​Ett intermezzo vid en skola föranledde skolans rektor att ge ut ett skrivet uttalande. Hans uttalande finns nederst på denna länk:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y6x3EE/sparre-gymnasium-anmalt-for-rasism-illustrerade-kurder-med-is-ledare

Jag förvånas över att uttalandet är skrivet med en stundtals dålig svenska, eftersom en rektor för en skola måste vara bildad i språket och inse att den skall vara ett föredöme, där förmågan att skriva korrekt svenska är en grundsten. Till detta kommer att rektorn rimligtvis har tillgång till en lärare i svenska som kan korrekturläsa ett så viktigt dokument som ett officiellt uttalande.

T ex skriver rektorn: ”Jag har utformat vad som behöver inkluderas i provet för att utvärdera elevernas kunskap inom ekonomi. Såsom ekonomirelaterade begrepp och uträkningar. ” Det som egentligen är en bisats, som börjar med ’såsom’, görs till en självständig mening, som därmed blir ofullständig. Detta är ett exempel, inte på beskrivande eller argumenterande text, utan på en retorisk text. För att vinna en effekt med den ofullständiga meningen. Där jag just visat på hur en bisats kan bli starkare i retoriken genom att brytas ut och bli en självständig mening.

”I detta fall det kriget som härrör området Kurdistan.” Användandet av ordet ’härrör’ är något originellt. Förmodligen avses ’härrör från’ eller mer korrekt, ’berör’. Kriget borde vara krig….

Men sedan kommer meningen som får mig att vilja berätta för dig om denna rektor, som för mig visar på misären i den svenska skolan, både kunskapsmässigt genom oförmåga till korrekt svenska, och ledarmässigt, där rektorn företräder det floskeltyngda ’värdegrund’-andet, dvs ideologiseringen av skolan.

Rektorn skriver: ”Det är viktigt att diskutera att rasism och diskriminering inte har någon plats i någon inlärningsmiljö eller i samhället som helhet.”

Hur skall man kunna diskutera något som uttrycks som ett kommenderat faktum, ’att’ något inte har en plats? Man kan diskutera om rasism skall ha en plats, eller, under antagande att det inte skall ha någon plats, hur man skall göra för att det inte skall få en plats. Men man kan inte diskutera kommandot, att det inte har en plats.

Märkligheten i meningen kan bero på rektorns bristande förmåga att uttrycka sig med skriven svenska. Kanske ordet ’diskutera’ egentligen avser t ex ’påpeka’, ’understryka’, vilket gör meningen begriplig.

Meningens något säregna uppbyggnad kan med alternativtolkning vara ett klumpigt sätt för en rektor, som inte behärskar svenska språket väl, att smuggla in ett vackert demokratiskt moment, att diskutera, i ett kommando som kräver underkastelse, en floskel hämtad från de ideologiska plattitydernas värdegrundsdokument. 

Värdegrundsdemagogerna pratar varmt om inkludering och lika värde och demokrati, men öppnar aldrig upp för det som borde vara de två absoluta grundstenarna i en skolas värdegrund, kunskap och kritiskt tänkande. Det kritiska tänkandets ’diskutera’ förgörs omedelbart av värdegrunddemagogins kommando ’att’.  

Rektorns uttalande är därför ett av alla de tecken vi samlar på oss om skolans förfall. I detta fall: 1.) dålig svenska hos den som borde kunna svenska väl, eller som i alla fall borde ha insikten att som ledare säkerställa den språkliga korrektheten, t ex genom att låta svenskläraren på skolan korrekturläsa dokumentet, och 2.) värdegrundsflosklandet som ideologiskt skall indoktrinera elever till att okritiskt anamma specifika värderingar och som skall legitimera skolan utåt, för att t ex göra så att skolan inte granskas utan anses som god, inte p g a sin undervisning, utan för att den presenterar goda värderingar. Med dålig svenska.

(Notera den retoriska ofullständiga meningen. Men så är ju jag inte Rektor, gör inget officiellt uttalande för en organisation, har inte en kader av lärare som kan hjälpa mig, är ej heller helt seriöst argumenterande, utan riden av en bubblande ilska över en skola där allsköns folk och husvilla individer kan bli rektorer. Arma elever.)

Den 28 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det har rapporteras om sexuella trakasserier på ridklubbar. (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ponnymammans-ilska-valdigt-enkelt-ligg-inte-med-dina-elever ). Ofta domineras ridklubbar av yngre kvinnor och flickor, där det kan förekomma män, oftast äldre än kvinnorna, ofta med funktion att vara tränare eller funktionär. Ridkulturen har kvar resterna efter tiden då det var en militär syssla, dvs en hierarkisk kultur, men som idag glider över i en mästare-lärjunge-kultur. Det finns därför stora risker, i brist på professionellt agerande, för både genuin kärlek och sexuella trakasserier.   

Detta är en lämplig bakgrund till det som är detta blogginläggs sak.

En tidning meddelar att folk blivit uppbragta för att elever på Bollerups Naturgymnasium har gjort en kalender där elever förekommer lättklädda på en del bilder.
( https://www.sydsvenskan.se/2023-02-18/elevernas-sexiga-kalender-vallar-debatt )

Man menar att detta ger otrygghet och att elever hetsas till att vara med på bilderna. Det antyder en dålig värdegrund.

Någon elev har hävdat att kalendern görs helt frivilligt av de som vill, den görs oberoende av skolan och inte på skolans område.

Man förväntar sig nu räfst och rättarting från skolans ansvariga. Sexualisering, underordning, ack heliga värdegrund, var är du?

Rektorn för skolan, där könet borde vara oväsentligt, men jag nämner det i alla fall, den kvinnliga rektorn agerade på följande sätt, enligt artikeln.

Elevhälsan höll öppet, för de elever som behövde hjälp. Rektorn träffade de elever som organiserat kalendern. Enligt artikeln sade rektorn följande:” Vi hade ett väldigt bra samtal med eleverna, men vi håller inte på med pekpinnar. Vi jobbar med samtal, där vi flyttade fokus från individer på bilder till att prata mer om strukturer i samhället. Och även att man granskar sin egen position. Det gäller även mig, jag är i en position, de i en annan.”

Hon har också sagt:”Vi går inte in och moraliserar kring bilderna, vi ser ingen framgång i det”

Vafalls?

En rektor som inte omedelbart läxar upp de strukturellt omedvetna små liven, från sin mäktiga piedestalplats, med all den kraft som teorier om det strukturella våldet ger henne? Som inte föranstaltar en kraftfull förändring av studieplanen, där stallteknik och djurvård ersätts av dyra konsulter som håller långa monologiska ’interaktionistiska samtal’, med avsikt att förmå eleverna att bli medvetna om, alternativt indoktrinerade i, deras osynliga underkastelse, deras naiva omedvetenhet och deras aningslösa reproduktion av det förtryckande patriarkatet? Som inte är medialt känslig för den storm som kan blåsa upp, pådriven av den offentlighet som uppstått om sexuella trakasserier på ridklubbar.

Istället ser vi en rektor som tydligt och uttalat tar elevernas parti, som tar eleverna på allvar och för dialoga samtal med dem. En person som verkar ha undkommit alla de starka strömmar av fördömanden och intoleranser som dagens debatt medför, där grupper av människor i själva verket behandlas som just underordnade, som oförmögna att agera, utan en kraftfull värderingsgrund, understött av ett moraliserande som vi inte sett sedan början av 1900-talet. Mot medias implicita krav på räfst och rättarting säger hon, och jag upprepar citatet, som jag uppfattar som respektfullt: ”Vi går inte in och moraliserar kring bilderna, vi ser ingen framgång i det”.

Det förefaller för mig som om hon tar sitt ansvar för elevernas utbildning, men även för deras bildning som människor, när hon tar emot dem som de är och för samtal med dem, utan att skuldbelägga dem med dagens moderna moralistiska pekpinnar.

Detta agerande står i kontrast till det moderna ’värdegrundsdrivna’ agerandet, som vi nyligen kunde läsa om, där personal på en Kristianstadsskola censurerade elevernas bilder i en liknande katalog. Den personalen schavotterade sina elever, läxade upp dem, underordnade dem, skapade en mycket tydlig struktur av underkastelse, där eleverna skulle veta sin plats, sin underordnade plats. Ve er elever, var det tydliga budskapet.

Bollerups rektor visade på en verklig och positiv värdegrund i handling, som tar eleverna på allvar, som subjekt och inte som objekt för underkastelse. Hon har min fulla respekt.

Den 27 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag byter däcken på våra två bilar. Jag kan göra det. Jag har verktygen som krävs. Det tar mig kanske lika lång tid att göra det själv, som att beställa tid på verkstad och köra dit och få det gjort. Slutligen, sparar jag 400 kronor. Men jag får frysa och slita de där timmarna av däcksbyte.

I min familj städar vi vårt hem själva. Trots att vår skatt skulle minska om vi betalade en städerska.

Den stora åkern vi köpte, som var överväxt med olika former av sly, där slyn var oerhört taggig, hade vi en entreprenör att klippa ner slyn och köra den genom en maskin som gjorde slyn till små, små växtbitar. Det kostade € 1000. Vi hade kunnat göra det själva. En maskin som smulade sönder slyn kostar säkert under €1000. Under kanske en månads tid, skulle vi ha gjort det som han och hans medhjälpare gjorde, med sina väldiga maskiner, under en dag.

Vad avgör vad jag gör själv och vad jag låter andra göra, mot ersättning?

Det tycks som om vi går mot en ökad grad av serviceekonomi, kraftigt understödd av statens skattesubventioner och av mängden lågutbildad arbetskraft som kanske varken vill eller ens kan bli understödd av staten via direkta bidrag.

När RUT-avdraget kom, kallades det föraktfullt för pigavdrag, dvs ett skatteavdrag på en tjänst som man kan göra själv, men som, om man har pengar och lämplig moral, bekvämt kan överlåta åt någon annan. Det motiverades med att människor då kan göra något annat, implicit sagt, annat arbete. Då är det bra, ty arbetsdelning leder ju till ett mer effektivt samhälle, där var och en gör det som den är bra på.  

Men mot arbetsdelningens princip står både en specifik moral och en kritik av marknadsekonomin.

Kritiken av marknadsekonomin hävdar att RUT-avdraget kan lättast användas av den som har tillräckligt med resurser så att den kan, trots skattelindringen, anlita en arbetare. RUT-avdraget är också helt korrelerat till människors inkomst, ju högre inkomst, ju mer RUT-avdrag. Utnyttjandet är således inte främst drivet av arbetsdelningens frukter, utan av vilka resurser man har när man kommer till marknaden. Det är i stor grad resursfördelningen, inte arbetsdelningen, som driver användandet av andras arbete genom RUT-avdraget.

Den specifika moralen säger att den skit man skapar, tar man själv hand om. Mitt hem är mitt bekymmer. Men som i mitt fall, gäller den moralen skiten i vardagsrummet, men inte den sly som fanns på åkern. Kanske moralen skiljer mellan upprepande, mindre arbeten som uppkommer av ens eget liv, som man själv kan ta hand om, och större, mer omfattande arbeten, som delvis är uppkommit utan egen förskyllan, och, där man har marknadens förutsättning, egna resurser man kan avstå.

Det lustiga i detta resonemang är att jag tycks ha en högerståndpunkt, att man skall klara sig själv och inte ligga staten till last, medan högerfolk gärna ser RUT, dvs att låta människors vardagsbestyr ligga staten till last genom RUT-avdrag.

Slutsatsen är den eviga: Det är lätt att ha principer, men svårare att leva efter dem, eftersom man måste veta när man kan bryta mot dem, dvs man måste ha en princip för att bryta principer, vilket faktiskt är logiskt omöjligt.

​Den 26 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Visitationszon är en yta där polisen har rätt att visitera en person, utan att ha en grundad brottsmisstanke mot individen. Kritiker av dessa zoner hävdar att det är brott mot privatlivets helgd. Det finns också tecken som tyder på att det strider mot Europakonventionens artikel 8.

Avsikten med zoner är sannolikt mestadels preventivt. Om man kan riskera att visiteras, drar man sig för att ta med sig pistolen eller ett kilo heroin när man går ut. I zonen. Om polisen hittar ett vapen, då beslagtas det och kan inte användas i en skjutning, samtidigt som polisen fångar en kriminell.

Visitationszoner kommer sannolikt att vara diskriminerande. Om jag och Abdul kommer gående sidan om varandra i zonen, där jag är en svagt behårad, äldre, uppenbart svensk person, medan Abdul är en ung svarthårig kille med invandrarbakgrund och med slängning gång, kommer sannolikheten att han visiteras att vara vida mycket högre än sannolikheten för att jag visiteras. Det kan kallas diskriminerande, ja, somliga skulle kalla det rasism. Men sannolikheten bygger på fakta, inte fördomar, att äldre män som jag, är betydligt mer sällan förekommande i skjutningar. Sannolikheten att hitta ett vapen är betydligt högre hos Abdul.

Förvisso kan Abdul, som aldrig slagit ihjäl en fluga, som är snällare än mig, uppleva att han drabbas av ett intrång, inte för den han är som individ, utan för det han ser ut att vara. Han kommer att uppleva det diskriminerande. Men polisen diskriminerar utifrån sannolikhet.

Emellertid! Visitationszoner finns idag. De har dock ännu inte utmålats som hänsynslösa mot privatlivet.

När jag passerar gränsen mellan Danmark och Sverige kan jag riskera att få identifiera mig med ett pass eller med ett annat trovärdigt identitetsdokument, trots att jag som svensk medborgare har rätt att passera gränsen. Passpolisen, som begär att få se passet, behöver inte redogöra för att den har grundat tvivel på att jag har rätt att passera. Detta är en visitation av min identitet, utan brottsgrund.

När jag passerar gränsen har också polisen rätt att låta en polishund sniffa runt i min bil, ja, de har t o m rätt att ta in min bil och gå igenom den. De behöver inte ha välgrundade misstankar om brott för att visitera min bil. De har den visitationsrätten.

När du går igenom flygplatsens säkerhetskontroll, visiteras du in på bara kroppen med teknisk utrustning, och din väska blir genomlyst. Detta görs förvisso inte diskriminerande, utan alla drabbas. Men du visiteras. Därtill kommer att de, med hjälp av en slumpgenerator, kan ta ut din väska och gå igenom den speciellt. Förvisso inte diskriminerande, utan styrt av en slump, men det är ändock för dig, ett ingrepp i ditt privatliv.

Trots att visitation är ingrepp i privatlivet, är det ett ingrepp alla och envar får vara beredda att stå ut med. För ett fridfullt samhälles skull. Ja, precis som med visitationen på flygplatsen, borde vi alla vara beredda på den kostnaden, för allas fred och frids skull. En liten kostnad för individen, men ett stort gagn för samhällets skull.

​Den 25 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en värld av dimmor och intressen och makt, finns skäl att skapa kulisser som förklarar och därmed legitimerar makten.

Det sägs att aktiebolaget drivs för aktieägarens intressen. Alla i aktiebolaget skall arbeta för att befrämja aktieägarens intresse. Två förklaringar, två kulisser, har skapats som motiverar detta förhållande. En säger att aktieägaren är ägaren av företaget. En säger att ägaren är residualtagaren av företagets aktivitet, dvs den som står risken i företaget, som erhåller dess vinst eller får bära dess förlust.

Den första kulissen är ägandet. Om du äger en cykel får du måla om den, du får sätta på vilken sadel du vill. Allt det är inom ditt ägandes rätt. Men, om du vill använda den som cykel, måste din cykel, om du vill använda den om natten i samhället och inte blott i din trädgård, ha belysning. Det står inte inom ditt ägande att fritt välja om du vill ha belysning på din cykel eller ej. Men du har i alla fall rätt att använda din cykel på natten om du har belysning på den.

En aktieägare äger emellertid inte det företag som är organiserat som ett aktiebolag där aktieägaren har aktier. Oavsett hur många aktier du äger i ett aktiebolag, kan du inte gå in på det företag som aktiebolaget omfattar och ta en av företagets bilar och åka till sandstranden för att där sola dig under en solig sommardag. Ty bilen ägs inte av dig, utan av företaget, som är organiserat som ett aktiebolag. Du kan inte ens styra företaget som aktieägare, ty du måste först bli en styrelsemedlem och där utöva styrning. Du kan således inte styra företaget som aktieägare, utan som styrelsemedlem. Har sedan företaget en verkställande direktör, måste du låta styrelsen avskeda direktören och sätta in dig som direktör, för att kunna styra företaget.

Aktieägaren äger inte företaget. Kulissen av ägande är falsk. Likt Potemkins kulisser.

Den andra kulissen är aktieägaren som residualtagare, dvs den som får bära företagets vinst och förlust. Skulle företaget göra vinst, står staten där med sin beskattning av bolagets vinst. Den positiva residualen, vinsten, delas mellan aktieägare och staten. Således är staten också residualtagare, eftersom den får en del av bolagets vinst.

Skulle däremot bolaget göra förlust, då står aktieägaren risken med förlusten och får bära den. Men, blott till en begränsad del. Aktieägaren står endast risken för förlust i den omfattning som aktieägaren har investerat kapital i bolaget. Aktieägaren njuter ju av det begränsade ansvaret, dvs att den blott står risk för den del som den har i form av aktiekapital. När det kapitalet är förlorat, och andra skulder väntar på att få ersättning, då får de andra skulderna finna sig i att stå risken dvs att inte få sin ersättning. Således är alla de som har kapital i bolaget, som eget eller främmande kapital, residualtagare, dvs står risk för att inte få ersättning.

Till detta kommer att detta blott är kortsiktigt. Inför risken av stora förluster, som kommer att kunna drabba aktieägarna, kan bolaget genomföra nedskärningar, t ex genom att avskeda en del av sin arbetarstyrka. Arbetet som insatsfaktor får därför se sig bli reducerat, dvs arbetet står risken för företagets verksamhet. Arbetet är en residualtagare, men blott på den förlorande sidan.

Aktieägaren är inte den ende residualtagaren. Kulissen av risktagare är falsk. Likt Potemkins kulisser.

Aktieägaren är således inte ägare av företaget och är blott begränsad residualtagare, varför dess makt självfallet skall vara begränsat. Att hävda att aktieägaren är ägare av företaget och företagets residualtagare är att ljuga, likt Potemkin ljög om tillståndet i Ryssland genom att ställa upp vackra, men falska kulisser.

​Den 24 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Rallyförare säger ofta att de skall åka ut och ha roligt. Efter en körning av en specialsträcka kan de sitta och le lyckliga i bilen och berätta att det gick så bra för det var den roligaste sträckan de kört.

Vafalls? Detta är professionella förare, dvs de har som arbete att köra, de som får lön för att köra och de motiveras av att det är roligt och de tycker att det skall vara roligt.

Vafalls? Det är ett arbete och skall så vara. Arbete är ett arbete och inte ett underhållningsmoment.

Jag har ofta fått kommentaren, efter att jag handlett studenter: ”Får ni något gjort, ni sitter ju mest och skrattar? Du är ju inte en seriös handledare som arbetar seriöst”

Ty arbete är något allvarligt. Något som förbrukar energi, som innehåller plåga, uppoffring, förbrukning, slitage på människan. Arbete är när du lyfter en tung sten, där kroppen protesterar och plågas av tyngden. När stenen kommit på plats, då kan du känna behag, att stenen är på plats. Men lyftet är enbart ett obehag, som plågar din kropp och din själ.

Under specialsträckans körning skall föraren lida, slita och kämpa. Först när den är framme, efter målgång och den ser sin tid, kan den få känna glädje av sin prestation. Men prestationen som sådan är utan glädje, blott ett arbete, en plågsam ansträngning. Ett seriöst arbete.

Vem i all sin dar kom på tanken att seriös är motsatsord till glädje? Varför är inte gapskrattet något av det mest seriösa en människa kan göra?

Ibland har jag tänkt, efter en handledning med studenter, där vi skrattat så ögonen tårats, och kroppen efteråt är uppfylld och varm av glädje: ’Tänk, att detta får jag betalt för’. Som om man inte, likt rallyföraren, skulle få betalt för en gärning, ett arbete, som fyller en med glädje?

Visst innehåller arbete plågsamma stunder, då man inte känner minsta glädje, blott uppoffring och slit. Men att de stunderna skulle vara de som definierar att arbete utförs, är en outhärdlig tanke. Tanken att vägen till målet blott är en plågsam färd, medan målet är allt, endast det som ger glädje, är för mig en outhärdlig och svårbegriplig tanke.

När arbetet är glädjefyllt, när man skrattar gott under arbetet, då gör man arbetet så mycket lättare, ja, man se fram mot arbetet. Då blir också arbetet bättre utfört.

Därför är skrattet under arbetet ett tecken på ett mycket seriöst arbete. Att skratta är att vara seriös.

​Den 23 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag hjälpte till vid flyktingkrisen 2015. Sverige skulle ta sitt ansvar och ge skyddsrum åt flyktingarna. Tyckte jag. Då.

Så tycker jag fortfarande.

Men jag har blivit lurad.

Ty en del flyktingar var inte flyktingar och behandlades inte som flyktingar.

En del av de som kom åker nu tillbaka till det land de flydde från och tillbringar sina semesterdagar där. Det är bra. Som flyktingar återvänder de hem. De fick en fristad i Sverige och kan nu återvända hem.

Men de stannar inte hemma utan återvänder till Sverige. Kanske de var flyktingar då de kom, men idag är de migranter.

Kanske de som migranter kan få uppehållstillstånd, för att arbeta och tillföra Sverige något. Men utgångspunkten var att de var flyktingar, och då skall de återvända när flyktingskälen inte finns längre. När de kan leva i sitt land. Därför, när de nu kan återvända hem, skall de återvända och ge plats för nya flyktingar i Sverige.

Flyktingarna behandlades emellertid inte heller som flyktingar. Flyktingar behöver och skall ges tillfälligt uppehållstillstånd, tills de kan återvända, när kriget de flydde från eller den politiska situationen de flydde från är över.

Men de fick permanent uppehållstillstånd. Som om de var migranter, ty migranter behöver permanent uppehållstillstånd eftersom de skall stanna, arbeta och etablera ett liv här.

Nu har Sverige stora problem med många invandrare, där många har kommit under sken av flykting, men varit migrant, och de har behandlats som migranter, inte som flyktingar. De är nu så många att folk börjar rösta för en kraftig neddragning av hur många flyktingar Sverige kan ta emot.

Det ses som flyktingmotstånd, men den korrekta benämningen är migrantmotstånd. Det vi kallat ’flyktingkrisen’ blev en migrantkris.

Denna migrantkris och detta migrantmotstånd innebär att Sverige drar ner på sin flyktingsolidaritet. Vår solidaritet minskar p g a bluffen med flyktingarna som var och som behandlades som migranter.

Idag förföljs kvinnor i Afghanistan. Ett solidariskt land hade åkt till landet och tagit dem till sig, eller hjälpt dem att fly, likt Raoul Wallenberg gjorde i Ungern med dåtidens förföljda folkgrupp, judarna. Men det görs inte.

Det som framställdes som höjden av humanitet 2015, visar sig idag utestänga möjligheterna till humanitet mot en förföljd folkgrupp, kvinnorna i muslimska länder.

Bluffen blev kostbar för Afsoon och henne likar, som inte ges möjlighet att komma till Sverige, utan blir sålda till män.

Flyktingarna, som var migranter och som behandlades som migranter, håller på att stänga Sverige som humanitär stormakt som tar hand om flyktingar.

Jag har blivit lurad. Jag är bluffad.

​Den 22 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​När Riksdagen voterar om t ex en ny lag för öppethållande av våtmarker till grodors gagn, då sker voteringen öppet, där man på ljustavlan kan se hur varje ledamot röstar. Så går det till i en demokrati, bland individer som har ryggrad, som vågar våga stå för sin åsikt och tydligt och klart visar upp den.

Men Riksdagen är en samling ynkryggar.

Rikets högsta egentliga position, eftersom statschefen är till största del enbart ceremoniell, är Riksdagens talman. Denna person är inte som statschefen, utsedd genom ett samlags konsekvenser, dvs nepotism, utan utses demokratiskt av Riksdagens ledamöter. Men i denna röstning, kanske en av de viktigaste i Riksdagen, blott med undantag för grundlagsförändringar, sker omröstningen som en sluten omröstning. Ledamöterna avger en anonym röst. De står inte upp för sin röst. De tar inte ansvar för sitt agerande genom öppenhet för sin handling. De är ynkryggar.

Jag har tidigare skrivit om ynkryggar. Men i de flesta fallen jag hade där, var de ynkryggar då de skulle drabbas av mycket kännbara sanktioner, som död eller avsked. Inför risken att förlora något livsväsentligt, böjer de sin rygg. Kanske med knuten näve i fickan. Kanske med utbrott vid frukostbordet där hemma. Men de böjer sin rygg, och deltar därmed i reproduktion av något som finns delvis p g a den repression som fick dem att böja rygg, att vara ynkrygg.

De ynkryggar jag avser i detta inlägg är de som är ynkryggar, inte för att de skulle förlora sitt liv, eller, som i mitt fall, förlora en anställning. De är ynkryggar bara genom att de inte vill stå för sitt agerande, och genom att de har makt att slippa stå för sitt agerande. Medan de andra ynkryggarna var i avsaknad av makt, och därför böjde sig, har dessa makt och använder makten för att undkomma ansvaret för sina handlingar.

Jag mötte ett gäng ynkryggar i rektorsrummet på Högskolan Kristianstad när jag ’avskildes’ från min professorstjänst. Ledargarnityret vågade inte berätta offentligt vilka skäl de hade för att avskilja mig från min professorstjänst. De gjorde något så oerhört som att avskilja en professor från sin tjänst, vilket var den yrkeskategori som tills 1993 svårligen kunde avskedas då professorer, likt domare än idag, inte skulle hindras i sin autonomi genom risk för avsked. De angav tre skäl, mellan skål och vägg, som många, om de hade fått veta, med rätta skulle fnysa åt och hävda att det fanns andra skäl, som inte ens den avskedade fick veta. Men ynkryggarna begärde att skälen skulle hemlighållas. Och jag, förvisso också med ett ynkryggat agerande, gick med på att tiga eftersom alternativet, en öppen process, hade inneburit domstolsförfarande, där jag i flera år hade suttit fast i plågan att behöva ha interaktion med ynkryggarna.

Dessa ynkryggar deltar inte i reproduktionen av repressionen, så som de andra ynkryggarna, som blott värnar sin egen överlevnad. Dessa ynkryggar är producenter av repression. De använder makt för att undkomma ansvarsutkrävande. De går fria från kritik och från bedömning. De är de oåtkomliga. De oåtkomliga ynkryggarna. Repressionen består i att alla inser att om man skulle försöka utkräva ansvar, då är ens tid all. Därför skapar dessa, maktens oåtkomliga ynkryggar, de ynkryggar jag tidigare skrev om, de som försöker undkomma repressionen.

Så skapas en samfällighet av ynkryggar, där avsaknaden av öppen debatt är ett tecken på lismande ynkryggar som tolererar de oåtkomliga, mäktiga ynkryggarna.

Vi lär våra barn, när de krossat en fönsterruta, att erkänna och att ta ansvar för sina handlingar. Den lärdomen står inte högt i kurs i organisationer. Ja, inte ens i Riksdagen.

​Den 21 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hållbarhetsprinciper styr en del investeringsfonder. De som önskar att världen skall vara hållbar sätter in sina sparpengar i fonder som har ett hållbarhetsfokus. Endast hållbara investeringar, endast företag som ägnar sig åt hållbar produktion och hållbara produkter, blir objekt för investeringar i dessa fonder.

Därför är det självklart att hållbarhetsfonder inte investerar i de som försämrar människors hälsa, som t ex tobaksbolag (Swedish Match) eller de som utvecklar och säljer produkter vars syfte är att döda eller i alla fall såra människor, dvs de som tillverkar militär materiel, speciellt de som tillverkar vapen (Saab).

Men frågan är om inte Robot 57, utvecklad av Saab, och t o m Pansarskott 86, också en Saab-produkt, är ett mycket effektivt medel för hållbarhet. Om man räknar in Frihet i hållbarhet.

Sverige har skickat Saabs pansarskott 86, och Storbritannien har skickat Saabs Robot 57, till Ukraina. Där sägs att bägge, men kanske speciellt Robot 57, är mycket uppskattade vapen, eftersom de bägge kan åsamka ryska pansarfordon stor skada, ja, t o m förstöra dem.  

Vapen är onekligen paradoxala. I händerna på en angripare, t ex Ryssland, är de djupt omoraliska och ett våldsamt slöseri med jordens resurs. I händerna på, t ex Ukraina, är de ett nödvändigt instrument för nationell frihet, för att förhindra folkmord och våldtäkter.

I det senare fallet är det svårt att hävda annat än att Saabs vapen ligger i absoluta framkanten som ett medel för Ukrainas frihet. Robot 57 kan därför, i just det sammanhanget, betecknas som en produkt för ett hållbart samhälle, ett samhälle som kan försvara sin frihet mot aggressiva angripare.

De tillverkare som gör produkter som skickas till Ukraina och deras försvar, borde därför ligga på absoluta toppen på en lista över hållbara investeringar.

Eller hur?

​den 20 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Dagens språkbruk kan vara aningen främmande för oss äldre, som bär på ett språk vi fick under den svenska demokratins guldålder, innan rasism och vidskeplighet fångade och förförde folket. För de som känner sig vilsna, har jag här samlat några nysvenska ord och uttryck, och anger dess betydelse.

Kritik: Det jag säger mot någon
Hat: Det någon säger mot mig
Rasist: Den som anser att allt elände beror på invandrare, oaktat hudfärg
Antirasist: Den som anser att allt elände beror på vita män
Islamofob: Kritiker av islam
Islamofobfob: Hatare av islamofober
Islam: Fredens religion som man skall lyda för att inte få på truten eller dödas
Ålahue: Statssekreterare
Röstboskap: Tidigare avsågs vänsterpartister, men nu ingår även liberaler i begreppet.
Papperslös: Person med rabattkupong till tandvården
En Morgan: En betydelselös person som tillmäter sig själv enorm och avgörande betydelse.
Lööfa: Att ta av sig skorna, utan att förtära dem
Skjutningar: En aktivitet skyttar utför, som inte fått någon lokal
Sprängningar: Kalenderfritt nyårsfirande som främst sker mot dörrar.
Bilbrand: Grillning utan kött och grönsaker
Invandrare: Svensk medborgare
Utvandrare: Pensionär
Student: En heltidsanställd med studier som fritid
Barn: Häri inkluderas skäggiga personer, med rik erfarenhet av drogförsäljning och pistolskytte.
Påskkravaller: Korankravaller
Yttrandefrihet: Uttryck godkända av svensk statminister och turkisk president
…dock må tillägas att det har fler betydelser, bl a
Yttrandefrihet: Det mångordiga personer som högljutt och med många ord, artiklar och inlägg säger sig vara i avsaknad av.
Speciell militäroperation: Krig
​Förluster: Människor mördade i speciella militäroperationer (se det ordet), alternativt när man säljer aktier för lägre värde än man köpte dem för.
Kön: En persons upplevelse av vilken toalett och omklädningsrum den skall bevista
Transa: Person som läser sagor på bibliotek
HBTQI-certifiering: Privat utbildning  i folkvett av statligt och kommunalt anställda.

Den 19 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Paludans brännande av koranen och dess effekter, med upplopp i Sverige och i muslimska länder, har gett en debatt om yttrandefriheten. Folk har frågats, där en skrämmande stor del har tyckt att man skall kunna förbjuda uttryck som kränker folks religiösa känslor. 

Vanligtvis sansade och reflekterande debattörer, som Rosenberg, börjar nu mumla om inskränkning av yttrandefriheten, med argument att yttrande kan förbjudas som ”…såra, förödmjuka och hetsa mot utpekade grupper i samhället.” Medan hets mot grupper redan omfattas av inskränkning av yttrandefriheten genom hets mot folkgrupp, så pekar han på att reaktioner mot yttrandet, där folk känner sig sårade och förödmjukade, kan vara argument för inskränkning.
https://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg/utan-ansvar-fungerar--inte-yttrandefriheten/

När man tänker på yttrandefrihet kan man särskilja avsikten med yttrandet, yttrandet som sådant och effekterna av yttrandet. Det som främst varit i debatten har varit effekterna av yttrandet, men även något om avsikterna.

’Danskar har dödat, mördat och våldtagit’ säger jag. Skall jag få säga det?

Avsikten jag har, kan ni gräva hur mycket som helst i, jag kommer inte att avslöja avsikten. Och även om jag avslöjar avsikten, kan ni inte vara säkra på att det är min egentliga avsikt, ty även jag kan hyckla och ljuga. Någon kan anse att min avsikt varit att hetsa normander utan nordiskt ursprung mot danskar. Om nu normanderna utan nordiskt påbrå började kasta sten och göra utfall mot normander med nordiskt påbrå, kan jag sägas ha lyckats i min avsikt. Men jag kan hävda att det inte var min avsikt att uppvigla, och jag hade absolut avsikten att det skulle bli bråk bland normander. Det tycks därför inte vara en framkomlig väg att fokusera avsikten med yttrandet för att döma avseende yttrandefriheten.

Yttrandet som sådant, oaktad avsikt och konsekvens, kan bedömas om det är sant, om det förnedrar en människa eller en grupp människor, eller om det uppmanar till våldsam handling. Mitt påstående är inkorrekt om man ser på hur danskaragerade år 1963. Däremot, om man avser år 932, då är sant, inte för alla danskar, men tillräckligt många var engagerade i mord och våldtäkt som danska vikingar för att man skall kunna säga, med sanning, att danskar har dödat, mördat och våldtagit. Det är en historisk sanning, och som sådan, orimlig att hindra. Det måste vara rimligt att få uttala sanningar som är otvetydiga.

Däremot, om jag lägger till en följdsats, ’därför skall danskar mördas och våldtas’ en uppmaning om våldsamt agerande, och bör rimligen inte få uttalas, ty det är hets mot folkgrupp.  

Eller, hur är det nu egentligen?

I koranen 4: 34, står det: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna, och GUD har begåvat dem med vissa egenskaper och gjort dem ansvariga för uppehället. De rättfärdiga kvinnorna kommer med glädje att acceptera detta arrangemang eftersom det är GUDs budord, och hedra sina makar i deras frånvaro. Upplever ni uppror från kvinnornas sida, ska ni först tala till dem, sedan (får ni använda negativa uppmuntringar som att) överge dem i sängen, sedan får ni (som sista alternativ) SLÅ DEM. Om de lyder er får ni inte överträda mot dem. GUD är Den Högsta, Ojämförlig.”

Det sista är en uppmaning till våld mot kvinnor i äktenskapet, vilket är en förbjuden handling i Sverige, tillika också hets mot folkgruppen kvinnor, varför den inte borde få lov att uttalas eller skrivas. Eftersom den texten finns på en svensk sajt och i böcker som sprids i Sverige, ja, t o m på svenska bibliotek, tycks den omfattas av en inskränkning av uttryck som uppmanar till våld. Att hota med våld gentemot en specifik folkgrupp, kvinnor, ingår därför i vår yttrandefrihet.

Men så är det inte generellt, tror jag. Om en nazist skriver: ”Om du möter en jude på gatan, skall juden lämna trottoaren. Gör juden inte det, skall du uppmana juden att lämna trottoaren. Lämnar inte juden trottoaren, slå juden.” Den utsagan tror jag skulle kunna fällas som hets mot folkgrupp.

Att den utsagan skulle fällas, men inte uppmaningen om våld mot kvinnor, beror nog inte på att hets mot kvinnor accepteras, utan att hets mot judar inte accepteras. Det är nog snarare så, att hets som uttrycks under religionens mantel accepteras, men inte hets under politikens mantel.

Således finns en oförklarlig principlöshet när det gäller att värdera en utsaga. Det beror på vem som uttalar den, under vilken mantel den uttalas och vem som utsagan avser. Utsagan i sig bedöms inte.

Går vi till det som mestadels anförs idag, så säger de som pläderar för inskränkning av yttrandefrihet att om en utsaga förödmjukar och kränker, må den inskränkas. Det är således frågan om vad mottagare av utsagan upplever. Inte avsikten, inte utsagans innehåll, utan upplevelsen av uttrycket, som avgör. Om danskarna upplever sig kränkta av min utsaga, bör den inte få uttalas. Helt oavsett om den är sann eller ej. Det är mottagaren som avgör.

Det innebär att vi inte har en yttrandefrihet, utan en yttrandemottagarfrihet, där den utsaga som tas emot utan att upplevas kränkande, är den utsaga som må uttalas.

Om jag, som ateist, upplever koranens vers 3:4 ”Ett strängt straff väntar dem som förnekar [sanningen i] Guds budskap - ja, Gud är allsmäktig och hämnden är Hans” som ett hot och en kränkning av min tro, ateismen, skall den således inte få uttalas eller skrivas. Men den finns i koranen och jag tror inte att en domstol skulle förbjuda 3:4 p g a att ateister upplever satsen som kränkande och förödmjukande. Ja, inte ens hotet i satsen skulle ge domstolen skäl att förbjuda den.  

Således är det inte upplevelsen av utsagan som är skälet till inskränkningen.

Kvar blir då hur, inte hur yttrandemottagaren upplever utsgan, utan hur yttrandemottagaren agerar. Om den, som Erdogan, hindrar Sveriges inträde i NATO, eller om yttrandemottagarna löper gatlopp, kastar sten och hotar med vedergällning, helt enligt 3:4, då utlöses krav på inskränkning av yttrandet. Det är således yttrandemottagarens handling som utgör grund för inskränkning av yttrandefriheten.

Men inte ens det, tror jag, kan vara grund för inskränkning. Om jag som ateist kastar sten på moskébesökarna, för att de precis kommit från en bön där koranen, med sin vers 3:4 finns, skulle domstolen döma mot koranen. Domstolen skulle nog ha dömt mig, för min stenkastning och inga krav på att ta bort vers 3:4 i koranen skulle resas.

Det är således inte enbart reaktionen som sådan, utan också vem som utför den våldsamma reaktionen, som utgör grund för inskränkningen av yttrandet.

Vad som diskuteras är således en inskränkning av yttrandefriheten grundat på yttrandemottagarens handling vem yttrandemottagaren är. Politiska grupper omfattas säkert inte, utan inskränkningen av yttrandefriheten är begränsat till religiösa yttrandemottagare och deras handlingar.

Min slutsats är att diskussionen om yttrandefrihet är en diskussion om religiösa gruppers makt att inskränka yttrandefriheten, där vissa ideologiers anhängares våldsamma agerande vid yttrandemottagande är avgörande. Det tycks således som om religionsfrihet innebär frihet att inskränka yttrandefriheten.

​Den 18 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I ett reportage på SvT berättas om en kvinna från Somalia, har varit i Sverige i 22 år. Hon saknar fortfarande arbete och försörjs av staten via socialbidrag. Hon har gjort sin SFI, och har gjort praktik på olika platser. Hon har gått en städutbildning. Hon har nu börjat söka arbete utanför den kommun där hon bor.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/saadiya-har-varit-arbetslos-i-19-ar-kommunen-hjalper-inte

Det Socialdemokratiska kommunalrådet säger att utlandsfödda kvinnor har hög arbetslöshet, och att hon är säker på att de vill jobba. En orsak till arbetslösheten bland dessa kvinnor som hon anger är att kommunen saknar en arbetsförmedling. 
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/marie-johansson-s-antalet-utlandsfodda-kvinnor-som-ar-arbetslosa-ar-hogre-an-andra

En tjänsteman på ett socialt företag, med konsultpenna och konsult-white board, säger att samhället har mycket att vinna på att satsa på en kvinna. Han anger att det finns hinder för dessa kvinnor, som språkliga och kulturella. Han antyder att ett hinder kan vara kultur, där normen är att kvinnor inte arbetar, vilket vi får anta betyder arbete som ger lön. Han pratar sedan om vad som sker man ger en kvinna jobb: ”När du väl ger en kvinna ett jobb ger du ett helt samhälle bättre mervärdesskapande och hållbarhet”.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/mahad-olad-satsa-pa-kvinnan-sa-satsar-du-pa-samhallet

Reportagen är svaga genom att inte distinkt ta upp det vi alla frågar, vad beror arbetslösheten på. Den svagheten öppnar upp för att läsaren, istället för att dra informerade slutsatser, drar slutsatser utifrån fördomar och egna normer.

Nyrasister och rasister är antagligen eniga i analysen, att arbetslösheten beror på hennes mörka hudfärg och hijaben. Nyrasisten säger att fördomsfulla arbetsgivare värjer sig från att anställa personer som avviker kulturellt, vilket hudfärgen antyder och hijaben visar. Rasisten betonar, paradoxalt nog, inte hudfärgen så mycket, men pekar på att hijaben visar att kvinnan inte vill anpassa sig till svenska normer, varför en arbetsgivare då kan dra slutsatsen att hon även håller kvar andra normer, t ex avseende arbetsmoral.

Vänsterfolk, som inte är nyrasister, säger att under kapitalismens hårda effektivitetskrav, föredrar kapitalistiska arbetsgivare en person som enkelt och snabbt kan komma in i arbetet, där organisationen inte behöver förbruka resurser på att lära upp personen eller att överkomma de kommunikationsproblem som hennes dåliga svenska kan skapa.

Högerfolk, som inte är rasister, har egentligen samma analys som vänsterfolk, men säger att hon måste förbättra sin svenska och engagera sig i att bli anställningsbar.

Vad säger jag? Jag ser mig själv som demokratisk socialist, där en stark stat, men också starka normer, är en självklarhet. En nära vän till mig anser att jag är mer höger än högerfolk, då jag tjatar det mantra jag fått sedan barnsben i mitt socialdemokratiska hem, att man skall göra rätt för, inte ligga staten till last, arbeta i sitt anletes svett till samhällets gagn, betala sin skatt och inte belasta sjukvården eller försäkringssystemet, annat än när man 'verkligen' är sjuk.

I reportaget ser jag en överviktig kvinna, med dåligt språk, med hijab, som haft praktik, och som, verkar det, först nyligen har börjat söka arbete utanför sin kommun. Fördomsfullt, dvs utan att egentligen veta, ser jag en människa som inte verkar ha gjort sitt yttersta för att göra rätt för sig. Språket har jag viss förståelse kan vara svårt att lära sig, vis av mina egna försök att på ålderns höst försöka lära mig italienska. Men, hon har gått en statlig utbildning i svenska, och hon måste sedan länge ha insett att hon, till skillnad från mig, måste ha språket för att kunna göra rätt för sig.

Hon har muslimernas intoleranta översittarattityd, att kräva att få bära symbolen för sin livsåskådning, trots att den kan vara ett första hinder för anställning. Man kan förbanna andra människors attityd gentemot livsåskådningssymboler, men man måste ge vika om det finns sannolikhet att symbolen utgör ett hinder. 

Hon har haft praktik, varvid hon har haft möjlighet att visa upp sin arbetsförmåga, att komma tidigt till arbetet, att arbeta hårt och intensivt, och därmed slå ackordet, att vara en positiv kraft i arbetslaget, med glada tillrop och berömma medarbetare, att vara engagerad genom att föreslå förändringar och förbättringar, att vara villig att ställa upp utanför ordinarie arbetstid, om det så krävs. Om hon gjort allt detta, då är min fördom att jag betvivlar att arbetsgivaren, efter att praktiken var avslutad, inte anställde henne, eller gav henne mycket goda vitsord, till gagn för henne när hon sökte annat arbete.

Hon antyder att hon först nu börjat söka arbete utanför kommunen. Det innebär att hon tidigare har gett sig en mycket begränsad arbetsmarknad, den egna kommunen. Återigen kommer en fördom från mig som lyder så här: Som om hon hade uppfattningen att hon har rätt att få arbete på lagom hemavstånd.

Allt detta är påhitt av mig, dvs fördomar, då reportaget inte gett tillräckligt med information, utan öppnar för att envar, utifrån sina fördomar och normer, försöker besvara frågan varför hon inte arbetar efter 22 år i landet.

Mina fördomar och mina normer säger att hennes långa arbetslöshet beror på att hon har en exploaterande attityd och att den har varit möjlig att ha p g a hon har mötts av statens låga förväntningars rasism. Min tro, eftersom det saknas information, är att det är en interaktion mellan henne och staten som inneburit 22 års arbetslöshet.

​Den 17 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Mitt hus hade kunnat vara byggt utan tak. Men utan tak hade regnet forsat ner i rummen och gjort huset obehagligt, ja, obeboeligt, i alla fall när det regnar. Tak är förvisso en kostnad, men det gör att jag och min familj kan bo utan väta i huset.

Vi har tak på våra hus. Hade vi inte haft det och det hade regnat, då hade vi förvisso kunnat kalla det för en naturkatastrof, ty det är naturen, med sitt regn, som påverkar oss negativt. Men vi vet att man kan bygga tak, och vi bygger tak. Finns det hus utan tak, då skulle regnet som faller inne i huset inte kallas naturkatastrof, utan socialkatastrof. Vi vet om regnet, vi vet vad det kan ställa till med, och vi vet hur vi kan undvika effekterna av regn. Vi bygger med tak. Och undviker därmed det som hade kunnat se ut som en naturkatastrof.
Vad som är naturkatastrof är inte enkelt att säga, eftersom vi människor kan förebygga naturens effekter. Har vi råd, bygger vi hus med tak. Ett värdigt samhälle gör sitt yttersta för att människorna i samhället skall undkomma naturens negativa effekter.

I Turkiet och Syrien har många hus rämnat och bortåt 40.000 människor har omkommit. Det sägs att det finns dödsoffer i hus som byggts under eran av hårda byggregleringar. Det har varit byggherrar med lika dynamiskt samvete som de tjänstemän som skulle granska ritningarna, så att de uppfyllde regleringen, som syftade till att skapa jordbävningståliga hus.

Det har getts amnestier från flera regeringar, gentemot de som brutit mot regleringar, där de blivit fria efter att erlagt bötesbelopp. Ren och skär korruption, sanktionerat av regeringarna.

Det är en socialkatastrof som nu står för en del av dödsfallen, kanske en betydande del. En annan socialkatastrof är att regeringarna inte lagstiftat om att äldre hus skulle förstärkas.
Ingen vet hur många hus som hade kunnat stå emot jordskalvet, men som nu kollapsade och slog ihjäl människor. När jag skriver detta, 15 februari, har bortåt 40.000 människor konstaterats som döda av skalven. Om naturkatastrofen och socialkatastrofen delar lika på dödandet, har det inferiora, ovärdiga samhällets misslyckande dödat 20.000 människor.

Till detta kommer att, speciellt i Syrien, som är ett krigsdrabbat land, räddningsinsatser haft svårt att nå fram, vilket säkert lett till en del dödsfall. Räddningsinsatser har inte kunnat passera ländernas gränser, eftersom gränsvakterna varit hemma och tagit hand om sina sårade. Socialkatastrofen är här, att länderna föredrar kontroll över sina gränser istället för att hjälpa människor.   

Syrien och Turkiet är ovärdiga länder. Länder där människoliv förslösas genom dålig planering, korruption, ledd av staten, och genom uppslitande krig, som försvårar räddningen.

Det som kallas naturkatastrof är ytterst sällan en naturkatastrof, utan är också samtidigt en socialkatastrof, där människor hade kunnat undkomma effekterna av naturen, om de bara hade skapat ett civiliserat samhälle.

Det rapporteras om motsatsen, ett värdigt lokalsamhälle, där husen stått kvar, beroende på att politikerna inte gett vika för korruption (https://www.svt.se/nyheter/utrikes/inga-doda-i-turkiska-erzin-tillat-inte-svartbyggen ). Det värdiga samhället finns tillgängligt, om värdiga människor styr och ställer.    

​Den 16 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nedan finns en utlysning av en professorstjänst, som jag fann på universitetets hemsida. Är du intresserad, finns kontaktuppgifter i slutet av annonsen.

-----------------------------------------------------------

En professorstjänst utlyses härmed i kommunikation med inriktning på postpropagandistisk kommunikation, på avdelningen för designad kommunikation, inom Fristående fakulteten vid Linneauniversitet, som är ett universitet i den absoluta framkantringen, med ursprung i två framgångsrika högskolor, Högskolan i Näs och Högskolan i Kulla.

På avdelningen för designad kommunikation sker ett utvecklande, nydanande och hållbart arbete genom användande av en mångfald av teorier och praktiker, post-queerteori, med anslag av postpostkolonial teori och praktik, normerande normkritik, samt ante-paganistisk teori.

Tjänsten innebär 20% administration samt 90% kommunikativ påverkan, vilken består av 40% akademisk påverkan, det som i normalakademin kallas utbildning, 25% påverkansproduktion, det som i normalakademin benämns forskning, samt 65% praktisk påverkan, vilket innebär att föra ut och realisera avdelningens målsättning, social rättvisa samt en sund planet.

Det stora inslaget av praktisk påverkan innebär att det är meriterande om den sökande kan uppvisa att den framgångsrikt verkat praktiskt för att bidra till social rättvisa och en sund planet.    

Avdelningen har en starkt inkluderande mångfaldsmiljö, baserad på en tydligt och väl kommunicerad värdegrund som betonar mångfaldig mångfald och inkluderande inkludering. Det innebär att vi inte tar ta emot ansökningar från de som identifierar sig som demokratiska socialister, Sverigedemokrater eller Manchesterliberaler.

För tjänsten är det meriterande att identifiera sig som icke-vit, icke-könad, samt icke-människa. Det är också meriterande att framgångsrikt ha tagit avstånd från det strukturella akademiska våldet, manifesterat i citeringar, varför sökande med fler citeringar än 200 inte kommer att beaktas.

På avdelningen bär alla hijab, oaktat vilken köns- eller akönsidentitet som medarbetaren identifierar sig med, vilket utgår från vår inkluderande värdegrund där vi betonar solidaritet med minoriteter som förtrycks genom fascistiskt, strukturellt våld.     

Ansökningar som omfattar mer än en sida kan tyvärr inte beaktas.

Förfrågningar om tjänsten hänvisas till kommunikationsordnare, Josepha Göbel, telefon: 072-875 04 27.

Välkommen med din ansökan.

---------------------------------------

Det var ansökan. Använd nu ditt förnuft, ditt förstånd och din förmåga till kritisk reflektion, och fundera över i vilken mån utlysningen är sannolik i sin helhet eller i sina delar, eller om den, vilket är min naiva önskan och illa verklighetsbaserade förhoppning, är ett fullständigt absurt exempel, likt denna sketch, https://www.youtube.com/watch?v=T8XeDvKqI4E

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Är användandet av engelska i högskolan ett problem eller en tillgång? Det finns de som hävdar att högskolan är svensk, finansieras av svenska skattebetalare, varför det i huvudsak skall vara svenska språket som det undervisas i och skrivs i. Jag har suttit i ett kafferum där prefekten pratade svenska, trots att det satt en doktorand från Ryssland, som inte var speciellt fluent i svenska. Prefektens argument var att det var bra träning för henne.

När jag hade en magisterklass i företagsstyrning, med inhemska och utländska studenter, var självfallet engelska föreläsningsspråket. Men i seminarierna kunde det ibland hända att blott svensktalande var i rummet. Då började vi prata svenska. Men strax råkade en svara på engelska En annan besvarade inlägget och glömde bort sig, och pratade engelska. Ganska snart hade vi alla glidit över till engelska. Det tedde sig naturligt då all kurslitteratur var på engelska och merparten av termer är sådana att de inte har identiska svenska termer, varför begreppsglidning kan uppstå.

Det finns mycket som talar för att engelska skall vara huvudspråket, med enda undantag när man rör sig i specifik svensk miljö, som t ex svenska regleringar. Men engelska som huvudspråk innebär både fördelar och nackdelar.

All betydande forskning i företagsekonomi sker på engelska. Det innebär att problem som kan överföras till engelska, och intressera världen, eller i alla fall engelsktalande, dvs UK och US, blir utförda. Forskningsproblem som är starkt nationellt knutna, har svårt för att bli uppmärksammade. Men hur många sådana problem finns det, och är det verkligen så, att de inte har generella dimensioner, där t ex kultur är blott en faktor?

Genom engelskan kommer man i kontakt med forskare från hela världen, och man deltar i en internationell debatt. Det har ett stort kompetensvärde, ty man lär sig av hela världen, och man befinner sig i en kvalitetskonkurrens som stärker kompetensen. Den svenska forskningen blir därför bättre med en internationell orientering än den som bedrivs med nationell orientering.

Uttrycksförmågan är självfallet svagare med ett främmande språk än med det hart när medfödda språket. Blott ett fåtal språkliga genier kan göra sig hemmastadda i flera språk. Det innebär att komplexa resonemang blir förenklade och att språkets alla valörer reduceras, varför rikedomen i uttrycken blir mindre. Ta det tyska ordet Aufheben, som i den engelska Wikipedia ges följande beskrivning “a German word with several seemingly contradictory meanings, including "to lift up", "to abolish", "cancel" or "suspend", or "to sublate". The term has also been defined as "abolish", "preserve", and "transcend". In philosophy, aufheben is used by Hegel in his exposition of dialectics, and in this sense is translated mainly as "sublate".

Förluster i valörer och rikedom står sig emellertid slätt relativt vinster i förmåga och internationellt utbyte.

English is the language of academia.

​Den 14 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Uttrycket Gleichschaltung avser den nazistiska metodiken att genomsyra samhället med nazism. Det avser således det totalitära i nazismen, att nazismens tankar och idéer skall genomsyra hela samhället och allas liv. Gleichschaltung avser de totalitäras process av att skapa det totalitära samhället.

I Nazityskland röstade ungefär 1/3 på nazisterna i det sista någorlunda fria valet. Därefter, är mitt intryck men som jag inte har data på, ökar stödet för nazismen, även om nazipartiet blott hade cirka 8 500 000 vid Andra världskrigets slut, vilket motsvarade ungefär 10% av befolkningen. I Nazityskland var det svårt att inte vara, om inte hängiven nazismen, så i alla fall en naturlig del av den, då den lyckades med sin totalitarianism, att genomsyra samhället.

Idag hänvisas till att man skall ha respekt för islam med argumentet: Det finns så många muslimer. Inse då att ’människomängd’-argumentet innebär att man skall ha respekt för nazismen, eftersom så stor andel av tyskarna stödde eller var aktiv del i nazismen.

Skälet till att man p g a blotta antalet muslimer skall ha respekt för islam, kommer av att det tycks vara många som valt islam, och att man inte kan bortse från allt detta väljande, utan det är något man får hysa respekt för. Men beror verkligen antalet muslimer på att varje enskild individ stått inför ett val, och där gjort ett väl genomtänkt, rationellt val?

Det är omöjligt att anklaga alla tyskar, som var del i nazismen, att de gjort ett rationellt val att vara eller att agera som nazister. De har varit omgivna av nazism, överallt, varför de lätt kan ha trott att nazism var det naturliga, det självklara. De har inte haft möjlighet att undkomma nazismen. De kan också ha erfarit den repressiva sidan, och därför antagit och varit en del av nazismen.

Detsamma kan gälla muslimer. Islam är en totalitär ideologi, likt nazismen, vilket yttrar sig i att den har som mål att genomsyra hela samhället. Från första stunden som barn, till sista sekunden som levande människa, och ja, också efter döden, finns islam och omger individen. Det är ingen slumpmässig händelse, eller ett uttryck för rationella individer, att muslimska länder har störst andel muslimer.

Likt nazismen utgör lydnad ett centralt moment i islams ideologi och i deras samhällsbyggnad. Islam kräver underkastelse och dominans. I somliga muslimska länder är det t o m förbjudet att inte vara muslim, och det värsta brott som kan utföras är att lämna islam.

Med dessa betingelser är det inte så konstigt om det finns många muslimer, och att många muslimer har blivit det p g a att islam genomsyrar samhället. Mängden muslimer kan därför ses, mindre som popularitetstest, mindre som uttryck för en rationell demokratisk process, där folk, under fria omständigheter, gör ett val. I stället är islams dominans ett uttryck för dess framgångsrika totalitariaism. Det är ett uttryck för islams framgångsrika Gleichschaltung Så som nazismen var i 30-talets Tyskland.

Att muslimer idag kastar sten på koranbrännare, att de tidigare mördade tecknare som skapat bilder av islams pedofil, förlåt, profet, kan se som ett våldsamtmoment i islams Gleichschaltung. Det är islams fascistiska uttryck av Gleichschaltung. Det är att, med fascistiskt våld, driva en process av Gleichschaltung, i ett samhälle som ännu gör motstånd mot det totalitära islam.

Att muslimer idag, med hänvisning till en frihet som inte praktiseras i de flesta muslimska länder, religionsfriheten, kräver rätten för muslimska kvinnor att bära symbolen för deras religion överallt, t o m på arbetsplatser och när de är representanter för den därmed förmenta sekulära staten, är en Gleichschaltung som utövas utan våld. I muslimska Iran kan inte kvinnor hävda religionsfriheten och gå med utslaget hår, ty där finns är en, på statens våld genomförd Gleichschaltung, som innebär att alla kvinnor bär slöja.

Man är således lätt att se likheter mellan islam och nazismen. Först används det befintliga samhället på ett parasitärt sätt, där de utnyttjar, parasiterar på samhällets strukturer och processer för att etablera sig. Men de bryter också samtidigt mot samhället genom att påverka samhället med sitt fascistiska våld. När de väl etablerat sig i samhället, kan det gå mycket snabbt, där de slutligen snabbt kan genomföra sin Gleichschaltung. Vilket skedde i Tyskland på 30-talet.

Jag inser att du, som inte är riden av åratal av studier av Tysklands utveckling under 20-talet, kan se detta som en högerextremists konspirationsteori om islam som söker världsherravälde. Att mitt hävdande har avsevärda likheter med den forna antisemitismen, som hos judarna såg en ambition att lägga under sig världen och förslava alla icke-judar. Men de högerextremas antisemitism har oerhörda empiriska svårigheter då det synes som om judarna begränsar sig till politisk handling enbart i Israel. Och även i Israel finns det judar som vänder sig mot tanken på Israel som en enbart judisk stat. Det tycks som om judendomen som ideologi saknar en beståndsdel i sin ideologi som skapar en Gleichschaltung som innebär att de långsamt knaprar sig in i det samhälle de råkar befinna sig i. När såg du senast en läkare eller polis med kippa på huvudet? När kastade en jude sten på den som uttalade gudens namn eller som avbildade judarnas gud, dvs det som är förbjudet av deras religion? Det tycks som om deras regler i sin ideologi avser blott dem, medan andra får hållas med vad de vill.

Jag frågade en jude om detta, varför judarna inte blir våldsamma när vi icke-judar, gör något de inte får göra. Han svarade: Vill de hamna i helvetet, är det deras val.

Islam har däremot den totalitära beståndsdelen i sin ideologi som ger dem rätt att kräva att det samhälle vari de lever skall underkasta sig deras ideologis krav. Det är inte så att muslimer har ett världsherravälde framför sig. Men där de finns, skall samhället anpassa sig.

Därför är islam en totalitär kraft som med sitt Gleichschaltung, fredligt och våldsamt, innebär att samhället skall bli muslimskt.

​Den 13 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​När båtarna med nödhjälpsmat anlände till de svältande i Biafra, behövde inte båtarna gå tomma därifrån. De fylldes med annan mat, som sökte sig till en plats där människor kunde betala för maten. Genom att ge mat istället för pengar, fick människor förvisso mat, men den inhemska matproduktionen, och alla ekonomiska verksamheter kring den, riskerade att kollapsa. Därför var rådet då, att inte ge mat, utan ge pengar.

Nu är Ukraina i en vinter. Kallt, med krigets bomber, som hotar och som förstör.

De som överväger att vilja hjälpa till från Sverige, tänker, om jag skickar pengar, försvinner de ner i börsen hos en korrupt man. Ukraina var, innan kriget, ett av de mest korrupta länderna i Europa. Vad båtar det om jag avstår av mina pengar, till en man som inte behöver hjälp?

Att skicka mat, kläder och nallar har fördelen att det är resurser som enbart med ansträngning kan överföras till något annat. Förvisso kan de fortfarande bli utsatta för korruption, t ex genom att mottagaren av maten säljer den vidare. Men det är svårare.
Givare har därför en preferens att ge saker, som enbart med svårighet kan förloras i korruption.

Pengar har däremot fördelen för den korrupte, att kunna överföras till andra resurser. Det är dock en fördel som pengar också oftast har för de nödställda. Om de kan köpa något för pengar, då kan någon transportera fram produkterna, de kan producera produkterna, och få pengar för dem. Som de sedan använder för att köpa produkter. Och så vidare. Det som kallas multiplikatoreffekten, att en krona skapar förutsättningar för ytterligare en krona o s v.

Pengar till nödställda kan därför vara en hjälp, inte blott till de nödställda, utan till många fler i omgivningen.

Skicka därför pengar till Ukraina, trots risken för korruption, ty multiplikatoreffekten ger hjälp till än fler.

​Den 12 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Som demokratisk socialist vill jag att samhället skall genomsyras av demokrati. Hellre ett demokratiskt politiskt beslut som fördelar sjukhusresurser efter hur sjuka folk är, än hur mycket de kan betala för sjukvård.

Men hallå? Det är ju inte demokrati! Om man fördelar resurser efter hur sjuka folk är, vem eller vad avgör hur sjuka folk är? Avgörs sjukheten av demokrati, dvs av en representativ församling, eller avgörs sjukheten av en profession, dvs av läkarna?

Självfallet sker avgörandet av läkarna. Men då fördelas resurserna av en profession, och inte genom en demokrati. Ja, så måste det vara, ty när det gäller sjukhet är inte demokrati ett bra styrmedel.

Själv motsätter jag mig Högskolelagen, 1:a kap, paragraf 5, som ger en politisk styrning av högskolans verksamhet mot hållbarhet och jämställdhet. ICKE! Här styrs inget, ty det är professionen som styr.

Den demokratiske socialisten vill således inte ha demokratisk styrning, vare sig när det gäller sjukdomar eller på sitt eget område! Hycklare är han!

Men det visar snarare på ett trivialt faktum, att demokrati som styrprincip har sina gränser.

Efter att ha provat många kaffesorter i Sverige, har jag funnit att Melitta, med sitt Bella Crema Espresso-kaffe, gör det bästa kaffet för mina behov. Tack vare marknaden finns detta kaffe tillgängligt för mig, och tack vare marknaden har jag haft möjlighet att prova olika sorter och finna den lämpligaste för mig. Ve de politiker som säger att mångfald i kaffesorter är ett miljösvineri som vi förbjuder och därför beslutar, demokratiskt, att blott kaffet Kaffe, malet, mellanrost, i en-kilosförpackningar, skall finnas som kaffeutbud.

Även här visas att demokratin har sina gränser.

Däremot kan man acceptera att förbjuda ett kaffe som är rostat med den värsta dieseln, som gör kaffet oerhört starkt, men mycket hälsovådligt. Här kan demokratin få gå in och förbjuda marknaden att saluföra kaffet. Precis som demokratin har förbjudit behagliga medel, som t ex morfin, i allmän handel.

Här visar marknaden sina gränser.

Demokratin sätter gränser för marknaden och för professionerna. Men professionerna sätter gränser för demokratin och marknaden. Och marknaden sätter gränser för professionerna och demokratin. Om en av dessa styrprinciper får överhanden, närmar vi oss diktaturen, vare sig det är statsdiktaturen, marknadsdiktaturen eller expertdiktaturen.
Vår debatt, som ju är utmärkande i en demokrati, handlar inte om vilken princip som skall råda, utan när en princip skall råda, på de andras bekostnad.

Att hävda demokratins eller marknadens eller professionernas primat är enfaldigt dumt.

​Den 11 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En nationalekonomisk kurs hade en tentamen, där en fråga avsåg den statliga satsningen på stålproduktion, Stålverk 80. Det var inte svårt att förstå hur ett svar skulle se ut, som passade examinatorn. Marknaden, inte staten, skall driva stålverk. Idag skäms jag över att jag inte bara insåg det, utan svarade som examinatorn önskade, varvid jag fick ett bra betyg på kursen. Min kompis från SSU var inte en lismande smilfink som jag, på jakt efter ett betyg, utan argumenterade för statens satsning. Hans svar blev givetvis underkänt. Till mitt enda försvar skall sägas att jag gav det svar som önskades, men att jag inte ändrade min ideologi. Jag vill hävda att jag gick opåverkad, ideologiskt sett, genom nationalekonomins marknadsekonomipläderande.

På den tiden undervisades det i kapitalismens logik och metoder, utan att kapitalismen diskuterades. Den togs för given. Den var inte uppe på de akademiska ekonomutbildningarnas bord för granskning, för kritik, för alternativtänkande. Annat än i sociologi, men sådant läste inte ekonomer.

Idag skiljer sig ekonomutbildningen från dåtidens ekonomutbildning. Likt den tidigare är den kraftfull i sin spridning av en ideologi. Men nu hymlar den inte, det görs inte i det fördolda, outtalat. Inget smygande görs med ideologin.

En adjunkt i slutet av 2010-talet visade på en föreläsning en film som oproblematiskt tog upp hållbarhet. En kritiskt lagd student ifrågasatte ett innehåll i filmen. Adjunkten vände sig till studenten och stigmatiserande studenten med det värderande uttrycket: ’Jaså, du är en sådan.’ Ett visst rabalder ledde det till, men adjunkten blev inte kallad till korrigeringssamtal för sitt stigmatiserande av en tänkande student, utan blev upphöjd till ansvarig för hållbarhetsindoktrineringen på högskolan(sic!). 

Hållbarhetsideologin, så som den utformats och getts politiska mål genom den politiska organisationen FN, döljs inte i dagens ekonomutbildningar, utan redovisas helt öppet och med tydliga referenser till FN. Inget hymlande. Öppet redovisat. Som docent Emma Stenström anger i artikeln, redan i början av den obligatoriska kursen, dvs studenten kan inte välja bort den utan måste gå kursen och måste svara rätt på kursens examination, redogörs, tydligt och utan ursäkter, för FN:s ramverks 23 inre utvecklingsmål.
https://www.svd.se/a/P4PMyb/handelshogskolans-kurs-i-hallbarhet-kan-gora-skillnad-pa-riktigt

Man lär sig FN:s hållbarhetsideologi, inte för att kritisera den, inte för att fundera kring alternativ, utan för att tillämpa den. Det kan vara förvisso vara acceptabelt på en handelshögskola, eftersom det inte är en akademisk utbildning, utan just en utbildning för handlare. Däremot får man, något uppgivet, konstatera att, till synes, akademiska ekonomutbildningar, inte lärt sig. Trots att de skall/borde vara akademiska, arbetar de intensivt på att indoktrinera. Idag sker det helt skamlöst öppet. Igår med den goda smaken att dölja det under förment akademiska standards.

​Den 10 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​SÄPO säger idag att det muslimska terrorhotet ökar mot Sverige, med anledning av Paludans demonstration, där han bränner koranen. Det mumlas, men även uttrycks öppet, att yttrandefriheten inte kan gå hur långt som helst, inför de risker den medför. Carl Bildt har kritiserat Polisens medgivande till demonstrationen, med referens till säkerhetsläget, och pekar på att norska polisen vägrat en demonstration med hänvisning till vidare säkerhetsläge. Jan Eliasson, forna utrikesminister i en s-regering, håller med Bildt. https://www.expressen.se/nyheter/jan-eliasson-haller-med-carl-bildt-kunde-ha-stoppat-paludan/

Polisen har nekat tillstånd till en ny koranbränning: ”En sådan sammankomst bedöms kunna orsaka allvarliga störningar av den nationella säkerheten. Polismyndigheten har fattat beslutet efter dialog med Säkerhetspolisen. Under den senaste tiden har allmänna sammankomster för att bränna koranen väckt mycket starka reaktioner, vilket resulterat i en förändrad hotbild mot Sverige” (https://www.expressen.se/nyheter/polisen-nekar-tillstand-for-ny-koranbranning/)

Det fanns en tid då man hörde liknande ord. Olof Palme uttryckte sig mycket klart om vad han ansåg om Vietnamkriget och USA:s engagemang i kriget. I mars 1968 avgav den socialdemokratiska regeringen en utrikesdeklaration, med stark kritik mot Vietnamkriget. Dåvarande högerpartiet, nuvarande moderaterna, som haft Carl Bildt som ordförande, hade då en ordförande, Yngve Holmberg, som krävde Olof Palmes avgång, då hans agerande tog bort tilltron till Sveriges neutralitet. Tage Erlander, socialdemokraternas partiordförande, tillika statsminister, sade (enligt Aktuellt 1968:146) att ”…Holmberg agerar på amerikanska påtryckningar och smutskastar Sverige i utländsk press”.

Det finns onekligen skillnader i de två situationerna, där kanske den främsta är att den amerikanska imperialismen inte kunde förväntas använda våld i sin reaktion, medan den muslimska fascismen kan förväntas reagera med våld idag.

En annan skillnad är att då, 1968, kröp sannerligen inte Sverige för ett starkt yttre tryck, utan stod upp för sina värderingar, dock med undantag för högerpartiet. Idag kryper återigen högern, men nu inför fascismen. Men den tydliga skillnaden är att nu kryper även den socialdemokratiska högern, som Eliasson är representant för. Palme lämnade inget arv efter sig.

Högern idag behöver inte skämmas, ty den har aldrig varit helt trovärdig i demokratifrågor. Svenska muslimer behöver inte skämmas, ty vi har ännu inte sett dem stå upp för den svenska demokratin. Socialdemokraterna skall emellertid, återigen, skämmas. För någon vecka sedan yppades deras nyrasism. Idag yppas deras oförmåga att ta stark ställning mot totalitära, fascistiska krafter.

När t o m socialdemokraterna böjer rygg inför fascism, då ser det illa ut för demokratin i Sverige.

​Den 9 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin