​Så går det inte att säga i Sverige. Då kölhalas man. Med rätta, ty det är en fruktansvärd utsaga.

Däremot kan en palestinsk, muslimsk socialdemokrat i Sverige säga ”Man får inte döda civila även om de är judar” Så normaliseras islams antisemitism i Sverige av en socialdemokratisk riksdagsledamot, Jamal El-Hajs.

Socialdemokratin, så som jag lärde känna den, var en ideologi som stod upp för de svaga, de förtryckta. Varje år skanderades på gator och torg: Internationell solidaritet. I den solidariteten innefattades alla de som var jagade. Palestinier och judar. Rätten till ett land erkändes till både palestinierna och judarna.

Medborgarrättsrörelsen i USA understöddes, där Martin Luther Kings förgyllda ord hördes:
” I have a dream my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!”

Då kallade vi oss för anti-rasister. Idag är det ordet förstört av rasisterna, som gjort anti-rasism till en rasism där hudfärgen blivit en markör för solidaritet, där svarta får solidaritetens värme, medan den vita hudfärgen blivit en färg som indikerar förtryckare.

Då fick de religiösa hålla till i en speciell sidorganisation, Broderskapsrörelsen, ty socialdemokratin hade delvis rötter bland frikyrkorna, och hängivenhet till en hel del av Jesu förkunnelse var lätt att ta till sig för en socialdemokrat. Men vi hade avstånd till det här med den enväldige guden och de förtryckande kyrkorna. Idag har den likheten försvunnit då Broderskapsrörelsen blivit Socialdemokrater för tro och solidaritet, för att inrymma även muslimer. Därmed har också socialdemokraterna anammat islam och idag t o m uttrycker respekt och vördnad för religionen. Med det har viruset av islam, dess underkastande, dess förakt för individen, dess förakt för kvinnan kommit och infekterat socialdemokratin och gjort den oförmögen att med styrka stå emot islams mörka sidor, dess kvinnoapartheid och hederskultur. Och dess antisemitism.

Det är en kraftfull politisk förändring, som gjort äldre socialdemokrater, som mig, främmande inför dagens socialdemokrati. Vi, de som man numer får kalla ortodoxa socialdemokrater, som inte känner igen sig i partiet, som efterlyser den internationella solidariteten, som efterlyser det som idag får kallas icke-rasism eftersom anti-rasism är tyngd av rasism, som inte förstår var den grundläggande normen, ’Gör din plikt, kräv din rätt’, vårt mantra för rättvisa, tagit vägen.

De ortodoxa Socialdemokraterna förstår inte hur det är möjligt för en socialdemokrat att säga ”Man får inte döda civila även om de är judar”. Vi förstår inte hur det är möjligt att Socialdemokraternas partiledare kan försvara en person som uttrycker en sådan antisemitisk mening. Än mindre hur den med upprörd gråt i halsen kan försvara honom.       
Det är mycket enkelt för en äldre socialdemokrat, en ortodox socialdemokrat, att förvänta sig, ja, att kräva, det självklara. Den som säger ”Man får inte döda civila även om de är judar” är inte en demokratisk socialist. Den skall uteslutas ur det socialdemokratiska partiet eftersom han är främmande för den demokratiska socialismens värderingar.

Att det inte sker, är det synliga beviset för det socialdemokratiska partiets ideologiska kantring, ja, ideologiska haveri. Idag är det ett högerparti, renons på den demokratiska socialismen, den kraft och den vision och de värderingar som gjorde partiet så starkt, så kapabelt att förändra det svenska samhället.

​Den 31 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin  

​FN-anställda i organisationen Unrwa, 12 stycken, har av israeliska säkerhetstjänsten funnits skyldiga till deltagande i attacken den 7 oktober 2023 då muslimska palestinier i Hamas invaderade Israel. 

Unrwa är en speciell omsorgsorganisation, speciellt gjord för att ta hand om en specifik grupp av utsatta, palestinierna. Det är den enda speciella omsorgsorganisation FN har, som riktar sig till en specifik etnisk, kulturell grupp. FN var engagerade i bildande av en judisk stat, för att värna judarna efter Förintelsen, med speciella konsekvenser för en annan grupp, palestinierna, varför FN kanske ansåg att detta specialfall även krävde ett specialfall av omsorgsorganisation för de drabbade palestinierna.

Unrwa har inte varit en befriande organisation, som frigjort palestinierna så att de haft möjlighet och kapacitet att själva bygga ett fungerande samhälle. De har blott varit en ombesörjande organisation. Men organisationen har blivit en så stark, organisk del av det palestinska samhället att när frågan om varför Hamas byggt alla sina tunnlar, men inga skyddsrum till civilbefolkningen, hänvisade respondenten till Unrwa och menade att det var de som skulle ta hand om civilbefolkningens behov.

Denna organiska sammanväxt har säkert varit till fördel för Unrwas omsorgsavsikt. Men det har sannolikt också inneburit att det palestinska samhällets individer, inklusive militanta muslimer, tagit sig in i organisationen. Vilket är det som påvisats nu, genom avslöjandet om Unrwa-anställdas deltagande i attacken på Israel.

FN:s generalsekreterare, António Guterres, vädjar nu till de länder som dragit in sitt stöd till Unrwa, att inte straffa de 13000 anställda p g a vad 12 anställda gjort, och att FN, minsann, skall ställa dem till svars. Nio har avskedats. En är död och man försöker fastställa identiteten på de kvarvarande två. Som om detta agerande innebär att de tar ansvar.

I den rapportering jag sett finns inga indikationer på att FN tar ansvar för att säkerställa att Unrwa inte är infiltrerade av muslimska terrorister!

Att ta ansvar innebär tre saker

1. Att finna ut hur infiltrationen kunde ske
2. Att finna ut om det finns ytterligare infiltratörer bland de 13000 anställda i organisationen, och
3. Att utforma metoder och tekniker för att skydda organisationen från infiltratörer.

FN har inte gjort sitt jobb, att skydda organisationen. Att upptäcka infiltratörer har man överlåtit åt andra. Trots denna pinsamhet, sitter FN lugnt ner och säger att de utpekade skall straffas. Det lättjefulla agerandet inger inte respekt. FN’s oansvarighet inför sin egen lättja och oförmåga inger inte respekt. Därför är det helt korrekt av stater, som tidigare bidragit till Unrwa, att inte ge understöd till, vare sig FN eller Unrwa, eftersom det är oansvariga organisationer.  

Ett bättre alternativ är att de stater som vill stödja palestiniernas rätt och möjlighet till utveckling mot en egen stat, bildar en egen organisation, skild från både FN och Hamas.

​Den 30 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
PS En annan kritisk röst, från högern, finns här. https://www.instagram.com/reel/C2qPZPggmqn/?hl=sv DS

​Människan har alltid ägnat sig åt genetisk och social manipulation. Den sociala manipulationen, att en människas avkomma skall blott föröka sig med en liknande annan, t ex kristna gifter sig med kristna, överklass med överklass, lämnar jag nu därhän.

Den genetiska manipulationen rör främst utveckling av djur och växter som passar människan. Den som haft med ridning och därmed hästar att göra, känner väl igen den oerhörda rasismen som finns i dessa kretsar. Skälet till rasismen är att en framgångsrik häst bär framgångsrika gener, som människan ser till att den fortplantar. Hästen som inte kan trava, som alltid blir halt och som är folkilsken, kommer aldrig att ges möjlighet till fortplantning.

Detsamma med växter. Där korsar människan till höger och vänster för att få fram en växt som tillfredsställer människans behov.

Tills för några årtionden sedan handlade genmanipulationen om sannolikhet, ty man korsade växter med fördelaktiga egenskaper, och hoppades att den resulterande arvsmassan skulle bli den man sökte. Idag kan man emellertid dramatiskt öka sannolikhet för det önskade utfallet genom genteknik, där man går in i arvsmassan och härjar runt med generna.

Det märkliga är att den miljörörelse som bl a drivs av vår Greta, säger högt och ljudligt ”Lyssna på forskarna”, och med det avser att vi alla skall lyssna på de forskare som larmar om riskerna med global uppvärmning. Men när det gäller genteknik så gör miljörörelsen exakt tvärt om. ”Lyssna inte på forskarna” är där deras slagord.

Miljörörelsen anser att det finns risker med teknisk genmanipulation, som GMO eller den än mer moderna CRISPR-tekniken. Vad jag förstår innebär teknisk genmanipulation att man uppnår mer exakt en genuppsättning som avses, än när man använder naturlig genmanipulation, där genuppsättningen blott blir en sannolikhet. Risken att skapa skadliga växter torde vara lika stor, eller kanske än större med naturlig genmanipulation. Det märkliga är att medan naturligt manipulerade växter inte granskas avseende risker, skall tekniskt genmanipulerade växter granskas.

Miljörörelsen har en föreställning om den goda naturen. Den som genom mutation kan genmanipulera med betydligt mindre risker än vad människan kan. Den som reagerar med uppvärmning när den elaka människan startar sin bilmotor. Naturen är naturligt naturlig. Och det är gott. Medan människan är tillgjord och kan skapa livsfarliga saker. Bara se på Covid-pandemin.

Miljörörelsen, i detta fall Greenpeace, kämpade mot en genmanipulerad, dvs förädlad tekniskt och inte naturligt, rissort, Golden rice, som med teknisk genmanipulation hade getts egenskapen att ta upp betakaroten. Poängen med den förmågan är att betakaroten omvandlas till A-vitamin i den mänskliga kroppen, vilket hävdades av genmanipulatörerna ge lägre grad av undernäring och minskar risken för att barn blir blinda p g a A-vitaminbrist. Det framstår onekligen som ett medeltida mörker, det som fanns innan vetenskapens framväxt, när miljörörelsen kräver att man med större möda, med hjälp av den naturliga genetikens sannolikheter, skall ta fram ett gyllene ris. Den mängd barn som blir blinda i väntan på den naturliga genmanipulationen skulle nog anse att man skulle ha följt Gretas råd: Lyssna till forskarna.

Det finns en naturmysticism, att människan skall underkasta sig naturen. Trots att människan, redan vid hennes första steg knaprade på kunskapens äpple och med hjälp av kunskap gav sig i kast med naturen, delvis genom att anpassa sig till naturen, genom att bygga tak så att man inte blev blött när det regnade, delvis genom att anpassa naturen, genom att tämja vargen och via genmanipulation utveckla en lydig, hjälpsam hund. Miljörörelsen måtte anse att ingripa i den heliga naturens genuppsättning är förbehållet gud eller en annan ande. Människan skall inte leka gud. Den genmanipulation som accepteras är den naturliga, dvs den med lägre grad av sannolikhet för önskat utfall relativt teknisk genmanipulation.

Men människan är delvis gud, och påverkar naturen och dess utfall. Viktigare än vilken teknik man använder vid manipulationen borde vara att resultatet av manipulationen skall prövas, testas av vetenskapen, så att effekterna är de avsedda och oavsedda effekter inte hotar människan eller naturen. Därför borde ingen rissort få spridas som inte utvärderats, oaktat hur den kommit till, genom naturlig eller teknisk genmanipulation.

​Den 29 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det sägs att man skall tycka om olika. Att man skall vara öppen. Inbjudande. Tolerant.
Att tycka om olika.

Då blir det så här:

Jag tycker ateism. Därför tycker jag om kristendom, islam, mormonkyrkan, ryska ortodoxa kyrkan och, inte minst, Ku Klux Klan.

Jag tycker demokrati. Därför tycker jag om totalitära ideologier och organisationer, som fascism, islam, nazism och kommunism

Jag tycker jämställdhet. Därför tycker jag om kvinnoapartheid, där kvinnan är värd hälften av mannen och där mannen har rätt att med slag tillrättavisa kvinnan.

Jag tycker jämlikhet. Därför tycker jag om antisemitism och rasism, där judar och svarta är underlägsna människor.

Jag tycker ekologiskt agerande. Därför tycker jag om oljeeldade kraftverk och gamla bilar utan avgasrening.

Jag tycker lika värdighet. Därför tycker jag om islam, där icke-muslimer är mindre värda och kvinnor får sitta längts bak i bussen, och gammal god söderstatsrasism, där svarta inte ens får sitta på bussen.

Jag tycker yttrandefrihet. Därför tycker jag om lagstiftning som förbjuder att bränna heliga böcker och utställningar som aktivt undviker att visa verk som bryter mot islams förbud att teckna mohammed.

Jag tycker livet är heligt. Därför tycker jag om dödsstraff.

I namn av mångfald tycker jag om det som inte är jag. Det som negerar det som är jag. Inga halvmesyrer här inte. Jag tycker om olika. Ja, jag tycker om motsatt.

Skulle du nu tycka att mina exempel visar att olika inte kan betyda motsatt, då får jag be dig ange hur mycket avvikelse från vad jag tycker som krävs för att det skall vara olika och hur stor avvikelsen får vara innan det blir illa att tycka olika.

Låt oss mäta det i grader. 180 grader olika är det motsatta. 90 grader olika är det vinkelrätt olika. Hur många grader olika kan du acceptera inom din fras ’Jag tycker om olika’ innan det olika blir så olika att t o m du blir tveksam om det önskvärda att tycka olika? Skall man tycka om Sverigedemokraternas tyckande, ty det är ju onekligen olika?

Men, om du inte accepterar 180 grader olika, då gäller ju inte att du tycker om olika, utan att du tycker om, ganska eller nästan lika. 

​Den 27 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Vi skall aldrig glömma. Vi får inte glömma. Den som glömmer sviker mänskligheten.

Så är slagorden, skapade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen. Den var så ohygglig att vi måste, för all tid framöver, minnas Förintelsen.

En del av de som upprepar slagorden om att minnas är de kristna. De pekar på Jesus och hans lidande. Att den kristna kärleken innebär att minnas och att strida mot det som kan riskera att återskapa Förintelsen.

Men det är ett oomkullrunkeligt faktum, det är en sanningarnas sanning, faktumets faktiska faktum, att vi har glömt det vi borde minnas. Än värre, de som idag hävdar minnets nödvändighet, är de som mest aktivt har glömt. Som klädsamt har glömt. Trots att de är lika skyldiga som nazisterna. Trots allt intorkat blod och tårar de har på sina händer och på sina kläder.

En enda dag slaktades, mördades, dödades 3000 människor. Det kan jämföras med de cirka 400 personer som dödades natten till 10 november 1938, den sk Kristallnatten. Den, som det sägs, vi skall minnas. Men de 3000 är glömda. Ingen minns dem.  

Under en period dödades eller, som konsekvens, dog cirka 7 miljoner tyskar. Man minns namnet på skeendet, men man minns inte antalet dödade. Man minns inte krafterna som låg bakom dödandet. Ingen minns.

Det första jag angav rörde Bartolomeinatten, natten till den 24 augusti 1572. Då kristna dödade kristna. Då katoliker mördade protestanter. Katolikernas främste, Påven Gregorius XIII, höll en tacksägelsemässa efter massakern (där ytterligare mördades uti i landet). Så ond var den kristna ondskan.

Det andra avsåg trettiåriga kriget 1618-1648, som var ett krig som grundades på kristendomens två strömningar, och som sannerligen inte förhindrades av de kristna. Likt Bartolomeinatten stod striden mellan protestanter och katoliker. Många människor mördades och plågades.

De kristna har hatat. Mest sig själva, eller snarare, fraktioner av andra kristna. De har mördat andra, i en omfattning som kan jämföras med nazisterna, om man beaktar teknikens utveckling som möjliggjorde en större omfattning av mördandet.

De kristna har glömt. Som många andra. Ingen, absolut ingen pekar på Bartolomeinatten och trettioåriga kriget och säger, och kräver, att vi aldrig skall glömma. Vi har glömt.

De kristna ber inte om förlåtelse. Ty det har glömt. Och de andra kräver inte att de kristna skall be om förlåtelse för vad deras religion har gjort. Ty de andra har glömt.

De kristna är inte, som nazisterna, förvisade, ja, delvis förbjudna. Tvärtom. I Sverige går dessa, de kristna, de med det intorkade blodet på sina händer, i synligt sällskap med statsministern, trots att staten och kyrkan i grundlagen är skild från varandra. Trots att de inte bett om förlåtelse och att de inte fått förlåtelse. Det enda de har och det enda de fått är glömskan.

De kristna har inte gjort något, och om de gjort något, har de absolut inte redovisat vad de gjort för att säkerställa att de inte, återigen, går ut i krig för att mörda varandra, eller att de, återigen, börjar bränna kvinnor som syndabockar. Det finns således inte något skäl att förlåta dem eftersom de varken bär ånger för sitt görande eller har gjort något för att förhindra ett upprepande.

Då, på 1500- och 1600-talet, var de kristna framstående mördare. Idag har de inte bett om förlåtelse. De är inte heller förlåtna. Deras övergrepp är glömda.

Tänk nu tanken vad som kommer att finnas 2339. Då kommer Förintelsen inte att finnas. Eller snarare, det kommer att finnas lika levande som Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget finns hos dig. Möjligen att någon minns Förintelsen, men de har glömt att nazisterna stod bakom Förintelsen.

En kuslig tanke. Men människan glömmer. Det finns starka intressen i glömskan.

De som idag pratar om att vi skall minnas, är de som visar hur man glömmer.

​Den 26 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​En svensk debattör, Inger Enkvist, skriver:”Gays produktion är så begränsad att hon knappt skulle ha fått en fast tjänst som lärare på en mindre högskola, men nu har hon först blivit professor vid Harvard och sedan rektor. Det har också kommit fram att hon i sina arbeten dessutom har kopierat andra forskare utan att ange källan. ”
(https://www.svd.se/a/abAjrM/inger-enkvist-lar-av-haveriet-pa-harvard)

Det avser Claudine Gay, som avgick som rektor för Harvard University. Hon klarade inte av det till synes omöjliga, det monumentala hyckleriet kring yttrandefriheten på Harvard, där en utsaga leder till att man förlorar sin lärartjänst, medan en annan utsaga skall kontexualiseras.

Det är oklart om Inger avser en mindre högskola i USA eller i Sverige. Enligt Google scholars har Gay 2815 citeringar.

I Sverige går det alldeles utmärkt att bli rektor för en högskola, utan att vara vare sig professor eller ha 3-sifriga citeringar.

I Sverige går det alldeles utmärkt att bli professor då tre professorer, vid ett och samma universitet, i ett för mig kärt ämne, som tillsammans, dvs summan av de tre professorernas citeringar, har knappt 1000 citeringar. Återigen, jag upprepar, tillsammans, summan av de tre professorernas citeringar.

I Sverige går det också alldeles utmärkt att plagiera. Dock med variationen att en lektor inte kan göra det, utan åker ut genom bakdörren, medan en professor ursäktas med att det plagierade inte höll hög vetenskaplig nivå, eller så beaktas överhuvudtaget inte plagiatet.

Nu kan man hävda att det är en stor skillnad att leda och att vara professor vid ett av världens mest ansedda universitet, relativt att vara på några av de mindre ansedda högskolorna och universiteten i Sverige. Men jag tror att Enkvist, som debatterar mycket om högskolevärlden och skolan i Sverige, inte är fullt informerad om tillståndet på Rikets högskolor. Hon brukar vara kritisk över tillståndet. Jag tror att hon hade förfasat sig än mer om hon hade haft min erfarenhet.

Mats Alvesson, en annan kritisk debattör av högskolan, har upprepade gånger kritiserat professorsutnämnandet i Sverige och har nyligen visat, tillsammans med Sjöholm, i Ekonomisk Debatt (2023, 51(5):64-74), att det inte är svårt att avhålla sig från att bli imponerad av svenska professorer i de ekonomiska ämnena och deras förankring i vetenskapssamhället genom citeringar.

I Sverige kan man förvisso bli professor i företagsekonomi genom individuell prestation. Men det underlättar något alldeles oerhört om man, oaktat prestation, har vänner på högskolan som vill en väl, samt har vänner utanför högskolan som villigt levererar det ’sakkunnighetsutlåtande’ som rymmer slutsatsen att man är professorskompetens. Tricket är kombinationen, att vännerna på högskolan ser till att vännerna utanför högskolan blir utsedda till sakkunniga. Då kan man bli utsedd till lärd i sitt ämne, med vetenskapliga kvalifikationer som är professorns, trots att forskarvärlden, via citeringar, i alla fall ännu inte uppmärksammat de vetenskapliga prestationerna. Det innebär att svenska högskolor har professorer som ligger långt från fd Harvardrektorns citeringar när de tillträder, och aldrig når upp till den nivå då de saknar den förmåga eller, med mildare uttryck, den inriktning som ger en anständig nivå på citeringar.

Det finns vänskapspakter, nätverk, akademiska familjer, klaner och klubbar som innebär att man kan stöta på utnämningar som framstår som mer av ett uttryck för välgörenhet än av meritokrati.

Alvesson angriper befordransmöjligheten, dvs att man kan få professors titel utan att få professors tjänst, där befordran sker genom enbart sakkunnighetsförfarande, men utan konkurrens. Den kritiken är inte helt korrekt, ty tillsättande genom konkurrens innebär blott att administrationen måste vara något skickligare för att vänskapsbanden och korruptionen skall kunna bli framgångsrik. Det tar sannerligen inte bort välgörenheten i professorsutnämningarna.

​Den 25 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vad är det för skillnad på att klä ut sig till svart genom att svärta ner ansiktet och måla läpparna röda, sk blackface, eller att en man klär ut sig till en kvinna, sk transor?

I en spansk by klär människor ut sig genom att svärta sitt ansikte och måla förstorade röda läppar. Det som kallas black-face. De gör det för att fira de tre vise männen och deras ankomst till Jesusbarnet. Enligt kristen tradition var en av de tre vise männen en afrikansk kung, därav den svarta hyn och röda läpparna.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/se-hur-spanjorer-firar-trettondag-jul-med-blackface

Mot detta firande finns en spansk parlamentariker som hävdar att det är rasism. Det är också, tror jag, den gängse attityden hos opinionsmakare. Det uttrycks väl genom det problem Johan Glans får med sin arbetsgivare när gamla foton på honom dyker upp, bl a ett där han svärtat sitt ansikte. (https://www.youtube.com/watch?v=_ouPGkKJn5Q&t=2s )
I Sverige var det en debatt för ett tag sedan när män klädde ut sig till kvinnor, där även de, likt blackface, gjorde det på ett överdrivet sätt. De satt på bibliotek och läste sagor för barn. Då fanns det en grupp som protesterade mot vad de ansåg vara en sexualisering av barns miljö. Dessa hånades dock som konservativa, bakåtsträvande och fördomsfulla. Opinionseliten var i allmänhet positiva till fenomenet med dessa extremtransor.

Det intressanta med dessa två inslag är likheter och olikheter.

I bägge fallen har de som klätt ut sig gjort utklädningen till en karikatyr, till en överdrift av det som de ser ut som.

I bägge fallen har de som klätt ut sig ingen negativ avsikt avseende det de karikerar. Det finns inget nedgörande över de svarta eller över kvinnor hos dem. Det är inte förlöjligande eller förödmjukande, utan blott en förklädnad som gjorts tydlig genom karikatyren.

Det finns således inte någon avsikt grundad i rasism eller kvinnofientlighet hos dem.

En ytterligare likhet är att det finns de som har reagerat negativt mot blackface och mot transorna på biblioteken. Där slutar likheterna.

Det är en svart kvinna, således en som karikeras, som reagerat och betecknat blackface som uttryck för rasism. Ingen kvinna har, vad jag sett, lyckat ta sig fram i opinionen och uttryckt sin kritik mot transornas karikatyr av kvinnor. Istället är det, säreget nog, många kvinnor som stött karikatyren av dem.

Det tycks således inte finnas en principiell opinion där appropriation, eller kanske lite lättare uttryckt, där agerandet att karikera en människogrupps uttryck, ansiktet på en människogrupp, de svarta, eller klädseln och make-up på en människogrupp, kvinnor, är felaktigt och fördomsfullt. Ja, det är t o m rakt motsatt principiellt ty i ett fall är det djupt förkastligt, i ett annat fall är det föredömligt och värt att spridas.

Kan denna skillnad bero på att i det ena fallet protesterar några av de som karikeras, medan i det andra fallet protesterar ingen, eller i alla fall, har de som skulle ha kunnat protestera inte tillgång till protestens megafon? Notera den sista bisatsen. Förekommer protester beroende på att den ena gruppen är resursstark och har tillgång till opinionskanaler, medan i det andra fallet har de som skulle kunna protestera inte någon tillgång, dvs de är resurssvaga?

Med den senare spekulationen blir fenomenet med blackface och transor motbjudande för den som bär jämlikhet och yttrandefrihet som grundläggande värderingar. Den olika behandlingen av de två fenomenen kan bero på att i det ena fallet finns resursstarka individer, med opinionsstöd, och i det andra finns resurssvaga, utan opinionsstöd.

Det som vill framställas som de resurssvagas röst kan således vara det motsatta. Det som hörs är de resursstarkas röst, medan de resurssvaga förblir tysta eller tystade. Som alltid.

​Den 24 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Länderna i Norden är fredliga och de har fredliga, för att inte säga vänskapliga relationer till varandra. Om man skulle klassa relationen mellan två nordiska länder i tre kategorier, ovän, vän eller komplicerad relation, skulle nog samtliga relationer klassas som vän.

Tar vi Europa blir bilden något mindre vänskaplig, men tillräckligt många länder har vänskapliga relationer varför en sammanställning säkert skulle ge mer än 75% relationer som vänskapliga.

Detta skriver jag eftersom jag fått tag på en sammanställning av mellanösterrelationer, där man kategoriserat relationerna som vän, ovän eller komplicerad relation. I denna sammanställning finns både länder och organisationer, varför liknelsen med Norden och Europa inte är helt jämförbar.
https://www.slate.com/blogs/the_world_/2014/07/17/the_middle_east_friendship_chart.html

Det finns tolv enheter i sammanställningen, 8 länder och 4 organisationer. Av de 138 relationerna är 75 betecknade som ovän, dvs 54%, 25% är komplicerade, och blott 21% betecknas som vänskapliga.

Mellanöstern är således inte ett område karakteriserat av vänskap. Det är minst komplicerat, men merparten är ovänskapligt.

Dessa länder och organisationer karakteriseras av att vara helt dominerade av islam, eller att ha stora inslag av islam. Blott Israel kan betraktas som ett land utan starkare inslag av islam.

Man skulle tro att dominansen av en religion skulle ge, om inte vänskap, så i alla fall inte ovänskap. Men det räcker att minnas tillbaka till tiden kring 1600 och 1700, då det streds mycket i Europa, baserat en hel del på kristendomen, där mördandet skedde mellan protestanter och katoliker. Trettioåriga kriget, år 1618-48, var i stort sett ett religionskrig. I mellanöstern finns islam, med sina två grenar, Shia och Sunni. Ser man på ovänskapsindex är sunni den gren som är bäst på att ha ovänskapliga relationer.

Dagens krig i Gaza sker mellan det enda icke-islamiska landet, Israel, och det islamiska Hamas, som har den mest ovänliga grenen av islam, sunni. Medan det kan vara till nackdel för Israel, kan det också vara till fördel. De kan utnyttja tanken att min oväns ovän är min vän. Eftersom sunni är duktiga på att vara ovänner, kan sunnis ovänner kanske vara deras vänner.

Islam är i grunden våldsamt. När det sedan delas upp i två fraktioner, blir det än mer våldsamt. Det visar sig i Mellanöstern idag. Idag är det också fler muslimer som dör p g a muslimsk fascism än de som man skulle förvänta sig bli mördade, de ovärdiga, icke-muslimska kuffarna.

För en människa som jag, som är oerhört islamkritisk, är detta goda nyheter. Trots att islam är en mycket stark och totalitär ideologi, klarar den inte av att ena sina tillbedjare. Risken att islam skall bli en stark kraft som tar över världen, eller i alla fall Europa, tycks vara liten. Likt ödet för många totalitära ideologier, minns celldelningen bland kommunisterna, tycks muslimerna ägna sig åt att tycka illa om varandra.

I det ansluter jag mig till muslimerna.

​Den 23 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Svenska Dagbladet togs cancelkulturen upp, av Enkvist (https://www.svd.se/a/abAjrM/inger-enkvist-lar-av-haveriet-pa-harvard ) och av Lindgren (https://www.svd.se/a/8J4V9x/cancel-culture-mobbarens-basta-van ).

Cancelkulturen är djupt oakademisk då den hävdar att vissa fenomen och värderingar må förekomma, ja, de måste förekomma, medan andra undanbedes i det milda fallet, eller, och det är här det fått sitt namn, cancelleras, dvs tas bort, förbjuds. Att föra fram påståendet att Israel är en apartheidstat låter sig göras, medan att påstå att Islam innebär kvinnoapartheid kan leda till inställd föreläsning. Cancelkulturen är således varken principiell eller empirisk, utan starkt obalanserad värderingsstyrd.

Det har förekommit sådant agerande i Sverige, men debattören Enkvist pekar på att Sverige brukar lika några år efter USA, varför vi fortfarande har tid att motarbeta det.

För en person som är Persona non Grata på minst två universitet, känns det inte som att Sverige är två år efter. Redan för sex år, den 26 februari 2018, skrev en professor: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/  ) som 90 dagar senare, den 1 juni 2018, fann sig stående utanför högskolan, med en förlorad anställning.

Cancelkulturen finns och har funnits i Sverige. Inte i omfattningen som den finns i USA, men den finns. Att som professor, och därmed som den högsta i akademisk rang, hävda att det är läraren och den akademiska plikten att förmedla vetenskaplig kunskap och inte dagsaktuell ideologi, som hållbarhet, som skall styra högskolans program, leder till avsked. Att föra fram kritik mot ett universitets politiska engagemang leder till att högsta hönset på universitetet beslutar att han aldrig mer skall få undervisa på universitetet.

För mig samvarierar cancelkulturen med akademisk nedgång. Det är på sätt och viss naturligt, då cancellering och akademi är hart när motsägelser, A mot icke-A. När akademikern förlorar inflytande, vinner cancellerarna makt. Då stryks t o m Uppsala universitets devis över:  ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och ersätts av det kärnfulla: Uttryck rätt!

Den akademiska kulturen innebär att hylla frågan, inte svaret, men väl ambitionen att svara. Det innebär att hylla reflektionen, ifrågasättandet, det ständiga funderandet. Den, som likt de två på en institution den 6 mars 2018, klockan 8:30, i ett mail ger ett kommando till de som under en punkt på en agenda önskar diskutera: ”Därmed ska programpunkten strykas.” är akademins dödgrävare. De är de främsta cancellerarna. (Lyckligtvis är den ena nu pensionär och den andre är kommunalfullmäktigeordförande).

Den som säger till en akademiker att tiga, är den som skall stå utanför högskolan.

​Den 22 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Trafiken på E22-an, en motorväg med två körfält, stoppades upp av en lastbil som stängde bägge körfälten. Det var halt och snön for omkring, som den gör i Skåne, horisontellt och inte vertikalt. 1000 bilar fastnade i bilkön, som inte upplöstes förrän ett dygn senare.

Idag debatteras och undersöks intermezzot på E22:an. Bristande samordning, bristande förmåga att agera, oförmåga att gå utanför boxen, har anförts som orsaker.

Till detta har givetvis framförts anklagelser till människorna i sina bilar. Under det snöfallet, med starka vindar, var det uppenbart att det skulle bli trafikproblem. Ändå valde folk att ge sig ut på vägarna. Somliga i lågskor.

Ja, det kan ses som obetänksamt och dumdristigt.

Men det kan också ses som uttryck för en stark tilltro till statens förmåga och vilja att hjälpa sina medborgare och att göra dem, hart när, oberoende av naturens krafter. En grundmurad tilltro till att staten säkerställer att transporten kan ske. Att staten mildrar naturens påverkan på oss människor. Att staten är god och stark. Därav lågskorna.

Några dagar efter E22-intermezzot åkte jag själv till Malmö. Det var en resa med stor tveksamhet, trots att det var sol och prognoserna visade på sol, ingen vind, ingen snö. I baksätet hade jag en stor kasse med frukt, vatten och filt, och en annan kasse med min stormmössa, en vinterrock som tål allt, och kraftiga vinterstövlar. Därtill hade jag fyra lager kläder, ytterst min yllerock. Samt yllemössa, handskar och kraftiga vinterskor. Bilen var fulltankad och jag hade ett fulladdat mobiltelefonbatteri.

Mitt förtroende för staten var således mycket lågt. Jag satsade på mig själv. Jag skulle klara vilken situation som helst. Utan statens hjälp. Jag var själv. Jag skulle klara mig själv.

E22-intermezzot kan ha effekter som kommer att dröja sig kvar. Förlusten av förtroendet för statens vilja och förmåga att klara det uppdrag vi trodde att staten hade. Vi kan inte lita på staten. Vi måste utgå att vi måste klara oss själva i första hand. Kanske staten kommer. Då blir det ett plus. Men grunden lägger vi själva.

Förtroendet för staten har eroderat.

Staten gör inte mycket själv för att försöka återfå förtroendet. Olika myndighetspersoner och myndigheter skyller på varandra. Några säger, ja detta var inte bra. De tycks sakna insikt och förståelse för att de har åsamkat samhället en mycket stor skada, en förtroendeskada. De saknar också insikt i att ett klart och tydligt ansvarstagande, med ett klart och tydligt uttalande som visar på att det gjordes misstag, men att de inte skall upprepas, görs inte.

Staten arbetar inte dag och natt, med full styrka, för att återvinna förtroendet.

Och vi alla frågar oss, det som Östling frågade: Va fan får jag för pengarna?
https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ

E22-intermezzot har stora effekter på samhället, men tycks ha små effekter på staten.

​Den 21 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Minns du Tore Sventon, som när han upptäckte spår av Ville Vessla, sade: ”Ständigt denna Vessla”? Vi har hört liknande i dessa dagar, men då har uttrycket varit: Ständigt denna främling!

Gängkriminaliteten utförs mestadels av invandrare, ofta i andra generation. Att skriva så anses vara främlingsfientligt, ja t o m rasistiskt. Att hänvisa till de andra, till dem, och inte till oss, är rasistiskt. Ändock sägs: Ständigt denna främling!

När det skedde jävulskap i byn så gick snacket att det säkert var ungdomar från fritidsbyn. Det var inte vi, byns barn, utan dem, stadens ungar, de som kom utifrån, från Malmö, som jäklades. Ständigt denna främling! 

När det var upplopp på Rosengård berodde det, hävdade somliga, till icke ringa del på inkommande bråkstakar. Det är inte vi, utan dem, de utanförkommande. Ständigt denna främling!

Det är den ständiga hänvisningen till främlingen, att skylla på de andra, de som inte är vi, främlingarna. Ständigt denna främling!

Nu har man funnit lämningar av kokain i Riksdagen, på fyra partiers kanslitoaletter. Det är toaletterna hos Liberalerna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som har rester av kokain.
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BWOlyQ/panik-pa-riksdagskansliet-efter-aftonbladets-avslojande )

Det sägs vara oacceptabelt. Man tillägger, som förklaring, att toaletterna kan ha använts av besökare. Partiledaren för Liberalerna säger ”Det är en toalett som många människor kan använda”.

Ryggradsreaktionen är här, precis som i de andra fallen jag nämnde, att skylla ifrån sig, att peka ut de främmande, de som kommer utifrån. Det är inte Riksdagsledamöterna som blir misstänkliggjorda. Det är inte partiernas kanslipersonal som blir misstänkliggjorda. Man säger, med Sventons röst: Ständigt denna främling.

Vad politikerna, som gett denna Sventonkommentar, visar på, är hur nära främlingsfientlighet ligger. Att peka ut ’dem’, för att frigöra ’oss’ från skuld. Det som alla partier, förutom SD, angriper, främlingsfientligheten, att peka främlingen, gör de nu själva, helt naturligt, med sin Sventonkommentar: ’Ständigt denna främling!’

Det politikerna visar är syndabockens logik. Den som vi känner från hiskeliga historiska händelser. Ständigt denna främling!

Det politikerna visar är det oansvariga barnets barnsliga försök att undkomma bördan av sitt agerande. Ständigt denna främling!

Uttalandet ’Ständigt denna främling’, är således minst ett barnsligt försök att undkomma, och som värst, en ohygglig syndabockslogik.

Den 20 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fadimegalan hölls den 14 januari. Den uppmärksammar skamkulturens grepp om speciellt unga människor och då, i synnerhet, unga kvinnor. Den har sitt namn efter Fadima, som mördades kallblodigt av sin far, driven av skamkulturens kodex som säger att kvinnans sexualitet och kärlek regleras av familjen, inte av kvinnan.
https://www.youtube.com/watch?v=EKl58TkQDv0&t=13s

Fadimegalan var, för mig, en skrattretande föreställning. Man hänvisade till den sk hederskulturen, dvs skamkulturen, som orsak till förföljandet av de unga. Där stannade man. Man nämnde ordet religion. Men ingen tog tydligt och klart upp de abrahamitiska religionernas positiva jordmån för att odla skamkultur, idag speciellt uttalat och tydligt i den nyaste abrahamitiska religionen, islam.

Att peka ut och att kritisera en av de starkaste källorna till förtrycket, islam, och att ställa krav på att islam reformeras, men kanske t o m även föreslå hur islam skall reformeras så att den blir en modern religion, gjordes inte. Sannolikt för att det inte kan göras. Islam, och dess betydelse för kvinnoförtrycket i Sverige, är den dolda marken, där man inte får vandra, som man inte får peka ut, som man inte får se.

Det blev än mer skrattretande när en komiker, vars namn jag skall bespara dig, gjorde sig lustig, inte på islams bekostnad, inte på en kvinnoföraktande imams bekostnad, utan på…ja, du gissade rätt, på Sverigedemokraternas bekostnad. Skämtet var inte roligt, men det var oerhört lustigt att höra hur legitimt SD är att driva med, medan hur illegitimt det är att driva med religionerna, speciellt islam. SD har intet med kvinnoapartheid att göra medan islam är en betydande aktör i kvinnoförtrycket. Då ’skämtar’ en komiker om det legitima, men irrelevanta, SD, men aktar sig noga för att beträda den dolda marken, islam, som är en kraftfull drivare av den kvinnoapartheid vi har, och som är Fadimegalans fokus. Denna monumentala ynklighet är skrattretande.

Det är få förunnade att kunna driva med religionerna, och att ha förmåga att driva med dem idag. Speciellt islam. Ett av de mest förnämsta skämten på senaste tid i Sverige gjordes av Grotesco, där de, med hänvisning till Bibeln, pekade ut bögarna som skyldiga till allt elände, inklusive att schlagerfestivalen aldrig tycks ta slut.
https://www.youtube.com/watch?v=MhWCwjPi6yw

I slutet av den sången, Det är bögarnas fel, drar de fram imamer och rabbiner som böghatande fenomen. Men sången handlar främst om att det står i Bibeln någonstans, att det är bögarnas fel. Skämtets grund rör förvisso abrahamiterna, men är fokuserat på de kristna, en grupp som idag tål skämten. Även de mest begåvade komikerna drar sig således för att skämta direkt om och kring islam.

Skamkulturen, med sin kvinnoapartheid, finns i många folkgrupper. Men i Sverige finns det främst hos abrahamiterna, och då i de fräna kristna och i de muslimska grupperna. När man bortser från det, omöjliggör man också att komma åt källan till skamkulturen, och därmed omöjliggör åtgärder riktade på orsaken till skamkulturen.

Som jag sagt åtskilliga gånger här. Och som Fadimegalan visar. Religionerna har en moralisk amnesti. De är de oberörbara. Trots att de är en betydande orsak till att över 100000 flickor lever under en skammens förtryck. I Sverige.

​Den 19 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​I svensk TV:s program om svensk historia berättades om stormaktstiden. Där valde man att ta upp seden att ligga med sin tilltänkta, att ungdomar fick lov att sova tillsammans, innan de var gifta. Som ateist fann jag det givande då det visar att det kristna förtrycket inte lyckats fullständigt och de kristnas kvinnoapartheid hade sina glipor.
( https://www.svtplay.se/video/e3vGXqq/historien-om-sverige/6-stormakten-sverige-ar-1560-till-1658 )

Men sedan ägnade man 5 minuter (av programmets 60 minuter, dvs knappt 10% tyngd) åt att berätta om den valhänta svenska kolonialismen, när Sverige och Drottning Kristina (då protestant, senare katolik) bildade Svenska Afrikakompaniet år 1649. TV-programmet tog sig pengar och möda att åka till Guldkusten och borgen Carolusborg, för att berätta om hur kompaniet, under sin korta livstid, handlade med ungefär 1000 slavar. Enligt beräkningar överfördes bortåt 6.000.000 slavar i den transatlantiska slavhandeln. Sveriges andel i slavhandeln var således 0,02%. En tämligen marginell, ja, nästan patetisk aktör i slavhandeln.

Men idag röner kolonialism stor uppmärksamhet, speciellt den som är inriktad på att peka ut väst, och då speciellt vita män, trots att det i detta fall var en vit, djupt religiös kristen kvinna som var en av huvudaktörerna, Drottning Kristina. TV-programmet ligger i tiden och är barn av sin tid. Det ser vad man skall se idag, och gör sig blind för det som tidsandan lagt i mörker.

Som skåning noterar jag nogsamt att svenskarnas härjningar i Östdanmark, dvs Skåneland, inte uppmärksammades. Alla de som dödades, alla de som fick svälta för att svenskarna stal deras mat, alla de som fick se sina gårdar brännas av svenskarna i kriget mot skåningen, ges inte plats. Däremot de 1000 slavarna i Afrika.

30-åriga kriget, 1618-1648, uppmärksammas i serien, men då främst för att det innebar att svenskar fick åka och kriga, för att där dö. TV-programmet uppmärksammar lidandet i Sverige, men knappt det oerhörda lidande som kriget innebar, främst i Tyskland. I Tyskland, beräknas det, dog 7 miljoner i kriget. Det är markant fler än de 1000 slavar som den svenska kolonialismen utsatte för lidande.

Att berätta historia innebär att välja. Man kan då välja att berätta folkets historia, de som utsattes för och fick lida av makten. I den svenska serien väljer man att berätta om det svenska folkets lidande och de svartas lidande i Afrika. Man väljer att INTE berätta om det lidande som folket i Skåneland fick utstå, eller i Europa, när de svenska imperiedrömmarna skulle realiseras.

Man måste välja. Man kan inte ta med allt. Men att ta med en så oerhört ringa händelse, som Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln, och inte nämna svenskarnas terror mot civilbefolkningen i Skåneland och Europa, speciellt Tyskland, är knappast ett val som baserar sig på historiska väsentligheter. Det är ett val gjort under den moderna postkoloniala teorin. En teori som förblindar.

Den 18 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Så säger den hurtfriske uppfinnaren i skämtprogrammet Lorry. Han har fantastiska uppfinningar, med potential att lösa stora problem. Men det finns alltid en hake som patentgubben upptäcker. Varvid han klämkäckt säger: Tänkte inte på det.

Något liknande erfar man idag när det gäller solceller.

Solcellsteknologin har utvecklats och idag är det nästan ett socialt krav att man har något som drivs av egna solceller. Den som fyller sitt tak med solceller producerar ström till sig själv och till andra, och vinner lägre elräkning, samt, inte minst, gillande i grannskapet.
Solceller, väl de är producerade och placerade på tak, förefaller vara helt gröna. De producerar el från en källa som inte smutsar ner. Solen.

Men, tänkte inte på det.

Vadå?

Jo, solceller har en livslängd på upp till 30 år. Sedan blir de avskräde. Sopor.

Hör och häpna nu! Det tycks som om ingen tänkt på att de blir sopor som måste tas om hand. Det tycks som om ingen tänkt på vare sig hållbarhet eller cirkularitet när det gäller solceller. Det finns inget återvinningssystem för uttjänta solceller. Uttjänta bilar tas omhand på bilskroten. Bilar mäts i hur mycket av dem som kan tas omhand. Så icke med solceller. Det finns ingen ’solcellsskrot’.

Ack, hyckleri. Eller dumheten Eller förblindad fanatism.

Dock finns det de som vaknat och ser problemet med solcellers bristande hållbarhet väl de är uttjänta. Axfoundation är en organisation som deltar i det hållbara och cirkulära samhället. Det är en organisation som är icke-vinstdrivande, med ursprung i Axson-Johnsson-familjen och deras företagsvärld, bl a där man finner Willys. Vad jag förstår och sett ägnar de sig inte åt utopiska produkter och tankar. De klistrar sig inte fast på vägbanor och kräver högljutt saker. De agerar. De undersöker och utvecklar teknik och metoder för hur hållbarhet och cirkularitet kan skapas idag, genom sätt och modeller som är sant hållbara, vilket bl a innebär att de skall bära sig själva, ekologiskt och ekonomiskt. 
https://www.axfoundation.se/en/projects/circular-solar-panels-circsolar

Innan man investerar i solceller skall man därför fråga sig, som man skall med alla produkter, hur retursystemet ser ut, hur de som uttjänta kan tjäna samhället. Gör man inte det är man en skitgubbe eller skitgumma.

​Den 17 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vid första besöket fick han min specialrätt, en spagettirätt, med en speciell variant av sås, bl a med malet griskött. Efteråt berättade han skrattande att han var jude och därför egentligen inte fick äta griskött. Vi bättrade oss vid nästa tillfälle och serverade en rätt som bl a hade räkor. Efter middagen skrattade han igen, ja, han och vi skrattade mycket tillsammans, och sade att även räkor är orena djur för judar. Men, tillade han, för honom var det viktigare att ha roligt i goda vänners lag, än att följa sin religions regler. Och, tillade han, för övrigt, oaktat vad vi gjorde skulle maten vara oren p g a att husgeråden enligt hans regler var orena.

Han visade en mänsklig tolerans där han föredrog mänsklig gemenskap framför regelföljande. Reglerna följde han och njöt han när de inte påverkade viktig gemenskap.

Idag finns det två grupper i min livsvärld som visar intolerans. (ja, det finns fler men det är dessa jag tar upp).

Bjuder du en människa som du vet är vegetarian lagar du antingen till en vegetarisk rätt till alla, eller så gör du en vegetarisk sidorätt. Skulle du däremot bli bjuden på middag till vegetarianen så har den inte tillagat en animalisk rätt för dig, varken som rätt till alla, eller som sidorätt. Ty, medan du är och antas vara tolerant gentemot vegetarianen, så är inte och förväntas inte vegetarianen vara tolerant mot din matvana.

Vegetarianer har en tendens att vara intoleranta.

Denna intolerans delar de med en annan grupp, muslimer. Många muslimer anser att deras avbildningsförbud avseende avbildande av deras profet skall gälla alla, även icke-muslimer. Muslimer anser att deras krav på att deras kvinnor skall täcka håret skall accepteras, oaktat om det strider mot den inhemska kulturen och traditionen, t ex på arbetsplatser. Däremot kräver de inte att icke-muslimernas kvinnor skyler sitt hår. Muslimer serveras icke-alkoholhaltiga drycker när de är på besök, medan de inte erbjuder alkoholhaltiga drycker när de får besök.

Muslimer har en tendens att vara intoleranta.

Vad är det i det vegetariska och i det muslimska som gör dem intoleranta, och vad är det i, låt oss kalla det, majoritetssamhället som ger tolerans?

Först kan vi notera att det inte är majoritetsamhällets tolerans mot de förfördelade, som ofta kan visas. Ty toleransen är ju inte ömsesidig, varför, om man skulle tänka i termer av exploatering, så är det de intoleranta som är de exploaterande, eftersom de kräver och får, men ger inte tolerans.

Kan det därför vara det motsatta, dvs att de intoleranta har sanningen och makten i sin hand och därför kan utöva sin intolerans?

Vegetarianer har mycket som talar för deras agerande. Det är sant att det är grymt att hålla djur vid liv för att sedan slakta dem, där slaktningen inte sällan sker på ett sätt som inte är värdigt enligt mänskliga normer. Det är också sant att djurhållning till stora delar är mindre födoffektivt, dvs att den föda som djuren äter, hade människan kunnat äta utan att det tog omvägen via djuret. Däremot finns det en del inslag där djuret är födoeffektivt, dvs kan tillgodogöra sig föda som vi inte kan tillgodogöra oss och transformera det till mänsklig föda. Vegetarianer kan därför, i dessa hållbarhetstider, hävda att det är mer rätt att äta vegetariskt än animaliskt, varför deras hållning skall tolereras mer än den animaliska.

Muslimer hävdar också att de har sanningen i sin hand. De är ju utövare av den sista och fullkomliga religionen. De kräver därför egentligen inte tolerans utan hävdar underkastelse under det perfekta, det absolut sanna. 

Men de har, trots sin perfektion, inte mycket som talar för dem. Muslimska samhällen är sällan mänskliga. De är oftare fyllda med fattigdom och förtryck. När muslimer flyr, tenderar de att vända sina muslimska samhällen ryggen genom att fly till profana länder, som Sverige, Frankrike och Tyskland. Muslimer kan därför inte hävda att deras hållning är förmer än den profana.

Snarare, utifrån hur jag resonerade avseende vegetarianer, är det så att de profana kan hävda att deras hållning är förmer än den muslimska. De profana skulle kunna hävda att det finns inget skäl att ha tolerans mot muslimer, medan muslimer har skäl att tolerera majoritetssamhället, eftersom det är mer sant och riktigt.  

Det synes därför finnas skäl att tolerera vegetarianernas intolerans, eftersom de har mer rätt i sin hållning, medan det finns skäl att vara intoleranta mot muslimers intolerans eftersom de har mer fel i sin hållning.

Till detta kommer misstanken att en del av toleransen gentemot muslimer döljer rädslan för det muslimska våldet. Att ingen ritar en ny rondellhund med profetens huvud är till icke ringa del ett uttryck för den potentielle konstnärens intresse att behålla livet och inte bli en jagad hund, likt Lars Vilks. Muslimerna har vad vegetarianerna saknar, ett våldskapital som innebär att det som kan se ut som tolerans är rädsla.

Man kan således hävda att vegetarianerna har viss grund för sin intolerans och vi har skäl för vår tolerans, medan muslimerna saknar grund för sin intolerans, annat än genom sitt hot om våld, och vi andra därför saknar skäl till tolerans.

​Den 16 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Man framställer det som ett problem, att företag sk personalhamstrar. Det innebär att företag behåller personal trots att all personal inte behövs p g a försämrat marknadsläge.
I en nedåtgående konjunktur kan det uppstå övertalighet i företag. I producerande företag kan man möta det med att producera för lager, till viss gräns är nådd. I serviceproduktion, som t ex restaurangverksamhet, kan man inte bära ut rätterna och sätta på bord utan gäster. De kan inte producera för lager.

Det finns några företagsekonomiskt rationella skäl för sk personalhamstring. Bland personalen kan finnas individer med kompetens som är oerhört viktig för företaget. I fallet med restaurangen kan det finnas en oerhört skicklig servitör som är erkänt duktig att kunna ta folk. Att förlora den personen blir en kostnad för företaget. När konjunkturen sedan vänder, borden börjar bli mer besatta, behöver man fler servitörer, varför man måste söka efter dem och lära upp dem, dvs man får en kostnad för att hitta och för att lära upp personal.

Det finns också en kostnad för vad man skulle kunna kalla personalosäkerhet. Om företag visar att man omedelbart säger upp personal vid nedgångar, att de alltid optimerar personalen vid varje tillfälle, då ser personalen det, de vet det och de kalkylerar med det. De förstår att minsta nedgång kommer att drabba dem. Därför kan de vilja söka sig till en arbetsgivare som har mer av sk personalhamstring, där personalen får gå kvar, trots nedgångar.

Därmed kommer jag till det som inlägget egentligen handlar om. Personalhamstring kan man se som att kapitalisterna gör sitt jobb. Ett jobb de gärna pratar högstämt om. Ett jobb de hävdar ger dem rätt till vinsten.

Kapitalet hävdar, mycket ofta med darr på rösten, att det är riskkapital: ”Det är vi som står risken i ekonomin”. Det innebär att när det går bra, tar de vinsten, och när det går dåligt tar de förlusten. Kapitalet är en skyddsfaktor under dåliga tider. Varken leverantörerna eller arbetarna tar risken i verksamheten, risken att alla räkningar inte kan betalas. Den risken, företagarrisken, att njuta goda tider och att betala dåliga tider, tar kapitalet. Risken ankommer kapitalet. Risken är kapitalets jobb och belöning.

Personalhamstring är därför blott ett annat ord för riskfördelning, där ett personalhamstrande företag har ett kapital som gör sitt jobb, tar risken, medan ett företag som omedelbart avskedar folk, har kapitalister som smiter från sin arbetsuppgift.

Studier har visat att speciellt familjeföretag ägnar sig åt sk personalhamstring. De är mindre benägna att avskeda sin personal under sämre tider. Familjen och dess förmögenhet får ta smällen. Kanske för att dessa företagare egentligen är mindre kapitalistorienterade och mer familjeorienterade, med värderingen att man inte avskedar människor som nästan är familjemedlemmar, dvs de anställda i familjeföretaget.

Det är onekligen besynnerligt att de kapitalister som agerar som kapitalister, dvs står risken, är familjeföretagare, där skälet till deras ansvarstagande som kapitalister anges som att de inte är kapitalister utan sentimentala familjeföretagare.

Ordet ’personalhamstring’ är ett ord som skapats för att dölja ett faktiskt förhållande. Det framstår som en uppoffring, som ett socialt ansvarstagande att behålla personalen. Men det är blott att fullgöra den uppgift det kapitalistiska systemet ger kapitalisten, att ta risken och inte övervältra den på de som inte bett om risken.

Det finns andra ord som också finns för att gömma verkliga förhållanden. T ex arbetsgivare och arbetstagare. Ack vilken lögn. En arbetsgivare är inte givare av arbete, utan är en arbetsköpare som köper arbetskraft, inte från arbetstagaren, som sannerligen inte tar arbete, utan som säljer arbete, dvs de är arbetssäljare. Så går det till att dölja och försköna.  

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en understreckare i Svenska Dagbladet gör dominikanerprästen, tillika professor emeritus i Latin vid Lunds universitet, Anders Piltz, det traditionella hävdandet, som gärna framförs idag, i dessa islamofobiska och islamofobifobiska tider, att grekerna överlevde genom araberna och deras islam, att vi använder arabernas siffror (som de själva inte använder) och att den för matematiken så viktiga nollan var en arabisk och därmed muslimsk innovation. Då var islam plats för disputationer och dynamik. Sedan stelnade islam och fastnade i sin medeltida form.

Kristendomen, genom sina kloster, och senare, under medeltiden, stod för mycket av utveckling. Man lyfter gärna arkitektur och musik, som skedde under kristendomen. En Händel, med sin Messias, och en Bach med sin orgelmusik, vore otänkbar utan kristendomen.  Sedan tog Upplysningen vid.
( https://www.svd.se/a/xg614X/giovanni-nanni-vackte-liv-i-islamofobin )

Så vill de totalitära, de religiösa, tvätta religionerna rena. Religionerna framställs som drivare av utvecklingen. Som en kausal orsak. Som sedan lämnade över utvecklingens pinne till Upplysningen. Religionerna har varit befrämjare, inte hindrare.

Hallelulja och Amen!

Men, det finns ett faktum som de aktivt bortser från i sitt kausala hävdande, nämligen att religionerna omgav samhällena, på ett totalitärt sätt. Frågan de inte kan ställa sig, eftersom de talar i egen sak och därför inte är trovärdiga, är: Religionerna, som helt omgav samhällena, 1.) drev de på en utveckling av t ex kritik och vetenskap, dvs de var en positiv kausal kraft i utvecklingen, eller 2.) var religionerna likgiltiga till dessa händelser och lät dem ske, dvs de var utan betydelse för den utvecklingen, eller 3.) var religionerna hindrande i utvecklingen eftersom den blott kunde ske i de fåror som religionerna lade ut, dvs religionerna var hindrande i utvecklingen?

Var religionerna befrämjare, likgiltiga eller hindrande? Det är de tre alternativen. Med tanke på den oerhörda utveckling som vi sett sedan Upplysningens tid, dvs när icke-religion bildat omgivningen för alla kreativa människor, synes det som om religionerna var främst hindrade av utveckling, även om det skedde god utveckling inom religionernas hägn, men kanske mindre tack vare dem och trots dem.

Att idag läsa en så inskränkt text som Piltz, där han inte gör det som han själv påstår muslimerna, i grekernas efterföljd, lärt oss, att öva disputation genom att uppställa motsatser och pröva hypoteser, är beklämmande. Han visar därmed själv på att, inom religionerna, kan vissa hypoteser ställas och prövas, men andra kan inte ställas, t ex hypotesen om religionernas hindrande av utveckling. Hos de religiösa finns blott en hypotes, som därmed blir en dogm, att religionerna har befrämjat utveckling. Därmed har Piltz mer visat på att religionerna hindrar utveckling, än befrämjar den.

​Den 14 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har numer ett hus i Sverige och ett i Italien. Mellan dessa hus åker jag bil. Förvisso en lätthybrid, men ändock en bensinmotor som förbrukar cirka 119 liter bensin varje gång jag åker till eller från Italien. Eftersom jag har två hus är en del saker fördubblade, t ex krävs det sopbilar på bägge ställena, trots att de tömmer kanske blott hälften än vad de gjort om jag bara bott på en plats. När jag inte är i huset i Italien, vilket är på de kallaste månaderna, förbrukar huset i Italien gas för underhållsvärme, samt lite ström eftersom jag vill glätta upp gatan i byn genom tre lampor som tänds när mörkret kommer.

Således, jag är ett miljösvin. Ty jag hade kunnat ha blott ett hus.

Eller snarare, jag har varit ett miljösvin. Ty nu har jag förstått bättre. Jag är en sann hållbarhetskämpe!

I en bilaga till Svenska Dagbladet läser jag en annons för LaVilla, ett företag som arrangerar vistelse i Italien, bröllop eller konferens, möjligen i motsatt tidsföljd. De skriver, med stor stil: ÖKA DEN SOCIALA HÅLLBARHETEN – MED EN OFÖRGLÖMLIG KONFERENS I ITALIEN.

Det som tidigare kallats för teambuilding, dvs att arrangera konsultiska kuligheter för ett arbetslag, kan nu kallas något så högtravande som ’social hållbarhet’. Genom att åka till Italien med arbetslaget och där njuta god mat, tramsiga konsultlekar och vackra utflykter, blir arbetslaget tätare, starkare och därmed mer produktivt.

LaVilla fördjupar sig inte i ekologisk hållbarhet, där det mest framträdande är transporten av arbetslaget till Italien från arbetsplatsen i Åmål. Likt Hans Alfredsson hade de ju kunnat åka betydligt kortare väg, t ex till Säffle, till First Hotel Royal i Säffle och där bygga en gruppsamvaro. LaVilla vänder sig således till liknande miljösvin som jag.

Ekologiskt må jag vara ett miljösvin, men eftersom jag, enligt andra som vittnat om det, blir lugnare och gladare i och genom min vistelse i Italien, så blir jag ett mer positivt tillskott till samvaron än jag var innan vi skaffade oss Italienhuset. Således ökar Italienhuset den sociala hållbarheten.

Genom att vara ett miljösvin blir jag mer socialt hållbar.

​Den 13 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag resoneras det om att Ukraina borde förhandla med Ryssland och få fred i utbyte mot att Ukraina förlorar Krim och trakterna i öst som Ryssland helt eller delvis ockuperar.

Våld lönar sig.

Idag får palestinier ett oerhört starkt stöd från opinionsfolk, där demonstrationer hålls över hela världen till stöd för palestinierna. Våldet på Gaza är exempellöst. Det utförs av israeliska armen, men kan förhindras genom att Hamas ger upp, då Hamas uppenbart inte kan göra det ett försvar skall göra, skydda sitt land och sin civilbefolkning. Men Hamas ger inte upp då dess sak, ett Palestina, utan ett Israel, befrämjas genom våldet på Gaza. Ett våld som började med att Hamas invaderade Israel och slog bara delvis mot Israels militär, men attackerade, dödade, misshandlade civila, bl a mitt folk, socialisterna på Kibbutzerna.

Våld lönar sig.

Idag förs många muslimska fascister till fängelse, efter att ha lagförts för sina fascistiska handlingar under koranvåldsamheterna i Sverige. Det ser onekligen ut som om fascistiskt våld inte accepteras, och att vi därmed kan dra slutsatsen att våld inte lönar sig. Oaktat vad man tycker om att bränna koranen är det nog många potentiella koranbrännare som drar sig för det, med tanke på våldet. Regeringen håller också på att utreda, inte hur man skall komma åt källan till det fascistiska våldet, utan absurt nog, hur man skall kunna förhindra koranbrännande. Det tycks som om fascisternas våldsamheter har gett avkastning.

Våld lönar sig.

Lars Vilks dog i en bilolycka den 3 oktober 1921. Han hade varit ett jagat villebråd av muslimska fascister, som ibland lyckats nästan nå fram till honom. Han var, som en del andra, jagade av muslimer p g a att han och de hade gjort något som är förbjudet för muslimer, där muslimer utvecklar islams totalitära drag genom att kräva att det som är förbjudet för dem, skall vara förbjudit för alla. Det totalitära draget fick understöd av islams fascism, varför människor dödades eller, som i Vilks fall, hotades med döden. Numer ser vi sällan de karikatyrer som ledde till döden. Ingen tidning vågar trycka dem. En utställning om Lars Vilks livskonst vågade inte visa rondellhunden som utlöste islams totalitära anspråk och dess fascism. Det muslimska fascistiska våldet har gett en tystnad.

Våld lönar sig.

Jag bär ett egenhändigt gjort märke, där tecknet för islams gud, allah, är överstruket och omgivit av texten, inspirerat av kärnkraftsomröstningen, ’Islam? No thanks!’. Medlemmar i min familj och några vänner tycker inte om att jag bär märket. Det är inte märket de vänder sig emot, utan de är rädda för konsekvenserna av märket, risken för att drabbas av muslimers vrede, och risken för våld från muslimska fascister. Efter att initialt ha tvekat bär jag numer alltid märket. Men jag får beklagligtvis medge att jag är rädd. Och jag är förbannad för att jag är rädd eftersom man i ett fritt land skall kunna bära vilka uttryck som helst på gator och torg, utan att vara rädd för fascister, dvs de som försöker påverka opinion genom våld. Jag har en kostnad för svensk muslimsk fascism. Kostnaden är min rädsla.

Våld lönar sig.

De italienska fascisterna, de tyska nazisterna, de ryska imperialisterna, de muslimska islamisterna sitter nöjda vid samma bord, där de förnöjt kan konstatera att våld lönar sig.   

​Den 12 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Forskare vid Uppsala universitet har visat att bostadspriserna påverkas negativt i områden som klassificeras som utsatta av polisen. En av forskarna, Henrik Andersson, säger:” Vi bedömer att vi med studien visar att det finns stöd för att polisens lista till viss del stigmatiserar områdena som pekas ut.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sa-paverkas-utsatta-omraden-ekonomiskt-av-polisens-lista-over-utsatta-omraden

Stigmatisera betyder att en redan avvikande grupp ytterligare pekas ut som avvikande med hänvisning till stereotyper, dvs fördomar.

Vad jag förstår bygger polisens lista på utsatta områden på i huvudsak brottsligheten som förekommer i områden. Brottslighet som sådan kan knappast sägas vara fördomsfull, ty antal mördade personer, antal skott som avlossats, antal bilar som brunnit, mängden droger som saluförs och används är inte fördom utan enkel aritmetik som syntetiseras. Det är därför inte korrekt att benämna polisens lista för stigmatisering eftersom den baseras på fakta och inte på fördomar. Däremot pekar den ut områden som speciellt utsatta.

Den listan läggs till den uppsättning av rykten i samhället som finns kring områden, där ryktena kan vara mer eller mindre sanna. Det är därför mer riktigt att peka ut ryktena som stigmatiserande eftersom de kan baseras på oriktig information och oriktiga generaliseringar, dvs fördomar. Men glöm för all del inte att rykten kan också rymma riktig information och riktiga generaliseringar.

Från egen erfarenhet vet jag att människor har en uppfattning, via rykte, om hur olika områden är, vem som bor där, hur skolorna fungerar o s v. Denna uppfattning tas gärna som vetande, att området verkligen är på det sättet som uppfattningen säger, vilken bygger på rykten, vilka kan vara riktiga eller fördomsfulla generaliseringar.

Jag vet också att människor vet vilka områden som gränsar till områden som anses vara dåliga, socialt oroliga och därför mindre attraktiva. Jag tror därför att forskarna också hade funnit en sämre prisbild i områden som ligger mycket nära de områden som finns på listan.

Frågan är om polisen skall göra en sådan lista eller ej. Vi vet att det redan finns rykten i samhället, som baserar sig på riktig och oriktig information, med korrekta och inkorrekta generaliseringar. Polisens lista, måste vi anta, baseras enbart på riktig information. Därför kan man hävda att polisens lista bidrar till göra det samhälleliga ryktet mer sant.

Det är således inte korrekt att hävda att polisens lista stigmatiserar ett område. Det tillför inte mer fördomar, utan det tillför mer sanning till områdets rykte.

Till detta bör läggas att forskarna har enbart observerat de områden som finns på listan. De områden som ryktet säger är oroliga, men som inte finns på polisens lista, kanske erfar en lättnad i ryktet. Utan listan hade de kanske varit i samma kategori som de som nu är på listan och därför drabbats av samma prissänkning.

För mig är det besynnerligt att en docent i nationalekonomi, som sannolikt är väl tränad i nationalekonomins teori om marknad, där just informationstillgång är en avgörande faktor för marknadens förmåga till korrekt prissättning, kan benämna bättre information till marknaden som stigmatisering. Att antyda att polisens lista skulle vara stigmatiserande, leder till ett ifrågasättande av om listan borde göras.

Ekonomiskt innebär listan att mer sann information kommer till marknaden, varför prisbildningen blir mer korrekt.

Socialt innebär det …ja, vad innebär det? Det innebär att de som köper en bostadsrätt eller villa i de listade områdena behöver inte ha så mycket pengar eller avsätta så mycket pengar för att få en bostad. Fattigare får helt enkelt en möjlighet till ägande. För de som redan äger, innebär en listning av området där deras egendom ligger, att deras ägande tappar i värde. De får därmed ekonomiska incitament att agera så att området försvinner från listan. Detta ekonomiska incitament adderas till de sociala incitament de rimligen borde ha för att förbättra sitt område. 

Det finns ett stort utbud av offermentalitet. Denna undersökning läggs till detta utbud. Områdena är offer för polisens stigmatisering. Ack ve och klagan.

Medan man exakt samtidigt kan säga att vad polisen gör med sin lista är att förbättra bostadsmarknaden, ger människor bättre möjligheter till informerat val, ger fattigare möjlighet till ägande och ger boende incitament att skapa goda livsmiljöer.

​Den 11 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin