Mona Sahlins far var sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor hade hand om ett Folkets hus. Hon gick tidigt med i SSU. 1982 fick hon riksdagspost. Hon var vice statsminister 1994-95, och partiordförande 2007-2011. Det finns ett foto jag gärna tittar på, från 1982, där hon står med Gunnar Sträng.
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J13lvj/mona-sahlin--ar-for-ar )
Hon borde vara marinerad i svensk socialdemokrati och i den pragmatiska demokratiska socialismen som partiet företräde, där målet var politisk, social och demokratisk demokrati, med folkhemstanken som bärande idé, dvs att vi alla satt i båten och skulle ta hand om varandra, där omhändertagandet gjordes genom att folkrörelseorganisationer, men främst staten stod för ombesörjandet, en stat som socialdemokratin, i ur och skur, försökte kontrollera, även om det innebar samarbeten med andra.
Men trots mötet med Sträng, och trots de vindar som fanns i SSU i slutet på 70-talet, där man ivrigt diskuterade hur individerna skulle kunna få större inflytande, inte på bekostnad av staten, utan på bekostnad av kapitalet, anslog hon en högerinriktning, och blev en av de första att anamma nyvänstern och dess nyrasism. Hon blev omtalad för följande uttalande:
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” (2002)
Det erbjuder en oöverstiglig svårighet att förstå hur Sahlin kan undvika att se den starka svenska kulturen. Konsensus, vilket gör att vi inte söker konflikt utan samförstånd, vilket medför att vi pratar tyst och ser med förfäran på människor som gapar och skriker. Jämställdhet och jämlikhet, vilket yttrade sig genom att en kulturforskare beskrev svensk kultur som feminin, och med den lägsta gini-koefficienten, dvs med minst spridning på inkomster. Positiv etatism, att staten var och skulle vara stark och fick ansvar för folkets välbefinnande, och erhöll ett oerhört stort förtroende. Tilliten på andra människor, där svensken, i alla enkäter, svarar mycket högt på frågan om man har tillit till andra människor.
Vad Mona Sahlin ser, är däremot tofskulturen, dvs folkdräkter, folkmusik och folkhelger, där hon dömer ut midsommarafton som ’töntig’. samtidigt som hon identifierar invandrarnas olika subgrupper som grupper med identitet och samhörighet. Subgrupper som inte sällan var bärare av kulturer med starkt patriarkala drag, med kvinno-apartheid och förakt för andra folkgrupper, t ex antisemitism.
Sahlin hade anammat nyvänsterns ideologi, som innebar ett fränt angrepp på den svenska kulturen, vari ingick ett angrepp på den starka, gemensamma staten. Hon blev också bärare av nyvänsterns nyrasism, vilket framkommer i detta citat: ”Titeln till rapporten säger vad man egentligen borde göra. Att inte se bristen på så kallade utländska svenskar i SSU och partiet som ett problem, utan att vi den vita majoriteten är så många. Och det är vi som måste förstå att vi är problemet, och vi måste ändra vårt sätt att vara”
https://www.youtube.com/watch?v=0MeJIP-4neU
Visst var invandrargrupperna underrepresenterade, men att lägga orsaken i den underrepresentationen hos människor med vit hudfärg var att ansluta sig till nyvänsterns angrepp på majoritetssamhället, och att lägga orsaken enbart i majoritetssamhällets påstådda diskriminering, och undvika att se hur hennes omhuldade etniska grupper agerade splittrande istället för assimilerade, och hur de rymde kulturelement som stod i direkt strid mot den svenska kulturen, t ex en del gruppers kvinnoapartheid.
Mona Sahlin är därför ett uttryck för och har varit ett verksamt element i att vrida socialdemokratin från en solidarisk samhällskraft som bygger ett folkhem, till en splittrande kraft som skapar ett mångkulturellt samhälle med etniska konflikter, nu senast synligt genom koranbrännandets våld och debatt.
Samtidigt med Mona Sahlin växer en kraft fram, som hon, nyrasisten som pratar om vita människor, betecknar som rasistisk. Sverigedemokraterna ser ut att ta över de alienerade Socialdemokraterna, de med de svenska normerna om en folkgemenskap, till stor del genom en stark stat. De alienerade Socialdemokraterna får minsann veta vilka de är, ty de förskjuts och döms ut som rasistiska vita män. Vid det laget är den gamla socialdemokratin begravd. Palme dog 1986 och Sträng dog 1992.
Den stora forskningsfrågan, som vetenskapen får undersöka, är om den rasistiska nyvänstern skapade förutsättningen för den främlingskritiska nyhögern, eller om de två växte fram i symbios. I en ny bok 'Kritik av underdogmetafysiken’, av Johan Söderberg, tycks hävdas att nyvänstern grundlade marken för nyhögern, dvs att Mona Sahlin med anhang har varit en verksam kraft i att skapa Sverigedemokraterna.
Fortfarande idag och kanske än mer idag, då nyvänsterns folk idag besitter betydelsefulla positioner i Sverige, tycks förnekelsen av och förtöntandet av den svenska kulturen vara fullt utslagen och etablerad.
https://www.gp.se/ledare/f%C3%B6rminskande-av-svensk-kultur-frodas-p%C3%A5-v%C3%A5ra-myndigheter-1.103599530
Det mest absurda i denna samhällsutveckling är att de stora förlorarna på denna samhällsutveckling är de unga, som tillhör de grupper som Mona Sahlin beundrade för sin kultur, flickorna och skoleleverna i utanförskapsområdena. Mona Sahlin och hennes anhang har att bära en stor del av skulden för att dessa är dubbelt marginaliserade i det Sverige som skulle ha kunnat erbjuda dem en plats i hemmet.
Den 11 juli
Sven-Olof Yrjö Collin
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J13lvj/mona-sahlin--ar-for-ar )
Hon borde vara marinerad i svensk socialdemokrati och i den pragmatiska demokratiska socialismen som partiet företräde, där målet var politisk, social och demokratisk demokrati, med folkhemstanken som bärande idé, dvs att vi alla satt i båten och skulle ta hand om varandra, där omhändertagandet gjordes genom att folkrörelseorganisationer, men främst staten stod för ombesörjandet, en stat som socialdemokratin, i ur och skur, försökte kontrollera, även om det innebar samarbeten med andra.
Men trots mötet med Sträng, och trots de vindar som fanns i SSU i slutet på 70-talet, där man ivrigt diskuterade hur individerna skulle kunna få större inflytande, inte på bekostnad av staten, utan på bekostnad av kapitalet, anslog hon en högerinriktning, och blev en av de första att anamma nyvänstern och dess nyrasism. Hon blev omtalad för följande uttalande:
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” (2002)
Det erbjuder en oöverstiglig svårighet att förstå hur Sahlin kan undvika att se den starka svenska kulturen. Konsensus, vilket gör att vi inte söker konflikt utan samförstånd, vilket medför att vi pratar tyst och ser med förfäran på människor som gapar och skriker. Jämställdhet och jämlikhet, vilket yttrade sig genom att en kulturforskare beskrev svensk kultur som feminin, och med den lägsta gini-koefficienten, dvs med minst spridning på inkomster. Positiv etatism, att staten var och skulle vara stark och fick ansvar för folkets välbefinnande, och erhöll ett oerhört stort förtroende. Tilliten på andra människor, där svensken, i alla enkäter, svarar mycket högt på frågan om man har tillit till andra människor.
Vad Mona Sahlin ser, är däremot tofskulturen, dvs folkdräkter, folkmusik och folkhelger, där hon dömer ut midsommarafton som ’töntig’. samtidigt som hon identifierar invandrarnas olika subgrupper som grupper med identitet och samhörighet. Subgrupper som inte sällan var bärare av kulturer med starkt patriarkala drag, med kvinno-apartheid och förakt för andra folkgrupper, t ex antisemitism.
Sahlin hade anammat nyvänsterns ideologi, som innebar ett fränt angrepp på den svenska kulturen, vari ingick ett angrepp på den starka, gemensamma staten. Hon blev också bärare av nyvänsterns nyrasism, vilket framkommer i detta citat: ”Titeln till rapporten säger vad man egentligen borde göra. Att inte se bristen på så kallade utländska svenskar i SSU och partiet som ett problem, utan att vi den vita majoriteten är så många. Och det är vi som måste förstå att vi är problemet, och vi måste ändra vårt sätt att vara”
https://www.youtube.com/watch?v=0MeJIP-4neU
Visst var invandrargrupperna underrepresenterade, men att lägga orsaken i den underrepresentationen hos människor med vit hudfärg var att ansluta sig till nyvänsterns angrepp på majoritetssamhället, och att lägga orsaken enbart i majoritetssamhällets påstådda diskriminering, och undvika att se hur hennes omhuldade etniska grupper agerade splittrande istället för assimilerade, och hur de rymde kulturelement som stod i direkt strid mot den svenska kulturen, t ex en del gruppers kvinnoapartheid.
Mona Sahlin är därför ett uttryck för och har varit ett verksamt element i att vrida socialdemokratin från en solidarisk samhällskraft som bygger ett folkhem, till en splittrande kraft som skapar ett mångkulturellt samhälle med etniska konflikter, nu senast synligt genom koranbrännandets våld och debatt.
Samtidigt med Mona Sahlin växer en kraft fram, som hon, nyrasisten som pratar om vita människor, betecknar som rasistisk. Sverigedemokraterna ser ut att ta över de alienerade Socialdemokraterna, de med de svenska normerna om en folkgemenskap, till stor del genom en stark stat. De alienerade Socialdemokraterna får minsann veta vilka de är, ty de förskjuts och döms ut som rasistiska vita män. Vid det laget är den gamla socialdemokratin begravd. Palme dog 1986 och Sträng dog 1992.
Den stora forskningsfrågan, som vetenskapen får undersöka, är om den rasistiska nyvänstern skapade förutsättningen för den främlingskritiska nyhögern, eller om de två växte fram i symbios. I en ny bok 'Kritik av underdogmetafysiken’, av Johan Söderberg, tycks hävdas att nyvänstern grundlade marken för nyhögern, dvs att Mona Sahlin med anhang har varit en verksam kraft i att skapa Sverigedemokraterna.
Fortfarande idag och kanske än mer idag, då nyvänsterns folk idag besitter betydelsefulla positioner i Sverige, tycks förnekelsen av och förtöntandet av den svenska kulturen vara fullt utslagen och etablerad.
https://www.gp.se/ledare/f%C3%B6rminskande-av-svensk-kultur-frodas-p%C3%A5-v%C3%A5ra-myndigheter-1.103599530
Det mest absurda i denna samhällsutveckling är att de stora förlorarna på denna samhällsutveckling är de unga, som tillhör de grupper som Mona Sahlin beundrade för sin kultur, flickorna och skoleleverna i utanförskapsområdena. Mona Sahlin och hennes anhang har att bära en stor del av skulden för att dessa är dubbelt marginaliserade i det Sverige som skulle ha kunnat erbjuda dem en plats i hemmet.
Den 11 juli
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
