​Intermezzot med koranbränningen och våldsupploppet i Malmö i slutet på augusti visar hur ideologiska strider, dvs kamp om människors verklighetsuppfattning och inte kamp om att förstå och beskriva verkligheten, skapar propaganda. 

Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens socialdemokratiska (sic!) ordförande i Malmö säger:” Det är många som fortfarande tror på myten som sprids, att polisen har tillåtit den islamofoba manifestationen och misslett allmänheten.” Det hon avser med den islamofoba manifestationen är den koranbränning som ägde rum. Hon kallar den våldsmobb som sedan härjade i Malmö för våldsverkare.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/jammeh-om-nattens-upplopp-manga-tror-pa-myten-som-sprids

Manifestationen skulle bestå i att en politiker och en konstnär bränner koranen. Är det uttryck för islamofobi, så som ordföranden säger? Är det en sann beskrivning? Fobi är en irrationell rädsla för något fenomen, i det här fallet islam. Hon påstår således att politikern har en irrationell rädsla för islam. Men hur vet hon att 1. Han har en rädsla för islam, och 2. Att den är irrationell? Jag är rädd för islam, men det beror på min kunskap, inte okunskap om islam. Jag har läst koranen och vet att det är den mest hatiska bok jag läst. Jag vet att islam förekommer ofta i länder med förtryck, med frånvaro av mänskliga rättigheter, med svag eller ingen demokrati och med låg ekonomisk och social välfärd, samtidigt som jag inte vet om ett enda land där islam dominerar och samtidigt har en djup demokrati och ett välfärdssamhälle. Islam är således en vederstygglig ideologi som man har all anledning vara rädd för. Det är således en rationell rädsla, och därför ingen fobi.

Ordföranden saknar kunskap om politikerns grund, och ljuger därför om att demonstrationen är islamofobisk. Men ordet islamofob är ett lämpligt ord, inte sant, men lämpligt, då det är ämnat att förlöjliga demonstranten och sätta hans intentioner i skamvrån. Katrin uttalar ren Goebbelsk propaganda, i samma syfte som han hade, att förleda folket, inte att informera det.  

Nästa person som offrar sanningen för propaganda:

Imam Samir Muric säger:” Alla jag har pratat med betonar att det var fel, ingen muslim stöttar våldsamheterna.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/de-som-ville-provocera-fick-som-de-ville

Något annat uttalande är inte att vänta i Sverige. Däremot hade han sannolikt sagt något annat i t ex Pakistan, där våldet är mer tolererat. Men medan det kan vara sant att många, ja, kanske de flesta muslimer i Sverige inte stöder våldsamheterna, så beror det inte på islam, utan på att de är i Sverige. Han ljuger medvetet då han kategoriserar dem som muslimer. Ty en muslim som grundar sig på koranen, stödjer denna typ av våldsamhet, men den skall riktas mot avfällingarna, inte mot vilken egendom som helst eller mot polisen. Ty så säger imamens gud, allah, till honom och alla som skall vara muslimer: ”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” (koranen 4:56).

Boken som brändes skriver mycket entydigt, och så ofta att man till slut tycker den är tjatig, att de som förnekar allah skall brännas. Våldet är sannerligen inte främmande för islam. Det är precis det motsatta, en naturlig och väl integrerad del i islam, för att behandla de som inte lyder. Ja, man beskriver t o m hur en kvinna i ett äktenskap som inte lyder mannen, skall misshandlas. Så nära är våldet i islam att våldet är legitimt i äktenskapet – om det är manen som riktar det mot kvinnan.

Imamen försöker tvätta av islam dess våldsamhet genom att säga det självklara, att de flesta vettiga människor i Sverige anser att våld inte är en möjlighet. Samtidigt som han givetvis undviker att berätta att våld är mycket tillgängligt för en troende muslim. Ja, att våld är en integrerad del i islam.

En liknande Sverigetvätt gör en annan imam. Imamen Salahuddin Barakat säger: ”Det vi vänder oss mot är när något övergår i hot, att man tar till sådant som att bränna böcker som ett fördolt hot om att annat kommer att brännas i framtiden.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/branna-bocker-ett-fordolt-hot-om-att-annat-ska-brannas?

Han vet, rimligtvis, att koranen är fylld med utsagor om att de som inte är muslimer kommer att förtäras av eld, dvs brännas. Han vet det, men säger det inte. Ty han, precis som den andre imamen och den socialdemokratiske (sic!) ordföranden ljuger och propagerar. Detta är slaget om sanningen, som sker utan att sanningen tillåts bjudas in.
Men i Sverige har vi en fri press. Vi har journalister med uppgift att beskriva och avslöja verkligheten. De har en skyldighet att röja när en människa uttalar sig på ett inkorrekt sätt. De skall avslöja propagandan och försöka få fram en sanning.

Men journalisterna sviker oss.

I första fallet hade en journalist frågat, på vilket sätt kan koranbränning anses som islamofobisk? I fallet med imamerna hade en journalist frågat hur bränning av koranen står relativt koranens målande beskrivningar av att man skall bränna ateister: ”Hur menar du, imam, att det är en skillnad mellan att bränna koranen och att bränna ateister, som koranen pläderar för?”

I denna ideologiska kamp står oss journalisterna inte bi.

Varför inte?

Om det skaldar jag imorgon, där mitt svar är att dagens opinion och samhälle inte klarar av det uteslutna tredje.

​Öllsjö den  31 augusti 2020

Rasmus Paludan fick inte demonstrationstillstånd någonstans i Skåne, med argumentet att polisen inte kunde garantera säkerheten. Det innebär att staten inte har våldsmonopol, utan att det finns krafter som övertrumfar staten i våld. Staten kan inte skydda människor osm önskar uttrycka sin avsky för en totalitär ideologi, islam. 

Rasmus Paladu fick inte resa in i Sverige utan fick tvärtom ett två års inreseförbud, med hänvisning till att hans närvaro gav oordning i samhället. Det fanns ingen anledning för staten att tro att han skulle agera på ett våldsamt sätt och därigenom skapa oordning. Staten vet om att hans agerande är kontroversiellt för andra, som förmår att skapa samhällelig oro. Staten ger samhällsro genom att tillmötesgå de andras krav på vad de betraktar som samhällsoro, att man inte vare sig bränner eller spelar boll med koranen. Återigen böjer sig staten för en grupp, på bekostnad av en annan grupp. Som om staten hade ett intresse i att stödja en grupp, på bekostnad av en annan.

Pojkar spelar fotboll med koranen på en offentlig plats. De grips och enligt tidningsuppgifter kan deras tilltag betraktas som hets mot folkgrupp. Det är givetvis en absurditet, då koranen inte är en folkgrupp, lika lite som bibeln är de kristna, toran är judarna eller mein kampf är nazisterna. Även här ställer staten upp på en grupps tolkning av andras beteende.

I Malmö kopplades det islamistiska våldet löst och de gick bärsärk i Malmö under några timmar. Trots att det var tydligt riktat mot de islamkritiska som gjort sina manifestationer, har det agerande ännu inte tolkats som, och gett anklagelser som ’hets mot folkgrupp’, de islamkritiska.

I allt vad staten tagit sig för, har den inte ställt sig på den sida den skall stå som demokratiskt stat, att till varje pris säkerställa att människor får uttrycka vad de vill säga, oaktat vad de säger. Den har betett sig som Lukasjenkos stat, som hävdar att demonstrationsrättighet inte innebär att man har rätt att skapa samhällsoro, och att de som ger gnistan, men som inte utför den sociala oron, skall förhindras till sitt uttryck.   

Frågan är varför staten faller till föga för islamisterna. De utgör trots allt en liten grupp, förvisso våldsam, med stort sk våldskapital. Den har sin grund i vad som kallas religion, och anses då har lite mer fördelar än andra liknande ideologier. Det är ju en mytologi som judar, kristna och muslimer, och andra, gärna vill upprätthålla. Men för speciellt de religioner som är öppet totalitära, som islam är, är det blott en sanningsförnekare som kan upprätthålla en mytologisk åtskillnad mellan ideologier, som t ex nazism, och religioner, som islam.   

Kan ett annat skäl, än myten om religioners priviligierade ställning bland ideologier, vara att islam är en våldsam religion, och att vissa av dess företrädare, både religiöst och kulturellt motiverade, kan vara mycket aggressiva, vilket onekligen länder visar där islam är dominerande, varför ett sätt att undvika aggressioner i samhället, är att tillmötesgå dem? Men en sådan tanke måste ha en kalkyl som säger att islamisternas motståndare, de som gärna bränner bibeln och sparkar boll, inte har den benägenheten till samhällsvåld som islamisterna har, och att de inte kommer att skapa en rörelse som leder till mer samhällsvåld. De räknar kallt med att vi andra, som åser denna ’kröka-rygg’ för islamistiskt våld, inte kommer att bli lika våldsbenägna som islamisterna är. Ty, om vi skulle reagera, som kommunisterna reagerade på nazisternas våld i Tyskland på 20-talet, blir resultatet av statens acceptans av det islamitiska våldets utpressningskraft, att de har skapat mer samhällsoro och våld.

Gör polisen kanske en mer total kalkyl, där de ser att det islamitiska våldet emanerar och har sin bas i de utsatta områdena, och att en acceptans av uppenbart vanärande islamkritik ytterligare förstärker de utsatta områdenas sociala oro? Redan idag har de i vissa fall inte tillträde till delar av de socialt utsatta områdena, och skulle få ännu mer problem att komma in i områdena. Att offra demokratiska rättigheter som princip, som demonstrationsrätten, är ett  pris man är beredd att betala för att inte eskalera problemen i de redan utsatta områdena.

Men, är det inte så att de utsatta områdena är delvis utsatta då de är utsatta för islam och klansamhällets negativa kraft? Genom att böja sig för islams aggressiva kraft, legitimerar de islam som kraft, istället för att försöka knäcka islams kraft och trycka tillbaka den, så som vi tryckte tillbaka kristendomen till att bli en sammankomst på söndagen i stora stenhus?

För mig finns två slutsatser av händelserna:
- staten har förlorat sitt våldsmonopol, och den därför inte kan, eller kanske t o m inte vill värna de demokratiska rättigheterna fullt ut.
- islam har legitimerats som en samhällskraft, med rätt att påverka Sveriges demokratiska institutioner.

Tillsammans med Lövens garanti i Riksdagen, att han och hans parti kommer aldrig att kritisera islam, och utrikesminsiterna lovord om att islam har varit en positiv kraft i samhället, tror jag att det är korrekt att säga att denna vecka visat på det demokratiska mörker som redan har sänkts över Sverige. Det land som lyckades hålla nazismen stången har misslyckats att bekämpa denna totalitära människofientliga ideologi, och böjer isg därför och accepterar den och dess yttringar.

Sedan är det självklart att jag och mången med mig inte tycker om Rasmus sätt att agera. Men hans negativa agerande har visat på hur den svenska staten ser ut idag, med förlorat våldsmonopol och med aktiv legitimering av en totalitär ideologi.

Jag hade hellre sett ett positivt agerande. Att visa vad islam är. Det kan göras genom att stå på Stortorget i Malmö och citera koranen. Att kvinnor som inte lyder skall slåss till lydnad. Att ateister, som jag, skall brännas, två gånger och däremellan få ny hud, på det att plågan dubbleras. Därefter lämna de in en stämningsansökan mot valfri muslimsk församling om hets mot folkgrupp, ateister.

​Öllsjö den sista dagen i den svarta veckan, den 30 augusti 2020 

​Så skriver Thomas Berglund, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet. I artikeln redogör han för skälen till att tidningen benämner Kamala Harris för svart. Hon har en pappa från Jamaica, vilket underförstått innebär att han är svart, ja kanske t o m med svart hudfärg, men det står inte något om det i artikeln. Hennes mamma kommer från Indien. Inte heller här står om vilken hudfärg mamman har, men min fördom säger att hon inte är svart, däremot mycket mörk. Således, denna mix av etniciteter och hudfärger blir Harris. Hon, och andra, kategoriserar henne som svart, oaktat hur mörkt skinn hon har.

Ja, rasism är svårt. Det erfor nazisterna när de skulle försöka tränga ut judarna från Tysklands samhällsliv. Människor som konverterat till annan religion än judendom, den som hade en jude och en icke-jude som föräldrar. De som hade en jude längre bak i släkten. De judar som hade kämpat i skyttegravarna på Tysklands sida under 1:a världskriget. Ja, det fanns många fall där rasismen stötte på problem.

Det är sannerligen inte lätt att vara rasist. Tyskarna försökte göra ras till en biologisk fråga, där det var gener hos judarna som var fördärvliga. Därför skulle man jaga det genetiska arvet.

Rasismen idag, att vara vit eller svart, är dock inte genetiskt, ja, inte ens rör det hudfärgen, utan rör utan härkomst och identifikation.

Fördelen med det genetiska är att det är aningen oföränderligt. Problemet med ras baserad på identifikation, är att det kan skifta från en dag till en annan. Ja, t o m inom samma dag. Du kan vakna upp och identifiera dig som svart, och gå och lägga dig som vit.

Judarna är ju rasisterna per excellence. De har själva löst det genom att säga att man är jude om mamman är judinna. Man ärver rasen på mammans sida. Det är väl det enda positiva med deras rasism, att den är ett matriarkat. Det är ju det som också gör att Jesus, som ju hade en pappa som inte tillhörde någon ras ty han var en gud, var ju en jude, eftersom Maria var judinna. Ett faktum som kristna antisemiter gärna förtränger och som vi ateister, gapskrattar åt.

Rasism har egentligen blivit ett tomt begrepp, med oerhörd politisk betydelse. Tomt, då det kan betyda ett fysiskt manifesterat fenomen, som genetisk uppsättning och hudfärg, eller en attityd, som upplevelse av identitet. Däremot, och kanske just p g a dess begreppsliga tomhet, har det en oerhörd politisk kraft. Ja, det går inte att utesluta tanken att Harris kanske inte skulle vara vice-presidentkandidat om hon inte själv, och andra, hade identifierat henne som svart.

Medan begreppet är tomt, har termen oerhörd sprängkraft. Ett tomt begrepp borde man inte vara rädd för. Men det är den oerhörda kraften i termen, som gör ras så farligt. Även om antisemiterna, med sitt genetiska rasbegrepp, har mer innehåll i sitt rasbegrepp, måste vi bära lärdomen vidare och göra vårt yttersta för att ras görs, inte blott som en meningslös kategori, som det tomma begreppet är idag, utan också som en term utan reell betydelse, vilket verkligen inte är för handen idag.

Ras och rasism är alltid fel, oaktat om demokratiska vice-presidenter eller förmenta socialister driver rasismen.

​San Bernardo den  28 augusti 2020

Sjöstedt, vänsterpartiets ordförande, är en simpel Stalinorgel som måste motarbetas med all kraft, då hans parti leder till kommunistisk diktatur. Sjöstedt och hans anhang får mig att kväljas. De har aldrig riktigt frigjort sig från den tyranniska kommunismen.

Busch, Kristdemokraternas ordförande är en b-upplaga av Gregorius IX, och måste utestängas från allt politiskt inflytande, på det att hon och hennes parti inte skall få någon möjlighet att underminera Upplysningens idéer, så som de tidigare gjorde. De får mig att kväljas, ty snart kanske de åter börjar att fängsla folk för att de tycker aningen annorlunda. Trots allt, de har aldrig riktigt lösgjort sig från den tyranniska kristendomen.

Dessa två stycken borde med rätta kritiseras för att vara, inte bara oriktiga, utan också oförskämda. Ja, kanske de t o m kan få den stämpel som är så frikostigt utdelad idag: näthat.

Förvisso har styckena korn av sanning, då det är ett oomkullrunkeligt faktum att bägge partier har sin grund i, och i Kristdemokraternas fall, fortfarande säger sig ha sin grund i ideologier som haft och har totalitära, hemska, våldsamma uttryck.

Men man bör väl rimligen se på deras praktik idag, och se om det finns spår i deras politik av den totalitära ideologin? Jag tror inte det är helt lätt att finna dessa spår, varför man bör avhålla sig från att angripa dem med dessa oförskämdheter. 

Idag angriper ingen KD för att de har spår av inkvisitionen i sin ideologi. Få angriper Vänsterpartiet för att bära Stalins arv vidare. Varför man inte gör det, undgår mig.

Däremot är Åkesson en helt legitim måltavla för verbala uttryck som otvetydigt enklare kan klassificeras som hat. I hans fall, precis som i de andra två, har han flörtat och haft samröre med ideologier som inte hör hemma i städade rum. Nazism, kommunism, kristendom och islam, alla är de vidriga ideologier som svensk politik borde vara förskonade från.

Varför är då Åkesson en acceptabel måltavla, men inte de andra två?

Kan det bero på att folk är dumma och inte ser likheterna mellan ideologierna? Kan det bero på att folk är oärliga, och kanske dumma, varför de accepterar några totalitära, hemska ideologier, men inte andra?

Ja, kan du komma upp med något annat tolkningsschema? Bägge mina två förslag säger att folk är dumma. Ja, det är inte en snäll beskrivning. Men i dessa ideologiska tidevarv, varför ser inte de som hatar Åkesson, att andra personer är värda samma hat, om nu grunden till hatet är att det är en hemsk ideologi som han och de har haft eller har samröre med.

​San Bernardo den 26 augusti 2020

​Partiledaren i Liberalerna, Nyamko Saboni, föreslår stora kostsamma reformer. Hon menar att de inte behöver stödjas av besparingar eller skattehöjningar. Ty: ”Vi har samlat i ladorna under flera år,” (https://www.svd.se/l-reformbehovet-ar-80-100-miljarder)
 
För att använda ett uttryck som är inspirerat från en ökänd lastbils-VD: Hur fan ser en liberal lada ut?
 
Vad jag vet har den svenska staten stora skulder. Vid utgången av 2019 var statsskulden 22% av BNP, dvs av allt som ger ekonomisk påverkan i landet under ett år, är 22% intecknat som lån, dvs utgör skulder.
 
Det är rimligt att mäta statens skuld i andel av BNP, eftersom det i första hand är produktionen i landet som skall betala räntorna på lånen och amortera skulderna. Relativt många andra länder har Sverige en god position genom att BNP inte är intecknad mer än till 22%.
 
Men att ha låg andel skulder innebär inte att man har någonting i ladorna. Det innebär bara att man lättare än många andra kan låna ytterligare, för att betala för t ex reformer. Men det finns ingenting i ladorna, annat än en möjlighet att låna mer. Ladan är tom, så när som på skuldförbindelserna.
 
Men, statsskulden är en bruttoskuld. I den finns inte inräknat att staten har en hel del tillgångar. När man räknar privatekonomiskt tar man ju sina tillgångar minus sina skulder, och ser om man är på grön kvist eller inte. Så kan även staten göra. Vill det sig illa kan ju staten sälja t ex Riksdagshuset och sedan hyra tillbaka det, för att på så sätt frigöra kapital. Likt en familj som kan sälja sin villa och flytta in i en lägenhet, om pengar kniper.
 
Således är det sant att staten är satt i skuld. Men det kan också vara sant att staten totalt sett har mer tillgångar än skulder, och således är på plus.
 
I de liberala ladorna kan då finnas tillgångar, men en stor del av dem måste kvittas bort mot skuldsedlarna som också ligger i ladan, varför ladan inte är så fylld som den ser ut som.
 
Själv lever jag efter Perssons devis, att den som är satt i skuld, är icke fri. I min lada finns ingenting förrän skulderna är betalda. Min lada består blott av tillgångar som är hela, dvs inte intecknade av lån. Varenda sak i min lada är just min. Och i min lada finns inga skuldsedlar.
 
Nej, svenska staten har inte samlat i ladorna. I alla fall inte vanliga tillgångar. Det staten samlat är förmåga att öka skuldsättningen.
 
Skuldsättning innebär att förbruka idag och betala imorgon. Det är av yttersta vikt för en stat att använda skuldsättning, dvs förbrukning idag av andras tillgångar, till något som är investering, som således ökar förmågan att betala tillbaka imorgon.
 
Liberalerna vill få oss att tro att vi har saker idag, som vi kan spendera. Så är det inte. Det enda vi har är förmågan att låna. Då måste kraven vara mycket stora på att lånen går till investeringar som ökar vår förmåga att betala imorgon. På det att nästa generation inte skall betala för vår konsumtion.
 
Ty, man skall göra rätt för sig och inte ligga någon till last.
 
San Bernardo den 25 augusti 2020

​Rasmus Paludan, en politisk vilde, partiledare för ’Stram kurs’ i Danmark, som gjort sig ett namn genom att han demonstrerar i invandrartäta områden genom att bränna koranen, har annonserat att han den 28 augusti skall göra detsamma i Malmö. Först ville han göra det utanför en moské i Rosengård. Polisen gav emellertid inte tillstånd då de inte kunde säkerställa hans säkerhet. Han får istället genomföra sin demonstration på Fridhemstorget i centrala Malmö. Mycket hot har riktats mot honom.

Hans syfte är uppenbart. Han vill locka fram våldsamt agerande hos islamister, som riktar sig mot hans grundlagsstiftade rätt att uttrycka sig. Visst är det ett barbariskt sätt att uttrycka sig. Men, för oss som läst koranen, agerar han på intet sätt emot orden i boken han skall bränna, där ju ateisterna om och om igen får veta att de skall brännas. Man kan se hans demonstration som Lika för lika, barbarism möter barbarism.

Han har hitintills lyckats över förväntan med sin ambition. Ja, han har lyckats så bra, att han visat att islamisterna inte ligger efter brunskjortorna i forna SA. När han haft sina demonstrationer har polisen ofta misslyckats att säkerställa att han fått genomföra sitt yttrande, och han har tagits från platsen i civila polisbilar.

Staten har således inte lyckats säkerställa yttrandefriheten, utan bara lyckats säkra personens liv. Så abdikerat staten från sin skyldighet.

I det svenska fallet, har staten redan nu abdikerat och sagt att den faktiskt inte är i stånd att säkerställa yttrandet. Polisen bedömer att de, att staten, inte har möjligheter att stå emot det islamistiska våldet i Rosengård. Därför går inte staten in och säkrar yttrandefriheten i Rosengård. Rosengård lämnas ut till SA-männen, islamisterna och deras totalitära ideologi och inferiora kultur.

Rasmus, innan han ens satt sin fot i Sverige, har visat att Rosengård inte är en del av Sverige, ty i Sverige har vi yttrandefrihet.

Nu kan man ju säga att han själv är tramsig, då han lätt inser de känslor hans agerande medför. Jovisst, men är det inte det som är spetsen av yttrandefriheten, att även det mest dumma får utsägas? Trots allt låter vi de kristna trycka böcker där det står: ”Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.” (3 Moseboken 24:16). Ja, så står det i boken som ges till 13-åriga barn. Det är yttrandefrihet, trots att det är dödshot mot t o m invandrare.

Rasmus gör helt rätt, ty genom hans agerande blir en del saker klara:

• Yttrandefrihet är geografiskt relativ i Sverige
• Rosengård är inte en del av Sverige
• Islamister är att likställa med SA.

Islam måste bekämpas, ty likt nazisterna, där absoluta flertalet var fredliga lugna människor, är läran våldsam och utgör ett aktivt hot mot demokrati, som i det här fallet, mot yttrandefrihet.

Att vi skall behöva danskar för att visa oss Sverige och dess hemska utveckling.

​San Bernardo den 24 augusti 2020

​Ett hotell tar emot kunder från många länder. För att kunna betjäna kunderna måste personalen i receptionen klara minst svenska och engelska. Ty hotellet bedrivs för kunderna, inte för receptionisterna. Ett hotell har inte som mål att anställa receptionister, utan att ge besökare övernattning och god service.

Åldringsvården bedrivs för att …Ja, varför?

I Göteborg är man klar över vad åldringsvårdens finns till för. Målsättningen är enligt en uppsättning partier solklar. Åldringsvården är ett medel för kommunen att ge flyktingar och andra invandrare lön. Men lönen måste de hjälpligt tjäna genom att fullgöra arbete på åldringsvården.

Åldringsvården har inte som målsättning att ge åldringarna bästa omsorg och service. De anställda finns inte till för att säkerställa att åldringarna får en god omsorg. Nej, i Göteborg är åldringarna ett medel som kommunen har för att ge lön till invandrare.

Så kan man se den omröstning om krav på kunskaper i svenska som Göteborgs fullmäktige hade. Det torde vara så att svenskkunskaper är en grundläggande förutsättning för att klara av att möta åldringarna i vården utifrån deras behov. Visst kan de arabisktalande allokeras till blott arabisktalande åldringar, men det torde ställa oerhörda krav på schemaläggning och skapa flaskhalsar som kan undvikas genom kravet på svenska.

I Göteborgs fullmäktige röstade följande partier MOT kravet på att arbetarna skall kunna kommunicera på svenska: Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Blott Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna röstade för krav på svenskkunskaper.

Jag vill se någon av dessa partiföreträdare komma till ett hotell, låt oss säga i Eslöv, och möta en receptionist som endast kan prata somali. När de blir aningen irriterade, då receptionisten inte förstår att hotellgästen t ex vill ha väckning, råkar chefen komma förbi och tillrättavisar hotellgästen med att säga att hotellet tar ett samhällsansvar som anställer personen från Somalia, och att den förväntar sig att hotellgästen visar ett gott samhällsengagemang och accepterar att den inte kan prata med receptionisten och därför också accepterar att den inte får en väckning.

Frågan är om åldringsvården finns till för de dåligt språkutbildade invandrarna, att den skall vara ett instrument för integration, eller med lägsta graden av ambition, ett instrument för att ge invandrare lön, eller om åldringsvården skall vara ett instrument för att ge åldringarna den bästa omsorgen?

Man kan säga att vi måste se två mål samtidigt, integration och åldringsvård, där bägge får stödja varandra. Men om man har det för ögonen, då går det att se på trovärdigheten i det. Se bemanningen i kommunens kantina. Måste kommunalrådet peka och gestikulera vid kommunens lunchrestaurang, ty samtliga som arbetar där, kan inte svenska? Sitter det somaliska flyktingar, utan svenskkunskaper, som receptionister i kommunens receptioner? Där är det ju rimligare att de är, då de som kommer till kommunen och som arbetar i kommunen, rimligen ställer upp på kommunens integrationsambitioner och därför har stor förståelse för att receptionisterna inte förstår svenska.

Jag tror att en empirisk undersöknings kulle visa att man inte har receptionister som inte kan svenska, lika lite som hotell har receptionister som inte kan engelska. Ty de har att serva besökarna och gästerna. Men i Göteborg finns åldersfascisterna i M, KD, C, L, Mp, V och FI, som anser att åldringsvården finns till för att serva invandrarna.   

Men var då öppna med vad ni gör. Spela inte falskspel. Byt namn på verksamheten, från åldringsvård till invandrarlöneutbetalning.

​San Bernardo den 23 augusti 2020

​Disa Asplund och Roger Pyddoke, forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, skriver att trängseln ur smittsynpunkt i kollektivtrafiken måste åtgärdas. (https://www.svd.se/dyrare-biljetter-kan-minska-trangseln)

​Man kan åtgärda trängsel i kollektivtrafik genom två metoder, antingen har man större kapacitet, t ex genom fler bussar och längre tåg, eller så minskar man antalet resande. De skriver långt och ofokuserat, men avslutar med det som de tycks anse vara den stora poängen, att höja priset. Ty, med högre pris får man färre resande. I slutet på artikeln skriver de: ”Självklart inser vi att det finns grupper i samhället som skulle drabbas oproportionerligt hårt av en höjning av biljettpriserna i kollektivtrafiken.” Men den baksidan av deras förslag diskuterar de inte.
 
Att påverka genom pris är en ren klassåtgärd. Vi tror ju att alla väger sin upplevda nytta mot priset, varför beredskapen att betala återger vilken nytta man får ut av servicen eller produkten. Men priset är ju inte bara i förhållande till nyttan, utan också i förhållande till det som kallas budgeten, dvs hur mycket pengar man har. Den som har mycket pengar, kan tillåta sig högre pris, även om nyttan av produkten inte är så hög, ty priset påverkar den förmögna individen relativt lite.
 
För den som tjänar 12000 kronor per månad, är fortkörningsböter på 5000 kronor ytterst kännbart. Ja, det är 42% av den månadens pengar. För den som får 200000 kronor på bankkontot varje månad, är det blott 2,5% av månadens pengar. En siffra så liten att den knappt märks. Självfallet är därför bötesbeloppet för fortkörning mer påverkande på den med låg inkomst än den med hög inkomst. Bötesbeloppet är en klassåtgärd då tyngden av straffet står i samband med individens rikedom. Ju rikare, ju svagare straff.
 
Detsamma gäller med högre kollektivtrafikpris. Precis som författarna medger, men inte ser något problem med, värt att beakta. Men, kollektivtrafik används främst av de med låga inkomster, arbetare, studenter och kvinnor. Det är dessa grupper som författarna vill skall kliva av bussen och tåget och ta sig fram på annat sätt, sannolikt promenera eller cykla, då bil förmodligen inte är rimligt, då de kanske redan nu valt bort bilen för kollektivtrafiken.
 
Den alternativa metoden är självfallet att föredra, att öka kapaciteten. Förvisso kommer den att leda till högre kostnad för kollektivtrafiken, men den kostnaden kan man välja att lägga på de resande, och därvid få liknande effekt som vid prisökningen ovan, dvs en klasskonsekvens riktad mot de lägre klasserna, eller på skattekollektivet, med argumentet att högre kapacitet innebär mer utnyttjande av den mer miljöeffektiva kollektivtrafiken, och en lägre risk för pandemispridning relativt idag, varför det är en samhällskostnad som skall bäras solidariskt.
 
Kapacitetsutbyggnad möjliggör således ett klassagerande eller ett solidaritetsagerande.
 
Till detta kommer det som artikelförfattarna nämner, nämligen att kapacitetsökningen inte behöver vara absolut, utan enbart relativ. Det finns vissa linjer, vissa tider, där den nuvarande kapaciteten är för låg. Utmaningen består i att finna metoder för att omallokera befintliga resurser, så att man når ett högt resursutnyttjande. T ex när en buss noterar något fler resande än bussen tidigare, antyder det att trängselns ökar. Då står en buss redo att köra in på den linjen och avlasta de befintliga bussarna.
 
Staten borde, i varje förslag som övervägs, vad det än månde vara, ha en klassanalys, hur förslaget påverkar jämlikheten.
 
San Bernardo den 22 augusti 2020

​I en nyhet på SvT rapporteras att en häst blivit skjuten på en ridskola. Tidigare har det hänt att hästar blivit knivskurna, vilket synes vara dåd av galna. Att skjuta en häst är däremot något nytt.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ridskolechef-hoppas-att-vi-kommer-kunna-kanna-oss-trygga-har

I artikeln rapporteras att man vill ta bort insynen och att man tidigare haft problem med bränder.

Är det en galning som vill ridskolan illa?

Svaret på frågan mer än antyds genom att journalisten skriver: ”Ett plank eller någonting som skärmar av betet som vetter mot stadsdelen Hageby skulle öka tryggheten förklarar hon [ridskolechefen]”.

Läsaren undrar självfallet vad en gräns mot en stadsdel kan ha för betydelse. Ett illdåd sker väl oberoende av gränser mot stadsdelar?

Men vi läsare förstår vad som avses.

Journalisten anger en möjlig förklaring, men ger den mellan raderna och blott som en antydan, genom att skriva att orsaken kan stå att finna i att ridskolan gränsar till en stadsdel, men inte vilken stadsdel som helst, utan en som heter Hageby.

Hageby är ett område som identifierats som oroligt, dvs ett utanförskapsområde. Där bor mest invandrare, där några av dessa står för bus, kriminalitet, och som i detta fall, för attentat.

Journalisten skriver inte ut sin förmodan, att det är socialt handikappade invandrare som begår attentat. Men hon skriver på sådant sätt att vi läsare får en antydan som räcker för att vi skall förstå att attentatet förmodligen utfördes av en socialt handikappad från ett utanförskapsområde och därför är attentatspersonen(-erna) sannolikt invandrare eller från ung invandrarsläkt.

Nyheten är därför ytterligare en nyhet som vi lägger på kontot invandrarhaveriet. Nyheten spär på irritationen över att invandrare kan bete sig så illa, att de lever i utanförskapsområden, att samhället inte lyckas vare sig krossa utanförskapsområdena eller de kulturdelar som skapar dessa konflikter i samhället.

Vi har lärt oss att översätta det som kallas PK-svenska, dvs politiskt korrekt svenska, till riktig svenska. Journalisterna lever i en hård värld, där vi från undersökningar vet att de har starka vänsterpreferenser, vilket i de värsta fallen kan medföra identitetspolitiska böjelser och nyrasism, och i de mjukare, en ovilja att generalisera när det gäller vissa grupper, som invandrare.

Förr i tiden fanns det Pravda-tolkare, vilket var västerlänningar som ansågs kunna uttolka vad som hände och skedde i Sovjetunionen genom att tolka texter, speciellt de som publicerades i partitidningen Pravda, men även vilka individer i Sovjet som var på väg upp och på väg ut, beroende på hur de stod uppställda 1:a Maj på Lenin-mausoleet på Röda Torget i Moskva.

Idag har vi en mildare form i Sverige. Det har sagts att det är ett hot mot demokratin, då trovärdigheten gentemot media, speciellt den statskontrollerade, anses vara mycket viktig för demokratin.

Men kanske det är precis tvärtom? Genom att vi ständigt har garden uppe och är beredd att tolka informationen, har vi fått en förstärkt kritisk attityd mot massmedia. Kanske snedvriden, till förmån för vissa tolkningar, att allt elände skapas av socialt handikappade invandrare, men det förringar inte faktum, att medborgarens kritiska förmåga kanske har ökat, vilket torde gynna det fenomen som vi kallar demokrati.

​San Bernardo den 21 augusti 2020

​Igår skrev jag om värderingen som tycks gå emot värderingen om allas lika värde, att man skall göra rätt för sig. Jag hävdade där att människans värde inte ger rättigheter, utan dessa tillkommer de som deltar i och bidrar till samhället.

En likvärdig norm är normen att inte ligga andra till last. Det är en starkt individualiserad norm, där individen, trots att den är del i samhället, skall undvika att bli beroende av någon annan, genom att någon annan ger den någonting som den inte gjort rätt för.

En sådan norm kan få lustiga konsekvenser. Jag bär på den och har skapat konsekvenser som ter sig nästan skrattretande och dumdristiga. När jag var ung och var tillsammans med mina kamrater i deras hem, kom oundvikligt stunden då kamraten skulle äta. Då frågades jag alltid om jag ville vara med och äta. Jag svarade då, alltid, att jag precis hade ätit mycket innan jag kom, så jag var absolut inte hungrig. Det svaret var helt oberoende av det faktiska tillståndet, om jag var mätt eller om jag var utsvulten. Ty jag skulle inte vara till last. Jag skulle inte ta av deras mat.

Jag tycker inte om att gå till läkaren. Förvisso kanske jag har skäl till det, men andra kan ha starkare skäl. Jag vill inte vara till last. I det fallet är det än mer absurt, ty jag har ju gjort rätt för mig och har därmed rättigheten att få sjukvård genom skatten. Men ändock, någon annan kan bättre behöva sjukvården. Man skall inte ligga till last.

Jag noterar mina arbetade timmar. De måste vara minst det lagstadgade kravet, och blir oftast betydligt mer. Då har jag inte bara gjort rätt för mig, utan lönen innebär också att jag inte ligger till last, ty jag har ju tillfört mer än jag tar ut.

Att inte ligga andra till last innebär att ingen annan skall behöva göra en uppoffring för min skull. Det kan framstå som att man inte vill hamna i skuld, vilket det blir någon gör en uppoffring för en själv. Skulden innebär att man hamnar i ett beroende till någon annan. Som den forna partiordföranden Persson sade: Den som är satt i skuld, är icke fri.

Att inte ligga andra till last är således ett sätt att undkomma en del av det som är det ytterst mänskliga, ömsesidigheten. Men det är inte att vända ryggen till ömsesidighet, ty medan man själv inte vill ligga andra till last, dvs ha en skuld, kan man mycket väl skapa skuld hos andra, genom att göra en uppoffring för en annan. Det är således en norm om ensidig ömsesidighet.

Ja, normen kan sägas överkompensera att inte ligga till last, genom att skapa laster hos andra, dvs ge dem av sin egen uppoffring. Man är ett ymnighetshorn som flödar över av uppoffringar.

En gång gav det beteendet mig en rejäl avhyvling. Jag hade hjälpt till på en artikel, där mina forskningskamrater i vår forskningsgrupp hade gjort den absoluta merparten. Jag tyckte att mitt bidrag var så ynkligt och obetydligt att det absolut inte gav skäl att ha med mig som medförfattare. Jag motsatte mig att vara med som medförfattare. En av dem, som hade slitit mycket med papert, som i vanliga fall är en timid man, som aldrig, aldrig gett mig en avhyvling, gav mig nu en rejäl skopa. Han medgav att jag bidragit lite. Men han sade med skarp röst att nu var det minsann min tur att vara författare med obetydligt bidrag. Så många gånger som jag skrivit upp andra som medförfattare, trots deras obetydligt bidrag, var det minsann min tur att vara medförfattare med obetydligt bidrag. Vad han egentligen sade var att det var dags för mig att acceptera en avbetalning på den skuld andra hade gentemot mig, genom att få ha varit medförfattare med obetydliga bidrag. Jag var skyldig att ligga till last. Så som andra fått ligga till last. Han krävde en riktig ömsesidighet. Jag accepterade och blev medförfattare. På en publikation som idag är den mest citerade där jag står som medförfattare.

I riktiga ömsesidigheter, i genuina grupper, det som jag i min avhandling kallade för ’brödraskap’, måste man acceptera att lasterna fördelas över tiden och i gemenskap. Det var onekligen paradoxalt att jag, som avhandlat brödraskap, försökte undkomma brödraskapets genuina ömsesidighet, och fick bli avhyvlad av en kamrat för att inse brödraskapets villkor.

Men utanför brödraskapet, utanför den genuina gruppen, där råder för mig att inte ligga till last.

Idag, i dagens samhälle, har normen eroderat. Det är inte en viktig norm i det som var den forna arbetarrörelsen. Man kan ta ur skafferiet och man kan slå sig ned vid bordet för att äta, utan att känna att man ligger till last. Idag är medborgaren avlastad känslan av att ligga till last. Det är curlinggenerationens exploaterande attityd, baserat på flummet om lika värde. Man kan äta middagen, utan att erfara att man ligger till last, utan att erfara att det uppstår en skuld, ty man har ett människovärde. Ett värde som tycks kunna gå att använda för att betala alla de skulder som uppstår då man ligger till last.

​San Bernardo den 20 augusti 2020

​Allas lika värde, trumpetas ut. Det är en självklarhet i alla ideologiska dokument idag, det som kallas värdegrund. Det kan låta självklart och gott. Men det är en utsaga från curling-generationen. I den generationen kan alla vara Lucia, ty ingen är olik den andre och alla har samma rätt. Vilket innebär det absurda med ett Luciatåg där Luciorna är i majoritet. En rätt som kommer av att individen existerar, och det är det enda och tillräckliga. ’Jag finns, alltså har jag rätt’, är den omskrivna Cartesius-satsen. Den blotta existensen ger individen alla rättigheter. Ty alla är lika mycket värda.

Mot den satsen står den gamla, numer begravda arbetarrörelsens diktum: Man skall göra rätt för sig. Initialt har du ingen rätt. Du börjar inte, som i dagens curlinggeneration, med alla rättigheter. Du börjar utan rättigheter, men med rättigheter som potentialitet. Dessa rättigheter får du erövra genom att just göra rätt för dig.

Genom att göra rätt för dig, erhåller du rättigheter. Gör du inget, har du inga rättigheter. Du är förvisso på ett simpelt sätt, lika värd som en annan, men det är ett värde som är ringa. Skall ditt värde öka, så att du får substantiella rättigheter, måste du erövra rättigheterna.

Det är likt den gamle egendomsläran som t ex Locke lärde ut, att egendom är det som du skapat. När du lägger dig själv i en materia, genom att förändra materian, då blir det som du förändrat, din egendom, ty du ligger ju nu i materian. Detsamma med samhälleliga rättigheter. De erövrar du genom att göra rätt för dig, genom att tillföra samhället av dig själv. Att du finns till, är inte tillräckligt argument, ty genom din blotta existens har du ännu inte tillfört något. Att du finns till, är inget bidrag till samhället. Du som individ kan anses ha ett värde i sig, men du har ingen rätt, då du inte tillfört något. Du har ännu inte gjort rätt för dig.

Kanske vi skulle vinna på att vara tydliga i att betona skillnaden i värdet och i rätten. Att du har ett värde, som människa, ger dig ingen rätt. Värdet har du genom att vara människa, rätten har du genom att vara en bidragande människa.

Sjukvård kan ett värdigt samhälle inte förvägra någon. Men man kan vara mycket tydlig mot människan som får sjukvård, att den som blott har sitt mänskliga värde, utnyttjar andras rätt, medan den som bidrar, den som gör rätt för sig, utnyttjar blott sin rätt till sjukvård. Den ena utnyttjar andra, den andre får vad den har rätt till. Den ena ligger andra till last, medan den andre gör rätt för sig.

I morgon återvänder jag till det där med lasten, att ligg andra till last. Också den en förgänglig norm.

​San Bernardo den 19 augusti 2020

​I går berättade jag om en av mina främsta framgångar i mitt professionella yrkesliv. Idag berättar jag om en annan sådan framgång: den Engagerade Klubben.

Jag kom till Högskolan Kristianstad ungefär 2001. Trött på doktoranders filosoferande, den lundensiska institutionens uppblåsta attityd av att anses vara bland de mest förnäma institutionerna i Sverige, på en betydelselös forskning, och med en vilja att ändra mitt liv till en lugnare livsstil, med god undervisning, familjeliv och mycket ridning.

Jag genomförde en ansökan om magisterrättigheter till institutionen, som blev antagen. Efter lite tumult på en fördjupning blev jag hänvisad till den andra fördjupningen, redovisning och revision. Där träffade jag den som jag delade kontorsvägg med. Han hade precis blivit doktor och hävdade att han nu såg fram åt att njuta sin tid som doktor och likt mången an på institutionen, gå och sparka på en sten och njuta fridens gåvor.

Men hans engagemang i ämnet var för starkt för att stå emot hans vilja till slappt leverne. Vi diskuterade och drev studenter i examensarbeten, vilka producerade både tankar, men framför allt empiri, som vi kunde utnyttja i artikelförfattande. Vi konverterade examensarbeten till artiklar. Utan att inse vad vi gjorde, drev vi forskning och utbildningsutveckling. Han som skulle gå och sparka på en sten och jag som skulle ha ett lugnare liv, gjorde nu saker som tog mer och mer av vår tid. Utan att vi uppfattade det.

Jag inser idag att det arbete som inte uppfattas som ett arbete, utan som ett liv, är det lyckosamma arbetet.

Sedan haltade en student in i mitt liv. Hon och hennes uppsatsgrupp gjorde mycket intressant teoriutveckling. Jag undrade hur de kunde göra det, ty jag hade tagit reda på ett de hade ganska beskedliga betyg från grundutbildningen. En dag kom hon in i mitt arbetsrum och frågade, mycket uppriktigt och tufft, om jag tyckte de var dåliga. Jag gjorde allt jag kunde för att förklara att jag tyckte de var fantastiskt bra. Så skapade hon en respekt för hennes integritet som fortfarande finns kvar, påbyggd av alla gemensamma saker vi gjort sedan dess.

Hon hade inte helt klart för sig vad hon ville göra av sitt liv. Jag såg hennes kritiska kapacitet och pliktstyrda arbetsförmåga. Jag försökte övertyga henne om att hon skulle bli akademiker. Hon var inte så värst intresserad, men sade att hon för tillfället inte hade något annat för sig, så hon skulle prova på det.

En annan student, som hade min rumsgranne som absolut favorit, och som verkligen ville bli akademiker, gjorde sitt examensarbete med min rumsgranne som handledare. Vi kastade oss över hennes examensarbete, och med henne konverterade vi det till artiklar. Likt den halte studenten hade hon en utpräglad teoriförmåga och en vilja att prestera. En av hennes särskilda förmågor var hennes förmåga till problematisering, där referenserna haglade. Den förmågan ändrade våra uppsatser. 

En tredje person trängde sig sedan på. Han hade varit utländsk student och tillsammans med sin flickvän gjort ett fantastiskt examensarbete. Jag ansåg att det skulle vinna pris som bästa uppsats, men de fördjupningsansvariga hävdade att det inte gick då de ju var utländska studenter. Han lämnade institutionen med ett mail till prefekten, där han läste lusen av utbildningen. När han återkom, med vilja att bli doktorand, med mig som handledare, gjorde prefekten vad han kunde för att hindra hans inträde, just med hänvisning till avhyvlingen i mailet av honom och hans fördjupning. Men jag mindes hans teoretiska förmåga och hans oerhörda driv. Han passade också in i vad jag anser är akademisk utbildning, en gränslös aktivitet där huvudmålet är engelska. För att legitimt få in honom på institutionen finansierade jag honom några månader med ett anslag som jag använde för att låta honom samla artiklar till ett framtida projekt om investeringskategorins betydelse för människans utveckling. Han etablerade sig på institutionen. Mitt projekt har aldrig blivit av. Men så oerhört mycket annat.

Nu fanns en grupp av individer som trivdes väl med varandra och som hade liknande normer. Vi drev utbildning och forskning tillsammans. Vi utvecklade projekt, men framför allt artikelidéer tillsammans. Vi gjorde konferenspaper, och med dem som grund, åkte vi runt på konferenser.

Vi blev en väl sammansvetsad grupp som arbetade oerhört mycket, men sällan, i alla fall när det gäller mig, med känslan av uttröttande arbete. Det goda arbetet är ju det som är en del av livet och inte ses som ett måste, som en nödvändig ansträngning.

Visst kunde det gnys ibland. Men artikeln måste ju bli klar, studenterna måste få sin handledning, kursen måste examineras, o s v. Vi hade att göra vad vi hade att göra. Det var mindre av uttalat hierarkiskt krav, och mer att följa en norm av prestation. Vi var den Engagerade Klubben (EC, för att vara internationella stavas det med Club, dvs C), där vi drev varandra, vi hjälpte varandra, och inte minst, vi hade roligt och vi reste tillsammans.

Det är den lyckligaste och mest produktiva tid under mitt professionella liv.

Resultatet av den Engagerade Klubben, ja, hur skall det fångas, utan att det låter förmätet och uppblåst?

Vi var mycket produktiva i vår forskning. Min publiceringslista hade sett helt annorlunda ut utan EC. Jag vet inte antalet artiklar vi producerat, men många är det.

Vi var mycket frekventa på betydelsefulla konferenser, såsom Academy of Management och European Accounting Association. Höjdpunkten, för min del, var när vi åkte till Los Angeles för att först uppträda på den amerikanska Managementkonferensen. Sedan, efter några dagars vila på Kaliforniens stränder, uppträde vi återigen, men nu på den amerikanska redovisningskonferensen. Hur många forskningsgrupper har uppträtt på de svåraste konferenserna, samma år, management och redovisning?

Utbildningsmässigt utvecklade vi ett system för att driva examensarbeten, som gav hög nivå på examensarbeten (som jag beskrivit i ett paper, som då kallades Kristianstadsmodellen, men där jag bytt namn på den, till ’Det engagerade kollegiets modell’, efter att misslyckats att etablera modellen på Högskolan Kristianstad under slutet på 2010-talet). Jag vill gärna inbilla mig och anse att den modellen, så som den användes då, blev en bärande orsak till att Högskolan Kristianstads ekonomprogram utvärderades som en av de tre förnämsta programmen på kandidatnivå i Sverige vid statens nationella utvärdering 2011. De andra två var Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping.

Individerna i EC har blivit mycket goda akademiker. Jag har blivit professor i företagsstyrning, och en gång med tillägg i redovisning. Min rumsgranne, han som skulle spark på en sten, har blivit professor i redovisning och leder idag redovisningsämnet på Linköpings Universitet samt normerar kommunal redovisning. De tre studenterna är idag docenter i sina ämnen. En har stannat kvar på Högskolan Kristianstad. En har flyttat till Linköpings Universitet, och leder där redovisningsämnet tillsammans med professorn. En har flyttat till Jönköpings Handelshögskola och leder där redovisning och företagsstyrningsämnena.

Vågorna från EC har lagt sig till ro på den institution som härbärgerade EC, medan de kan skönjas på de två andra universiteten, där normer från EC lever vidare.

Vad förklarar då denna framgång? Onekligen främst individerna, alla med sina oerhörda kapaciteter. Men också den vänskap och normgemenskap som skapades i gruppen, vilket måste skrivas på turens konto. Mitt bidrag är sannolikt det beskedliga i att ha startat EC, och att vara bärare av en obeveklig vision, som snart delades, i alla fall till stor del, av de andra.

Tiden med EC var min lyckligaste tid i mitt professionella liv. Idag är de fyra mina bästa vänner. Ibland får jag leka med deras barn och ibland har jag fått passa barnen. Så räknas framgång. 

Men, EC som princip fortsatte. Ny medlemmar kom till. Men genom att det gamla EC splittrades till olika läroanstalter, blev också EC mer urvattnat. Nya doktorander, med sagolika förmågor av olika slag kom in. Och resandet kunde fortsätta. 

Och dit de gamle EC-medlemmarna for? Det får de får vittna om, om och hur EC har haft betydelse deras egen framgång. 

San Bernardo den  18 augusti 2020  

​Jag har här skrivit tillräckligt mycket om mitt professionella livs misslyckande, avskedet från Högskolan Kristianstad, som innebar att min vision om en fantastisk akademisk ekonomutbildning för mitt folk, de som kommer från familjer utan tradition av akademisk utbildning i släkten, gick i kvav. Jag har pekat ut framgångsrika strategier och ageranden för att misslyckas. Inte för att lyckas.

En god vän, tillika kollega, har sagt till mig att jag är fanatiskt upptagen vid misslyckandet och därför förmörkar de framgångar jag uppnått. Därför skall jag i detta och nästa inlägg beskriva vad jag betraktar som mina framgångar och ange vad jag uppfattar som strategier och agerande för att lyckas.

En modig man, som minsann inte skall anonymiseras, då han sedan dess ingår i den grupp av människor som på ett betydande sätt påverkat mig och mitt akademiska liv, frågade mig om jag vill bli ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds Universitet. Stein Kleppestö (dock med norskt ö), alias Don Kleppesto, invandrad från Norge, prefekt vid institutionen, blev flera gånger idiotförklarad av den dominanta koalitionen. En gång var när han utsåg mig som ansvarig. Man förutsåg generöst och ordrikt forskarutbildningens krasch. Men Stein stod på sig, till min lycka. Och, vill jag uppblåst hävda, kanske också till mången doktorands lycka.

Jag förändrade ansvaret genom att bli aktiv ansvarig. Doktorander hade tidigare fått gå sina finansierade fyra år, utan nämnvärd intervention. De som inte var finansierade av institutionen lämnades helt vind för våg. När jag började, gjorde jag en genomgång av doktoranderna och fann att vi hade många framgångsrika doktorander, de som var professionella doktorander, som jag gav namnet Doktorander emeritus. Men klädsamt vid träffar med doktorander, använde jag ekonomens terminologi och sade att vi har många doktorander på lager, med risk för inkurans.

När jag började gjorde jag en beräkning av hur mycket pengar som spenderats på dessa doktorander, som ännu inte hade disputerat. Jag kallad dem för kapitalbindning. Ett kapital vi måste lösgöra. Befria.

Jag slog fast min vision med det till synes hjärtlösa uttrycket: ”Meningen med en doktorands liv är att disputera.” Det låter fullt rimligt idag, men då, när debatterna i det Blå Rummet över Sartres bidrag och amerikansk forsknings uselhet var överordnade disputationerna, var det en förändring i synen, ja, en dramatisk förändring i synen på forskarutbildningen.

När helst jag mötte en doktorand frågade jag inte hur den mådde, utan när den skulle disputera. Det kan låta hjärtlöst, men var det inte, då jag gjorde en annan sak, som visade att min fråga var omtänksam.

Jag införde en årlig rapport, skriven av doktoranden, undertecknad av både doktorand och handledare. Det var onekligen föregångaren till dagens Individuella studieplan (ISP), som består av ett femtontal sidor med krav på information som får mina rapportkrav att blekna. Idag betraktas ISP som forskarutbildningens svåraste moment, följt av avhandlingen och därefter kurserna.

Men där idag ISP:en för det mesta blott är vad som gäller idag, dokumentation, papper och Pdf-filer, utan annan betydelse än att bli skapade för att visa upp för utvärderare, var mitt krav på rapport, grunden för doktorandsamtalet. Varje år tog jag in alla aktiva doktorander på mitt rum och gick igenom rapporten under en timme. De fick sitta i min privata schäslong och vi pratade om vad de gjort och vad de skulle göra, hur handledningen fungerade, och om det fanns något jag kunde göra. En poäng med samtalet var att uppmärksamma doktoranden på de framgångar den haft. Mången, men inte alla, känner sig som misslyckade. Då behövs det någon som pekar ut var de lyckas. Men genom att peka på det lyckade, hade jag också legitimitet att peka på delar där doktoranden inte var så lyckad. Då kunde jag också peka på vad som kunde göras, av doktoranden, av handledaren, och av forskarutbildningen, däribland jag.

Att bli sedd, att vara någon, att någon bryr sig om, är viktigt för oss alla. Men det var inte curlingens kravlösa ”Du är värd lika mycket som alla andra”. Nej, det var omtanke med ett tydligt krav: ”Meningen med ditt liv är att disputera”

Många tårar föll på schäslongen. Många irritationer vädrades. Mycket hård kritik riktades mot mig och andra. Men jag stålsatte mig, ty jag hade blott ett ansvar, att se till att doktoranden blev doktor.

Två intermezzon är värda att nämna.

En ny doktorand kom in med an en ansökan att få en speciell handledare. Jag lade fram ansökan för Forskarutbildningsnämnden, där jag hävdade att vi skulle avslå begäran ty handledaren hade många dormerade doktorander i sitt stall. Jag hävdade att han skulle först se till att få dem till doktorer innan nya engagemang startades. Det blev ett jäkla liv på nämnden. Vilken rätt hade jag att avslå en doktorands vilja till handledare? Jag hävdade att jag hade omsorgen om doktoranden, att få en handledare som visar förmåga att handleda till disputation. Nej, sade nämnden, doktorandens vilja går före allt annat. Så han fick sin handledare. Och vad jag vet är han fortfarande doktorand, om han inte är avförd som doktorand.

En av institutionen finansierad doktorand kom in med sin rapport. Jag fann att prestationen var långt under vad som rimligt kan kallas framgångsrik forskarutbildning, vilket var lagstiftningens krav på att få förlängd finansiering, som jag gladeligen utnyttjade. Doktoranden hävdade att han hade varit i en tung empirisk fas. Jag krävde in bevis på denna tyngd. Jag fick några sidor utskrivna intervjuer. Det imponerande inte på mig, varför jag drog in finansieringen. Det blev återigen ett jäkla liv. Hans handledare, min forne handledare, blev ursinnig och återigen ställdes frågan med vilken rätt jag drog in finansieringen. Men, till min lycka, hade ett sådant fall aldrig tidigare varit uppe, varför forskarutbildningsnämnden aldrig insåg att de borde behandla ärendet. Jag stod på mig. Turbulensen avslutades med att prefekten, mindre stridbar och mer konsensussökande, som hade haft samma handledare som jag och den doktorand det gällde, fann pengar i sin budget för att finansiera doktoranden. Jag fann lösningen lyckosam, ty doktoranden fick möjligheter att visa sin förmåga. Men framför allt fick jag möjligheten att skapa en tydlig signal om prestationskrav. Doktoranderna förstod att mina krav inte var tomma ord, utan kunde följas av sanktioner.

När jag lämnade över ansvaret hade disputationsfrekvensen ökat markant. Jag tror att det delvis berodde på mitt trovärdiga mantra: Meningen med en doktorands liv är att disputera. Samtidigt skedde också förändringar som understödde mantrat. Fler unga doktorer, med driv och god forskningskapacitet, blev handledare. Sakta förändrades också värderingarna mot att en framgångsrik doktorand inte är den som kan diskutera Sartre, utan den som disputerar. Finansieringen blev också hårdare. Antagningen till utbildningen skärptes.

Jag hade således kollegor i min omgivning som drev åt samma håll som jag, samtidigt som omgivningen förändrades mot högre effektivitet.

Slutsatsen av det som i alla fall jag betraktar som en av mina framgångar är att framgång får man om man har en obeveklig vision som genomdrivs med tydlighet i agerande, parad med understöd från kollegor och med tur att omgivningen också förändras åt det håll visionen är riktad mot.

Således, obeveklig vision, goda kollegor och tur, är recept till framgång.

​San Bernardo den 17 augusti 2020

​Enligt en artikel i Svenska Dagbladet har polisen lyckats utreda fler brott under våren. Det beror framför allt på Corona och dess effekter.

Förutom andra smärre orsaker, tycks det delvis bero på att sjukfrånvaron hos polisen gått ner, vilket kan förklaras av att poliser är mindre sjuka p g a att vår hygien och vår sociala distansering inneburit att andra förkylningar inte fått fäste så lätt.

Men än mer intressant är att polisens resurser frigjorts p g a att inga stora festivaler eller fotbollsmatcher har genomförts. Istället för att ge sig ut på gatorna och se till att fotbollsfansen inte gör upplopp, har polisen kunnat utreda brott.

Fotbollen torde kunna tolkas som ett av patriarkatets uttryck. Det är i fotbollen som männens inneboende aggressioner får utlopp. De disciplinerade männen är de som blott gapar och skriker på läktaren. Det är det lågaffektiva utloppet för mannens medfödda aggression. De mindre disciplinerade männen, oftast de som är unga, och biologiskt ännu inte fått sin plats i den manliga hierarkin, löper gatlopp och söker strid, för att etablera sig i en patriarkal hierarki. Även de som är bärare av våldsamma kulturer, där patriarkatet är än mer uttalat, ställer till med slagsmål och våldsamheter.      

Polisen används till att disciplinera, eller i alla fall försöka minska de samhälleliga kostnaderna av dessa, patriarkatets mer våldsamma del. Istället för att jaga andra brottslingar, måste polisen kontrollera och disciplinera patriarkatet.

Jämför med de upplopp som sker när kvinnor samlas till idrottsarrangemang. Jag har varit med på stora hästtävlingar där publiken helt dominerats av kvinnor. Inga våldsamma utsagor har jag hört uttalas från läktarna. Inga våldsamheter har jag erfarit före eller efter tävlingen. Trots att en del personer blivit besvikna då deras ryttarlag eller deras ryttare inte fått den placering de borde ha fått enligt sina anhängare. De upplopp jag erfarit på de tävlingarna är trängseln kring toaletterna och butiksstånden. Men de har inte varit upplopp utan vad gäller toaletterna, en sträng ködisciplin, skapad av kvinnors vana att deras toaletter är numerärt underdimensionerade, och vad gäller butiksstånden, en trängsel för att komma åt reaprodukterna.

Matriarkatet har låga kostnader medan patriarkatet har höga kostnader. Och, som polisens erfarenheter just nu visar, frånvaro av patriarkat leder sannolikt till att fler brott kan beivras.

Någon annan får nu skalda om patriarkatet har sådana fördelar att de uppväger matriarkatets lägre kostnader och högre grad av brottsbeivran.

​San Bernardo den  16 augusti 2020

​Igår skrev jag om hållbarhetsintegrationen på Högskolan Kristianstad. Ett ambitiöst och oerhört indoktrineringsprojekt som ärligt redovisas som ideologiskt i lärarnas ideologiska artikel, där de berättar om hur det ideologiska projektet skall kunna genomföras än mer framgångsrikt.

I stark kontrast står deras ideologisering mot den debattartikel som jag och sex studenter presenterade i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris). Där presenteras mycket god, kritisk forskning avseende könskompositionen av bolagsstyrelser. Studenterna har alla valt ett angrepp som inte följer det traditionella. De vågar ifrågasätta. De har blivit understödda av mig och den andre handledaren. De producerar inte ideologi. Där finns ingen genusintegration, trots att det handlar om kön. De visar istället på stark kritisk förmåga, och med en empirisk analys får de fram slutsatser som borde föranleda strategiförändringar när det gäller könskompositionen av styrelserna.

Det ena företräder indoktrinering av värderingar. Ett tilltag vi känner från historien. Med förfärande resultat. Det andra företräder kritik, som vi känner som Upplysningen.

Jag är fullständigt dogmatisk i detta. Jag kan inte på något sätt förstå Högskolan Kristianstad. Annat än som ett agerande som skrämmer. Så som ideologisk indoktrinering och förbud för tanken har skrämt tidigare.

Däremot skräms jag inte av den ständiga kritiken. Att ständigt diskutera allt. Att ifrågasätta allt. Att aldrig be någon hålla tyst. Att aldrig förbjuda, som Högskolan Kristianstad gjorde, debatt. Akademi drivs fram genom debatt. Inte genom förbud mot debatt.

Ja, jag tål t o m debatt kring det som är mina dogmer, det som jag håller för absolut sant.

Dogm 1: Tankefrihet. En akademi måste låta varje forskare, varje lärare, pröva sina tankar. Inte att ha vilka tankar hur helst, utan att ha och pröva sina tankar. Om man är beredd att pröva sina tankar, då får man ha dem. Den som inte är beredd att pröva dem, t ex genom debatt, kan inte få plats i min akademi. Därför har högskolans hållbarhetsindoktrinering, förlåt, hållbarhetsintegration, ingen plats på ett universitet som följer den första dogmen. 

Dogm 2: Yttrandefrihet. En tankefrihet som inte får uttryckas, är meningslös. Därför må allt sägas, allt som man är beredd att pröva. Olikt högskolan, som förbjöd debatt om hållbarhetsintegration, är debatt ett måste, ett uttryck för att tankefrihetens förutsättning, villigheten att pröva utsagor.

Dogm 3. Vetenskaplig kunskap. En akademi är platsen för den kunskap som vinns genom vetenskapliga metoder. Det finns förvisso andra kunskaper och andra sätt att vinna kunskap. Bra så. Men låt dem hållas där de hör hemma. Jag uppskattar Dostojevskijs kunskap. Men den är inte vetenskaplig kunskap. Sådan som förmedlas på universiteten, på akademierna. På universitetet finns blott ett sätt att vinna kunskap, att använda de vetenskapliga metoderna. De är framför allt repeterbarhet och falsifiering. Eftersom hållbarhet är ett förhållningssätt, uppfyller det inte krav på vetenskaplig kunskap och kan därför inte förmedlas. Däremot kan t ex metoder för hållbarhet studeras, precis som vi kan studera metoder för etnisk integration. Med det är att studera, inte att förespråka.

Dogm 4. Akademisk frihet. Det är forskaren, inte kungen eller rektorn, som vet om den relevanta kunskapen i ett fält. Därför är det läraren, och ingen annan, som avgör vad som är den relevanta kunskapen som skall förmedlas. I mitt fält finns hållbarhet som tydligt fenomen. Därför väljer jag att undervisa om det fenomenet. Inte för att det är önskvärt, utan för att det finns. Ingen, varken kung eller rektor, har rätten att ta skyldigheten att utbilda om den vetenskapliga kunskapen.

Högskolan Kristianstad går emot alla mina fyra dogmer. Därför är högskolan Kristianstad Organizationem non grata. De anstalter som följer mina dogmer, är akademier.

​San Bernardo den 15 augusti 2020

​Daniela Argento, Daniel Einarson, Lennart Mårtensson, Christel Persson, Karin Wendin och Albert Westergren, lärare på Högskolan Kristianstad, har publicerat en artikel som heter ’Integrating sustainability in higher education: a Swedish case’, i en journal som heter International Journal of Sustainability in Higher Education, som blott finns tillgänglig för tillfället som pre-print. (https://www.emerald.com/insight/content/doi/10.1108/IJSHE-10-2019-0292/full/html)

Där redogör de för hur man har integrerat hållbarhet på Högskolan Kristianstad. De har fallbeskrivningar från de olika institutionerna. De kommer fram till att olika institutioner har olika traditioner och att det krävs samverkan mellan institutioner och det krävs resurser för hållbarhetsintegration.  

Jag läser fallet om företagsekonomi-institutionen med stort intresse, då jag var där och har erfarit hållbarhetsintegrationen från insidan samt varit en signifikant aktör i hållbarhetsintegrationsprojektet. De skriver ”… academics were invited to engage more actively with sustainability and try to integrate it in their courses”. Det låter trevligt. Vi var inviterade. De skriver ”No specific guidelines were proposed and, therefore, each teacher was free to proceed at their own pace and in line with their own goals.” Det låter som respekt för akademisk frihet, envar sin egen professor som utformar sina egna kurser.
 
Men detta är en fallbeskrivning om jag inte känner igen. Jag blev aldrig inbjuden, utan man begärde, ja, man krävde att jag skulle hållbarhetsintegrera. Jag fick inte ha mina mål med mina kurser, enligt principen om akademisk frihet, ty de skulle hållbarhetsintegreras. Det de skriver kanske kan vara en beskrivning från de som drev hållbarhetsintegrationen. Men det är sannerligen inte en trovärdig beskrivning d det utesluter erfarenheter från de som motsatte sig hållbarhetsintegrationen. Därmed är det inte en vetenskapligt trovärdig fallbeskrivning. Det är, vill jag påstå, en förfalskning genom att bortse från viktiga händelser i hållbarhetsintegrationen.
 
Ingenstans i casebeskrivningen står om motståndet mot hållbarhetsintegrationen. Först gjordes motståndet genom en Potemkinstrategi, där man rapporterade på ett sätt så att det skulle se ut som om hållbarhetsintegration pågick, för att på så sätt skydda den operativa kärnan från ideologiseringen. Denna strategi mot hållbarhetsintegration fanns, men nämns inte i fallbeskrivningen.
    
Ingenstans står om en av de två professorerna, den som aldrig har haft etiska komplikationer i sitt arbete, och hans kamp mot hållbarhetsintegrationen. Det står inte om hans försök att ha en akademiskt kollegial diskussion i programmet som han var ansvarig för. Det står inget om hans debattartikel, där han skrev att så länge han hade inflytande på institutionen, skulle verksamheten kännetecknas, inte av hållbarhetsintegration, utan av vetenskaplig kunskap och akademisk frihet.

Ingenstans står om de oerhörda repressiva medel som de administrativa cheferna tog till. Erling Emfors och Eva Gustavsson, ansvariga för institutionen på olika sätt, förbjöd diskussionen om hållbarhetsintegration i det program där jag var ansvarig. Håkan Phil, rektorn och den som han ensam initierat hållbarhetsintegrationen (ty den föregicks inte, och följdes inte heller av en kollegial debatt), som avskedade mig några månader efter min debattartikel (med argument som hans förvaltningschef krävt skall vara hemliga).

Dessa författare presenterar inte en fallstudie av hållbarhetsintegration, utan en ideologiskt rensad och motiverad förfalskning av verkligheten, där förfalskningen består i att gömma undan väsentliga fakta, de som kan berätta om motståndet mot hållbarhetsintegrationen, såsom chefernas starka repressiva agerande. Hållbarhetsintegration kräver inte bara resurser, som författarna hävdar. Hade de beskrivit caset så som det var, hade de också fått fram slutsatsen att hållbarhetsintegration kräver en mycket hård repression mot de som förläst sig på Humboldt, med sin akademiska frihet, och Kant, med sitt ’Våga tänka’.

Allt blir så överdrivet tydligt när man läser vad de skriver: ”Furthermore, it is a responsibility within the business administration discipline to educate future managers with values aimed at minimizing negative impacts on the climate.”

Tydligare än så kan det inte uttryckas. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där studenter skall indoktrineras till specifika värderingar. Det handlar inte om akademisk utbildning, där vetenskaplig kunskap förmedlas och träning i kritiskt tänkande sker.

Under en längre tid har jag undrat var jag skulle ha varit i Tyskland 1933, då folk stod upp och gapade, med sanningen i sin utsträckta hand. Det var sådan kraft och allt var så självklart.

Min älskade fru har länge försökt övertyga mig att jag hade varit bland de första att hamna i koncentrationsläger.

Idag, när jag skriver detta, befinner jag mig 170 mil från Högskolan Kristianstad, i Ligurien. Avskedad från högskolan. Jag är inte tillsammans med lärarna på institutionen. Inte tillsammans med studenterna. Avskild. Avförd. Utrensad. Tavlan av mig med studenterna är sedan länge nedtagen.

Medan folk på högskolan skriver artiklar som inte karakteriseras av forskarens sanningssökande, utan som skamlöst, och under falsk flagg av vetenskap, presenterar det ideologiska projektet.

​San Bernardo den 14 augusti 2020

​Jag har tidigare skrivit (Kraft durch Forderungen I) att krav innebär utveckling. Det är det moderna projektet, där både jag och samhället blir bättre. Det är den progressiva kraften i människan. Att ständigt vara på väg, att aldrig låta sig nöjas, att sträva framåt, uppåt.

Men det innebär press på ansträngning, att aldrig vila i sin prestation, utan att, genom krav, ha viljan till att prestera mer och bättre. När en ny prestation är åstadkommen, blir det blott lite av firande och förnöjsamhet, om ens något. Snabbt vänder sig den moderna, strävande, utvecklingsbara, utvecklingskrävande människan till nästa prestation som skall utföras.

Vid den senaste kursutvärderingen fick jag en mycket positiv utvärdering. Jag hade kunnat stanna upp och njuta av utvärderingen. Men jag satt knappt en halv minut och dröjde mig vid framgången. Sedan skyndade jag till nästa sak. Hade det däremot funnits negativ kritik, som kunde tolkas som att jag hade brister, då hade jag lagt ner tid på att fundera hur jag skulle kunna överkomma dem. Utveckling, inte förnöjsamhet. Bli bättre, inte nöja sig med att vara bra.

Man strävar och kämpar med sina artiklar. När man får acceptansbrevet som säger att journalen accepterat artikeln för publicering, då jublar man. Förr såg jag till att forskningsgruppen träffades, tittade på acceptansbrevet och en bubblig dryck som skummade efter att korken flugit ur flaskan avnjöts. Kanske en knapp halvtimme varade förnöjsamheten. Sedan diskuterades den nya artiklarna och arbetet som krävdes för dem.
Jag kan inte påminna mig längre stunder av förnöjsamhet. Ständigt strävas mot nya prestationer. Som om prestationen, och inte framgången, definierar människan. Där prestationen drivs på av krav, av en vilja. Inte vilja att vila. Inte vilja av förnöjsamhet. Att vilja sitta på en stol och bara vara nöjd är inte en god vilja. Du måste vilja förbättring, ytterligare prestation. Tillräckligt är aldrig tillräckligt.

Nej, viljan finns blott för sådant som tar en vidare. Viljan tolkas som den kraft som får det ena benet att sätta sig framför det andra. Vilja kan inte vara vilja till det bestående. Vilja är inte att vilja vila. Vilja är inte vilja att stå stilla. Vilja är kraften som tar en framåt. Som driver en framåt. Som tvingar en framåt.

Men om viljan tvingar en framåt, är man då inte ofri, ty tvång är motsats till frihet. Den moderna människan synes vara underkastad en djävulsk ofrihet, ett obarmhärtigt tvång, kravet att utvecklas. Den är fångad i kravet på sin egen utveckling. Att vakna upp en dag och inse att man är samma person som vaknade upp förra dagen, är otänkbart. Varje dag, en ny prestation, ett nytt tillskott till mig som människa.

När blir jag nöjd? När slutar jag vara den moderna människan? När kan jag låta mig vara densamma, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år?

Jag hoppas att jag aldrig blir nöjd. Ty, varje sekund av mitt liv har jag sällskap av en människa, mig själv. Den människan vill jag umgås med. Den vill jag stå ut med. Om den är densamme, varje dag, vecka, månad, år, blir den outhärdlig. Ty i min värld är skönhet inte främst en vacker tavla, en statisk, orörlig sak, utan skönhet är att lära sig något nytt, att upptäcka något nytt. Med det kravet blir konsekvensen en strävan. Det som kan framstå som ett tvång är ett val att skapa ett skönt och uthärdligt liv.

Därför tror jag att jag aldrig kommer att bli befriad från krav på prestation.

​San Sebastian den 13 augusti 2020

​I Coronakrisen stannar företagens verksamhet upp. Arbetarna behövs inte i företaget, men har kontrakt som innebär att de står till förfogande för företaget i utbyte mot en månadslön. Inga pengar kommer in, men pengar rinner ut i form av löner.

I Sverige har det fenomenet hanterats i stora delar med att arbetarna inte sagts upp, dvs man har inte avslutat anställningsavtalet, utan de har permitterats, dvs får gå hem under 60% av tiden, med lön från staten, och har 40% arbete, med lön från företaget.

Permittering är en gynnsam åtgärd för företag och för anställda, då det innebär att företagen fortfarande har greppet om de anställda, och de anställda fortfarande har en lön och en anställning. Greppet om de anställda innebär för företaget att de individer som gjort en företagsspecifik investering, dvs lärt sig företagets speciella rutiner, eller har kompetens som är specifik för företaget, fortsatt är tillgängligt för företaget. När det vänder, behöver inte företaget starta kostsamma rekryteringsprocesser och ha kostnader för upplärning. Det är således oerhört gynnsamt för företagen att ha möjlighet till permittering. 

Men, är inte tanken med aktiebolaget och med kapitalisten, att kapitalisten skall stå risken för företagets verksamhet? När nu marknaderna kollapsar, då skall kapitalisten ta stöten och bära företaget fram tills det blir normala tider igen. Precis som att kapitalisten har den tunga bördan att ta emot företagets vinster när verksamheten går bra, har den att bära den tunga bördan av förlusterna när verksamheten går dåligt.

Permittering enligt den svenska modellen innebär att kapitalisten avlastas sin risk till 60% och bärs av staten. Permittering är ett förstatligande av företagets risk, som hade kunnat vara kapitalistens risk.

Kapitalisten har, som vanligt, en stark benägenhet att bära bördan av vinsten, men är oerhört villig att överlåta den negativa sidan av risken, förlusten, till andra parter. Kapitalisten vet att den har en hold-up situation i en kapitalistisk ekonomi. Den vet att den kan rädda sina pengar genom att kasta ut de anställda i arbetslöshet. Det är till stor nackdel för inte bara de anställda, utan för samhället som helhet. De vet att de kan stoppa de ekonomiska hjulen, återigen med stora kostnader för samhället. De vet att ett kapitalistiskt samhälle beror på, inte på dem, utan på deras företag, och så länge de har kontroll över företagen, så länge har de ett gyllene utpressningsläge.

Samtidigt vet de att den ansiktslösa kapitalismen finns inga sociala kostnader. Familjeföretag är kända för att vara långsamma med uppsägningar. Det förklaras delvis med att familjeföretagen har ett ansikte, familjen, som de bär inför de anställda och ofta inför den bygd där de verkar. De måste och de vill ta ett socialt ansvar. Kapitalisten däremot, har inget ansikte, och behöver inte vårda sitt ansikte. Grov egoistisk omsorg om sitt eget kapital har inget socialt pris. Kapitalisten kan åka i sin Bentley på Strandvägen i Stockholm, utan att riskera de friställda arbetarnas ögon och fördömelse.

Denna form av ansiktslös kapitalism förvärras genom socialiseringen av ägandet via t ex pensionsfonder, där ansiktslösheten är total. Där finns finansanalytikern och placeraren i ett rum som gränsar till bankens kontor. Där finns de som flyttar pengar från fond till fond, vilket är en vanlig människa, kanske anställd som kommunal renhållare. Den kommunale renhållaren tittar på sin fond som ett uttryck för sin ålders höst. Den ser hur kapitalet förändras. Den har inte en tanke på att dennes goda ålders höst kan vara byggt till priset av uppsagda arbetare.

Så har kapitalistens ansikte, dess sociala sida förverkats, genom fondkapitalismens ansiktslöshet. Kapitalismens grundläggande oansvarighet har förstärkts. Därmed ökar också kraven på förstatligande av kapitalistens risk.

Slutsatsen är given: I ett mänskligt samhälle finns staten som det mänskligas yttersta försvar.

​San Bernardo den   12 augusti 2020

​Tänk dig att du har en 9:a. Du lägger den på marken och placerar en människa vid början av siffran och en vid slutet. Den som står vid början av 9:an ser en 9:a. Den som står vid slutet av 9:an ser en 6:a.

Det åskådliggör på ett enkelt sätt vad perspektiv är. Det är en och blott en sak som ligger på marken. Den går att beskriva objektivt med den böjda linjen som ansluter till en cirkel. Men tolkningen av den böjda linjen och den anslutna cirkeln blir olika, beroende på var man står, dvs vilket perspektiv man har. En tolkar det som en 9:a och en annan som en 6:a.

Vad kan detta lära oss om mångfald? Jo, att mångfald går enbart att hantera om mångfalden övergår till enfald.

Den som står och ser 9 kan enbart förstå den andres hävdande av 6 om den antingen 1. Har erfarenhet av 6 och därför kan inse att en 9:a blir en 6:a upp och ner, eller 2. Om den går över till den andre och ser vad den ser, dvs en 6:a. I bägge fallen förutsätter en förståelse hos betraktarna att mångfalden försvinner och ersätts av enfald, erfarenheten av 6:an eller intrycket av 6:an.

För att mångfald av perspektiv skall bli möjlig att leda till annat än oförstående motsatser och konflikter, krävs att mångfalden upphävs genom gemensam erfarenhet eller gemensamma intryck, dvs av enfald.

Mångfald är därför inte positivt i sig, utan ger enbart konflikter baserade på oförstående. Mångfald kan enbart bli en potentialitet av positivt när mångfalden upphävs, eller snarare, när mångfalden innesluts i en och blott en erfarenhet eller ett gemensamt intryck.

Detsamma kan man säga om mångkultur. Den ger enbart en 9 och en 6 och inget gemensamt, om den inte ges en gemensam erfarenhet, dvs upphävs. Mångkulturen kan enbart upplevas med någon form av positiv potentialitet om det finns en gemenskap som kan göra kulturerna begripliga. Det krävs således en metakultur, en kultur som kan tolka och förstå bägge kulturerna. Återigen, det krävs en enfald för att överhuvudtaget kunna utnyttja mångfalden.

Det finns två tekniker för att hantera flyktingsituationen som Sverige har idag, integration eller assimilering. Integration torde innebära att det skapas en metakultur som kan integrera, dvs förmå människor att förstå de olika kulturernas uttryck. Assimilering är istället att förstöra en kultur och kräva att alla ställer sig på samma sida, antingen så att de ser en 9:a eller en 6:a.

För mig framstår integrationen som det mest positiva, då det innebär att kulturer bevaras, men i en enhet som innesluter bägge. Detta är emellertid ett krav på en samhällelig dialektik som ställer mycket höga krav på samhället och på dess deltagare. Därför är assimileringen sannolikt den enklare vägen.

Dock, allt detta bygger på tanken att 6:an och 9:an är lika goda. Om det ena perspektivet är sämre, t ex för att det är sexistiskt och antisemitiskt, som den islamiska kulturen är, då är integration den riktiga strategin ty det finns ingen anledning för en mer framstående kultur, som den nordiska kulturen av jämlikhet och demokrati, att integrera mindervärdiga delar av en annan kultur. Ty 9 är mer än 6.    

​San Bernardo den  11 augusti 2020