En vördad kollega sade att jag, återigen, stormade mot väderkvarnar när jag lade ut min föreläsning om hållbarhetsaktivismen på svenska universitet (https://svencollin.se/fus-lectures). Jag hävdar där att universitet skall undervisa om hållbarhet, men inte för hållbarhet, ty ett universitet kan inte och får inte ta politisk ställning. Det finns ingen vetenskaplig sanning som säger att hållbarhet är bra, ty det uttrycket innehåller ordet bra, vilket är en värdering och inte en sanning.

Don Quijote stred mot väderkvarnar. I Cervantes skröna var det, enligt Cervantes och enligt Sancho Panza, verkliga väderkvarnar, medan Don Quijote, förryckt av sin läsning av riddarromanen, såg drakar. Således, den som hävdar att något är väderkvarnar rider på höga hästar, där den hävdar att den sett ljuset, att den ser vad som är verkligt, medan Don Quijote blott är förledd av sina fantasier. Don Quijote ser sin ideala värld, medan de andra ser den reella världen. Så som den verkligen är i sin verklighet.

Är då hållbarhetsaktivismen på universiteten inget att bry sig om, i alla fall inte något man skall storma mot? Kanske storma med i stället? Ty, som det sägs, vilket jag använder som indikation på hållbarhetens hegemoni, ’anser du inte att hållbarhet är något bra’?

En polischef fälldes i förvaltningsrätten då hon fattat ett beslut där hon själv var jävig. Hon avslog Paludans tillståndsansökan, trots att hon tidigare offentligt hade sagt: ”Rasmus Paludan har en retorik som går ut på att skapa oordning och kaos. Vi behöver hjälpas åt att för att slå hål på den retoriken”. Polischefen agerar som politisk aktivist när hon värderar Paludans demonstration. Trots att hon uttalade sig som polis, som ju är satt att värna våra demokratiska rättigheter och inte specifika politiska värderingar. Skall vi medborgare anta att polisen är politisk, att den utgår från sina personliga politiska värderingar och inte utifrån polisens uppgift? Nästa gång jag möter en polis kan jag inte utgå från att det är en polis som värnar lag och ordning, utan att det är en politisk kommissarie, där lag och ordning är sekundär, relativt polisens politiska värderingar. I detta fall är det ren och skär sovjetmentalitet som polischefen ger uttryck för.

Detsamma måste sägas om universitet som tar politisk ställning, i vilken politisk fråga det än månde vara. Universitetet som tar ställning för hållbarhet är lika jävig i sitt agerande som polischefen är. Universitet kan därför inte litas på. Vi medborgare kan inte vara säkra på att universitetet söker den vetenskapliga kunskapen, ty universitetet begränsar sig i sitt sökande, på det att dess politiska hållning inte skall ifrågasättas, utan bekräftas.

Universitet förlorar sin oberoendestatus och blir en politisk del i det politiska landskapet. Förtroendet för universitetet eroderar och medborgaren vet att den inte längre kan lita på att sanningen kommer från universitetet.

Effekterna av denna ’väderkvarn’ är således betydande negativa. Med sådana negativa effekter kan man förvisso hävda att jag strider mot väderkvarnar, men väderkvarnanas effekter är sannerligen inga väderkvarnar, i bemärkelsen falska sken. Jag strider mot starka, politiska krafter som kan avskeda professorer och hindra folk i deras professionella yrkesutövning. Jag strider mot en politisk repression. Det är en strid mot något ytterst påtagligt, något ytterst verkligt.

Att kalla den repressionen för väderkvarn, ja, det är ju nästan som att gå dessa krafter till mötes och framställa kritik mot makten och maktutövandet som en strid mot det som inte finns.

I detta är jag inte Don Quijote. Jag strider mot något som ytterst påtagligt finns. Något som mycket tydligt manifesterades den 1 juni 2018. Då jag blev Persona non grata på Högskolan Kristianstad.

​Den 31 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Linnéuniversitetet är ett politiserat universitet. Biblioteket är hbtq-certifierat, men inte arbetarklasscertifierat. Universitetet deltar i specifika politiska demonstrationer, som Pride-demonstrationen, men inte i 1:maj-demonstrationen. Goebbelsparagrafen i högskolelagen, 1:a kap, §5, där politiska mål för högskolan är nedtecknade, har inte bemötts med motstånd och kritik.

I denna politiska miljö möts Tidöavtalets riktning, att socionomutbildningen skall ha ett obligatirskt moment avseende ungdomskriminalitet i sitt program, med stark kritik. Ja, så stark kritik att den t o m presenteras på universitetets egna hemsidor.
https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2022/problematiskt-att-regeringen-vill-detaljstyra-socionomutbildningen

Med rätta hävdas att det är problematiskt att politiker styr akademisk utbildning. Den skall ju vara baserad på vetenskaplig kunskap och har den inriktning som programmets professionella lärare har funnit, kanske delvis utifrån sin egen kompetens, vara den som krävs för att skapa dugliga socionomer.

I artikeln nämns också att det dagsaktuella, där barn och ungdomars kriminalitet är högaktuellt, förekommer i universitetets forskning, och därmed också på de högre utbildningsnivåerna. Debattören ser därför den akademiska utbildningen som just akademisk och inte hängiven tillfälliga politiska stormar.

Kanske detta är ett tecken på att det aktivistiska universitetet förändras till ett mer akademiskt universitet, där kunskapen och inte politiska vindar och politiska dagsaktuella värderingar får styra.

En vän hävdade dock syrligt att kritiken endast är föranledd av att Tidöavtalet är ett högeravtal, varför universitetets moderna vänster reagerar mot en styrning som de uppfattar som högerorienterad. Den aktivism som setts på Linnéuniversitetet har onekligen haft den moderna vänsterns karaktärsdrag, med uppmärksamhet på hållbarhet, hbtq och Pride. Den gamla vänstern, med sin internationella solidaritet och klassuppmärksamhet, har inte fått fäste på Linnéuniversitetet, som hellre går under Pride-flaggans regnbågsfärger än under den röda fanan.

Även om det kan vara en irriterad modern vänster på universitetet som protesterar mot Tidöavtalet, kanske de ändå och äntligen inser nackdelarna och det absurda med politisk aktivism i en organisation som skall ledas av vetenskaplig kunskap och inte av tillfälliga politiska vindar.

Hoppas kan man ju alltid.

Kanske de t o m kan ägna sig åt självkritik, där högerregeringens villighet till politisk styrning har befrämjats av de aktivistiska universitetens aktivism? Kanske högerregeringen tänkte att om ett universitet kan driva hbtq, hållbarhet och jämställdhet, då kan de driva andra dagsaktuella politiska frågor?  

Som man bäddar, får man ligga.  

​Den 30 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​USA stod emot Trump och hans härjande som president i USA under hans 4 år. Underkännandet av valet och rusningen mot Capitolium misslyckades. Kanske beroende på en stark konstitution, uppbackad av Högsta domstolen, samt av en mycket stark statlig byråkrati, som t o m kunde motstå Reagan. 

Idag etableras en högerregering i Sverige, där Sverigedemokraterna får stark sakpolitisk makt, om än inte med ämbetenas makt.

Kommer Sverige att stå emot, eller står vi, som skrämselvänstern basunerar ut, på tröskeln till Tyskland 1933, då samhällets flesta delar vände med en svindlande hastighet?

​Allt sedan socialdemokratin hade hegemoni, har politiken varit överordnad det legala systemet. Förvisso har vi grundlagar, som det politiska systemet måste ha ett val emellan för att kunna förändra. Men vi har inte en Högsta Domstol som uttolkar grundlagarna. I stället har vi Lagrådet, som granskar förslag till lagstiftning, men utan makt att hindra lagstiftning.  Gymnasielagen, då politikerna hade gett sig attan på att genomdriva en amnesti för de som inte var flyktingar enligt den vanliga lagstiftningen, resulterade i en syrlig formulering från Lagrådet ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Ett uttryck för att politik är överordnat lag i Sverige.

Men det finns fenomen som kan lugna oss. Riksdagen införde år 2020 Blåljuslagen, som ursprungligen var ämnad för att skydda polis, ambulans och brandkår i de utsatta områdena. Ingen kunde då ana att den skulle få sitt riktiga genomslag som försvarare av demokratin mot en muslimsk fascism. Men Påskkravallerna, då den danske koranbrännaren, Paludan, lockade fram den muslimska våldsamma fascismen, har resulterat i att polisen granskat alla sina filmer, och dragit fascisterna inför rätta. Och straffen för fascisterna är stränga. Den fascistiska våldsamheten mot polisen har gett 5 års fängelse.

Man kan ana att politikerna, alla de som så värnar islam och aldrig skulle kunna tänka sig att kritisera islam, och som står stadigt i en stor respekt till islam, inte hade dragit muslimerna inför rätta, och definitivt inte gett dem annat än en anmärkning för otrevligt beteende. Nu får dessa politiker åse hur det juridiska systemet står stadigt i ett tydligt försvar för demokratin.

Politikerna skapade en lag för att skydda statens repressiva och vårdande del, som nu används för att skydda demokratin, en effekt som sannolikt inte var förväntad och kanske inte ens avsedd.

Det fenomenet gör att vi kanske kan lita på att staten kan stå emot tokigheter från högerregeringen.

Å andra sidan har vi en motsatt utveckling, där myndigheter övergett sin roll som institutioners försvarare, och i stället blivit aktivister. Det främsta exemplet för aktivismen kom när polisen i Göteborg förvägrade Paludan demonstrationsrättigheten. Beslutet av förvägra Paludan rätten till demonstration togs av Emelie Kullmyr, då chef för den operativa enheten i polisregionen som kraftigt överträdde sin roll som Polis, när hon aktivistiskt uttalade ”Rasmus Paludan har en retorik som går ut på att skapa oordning och kaos. Vi behöver hjälpas åt att för att slå hål på den retoriken”.

Men den aktivismen förklarades som olaglig genom att Förvaltningsrätten fastslog att Kullmyr var jävig i beslutet och inte hade mandat att fatta beslutet.

Det juridiska systemet stod emot aktivismen. Kanske den kan stå emot en förväntad högeraktivism som kan legitimera en förväntad aktivism genom att hänvisa till myndigheters tidigare aktivism.  

För Sveriges skull, för demokratins skull, får vi hoppas på det.

​Den 29 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den 28 oktober 1922 började svartskjortorna i Cremona sin vandring mot Rom. Politik som försökte kväsa marschen och svartskjortorna fick inget stöd, av vare sig parlamentet eller av den italienske kungen. Den senare utnämnde Benito Mussolini till premiärminister.

1933 fick nazisterna i Tyskland mer än 30% av rösterna i ett riksdagsval. Presidenten Hindenburg och von Papen, i spetsen för politiker, valde att utse Adolf Hitler till kansler, med baktanken att von Papen och de andra skulle kontrollera Hitler.

Mussolini och Hitler kom till makten med hjälp av demokratin.

Mussolini skapade fascismen och lade grunden för nazismen. Under 30-talet styrdes Italien och Tyskland av människor som tillhörde fascismen och nazismen. Våld mot oliktänkande, våldsam diskriminering mot folkgrupper, krig och slutligen Förintelsen, blev resultatet.

Idag har Meloni utsetts till premiärminister i Italien. Hon har sin grund i ett parti med tydliga nyfascistiska rötter, som går tillbaka till Mussolini. I Sverige har Sverigedemokraterna inte fått plats i regeringen, men regeringsförklaringen rymmer en hel del av Sverigedemokratisk politik. Sverigedemokraterna har en liknande historia som Melonis ’Italiens bröder’, med grund i fascism och t o m nazism.

Den svenska regeringen ger intryck av att ha von Papens och Hindenburgs tro, att Sverigedemokraternas Åkesson kan hanteras. En del av opinionseliten tror det motsatta och förkunnar demokratins svanesång.

Men fascismens kärna är nationalism, korporativism, men främst är det våldet. De som inte tycker som fascisterna bemöts med våld.

Italiens bröder och Sverigedemokraterna har inte visat våldstendenser. I Sverige har våldet istället kommit från muslimerna, som tystat en konstnär och omöjliggjort en satirisk kritik av deras ideologi, samt begått ett våld mot poliser som saknar motstycke i modern tid i Sverige.

Fascismen finns och är etablerad i Sverige, men är svår att identifiera då den döljer sig under täckmanteln av en religion. Paradoxalt är det, att den svenska fascismens främsta motståndare är Sverigedemokraterna, och då speciellt deras partisekreterare Jomshof, medan de gamla demokratiska partierna, t ex Socialdemokraterna, står bakom islam med mantrat att de aldrig kommer att kritisera islam.

De som utmålas som demokratins dödgrävare är de som står tydligast mot den nutida svenska fascismen.

Sverigedemokraterna och Åkesson är sannolikt inte demokratins dödgrävare, utan är så marinerade i demokrati, som uttrycks i deras nationalism, att det kan visa sig att det t o m kan vara de som försvarar demokratin mot den importerade religiösa fascismen.

Marschen har således inte börjat, utan vad vi kanske åser är återtåget.

​Den 28 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Sålunda skriver Charlotta Buxton, i en nationell dagstidning, Svenska Dagbladet, som får statligt stöd för att ges ut: ”Internationella valutafonden, IMF, avrådde å det skarpaste Truss att inte genomföra skattesänkningarna”.
(https://www.svd.se/a/wAA575/valkommen-till-britaly-kaospolitikens-hemland )

Detta avser att den nu avgångne premiärministern Truss, ville genomföra stora satsningar och samtida skattesänkningar, vilket skulle medföra ett stort statligt upplåningsbehov. När dessa tankar presenterades för IMF, sade IMF att skattesänkningar inte var lämpliga, sannolikt p g a att de skulle elda på inflationen.

Således, IMF avrådde från skattesänkningar.

Läs nu journalistens text igen: ”Internationella valutafonden, IMF, avrådde å det skarpaste Truss att inte genomföra skattesänkningarna”.

Här står således att ”IMF, avrådde å det skarpaste Truss att inte genomföra skattesänkningarna”. Det står inte att ”IMF avrådde från skattesänkningar”, utan att de avrådde från att INTE genomföra skattesänkningar. Meningen tycks säga det rakt motsatta som var avsett.

Journalisten går vilse i den dubbla negationens svårigheter, med en negation i avrådan och en negation i inte. Negationen i avrådan nullifieras av negationen i inte.

Detta är blott ett exempel på vad jag tycker mig erfarit de senaste två åren, att svenskan är sämre i Svenska Dagbladet än vad den var tidigare. Detta är kanske inte det enklaste exemplet på dålig, ja, felaktig svenska, men jag har också blivit mindre reagerande inför felen, p g a deras frekvens, varför jag inte nämner dem här.

Har då tidningen blivit som jag, mer tolerant för fel, och därför finns det fler fel? Trots allt är det viktigaste med språk, att språket förmedlar det som är avsett. I exemplet ovan förstår man vad som avses, även om meningen är kryptisk och kan få en att tro det motsatta. Sammanhanget gör att man förstår vad som avses, medan meningen i sig motsäger det som avses..

Det finns gott om språkpoliser, och själv drabbas jag av dem då jag har, vad jag hävdar är en dialektal variant och inte ett språkfel, en vana att använda han och hon, när svenskar använder honom och henne. Kanske jag, med ålderns rätt, blivit en språkpolis, som manifesterar sig i detta inlägg. Men jag vill nog hellre se mig som en som reagerar, inte på enskilda fel, utan på en tendens av språkligt förfall som riskerar att minska förståelsen av den producerade texten, och kanske i slutet, riskera att texterna inte alls läses, dvs att prenumerationen sägs upp p g a språkförfallet.

Vi behöver många och olika tidningar. Det är det som försvarar att Svenska Dagbladet får statligt stöd för sin utgivning. Men om staten bekostar dem, då kan staten begära att de skapar en bra produkt. Svenska Dagbladet är en bra produkt genom sina debattsidor, sina kultursidor, delvis sin journalistiska gärning och sina ekonomisidor. Men det statliga stödet borde även vara förenat med att de skriver på svenska.

​Den 27 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I ett uttryck för mångfald och alternativ finns en acceptans för religiösa friskolor. Det finns judiska, kristna och muslimska skolor. De har dock att följa skollagen och den fastslagna läroplanen.

Det är naivt att tro att den övergripande dogmen, judendom, kristendom eller islam, inte skulle penetrera skolan och dess utbildning. Det är lika svårt att tro att en lärare i religionsundervisning problematiserar mohammeds sexuella penetration av en nio-årig flicka, som att tro att en nazistisk friskola skulle problematisera Förintelsen.

Religiösa och politiska friskolor ger därför mångfald, men en indoktrineringsmångfald som sannerligen inte är önskad. Därför skall det inte finnas religiösa friskolor. Men inte heller politiska friskolor, t ex nazistiska eller kommunistiska. Föräldrar som önskar marinera sina barn i judendom, nazism, kristendom, kommunism, islam, liberalism eller demokratisk socialism får göra det på barnens tid UTANFÖR skolan.

I dagarna har det framkommit att en annan typ av friskolor, de som är alternativ i sin själva verksamhet, dvs i pedagogiken, Waldorfskolorna, har bristande kvalitet. Av 35 granskade Waldorfskolor, uppvisade 27 skolor brister.

Bristerna kunde t ex bestå i att elever med problem i inlärningen inte identifierades i tid, för att få insatser för att motverka deras problem.

Det problematiska i denna kvalitetsutvärdering kan vara att det är en typ av pedagogik som bedömer en annan typ. I exemplet jag anförde kan frånvaron av insatser bero på att man i Waldorf-pedagogiken inväntar att eleven når utbildningsmognad. Alla individer är individer, och skall tas som individer. Det som kan framställas som problem i en pedagogik, kan i en annan pedagogik ses som en fråga om utveckling och mognad, som skall inväntas.

Frågan är om det är verkliga kvalitetsbrister, utifrån en allmängiltig pedagogisk modell, eller om bristerna är avvikelser mellan två modeller, där en modell står norm och den andra blir bedömd.

Det kan också vara fråga om det moderna dokumentationsraseriet och regleringsraseriet, som sker på professionens bekostnad och i förödmjukelse av professionen. Jag har nyligen själv fått åse hur en mycket väl fungerande verksamhet blev beordrad att ändra sina rutiner, inte för att de inte producerade goda resultat, ty dessa beaktades inte, utan för att rutinerna inte följde de rutiner som man beslutat om.

Detta är en byråkratiska kontrollens seger över premisskontrollen i form av profession, och dess seger över resultatkontrollen, i form av vad som verkligen uppnås.

Jag hävdar inte att Waldorfskolan är en god skola. Det vet jag inte. Jag bara ber att en kritisk läsare av kritiken av Waldorfskolan inte skall dra slutsatsen att Waldorfskolan är en dålig skola, ty utvärderingen kan vara baserad på en pedagogisk modell som inte är i överensstämmelse med Waldorfskolan, och att utvärderingen kan vara baserad på den moderna byråkratiska utvärderingen som ser till dokument och dokumentation, och inte på faktiska resultat.

​Den 26 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Medan rasismpladdret i Sverige, det som kan kallas den antydda rasismen, främst rör Sverigedemokraterna, finns den reellt existerande rasismen bland dem som använder uttryck som verkligen uttrycker rasism. Den reellt existerande rasismen är den som finner skäl att använda ord som hänvisar till hudfärg.

Två sådana rasistiska uttryck är ’vita män’ och ’vita kvinnor’. För en icke-rasist är det meningslösa kategorier, men bland rasister, speciellt de rasister som kallar sig antirasister, är det kategorier som rymmer mening och betydelse.

Jag har genomsökt Internet med hjälp av ’Google sök’ från år 2000 till år 2021, där jag sökt de två uttrycken ’vita män’ och ’vita kvinnor’, dvs en specifik hudfärg, med tillägg av kön i plural. Jag har noterat med vilken frekvens de förekommit varje år. Eftersom Internet ökar i omfattning, kan man förvänta sig att uttrycken ökar i frekvens p g a Internets expansion, utan att det behöver betyda att rasismen ökar som fenomen. Jag har därför sökt ett uttryck som i sig kan indikera Internets expansion, för att på så sätt kunna se om de rasistiska uttrycken ökat eller minskat i betydelse. Det uttryck jag använt är ordet ’monarki’, som kan antas ha haft någorlunda samma betydelse under åren. Jag har inte inkluderat år 2022 då uttrycket ’monarki’ då borde ha ökat i omfattning p g a Drottning Elizabeth II:s död.

Diagrammet anger vilken andel ’vita män’, ’vita kvinnor’ samt andelen av summan av ’vita män’ och ’vita kvinnor’ har haft relativt uttrycket ’monarki’ under åren.


Som du kan se av den övre streckade linjen, som uttrycker summan av de rasistiska uttrycken relativt ’monarki’, har de rasistiska uttrycken haft en någorlunda användning kring 6-8% från år 2000 till år 2012. Men från år 2013 finns det en oregelbunden ökning, från 7% till 13%, dvs en fördubbling av de rasistiska uttrycken.

Man kan undra om startåret för ökningen, år 2013, kommer av att det var det år då det blev legitimt att använda rasistiska ord genom att Black Life Matters bildades och spreds i västvärlden.

​Sverigedemokraternas opinionsstöd, som representant för den antydda rasismen, ökade från år 2013, då det var ungefär 12%, till ungefär 19% år 2021. De rasistiska uttrycken tycks under denna period ha ökat 80-90%, medan den antydda rasismen har ökat sin opinionsandel med ungefär 60%. Om mina använda uttryck någorlunda fångar omfattningen av den egentliga rasismen, dvs den som hänvisar till hudfärg, då har den egentliga rasismen ökat betydligt mer än den antydda rasismen.   

Om du ser på uttrycken ’vita män’ och ’vita kvinnor, framkommer att den ökning som finns i summan av uttrycken främst beror på att uttrycket ’vita kvinnor’ ökar, från cirka 2% till nästan 7%. Det är onekligen ett överraskande resultat då känslan hos mig varit att uttrycket ’vita män’ blivit mer förekommande, för att t ex hänvisa till de privilegier denna kategori anses ha. Det sista mätåret, år 2021, förekommer ’vita kvinnor’ aningen mer relativt frekvent (6,61%), än uttrycket ’vita män’ (6,39%).

Denna primitiva mätning antyder att den svenska egentliga rasismen på Internet ökat i omfattning sedan 2013, betydligt mer än den antydda, och där raskategorin ’vita kvinnor’ står för merparten av ökningen.

Mitt intryck, att det rasistiska uttrycket ’vita män’ har ökat, speciellt med hänvisning till att den kategorin hävdas vara priviligierad, är således inte korrekt, varför mitt intryck sannolikt mer kommer av att jag själv tillhör den kategorin.

Rasismen på Internet har framför allt ökat avseende kategorin ’vita kvinnor’.

Förklara det, om du kan!

​Den 25 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En av Sveriges mest framgångsrika magisterstudenter i företagsekonomi har medverkat på ett avgörande sätt i en verksamhet som gett henne 6 publikationer som sammanlagt citerats knappt 700 gånger.

Det kan jämföras med en professor i ett samhällsvetenskapligt ämne, där jag av barmhärtighet avstår från att nämna namn, högskola och ämne, som har knappt 160 citeringar, med knappt 90 publikationer. En annan professor, på en annan högskola, i ett annat samhällsvetenskapligt ämne, har knappt 200 citeringar, med knappt 120 publikationer.

Magisterstudenten har således nästan 2 gånger fler citeringar än dessa två professorer tillsammans.

Man kan hävda att det är en orättvis jämförelse, ty jag jämför ju en av de mest framgångsrika magisterstudenterna, med några individer som tillhör de minst framgångsrika professorerna.

Men jag anser att en berättigad fråga är hur högskolor kan utse individer till professorer som tillsammans har hälften så hög acceptans och mottagning i vetenskapssamhället, dvs citeringar, än en framgångsrik magisterstudent. Trots allt finns borde det finnas ett stort avstånd mellan magisterstudenten, som ju inte blivit doktor, som professorerna blivit, och inte heller docent, som professorerna blivit, och än mindre blivit professor, som de två professorerna blivit. De två professorerna har vandrat en lång forskarväg, men har under den vandringen lyckats, tillsammans, hälften så bra som den student som vandrade till magistern, och sedan slog in på en helt annan väg.

Då kommer nästa invändning, nämligen att magisterstudentens artiklar är i huvudsak inte skrivna av henne, utan av hennes handledare och deras forskargrupp. Det är förvisso korrekt, men ingen artikel hade skrivits utan hennes arbete, både avseende data och teori. Och citeringarna kan devalveras åtskilligt innan de når ner till de två professorernas samlade citeringssumma.

Då kommer den sista invändningen, att citeringar inte visar på vetenskaplig kompetens. Förvisso inte. Men citeringar är ett tecken på hur forskarens produktion mottagits och bedömts intressant i vetenskapssamhället. Man kan ju hävda att professorer som inte ens når upp till 200 citeringar var, är tämligen obetydliga i vetenskapssamhället, speciellt om de producerat så många skrifter som cirka 90 och 120 publikationer. Med den mängden borde forskarsamhället ha upptäckt professorernas forskning. Vilket forskarsamhället inte gjort.

Då återstår frågan, varför högskolor anställer professorer som, relativt en framgångsrik magisterstudent, är så ringa i vetenskaplig betydelse? Är det en form av nepotism, men inte baserad på släktens nätverk, utan av personernas nätverk? Eller har dessa två högskolor upptäckt vad vetenskapssamhället ännu inte upptäckt, att dessa forskares 90 och 120 publikationer ligger så långt fram i forskningsfronten, att de som definierar forskningsfronten ännu inte upptäckt forskarna och deras lysande kunskapsbidrag.

Jag har själv en mycket originell studie som idag har blott 7 citeringar. Forskarsamhället har ännu inte upptäckt dess originalitet. Men jag har också en studie med 600 citeringar som blott är originell i sitt val av objekt, men som i övrigt är tämligen medioker i teori och metod. Men jag har många andra studier, med mycket varierande uppmärksamhetsgrad. Sammanlagt ger det att jag har knappt 2900 citeringar idag. Även om jag är ytterst jävig i detta exempel, vill jag hävda att det är en någorlunda acceptabel nivå på en moderat framgångsrik professor i företagsekonomi som tillhör generationen som började sin forskarbana i slutet av 80-talet.

De exempel jag anfört indikerar att det finns för många högskolor relativt utbudet av professorskompetenta i Sverige, varför icke-professorskompetenta blir professor, trots att de inte kan mäta sig med framgångsrika magisterstudenter. Det akademiska systemet är för stort för att kunna fungera.

​Den 24 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

När fotograferingen skulle ske på universitetstrappan, efter att vi alla som blivit doktorer, hade fått våra hattar och kransar i domkyrkan, ställde jag mig där ekonomerna brukar stå, bland humanister och samhällsvetare. Jag hade hatt, eftersom jag ansåg att företagsekonomi är ett praktiskt ämne. Trots det, ställde jag mig bland de opraktiskas kransar, hos humanisterna och samhällsvetarna. En kransförsedd man vände sig mot mig och sade att jag skulle lämna min plats ty jag hade hatt. Jag ignorerade hans kommentar.

Intermezzot kan ha större betydelse än man anar, ty, som en god vän och kommentator av mina blogginlägg sade till mig, vilket ämne bottnar egentligen företagsekonomi i?

Är vi tekniker som, om inte med matematisk precision, utan snarare med statistisk sannolikhet, utformar och driver ekonomiska organisationer med våra hjälpmedel, som redovisning, budget och annan skön social ingenjörskonst? Eller är vi humanister, som ivrigt försöker förstå hur människan agerar i olika miljöer, t ex i ett börsnoterat kapitalistiskt företag, i ett familjeföretag eller i en statlig organisation, där förståelsen ytterst vilar på förmåga till omdöme?

I vårt ämne, företagsekonomi, odlas siffrans, den sociala ingenjörskonstens norm i ämnen som finansiering och redovisning, medan omdömet odlas i organisationsläran och ledarskapsämnet. Företrädare för dessa ämnen är likt mannen på universitetstrappan, exkluderande och avfärdar den andre som en främmande fågel. Hatt eller krans, antingen eller.

Dikotomin tjänar delämnenas intresse, genom att skapa en motsatsställning som kan utnyttjas när man hävdar resurser, som t ex lektionstid, omfattning av delämnena i programmen, doktorandtjänster och professorstjänster. Redovisaren har hävdat att den som inte förstår kostnadsbegreppet, är ingen företagsekonom, medan organisationslärans företrädare har hävdat att den som inte förstår organisationens dynamik, inte är en företagsekonom.

Som Hegel har lärt oss, dessa motsatsernas strid, är en enfaldighet och en statisk strid, utan förmåga till det som är motsatsernas produktiva egenskap, syntesen, där det bildas en dynamisk helhet som inrymmer motsatserna.

Jag anar, men är inte tillräckligt bildad för att sakligt argumentera för min aning, att de gamla mästarna, Rehnman i Sverige, Zappa i Italien, rymde denna motsats i sina läror, där siffrorna och omdömet samsades, i en dynamik, om utrymmet.

Men kan då inte min aning räcka för att kunna hävda att de som hävdar motsatserna är enfaldiga? Att vi har att finna syntesen, som låter siffran och omdömet samsas, i en förvisso konfliktfylld, men ändock i en helhet?

Korrekt uppställning skulle då vara att hattarna står på en sida, kransarna på en sida, medan ekonomerna står i mitten, i en egen grupp.

​Den 23 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Enligt en artikel i Svenskan (där jag tyvärr har glömt referensen), finns det minst 20 tusen biljoner myror. Vikten av dem utgör mellan 15-25% av biomassan i olika ekosystem. Myran framstår onekligen som en av jordens mest framgångsrika djurart.

De är sociala varelser som samarbetar för att vårda avkomman och samla mat. De har stora hjärnor för deras storlek, där deras hjärna utgör cirka 6% av deras kroppsvikt, medan vi, som ändock uppfunnit både LED-lampan och internet, har en hjärna som utgör 2% av vår kroppsvikt.

I våra samhällen har vi en nästan jämn könsfördelning. Kanske i tron att naturens evolution gillar genetiskt variation. Medan myrorna består till absolut största delen av honor, som till råga på allt är nära släkt med varandra.

Ett matriarkat av sociala, begåvade djur, som inte tycks betona genetisk variation, tycks vara en framgångsformel.

Människan, som i dag betonar jämställdhet, konkurrens och genetisk variation, är förvisso ett framgångsrikt djur. Men det är fullt möjligt att när människan förstört sina levnadsbetingelser och försvinner, kommer myrorna att fortsätta sitt ivriga värv.

Eftersom myrorna inte är litterata, kommer ingen att skriva böcker om myrornas överlägsenhet. Blott människan skriver böcker om sin överlägsenhet. Kvar, efter människan, kommer finnas några böcker om människans överlägsenhet. Som dock det överlägsna djuret, myran, inte kommer att bry sig om, annat än som byggmaterial i deras eviga myrstackar.

​Den 23 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​B-aktien i Ericsson kostade 72 kronor vid börsens stängning onsdagen den 19 oktober. Vid börsens öppnande den 20:e oktober, och efter att Ericsson redovisat sitt tredje kvartal, handlades aktien till priser kring 61 kronor, med botten på 59,47 kronor. Dagen slutade med ett pris på 61,54, vilket är ett fall under dagen på 14,5%.

Börskursen under tidigare dagar visade inte på en tydlig nedåtgående trend, det som hade kunnat vara indikation på att information läckte ut om Ericssons rapport. Det är ett gott tecken på Ericssons informationsbehandling.

Ericssons rörelseresultat för kvartalet var 7,1 miljarder på en omsättning på 68 miljarder, att jämföra med fjolårets kvartal, då resultatet var 8,1 miljarder på en omsättning på 56,3 miljarder. Kostnaderna har således ökat markant. Man säger att det beror på kostnader i samband med förvärv, samt den stigande inflationen, där den senare tycks vara av sådan art att man inte kan föra inflationen vidare till sina kunder.

Oförmågan att kortsiktigt, dvs inom kvartalet, kunna hantera sina kostnader kom som en fullständig överraskning av den sk marknaden. Ett fall på 14,5%, utan rörelser före resultatpresentationen visar att den nya informationen om deras kostnader var ny för marknaden.

Men hur kan så dramatisk information vara ny? Varför fanns den inte innan, t ex i form av rykten och spekulationer, sk signaler?

Marknaden består förvisso av småhandlare, som jag, som knappt ens läser ekonomisidan varje dag. Men marknaden består framför allt av många personer, med föga blygsamma löner, vars arbete blott och enbart är att söka information om bolaget och översätta den till köp, sälj, behåll-rekommendationer, till de investerare som de arbetar för.

Alla dessa analytiker har inte fått, eller har inte lyckats skaffa information som skulle visa på ett kostnadsproblem i Ericsson. Att analytikerna inte fått informationen från Ericsson är ett gott betyg på Ericssons informationsbehandling. Att analytikerna inte lyckats skaffa informationen, eller snarare, signalerna om kostnadsproblem i Ericsson, är ett underkänt betyg på analytikernas informationsinsamling. Deras informationsintelligens tycks inte vara överdrivet god.

Antyder inte en kursförändring på 14,7% att marknaden klarar sig utan alla dessa analytiker? De utgör en stor kostnad för att vinna en liten marknadseffektivitet.

Prisförändringen kan därför antyda att vi här har ytterligare ett inslag att addera till de populära videorna som finns på Youtube som heter ’You had a job’: https://www.youtube.com/watch?v=rwQPnNXoSxQ

​Den 22 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag har mött irritation, blivit förlöjligad och nästan hånad för mitt krav att de institutionsmedlemmar som åker på konferens, kommer hem och sprider en konferensrapport, där konferensdeltagarna beskriver vad som framkommit på konferensen.

Man deltar på en forskningskonferens för att sprida sina nya forskningsresultat. Om det finns kanske inte mycket att orda när man kommit hem.

Men en konferens har två ytterligare funktioner.

En viktig funktion är att man deltar för att underhålla och utöka sitt forskningsnätverk, till gagn för sig själv och för sina kollegor, som man kan hjälpa med kontakter. Inte heller det är mycket att orda om när man kommit hem.

Men den tredje funktionen är att man försöker fånga upp vad som rör sig i ämnet och vad andra forskare presenterat. Det är dagsaktuell information om forskningen och om ämnet.
Denna aktuella information får konferensdeltagaren. Det är information som kan vara av stor nytta och av stort intresse för institutionens medlemmar. Därför skall man avge en rapport om konferensen när man kommit hem. På det att institutionens medlemmar kan hålla sig a jour med utvecklingen i ämnet.

Jag har mötts av invändningen att ingen på institutionen läser konferensrapporten. Om det är riktigt, då borde man lämna institutionen, ty då är den ju inte befolkad av seriösa forskare som brinner av intresse för sitt ämne.  

En konferensrapport är emellertid också av omedelbar nytta för konferensdeltagaren. Om den vet att den skall rapportera om konferensen när den kommit hem, lyssnar den mer uppmärksammat. Den för mer detaljerade noteringar vid presentationerna och i diskussionerna, eftersom den vet att den skall rapportera på ett begripligt sätt till sina institutionsmedlemmar. Denna ökade uppmärksamhetsgrad, som kommer av tvånget att rapportera, innebär att konferensdeltagaren är mer uppmärksam och tar mer till sig intryck än den kanske annars skulle ha gjort.

Den som inte avger en konferensrapport uttrycker en hart när outhärdlig lättja och ger ett uttryck för en brist på en känsla av institutionsgemenskap.

​Att inte avge en konferensrapport är ett uttryck för en egoistisk lättja, som sker i en svag akademisk miljö.

Den 21 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Martindale, för dig, ack okunniga, är en mätenhet som visar hur stryktåligt ett tyg är på en sits. Man använder en standardyta som får rubbas på sitsytan, tills materialet ger upp. Antalet Martindale är värdet på dess stryktålighet.

Du äntrar akademin, fylld med förhoppningar och visioner. Därefter kommer rubbningarna, slitningarna, organisationens strävhet och dess slitage på dig, dina förhoppningar och dina visioner.

Hur mycket sådant slitage tål du, hur många Martindale behövs för att din yta skall vara utsliten? Hur många rubbningar, motsträvigheter, slitningar krävs för att du skall ge upp och du förlorar din ideala form och funktion?

Jag har sett hur personer gett upp, som dragit sig in i sig själva, kanske för att i sitt innersta nära sin vision, men som i sitt agerande blivit en sönderrubbad, sliten akademiker, som gör sin undervisning, och sedan åker hem. Som förlorat sin form och slutat vara det som håller ihop stolens sits och gör den användbar, ja, kanske t o m vacker.

Nackdelen med Martindale-måttet är att det antar, outtalat, att allt slits ner genom slitage. Kanske det i slutändan är ett rimligt antagande, att allt och alla slits ner med tiden. Men i mitt exempel rör det sig inte om en sits, utan om en akademiker, en människa, som inte är ett passivt material. Då kan motsatsen inträffa, motståndet, protesten, upproret, att slitage ökar styrkan på det som slits. I stället för att materialet blir svagare och svagare, och dess tjocklek blir mindre och mindre, växer materialets slitstyrka för varje slitning. Ju fler Martindale-skrubbningar, ju högre Martindale-värde. Ju mer akademikerns vision blir ifrågasatt, av kollegor, av organisationen, och ju fler och starkare sanktioner som riktas mot akademikern och dennes vision, ju starkare förs den fram av akademikern, och ju mer blir akademikern övertygad om visionens riktighet. Som om slitage motiverar materialet att bli starkare.

Men.

Till slut brister materialet. Inte p g a slitaget. Ty organisationen har lagt märke till den omvända Martindale-effekten, ju mer slitage, ju starkare tyg. Därför kommer kniven fram, den som inget tyg kan stå emot, och med ett eller flera hårda och beslutsamma snitt, strimlas tyget.

Med strimlad sits bärs stolen bort och förpassas till ett förråd. Där står stolen, utan användning, bortglömd. Dess Martindalevärde är nu noll. Sitsen är uppskuren. Stroferna av Fröding kan dock skönjas på den söndertrasade sitsen: ”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”

Så, vad är ditt Martindale-värde?

​Den 20 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en understreckare i Svenska Dagbladet den 2022-10-13 skrev Alva Dahl följande: ”Båda Karins föräldrar var övertygade nazister, liksom hennes bror Ulf, Nobelpristagare i medicin 1970. ” I en rättelse den 18/10 fick hon ta tillbaka påståendet om Ulf Eulers nazism med orden: ”Det finns inga belägg för ett sådant politiskt ställningstagande. Jag beklagar djupt det olyckliga utpekandet.” Denna rättelse skedde inte på förstasidan, utan i en liten notis, längst ner på högersidan, sidan 27.

Alva Dahl är disputerad i språk, varvid hon får antas vara forskarutbildad och borde därför vara väl bildad i källors betydelse och i sanningsanspråk. Om det inte finns några som helst belägg, inte ens en tolkningsmöjlighet, då borde en sådan utsaga som hon gjorde vara omöjlig.

I rättelsen står intet om Svenska Dagbladet har tagit bort henne från möjligheten att sprida sina falsarium eller om tidningens startat en granskning av henne.

Rebecka Fallenkvist gjorde en tolkning av inledningen av Anne Franks dagbok. Den tolkningen har gett världsnotiser och Rebecka är borttagen från sin arbetsplats, Sverigedemokraternas nyhetskanal Riks, och är underkastad en granskning av Sverigedemokraterna.

Rebecka har gjort en tolkning av en text, som hon gett starka ord. Alva har uttalat ett faktum över en människa. Rebecka tolkade Anne som en ganska normal tonåring. Alva utgav Ulf för att tillhöra något av det värsta man kan tillhöra.

Alva har gjort ett groteskt påhopp och svartmålat, ja, vanärat en död person. Rebecka har tolkat en död persons text, som innebär att hon framstår som en tämligen normal tonåring. Alva var både vanvördig och vanärande. Rebecka var vanvördig, men inte vanärande.

Det finns ingen rim och reson i skillnaderna i hur de två personernas agerande behandlas.

Alva har gjort något ohyggligt, medan Rebecka mer i en förtjusning har noterat något hos en person. Detta borde lett till att Rebecka fick höra att man behandlar helgon med viss vördnad, medan Alvas framtid borde vara stängd då ogrundade, oerhörda anklagelser borde vara omöjliga för forskarutbildade människor. Eller, med förlåtelsen som grund, borde Alva ha granskats och en utredning borde fått fram vad som gjorde att Alva kunde göra ett grundlöst påstående om en död person, och därefter genomfört en process som skulle säkerställa att Alva inte gör om ett sådant agerande.

Alva tillhör kultureliten och tycks ha en skyddande hand över sig. Rebecka tillhör de bespottade. Därför kommer Alvas vanvördiga och vanärande passera utan mer notis än i den lilla högerspalten, och på denna obetydliga blogg. Medan Rebecka, som möjligen var vanvördig men absolut inte ägnade sig åt vanära, får löpa gatlopp.

Onekligen är alla lika, men somliga är mer lika än andra.

​Den 19 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

I den nu aktuella läroplanen (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2022) nämns Förintelsen 6 gånger, Holodomor nämns inte, medan Gulag nämns 1 gång, i följande text under rubriken ”Imperialism och världskrig, cirka 1850–1950”: ”De båda världskrigen, deras orsaker och konsekvenser. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag. Människors motstånd mot förtryck.” (s. 184).
 
Islam nämns 7 gånger, dock endast som religion och inte i samband med t ex sociala tragedier. Detsamma gäller kristendomen, som nämns 15 gånger, och judendom, som nämns 7 gånger. Nazism, fascism och kommunism nämns överhuvudtaget inte.
 
En av mänsklighetens stora tragedier, Förintelsen, får frekvent uppmärksamhet, medan en liknande tragedi, i omfattning av folkmord, Holodomor, inte omnämns. 
 
De stora religionerna omnämns i samma frekvens som Förintelsen, där kristendomen får högre frekvens, vilket ter sig naturligt då det är den religionen som behärskat Sverige under 800-1000 år. Anmärkningsvärt är att 1900-talets stora ideologiska strömningar, med sina oerhörda effekter, inte minst tragiska effekter, fascism, nazism och kommunism inte nämns.
 
Första meningen i läroplanen slår fast: ”Skolväsendet vilar på demokratins grund” (s.5). Eftersom de stora religionerna, judendom, kristendom och islam, och 1900-talets stora ideologier, fascism, nazism och kommunism samtliga, i sina huvuddrag, ifrågasätter och avviker från demokratins ideal, är det anmärkningsvärt att en religionskritisk och ideologikritisk orientering inte finns i läroplanen.
 
”Förtryck, folkfördrivningar och folkmord.” är ord som förekommer i samband med 1900-talet, och nämns tillsammans med nazismens och kommunismens fenomen, Förintelsen och Gulag. Dessa ord, som antyder att man vill ta upp dem och diskutera dem under demokratins värderingar, förekommer inte i samband med religionerna. Muslimernas förgörande av den persiska kulturen och judarnas skröna om Moses plan på folkfördrivning, som i skrönan realiserades av Josua, kommer sannolikt inte upp i grundskolan. I alla fall, ingår dessa folkfördrivningar och folkförgörelser inte explicit i läroplanen.
 
Grundskolans läroplan framstår som ett ideologiskt instrument för att fortsätta ge religionerna ett demokratiskt frikort i samhället. Judarnas enorma tragedi ges ett utrymme som förvägras liknande tragedier, vilket måste ses som ett ideologiskt baserat drag från läroplansförfattarna.
 
En progressiv läroplan skulle ta bort religionsundervisning och i stället ha världsåskådningsundervisning, där eleverna får lära sig om världsåskådningarnas innehåll, om dess historiska konsekvenser och om deras relation till vår övergripande ideologi i Sverige, demokrati.
 
Då hade läroplanen realiserat det som skolan skall vila på, demokrati, och på normen att skolan skall lära eleverna ett kritiskt, reflekterande förhållningssätt.
 
Den 18 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag träffade en representant för woke-strömningen. Det var roligt och intressant, då jag hört om dessa människor, men aldrig träffat en representant. Woke började så bra, med en kritisk inställning till sociala grupperingar, men har därefter blivit en beteckning för doktrinära personer som stänger debatter, inte sällan med argumentet att personer och deras känsloupplevelser skall skyddas.

I samtalet erfor jag denna stängning då varje påbörjad diskussion mycket snart nådde sin ände med woke-människans utsaga: Nu blir jag provocerad.

En diskussion handlar om logik, fakta och teori. Den enes känslor och upplevelser av den andres argumentation är ovidkommande. Att stänga en debatt genom att hävda att man blivit provocerad, är att låta individens känsloliv stå över det rationella samtalet.

Kulturpersonligheter och andra uppburna medlemmar i det svenska samhället tog avstånd från Lars Vilks rondellhund med argumentet att man inte skall provocera islam och muslimerna. Muslimerna lät sig provoceras och agerade, med dödshot, med försök att mörda honom, och slutligen dog han indirekt av muslimernas dödshot.

Muslimerna liknar woke-människorna, där den rationella diskussionen om deras världsåskådning förhindras p g a känsloupplevelser av provokation.

Woke och muslimer ingår i en ny grupp, de Provocerade, en grupp som skall skyddas från utsatthet genom tigande.

När de Provocerade yttrar ett av de magiska orden, t ex provocerad eller kränkt, då har diskussionen gått för långt och man skall, i respekt över deras själsliv och deras känslor av argumenten, backa, ta tillbaka, stänga dörren, för att skydda dem.

Det är de Provocerade som gjort att Moderna museet i Stockholm inte har en av 1900-talets mest omdiskuterade och mest påverkande teckning, Vilks rondellhund, i sina samlingar.

Det är de Provocerade som döpt om negerboll till chokladboll, och zigenare till romer.

Nu senast har Karin Dreijer slagit följe med Erdogan som Provocerad av Svenska Nyheters kritiska granskning av transindustrin. ( https://www.svt.se/kultur/fever-ray-drar-sig-ur-dokumentar-efter-svenska-nyheter-trans-transpersoner-konsdysfori-kristoffer-appelquist-karin-dreijer ). Och Rebecka på Riks är satt i skamvrån av de Provocerade, för att ha gett sin beskrivning av inledningen i Anne Franks dagboks.

Det ser onekligen mörkt ut när det rationella, kritiska och skojiga samtalet förhindras p g a känslor.

Men allt är inte mörkt. Den nya regeringskonstellationen valde att först ha en presskonferens, och sedan gå till Talmannen. Denna ordning kunde tolkas som att man kränkte Talmannen, då Talmannen, Rikets andra i rang, fick finna sig i att komma efter den Tredje statsmakten, journalisterna.

En journalist ställde en fråga till Talmannen om han blev provocerad, om han sällade sig till de Provocerade, genom att, till synes, komma i andra hand.

Talmannens svar var rationellt skämtande. Efter hans kommentar om förband och huvudnummer, känns luften återigen hög och frisk.
https://www.youtube.com/watch?v=bW3zYPGJ3Gw

​Den 17 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Rebecka Fallenkvist är en Sverigedemokrat som arbetar på Sverigedemokraternas TV-kanal, Riks. På Instagram kommenterade hon inledningen av Anne Franks dagbok med att Anne var intresserad av killar, där hon använde ord som återger killintresset på ett starkt sätt.

Det skulle hon inte ha gjort. Människor förbannar henne och menar att hon är respektlös och utför en skamlös trivialisering av Förintelsens offer. Sverigedemokraterna har startat en personalutredning kring henne och hon är tagen ur tjänst på Riks.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/fallenkvist-tas-ur-tjanst-fran-sd-efter-uttalande-om-anne-frank )

Jag vet inte vad som står i dagbokens inledning. Det kan stå på det sätt Rebecka skrivit. Det kan stå något som gör det rimligt att använda de starka orden. Eller så är det blott ett falsarium av Rebecka. Det sista är dock inte troligt då ingen kommentator har sagt att det är ett falsarium. Sannolikt har Rebecka använt ett starkt språk för något tämligen obetydligt.

Men Rebecka har hädat. Hon har reducerat ett helgon, Anne Frank, till en människa, med vanliga känslor, som dock beskrivs med starka ord. Anne Frank är förvisso en betydelsefull symbol för Förintelsen, med dess råhet i mördandet, men också sin råhet i angiveri, ty en av mänskligheten stora gåtor är frågan: Vem angav Anne Frank?

Att beskriva Anne Frank som en människa, som en flicka med flickors intresse, är en hädelse gentemot Förintelsen, som reducerar betydelsen av Anne Frank som symbol för Förintelsen. Det är som att beskriva Auschwitz som en samling byggnader, några av tegelsten och några som fd häststallar.

Rebecka har gjort detsamma som de som anser att faktumet att islams profet, mohammed, låg med sin nio-åriga hustru, att han var engagerad i krig och att han gav order om mord, gör att man med rätta bör kalla mohammed för pedofil, krigsherre och mördare. Dessa ord är en sann beskrivning av mohammed. Men för en muslim är det hädelse och innebär att man förödmjukar islam och alla muslimer. Man beskriver inte ett helgon på det sättet. Muslimerna blir, precis som många blev av Rebeckas ord, Provocerade.

Anna Lindh (3 dagar yngre än jag) var en socialdemokratisk politiker som mördades 2003. Jag träffade henne i unga år, då vi bägge var SSU:are, hon ordförande i SSU, och jag ordförande i SSU-Frihet i Lund. Efter hennes död har hon fått helgonstatus, där hennes oerhörda engagemang och politiska skicklighet betonas, och där hon framställs som en av de främsta yngre socialdemokraterna, sannolikt en framtida partiordförande. Om inte mördaren hade kommit.

Jag hade då en värdering av Anna Lind som jag, då, villigt delade med mig av. Efter hennes död, och hennes, i stort sett, omedelbara helgonförklaring, har den värderingen aldrig förts fram av mig. Till skillnad från Rebecka, förstår jag människors behov av helgon, och den oerhörda kraft som finns i hädelsen, en kraft som riktas mot den hädande. Jag har, sedan september 2003, inte återgett min värdering av henne som politiker, då jag vet att det vore en hädelse uttalat om ett helgon.

Anne Frank, muhammed och Anna Lindh är alla personer som har en plats och en beskrivning som inte tål att varieras eller ifrågasättas. Ty då har man hädat. Då har man angripit de Provocerade. Då tas man ur tjänst eller, som i Vilks fall, hotas till livet.

De som står för denna förbannelse, de som förbjuder andra uttryck än de som understödjer helgonförklaringen, tillhör gruppen av de Provocerade.

Om de Provocerade skaldar jag vidare i morgon.

Den 16 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Riksdagen har sedan tidigare beslutat om amorteringskrav på bostadslån. Låntagaren skall amortera 1% respektive 2% av lånet, om lånet överstiger 50% respektive 70% av bostadens värde. Till detta tillkommer att hushåll som har lån som överstiger 4,5 ggr hushållets bruttoinkomst skall amortera 1% varje år.

Sådan reglering kan ha tillkommit för att minska risken i den svenska finansiella ekonomin. Kanske även för att hindra alltför gladlynta människor att ta lån och ha en konsumtion som är alltför riskfylld för hushållet.

Men varför i herrans namn finns en reglering?

Först har vi låntagaren, som rimligen inte vill bli sittande med lån som överstiger säkerhetens värde, ja, kanske t o m tvingas gå från hus och hem, men bli sittande med lånen. Riksdagen misstror låntagaren och dennes förstånd att se om sitt hus.

Vad värre är, är misstroendet mot bankerna. Vi har finansiella institut, de som kallas banker, som lånar ut pengar. Dessa har incitament, för sin egen överlevnad, att ha finansiell kompetens som möjliggör för dem att värdera varje enskild kunds förmåga att stå risken i lånet. En bank lever på att få räntor för sina utlånade pengar, men också att få tillbaka pengarna, så att de kan lånas ut till andra, som ger dem ränta. De vill säkerställa att de undgår inställda räntebetalningar och att inte få tillbaka de pengar de lånat ut.

Medan en bank, med sin finansiella kompetens, kan göra en individuell prövning av ett hushålls finansiella förmåga, har staten skapat en reglering som helt bortser från det individuella hushållets förmåga, och använder en helt standardiserad och generell reglering.

En sådan generell reglering är givetvis av ondo för det enskilda hushållet som har finansiella muskler att klara sina lån. Dessa hushåll får bära en regleringsbörda p g a att andra hushåll inte klarar sin börda. Eller snarare, att banker ger sådana hushåll lån. Ty den statliga regleringen innebär ju att staten inkompetensförklarar bankerna. Den säger: Ni banker klarar inte av att göra en riskbedömning, därför gör vi en standardiserad riskmall för er.

Men varför klarar inte bankerna av sitt arbete, att bedöma risker?

Det kan vara så att de klarar sin riskbedömning. Men, de agerar i en konkurrenssituation. Om en bank säger till ett hushåll att de är villiga att låna ut, om de amorterar 2% av lånet per år, medan en annan bank säger att de inte har amorteringskrav, då väljer sannolikt hushållet den minst krävande banken, eftersom det ger hushållet frihet att välja att amortera eller ej. Den finansiella marknaden, där långivare och låntagare möts, arbetar således under en strukturell oansvarighet.

Denna oansvarighet har, absurt nog, Riksdagen befrämjat själv. Staten har visat sig benägen att rädda finansieringsinstitut som inte gjort ett bra jobb. Riksdagen har också inrättat en bankgaranti, som förvisso bankerna får finansiera genom en avgift, men som innebär att insättarna är garanterade €100.000 av sina insättningar om banken, t ex genom dålig kreditgivning, blir bankrutt.

Således, staten ger aktieägare och insättare garantier, och spär därmed på marknadens oansvarighet, som sedan staten måste behärska genom att ge bankerna kommando att använda generella riskbedömningar av låntagare.

Detta är en kraftigt reglerad marknad, där de stora finansiella riskerna är nationaliserade. Det är en kapitalistisk etatism. Som demokratisk socialist har jag inget emot etatism som sådan, men jag ser ingen fördel i en etatism som skyddar kapitalister och högbelånare.  

​Den 15 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En avhandling börjar med att berätta vad vi vet om något. Därefter kommer den största akademiska plattityden, att vi inte vet allt om detta något. Det som följer på denna plattityd är avhandlingens svåraste del. Doktoranden skall i denna del övertyga läsaren om att det finns något i all denna okunskap som omger detta något, som vi borde veta mer om. Och det vi borde veta mer om är händelsevis det som doktoranden ägnat åtskilliga dagar och nätter, månader och år, att få kunskap om.

En kritisk läsare, som inser att människan alltid ser om sitt eget hus framför något annat, anar självintresset i denna argumentation för den nya kunskapen. Att den nya kunskapen är angelägen beror inte så mycket på att kunskapen är angelägen för vår samlade kunskap om detta något, utan att kunskapen är angelägen då den kan ge doktoranden en doktorsexamen och kanske ytterligare levebröd som akademiker.

Nu är det akademiska systemet så fiffigt arrangerat att de som bedömer om kunskapen är angelägen är akademiker. Eftersom en akademiker är en som lever på att skapa ny kunskap, tenderar den att se all ny kunskap som viktig. Eftersom det är det som fyller akademikerns lönekuvert med köpkraft.

Sannolikheten att någon i betygsnämnden, som blott består av akademiker, skulle säga att doktorandens nya kunskap inte är angelägen, är mycket låg. Ty den lever ju själv på föreställningen att ny kunskap är av godo. Eftersom lönekuvert sväller p g a föreställningen att ny kunskap är värdefull.

Blott en gång har jag mött motsatsen. Som doktorand var jag på en doktorandresa till några universitet i England. På ett universitet kom jag i samtal med en engelsk professor. Jag lade friskt ut texten om mitt avhandlingsämne, det som idag kallas corporate governance, bolagsstyrning, som idag fyller vetenskapliga tidskrifter och som anses vara så viktigt för börsnoterade bolag att de har en speciell del av sin årsredovisning, där de redovisar hur deras bolagsstyrning ser ut och fungerar.

Mitt engagerade tal för min avhandling avbröts efter en stund av professorn, som med tämligen likgiltig min sade: I think it is a non-issue. Varpå han vände sig om för att hitta mer intressanta personer att samtala med.

Några sentenser har följt mig i mitt arbetsliv. Den viktigaste är Fama’s sentens, från hans 1980-års artikel: Ownership of the firm is an irrelevant concept. Men den engelske, likgiltige professorns sentens: I think it is a non-issue, har spelat stor roll. Ty att motbevisa honom är ju att rättfärdiga mitt arbetslivs forskningsfält.

Borde vi därför inte se till att alla betygsnämnder rymmer en ledamot med apatisk inställning till den nya kunskapen? En ledamot som, när den får möjlighet att ställa en fråga på disputationen, börjar med sentensen: I think it is a non-issue.

I allmänhet bedöms en avhandling på om doktoranden visar på god kunskap om detta något, och om den nya kunskapen är producerad enligt konstens alla regler, dvs är metodologiskt hållbar. Sällan har jag varit med om en diskussion i betygsnämnden som diskuterat om kunskapen är angelägen. Sällan har jag hört frågan: Nu vet vi detta, så vadå då? 

​Den 14 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi lär ut, mycket strängt, att hålla muslimer åtskilda från islam, på det att muslimer går fria från kritik, medan all kritik riktas mot islam. Att vara muslim är en sak, det är en person, det är en människa, medan islam är en idéströmning, en ideologi, ja, t o m en monoteistisk religion, dvs den är totalitär. Islam kan kritiseras, medan muslimer går fria från kritik.

Men är det en korrekt hållning?

Kan verkligen en mysig, snäll och trevlig person, som säger sig vara nazist, men som kanske varken läst Mein Kampf eller bildat sig så mycket om nazityskland, vara en person som går fri från den berättigade kritiken av nazism?

Eller kan en nazist svära sig fri från nazismens alla härjningar med argumentet att Tysklands nazister hade missuppfattat vad nazism är, och att nazisten minsann inte är som tyskarnas nazister var, utan nazisten är en sådan som blott ser de goda saker i nazismen, denna fredens lära?

Om man hävdar att man får inspiration från den stora profeten mohammed, kan man då, samtidigt, svära sig fri från att mohammed var pedofil, sexist, krigsherre och mördare?

Förvisso kan det vara så att envar nazist har sin speciella tro och variant av nazismen. Men nazisten, genom att vara nazist, bygger ju upp mängden av nazister, där föreställningen om nazister inte är så varierat som antalet nazister. Den som är nazist, oaktat vilken variant den har på nazism, får nog acceptera att få ta emot kritik för judeförföljelsen. Även om just den specifika nazisten anser att judeförföljelsen var fel, så legitimerar nazisten, genom att vara nazist, judeförföljelsen, eftersom den är en så integrerad del i nazismens världsåskådning.

Detsamma borde gälla muslimen. Den får acceptera att bära ansvar för sin världsåskådnings förödmjukande behandling av kvinnor, homosexuella och ateister. Oaktat hur den specifika muslimens specifika tro ser ut, ty genom att vara muslim, legitimerar den islam, vari ingår förödmjukelserna mot kvinnor, homosexuella och ateister.

Därför kommer jag att begära av muslimer och nazister att, oaktat om de vet om vidrigheterna, att de får ta ansvar för dem. Och de har då möjligheten att avsäga sin världsåskådning eller att motivera den.

Envar kristen har att förklara hur dess trosupplevelse inte är en del i, och kan användas för det som kristna gjort, bränt och plågat människor. Ty judar, kristnamuslimer nazister och kommunister, bär på en plågsam tyngd, dess religions plats i mänsklighetens grymma historia.  

​Den 13 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin