En forskare, Levada, i det döende Sovjetunionen, innan människor förstod att det var döende, undersökte Homo sovieticus. Det är en individ som utvecklat ett beteende som var väl anpassat till det sovjetiska totalitära systemet under Stalin. En individ som klarade av att leva i två parallella världar, och med ständiga lögner, lustigt uttryckt i sentensen: Vi låtsas arbeta, de låtsas betala oss. Nu var Stalinsystemet upplöst, och Levada ansåg att han kunde se att Sovjetunionen skulle kollapsa p g a att de yngre människorna inte var Homo sovieticus. Fyra år senare, 1991, upplöstes Sovjetunionen.
 
Hur har vi det i Sverige då?

Jag är 61 år, och har levt mina formativa år i Folkhemmet. Staten tog hand om allt. Staten var god. Den tog hand om skolorna, sjukhusen, universiteten, vägarna, broarna, telefonerna, TV och radio. Den bedrev ingen propaganda, den bar ingen ideologi. Förvisso gjorde den det, men det var ju den allomfattande Folkhemmets ideologi. Eftersom det inte fanns en trovärdig konkurrent till ideologin, kunde den inte identifieras som ideologi.  Tilltron stod på topp. Ett socialt kitt som underlättar mänskliga interaktioner. 

Gunnar Sträng var Rikshushållaren, med gummisnodd om sin plånbok. Han tog hand om våra pengar och såg till att staten använde dem på ett bra sätt. Äldre människor fick pension. Man visste en sak helt säkert, att imorgon blir det bättre än det var i förgår. Då skulle jämlikheten vara ännu mer jämlik än igår.

Jag är Homo Folkhemius, med en full tillit till staten, till SvT, till den statliga läkarens råd.

Men jag utbildar människor som formats under början på 2000-talet, där de begynnande avregleringarna och marknadslösningarna från 80-talet slagit ut i full blom. Nyliberalistiska Sverige föddes de in i. Socialdemokratin fick 45,2% vid valet 1994. År 2018 fick de 28,3%. Sverigedemokraterna, ett öppet främlingskritiskt parti får nästan 20%. Mina studenter lever i en informationsvärld där fake news är vedertaget, där dagliga skjutningar i Malmö blir ett inslag på nyheterna, lika överraskande som väderrapporten. De irländska terrordåden, som kunde drabba den som var i London, utförs nu av islamitiska terrorister, och sker lite överallt.

Jag och den 22-åriga studenten är födda i samma land. Vi kallar oss svenskar. Men är vi så lika att vi bägge kan kalla oss svenskar, utan att begå ett kategorimisstag?

Levada förutsåg Sovjetunionens fall. Och fick rätt. I Sverige nedmonterade de borgerliga, delvis med socialdemokraternas initiala hjälp, Folkhemmet och gav nedmonteringen extra skjuts när de öppnade gränserna. Tilliten eroderar. Pengar, armbågar och paragrafrytteri ger en stat för de starka och de aggressiva.   

Hur skall jag, en Homo Folkhemius, kunna bibringa dagens studenter kunskaper som gör att de gott kan leva i sitt land? Jag, som fortfarande tror på staten. Trots att jag får rapporter om hur statstjänstemän, å det allra vidrigaste, låter människor exploatera staten.

​Öllsjö den 31 januari 2019

Två kvinnor presenterar en undersökning på DN debatt där de konstaterar att det som publiceras från akademin på DN debatt framför allt kommer från män, från stora lärosäten, från medicin och samhällsvetenskaper. 
 
Förvisso kan det vara så att redaktörerna väljer dessa kategorier. Eller så kan det vara att dessa kategorier är speciellt duktiga på att skriva så att redaktörerna blir intresserade. Eller så är det ett rent slumpurval, dvs det finns fler artiklar från män, stora lärosäten och vissa ämnen.
https://www.dn.se/debatt/for-fa-kvinnliga-forskare-skriver-pa-dn-debatt/

Men Rothstein sticker in en annan kritik. Varför uppmärksamma dessa variabler och inte andra?
https://www.dn.se/debatt/repliker/varfor-bara-se-pa-kon-och-typ-av-larosate/

Varför blott ha den binära könsfaktorn (om den nu är binär eller om det är en variabel som observerar en individuell könsupplevelse och identitet), och typ av lärosäte? Det finns andra dimensioner hos debattörer, eller kanske speciellt hos de som inte publiceras på DN-debatt, t ex etnicitet och klass.

Är Rothstein så dum som han framstår i artikeln? Det tror jag inte.

Den första artikeln handlar om den framväxande gruppen, som nu pretenderar på utrymme. Som alla grupper är den djupt egoistisk.

Men lite kloka framväxande grupper tar någon gisslan och håller fram den och inte sig själv, för att inte så tydligt visa sin gruppegoism. Det är de som Rothstein tipsar debattörerna om. Han nämner t ex etnicitet. Debattörerna borde ha framhållit att afrikaner är kraftigt frånvarande på DN-debatt. Inte att debattörerna är relativt frånvarande. 

Då hade det inte synts så förskräckligt tydligt att de pratar i egen sak, att de tillhör en framväxande grupp, kvinnor och högskolor, som vill komma till tals. De vill skapa ett diskrimineringstryck som skall påverka redaktörerna så att de, kanske omedvetet, noterar könet och lärosätet hos den som skickar in ett debattförslag. De vill att, över kvalitet och intresseskapande, skall ligga ett moln av beaktande, medvetet eller omedvetet, hos redaktörerna så att de befrämjar den kategori de själva företräder, kvinnor från högskolor.  
Deras debattartikel är en så oförskräckt och så tydlig talan i egen sak, långt från principer om jämlikhet på DN-debatt, att Rothstein inte ens bryr sig om att notera den tydligheten.
Om de ändå hade haft den goda smaken att försöka hävda någon annan princip än sin gruppegoism?

Men DN-debatt sväljer det simpla betet och publicerar. Vilket antyder att debattörerna har lyckats. I alla fall att få en publicerad DN-debatt-artikel. Och kan därför njuta den prestigen. 

Medan Rothstein sannolikt grymtar över att redaktörerna är så oskickliga att de tar det lätta betet. 

​Öllsjö den 30 januari 2019

VD för IKEA i Älmhult klagar, fullt berättigat, på de dåliga tågkommunikationerna. Det finns förvisso sannolikt tillräckligt med tåg. Men deras förmåga att komma i tid är inte vad man rimligen kan begära. Därför upplever säkert IKEA problem att rekrytera personal till Älmhult.
 
Inte många vill bosätta sig i Älmhult, varför IKEA i Älmhult skapar en stor pendling. IKEA vill ligga i Älmhult. Deras grundare började där och hade alltid hade sitt hjärta där, om än inte alltid plånboken. IKEAs själ bor i Älmhult.
https://www.dn.se/debatt/jarnvagens-brister-hotar-ikeas-fortsatta-expansion/

Men!

IKEA vill gärna framstå som modernt företag, som lever så hållbart som är möjligt. (https://m2.ikea.com/se/sv/this-is-ikea/sustainable-everyday/ )

En del i hållbarheten vore att beakta hur mycket resurser som krävs för att förflytta arbetskraften till arbetsplatsen. Lokalisering av arbetsplatser rymmer många faktorer, men om man menar allvar med hållbarhet, borde hållbar lokalisering vara en sådan dimension.

Är Älmhult en hållbar lokalisering? Platsen ligger i mitten av Småland, där få bor och än färre vill bo. De flesta bor i större orter, sannolikt utmed Skånes kust, Helsingborg och Malmö, eller kanske Lund.

Det är inte ett så stort problem att se var varje arbetare bor och låta en algoritm för optimering räkna ut var IKEA skulle vara lokaliserat för att minimera energibelastningen av samhället för att transportera personalen till arbetsplatsen. Kanske Landskrona, eller t o m Malmö hade varit den mest hållbara lokaliseringen för IKEA.

Mot den hållbara lokaliseringen i t ex Landskrona, står IKEAs själ i Älmhult.

Onekligen får samhället betala ett högt pris för IKEAs själ. Men, kanske det är värt det.

​Öllsjö den 29 januari 2019   

Högskolan Kristianstads rektor och styrelseordförande pläderar för att högskolan skall flytta från sitt campus, i utkanten av Kristianstad, till en central tomt inne i staden, i nära anslutning till järnvägsstationen. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/har-kristianstad-en-hogskola-om-tio-ar/
 
Deras främsta argument är att studenterna slipper en omlastning från tåg till buss. Många studenter på högskolan är inresande, som kommer via tåg. Kan de hoppa av och gå några meter till högskolans lokal i centrum, slipper de vänta på en buss och sedan ha en 15 minuters bussfärd ToR. Detta skulle öka högskolans attraktionskraft, hävdar de. Eller snarare hävdar de något oerhört mycket mer dramatiskt, att högskolan kanske inte kommer att finnas kvar om den inte ligger centralt, nära järnvägsstationen.

Dagens högskolecampus är ett nedlagt regemente, varför lokalerna inte är speciellt anpassade till högskolans utbildningsbehov. 

Slutligen hävdar man att en lokalisering mitt i staden är bra för staden, som genom studenterna får liv och rörelse genom att de rör sig i staden, istället för att åka buss ut till ett ytterområde. Just Kristianstads centrum kan behöva en injektion av liv idag, då ett nytt shoppingställe precis öppnat, vilket många tror kommer att avfolka stadens centrum.

Det är lätt att avfärda ordförandes och rektors förslag om flytt med noteringen att alla potentater vill satsa på byggnader, ty byggnader är säkra gravstenar över ett ledarskap.

Det är lika lätt att avfärda argumentet avseende den livaktiga staden. I det argumentet görs högskolan till ett instrument för staden. Det ingår knappast i en högskolas målsättning att stimulera cityhandel och, vad det kanske främst kommer att röra sig om, city-caféer.  

Slutligen, om omlastning och tidsutdräkten för bussen skulle vara ett bärande skäl för studenters vilja att komma till högskolan, då är förvisso omlokalisering av högskolan en korrekt tanke. Men den kan sannerligen inte hejda sig vid Kristianstads centrum, utan högskolan borde lokaliseras till Hässleholm, som är en järnvägsknutpunkt, och inte en slutstation, som Kristianstad. En del studenter byter tåg i Hässleholm, för vidare transport till Kristianstad, och skulle då slippa den omlastningen. Samtidigt skulle samtliga inresande studenter slippa de förseningar som ofta inträffar på linjen mellan Hässleholm och Kristianstad. Således, om lokalisering är viktig, är det sannolikt Hässleholm som skall ha en högskola, inte det mer avsides belägna Kristianstad.

När det gäller lokaliteternas utformning kan man hålla med debattörerna att framtidens högskola sannolikt har andra lokalbehov än dagens högskola. Troligen behövs mindre lokaler, kanske några stora föreläsningssalar, men därutöver kanske små konferensrum, om ens det. Mycket undervisning kommer att ske på distans, där studenter och lärare är uppkopplade till varandra. Studenterna ser på en inspelad föreläsning på sin dator, någonstans, och därefter träffas läraren och studenterna i virtuella rum och diskuterar föreläsningen.

Men den virtuella högskolan innebär att fysisk lokalisering är tämligen betydelselös. Därför kan man lägga en sådan högskola i ett område som har betydligt lägre kvadratmeterpris än vad man får betala inne i stan. Ja, man kan t o m ha den på ett nedlagt regementsområde, likt det där högskolan ligger idag. 

Högskolan Kristianstad, i alla fall i företagsekonomi, får de studenter som inte kommer in på ekonomutbildningen vid Lunds Universitet, samt de som vill studera på en liten högskola, där man bl a har nära till lärarna. Inget av de två argumenten påverkas av omlastningen till buss. Den lilla insatsen att lasta om sig från tåg till buss accepterar sannolikt studenten lätt, eftersom den inte vill resa längre, t ex till Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar, och eftersom den vill komma i kontakt med en lärare.

Men det starkaste argumentet mot flytten från ett ytterområde till Kristianstads centrum heter Texas A&M (https://www.tamu.edu/). Det är ett av världens förnämsta universitet. Det är lokaliserat i en liten småort i Texas, College Station, med knappt 100.000 invånare. Orten som sådan är inte attraktiv. Däremot är universitetet oerhört attraktivt. Gamla alumni köper, för stora pengar, begravningsplats där. Så stark är lojaliteten och stoltheten.
Verksamheten, storheten i den akademiska verksamheten är det främsta konkurrensmedlet. Inte lokaliseringen. Det är lärdomen av Texas A&M.

Sannolikt är det så, att en flytt av högskolan kostar mer pengar än vad dagens lokaler kostar. Således får verksamheten avstå resurser till förmån för lokalerna. Men det är sannolikt verksamheten, och inte dess lokalisering, som är en högskolas främsta konkurrensmedel. En omlastning på 15 minuter, de gånger man besöker högskolan, är sannolikt inte ens en märkbar faktor hos en student som överväger var den vill studera. Och, skulle det vara så, är Hässleholm bättre lokalisering än Kristianstad Centrum.

Men tänk om de har rätt? Tänk om styrelseordförande och rektor har rätt, att den fysiska lokaliseringen och inte den akademiska verksamheten är högskolans främsta konkurrensmedel? Är det inte oerhört sorgligt? Att man åker till högskolan för att det är kort färdväg, inte för att det ger en bra utbildning?

Öllsjö den 28 januari 2019

Idag är Förintelsens minnesdag. Men vad är det vi skall minnas? Och varför skall vi minnas?
 
Förintelsen kan ses som ett misstag, utfört av dårar, i trots mot den ideologi som var den dominerande. Det var Himmler och några andra dårar som, i trots mot ideologin och Hitlers tanke, började mörda judarna istället för att skicka dem från Tyskland och Europa. Trots allt är ju nazismen fredens ideologi, där rasåtskillnad inte görs genom mord, utan genom blott åtskillnad, så att alla kan leva i fred med sina gelikar. (https://www.youtube.com/watch?v=GrBDmBaGHu8 )

Fredens ideologi och fredens religion hör vi ju om idag, och får också veta att det som vi kan tycka är hemska saker, egentligen blott utförs av galning som inte har med ideologien eller religionen. All terror som utövas i islams namn, och som utövats i kristendomens namn, har ju inte med dessa fredens religioner att göra.

Andra gör ju också misstag. Ändock har vi inte minnesdagar över deras misstag. USA:s Vietnamkrig. Storbritanniens och USAs invasion av Irak, för att undanröja kemiska vapen, som inte fanns där, som gav konsekvenser som vi lever med fortfarande. Holodomor, som somliga beskriver som Stalins angrepp på ukrainarna, men som mycket väl blott var en dålig jordbrukspolitik. Misstag.   

Förintelsen var en rasism riktad mot judarna. Varför skall vi minnas den när judarnas egen stat, Israel, idag bygger murar, bedriver apartheid och håller världens största koncentrationsläger, Gaza-remsan, under sin kontroll? Om inte judarnas egen stat kan ta lärdom, vem kan?

Förintelsen kan ses som ett uttryck för en lögnaktighet, drivet av en ideologi som vred och vände på saker för att få dem att passa, där fördomen och lögnen var ett aktivt medel. Kan vi lära av det idag? I dessa dagar av … fake news, trump, Ungerns politiska elit och Morgan Johansson?

Förintelsen kan ses som ett yttersta uttryck för en rasism som växte sig starkare och starkare, och som fick bära många människors besvikelse. Den blev dominerande, och bekämpades blott av ett ytterst fåtal, som betraktades som avfällingar. Otto och Elise Hampel kämpade mot nazisterna genom att skriva små vykort och lägga ut dem i trapphus. Syskonen Scholl och deras kamrater spred flygblad. Samtliga avrättades. De blev avslöjade av polisen, men också av folket, som antingen frivilligt och entusiastiskt gick med regimen, eller som följde regimen, för att det var bekvämast så. Har vi något att lära? Har du någonsin tigit om en sak, för att det är bekvämast så?

Varför skall vi minnas rasismen i Tyskland på 40-talet, när vi själva är upptagna med att avslöja vita mäns privilegier? Varför skall vi minnas Goebbels svavelosande tal, när vi inte minns Morgan Johanssons kraftiga fördömande av högerkrafterna när en moské började brinna. Som visade sig vara skapad av besökarnas lekande barn i moskéns kök?

Vi kan minnas, ty minne är ett behag då det inte finns här och nu, utan fanns.

Men skall minnet ha någon konsekvens? Skall vi begära att minnet av förintelsen gör att vi kräver att ideologier och religioner som är och som beter sig som nazismen, skall bekämpas? Att politiker som uttalar sig grundat på fördomar skall bekämpas? Att nyrasister, det som kallas identitetspolitik, skall bekämpas? Att de strömmar av ’värderingar’ som skall accepteras, alla dessa ’värderingsgrunder’, skall engagerat eller tyst accepteras, på det att man inte skall riskera uppsägning eller att få löpa gatlopp, skall egentligen bekämpas.

Så att vi inte får den acceptans till det vidriga som var Förintelsens förutsättning.

​Öllsjö den 27 januari 2019

Som yttrandefrihetsfundamentalist anser jag att allt får sägas. Inskränkningar, som t ex hets mot folkgrupp eller blasfemi är av ondo, då det hindrar det fria utbytet av idéer. Vi har inte medel för att utvärdera idéer och deras möjligheter, varför de måste få fritt utbytas. Vi kan inte heller utse någon att välja vilka idéer som får uttalas och vilka som inte får uttalas, ty vilken norm skall man ha för utvärderingen? Skall ett gäng människor som känner sig kränkta få sätta upp hinder för våra utsagor? Skall lättkränkta skåningar få lov att hindra utsagor som att skåningar är feta, skåningar är lata, skåningar kan sitta och tänka och ibland kan de bara sitta?
 
Denna fundamentalism lutar sig mot en, kanske naiv föreställning om det kommunikativa och förnuftiga samtalet. Alla idéer och utsagor kastas ut på torget, och de goda, för människor goda utsagorna, stannar kvar och utvecklas, medan de dåliga, de onda, faller så småningom till marken.

Finns det stöd för en sådan stark tilltro till det kommunikativa och förnuftiga samtalet idag, då internet fylls med allehanda vettlösa utsagor och påståenden, när fake news, falska nyheter, sprids snabbare och lättare än riktiga, väl analyserade nyheter? När nyrasismen, med deras numer etablerade och normaliserade rasistiska uttryck, ’vita män’, fått tag på människor som man skulle förvänta sig var i stånd att använda sitt förnuft, dvs akademiker på världens universitet?

Jag måste brottas med denna fråga, ty på ett annat område har jag ingen tilltro till marknadsplatsen för det fria utbytet. Det fria skolvalet består av individer som väljer skola för sina telningar. Det leder till en enorm segregation, och därmed till ett utanförskap. Samtidigt som det finns föräldrar som inte väljer utan som sväljer vilken skola som helst som mottagare av sina telningar. En ond cirkel som går rakt ner i ett hårt, uppdelat klassamhälle.

Hur kan jag ha tilltro till individerna när det gäller samtalet kring idéer, men inte kring något som kanske borde ligga individer närmare kring hjärtat, deras barns framtid?

Skolvalsfundamentalisterna tror ju att de goda skolorna överlever och de dåliga går under, ty individerna värderar skolorna och väljer de goda. Precis som individerna väljer idéerna, och väljer de goda.

Borde jag inte låta min tilltro till idéernas marknadsplats också gälla skolornas marknadsplats? Och om jag nu inte har tilltro till att individerna väljer de goda skolorna, utan staten måste gå in och påverka placeringen av barnen, borde då inte staten gå in och påverka vilka idéer som överlever?

De som har så stor tilltro till föräldrarnas val, borde de inte också vara yttrandefrihetsfundamentalister? Kan man välja skola, kan man välja utsagor och idéer.
Stefan Dedijer, kärnfysiker och upphovsman till business intelligence, sade att han föredrog en bra fråga, framför tusen dåliga svar. Utvecklingen drivs fram, inte av svaren, utan av frågorna.

Kära Stefan, jag har nu en bra fråga. Ge mig nu tid att finna ett svar. Eller kanske flera svar.

​Öllsjö den 26 januari 2019

Rasism är ett stereotypiskt agerande, där människor inordnas i kategorier utifrån deras hudfärg. Främlingsfientlighet är stereotypiskt agerande, där människor inordnas i kategorier utifrån deras kultur, så som den uttrycks i klädsel och beteende. Sexism är stereotypiskt agerande, där människor inordnas i könskategorier, utifrån klädsel och kroppsliga attribut.
 
Stereotypiskt agerande är en mänsklig grundbetingelse. Utan det agerandet skulle vi svårligen kunna existera. Vi behöver kategorisera människor i vår vardag för att inte förbruka oändligt med tid med att förstå vad det är för typ av människa vi har framför oss.
Nyrasisterna i Sverige kallar mig vit. Sexisterna kallar mig man. Främlingsfientliga kallar mig svensk. Men jag är jag, en människa, som förvisso är en vit, svensk man, men jag är också religionskritisk, demokratisk socialist, professor i företagsstyrning, aningen rörelsehindrad, med synbrytningsfel, Italienfrälst och med stort behov av att skratta. För att bara nämna lite av det som är Jag.

Det stereotypiska gör människan till en skärva. Bach’s violinkonsert no 1 i a-moll är förvisso ljud. Precis som jag är vit. Att kalla Bach’s violinkonsert för ljud är förvisso sant, men är att göra Bach’s violinkonsert till en skärva.

Medan vi människor naturligt är utrustade med fördomens energiekonomi, det stereotypiska ordnandet för att inte göra oss helt överbelastade med informationsinsamling och analys, är vi människor också utrustade med förtroende, nyfikenhet, och framför allt empati.

Förtroende innebär att vi är mindre på vår vakt om t ex situationen ger oss trygghet att vi inte har anledning förvänta oss otrevligheter och hemskheter.

Nyfikenhet innebär att vi, samtidigt som vi stereotypiskt ordnar in en människa i en kategori, undrar vem som döljer sig bakom kategorin. En åldrig, kvinna med ljus hy kan vi undra inför, vilka erfarenheter bär hon på, vad vet hon och vilka berättelser kan hon berätta? Vi är det nyfikna djuret.

Men framför allt är vi det empatiska djuret. Empati är egentligen ett annat sätt att säga ’lika’, dvs att vi utgår från att den som våra ögon säger liknar oss, även liknar oss som människor. En människa är nog likadan på många sätt, likt mig, med drömmar, fantasier, förhoppningar, och har sina njutningar, kanske det långa skrattet, kanske vin, kanske att berätta historier.

Vi arrangerade en julafton. Yngst person var några månader. Äldst person var 86 år. Tio var muslimer, om man nu kan kalla barn för en kulturyttring. Nio var födda i en protestantisk kultur. Samma uppdelning kunde göras med hårfärg, svart och blond/brunett. De flesta var förvisso med universitetsutbildningserfarenhet, men även gymnasium och grundskola, och lägre nivå, fanns som utbildningsbakgrund. Några kom från Stockholm, några från Skåne, några från Damaskus, några från södra Irak.

Maten som serverades spände från den traditionella grisskinkan, Rigafisken, surkålen, till vindolmar med ris. Drycken spände från snapsen, och alkoholhaltig och alkoholfri öl, till kranvatten. Efteråt serverades både svenskt bryggkaffe och arabiskt kokkaffe.

Det var stor olikhet. Men det fanns en stark likhet, viljan att vara tillsammans och att ha det gott i goda människors lag. Ögonen sökte varandra, i en undran och med ett leende. Det var så tydligt att vi, med alla kategorier som slöjor, lyckades dra undan slöjorna och se att vi alla var människor. Vi lyckades ta bort kategoriseringar, det stereotypiska, ty vi befann oss i en trygghet, där vi inte behövde utnyttja kategoriseringarnas energiekonomi. I den tryggheten kunde vi få utlopp för en mänsklig grundlag: När människor ges möjlighet att få utlopp för sin grundläggande vilja att träffa människor, då träffar människor människor.

​Öllsjö den 25 januari 2019

Det finns en glipa, en skillnad, en tomhet, som kräver att bli fylld.
I 1 Moseboken, 2:7 får vi veta ” Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”.
 
I 1 Mos 2:27-28 får vi veta: ” Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.”

Först verkar det som att människorna är komna av stoft. Sedan verkar det som att kvinnan är kommen från Adams revben. Hur skall den där religionen ha det? Vilket är sant, av stoft eller av revben?

Enligt en myt, som hämtar kraft från förjudisk tid, men som nedtecknades på medeltiden är den felande länken, det som förklarar de två skapelseberättelserna, en kvinna vid namn Lilith.

Ty gud skapade man och kvinna av stoft. De var således jämställda. Deras namn var Adam och Lilith. Men Adam ville regera, och Lilith protesterade mot att Adam alltid låg överst när de hade sex. Hon lämnade Adam. Gud försökte få tillbaka henne genom att skicka tre änglar (dvs den barbariske Jahve stod på Adams sida) . Men hon vägrade att finna sig i lydnad. Då uttalade gud en förbannelse över henne, och sedan dess är hon spädbarndsdöden. Men också en kvinna som förleder, speciellt unga män.

När nu Adam förlorat sin kvinna, dvs en kvinna är alltid 'sin', en del till någon, en man,  skulle en ny kvinna komma till honom. Men i den outsägligt kvinnohatande religion som den abrahamitiska religionen (religionerna) är, skall det vara en kvinna som vet att underkasta sig. Så skapades Eva, ett sällskap till Adam, av en bit av Adam, för att tydligt visa att hon är underdånig till Adam. Att det finns ett kön, mannen, och sedan något annat, som är av det första könet kommet.

Lilith är den självständiga personen, med könet kvinna. Likvärdig en man. Men, eftersom hon inte var man, skulle hon underkasta sig, eller få den eviga förkastelsedomen.

Sedan visade det sig att Eva förvisso var underdånig, men den underdånigheten glömde hon bort i sin iver att upptäcka något, något som var förbjudet. Och sedan, eftersom hon var kvinna, förledde hon mannen. Varvid de bägge kastades ut från Eden. Och de bägge fick, precis som Lilith, en förbannelse. Adam, att arbeta i sitt anletes svett. Eva, att föda barn med smärta.

Notera att i bägge historierna är det kvinnan som tar sig ton. Lilith, som lämnar Adam och som dödar småbarn. Eva, som förleder Adam. Sett till effekterna totalt, var Evas syndafall desto större eftersom det drog med sig Adam. 

Lilith var självständig. Hon var oberoende. Vilket i slutändan var till Adams fördel, då han inte förleddes och blev bestraffad, som i Evas fall. En självständig kvinna drar inte med sig andra i sitt fall. Lilith var självständing, även i hennes fall. 

Man måste häpna över hur oerhört kvinnofientlig den abrahamitiska religionen är, oaktat om den kommer i svepning av judendom, kristendom eller islam. Man kan förvånas och förundras över alla dessa alla kvinnor som hänger sig åt dessa religioner.

Religionerna som hatar kvinnor.

​Öllsjö den 24 januari 2019

Jag lär mina studenter att vår kunskap kan ses som en cirkel. Inom cirkeln finns det vi vet. Randen på cirkeln är gränsen för vår nuvarande kunskap. Kritik, enligt Kant, är att finna gränsen och att fastställa den. Kritik i den betydelsen är således inte som ordet används i samhället, något man värderar. Att vara kritisk brukar ju betyda att man inte tycker om något. Kritik handlar istället om att fastställa gränsen. I populärt språk kanske ordet ’kritik’ kan bytas ut med ’granska’, att erfara var gränsen går genom att granska.
 
Följande det moderna projektet är sedan ambitionen att utvidga kunskapen. Aldrig stå stilla. Aldrig vara nöjd. ’Detta vet vi och det är gott nog’, är en främmande inställning för det moderna projektet. Vi måste utvidga kunskapen. Ja, det moderna håller för sant att människan är dömd till att ständigt förbättra sig, att ständigt utvidga sin kunskap.

Det tredje steget är därmed att värdera gränsen man funnit genom kritiken, genom att granska, för att inrikta sig på den del av vår totala cirkel av kunskap som hade varit bäst att utvidga.

Det är en ständig aktivitet 1. att veta var gränsen går, 2. att värdera gränsen och 3. Att försöka utvidga den. Så ser Upplysningens motto ut när det paras med Modernismens motto.

Den kan också kännas igen i kapitalismens anda, där ackumulation och ständigt vidgande produktivkrafter och marknader förenas.

Ingen rast och ingen ro, är mottot.  Bättre och bättre. Mer och mer.

Med den ledstjärnan under hela mitt yrkesliv var det därför överraskande när jag avsattes som kursansvarig för att jag, med min amanuens, drog upp en plan för förbättringar genom att personalen utbildades. Den planen togs som en oförskämdhet mot lärarna, som att de inte skulle ha kunskap. Trots att de flesta lärare, på kursen där man handleder studenter i deras examensarbete, inte visste hur och varför man normalitetstestar residualer.

Det påminde mig om Stefan Dedijer kärnfysiker som flydde kommunistregimen i dåvarande Jugoslavien. Han sade att han förstod att kommunismen skulle falla när han fick höra en kommunistpamp säga, med hånfullt skratt: ’Jag är väl ingen student’. Stefan hade bjudit in kommunistpampen att höra på en föreläsning, där de skulle presentera forskningsrön. Att sitta på skolbänken. Att addera kunskap. Det var inget för den som visste. Stefan menade att oviljan att lära sig var ett tecken på ett förstenat samhälle, som var dömt till undergång.

Jag gick på ett gympass, kallat body flexibility, en sorts kombination av rörelser och yoga, i akt och mening att öka kroppens rörlighet. Där försökte jag, som vanligt, prestera, förbättra, anstränga mig, utvidga mig, göra bättre. Upplysningen plus Moderniteten. Kapitalismens anda.

Men ledaren för gympasset sade, om och om igen, ’konstatera, inte värdera’. Mitt huvud gick i spinn. Jag muttrade för mig själv om feodalismens konservativism: ’Se din plats och var i den’. Vad är poängen med övningen om den inte leds av vår ständiga förbättringsiver? En sorts likstelhetens förnöjsamhet.

I början på den avslutande avslappningsövningen gick jag in för att göra en bra avslappning. Men sedan sade jag till mig själv att försöka följa hennes råd, konstatera, inte värdera. Och jag kände hur kroppen flöt ut på golvet. Jag kände armarna, men inte mer. Där konstaterade jag att axlarna lade sig närmare golvet. Då kände jag, ja, jag konstaterade att axlarna slappnade av.

Lärdomen av den övningen var att man inte skall hasta till värderingen för utvidgningen, utan dröja sig kvar i konstaterandet, i kritiken, att förstå var man är och hur man är.

Men jag kan inte acceptera att stanna vid det. Konstatera, inte värdera. Avanti Popolo! Framåt. Vi är dömda att värdera, för att utvidga. Idag är bättre än igår. Imorgon blir bättre än idag.

Lärdomen är att jag är fast i modernismens utvidgning. Ty konstaterandet är inte målet, utan medlet för att genom värderingen kunna utvidga.    

Nu funderar jag på vad som skulle ske i mitt liv om jag tog bort kravet på utvidgningen. Att vara nöjd med konstaterandet. Är det dåligt att leva ett likstelt liv? Att vara som kommunistpampen? Att vara som lärarna som gjorde uppror mot min och amanuensens bildningsambition?

​Öllsjö den  23 januari 2019

I Kristianstads skolor skall man bygga om de gemensamma duscharna, så att det bildas individuella bås, där individen kan dölja sin tvagning och sin nakna kropp.
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/forslag-elever-ska-kunna-duscha-enskilt-i-skolan/
 
Moderaterna i Kristianstad står bakom detta förslag. Samtidigt har moderaterna i Staffanstorps kommun infört två-rätters middag för barnen, ett kött- och ett vegetariskt alternativ. De tar bort alla andra varianter, t ex de som föranleds av vidskepelse, såsom halal och koscher.

I Staffanstorp står moderaterna på förnuftets sida. Man accepterar inte kostnadsökningar p g a vidskepelse, i en skola vars främsta mål är utbildning och inte att underhålla vidskeplig kosthållning,

I Kristianstad förefaller strömningen vara rakt motsatt. Här tar man en kostnad för att befrämja ett puritanskt levnadsmönster. Ett beteende vi känner igen från USA, där speciellt flickor lär duscha med baddräkten på. Som om deras kroppar inte skulle vara acceptabla.

Kroppen är en bärare av individen, samtidigt som den är individens uttrycksmedel. I en god värld, där jag ännu inte befinner mig, har kroppen olika funktioner, beroende på situation. I den könsgemensamma bastun är kroppen bärare av individen. Man sitter nakna tillsammans i bastun för att ge sin bärare av individen, den nakna kroppen, en behaglig behandling. Samtidigt njuter man samspråk med andra individer. I ett distinkt annat sammanhang, sannolikt med betydligt färre personer, med behagligare temperatur, med mildare ljus, med någon lätt anstrykning av parfymerad luft, och möjligen Chopin i bakgrunden, är kroppen ett erotiskt objekt.

Var sak har sin plats. Kroppen är ibland, i ett sammanhang, ett erotiskt objekt. I ett annat sammanhang, blott en bärare av en individ. Vi människor har förmågan att anpassa vårt beteende till situationer. I det ligger en del av vår överlägsna överlevnadsförmåga.

Puritanismen, oavsett i vilken avskyvärd abrahamitisk religion den dyker upp, förvägrar människan sin institutionella flexibilitet. Den gör om kroppen, speciellt kvinnokroppen, till blott och enbart ett sexuellt, ja inte ens ett erotiskt uttryck, varför den skall skylas, gömmas undan och endast tas fram, ja, inte ens i äktenskapet, utan endast i äktenskapets barnalstrande aktivitet.

Puritanismen skall inpräntas i människorna. Det görs med avgränsande, döljande duschar, där inte ens könsgemensamma individer får erfara den nakna kroppen.

Dessa politiker vrider klockan tillbaka. Dessa politiker böjer sig för abrahamitiskt våld. Våldet mot den fria, flexibla människan, som kan respektera andra människor. De böjer sig för sexualiseringen av kroppen. De böjer sig för det tryck som speciellt kvinnor utsätts för och utsätter sig för.

Nu kanske någon invänder att detta görs för att ungdomarna skall fredas från mobiltelefoners kameror. Men enskilda bås, med allt vad puritanism det medför, är inte lösningen. Mobilförbud är lösningen. Vilket ter sig tämligen självklart då varken kamera eller telefon är rimlig utrustning i skolan, och minst av allt, på gymnastiken.

​Öllsjö den 22 januari 2019

Arbetarrörelsen växte fram i slutet av 1800-talet. Snabbt dominerades den av demokratiska värderingar. Med hjälp av andra partier och en samförståndsanda, byggdes folkhemmet.

Men var kom arbetarrörelsen från? Vi skåningar vill gärna tro att skomakare Palm från Skurup vandrade från Tyskland och tog hem arbetarrörelsen. Men det är en tämligen idealistisk historieförklaring.

En mer materialistisk förklaring presenterades i Svenska Dagbladet. (https://www.svd.se/s-gynnades-av-massutvandringen)

Erik Prawitz och Mounir Karadja anser sig ha funnit att utvandringen satte en press på arbetsgivarna, samtidigt som det gjorde arbetarna sturska, varvid den demokratiska socialismen lyckades fånga spänningsfältet och leda det till politisk seger.

En liknande, fast tvärtom-process har vi beskådat nu. Nu kommer människorna in i landet. Men det är inte enbart fattigdom, utan också krig som tvingat dem till att utvandra. Men de kommer in i Sverige.

Då kommer idéernas försäljare, precis som de kom vid utvandringen, och saluför sina tankar. Men tankarna nu är de motsatta. Nu skall lönerna dras ner. Kraven på kvalifikation, som ger en arbetare med respekt och god lön, skall dras ner. Det enda som skall dras upp, är rotavdraget, så att flyktingarna kan städa subventionerat hos den rikare medelklassen.

Så utformas idéerna och till synes, deras genomslag, av den materiella grunden. Men det är inte, som de extrema materialisterna hävdar, en deterministisk process. Den går att fånga, så som Palm fångade den med sina tyska idéer om jämlikhet och socialism. Därför är inte heller flyktingvågen ett säkert kort för klassbefrämjarna.

Ett ganska gott kort är det emellertid, då marken har plöjts och gjorts beredd genom 20 års högerinriktning. Och med en sk vänsterströmning som också jämnar marken för klasspolitiken. Kanske flyktingvågen var sista spiken i den socialistiska kistan.

​Öllsjö den 21 januari 2019

Jag såg statistik över antal skjutningar med dödlig utgång i Sverige. Vad beror alla skjutningarna på?
 
Jag tänkte att det måste vara korrelerat med någonting. Så jag tog statistik över antal flyktingar, antal uppehållstillstånd, antal icke godkända i högstadiet och antal som inte blev godkända i kärnämnena svenska, matematik och engelska.

Flyktingströmmarna var inte korrelerat. Ej heller underkända från högstadiet.

Däremot fanns en stark korrelation med antal uppehållstillstånd året före skjutningarna och en god korrelation med antal icke godkända i kärnämnena.

Kan dessa variabler, uppehållstillstånd och icke godkänd i kärnämnen, som korrelerar med skjutningar, förklara skotten?

Att inte vara godkänd i kärnämnena kanske är ett tecken på utanförskap, där skjutning är det yttersta tecknet på utanförskap. Men varför just kärnämnena och inte underkänt från högstadiet? Fostras man lättare till skjutare om man faller ifrån i kärnan, de mest centrala ämnena, medan att missa på gymnastiken eller fysiken, innebär mindre främlingskap i samhället?

Flyktingar innebär inte ökad skjutning. När de kommer, sätter de inte igång att skjuta, trots att de kanske kunde förväntas att göra det. Somliga förklarar flyktingars beteende med att de är traumatiserade, vilket rimligen borde klinga av över tiden, dvs vara som mest intensivast vid ankomst.

Mitt skäl för att ta med antal flyktingar var att jag trodde att ökat antal flyktingar leder till en kaosartad bosättning där invandrare bor, då en hel del flyktingar bor hos varandra, i det som idag kallas socialt utsatta områden, förkortas getto. Att bo trångt, kan jag tänka mig, skapar trauma i sig, med ökat våld som effekt, eller en vilja att ta sig därifrån, varvid snabba pengar kan krävas för att flytta. Vilket man kan få om man pangar någon.

Men istället är det korrelerat med antal uppehållstillstånd, dvs när individerna fått stabilare mark under fötterna.

Oaktat de specifika variablerna, är det nog sannolikt att skolan är en temperaturmätare, men inte en orsak, på utanförskap, som har samband med skjutningar. Och invandrarna, första och andra generation, dominerar skjutningarna. Hade de inte gjort det, är jag säker på att vi kallat skjutningarna för mord.

Skjutningarna, som tar livet av så många söner till mödrar, borde leda till kraftfulla åtgärder. Den jolmiga reaktion som de ger, antyder att vi inte har normen om människors lika värde, ty den skjutne är inte så mycket värd som t ex jag är.

Det, kära läsare, är rasism.

​Öllsjö den 20 januari 2019

Tänk dig att du har tre hinkar vatten framför dig. En har skållhett vatten, en har rumstempererat vatten och en har iskallt vatten. Om du först tar din hand i det skållheta vattnet och sedan för ner handen i det rumstempererade, erfar du nästan en nedkylning. Tar du däremot din hand först i det iskalla vattnet, och sedan för ned handen i det rumstempererade vattnet, erfar du en värme. Det är samma temperatur i den sista hinken, rumstempererat, men som upplevs olika beroende på att referensen förändras.
 
Detsamma är det med anmälningsbenägenhet, benägenheten att anmäla brott, vilket blivit ett medel i skumma politiska kretsar.

Nyheten har kablats ut. Anmälningarna om hot och våld i skolan ökar kraftigt.
http://www.smp.se/tt-inrikes/anmalningar-om-hot-och-vald-i-skolan-okar-3/

Tidningarnas Telegrambyrå intervjuar en person på Arbetsmiljöverket, som säger att det är svårt att veta om det är så att våldet ökat eller om anmälningsbenägenheten har ökat. TT-journalisten gör inte sitt jobb genom att ställa en ganska naturlig, men i sammanhanget kritisk fråga.

I den ideologiserade värld som vi idag lever i, hävdar Arbetsmiljöverkets politiske företrädare att det kan vara så att frekvensen av händelser inte förändrats, men däremot har anmälningarna förändrats, dvs anmälningsbenägenheten har ökat.

Det vi vet med absolut säkerhet, tycks det, är att vi inte vet något om anmälningsbenägenhet, dvs vi vet inget om sambandet mellan anmälningarna och de händelser som ligger till grund för anmälningarna.

Men om vi inte vet det, så är det som med handen i den rumstempererade hinken, den känsla vi får, kan vi inte döma, ty vi vet inte referenshinken.

Det kan lika väl vara så, att antalet händelser har gått upp än mer dramatiskt, men då man vant sig vid en viss grundnivå av våld, anmäls inte dessa, varför man får bara en blygsam ökning av anmälningar, relativt de verkliga händelserna.

Eftersom det lika väl kan vara rakt motsatt, att anmälningsbenägenheten kan ha gått ner, varför säger inte Arbetsmiljöverkets person det? Och när Arbetsmiljöpersonen så uppenbart prioriterar en tolkning, av två lika troliga, varför ställer inte journalisten den naturliga motfrågan: Men kan det inte vara så att händelserna är dramatiskt mycket flera, ty anmälningsbenägenheten kan ha gått ner?

Två personer, som i lika grad blundar för det uppenbara alternativet, antyder att staten och media sitter i samma ideologiska båt.

​Öllsjö den 19 januari 2018

Högskoleförordningen (1:14 §) stadgar följande:
”Högskolan skall ge de studenter som deltar i eller har avslutat en kurs en möjlighet att framföra sina erfarenheter av och synpunkter på kursen genom en kursvärdering som anordnas av högskolan.
Högskolan skall sammanställa kursvärderingarna samt informera om resultaten och eventuella beslut om åtgärder som föranleds av kursvärderingarna. Resultaten skall hållas tillgängliga för studenterna.” 
 
Vårterminen 2018 deltog jag i en uppsatskurs som handledare på Högskolan Kristianstad. Den 1 juni var jag förklarad Persona Non Grata, men slutförde handledningen av mina uppsatsgrupper.

Sedan dess har jag väntat på att få kursutvärderingen från kursen. Det jag vet (eftersom det är svårt att få information som Persona Non Grata) är att den som skulle upprätta kursutvärderingen slutade sin tjänst och därför inte hann med kursutvärderingen.

Eftersom förordningen föreskriver kursutvärdering utan undantag, kan personalbrist inte vara ett skäl för HKr att undvika Högskoleförordningens stadga och krav. Ansvaret för att uppfylla förordningen faller därför på den kvalitetsansvarige, som i det här fallet kallas Programansvarig, och som jag, i barmhärtighet låter vara anonym eftersom den bryter mot Högskoleförordningen, och därför kallar X. I sista hand ligger självfallet ansvaret på den som ansvarar för avdelningens arbete, som i dagens moderna företagsterminologi kallas Avdelningschef, vilken, med samma barmhärtighet anonymiseras, och kallas Y. 

Det jag vet är att studenterna har gjort en kursutvärdering, genom att de fyllt i kursutvärderingsblanketterna. Således finns materialet, och skall blott sammanställas. Ansvaret för detta faller på de två nyss angivna personerna, X och Y.

Vad jag slutligen vet, är att en kursutvärdering, om den finns, inte gjorts offentlig tillgänglig.

Högskolan Kristianstad, och främst de två ansvariga, X och Y, bryter således mot Högskoleförordningen.

Vad kan föranleda två personer att bryta mot Högskoleförordningen? Och, i det här fallet, en förordning som är så stark att den, i alla fall i mig, sitter som en automatisk, oreflekterad reflex. Kursutvärdering är lika naturlig att göra och sprida, som att examinera studenter. Man bara gör den. Det är en självklarhet. En reflex.

Varför bryter X och Y mot Högskoleförordningen?

Är det lättja och likgiltighet inför en förordning? Om så, då är det rimligen X och Y, och inte jag, som borde förklaras Persona Non Grata på HKr.

Är det för att kursutvärderingen innehåller något som man, för allt smör i Småland och all rapsolja i Skåne, vill undvika? Ägnar man sig åt metoder kända från andra samhällstyper, att förtiga och smussla undan, att gömma undan sanningar, som man har intresse att dölja? Vad kan en kursutvärdering innehålla som skulle utgöra ett hot som upplevs som så starkt att man avstår från att uppfylla Högskoleförordningen och som strider mot var hederlig akademisk lärares automatiska reflex?

I mina frågor i stycket ovan står ’man’. Men vem är ’man’? Vem vill undvika att studenternas utvärdering, deras upplevelse och åsikt om kursen, offentliggörs?

Kanske X och Y är likgiltiga och lättjefulla inför Högskoleförordningen? Men det går inte att komma ifrån misstanken att det kan finnas inslag i kursutvärderingen som innehåller information som X och/eller Y har intresse av att undanhålla. Till gagn för ’man’. Vem nu än ’man’ är.

Ett förslag på svar på dessa frågor finns i en bok med titeln Exodus, som skrevs i huvudsak under våren och sommaren 2018, men som löpande tillförs information och tolkningar. Exodus, som idag har 132 sidor, kommer inte att publiceras, inte ens postumt. Den rymmer erfarenheter som är likt det jag skrev ovan, akademiska omöjligheter och orimligheter. Förutom berättelsen om 17 juni 2018. En av de mest magnifika dagar jag haft i mitt akademiska liv. 

Högskoleförordningen tycks inte vara levande på Högskolan Kristianstad. Den naturliga reflexen hos en anständig akademiker, att låta studenterna komma till tals, tycks inte vara naturlig på Högskolan Kristianstad. 

Inför Högskolan Kristianstad är jag Persona Non Grata. 
Inför anständiga akademiker är Högskolan Kristianstad Organisata Non Grata

​Öllsjö den 28 januari 2018

Alexandra Pascalidou, debattör, opinionsbildare, intervjuades i SVT. Hon har en bakgrund i en grekisk bergsby, och sedan i ett invandrarhem i Rinkeby. Nu hyllad, och debatterad debattör. En klassresenär.
https://www.svtplay.se/video/20584616/min-sanning/min-sanning-sasong-11-alexandra-pascalidou
 
Hon pratar om skulden: ”Skulden som kommer när man är klassresenär. Jag måste betala tillbaka.” ”Det är skatten” säger hon. Man delar något med dem som man kommer från. Det är en del som måste pliktas, som är en skuld. Det jag har, skall de ha, och jag måste ge, jag måste erlägga min skatt, min akt av solidaritet till dem, till oss. ”Att betala tillbaka till sina egna”. Hon säger att hon vill: ”Skapa små studsmattor, så de kan studsa upp”

Hon känner skuld, trots att de inte hjälpte till. Det är inte tack vare dem som hon är där hon är. Hon berättar i programmet att staten motarbetade henne, genom att ha en SYO-konsulent som försökte hålla tillbaka henne. Som inte gav henne en studsmatta, utan snarare, hängde på en tung ryggsäck.

I det sista känner jag inte igen mig. Jag fick hjälp inför min klassresa av statens företrädare. Några lärare på Frostaskolans högstadium puffade mig och hjälpte mig göra det val jag själv och mina föräldrar inte begrep att göra. SYO-konsulenten, på min fråga som uttryckte allt tvivel jag hade: ’Inte kan jag väl söka till Naturvetenskaplig linje, inte klarar jag det?’, svarade han lugnt, ’Klart du klarar det’.

Men Skulden bär jag. Det jag har fått, skall andra av mitt folk få. Jag måste ge tillbaka. Jag måste betala min skatt. Jag och Alexandra delar känslan av skuld, av att vi måste ge tillbaka.

Därför sade jag upp mig från Linnéuniversitetet. Därför tog jag jobb på Högskolan Kristianstad, en högskola som rekryterar främst från familjer med svag akademisk bakgrund. Där finns mitt folk. Där kan jag ge tillbaka. Där kan jag lösa min Skuld.

Mitt folk är värd det bästa. De skall inte ha en medioker högskoleutbildning. De är värda och skall ha en klar och tydlig akademisk utbildning. Som en kollega brukar säga: Bara det bästa.

Därför arbetade jag 60 timmar i veckan.

Därför diskuterade jag ändlöst med studenterna.

Därför begärde jag mycket av mina studenter, att de skulle förstå agentteori och betavärdets betydelse.  

Därför svarade jag på deras mailfrågor på kvällarna, på helgerna.

Därför begärde jag bra prestationer av institutionen och dess medarbetare.

Därför deltog jag, tillsammans med en professor från Litauen och gänget i programmet Bank & Finans, i att utveckla ett program gjort för framtidens finansiella värld. Som skall befolkas av mitt folk.

Jag belönades genom att studenterna, på den senaste magisterkursen jag deltog i och ansvarade för, gav mig 6,86 (på en skala 1-7) i lärarens kunskap och 6,71 i lärarens undervisningskapacitet. På den senaste kursen, uppsatskursen på kandidatnivå, lär jag ha fått mycket högt i utvärderingen, men den kursutvärderingen har ännu inte publicerats (det brottet mot Högskoleförordningen återkommer jag till imorgon).

Jag belönades genom att mina akademiska kollegor ordnade en Framtidsfest för mig och för oss.

Men de sk cheferna gillade inte mitt arbete, utan förklarade mig Persona Non Grata från den 1 juni 2018 och löst från anställningen.

Jag kan därför inte lösa min Skuld.

​Öllsjö den   17 januari 2019

Företagsekonomins akademiska utveckling på de akademiska institutionerna, sett från södra Sverige, har bestått i att institutionerna har övergått från personlig, via professionell, till ren resultatstyrning. Den senare är för mig helt främmande, och ett tecken på att institutionerna är svaga akademiska miljöer.
 
På 80-talet fanns ett mummel som styrning. Personer hade rykte, som kom genom mummel. De som hade kontroll över resurser använde dem för egen del och till dem de föredrog. På institutionen där jag arbetade under 80-talet fanns en grupp doktorander som fick resurser och uppskattning, baserat på de tongivande personernas värdering. Det var en personstyrning, likt klientsystem, där förmågan att få gillande från personerna som kontrollerade resurserna, var det utslagsgivande.

De personer som då fick gillande, blev inte akademiskt framgångsrika och är inte akademiskt framträdande idag. Styrningen var således ytterst ineffektiv. Detta klientel-sätt att styra kan jag fortfarande skönja på sämre akademiska anstalter.

Under 90-talet fick jag erfara att grupperingar växte fram, som starkt betonade självständighet, för att inte säga autonomi, vilket var möjligt genom att personer erhöll externa forskningsmedel. De rörde sig dock ledigt i undervisningsdelen av institutionen, där det gällde att vara en uppskattad undervisare.

Grupperingarna styrdes dock av akademiskt professionella värderingar. Själv tillhörde jag en gruppering, som var en grupp av individer med starka akademiska värderingar, där självständigheten var så betonad, att gruppen inte hade en ledare. Ledning var något som någon i gruppen tog på sig, och fick sig tilldelat, men blott för avgränsade projekt, inte för gruppen som helhet. Ytterst organiskt och behovsmässigt bildades subgrupperingar, vars beständighet var projektet.

Det blev en mycket akademiskt produktiv och effektiv grupp, vägledd, inte av individer, inte av ledare, och absolut inte av chefer, utan av en värderingsgemenskap. Förvisso fanns det gestalter som var drivande. Rikard Larsson var den främste av dem. Men det skedde inte genom order eller påpekanden, utan genom föredöme, genom handling och inspiration. Paper skulle författas. Konferenser skulle berikas med våra presentationer. Landsdelar skulle besökas, före eller efter konferensen, i hyrd bil. Effektiviteten kom från gemenskapen, som ytterst grundades, kanske delvis i att personerna gillade varandra, men också i att vi delade värderingar.

Det är med den erfarenheten, som sedan upprepades när jag arbetade på Högskolan Kristianstad i början på 2000-talet, som jag anser att en akademisk institution leds, inte av personer, utan av värderingar. Därför finns det i min värld inte chefer. Där sådana finns, finns ingen akademisk miljö. Det kan finnas ledare, men de är inte eldare genom att besluta, genom att peka med handen, utan genom agerande, genom att dra med sig andra, de som delar ledarens akademiska värderingar.

När värderingar krackelerar, eller när de saknas, uppkommer resultatstyrningssystem, där individer organiseras och ges resurser utifrån enkelt mätbara resultat. I slutet av 2000-talet kom system som allokerade resurser utifrån publiceringar eller förmåga att skriva snygga planer.

Resultatstyrningssystem är en inferior ersättare för värderingsstyrning. En grupp som naturligen, via sina värderingar, arbetar hårt, med glatt hjärta och med rik akademisk skörd, ersätts av formler, bonus och opersonliga beräkningar.

Kanske det kan te sig paradoxalt att jag är professor i företagsstyrning, men skyr med allt hjärta och muskelkraft, alla försök att styra med resultat. Men det beror på att resultatstyrning leder verksamheten fel. Ty, med resultatstyrning får man publicerade artiklar i toppjournaler, men samverkan åsidosätts, eftersom blott samverkan med personer som kan ge toppublikationer, premieras.

På Linnéuniversitetet skapades ett resultatstyrningssystem, där man fick extra bonus i form av pengar till kringverksamhet, om man publicerade på en viss nivå. Jag blev rasande över bonussystemet. Jag hävdade att jag minsann redan fått betalt för att göra mitt jobb. Det var en kränkning av min akademiska heder, att göra mitt bästa. Att jag var så usel att jag skall ha betalt två gånger för att göra ett bar jobb. Oförskämt! Men min aggression berodde också på att bonussystemet var ett tecken på en dåligt fungerande akademisk verksamhet, där värderingar att skapa god forsknings saknades och fick ersättas med en bonusformel.

Jag har idag kollegor som gör det som inte fanns på 90-talet, de räknar sina publikationer och säger att den väntar med att publicera en artikel till nästa år, eftersom den fyllt kvoten för i år. En befängd konsekvens av resultatstyrningssystem. Samtidigt drar man igång projekt, inte för att det är roligt och intressant, utan för att det skall ge publikationer. Arbetsglädjen försvinner. Gemenskapen försvinner. Det blir ett Sovjetsystem där man skall uppfylla kvoter istället för att skapa en god akademi.

Kritikerna mot mig och min professionella styrning genom värderingar hävdar att produktiviteten försvinner utan resultatstyrning, eftersom de improduktiva får resurser. Nej, hävdar jag, de improduktiva får inga resurser i en värderingsstyrd organisation, ty de ges en plats, prövas och utesluts i den mån de inte svarar an på värderingsstyrningen. Om de inte lämnar organisationen, placeras de på en perifer plats, p g a sin improduktivitet.

Därmed kommer jag till den kritik som riktas mot värderingsstyrning, att den är exkluderande. Det är riktigt påpekande, men kan inte sägas vara en kritik, utan just en riktig observation av styrmedlet. Exkludering är värderingsstyrningens instrument för att upprätthålla värderingarna, och därmed effektiviteten i organisationen. Varje person inkluderas och prövas. Den som reagerar positivt på värderingarna och ger bidrag till gruppen, stannar kvar. Den som inte kan leva upp till värderingarna exkluderas.

Jag var produktiv, för att jag tyckte det var roligt att arbeta och för att jag skulle göra det jag gjorde. Min produktivitet var självvald. Med kantianska termer var det en plikt. Nu säger ett system till mig vad det tycker jag skall göra. Därmed är min autonomi borta. Mitt agerande är en funktion av systemet, inte av mitt val, min plikt.

Men ingen säger till Collin, Don Collin, vad han skall göra. Han följer sin Plikt. Och gills den inte, då kan det vara.

Därmed kanske universiteten, och kanske i än högre grad högskolorna, fylls med lydiga resultatorienterade individer, renons på akademiska värderingar. Och skratten i korridorerna, och lekarna i de hyrda bilarna i främmande land, försvinner.

Öllsjö den 16 januari 2019

Företagsekonomin som akademiskt ämne har utvecklats från cafédiskussionerna om Sartres analys av seriella köer, till diskussioner om den begränsade rationalitetens effekter i ekonomin.

Ämnet rymde initialt produktionsekonomi, som numer är avfört till de tekniska högskolorna; distributionsekonomi, som numer blivit marknadsföring; ekonomistyrning, som numer delats i strategi, verksamhetsstyrning mm. Redovisning har blivit externredovisning, internredovisning, som glidit in i ekonomistyrning, och revision. Finansiering har övergått till att bli företagsekonomernas företagsfinansiering och nationalekonomernas finance. Slutligen, ett sorts residualämne, organisation, som började som personalplanering, men idag rymmer Human Resource management, men blott som en liten del, och istället fått en exploderande del av organisationsteori, med inslag av ledarteori, det som försöker gömma sig under en mindre utmanande term, management. Nyare ämnen har tillfogats, som entreprenörskap och internationellt företagande.

I mitt ämne, företagsstyrning, som oftast kallas bolagsstyrning (corporate governance) glider vi glatt mellan de traditionella ämnena redovisning och finansiering, med något inslag av personalplanering, strategi och organisationsteori.

I denna skärningspunkt har vi fått starka, formella teorier, som den helt dominerande agentteorin, som i början på 2000-talet började slå ut den tidigare, mer företagsnära transaktionskostnadsteorin. Vi har lämnat den stora frågan, varför företag finns och hur de är organiserade, till hur enskilda utbyten av delegerat ansvar hanteras, givet att människan är opportunistisk och begränsat rationell. Vad vi i Sverige framför allt har förlorat är intressentteorin, som är en svag teori, men som försöker se företaget i dess samhälleliga sammanhang, mycket likt den italienska motsvarigheten Economia Aziendale . Kanske intressentteorin är på väg tillbaka, genom de begrepp som idag etableras, företagets sociala ansvar (corporate social responsibility) och hållbarhet, det senare ett luddigt begrepp som tycks kunna rymma det man önskar.  

Metodmässigt har vi lämnat de sk kvalitativa metoderna, som egentligen inte var metoder, utan synsätt, där man påstod att man fick ’djup’ i förståelsen genom att prata med folk, sk intervjuer. Istället domineras vi idag av kvantitativa metoder, där vi använder andras arkivdata, eller skapar egna data genom enkäter, vilka analyseras med stigande statistisk svårighetsgrad. Experimentella metoder, där man utsätter individer för absurda situationer, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Två utvecklingar finns numer på metodsidan, som är mycket intressanta. I den kvalitativa delen har vi fått rigorösa kvalitativa metoder, inte sällan grundade i Grounded Theory, en sorts induktiv metodik för att kategorisera intervjudata. I den kvantitativa delen har vi fått fuzzy set-ansatsen, vilket är ett sätt att komma ifrån den traditionella statistiska analysens antagande om varians i en variabel, medan de andra hålls konstanta. Världen är ju inte så beskaffad att en faktor påverkar, medan de andra faktorerna ligger stilla. Istället är det precis som dialektiken alltid har lärt, samtidigheter.

Denna utveckling inom forskningen återspeglas delvis i utbildningen. När den gör det är det ett tecken på en god utbildning. Medan studenter på 80-talet diskuterade intervjuareffekter, ägnar sig dagens studenter åt att normalitetstesta en modells residualer, för att skönja modellens uppfyllande av regressionsanalysens grundantagande. Medan man då, i all oändlighet, försökte diskutera ontologiska utgångspunkter, ägnar sig dagens studenter åt en grundlig operationalisering. 

Men fortfarande dröjer sig den gamla sk kvalitativa metoden kvar i studenters examensarbeten, där studenterna samtalar med några personer och skriver ner vad dessa personer anser. Detta kvardröjande beror till största del på att företagsekonomin, trots sin enorma utveckling, fortfarande har brist på vetenskapligt erfarna handledare, och på att det finns fickor av traditionella företrädare kvar, som, av lättja, inkompetens eller filosofiskt nöje, dröjer sig kvar i företagsekonomins 80-tal.

Akademiseringen av företagsekonomin har således medfört starkare och mer formella teorier och mer rigorösa metoder. Det man kan önska nu, är att vi kan komma tillbaka, på denna bättre, mer rigorösa och mer avancerade nivån, till att undersöka vad företaget gör i samhället, och till att granska våra utgångspunkter.

​Till detta måste vi lägga till ett värde, som företagsekonomin alltid hävdat, men haft svårt för, annat än som konsulter, nämligen samhällelig relevans. Ty, förvisso är det gott akademiskt att hävda kunskapen för kunskapens egen skull. Men en kunskap som blott och enbart hålls inom akademins väggar är en tämligen impotent kunskap. Företagsekonomin måste ut i samhället. Inte som konsulter eller ideologiska världsförbättrare, men som kritiker och företrädare för en vetenskaplig kunskap. Inte minst viktigt är den samhälleliga relevansen i den ideologiskt färgade verklighet som är dagens, där attityder och känslor är viktigare än kunskap och Förnuft.

Öllsjö den  15 januari 2019  

Företagsekonomi som ämne lyckades trassla sig in på universiteten. Med stor avsmak, tydligt och klart visat från de riktiga universitetsämnena. Det blev mycket snabbt ett av de stora ämnena, varför de akademiska aristokraterna såg med avsmak på ämnet, men svalde och levde gott på de overhead-kostnader som ämnet gav.
 
Utifrån min horisont, i södra Sverige, med bas i Lund och dess universitet, kan dess akademiska bana tecknas så här:

På 1980-talet deltog vi i hetsiga diskussioner i Blå Rummet, konferensrummet som etablerade sig som debatternas rum, både i de gamla lokalerna på Lasarettsområdet, och i de nya lokalerna på Ekonomicentrum. Vi debatterade helst filosofiska läror, en sort kvasi-filosofisk café-diskussion. Blott några av oss författade böcker eller bokkapitel, mestadels på svenska.

På 1990-talet övergick skrivandet till att skriva artiklar, till konferenser och till journaler, i den ordningen. Sakta började vi lära oss det som vi hade hört de besökande amerikanarna på 80-talet prata om, arga och kritiska reviewers. Resten av världen, i alla fall amerikanerna, tycktes inte debattera i blåa rum, utan med sk reviewers. Sakta började vi lära oss att fira acceptansbrev från journaler.

På 2000-talet exploderade publiceringstrycket. Nu skrevs det paper (så kallas artiklar innan de blir publicerade artiklar) som samtidigt skickades till konferens och till tidskrift. Nu hade seminariet ersatts av förbannelser mot reviewers och engagerade debatter med reviewers. Med ett konstlat trevligt språk. Uttrycket ’Du är helt fel ute’ skrevs ’One could apply a different perspective’.  Ledmotivet var att det alltid finns en journal till ett paper. Innehållet glömdes bort. Att vinna publicering började överglänsa att vinna kunskap.
2010-talet inleddes med att journalpublicering inte var tillräckligt. Nu rankades journaler. Det fanns Norska listan, ABS m m, som rankade journaler. Nu gällde det att sikta högt och sakta vandra ner för rankingen, allt efter att reject-breven kom. Plötsligt fann jag mig hyllad för en gammal artikel, publicerad i Journal of Management Studies, eftersom det var en högrankad journal. Som jag hade skickat till för den hade ett rött omslag och jag gillar ju färgen röd.

Nu, när vi kan skönja 2020-talet, är citeringar av våra publicerade artiklar på väg in i våra samtal, men har ännu inte kommit in i bedömningen av en forskare. Själv är jag ytterst tveksam till att utvärdera någon till professor om den har mindre än 500 citeringar. Som en fåfäng primadonna ser jag hur många citeringar mina artiklar får, och muttrar ’Idioter’ för att några artiklar, som jag håller högt, inte får de citeringar de är värda.

På mindre än 40 år har företagsekonomi, sett från södra Sverige, gått från att vara lättviktig kvasifilosofisk intern debatt, till att bli bekräftad användning, inte av skapad kunskap, men av redovisad kunskap. Och vi glömmer ännu fortare vad vi kommit fram till i våra publikationer.

Det finns nog inte många institutioner som dröjt sig kvar i 80-talet, utan även de sämsta högskolor har nog kommit in i 90-talets produktion av artiklar. Men det finns individer som är kvar i 80-talets svenska böcker.

Jag började min bana med att skriva en uppsats som hette: ’Dialektik, eller hur Gud vet att han är gud’. Idag väntar jag på att se min senaste artikel i tryck, ett bokkapitel, som jag skrivit med Elin Smith, som heter: ’The management of independent directors: A praxis hypothesis’. Jag har idag, tror jag, 4 artiklar i nivå 4-journaler, 4 i nivå 3, 8 i nivå 2, 8 i nivå 1, och 11 i icke-rankade journaler (enligt ABS-listan), vilket ger knappt 1900 citeringar. Den senaste boken skrev jag på svenska 2001.

Jag har således varit en del i företagsekonomins utveckling, från praktiskt ämne, till akademiskt ämne. Jag minns mina slutsatser från mitt första paper, det om dialektiken, men har svårt att minnas slutsatserna från mitt senaste paper, som väntar på att publiceras.

Imorgon fortsätter jag min redogörelse för företagsekonomins utveckling, så som den ser ut från min horisont.

​Öllsjö den  14 januari 2019

Inger Enkvist är en skoldebattör som har åsikter som ofta sammanfaller med mina, varför jag ofta uppskattar hennes debattinlägg i Svenska Dagbladet.
​
Idag icke!
https://www.svd.se/doktorandutbildning-med-oavsedda-foljder
 
I dagens debattinlägg skriver hon svepande om doktoranders doktorandtjänster, dvs att doktorander har tjänster, med alla förmåner, istället för stipendium. Hon skriver lätt nedlåtande om doktorander som skriver artiklar, i sammanläggningsavhandlingar, tillsammans med andra, och antyder att dessa doktorander har lägre grad av självständighet än forna doktorander som skrev Boken, Avhandlingen, i form av en monografi.

Doktorandtjänst infördes bl a för att avskaffa den temporära sterilisering, speciellt av kvinnor, som stipendieformen innebar. Ty med doktorandtjänst kan du skaffa barn och få den rättighet som alla andra med tjänst har i Sverige, att få vara hemma med sina barn. Att gå tillbaka till stipendium, som Inger föreslår, är att återinföra den temporära steriliseringen.

Hon skriver om doktorandtjänsten, som är fyra år, som en säker plats till disputationen. I den mån den är en säker plats, beror det inte på tjänsten, utan på dåliga ledare för forskarutbildningen. Man kan avskilja en doktorand från tjänsten varje år, efter en utvärdering av doktorandens prestation. Jag var ansvarig för forskarutbildningen i Lund i slutet på 90-talet. Då drog jag in tjänsten för en doktorand som inte presterade. Det blev ett herrans liv, och genom institutionsmygel fick doktoranden finansiering. Men jag skapade en tydlig signal bland doktoranderna, meningen med finansiering via doktorandtjänst är att prestera. Varje år. Ingen rast och ingen ro, bara ila och bara gno.   

Ingers angrepp på sammanläggningsavhandlingen är förståelig, speciellt när man tittar på medicinarna och teknikerna, där det ofta är oerhört svårt att urskilja doktorandens bidrag. Men att gå tillbaka till humanisternas eviga monografiskrivande av en avhandling, som, när den väl är klar, läses av knappt någon, kan knappast vara att föredra.

Inger skrev sin avhandling som monografi 1986. Den har till idag (190113) uppmärksammats genom att citeras 35 gånger, enligt sökning i Publish and Perish, som utnyttjar Google Schoolar, en sökning som omfattar citeringar i inte enbart kvalificerad vetenskaplig litteratur, utan även kandidatuppsatser och dagstidningar. Hennes totala citering är 535, dvs forskare och andra har ansett att hennes totala produktion kan uppmärksammas genom att citeras 535 gånger.  

Min avhandling, som presenterades 4 år senare, 1990, har citerats, enligt samma källa, 15 gånger. Detta skall ställas mot min mest citerade, egenförfattade, publikation, som citerats 136 gånger.

Avhandlingar läses således inte mycket. Dess inflytande är ytterst begränsat. När de skrivs på svenska är dess inflytande oerhört begränsat.

Nu kan man hävda att en avhandling är ett lärlingsverk, och därför inte skall utvärderas utifrån dess betydelse i den akademiska samfälligheten. Men så är det inte. Kravet på en avhandling är att den inte bara skall vara självständig, utan även originell.

Själv tyckte jag att jag hade en originell tanke i avhandlingen, varför jag skrev en artikel, på engelska som är ekonomernas huvudspråk, för att sprida den. Och det skapade mer intryck och avtryck. Den artikeln har idag 43 citeringar.

Idag är en av mina min doktorander 17 dagar från att presentera sitt slutmanus på ett internt seminarium. Den avhandlingen innehåller fyra paper, varav två är publicerade. Den första artikeln är samskriven med mig, utsatt för de externa granskare som en vetenskaplig tidskrift har, och har fått en spridning genom journalen. Idag finns den citerad i 30 publikationer.

Är det då så, att ¼ av min doktorands arbete är lika originellt som Ingers hela avhandling, om man tar citeringar som en indikator på vilken betydelse ett arbete har i den akademiska samfälligheten?

Nej, Inger, din svepande kritik av sammanläggningsavhandlingen faller till marken. Dagens goda sammanläggningsavhandling är betydligt mer originella, och har betydligt mer betydelse i den akademiska samfälligheten, än forna monografier, som kanske hade hög grad av självständighet, men som hade betydligt lägre grad av kvalitet.

​Öllsjö den 13 januari 2018

Vi är alla besvikna idag. Kanske vi får en regering, men absolut inte den vi röstade på. Kanske vi får en regeringspolitik, men absolut inte den vi röstade på.
 
Men samtidigt måste vi vara nöjda. Oerhört nöjda. Vi har politisk demokrati i Sverige. Det innebär att envar kan bilda opinion, bilda parti, försöka få röster, och sedan….

Ja, om man inte lyckas, som Socialdemokraterna lyckades med 1968, att få 50,1% och utnyttja majoritetsdemokratins logik, då man kan få rätten till demokratins diktatur. När man misslyckas i att få majoritetens diktatur, när man kommer under 50,1%, då måste man vinna någon annan för sin politik. Antingen kan man övertyga den, eller så får man köpa den i ett utbyte.

’Om jag ger dig A så ger du mig B’, är öppningsrepliken i en politisk demokrati. Därefter börjar diskussionen, förhandlingen, för att sluta med att man kommer överens eller att man inte kommer överens.

Kommer man överens brukar det bestå i att den ena får A, men bara delvis, medan den andre får B, men bara delvis. Bägge är besvikna över att inte ha fått allt, men glada över att ha fått något.

Detta är demokratins logik. Vi är alla besvikna idag, men vi måste också vara glada. Ty detta är politisk demokrati. Det är blott i en diktatur som någon kan vara helt nöjd, och andra vara helt missnöjda. Demokrati är besvikelsens politiska system.

Vi har politiker för att de skall uppfatta vad vi, Folket, vill. De skall stifta lagar och de skall se till att lagarna genomförs. Opinion, Riksdag och Regering, kallas det. Det vi sett under ett antal månader är politiker i sitt mest angelägna jobb, att komma överens, att reducera konflikter till åtgärder. Vi kan kritisera dem för att vara ineffektiva, att det tog så lång tid. Men idag tycks det som om de gjort sitt jobb. De har kommit överens.

Det finns de som inte accepterar den politiska demokratin. De som förfaller, förmodligen förblindade av en oerhörd besvikelse, till förfalskning. En kristen högerpolitiker, Sara Skyttedal, en kristdemokrat, kallar uppgörelsen för ett verk av en Quisling. Det är inte bara fel, det är också ovärdigt uttalande. Det bemöts starkt av Jan Björklund, som idag twittrar: ”Min mor flydde till Sverige undan Vidkun Quisling och hans norska nazistkollaboratörer. Man ska vara varsam med orden.”

Om det är någon som står nära Quisling i agerande, att luta sig mot nazister, så är det Sara Skyttedal och hennes kristdemokrater, ty de har lätt att luta sig mot Sverigedemokraterna, ett forna fascistiskt parti. Centerpartiet, som grovt och ohederligt felaktigt kallas för Quisling, är ju ett parti som är villigt att offra Alliansen, för att INTE luta sig mot ett fascistiskt parti. Om Centerpartiet skall kallas något, är det att de är anti-Quisling, och så till den mildra grad anti-Quisling att det kan te sig fundamentalistiskt.

Som demokratisk socialist är jag oerhört besviken. Jag ser framför mig en ökning av segregationen, en ökning av våld och oro i samhället p g a anhörighetsinvandring kombinerat med avsaknaden av en integrations- eller assimileringsplan.

Men det finns också saker att glädjas åt. Som kanske en mildring av beskattningen av det som tillför värde i samhället, arbetet, och en starkare betoning på avantgardisk teknologi för att göra människans intryck och avtryck på jorden mer produktiv än destruktiv.  

Politikerna har gjort sitt jobb, utifrån de förutsättningar som VI gav dem. Det blev inte bäst, men det blev.

​Öllsjö den 12 januari 2019