​I Axessintervjun berättar Anna-Karin Wyndhamn att hon och Arpi, när de arbetade med sin bok Genusdoktrinen, hade svårigheter med att få kontakt med de som representerade genusdoktrinen.
https://www.youtube.com/watch?v=r9cTJNcv294

Det var som om de hade rätten att ifrågasätta och konfrontera andra, men själva drog sig undan. Det var som om de anammat devisen, som blott en gud, en tysk väldig furste (Fredrik II) eller stark finansfamilj kan ha: esse non videri, som kan utläsas (men det är nog inte helt korrekt): att verka, utan att bara vara, där man kan uttolka det som att man verkar, men inte själv syns.

Jag har i mina tidigare inlägg under denna rubrik berättat om hållbarhetsdoktrinen. Nu adderar jag Ladokdoktrinen. Denna historia lär oss samma sak, att inte beröra, inte ifrågasätta, inte kritisera det som skall finnas. Ty en doktrin är oantastbar.  

Ladokdoktrinen handlar om Ladokrutinen, som innebär att man överför administrativa uppgifter från högskolans administration till lärarkåren. Man kallar det effektivisering och lägger till det moderna ordet digitalisering.

Ladok är ett datorbaserat system för att lagra studenters betyg på kurser. På Hedenhös tid, då jag började min akademiska bana, på 1980-talet (efter Kristus), när administrationen på universiteten utförde administrativa uppgifter för lärarna, rättade lärarna studenternas prov, satte betyget på provet, och lämnade stapeln av prov till administrationen, som förde in betygen i det som då motsvarade Ladok.

Därefter kom listan, dvs ett pappersdokument där de skrivande studenterna stod förtecknade, där lärare skulle fylla i poängen och betyget för varje student. Det var givetvis en effektivitetsförsämring, då det innebar att man införde ett tämligen enkelt moment, att se siffran på provet och skriva in det på en lista, som skulle utföras av en person som i övrigt hade kvalificerade uppgifter, som att vara lärare och forskare, och som hade dramatiskt högre lön, varför kostnaden för uppgiftens utförande var mycket hög. Denna lista fick sedan administrationen, som stansade in det i det program som så småningom kom, Ladok.

Därefter kom Ladokdoktrinen, där man sade att man kunde hoppa över listan och låta läraren själv få föra in resultaten i Ladok. Eftersom det utfördes vid datorn kunde man kalla det digitalisering, vilket onekligen låter effektivitetshöjande. Men det innebar att alla lärare fick sätta sig på skolbänken och förbruka arbetstid för att investera i en kunskap som tidigare fanns hos ett fåtal, specialiserade administratörer. Därefter skulle dessa lärare utföra denna administrativa uppgift.

Vi som känner till inlärningskurvan vet att arbetsuppgifter som upprepas, medför att arbetaren blir skickligare på att utföra uppgiften, där skicklighet både medför snabbare arbete och med mer precision. Genom att läraren sällan gör instansningen befinner den sig betydligt lägre på inlärningskurvan än en specialiserad arbetskraft, dvs det tar längre tid och med större risker för felstansning. På detta kommer att läraren kostar mer än den administrativa personalen. Således medför Ladokdoktrinen en lägre effektivitet, både i snabbhet, noggrannhet och kostnad. 

När Ladokdoktrinen kom inrullande, ifrågasatte jag den med just de effektivitetsargument du precis läst. Jag begärde att få se den utredning och de kalkyler som hade gjorts för att nå fram till beslutet att införa den nya Ladokrutinen. Det tog fyr i helvete. Folk blev arga på mig. Folk kände sig förföljda av mig, som upprepade gånger, till de som jag trodde var ansvariga eller hade utredningen, ställde förfrågan om utredningen. Jag ville ju bara veta. Men en doktrin undersöker man inte. Kring den finns inget vetande. Blott doktrinens makt.

Jag erfor därför att det var en doktrin, Ladokdoktrinen. Det var en lärosats som inte kunde, som inte fick ifrågasättas. Den skulle antas. Utan diskussion. Utan kritik. Den var likt ett axiom, dvs en grundsats som inte kan, och som inte får ifrågasättas. Ja, vi kanske hellre skall kalla den för Ladokaxiomet, då det är en rutin som är oantastlig. Att gå emot Ladokdoktrinen innebär detsamma som att inte acceptera allah eller jahve, de oantastliga, på det att man inte skall brinna i helvetet, eller, i alla fall, få motsvarande straff som anställd, arbetsbefrielse.

Det synnerligen märkliga var att de flesta lärare synes ha accepterat Ladokdoktrinen. Kanske för det som Arpi säger i inslaget, att det började, likt i Wiehes sång ’Titanic’, ”Det började som en skakning på nedre däck, det fyllde oss mer med häpnad än med skräck”. Man fogade sig en aning, mest för att därmed få vara ifred. Sedan rullade det på, och plötsligt befann sig lärarna i ett klassrum där de förbrukade värdefull lärar- och forskningstid på att lära sig ett administrativt system. Men då var det försent. De som protesterade fick reprimander och korrigeringssamtal, vilket de andra såg och förstod att Ladokdoktrinen etablerades med sanktioner. För att undvika sanktioner, fortsatte man utbildningen, och gick lydigt med på att utföra administrationen, trots att en person, outbildad i ekonomi, inser att det är slöseri. Men hellre slöseri än sanktion.

Så etablerades Ladokrutinen, genom att vara en Ladokdoktrin, ja, ett Ladokaxiom.

Så skapades ett slöseri på högskolan. En ineffektivitet. Ett bedrägeri gentemot statens uppgift till högskolorna, att effektivt bedriva god akademisk utbildning och forskning.

​Öllsjö den 31 maj 2020

​Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi hävdar att en genusdoktrin har smugit sig in och nu etablerat sig på högskolor, som bl a innebär att man skall tänka som doktrinen, och avvikelser bestraffas. Den har blivit ett ideologiskt sammanhang man måste befinna sig inom.
https://www.youtube.com/watch?v=r9cTJNcv294

Från verklighetens skafferi hämtade jag gårdagens blogghistoria. Från samma skafferi hämtar jag dagens historia. Då jag inte har gott minne och inte har information från många källor, är den kanske inte helt korrekt återgiven. Men det tillhör just detta fenomen, doktrinens etablerande, att sanning är svår att fånga då ideologiernas raster ständigt förändrar historierna.

Wyndhamn och Arpi’s berättelse rör genusdoktrinen. Min berättelse rör hållbarhetsdoktrinen.  På en hållbarhetsintegrerad kurs fick studenterna se en film om ett företag och dess miljöpåverkan. En student reagerade på vad han tyckte var en obalans i framställningen, där man bortsåg från ganska enkla ekonomiska omständigheter. Efter filmen öppnades golvet upp. Han framförde sin kritik.

Läraren beaktade inte kritiken så som en lärare skall göra, att analysera den för att ge den en plats i ett sammanhang, så att både studenten och studenterna skulle kunna lära sig av kommentaren. En god lärare skall ju inte inta sina egna politiska eller moraliska ståndpunkter, och försöka nå ut med dem, utan skall möjliggöra för studenterna att själva tänka, att själva kritisk reflektera. Upplysningens tunga mantel av kritiks förmåga ligger över akademisk utbildning: Våga tänka. Sapere aude.

Läraren moraliserade över hans kritik och framförde tron att han ’var en sådan’, vilket implicerade att han var av tveksamt moraliskt material. Studenten tog mycket illa vid sig, då han tyckte att man skulle diskutera saken och inte hans moraliska eller ideologiska hemvist. Han tyckte inte om att inför sina medstudenter få utmärkelsen ’att vara en sådan’.

Han beklagade sig för institutionens ansvariga. Det medförde ett antal samtal. Sedan rann det ut i sanden. Lärarens agerande blev inte föremål för en utredning, än mindre ett korrigeringssamtal.

Varför medförde inte intermezzot åtgärder? Kanske för att studentens reaktion var orättvist stark relativt vad som verkligt skett? Men en utredning skulle då ha kunnat visa på det.

Min, kanske något illvilliga tolkning, är att inget skedde, ingen utredning gjordes, då studentens kritik angrep hållbarhetsdoktrinen. Eftersom det är en doktrin, kan den avgöra vad som är rätt och fel. Enligt doktrinen var studentens kritik fel. Den var inte, som kritik ofta är, intressant, då den kan belysa ett skeende och föreställningar knutna till ett skeende. Kritiken kunde ge möjligheter till reflektion, att kunna påvisa det som vi akademiska lärare är kända för, resonemang som tycks gå i eviga cirklar: ’å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan osv’.

Men en doktrin har bara en sida. En doktrin öppnar inte för reflektion. Det stänger för reflektion. Den ’kritik’ som är korrekt, är den som bekräftar doktrinen. Inte den som ifrågasätter den.

De andra studenterna ser lärarens reaktion och förstår att möjligheterna för att erhålla det eftertraktade betyget från kursen, och att slippa bli klassad som varande ’en sådan’, är att ansluta sig till doktrinen. I alla fall tills kursen var slut och examinerad.

Så etableras en doktrin. Så smygs den in och leder till ideologisk indoktrinering. Inför risken att bli underkänd och uthängd som ’en sådan’, anammar studenterna doktrinen, om så bara som en mask innan de är fria från kursen och kan återgå till de tänkande. Även lärarna noterar intermezzot. De inser att en reflekterande, kritisk hållning mot doktrinen kan leda till att de hamnar i besvärligheter. Vilket innebär att de, på sina lektioner, inte skapar förutsättningar för doktrinens ifrågasättande, ty det kan drabba dem senare. Därmed tystas det akademiska samtalet, det där man kritiserar och diskuterar öppet och med reflektion.

Så etableras en doktrin.

Tystnaden sänker sig.

Det akademiska samtalet förtvinar.

Doktrinen antar därmed en skepnad av sanning. Så som en doktrin vill vara.  

​Öllsjö den 30 maj 2020

Arpi hävdar i Axsessintervjun att genusdoktrinen på högskolorna kom smygande, först som några rutor att fylla i, och därefter spred den sig mer och mer, och har idag lagt en filt av intellektuellt förtryck på högskolan.
https://www.youtube.com/watch?v=r9cTJNcv294

Jag har sett detta med mina egna ögon. Idag och imorgon berättar jag om hållbarhetsdoktrinen. Mina historier avslutas dagen därpå med Ladokdoktrinen.

En högskola beslutade att FN:s hållbarhetsbegrepp skulle genomsyra utbildningen. Beslutet kom inte från verksamheten, som ett sätt att utveckla den akademiska utbildningen. Det var inte kollegiet som fann att deras vetenskapliga gärning, genom forskning och utbildning och samhällsengagemang, skulle förbättras genom att låta hållbarhetsbegreppet genomsyra verksamheten. Det var inte kollegiet, i kraft av att vara forskare, som trodde att deras vetenskapliga förmåga och bidrag till världens akademiska kunskap skulle förbättras genom att anamma FN:s hållbarhetsbegrepp som doktrin för forskningen. Det var inte kollegiet, i kraft av att vara lärare, som trodde att deras studenter och doktorander, skulle vinna akademisk förmåga genom att deras utbildning genomsyrades av FN:s hållbarhetsbegrepp. Det var inte kollegiet, i kraft av deras akademiska samhällsengagemang, som trodde att hållbarhetsbegreppet skulle förbättra deras förmåga att föra ut vetenskaplig kunskap till samhället. Det var de sk cheferna som fann det passande att högskolans verksamhet skulle bli en del av FN:s hållbarhetsarbete genom att FN:s föreställning om hållbarhet impregnerade utbildningen. 

En del av kollegiet reagerade organisationspolitiskt smart. De gjorde det som Arpi säger om forskarnas initiala reaktion. De kryssade i rutor, de skapade dokument som tillfredsställde de sk cheferna. De var då i tron att de därmed kom undan och efter det Potemkinagerande, att hålla upp en kuliss för de sk cheferna, trodde att de skulle undkomma vidare krav, och därmed skulle kunna behålla sin förmåga att utföra sitt akademiska arbete.

Några i kollegiet anslöt sig till hållbarhetsdoktrinen och började föra ut FN:s hållbarhetsbegrepp. Kanske för att de gillade ideologin. Kanske för att de ansåg, som noga bokstaverades av de sk cheferna, att man är lojal mot organisationen, dvs man lyder de sk chefernas beslut.

Jag var illojal mot de sk cheferna och jag agerande inte organisationspolitiskt smart, utan protesterade högt och ljudligt, med full öppenhet och transparens. Några månader efter den tydliga reaktionen fann jag mig stå utanför högskolan, med uppmaningen att aldrig mer sätta min fot där.

Därmed skapades en kraftfull signal till kollegiet att doktrinen var verklig, att den kanske inte ens kunde åtlydas med smart agerande, dvs med kulisser, utan att den skulle följas, lojalt, dvs med lydnad, där opposition medförde risk för avsked.

Det började med en viskning, fortsatte med omakets strategi, att sätta några kryss, sedan blev omaket större, med några dokument, och sannolikt kommer omaket att övergå till lydigt följande, genom den starka signalen som har getts. Det går inte freda sig från. Det kommer att etableras. Kanske är det så som genusdoktrinen vunnit sin etablering.

​Öllsjö den 29 maj 2020  

​Är man dömd till ett liv när man föds? Man är genetiskt utrustad på ett visst sätt. Dömer det ens utveckling? Eftersom intelligens är betydelsefull för din möjlighet att klara dig i samhället, har du haft tur i det genetiska lotteriet och föds smart, har du en guldväg att vandra. Har du otur, får du ägna dig åt enklare saker, låg lön, låg förmögenhet, ja, är du man kanske du inte ens klarar konkurrensen om honorna och får inte fortplanta dig heller.

Det finns de som tror att den social stratifieringen beror på generna. Att klasserna av övre och undre tenderar att reproduceras inom familjer då de kloka barnen ärver de klokas gener och vice versa. Klassamhället är genetiskt bildat och kan inte ruckas på.

Andra tror att barn föds som vita blad, där den socioekonomiska standarden i hemmet avgör barnets livschanser. Klassamhället är blott en social konstruktion som kan ändras socialt och politiskt. Men det är svårt att åstadkomma då de mäktiga krampaktigt håller kvar i sina resurser, till gagn för sina barn.

En studie (https://www.biorxiv.org/content/10.1101/866624v2) visar att hjärnans utveckling, och därmed individens kognitiva förmågor, förvisso påverkas av generna, men också av uppväxtmiljön, där forskarna fann att föräldrarnas utbildningsnivå var korrelerat med barnets hjärnutveckling.

Så flexibel, så dynamisk, så anpassningsbar är vår hjärna, att dess fysiska utveckling påverkas av den miljö som individen befinner sig i. Det är fantastiskt, men också ohyggligt. Den liberala idéen, men även den socialistiska, att var individ skapar sin egen lycka, är inte biologiskt giltig. Din lycka beror förvisso på dig, ty du är fri att välja, men det valet begränsas och avgörs av dina gener och av var du är. Kroppen och kroppens miljö är det fängelse som begränsar individen och dennes möjligheter.

Kroppens absoluta förutsättningar går inte att göra något åt. Men tydligen har kroppen, och inte mints, hjärnan en dynamisk utvecklingsmöjlighet som inte är determinerad av generna, utan som påverkas av miljön.

Den demokratiske socialisten säger därför:

1. Staten skall, för att möjliggöra att alla individer skall kunna växa, hjälpa familjer att ge sina barn och sina ungdomar en god uppväxt.
2. Staten skall, för att möjliggöra att alla individer skall kunna växa, organisera skolor som ger barnen och ungdomarna en god uppväxt.

Familjepolitik och skolpolitik är därför en stats främsta uppgift, för att säkerställa att alla individer ges en möjlighet att realisera sina möjligheter.

​Öllsjö den  28 maj 2020

Jag förberedde ett möte i min programgrupp, Bank & Finans, på högskolan. Öppen och transparant var jag. Med full transparens skrev jag i agendan att vi skulle diskutera initiativet från de sk cheferna, att låta hållbarhetsbegreppet, så som det formulerats av FN, genomsyra Bank- och Finansprogrammet. Jag var öppen, så jag skickade agendan till alla i programmet, men också till två sk chefer. De läste agendan och hörde av sig. De förbjöd mig att ta upp den punkten.

Jag borde självfallet ha haft punkten utanför agendan och jag borde självfallet inte ha skickat agendan till sk chefer, som leker företag i en organisation som borde vara kollegial akademi. Hade det läckt ut de sk cheferna, vad jag gjorde, och de hade lekt företag, då skulle jag ju, istället för att var arbetsbefriad, kunnat be om ursäkt.

Liknande måtte skogsägare erfara. Edvard Hollertz, politisk redaktör på Svenska Dagbladet, skriver om hur skogsägarna ges incitament att inte skydda sin skog, utan hugga ner skyddsvärd skog, då risken annars är att staten kommer och blockerar skogsägarens bruk av sin skog, utan att ge kompensation.
https://www.svd.se/en-miljopolitik-som-bekampar-naturvarden

”Det enda sättet för en gårdsägare att med säkerhet undvika konflikter och i värsta fall tvingas sälja marken – den kanske ekonomiskt och känslomässigt största investeringen i livet – är att inte ha naturvärden.”

Likt mig, har skogsägaren incitament att dölja, ja även avverka, för att inte riskera ingrepp i verksamheten. Sättet staten agerar ger skäl för skogsägare att undvika transparens, att dölja, och t o m att ta bort, att avverka, för att undkomma angreppets ingrepp. Ingrepp som i mitt fall innebar arbetsbefrielse, och som i skogsägarens fall innebär ägarbefrielse.

Dessa ageranden leder således till ett hemlighetsfullt och slutet samhälle, där aktörer undandrar sig öppenhet och transparens. Där handlingar utförs i det fördolda, för att inte locka fram sanktioner och inskränkningar. Ett hysch-hysch-samhälle som skapar två samhällen. Ett samhälle där man sätter fram Potemkinkulisser för att lura Katarina den Stora, dvs makten, att allt är som makten önskar. Men sedan finns det ett annat samhälle, det som sker bakom kulisserna, där människorna försöker göra vad de kan och vill, utan maktens repressiva ingripande.

Därför kan man säga att ett öppet och transparent samhälle och organisationsklimat, är ett tecken på ett gott samhälle och en god organisation. Där Potemkinkulisser finns, där människor agerar i lönndom, är ett samhälle eller organisation som kännetecknas av maktens makt. Ett samhälle och en organisation som saknar tillit, men som har smilfinkar, medlöpare och ögontjänare.

​Öllsjö den 27 maj 2020

​En ung människa gör sitt livs investering genom att gå en akademisk utbildning. Den förväntar sig, och lika mycket förväntar sig samhället i gemen, skattebetalarna som betalar, staten som övervakar akademierna, organisationerna som anställer den färdige studenten, att akademierna gör ett bra jobb.

Det finns en förväntan om lojalitet hos de anställda på en akademi. En lojalitet mot de förväntningar som studenten, samhället, skattebetalarna, staten och organisationerna har, att studenten får en bra utbildning. Lojalt skall en anställd göra sitt yttersta för att ge studenten en bra utbildning.

Lojalitet innebär bl a att i den mån den anställde inte kan fullgöra sin plikt att ge en bra utbildning, skall den anmäla att så är fallet, så att arbetsgivaren, eller den själv, kan ingripa och säkerställa att akademin fullgör sitt åtagande, en god utbildning. I den mån arbetsgivaren, dvs akademin, inte kan säkerställa detta, har den en lojalitetsplikt gentemot intressenterna och skall anmäla att den inte kan fullgöra sin plikt.

Jag har själv varit, och är fortfarande åsyna vittne till hur denna lojalitetsplikt åsidosätts. Å det grövsta.

En studentgrupp fick sig tilldelad en handledare inför sitt examensarbete. Deras empiriska metod bestod i att genom enkät förklara ett fenomen. De gjorde en enkät, skickade ut den och fick svar. Enkäten var emellertid miserabelt gjord, deras analys var miserabel, och ut kom resultat som var meningslösa.

Förvisso är ett examensarbete ett självständigt arbete. Men det är inte ett oberoende arbete, utan görs i ett utbildningsberoende till en handledare. Handledarens uppgift är att hjälpa studenterna framåt, på kunskapens väg. Ett examensarbete är därför ett uttryck för studenternas förmåga att utnyttja sin förmåga, vari ingår att tillgodogöra sig handledarens handledning.

I studentgruppens fall hade de en handledare som inte kunde den sköna konsten att skapa en enkät, t ex att inse att man inte har två faktorer i en fråga. Handledaren kunde inte heller den sköna konsten att analysera en enkät, t ex avseende reliabilitet genom alfa-tester och faktoranalys. Handledaren kunde inte heller den sköna konsten att via multivariat analys, få fram eventuella korrelationer, t ex genom multivariat regressionsanalys, mellan variabler.

Examensarbetet blev ett misslyckande, både genom att studenterna inte vann kunskap och genom att den resulterade uppsatsen inte innehöll någon kunskap. Förvisso beror misslyckandet på studenterna, då de inte hade förmåga att själv skapa den kunskap som skulle göra det möjligt att realisera examensarbetet. Men än mer ansvar för misslyckandet ligger hos handledaren, som genom att undandra sig sin lojalitetsplikt, inte gav dem möjlighet att vinna den nödvändiga kunskapen.

Handledaren svek sin lojalitetsplikt genom att inte informera studenterna och kursledningen att den saknade förmåga att handleda. En lojal medarbetare skulle avträda handledningen, eller kalla in en hjälphandledare som kunde ge studenterna det som studenterna, samhället, staten, och organisationer hade skäl att förvänta sig, att studenterna skulle få en god utbildning.

Handledaren fick ersättning för handledning, den som inte gavs, vilket är bedrägeri, då handledaren tog, utan att ge.

Handledare. bedrog och svek sin lojalitetsplikt. Vad jag vet, så är inte handledaren avskedad eller, som jag blev, arbetsbefriad. Arbetsgivaren har således också svikit sin lojalitetsplikt, att ge förutsättningar för en god utbildning.

Denna brist på lojalitet försiggår idag. Utan straff. Utan sanktioner. De som bär bördan av sveket är studenterna, samhället, staten och organisationerna.

Den stora frågan ekar i mitt huvud: Varför accepteras svek mot lojaliteten och bedrägeri?

​Öllsjö den 26 maj 2020   

​Volvo säger att de nu skall sälja bilar där hastigheten är begränsad till 180 km/h. De lägger också till en funktion där ägaren själv kan begränsa hastigheten ytterligare. Volvos argument är säkerhet, då vi vet att hastighet dödar. Bilars hastighet är begränsad via lag genom hastighetsbegränsningar. Man kan därför fråga sig 1.) varför begränsa hastigheten fysiskt, när lagen begränsar den, och 2.) varför ha bilar som kan framföras i hastigheter som den inte får framföras i?

Volvo införde trepunktsbältet i slutet av 50-talet, även då med säkerhet som argument. Att använda bältet var dock upp till personen. Det har förekommit bilmodeller med automatisk påtagning av bälte, men de blev inte någon succé och idag finns inga sådana modeller, vad jag vet. Fr o m 1975 är det lag i Sverige att folk i framsätet skall ha bälte, medan baksätets passagerare skulle ha bälte från 1986 om de var vuxna och 1988 om de var barn.

Frågan man bör ställa sig är hur människans beteende påverkas om man 1. Har möjlighet att själv avgöra sin hastighet och användande av bilbälte; 2. Om beteendet regleras genom lag eller 3. Om beteendet regleras fysiskt?

Idag har vi en liknande situation avseende länders Corona-strategi. Sverige har förvisso regleringar, men har i huvudsak en förlitan på att människor väljer ett gott beteende ur smittosynpunkt, medan andra länder har med hård reglering stängt in sin befolkning i sina bostäder.

Ytterligare en liknande situation avser kvinnorepresentationen i börsbolags styrelser, där Sverige tillämpar en frivillighetsstrategi, där bolag rekommenderas till könsjämlika styrelser, medan Norge har lagstiftat om minst 40% av endera fysiska kön.

I en snart publicerad magisteruppsats vid Linnéuniversitet argumenterar Nora Thalin och Sanna Karlsson övertygande, och visar empiriskt på konsekvenser av frivillighet och lagtvång, att dessa två skilda metoder ger olika rekrytering och olika grupprocesser i styrelser, med effekter på bolags agerande och prestation. Det tycks som om både mandat hos de rekryterade och processer i grupper påverkas av om det är lagen eller frivilligheten som sätter dem där.

Reglering genom frivillighet, som baseras på människors förnuft och omtanke om sig själv och andra, relativt laglig reglering, som sanktionerar oönskat beteende, eller fysisk reglering, som reducerar möjligheten till oönskat beteende?

En aspekt på regleringen är moralen. Ju hårdare reglering, ju mindre individuellt ansvar. Ju mer individen begränsas, ju mer lägger individen över ansvaret för beteendet på den som reglerar. Ju hårdare reglering, ju mer Brasklapppar bär individerna med sig. Härtill är jag nödd och tvungen, säger de när något sker. Individen avlastas ansvaret, som läggs på den lagliga eller fysiska regleringen. Individen förlorar det som är bland det mest utmärkande för människan, hennes moraliska kapacitet. Förhållandena mellan individerna blir därför, i denna mening, omänskligt. Människor med ansvar agerar sannolikt annorlunda än människor med ansvar.

Volvos agerande, när de själva begränsar bilens hastighet, innebär således ett oansvarigt individuellt bilkörande.

​Öllsjö den  25 maj 2020

När ekot av skottet försvinner i gränderna, fylls hoppets gula klänning av dödens rödsvarta blod. På trappan drar hoppet sitt sista andetag och säger sitt sista ord. Pappa. Smärtans oerhörda tysta skrik bekräftar slutet, döden.
https://www.youtube.com/watch?v=pYvNcEnoAtc

Hoppet är dött, mördat av ondskan. Kvar finns blott livet. Livet utan framtid.

Livet utan framtid blir en ständig dåtid. Ett liv som levs i dåtiden. Ibland med glädjens minnen. Ibland med sorgens minnen. Men dåtidens ljud är ständigt, varje dag, varje minut, varje sekund, smärtans förtvivlade tysta rop från ögonblicket då hoppet dog. Ett ögonblick som blir lika långt som det återstående livet självt. Ett ögonblick som avslutas när han faller från stolen.

Det som skulle bli så fantastiskt, så oerhört, blev stelnat blod på en gul klänning. Den öppna munnens oerhörda tysta, förkvävda skrik, det ögonblicket då tiden upphörde, och varje sekund därefter blott blev en väntan på döden. Utan hopp. Utan mening. Bara en väntan, sittandes på stolen. I det land som skulle bli hans, men som förvägrades honom.

Efter det ögonblicket hörde han alltid sitt förkvävda skrik, där den oerhörda tystnaden var ljudet av insikten att han själv var en del av den ondska som färgade hoppets klänning röd.

Ansvaret vars hans. Straffet var livet utan framtid efter hoppets död.

Så kan en arbetsbefriad professors liv se ut.  

​Öllsjö den  24 maj 2020

​Det finns inget sådant som en fri lunch (There ain't no such thing as a free lunch) är ett uttryck som vandrat länge och använts i många sammanhang. I ekonomi är det mer känt genom Milton Friedman, en Chicago-ekonom, och därmed nyliberal i tankar.

Det kan ses som att den som bjuder alltid har en baktanke, att vilja vinna något genom bjudningen. Det är således ingen välgörenhet, ingen generositet, ingen glädje i att ge, utan an baktanke, att erhålla något genom lunchen.

I den kalla nyliberala världen av egoistiskt agerande människor, är detta rimligt. Ingen gör något, om det inte finns en vinst i agerandet. I den världen är människan lat och företar sig inget, om det inte finns incitament. Att bjuda på en lunch gör man blott och enbart om det finns någon intäkt av lunchen, att man vinner något. Generositet, dvs att ge utan förväntan om motprestation, finns inte. I den nyliberala världen ger en person, kanske under täckelse av generositet, men det finns alltid en bakomliggande agenda, en förväntan på att få något tillbaka som kan motivera kostnaden för måltiden.

Men vad är skillnaden om man tror att det finns något sådant som en fri lunch, att den som bjuder inte har någon baktanke, att det blott finns glädjen att ge? Blir världen genast mer rosenröd och behaglig? Blir då lunchen fri?

Nej, det finns inget sådant som en fri lunch. Ty även om den generöse saknar en agenda, så uppstår något hos mottagaren av den fria lunchen, som gör den mindre fri.

Gåvan, heter en bok av Marcel Mauss, som hävdar att en gåva skapar en skuld hos mottagaren. Ömsesidighet är betecknande förmänniskan. Det syns på marknads sätt i varuhuset där jag tar en liter mjölk och lämnar pengar i utbyte. Det är ett tydligt och prissatt utbyte, en akt av ömsesidighet.

Men en gåva rymmer också en akt av ömsesidighet. Gåvan skapar hos mottagaren en känsla av skuld. Denna skuld kan vara en del i ett socialt, ömsesidigt band som finns mellan den som ger och den som tar emot gåvan. Speciellt tydligt är det i långa relationer. Där kan de olika skulder som uppkommer, återbetalas på olika sätt. Hon hjälper mig att hitta lite artiklar och jag ger henne en lunch senare. Det ser ut som att bägge är gåvor, men de är utbyten i en social relation. Ju mer avancerad och hjärtlig relationen är, ju svårare är det att se ’växelkursen’ på det som utbyts. Kanske det är en av poängerna i de nära relationernas utbyten, att de saknar växelkurs, dvs det finns inget pris på det ena som kan möta priset på det andra.

Vi människor springer omkring med interna balansräkningar, med fordringar och skulder. Kanske den mest fria lunchen är den som ges för att manifestera att vi två har en stor gemenskap, i att jag har stora fordringar på dig, och du har därmed stora skulder till mig, men exakt samtidigt så har jag stora skulder till dig, varför du har stora fordringar på mig. Den mest fria lunchen är kanske den som inte är ett sätt att minska en av dessa skulder, utan blott för att manifestera den starka gemenskap man har genom ömsesidigt stora skulder och fordringar?

Men den tredje möjligheten är den oerhörda glädje man kan känna inför en annan person, att man vill omge den med glädje, vilket kan vara en lunch. I den glädjen finns blott glädjen, hel och ren, utan baktanke på att få något, utan skapande av skuld hos den andre. Blott glädje. Och den som får lunchen deltar i glädjen. Utan känsla av uppkommen skuld.

Vi vore inte människor om vi inte i en lunch kan erfara en glädje. Då är lunchen fri, fri från baktankar och balansräkningar. Blott människorna och deras glädje gentemot varandra finns. En glädje vi kan kalla kärlek.

Slutsatsen är således, att det finns en fri lunch, den mellan människor som älskar varandra.

​Öllsjö den  23 maj 2020

Det moderna samhället sliter på vår jord, förstör vår natur och värmer upp jordklotet. Vi är riktiga miljösvin, som gör delar av jorden obeboeliga. Ja, kanske snart hela jorden är obeboelig för människan.

Men hur var det med våra tidigare kulturer?

Nomaderna levde av naturen och strövade omkring. Till synes i samklang med naturen. De tog av naturen och vandrade omkring.

Men varför vandrade de? Ett behagligare liv är ju att leva på samma plats och använda sin energi till att dansa istället för att vandra.

Kan man få föreslå en hypotes, att nomaderna vandra p g a sin oerhörda naturpåverkan? Man kom till en plats, jagade och samlade. När viltet var slut och bären uppätna, fick man vandra vidare, för att finna nytt vilt och nya bär. Man hade helt enkelt förött naturen där man var. Naturen kunde inte ge vilt och bär längre, varför man drog upp sina bopålar och vandrade till en plats som ännu inte hade tömts av människor på sitt vilt och sina frukter. 

Med jordbruket blev människan bofast. Hon lärde sig att påverka naturen till sitt eget gagn, så att naturen gav henne vad hon behövde, på en och samma plats. Förvisso inte i samklang med naturen som den fanns innan människan kom, utan i en natur som skapats så att människan kunde leva på en plats.

Människan tycks vara dömd att påverka naturen, antingen genom rofferiet, och därmed vandrande, eller genom att kultivera naturen, och därmed kunna bli bofast.

Vill vi stanna på jorden måste vi därför kultivera vår natur så vi kan leva i och av den. Vi skall inte förgöra naturen, men vi kan inte heller underkasta oss naturen, utan vi skall kultivera den, så att naturen kan ge oss det vi behöver.

Vi kan således inte leva naturligt, utan måste leva i en kultiverad natur.

​Öllsjö den 22 maj 2020

​Kristianstadsbladet driver sin agenda genom en tydlig refuseringspolicy. Igen har jag drabbats av refusering. Denna gång då jag hade fräckheten att ifrågasätta en av tidningens ledarskribenters svar på min debattartikel. I Kristianstadsbladet är principen att deras ledarskribenter ALLTID ges sista ordet.

Här är texten som Kristianstadsbladet inte anser kan berika deras läsekrets.

”Modet att hävda akademisk frihet

Kristianstadsbladet (KB) hävdar (200605), genom sin ledarskribent Petter Birgersson, att de är orädda som vågar hävda att en kurs på Karlstads Universitet inte skall finansieras, och uttrycker en förhoppning att fler skall ha modet att göra vad de anser sig göra, stå upp för akademisk frihet mot ”intellektuell smörja”.

KB är inte modiga och orädda. De är raka motsatsen. KB ansluter sig väl till den starka kraft som finns idag, där man både utifrån och inifrån politiserar akademiens verksamhet, och därigenom begränsar den akademiska friheten till att blott få omfatta vad dessa politruker anser vara korrekt.

Idag firar ett svenskt universitet stolt en politisk högtid, Pride. Högskolor stoltserar med att deras utbildningsprogram penetreras av en politisk organisations (FN) politiska mål (de 17 hållbarhetsmålen). Forskningsfinansiärer kräver att anslagssökande skall förhålla sig till jämställdhet. Däremot krävs inte att man förhåller sig till t ex jämlikhet, dvs de gör en politisk prioritering av politiska mål. Och slutligen, idag kan en professor i företagsstyrning som undervisar på en kurs, bli uppringd av en kursansvarig professor i redovisning, och kräva att han inte betonar sina forskningsresultat. De visade att effektivitet i speciella arbetsgrupper ökar med jämställdhet, men minskar med etnisk mångfald, vilket kunde göra studenter politiskt upprörda.

KB ansluter väl till politisering av akademin. Det som passar de nutida politrukerna, som Pride, jämställdhet och hållbarhet, skall förekomma, medan annat, ja det kan t o m förhindras med finansieringens makt.

Tro mig, KB, det krävs ett mod, och en villighet att vara beredd att betala ett ibland ansenligt pris, för att stå mot politisering av akademin. Ibland så stort att man som jag, måste kliva av akademiska organisationer och skapa sin egen, Free University of Scania, där den akademiska friheten och Upplysningens mantra råder: Våga Tänka, våga tala.

Vi, de modiga, är däremot glada att KB lever upp till sina liberala föresatser när de låter oss få tala. Där tycks vi dela samma övertygelse, att genom den fria, öppna debatten utvecklas samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin”
 
PS Notera den sista meningen. Jag drar tillbaka den, då KB inte låter oss debattera deras ståndpunkter. DS

​Jag bjöd muslimska vänner på middag. Vegetariskt, med juice. Mina muslimska vänner bjöd mig på middag, vegetariskt, med juice. Jag bjuder dem inte vad jag vill äta, utan vad jag tror de vill äta. De bjuder mig, inte på vad de tror jag vill äta, utan vad de äter.

En kultur som försöker läsa av den andre och göra den till lags, relativt en kultur som följer sitt eget diktum. En toleransens och ömsesidighetens kultur gentemot en herrekultur som följer sina regler.

För mig är det självklart i kulturmatchen: Svensk kultur – Muslimsk kultur: 1-0.

En bekant till mig, med främlingskritiska tankar, frågade mig hur många hijabklädda kvinnor jag sett i sameland. Nej, medgav jag. Jag tror inte jag någonsin sett hijab i reportage om samernas och deras rennäring. Jag har däremot sett hijab i den svenska kulturen. Det tycks som om den samiska kulturen, som de lever den, är etniskt sluten, det som annars kallas rasism.

Idag, när samhället behöver integrera flyktingarna, ser det ut som om samerna inte gör sin del. De sägs kämpa för sin identitet, att få behålla det som är dem. Etnisk slutenhet. Motsatsen till ett integrerande samhälle.

Svensk kultur – Samisk kultur: 1-0.

Är det då orättvist av mig att peka på minoritetssamhällenas intolerans och etniska slutenhet, medan majoritetssamhället är tolerant och etniskt öppet? Som Pippi säger, att den som är stark måste vara snäll. Men betyder det då att minoritetssamhällena både är elaka och får vara elaka, dvs intoleranta och etniskt slutna, eftersom de är svaga?

Är inte acceptansen av intoleransen och den etniska slutenheten de låga förväntningarnas rasism? Vi, de starka, klarar det som de svaga inte klarar. Begär inte tolerans och etnisk öppenhet av de som är så svaga att de inte klarar det.

Kanske man skulle få lov att framföra den intressanta hypotesen att majoritetssamhället kanske är ett majoritetssamhälle p g a sin etniska öppenhet och sin tolerans? Kan det vara så att den dominanta kulturens tolerans mot en annan kulturs intolerans innebär att minoritetskulturen fångas i sin intolerans och aldrig får möjligheten att bli majoritet, ty den kommer alltid att vara försvagad av sin intolerans och etniska slutenhet?

Vår kulturs tolerans mot minoriteternas kultur är det dominanta samhällets starkaste vapen mot dessa kulturer. Slaven, som är blind för sina bojor, kommer ju aldrig att kunna bli fri, eftersom den inte kan slita bort sina bojor. Blott den som erfar sina bojor som bojor, kan och vill slita bort bojorna.

Herren förstärker slavens bojor genom att förgylla dem. Till slavens glädje.

​Öllsjö den 20 maj 2020

​Kraven på jämställdhet finns överallt. Det är ju egentligen självklart. Men det är paradoxalt, då det ju avser att göra könet till en betydelselös egenskap hos en människa. Detta betydelselösgörande sker genom att göra könet oerhört betydelsefullt. Ja, ibland anses könet vara så betydelsefullt att en grupp ab människor skall ha lika könsfördelning, dvs man använder kvotering.

I vilken mån är kvotering jämställdhet? Om man med jämställdhet avser icke-diskriminering, då är kvotering inte jämställdhet, ty kvotering är att diskriminera utifrån könsorgan. Men ser inte till personen, utan till könsorganet som kroppen bär på.

Förespråkare för kvotering säger att denna diskriminering måste till för att möjliggöra för kvinnor att få inflytande och för att kvinnor i framtiden skall bli betraktade som de personer de är, och inte bli fortsatt uteslutna p g a att de är personer utan manligt könsorgan.

Kvotering görs således för att kvinnor skall få inflytande idag, och för att de skall få tillträde i framtiden, utan kvotering, utan som personer med förmåga.

Men är kvotering en effektiv metod, dvs ger den kvinnor inflytande, och kommer kvinnor framgent att ges samma möjligheter?

Jag handleder just nu en magisteruppsats av två studenter vid Linnéuniversitetet. De ställer den mycket intressanta frågan, om man kan skönja några effekter av jämställdhetsmetoder som bygger på frivillighet och de som bygger på kvotering. De jämför svenska och norska börsnoterade aktiebolag. I Sverige finns en frivillig reglering, där bolag rekommenderas att skapa jämställda styrelser och där de utsätts för ett medialt och opinionsmässigt tryck. I Norge finns en lag som stipulerar minst 40% av endera kön.

De har en lysande idé, att individers möjligheter i en arbetsgrupp förvisso kommer genom individernas förmågor, men också vilket utrymme de får i gruppen, vilket kan bero på hur de ses och behandlas i gruppen. I grunden är frågan om kvinnor behandlas olika om de ses som inkvoterade eller som invalda på personliga meriter. I bägge fallen löper de förvisso risken att anses vara en förfördelad grupp som ges fördelar beroende på ett för verksamheten irrelevant kriterium, könsorgan. Men i det ena fallet, Norge, är de där p g a lag, medan i Sveriges fall är de där på mer frivilliga grunder.

Jag skall inte här föregripa deras teori eller deras resultat. I slutet av juni kommer de att bli kända utanför Linnéuniversitetet.

Jag tror att de flesta av oss står bakom jämställdhetens tanke, som ju är en del av jämlikhetens tanke, så elegant formulerat av Martin Luther King: ” Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.” Jämlikhetens tanke är ju tvåfaldig, att personer skall ges möjligheter utifrån sina förmågor, och att individer skall delta i samhällets utveckling utifrån de förmågor de har. Jämlikhet innebär att ge alla samma chans, och att därmed utnyttja allas förmågor. Inte minst det senare är viktigt att betona. Det är ett oerhört resursslöseri att somliga inte ges möjlighet att vara en aktiv del i samhällets utveckling p g a att de har en egenskap som är irrelevant för samhällets utveckling. Men det är även en individuell tragedi att inte få utveckla sina förmågor, bara för att man bär ett visst könsorgan.

Metoden att utnyttja samhällets individers förmågor är därför viktig. Om kvotering förvisso innebär att kvinnor får plats, men samtidigt inte ges utrymme, då har vi vunnit lite, relativt det vi hade kunnat vinna genom att kvinnor inte bara ges en plats, men också ges utrymme att få använda de förmågor de har som individer. Det vi vill uppnå är ju att könsorganet på individen skall vara betydelselöst. I ett jämställt samhälle behandlas inte könen lika, utan utan beaktande.

Försåvitt man inte ansluter till dem som hävdar existensen av en kvinnlig substans, att kvinnor, och män, har en genetisk disposition p g a könet, som gör dem olika i egenskaper. Men då är man inte för jämställdhet i grupper, ty i somliga grupper kan manliga egenskaper driva effektivitet, medan i andra grupper, med andra uppgifter kan kvinnors egenskaper driva effektiviteten. Och slutligen, i ett tredje fall, kan olikheterna av könsbundna egenskaper ge effektivitet. Könskompositionen blir en funktion av vilka egenskaper och dess kombinationer som ger effektivitet. Men även om man ansluter sig till könsessensialismen, borde man vara intresserad av att denna essens inte bara ges en plats, utan även ett utrymme.

​Öllsjö den 19 maj 2020

​Händelserna i åldringsvården under Corona, visar upp en skandal. Äldre dör som flugor. Orsakerna är många. Dåligt utbildad personal, en vård som används som integrationsmedel, medicinsk kunskap och företag som är likgiltiga inför åldringsvård.
https://www.dagensarena.se/opinion/systemet-var-aldrig-till-for-dem/?

En sak som debattören tar upp, är forskningens inriktning på en, och blott en sjukdom. De mycket gamla har emellertid sällan blott en sjukdom, utan kännetecknas av multisjukdom. Debattören antyder att det finns kunskapsluckor. Vi vet bra om enskilda sjukdomar och enskilda behandlingar av enskilda sjukdomar.

Men de gamla har en speciell sjukdom som kallas för multisjuk, dvs flera sjukdomar finns i samma kropp. Behandlar man en sjukdom, kan de andra påverkas. Inte sällan, förefaller det på debattörens inlaga, behandlas inte multisjukdomen, utan de enskilda sjukdomarna, var för sig. 

Detta är en begränsning i vetenskapen. Sjukdomen är ett och man söker en orsak, eller möjligen några avskilda orsaker. Detta sker genom ganska primitiva analysmetoder, oftast med hjälp av regressionsanalys, vilket innebär att man försöker fånga en korrelation mellan två variabler, samtidigt som man, i det tänkta, antar att de andra variablerna man inkluderar i analysen är konstanta. Möjligen kan man bli lite mer avancerad genom sk interaktionstermer, dvs man analyserar två termer som interagerar med varandra. Men mer blir det inte.

Samtidigheten, att flera variabler varierar samtidigt, och påverkar samtidigt varandra, har vi ännu inga goda analysverktyg för, än mindre goda teorier. Och multisjuk är just samtidigheten, när flera sjukdomar härjar en kropp samtidigt.

I företagsekonomi har vi försökt bli lite moderna och några av oss arbetar nu med konfigurationer, dvs en mängd faktorer finns samtidigt och deras variation finns samtidigt. Vi använder då vad som kallas fuzzy-set analys, som egentligen är ganska primitiv, men det krävs för att klara analysen. Den arbetar med de olika konfigurationer som kan uppstå i ett set av variabler och ser hur konfigurationen av variabler relateras till en variabel, den beroende variabeln, den vi vill förklara. Till detta kommer dock ytterligare en komplikation, nämligen det ganska rimliga antagandet att flera olika typer av konfigurationer kan producera samma resultat. Det som kallas equifinalitet.

I normalvetenskapens regressionsanalys, där man analyserar en variabel i taget, fann jag och min kompanjon (Yuliya Ponomareva) att ju fler kvinnor som fanns i en styrelse, ju högre ersättning fick varje ledamot. Det gick mot tidigare erfarenhet, att kvinnor innebär lägre ersättningar. Det var oförklarligt. Sedan gjorde hon och en kompanjon till henne, en konfigurationsanalys, och fann att fler kvinnor, parat med fler oberoende ledamöter och fler internationella ledamöter, gav högre ersättning. Det är således inte kategorierna enskilt som förklarar hög ersättning, utan dem tillsammans, en samtidighet.

Man kan kalla det multipåverkan, att tre faktorer tillsammans och samtidigt, förklarar ett fenomen, i vårt fall hög styrelseledamotsersättning. Våra problem är numer inte empiriska, utan teoretiska. Vad förklarar att dessa tre, och inte andra konfigurationer, skapar hög ersättning? Vi behöver en teori som förklarar hur konfigurationen påverkar ersättning. Och det är inte lätt. Vi har några förslag, men jag skall inte tynga framställningen med dem.

Företagsekonomin befinner sig således i startgroparna att försöka hantera det som är trivialt i våra liv, att många saker finns samtidigt, att det aldrig är en faktor som påverkar, medan de andra ligger still, utan att många faktorer samverkar, och motverkar, samtidigt och skapar ett resultat.

Det tycks som om medicinvetenskapen också måste starta sin färd till en mer empiriskt relevant vetenskap. På det att vi inte lämnar de gamla i sticket. Så som har skett idag.

​Öllsjö den  18 maj 2020

​Coronakrisen har lett till ett rop på staten. Det tycks som om socialisterna förkärlek för en stark stat delas av alla idag. Det är staten som skall bära den risk som skapats av viruset.
En liten, obetydlig rörelse finns dock för att finna en lösning hos kapitalisterna och marknaden. I Svenska Dagbladet skriver två debattörer, att vi skall söka lösningar som bygger på kapitalistiskt ägande (https://www.svd.se/stodpaket-racker-inte--los-strukturella-problem). De säger att man skall göra det profitabelt att hjälpa företagen. Då ansluter kapitalisten och hjälper till.

Det är tänkvärt och önskvärt att föreslå alternativ till staten som den enda lösningen. Gott så. 

Men man kan tänka sig ett tredje alternativ. Företagen knäar, somliga går under. I debattartikeln skriver de bl a om tjänsteföretag, som saknar fast kapital som de kan ha som borgen för att låna sig ur krisen.

Vad de glömmer är arbetarna, de som är tjänsteföretagens enda kapital. Det är löneutbetalningarna som får tjänsteföretagen på knä. Inte skulder till banker och leverantörer. Med staten som räddare av företagen, befrias företagen från en del av löneutbetalningarna genom att arbetarna ges permitteringslön från staten.

En tredje lösning är att arbetarna tar en del av risken i företagen genom att avstå delar av sin lön. Risken i företagen kan delas mellan kapitalägarna, som avstår sitt kapital och sin avkastning, och arbetarna, som avstår delar av sin lön.

Den tredje lösningen beaktas inte, ty arbetarägande ligger inte inom dagens tankevärld. En gång försökte Socialdemokraterna införa arbetarägande genom löntagarfonder. Det kallades av borgarna för allehanda negativa saker. Ja, det fick t o m ut borgarna att göra det som arbetarrörelsen ägnat sig åt i nästan hundra år, att demonstrera. Förslaget försvann så småningom helt.

Men arbetaren kan ta ansvar för sitt arbete och för sitt företag genom att vara risktagare, likt kapitalisten. Givetvis med den ersättning som kapitalisten får genom att vara risktagare, få inflytande och få del i riskens positiva del, avkastningen.

Låter detta visionärt och sovjetiskt? Mja, det finns redan delvis realiserat i ett av den svenska kapitalismens mest centrala organisation, Svenska Handelsbanken. Där finns Oktogonen, som är en fond där banken avsätter en del av vinsten, förutsatt att den totala vinsten slår det krav på prestation relativt konkurrenterna som är uppsatt. När arbetaren lämnar företagen, får den sin insatta andel.

Förvisso har Oktogonen brister, då fonden består av bankens egna aktier, vilket kanske inte är den bästa fond att ta till om banken kommer i kris och dess aktievärde förminskas. Det har också vissa brister i att den inte förefaller vara demokratisk, dvs att arbetarna i banken samlas och beslutar hur de skall besluta på bolagsstämma och i styrelsen. Men det är början på ett mer visionärt sätt att få arbetaren att delta i bolagets öde.

​Öllsjö den  17 maj 2020

EBO-lagen ger flyktingar rätt att bosätta sig var de vill, och ändå få behålla sina socialbidrag, dvs ersättning från stat och kommun. Lagen skapar problem då flyktingar, likt alla etniciteter, söker sig till platser där etniskt lika bor. Lika barn leka bäst, omfattas vi alla av. Eftersom de områdena som flyktingarna söker sig till är mycket oroliga områden, då de är dominerade av underklass, folk som bor där är hopträngda på små bostadsytor och det finns människor med inferior kultur, förstärks utsattheten för hyggligt folk i de områdena och skapar också utsatthet i de omkringliggande områdena. Områdena där oron finns, kallas också för just ’utsatta områden’.

För att undkomma den sammanträngningseffekt som ’lika söker lika’ ger, har man skapat möjligheter att undanta områden för EBO-lagen. Den som flyttar, läs skriver sig, i ett undantaget område, förlorar sina socialbidrag. Därmed ger man flyktingar incitament att bosätta sig på annan plats, alternativt skriva sig på annan plats.

Kristianstad, som är en kommun med två mycket starkt belastade, dvs utsatta områden, önskar bli fri från den okontrollerade inflyttningen av flyktingar. Men inte enbart inflyttning till de utsatta områdena, utan till kommunen som helhet. Det är den styrande makten, liberalen, moderater och Sverigedemokrater som begärt, och nu också fått, Kristianstad kommun undantaget från EBO-lagen. 
https://nxt.kristianstadsbladet.se/kristianstad/kristianstad-far-ratt-att-undanta-hela-kommunen-fran-ebo-lagen

Deras argument är att redan dagens bestånd av flyktingar skapar så stor stress i samhället och i den kommunala organisationen, att man inte kan uppnå en rimlig grad av integration och social fred.

Jag bor i Öllsjö, en liten by sidan om Vä, den forna staden som ett flertal gånger brändes ner av svenskarna, som ligger söder om Kristianstad. Öllsjö är flüchtlingsfrei, dvs fritt från flyktingar. Den sociala oro vi har, skapas mest av byns egna ungdomar, när de försöker bevisa sin manlighet genom att krossa busskurens rutor.

Öllsjö kommer således att förbli flüchtlingsfrei, eller snarare, fritt från de flyktingar som vill bo i Öllsjö, men som blivit hänvisade till annan plats i Sverige.

I Öllsjös valdistrikt (Skepparslöv) fick Socialdemokraterna 23,7%, Moderaterna 24,7% och Sverigedemokraterna 28,3%, således 53% av de som är mycket restriktiva till flyktingar och till generös socialbudget, plus de demokratiska socialister i de 23,7% som återstår i Socialdemokraterna, som anser att man skall göra sin plikt, göra rätt för sig och inte ligga staten till last.

Öllsjö är en plats där man hälsar på varandra när man möts, man är inte högljudd, man hjälper varandra, men håller sig också på sin kant. Ett socialt tätt område med den skattebetalande medelklassen som främst belastar staten med sina ROT-avdrag, då det främst finns villor i området. Många i Öllsjö hyser säkert de attityder som föraktas av opinionsklassen.

Det är en utomordentlig plats för tydlig och gedigen integration av flyktingar. Den är en plats som borde undantas från undantaget av EBO-lagen. Vi i Öllsjö kan göra vår plikt gentemot samhället genom att integrera flyktingar. Vi kan bjuda in dem till våra grillkvällar, då vi kan grilla både gris- och fårkotletter. Vi kan bjuda dem på alkoholfri öl medan vi dricker vår starköl. Vi kan göra dem till svenskar, dvs på sikt få dem assimilerade.
Att undanta Öllsjö från EBO-lagen är att förskingra en möjlighet till social fred i Sverige.

​Öllsjö den  16 maj 2020

​Företagen begär finansiell hjälp från staten. De har drabbats, som alla andra, av att samhället gått ned i varv och att människorna gömmer sig och sina pengar i sina hem.
Den svenska staten kan bistå med pengar eftersom den kan låna pengar billigt, då den inte är så hårt skuldsatt och eftersom den har rätten att beskatta ett samhälle, som är ganska välmående. Svenska staten har dock inte samlat egna pengar på hög som den kan bistå med. Den måste låna för att ge bort till företagen.

Men företagen då, har inte de egna pengar? Jo, företagen har egna pengar, det som kallas Eget kapital, som består av ägarens insats, som i aktiebolag kallas aktiekapital och tidigare kvarhållna vinster. Men idag skall räkningar betalas, och det betalas inte från Eget kapital, utan från kassan. Den räcker inte långt i många fall, varför bolagen behöver mer pengar. De kan få det genom att antingen låna pengar, genom att få ägarna att stoppa in mer pengar, eller att få pengar av staten.

Många bolag har en balansräkning, som vi som undervisar morgondagens ekonomer kallar trimmad balansräkning. Det innebär att man, givet den affärsmässiga risken, har en så optimal fördelning som möjligt mellan skulder och eget kapital. Det innebär oftast att bolagen tenderar att ha höga skulder, ty lån är billigare än eget kapital. Genom vår finansiella teori och genom aktieägarnas krav på avkastning, drivs bolagen till en hög belåning. Får bolagen mycket pengar på hög, läggs de sällan i kassavalvet och bokförs som eget kapital, utan delas ut.

Ja, vi har t o m en teori, agentteorin, som säger att om aktieägarna inte tömmer bolagen på överskottet av pengar, kommer företagsledningen att investera pengarna i verksamhet som gör bolagen större, men nödvändigtvis inte mer profitabla för aktieägarna. Föredömet enligt den teorin är därför magra bolag, som är svältfödda på pengar, så att de ständigt söker efter maximal skuldsättning och därmed avkastning, till gagn för aktieägarna.

Den teorin står i kontrast till den gamla socialdemokratiska politiken som innebar att bolagen fick goda skattevillkor om de behöll pengarna i bolaget. Givetvis med baktanken att pengarna användes till, kanske inte de mest profitabla investeringarna, men till högre sysselsättning. Då lutade klasskampen mer till gagn för arbetaren och dennes sysselsättning.

Men klasskampen har förändrats, med början under 80-talet, och idag lutar det över till kapitalets fördel. Slimmade balansräkningar blev uttrycket för den förändrade klasskampen, där bolagen skulle dräneras på kapital, så att företagsledningen inte skapade sysselsättning för arbetare på aktieägarnas bekostnad.

Därför står bolagen idag sämre rustade med egna pengar och med egna förmågor att låna, relativt under sysselsättningsepoken.

Men om nu bolagen delat ut sitt kapital, kan de ju får det tillbaka genom att aktieägarna skjuter till pengar. Men ingenstans har det talats om att aktieägarna skall ta sitt ansvar för sitt bolag genom att tillskjuta pengar. Ingen har sagt, med hög röst, att nu gäller det att vi alla ställer upp. Aktieägarna kanske anses få lida tillräckligt genom att deras aktiers värde på börsen sjunker i värde. Men vi som äger aktier vet att vi inte förlorar pengar förrän aktierna omsätts. Således har aktieägarna som inte sålt, inte förlorat en krona.

Det finns ingen mekanism varigenom staten kan ålägga aktieägarna att skydda sina bolag genom att investera mer pengar i bolagen. Som jag skrivit i en av mina artiklar, aktieägarna får lov att vara dåliga förlorare (https://www.jstor.org/stable/4227062?seq=1). De behöver inte ta ansvar för sina bolag. De har begränsat ansvar, dvs de får vinsterna, men de tar bara den delen av förlusterna som täcks av bolagets egna kapital, ytterst aktiekapitalet.

Aktieägarna har därför en sits som kallas hold-up i agentteorin. Utpressning kallas det i vanligt språk. Aktieägarna har ingen skyldighet att rädda bolaget, det går under i en konkurs, arbetarna blir arbetslösa, landet förlorar exportintäkter och sysselsättning och skatter. Om inte staten går in med pengar, ty utpressarna, aktieägarna, måste inte kasta in pengar i bolaget.

Inför denna utpressningssituation, som staten inte kan göra något åt, ty aktieägarnas begränsade ansvar är en helig princip (och bör kanske också få vara det), kan staten göra en sak, nämligen begära att få aktier i utbyte mot sina pengar. Genom att begära aktier säger staten att den hjälper till, men att aktieägarna, som inte vill avstå sina egna pengar, får i alla fall finna sig i att deras ägande blir utspätt. De har kvar sina aktier, men genom de nya aktierna, delas bolagets värde på fler än tidigare.

Genom att begära ägande kan staten således sätta ett pris på sin hjälp, riktad mot aktieägarna. Staten tar således betalt för sin hjälp. Högerfolket gapar och skriker om förstatligandets hemskheter. Men vad staten gör, är enbart att ge incitament till aktieägarna att tänka efter. Vill ni inte rädda bolaget själva, räddar staten det, till priset av aktieägarnas ägandeutspädning. Det är att tala kapitalistiska språket med kapitalister. Det är inte socialism, utan ren och skär kapitalism, där staten försöker minska kapitalisternas utpressningssits genom att tillämpa kapitalism.

​Öllsjö den 15 maj 2020

​Det finns en symbios mellan partier och organisationer. Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sa-tog-lobbyister-makten-over-liberalernas-agenda) har avslöjat den starka symbios som finns mellan parti och pr-branschen. Det är det liberala partiet, och speciellt partiledaren Nyamko Sabuni’s nära kontakter med arbetare på pr-byrån.

Debattörer reagerar, och mumlar att väljare inte är till salu. Själv mumlar jag, med min vanliga referens, att pr-byråkopplingen visar att politik inte handlar så mycket om innehållet, som hur det är paketerat, med flaggor, massmöten och starka strålkastare som lyser upp i himmeln.

Men symbios mellan parti och andra organisationer är sannerligen inte ett nytt fenomen. Vi hade tidigare ett namn på en symbiotisk konstellation. Vi kallade den arbetarrörelsen.

På toppen av arbetarrörelsen fanns, oftast, partiet, Socialdemokraterna, men med konkurrens från fackföreningar, speciellt tydligt syntes det i den konflikt som kallades Rosornas krig, och i att förslaget om arbetslivets demokratisering, löntagarfonder, kom från och drevs av fackföreningar (och motvilligt av politikerna, så som Feldt skaldade: Är ett jäkla skit men nu har vi tagit det ända hit).

Under denna, arbetarrörelsens duett av fackföreningar, främst LO, och parti, fanns några andra, starkt allierade organisationer. Hyresgästföreningen, som organiserade hyresgäster. HSB, som organiserade bostadskooperationer. Konsum, som organiserade konsumentkooperativ. Folkets Hus- och Folkets Park-föreningar, som organiserade möteslokaler.   

Då sågs det som en styrka av oss i arbetarrörelsen, eftersom det gav oss möjligheter att förändra samhället på många olika plan, inte blott genom Riksdagens lagstiftningsmakt. Arbetarrörelsen, konstellationen av organisationer, var en stark del i den socialdemokratiska hegemonin.

Det sågs givetvis av de andra som ett uttryck för ett nästan totalitärt samhälle, likt Sovjet, där partiboken, inte kompetensen, avgjorde din plats. Arbetarrörelsens olika organisationer skapade en intern arbetsmarknad, där folk gick från den ena organisationen till den andra.

Det framställdes som ett demokratiskt problem av högern. Vi försvarade oss då, och gör det fortfarande, med att alla organisationer var demokratiska. Alla kunde delta i dess beslut. Ingen var utestängd från dem, då samtliga byggde på medlemmar och på demokrati som beslutsprincip. Vi SSU:are såg ju den tredje delen i den demokratiska socialismens strategi, där folket deltog i samhällets alla delar och utvecklingen drevs genom demokrati, inte v stat eller av marknad. Vi såg folkets makt, där varje individ räknas genom sin röst.

Idag är arbetarrörelsen död och den socialdemokratiska hegemonin är borta. Man kan säkert hitta rester här och där, men den starka organism som skapades genom symbiosen är försvunnen.

Idag organiserar sig liberalerna (även om partiet som bär namnet håller på att försvinna). De som pläderar för en annan samhällskraft, marknaden och ägandet. För dem bestämmer folket som individer genom sitt köp av bostad och sitt val av skola, inte genom sin röst eller deltagande i produktionen. Pensionen skall inte komma genom staten, utan genom bankers fonder.

I Svenska Dagbladets artikelserie antydde de att ett politiskt förslag från liberalerna ursprungligen kom från ett kapitalistiskt företag. Lobbying framställs som något negativt, då det antyder att den politiska makten kan kidnappas.

Ja, den politiska makten och det politiska initiativet kan kidnappas. Kidnappningen har idag övergått från socialisterna till liberalerna. Det är blott ett uttryck för att hegemonin har övergått från att vara en socialistisk hegemoni, till en liberal hegemoni.

Folkets aktivitet och röst har övergått till folkets köp och penning. Som socialist blir jag självfallet upprörd över det. Individen blir degraderad till konsument och köpkraft, där styrkan i individen inte rör dess förmåga utan dess penning. Socialisten anser ju att den gamle skall sitta och den unge stå, medan liberalen anser att den som betalar mest för stolen skall sitta.

Som samhällsbevakare blir jag däremot inte upprörd, ty det är blott en samhällskraft som ersatt en annan samhällskraft. Arbetarrörelse eller lobbyism, sak samma, ty det handlar om en organisering av makten.

​Öllsjö den   15 maj 2020

Helen Fritzon är framträdande socialdemokrat, som tidigare var kommunalråd, och nu är EU-parlamentariker. Hon skrev i socialdemokraternas partitidning, Aktuellt i Politiken, att det alltid är kvinnor som drabbas i kriser, så även i denna. Hon pekar på kvinnodominansen i sjukvården, där de onekligen får arbeta hårt och med stora risker idag. Hon pekar på kvinnovåldet som effekt av hemmavarande. Hon avslutar med att slå fast att även i kristider är jämställdhet viktig.

Efter läsningen sitter jag undrande. Är det verkligen möjligt att vi lever i samma värld, Fritzon och jag? Jag ser det hon ser. Det är inte svårt, eftersom det är så tydligt. Jag har en favoritbild, på en sköterska i Italien, som precis tagit av sig alla skyddskläder, och som har svarta och röda ränder i ansiktet efter skydden. En hjältinna.

Men det finns en annan sak som är så uppenbar, som inte på något sätt reducerar de andra sakerna, men som faktiskt är skriande uppenbar. Människor dör av Corona. Framför allt äldre människor, men även de har väl människovärde? Och under jämställdhetens flagg ser vi att männen är kraftigt överrepresenterade bland de döda.

Visst får kvinnorna arbeta hårt. Men de får leva. Visst drabbas de av våld i hemmet. Men förhoppningsvis får de leva. Men det är männen som får betala bland de högsta pris en människa kan betala. Livet.

Hur är det möjligt att skriva om Coronakrisen och jämställdhet, och överhuvudtaget inte nämna männens överdödlighet?

Vi vet att arbetarklassen, oaktat kön, har lägre förväntad livslängd än människor från andra klasser. Socialdemokraterna har noterat det senare och försöker få fram strategier för jämlik hälsa. Överdödligheten hos somalier i Sverige är ett problem. Självklart för en demokratisk socialist, som tror på människors lika värde, skall politik utformas så att klass inte medför olika livslängd. Jämlik hälsa är viktigt.

Vi vet att kvinnor har längre förväntad livslängd än män. Att män dör betydligt mer sannolikt av Corona tycks inte vara ett problem för Fritzon. I hennes jämställda värld finns inget som heter jämställd hälsa. Jämställd hälsa är inte viktigt.

Låt mig spekulera. Det kan finnas genetiska orsaker till männens överdödlighet. Men vi människor böjer oss sällan för naturen, så varför skulle vi acceptera naturens utfall i just detta fall?

Det kan finnas sociala orsaker till männens överdödlighet, att de inte ser om sina kroppar lika väl, att de äter sämre och lever hårdare. Men när böjde sig en demokratisk socialist för sociala skäl?

Finns det en, och nu blir jag gränslöst spekulativ, en moraliserande antihumanitär attityd i grunden, att den som röker och äter kött och sitter och tittar på fotboll, får skylla sig själv om döden kommer förtida, relativt den som går på gymet, äter sina grönsaker och undviker alkohol?

Du väljer din död, gubbe. Det är ditt val. Om dig bryr vi oss inte. Speciellt inte när du står där, strax före din död, med guppande kulmage och demonstrativt äter din grillade stek.

Den vite mannens förtida död är inget problem. Som han gräver sin grav, får han ligga.

Så ser nysocialdemokratens moral ut. Så blind är hon.

​Öllsjö den 13 maj 2020    

​Varför lyder människor? I dag går en serie på en TV-kanal, där vi får ta del av … som är de fariséer vi barn fick lära oss om när vi undervisades i kristendom. De följer de regler som står i Toran, dvs vårt gamla testamente. Vi får lära oss om den barmhärtige samarierna. En man låg misshandlad på vägen. En farisé såg mannens situation, men kunde inte hjälpa mannen ty det var mot hans regler. Sean kom den barmhärtige samarierna, som inte såg till regelföljandet, utan till mannens behov, och tog hand om honom.

Varför lyder de ortodoxa regler, när reglerna är uppenbart inhumana?

Detsamma med muslimerna. De får inte äta griskött, trots att den svenska staten ser till att det är friskt. De får inte äta under ramadan, trots att vi vet att fasta inte är bra för människokroppen. Muslimerna lyder blint, ty så står det i boken.

Varför lyder muslimerna, när reglerna uppenbart är inhumana och olämpliga och, ja, dumma?

Mellanchefer har ett liknande beteende. De lyder de överordnade cheferna, även om det kan vara till förfång för verksamheten de har att leda. Jag har själv erfarit en mellanchefs blinda lydande, som var till förfång för verksamheten, men som var till gagn för de överordnade cheferna. Jag har själv fått höra av en vicerektor att man skall vara lojal, dvs lyda, de överordnade cheferna. Ja, jag har t o m förbjudits att diskutera just för att inte strö ifrågasättande bland de andra på institutionen.

Att lyda är att ta ställning mot upplysningens ideal, att våga tänka. Muslimen, den ortodoxa juden, mellanchefen och de andra underordnade skall inte tänka, de skall inte ifrågasätta, de skall inte diskutera. De skall inte tänka. De skall lyda.

Det kan finnas, i alla fall, två skäl för att lyda. Amoralen och incitament är två skäl för att lyda.

Amoralen: Den som tänker och som agerar utifrån sin tanke, måste stå tills vars för sitt agerande. Den är ansvarig för sitt agerande. Den har att bära konsekvenserna för sitt agerande. Det är den moraliska personen. Den som bär konsekvenserna av sitt agerande. Den som lyder, överlämnar konsekvenserna till regeln. Den säger, likt Eichmann sade när han ställdes till ansvar för sitt agerande, när han planerade och genomförde Förintelsen, att han blott lydde order. Han följde regeln, men var inte ansvarig för konsekvenserna, eftersom han blott lydde. Han hade inget moraliskt ansvar för Förintelsen. Ansvaret låg i den regel, den order, han följde. Han fick fred i sin själ genom sitt regelföljande. Han slapp ångesten över att tänka och fatta ett eget beslut, och ta ansvar för det. Han blev avlastad ansvaret för sina handlingar. Han var amoralisk.

Incitament: Den som följer regeln förväntar sig att bli belönad för sitt regelföljande, att komma till himmelen, att inte bli bestraffad av guden, att bli befordrad, eller i alla fall, att få behålla sitt arbete som mellanchef och inte bli avskedad. Lydandet är den egoistiskes sätt att värna om sig själv. Eichmann kunde behålla sin position, ja, kanske t o m få en bättre position genom att lyda. Och, som den amoraliske, hade Eichmann inget ansvar för det system, det nazistiska, som satte upp reglerna för att få behålla, eller få bättre position. Mellanchefen duschar av sig det moraliska ansvaret genom att hänvisa till incitamentsstrukturen.

Den lydande får två vinster. Den får frid i sitt sinne och lugn i sitt liv. Den kan få behålla eller t o m vinna något. Till priset av att vara amoralisk.

Vi vill alla vinna något, vi vill vara omtyckta och vi vill ha frid. Mot det står att vi också vill vara autonoma, vi vill vara fria. Den lydande är den som avstår sin frihet mot frid och vinst.
Jag vill vara den som står ansvar för mitt agerande, som avstår resurser och gillande, mot att få vara fri. Att få tänka och att agera.

Falcone sade: ” He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once.” Falcone mördades av maffian och Sven-Olof Yrjö Collin blev avskedad. Så dör de tänkande och de moraliskt agerande. Kvar blir de lydande, de som dör ofta. Medan Falcone dog en gång och jag blev avskedad en gång.

Hans pris blev hans liv. Mitt pris blev förlusten av mitt professionella livs essens.

Varje morgon, när jag ser mig i spegeln, undrar jag om min devis, att våga tänka och våga tala, var värt priset jag fått betala.

Öllsjö den 12 maj 2020