​Stolen är billig, översätter mitt italienska stavningsprogram den italienska meningen i rubriken. Ordet economica kan, enligt programmet, betyda billig och ekonomisk och sparsam.

Jag har en vän som kan säga att han sparade 9000 kr på en kostym, för den var nedsatt 50%, från 18 000 kronor till 9000 kronor.

Om, och endast om han skulle ha den kostymen. Om, och endast om han reserverat 18 000 kronor för inköpet. Då har han 9000 kronor kvar på kontot efter inköpet, och har således ett sparande på 9000 kronor. Men det sparandet uppkommer endast under de två förutsättningarna, att han skall ha kostymen och att 18 000 kronor var reserverade. Om de förutsättningarna inte föreligger, t ex att han tyckte att kostymen var fin och att han hade råd med 9000 kronor, då har han inte sparat ett nickel. Däremot har han fått en kostym som tidigare begärdes till 18 000 kronor för 9000 kronor.

Economica betyder både billigt och ekonomiskt. Men billigt är inte ekonomiskt. Billigt kan vara ekonomiskt, i betydelsen resurssnålt, men det kan också vara resursslöseri. Billiga varor kan vara billiga för att de tillverkats av billigt material som innebär att saken måste ersättas tidigare än motsvarande sak som varit dyrare p g a dyrare material. Om det är snabb teknologisk utveckling, kan billigt material motiveras då saken snabbt kan bli obrukbar. Inte för att den gått sönder, utan för att en ny sak gör arbetet saken skall göra betydligt bättre. Men om det är svag teknologisk utveckling, som t ex möbler, då är billiga möbler oekonomiska ty de förslits sannolikt snabbt och behöver snabbt ersättas.

Vi har en hushållsassistent som är lika gammal som jag, dvs 62 år. Den var säkert inte billig vid inköpet. Men mången gris har passerat genom den. Den var dyr, men har varit ekonomisk.

Vi har en soffa som också är 60 år gammal. Den håller ihop. Visst, skinnet är slitet, men det är det som kallas patina. Men den är lika stabil som vid inköpet. Den kostade säkert enormt mycket. Men relativt en IKEA-soffa, är kostnaden per sittning lägre, dvs den är ekonomisk.
Billigt på nya saker är ofta oekonomiskt, dvs det italienska ordet rymmer en motsägelse.

Den motsägelsen är arbetarklassens gissel. Den klassen du ser på Ekohallen, Rusta, Jusk och Biltema. Tidigare såg du arbetarklassen på deras kläder och hur de pratade. Det gör du idag också. Men idag har de ofta schal och pratar arabiska.

Ekonomi kan ibland definieras som hushållning med resurser. Dagens modeord, hållbarhet, är inte obekant för ekonomerna. Men vi kallar det hushållning.

Vi ekonomer har därför en uppgift. Att lära människor att ekonomiskt inte är synonymt med billigt. Den korrekta synonymen till ekonomisk är hushållning.

​Öllsjö den 31 mars 2020

​Det finns en gammal distinktion i sociologin mellan gemeinschaft och geschellschaft, formulerad av en tysk sociolog, Tönnies, vid slutet av 1800-talet, när Tyskland genomgick en kraftfull förändring genom att industrialiseras. Gemeinschaft står för det organiska samhället, byggt på familj och gemensamma normer, medan geschellschaft är explicita regleringar och individualism, där individen erkänns genom sitt arbete och inte genom sin familjetillhörighet.

Ett tag såg det ut som om Sverige lyckades plocka russinen ur de två kakorna. Det fanns en stark normgemenskap, där gemenskapen var så stark att man inte betalade skatt till Skatteverket eller till staten, utan man gav till Sträng vad han skulle ha för att ordna de gemensamma affärerna. (Sträng var svensk finansminister mellan åren 1955-76, dvs under 21 år). Men det fanns eller växte också fram en stark individualism, understöd av den starka staten, med t ex offentlig barnomsorg och åldringsvård, som befriade människan, speciellt kvinnan, från familjen och gav henne individens möjligheter.

Idag får vi läsa att den nya lagen om blåljusagerande tillämpas. Det har blivit en ökning av ingrepp, angrepp och påverkan på blåljuspersonal, som blivit så besvärande för verksamheten att man ansåg en lag krävdes för att stävja beteendet.  
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/forsta-anmalan-efter-nya-lagen

Lagen har således kommit p g a att medborgarna beter sig annorlunda än de gjorde tidigare. Normen, att man håller sig undan, ty blåljuspersonal räddar liv och sörjer om oss, har eroderat. Civilsamhället är så svagt att det inte kan upprätthålla normen om blåljuspersonal. Inför behovet att stärka blåljuspersonalens möjligheter att göra sitt jobb, vände man sig inte till civilsamhället för att återupprätta normen, utan man tog till den sista utposten, att genom lag och statens våldsmonopol reglera medborgarnas beteende.

Det tycks som om normgemenskapen i vårt gemeinschaft eroderat, och ersätts av lagen i ett geschellschaft. Varför blev det så här?

Jag har en numer ganska koncis historieskrivning som förklarar blåljuslagen. Det är förvisso lekmannens historieskrivning, så du får se den som en självupplevd hypotes.

Med 80-talets intåg kom starka angrepp på den starka staten. Avregleringar, t ex av kreditmarknaden under 80-talet, parat med privatiseringar på 90-talet, t ex genom privata skolor och det fria skolvalet, avlövade staten sin styrka. Angreppet på staten intensifierades under 2000-talet, kanske främst från den politiska högern, där vi idag ser sådana angrepp som att SvT skall läggas ner och Systembolaget skall upphöra.

Med början under 90-talet kom en invandring som formligen exploderade genom flyktingkrisen 2015, där det kom människor från kulturer med en fientlig och exploaterande attityd mot staten, vilket blev ett ytterligare angrepp på staten.

På toppen av detta läggs avprofessionaliseringen, där tidigare professioner, som t ex lärarna, som tidigare åtnjutit professioners auktoritet, blivit kundorienterade. I mitt fält, företagsstyrningen, syns den tydligt i avprofessionaliseringen av revisorer, som numer inte har klienter utan kunder som skall tillfredsställas.

Staten och professionerna har en eroderad auktoritet. Normgemenskapen har eroderat, där man hävdar att det inte finns något sådant som Svenskt, utan man betonar mångkultur. Civilsamhället, med sina starka organisationer, har ersatts av ’intresseorganisationer’.

Den starka karaktären av gemeinschaft är försvunnen. Kvar står då geschellschaft att rycka in för att motverka en negativ samhällstendens. Lagen, inte normen, blir styrmedlet. För att stävja våldet, görs lagskärpningar. För att freda akutmottagningarna från våldsamheter och inträngande släktingar och vänner, används vakter, kameror och till slut stängs dörrarna.

Högerkrafternas framgångsrika angrepp på den starka staten, avprofessionalisering och mångkulturen har inneburit att lagen och statens repressiva kraft blivit medlet att hantera och styra samhället. Sedan 80-talet har vi gått från norm till lag. Därför har vi en lag för blåljuspersonal.
​
Öllsjö den 30 mars 2020

Socialstyrelsen har slagit fast principerna för prioritering i sjukvården. Först kommer en negativ prioriteringsgrund, människovärdesprincipen, att alla har exakt samma rätt till vård, oaktat social ställning, ålder, kön, och tidigare agerande.

Därefter kommer en positiv prioritering, att den med störst behov får först vård.

Därefter kommer en positiv prioritering, att den som har störst nytta av en behandling, skall få den. Nytta mäts i biologisk ålder, dvs sannolikhet att överleva p g a behandling.

Tänk dig en situation där en läkare och en annan, lika gammal man kommer till sjukhuset. Läkaren är en svensk man, som under alla år betalt sin skatt för sjukvården, och som inte ens har en fortkörningsbot på sitt samvete. Den andre mannen är sedan fem år illegalt boende i Sverige, med gammalt avslag för uppehållstillstånd, som SÄPO söker för utvisning, då han är misstänkt för aktivt samröre med ISIS, och polisen söker honom för misstanke om ett mord på öppen gata i Malmö för ett år sedan. Sjukvården bedömer att bägge behöver samma vård, men att den andre mannen bedöms ha 70% sannolikhet att överleva, medan läkaren bedöms ha 50% sannolikhet att överleva.

Enligt prioriteringsgrunderna skall de inte se till social grund, t ex att den ena betalt för sjukvårdskapaciteten och den andre tycks vara en fara för samhället, då den sannolikt är en terrorist och sannolikt en mördare. Det spelar ingen roll. En persons vandel skall sjukvården vara blind för. Blott sannolikheten att överleva behandlingen. Blott den biologiska åldern.

Detsamma med kapaciteten för samhället, där läkaren, om han överlever, kan bidra till samhället, medan terroristen förmodligen fortfarande är en fara för samhället. Prioriteringen innebär att terroristen ges vård, men inte läkaren. Eventuella framtida bidrag till samhället spelar ingen roll för sjukvården.

När vi står vid dörren till sjukhuset, då spelar blott överlevnadsförmågan roll. Samhället prioriterar överlevnadskapacitet. Inte de skötsamma. Inte de som har bidragit. Inte de som kan bidra. Allt detta är noll och intet värt. Styrkan i ditt biologiska liv, är det som avgör. Den biologiskt starkes rätt. Styrkan i ditt samhälleliga liv, det som varit och det som kan vara, spelar ingen roll. Blott och enbart styrkan i ditt biologiska liv. Den starkes rätt.

Så ser Coronaetiken ut. Sjukvården ser inte till samhället, den ser inte till individers beredskap och villighet att bidra. Den ser inte till incitament för ett gott samhälle. Den ser enbart till kroppens sannolikhet att leva.

Det är en fysisk etik. Den är sannolikt en enklare etik att klara av, ty hur avgör du individens tidigare bidrag, om du vill sända signaler till samhällets individer, att den som bidrar är den som får. Hur ser du till framtida bidrag, att den som kan ge bidrag, hur du nu skall definiera bidrag, skall få leva.

Men om nu detta är en enklare etik, vilka konsekvenser får den i samhället? Sjukvården skickar ut en stark signal att ditt agerande spelar ingen roll. Ditt bidrag tidigare eller senare, spelar ingen roll. Så, varför då bidra?

Vill du vara garanterad sjukvård i Sverige gäller blott en sak, se till att ha en kropp med överlevnadsmöjligheter.

​Öllsjö den  20 mars 2020

Äldre personer med komplicerad sjukdomsbild förlorar sina liv genom Corona. Det förefaller som om Corona inte har medfört döden, utan i många fall snabbat upp processen till döden.

Butiker går i konkurs. Många av dem klädbutiker. Men de har varit satta under hårt tryck tidigare, framför allt genom näthandeln. Även här kan man säga att döden kanske skulle ha kommit ändå. Men Corona påskyndade döden för butikerna.

Det har kungjorts att socialdemokraternas 1:a-Maj-tåg ställs in. De har haft en starkt tynande förmåga att samla folk. Idag samlas inte 20000 människor i Stockholm för att kämpa för den demokratiska socialismen. Förra året sades det vara 5000 personer. Ute i landet tynar maj-tågen bort. Kanske Corona påskyndar 1:a Maj-tågets hädanfärd.

Det är förvisso sorgligt med döden. Det som har levt, har ju varit till gagn för andra, som fortfarande lever. Därför sörjs de döda. Men sorgen har ett starkt skimmer av nostalgi över sig. Så många, så många, som förbannade rivningen av Klara-kvarteren. Men kvarteren hade gjort sitt. De hade redan gått ur tiden, innan de verkligen gick ur tiden.

​Kanske Corona innebär att sådant som skulle gå ur tiden, hjälptes på sin väg?

Öllsjö den 28 mars 2020

I Coronakrisen framkommer ett besynnerligt fenomen. Den stora generositeten.

Näringslivet och deras profeter pläderar för att staten skall ge pengar till företagen. En sorts helikopterpengar, utan krav på motprestation. Vänsterfolk pläderar för att aktieägarna skall avstå aktieutdelning, dvs deras ersättning för att de varit ägare, trots att de flesta sett cirka 30% av deras värde försvinna. Andra pläderar för införande av basinkomst, dvs att staten skall betala till folk för att de …finns till.

Det tycks som om uppoffring och gemenskap blott finns i sjukvården idag, medan generositet med andras pengar är stor.

Arbetssäljarnas organisationer föreslår att företag skall få helikopterpengar, dvs pengar man får för att man är. De socialdemokratiska reformisterna är mer marxistisk kvalificerade. De föreslår att man talar till kapitalister på deras eget språk. Dessa förstår vad avkastning är. De vet att det är intäkter-kostnader, dividerat med kapitalet. Reformisterna ger gärna det som kan vara intäkter, eller att minska kostnader, men då skall det ske genom att kapitalet påverkas. Kapitalet är mekanismen kapitalisten har att fördela överskottet och för att hantera underskott, dvs kapitalrisken. Skall staten ge, skall staten få, menar Reformisterna. Ger staten riskpengar, tar staten det som representerar riskpengar, dvs aktieägande. Därmed får kapitalisten göra en kalkyl, hur mycket ägande skall jag avstå för att rädda företaget. Det är gott, ty annars riskerar staten att alla står beredda att ta emot de gratis helikopterpengarna.

Men det krävs en Saltsjöbadsanda, vilket kanske är att begära för mycket, givet dagens förhållanden. Men en sådan anda förutsätter också att arbetet delar med sig, dvs arbetssäljarna gå med på att även deras del reduceras, i utbyte mot att företaget, det som producerar välstånd, överlever. Arbetssäljarna skulle därför gå med på tillfälliga lönesänkningar.

Sverker Martin-Löf, den forna nestorn i Handelsbankssfären, som alltid haft lättare för socialdemokratiska idéer, lanserade en riktig samverkanstanke, att utdelningar och statliga pengar samlades i en fond, för att rädda företag. (https://www.svd.se/trycket-okar-pa-foretagen-stall-in-utdelningen). Kanske man kunde lägga till en ström av pengar, som kom från innestående lönemedel, så att arbetstagarna också deltar i fonden.

Då hade arbete, kapital och stat samlats för att lösa krisen. Ingen generositet. Inga helikopterpengar. Bara hårt arbete och uppoffringar.

​Öllsjö den 26 mars 2020

​Vi brukar säga att kvinnorna fick rösträtt 1921. Inget kan vara mera fel. Kvinnorna hade rösträtt tidigare. Men då inte som människor som råkade ha kvinnliga könsorgan, utan som egendomsinnehavare. Kvinnorna fick rösta, men inte i kraft av att vara människa, utan i sin kraft som egendomsinnehavare.

Demokratins genombrott innebar inte att kvinnorna fick rösträtt, utan att människorna fick rösträtt. Oaktat deras egendomsinnehav.
https://www.svd.se/kvinnorna-manade-till-kamp--mot-kvinnlig-rostratt

Familjeföretag bygger på samma egendomsprincip. Ett familjeföretag kännetecknas av att ägandet går i arv, det vi kallar nepotism, att ge fördelar till en individ, inte baserat på dess förmåga och i konkurrens med andra, som meritokratin innebär, utan baserat på genetiskt ursprung, eller minst på familjesammanhang (t ex genom ingifte eller adoption). Familjeföretag innebär, vilket vår forskning påvisar, att kvinnor får en mer framskjuten ställning än i de företag som borde vara byggda på meritokrati. Kvinnliga företagsledare stöter vi oftare på i familjeföretag än i företag med andra typer av ägare. Deras ledande ställning kommer, likt dåtida samhälle, på deras egendomsinnehav, och inte på deras mänskliga egenskaper.

Vi kan i vår forskning kring familjeföretag visa på nepotismens för-och nackdelar. Samtidigt sitter vi i samhället fullständigt fast i vår tro på demokrati där människorna har lika värde, att alla över en viss ålder och med vissa själsförmågor har rösträtt. Vi har inte förmågan att ställa frågan, eller vill inte ställa frågan, om samhället skulle vinna på att ha en egendomsbaserad princip för rösträtt. Eller ha en annan princip för att fördela rösträtt, t ex samhällsposition, kunskap, IQ eller etnicitet. Att ifrågasätta principen om lika värde ter sig så främmande att den är hart när omöjlig att tänka.

Men medan dogmer kan få råda i samhället, får de inte råda i akademin. Det är vi i akademin som får och som skall tänka kritiskt, även om den rätten och den möjligheten är utsatt för angrepp idag. Vi måste våga tänka annorlunda och ifrågasätta rådande dogmer. Därför skall vi granska de andra möjligheter som finns för att styra ett samhälle. Demokratins lika värde kan ersättas av meritokrati, av nepotism, av egendom, av rasism.

​Öllsjö den   25 mars 2020

​” Svenska universitet är undantagslöst fullt godtagbara kvalitetsmässigt.” Så säger Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, angående ranking av lärosäten.
https://www.dn.se/ekonomi/nationella-universitetsrankningar-har-inget-storre-informationsvarde/

Utifrån min erfarenhet av utbildning i företagsekonomi, som substantiellt kommer av arbete på två högskolor och två universitet (och lite frilansande på några andra lärosäten), samt deltagande i två programutvärderingar, där ett var på ett universitet och ett på en högskola, kan jag inte instämma i hans påstående.

Det finns skillnader.

Först kan man konstatera att det finns markanta skillnader inom ett lärosäte. Det finns skillnader mellan kursers kvalité, men också mellan program på samma lärosäte.

En gång, när jag var ansvarig för forskarutbildningen i företagsekonomi vid Lunds universitet, fick jag uppgiften att bedöma värdet av en magisterkurs för forskarutbildningen. Det var en kurs på dåtida 5 poäng, där doktorand och examinator, hävdade att den borde motsvara 5 poäng på forskarutbildningen. Min bedömning var att den var dekvalificerande, dvs den skulle ges negativa poäng. Mitt förslag var -2 poäng. Det blev ett herrans liv, men jag stod på mig. 10 år senare dömde UKÄ ut utbildningen genom att ge den det lägsta möjliga betyget i sin utvärdering.

Samtidigt kan mycket bra utbildning finnas på dåliga lärosäten. Jag har själv erfarit hur oerhört frustrerande det är att försöka bedriva en god utbildning på ett lärosäte som ryktesvägen anses vara bland de sämsta. Oaktat kvalité, får studenterna ändå dras med det rykte som högskolan har.

Men även om det finns fickor av god kvalité, oberoende av högskolans rykte och övergripande faktiska kvalité, så är min erfarenhet att det finns grund för ett generellt rykte.

Högskolor kan ha fickor av mycket god utbildning, men allmänt sett är sannolikheten hög att utbildningen är av lägre kvalité. Därefter kommer nya universitet, vars kvalité ligger närmare högskolornas än de gamla universiteten. Därför är det ett kvalitetsmässigt hopp till de gamla universiteten. På dessa universitet finns det förvisso fickor av dåliga kurser och utbildningar, men överlag har de både kultur och kapacitet att upprätthålla en signifikant högre kvalitet än de andra läroanstalterna.

Nu kan man ju mena att den lägsta kvaliteten, på en undanskymd högskola, är ’fullt godtagbar kvalité’, varför alla minst uppnår den nivån. Men nej, jag har erfarit kandidatseminarier i redovisning där handledarna själva saknade kompetens i redovisningsämnet. Ja, du läste rätt, att det är fullt möjligt på svenska högskolor, att ha handledare som handleder examensarbete i ett ämne, där de själva saknar kunskap i ämnet.

Jag har erfarit kandidatseminarier där handledarna inte skulle klara lärandemålen på den kurs de var satta att arbeta som handledare och uppsatsbedömare. Jag har ägnat många timmar på kvällen i institutionens korridorer, när jag har hjälpt studenter med deras regressionsanalys, då deras handledare knappt klarade att paginera ett tre-sidigt dokument. Det är rent och skärt skojeri, och långt från ’fullt godtagbar kvalité’. Jag benämner det bedräglig handledning.

Det finns kurser och det finns högskolor som idag ger diplom som är falsarier, där studenterna inte uppfyller de lärandemål som stolt förkunnas i dokumenten. Av det enkla skälet att lärarna inte uppfyller målen, och därför inte kan förmedla den nödvändiga kunskapen.

Jag ville en gång visa att det är möjligt att bygga en mycket god utbildning, även på lärosäten med dåligt rykte. Under några år tyckte jag att jag lyckades. Jag formulerade då tesen att högskolor har högre varians än universiteten. Idag kan jag hålla kvar tesen, men måste addera att variansen finns där, men att kvalitetskurvan ändock har sin puckel för högskolorna och de nya universiteten till vänster om universitetens.

Min slutsats blir därför annorlunda än Benners, ty den säger att om du är villig att ta mycket hög risk med din livs utbildningsinvestering, sök dig då till en högskola. Är du mindre villig till hög risk, satsa på säkrare kort, som dock ändå har risker, och sök dig till de gamla universiteten.

Den tesen är en bitter kalk att dricka.

​Öllsjö den 24 mars 2020

​Jag har alltid trott att jag är jag i professionella sammanhang. En indikation fick jag när jag var ansvarig för forskarutbildningen i företagsekonomi vid Lunds universitet och deltog på en konferens på Bocconi, Italiens mest ansedda universitet i ekonomi. Jag tänkte att när jag ändå var där, kunde jag erbjuda utbyte mellan Lunds universitet och Bocconi. Jag mötte en mycket vänlig professor som med stort lugn och behagligt leende, och utan att det minsta förhäva sig, förklarade att Bocconi endast samverkar med det ledande universitetet i varje land. Innan jag hann säga att jag ju kom från Lunn, sade han att de har god samverkan med Handelshögskolan i Stockholm. Jag minns att jag tog honom i hand, utan den minsta irritation, ty jag visste att han hade rätt och att det var en klok strategi de hade.
Känslan av den faktiska institutionens betydelse degraderades ytterligare när jag hade lämnat Lunn, och fått arbete på en av de lägst ansedda institutionerna, ekonomi på Högskolan Kristianstad. När jag åkte på mina amerikanska konferenser, hälsades jag med samma värme och intresse. För dem fanns det ingen skillnad mellan Lund University och Kristianstad University.

Kanske är det jag som gör skillnaden, tänkte jag. Inte institutionen.

Men idag erfar jag att, förvisso kan det vara så att de olika institutionerna inte spelar så stor roll. Men vad som tycks spela roll är institutionerna som sådana. 

Idag är jag inte anställd vid någon institution i Sverige. Det innebär att det finns en del forskningsfonder som jag inte kan söka forskningsmedel från. Jag tror inte det är en elakhet från fonderna, att utesluta fria akademiker. Blott en ovana att kunna föreställa sig att det kan finnas fria akademiker. Som arbetsbefriad, och snart avskedad Sven-Olof Yrjö Collin.

Jag tycks inte heller kunna delta i vissa EU-projekt, ty de tycks förutsätta att utbyten sker, inte av personer, utan mellan institutioner. Eller så är det en vilja att människor skall vara instrument som skapar relationer mellan institutioner.

I ett fall fanns en möjlighet för mig att ingå i en grupp akademiker som skulle utveckla och driva en forskarutbildning i mitt ämne. De fick mitt CV och var mycket nöjda över vad de såg i mitt CV. Men det fanns en brist i CV:et som omöjliggjorde mitt deltagande. Jag var inte anställd vid något europeiskt universitet. Som om min anställning skulle ha någon som helst betydelse för min kompetens och förmåga att bidra till en forskarutbildning i mitt ämne.

Jag är förvisso Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, och jag har förvisso den kompetens som uttrycks genom mitt CV. Men det tycks finnas någon mystisk kraft som jag saknar genom att inte vara anställd. Och i avsaknad av denna mystiska kraft är jag ingenting. Sono niente. Jag är ingenting.

Det är onekligen förödmjukande. Jag har ett namn och ett nätverk som gör att jag kan organisera seminarier med världens ledande forskare i mitt ämne. Det är en kraft jag har. Den kraften har inte många institutioner. Förutom möjligen Handelshögskolan i Stockholm och kanske Lunn. Ändock är jag intet i många sammanhang.

Akademisk frihet innebär att jag är ensam med min kompetens. Men den tycks vara intet relativt att vara anställd vid en högskola eller universitet. Som om de akademiska institutionerna har slutit en hemlig överenskommelse att blott erkänna de som tillhör institutionerna. Ty vad skulle ske med de akademiska institutionerna om det är individernas kompetens som räknas?

Man måste ansluta sig till en sådan institution för att finnas till. Utan den anslutningen är man intet. Nullità. Nichtigkeit.

​Öllsjö den  23 mars 2020

​Verksamheter som bedrivs av kapitalister utmärks av bytesvärde, dvs det värde som marknadens krafter sätter på produkten. Professionernas verksamheter utmärks av bruksvärde, dvs vilket värde produkten har i sitt brukande.

Igår skrev jag om de skånska moderaternas förslag om självförvaltning av vårdcentraler, och nysocialdemokraternas motstånd. Och mitt stöd, förankrat i den utveckling av ekonomisk demokrati som vi SSU gjorde i slutet på 70-talet. Kanske nysocialdemokraternas motstånd kommer av att de ser det som en smygprivatisering.

Vårdcentraler producerar en service som i stora stycken saknar marknadsvärde eftersom tjänsten inte går att utvärdera. Den har inget bytesvärde. Däremot har den ett bruksvärde. Kvaliteten på den service du får kan varken du eller en marknad bedöma. En annan läkare kan däremot bedöma kvaliteten på servicen. Det är en professionell service du får.

Att ha privata vårdcentraler som drivs av kapitalister innebär att bruksvärde reduceras till bytesvärde. Det blir tillgänglighet, personalens leende och bekvämligheten i väntsalen som blir avgörande för valet, dvs bytesvärdet, inte bruksvärdet, den medicinska omsorgen, som blir grunden för valet.

Kanske vi här kan finna en princip för driftsformen. Bytesvärde är kapitalisternas mark. Där kanske de är överlägsna. Men när bruksvärdet är det viktiga värdet och det värde som finns, då krävs professionernas form. T ex genom producentkooperativ, eller genom offentlig form.

Ett annat exempel är revisionsbyråer. De är producentkooperativ, men i aktiebolagets kvasiform. De ägs och styrs av revisorer som kallas partners. Deras tjänst är revisionskvalité, vilket är en kvalité som är mycket svår att bedöma. Det är framför allt ett bruksvärde, där blott en erfaren, professionell revisor kan bedöma kvaliteten.  

Revisionsbyråer har idag problem med sin tjänst, ty med visst fog misstänks byråer bli mer bytesvärdesorienterade, dvs mer kommersiella. Den milda formen är att de via revisionen erbjuder bolag andra tjänster. Den mer allvarliga formen är när t ex en revisor skulle ge en fortgåendevarning, dvs offentliggöra en bedömning att bolaget kan stå inför konkurs eller likvidation inom ett år, men i omsorg om fortsatt engagemang bortser fårn sin plikt, att ge en fortgåendevarning.

Marknaden tycks vara en utomordentlig form för utbyten när det finns bytesvärde. Men när det inte finns och blott bruksvärde finns, då får man söka andra former, som producentkooperativet, som moderaterna numer tycks inse, eller den offentliga formen, där professionen avgör utbytena.

Öllsjö den  22 mars 2020

​Den borgerliga alliansen i Region Skåne föreslår att enheter i regionen skall kunna tas över av de anställda, men fortfarande vara under regionen. Det är således inte tal om att sälja ut till löntagarkooperativ, utan om anställdas självförvaltning. Socialdemokraterna accepterar det inte, då facket inte accepterar det.
https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/anstallda-ska-fa-driva-vardcentraler-sjalva/

Självförvaltning är ljuv musik för mig, som en gång i tiden tillhörde den falang som Palme klart sade att han inte förstod, självförvaltarna i SSU. Vi hävdade – minns att detta var i slutet av 70-talet – att vi klarat de två stora demokratiåtaganden, den politiska och den sociala demokratin, och att det nu var dags för den ekonomiska demokratin. Partiet försökte med löntagarfonder som deras förslag på ekonomisk demokrati. Jag, och några fåtal till, tyckte det var fel att arbetarna skall få makt genom att vara kapitalister. De skall få makt genom sitt arbete, varför självförvaltning var framtidens demokratisering av samhället.

Det blev inget av SSU:s självförvaltning. Förutom på Rida Ranka, ett litet dagis i Sofia-parken i Lund, där föräldrarna slöt sig samman och önskade utökat inflytande över dagiset. En socialdemokratisk stadsdelsnämndsordförande tyckte om förslaget och lät oss göra det. Med utmärkt resultat.

Men nu ställer sig fackföreningen mot förslaget. Jag vet inte varför, men ett skäl kan vara att den tydliga konfliktlinjen mellan arbetsköpare och arbetssäljare blir grådaskig, när arbetssäljaren kommer i en position av att leda och fördela arbete, dvs den traditionella arbetsköparpositionen.

Men idag, med en fackförening som inte är intimt sammanbunden med socialdemokratin, och som hotat med mindre samarbete, kunde kanske socialdemokratin också säga att det är nya tider. Inte minst, eftersom det öppnar för alternativet till privatisering. Och för att det öppnar för SSU:s vision om självförvaltning, där arbetarna tar över verksamheten och styr den. Ja, kanske t o m äger den.

Inte minst kunde det berika den institutionella uppsättningen, med ytterligare en utförandeform. Som mången socialdemokrat har hävdat, kapitalismen skall inte försvinna genom förstatligande expropriation, utan genom konkurrens. Må bästa form vinna.

​Öllsjö den 21 mars 2020

På frågan: Hur sannolikt tror du det är att du blir smittad av Corona?, svarade en grupp av människor något överraskande.
https://www.svd.se/svd-sifo-fa-aldre-tror-att-de-kommer-att-smittas

’Mycket eller ganska osannolikt’, svarade cirka 25% från alla åldersgrupper. ’Varken sannolikt eller osannolikt’ svarade åldern 18-59 ungefär 28%, medan bland människor mellan 60-79, var det 44%, nästan dubbelt så stor andel, att de trodde på utfallet, varken eller!

’Mycket eller ganska sannolikt’ svarade 46% i de olika ålderskategorierna, förutom de äldsta, de mellan 60-79 år. Där angav blott 25% att de trodde på det utfallet.

I artikeln svarar några äldre människor, som är ute på stan, trots rekommendationen att hålla sig hemma, på frågan om hur de ser på smittan. En svarar: ” Jag är så pass gammal nu, dör jag så dör jag. Inga problem”. En kvinna på 95 år, som skall köpa ingredienser till ett bakverk, säger:” Jag är inte ett dugg orolig”. Slutligen säger en: ”Många av oss som är lite äldre är väldigt ensamma. Vi sitter ensamma alla dagar året runt, och nu ska vi sitta hemma ensamma utan att få gå ut?”

Ur samhällssynpunkt är det inte ett gott beteende. Skulle de få smittan riskerar de att dö, men framför allt, riskerar de att belasta sjukvården, där man kan se att det kan uppstå kapacitetsbrist. Deras beteende är sålunda inte solidariskt med samhället och med sina medmänniskor. Man kan tycka det är ett märkligt beteende eftersom dessa har levt och haft sin verksamma tid under den mest solidariska tid som Sverige erfarit, 60-talet. Men den solidariteten sitter tydligen inte hårt.

Så, varför har de en till synes fatalistisk syn på riskerna med Corona-viruset?

I filmen ’Det sjunde inseglet’ säger riddaren till döden, som kommit för att hämta honom, att han är beredd. Ändock vill riddaren skjuta upp hämtningen genom att spela schack med döden. Han vill fördröja för att få svar på frågan om det finns någon mening. I slutet på filmen låter han sig nöjas och låter sig kallas av döden, ty han har funnit en meningsfull handling, när han såg till att gycklarna, paret med den lilla sonen, undkommer döden.

När det oundvikliga kommer, och om man är nöjd med vad man gjort, kan varje dag vara den sista. Det spelar ingen nämnvärd roll. Man har gjort upp med livets förutsättningar och insett, men även accepterat det oundvikliga, att vi alla skall dö. Och är man gammal ligger det närmre än någonsin.

När man är 20 år och ingen i ens egen ålder har dött, kan man dödsrädsla, ja, t o m dödsångest. De som är gamla, har många bekanta som fallit ifrån. De har fått en vana vid döden. Precis som riddaren säger de att de är beredda.

Med en stor skillnad. Riddaren tog emot döden efter att ha gjort en enda meningsfull handling i hela sitt liv, att se till att gycklarna undkom dödens mantel. Men dagens intervjuade åldringar funderar inte på att göra en uppoffrande handling för några gycklare. De tänker på sin egen välfärd, att få se människor istället för att förtorka i lägenheten. Trots att de får höra varje dag från TV:n, att deras agerande kan ge överfulla sjukhus.  

Tyskarna hade inget större problem att gå från en diktaturs lismande förtryck, till det öppna demokratiska samhället. Åldringarna har inget problem att gå från det solidariska 60-talet, till egoismens 2010-tal. Människor är anpasslingar.

Öllsjö den 20 mars 2020

Igår redovisade jag en undersökning över människornas attityd till flyktingmottagning. (https://www.svd.se/majoritet-vill-att-sverige-ska-ta-emot-farre-flyktingar) Då analyserade jag attityderna i förhållande till partitillhörighet. Idag är det dags att se på hur attityderna utvecklats över tiden. I diagrammet, som jag kopierat från artikeln, som tidsmässigt olyckligtvis startar med flyktingkrisen, ser man att attityden ’Färre flyktingar’, ökat från 30% till 54%. De andra attityderna har inte lika tydlig förändring.
Varför har så många anslutit sig till attityden att det är färre flyktingar som skall tas emot?
 
Viktigt är att notera att människor sällan vet om de faktiska flyktingtalen. Det handlar således inte om att människor räknar huvuden och från det, sluter sig till en attityd. Det som mäts är därför sannolikt känslor av flyktingmottagande.

Och den känslan kan komma från två källor. Statens misslyckande och flyktingarnas misslyckande.  

Statens misslyckande erfar vi tydligt. Staten har inte lyckats inlemma flyktingarna i samhället. Istället erfar människor att vi fått utanförskapsområde, där flyktingar oftast bor. Ett mer omskrivet våld, där skjutningar och bomber är märkbara. Skolorna har förlorat sin förmåga att ge kunskap, vilket knyts mycket till flyktingar, som drar ner kunskapsmiljön genom att många är outbildade och genom de oroligheter som finns i de kommunala skolorna. Brotten mot välfärdsstaten, med skenskilsmässor och assistansbedrägerier, där staten inte kunnat värja sig mot kriminaliteten. Och misstanken att staten gett asyl på oriktiga grunder, där människor muttrar om att flyktingar återvänder som turister till länderna de flytt från.

Staten har inte lyckats ta hand om flyktingarna och att värna välfärdsstaten.

Men lika mycket kan den kraftigt ökande opinionen mot flyktingmottagning komma av en upplevelse att även flyktingarna har misslyckats att etablera sig i samhället. Mycket irritation kommer kring flyktingarnas oresonlighet gentemot det samhälle som tagit emot dem. De kräver rätten att bära religiösa symboler, vilket VI inte brukar göra. Rätten att ägna sig åt sin vidskeplighet genom att be på arbetsplatsen, vilket VI inte brukar göra. Rätten att få ha sina mattraditioner utan fläskkött, viket VI inte brukar göra. Jag tror ingen svensk motsätter sig att kvinnor går i schal hemma, att de hemma undviker griskött och att de ber på sitt golv hemma. Men flyktingarnas oresonlighet ses i att de kräver att samhället, dvs det som finns utanför hemmet, skall bära deras religion och traditioner.

Flyktingarna har misslyckats att ta seden dit de kom. Istället för att tacksamt ta till sig det samhälle som tagit emot dem, kräver de att det samhälle som varit så generöst mot dem, anpassar sig till dem.

Dessa två faktorer, tror jag är två möjliga, kanske dominerande förklaringar till opinionen. Notera då att ingenstans finns främlingsfientlighet i förklaringen. Ingenstans finns rasism. Blott irritation av oförmågor. Hos staten och hos flyktingarna. 

Skall vi få mer positiv inställning till att ta hand om flyktingar krävs således att staten blir hårdare i sitt görande och att flyktingarna blir mjukare i sitt görande.

​Öllsjö den 19 mars 2020

​En undersökning redovisades i Svenska Dagbladet, där man frågat människor om de anser att flyktingmottagandet skall vara fler, lika många eller färre än idag. Svaren redovisas utifrån vilket parti människorna stödjer.

I tabellen återger jag procentsiffrorna, samt två mått. Spridning försöker fånga hur splittrad partiopinionen är. Det beräknas som Herfindal-index, där man kvadrerar varje procenttal, summerar dem och tar kvadratroten ur summan. Ju högre tal, ju lägre spridning finns det i partiopinionen. Dominans är ett tal där jag tar högst opinionsprocent och dividerar med näst kommande. Ju högre dominans, ju mer dominerande är en enskild attityd.  
https://www.svd.se/majoritet-vill-att-sverige-ska-ta-emot-farre-flyktingar

Miljöpartiet (46%) och Vänsterpartiet (41%) är de som sticker ut genom att mer än dubbelt så många vill ha Fler som nästkommande två partier, Centern (15%) och Socialdemokraterna (13%). Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har ingen som vill ha Fler. Här ser vi två tydliga block, med starkt motsatta opinioner.

De som har mest konsistent partiopinion, dvs högst tal på spridning, är Sverigedemokraterna, som har en total dominans för Färre. Mest splittrad intern opinion har Socialdemokraterna. Det torde således vara svårast att ha en partilinje i Socialdemokraterna. Anmärkningsvärt är att Liberalerna, som vanligtvis är splittrade, har högre partikonsistens än Vänsterpartiet, de forna Leninisterna, med sin kända partipiska. 

De som har minst dominerande opinion är Socialdemokraterna, följt av Vänsterpartiet och Liberalerna. I Socialdemokraterna och mindre hos Liberalerna står det tämligen lika mellan Lika många och Färre, medan Vänsterpartiet har Fler och Lika många.

Det som verkligen sticker ut är Kristdemokraterna. De kristna slår sig ofta för bröstet och hävdar vad de kallar en kristen etik, vilket innebär att se till de undanskuffade, de fattiga, de svaga. Man skulle förvänta sig att de skulle ha siffror som liknande socialisterna, som ju ibland hävdas har den rationaliserade kristna etiken. Men ack nej, Kristdemokraterna tycks ha förstockade hjärtan gentemot flyktingar, där blott 3% vill ha Fler, medan en förkrossande majoritet, 71% vill ha Färre.

Varför har Kristdemokraterna så förstockade hjärtan gentemot flyktingar?

Man skulle tro att de vill ha Fler, ty flyktingar är ofta muslimer, vilka kräver stor tolerans i samhället för sina vidskepligheter. I andra fall rider gärna de kristna på muslimers krav på ökad acceptans för religiositet, ty det ökar legitimitet i deras egna förhoppningar, om ökad spridning och acceptans för sin ideologi.

Är det kanske doft av korstågen vi erfar? Nu har en tillräcklig mängd muslimer kommit, som genom sin oresonlighet genomdriver en ökad acceptans för religiositet. Därmed är det nog. De kristna, som en gång i tiden vallfärdade till Jerusalem för att bekämpa muslimer, har aldrig blivit av med sin ambition att konkurrera mot muslimerna. Kanske de erfar en konkurrens, som blir hårdare om fler muslimer kommer till Sverige.

Kanske de kristna har en kristen etik. Men de låter minsann inte den stå i vägen för ambitionen att själva dominera det religiösa fältet. Därför finns blott 3% kristdemokrater som vill se fler flyktingar. Deras hjärtan förstockas i omsorg om den egna religionen. Inte i omsorg om en kristen etik.

​Öllsjö den  18 mars 2020

​Vetenskapsrådet är inte ett råd utan en av Sveriges stora forskningsfinansiärer. Genom deras beslut avgörs mycket av forskning i Sverige. Mycken kunskap vi vinner, vinns i stor utsträckning beroende på de beslut som Vetenskapsrådet fattar. Därför är det viktigt att Vetenskapsrådet är i yttersta framkant och fattar goda forskningsbeslut.

God forskning är den som är till gagn för samhället, kortsiktigt eller långsiktigt. Därför har Vetenskapsrådet tre avgörande kriterier, förutom de inomvetenskapliga bedömningarna, som blir helt avgörande för vilket projekt som får forskningsanslag. Dessa kriterier medför att svensk forskning kommer att befinna sig i vetenskapernas absoluta framkant och bidra på ett positivt sätt till det svenska samhällets utveckling.

Första kriteriet är att varje ansökande forskningsprojekt skall beakta om det har ett genusperspektiv eller ej. Det säger sig självt att ett nekande svar på kriteriet antyder att projektet inte har fullt tänkt igenom sin forskningsfråga, och därför bortsett från genusperspektivet. Det är ju allmänt vedertaget att ett jämställt samhälle är önskvärt, varför kunskap om genus möjliggör att vi kan närma oss det goda samhället.

Andra kriteriet är att varje ansökande forskningsprojekt skall beakta om det har ett hållbarhetsperspektiv eller ej. Även här gäller att frånvaron av det perspektivet antyder att projektet inte insett betydelsen av ett hållbart samhälle, och därför sannolikt är för begränsat för att komma ifråga om forskningsfinansiering. Det är trivialt att blott ett hållbart samhälle kan fortvara, vilket torde vara det viktigaste målet för ett samhälle.

Det tredje kriteriet är att varje ansökande forskningsprojekt skall beakta om det har ett rasperspektiv eller ej. Eftersom det är vedertaget att samhällen och grupper av människor erfar eruptioner och föga utvecklande konflikter när rasmässig mångfald föreligger, är det av yttersta vikt att beakta ras, på det att forskningsresultat inte produceras utan beaktande av denna viktiga faktor för samhällets utveckling.

Gender, hållbarhet och ras är således de kriterier som används av Vetenskapsrådet för att sålla ut de projekt som i övrigt har uppfyllt de mer inomvetenskapliga kriterierna för god forskning, och som möjliggör att Sverige kan behålla sin plats i forskningseliten, samtidigt som vi får forskning som utvecklar vårt samhälle.

Det finns emellertid bakåtsträvare, som vill sitta i ett sorts kunskapens elfenbenstorn och förbruka resurser utan att ge tillbaka det minsta, blott forskningsresultat utan någon som helst viktig samhällsutvecklande relevans. En sådan kan du läsa i Svenska Dagbladet.   
https://www.svd.se/lat-forskare-slippa-genustvangstrojan/i/senaste/om/debatt

Vi, de rättrogna progressiva, som ser till kunskap och samhällsutveckling, tar självfallet avstånd från hans okunniga och, ur samhällsutvecklingens perspektiv, helt irrelevanta kritik. Han är en typisk representant för den vite mannen som på ett ohållbart sätt förbrukar resurser utan att ge till samhället vad som tillkommer samhället.

​Öllsjö den  17 mars 2020

Vi lever i en ideologins och tyckandets tid. Medan högskolor lägger undan kunskapskravet till förmån för politiska organisationers 17-punktsprogram om hållbarhet, sprider twitter och allehanda sociala medier, rykten och åsikter i en aldrig sinande ström.

Vi läser om hur Danmark stängde sin gräns, medan Sverige höll gränsen öppen. Tyckarna stormade. Samtidigt läser vi att de som förväntas ha kunskap, den ansvarige för Folkhälsomyndigheten, säger att åtgärden inte går att motivera vetenskapligt. Den danska Sundhedsstyrelsen säger att beslutet att stänga den danska gränsen är politiskt.

Samtidigt visar en opinionsundersökning att det finns stort förtroende för Folkhälsomyndigheten, varför twittertrollen inte tycks få genomslag för sitt skällande och sitt tyckande.

Frågan är om man kan lita på experterna, att de har tillräcklig kunskap, och att de inte har en dold agenda. Jag vill rätt gärna tro att de har kunskap, så mycket som går att få, och att de fullgör sin plikt, dvs inte har en dold agenda, där de tänker på sådant som framtida avancemangsmöjligheter eller forskningsfinansiering.

Politikerna saknar kunskapen, men har vanan att väga olika intressen mot varandra och de har vanan att tvingas till beslut. Vi bör kunna anta att de känner en plikt mot landet och dess befolkning. Men vi vet också att de har en agenda, en agenda om återval. Återvalet innebär att de inte ser till befolkningens bästa, utan till hur befolkningen kommer att rösta.

Och befolkningen vet inte sitt eget bästa. Hade de det, då hade tvålen, som kan ta kål på viruset, blivit en bristvara, och inte, som nu, toalettpapper, som inte kan göra något åt viruset. Som om folket ansåg att det är mindre viktigt att döda viruset, än att hålla röven ren.

I en levande demokrati finns en debatt. Men dagens debatt är egentligen ingen debatt, utan ogrundade angrepp på experterna. (https://www.svd.se/johan-von-schreeb-wolodarski-bidrar-till-kunskapsforaktet). I DN, av alla tidningar, skördar vi nu frukterna av avprofessionaliseringen, fake news, Trumphismens dogm, att vilja går före kunskap, av högerns och vänsterns kunskapsförakt.

Allt har en ände, så även ett ilsket virus. Kommer dessa antidemokratiska krafter att gå stärkta ur denna kris, eller kommer vi att få erfara en tillnyktringsfas, där samhället blir mindre ideologiskt, mindre anfrätt av tyckologerna? Vetenskaperna och de stabila institutionerna, med staten i spetsen, har gett oss vår välfärd. Skall de hålla, och om de håller, går de stärkta ur krisen?

Den som överlever viruset får se.

Öllsjö den 16 mars 2020

​Svenska Dagbladet är en annons- och statligt finansierad dagstidning, som jag har då den är helt överlägsen någon annan svensk dagstidning i analys, reflektion och kritisk granskning. Den läses sannolikt mest i moderata hem, i bildade hem och i hem som vill markera att de gärna ses som bildade och/eller moderata.

Om detta är klassmarkören som tidningen utgör, vad säger då det faktum att tidningen har en resebilaga som kommer med tidningen varje söndag? I den ser vi bilder av olika berg och hotell. Vi får veta vilka flygplatser som är bäst. Hur man kan resa till olika orter. Vilka middagar som serveras på olika restauranger. Vi får tips om intressanta kaféer.

Om det är de övre klasserna som har Svenskan, och Svenskan fortfarande måste attrahera läsare och prenumeranter, då får vi veta att de övre klasserna gärna tar del av resandemål.

Att resa är förvisso att lära sig. Att ta del av andra människor och deras kulturer. Det har onekligen en bildande sida. Men mitt intryck av resebilagan är att den ger en ganska begränsad insyn i andra kulturer. Dess bildningsinnehåll är inte övermäktigt, om man får uttrycka sig så. Det verkar vara mer av upplevelseinnehåll, en fantastisk skogsglänta, ett rum i trädet, en god risotto.

En tidning för de övre klasserna, de som kontrollerar mycket av resurserna i samhället, som har större individuell makt i samhället än gemene man och kvinna, skulle kunna innehålla en bildande bilaga. Kanske framför allt genom att stimulera till mer intensiv kunskap och därmed till mer intensiv bildning. En sådan bilaga skulle vara en bilaga som rymde bokanmälningar, både skönlitteratur och facklitteratur. Som rymde essäer, där bildade människor delar med sig av sin bildning. Som förvisso också kunde ha reseberättelser, men utifrån bildningsintresset.

Svenskan är inte en tidning utan detta bildningsinnehåll, det måste skrivas här. Det är ju en stark orsak till min prenumeration. Men resebilagan är en egen bilaga och den distribueras på söndagar, då kanske folk har aningen mer tid till att läsa tidningen. Resor är söndagens förströelse, enligt Svenskan.

Vilodagen, då man har tid till reflektion, till att begrunda sin existens, livets eviga gåtor. Då sitter de övre klasserna och tittar på en hotellobby och på en snötopp.

Jag är besviken på den svenska överklassen

​Öllsjö den  15 mars 2020 

Coronaviruset uppenbarar och blottlägger monumentalt hyckleri, hos högern och hos de religiösa.

Det spreds ett virus i samhället, långt innan Corona. Det kallas PAR. Utskrivet är det Privatiserings- och AvRegleringsviruset. Genom privatiseringar skulle samhället bli så oerhört mycket bättre. Staten var en sjukdom som skulle bekämpas och tryckas tillbaka.

Nu har vi ett mer tillfälligt virus, Corona. Men då har PAR dragit sig tillbaka. Då finns plötsligt inte den privata sektorns oöverträffbara effektivitet och lycka. Då ropar folk från sina öppna lägenhetsfönster (eftersom de inte vill samlas i demonstrationer):

Ropen de skalla, mer stat åt alla.

Kan du läsa denna artikel (https://www.svd.se/tio-punkter--sa-lindrar-vi-coronas-ekonomiska-small), läs den och ställ för varje läst mening, var är den privata sektorns ansvarstagande? De skriver att staten skall göra det och det och det. Men inte ett ord om de privata företagens ansvar att göra det och det och det.

De är som bråkiga unga tonåringar. De vänder föräldrarna ryggen i sin frihetslängtan, men inför minsta svårighet, springer de gnällande tillbaka till föräldrarnas famn.

De är monumentalt, pyramidalt och fullständigt oöverträffbara i sitt oändliga hyckleri. Men de är inte ensamma.

Vi får läsa samma dag (https://www.svd.se/fredagsboner-och-gudstjanster-stalls-in) att kyrkorna och moskéerna stänger sina rum och ställer in sina mässor. Man träffas inte i sina församlingar och ber tillsammans till gud eller allah. Det är som om de inte litade på att deras gud skyddar dem från viruset. I gudens, den allsmäktiges, eget rum!

Det framstår som ohyggligt hyckleri att vara så rädd för viruset att man vänder sin egen gud ryggen. I deras fall är hyckleriet värre än privatiseringsivrarna. Dessa drabbas ju bara av de insiktsfullas hån, likt detta blogginlägg. Men muslimer och kristna, som vänder sin gud ryggen och agerar som om den profana staten och sjukvården skulle erbjuda mer skydd än guden, kommer att drabbas av något mer ohyggligt än mitt hån. Jag har läst deras böcker. Jag vet. Den som vänder guden ryggen kommer att förtäras av eld.

Muslimer och kristna är hycklare, och kommer att betala priset genom att förtäras av eld.

Sådan är Coronavirusets förmåga att kasta människor i andra människors hån och förlöjligande, och kasta religiösa i helvetets flammande eldar.

​Öllsjö den 14 mars 2020

Jag satt på tåget, där en person hoppade ombord i Lund. Han satte sig mittemot mig och log vänligt mot mig. Han pratade ivrigt i sin telefon, på ett språk jag inte kände igen. Han bar smutsiga arbetarkläder. Klockan var 7 på kvällen. Jag var på väg hem efter en utlandsresa. Han var kanske på väg hem från sitt arbete.

Så kom konduktören. Han sträckte fram ett kort, men fortsatte prata i telefonen. Konduktören gjorde två försök att få kontakt med kortet, men misslyckades. Hon muttrade på svenska att det kanske var avmagnetiserat. Han fortsatte prata och noterade inte hennes försök.

Hon sträckte fram kortet till honom och frågade på svenska om han hade något annat kort. Han puffade kortet mot henne samtidigt som han fortsatte prata i telefonen. Jag tolkade det som att han inte förstod vad hon sade och menade. Hon sträckte fram kortet igen och frågade på svenska vart han skulle. Han tryckte till kortet mot henne igen, och fortsatte prata i telefonen.   

Hon frågade honom på engelska vart han skulle. Han tittade på henne och sade något snabbt på sitt språk. Hon frågade honom på engelska om han skulle till Kristianstad. Han pekade på kortet. Hon frågade: Kristianstad? Han nickade till svar.

Hon gav tillbaka honom kortet och vände sig till mig.

Jag är svensk, så jag gjorde inte detta: Jag visade min telefon, där jag demonstrativt annullerade min biljett och sade: ”Åker han gratis, åker jag gratis.”

Jag är svensk, så jag räckte fram min mobiltelefon, där biljetten fanns, som hon läste av och sade ”Tack”. Jag log mot henne.

Och tänkte: Din fege fan. Varför sitter du här och accepterar ett sådant agerande? Han åker på mina pengar, på skattebetalarnas pengar. Han betalar inte, jag betalar.

Detta betydelselösa intermezzo i Sverige tror jag är en möjlig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar.

Hos mången svensk finns Jante-lagen, den version som är den positiva versionen. Ingen skall vara olik den andra. Alla skall behandlas helt lika. Ingen åtskillnad skall göras. Ingen skall diskrimineras. Ingen skall få favörer. Vi är alla lika. ” Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” (Utdrag från Hanssons Folkhemstal 1928)

Intermezzot, som gjorde mig så – tyst – upprörd, var ett intermezzo av diskriminering. Av olika-behandling. Av ojämlikhet. Konduktören behandlade inte oss två personer lika. Vi behandlades olika.

Jag, svensken, fick betala. Invandraren, han som pratade i telefonen, behövde inte betala. Det fanns inget skäl för att han inte skulle betala. Vi behandlades olika. Inför konduktören var vi inte lika. Vi var ojämlika.

Min hypotes är att många tror att vi behandlas olika, svensken och invandraren. Där fördelen i behandling ligger hos invandraren.

Jag tror att mången går till Sverigedemokraterna för att de ser ett mycket grundläggande värde i vår kultur blir åsidosatt. Jämlikheten. Eller det som ibland uttrycks med orden ”lika värde”.

Man kan också uttrycka det med att mången vänder sig mot vad de uppfattar som rasism, där invandraren har fördelar som inte medges svensken. 

Dessa många blir sedan, med rätta, upprörda för att de kallas rasister. De som vänder sig mot rasismen, som begär att alla skall behandlas lika, och som i hävdande av det mest svenska vi har, jämlikhet, blir kallade rasister.

Notera att jag i detta intermezzo inte vänder mig mot invandraren. Han förstod sannolikt inte vad som skedde. Eller så förstod han och utnyttjade konduktörers undfallenhet. Men det viktiga i intermezzot var inte hans beteende, utan konduktörens undfallenhet.

Det är den svenska statens och organisationernas undfallenhet, deras olikbehandlande, som skapar en opinion i Sverige, som leder till det som felaktigt kallas främlingsfientlighet, men som är en reaktion mot angreppet på jämlikheten.

Och jag, med min tystnad, deltar och legitimerar denna undfallenhet. Jag står inte upp för den svenska jämlikhetskulturen.

​Öllsjö den 12 mars 2020

​Det finns en sjuka vi människor har. En utbredd sjuka. Det står om den sjukan, så som den yttrar sig, hos de som bor i bostadsrätter. Det skrivs att hälften av bostadsrätterna har avgifter som inte täcker föreningens kostnader.
https://www.svd.se/borattsforeningar-varnas-kommer-att-saknas-pengar

Det är väl inte så farligt, och vad har det med en eventuell sjuka att göra? Jo, sjukan är att många säger: Inte skall väl jag, eller i kortform: Ska jag?

Skall jag betala för mig när jag kan övervältra betalningen till någon annan? Jag får ju mer att roa mig med om någon annan betalar. Hedonisten i människan har talat. Hellre vältra sig i lyx och överflöd, än att betala för sig.

Det som sker i bostadsrätter är att man håller avgifterna nere. Det medför två mycket goda effekter.

Man slipper betala så mycket avgift i månaden. Man har mer i sin plånbok, till gagn för dyrare vin och finansiering av skidresa. Man får högre likviditet, i ekonomspråket, som kan användas till konsumtion, eller till sparande.

Man får sannolikt ett högre förmögenhetsvärde i bostadsrätten. I allmänhet, tror jag, har bostadsrätter med högre avgift ett lägre pris på bostadsrätten, om det mesta andra är likvärdigt. En ordinarie bostadsrättsköpare kan inte genomskåda en årsredovisning och en renoveringsplan, och se om bostadsrättsföreningen är underfinansierad relativt förslitningen. Den som kan sälja sin bostadsrätt innan förslitningen hunnit upp ekonomin, har vunnit kapital. Låga avgifter ger kortsiktigt, högre förmögenhetsvärde på bostadsrätten. Man är rikare, helt enkelt.

Låg avgift ger således både högre likviditet och högre kapital hos bostadsrättsinnehavaren. Därför har ägarna incitament att hålla låga avgifter.

Men fastigheten är en materiell sak som har förslitningar, samtidigt som nya innovationer kan komma, som ställer krav på nyinvesteringar.

Förslitning är en kostnad. Nackdelen med kostnader är att många inte är påtagliga. Avgiften, som är en utbetalning och inte en kostnad, är en mycket påtaglig sak. Den kräver åtgärder. Den gräver i den boendes plånbok. Men kostnaden kan ligga i det fördolda, inte ens synlig i räkenskaperna, trots att varje förening skall redovisa en resultaträkning, som skall rymma kostnaderna, och trots att varje förening har revisorer som skall intyga ett det är goda räkenskaper. 

Kostnaden finns där. Men genom dåliga renoveringsplaner, kan kostnaden göras osynlig genom att ersättningen till förbrukningen, dvs ersättningen för förslitning, skjuts fram i tiden.

I artikeln står det att regeringen ödslar utredningsresurser på detta problem. Men att regleringar dröjer. Det är onekligen en intrikat fråga om det skall anses vara statens sak att ingripa i föreningar där individer valt att bli medlemmar, där det finns en demokrati, med en medlem en röst, och det finns en revisor, med uppgift att granska räkenskaperna. Skall vi ha kanske också ha en reglering för aktiebolag, där vi kräver en detaljerad reglering av kapitalredovisningen?

Bostadsrätter har blivit en vanligare boendeform. Likt fondsparande blivit en vanligare sparform. Detta är en del i den finansialisering som skett, där individer mindre skyddas av gemensamma former, och blivit mer marknadsutsatta. Den kollektiva formen med hyra, granskad av den kollektiva hyresrättsföreningens, ersätts av individuella former, där individens förväntas ta större ansvar, och avkrävs därför större kunskaper i tex balansräkning och resultaträkning.

Kostnaden knackar på individens dörr, men den håller dörren stängd och lever blott i utbetalningens värld, den som förr hette hyra. Individen har svaga incitament att bli finansialiserad.

Kostnad? Ska jag?

​Öllsjö den 11 mars 2020

Alla människor har olika grad av förmåga till saker och ting. Det gör att vi alla är funktionsvarierade, dvs har en unik sammansättning av förmågor.

Funktionsnedsatt betyder att en individ har en funktion som relativt ett genomsnitt individer, har nedsatt, dvs lägre förmåga. Jag tror att jag har en funktionsnedsättning när det gäller fotboll, eftersom jag tror att jag spelar sämre fotboll än genomsnittet av män i min ålder.

Handikappad är den som har en förmåga som är sämre än genomsnittet. Det är därför helt synonymt med funktionsnedsatt. Emellertid anses idag ordet handikappad vara stigmatiserande, och skall därför undvikas.

I golf har man handikapp. Det innebär att man räknar om sina resultat utifrån hur man tidigare har presterat. Det innebär att en sämre golfspelare kan vinna över en bättre, efter att man tagit hänsyn till handikappet. Handikapp i golf innebär att man tar hänsyn till människors olika förmåga. Att ordet handikapp anses vara stigmatiserande förefaller märkligt, då det är att ta hänsyn till skillnader på ett positivt sätt.

Idag vill vi ha ett samhälle som reducerar effekterna av funktionsnedsatthett, dvs av handikapp. Den som saknar funktionen att kunna gå, och därför kör rullstol eller permobil, skall kunna ta sig upp på en trottoar genom att den har avfasade kanter, eller in i ett varuhus, som saknar trösklar och som har ramper sidan om trapporna. Därigenom blir funktionsnedsattheten inte ett funktionshinder, ty funktionen att röra sig finns kvar.

Det finns ett skämt som inte fick uttalas. På ett universitet hade man könsdifferentierade toaletter. Det fördes en lång diskussion hur de som inte hade en klar könsidentifikation skulle klara sina toalettbesvär. En lustigkurre, som klokt nog inte sade vad han tänkte, tänkte att de kunde använda handikapptoaletten.

Det skämtet pekar på det som gör att man vill undkomma ordet handikapp, då det inte bara pekar ut en brist i förhållande till normaliteten, att inte kunna identifiera ett entydigt kön, utan också gör bristen löjeväckande. Om man istället sätter namnet ’toalett för funktionsvarierade’, undkommer man löjet. Därför var skämtet inte så dåligt, sett som en lösning på problemet.

Emellertid, löser man problem genom att ändra på namn? Blev städarens arbete annorlunda genom att titeln blev lokalvårdare? Blev zigenaren mindre isolerad genom att få namnet rom? Blir invandrarna på Österlen, 08-orna, mer accepterade för att man kallar dem stockholmare?

När jag växte upp, visste jag inte att det fanns ett folk som hette judar, ty uttrycket jude användes om en handelsman eller person som bara såg till penningen. Idag, trots min ateism och att jag stormar mot abrahamitiska religioner, är jude en person som - kalla det fördom - väcker djup respekt hos mig genom att jag utgår från att den personen bär judendomens djupa humanism och fantastiska humor. Idag tror jag inte många använder uttrycket jude för en snål person. Betydelsen i jude har förändrats, men ordet är kvar.

Det går således att ändra innebörden i ett ord, utan att ändra ordet. Men kanske innebörden ändras snabbare om man byter ordet? Kanske det drag av förlöjligande som kan finnas i ordet handikapp, försvinner om fenomenet kallas funktionsnedsatthet, eller än bättre, funktionsvariation?

Men oaktat vad man kallar det, handikapp, funktionsnedsättning eller funktionsvariation, gäller ju ambition att minska dess betydelse som funktionshinder.

Emellertid, samhället idag reducerar inte bara funktionshinder, utan skapar funktionshinder. Den som saknar dator, saknar bankkort, och framför allt, saknar en modern telefon, får finna sig i att vara utsatt för ett funktionshinder. Den personen kan inte åka stadsbussarna i Kristianstad. För att åka stadsbuss måste du antingen ha en telefon med en app som gör det möjlig att köpa en biljett, eller ett bankkort som bussens avläsare känner igen. Personer med kontanter, hur mycket den än har i kontanter, göre sig icke besvär. Den har en funktionsvariation, eller låt oss kalla det, ett monetärt handikapp, som gör att den möjligen kan ta taxi, men absolut inte buss. Har den ett fysiskt handikapp, som gör att den kommer i rullstol, kan det komma ombord på bussen, men har den ett monetärt handikapp, får den inte åka med. Så skapar samhället funktionshinder. Så gör samhället individer handikappade.

​Öllsjö den  10 mars 2020