​Ett skyddsombud stoppar barnarbete, där barnen utsätts för fara, samtidigt som de får skattefria förmåner p g a sitt arbete. Barnen hanterar levande djur, vilket är erkänt farligt. En företrädare för en sorts branschorganisation tar avstånd från verksamheten och säger att man inte kan utnyttja barn.   
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/EpzpR5/barn-far-inte-vara-hastskotare-pa-lantgard

Stackars barn som så exploateras. Sker detta i ett u-land?

Nej, det handlar om svenska ridskolor och den gamla etablerade praxis som funnits sedan länge, att kanalisera unga flickors (sällan pojkars) enorma energi och oerhörda intresse för hästen och för ridning.

Ridskolor är en plats för dessa flickor att, exakt samtidigt, erfara glädjen med hästen och arbetet med hästen. Där får de le när hästen gnuggar sig mot deras axel. Där får de lära sig mockningens konst, att bara ta hästens skit och så lite av halmen som möjligt. En samtidighet i glädje, arbete och ansvar.

Ridskolor är på detta sätt både en skola för ridning och hästskötsel, och för ansvar och arbetsamhet. En undersökning från Umeå visade på hur flickorna erhåller ledarattityder och förmågor genom arbetet på ridskolan. En utbildning som genom intensiv praktik kanske lär om ledarskap minst lika mycket som vilken akademisk eller konsultutbildning i ledarskap. 

Det är den verksamheten som skyddsombudet vänder sig emot. Kanske han främst ser att de utför arbete som en anställd kunde utföra. Kanske han är av den curlande typen som företrädaren för ridsportförbundet förefaller vara, att allt skall vara glam och frivillighet. Inte arbete och ansvar.  

Förvisso finns det problem i hästverksamheter med exploatering av flickors intresse och svart arbete. Därför är det rimligt att det finns en tillsyn så att utnyttjandet av flickornas energi och tillfredsställandet av deras intresse inte blir exploaterande.

Men att förhindra det genom att förbjuda det, är att ta bort ridningens själ och göra om hästverksamheten till en curlande verksamhet där flickorna behandlas som om de skulle vara likgiltiga konsumenter av ridning.

Flickorna kommer inte att acceptera det. De kommer att rykta hästen i lönndom. Bakom ryggen på skyddsombudet kommer de att mocka boxen och kamma manen. De kommer att nervöst vända sig om för att se att ingen ser dem, och sedan smita in i stallet för att putsa betslet.

Däremot, den flickan som lever i en familj som redan idag har det svårt att finansiera hennes hästintresse, och som är tacksam för möjligheten att hon får en ridlektion genom att hon gör det hon vill, mocka och ta hand om ’sin’ häst, hon kanske mister sin lektion. Hon får sitta på läktaren och se på när de som kan betala, lär sig att rida en sluta.

Antonia Ax:son Johnson, en företagsledare och familjebolagsägare, som är välsedd främjare av svensk dressyr och av kvinnors möjligheter, slå näven i bordet och säg att flickor kräva dessa möjligheter! Väl genomfört innebär det att fler flickor får realisera sitt intresse, det ger bra hästverksamhet, och, inte minst, det försörjer det svenska samhället med kvinnor som lärt sig arbete och ansvar och ledning, av både folk och fä. En oslagbar verksamhet i effektivitet.

​Den 31 mars 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Liberalerna har beslutat sig för att vara med Moderaterna och Kristdemokraterna, och därmed stödja sig, vid behov, på Sverigedemokraterna. Det sägs, t ex av Svenning i Aftonbladet, vara ett anmärkningsvärt avsteg från liberalernas kamp mot fascism. De bryter med sin stolta demokratiska historia, skriver han med stor dramatik.
(https://www.aftonbladet.se/kultur/a/mBvmg4/liberalernas-tragedi--bryter-med-sin-historia)

Men det finns ett tidigare avsteg som gjorts, föga uppmärksammat, men med sannolikt större konsekvenser för de svenska demokratiska värderingarna.

’Socialdemokrater för tro och solidaritet’ är en förening som ingår i Socialdemokratin. Tidigare hette det Broderskapsrörelsen och var fram till 2011 en kristen förening. Den har haft problem att etablera sig i socialdemokratin, trots att kristendom har varit en statsreligion, som alla indoktrinerades in i. Den fick sin plats i Socialdemokratiska partiets partistyrelse först på 50-talet, sannolikt p g a att de kristna då hade lyckats bli av med det mesta av den abrahamitiska barlasten, bl a dess kvinnofientlighet, där det motståndet föll 1958 när Svenska Kyrkan accepterade kvinnliga präster.  

Denna förening, som således har plats i partistyrelsen, ändrades 2011 till att omfatta fler religioner, bl a islam. Således finns nu en religion med, som vare sig reformerats så som den kristna gjordes på 1500-talet, eller som demokratiserats under 50- och 60-talet. Denna religion har kvar antisemitismen, sexismen och våldsamheten, som de kristna lyckats ganska bra att, om inte göra sig av med, så i alla fall skylla tillräckligt väl.

Liberalerna ger inte plats för SD i sin partiledning. De ingår inte ett tätt samarbete med SD. De kan tänka sig att samverka med SD i parlamentet.

Detta i kontrast till Socialdemokraterna som inte bara samverkar med representanter för en totalitär ideologi. Som inte bara samarbetar med företrädare för en antidemokratisk ideologi. Utan som ger en plats i sin partistyrelse för representanter för en förening som rymmer totalitära, sexistiska anti-demokrater.

Barriären till försvar för demokratiska värderingar föll inte 2021. Den föll 2011.

Den som rev barriären till försvar för demokratiska värderingar var inte Liberalerna. Det var inte heller Moderaterna eller Kristdemokraterna som rev barriären. Det var Socialdemokraterna som rev barriären till försvar för demokratiska värderingar.

Den 30 mars 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vi i Sverige stoltserar med tryckfrihetsförordningen från 1766, då censuren avskaffades. Dock, kära Kristdemokrater, kära kristna, ett undantag krävdes, och erkändes, ty undantagna var teologiska skrifter. Dessa skulle fortfarande underkastas censur. Så ser kristendomen ut. Idag finns samma andas barn hos muslimerna. De abrahamitiska totalitära religionernas ränder går aldrig ur.

Först 1809 föll de kristna prästernas privilegium att censurera teologiska skrifter. Dock behöll de själva censuren till 1858 genom att en präst inte fick ge ut något utan att andra hade granskat det. Men prästerna kämpade för att få censurera den nya tidens skamliga trycksaker, romanen. Inte minst för att den var uppskattad av kvinnorna, som då kunde förledas, ja, t o m hota äktenskapet. Ja, så yttrade sig den abrahamitiska religionens kvinnohat då. Så som vi ser det idag i islam. Ränderna går aldrig ur.

De bara läggs åt sidan ett tag. För att snabbt återkomma, när möjligheten öppnar sig.

Därför är KD ett större hot mot den svenska freden än SD.

Till detta kan man lägga muslimernas oerhörda hat mot varandra. Uppdelade på två trosinriktningar har de alla skäl i världen, som i grunden en hatfull och våldsam religion ger, att försöka förgöra varandra. Därför är de mesta muslimska terrordåden idag riktade mot andra muslimer, men som befinner sig på irrlärans sida, dvs den andra sidan.

Men, det är detsamma för de kristna.

De kristna hade sin Kristallnatt den 24 augusti 1572, det som kallas Bartolomeinatten, då katoliker mördade protestanter, de som kallades hugenotter. Mördandet började i Paris, vid ett kungligt bröllop, där det sägs ha mördats 3000 personer, men spreds sedan även till andra platser i Frankrike under någon månad, med mellan 15000 till 60000 dödade.

Därför, om du hör en kristen prata om kristna värden och Kristallnatten den 9 november 1938, påminn den då om att vid nazisternas Kristallnatt mördades ungefär 400 judar, medan de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten, då mördades 3000 personer.

Du skall därför inte ha någon annan tillit till de kristna, och deras abrahamitiska bröder och systrar, än att de bär ondskan, som kan blomma ut. Som censur. Som mord.

​Den 29 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Skamkulturen, det som kallas hederskultur, innebär att en kvinna skall vara ödmjuk, försvinnande, knappt synlig. Går hon ut från familjens hem, skall hon ha sällskap, helst en manlig släkting, eller gå med många kvinnor från hemmet. Det absolut viktigaste hon har är hennes oskuld. Den vårdar hon och släkten.

Skulle hon bli förälskad i en man som inte gillas av familjen, då är det kris. Då löper hon risk att mördas. Skulle hon gå än längre och ha en intim relation med mannen, är hennes saga all. Ty hon har ingen ära skild från familjen. Blir hennes ära dragen i skam av hennes beteende, då dras familjens ära i skam. Ty en kvinnas sexuella erfarenheter är familjens egendom.

Denna skamkultur är mest känd idag för att förekomma i islam, bland muslimer.

Men det är inte en islamitisk sedvänja. Den fanns innan den muslimska ideologin skapades. Den fanns bland de arabiska stammarna och klanerna.

Det är sannolikt en djupt semitisk tradition. Därför finns den lagrad även i judendomen och kristendomen, bägge två överlevande religioner från de semitiska områdena.

Det innebär att skamkulturen kan ses i andra sammanhang än de muslimska. Det räcker med att de har abrahamitiskt ursprung för att den fruktansvärda traditionen skall dyka upp.

I en artikel i Svenska Dagbladet, skriver en journalist om skamkulturen i de svenska frikyrkorna. Det kan förefalla paradoxalt att frikyrkorna, de som slet sig från den svenska kyrkan och sökte sin frihet, har traditioner kvar som kommer från djupet av den abrahamitiska kulturen, men som idag eroderat från den svenska kyrkan.
https://www.svd.se/man-drivs-av-radslan-for-att-beflacka-sin-familj

Detta fenomen stödjer min tes, att den abrahamitiska ondskan finns i alla abrahamitiska sammanhang. De finns fullt utblommad, som bland många av dagens muslimer, eller som starka knoppar, som i dagens frikyrkor. Eller så ligger fröet och vilar, som i den svenska kyrkan.

Man kan överraskas av knoppen. Men den som överraskas är den som tror att en ideologi kan dra ut sina tänder och ändå behålla sin käft. Den abrahamitiska attityden är kvinnoförakt. Den manifesteras i den mest heliga situationen i den minst abrahamitiska religionen, kristendomen. Det som kallas våldtäkt, när vi pratar i civilisatoriska sammanhang, dvs penetration och befruktning av kvinnans ägg, utan kvinnans acceptans, är i den befängda kristendomen, betäckandet av oskulden, Maria. Konceptionen av Jesus är en stor helighet i kristendomen. Men med våra mått mät var det inget annat än guden som begår en våldtäkt. Som i den absurda abrahamitiska kontexten blir det något heligt. Ty kvinnan är passiv, en behållare för framfödande av människans barn, men här, denna enda gång, gudens barn.

Kanske de etablerade politikerna gör rätt när de förvägrar Sverigedemorkaterna en plats, med hänvisning till deras historia, med misstanken att de fortfarande bär fröet av fascism, även om det för tillfället är tyst.

Detsamma kan dock sägas om de abrahamitiska religionerna. Men här finns tillräckliga intermezzo för att man skall se att de är ondskefulla, kanske aktiva, kanske någorlunda passiva eller t o m vilande. Men skamkulturen finns lagrad i dessa religioner.

​Den 28 mars 2021
Sven-Olof Collin 

​Skatt på bolag görs på dess vinst. Inte på dess omsättning, inte på dess värdetillskott, utan på det som blir över när räkningarna är betalda. Det är som att man anser att den som är lyckosam och duktig, kan betala, men den som är oskicklig eller drabbad av olycka, skall inte betala.

Skatt på arbete är delvis progressiv, vilket innebär att ju högre lön du har, ju mer ger du till staten. Det kallas solidaritet hos oss demokratiska socialister. Det innebär att den som är lyckosam eller duktig, kan hjälpa mer.

Bägge skatteprinciper innebär att inte bara de olyckliga utan också de slöa och oskickliga får en relativ skattereduktion. Den som har tur och den som är skicklig, får däremot bära mer.

Det är lite olyckligt ty de flesta skulle nog kunna acceptera att de lyckosamma kunde avstå mer. De som vinner pengar på lotteri brukar också ge mer till välgörenhet. Har man tur, delar man med sig av sin tur, tycks vara en fundamental mänsklig norm. Samtidigt kan nog många stödja tanken att de olycksamma inte skall betala.

Men, i principen klumpas de lyckosamma tillsammans med de framgångsrika, och de olyckliga med de slöa. Är man framgångsrik, har man mer rätt till belöningen än om man är lyckosamma, samtidigt som de slöa inte har rätt till undantag, så som den olycklige har.
Skattesystemet gör därför till hälften rätt, beskattar de lyckosamma och inte de olyckliga, men till hälften fel, beskattar framgång och undantar de slöa från beskattning.

Man kan tänka på ett annat sätt. Man kan säga att skatt inte är en fråga om bärkraft och lycka och framgång, utan är en avgift för att leva i samhället. Avgiften används för beskydd, och där stannar högerns vilja till skatt, eftersom de blott vill beskydda de besuttnas egendom och rätt att exploatera andra genom till synes frivilliga kontrakt. De vill blott ha en nattväcktarstat. Den demokratiske socialisten lägger till ett värdigt samhälle, men också att utveckla samhället genom att individer, oaktat egendom i familjen, kan utvecklas. Då tillkommer utgifter för skola, vård och omsorg.

Man kan hävda att man skall betala skatt för det beskydd och utveckling av ett värdigt samhälle som staten ger. Det innebär att företag får betala skatt på sin omsättning, ty den möjliggörs genom statens beskydd. Procenten på omsättningen motiveras att ju högre omsättning, ju mer beskyddas bolaget. Individer skulle betala en platt skatt, likt kommunalskatten, där tanken är, precis som med omsättningsskatten, att statens beskydd gör att du tjänar mer, varför du betalar mer.

Förvisso kan man tänka sig att varje bolag och individ betalar en summa, lika för alla bolag och individer, med argumentet att alla erhåller samma beskydd. För individer kan det vara ett korrekt argument, men sannolikt inte för bolag, då högre omsättning kan innebära t ex att man har fler avtal, där varje avtal beskyddas av staten. Kanske du invänder att rika har större egendomar, och därför erhåller mer nytta av staten än den egendomslöse. Men det innebär att man borde ha egendomsbeskattning, t ex förmögenhetsbeskattning, som fångar den nyttigheten.

Denna exemplariska beskattning bortser emellertid från människans girighet. Idag har vi ingen förmögenhetsskatt, men en enorm beskattning av arbete. Det beror mindre på ambition att ha en rättvis beskattning, och mer på hur lättrörlig beskattningsbasen är. H&M:s ägare sade att beskattas deras förmögenhet, tar de helt sonika förmögenheten och flyttar den. Därför tillkom en speciell H&M-skatt, som möjliggjorde en mindre, men ändock beskattning.

Beskattning är därför sällan en funktion av rättvisa och mer av girighet.

​Den 27 mars 2021
Sven-Olof Collin 

Den nuvarande amerikanske president, Joe Biden, sade, angående att Texas inte längre kräver att människor bär munskydd, att det är: "Negro thinking”, dvs ’negertänkande’
https://edition.cnn.com/2021/03/03/politics/biden-abbott-texas-coronavirus/index.html

Nej, det är inte sant. Han skulle inte ta ordet neger i sin mun. Han skulle möjligen sagt ’n-ordet’. Men han skulle självfallet inte säga n-ordet i det sammanhang där han menar att Texas är primitivt, ja, rent ut sagt dumt.

Vad han däremot sade var "Neanderthal thinking”, dvs neandertaltänkande. Och med det menar han primitivt, ja, rent ut sagt dumt tänkande.

Neandertalmänniskan är en släkting till oss, som tros ha trängts ut av oss i Europa. Dock, om man läser på wikipedia (uppslagsord: Neandertalmänniska), finns flera teorier om hur neandertalaren dog ut, där fysiologiska orsaker nämns, som att de inte klarade den starka kyla som drog fram, eller att vi, när vi kom från Afrika, hade med oss sjukdomar som de dog av.

Däremot tycks vi inte veta, än, om de var mindre intelligenta än vi. Deras skallar var större än våra, varför de sannolikt hade större hjärna. De hade den genetiska uppsättning som krävs för språk. Men vad jag förstår så ger vårt vetande idag oss ännu inte att likställa dem med ’primitivt’ och ’dumt’.

Biden vädrar således en allmänt omfattad FÖRDOM om neandertalaren. Han uttrycker ett omdöme om neandertalaren som inte är korrekt. Eller snarare, vi vet ännu inte om det är korrekt.

Mitt falska inledningscitat finns till för att visa på att somliga fördomar gör sig inte idag, medan andra fördomar är accepterade. Hur är detta möjligt?

Kan det bero på att man kan säga det mest fördomsfulla om de förtalade inte finns på plats, att, som i detta fall, den fördomsfullt behandlade folkgruppen, av naturliga skäl, inte finns på plats? Nej, ty fördomsfullhet är än värre när de förtalade inte ens har möjlighet att försvara sig.

Är det acceptabelt att smutskasta och ha fördomar om de som inte finns längre? De är ju ändå utdöda, så ingen av de fördomsfullt betecknade kan bli påverkade av fördomen. Nej, även här kan man invända att man än mindre uttalar sig nedsättande om de döda, just p g a att de inte kan försvara sig.

Vad Bidens uttalande, och frånvaron av reaktioner likt min här, visar på, är att det finns ingen princip mot diskriminering. Snarare visar det att frånvaron av politisk makt, möjliggör fördomsfull diskriminering. N-ordets förekomst i uttalandet, inte neger utan neandertalare, visar att man inte agerar på en princip mot fördomsfull diskriminering, där man på principiella grunder inte uttalar sig generaliserande, utifrån en fördom, när man inte besitter kunskap. Man kan visst uttala sig generaliserande om ett folkslag, utifrån fördom och inte kunskap, om detta folkslag saknar politisk makt.

Neandertalarna kan själva inte tala och reagera. Det kan de svarta. De svarta, men inte neandertalarna, har politisk makt att företräda sin folkgrupp.

Neandertalarna har inte stöd i politiskt mäktiga grupper. Det har de svarta. De svarta, men inte neandertalarna, har politisk makt genom att de stödjs av politiskt mäktiga grupper. 

De svarta har helt enkelt politisk makt, genom sig själva och genom stödjare, som gör att knappt ens n-ordet kan skrivas, än mindre det verkliga ordet. Däremot kan man beteckna neandertalargruppen med primitivt och dumt. Ty den gruppen har ingen politisk makt.

Således, tro inte att Biden, och de i hans följe, har en princip mot diskriminering, mot generaliserande utsagor om folkgrupper, baserade, inte på kunskap utan på overifierade föreställningar, sk fördomar.

Biden och hans följe, följer den store Marx’ maxim: ” Dessa är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra.”

​Den 26 mars 2021
Sven-Olof Collin 

​I Trelleborg vill man utnyttja kommunens rätt att värna sin värdegrund genom att man vill undanta människor från anställning som inte hälsar genom att ta i hand. Man hävdar två saker, det är en sedvänja, dvs det är så det görs, och det är uttryck för en norm, att man inte får diskriminera mellan män och kvinnor.

På den typ av verserat språk som uttrycker djup bildning och akademisk kunskapstörst, säger en ’docent’ i rättsvetenskap, vars namn jag av barmhärtighet besparar omnämnande:  ”Det är så korkat att jag knappt tror att det är sant”. I artikeln för man fram att ett förbud strider mot grundlagen och Europakonventionen, där man hänvisar till religionsfrihet.
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/aP4y2M/rostar-igenom-krav-pa-handskakning--mitt-under-pandemin )

Detta innebär att den profana normen, som med starkt motstånd från de dominerande religionerna, har etablerats, könens likställighet, kan åsidosättas av en annan norm, då den baseras på religion. Således får profana normer underkasta sig religiösa normer. Det står envar fritt att kränka profana normer, ja sådana som t o m är stadfästa lite här och där i Rikets lag, om den kan hänvisa till en religiös norm.

Det är något tragiskt över att vi under hårt motstånd från religionen har frigjort oss från de religiösa normerna, vari ingår kvinnans underordning, genom Upplysningen och Franska revolutionen under 1700-tal och 1800-tal, och arbetarrörelsens profana arbete under 1900-talet, för att sedan få dem tillbaka, under namnet av religionsfrihet. 

Innebär då detta att tankefriheten, rätten att tänka vad man vill, följs av en handlingsfrihet, att ha friheten att agera efter de tankarna? Om den religiöse tycker att man inte skall ta kvinnor i hand, så har han friheten att agera utifrån den tanken. Har vi alla de friheterna?

Nej, det finns ingen sådan frihet. Tänk dig att en man, Herr Unken, kommer in i ett rum. I rummet finns en jude. Herr Unken hävdar då rätten att antingen avvisa juden, eller att han får rätt att lämna rummet. Kanske var tanken att Herr Unken och juden skulle arbeta i samma rum, t ex bägge skulle vara expediter av läkemedel i ett apotek. Kan han, som anställd, ha rätten att vägra att befinna sig i apotekets försäljningslokalsamtidigt som juden, med hänvisning till att den andre är jude?

Om det finns en frihet likt religionsfriheten, att man inte bara har rätt att tänka fritt, utan att man också har rätt att agera fritt, utifrån sin religion, utifrån sin ideologi, som i Herr Unkens fall är antisemitism, då borde mannen ges rätt att slippa arbeta med en jude i rummet.

Du kanske invänder att han tycks vara antisemit och antisemitism kan inte vara en acceptabel grund för agerande. Men den invändningen måste avfärdas ty nu har du plötsligt börjat värdera ideologier och sagt att en ideologis sexism är acceptabel medan en annan ideologis antisemitism, inte är acceptabel.

Tyvärr är den invändningen korrekt, ty av någon outgrundlig anledning har sexism och antisemitism och andra tokigheter, accepterats om de hänvisar till de ideologier som utmärks av att vara totalitära, där det totalitära knyts till gudar. Om sexismen och antisemitismen däremot knyts till Partiet (kommunismen) eller till Führern (nazismen) eller till Il Duce (fascismen) då accepteras den inte.

Vår frigörelseprocess från religioners förtryck var aldrig fullständig. Dessa totalitära ideologier har lyckats behålla sitt inflytande, under religionsfrihetens fana. De försvaras nu av den stat som blott till synes lyckats frigöra sig från religionernas förtryck. Och än värre, detta förtryck försvaras idag av akademiska företrädare. Att hävda frihet från sexism kallas av dem för att vara korkat.

​Den 25 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Arbetarna i början på 1800-talet slog sönder maskinerna, som de, med visst fog, ansåg tog deras arbete och därmed deras utkomstmöjlighet.

Idag finns en liknande rörelse på våra universitet.

Pandemin har gjort att våra föreläsningssalar stängts ner och föreläsningar ges via internet. Med den tekniska utvecklingen har också en annan möjlighet öppnat sig, att spela in föreläsningen. Förvisso har den möjligheten funnits tidigare, men då på distanskurser. Nu kan den användas för alla föreläsningar.

Men då kommer arbetarens opposition. Om jag spelar in en föreläsning, kan arbetsköparen ta inspelningen och spela upp den nästa gång kursen går. Om det är en kurs som inte rymmer så många uppdateringar, t ex grundläggande kurser, kan man återanvända en inspelning flera gånger.

Arbetaren kan protestera mot detta då den förlorar den inkomst den får genom att upprepa sin föreläsning. Vi vet alla att ersättningen för en föreläsning inte täcker vår kostnad för den när vi ger den för första gången. Först med andra eller tredje gången vi ger föreläsningen har vi återvunnit vår investering. Får vi sedan fortsätta ge föreläsningen, ja då går vi på plus och får betalt för tid vi inte lägger ner. Vilket de seriösa använder för kursutveckling eller för forskning, och de oseriösa för trädgårdsskötsel eller kafferumsnack.

Jag ser däremot möjligheter att både slippa att upprepa min föreläsning, men att ha betydligt mer givande seminarier med studenter, där man diskuterar föreläsningens innehåll. Vinsten för utbildningen är påtaglig. Jag är övertygad att studenten når bästa inlärningen och bästa kritiska förmågan genom interaktion med läraren. Inte genom att vara åhörare. Det är när läraren frågar: Varför?, som studenten verkligen får träna sin kunskap, och därmed sätter den sig hårdare.

Det är när studenten möter motargument och den själv får argumentera, som lärdomen sätter sig och insikten i kritiken nås.

Jag måtte vara naiv, men jag får min ersättning genom att jag får betalt för min föreläsning och sedan betalt för mina seminarier.

Däremot kommer en annan sak vid inspelade föreläsningar. Jag anser ju att vi är öppna institutioner, där envar har rätt att delta, i mån av plats. Genom digitala föreläsningar, kan hela världen delta. Därför har jag lagt ut mina föreläsningar på Yuotube.

Arbetsköparen gillar kanske inte det, då den anser att föreläsningen är arbetsköparens egendom. Kanske även arbetaren känner att den vill begränsa åhörarna. Det leder till att de lägger upp videorna på interna system, som blott kan nås genom ett password från universitetet.

Men ett universitet, speciellt ett svenskt, som är finansierat av staten, borde ha publika föreläsningar, för envar att lyssna. Då når vi ut i samhället på ett sätt som vi inte kunnat när vi varit begränsad till en föreläsningssal.

Därför skall vi ha offentliga föreläsningar, tillgängliga för alla, med utvecklande seminarier, där studenterna får möta läraren.

​Den 24 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Göring var förbannad. Han såg inte Nürnbergrättegången som rättvisa, utan som uttryck för att segraren bestraffar förloraren. Men också att det är segraren som skriver historia.

Trots god vetenskap, som med kritisk blick undersöker det förgångna, har vi svårt att veta om det förgångna. Ty det förgångna skrivs alltid efteråt. Det kan vara fake history.

När det gäller vikingatiden, vet vi ytterst lite om hur de levde. Vi vet artefakterna, dvs det materiella de lämnade efter. Allt det som de använde, som inte ruttnade bort, har vi på museerna. Men vad gjorde de med sakerna? Vilken funktion hade de i deras samhälle?

Som i Görings fall, är det vinnarna som skrivit om vikingarna. Själv lämnade de magra textremsor på stenar efter sig. De som kom efter, var ofta kristna eller muslimer, och såg världen genom det rastret och ville också förhärliga sig själv.

Det som mest fascinerar mig om den okända vikingatiden är tanken på att kvinnorna kunde ha haft en helt annan position i samhället, än den som gavs dem efter den abrahamitiska mentala ockupationen. När den abrahamitiska religionen kom kring 1000-talet, lär kvinnan ha förlorat mycket. Det är följdriktigt ty kristendomen, som alla abrahamitiska religioner, hatar kvinnan. Man tog bort kvinnan från samhället. Men kanske man också tog bort kvinnan från historien?

Det finns en fascinerande kvinna i sagorna, Gudrid Torbjörnsdotter, som reste till Grönland, och Vinland, var bosatt på Island och som slutligen anammade den nya tron, varför hon reste till Rom på en pilgrimsfärd. Hon sägs vara den första europeiska kvinna som fött ett barn, Snorrre, i det som idag är Kanada. (det visste du inte, men du tror dig veta att en spanjor upptäckte Amerika, 500 år efter hon födde sitt barn i Amerika)

Hon var förmögen, hade två gårdar, som hon fått när hennes män hade dött. Ett egendomsarv som kristendomen sedan skulle förvägra hennes efterkommande systrar.

Gudrid var en stor resande och äventyrare. Ändock känner du, läsare, möjligen till Leif Eriksson. Förvisso med viss rätt då vi gärna tror att han upptäckte Amerika. Men om Gudrids öde inte är intressant idag, så var det intressant förr, ty om hennes liv vet vi från de två sagorna, Grönlänningasagan och Erik Rödes saga. De fann skäl att berätta om Gudrin. Då var tiden ungefär slutet på 1200-talet. Vid den tiden hade redan kristendomen kommit. Och med den, erosionen av kvinnan från samhället. Men inte tillräckligt mycket för att Gudrin skulle försvinna. Kanske för att hon framställs som nunna i slutet av sitt liv, dvs legitimerar den framväxande kristendomen. Men därefter var hennes saga all. Århundraden av kristendom har tagit bort henne från vår historia. Vår fake history.

Därför skall vi aldrig glömma att segraren skriver historien. Det som verkligen har varit, ligger förborgat. Kanske vi sakta finner det. Men…då ger vi det också vår tids tolkning. Det tycks som om historia alltid har betydelsefulla inslag av fake histroy.

Kanske vi aldrig kommer att riktigt få veta hur kvinnorna hade det. Och därmed, hur männen hade det.

​Den 23 mars 2021
Sven-Olof Collin 

Sociologi är kunskapen om mönster i sociala sammanhang, där individer omges av samhället och producerar och blir producerad av samhället och dess grupper. Grupperingar av olika slag, t ex socialgrupper och klasser, är grundläggande begrepp i sociologin. Några av de mest magnifika och kritiska samhällsvetarna, Weber och Marx, används inom sociologin. Själv läste jag två månaders sociologi på forskarutbildningen i Lund för att bättre förstå företagsledningar och ägare som socialt fenomen. Jag följde också, under en stormig och oerhört utvecklade tid, en en-månadskurs med Joakim Israel och Erland Lagerroth (litteraturvetare), där jag lärde mig dialektikens och den kritiska samhällsteorins grunder.

På Linköpings Universitet ges en grundkurs i sociologi under en termin (Kursplan: https://liu.se/studieinfo/kurs/731g19/ht-2021) Bland lärandemålen finns följande: ” tillämpa ett kritiskt förhållningssätt till sociologisk kunskap och kunskapsproduktion i en samhällskontext.”.

Gott så. Således ett kritiskt förhållningssätt till samhällsanda och de varma ideologiska vindarna som drar fram i samhället.

Men ack nej. Sist, när allt nästan är avklarat i kursplanen, kommer angreppet på ämnet i sig och på andan i Israels och Lagerroths kurs: ”Kursen bedrivs på ett sådant sätt att både mäns och kvinnors erfarenhet och kunskaper synliggörs och utvecklas.”

Vad läser jag? Jag får gnugga mig i ögonen flera gånger och läsa om flera gånger. Läser jag att av alla de kategoriseringar, av alla de grupperingar som samhället har, som studeras, som beskrivs, som analyseras och kritiseras, så anser Linköpings sociologer att blott en gruppering, blott en kategorisering, skall ha en framträdande plats, den kategorisering som kallas män och kvinnor?

Först skrattar jag högt, ty Linköpings sociologer är lika enfaldigt sexistiska som miljöpartiet, som blott erkänner två könsvarianter, han och hon. T o m jag, som ligger långt efter i diskussionen om sexuell identitet, använder ordet hen. Men inte Miljöpartiet, som står stabilt i en gammal könsidentitet. Och inte Linköping, som aktivt utestänger t ex transpersoners erfarenhet.

Men saken är än allvarligare. Detta är sociologi, där inte blott kön utgör grund för analyser, och faktorer som påverkar individers plats i samhället och i dess stratifiering. Socialgrupp och klass är lika framträdande, och kanske än mer framträdande, i den akademiska sociologin.

Men Linköpings sociologer ger klassernas stratifiering och socialgruppers stratifiering satan. De erfarenheter och kunskaper som är hänförliga till den uppdelningen av individer, ger Linköpings sociologer satan. Ja, kanske de inte helt ger dem satan, men arbetarklassens erfarenheter är inte så väsentliga att de skall stå omnämnd i en kursplan. Inte heller invandrarens erfarenheter i sitt utanförskapsområde är väsentligt hos Linköpings sociologer. Islamofobi och antisemitism, där man delar upp världen i två grupper, muslimer och judar mot resten, är inte erfarenheter som är så viktiga i Linköping att de ges en plats i kursens plan.

Att så segmentera, att så diskriminera, att så särskilja, att så utvälja en, av många, kategorisering, är sannerligen inte enligt Israels och Lagerroths anda. Detta är ett uttryck för en ensidighet, som uttrycker en ideologisk. Så främmande för akademin,  så främmande för sociologin och dess kritisk anda.

Mitt råd till en individ som önskar studera sociologi är att du kan välja den okritiska, samhällstillvända, ideologiskt penetrerade kursen på Linköpings universitet, om du vill bli ideologiskt ren och väl PK-anpassad. Då blir du garanterat upptagen i PK-klassen.

Vill du däremot lära dig det akademiska ämnet sociologi, på en akademisk anstalt, där kritisk tanke är grunden, varför ideologiska pekpinnar lyser med sin frånvaro, i alla fall i kursplanerna, ja då får du göra som jag, vända dig till Lund. (http://kursplaner.lu.se/pdf/kurs/sv/soca20)

Så ideologiserat är således akademin att ett ämne som sociologi, som jag, i min enfald och utifrån min fördom, trodde skulle vara så starkt, så rejält vaccinerat mot samhällelig anpassning, också har fallit till föga.

Jag har tidigare förfäktat tron att högskolor och nya universitet, lättare följer samhällets ideologiska vindar. Det tycks som om min hypotes är riktig, men att den t o m omfattar universitet som fått sin universitetsstämpel år 1975.

En kommentar kan vara lämplig att lägga till. För den som är bildad i svensk universitetshistoria inom samhällsvetenskap vet att Israel själv stod för en politisering av akademin då han ansåg, och säkert arbetade för det, att varje akademiker måste ta ställning i klasskampen. Han var jude, som i sin ungdom lyckades komma ut ur nazityskland innan kriget, och sedan dra sig fram, likt Sträng, som lantarbetare i Sverige, med starka socialistiska tankar. Men på hans seminarium läste vi Kosik’s ’Det konkretas dialektik’, en tjeckisk marxist som likt andra oppositionella, både då och nu, blev utkastad från sitt universitet p g a att han vågade både tänka själv och tala. Min egen erfarenhet av Israel, från seminarierna, var att han lyssnade, men sedan debatterade hårt. Det var en god lärdom, då jag där lärde mig att opposition, kritik, motvalls kärring går bra, om man argumenterar. Hos honom erfor jag ingen politisering, utan förnuftets kraft. Han stärkte mig inte i någon politisk uppfattning. Däremot stärkte han mig i kritikens kraft. Den kraft jag hoppas att dagen studenter i sociologi får i Lund.

Den 22 mars 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I dagens universitet, ja, t o m i Sverige, börjar kränkthetskulturen glida in. Det ges exempel på lärare som blivit anmälda för kränkning när de svarat på frågan vilket sökord man kan använda när man letar efter nedsättande termer om folk. Ett annat exempel är protester som följde efter en föreläsning om stereotyper i film. Där studenter bad föreläsaren att inte säga …ja, ni vet de där orden som man inte får säga, men som man säger genom att ta första bokstaven av det förbjudna ordet och sedan lägga till ’-ordet’.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/rasismdebatt-skakar-malmo-universitet )

Vad är det för skillnad på dessa krav om det okränkta rummet, och muslimernas stormning mot de danska karikatyrerna och Vilks rondellhund? De har en tro, och den får inte beröras av andra. Den får inte uppmärksammas. Den får inte kritiseras. Den får inte förlöjligas. Den får inte beröras. Inte ens av bilder.

Muslimernas bildförbud har dock texterna med sig och hela den abrahamitiska historien. Guden får ju inte återges, ja i somliga schatteringar inte ens nämnas. ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är upp i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.” (2:a Moseboken 20:4).

Muslimerna som reagerar på andras avbildningar är inte bara fundamentalister, utan framför allt är de totalitära i sina anspråk på andras tystnad. De har en lag som alla skall tillämpa och underkasta sig. Alla!

Muslimernas totalitära fundamentalism går mot liberala värderingar om yttrandefriheten, och skall bekämpas, i den mån man vill leva i ett liberalt samhälle, med tanke- och yttrandefrihet.

En totalitär fundamentalism är än mer otänkbar i akademins hägn, där Upplysningens ideal, våga tänka, hålls som absolut dogm. De som stormar mot ord och uttryck, t ex Malmöstudenternas stormning mot bilder, med hänvisning till att deras tros ideal blir kränkta, är identiska med de muslimska totalitära fundamentalisterna. De har ingen plats i akademin. De skall ombeddas lämna föreläsningssalen. Eller, än hellre, ombeddas att diskutera konsekvenserna av sina ståndpunkter i ett akademiskt sammanhang.

I dessa dagar av värderingar, av organisatoriska dokument med värdegrunder, är studenternas tilltag egentligen välkomna. Här finns möjligheten att ha en undervisande debatt om Upplysningens ideal och om akademisk frihet. 

Men också en debatt om möjligheterna att storma mot sattyg och elände, om det inte skall visas. Jag värjer mig mot bilder och filmer, likt dessa: https://www.youtube.com/watch?v=h1tBdLHCO8o och https://www.youtube.com/watch?v=yPplN7PSUE4

Jag har fakta om Förintelsen och Holodomor. Jag vet om dessa fasansfulla skeenden. Jag tycker mig inte behöva bilder och filmer om det avskyvärda. Men samtidigt inser jag att jag och vi behöver dessa bilder. Genom att se dessa bilder vandrar insikten från huvudet till hjärtat. Först genom bilderna når vi en upplevelse av fasorna. Först då förstår vi att vi inte kan förstå Förintelsen och Holodomor.

De totalitära fundamentalisterna, vare sig de muslimska eller de malmöitiska studenterna, går mot en fundamental mänsklig ansträngning att förstå. Den ansträngningen som gör oss till människor.

Den 21 mars 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Rasism är en vidrig företeelse. Men än vidrigare är att den nästan osynligt smyger sig på oss. När den sedan gjort det, ligger den där, osynlig för oss, och påverkar oss, utan att vi inser det. Vi är agerande rasister, utan att veta om det och utan att ha den avsikten.

Det är därför n-ordet har tagits bort. Och ersatts av uttrycket ’n-ordet’. Ja, redan n-ordet är problematiskt eftersom alla som använder n-ordet vet att det avser ordet nxxxx. Och därmed har rasismen letat sig in i tanken och därmed i agerandet. Så länge det ordet finns, som nxxxx eller som n-ordet, kommer män med den hudfärgen att kvävas av v-ordet polismän.

Ja, och därmed har jag kommit till dagens poäng. Om vår kamp mot rasismen skall vara trovärdig, då måste all form av rasism motverkas. Överallt där det finns risker för rastankar, skall rasismen slå ned och förändra.

Idag pratas om ’v-ordet män’ (ja, man säger v-ordet, det som jag inte skriver ut, lika lite som jag skriver ut det ordet som döljer sig bakom n-ordet). Genom att använda v-ordet så trampar man på de gamla rasistiska stigarna. Ty v-ordet, dvs vxx, anger ju en färg på en ras. Genom att uttala ordet vxx, dvs v-ordet, så tänker vi inte bara på den rasfärgen, utan vi tänker också på det som inte är den färgen, dvs implicit, omedvetet, tänker vi på saker som omfattar n-ordet. Och därmed är den ohyggliga rasismen tillbaka.

Det finns de som är så radikala att de därför vill ta bort, inte bara v-ordet, utan även uttrycket ’v-ordet’. Men det möter på berättigat motstånd. Tar vi bort rasismen effektivt, genom att ta bort alla uttryck som hänvisar till rasism, då kommer vi inte att kunna bli varse den överordning och underordning som finns i rasismen. Vi vill inte ha ord som avslöjar en människas underordning, t ex n-ordet, men för frihetens skull, måste vi kunna identifiera den överordnade rasen, dvs vi måste behålla, inte v-ordet, men uttrycket ’v-ordet’.

Så bekämpas rasismen. Så säkerställer vi att ingen icke-v-ordet kvävs under en v-ordet’s knä.

​Den 20 mars 2021
Sven-Olof Collin 

​När vi skulle köpa hus, budade vi på ett hus. Vi kom bra överens med de som ägde huset när vi tittade på det. Buden gick uppåt. Så slutade buden och vi hade fått huset. Vi var oerhört glada.

Senare fick vi veta att det fanns en annan budgivare, som bjudit mer, men vars bud avvisades. Jag vet inte närmare, men säljarna gillade inte den budgivaren. Säljaren såg till budgivaren. Kanske för att det kunde misstänkas att tomten skulle styckas av. Kanske säljaren hoppas på att vi skulle bevara huset, deras föräldrahem, bättre än den avvisade säljaren.

Hos de flesta hästfolk finns liknande känsla för det som ägs, i det här fallet, en häst. Man säljer inte en häst till högstbjudande, utan till den som man tror tar väl hand om hästen. Säljaren känner ett ansvar inför det ägda.

Sådant säljaransvar inför det som skall säljas har även funnits när det gäller företag som säljer av ett dotterbolag. Man vill ge det man säljer så bra förutsättningar som möjligt. Som om man hade ansvar för det sålda, efter att det är sålt.

Så ser ett ansvarsägande ut. Så ser en god ägandemoral ut.

Men raka motsatsen fick vi höra när en huvudägare till Nordea blev tillfrågad om hur de tänkte om den framtida ägaren av Nordea.

Huvudägarens VD fick frågan: ”Har Sampo något ansvar för att få fram en ny huvudägare när ni nu går på reträtt?

Hans svar var kallt och utan ägandemoral: ”– Nej, det tycker jag inte. Vi kan inte kontrollera hur Nordeas framtida ägarstruktur ser ut efter den här försäljningen. Det är möjligt att det finns en ny huvudägare, eller så gör det inte det.”
(https://www.svd.se/sampo-ny-huvudagare-i-nordea-inte-vart-ansvar)

Så talar en man svars enda moral stavas profit. Det är avkastningen, utan block på verkligheten utanför penningen.

Dock skall man notera hur tufft det är att vara så kallhamrat kapitalistisk, utan ägarmoral, i dessa tider av företagens sociala ansvar och hållbarhet. Den rörelsen har inte drabbat Sampo. Ja, den har inte ens nuddat Sampo.

Det är anmärkningsvärt hur man kan leva så samhällsfrånvänt som Sampos VD. Som om han levde i ett kapitalistiskt kloster, där moderna vindar inte drar fram. Där man mässar varje kväll sina böner till penningen.

​Den 19 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Ledarskribent på Aftonbladet, Jonna Sima, hurrar och menar att schlagerfestivalvinnarens hudfärg är en seger mot rasismen. Hon noterar mycket noga Tusses hudfärg. Som är svart.
(https://www.aftonbladet.se/ledare/a/GawkEq/tusses-seger-ar-ett-finger-mot-rasismen )

Man kan notera att hon hade kunnat uppmärksammat faktumet att han är en man, och att festivalen kanske är ett uttryck för sexism. Men nej, det är hudfärgen som fångar hennes uppmärksamhet.  

Man kan notera att Tusse inte är född i Sverige, utan kom som kvotflykting till Sverige och fick leva i en svensk familj. Se där, ett sätt att integrera för prestation i landet så långt att kvotflyktingen blir Sveriges stolta bidrag till en tävling som är nästan lika viktig i Sverige som VM i ishockey. Men nej, hon är fängslad vid hans hudfärg.

Har då de förmodat besegrade rasisterna gått i taket och bullrar likt hon, antirasisten? Jag följer Flashback en aning. Visst finns det trådar där det dyker upp kraftigt nedsättande uttryck mot mörka personer, speciellt om de är män. Men mitt intryck är att de förvisso är intensiva, men inte många.

Notera dock, att de som man kan klassificera som rasister, som är intensiva men få, rör sig på den absoluta bakgården av svensk opinionsbildning, som några skrattretande troll på flashback.

Antirasisterna rör sig däremot på de stora tidningarnas ledarsida. De bullrar och håller på, och de skapar en stor uppmärksamhet kring sig och sin antirasism.

Hur kan något så förmodat litet fenomen, som de intensiva men få på debattens bakgård, skapa så stort engagemang, på så mäktiga platser? Är det för att antirasisterna vill utnyttja sin maktposition för att upprätthålla en hälsosam uppmärksamhet på ett fenomen, som idag förvisso är litet som ett frö, men som imorgon kan ha växt upp och då bli omöjlig att stoppa? Likt mitt fälttåg mot islam, där jag hävdar att islam gnager sig in, och snart har tagit fäste, och därmed är vår frihets saga all.

Eller är det så, att detta är deras levebröd, antirasismindustrin, som, för att kunna existera och motivera sin existens, måste ha en rasism, verklig eller av dem konstruerad? En antirasist måste ha en rasism, verklig eller påhittad, för att existera. Därför konstruerar de denna halmgubbe som de strider mot.

I vilken mån det finns en rasism, som vi kan kalla processuell rasism, dvs den som yttrar sig med uttryck på gatan mot avvikande, vet jag inte. Däremot vet jag att det finns det som, något oegentligt, kallas strukturell rasism. Linnéuniversitetet har visat att namnet på en sökande till arbete och bostad kan avgöra om man blir beaktad. Vi vet om den ohyggliga segregationen, som kallas den vita flykten, där väl etablerade svenskar snabbt flyttar från områden när invandrare börjar flytta in. Vi vet att antirasisterna inte agerar med kraft mot denna vita flykt genom att flytta in i dessa områden. När svensken flyttar ut, kommer inte antirasisterna inflyttande, utan det är invandrare som flyttar in.  

Tusses schlagervinst borde kunna antas visa att musikvärlden inte har någon stark strukturell rasism.

Men om vi ser på ledarskribenten, är hon född i en svensk familj i vackra Hälsingland, i en familj med stort kulturellt kapital, som hon själv förvaltat genom en fil. kand. i idéhistoria och sedan genom en karriär i journalistkåren. Hon lär bo i Bromma, vilket inte är ett utanförskapsområde, dvs hon deltar aktivt, genom att inte leva i utanförskapsområden, i den strukturella rasismen.

Således, ledarskribenten är en aktiv rasist, genom att delta i den strukturella rasismen, som lever på att storma mot den processuella rasismen, som hon aktivt reproducerar genom att hålla den vid liv genom sin antirasism. 

Den 18 mars 2021
Sven-Olof Collin

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sade i ett TV-program om islam: ”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med alla människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion”

Det väckte kraftig kritik från alla politiska håll, bäst sammanfattat i moderatledarens utsaga: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ”avskyvärd” är helt enkelt avskyvärt ….. Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”

Man kan först fråga sig om Jomshofs uttalande är fördomsfullt, dvs uttryck för islamofobi, den mörka skugga muslimen måste leva med, likt judens antisemitism.

Muslimska länder är sällan välfärdsländer och har sällan en utvecklad demokrati. Oftare förekommer barbariska metoder och ett vidrigt förtryck. Det torde vara mycket svårt att förkasta Jomshofs första påstående, att muslimska samhällen inte fungerar någorlunda, enligt de normer som vi har.

Islam som ideologi rymmer, precis som alla totalitära religioner, inslag av trevnad och kärlek. Men också mycket grymma inslag, där de mest grymma fångas upp av de som kallas islamister. Förvisso är de fundamentalister, men de är precis som alla andra muslimer, muslimer, men med en annan tolkning. Läser man muslimers heliga skrift, koranen, får man också insikt i att den våldsamma tolkningen av islam sannerligen inte är långt borta, ty boken är fylld med hat mot de som inte är muslimer, och med en motbjudande nedvärderande syn på kvinnan. Det torde vara svårt att förkasta Jomshofs andra påstående, att det är en vidrig ideologi, om man ser på en hel del av de accepterade schatteringar den tar.

Jomshofs två utsagor kan således inte förkastas.

Moderatledaren angriper hans uttalande genom att hänvisa till utövarna, deras antal och de som är villiga att bejaka vårt samhälle. Mot det kan man anföra kritik. Jomshof uttalar sig inte om muslimer, utan om ideologin. Moderatledaren kritiserar honom för ett uttalande han inte gjort.

Men alla de muslimer som är en del av lösningen? Jo, det finns muslimer som bejakar, eller i alla fall accepterar den svenska kulturen. Men av de 1,8 miljarder, hur många accepterar den svenska kulturen, vari ingår jämställdhet, kanske t o m jämlikhet, sexuell frihet, yttrandefrihet, individens frihet, profan lag står över religiösa påbud, åtskillnad mellan stat och religion?

Där man lyckats göra enkäter över attityder, finns tillräckligt för att visa att muslimer i gemen har svårt med yttrandefriheten, ty man får inte förlöjliga ideologins grundare, mohammed. De har svårt med den individuella friheten, inte minst deras sexism är uttryck för en kraftig inskränkning av kvinnors rättigheter, vari ingår deras sexualitet. Sharialagen kan de gärna se som överordnad den profana lagen. Likt katolikerna och de ortodoxa kristna, gäller att du skall älska din nästa, förutsatt att den är av motsatt kön.

Dessa undersökningar ger vid handen att muslimer i gemen, alltför många av de 1,8 miljarder, har värderingar som inte tillhör de värderingar som vi håller för självklara och heliga.

Kritikerna av Jomshof har således inte evidensen på sin sida. Kritiken är därför uttryck för attityder, inte kunskaper.

Den stora frågan blir då: Varför stormar det politiska etablissemanget mot evidensen i hans utsaga?

Man kan göra det enkelt för sig och säga att de blott värnar om rösterna från den växande muslimska befolkningen. Men kan det verkligen vara så att de är villiga att förneka svenska frihetliga värderingar för att få röster? Inser de inte att om de får dessa röster, då förväntas de också leverera uppfyllnad av de röstandes värderingar? Det har de förvisso redan gjort genom att t ex acceptera den ideologins symboler på statens representanter, könsåtskilda bad och skolor med islamisk orientering.

En mer välvillig tolkning av deras stormande mot evidens är att man tror sig ha lärt av nazismens framfart, att det är ett ovärdigt samhälle när man stormar mot enskilda folkgrupper. Då var det judarna, nu riskerar det att bli muslimer. Pogromer mot judar riskerar idag att bli pogromer mot muslimer.

Några pogromer mot muslimer har dock ännu inte skådats. Några få koranbränningar i muslimska områden har skett, men svenskarna tycks fnysa åt dessa bränningar och finner dem tramsiga och barnsliga. Undersökningar från Göteborg visar dock att svenskar i gemen är mycket kritiska mot islam. (se s. 16 https://www.gu.se/sites/default/files/2020-09/26.%20Svenska%20religiontrender.pdf). Således förefaller det som att svensken i gemen klarar det Jomshof klarade, att skilja på den enskilda muslimen och muslimens ideologi, varför sannolikheten för pogromer mot muslimer i Sverige är synnerligen liten.

Längre än så här har jag inte kommit. Jag får göra dig besviken, ty jag har ingen rimlig förklaring till varför det politiska etablissemanget stormar mot en kritik av islam och uttrycker en stor respekt för islam.

Löfven har sagt ”Det har ju varit inte minst skriverier och sociala medier om att vi skulle ha kritiserat islam, vilket vi aldrig någonsin har gjort, och vi tänker inte göra det heller. Vi har den största respekt för den religionen.” (https://www.expressen.se/stefan-lofven-vi-har-aldrig-kritiserat-islam/ ). Detta sagt av en ledare för ett parti som har en historia av att ta ställning mot totalitära ideologier som kommunismen och nazismen. Som därför borde kunna förväntas ta ställning mot islam. Men att låta folk ha sin tro.  

Han och hans politiker förödmjukade de svenska värderingarna, påpassligt påpekat av en frihetskämpe: (1) Iransk aktivist påtalar den svenska "feministiska" regeringens hyckleri #Hijabday - YouTube 

Onekligen skäms jag över att vara svensk, att vi har politiker som är undfallande för totalitära ideologier.

Kan du förklara detta ideologiska haveri, detta värderingssammanbrott?

Den 17 mars 2021
Sven-Olof Collin
PS  Jag är sannerligen inte Sverigedemokrat, utan demokratisk socialist. Men rätt skall vara rätt, även om man har med nationalister att göra. DS

​Skall man ha 50% män i Riksdagen, med argumentet att det finns 50% män i samhället? Skall man ha x% färgade journalister anställda på SR för att det finns x% färgade i det svenska samhället?

De borgerliga brukar storma mot den typen av kvoterande resonemang. De hävdar att det inte skall vara lika utfall, utan lika möjligheter. Vänstern stormar på sitt håll och föreslår diverse kvoteringar, t o m till kapitalistiska företags bolagsstyrelser.

Den demokratiske socialisten befinner sig, överraskande nog, på högersidan, med ett av sina mest grundläggande värden: Jämlikhet.

Jämlikheten uttrycks förnämt av Martin Luther King: “I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

Oaktat din hudfärg, din hårfärg, din klass, din längd, ditt kön skall du bedömas och ges möjligheter utifrån din karaktär, din förmåga. Det är din intellektuella förmåga som skall avgöra om du skall få tillträde till universitetet. Inte ditt kön eller din klass. Det är din sjukdom som skall ge dig tillträde till sjukvård. Inte dina pengar eller kontakter.

Negativt uttryckt kan man säga att det inte är ditt klassursprung, dina pengar, ditt nätverk, som skall avgöra din plats i samhället. Det är din förmåga och dina behov som avgör.

Men där slutar högern. Det blir olika utfall, beroende på människors olika förmågor. So be it, säger högern, och lutar sig tillbaka.

Då kommer den demokratiske socialisten in, med sin andra grundläggande norm: Solidaritet.

Solidaritet innebär att den starke hjälper den svage. Eftersom marknadsekonomin värdesätter de olika förmågorna, blir det en ojämn fördelning av resurser. Den hanteras genom att den som har de uppskattade förmågorna, delar med sig av det som ges till dem p g a sina förmågor. Därför har man en stark progressiv skatteskala. Därför ger den starke av sin styrka i socialisternas organisationer.

På så sätt kan man hävda att den demokratiske socialisten inte befinner sig på den traditionella vänster-höger-skalan. Den tycks befinna sig till höger p g a sin jämlikhet och till vänster p g a sin solidaritet. Rimligare är att säga att skalan är för enkel och kräver fler dimensioner.

Socialisten tror på ett hjälpsamt samhälle där man får uttrycka och utnyttja sina förmågor, till eget gagn och till andras gagn.

​Den 15 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Jämställdhet kämpar folk för. Vi har en feministisk regering. Man kämpar för att se till att löner är jämställda, dvs lika lön för lika arbete. Man kämpar för ökad kvinnorepresentation på arbetsledande poster, och inte minst vill man könskvotera bolagsstyrelser.

Men dessa problemområden är inte alla problemområden, där jämställdheten är eftersatt. Man skulle t o m kunna hävda att dessa områden är bland de minst angelägna.

En betydligt mer ojämställd plats än bolags styrelser, där man är villig att kvotera, är barnomsorgen. Andelen kvinnor är där över 90%. Nu kan man hävda att bolagsstyrelser är en viktig symbolfråga, ty då kommer kvinnor att synas. Men är det inte viktigt att hela vår framväxande generation, barnen, får se och erfara att inte bara kvinnor kan ta hand om barn? I barnomsorgen är det sannerligen inte en symbolfråga, utan en stenhård indoktrinering av barn, där de får se att män inte befattar sig med barn.

Men barnomsorgens kvinnor är arbetarklassens kvinnor. De själva står inte på barrikaderna. De aktivistiska medelklasskvinnorna står inte på barrikaden för dem. Kvinnlig solidaritet handlar om att barnomsorgens kvinnor skall ställa sig på barrikaderna för medelklassens kvinnor och kämpa för kvotering av dem till styrelserna. Jämställdhet handlar om att vissa skall vara er jämställda än andra.

I boken ”Klass i Sverige”, visas ett diagram på s. 564. Där får man se dödstal på ena axeln, och inkomst på andra axeln. Föga förvånande är att finna att dödstalen sjunker med stigande inkomst. Den starkaste sänkningen av dödstal finns i inkomstspannet mellan 100000kr, som har de högsta dödstalen, till 250000kr, därefter är kurvan nästan platt.

Men utifrån jämställdhetsperspektiv är det intressant att se kurvorna för män och kvinnor. Män har dubbelt så höga dödstal än kvinnor vid inkomsten 100000kr. Således en skriande ojämställdhet inför döden. Det intressanta är att dödstalen faller mycket snabbare för männen än för kvinnorna, och efter 250000 är de inte lika, dvs jämställdhet råder inte, men den enorma jämställhetshetsklyfta som fanns vid 100000kr är nu betydligt mycket mindre. Nu tror jag att männen har en överdödlighet som är biologisk, och som är mycket svår att ta bort. Men kurvorna visar att högre inkomst minskar ojämställdheten i dödlighet.

Medan feministerna kämpar för lika lön, vilket är fullt rimligt, så innebär löneskillnader som sådana, att männen tar stryk, ja, de dör, betydligt mer än kvinnorna.

Visst skall man ha lika lön för lika arbete. Självklart. Och visst skall man besätta positioner med de bäst lämpade och inte de med snoppar, som i styrelsernas fall, eller de med vagina, som i förskolans fall. Således, exakt samtidigt, och skulle jag vilja säga, är det betydligt viktigare att framtidens vuxna erfar att vagina inte är ett nödvändigt attribut för arbete i barnomsorgen. Och, varför i herrans namn är inte mänskligt liv viktigare än alla löneskillnader och alla styrelseposter? Varför i herrans namn är inte den könsmässiga groteska skillnaden i liv, den främsta jämställdhetsfrågan?

Jo, för att jämställdhet inte är en generell politisk fråga. Det är en fråga för den uppåtstigande medelklassen av kvinnor. De driver den, och de driver den till förmån för sig. Det är inte jämställdhet som är för ögonen, utan den uppåtstigande klassens intresse av resurser och positioner.

Inget fel i det. Bara så länge man erkänner det och inte försöker hymla. Ty man trampar på barnen, på kvinnorna i barnomsorgen och på liken efter de överdödliga männen.

​Den 14 mars 2021
Sven-Olof Collin

​Det är inte någon svårighet att ta text från religionernas heliga skrifter och visa på hur ondskefulla texterna är. Därmed hoppas man beslå dem med vad de är, i sig, i sitt inre, nämligen ondskefulla.

Vi kan ta texten från Moseboken, där en man sänder ut en av sina fruar, och låter henne bli våldtagen av flera män. När hon kommer krypande hem, förstörd och höljd i skam, mördare han henne och styckar henne i sju delar. Detta är helig text för judar, kristna och muslimer.

Ateistens förståelse av händelsen är baserat på abrahamitisk tradition, att kvinnan är inte i första hand en människa, utan en egendom, hon är mannens egendom. Det var ingen brutal handling mannen gjorde mot en människa. Det var blott ett handhavande av sin egendom.

Judarna, kristna och muslimerna anser sig klara undan kritiken att deras religion är fasans, våldets, ondskans och sexismens religion genom att hävda att man måste se till berättelsens kontext. Med kontextens hjälp kan man bli av med det onda, och sedan istället försöka tolka andemeningen i historien.

Detsamma kommer fram när man noterar de ohyggliga terrorbrott som muslimer gör. De som rättfärdiggör islam säger att det är stackare som är förledda av felaktiga tolkningar av koranens text, där det står att de ogudaktiga skall förgöras. Detsamma när man pekar på Pakistan och det hemska muslimska samhälle som finns där. Då kan man dra fram engelsk kolonialism som förklaring, när man pekar på att Pakistans följer islams tradition.

Det tycks som om de abrahamitiska religionerna är fredens religioner och det bästa som hänt mänskligheten. Dock har de oskyldigt drabbats av kontextens otur, att historien förvridet människornas agerande, att människorna själva tolkat allt fel, eller att andra ondskefulla makter var mot dem.

Det är som om religionen är perfekt, men beklagligtvis utsatt för de ondskefulla krafter, varav skröpliga människor är en av dem. Ateisten finner det märkligt att de har en allsmäktig gud, men ändå kan denna allsmäktighet inte försvara sin fantastiska ideologi mot ondskefulla krafter, inte minst den varelse guden skapat, människan.

Samma ursäktande attityd finns kring en annan totalitär ideologi, kommunismen. Den är självfallet god, men har drabbats av omvärldens aggression. Det skedde onekligen under Lenins tid, då Ryssland befann sig i krig. Men det var knappast så under Stalins tid, och det var ju då terrorn excellerade.

Men även här anförs en ursäktande kontext som förklaring. Revolutionen, för att följa mönstret, skall ju ske i en kapitalistisk stat enligt teorin. Beklagligtvis ägde den rum ett tämlige agrart Ryssland. Den kontextförklaringen tas än mer fram när man förklarar bort de miljoner kineser som mördades av Mao. Kina var ju än mer efter i sin utveckling, varför kontexten för framgångsrik kommunism absolut inte fanns för handen.

Kontextens förklaring till de totalitära ideologiernas omänskliga misslyckanden hänför sig mest till det faktum att ideologierna tillämpas av människor. Det är kolonialismens elaka människor, de förvridna tolkning av muslimer, eller outvecklade bönder i kommunismens fall som lett till de totalitära ideologiernas terror.

Men nog är det en svag ideologi, ja, rent ut sagt, värdelös ideologi som blott fungerar i det perfekta, där människor inte finns? Speciellt med tanke på att ideologierna ju är till för människorna. Man hör hotellägarna på Fawlty Tower som säger att ett hotell hade varit enklare att sköta om man inte hade gäster.

Nej, kristna, judar, muslimer och kommunister är dåliga förlorare som vägrar se sin läras uselhet, utan istället flyr till krystade bortförklaringar som blott de accepterar.

Den 13 mars 2021
Sven-Olof Collin

Akademisk frihet innebär att det är lärarens professionalism som avgör vad läraren undervisar om. Ingen annan än läraren, med sin kunskap, kan avgöra utbildningens innehåll.

Rektor och hans vasaller, beslöt och genomdrev att ekonomutbildningen på Högskolan Kristianstad skulle penetreras av den politiska organisationen FN och dess hållbarhetsagenda. Självklart protesterade jag mot denna politiska styrning och lovade läsarna av lokaltidningen, Kristianstadsbladet, att ekonomutbildningarna vid Högskolan Kristianstad vare sig skulle kränka den akademiska friheten eller bli megafoner för politiska organisationer. Jag företräde den akademiska professionen och utlovade, att så länge jag var på högskolan, skulle den blott meddela vetenskaplig kunskap och träna studenterna i kritiskt tänkande.

Några månader senare hade jag kastats ut från Högskolan Kristianstad. Högskolan tålde inte en akademiker som offentligt stod upp för akademisk frihet. Den klarade inte av att debattera och argumentera mot akademikern. Den använde inte akademins metoder. Den använde den hårda, kalla arbetsgivarmakten.

Idag åser vi ett liknande intermezzo. En nystartad nättidning, Bulletin, rekryterade högt kvalificerade och profilerade attitydjournalister som är verksamma på högerkanten. Det har blivit bråk mellan dem och tidningens chefer och några huvudägare, där de senare inte tycks acceptera den journalistiska integritet som journalister, i alla fall de duktiga, är bärare av, samt de tycks inte förstå, eller respektera innebörden av ansvarig utgivare. Av vad som framkommit har hitintills en sak skett, att chefredaktören fått lämna sin position, men inte sin anställning. I övrigt sker det möten, där deltagare får erfara att deras mikrofoner stängs av.

Relativt mitt öde, sker Bulletins problematik, journalisternas frihet, i form av möten och debatt. Till skillnad från Högskolan Kristianstad, där försvararen av integriteten talade offentligt, medan arbetsgivaren teg och kastade ut, har Bulletins ägare talat offentligt, medan journalisterna tiger.

Det är anmärkningsvärt att journalisterna tiger. En tidnings journalister borde, i omtanke om tidningen och dess rykte, ha intresse att visa att de står för den journalistiska integriteten. När vi idag har skäl att ifrågasätta tidningen, borde journalisterna lugna oss med att skriva om striden på nyhetsplats och att värdera den på ledarplats. Det görs inte. Istället har t o m en av ledarskribenterna, Arpi, tagit över chefsredaktörsrollen, vilket blott kan ses som att han godkänner de skäl som man haft för att lyfta bort den tidigare chefredaktören. Ty hade Arpi ansett att de skälen var oriktiga utifrån en journalistisk synpunkt, då hade han stått på chefredaktörens sida och inte accepterat att hon fick lämna sin position.

Det är således motsägelsefyllda informationer som kommer, att journalisterna står upp för sin journalistiska integritet, samtidigt som de med annat agerande, går emot integriteten.

En avgörande sak skiljer sig mellan de två fallen. Bulletin har en marknad att relatera sig till, som kan reagera och ta bort sitt stöd. Bulletin har ägare som redan nu har reagerat. Högskolan Kristianstad har en marknad med studenter, som inte förstår vad som sker, eller som inte bryr sig, då de inte har så många alternativ. En avskedad professor, som tecken på hot mot den akademiska friheten, tar studenten med jämnmod. Högskolan har en tämligen likgiltig styrelse, som inte bryr sig om avskedandet av en någorlunda välmeriterad och profilerad professor. Högskolan har ägare, som inte kontinuerligt bevakar högskolans agerande utifrån akademiska normer.

Någon måste böja sig eller offras. I mitt fall blev jag bondeoffret för den storslagna visionen att göra Högskolan Kristianstads ekonomutbildning till en som leder studenternas tanke till hållbarhet. Men konsekvenserna blev vidare, genom att högskolan också förlorade en lovande doktorand och två docenter (och tycks även idag dräneras på goda lärare). Däremot tycks inte högskolans renommé ha påverkats. Studenterna söker sig fortfarande till utbildningen och skolan kan fortfarande rekrytera lärare och samverkanspartners, som Lunds kommun, Östra Göinge kommun, Stiftelsen Ruth, Region Skåne, Länsförsäkringar, Gunnar Karlsen AB och European Court of Auditors (enligt deras hemsida). 

I tidningens fall kan det bli mer dramatiska effekter då ägarna kan dra tillbaka sin finansiering, vilket leder till att tidningen läggs ner och alla blir arbetssökande. Ett alternativ är liknande det som skedde i mitt fall, att ledande företrädare lämnar tidningen, och lämnar kvar en sargad organisation. Men, ett tredje utfall är att ägarna och cheferna visar respekt för den journalistiska integriteten och friheten, och alla återgår till att producera en god tidning.

Dock! Avprofessionaliseringen fortgår i samhället. Upphör tidningen blir den bara ett ytterligare offer på professionalismens altare.

Den 12 mars 2021
Sven-Olof Collin

Man skall inte ge lillfingret, ty ondskan, som har gott om tid, tar hela handen. 

I Högskolelagen finns paragraf 5, som gemenligt kallas Goebbelsparagrafen, där det stadgas att högskolorna skall ha en specifik politisk orientering, jämställdhet, hållbarhet och främja förståelse för andra länder. Jag tror att den paragrafen togs in 1992, men är inte säker.

Utifrån min erfarenhet, som tillbringat hela mitt yrkesverksamma liv, sedan 1984, på universitet och högskolor, förde den paragrafen en tynande tillvaro under 90-talet.
Med 2000-talets inbrott började den få liv. Kanske som resultat av generationsskifte, från akademiskt orienterade personer till politiskt orienterade.

Idag har denna lillfinger blommat ut helt och fullt. Idag finns politiska kommissarier anställda på universitet som i kraft av vice-rektorsämbete genomdriver en politisering av den akademiska utbildningen.  

Som går att läsa här, om den sovjetiska krigsmakten (https://militarhistoria.se/1900-tal/andra-varldskriget/politrukerna-i-roda-armen ) ”För säkerhets skull placerades en politisk kommissarie i varje förband för att hålla ett öga på befälhavaren och se till att denne i alla lägen var lojal mot regimen, i yttersta nödfall skulle de använda sin revolver som motargument. Kommissarierna ansvarade också för den politiska skolningen av de tvångsinkallade soldaterna för att göra dem lojala mot sovjetstaten.”

Vicerektorerna övervakar införandet och lydnaden, det som i deras nyspråk kallas lojalitet. De säkerställer att den politiska skolningen förs in i kursplaner. De kallar till korrigeringssamtal när någon avviker från den politiska ideologin.

Det som först var en lag som ingen brydde sig om, har nu blivit en etablerad praxis vid de flesta högskolor och universitet. De fick lillfingret och tar nu hela handen. Det tog 30 år. Men nu är den politiska skolningen och därmed likriktningen här.

Nu är det försent att agera till förmån för tanken att universitet enbart står för kritisk skolning, vetenskaplig kunskap och bildning.

Jag avslutar mitt yrkesliv genom att sitta frysande i mitt drivhus, röka min cigarr och skriva protesterande mot politiseringen. Förvisso fryser jag av yttertemperaturen i mitt drivhus. Men än mer fryser jag av insikten att slaget för akademisk utbildning är förlorat. De ser onekligen ut som om de lyckas med att ta hela handen, dessa politruker.

Den 11 mars 2021
Sven-Olof Collin