Martin Luther King sade: ”Den största tragedin idag är inte förtrycket och grymheten hos de onda människorna utan tystnaden över detta hos de goda människorna.”

Varför tiger människan still, trots att den moraliskt kan uppfatta något som orättfärdigt?

Varför agerar inte människor, när de ser oförrätter utspela sig, i samhället, i organisationerna där de arbetar? Varför accepterar de, och därmed legitimerar och godkänner, oförrätter? Hur kan de stå ut med att passivt åse oförrätter?

Härskaren kan härska med sin ondska så länge folket accepterar deras härskande. Hade de rest sig upp, hade de lämnat kontorsstolen och gått ut för att protestera tillsammans mot en orättfärdighet, då hade härskarna förlorat sin makt. Eller fått använda sin makt än mer repressivt.

När feodalherrarna i Italien kring 1900 vräkte upproriska lantarbetare, samlade sig lantarbetarna i Bertoluccis ’1900’ för att protestera. Vi är väl många som minns kraften i demonstrationen när kvinnorna tog initiativet, började sjunga Bandiera Rossa, satte sig ner (vid 3:00) och hindrade därmed soldaternas utfall mot männen.   
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M

I denna film gestaltas solidaritet. De accepterar inte härskandet. De samlar sig och demonstrerar. Trots att makten har hårda maktmedel.

Motsatsen finns idag gestaltat i filmen: ’Vår nya fröken’. Där lyckas en ny fröken utbilda ett skräckvälde, där föräldrarna hjälper henne med allt, städning, att handla, att skicka kakor till Moskva. De ser att om de hjälper läraren, får de veta vilka frågor deras barn får dagen efter, vilket ger deras barn goda betyg. De föräldrar som vägrar hjälpa till, bestraffas genom att deras barn får dåliga betyg och bryts sakta ner. I en tät scen, på ett föräldramöte, diskuteras deras agerande. De föräldrar som lyder läraren och hjälper henne, tycker det är bra att man hjälper varandra, medan de fåtal som opponerar, tycker det är korruption. Majoriteten av föräldrarna underkastar sig lärarens korrupta regim. Inte ens när de får veta att deras barn inte lär sig lika bra som barn i andra klasser, viker de från åsikten att de vill hjälpa läraren. Kanske för att de tror att det inte är kunskapen, utan barnens betyg som tar dem fram i livet.  
https://www.youtube.com/watch?v=rhNdJeY0620

Föräldrarna kryper för läraren och hennes terror. De accepterar terrorn. Filmen utspelar sig i ett kommunistiskt Östeuropa, men människornas agerande är sannerligen inte ett uttryck för en totalitär regims makt. Det som sker i filmen skulle kunna ske överallt. Och det sker överallt.

Man kryper för makten. Man tar inte besväret. Man tar inte risken. Man kanske sitter på ett kafé och mumlar i protest. Man knyter näven. Väl dold i fickan. Men det blir lugnare om man inte tar striden. Och man slipper att riskera att bli utsatt för härskarnas repression. Det enda man riskerar är sin egen heder.

Man börjar inte sjunga. Man sätter sig inte ner, i tydlig protest. Man låter det ske. I tystnad låter man det ske.

Inför denna insikt, kom aldrig mer och undra över hur det kunde ske, det som skedde i Nazityskland.

Tystnadens människor finns i alla samhällen.

Härskarna bygger sin makt på tystnaden. De står på tystnaden. De faller om man stämmer upp till sång.

Men mestadels sjunger inte människorna.

Tystnadens människor.

Ondskans förutsättning.

​Öllsjö den 30 april 2018

I en oerhört välskriven Understreckare, skriver Tatjana Brandt om 1700-talets upptagenhet vid att människan skulle vara känslig, vilket delvis kunde upparbetas genom bildning. Hon skriver så elegant och vackert, att jag citerar ett långt stycke. Läs och njut:  
”Viktiga strävanden i våra liv kan ofta ha orena eller brutna motiv. Fäblessen för känslighet vandrade så småningom in i föreställningen om att det är på graden av bildning som allt hänger. Men att det förekommit också karriäristiska motiv i viljan att bli känslig och bildad betyder inte att känsligheten och bildningen är värdelösa. Kanske är det inte helt oviktigt var en kulturkrets placerar sin fåfänga? Viljan att bli bildad och känslig kan föra en hel del gott med sig medan viljan att bli rik inte kan leda till annat än mycket pengar. ” https://www.svd.se/bland-stoiska-hjaltinnor-och-snyftande-riddare

Fåfängan har ett motiv som inte är högtstående. Men det kan ha effekter som inte söks efter, och som vi ekonomer kallar externaliteter, dvs oavsedda effekter, men som kan vara mycket goda.

Bildning kan förvisso vara ett mål i sig, en Plikt vi människor har att utföra, vars konsekvenser inte utvärderas och inte motiverar. Men bildning kan också vara ett instrument i den sociala interaktionen och avse att ge status och uppmärksamhet. Då är bildning mycket hårt drivet av sina konsekvenser. Men en av dess konsekvenser, kan vara känslighet, empati, oavsiktliga insikter, som kan påverka individen till att varmare möta andra människor.

Däremot har Tatjana en märklig syn på att berika sig. Nog finns det många exempel på individer som berikar sig, men som därefter använder rikedomen till att berika andra, inte med pengar, men med t ex kultur. Holger Crafoord, skaparen av Gambro, berikade sig. En del av den rikedomen sitter idag studenter i, när de får höra en föreläsning om redovisningsstandards. En del av hans förmögenhet gavs till Lunds Universitet och gav en stor byggnad, med fina föreläsningssalar. Och Lunds bejakade hans familjs fåfänga och gav huset hans namn, och gjorde en tavla av Holger, som hänger i ljusgården. Allt för att bejaka deras fåfänga

Mot denna fåfängas gestaltning kan man åberopa en kristen moral, hämtad från den centrala delen av kristendomen, Jesu Bergspredikan (Matteus 6:4): ”Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Varen icke fåfäng, säger Jesus. Leta inte efter din nästans hurrarop eller hyllning.

Medan den vackra texten ovan säger till oss att vänta och se vad fåfängan ger. Kanske vi kan vinna både ett gott skratt över deras fåfänga, och en god gärning som oavsiktlig konsekvens av deras fåfänga.

​Öllsjö den

Tidigare skrev jag om att hälsan delvis är en funktion av vår genetik, av våra fria val, men också av vår sociala miljö. Den dominerande förklaringen till hälsa, sann eller delvis sann,  är onekligen att hälsan bestäms av den sociala miljön.

Det finns idag en intressant studie på detta förhållande, som hävdar sig ha funnit, i Sydkoreanskt datamaterial, att människor vid livets höst som drabbas av partnerförlust, får ett ökat kognitivt förfall.

Vi vet alla och inser att med stigande ålder, minskar den kognitiva förmågan. Snabbheten i tanken ner, intelligensen minskar och minnet försvagas.
Vad studien tycks visa är att detta kognitiva förfall ökar när ens livspartner dör. Det är ju tragiskt på ett sätt, men också oerhört romantiskt, att vi förlorar en bit av oss själva när partner dör.

Men studien visade också att detta kognitiva förfall mildras av om man har syskon, om man har barn och om man har hög utbildning. Däremot står det inget om vänners betydelse. Eller ovänners betydelse.
https://www.reuters.com/article/us-health-widowhood/losing-a-spouse-late-in-life-linked-to-cognitive-decline-idUSKBN1HR27E

Kan det vara så att vi kognitiv kraft genom vår tjänande natur, att andra finns till för mig och att jag finns till för andra? Att jag använder min kognitiva kraft, och därmed upprätthåller den, i min omsorg och omtanke om andra. Och att jag upprätthåller min kapacitet för att kunna möta mina nära, syskon och barn.

Själv är jag överraskad över att nära vänner inte finns som medel för att upprätthålla den kognitiva förmågan. Jag erfar just nu en prövande situation, där jag inser hur oerhört svagare och mer sårbar jag hade varit utan några nära vänners starka stöd.

Som akademiker, med jobb att hela tiden hålla huvudet igång – något som jag förvisso inte behöver som jobb ty huvudet tycks alltid hålla på – är det förtröstansfullt att hög utbildning kan mildra det kognitiva förfallet. Hjärnan kanske är som vilken muskel som helst, håller man den igång behåller den sin styrka, eller tappar i alla fall inte så mycket, som den skulle om den varit i vila.

Att vänner inte kunde minska det kognitiva förfallet är förvisso överraskande. Men kan inte också ovänner vara kognitivt livsgivande? I den situation jag befinner mig just nu, där ovänner avtecknar sig tydligt och märkbart, erfar jag att mitt intellekt ständigt jobbar, dag och natt, och söker förklaringar till ovänskapen och söker strategier för att hantera ovännerna och deras agerande.

Kanske de sydkoreanska forskarna inte undersökte alla faktorer som kan mildra det kognitiva förfallet?

Låt mig därför avsluta med två hypoteser om kognitivt förfall:
1. Kognitivt förfall mildras av livaktig intellektuell miljö genom hög utbildning
2. Kognitivt förfall mildras av livaktig social miljö genom syskon, barn, vänner och ovänner.

Öllsjö den 28 april 2018

I en artikel hävdas att vi måste ha en hälsans jämställdhet. Hälsan, hävdar man, påverkar möjligheterna till det goda livet, till goda anställningar, god utbildning, familjebildning och, över huvud taget, ett gott aktivt liv.

Det finns ett enkelt samband mellan hälsa och inkomst, enligt artikeln. Den tiondel av kvinnor som tjänar mest relativt andra kvinnor, lever 7 år längre än den tiondel som tjänar minst. För männen är skillnaden 9 år. Inte nog med att de är fattiga på inkomst. De är också fattiga på liv.  
https://www.svd.se/regeringen-kan-inte-blunda-for-halsoklyftorna

Som socialist är det naturligt att vara materialist, dvs att tro att hälsan framför allt är en efekt av individens materiella levnadsvillkor. Uppväxt i splittrade familjer, i områden med social oro, leder till dålig utbildning, leder till enkla, hårda jobb, leder till livssituation utan intellektuellt kapital för hälsa, med svagt socialt kapital för hälsa och, med arbetsvillkor som ruinerar hälsan.

Så tänker jag som samhällsmedborgare, som individ, med den ryggsäcken jag har burit på i mitt liv. Men jag är också forskare. Som sådan måste man både vara förmögen och våga tänka en tanke som ter sig både otänkbar och vedervärdig. Forskarens uppgift är ju inte att skapa dimridåer, att ge trygghet och lugn, utan att ge sanning, så långt man kan komma med de begränsningar som människans intellekts förmåga ställer upp.

Tänk om det är tvärtom? Att människan har en fysisk konstitution och en intellektuell konstitution som gör att individer med en viss konstitution tenderar att vara olyckliga, röka mycket, fördra sockerhaltig kost, sitta på häcken med ögonen fastlåsta på en skärm som tillfredsställer den själens konstitution. Detta är en rent fysisk konstitution, dvs det ligger lagrat i generna, vilket förklarar varför ohälsan kan ärvas. Men det är inte den sociala miljön som skapar arvet, utan det är den fysiska konstitutionen som ger arvet.

Det är en behaglig tanke, speciellt för de konservativa. Samhället är som det är p g a vår fysiska natur. Ingen behöver känna skuld och börda över att fattiga dör tidigare, ty det är deras fysiska konstitution som dödar dem, inte samhället och dess välfärdsfördelning.

Även om tanken är motbjudande, är det möjlig, och det finns inslag i samhället som talar för tanken. Det finns möjligheter i forskningen att studera detta förhållande. Då det säkert ä ytterligt ovanligt att män från den lägre gruppen gifter sig och lever i den högre gruppen, kan de säkert inte studeras. Men man kan studera om kvinnor som fötts och levt sin ungdom i den lägre tiondelen, och som sedan gifter sig till den högre tiondelen, har 7 år längre tid, dvs tillskansar sig den kvinnogruppens livslängd, vilket skulle tala för den sociala förklaringen, eller de får en distinkt lägre livslängd, vilket skulle tala för den genetiska förklaringen.

Men jag vill addera en tredje faktor. Forskaren inom mig är villig att fråga om det genetiskas skuld i hälsans utveckling. Socialisten i mig tar fram det sociala som skuld och orsak till hälsan. Men till detta kommer Kantianen i mig, frihetens kraft, att varje människa är utrustat med ett Förnuft, och en Vilja, och att de två, tillsammans, kan utforma en Plikt, plikten att ha hälsa. Forskaren, socialisten och Kantian säger: Förvisso är du genetiskt determinerad till viss del, och du bär på din sociala ryggsäck, men du är också fri, och kan därför utforma en maxim för ditt agerande, en maxim om hälsa.

Och med ens kommer, med tvingande logik, den Kierkegaardska ångesten, rädslan inför insikten att man är fri Och lugnet och tryggheten när man vänder sig från friheten, och därmed Förnuftet, för att finna vila och trygghet i den sociala ryggsäcken och naturens gen.

​Öllsjö den  27 april 2018

Deklarationen om människans rättigheter säger ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in spirit of brotherhood.” Det har översatts, inte helt korrekt, till “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot var andra i en anda av gemenskap.”

Men ger vi människor ’lika värde och rättigheter’?

Nej.

Enligt flyktingkonventionen från 1951 så har en flykting en rätt att vara i ett annat land, som en annan person inte har. Denna rätt grundar sig på att en flykting har en välgrundad anledning att frukta förföljelse p g a ’ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning’. Det ger den personen mer värde som översätts i en utökad rätt att skyddas av en annan stat.

Misär och fattigdom ger inte skäl för att få flyktingstatus. Man måste vara förföljd. Är man förföljd, då upphöjs man och ges mer värde, genom att man kan få fristad, än de som är förföljda av fattigdom, otur, lättja, eller andra orsaker.

Det kan te sig ganska trivialt att vi bortser från ’lika värde och rättigheter’, ty den som fruktar för sitt liv p g a förföljelse kan vi och skall vi ge fristad. Man kan förvisso invända att fattigdom kan ha samma konsekvenser som politiskt våld, dvs att man dör. Om man dör av fattigdom och svält, eller av regimens kulor, kan kvitta lika för den personen, ty utgången är lika tragisk, döden.

Vi gör således ett avsteg från lika värde och rättigheter när vi pekar ut de som vi kallar flyktingar. Asylrätten särbehandlar folk. Människor är inte lika. De har inte lika värde. En politiskt förföljd ges mer värde än ett fattig, vilket framkommer när den politiskt förföljde får uppehållstillstånd, medan den fattige visas hem igen.

Jag sympatiserar med den åtskillnad som flyktingkonventionen gör mellan förföljda och t ex fattiga. Även om det är hårt.

Idag lägger socialdemokraterna och miljöpartiet fram ett lagförslag, där asylrätten upphäves. De ensamkommande före ett visst datum skall ges speciella privilegier, flyktingens uppehållstillstånd, som inte ges en annan grupp, oaktat om de är flyktingar, men med hänvisning till statens långa behandlingstid av deras ansökan.

Det kan förefalla som om regeringen nu återgår till principen om alla människors lika värde. Ty de upphäver flyktingkonventionen, som ju stadgar att man måste vara politisk flykting. De ensamkommande har inte granskats och blivit funna som politiska flyktingar, ty då hade de ju fått uppehållstillstånd. Men de ges uppehållstillstånd oaktat om de är flyktingar.

Regeringen betonar att det är denna specifika grupp på cirka 9.000 personer. Således ett än mer fränt urval av individer än som flyktingkonventionen ger. Det är en än mer starkare begränsning av principen av människors lika värde och rättigheter. Man väljer ut en liten grupp, och med hänvisning till statens handläggningstider, ger dem rättigheter, som inte ankommer andra. 

Det är ett vidrigt privilegiesamhälle som socialdemokraterna, miljöpartisterna, och sannolikt centerpartisterna skapar, där en viss grupp, tämligen skönsmässigt, skall väljas ut och ges rättigheter som inte ankommer andra.

Flyktingkonventionen är ett avsteg från människors lika värde. Jag förstår och sympatiserar med dess konsekvenser, även om jag har svårt med dess princip, att avskilja de som misshandlas politiskt och de som misshandlas ekonomiskt.

Lagförslaget är ett ytterligare avsteg, och nu ett gigantiskt, från principen om människors lika värde. Det är ett vidrigt privilegieförslag, som ur havet av behövande och flyktingar, lyfter upp en grupp, av alla, och ger dem privilegier, som inte ankommer andra. Åt dem som har, (som kom fram) skall vara givet (Matteus 13:12), är principen. 

Om det hade funnits lika värde, då hade vi sett flickan i Kabul, som hindras gå till skolan, och pojken som kom till Sverige. Vi hade värderat i vilken mån de möts av lika värde i sitt land.  Sannolikt hade vi funnit att flickans rättigheter enligt FN:s deklaration kränks mer än pojkens. Därför hade vi sagt till pojken att återvända, medan vi hade satt flickan på ett flyg till Sverige.

Det hade varit mer ’Lika värde’ än dagens vidriga privilegieförslag.

​Öllsjö den 25 april 2018 

PS Inte bara jag https://www.expressen.se/debatt/den-som-hors-mest-far-stanna-i-sverige/ DS

Hur får vi ett värdigt samhälle? Debatten går hög om tiggare och moskéers böneutrop. Är det i den debatten vi vinner vår framtid?

Idag vill högern att vi skall fokusera på trashanken utanför Willys medan vänstern vill att vi skall spendera miljarder på unga män från Afghanistan.

Eller skall vi kanske fundera över hur vi bygger och fördelar vårt välstånd?

Långt från massmediastormar och internetdebatt, i en skugga vars mörker underhålls av starka intressen, ligger det som en gång i tiden var vänsterns fokus, makten över produktionen och dess fördelning. 

Socialdemokratin hade teorin att man först erövrar man den politiska demokratin, därefter den sociala demokratin, dvs välfärdssamhället, vari ingick makten över fördelningen av produktionsresultatet. Därefter var det dags för den ekonomiska demokratin, makten över produktionen.

Socialdemokratin var nära förbundet med fackföreningsrörelsen, och dessa kom upp med tanken att, via en massiv beskattning, skulle man köpa den ekonomiska demokratin via löntagarfonder. Då upptäckte borgerligheten gatan och torget och gick ut i demonstrationer. Till slut avvecklades löntagarfonderna och pengarna som företagen hade fått betala i skatt, gick till slösaktiga forsknings- och utvecklingsfonder.

Samtidigt etablerades löntagarfonder under banker och finansinstitut, men nu med namnet pensionsfonder, där makten lades i tjänstemännens händer, som ingen kände och som inte valdes demokratiskt, utan utsågs i fondernas hemliga organisationer.

En väldig privatiseringsvåg drog över Sverige, där hyreslängor blev insatslägenheter och statlig egendom blev privat egendom. Produktionen i välfärdssamhället privatiserades med privata sjukhus och skolor. Väldiga bidragstransfereringar ersattes delvis av väldiga avdragstransfereringar.

Uppfriskande är det då att se hur en mängd forskare börjar uppmärksamma ägandet och dess fördelning. Tidigare dundrade Sophie m fl och öppnade upp tanken på att ha mer variation i ägandeformerna. Nu kommer en samling forskare och vill ta upp ägandet på agendan. (https://www.dn.se/debatt/femton-familjer-kontrollerar-sjuttio-procent-av-borsvardet/ ).

Själv förfäktar jag den enkla tanken att när pensionsfonder köper aktier, förlorar aktien sin rösträtt, alternativt att pensionsfonder inte får lov att utöva den rösträtt som kommer med när de köper aktien. Rösträtten är en relik från forna tider då aktieägaren behövde komma in i företaget och utöva makt. Bättre vore att ha aktiebolag med rösträttsaktier och med endast utdelningsrätter. Då skulle man kunna uppnå specialisering i ägandet.

Men därmed kommer inte ekonomisk demokrati. Men jag tror inte heller att löntagarfonder, där arbetarna köper sig makten, är en framkomlig väg, vilket har visat sig, eller en önskvärd väg. Enligt vår föreställning om företag, består det i huvudsak av arbete och kapital och entreprenörskap, dvs den som sitter mellan arbetet och kapitalet och skall samordna dessa. Det finns ingen anledning för kapitalet att föreställa arbete, eller tvärtom. Därför skall arbetet få sitt inflytande genom att det är arbete. Kapitalet har redan ett oerhört inflytande genom att det är kapital.

Återstår att se om denna traditionella vänsterfråga överhuvudtaget kan ta sig upp på agendan, i dessa ny-rasismens och tokhögerns tider.

​Öllsjö den 24 april 2018

Jag har alltid tyckt illa om dem som med förakt pratat om Jantelagen: Stick inte upp, tro inte att du är något, var som vi. Högerfolk använder den för att mena att socialister inte vill att folk skall lyckas. De lyckade, de som har Ferrari, stort hus i Marstrand och som är oftare i Saint Tropez än på ICA, skall man inte fördöma, som Jantelagen gör, utan hylla, ty de har lyckats, anser högerfolket.

Socialisten, som själv hade problem med sin far, som agerade på det sätt han ansåg att man skulle agera, att man aldrig skulle sticka ut, anser att högern använder Jantelagen för att motivera ett orättfärdigt system. Ty socialisten menar att Jantelagen bara hävdar rättvisa. Den säger inte att man inte får bli en Stenmark eller en Kamprad. Den senare var ju den rikaste i hela Sverige. Inget fel i det. Ty han använde sin rikedom rationellt, för att berika sitt företag, för att bygga och sälja möbler till folket. Han gav var person en ny soffa. Med Kamrad behövde inte arbetarklassen gå till loppis för att köpa sin soffa. Med Kamprad kunde alla få en ny soffa.

Att sticka ut, likt Palme gjorde, var inte mot Jantelagen. Det var inte mot socialistens anda. Tvärtom, det var socialistens anda. Ty att sticka ut och göra gott för folket, för saken, att göra rätt för sig, att göra sin plikt och därmed kunna kräva sin rätt, var mantrat. Därför var vi socialister stolta när USA blev arg på Palme, för att han, helt fräckt, tyckte att Vietnams folk kunde få bestämma själva. Sedan skall också medges att somliga av oss hade aningen svårt att förstå varför Kubas folk inte skulle få bestämma själva, men det var en fläck på Palme som vi kunde stå ut med.

Idag sprids en bok för vindarna, och som jag hoppas, lika mycket som ’En man som heter Ove’, blir väl läst. I den boken finns en man som heter Ragnar. Han hyllar pulvermosen som människans frigörelse från naturen och från patriarkatet. ’Sveas son’, heter boken, författad av förnuftets bärare, Lena Andersson.

Jag hoppas att Ragnar inte skulle fördöma uppkomlingen, som med styrka och nästan fanatiskt engagemang, ville lyfta andra. Men som genom den falska Jantelagen, ’Vem fan tror du att du är?’, kastades ut, och förvägrades möjligheten att ge sitt folk vad de har rätt till. Ty för Ragnar var det viktigaste, inte sin egen välfärd, utan att göra rätt och att göra rätt innebar att man gjorde det för folket.

Så otidsenligt, så innerligt otidsenligt: ” kommer och låter oss slå'n! ”

Öllsjö den 22 april 2018

Arpi på Svenska Dagbladet, mannen som just nu har tagit som sin uppgift att visa på att dagens universitet och högskolor sänker sina takstolar, ja, tar bort dem och ersätter dem med stora presenningar som buktar mer och mer nedåt, när presenningarna fylls av den politisk korrekthetens löst rinnande parfymerade smet.
https://www.svd.se/studenters-yttrandefrihet-hotad-pa-kth

En pojke hade skrivit ner statistik och påstående om våldtäkter och flyktingar/invandrare. Pappret spreds vidare. Det är gott, ty skall vi kunna ta ställning, skall vi kunna veta, då måste vi få veta. Därför finns friheten att inte enbart tänka, utan även att säga. Och på en akademisk utbildning är det rätt att säga vad som helst, ty där finns lärare och studenter, väl tränade i kritisk tänkande, som därmed kan värdera utsagorna, debattera dem och komma med motutsagor. Rätt plats, pojke, för ditt blad.

Men så icke på KTH. Där finns yttrandepoliser, som avgör vad som får sägas. Och de tar gärna, precis som på den gamla Stasi-tiden, emot tips om yttranden som strider mot den etablerade ideologin. Vilket du kan höra på denna film.
https://www.youtube.com/watch?v=fGh7sk9KUe0

Notera att ingen. INGEN! protesterar, diskuterar, debatterar det lämpliga i yttrandepolisernas tilltag. Har du någonsin funderat över varför det inte fanns en opposition i Nazi-Tyskland? När inte ens detta angrepp möts av synpunkter, i fria Sverige? Kanske var de flesta chockade till tystnad av tilltaget. Eller så gör studenterna en rationell kalkyl: Tiger jag slipper jag kallas till yttrandepoliserna och undkommer risker vid examination.

Vi har dock en fortsättning på detta. Yttrandepojken, som skall hindras att yttra sig, sitter hos en administratör som skall föra hans ärende vidare. Men personen kunde tydligen välja att inte göra så. Och på denna inspelning ( https://www.youtube.com/watch?v=fGh7sk9KUe0) antyds det mer än väl att hon kanske inte skulle göra det, om hon varit professionell, dvs följt sin egen moral och plikt. Men hon väljer bort sin moral, och lyder vad hon uppfattar vara organisationens krav. Därmed säger hon: Jag har ingen professionell eller mänsklig heder, utan jag lyder blint. Och jag säger: Kunde Eichmann, kunde du.

Förvisso inses att om envar agerar helt efter eget huvud, då skulle organisationer inte fungera. Men vi inser också att lydandet måste ha en gräns. Att det finns en mänsklig värdighet som skall hindra en människa från att organisera tåg till förintelseläger. Att det skall förhindra människor från att föröda en annan människas liv genom att agera vad den anser vara orätt.

En students yttrandefrihet, rätt att debattera, måste stå över alla rutiner och regler i en akademi. När man i en akademi inte får lov att tala, utan att repressalier kopplas på, då finns inte akademin. Och när de andra i den s.k. akademin tiger och inte reagerar, då har de andra monterat ner akademin.

KTH uttalas idag Kungliga Tysta Högskolan. Tystad av sig själv. Därmed är det inte heller en Högskola och skall därför utläsas Kungliga Tysta Höskullen*, där det tidigare så gröna och friska gräset, ligger och torkar.

Öllsjö den 21 april 2018

*Egentligen Kungliga Tysta Högällen, men försvenskat blir det höskullen

En betal-student, dvs en person som inte är EU-medborgare, hade köpt sig en plats på en utbildning på Mälardalens Högskola. Men utbildninen höll inte måttet eftersom den blev underkänd vid Universitetkanslerämbetets granskning. Som vid alla inferiora produkter, begärde hon pengarna tillbaka.
https://www.svd.se/hd-avgor-utlandsk-students-aterbetalningskrav

Nu har Högsta Domstolen konstaterat att produkten de sålde, inte överensstämde med de produktbeskrivningar som getts, och därför skall högskolan gälda sin skuld.

Jag har varit runt i Högskole-Sverige. Jag har sett utomordentliga saker. Jag har sett engagerade lärare som sitter kvar in på kvällskvisten för att förklara för en student skillnaden mellan kostnad, utgift och utbetalning. Jag har sett lärare komma på nya sätt att utvärdera studenters uppfyllande av lärandemålen. Jag har hört studenter säga att det var den värsta, hårdaste kurs de läst, men där de lärde sig mest.

Men jag har också sett kursupplägg som inte ens är roliga, än mindre lämpliga i en verklig akademisk utbildning. Jag har varit på högskolor där jag tyckt att man skulle riva upp järnvägsspåren, så ingen student kunde komma till skolan. Jag har sett kurser där lärarna inte kunde uppfylla de lärandemål man satt upp för studenterna. Lika lite klarade lärarna, … ja! Du läser nu rätt: Lika lite klarade LÄRARNA av att läsa, om de skulle ha försökt, vilket de inte gjorde, att läsa kursens kurslitteratur. Jag har suttit och lyssnat på en föreläsning där läraren berättar om sina värderingar, som om de skulle vara vetenskapliga kunskaper, vilket ju är det som skall meddelas på en akademisk utbildning.

Jag skulle hälsa möjligheten, även om jag inser svårigheterna, att lärosätens utbildningar blev föremål för domstolsprövning. Även om EU-studenterna inte betalar kursavgifter, har de kostnader för resor och kurslitteratur, samt en icke föraktfull alternativkostnad, dvs de hade kunnat tjäna pengar under den tid de följde studierna. Men de har också en kostnad i att de saknar den bildning och utbildning som de skulle kunnat få.

Sedan kan man förvisso säga att det finns studenter som ingått en ohelig allians med de usla utbildningarna. Studenter säger: ”Ni ger mig ingenting. Å andra sidan begär ni ingenting utan ger mig godkänt. Ni får era löner. Jag får mitt diplom.” Och staten får betala.

Frågan jag nu ställer mig är om den programansvarige för det program som studenten följde i Mälardalen, får bära konsekvensen av sitt agerande?

Jag hade gärna sett att den programansvarige just var ansvarig. Att den stod upp för kvaliteten, med juridiskt ansvar. Visst skulle det bli svårare att få programansvariga. Men ett program som inte kan få en programansvarig under dessa villkor, kanske just dömt ut sig själv och skall läggas ner? Om en statligt betald person inte är villig att just ta ansvar, då har en signal om programmets kvalité skapats som är tillräcklig.

Risken för tryck på domstolarna om man kan dra utbildningar inför tinget blir mycket lägre om den programansvarige har ett juridiskt ansvar för sitt program.

Plötsligt skulle den programansvarige kräva, t ex att lärarna på kurserna klarade att läsa kurslitteraturen. Något som borde vara självklart för den akademiker som tar ansvar för en akademisk utbildning. Men som sannerligen inte är självklart i Högskole-Sverige idag.

​Öllsjö den 20 april 2018

En professor, Robert Sapolsky, som studerat apor, och blivit en inne-forskare, vilket underlättas av att hans institution är Stanford, hävdar att människans agerande är blott ett resultat av processer i hjärnan som är förutbestämda, varför det inte finns något som kan kallas fri vilja.
https://news.stanford.edu/2017/05/08/biologist-robert-sapolsky-takes-human-behavior-free-will/

Han kommer från en idétradition som förhoppningsvis växer sig starkare, den evolutionära psykologin. Den hävdar att vårt agerande kan förklaras av att våra kroppar, och däri ingår vår hjärna, har skapats i en omgivning dramatiskt skild från idag. Förvisso är vi som människor mycket anpassningsbara, men vi har fortfarande beteende som är kodade i det tillstånd där vi skapades, savannens små människogrupper.

Jag har själv deltagit i ett projekt tillsammans med en doktorand, Jenny Ahlberg, som utförde själva studien, där vi förklarar stämningen i en styrelse med hjälp av individernas genetiska avstånd. I dessa dagar av, hart när totalitär, men i alla fall hegemonisk socialkonstruktivism, så gav det oss givetvis spydigheter som att vi var farligt nära Auschwitz. Sådan är samtalstonen från de som är obildade, genom den blindhet de får genom sin ideologiska enfald.

Men då kan man tro att jag är vansinnig, ty är det möjligt att vara Kantian, och då tro på människans förmåga till moraliskt agerande genom Plikten, och samtidigt hävda människans genetiska programmering?

Vårt samhälle vilar tämligen starkt på tron på en fri vilja. Hela rättssystemet skulle upplösas om vi kunde hävda att ingen är skyldig till sitt agerande eftersom det är determinerat.

Nu tycks inte Sapolsky hävda att vi är totalt determinerade. Vårt agerande i stunden är determinerat, men vi kan förbereda vårt agerande genom att välja att utsätta oss för speciella situationer och för att välja att låta bli att agera omedelbart och låta tanken vandra aningen mer, vilket förändrar beslutet och därmed handlingen. Det förefaller som om han hävdar att agerandet idag är vi inte skyldiga till, men delvis är vi skyldiga till den vi är. Inte mycket, men lite. Ty trots allt, påverkas du av dina gener. Dina gener har du inte valt. Lika lite har du valt dina föräldrar eller den miljö som de levde i. Men efter primära och sekundära socialiseringen, kan du välja mer vad du skall utsätta dig för. Och därmed vem du blir.

Därför tror jag att jag mycket väl kan behålla min tro på Förnuftet. Ty Förnuftet är den eftertanke som Sapolsky hävdar borde utmärka oss i vårt agerande.

Men Sapolsky skulle säkert också hävda att den maxim jag sätter upp för mitt agerande, det som är grunden för min Plikt, är inte tillkommen utifrån mitt val, utan utifrån alla de där processer som bildar mig.

Då hävdar jag att valet att följa Plikten eller ej, ankommer på mig. Då svarar Sapolsky att det valet gör inte du, utan det valet gör det resultat som är de processer som skapat dig.
Kvar blir frågorna: Finns det en Fri Vilja här och nu, som innebär att mitt beslut om agerande här och nu skapas här, av mig, ett autonomt jag, eller är beslutet determinerat genom processer i min hjärna, vilka styrs av villkor som skapats tidigare? Finns det en Fri Vilja, som består i att jag är delaktig i att skapa den maskin som fattar det determinerade beslutet idag?

Kanske vi i framtiden kommer fram till en procentsats, att mitt agerande idag består av 10% Fri vilja, 30% sociala bestämningar, 40% biologiska bestämningar. Kvar finns då 20% som framtidens stackars forskare får kämpa om.

​Öllsjö den 19 april 2018

Den ständige sekreteraren i Svenska Akademin har nu lämnat eller fått lämna Akademin. Vi vet inte vad som skett bakom kulisserna. Blott brottstycken av skeenden kommer fram.

Kanske hon, efter att ha varit ledamot under några år, tyckte att det fanns en röta, där speciellt några personer fick bära kostnader som de inte skulle behöva bära, oaktat hur stort och viktigt Kulturen än var.

Kulturprofilen hade skapat en kultursammankomst som ansågs vara mycket värdefull. Så värdefull att somliga kostnader var små relativt Kulturens värde. Sammankomsterna attraherade villig arbetskraft. Unga kvinnor. De fick delta, de fick en plats. Vad som förespeglas i reportage är att deras plats delvis var en funktion av deras kön. Inte så att de såg det eller att de utnyttjade sitt kön. Utan att den som gav dem plats, gjorde det delvis utifrån deras kön.

Vi minns alla flickans engagemang för den stora Konsten, och hur hon förödmjukades av den store Konstnären. (titta speciellt kring 2:33, när hon står vid dörren, vänder sig om med en oerhörd förhoppning som hennes ansikte utstrålar, medan vi som ser henne, förstår och inser det hon omedelbart får erfara, och hennes ansikte blir en nästan blödande ruin av total förlust)
https://www.youtube.com/watch?v=CZ3di_hTrAY

En vidrig exploatering av ett ungt, vackert hjärta, som blott sökte Konsten och kärleken.

Som förblindad av Konsten, inte såg att hon utnyttjades, inte för den själ hon var, utan för den kropp hon var och för den kärlek hon gav så villigt och så stort.

Somt är emellertid större än Kulturen. Somt är en värdering som blott Plikten kan bära och utföra. Och Plikten ser inte till konsekvenserna. Och den får inte se till konsekvenserna. Även om Akademins varumärke står på spel. Även om Kulturen står på spel, den i källaren.
En människas längtan, en mans eller en kvinnas längtan, får inte utnyttjas, får inte exploateras, även om det står Nobelpris på spel. Ty över alla priser står den mänskliga värdigheten. Ingen sak är större än den mänskliga värdigheten.

Kanske sekreteraren ansåg att kulturprofilens agerande innebar en kränkning av de unga personerna. Som var kvinnor. Att hans agerande innebar att människans värdighet kränktes.

Inför kränkningar agerar man. Kanske hon lät omröstningen ske, för att visa på att människas värdighet står över Kulturen.

Det handlade kanske inte alls om patriarkat eller herrklubbar. Som Kristina Lugn sade, Jag är kvinna.

Det handlade kanske om hur man agerar med människans värdighet som sin maxim, som en Plikt man har valt att utföra. Då agerar man, blind för konsekvenserna, helt enligt Pliktens bud, mot ovärdigt agerande och mot kränkningar av en eller flera människors värdighet.

Om detta kan vi inte veta. Om detta kan vi bara spekulera. Att över patriarkatet, att över Kulturen, står människans värdighet.

​Öllsjö den 18 april 2018 

Svenska Akademins varumärke är kantstött. Akademin går sönder inför öppen ridå. Den ständige sekreteraren försökte lösa upp en knut som fanns. Hon såg knuten. Andra hade sett den tidigare. Hon valde att agera. Andra, som hade sett knuten tidigare, hade tidigare valt att inte agera. Konflikt uppstår.

Vi kommer kanske aldrig att få veta varför de gick till omröstning. Den ständige sekreteraren skulle ha sett till att det inte gick till omröstning. Kanske hon försökte hindra omröstningen, kanske inte. Jag hävdar att hennes uppgift bestod i att hindra en omröstning som kunde leda till sammanbrott i Akademin.

Men samtliga ledamöter har ansvar att värna Akademins varumärke. De som valde att gå in i omröstningen gjorde fel. De som har valt att lämna, har brustit i omsorgen om varumärket och i omsorg om Akademins heder.

Men när ledamöter valde att gå ut i offentligheten om konflikten, sprack Akademin. När de valde att deras syn skulle trumpetas ut i offentligheten, valde de den öppna konflikten. Och varumärket tog skada.

Ledamöterna borde samfällt ha Akademin som överordnat mål, inte deras egna synpunkter.

Men kanske det har funnits ett hart när oändligt antal försök att förmå de stridande grupperna att komma till konsensus. Eller så består Akademin av I, me and myself, av Jag, Jag och Jag, utan känsla för deras gemensamma uppgift.

I brist på information får man spekulera. Kristina Lugn har avfärdat den gängse förklaringen, att det är patriarkatet som härars sönder Akademin. Hon hävdar bestämt att hon är kvinna.

Men det kan finnas en annan vinkling, med feministiskt och patriarkalt drag, men som egentligen blott baserar sig på människans värdighet.

Om det skaldar jag imorgon. (Med liten förhoppning att mer substansrik information läcker ut)

Öllsjö den 17 april 2018

Sverige har ingen författningsdomstol. Vi har en gammal rättstradition, som uttrycks genom Hägerström, där rätten är mänskliga intressen förföriskt dolda av en mantel av rätt. Politiken står över rätten. Det finns ingen naturrätt, blott konventioner som existerar så länge de är konventioner, dvs accepterade i samhället. Socialdemokratin har länge burit denna rättspositivistiska syn.

Men frågan är om de inte, när de är i sällskap med Miljöpartiet, har blivit alltför mycket politik, och alltför lite rätt.

Vägledda av Miljöpartiet vill de avskaffa asylrätten och införa handläggningstid som asylskäl, och därmed ge en speciell grupp av individer, rättigheter som inte tillkommer andra grupper. Lagrådet, de som skall granska rimligheten i själva lagen som sådan, fann att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” https://www.svd.se/regeringen-gar-vidare-med-lag-om-ensamkommande

Nästa intermezzo är att Miljöpartiet vill lägga straff på kommuner som inte lyckas handlägga byggärende tillräckligt snabbt. Även här säger Lagrådet ifrån: "Förslaget är inte ägnat att läggas till grund för lagstiftning" (https://www.svd.se/forsenat-bygglov-ska-ge-rabatt--men-lagen-sagas )

Man drar sig till minnes Karl XV:s valspråk, hämtad från forna lagskapslagar: Land skall med lag byggas.

Ekonomerna har funnit att stabila institutioner, som är förutsägbara, är delaktiga i att bygga välstånd. Statsvetare har funnit att jämställda samhällen, som ger hög tillit, har en hög levnadsnivå. Kanske det är så att om man kan lita på institutionerna, och om staten inte är korrupt och inte särbehandlar grupper, får man ett förtroende och stabilitet i samhället. Om man börjar ana att politikerna manipulerar lagstiftningen, om de gör det för att befrämja små särintressen, på bekostnad av allmänna principer, då tappar människorna förtroende och tilliten för politiken. Och därmed också för samhället.

Då kan man säga att Miljöpartiets ’utomrättsliga’ agerande, som sannolikt tillkommit för att öka deras valbarhet inför valet, leder till söndring i samhället och kan ha negativa välfärdseffekter.

Därför kan Lagrådet vara en instans att lyssna något mer på, än de rättspositivistiskt berusade Miljöpartisterna gör.

​Öllsjö den 16:e april 2018     

Hur behandlar du din granne? Speciellt om det är en tvär typ? Köper du en aggressiv bulldogg? Fixar du ett gevär? Bygger du ett högt plank?

Eller försöker du prata lite med grannen och så, om inte en gemenskapens matta, så i alla fall ha en grusad gång mellan er så att ni kan ha nytta av varandra när du t ex behöver låna hans stege.

Men om du kommer hem en dag och björken på tomten är fälld och din andra granne säger att han inte såg det, men att det är solklart att det är den andre grannen. Då jäklar tar du till storsläggan. Då sågar du ned häcken, då kastar du in singel på hans gräsmatta, då sätter du grillen så att all rör drar in över hans tomt.

Självfallet inte. Ingen har sett vad som skett, så du får bida din tid och hoppas att den skyldige blir avslöjad.

Men inte så med Ryssland. Den feministiska utrikespolitiken, som man kunde tro skulle vara att visa omsorg, inte minst mot de närmsta, innebär att innan bevis framlagts, döma och utverka straff gentemot Ryssland, för en giftattack, där det blott finns en uttalad misstanke. (Framförd av det anhang som en gång tidigare anklagat en nation för giftbruk, invaderat landet och funnit...ingenting)

Så hanterar man inte sina grannar. Man försöker hålla dialog, för att vara värdig, och för att undkomma tråkigheter i trädgården.

Idag lägger Kristianstads kommunala skolor ner franskan som andra-språk. Istället kunde de utvidga till språk som landet har stor nytta av att veta och kunna. Som t ex ryska.

Detsamma med skolan. Där kunde man undervisa speciellt i rysk kultur. Så att många fler kan ryska och den ryska kulturen.

Så behandlar man sina grannar, de man har, som man ju inte valt. 

Inte nödvändigtvis generöst, men med stil, med viss respekt, och framför allt, med kunskap. Ty utan kunskap odlas fördomar. Utan kunskap kan misstag göras. Utan kunskap blir världen farlig.

Så farlig som den idag har blivit.

Öllsjö den 15 april 2018

PS Lite kunskap, eller i alla fall, en annan vinkel, för den som inte vill blunda, finns här: https://www.svd.se/manga-missforstar-rysslands-utrikespolitik )

På den gamla, onda tiden, hade man interna pass i hela Sovjetunionen, inklusive Belarus. De infördes av Stalin 1932, när den stora politiskt motiverade hungersnöden, Holodomor, genomfördes i Ukraina.

Inrikespass innebar att man, precis som med rikets pass, hade rätt att vara i en region, men kunde förbjudas att åka till en annan region. Inrikespass var därför en metod för att hålla borta de som skapade oro. Minsk, huvudstaden, kunde rensas från dessa element som skapade oro.

Man behövde i mindre utsträckning ha fängelser för politiska orosmoment. Istället gav man dem ett pass som innebar att de inte kunde vara där de kunde skapa opinion för sin sak, dvs oro.

Idag finns inrikespass blott i länder som utmärks av en extrem repression, såsom Nordkorea och Kina. Inrikespass är ett sätt att hålla undan orosmomenten från möjligheter till inflytande genom propaganda och samtal. Det tillhör en totalitär stats maktinstrument.

Totalitära stater är kända för sitt enorma behov av Ro. Med inrikespass kan man hindra oron från att spridas av personer i centrala delar av landet, som t ex huvudstaden Minsk. Ro är det som önskas, inte oro. Till priset av en frän repression, med inrikespass.

Det finns andra åtgärder som den totalitära staten tillgriper för att få Ro. I en rapport från Utrikesdepartementet 2005 rapporteras:

”Under året har lagstiftning införts som i princip gör det olagligt för studenter att delta aktivt i politiska organisationer (med undantag för den statliga ungdomsorganisationen BRSM). Syftet sägs vara att skapa studiero för studenterna.”
http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/060202/5149b9f7c4c36a882bf128a88ec1eac7/Vitryssland_05.pdf

Alltid detta behov av Ro. Och att med maktmedel undvika och förhindra oro. De som skapar oro skall förvisas, i extrema fall till fängelserna, i mer milda fall, när de t ex vill hålla sig väl med omvärldens opinion, inte minst dess media, ges ett inrikespass som förbjuder personen att vara där den kan skapa oro.

Kvar finns de som med böljande följsamhet hedrar den totalitära regimen. Det ger Ro.
https://www.youtube.com/watch?v=MrfT3rD5-ik

Medan vi, Kantianer m fl, frihetens kämpar och frihetens utövare, förknippar oro med lärande och utveckling, medan Ro karakteriserar kyrkogårdar.

Öllsjö den 14 april 2018

Muslimerna i Växjö ber om tillstånd att föra ut sina böner via högtalare. Många debattörer vänder sig mot det. Men det finns kristna som stödjer det, under flagg av religionsfrihet. Man kan lika bra se det som att de ser en fördel i att religionen då lämnar moskéerna och kyrkorna och ökar sin penetration av samhället. 

Den kristna kyrkan vill ju numer också vara utanför kyrkobyggnaden, och deltar mer aktivet i samhällslivet. Några kan se det som en reaktion på att medlemmar lämnar kyrkan och att kyrkan är mindre relevant i dag. Medan jag kan se det som en ambition att öka den religiösa penetrationen i samhället.

Denna penetration ser ut att öka med regeringens förslag att göra barnkonventionen till svensk lag. Så här står det i FN:s barnkonvention, paragraf 20 ” Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs ska vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.” Högern i Sverige har med rätta noterat denna religiösa penetration. (Sedan kan man fråga sig när ett barn börjar att ha en etnisk, religiös bakgrund…, eller om de inte menar föräldrarnas etniska, religiösa m m bakgrund)

Detta går hand i hand med den ökande ideologisering som drar fram över samhället. Det viktiga i samhällsdebatten är mindre vad som är sant, vad som är påvisat, utan mer vem som hävdar saken, och framför allt, att man hävdar en åsikt. Åsikter har man inte bara rätt till, utan de skall tas som likvärdiga kunskap.

Det är känslan och vad du vill, som är det viktiga, som ger dig legitimitet. Inte vad som faktiskt är för handen, inte vad vi vet.

På så sätt drar stormar av åsikter fram över samhället.

Som jag visat tidigare, är denna vind lika kraftig där den överhuvudtaget inte borde finnas, på akademierna, de som skall baseras på vetenskapligt sanningssökande. Föga anade ekologerna att deras förståelse, likt ekonomernas, att system tenderar mot jämvikt, en sorts omedelbar och ständigt ändrande balans, skulle förbytas i ’ekologi’, som ett värdesystem, som därefter byttes ut mot ’hållbarhet’, ett värdesystem, med värderingar, men som jag visat tidigare, där det är oklart för vem det skall vara hållbart.

Om dessa vindar får tag på akademierna, är det svårt att se vem som skall klara av att stå emot dem.

Politiken kan inte stå emot dem. Tvärtemot, så är ju ideologi deras form, varför de snabbt känner av vindar och förstärker dem, för att själva få förlig vind.

Journalisterna borde kunna stå emot. Men som jag visat tidigare, med exempel från vår egen lokaltidning i Kristianstad, står de inte emot, utan tvärtom, deltar med liv och kraft i stormen.

Akademikerna tycks också i ökad grad svika. Som jag visade, en ideologi av gender, hierarki och kapitalistisk ideologi produceras som akademiskt ämne på Handelshögskolan i Köpenhamn.

Den fria debatten har svårt att stå emot, då dagens stora utbud av kanaler, innebär att det lätta, ideologierna, slungas ut med hög frekvens.

Arbetarklassen var en stark motståndare till försöken till nazifiering i Sverige under 30-talet. De stod emot, medan högern, och inte minst, Centerpartiet, inte klarade motståndet. Men idag vägleds många av arbetarklassen av sverigedemokraterna och deras mystiska föreställning om en nationalkaraktär.

Medelklassen, speciellt en bildad sådan, har tidigare framhävts som viktig för demokrati och ett värdigt samhälle. Några av de som jag ser i mitt bostadsområde, är de den främsta motkraften mot ideologiseringen idag?

Överklassen, är de kraften som står emot ideologiseringen?  

 Öllsjö den  13 april 2018  

Ansvarstagande ledarskap är en modefluga idag. T ex på Köpenhamns Handelshögskola har man ett program med titeln Responsible Management, där man sägs bli lärd följande :”You will discover how corporate responsibility is pursued as a core strategy from the board level down, how flat organisational structures and leadership gender equality can foster company cultures built on trust and respect, and how public policies support sustainability initiatives from startups to mature organisations.” (https://www.cbs.dk/en/executive-degrees/mba/the-copenhagen-full-time-mba/your-mba-experience/responsible-management)

Det hade varit skrattretande, om det inte hade varit för att det är en tämligen prestigefylld skola som har detta. Skrattretande, ty de anger så tydligt vad som kallas top-down, dvs en frän, strikt hierarkisk syn, från styrelsen ner, samtidigt som de anger vad som utmärker många skandinaviska företag, den platta organisationen, som om ansvarstagande inte innebär impulser från andra kulturer med andra organisationskulturer, och slutligen könsjämställdhet, varvid man utesluter andra kategorier av jämlikhet, såsom klass, ålder, och ideologisk jämställdhet.

Men en ideologi är sluten, vilket så tydligt framgår i citatet. Den är inte, som den akademiska kunskapen avser och försöker vara, att vara öppen.

Det som utmärker akademisk kunskap är kritisk förmåga, vari ligger kombinationen av förmåga till starkt strukturerat tänkande, samtidigt och kombinerat med stark förmåga till kreativitet. Den som skall kunna se det som finns, måste vara strukturerad och den som skall se förbi det etablerade, måste vara kreativ. Det är sannolikt därför den akademiska kunskapen har blivit så framgångsrik, medan t ex den ideologiskt knutna kunskapen, likt Lysenko och det ovan citerade, inte har lyckats vara en kunskapsform som står mot tidens tand, dvs lyckats vara det som de pratar så mycket om, att vara hållbar.

Om jag hade undervisat i ansvarstagande ledarskap, då hade jag börjar med att fråga, vem har ledaren ansvar för? För att få struktur på svaret kan man utgå från människors drivkrafter, dvs att man har ansvar inför det som är drivkrafter i samhället. Eller så kan man utgå från en maktanalys, att man har ansvar gentemot de som äger makt. Eller något annat. Akademiskt är det att lista alla möjligheter att strukturera svaret. Ideologiskt är att förblinda sig att endast se ett svar.

Om man utgår från ansvar gentemot människans drivkrafter, då kan man vara ansvarig inför sig själv, dvs egoism. Eller inför en grupp man tillhör, t ex företagets anställda. Eller inför nära andra, dvs omsorg om de som påverkas som intressenter. Eller inför det rätta, dvs en plikt att utföra det som man anser är rätt. Akademiskt är att fråga, när man nu pratar om ansvarstagande ledarskap, vad avser man? Ansvar gentemot vad och/eller vem? Ideologiskt är att förblinda sig så att man blott ser en ansvarsgrund.  

Ansvarsfull marknadsföring i Köpenhamn omfattar dock inte att precisera vad man menar med ansvarstagande. Som du sett i min definition av ansvarstagande, är människor sannolikt alltid, och har alltid varit ansvarstagande, ty de har alltid agerat utifrån att ta ansvar för sig själv, och/eller för den lilla grupp de tillhör, och/eller för de grupper som påverkas som intressenter, och/eller utifrån de normer som de håller för sanna.

Men till optimeringens helvete hör insikten från Simon, att man i verkligheten får vara satisfierande. Och då faller man tillbaka till det etiska valet, eller kanske det maktbeaktande valet, gentemot vem skall man ta sitt ansvar?

Ansvarstagande ledning, som i citatet ovan, är ett tomt begrepp eftersom den väsentligaste fyllnaden i begreppet, ansvar gentemot vem, inte röjs. Än mindre, hur dessa vem har valts ut. Det tomma begreppet röjer därmed sin hemlighet, viljan att gömma sin substans, sitt innehåll. Och därmed att det är ideologi. Ty ideologi röjer gärna sig själv, och döljer annat.  Till skillnad från akademisk kunskap, som handlar om att söka sanning, är ideologi blott och enbart vilja. 

Och! För allt vad ni gör: Glöm aldrig Eichmann!

Han utövade en ansvarstagande ledning. Han arbetade hårt och ansvarstagande för att säkerställa att Europa skulle bli ett gott land, vilket innebar att städa Europa från judarna. Ty sådana var hans order. När han genomförde sina fantastiska logistiska operationer, utövade han ett ansvarstagande ledarskap, till gagn för framtida generationers uthålliga samhälle.

Glöm därför aldrig Eichmann.

​Öllsjö den 12 april 2018

Svenska Akademin är i upplösning, förefaller det som. Ledamöter hoppar av. Ledamöter uttalar sig med eller emot. De har haft en omröstning, där utfallet blev sådant att det är två grupper, som är mycket offentliga i sina ståndpunkter.

Man diskuterar uteslutningen av en ledamot. Den diskussionen togs till en utredning, och därefter en omröstning.

Tänk er en bolagsstyrelse där detta agerande finns. Där ledamöter berättar om styrelsemötet, där styrelseledamöter hoppar av.

Vad skulle ha skett i en sådan styrelse?

Att en grupp fungerar och kan agera är en persons ansvar. Blir det konflikter i gruppen är det just denna persons ansvar och mest väsentliga arbetsuppgift att hantera konflikten och försöka se till att personerna i gruppen återgår till ett konstruktivt arbete.

Håller konflikten i sig är den nödvändiga åtgärden mycket enkel. Den är så enkel att än har journalisterna inte funnit ut den i Akademins fall.

Styrelseordföranden, ledaren, vad nu än den positionen heter i Svenska Akademin, slängs ut från sin position. Det är ledarens uppgift att hålla samman gruppen. När den hotas att gå under av inre konflikt, är det ledaren som har tid och betalt för att hantera konflikten. Klarar den inte det, är det inte ledamöterna som skall gå, utan ledaren.

När de tre ledamöterna avgick, skulle den som ansvarar för mötet och som lett omröstningen, ha avgått. Att den sitter kvar, är ett tecken på att den illa förstår sitt ansvar. Och illa förstår att ta konsekvenserna av sitt ansvar. Att hålla ihop gruppen.

De gick till omröstning. Det är en styrelseordförandens plikt och ansvar att se till att, om man går till omröstning, då skall utgången vara både given och önskvärd.

Jag har i min egen lilla verksamhet själv tagit ett liknande ansvar och lett fram en omröstning. Jag tog det steget när jag förstod vad utfallet skulle bli. Jag tog mitt ordförandeansvar. Hade jag varit det minsta osäker på utfallet, då hade ju omröstningen enbart lett till split och dåligt arbete. En ordförandens plikt och ansvar är att se till att gruppen är effektiv.

Den som inte klarar av att hanterar konflikter till gruppens fördel och till organisationens effektivitet, är ingen ledare och skall söka annat jobb. Eller i alla fall bli befriad från sin ordförandepost, eftersom personen inte kan uppfylla den, inte kan fullgöra den.
Svenska Akademin har således i första hand ett ledningsproblem.

​…vilket även tycks vara Horace Engdals ståndpunkt (https://www.expressen.se/kultur/ide/jag-forfaras-over-raheten-i-akademiens-maktkamp/)

​Öllsjö den 11 april 2018

Det läcker från Svenska Akademin. Först läckte det ledamöter, som lämnade Akademin. Sedan läckte information ut om varför de lämnade.

En av vattendelarna tycks ha varit om en ledamot har läckt uppgifter om Nobelpristagare eller ej. En utredning, som en advokatbyrå gjort, hävdar att ledamoten har läckt. Beviset för detta läckage är inte, t ex att en tidning kunnat publicera pristagaren innan den berömda dörren öppnas på Akademin.

Beviset för att ledamoten har läckt består av sju vittnen som berättar att ledamoten läckt.
https://www.svd.se/uppgift-arnault-avslojade-sju-nobelpristagare

Emellertid!

Dessa vittnesmål är anonyma. Vittnena har givits anonymitet. De är inte kända vid namn. Den församling som skall besluta om sanktioner mot ledamoten som påstås ha läckt, agerar på hörsägen, på anonymitet, på ansiktslöshet. De agerar på ryggradslöshet.

Antingen är dessa berättelser påhitt, och kan därför lämnas utan beaktande. Eller så är de berättelser av ryggradslösa personer, och skall därför lämnas utan beaktande.

Jag har erfarit denna kultur i min absoluta närhet, där det genomförts sanktioner, med argument att någon, aldrig namngiven person, och som aldrig själv trätt fram, har blivit kränkt eller förödmjukad.

Detta är en Gestapokultur, där sanktioner baseras på lösa vittnesmål, som eventuellt finns, eventuellt inte finns. De kan aldrig bemötas, de kan aldrig förklaras eftersom omständigheterna inte är kända.

Att få en sådan anklagelse riktad mot sig, som Akademiledamoten nu har fått genom advokatbyrån, är värsta Gestapo-hanteringen, där rapportörer tillåts, om de finns, att skapa vendettor och sanktioner mot en stackare, medan de själva, dessa tissel-tassel-personer, går utan börda av sitt vittnesmål. Och som vi alla känner till, slipper man betala, kan man vara hur generös som helst.

Sådant skall avvisas. Kan en människa, i alla fall som i detta fall, där ingen blodtörstig maffia står och väntar om hörnet med sitt syrabad, inte berätta i öppenhet, må den då tiga. Kan den inte vittna, må den tiga.

Att Akademin överhuvudtaget beaktar de anonyma vittnesmålen är katastrofen i Akademin.

​Öllsjö den 10 april 2018

Intelligens minskar inte konflikt. Däremot minskar visdom, definierat som förmåga att se den andre och förstå andra drivkrafter, konflikter mellan människor. Och visdom är relaterat till klass, på så sätt att ju högre upp i klass man kommer, ju mindre visdom.

Detta fann forskare från USA. https://www.sciencemag.org/news/2017/12/lower-your-social-class-wiser-you-are-suggests-new-study

Skälet till detta utfall är att arbetarklassindivider i större utsträckning måste lära sig att dela resurser med andra, eftersom de är resurssvaga. Ju större enskild egendom, ju starkare individuella resurser, ju mindre måste individen ge sig i kast med andra och förhandla med dem och komma överens.

Det låter bestickande, men det finns kanske en hake. När man ser på konfliktnivåer, är sannolikt arbetarklassområdena mer tyngda av konflikter än medelklassområdena. Det borde de inte vara, om forskarna hade rätt.

Men den invändningen är sannolikt inte korrekt. Eftersom arbetarklassen har sådan resursbrist, kommer de ofta i kontakt med varandra, för att gemensamt utnyttja resurser. I dessa kontakter lär de sig att vara smidiga. Givetvis misslyckas smidigheten, varvid konflikt bryter ut. Men medelklassen kommer sällan i kontakt med varandra p g a behov att dela resurser. Bristen på konflikt hos dem beror således inte på deras förmåga att hantera konflikter, utan för att de aldrig kommer i situationer som kan skapa konflikt.

Vi känner alla igen den högt uppsatte, mäktige, framgångsrike, som artigt böjer sitt huvud i en väl utvecklad ödmjukhet och artighet. Det ser så bra ut. Så civiliserat. Så moget. Så vist.

Men ingen kan, så som den framgångsrike, njuta av ödmjukhet. Inget är så lätt som att vara ödmjuk när man är framgångsrik. Den som får slå från underlägsenhet, den som inte räcker upp till bordets kant, utan får smulorna från bordet, den har visst fog för sin ilska. Den har långt till ödmjukheten.

Generositet skall inte mätas i mängden en person ger, utan hur stor andel den ger. Mångmiljonärens 1000-lapp är inte ett dugg generös, relativt den underbetalda städerskans hundralapp.

När vi idag ser den sociala oron i underklassens område, kanske vi skall fråga oss, hur många interaktioner sker, och hur stor andel av dem går till konflikt? Och sedan vända oss till medelklassområdet och fråga oss, hur stor del av interaktionerna resulterar i konflikt. Den här refererade studien säger till oss, att vill vi lära oss om konflikthantering, då skall vi vända oss till de socialt tyngda områdena.   

​Öllsjö den 9 april 2018