drog över Sverige, där hyreslängor blev insatslägenheter och statlig egendom blev privat egendom. Produktionen i välfärdssamhället privatiserades med privata sjukhus och skolor. Väldiga bidragstransfereringar ersattes delvis av väldiga avdragstransfereringar.

Uppfriskande är det då att se hur en mängd forskare börjar uppmärksamma ägandet och dess fördelning. Tidigare dundrade Sophie m fl och öppnade upp tanken på att ha mer variation i ägandeformerna. Nu kommer en samling forskare och vill ta upp ägandet på agendan. (https://www.dn.se/debatt/femton-familjer-kontrollerar-sjuttio-procent-av-borsvardet/ ).

Själv förfäktar jag den enkla tanken att när pensionsfonder köper aktier, förlorar aktien sin rösträtt, alternativt att pensionsfonder inte får lov att utöva den rösträtt som kommer med när de köper aktien. Rösträtten är en relik från forna tider då aktieägaren behövde komma in i företaget och utöva makt. Bättre vore att ha aktiebolag med rösträttsaktier och med endast utdelningsrätter. Då skulle man kunna uppnå specialisering i ägandet.

Men därmed kommer inte ekonomisk demokrati. Men jag tror inte heller att löntagarfonder, där arbetarna köper sig makten, är en framkomlig väg, vilket har visat sig, eller en önskvärd väg. Enligt vår föreställning om företag, består det i huvudsak av arbete och kapital och entreprenörskap, dvs den som sitter mellan arbetet och kapitalet och skall samordna dessa. Det finns ingen anledning för kapitalet att föreställa arbete, eller tvärtom. Därför skall arbetet få sitt inflytande genom att det är arbete. Kapitalet har redan ett oerhört inflytande genom att det är kapital.

Återstår att se om denna traditionella vänsterfråga överhuvudtaget kan ta sig upp på agendan, i dessa ny-rasismens och tokhögerns tider.

​Öllsjö den 24 april 2018

Jag har alltid tyckt illa om dem som med förakt pratat om Jantelagen: Stick inte upp, tro inte att du är något, var som vi. Högerfolk använder den för att mena att socialister inte vill att folk skall lyckas. De lyckade, de som har Ferrari, stort hus i Marstrand och som är oftare i Saint Tropez än på ICA, skall man inte fördöma, som Jantelagen gör, utan hylla, ty de har lyckats, anser högerfolket.

Socialisten, som själv hade problem med sin far, som agerade på det sätt han ansåg att man skulle agera, att man aldrig skulle sticka ut, anser att högern använder Jantelagen för att motivera ett orättfärdigt system. Ty socialisten menar att Jantelagen bara hävdar rättvisa. Den säger inte att man inte får bli en Stenmark eller en Kamprad. Den senare var ju den rikaste i hela Sverige. Inget fel i det. Ty han använde sin rikedom rationellt, för att berika sitt företag, för att bygga och sälja möbler till folket. Han gav var person en ny soffa. Med Kamrad behövde inte arbetarklassen gå till loppis för att köpa sin soffa. Med Kamprad kunde alla få en ny soffa.

Att sticka ut, likt Palme gjorde, var inte mot Jantelagen. Det var inte mot socialistens anda. Tvärtom, det var socialistens anda. Ty att sticka ut och göra gott för folket, för saken, att göra rätt för sig, att göra sin plikt och därmed kunna kräva sin rätt, var mantrat. Därför var vi socialister stolta när USA blev arg på Palme, för att han, helt fräckt, tyckte att Vietnams folk kunde få bestämma själva. Sedan skall också medges att somliga av oss hade aningen svårt att förstå varför Kubas folk inte skulle få bestämma själva, men det var en fläck på Palme som vi kunde stå ut med.

Idag sprids en bok för vindarna, och som jag hoppas, lika mycket som ’En man som heter Ove’, blir väl läst. I den boken finns en man som heter Ragnar. Han hyllar pulvermosen som människans frigörelse från naturen och från patriarkatet. ’Sveas son’, heter boken, författad av förnuftets bärare, Lena Andersson.

Jag hoppas att Ragnar inte skulle fördöma uppkomlingen, som med styrka och nästan fanatiskt engagemang, ville lyfta andra. Men som genom den falska Jantelagen, ’Vem fan tror du att du är?’, kastades ut, och förvägrades möjligheten att ge sitt folk vad de har rätt till. Ty för Ragnar var det viktigaste, inte sin egen välfärd, utan att göra rätt och att göra rätt innebar att man gjorde det för folket.

Så otidsenligt, så innerligt otidsenligt: ” kommer och låter oss slå'n! ”

Öllsjö den 22 april 2018