Sverigedemokraternas Richard Jomshof, riksdagsman och ordförande i justitieutskottet, och likt mig, ateist och av islamofobfoberna given titeln islamofob, recenserade på twitter en domstols friande domar av muslimska fascisters stenkastning mot polisen med orden ’ett dj**la skämt’. Kritiken mot honom är att han i egenskap av justitieutskottets ordförande inte skall recensera individuella domar eller domstolar.

Eftersom jag inte är en svagt alkoholiserad skrothandlare från Eslöv (se nedan) vill jag framföra några synpunkter på det eventuellt skandalösa i skandalen.

1. Det är oklart om han recenserade domstolens arbete eller om han recenserade utfallet av domstolens arbete. Han skall givetvis inte utvärdera domstolars arbete, utan hålla avstånd till de som tillämpar lagarna, domstolarna. Aldrig får man misstänka att politikerna försöker styra domstolar, som ju i demokratier skall vara oberoende politiken. Sådan är hans institutionella roll som ordförande i utskottet. Däremot måste han som lagstiftare få ha synpunkter på om lagen inte uppfyller hans politiska mål, dvs hans synpunkt kan ha varit en kritik mot lagen och inte mot dess tillämpning i domstolen.
2. Han är i gott sällskap, eller snarare, i ont sällskap, av klavertrampande politiker på lagens område. Den tidigare justitieministern Morgan Johansson trampade än mer i klaveret, men sannolikt p g a hans partifärg, blev han mindre kritiserad. Ja, han blev inte ens kritiserad. Det som hände var att en moské började brinna. Innan domstolen fastställt brottslingen, om det var ett brott och vilket uppsåt brottslingen hade, ja, innan ens polisen hade börjat sin undersökning av brottsplatsen, hade justitieministern dömt i saken, nämligen avseende brottslingens avsikt. Bakom branden låg islamofobi, var justitieministerns förtida domslut. Onekligen i högsta grad ovärdigt av en justitieminister att i enskilt mål, instruera domstolen om brottets avsikt, ja, att t o m föregripa polisutredningen och leda in den på att fokusera på ett specifikt brottsmotiv. Polisen lät sig dock inte påverkas i sin utredning, genom att frenetiskt leta efter Morgan Johanssons påstådda islamofober. Polisens utredning, som genomfördes oberoende av justitieministern, visade att det var muslimernas lekande barn i moskéns kök som var upphovet till branden, där polisen fann, på goda grunder får man anta, att det var en olycka. Polisen tycks inte ha utrett Morgans förtida domslut, att barnen skulle ha varit motiverade till branden utifrån islamofobi. Idag har vi politiker som Morgan och Rickard, som tar sig otänkbara friheter. Precis som vi har journalister och akademiker som tar sig friheter och blir aktivister. Rickard och Morgan, m fl, är barn av sin tid.
3. Domstolar kan ha fel. Vi har dock demokratiskt bestämt att risken för felaktigheter skall hanteras inom domstolsväsendet och inte av politiker eller av pöbeln. Det är innebörden i överklaganderätten. Nyheterna idag (221230) förtäljer också att åklagaren kommer att överklaga tingsrättens dom. Man kan förvisso hävda att överklagande inte innebär att tingsrätten gjort fel, utan blott att man kan göra en annan bedömning, vilket då överlämnas till hovrätten att göra. Men om det inte är feldömt utan blott annorlunda bedömt, varför skall då en domstols bedömning, hovrättens, övertrumfa en annan domstols, tingsrättens, bedömning? I bedömning av akademiska uppsatser använder vi två bedömare. Skulle de två avvika i sina bedömningar, motsvarande att tingsrätten och hovrätten dömde olika, då lämnas uppsatsen till en tredjeläsare som i första hand skall försöka förmå de två bedömarna att enas, och i sista hand får ta beslutet om betyget. I domstolarnas fall skulle således en möjlig gång vara att överklagandet sker till en annan tingsrätt. Avviker de två tingsrätterna från varandra, då får hovrätten kallas in, i första hand för att förmå tingsrätterna att i en förhandling enas om ett domslut, i andra hand, att döma enligt sin bedömning. Kanske det är en för komplicerad och kostnadskrävande procedur, varför man hierarkiskt överlåter domslutet till hovrätten, motsvarande som om en docent enväldigt skulle besluta om betyget, som om docenten och hovrätten skulle vara bättre skickade att bedöma och döma. Men även hovrätten kan göra fel, varför det överlämnas till Högsta domstolen för att slutligen fastställa domen. Jomshof har rätt, i den mån han misstänker att domstolen har gjort fel. Domstolar kan inte bara bedöma olika, utan de kan också göra fel. Därför finns överklaganderätten. 
4. Skandalen började genom att Jomshof gjorde vad många politiker, men märkligt nog, även journalister och akademiker gör, nämligen skrev ett twittermeddelande. Twitter är den intellektuella rännstenen, platsen för ovärdig debatt där, p g a den oerhörda platsbegräsningen till 280 tecken, innebär att det mest är slogans och andra intellektuellt fattiga utsagor som framförs. Twitter är en utmärkt plats för yttringar från en lätt alkoholiserad skrothandlare i Eslöv, som på morgonen, innan han fått kaffet i sig och därmed fått tillgång till någorlunda förnuft, i högsta snabbhet får se en tidningsrubrik, och därvid slungar ur sig ett kryddigt uttalande, befriat från förnuft, analys och, inte minst, värdighet. Debatten borde därför mer handla om det rimliga att den politiska debatten överhuvudtaget skall eller kan föras i fora där 280 tecken sätter gränsen för ett resonemang. Kärnan i Martin Luther Kings tal vid Lincolns memorial 1963, ’I have a dream’, notera att det är blott kärnan i det talet jag åberopar, rymde 1650 tecken. Twitter är en intellektuell skräphög, en rännsten där skit transporteras och exponeras, och borde därför inte användas av ansvariga politiker.  

 
Därmed stänger denna blogg för detta år. Kanske du hävdar att skillnaden mellan min blogg och skrothandlarens grymtande på morgonen är antalet tecken, där skrothandlaren är mer human i antal tecken, medan det intellektuella innehållet inte skiljer sig åt. I så fall beklagar jag att jag upptagit din tid och önskar dig fanders, ty min blogg fylls av det som är nödvändigt för mig, mina funderingar. Jag följer mitt eget universitets motto, våga tänka, våga tala, även om det kostar mig vänskaper och anställningar. Eller så är det, som en del av mina vänner, de fåtaliga som ibland ödslar tid på bloggen, hävdar, att Don Collins motto är ’våga tala’ utan det Kantska förledet ’våga tänka’.

Jag önskar ett gott nytt år. Även om jag tror att det inte blir ett gott år vad gäller det svenska samhällets utveckling, där klassamhället kommer fortsatt att utvecklas och inte avvecklas; där den svenska politiken kommer att föras under starkt inflytande av extremhögern, och, vad gäller mitt älskade Ukraina, som sannolikt kommer att vara i krig hela året. Dock, för min egen del kommer, kanske, året att vara mycket gott. Om det kommer jag i så fall att ymnigt rapportera.

​Den 31 december dådens år 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Förintelsen känner vi alla till. Då mördades framför allt judar av nazister, ledda av sin antisemitism.

Holodomor är mindre känt, men börjar idag bli mer välkänt, då ryssarna idag gör liknade som de gjorde då, bekriga Ukraina. Då svalt ukrainare ihjäl, som ett resultat av Rysslands konfiskation av mat, som delvis gjordes för att kväsa ukrainarna, delvis för att överföra maten till de ryska städerna, och där göda industriarbetare, och delvis för att säljas på världsmarknaden, för att få utländsk valuta som användes till att köpa tung industriutrustning. Antal mördade är svårt att uppskatta, men sannolikt var det 5 miljoner. En del i folkmordet grundades i den kommunistiska ideologin om kapitalistiska jordägare.

Det minst kända folkmordet är det armeniska folkmordet, som främst skedde 1915-16, men som inte avslutades förrän början av 20-talet. Då förföljdes, mördades och förflyttades främst kristna armenier av muslimer, delvis ledda av den rasistiska idéen i islam att världen består av muslimer och orena. Man uppskattar att bortåt 700.000 mördades och 600.000 försvann, sannolikt också mördade. Totalt dödades därför sannolikt 1,3 miljoner av muslimerna.

Nazism, kommunism och islam är alla totalitära ideologier, som delar upp världen i de värdiga, arier, proletärer och muslimer, och de ovärdiga, de som inte ens är värda ett liv, judar, kapitalister och icke-muslimer.

Nazismen och kommunismen har dött ut, och odlas blott av några få galningar idag. Islam har klarat sig och skyddas idag av människor utan minne och utan kunskap om islams inneboende ondska.

Snart skall ett Förintelsemuseum öppnas i Stockholm. Det kommer att bli en stark kraft i att minnas Förintelsen, men innebär därmed också att Holodomor och det armeniska folkmordet glöms bort. Det kommer att kraftfullt peka ut nazismen som en ondskans kraft. Och kommer därmed att förminska, ja, kanske t o m få oss att glömma kommunismens och islams ondska.

Förintelsemuseet blir ett monument, inte över att vi aldrig skall glömma, utan av att vi glömmer.

​Den 30 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en DN-debattartikel av Hans Ellegren (https://www.dn.se/debatt/vi-har-for-manga-universitet-och-for-manga-professorer) konstateras att Sveriges plats på ranking som forskningsnation, som mäts genom citeringar, har gått ner, trots att det tillkommit fler som skulle kunna prestera kvalitativ, citerad forskning:”Det svenska forskningssystemet är helt enkelt överbefolkat. År 2010 fanns cirka 5 500 anställda professorer i Sverige, år 2020 var det 6 623, en 20-procentig ökning utan att till synes ha stärkt Sveriges internationella position.”

I början av den tidsperioden tillsattes professorer med så låga citeringar som 2000 stycken i företagsekonomi, t ex Sven-Olof Yrjö Collin. Idag är det än värre. Numer tillsätts professorer med mindre än 500 citeringar, vars namn jag av skammens skäl skall bespara texten.

Mängden professorer har exploderat genom tre åtgärder. Numer kan personer bli befordrade till professorer genom en utvärdering, utan konkurrens om titeln. Högskolor har bildats, som bisarrt nog har rätt att utnämna professorer, trots att de saknar kompetens att utbilda doktorer, dvs de saknar examensrätt för doktor. Gamla högskolor har befordrats till universitet.    

Debattören skjuter speciellt in sig på de två senare åtgärderna. Han hävdar: ”Vi behöver tvärtom bejaka en rollfördelning i det svenska högskolelandskapet där utbildning av hög kvalitet erbjuds över hela landet för att möta behovet av regional kompetensförsörjning, men där forskning koncentreras till de miljöer som har störst chans att generera resultat och kunskap som kan komma samhället till nytta.”

Det ideala tillståndet skulle vara att det fanns institutioner, universitet, som bedriver både hög utbildning och forskning, och institutioner, högskolor, som blott bedriver god utbildning, och som därför endast har doktorer, eftersom det skall vara akademisk utbildning, men som inte har forskningspersonal, som docenter och professorer. Förankringen i forskning, som måste finnas på all akademisk utbildning, sker på högskolorna genom att lärarna har tid, inte för egen forskning, utan för att hålla sig uppdaterad om aktuella forskningsresultat och genom att professorerna och docenterna från universiteten skickas ut till högskolorna, för att hjälpa till med kursutveckling och kursgranskning, så att kurserna är uppdaterade.

I mitt ämne, företagsekonomi, som är det enda jag kan uttala mig om, skulle detta kanske fungera på grundläggande nivå, det som förr kallades A- och B-nivå. Men svårligen på den gamla C- och D-nivån, dvs den avancerade nivå som är på kandidat och magisternivå. Jag är så inbillningssjuk att jag tror att det krävs en forskningsaktiv likt mig på de högre nivåerna för att ge en god utbildning. Dessa nivåer klarar sig inte på lärare som är uppdaterade, utan kräver lärare som deltar i den aktuella forskningen.

Det innebär att högskolorna skulle vara fokuserade på grundläggande utbildning, medan de studenter som sedan ville gå vidare och få kandidatnivåns utbildning, fick åka till ett universitet. Problemet med detta är att arbetsgivare idag kräver att studenter har kandidatexamen. För att kunna genomföra den reform jag här skissar krävs således att arbetsgivarna dämpar sina anställningskrav till att i flertalet anställningar blott kräva grundutbildning. Vi skulle också behöva en legitim och respekterad högskoleexamen som blott omfattar grundutbildningens nivå.

Jag har träffat många studenter som skulle, mer än väl, finna sig i detta förhållande. Många studenter läser kurser på kandidatnivå, inte av intresse och känslan av att ha ett behov för den kunskapsnivån, utan för att kandidatnivån är nödvändig för att kunna föra sig på arbetsmarknaden.

Det innebär att det finns många studenter som varken är intresserade av kandidat- och magister-nivån, och som i många fall saknar den studiebegåvning som krävs för den egentliga kandidat- och magisternivån. En rationell reaktion på detta, givet att utbildningsanstalten får en del av ersättningen för sin utbildningsinsats i förhållande till godkända studenter, är att sänka godkändkraven på kandidat- och magister-nivån. Således innebär detta krav på överutbildning att utbildningen blir mindre god.

För att kunna ha god utbildning och god forskning, krävs därför att

• utbildningsanstalterna specialiserar sig som högskolor, med grundutbildning som bedrivs med akademisk personal som ges tid för uppdatering, och som universitet, med avancerad utbildning som bedrivs med forskningsaktiv akademisk personal
• universiteten understödjer högskolorna för att säkerställa den akademiska nivån på deras grundutbildning
• införande av högskoleexamen, kandidatexamen och magisterexamen
• arbetsmarknaden rekryterar mer selektivt, med respekt för högskoleexamen

Detta innebär att forskningen ges goda möjligheter att bli internationellt gångbar, medan utbildningen blir god, och att studenter kan rikta in sig på den nivå av akademisk utbildning som passar deras intresse och förmåga, och arbetsgivarna får medarbetare som har den eftersökta kompetensen.

​Den 29 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Högern säger arbetsgivare och arbetstagare, uttryck som tycks innehålla en varm generositet. Vänstern kallar det för arbetssäljare och arbetsköpare, uttryck som visar på att det är ett kallhamrat ekonomiskt avtal, där arbetet är varan.

Under mitt snart 40-åriga arbetsliv har jag aldrig känt mig som vare sig arbetstagare eller arbetssäljare. Det var inte förrän 2017, på hösten, efter 34 års yrkesverksamhet, då jag blev kallad till ett korrigerande samtal på Högskolan Kristianstad, som jag erfor att jag numer betraktades och behandlades som en arbetssäljare, där varan jag sålde, mitt arbete, skulle korrigeras. Eftersom jag inte korrigerade min vara, mitt arbete, förlorade jag anställningen. Köpet av mitt arbete avslutades. Jag kunde inte sälja mitt arbete och jag medgavs inte gåvan att få arbete.

Begreppsparet arbetsgivare och arbetstagare är egentligen befängt. Den som ger arbete, som är arbetsgivare, är ju arbetaren som ger sitt arbete, medan den som tar emot det arbete som arbetaren ger, är den som anställer arbetaren. Men istället har man vänt på det och ser arbetsmöjligheten som ett generöst givande av en möjlighet att få utföra något och till att få lön.

Jag har aldrig känt att jag blivit givet arbete eller att jag sålt arbete. Inte förrän den där hösten 2017.

I 34 år fick jag leva i ett yrkesliv utan känslan av att få arbete eller att sälja arbete. Jag hade egentligen inte ett arbete, utan levde ett liv. Jag utförde aktiviteter som var en betydande del av mitt liv, som bl a medförde att jag hade ett arbetsrum, att jag fick träffa mycket människor, varav många var oerhört intressanta, och jag fick pengar, det som kallades lön.

Mitt yrkesliv i 34 år var den professionelles arbete. Professionellt arbete utmärks av att svårligen kunna utvärderas utifrån resultat. Om studenterna som följt den kurs där blott jag undervisat, blir underkända till 80%, beror det då på dåligt arbete av professorn eller p g a att studenterna saknade studieförmåga eller studiebegåvning?

Professionellt arbete utmärks av att svårligen kunna kommenderas, ty den enda som kan kommendera är den som har hart när identisk eller högre professionell kompetens som den som skall kommenderas, men inom samma område. En professor i psykiatri kan inte kommendera en kirurg, då psykiatern saknar den kunskap som krävs för att kunna avgöra hur kirurgen skall arbeta.

Kvar för att kunna utverka någon kontroll över den professionelles arbete, t ex genom att sätta in en människa som är kunnig i kirurgi på en kirurgiavdelning, står att se vad individen har för utbildning och erfarenhet, samt få referenser av likvärdiga professionella. Det är det som kallas premisskontroll, vilket är det dominerande sättet att kontrollera en professionell.

Den professionella uppfattar sällan den kontrollen som kontroll, eftersom den professionella är som den är, har sin utbildning, sina förmågor och sin erfarenhet. Den får sin anställning, får utföra sina aktiviteter, för att den är som den är eftersom den är professionell.

Jag är den jag är. Därför har jag aldrig blivit erbjuden ett arbete eller sålt något arbete, utan jag har utfört det jag kan, det som är min professionella förmåga.

När kommandot gick ut att alla, inklusive Sven-Olof Yrjö Collin, skulle underkasta sig FN:s hållbarhetsnormer och även underkasta sina studenter dessa normer, då bröts den professionella förtrollningen. Då uppenbarades det att högskolan hade gett mig ett arbete som skulle utföras som de bestämde, och det var det arbetet de ville köpa.

Men jag betackade mig för ett generöst givande av ett arbete och jag hade ingen ideologisk skolning till salu. Jag satt i bilen, på väg till ett av alla dessa korrigerande samtal på högskolan, lyssnade till https://www.youtube.com/watch?v=gUUdQfnshJ4 , och bestämde mig för att jag var professionell. Ett beslut som innebar att jag snart var befriad från det generösa arbetsgivandet och det kommersiella arbetssäljandet.

Där avslutades mitt yrkesliv, det som varit en frihetens njutning genom att inte ha varit ett arbetsliv, utan ett professionellt yrkesliv.

​Den 28 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har bildat Free University of Scania (FUS). Mest som protest mot att det finns högskolor och universitet som bedriver ren skojarverksamhet, men som kan göra det då de har examensrätt, som de lyckas bevara, än lättare idag än 2010, då staten idag inte granskar deras utbildning och utbildningskvalitet, utan mestadels bara deras byråkrati, det som bisarrt nog kallas ungefär kvalitetssäkringssystem.

FUS är erkänd av staten. Erkänd som en utbildningsanordnare utan examensrättigheter, dvs FUS är svartlistat (https://www.uhr.se/bedomning-av-utlandsk-utbildning/enic-naric-sverige/utbildningsanordnare-utan-examensratt/). Så okunnig och slarvig och lättjefull är Universitets- och högskolerådet att de inte bemödat sig om att se om FUS verkligen är ’utbildningsanordnare’. FUS är inte ’utbildningsanordnare’, ty vi ger inga kurser. Vi utger oss absolut inte heller för att ha examensrätt. Tvärtom! Vi skulle aldrig befläcka FUS’s rykte genom att låta det bli granskat av någon så lättjefull organisation som UHR. Vår prestige skulle gå förlorad. Vårt rykte skulle erodera. Vi skulle dras i skam och vanära.

Idag lever högskolor och universitet högt på att vara utbildningsanordnare med examinationsrätt. Ett förslag, som återigen framförts, på Svenska Dagbladets ledarsida, är att skilja utbildningsanordnare och examensrätt. (https://www.svd.se/a/0Q9jwG/nicklas-berild-lundblad-lat-fler-an-universitet-fa-examensratt)

Då kan vem som helst, t ex FUS, ge utbildning. Därefter går studenten till en organisation som examinerar, och blir där prövad och given ett examensbevis i den mån den klarar examinationen.

Det finns förvisso vissa problem med detta. Ett är att mängden av utbildningar är stort, varför det kan vara ekonomiskt med decentraliserad examination. Ett annat är att centraliserad examination av nödvändighet blir standardiserad, vilket minskar variationen i examensbevis.

Men att överlämna examinationsprövningen till varje högskola, och sedan sporadiskt granska högskolorna, men inte deras utbildningskvalité, utan kvaliteten på en del av deras byråkrati, är inte så smart. Speciellt inte idag, då avprofessionaliseringen sannolikt också innebär att högskolorna accepterar en lägre kvalitet. Paras det sedan med den stigande aktivismen på högskolorna, fås en brygd med låg akademisk kvalitet och stigande ideologisk skolning.

Dock måste tilläggas att det inte är förbjudet att ge akademisk utbildning. Det som är förbjudet är att benämna det som högskoleexamen om man inte har examinationsrättigheterna. FUS kan ge en kurs i t ex bolagsstyrning och utfärda ett diplom som säger att personen genomgått utbildningen och tilldelats ett betyg. Värdet av det diplomet skulle då bero på hur känd FUS är, och vilken kvalitet FUS representerar i det ryktet. En sådan ryktesmarknad finns redan idag, där en ekonomutbildning från Skövde värderas lägre än en från Handelshögskolan i Stockholm.

Släpp utbildarna loss!

​Den 27 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det är förmätet av en person som jag, som anser sig ha visat vetenskapligt att revisorn i familjeföretag har en rådgivande, ja t o m stödjande roll, att gnälla över obetydlig forskning. Varje revisor fnyser med all rätt mot detta resultat och säger, med irritation över att genom skattsedeln ha betalt för detta resultat: Det vet väl alla, ni kunde ha ringt mig.

Det görs onekligen forskning som kan anses som värdelös och/eller meningslös, eller i alla fall obetydlig.

Jag fick anledning att reflektera över det när jag fick en publicerad artikel i min hand som hävdade: “To the best of our knowledge, this paper is the first study to explore the quality of information on gender equality in mandatory NFSs [non-financial statement, min förklaring] for a cooperative banking group using a longitudinal approach.”

Jämställdhet är en viktig sak. Varför jämställdhet finns, i vilken mån det finns, och vilka effekter olika grad av jämställdhet har. När man undersöker jämställdhet får man fokusera. När man fokuserar vill man som forskare gärna framstå som originell, att göra något som ingen annan gjort, och som därför skapar ny kunskap.

Den citerade skriften har onekligen fokuserat. Den studerar företag och hur företag presenterar jämställdhet i den del av årsredovisningen som inte är frivillig, utan som är normerad och bestämd. Det är inte vilka företag som helst som studeras, utan en grupp av företag. Det är inte i vilken bransch som helst, utan i bankbranschen. Det är inte vilka banker som helst, utan de kooperativa bankerna. Och slutligen, studien är longitudinell, dvs studerar jämställhetsredovisningen över en tidsperiod.

Jag har viss förståelse för att detta är den första studien som gjorts longitudinell, över den reglerade jämställdhetsinformationen i årsredovisningen, i kooperativa bankgrupper, i ett specifikt land. Men jag har inte stor förståelse för att denna unikhet skulle utgöra ett så stort kunskapsbidrag att det ger skäl att publicera en artikel, för andra att läsa. Lärdomen av artikeln, att de kooperativa bankgrupperna ökade sin följsamhet till regleringen över åren, är ett ganska blygsamt kunskapsbidrag. Ja, förutom det empiriska området, skulle man kunna säga att vi inte lärt oss något, utan fått en bekräftelse på det vi visste tidigare, t ex i form av inlärningskurvan, att det tar tid att lära sig.

Men jag har förståelse för att det någonstans finns en liten subgrupp av forskare som är så insnävade att de ser denna artikel som oerhört intressant. Som någon sa, det krävs en expert för att det enkla skall bli komplicerat.

Precis som att min artikel om revisorer som rådgivare har upprört en del forskare som finner slutsatsen, att den granskande revisorn även är rådgivare, som upprörande och måste komma av dålig vetenskaplig metod. Blott i en speciell subgrupp, där experters experter inom ett oerhört snävt fält finns, kan bli upprörda över det.

Det är svårt att dra gränsen för vad som är värdelös, meningslös och obetydlig forskning. Men hade jag varit vetenskaplig granskare på den tidskrift som artikeln publicerades i, då hade jag rekommenderat att den inte skulle publiceras, med främsta argumentet att resultaten var för obetydliga. Därför får vi förlita oss på att den vetenskapliga granskningsprocessen rensar bort alltför värdelös, meningslös och obetydlig forskning. Trots att den i detta fall inte gjorde det.

Men då skall vi inse att när tidskrifter rensar, har forskningen redan skett. Resursförbrukningen har redan skett. I detta fall har två personer redan förbrukat resurser på en forskning som i alla fall jag betraktar som obetydlig. Man hör Leif Östling undran, vad får jag för pengarna? (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ )

​Den 26 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag firar vi att Kristus föds i ett anspråkslöst stall av jungfru Maria.

Jungfrun lät sig övertalas av guden att låta sig bli befruktad av den helige ande och att göra det som en kvinna kan, men som tydligen guden inte var förmögen till, att bära fostret till barn. Detta gjordes, och accepterades av Maria trots att lagen säger att sex och befruktning utanför äktenskapet, vare sig det var före äktenskapet, eller sidan om äktenskapet, innebar ett grovt brott som medförde avrättning medels stening (5 Mos 22:23-24). Men den stackars unga kvinnan var så fylld av vidskeplighet att hon trodde på befruktaren, den helige ande. Ja, hon var så fylld av den vidskepliga dumheten att hon accepterade det oerhörda brottet mot lagen. Jesus liv som foster börjar därför med ett, enligt de sexualfientliga semiterna, horeri byggt på vidskeplig dumhet.

Idag, juldagen, firas barnets födelse, som skedde i ett anspråkslöst stall, utanför samhället. Hur står ändå inte den födelsens plats i kontrast till vad som sedan blev av sonens verk, transformerat till en kyrka några hundra år efter att han avrättats som orosmakare. Denna kyrka anslöt sig snabbt, inte blott till det samhälle som var frånvarande vid Jesu födelse, utan till samhällets absoluta topp. Ja, så närvarande blev kyrkan i samhället att maktens män och kvinnor gick till kyrkan för att få välsignelse och få en krona att bära på huvudet. Tänk vad Jesus måtte ha sagt när han såg hur mäktig kyrkorna blev, som påstod sig bygga på hans lära. Nu kan ni göra allt det goda jag efterlyste och pratade om. Men tänk så besviken han måtte vara när han sett hur involverad kyrkan varit i allsköns ondska och elände. Hur de utnyttjade den makt de fått till att förtrycka istället för att befria.

Se bara på kontrasten mellan stallets anspråkslöshet som snabbt ersattes med vidunderliga, oerhört kostsamma byggnader, där vi idag får se en företrädare för kyrkan, stå i en grotesk lyx i Rom, i Vatikanstatens Peterskyrka, där den lätt överviktige påven har mage, ja, ganska stor mage, att prata om stallet, den anspråkslösa byggnaden. Man måtte vara helt förblindad av vidskepelse för att inte se det oerhörda hyckleriet och förljugenheten i anspråkslöshetens budskap som framförs i byggnadens absoluta lyx.

Inför denna oerhörda dumhet och hyckleri, försök fånga istället det som kan vara julens budskap, som du kan finna spår av, men blott spår. Ta upp bibeln, läs Bergspredikan i sin helhet i Matteus 5-7 eller som sammanfattning i Lukas 6:17-49. Men rensa bort de referenser som görs till det monster som, olikt Hitler, i hans misslyckade Förintelse, som ju inte tog död på alla de judar han ville döda, lyckades med sin Förintelse, syndafloden, där han slog ihjäl alla han ville ha ihjäl, hela mänskligheten samt alla djur som inte levde sina liv i vatten, förutom de han människor och djur han hade reserverat plats för i arken. Då kan du komma bakom de tunga ridåer av semitiskt barbari och omänskligt tuggande, och nå spillrorna av den levnadsvisdom som Jesus ibland kan ge. Men läs kritiskt. Tex reflektera över hur gyllene den gyllene regeln är. Om inte den regeln som framställs i Matteus 7:12 är egoismen upphöjd till regel? Ty kristligt är inte att ge till någon annan vad du vill ha, utan att visa empati och ge något till den andre som den vill ha.

​Den 25 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Tidigare SD-politiker, Rebecca Ädel, som avslöjades ha skrivit på nynazisternas plattform Nordfront för tio år sedan, när hon var cirka 23 år, och där uttryckt stöd för nynazistiskt tankegods, har nu blivit utköpt från den skola där hon hade anställning. Utköpet bestod av 20 månadslöner.

Efter avslöjandet om hennes tidigare politiska agerande, startade skolan en utredning om hennes agerande som lärare. Den utredningen tycks inte ha slutförts och dess material har inte offentliggjorts.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/tidigare-sd-politikern-rebecca-adel-far-sluta-som-larare

Händelsen Ädel ställer en angelägen fråga: Kan en person, som kan misstänkas bära på värderingar som inte överensstämmer med skolans antagna värderingar enligt skollagen, verka som lärare?

I grunden borde det vara lärarens agerande som lärare som är avgörande. Kanske skolans utredning skulle granska om Ädels värderingar slog igenom i hennes undervisning? Om det hade skett, är det rimligt att avskeda henne, eftersom hon då undervisat utanför de ramar som lagen om skolan ställer upp.

Men faktumet att Ädel fick 20 månadslöner antyder, som hon själv påpekar, att skolan inte kan visa på att hon undervisat i nynazismens förträfflighet. Kanske hon, som jag, har lyckats hålla lärarinsatsen skild från sina värderingar?

Om det är fallet, då kan det finnas två andra skäl för att avskilja henne från lärartjänsten.

Ett skäl kan vara att hon som lärare också kan vara en förebild för eleverna, där hon, genom sitt agerande som nynazist, kan ge eleverna en förebild av nynazism. Då påverkar hon eleverna, inte direkt på skoltid, men indirekt. 

Ett annat skäl kan vara att hennes värderingar förvisso inte kommer fram öppet i hennes lärargärning, men indirekt, implicit, genom att hon undertrycker vissa fenomen i sin undervisning och framhäver andra, vilket ger en obalans i lärargärningen.

Bägge dessa skäl innebär att man hävdar att det finns en gräns för en lärares värderingar. Men var går gränsen?

Vi vet att det finns totalitära och avskyvärda värderingar i ideologier som islam, kristendom, judendom, kommunism, fascism och nazism. Innebär det att någon som framträder som muslim, kristen, jude, kommunist, fascist eller nazist inte kan verka som lärare eftersom de då kan fungera som odemokratiska förebilder och/eller att deras undervisning blir obalanserad?

Idag är det samhälleligt legitimt att attackera och uttrycka avsky för fascism och nazism. Det är något mindre legitimt att vända sig med kraft mot kommunism. Och det är illegitimt att vända sig mot islam, kristendom och judendom, ty då får man beteckningen -fob på sig. Trots att alla dessa ideologier rymmer vidriga värderingar och, när de tillämpats i samhällen, skapat ovärdiga omänskliga samhällen.

Att avskilja Ädel från sin lärartjänst är att lydigt följa den politiska korrektheten som anger vad som är legitimt och inte. Att däremot agera principiellt, bl a utifrån tankefriheten och yttrandefriheten, är inte politiskt korrekt.

Avskiljandet av Ädel är därför ett angrepp på och en kränkning av de medborgerliga rättigheterna, vilket sker utan domstolarnas försvar av dessa rättigheter p g a att samhället inte försvarar dem, utan istället följer den politiska korrektheten.

Jag försvarar sannerligen inte Ädels utsagor och värderingar, som hon uttryckte för 10 år sedan, när hon var 22 år, utan hennes rätt att få tänka och tala som medborgare. I skolan har hon däremot att tiga om sina värderingar, så som jag tiger om min demokratiska socialisms värdering om jämlikhet.

​Den 24 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En arbetsplats har tidstjuvar. Det är en person som kommer in på ditt arbetsrum och pratar, där vistelsen, om du inte lärt dig tekniker för att avvisa tidstjuvar (som jag kommer till i slutet på detta inlägg), mycket väl kan förbruka en halvtimme av din tid. De riktiga tidstjuvsproffsen kan förbruka upp till en timme.

Jag kallar dem tidstjuvar ty de tar av din tid, men ger dig ingenting.

Oftast kommer tidstjuven in och drar till dörren i olika utsträckning, där graden av stängdhet anger graden av diskretion i det förväntade pratet. En helt stängd dörr följs ofta av utsagan ’Detta stannar mellan dig och mig’ eller ’detta stannar mellan dessa fyra väggar’, eller, om det är en man som är tidstjuv, ’detta är mellan skål och väg’.

Den högsta graden av diskretion brukar ofta röra det som akademin är så bra på, den akademiska offentliga hemligheten. Det är information som alla, eller nästan alla, känner till, men ingen medger det eller nämner det i sammanhang med fler än två personer. Ett exempel på en sådan offentlig hemlighet, som alla känner till, förutom doktoranden och dess handledare, är den usla kvalitet som doktorandens manus för disputation håller, som är ett tecken på den usla nivån på institutionens kvalitetsgranskningsprocess, och som förmodligen utgör det sämsta avhandlingsmanus som någonsin presenterats på institutionen, ja, t o m sämre är det förra manuset, som då var det sämsta. 

På en institution som jag arbetade på, fanns det en ganska otrevlig akademisk hemlighet, dvs nästan alla kände till den, ingen sade den, och den det gällde var okunnig om hemligheten. Hemligheten bestod i att vi var ett antal som hade gett tidstjuvens tidsförbrukande aktivitet ett namn. På den institutionens fanns det förvisso några tidstjuvar, men det fanns en person som verkligen stack ut. Det var den mest förnäma tidstjuv som jag stött på under hela mitt arbetsliv, mätt i antal timmar som försvann p g a dennes aktivitet. I sanning! Det var en professionell tidstjuv.

Vi gav därför fenomenet tidstjuv namn efter personen. I omsorg om tidstjuven röjer jag inte vår term, eftersom det avslöjar tidstjuvens namn. Men låt oss säga att tidstjuven hette Nilsson (vilket den inte gjorde). Vår term var därför ’Nilssontimmen’. Ibland, när dagen led mot sitt slut och de mest engagerade, som bar på samma akademiska hemlighet, uttrycket Nilssontimmen, samlade sig i kafferummet, gick vi igenom dagen, varvid vi noterade hur långa Nilssontimmar vi hade haft den dagen. När någon, med triumf i rösten, sade att den hade haft blott en 8-minuters Nilssontimme, dvs tämligen väl lyckats hindra tidstjuven, mötes den av våra beundrande blickar och vi andra, som kanske hade haft en Nilssontimme på 35 minuter, och var då nöjda med det, suckade över vår oförmåga.

Tidstjuvar pratar ofta om skandaler, vilket är det som tidstjuven uppfattar som skandal. Ofta är det endast tidstjuven som uppfattat skandalen, varför den givetvis inte förstår varför skandalen inte blir ämne för en institutionsdag och tidningsskriverier, eller i alla fall kafferumsdiskussioner.

Efter att skandalen och/eller den offentliga hemligheten är genomgången, varvid det säkert gått 30 minuter, kommer det centrala ämnet, det som upptar tidstjuven största tid, nämligen tidstjuvens grad av utarbetning och närhet till utbrändhet, parat med institutionens oförmåga att korrekt värdera tidstjuven.

Ty tidstjuven är oftast produktiv. Enligt sig själv. Men den är produktiv på delar som ingen uppmärksammar, varför produktiviteten aldrig får beröm, ja, inte ens uppmärksamhet. Om tidstjuven är kvinna refererar den till att det är typiskt för kvinnors arbete, att det går onoterat förbi.

Somlig låg grad av produktivitet går dock ej att helt bortförklara med osynlighet, t ex den enkelt mätbara produktiviteten ’antal publicerade artiklar’. Då tillgriper tidstjuven kompetensargumentet. Man skall inte blott se på produktivitet, t ex antal gjorda föreläsningar eller publicerade artiklar, utan man måste beakta kompetensen. En tidstjuv har mycket hög kompetens. Enligt den själv. Men, likt produktiviteten på de osedda områdena, är kompetensen inte sedd. I alla fall är den aldrig rätt värderad, dvs den är alltid för lågt värderad.

Tidstjuven är alltid utarbetad, på gränsen att sjukskriva sig p g a utbrändhet, då den arbetar ohyggligt många fler timmar än den skall göra och fler timmar än den  borde göra. Men den gör det av engagemang, och, inte minst, av det som är ett älsklingsord för en tidstjuv, av lojalitet. Lojaliteten mot institutionen, mot kollegor, mot studenter, gör tidstjuven ohyggligt utarbetad. Men aldrig rätt värderad. Dvs aldrig högt värderad.

Tidstjuven är därför ett offer för institutionens oförmåga att se prestationen, eller i alla fall kompetens, och, inte minst, lojaliteten, och är ytterst en martyr, som i sin lojalitet mot alla och institutionen, offrar sin egen hälsa. Skulle tidstjuven få välja mellan två bilder, som skulle åskådliggöra den som institutionsmedarbetare, och fick välja mellan en bild som visar Jesus som släpar på korset, blodig, slagen, bespottad, på väg till Golgata, eller en bild på en fryntlig, kraftigt överviktig skånsk dräng som sitter på en sten och inväntar middagen, då är det Golgatavandringen som blir vald. Skulle de som blir utsatta för Nilssontimmen få välja, då väljs bilden av drängen.

Tanken och insikten att alla de timmar som går åt till att tidstjuva andras tid skulle vara ett skäl till att det går åt många timmar för tidstjuven, drabbar aldrig en tidstjuv. Ty efter att ha tjuvat några kollegors tid, går tidstjuven tillbaka till sitt arbetsrum och känner sig nöjd med att vara en av de få engagerade, lojala arbetarna på institutionen, vilket bl a visar sig genom att den driver utvecklingsdiskussioner på institutionen. Men utan uppskattning och med et pris för tidstjuven, i hälsa och i den ty av produktivitet som de oengagerade, illojala smilfinkarna håller sig med.

För att undkomma tidstjuvarna och deras Nilssontimmar har jag använt några metoder:

• Ser du tidstjuven komma, ta upp telefonluren och låtsas prata. Om tidstjuven tror sig kunna vänta ut samtalet, ber du tidstjuven göra dig en tjänst och stänga dörren eftersom det är ett viktigt samtal. Oftast förstår den att den skall befinna sig på dörrens utsida.
• Har den lyckats ta sig in, avbryt tidstjuven efter några minuter, så tidstjuven har fått känna att den fått säga något, och säg att du har ett viktigt telefonsamtal, eller en uppkoppling på dator, med handledning av studenter, att göra. Lägg snabbt till, ’var hygglig och stäng dörren när du går’.
• Säg till den att prata med dig medan ni går till kopieringsmaskinen, varvid du tar ett slumpmässigt papper som du låtsas skall kopieras. ’Vi kan prata medan vi går’, säger du. Eftersom en tidstjuv oftast vill njuta konfidentialiteten, innebär den öppna promenaden att tidstjuveriet blir omöjligt. Nackdelen med detta är du förbrukar tid på promenaden, och i värsta fall får kopiera ett betydelselöst dokument. Risken är också att tidstjuven anser att samtalet är så oerhört viktigt att den väntar i ditt arbetsrum tills du kommer tillbaka.
• Du kan vara något uppriktig och säga att det tidstjuven har att säga är förvisso oerhört angeläget och att det sannerligen borde ventileras mer, men att du är under stor tidspress. Därefter spelar du tillbaka en passning till tidstjuven, som ju är expert på tidspress och själv lider oerhört mycket av tidspress, och säger: ’Du vet ju hur det är, eller hur’, varvid tidstjuven fått bekräftelse på att den är utarbetad p g a tidspress, vilket är en poäng med Nilssontimmen, varför tidstjuven fått lite avkastning, om än inte fått njuta en timme av Nilssontimmen.
• Det sämsta alternativet är den stängda dörren. Förvisso kan en stängd dörr förhindra tidstjuvens spontana besök, men den kan också hindra de spontana besök som kan vara givande för dig och de spontana besök, t ex av dina doktorander, som är din plikt, ja, din funktion att ha.

Det jag undrar över är varför ingen, speciellt inte jag, som oftast är tydlig med mina åsikter, inte säger till tidstjuven: ”Du tar min tid och din tid. Du pratar mestadels strunt, och även om det finns något i det du säger, står det värdet inte i proportion till vår gemensamma tidsförlust. Lämna mitt rum.” Förmodligen tänker vi att en sådan sanning blott bekräftar för tidstjuven att den är martyr, varför du får än mer och fler Nilssontimmar, och de andra på institutionen får också fler Nilssontimmar p g a ditt övergrepp på tidstjuven, ja din kränkning av tidstjuven. En sådan uppriktighet kan t o m sluta med att du blir anmäld som arbetsmiljöproblem. Varvid oerhört många fler timmar förbrukas, för dig, för personalavdelningen och för akademiska chefer. Tidstjuvar behandlas därför sannolikt mest effektivt med de ’falska’ metoder jag angav ovan.

Kan du bidra med några ytterligare metoder?

​Den 23 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag blev uppbragt när folk ansåg att Lars Vilks rondellhund var att onödigt kränka religiösa känslor. Jag blev lika uppbragt när man kritiserade Rebecka Fallenkvist så hårt att hon förlorade sitt arbete och sin förtroendepost p g a att hon nämnde att Anne Frank hade erotiska känslor. Två fall av hädelse mot heligheter, där jag blev uppbragt, ja, förvånad över att vanligtvis frihetliga och liberala personer stormade, inte för deras rätt att tala och uttrycka sig, utan stormade mot deras uttryck.

Efter att ha grunnat lite på varför jag blir så uppbragt över dessa fenomen, tror jag mig funnit grunden för min uppbragthet.

Kritik är en av vetenskapens grunder. Alla hypoteser, alla propositioner och påståenden, teorier och begrepp skall bli utsatta för kritik. Både för att kunna förkasta det som inte är sant, men också för att kunna fastställa omfattningen, vidden av en teori eller begrepp. Visst kan jag, när jag skickat in ett fantastiskt paper, med en fantastisk teori, känna mig hart när kränkt när jag får tillbaka tidskiftens granskning och granskarna har mage att påstå att jag antingen har fel eller att jag inbillar mig att min teori är mer omfattande än vad den egentligen är. Kritik är utvecklande, men också svidande. Men man får ta det onda med det goda och tvärtom.

Kritik är den atmosfär jag levt i under mina yrkesverksamma år. Ja, t o m tidigare, då jag i skolan hela tiden, om och om igen, granskades utifrån hur mycket jag visste och min förmåga att tänka.

Granskning, granskning och kritik.

Men genom kritiken förstår man gränserna för något. Man lär sig mer genom att kritisera en teori, dvs att pröva dess gränser, än genom att acceptera en teori.

Detsamma gäller alla föreställningar, alla fenomen. Blott genom kritik kan vi förstå och begripa.

Genom rondellhunden visade Vilks på islams fascistiska sida. Inte blott att muslimer ansåg att man inte skulle avbilda profeten, utan att det faktiskt var förbjudet och att straffet kunde vara döden. Så avslöjas en totalitär ideologi. Vilks aktion var en kritik, en handling som avslöjade gränser.

Detsamma med Rebecka, som genom sin förvåning över att Anne Frank var människa av kött och blod, avslöjade att Anne Frank inte sågs som människa utan som oberörbart helgon. Hennes handling blev en kritik som avslöjade gränser.

Det som de totalitära ideologierna benämner hädelse, är således det som vi sedan Upplysningstiden kallar för kritik. Hädelse uppenbarar. Kritik uppenbarar.

Hädelse och kritik är samma andas barn.

Därmed kommer också slutsatsen, att utan hädelse går vårt upplysta samhälle under, genom dogmatismens förtryck. Därför är Vilks och Fallenkvist riddare av Upplysningen, medan deras kritiker är onda krafter från den mörka medeltiden då hädelse och kritik var förbjuden.

​Den 21 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har levt hela mitt yrkesliv i den kritiska utvärderingens miljö. Akademiskt liv består av att man gör något. Därefter mottar man omgivningens, studenternas eller reviewers kritiska utvärdering. Inte varje dag, men någon gång under en månad kritiseras man, utvärderas man. Andra noterar var man är otillräcklig, var man är begränsad, ja t o m var man har brister.

Den kritiserande värderingens positiva sida är att den ger en möjligheter att utvecklas, att bli bättre, att växa. Jag har omarbetat artikelutkast utifrån reviewers kritik, som gjort artiklarna mycket bättre, och som gett mig nya insikter. Den kritiska utvärderingen leder onekligen till att man blir större, bättre, mer avancerad.

Ett gott liv innebär att man har en strävan, men också att man uppnår sin strävan, att utvecklas. Den kritiska utvärderingen är således en förutsättning för att strävan skall leda till något, till utveckling.

Men samtidigt gäller att utvecklingen och förbättringen genom den kritiska utvärderingen sker utifrån andras normer och standards. Det är deras kritik som blir grunden för utvecklingen.

I dagarna färdigställde jag en liten skrift där jag ger råd till en akademiker, med den föga uppfinningsrika titeln ’Råd till en akademiker’. Jag skickade skriften till Studentlitteratur. De avböjde publicering med argumentet att skriften inte hade kommersiell potential, dvs, skriften kunde inte ens, efter kritik och omarbetning, bli en säljbar produkt.

Jag tänkte nu den av en akademiker otänkbara tanken, att jag bryr mig inte om vad en förlagsredaktör kan finna för utvecklingsbarhet och vad den kan bidra med genom en kritisk utvärdering. Den möjlighet till god utveckling som kritikens utvärdering kunde ställa ut, stod inte i relation till kravet på mig att, inte blott utföra förändringar, utan t o m anse att förändringarna vore förbättringar.

Jag beslöt mig för att utvecklingen av skriften var färdig. Intet mer behövdes, förutom ett omslag och ett förord. Därefter åtar jag mig själv att sprida skriften. Inte som tryckt skrift, ty jag vill inte använda egna pengar på att trycka något som möjligen kan stå i min bokhylla. Samtidigt vet jag med mig själv att jag idag sällan läser tryckta böcker inom mitt fackområde. Däremot utanför det, som t ex skönlitteratur eller böcker om ateismen, läser jag som tryckta böcker. Till detta kommer att en otryckt elektronisk bok innebär besparingar av jordens resurser. Ett klimatsmart agerande.

Jag är nu i sitsen att jag kan säga att jag har kvar min strävan, ty den är livets självt, men strävans riktning avgör jag själv. Det blir som jag vill. Det är min kritik, min självkritik som gäller. Jag är utgångspunkten och rymmer målet, och vägen däremellan är strävan.

I min strävan behöver jag inte uppfylla andras förväntningar. Jag väljer mina förväntningar själv. Jag har därmed den Kantska autonomin. Kanske blir jag ensam med min skrift, läst av ingen, ingen tar intryck, ingen lyss på råden. Men den är min. I den mån skriften inte uppfyller andras förväntningar, står de att kritisera sig själva, inte mig.

Skriften hittar du på svencollin.se

​Den 20 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag möttes av ett bryskt hanterande när jag föreslog utbildning av lärare till den kurs som jag var ansvarig för, eftersom en del lärare på kursen inte ens hade den kompetens som kursplanen satte upp som krav på godkänt i kursen, dvs lärarna hade inte klarat examinationen på kursen där de undervisade. Lärare kände sig kränkta då de tog mitt förslag på utbildning som att jag hävdade att de var inkompetenta. Jag försökte förklara att de förvisso hade kompetens, att de inte var inkompetenta, men att de saknade den kompetens som krävdes för uppgiften, dvs de var okompetenta.

Rapporter från äldrevården säger samma sak. Äldrevården tycks idag ha inslag av att vara ett integrationsinstrument, till gagn för försörjning av invandrare och en aning språkträning av dem, men inte ha huvudfokus på att väl ta hand om våra äldre. Personalen kan vara hur kompetenta som helst, men de riskerar att vara okompetenta, t ex sakna kompetensen att kunna kommunicera dynamiskt på svenska språket.

I en artikel (https://www.svd.se/a/xgrykl/personal-utan-utbildning-for-att-jobba-med-barn-okar-mest-i-forskolan ) meddelas att förskolepersonal i alltför stor utsträckning saknar den utbildning som de borde ha, givet det arbete de förväntas utföra. I Botkyrka, som är ett utanförskapsområde, och därför säkert behöver starka insats, har 27% utbildning på gymnasienivå avseende arbete med barn, 14% har högskoleutbildning med förskollärarlegitimation, medan, håll i dig, 46% har annan utbildning. Det är sannolikt så, att 46% är okompetenta. 46%! Det är t o m värre än på den kurs jag var ansvarig för.

I Riket är fördelningen 17%, 41% och 31%, dvs okompetenta är knappt en tredjedel. Men, i Luleå har 19% gymnasiekompetens i området, 57% förskollärarlegitimation, medan blott 19% är okompetenta. Bäst i landet har en femtedel okompetent personal i en verksamhet.

En femtedel!

Varför finns det så många okompetenta i dessa branscher? Och än värre, varför accepteras så stor andel okompetenta i dessa branscher? Varför rullar inte huvuden? Hur kan en rektor sitta kvar som rektor, när så många lärare är okompetenta? Hur kan politikerna sitta kvar och styra förskolan, när förskolorna har nästan 50% okompetent personal? Är de helt utan ansvar och helt utan möjligheter att påverka besättningen?

Man diskuterar polisens problem med att så många nyutexaminerade, utan stor erfarenhet, får göra yttre tjänst. Men polisen anställer inte, inte ens på vikariat, en gymnasieekonom och släpper ut den för att tjänstgöra i yttre tjänst. Alla poliser i yttre tjänst har adekvat utbildning. Varför är det viktigare med adekvat kompetens när det gäller att ta fast berusade förare och tjuvar, men inte när det gäller att utbilda studenter, unga människor och att ta hand om våra äldre?

Jag känner inte de andra verksamheterna, men jag känner högskolan. Okompetenta är en funktion av att det finns brist på kompetent personal, samtidigt som det finns en acceptans av okompetent personal. I högskolans fall hade man kunnat komma ifrån problemet med okompetent person genom att lägga ner utbildningar, t ex de som har mer än 15% okompetent personal. I fallet med äldrevården och skolor, kan finansieringen dras in om de har högre andel än 15% okompetent personal.

Förvisso är det ett stort problem med tillgången. Men det största problemet är acceptansen av den okompetenta personalen.  

​Den 19 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hyckleri syns tydligast i diskrepansen mellan agerande och utsaga.

• Vi måste konsumera närodlat, sade hon i sommarhuset på Österlen, och höll om sin kopp med varmt te från Ceylon.

Goda utsagor är också lättare att ha om kostnaderna för godheten inte påverkar en.

• Vi skall ha högre skatt för de välbeställda, sade han och betalade svart för bilreparationen.

Man kan plädera för något, som man i handling kraftfullt agerat mot.

• Islam är fredens religion och ger människor ett gott liv, säger muslimen som flytt från krig, armod och inbördeskrig till Sverige.

Existensen av muslimska flyktingar i Sverige är ett gigantiskt individuellt muslimskt förkastande av islam genom egen, individuell, direkt handling.

När muslimer flyr från förtryck, krig och armod, då kan de välja att fly till ett muslimskt land, karakteriserat av fredens religion. Eller så kan de välja att fly till ett profant land, ett gudlöst land.

Om man vänder ryggen åt alla muslimska länder och anstränger sig och satsar mycket pengar på att komma till ett profant land, då har man, genom sin egen handling, förkastat islam som något gott, som något som kan ge ett gott samhälle, något man vill söka sig till.

Muslimer som kommit till Sverige som flyktingar har i handling förkastat islam.

Muslimer som kommit till Sverige som flyktingar utgör exempel för alla muslimer, att islam är värd ingenting.

Muslimer som kommit till Sverige som flyktingar visar genom sin handling att islam inte är värd respekt, och inte kan visas respekt.

Muslimer som kommit till Sverige pekar på riktigheten i de sk islamofobernas utsaga, att islam kan inte bygga mänskligt värdiga samhällen.

Muslimer som kommit till Sverige är ett starkt bevis på islams nederlag.

Jag ger mitt innersta tack till alla muslimska flyktingar i Sverige för att de har bevisat riktigheten i min tes om islams inferioritet!

​Den 18 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

I vår okunnighet vet vi, kanske driven av önskan att världen skall vara enkelt svart och vit, att ett oskyldigt land, Polen, attackerades av de onda makterna, först Tyskland, sedan Sovjetunionen, varvid Andra Världskriget började.

Vi tror oss veta att en del av motiven var den hunger efter land som dessa aggressiva stater hade.

Men de attackerade en kålsupare. De attackerade en stat som också var aggressiv, som också var hungrig på land. Som hade gjort precis det som Nazityskland tidigare hade gjort.
Münchenöverenskommelsen 30 september 1938, som Chamberlain trodde skulle ’ge fred i vår tid’, innebar att Tjeckoslovakien fick ge delar av sitt territorium till Tyskland.

Om det brukar många veta, eller i alla fall ha en aning om. Men det finns en sak som få har en aning om.

Enligt Wikipediauppslaget om München-överenskommelsen  (https://en.wikipedia.org/wiki/Munich_Agreement) ville också Polen ha en del av det som var Tjeckoslovakien, Trans-Olza, som hade förts till Tjeckoslovakien 1920. Polen hävdade att området skulle vara polskt, med samma argument som Tyskland krävde Sudetenland, och som idag motiverar Rysslands krig i Ukraina. Det bodde folk i området som Polen etniskt klassade som polacker, varför området därför skulle vara polskt.

Den 23-24 september försökte Polen, med en konstig arme, invadera området, men det var för liten insats och slogs tillbaka. Med Münchenavtalet i ryggen gick det bättre då Tjeckoslovakien då var mer medgörliga, varför polska trupper kunde invadera och besätta området den 2:e oktober.

Således, Polen var 1938 ett markhungrigt land, som med vapenmakt och invasion, stal mark från ett annat land. De som ett år senare kunde ses som offer för ett markhungrigt land, var själva ett markhungrigt, militärt aggressivt land ett år tidigare. Skillnaden mellan Nazityskland och Polen 1938-39 synes vara blott den, att Tyskland hade starkare arme än Polen och kanske därför inte behövde invadera, men att de bägge rövade land som de ansåg vara deras.

Polen och Tyskland var rövarländer 1938. Till denna krets förs också Ungern, som agerade likt de andra två länderna, varför Churchill lär ha skrivit i sina memoarer att de tre länderna var ” vultures upon the carcass of Czechoslovakia.”, gamar på Tjeckoslovakiens kadaver.

Glöm inte Polens militära och landmässiga aggression. Ty med Polens överfall på Tjeckoslovakien 1938 borde väl gälla devisen vi har för Förintelsen, för Holodomor, och det som vi idag säger om Rysslands attack på Ukraina: Vi skall aldrig glömma!

Men vi kommer att glömma. Så som vi glömt det aggressiva, markhunriga Polen. 

​Den 17 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En båt med flyktingar från Frankrike på väg till England förliste i Engelska kanalen. Av de femtio i båten, drunknade minst fyra stycken.

Vilken olycka befinner sig inte människor i, när de företar en sådan riskfylld resa? Vår medkänsla väcks inför deras hemska upplevelser och inför de döda.

Men!

Är dessa båtflyktingar de som är längts ut på förtvivlans rep, eller är de mer riskbenägna än andra? Riskbenägenhet skiljer sig åt mellan människor, och kan vara relaterat, inte bara till situationen personen befinner sig i, utan relaterat till personens psykologi. De som är i båtarna ute till havs kanske inte har den värsta situationen, utan den största riskbenägenheten, oaktat situation? Kvar i den förfärliga situationen som drev ut de riskbenägna på havet, sitter de som har lägre riskbenägenhet.

De som sitter kvar får inte vår uppmärksamhet och får därmed inte heller vår medkänsla. Men, om medkänsla kan viktas, vem är värd mest medkänsla, den som inte vågar ta sig ut på havet, eller den som vågar?

En annan faktor att vikta sin medkänsla med, är faktumet att en plats i de dåliga båtarna kostar cirka 5.000 pund, cirka 63.000 kronor. Några säger att villigheten att betala så mycket säger en hel del om vilka förhållande de flyr från. Villigheten att betala så mycket, visar vilken hemsk situation de flyr från.

Men för den som har 1.000.000 kronor utgör 63.000 kronor blott 6% av tillgångarna. För den som har 63.000 kronor, finns möjligheten till en biljett på båten. Men för den som blott har 2.500 kronor eller 250 kronor, utgör priset ett absolut hinder från att få en plats i båten. Den som sitter i båten är inte en person som är barskrapad, som är medellös, utan en person med resurser.

För att återkomma till variation i medkänsla, vem är värd mer av vår medkänsla, den som kan lägga 63.000 kronor på bordet, eller den som är barskrapad och ängslig?

Det är tragiskt med båtflyktingarna. Men den som vinner min starkaste medkänsla är den fattige fegis som sitter kvar i den situation som den riskvillige, besuttne personen i den förlisande båten har lämnat bakom sig.

Därför skall Sverige inte ha en darwinistisk flyktingpolitik, som innebär att de resursstarka, riskvilliga och rika, som står vid Sveriges gräns skall medges asyl. Vi skall ha en human och sann flyktingpolitik, där asyl ges jämlikt, dvs utan grund i individens riskbenägenhet eller resurser. Därför skall man försöka fånga upp flyktingar vid den första gräns som flyktingarna från en situation når. Där avgörs vilka som kan få asyl. Idag är det inte så, utan det första kriteriet för asyl är riskvillighet och det andra kriteriet är resurser. Det är inte en human flyktingpolitik utan en darwinistisk flyktingpolitik. En politik där den starke får asyl, inte den behövande.

​Den 16 december
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverigedemokraterna har reagerat, och i minst ett fall förbjudit sagoläsande till barn av två män, dragqueens, stiligt utklädda till kvinnor, med fras, rött och glitter, under namnen Lady Busty och Miss Shameless. En Sverigedemokrat Jonathan Sager, kallar det perverst och motbjudande.

Sverigedemokrater har ställt in Luciatåg när de fick veta att den som skulle bära ljuskronan, dvs lucian, betraktar sig själv som hen, dvs könslös. Lucia är en kvinna, nock snackat om det. Allt annat är historieförfalskning och ren dekadens.

Det tycks som om Sverigedemokraterna har ett könskrig, där de kämpar för att man är man och kvinna är kvinna, och allt annat är ren dekadens.

Rysslands politiska elit vänder sig på liknande sätt mot västs dekadens, där man t o m har lagar riktade mot homosexuella och hela spektret av HBTQ. Man värnar traditionella, ryska värden, säger man.

Både den ortodoxa och den katolska kyrkan deltar i detta motstånd, denna kamp mot denna dekadens. Trots att homosexualitet är kärlek mellan personer, är det en dekadent kärlek, och är förbjuden och sanktioneras. De reaktionära har stöd, för att inte säga uppmuntran, från kyrkorna.

I Iran avrättas idag personer som företräder en så ringa dekadens som att som kvinna blotta sitt hår inför andra än familjemedlemmar. Tvånget till hijab ses som en del i motståndet mot den stora fienden, USA och det dekadenta väst. I Iran är denna reaktionära syn starkt kopplad till deras semitiska religion, islam.

Samtiden visar således upp en bild som inte är så grå och komplex, utan tämligen enkel. Sexualitet, och främst sexualitet och könsidentifikation som avviker från man och kvinna, är uttryck för dekadens, som i värsta fall inte får visas, som skall sanktioneras, och i minsta fall, inte får visas för yngre människor. SD, Ryssland, Iran och de semitiska religionerna är alla samma andas barn. Väst sexualitettolerans är dekadens.

I nazityskland ville man skapa den nya människan, och tog bl a konsten till sin hjälp. I den skulle den nya människan framställas och visas upp. Samtidigt skulle givetvis den förstörda människan rensas bort. Den människan uttrycktes i vad man kallade ’entartete Kunst’, urartad konst. Man hade en ytterst välbesökt utställning som, mellan 1937 och 1941, vandrade runt i Tyskland och visade upp den hiskeliga dekadenta konsten. Som om SD skulle visa upp Lady Busty och Miss Shameless runt landet som bevis på dekadens.

Då kan vi återvända till Ryssland och dess föregångare, Sovjetunionen, som vände sig mot västs dekadenta konst. Samma ord då som nu. Det var dekadens. Medan deras konst, med kraftfulla män och kvinnor i arbete och revolutionär framgång, var riktig, anständig konst. Således, i det revolutionära Sovjet fanns samma reaktionära attityd som i dagens SD och mullornas Iran.

Men, går inte trådarna ett steg vidare? Till en överraskande punkt? Minns du sk liberala opinionsledare och journalister som vände sig mot Vilks rondellhund? Minns du att de ansåg att den var onödigt kränkande, och att han t o m inte borde ha rätten att göra ett konstverk som var kränkande. Och, och nu kommer det, de hävdade också att rondellhunden var ju, för övrigt, inte mycket till konst. De liberala islamofobfoberna, som kanske i anda av ’islamtolerans’, blev ’konstintoleranta’ och framförde, mumlande, argument som vi senaste hörde från de totalitära regeringarna i DDR och Nazityskland, om dekadens och opassande och urartad konst.

Således går det en linje av reaktionär, intolerant ideologi, som bekämpar dekadens, från de semitiska religionerna, via Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen, till Sverigedemokraterna och de liberala islamofobfoberna. Samma andas barn. Intolerans mot det dekadenta, mot det som kränker det goda, det anständiga.

Förvisso är det lite knäppt med dragqueens som läser sagor. Men det är exakt lika knäppt med den där flickan i vit särk, som med symboliskt blodet forsade från midjan och elden i håret, går tunga fjät. Eller den halvtjocka gubben med grå rock som kommer i kvällens mörker, med dov, bullrande stämma undrar om det finns snälla barn, som förtjänat sig en present eller två. Eller den där elaka haren som vid påsketid gör tomtens motsats och gömmer godis för människor.

​Den 15 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Wallström, forn socialdemokratisk utrikesminister, och Lööf, snart forn Centerpartiordförande, har gjort liknande kraftfulla uttalanden. De begär att det Islamiska revolutionsgardet i Iran skall terrorklassas.

Detta krav kommer 3 år efter att Trump beslutade att terrorklassa gardet. Det kommer 43 år efter gardets bildande, då det bildades för att försvara den muslimska revolutionen i Iran. 

Det som skett idag är knappast att gardet har börjat med repression. Det har alltid varit repressivt. Det är ju det som är själva poängen med gardet. Gardet skapades inte för att vara en militär organisation som skulle försvara landets gränser. Gardets funktion är att försvara den muslimska revolutionen. Det är således en politisk-ideologisk militär. Det har bedrivit repressiv terror mot civilbefolkningen sedan det startades. Muslimsk repression var skälet till dess startande och utgör dess grund.

Lööf och Wallström kan varken ha varit eller fått vara okunniga om detta. Ändock har de inte drivit opinion mot gardet förrän idag. Varför?

Det som skett idag är att repressionens effektivitet har minskat. Kvinnorna böjer sig inte längre under den religiösa repressionen utan gör uppror, främst genom att vägra följa hijab-påbudet, skyldigheten för en kvinna att dölja sitt hår, på det att hon inte skall dra skam över sig och sin familj, och att männen och guden inte skall bli sexuellt upphetsad och tvingas till sexuella handlingar mot kvinnan.

Varför vaknar Lööf och Wallström först nu?

Wallström och Lööf är islamofobfober, dvs de har ett irrationellt avståndstagande från de som hävdar islams sexistiska, fascistiska och totalitära böjelser. De har därför inte sett det totalitära förtrycket med samma allvar som om samma förtryck hade utförts av t ex högerextrema företrädare. I de stora religionernas namn har de ursäktat för agerande som aldrig skulle accepteras utanför religionernas sammanhang.

Wallström och Lööf har varit del av den politiska klass som arbetat på att göra von Papen-misstaget, det Chamberlainska misstaget, det misstag som påbörjades av Brandt och fullbordades av Merkel, att söka vinna en totalitär regim genom utbyten och förståelse. Jag får medge att även jag gjorde samma misstag och trodde att Irans regim skulle mjukas upp genom samarbete.

När nu, speciellt kvinnorna visar upp sin vrede, och den muslimska repressionen inte fungerar lika framgångsrikt genom att hålla kvinnorna hemma och tysta, och när Wallström har förlorat sitt politiska ansvar och Lööf är på väg att lämna makten, då först tar de ton, en ton Wallström, då 25 år, hade kunnat ta. Medan Lööf, som då var 4 år, är ursäktad 15-20 år innan hon borde ha tagit ton.

Nåväl, bättre sent än aldrig, kan den positive säga. Medan den kritiske säger att Wallström och Lööf inte har förändrat den grund som gjorde att de teg.

​Den 14 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En skola i Umeå, Mariehemskolan, har tagit principen om en konfessionslös skola ytterligare en bit. De tänker göra Luciatåget konfessionsfritt. Efter kritik från muslimska föräldrar, har de hörsammat principen om en konfessionslös skola, och genomför ett tåg på Lucia, utan konfessionsinslag.

Utmärkt, ropar ateisten och kristendomsbekämparen i Öllsjö. Driv ut kristendomen, driv ut religiösa inslag. Gör skolan sant konfessionsfri.

Men så får jag se filmen i ett nyhetsinslag.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/mariehemsskolan-valjer-bort-julinslagen-i-arets-luciatag-alla-ska-kanna-sig-inkluderade

Där pratar körledaren Jörgen Persson först om att det är konfessionslöst. Sedan relaterar han till en konfession, till att det finns muslimska barn. Och då ser jag, i gruppen av barn, en flicka som just gör det som skolan skall undvika, demonstrerar en konfession. Hon bär hijab, en religiös symbol för islam.

Man tar bort kristna symboler från Luciatåget, men låter en liten flicka ha kvar sin religiösa symbol, hijaben.

Detta är principlöst och ett hyckleri.

Men än värre!

Det visar på ett brott mot det som, i alla fall, har varit en stark svensk tradition och norm: Jantelagens jämlikhet.

Jantelagen föreskriver att man inte skall komma och tro att man är något. Förvisso har den en negativ del, att man inte skall sticka ut. Men jantelagen har också en positiv del, att alla är lika. Jantelagens positiva sida är den så omtalade normen om människors lika värde.

Men idag har inte alla lika värde. Idag gäller grisens valspråk från Orwells Djurfarmen, att alla är lika, men en del är mer lika än andra. Det sker en diskriminering, där en grupp är förmer än de andra. Ett angrepp på vår Jantelag och på vår helighet, jämlikheten.

När religiösa symboler tas bort, får en symbol finnas kvar. Den muslimska. Ty muslimer är förmer än andra. De har rättigheter som inte tillkommer andra. I ett icke-religiöst tåg får de stå med sin religiösa symbol. På arbetsplatser, t ex sjukhus, där det är självklart att man som anställd inte bär symboler för sin världsåskådning eller ideologi, där man inte bär tunga kors, Che Guevara-tröjor, runor eller, moderatkepsar, där är det, på ett djupt diskriminerande sätt, självklart att muslimska kvinnor bär symbolen för sin ideologiska tro, hijaben. Det går helt emot Jantelagens princip att vi alla är lika. Det är ett frätande angrepp på den svenska jämlikheten, allas lika värde.

Konfessionslösa luciatåg skall vara konfessionslösa. Be flickan ta av sin religiösa symbol. Lika värde skall gälla. Alla är lika. Inte ens muslimer är förmer än andra, utan är som vi andra.

​Den 13 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Rebecca Fallenkvist, en tidigare medarbetare på SD:s TV-kanal Riks, och fd förtroendevald i Region Stockholm, verkar ha förvånats över att Anne Frank, i sin dagbok, redovisar erotiska känslor. Rebecca skrev på twitter: ”50 sidor in och hittills har Anne Frank endast slagit mig som sedeslös. Kåtheten själv” Till detta lade hon musik av Kanye West, som uttryckt antisemitiska värderingar.

Judiska företrädare stormade mot Rebeckas text och kallade hennes twitter för ’vidrigt och smaklöst’, ’respektlöst’, ’oanständigt’, ’ovärdigt’, ’skamlös trivialisering av Förintelseoffers lidande’. Judiska Ungdomsförbundet skrev: ” Du läser om Anne Frank, ett barn [hon var 13 år, dvs ungdom, när hon började gömma sig, mitt klargörande] som mördades [hon dog av fläcktyfus, mitt klargörande]i Förintelsen pga att hon var judinna, och kopplar sedan hennes berättelse till sex. Detta är så otroligt vidrigt och smaklöst”. Israels ambassadör skrev ”å det starkaste fördömer denna avskyvärda förolämpning, som är respektlös mot minnet av Anne Frank”. Många andra opinionsledare stormade mot hennes inlägg.

Resultatet av hennes inlägg blev att hennes eget parti, SD, kritiserade henne för hennes ’jargong’, något hon minsann haft tidigare, men då riktat mot andra, mer legitima offer, och omplacerade henne, till en icke-publik position. Hon lämnade förtroendeposten. Själv skrev hon: ”Min story syftade till det goda och mänskliga hos Anne – inte att förminska ondskan som hon utsattes för.”

Reaktionen på hennes inlägg har likheter med muslimers reaktioner på kritik mot islam, speciellt den typen av kritik eller kommentarer som de anser är respektlöst, som att bränna koranen eller återge muhammed på bild. Reaktionen på Rebeckas text har en sorts religiositet över sig, där innebörden är att Rebecka har hädat. Därav de oerhört starka reaktionerna.

Anne Frank var en ung människa, som fick gömma sig för nazisterna p g a att hon var judinna. Hennes gömställe avslöjades och hon sändes till ett koncentrationsläger där hon dog av en sjukdom.

Hon skrev en dagbok, som så många andra flickor gör. Den gavs ut som bok efter kriget. Den blev mycket uppmärksammad och läses fortfarande idag, vilket bl a Rebecka är ett bevis på. Värdet av boken består i att det är en autentisk, i alla fall efter att den ocensurerade versionen getts ut, berättelse från en ung människa under rasistisk förföljelse.

Men Anne Frank har också blivit ett helgon i vad som Esther Benbassa kallat Förintelsens religion. Förintelsereligionen rymmer heligheter, har bönen ’Vi skall aldrig glömma’, och har en förmåga att attrahera stora resurser till sin religiöst liknande minneshållning över Förintelsen. I denna religion finns helgon, likt den oberörbara profeten i islam, där Anne Frank är en sådan helighet som inte kan beskrivas på något annat sätt än vad Förintelsereligionen medger. Likt muslimerna, som anser sig ha rätt att bestämma över hur andra skall få lov att behandla muhammed, har Förintelsekyrkan gett sig rätt att bestämma hur ett av deras helgon, Anne Frank, skall få beskrivas.

I Förintelsereligionen är det förbjudet, ja, det är en hädelse att beskriva helgonet som en en levande människa. Vilket Rebecka ansåg att hon gjorde.    

Jag vänder mig med kraft och med avsky mot den religiositeten. De förestår en religiositet, ett förtryckande, ett anti-upplysningsagerande som är djupt ovärdigt ett demokratisk liberalt samhälle.

Att beskriva Anne Frank som en ung, älskande flicka eller att återge mohammed på en bild, är en yttrandefrihetsrätt som vi har. Att storma mot sådana beskrivningar som hädelse och kränkning är att storma mot det liberala samhällets kyrka, grundat på Upplysningen, vari ingår rätten att tänka och rätten att yttra sig.

Rebecka göms nu på en ekonomiavdelning, ett offer för den moderna, förtryckande religiositeten.

Bilden av Anne Frank skall vara helgonet, och skall absolut inte berikas med alla hennes mänskliga dimensioner. Kyrkan fastslår, med styrka och med uteslutning, att Anne Frank skall behandlas med den endimensionalitet som ett helgon har. Anne Frank får finna sig i att reduceras till blott ett helgon.

Anne Frank förvägras den humanitet som hon hade genom att vara en levande människa, vilket gör hennes öde så gripande och så angeläget.

Den 12 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ryska arkeologer fann en benbit i en grotta som de skickade till Leipzig, där Svante Pääbo, sedan igår Nobelpristagare, och hans forskarlag fanns. De analyserade och fann att benbiten kom från en ny människoart, Denisova-människan (namnet gavs efter namnet på grottan). Svante säger att han och forskarna inte är färdiga med grottan, men att kriget hindrar dem då de flesta relationer med Ryssland är frysta. Det framstår som om forskarna på bägge sidor vill ha kontakt med varandra, för att utforska grottan, men att kriget hindrar kontakter.

I det här fallet verkar det som att forskarna är genuina forskare, blott ledda av forskarens kännetecken, frågetecknet. Vad finns i grottan?

Frågetecknet, önskan och viljan till kunskap, synes vara gränslös och kanske t o m i många fall, apolitisk. Kanske grunden för en fråga har en ideologisk, politisk grund, i alla fall i samhällsvetenskaperna, men vetenskaplig metod, där falsifiering och kritik är grunden, gör att resultaten blir kunskap, som är apolitisk.

Förvisso kan resultat användas politiskt, men resultaten som sådana är apolitiska.

Ibland har folk trott att handel omintetgör drivkrafter till krig. Handel innebär att folk kommer överens om utbyten. Det är en vacker handling, eftersom folk träffas och kommer överens. Utan våld. Handel innebär att man utnyttjar varandras fördelar. Nyttan av handel gör därför länder och aktörer mindre intresserade av krig.

Men handel har inte hindrat krig. Istället används idag handel, eller snarare, frånvaro av handel, som ett vapen i västs bekämpning av Ryssland.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina visar också att flöde över gränserna av familj och släkt, där människor har familjerelationer med människor i det andra landet, inte utgör en stoppkloss mot krig. Många ukrainare och ryssar har släkt i det andra landet. Släktingar riskerar att mötas i kriget, på motsatt sida. Men inte heller detta, släktband, är ett hinder för krig.

Kan då vetenskapen vara en gränsöverskridande verksamhet, som kanske inte kan förhindra att krig startas, men som kanske kan nöta ner krig?

Idag har många akademiska institutioner avbrutit sina relationer med ryska akademiska institutioner. Borde inte all akademisk verksamhet fortsätta, ledd av forskarens frågetecken och sökandet efter kunskap? Varför skall akademiskt utbyte hindras av nationalistiska och politiska aktörer? Noggranna analyser måste givetvis göras så att man kan se om ett utbyte skulle riskera att gagna den aggressiva statens krigssträvan. Men om man inte finner sådant gagn, borde vi då inte säga att över politiska strävanden står kunskapssträvan? Eftersom kunskap inte är nationell, inte känner några geografiska gränser, så borde akademiker vara de sanna internationalisterna, som genom sin internationalism nöter ner krig.

Akademiemitglied aller Länder, vereinigt! Akademiker i alla länder, förenen eder!

​Den 11 december 2022
Sven-Olof Yrjö Collin