​I en test av åttondeklassare, där 22 länder deltagit, avseende kunskap i samhällsfrågor, placerade sig Sverige på andra plats, efter Taiwan, men före Norge, och med delad andraplats med Danmark. Finland och Sydkorea, som brukar prestera bra inom utbildning, deltog inte.

Gott så.

Men! Sverige följer den internationella trenden av att resultaten har försämrats sedan den förra mätningen, 2016. Man tror, men vet inte, att det kan bero på pandemin.

Men vad som är än värre är att Sverige har starkare skillnad mellan grupper av elever. Socioekonomiska variabler är utslagsgivande. Högutbildade föräldrar, svenskfödda och flickor får högre provresultat. Socioekonomi är den mest utmärkande, där skillnaderna har ökat sedan förra testomgången, och där Sverige utmärker sig med att ha störst skillnad. När det gäller könsskillnaderna är Sverige på andra plats, blott slagen av Bulgarien.

När en annan test visades upp 5:e december, PISA-undersökningen, som nu avsåg matematik, naturvetenskap och läsförståelse bekräftades bilden. Nu var Sverige inte på andra plats, utan i mitten, något över genomsnittet. Men likvärdigheten hade ytterligare försämrats. Ja, det gick tydligen att försämra den. Högutbildade föräldrar, inhemsk bakgrund, flicka, är vinnarna i skolan, medan pojkarna från invandrare och lågutbildade föräldrar är förlorarna.

Klassamhället är i mycket bra form och förstärks, relativt hur det var tidigare och relativt andra länder. Matriarkatet i form av skolprestation är också i bra form i Sverige. Kanske vi skall tala om diskrimineringssamhället istället för klassamhälle och matriarkat? Ett diskrimineringssamhälle som ger en diskrimineringsskola.

Man diskuterar vad det beror på. Förslagen på orsaker är många. Pandemin, fria skolvalet, flumskola, friskolor, vinstdrivande skolföretag, okvalificerade lärare, invandring från underutvecklade kulturer, dålig kontroll av skolornas verksamhet.

Diskriminering är emellertid inte förbehållit skolan, varför det finns en stark bakomliggande kraft, ett diskrimineringssamhälle, som ger en del direkta orsaker, som sedan indirekt ger det ohyggliga resultatet av uppdelning och diskriminering i skolan, dvs diskrimineringsskolan.

Samma dag rapporteras att Socialdemokraterna, de som tidigare stått för ett jämlikt samhälle, där folk behandlas utifrån förmåga och behov, utan klassgränser och könsgränser, medger att Sverige försämrats under deras tid vid makten. ( https://www.svd.se/a/GMW6yQ/s-klyftorna-okade-under-var-tid-vid-makten ). En politiker med hög profil säger ”För mig som har varit socialförsäkringsminister i fem år i en socialdemokratiskt ledd regering kan jag inte göra annat än att konstatera att det är ett misslyckande.” Sedan 1998 har Socialdemokraterna suttit vid makten, förvisso delad, under 17 år, dvs 65% av tiden. Den rysliga högern har regerat under 35% av tiden, dvs 9 år. Socialdemokraterna hävdar ibland att de önskar delta i regeringsmakten för att samhället inte helt skall kantra, dvs att de kanske inte kan driva sin egen politik fullt ut, som på det lyckliga 60-talet, men de kan i alla fall förhindra att en högerpolitik realiseras fullt ut.

Den kraftfulla förstärkningen av diskrimineringsskolan visar att de har fel eftersom de inte har lyckats förhindra diskrimineringsskolan. Tvärtom, det är ju faktiskt så att Socialdemokraterna själva har deltagit i skapandet av diskrimineringsskolan och sannerligen inte arbetat för att förhindra diskrimineringen.

Socialdemokraterna är inte blott själva exponerade för diskrimineringssamhället. De deltar i det, med liv och lust. De utgör en av dess krafter. De har sannerligen inte försökt motverka det. De har förstärkt det. De ledande socialdemokraterna av idag tillhör själva den klick av högersossar som i ökad utsträckning, redan sedan kanslihögern under ledning av Feldt, började härja i mitten av 80-talet.

När diskrimineringssamhället kan förstärkas, trots att 65% av makttiden tillhört ett parti som tidigare arbetade mot diskrimineringssamhället, behöver högerpersonerna, de som idag medger att de misslyckats, ersättas av de som bär den demokratiska socialismens idéer.

Skolan kan förbättras genom att mildra diskrimineringssamhället. En åtgärd är att det parti som borde representera jämlikhet, byter ut sina högersossar och ersätter dem med demokratiska socialister, dvs med socialdemokrater.  

​Den 31 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det tycks som om människan har ett behov att förstå och att relatera sig till sin värld, både den sociala och den naturliga. Vi har behov av upprepningar, rutiner och ritualer, av agerande som visar för oss att vi är del av något. Vi har behov av tröst.

Dessa existentiella behov tillhör människan och hennes livsvärld. De exploateras hänsynslöst och med stor beräkning av religionerna. Men religionerna finns också tillgängliga med enkelhet och lättjefullt för människan som söker tillfredsställelse av sina existentiella behov. Istället för att själv fundera ut hur den skall finna tillfredsställelse av sina existentiella behov, tar den lättjefulla människan en tillgänglig paketlösning, en religion, oftast den som funnits i människans omgivning när den var liten, och antar den, i den utsträckning den behöver den. Somliga tar några väl valda delar, som t ex att fira religionens mest traditionella högtider, men i övrigt struntar i religiösa sammankomster i kalla kyrkor eller tvånget att inte äta bacon. Andra löper hela linan ut och blir ofta vad som kallas ortodoxa.   

Religiösa människor kan därför sägas vara oerhört lata som köper en paketlösning, en all-inclusive lösning på sina existentiella behov.  

Samtidigt kan sägas att alternativen, de som skulle kunna tillfredsställa människans existentiella behov, men som inte baseras på totalitära gudar, har varit lata som inte lyckats ta fram ett så fullständigt paket som de religiösa.

Socialisterna, kommunisterna, nazisterna, fascisterna, konservativa, liberaler är alla, i olika utsträckning, alternativ till det religiösa. De erbjuder förståelse av människan, av samhället och människans plats. De har alla utvecklat liknande saker som de religiösa. De har sina ritualer, t ex har socialisterna och kommunisterna sitt 1:a maj och sina arbetarsånger. Nazisterna organiserade, likt vad de religiösa organiserade, sina miniorer och juniorer i Hitlerjugend. De hade sina väldiga sammankomster när de samlades i Nürnberg, där Hitler höll sina tal, mycket likt katolikerna, när de samlas på Petersplatsen för att blicka upp på påven, där han håller sitt tal i ett fönster. Medan nazisterna sträcker sin arm till en hail-hälsning, knäpper katolikerna sina händer. (Är det inte märkligt att både katoliker och nazister har varit mordiska, men Hitler-hälsningen är förbjuden i många länder, medan de knäppta händerna inte är en förbjuden gest i något land?)

Som ateist förbannar jag religionerna. Men jag får bittert inse att vi inte har varit förmögna, men även inte speciellt intresserade, att ta fram ett existentiellt paket till de lata utan har överlåtit dem till de religiösa. Vi har lämnat walk-over och får därmed stå vårt kast och stå ut med de religiösa och med religionerna.

​Den 30 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Verkligheten finns. I den finns samband, som man kan kalla mönster. Vi människor försöker finna dessa mönster. Det kallas för vetenskap. Samtidigt har vi människor också mönster i oss. Kant kallade dessa mönster för aprioriska kategorier, som t ex tid och rymd. Andra har sagt att vi har tankemässiga mönster som kallas paradigm eller ideologi, som vi ser världen genom.

När vi observerar eller tolkar ett skeende som uttryck för ett mönster, är det inte helt lätt att avgöra om mönstret finns i verkligheten, eller om mönstret är det mönster vi lägger på verkligheten för att förstå.

Som forskare är det oerhört irriterande att inte vara säker på om mönstret man framställer i en artikel är verklighetens mönster eller människans mönster.

I mitt ämne, företagsstyrning, eller mer populärt, bolagsstyrning (corporate governance) finns en mycket stor produktion av forskning som hävdar att aktieägarna är aktiebolagets huvudmän, dvs att aktiebolaget finns främst till för aktieägarna. Aktieägarna är emellertid okunniga eller lättjefulla, och överlåter driften av aktiebolaget till anställd personal. Det andra hävdandet som görs är att envar är egoist, varför ingen går att lita på, dvs man kan inte anta att den anställda personalen är helt upprymd av tanken på att fullgöra det första hävdandet, att berika aktieägarna genom aktiebolaget verksamhet. Därför har aktieägarna skapat styrmekanismer som styr de anställda så att de gör sitt jobb, att berika aktieägarna. Lönen till de anställda, rekrytering av anställda, aktiebolagets styrelse, aktiens pris, företagets struktur, dvs det som är organiserat som aktiebolag, revisorer som granskar aktiebolagets räkenskaper och dess information till aktieägarna, kapitalstrukturen, dvs fördelningen av aktiekapital och lånat kapital, samt företagets kassaflöden, anses alla ha minst ett karaktärsdrag, nämligen förmåga att bidra till att styra de anställda så att de berikar aktieägarna.

Men det som dessa forskare kallar styrmekanismer, som de anser ingår i ett mönster av att styra företagets anställda personal, är strukturer och processer som finns i och omkring företaget som är organiserat som ett aktiebolag. Att de existerar anser dessa forskare utgör en bekräftelse på att aktiebolaget finns till för aktieägarna, dvs ett rent cirkelresonemang. Ett mönster som kanske inte alls finns i verkligheten, utan som kanske blott finns hos forskarna, och inte minst hos aktieägarna och deras lakejer, där det hävdade mönstret rättfärdigar deras makt.      

Ett alternativt mönster kan vara att förvisso kanske företaget som aktiebolag skapas av någon person, som gör sig till aktieägare, men att sedan skapelsen vrids ur händerna av skaparen och blir en egen levande organism som utvecklas utifrån arbetsdelningens princip, att envar gör det som den är bra på, där de arbetsdelande flockar sig kring företaget för att göra sig en hacka på att göra det som den är bra på. De strukturer och processer som aktieägarperspektivet ser som styrmekanismer för aktieägaren är nu blott delar av företaget som finns för att företaget skall kunna existera och möjliggöra för de arbetsdelande att tjäna sig en hacka på sin förmåga.

Aktieägarmönstret och arbetsdelningsmönstret är två mönster som kanske har mer ursprung i människan och hennes behov av ideologi och rättfärdiggörande, dvs legitimitet, än som ett verkligt mönster i verkligheten.

De sociala vetenskaperna, i detta fall, företagsekonomin, behöver en intensiv debatt om ideologiers inflytande på vetenskapen. Vi kan inte undkomma att mönster kommer från den undersökande människan, men vi måste gör allt vad som står i vår makt att låta verkligheten tala till oss. Att låta verklighetens mönster slå igenom i vår kunskap om världen.

​Den 29 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den moderna vänstern demonstrerar för palestiniernas rätt till en bit land i det forna Palestina. Den moderna vänstern kämpar för att parkbänkar skall målas i regnbågsfärger för att signalera Pride’s värdering om sexuellt likaberättigande. Den moderna vänstern kämpar mot den vite mannen och för de förfördelade. Den moderna vänstern hyllar byggandet av en ny moské.

Samtidigt har det under en vecka dött fler människor, sk arbetare, på byggen än som blivit mördade eller skadade genom skjutvåldet i Sverige. En hel del av de dödade på byggena var utlänningar, ryss, afghan, ukrainare. I det ena fallet är det exempel på en huvudentreprenör som tar in en underentreprenör, där villkoren kan vara sämre och kvaliteten på arbetsmiljöarbetet kan vara sämre, vilket i sin tur kan vara ett skäl till det låga pris underentreprenören håller, och därför vinner kontrakt. Totalt har 61 personer dött under sitt arbete i år, ett antal som är det högsta sedan 2011.

Det är inte svårt för en ortodox, demokratisk vänsterman som jag att se inslag av en exploaterande marknad, ytterst styrd av blind profit.

Samtidigt strider svensk fackföreningsrörelse mot Tesla, ett amerikanskt bolag, för att skriva kollektivavtal. Tesla har använt sig av strejkbrytare, något som borde vara en omöjlighet i moderna tider, i detta år 2023, ty det försvann på 30-talet. Tesla framstår som ett bolag som driver den gamla råkapitalismen, där man motarbetar bildande av fackföreningar och, som nu i Sverige, vägrar skriva kollektivavtal.

Dessa två händelser förefaller inte bekomma den moderna vänstern så värst mycket. De tycks ha lämnat arbetarklassen och deras fackliga kamp åt sitt öde, till förmån för de homosexuella, de med flytande könsupplevelse, muslimer, och palestinier.

Den gamla demokratiska vänstern kämpade starkt mot nazismen och hade mest bara onda ord för kommunismen, även om Kuba utgjorde ett märkligt undantag. Religion var något som man lade åt sidan och hade den moderna synen, att den är till för hemmet, den bärs i hjärtat och föranleder blott besök i religionens speciella hus. Dock fick religionen utstå hård kritik för sin medeltida inställning, t ex gentemot kvinnor.

Den moderna vänstern har däremot vänt sitt hjärta till en religion, till islam. Idag sker något så märkligt som att en vänsterpartist blir glad för att en moské skall byggas i staden. Ingen kritik mot det totalitära islam, mot det kvinnofientliga islam, mot det skamkulturbärande islam. Istället en glädje.

När den gamla demokratiska vänstern numer sitter och surar på sin blogg, har det blivit polisen och domstolarna som strider för den gamla vänstern och dess tilltro till demokratin. Det är de som tar fram de som kastade sten på dem, och för dem till domstolarna, som slungar in de muslimska fascisterna i årslånga fängelsestraff.

Genom dina handlingar avslöjas dina värderingar, brukar man säga. Den moderna vänstern, som marscherar i Pride- och Palestina-tågen, och som är märkvärdigt passiv när arbetarnas rätt att få leva och rätt att få teckna avtal kommer upp till ytan genom dagens händelser, avslöjar deras värderingar.

Har du orkat läsa hit, muttrar du att du minsann har förstått detta själv, och att du minsann, sannolikt till leda, har läst om detta, om och om igen, på denna blogg. Den moderna vänstern intar idag positioner av idealism, fjärran från den gamla vänsterns materialism. De har antagit rasistiska värdering, som gjort anti-rasist omöjlig att använda som uttryck för den som inte är rasist, utan tvingats oss, den gamla demokratiska vänstern, att använda uttrycket icke-rasist. De är anmärkningsvärt bekymmerslösa i sin hållning, ja, t o m stödjande gentemot en totalitär ideologi, islam, som gör dem dunkla i sin hållning gentemot islams antisemitism, kvinnoapartheid och skamkultur. Den gamla vänstern protesterar och solidariserar sig med de tiotusentals unga flickor som förtrycks genom skamkulturen. Den nya vänstern bemöter denna akt av solidaritet med insinuationer av sk gubbslem.

Du har helt rätt i att detta inlägg upprepar tidigare slutsatser om den moderna vänstern. Detta inlägg har blott kunnat visa på två nya, aktuella händelser i Sverige, där passiviteten från den moderna vänstern röjer, ja, basunerar ut det som jag sagt om och om igen. Min djupare liggande förhoppning, att den moderna vänstern skall inse sina misstag och åter ansluta på den sanna vägen, grusas och avslöjar sig som en naiv förhoppning.

​Den 28 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Judar har lärt sig, genom historiens hårda skola, att assimilera sig samtidigt som de bevarar kulturen. De har en förmåga att leva assimilerat, med mångkultur. När de rör sig i samhället är de som folk i samhället där de lever, medan de är judar när de går till synagogan och när de har sina festligheter i hemmet.

Muslimer tycks inte bete sig som judarna gör. De kräver att deras kultur skall accepteras i samhället. Deras halal, deras hijab, deras könsapartheid skall antas av samhället. När folk protesterar mot deras religion, gör de inte som judarna, tittar på, utan de utlöser den islamiska fascismen och kastar stenar och dödshotar, ja, t o m genomför våld. Muslimer kräver tolerans för sin kultur, men är inte villiga att tolerera folkets kultur. De vill inte bete sig som folk utan de begär att få vara muslimer hela tiden. De kräver att folket accepterar det, trots att en del av muslimernas beteende strider mot folkets kultur, t ex avseende hur kvinnor behandlas.

Det svenska samhället har hitintills böjt sig för muslimernas kulturella intolerans. Blott när islams fascism kommer upp till ytan har staten slagit till hårt och noggrant, genom att lagsöka de muslimska fascisterna. I övrigt breder muslimerna ut sig.

Man kan spekulera i var denna skillnad i beteende kommer ifrån. Judarna har alltid stått inför antisemitism, varför att göra sitt judiska liv mindre invasivt har inneburit att det inte exponerats, varvid antisemitismen haft mindre material att tillgå. Antisemitismen har inte bemötts med våld eller hot om våld, trots att judendomen har kraftigt våld i sin bokliga historia. Minns bara det rasistiska våld som judarna firar genom sin påsk, där deras guds dödsängel vandrade genom Egypten och dödade alla förstfödda gossebarn som inte skyddades av lammets blod på dörrposten.

Även om det inte skett i Sverige, och vi därför inte vet vad som hade skett, tror jag att judarna inte hade bemött en dansks brännande av Toran med våldsamt stenkastande, så som skedde när dansken brände koranen. Medan muslimen tar till våld, går juden hem och bryter sitt bröd, eller, likt spelmannen på taket, tänker att det finns ett tak någon annan stans och bryter upp, på sin oändliga vandring till Jerusalem.

Även om den judiska staten i Israel just nu praktiserar exempellöst våld, förefaller ändock judendomen idag vara en undanglidande fredlig religion som saknar den beredvillighet till våld som islam har.

​Den 27 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Melodischlagerfestivalen är oerhört uppskattad idag. Så uppskattad att den går minst fyra gånger varje år, med kvaltävlingar, sista chansen och finalen. För 48 år sedan var det annat ljud i skällan. Då sjöng man om den omoraliska schlagerfestivalen:
https://www.youtube.com/watch?v=PA5-DaCmDWw

En tävling i sång? Där man inte sjöng om förtryck och exploatering? Fruktansvärt! Då var det vänstern som tyckte sig höra tystnaden kring förtryck. Idag är det högern som tycker sig höra tystnaden kring kvinnoförtryck och hedersförtryck bland invandrarna.

Allt har sin tid.

Luciatävlingen, där man har olika former av omröstningar i ett urval av flickor, stöter idag på hinder och protester. Det anses vara ett objektiverande av kvinnan och bidrar till utseendefixering hos unga kvinnor. Därför ställs Luciaomröstningen in och Luciadigniteten lottas ut. För den äldre generationen kan det se ut som om folkrörelseidealet med demokrati får ge vika. Dock andas äldre ut, eftersom identitetsmaffian, som anser att Lucia är rasistiskt uteslutande och därför inte skall firas överhuvudtaget, har ännu inte lyckats stoppa Lucia. Det var tillräckligt upprörande för de konservativa när en pojke fick Luciadigniteten.   
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/vimmerby-gymnasium-slopar-luciaomrostning-efter-kritiken--888ljp

Allt har sin tid.

Kulturell appropriation, dvs att ta till sig andra folkslags seder och bruk, anses vara uttryck för rasism och fördöms som förkastligt. Bland det värsta man kan göra är att göra ett sk black face, ett svartansikte, där en vit människa målat sig svart i ansiktet för att framstå som en svart person. Det är rasism som är ytterst förbjudet och helt otänkbart idag.

Däremot, om en man approprierar kvinnans uttryck, och klär sig som transqueen och läser sagor för barn på bibliotek, då befinner man sig på kulturens framkant. Man är radikal, progressiv, öppnande, inkluderande. Trots att man tar över en förtryckt grupps uttryck, dvs approprierar. I de stränga världarna är det inte lätt att vara konsistent, varför hyckleriet alltid medföljer det stränga.

Allt har sin tid.

Har man levt i 66 år, har man upplevt ett antal saker, som haft sin tid. Idag har vissa saker sin tid. Det är lätt att förfalla till erfarenhetens likgiltighet och säga: Ja, ja, det har sin tid idag, men i morgon är en ny dag och en ny tid. Och nya saker som får sin tid.

Predikaren (3:1ff) rymmer denna erfarenhets vishet: ”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund. Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid. Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.”

I gud ger jag satan, men visdomsorden är giltiga, gud förutan: Allt har sin tid, förutom det eviga, att äta och dricka gott, att skratta, att finna glädje i sitt arbete, och att göra gott.

​Den 26 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​De semitiska abrahamitiska religionerna lär oss att vi är skamliga syndare som måste disciplineras genom underkastelse och lydnad. Speciellt kvinnor måste disciplineras och underkastas, varför mannen har rätt att slå henne för att korrigera henne och hon skall vara dygdig genom heltäckande klädsel och genom att dölja sitt hår. I de värsta religionsvarianterna får människan inte dansa, inte sjunga och inte dricka öl. Nyligen fängslades en man i ett land som styrs av en abrahamitisk religion för att han dansade.
( https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ny-protestvag-sprids-i-iran-med-hjalp-av-dans--itr1na )

Man kan undra över hur en så människofientlig och inhuman föreställning skapades. Tydligare framstår emellertid dess konsekvenser. En hukande, knäböjande människa som böjer sitt huvud i skam och underkastelse, som, absurt nog, kan vara hängiven till våld mot andra människor, speciellt de som har en annan variant av deras religion, och, bisarrt nog, i mindre utsträckning våldsam gentemot de som inte deltar i religionen.

I Sanning! De abrahamitiska religionerna är människofientliga och ovärdiga människan.

Tänk nu tanken hur världen hade varit om dessa människofientliga religioner inte hade skapats. Om det istället hade skapats en religion som inriktade sig på människan, som utgick från människan och som baserade sig på hennes värdighet: Värdighetens religion.
Jag fann, men tappade tyvärr källan och har inte återfunnit den, som angav fem principer för värdighet, vilka skulle kunna vara pelare i Värdighetens religion. Fritt ur minnet och fritt tolkat av mig är dessa följande:

Livet är en gåta. Likt en gåta, har Livet många svar, som alla kan vara rätt. Många svar som kan vara motstridiga, motsägelsefulla, enigmatiska och förbryllande. Men kanske det mest insiktsfulla är att gåtan saknar ett svar som alltid är rätt, som är allmängiltigt, som är universellt giltigt. Istället är det du som människa, som varje dag svarar på gåtan, genom ditt värdiga Liv, där du ger dig rätt, men också ger andra rätt, i deras Liv.   

Livet är en gåva. Att inse och agera utifrån att Livet som givits oss envar är en gåva från det universella Livet. Livet är en oändligt värdefull gåva ty utan den gåvan, intet. Därför skall vi behandla gåvan som vi behandlar alla värdefulla gåvor, med stor aktsamhet, men också med stor vilja att visa och erfara gåvan som gåva.

Livet har en skönhet och en helighet. De flesta former och uttryck Livet tar sig har sin skönhet och sin helighet. Livet är värt respekt och ödmjukhet.

Livet skall visas heder och respekt. Genom att respektera Livet och att hedra Livet, får alla del i Livets värdighet, vår gemensamma värdighet, att vi har Liv och genom det är gemensamt delaktiga.

Livet är kärlek. Vi är alla ett och detsamma genom att vi har del av Livet. Därmed följer omtanke och medkänsla, dvs kärlek med alla som har det vi har, Liv.

Livet är enkelhet och autenticitet. Livet föreställer intet utan levs enkelt, äkta och pålitligt, utan dolskhet och förljugenhet. Det finns varje dag, i sin fulla autenticitet.

Livet firas. Som gåva skall Livet firas, med stor glädje, varje dag, i varje agerande. Varje morgon du vaknar och erfar Livet, skall du le åt gåvan. Ja, du kanske skall utropa ett Hurraför Livet! och Leve Livet! varje morgon, för att gåvan väcker dig och ger dig en ny dag i Livet. I Värdighetens religion böjer du inte ditt huvud i skam utan öppnar din famn för att omfamna Livet.

Värdighetens religion innebär att hylla Livet och att väl leva sitt Liv. Det innebär att behandla sitt och andras Liv med värdighet. Det innebär att gå med rak rygg och möta alla andra, alla de som du delar det viktigaste med, Livet.

Den 25 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Liberalismen bär individualismens tanke, att envar skapar sig egen lycka. Till det knyter de privat egendomsrätt, ty om jag har skapat något, då är det mitt och ingen annans. Därmed är det också jag som bestämmer över det, med reservation för statliga ingrepp som skatt och reglering av viss typ av egendom som t ex tomtmark, som inte får bebyggas hur som helst.

Men så kommer vi till arv. Liberalen, som precis försvurit sig till principen att envar skapar sin egen lycka, kan nu å det grövsta bryta mot den principen genom att bli en usel nepotist, genom att ge sin privata egendom i arv till sina barn.

Arv är inte individualism utan nepotism, där någon, barnet, som inte skapat egendomen, får andras egendom, sina föräldrars, utan eget arbete. Det är därför de mest gedigna liberaler hävdar att arvsrätt är mot liberalismens grundläggande idé, varför de kan tänka sig 100% arvsskatt. Därmed försäkrar man sig om att människor med privategendom inte använder egendomen för att kränka liberalismens grundläggande tanke, att envar skapar sin egen lycka.

Det finns onekligen en paradox i detta, då privategendomens tanke, att få använda sin egendom efter eget gottfinnande, kan användas för att gå emot en annan grundtanke, att envar skapar sin egen lycka. Privategendomen, en grundval i liberalismen kan, via den mer genetiskt kodade nepotismen, gå emot en annan grundval i liberalismen, individualismen.
Men, vårt svenska samhälle, reglerat genom lag, är märkligare än så. Där har man ansett det rimligt att staten skall vara delaktig i att genomdriva ett nepotistiskt samhälle genom en lag, Ärvdabalken (1958:637). Principen i svensk arvsrätt är att barnen, och deras barn, ärver föräldrars egendom. Föräldrar kan minska på nepotismen genom att skriva ett testamente. All förmögenhet utgör arvslott för barnen, men genom testamente kan hälften av arvslotten ges till annan, medan andra hälften utgör barnens laglott som inte kan testamenteras bort (reglerat i lagens 7:e kapitel). Blott i ett fall försvinner barnets laglott, om den döde mördats av den som skulle få en laglott (https://www.gp.se/debatt/arvsratten-ar-omodern-avskaffa-laglotten.3efeb15b-0963-461e-9bc1-adaa0d25dcbd ). Därmed har man tagit bort incitament att mörda sina föräldrar.

Föräldrar kan således blott till hälften förfara med sin privategendom efter sin död. Andra hälften har Riksdagen bestämt skall inte fördelas enligt privategendomens helgd, enligt ägarens vilja (reglerat i regeringsformen 2 kap. 18 §), utan enligt nepotismens helgd, enligt ägarens gener. Därvid bryter man mot principen i privategendomen och stöder nepotism.

Man kan säga att det är naturligt att föräldrar vill att barnen skall ärva, varför det är rimligt att barnen ärver. En lag som säger att barnen ärver, om inte den döde visat annan vilja, är därför naturlig. Det är inte liberalt, utan nepotistiskt och därför sannolikt evolutionärt naturligt.

Men, om nu föräldern har tagit sig omaket att bestämma var egendomen skall gå, varför, om den var i sina sinnes fulla kraft när den bestämde det, skall inte den viljan respekteras? Varför tar man bort ägarens rätt att bestämma över sin egendom, det som står i Regeringsformen?

Laglotten kom till för 160 år sedan. Den lär ha några funktioner. Julia Hjorth Säker skriver:”… att trygga bröstarvingars försörjning och för att skapa en inbördes rättvisa mellan dem.” Det första är kanske främst gjort för att säkra minderåriga barns levnad. Men om det hade varit det starka skälet, då borde laglotten finnas fram till t ex 18-årsålder. Det andra är märkligt då lika fördelning, att ingen missgynnas, kanske inte alls är rättvis om man ser till arvtagarnas insatser under den tid den döde levde.
(https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1755739/FULLTEXT01.pdf )

Någon har hävdat att det var jordbrukets intresse vid skifte av jord som underhöll laglotten. Jag har inte funnit någon argumentation kring detta, och har själv svårt att förstå det. Om man värnat om jordbruket som produktionsenhet, då borde man ha följt fideikommissets princip, att äldsta barnet ärver allt, eller än hellre, att testamentatorn kan få avgöra vem som är bäst lämpad att driva gården. Fideikommissets princip, att en ärver allt, är till för att försäkra sig om gårdens drift, på barnens bekostnad.

I Sanning, laglott är en märklighet, ett ingrepp på privategendomen, och, som med allt arv, ett angrepp på liberalismens princip om individen.   

​Den 24 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det sägs att Dresden terrorbombades den 13 februari 1945, varvid minst 25.000 människor, mestadels flyktingar, dödades. Det finns fotografier som hävdas vara foton från det sönderbombade Dresden. Det finns vittnesmål från de som hävdar att de var där och överlevde eldstormen.
Men, vad kan jag veta? Jag var ju faktiskt inte där, så jag vet inte vad som hände.
 
Det sägs att bortåt 6 miljoner dödades i förintelselägren, främst judar, men även inslag av zigenare, socialister och kommunister. Det finns bilder som sägs vara från förintelselägren. Man sägs ha sparat förintelselägren, för människor att se. Jag har själv varit och besökt Auschwitz.
Men, vad kan jag veta? Jag var ju faktiskt inte där, så jag vet inte vad som hände.
 
Det sägs att kvinnor och barn våldtogs, både som levande och efter att de mördats, och att några blev halshuggna den 7 oktober 2023, när palestinska och muslimska Hamas invaderade Israel och mördade, våldtog, halshögg israeliska soldater och kibbutzmedlemmar.
Men, vad kan jag veta? Jag var ju faktiskt inte där, så jag vet inte vad som hände.
 
Den anfallande parten, Hamas, uppger nu att över 20 000 människor dödats i Israels angrepp mot Gaza, där bortåt 40% av de dödade har varit barn. Reportrar hävdar att befolkningen lider av bombningarna, brist på vatten och mat, och brist på sjukvård.
Men, vad kan jag veta? Jag var ju faktiskt inte där, så jag vet inte vad som hände.
 
Den 1 december 2023 gavs två vaccinsprutor, en mot Covid och en mot influensa, till en 66-årig man på vårdcentralen i Vä.
Om det vet jag. Jag var ju faktiskt där, så jag vet vad som hände.    
 
När du hör någon säga: Jag var ju faktiskt inte där, så jag vet inte vad som hände. Då vet du att det ligger en hund begraven, att något måste döljas, något måste förvägras existens och trovärdighet. Då vet du att det finns något. Då måste du gräva vidare.
 
https://www.youtube.com/watch?v=FwpTZrMnG9I
https://www.svd.se/a/EQ1QzK/mycket-annat-som-gatt-fore-granskning-av-hamas-overgrepp-i-israel
 
Den 23 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den forna socialdemokratiska regeringen beslutade om en ny myndighet, Utbetalningsmyndigheten, med ansvar över att kontrollera utbetalningar från välfärdssystemen. Kanske i avsikt att decentralisera, kanske i avsikt att glädja den mångåriga socialdemokratiska kommunledningen, beslutades att myndigheten skulle ligga i Södertälje.

Nu visar det sig att det är svårt att hitta lokaler med den säkerhetsnivå som krävs.

Men det helt avgörande argumentet för dagens högerregering att riva upp lokaliseringsbeslutet uttrycks av Finansminister Elisabeth Svantesson. Hon lindar inte in sitt argument i några diplomatiska försköningar: 
”Jag tycker det var väldigt omdömeslöst av den tidigare regeringen att ens tänka tanken att lägga en så viktig myndighet i Södertälje, när vi vet att just den kommunen har väldigt stora problem med försök till infiltration, ekonomisk brottslighet och annat. Det säger ju kommunledningen själva”

Myndigheten som skall förhindra fusk med välfärdssystemet kan inte förläggas till en plats där man har de största problemen med fusket, hävdar regeringen. Socialdemokraterna menar att kommunen varit framgångsrik i att förhindra fusk, varför det finns en kompetens i det området som myndighetens ansvarsområde.

Oaktat käbblet är det hisnande att läsa finansministerns argument. Tidigare hördes om myndigheter som skulle förläggas i socialt belastade områden. Diskrimineringsombudsmannen skulle lokaliseras i Tensta/Rinkeby. Det blev inte av, med det officiella argumentet, återigen, att det var svårt att hitta lokaler. Men i bakgrunden fanns starka protester från de anställda och en därmed sannolik svårighet att rekrytera personal. I det fallet var området en specifik plats med karaktär av utanförskapsområde.

Nu gäller det inte ett område, utan en hel kommun betraktas som ett utanförskapsområde där statliga myndigheter inte kan läggas. Vilka andra kommuner blir klassade som omöjliga, som utanförskapskommuner, p g a kommunalt spridd kriminalitet? Göteborg? Malmö?

Samtidigt meddelas att ambulanspersonal i Uppsala skall utrustas, först med skottsäkra västar och snart med hjälmar. I min egen kommun, Kristianstad, finns det utanförskapsområden dit ambulanser, i alla fall tidigare, inte åkte in i utan poliseskort.

Vilken outgrundlig ondska människor bär, som angriper ambulanspersonal, den omvårdande delen av staten. De som inte utgör en fara för någon, men som kan skona människor från lidande. Det är möjligt att förstå att man vill angripa ambulanser och ambulanspersonal. Även om man har ett stort förakt gentemot staten, övertrumfar ambulanspersonalens uppgifter statens repressiva sidor.

Utanförskapskommuner och ambulanspersonal klädda som militärer utgör tydliga tecken på ett Sverige i kris.

De främlingskritiska pekar på att det finns ett kausalt samband med invandringen. De främlingspositiva pekar på att det finns ett kausalt samband med ekonomiska och sociala förhållanden.

Även om jag tillhör socialisterna, som naturligen pekar på ekonomiska och sociala villkor, går det inte att undvika att peka på att utanförskapskommuner och skottsäker väst på ambulanspersonal är nya fenomen. Sverige har haft slumkvarter tidigare. Det har funnits mycket våld i slumkvarteren. Det har funnits, minst sagt, ofördelaktiga socioekonomiska förhållanden. Men något nytt har tillkommit som gör att hela kommuner blir anfräta av kriminalitet och att ambulanspersonal måste skyddas med skottsäkra västar.

Några hävdar att droger driver gängen. Det nya är således en expansion av befolkningens drogvanor, som skapat situationen. Men om drogefterfrågan hade varit grunden, då hade gängen rimligen bestått av en representativ del av befolkningen, i alla fall en representativ del av de med olyckliga sociala bakgrunder.

Men gängkriminaliteten, som ligger bakom både utanförskapsområden och skyddsvästar på ambulanspersonal, har oproportionerligt många med invandrarbakgrund. Förvisso förekommer invandrare oproportionerligt i områden med social problematik. Men, det är inte alla invandrare som förekommer där. Asiater tycks vara frånvarande, i alla fall i gängen. Den stora invandringen som kom genom Rysslands krig mot Ukraina ledde till ett inflöde av ukrainare, främst kvinnor och äldre män.

I avsaknad av statistik hävdar jag tron att män, kanske främst unga män ledda av äldre män, från Syrien och Somalia, men kanske även övervintrade män från forna Jugoslavien, är de som driver utvecklingen. Detta antyder att grunden delvis ligger i sociala villkor, men även i ideella villkor, dvs kultur.

Utanförskapskommuner och skyddsvästar på ambulanspersonal finner delvis sin förklaring i aggressiva kulturers existens i Sverige. Det är naturligen svårt för en socialist, med sin förkärlek till materiella förklaringar, att medge att eländet har en kulturell förklaringsfaktor.

Om det är sant att kultur spelar roll, då måste åtgärder rikta sig mot kulturerna. Där kommer onekligen skolan in som en viktig faktor, som kan ge ett litet bidrag till att erodera dessa kulturer. Men idag, med friskolesystemet, tenderar kulturerna att söka sig till sina skolor och därvid förstärka den kulturella faktorn istället för att erodera den.

Högerregeringen, men även liberalerna, är dogmatiskt fast i skolvalet och friskolorna, och kan därför aldrig komma åt den drivande kulturfaktorn genom skolan. Extremhögern försöker komma åt kulturen genom krav på utvisning och återvandring, och föreslår nu, likt vad en ledande socialdemokrat tidigare föreslog, inspirerat av det franska exemplet, att stänga moskéer, där den aggressiva islams lära förkunnas.

Socialdemokratin sitter å andra sidan helt fast i sin materiella lära, att materiella villkor driver utvecklingen. Eller så vill de absoluta inte erkänna den ideella sidans kraft, kulturen.
Således är de ledande politiska strömmarna låsta i sin dogmatism, varför vi inte kan förvänta oss att kulturerna angrips. Därmed får vi vänja oss vid utanförskapskommuner och ambulanspersonal med skyddsvästar och hjälmar.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​När jag nu, i mina sista år som forskare, ser tillbaka på min 40-åriga tid som forskare och 33-åriga tid som licensierad forskare, dvs doktor, upptäcker jag att jag tycks ha varit underkastad min avhandlings dictum. Avhandlingens titel var ’Aktiebolagets kontroll’ och rörde de institutionella former som avgör aktiebolagets inriktning. Föga förstod jag då, men inser nu, att avhandlingen skulle bli den som sedan skulle styra, ja, kontrollera min fortsatta verksamhet som forskare.

När jag bläddrar i min avhandling, som jag försvarade 1990, ser jag inslag som jag senare tagit upp, utvecklat, avvecklat, kritiserat och fördjupat, och presenterat i 4 böcker och bortåt 40 artiklar. Blott några avvikelser har jag gjort från avhandlingen när jag undersökt t ex moralisk orientering av studenter. Men även där kan man säga att jag går tillbaka till avhandlingen och dess främsta begrepp, brödraskapet, som delvis är en moralisk gemenskap.

Lustigt nog tog jag knappt upp styrelsen som en institutionell form för kontroll i avhandlingen, eftersom jag, mer intuitivt, såg den som mindre betydelsefull. Det reparerade jag under en tid, t ex genom några artiklar om styrelsens funktioner och betydelse. Men jag ser, nästan med överraskning, och definitivt med visst obehag, hur jag i mina senaste artiklar har återvänt till synen på styrelsen som mindre betydelsefull.

Jag kritiserade transaktionsteorin, som är en variant av agentteorin, mycket hårt i avhandlingen, trots att den utgjorde grunden för mitt teoretiserande i avhandlingen. Transaktionsteorin fick ge vika kring år 2000 för ett mer entydigt användande av agentteorin, men nu med ständiga inslag av dess konkurrent, institutionell teori. Under hela tiden har jag försökt ta upp marxistisk teori, den jag lärde känna under min Lundensiska utbildningstid genom SSU-klubbens marxistiska grundkurser. Den har återkommit i min senaste artikel, men under annan flagg, kallad konstellation av styrningsformer, där styrningen inte baseras på aktieägarens egendomsrättigheter, utan på rättigheter fördelade runt aktiebolaget, för att säkra aktiebolagets överlevnad, inte dess profit, som är agentteorins antagande.

Denna återblick ger vid handen att jag, men kanske även andra forskare, slår ner pålar i sitt tänkande och i sin inriktning genom avhandlingen, som sedan står kvar och påverkar, tämligen omedvetet, forskarens senare liv. Hur kan det vara?

Ett skäl är att avhandlingsarbetet försiggår under en formativ tid, när man är tämligen ung, varför det formar forskaren och forskarens tankevärld. Det blir en sorts kompetensmässig inhägnad, eller kalla det också begränsning, som man rör sig inom, utan att egentligen vara medveten om det.

Ett annat skäl är att avhandlingstiden utgör en stark investering i kompetens, som man senare slår mynt av. Det blir en sorts investering där man senare tillgodogör sig en skalekonomi genom att utnyttja investering för framgång.

Ett skäl jag mer gärna ser som dominerande är att jag hade tur som kunde göra min avhandling inom ett ämne som engagerade mig, inte blott intellektuellt, utan även själsligen, ja, rent existentiellt. Min avhandling handlar egentligen om makt, trots att det ordet inte förekommer i avhandlingen (jag ville ha titeln ’Till kritiken av makten’ och sedan inte nämna ordet makt i avhandlingen, eftersom initierade människor förstår att avhandlingen faktiskt är en kritik av makten. Förmodligen var det ett klokt, om än irriterande avrådande jag fick av min handledare). Jag är intresserad av det som leder oss, det som avgör vad vi gör, det som vi är underkastade, det som ibland t o m tvingar oss. Allt det som begränsar vår frihet, men som jag under senare tid också ser som det som möjliggör vårt handlande (Idag, efter mina studier av Hegel, hade därför kanske övervägt titeln ’Till kritiken av Friheten’). Har man som jag, turen att få välja ett avhandlingsämne som är existentiellt baserat, fortsätter givetvis det ämnet då det är förankrat i människan och inte blott som en uppsättning teorier och metoder. Sven-Olof Yrjö Collin har helt enkelt undersökt sig själv och sina föreställningar, med medlet aktiebolaget och dess styrning.

När jag nu har förstått hur jag bara fortsatt på den väg som avhandlingen stakade ut, skrattar jag åt mig själv. Jag har nämligen tyckt synd om en vördad kollega, som ägnat hela sitt forskningsliv till blott ett styrorgan, det som jag ägnat mig åt att förringa, aktiebolagets styrelse. Stackare, har jag tänkt, att bara hålla på med en sak, t o m den sak som jag själv förringar. Vilken ensidighet. Vilken enkelhet. Ack så trist det måtte vara. Men, noterar jag, hans fokus har gjort att han numer är en världsauktoritet i ämnet, styrelsen. Jag blev inte en världsauktoritet i mitt ämne, men, har jag försökt lugna mig själv med, jag har i alla fall fått ägna mig åt en varierande forskning. Något jag idag får förkasta, ty min forskning har inte varit mer varierande än att den hållit sig inom min avhandlings ramar. Därför kan jag tänka mig att min vördade kollega ser med samma beklagan och sorg på min bristande fantasi och min enkelspårighet.

Jag kan därmed ge två rekommendationer till doktorander. Vill du ha en forskningsmässig kraft, ett driv som ständigt är närvarande, under hela din forskningstid, välj då ett ämne som är existentiellt. Vill du däremot försäkra dig om att du hoppar från ämne till ämne, med hög variation, välj då inte ett avhandlingsämne som rör dig i din själ utan välj ett ämne som kan vara blott intellektuellt intressant. Kanske du skall låta din handledare välja ämne åt dig, så du inte riskerar att välja ett ämne som angår dig som människa.

Gör du som jag, väljer ett ämne existentiellt, var då beredd att du på din forskarålders höst, när du bläddrar i din gamla avhandling, finner att du ägnat det mesta av din forskartid att vandra runt i din avhandling.   

​Den 21 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Det är svårt att leva som muslim i Sverige. Frågan om man kan vara religiös i Sverige har aktualiserats igen – och därmed också vart man kan flytta för att kunna leva ett tryggt liv." Så skriver Kawtar Chibli, på DN Debatt, Sveriges mest framträdande och uppmärksammade debattforum. Hon förstår …” De som börjar packa väskorna och vi som börjar fråga oss om Sverige är ett tryggt hem.”
https://www.dn.se/debatt/som-muslim-undrar-jag-hur-lange-vi-star-ut-i-sverige/

I Expressen, den näststörsta kvällstidningen i Sverige, kommer Foad Al Hasan till tals i en debattartikel där han hävdar, med referens till Åkessons tal om att riva moskéer, att ”Det börjar minst sagt bli farligt att vara svensk, åtminstone om du är muslim eller socialdemokrat. Ännu värre om du är både och.” Han skriver också ”Det skapas inte fundamentalister bland moskéerna – det skapas samhällsgemenskap. …Det största hotet mot moskéerna och andra trossamfund är rasismen och den återkommande retoriken som syftar till att misstänkliggöra verksamheten.”
https://www.expressen.se/debatt/att-vara-socialdemokrat--och-muslim-ar-nu-farligt/

I dessa utsagor kan vi notera följande:
1.) Det finns representanter för en grupp som upplever obehag;
2.) De anför inte betydande bevisning för att deras upplevda obehag har faktiska grunder, annat än att en pekar på Åkessons utfall mot moskéer, dvs det finns en diskrepans mellan det som hävdas och det faktiska, och
3.) De får utrymme i betydande och legitima massmedia för att ventilera sitt obehag.

Således, en diskrepans mellan upplevelse och verklighet, där upplevelsen ges betydande mediauppmärksamhet.

Emellertid, samtidigt!

Angående nummer 2.) Det faktiska:
- Det muslimska bildningsförbundet får lämna tillbaka pengar eftersom granskare funnit att man förmedlat kraftigt anti-demokratiska värderingar i sin verksamhet.
- Flera muslimska skolor stängs på Säkerhetspolisens uppmaning, då personer med antidemokratiska värderingar och aktiviteter är ledande personer i skolan.
- Polisen utreder fortfarande, och domstolarna håller på att fälla de muslimska fascister som utövade våld mot poliser vid koranbränningarna och i något fall då koranbrännaren inte var på plats.
- Myndigheterna numer arbetar med en fyra på terrorskalan, efter att den nyligen uppgraderades, främst med anledning av ökat hot från muslimer.
- I Danmark anhölls nyligen ett antal personer då de misstänks för planering av terrorattentat. De lär ha samband med personer som greps i Tyskland och Nederländerna, som har relation till den muslimska terrororganisationen Hamas.
- En planerad judisk demonstration i Köpenhamn mot Hamas invasion av Israel den 7:e oktober stoppades på inrådan av danska säkerhetspolisen, sannolikt p g a risk för angrepp från muslimska fascister.
​- I Spanien greps muslimska fascister, anslutna till ISIS, för att ha planerat ett terrorangrepp. 
I Tyskland fälldes två muslimska bröder för att ha planerat ett terrorangrepp på en svensk kyrka, motiverade av koranbränningarna.  
- Historiskt minns vi den muslimska fascistens angrepp på människorna på Drottninggatan i Stockholm år 2017, där han i allahs namn mördade 5 personer.
- Vi minns Lars Vilks som levde som jagat villebråd av muslimsk fascism och dog som konsekvens av det genom att hans säkerhetsfolk krockade sin bil i hög fart.
- Hotbilden blev en mycket konkret upplevelse när man besökte utställningen över Lars Vilks konstnärskap, och där fann att ett av hans mest uppmärksammade teckning, Rondellhunden, inte visades. Av säkerhetsskäl.
- Tidningar publicerar inte de danska karikatyrerna över mohammed, för att undvika de risker det medför.
- Än mer konkret blir hotbilden när polisen numer, som konsekvens av den högre hotbilden som graderade upp terrorskalan till en fyra, går i julhandeln med tyngre beväpning i sitt patrullerande. Poliser med automatkarbiner! I en svensk stad!
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/polis-med-forstarkningsvapen-under-julhandeln-i-skane--6pl10m?
- Och slutligen, konkret för mig, in på mitt bara skinn. Jag får avrådan, av familjemedlemmar och vänner, att inte bära mitt egenhändigt gjorda märke på min rock. På det finns tecknet för allah överstruket med ett rött streck, där det runt tecknet står ’Islam? No thanks’. De anser att det är för riskfyllt för mig att bära det märket. Och, uppriktigt sagt, jag upplever det också som riskfyllt och bär det därför ytterst sällan.

Det tycks som om det finns en betydande verklighet av muslimsk fascism, eller med det vanligare ordet, muslimsk terrorism, i Sverige som utgör ett reellt hot.

Finns det då som i det första fallet med muslimerna 1.) representanter som upplever obehag? Ja, det finns, men de som jag uppfattar presenterar sitt obehag finns mestadels i den undervegetation av offentliga media som är intellektuella sopstationer, som Facebook och forna Twitter, numer X, och på bloggsidor liknande denna. Dock finns några debattörer, som i media presenterar sina varningar för islamism.

Således synes det finnas upplevd oro, dvs 1.) och det finns 2.) reella skäl till oron. Det finns en viss korrespondens mellan verklighet och upplevelse.

Finns då 3.), dvs utrymme i betydande och legitim media? Nej, som jag skrev ovan förekommer svenskens oro mestadels i den medias undervegetationen som inte anses vara legitim.    

Således finns en likhet, där muslimer känner sig hotade, främst av det strukturella förtrycket, men även av SD:s retorik, medan svensken känner oro över islams utbredning, men främst oro över muslimsk fascism.

Men sedan ser vi att det finns skillnader, en dubbel diskrepans.

Först finns en diskrepans mellan muslimers upplevelse och svaga faktiska grund, relativt svenskens upplevelse och dess faktiska grund.

Sedan finns en diskrepans mellan hur oron manifesteras i media, där muslimerna får utrymme i starka och legitima medier, medan svenskens oro är hänvisad till medias undervegetation. 

Vad beror diskrepanserna på?

Som framgått av min lista över reella hot som skapas av muslimska aktörer, finns de reella hoten redovisade. Men jag har inte sett redovisning av de faktiska hoten mot muslimer, annat än Åkessons ord. Kan det vara så att muslimer har grund för sin upplevelse av hot, men att de hoten inte rapporteras, varför muslimerna inte kan redogöra för dem? Nej är mitt svar, ty det förefaller vara osannolikt att legitim media inte skulle rapportera hot mot muslimer med tanke på dessa medias stora villighet att rapportera om muslimska representanters upplevda hot. Det är svårt att förstå varför media skulle anse upplevelse av hot vara värd publicering, medan verkliga hot inte är intressanta att publicera.

En mer rimlig förklaring är det fenomen som ibland kallas woke, dvs ett okritiskt omfamnande av de man uppfattar som minoriteter, och än mer, de man uppfattar som åsidosatta minoriteter, och ett lika okritiskt fördömande av de som man uppfattar som förtryckarna. Trots all data som pekar på det rationella att uppfatta hot från muslimska miljöer, är upplevelse av hot från muslimska miljöer inte accepterade upplevelser.

Däremot de upplevelser som korresponderar med woke-föreställningen behöver inte några fakta för att accepteras eftersom de så väl ansluter till woke-föreställningen. Muslimer, som anses vara en åsidosatt minoritet, har rätten till upplevelsen av hot, oaktat hotens faktiska närvaro, medan svensken, som utgör den förtryckande majoriteten, har ingen rätt till upplevelse av hot, oaktat dess faktiska förekomst.

Det mest absurda, ja, det rent bisarra i denna woke-föreställning är att svenskens upplevelse av hot anses utgöra ett hot mot muslimerna, att det utgör en faktisk grund för det legitima i muslimers upplevelse av hot.

Det ser mörkt ut. Detta är föreställningar som läggs på en brasa som skapar avstånd mellan människor. Kawtar Chibli, Foad Al Hasan och skribenterna på X, Facebook och bloggar, ja kanske t o m denna, drar upp skiljelinjer, gräver vallgravar, som förvisso finns i realiteten och i ideologierna, men som också drar med sig människorna och skapar oöverstigliga vallgravar mellan människor.

De konkreta människorna, som kanske identifierar sig ibland som muslim och svensk, skulle, om de hade mötts utan dessa föreställningar, kanske inte hade haft den minsta avoghet mot varandra. Utan denna brasa hade de kunnat sitta ner och ta en kaffe och diskutera skillnaden mellan arabiskt, italienskt och svenskt kaffe. Men istället blir de uppeldade av föreställningar om vallgravar mellan dem, med hot som finns eller som hävdas finnas, varpå de vänder ryggen åt varandra och återvänder hem för att dricka sitt arabiska och svenska kaffe i ensamhet.  

​Den 20 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En lärare i Jönköping gav en uppgift till sina elever på gymnasienivå i ämnet engelska: Planera ett terrordåd på pappret. Hans uppgift blev uppmärksammad och han är nu polisanmäld och tagen ur tjänst utan lön. Kommunens utbildningschef säger att det är ’synnerligen omdömeslöst’.

När jag gick grundutbildningen i företagsekonomi i Lund, fick vi en gång spela ett företagsspel, vars namn kanske var ’Företagets Affärer’. Där skulle man driva ett företag, producera och saluföra skogsmaskiner, låna pengar, göra bokslut m m. Det jag speciellt minns från spelet var dess tydliga representation av ett av producerande företags stora problem, kapitalbindning. Vi startade produktion, drog upp volymen på produktionen, vilket självfallet krävde pengar, som vi fick låna. Snart stod vi inför en likviditetskris ty snålbanken ville inte låna ut så mycket som vi behövde. Samtidigt, och det är detta som var en stor poäng, såg vi konkret hur våra produkter i arbete stod i fabriken och hade ett rör med gråa mynt, som representerade hur mycket pengar vi lagt ner i dem. Vi satt där och såg alla våra pengar, men de var oåtkomliga för oss eftersom man inte kan sälja halvfärdiga produkter. Ett företag kunde gå i konkurs, trots att det fanns massor av pengar i de där rören. Så lär man ut, in på bara skinnet, värdet av att kontrollera sin kapitalbindning.

Kanske hade läraren en liknande tanke med uppgiften att planera en terrorhandling? Genom att tvinga eleverna att gå igenom terrorplanen skulle eleverna få upp ögonen för terrorns logik, varför man gör terrorhandlingen, mot vem den riktas och, kanske det viktigaste, vad som gör att man kan utforma en terrorhandling utan att hejdas av moral.

Det kan således finnas pedagogiska och rent kunskapsmässiga skäl till att dela ut en sådan uppgift. Det kanske inte alls är särdeles omdömeslöst.

Dock finns det två saker som talar mot min positiva tolkning av lärarens uppgift.

Kanske det fallit bort i nyhetsförmedlingen, men om avsikten var att erfara logiken i terrorn, skulle den avsikten självfallet framförts innan uppgiften, och även getts som den avslutande uppgiften, att reflektera kring vad de precis har gjort, dvs planen för terrorhandling.

Den andra invändningen, som nog får sägas stjälpa helt min positiva tolkning, är att uppgiften gavs på en lektion i engelska. Den uppgiften jag kan se som möjlig, är den som delas ut i främst samhällskunskap, men kanske också i religionskunskap, psykologi eller historia. Men den torde vara helt irrelevant för att utveckla en förståelse av engelska språket.

Således är det en intressant och inte alls omdömeslös uppgift, men sannolikt inte väl planerad och absolut genomförd i fel ämne.

​PS Några dagar senare framstår det som att media inte varit duktig på att rapportera och att ansvarig skolledning inte varit duktig på att informera sig. Det tycks finnas en annan historia, som gör uppgiften lättare att förstå. Men det förtar inte min inledande synpunkt, att en sådan uppgift kan vara ett sätt att lära känna terrorism in på bara skinnet. (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/elever-kritiska-mot-media-och-skolledningen-efter-terroruppgiften--amslc7 ) DS 

​Den 19 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Människor i väst avger gärna sympati för endera sidan i Palestinakonflikten, inte sällan med en klädsam reservation för felsteg som har gjorts av den sida man sympatiserar med. Man avkrävs också ett ställningstagande, ty det synes som om det finns blott A och icke-A, sympati för Palestina eller för Israel. Som någon skrev ’den som är mot Israel är för Hamas’.

Men hur går det i sympatikampen?

Bortåt nästan 20.000 människor har dödats av Israel på Gazaremsan medan blott 1400 människor dödades av Hamas i Israel.
Ställning i sympatikampen: Palestinasympati - Israelsympati 1-0.

Muslimska palestinier startade kriget genom att invadera Israel.
Palestina - Israel 1-1.

Många av de dödade på bägge sidor har varit oskyldiga män, kvinnor och barn.
Palestina - Israel 2-2.

Muslimska palestinier våldtog och avsiktligt mördade kvinnor och barn, medan Israels mördande av barn och kvinnorna i Palestina är oavsiktligt.
Palestina - Israel 2-3.

Palestinierna kan inte undkomma kriget eftersom Israel och Egypten har stängt gränserna, medan israelerna kunde fly inåt landet.
Palestina - Israel 3-3.

Israel, som tidigare försörjde Gazaremsan med el och vatten, har nu stängt den tillförseln, vilket drabbar de civila hårt.
Palestina - Israel 4-3.

Muslimska palestinier som styrt Gaza har haft 20 år på sig att göra skyddsrum för sina invånare, men har inte gjort det, varför dödssiffrorna är mycket höga. Israelerna hade skyddsrum, som gjorde att många överlevde attacker den 7:e oktober.
Palestina - Israel 4-4.

Muslimska palestinier har beskjutit, och fortsätter under kriget att beskjuta civila områden i Israel.
Palestina - Israel 4-5.

Israel beskjuts av muslimska terrorister från Libanon.
Palestina - Israel 4-6.

Israel mördar åtskilliga på Västbanken, där palestinierna i hög grad har hållit sig på mattan.
Palestina - Israel 5-6.

Israel har olagligt ockuperat och delvis annekterat palestinskt land sedan sexdagarskriget.
Palestina - Israel 6-6.

Israel har flera gången gått med på lösningar som palestinierna har sagt nej till.
Palestina - Israel 6-7.

O s v, i all oändlighet.

Kan man inte bara få säga att bägge sidor beter sig illa och bägge sidor har legitima anspråk? Man kan inta en nästan uppgiven attityd, där man vägrar delta i den kamp om poäng som jag nyss beskrivit. Man kan deklamera:

From the river to the sea, let’s see.

Den 18 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ärkebiskopen i Svenska kyrkan bad samerna om ursäkt för kyrkans deltagande i försvenskningen av samerna. Tysklands president Steinmeier bad folket i Tanzania om ursäkt för tyskarnas brutalitet mot befolkningen i Maji Maji-upproret i början av 1900-talet. Kungen av Nederländerna har bett om ursäkt för hans lands deltagande i slavhandeln. Individer, som företräder gamla familjer, har bett om förlåtelse för deras familjers deltagande i slavhandeln. När den nye kungen Charles kom till Kenya var det många som observerade hur han skulle behandla faktumet att brittiska soldater härjade svårt med befolkningen i Kenya på 50-talet. Han bad dock inte om ursäkt, men däremot uttryckte han sin sorg. Folk på de Karibiska öarna begär ursäkt och pengar. ( https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kravet-be-om-ursakt-for-slaveriet--tmq7op ) 

Man kan reflektera över detta stora behov att be om ursäkt och att få ursäkter. Inte sällan finns penningintresse i ursäkten, där den som mottar ursäkten förväntar sig att genom erkännandet av skuld, som ju en ursäkt är, kommer pengar för att den skyldige ytterligare skall lösa sig från skulden.

Man kan diskutera hur långt tillbaka i tiden man skall gå för att det skall finnas en skuld som kan kräva en ursäkt. Oförrätter tycks onekligen en halveringstid. Ännu har ingen hörts kräva av Danmark att de skall be om ursäkt för deras vikingars brutala angrepp på klostret i Lindisfarne år 793.

Än mer intressant är att notera vilka handlingar som anses kräva ursäkt, dvs som är belagda med skuld, och vilka handlingar som s a s är skuldfria. Som jag precis noterat är handlingar långt tillbaka i tiden, kanske mer än 600 år gamla, skuldfria.

Man kan hävda att nazisterna inte kunde göras skyldiga till något brott, då deras agerande i nazistaten var lagligt i nazistaten. Det var blott utanför nazistaten, och t o m efter nazistatens upphörande, dvs retroaktivt, som deras agerande ansågs illegalt. Likadant är det med slavhandeln, som då den ägde rum var legal och därför inte bar en skuld. Då. Det som idag ses som skuld, som kräver sin ursäkt, var legitimt där och när det skedde.

Kan man hävda att det finns en skuld idag för det som var legalt då? Ja, vill jag hävda, ty skulden är moralisk och inte legal. Gasning av judar och våldtäkten av en nioårig flicka kanske var legala och då accepterade, men är idag moraliskt oacceptabla, inte blott idag utan hävdas enligt en universell moral. Dagens nazister och muslimer skall därför avkrävas ursäkt för de moraliska illdåd som deras anfäder gjorde.

På toppen av det intressanta med ursäkter är urvalet av det agerande som är skuldbelagt idag och som avkrävs ursäkt idag. Svenska kyrkans deltagande i försvenskningen av samerna blev skuldbelagt idag, varför ärkebiskopen bad om ursäkt. Men all den terror, all den repression som ärkebiskopens kyrka utsatt befolkningen för, som tvingat befolkningen ner på knä, som drivit människor till självmord, som stött ut människor från den mänskliga gemenskapen, anses inte vara skuldbelagt idag, varför kyrkan inte avkrävs en ursäkt för det skamliga agerandet. Varför undantas den omfattande repressionen mot den svenska befolkningen under 1000 år, men inte den betydligt mindre omfattande repressionen mot samerna?

De muslimska länderna har länge ägnat sig åt slavhandel, inte blott slavar från Afrika, utan även slavar från Europa. Efter att slavhandeln försvann från väst, fortsatte den blomstra i de muslimska länderna. Detta till trots anser sig inte de muslimska länderna ha en skuld som de måste ursäkta. Lika lite anser opinionsbildare i väst att de muslimska länderna har en skuld som måste gäldas med ursäkter och pengar. Det tycks som om den moraliska kompass som ger utslag i väst gentemot västs slavhandel, vare sig finns i de muslimska länderna, eller finns i väst med utslag mot de muslimska ländernas slavhandel. Varför görs denna oerhörda skillnad i moralisk skuld, där väst bär skuld medan muslimska länder inte känner skuld, utan t o m har fått absolution av västs opinionsskapare?

Den förödmjukande och direkt utsugande och vanhedrande behandling som jordbrukare gav sina statare har inte ansetts ha skapat en skuld som skall gäldas idag genom en ursäkt, t ex från Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Varför undantas de som ärvde den jord där statarna förödmjukades från skuld? Varför har inte LRF bett om ursäkt för statarsystemet?

Jag har en hypotes. Den epidemin av ursäkter och skuld som skapats härrör från identitetsrasisterna, eller med ett annat ord, woke. Man identifierar grupper som är etniska minoriteter, t ex samer och nordamerikanska indianer (där många stammar ägnade sig åt slavhandel) eller grupper som anses förfördelade relativt väst, t ex muslimer. Man identifierar en grupp som är den enda som kan bära skuld, väst, eller med identitetsrasisternas vokabulär, den vite mannen.

Det är i sanning sann rasism, ty blott väst har den numer högtstående moral som gör det möjligt att se att vad de tidigare har gjort var omoraliskt. De andra är moraliskt blinda för sitt agerande, varför varken indianerna eller muslimerna avkrävs en ursäkt för sitt, enligt västs numer antagna högtstående moral, omoraliska agerande. Däremot kan grupper som förvisso förtrycktes men som inte kan identifieras enligt etniska, dvs rasistiska kriterier, inte komma ifråga för ursäkter. Därför ges inte statarnas efterkommande någon ursäkt.

Min slutsats är att allt detta ursäktande har en tydlig rasistisk grund.

Jag började med ärkebiskopen. Vad är därför inte mer passande än att avsluta med Bibelcitatet från Lukas 23:34: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra”.

​Den 17 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Heligt är ett begrepp som i mångt och mycket har kidnappats av de religiösa. Heligt är det som står i direkt förbund med deras översta kraft, gud, och visas därför stor vördnad.

Men att visa stor vördnad, att se något som heligt, är en mänsklig egenskap, och är därför inget som är reserverat för de religiösa. Den som träffat en riktig blå, dvs en anhängare av Di Blåe, Malmös fotbollslag, MFF, vet att Malmö stadion är en helig plats, en plats för dyrkan, för glädje och för sorg. Det som kallas helgon i religiösa sammanhang, finns också i profana sammanhang. I MFF:s fall heter helgonet Bosse Larsson. Zlatan i all ära, men MFF:s helgon är Bosse Larsson ( https://www.youtube.com/watch?v=Q2oX1FOQQRQ ).

Att ha något som oantastbart, som är hart när bortom argument, som mer appellerar till känsla än förnuft, är mänskligt. Att de religiösa har tagit det till sig, betyder inte att det är deras, utan snarare, att de inser kraften i heligheten för människorna.

Men det heliga kan hanteras olika. 

Heligheter prövades när en konstnär, Lars Vilks, tecknade islams profet, mohammed, som en rondellhund. Han bröt mot deras helighet genom att avbilda mohammed, och samtidigt förödmjukade han mohammed genom att sätta hans huvud på en hund, vilket är ett orent djur enligt deras föreställningar.  

Muslimer reagerade, hävdade heligheter och dödshotade, och i vissa fall, försökte mörda Vilks, och lyckades också, indirekt, att döda honom. Många åsiktstyckare förstod muslimernas upplevelse av att det heliga hade kränkts, och ansåg att Vilks teckning var orätt. Jag, och de som har samma helighet som jag, dvs yttrandefriheten, blev upprörda då vår helighet, yttrandefriheten, hotades genom muslimernas fascistiska handling, deras hot om våld och realiserat våld. Vi vände oss också mot yttrandefrihetens andra dödgrävare, yttrandefrihetens kränkare, åsiktstyckarna och deras begäran att inte visa ritningen.

Samma sak inträffade när de började bränna koranen. Muslimer hävdade att koranen var helig för dem och därför skulle visas den respekt som de visar koranen. Även här kom hot om våld och realiserat våld, vilket drabbade ett hundratal poliser och anställde stor materiell skada. Även här drog åsiktarna ut och började prata om nazisternas bokbål. Återigen stod vi, yttrandefrihetsfundamentalisterna, upp och ansåg att vår helighet, yttrandefriheten, kränktes av muslimsk fascism och av åsiktarnas intolerans mot speciella former av uttryck. Många yttrandefrihetsfundamentalister hade min åsikt, att det inte är bra att bränna böcker, att det är ovärdigt och att det missar sitt mål, kritik av islam, vilket hade träffats mycket mer om man hade läst högt ur koranen. Men brännandet var ett yttrande utan inslag av våld eller hot om våld, varför det fick accepteras.   

Det går att förstå, och det är rimligt att förstå, att människor vill försvara och skydda det de håller för heligt. Men det går inte att förstå eller acceptera att det som någon håller heligt, skall också andra visa det heligas respekt till. Om det är kravet, vilket t ex muslimerna och åsiktarna krävde, då är heligheten totalitär, och därför avskyvärd. När muslimer och åsiktare kräver att muslimskt avbildningsförbud skall åtföljas av icke-muslimer, eftersom det är heligt för muslimer, då är muslimerna och åsiktarna avskyvärda, som hävdar en totalitär regim.

Till skillnad från islam, saknar jag den fascistiska böjelsen att försvara mina heligheter genom att utföra våld som t ex att kasta sten, eller att hota med våld. Min helighet, yttrandefriheten, försvarar jag med argument, argument och argument.

Till detta skall läggas humorn. Ty heligheter är tämligen lustiga och därför lätta att göra narr av. Att de kristna har korset som en helig symbol kan lätt göras narr av, t ex genom att fundera hur symbolerna i kyrkan och på de kristna hade sett ut om romarna hade hängt Jesus. Det är också skrattretande om man tänker på vad gud/allah lagt ner i möda att skapa mannens penis, när sedan hans anhängare tror sig visa helig trohet till guden genom att skända penisen genom att omskära den.

Således, människan har heligheter som gruppen respekterar, som kan vara mycket lustiga, speciellt för de som är utanför gruppen, som har all rätt att kritisera och göra narr av heligheten. De som begär att de utanför gruppen skall respektera heligheten lika som de inom gruppen gör, är totalitära och därför avskyvärda. Däremot har envar som har en helighet rätt att försöka övertyga andra om heligheten. Men inte genom fascistisk handling, dvs våld eller hot om våld, utan genom argument, det som är en annan grundläggande mänsklig egenskap.

​Den 15 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I romanen ’Moral’ skriver Lyra Ekström Lindbäck om en kvinna som börjar doktorandstudier och omedelbart inleder en sexuell relation med sin minst 20 år äldre manliga handledare. Boken är oerhört välskriven och man når en närhet till berättarjaget, doktoranden, som nästan är kuslig. Läs den. Speciellt om du är doktorand eller handledare.

Det jag vill ta upp här är kommentatorernas fördömande, men delvis reflekterande kring den sexuella relationen mellan den yngre kvinnliga doktoranden och den äldre manlige handledaren.

Somliga fördömer den med styrka och skriver klart och tydligt att en sådan relation inte får förekomma. Andra reflekterar kring kvinnors sexuella kapital.

För mig, som handlett 17 doktorander, varav 9 var kvinnor, är det en självklarhet att det inte förekommer en sexuell relation mellan doktorand och handledare. Mitt ställningstagande följer de som fördömer relationen i boken, att det är en stark maktobalans som mannen utnyttjar.

Men boken får mig, inte att ändra på mitt fördömande, men att ifrågasätta tanken på maktobalans, och också att fundera kring om det finns andra metoder än sexuella relationer som uppnår något liknande.

I boken är doktoranden mycket medveten om sitt agerande. Hon förefaller tycka om samtal med honom, uppskattar att hon får reflektioner kring sitt avhandlande, och hon tycker om det sexuella spelet och sexet. Hon är inte känslomässigt i en kärleksrelation till honom, inte ens i en förälskelserelation. I min läsning upplever jag inte henne som underordnad honom, delvis beroende på att hon för anteckningar och tänker på en möjlig bok angående hennes relation (vilket kanske är den boken jag precis läst), eftersom en bok avslöjar allt, vilket sannolikt skulle, eller i alla fall, borde kosta honom mycket.

Hon har glädje i relationen, som bygger på att hon utnyttjar sitt sexuella kapital, varvid hon får hon uppmärksamhet, inte blott som kvinna, utan även i sitt doktorerande. Manliga doktorander, eller kvinnliga doktorander som inte vill eller kan utnyttja sitt sexuella kapital, kan inte få den tillgång till en handledare som hon fick.

Men de som inte har eller vill eller kan utnyttja sexuellt kapital, kan utnyttja annat kapital för att få ökad tillgång till handledaren. I Italien fick jag lära mig att många doktorander var, mer eller mindre, servicepersonal till sina handledare. Slavar kallade en del sig. Man tog villigt på sig att vara betjänt, eftersom man tjänade på det, eller som minst, att man i alla fall inte förlorade på det.

Medan det sexuella utnyttjande fördöms med hårda ord, glider andra former av utnyttjande under radarn. Samtidigt pekar boken på att en sådan relation inte nödvändigtvis är det som ryggradsreaktionen säger, en obalanserad relation. Han har sitt kapital, hon har sitt kapital.

Men i bägge fallen, sexuell eller icke-sexuell service, finns en grund som är motbjudande. Tillgången till handledaren. Denna tillgång är korrelerad till den service doktoranden bistår med. Mer service, mer tillgång. Mindre service, mindre tillgång. Det rör sig således om ett utbyte, där man byter tjänster. Handledning mot service.
 
Men relationen mellan en handledare och en doktorand är inte en utbytesrelation, utan en relation mellan en professionell mästare och en lärjunge. Det professionella agerandet är att handledarens insats beror på handledarens bedömning av doktorandens behov av handledning. En professionell handledare reglerar inte sin handledning utifrån vad doktoranden kan ge tillbaka. Det finns således ingen direkt utbytesrelation mellan den professionelle och doktoranden. Möjligen kan man säga att det finns ett indirekt utbytesförhållande, där doktoranden gäldar handledningen genom att göra en avhandling som framgångsrikt försvaras, varvid handledaren, förhoppningsvis, får prestigen i att ha handlett en doktorand till examen. Denna indirekta utbytesrelation kan påverka handledarens insatser genom att en doktorand som har stora besvär med att få till sin avhandling, får mer handledning än en doktorand som har lättare för att göra sin avhandling.

Detta till trots är det ändå hart när ofrånkomligt att det grundläggande mänskliga, att skapa och känna skuld, att vilja nå balans i utbyten, påverkar människorna i handledarrelationen. Om någon gör något för mig, får den en tillgång i form av den skuld jag känner gentemot den och min därav följande vilja att ge något tillbaka, för att återbetala och därvid lösa mig från skulden. Men för en professionell handledare gäller att den skall vara vaksam på sig själv, så att den inte bär på skulder som den anser skall gäldas. Och än mer, att den inte stimulerar till eller ens inbjuder till föreställningar att doktorandservice kan gäldas med mer handledning.

Slutligen, allt detta till trots, uppstår en grannlaga svårighet, som inte är lätt att hantera, när man gör som jag har gjort, eller i alla fall försökt göra, att ha en professionell attityd, samtidigt som relationen har betydande personliga drag. Den personliga relationen har jag försökt att legitimera som ett trick att få stark påverkan i uppgiften, att få en avhandling gjord, genom att man genom den personliga relationen lättare kan uppfatta vad som krävs i form av handledarinsats. Men mindre förljuget legitimerande är att uppriktigt erkänna att jag inte kan uthärda en relation till en annan levande människa under kanske fyra till sex år utan att den är personlig. Ett professionellt agerande i en personlig relation har varit mitt handledarskap. Därför har jag ibland haft det stora nöjet att få vara barnvakt åt mina doktoranders barn. Följt av en handledning nästa dag där jag, utan pardon, kritiserat ett teoriinslag i ett kapitel.

​Den 14 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Är det inte förbryllande att en av nazisternas stora framgångar, att mörda 6 miljoner judar, försökte de gömma undan när krigets lycka vände? De sprängde gaskammarna, de brände sina arkiv, de tog ut judarna på en mordisk marsch för att de inte skulle kunna vittna om övergreppen.

Är det då mer förståeligt vad de muslimska palestinierna gjorde när de invaderade Israel den 7:e oktober 2023? De filmade och spred sina övergrepp genom filmer. De ringde sina föräldrar och bekanta och berättade om sina ohyggligheter. De defilerade triumfartat genom Gazas gator med sina offer liggandes och sittandes på bilarna.

Varför ville nazisterna dölja det som onekligen var deras framgång, medan muslimerna ville visa upp sin framgång?

Kan det komma från den judiske barbariske gudens lag, som förkunnar hämnd som grund för straff? Enligt 3 Mosebok, 24:20-22: ”bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan, ska han själv tillfogas. Den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det, och den som slår ihjäl en människa ska dödas. En och samma lag ska gälla för er, såväl för främlingen som för den infödde, för jag är Herren er Gud.”

Följer de muslimska palestinierna denna barbariska judiska lag: Så som vi palestinier lidit och mördats av er, israeler, så skall ni förödmjukas och dödas? De kan förvisso finna stöd i Koranen, t ex 48:29: ”Muhammed är Guds apostel och de som följer honom är fruktansvärda mot de otrogna men barmhärtiga mot varandra.”

Men även om hämnd och mord finner stöd i både Boken, dvs Toran, Gamla Testamentet och i Koranen, så finns, vad jag vet, ingen text som betonar att hämnden skall synas, att hämnden skall vara ett skådebröd, så som de muslimska palestinierna gjorde den 7:e oktober.

Kan det vara så att nazisterna hade, trots sin ideologi, fortfarande insikt i västerlandets moderna moral, där Förintelse anses vara förkastlig, varför de insåg att de skulle dömas av den moralen om de förlorade kriget? En insikt som visade sig vara korrekt eftersom de dömdes efter kriget. Muslimerna tycks inte ha utvecklat sin moral utan lever fortfarande i medeltidens moral, där judarnas primitiva lag var etablerad, varför de inte trodde att de skulle fördömas och därför tydligt och klart kunde och ville kommunicerade sin hämnd, sina ohyggliga illdåd.

Muslimerna den 7:e oktober levde kvar i medeltiden, med den judiska lagen, varför de kunde njuta hämndens ljuva sötma, medan nazisterna förvägrades sötman genom sin insikt i modern moral.

Återstår att se om världen kan återupprepa det som gjordes i Nürnberg 1945-49 och dra de muslimska palestinierna inför rätta. Om det sker segrar mänskligheten. Om det inte sker, har mänskligheten en tung börda att bära.

​Den 13 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En 60-årig man i Kristianstad avslöjades av Patrik Sjöberg och Sara Nilsson, när han, som han trodde, sökte sexuell kontakt med en 13-årig flicka, men fick se sig träffa dessa två kända pedofiljägare. Han hängdes ut som en man utan den moraliska och ideologiska spärr som anständiga människor har.

Det visade det sig att mannen sedan länge varit aktivt engagerad i Socialdemokratiska partiet. Han har haft så hög position att han representerat partiet i kommunfullmäktige. Nu är han blott engagerad socialdemokrat i Svenska kyrkan.

Efter avslöjandet lämnade han sin plats i Svenska Kyrkan och uppges också ha lämnat partiet.

Ordförande i Socialdemokraterna lokalt i Kristianstad är Ewa Pihl Krabbe, tillika riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon intervjuas av Samnytt, en högerextrem sajt, där hon säger att han lämnat partiet och ”Jag tycker det är utagerat”. ”Jag kommenterar inte mer. Han har lämnat partiet nu, så går jag inte in på mer.”
( https://samnytt.se/s-politiker-sokte-sex-med-13-arig-flicka-lamnar-partiet )

Det är överraskande att en sådan händelse inte utlöser ett behov att tydligt och klart markera mot sådant agerande. Att som demokratisk socialist deklarera, högt och tydligt, den demokratiska socialismens grundläggande värderingar om mänsklig värdighet. Att demokratiska socialister försvarar och skyddar utsatta grupper, t ex unga flickor, och vänder sig med styrka mot all form av pedofili, vare sig det sker i religionens namn eller hos en moraliskt upplöst äldre man.

Ett ohyggligt angrepp på mycket grundläggande värderingar kan hon lämna som ’utagerat’. Själv hade jag stormat mot hans agerande. Jag hade omedelbart startat en uteslutningsprocess, för att tydligt visa på brottet mot ideologin. När han själv valde att lämna partiet hade jag tydligt och klart uttalat att uteslutningsprocessen läggs ner då man inte kan utesluta en person som inte längre är medlem. Men jag hade fortsatt processen genom att säkerställa att han aldrig mer skulle ges möjlighet att vara medlem.

Underlåtenheten att agera och tydligt och klart visa vilka grundläggande värderingar som socialdemokratin har, är anmärkningsvärt. Men, kanske det visar på en värderingsmässig uppluckring. Inte för att förledas tro att socialdemokratin accepterar pedofili, men att de numer har svaga försvarsbarriärer. Det har de visat genom att de tappat försvarsbarriären gentemot totalitära ideologier eftersom de inte blott accepterar den totalitära ideologin islam utan t o m respekterar islam. Det har de visat, inte minst Krabbe själv, som är en av socialdemokratins rasister, genom att använda en rasistisk förståelse av samhället där de kategoriserar mänskligheten utifrån hudfärg, speciellt kategorien ’vit man’.
(https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/bekampa-rasismen-i-det-socialdemokratiska-partiet-79db1acc/ )

Jag, som demokratisk socialist, som därmed kallar mig ortodox socialdemokrat, kväljs av att se mitt forna parti invaderas och förmörkas av dessa individer vars grundläggande värderingar kommer till ytan genom deras rasism och, i detta fall, passivitet i att deklarera socialdemokratiska grundvärderingar avseende människans värdighet.

Jag är demokratisk socialist och därmed ortodox socialdemokrat. Jag vänder min rygg åt det svenska socialdemokratiska partiet eftersom det i handling vänder sin rygg mot den demokratiska socialismens mest grundläggande värderingar och samhällsanalys.

​Den 12 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag kämpas det för jämställdhet och mot patriarkat. Individer definieras starkt utifrån könet. Betygsnämnder som avgör om en avhandling når doktorsnivån skall bestå av könsbestämda individer med en speciell könsproportion. Vi vill ha jämställdhet. Med dessa könsimpregnerade ögon ser vi tillbaka i vår historia. Det väckte därför stor uppmärksamhet när man i en vikingagrav fann en begraven krigare, som vid noggrannare undersökning visade sig vara en kvinna.

Stor uppmärksamhet, inte minst genom TV-serien Vikings, har sköldmön fått, dvs fenomenet att även kvinnor kunde vara krigare.

Charlotte Hedenstierna-Jonson, docent vid Uppsala universitet, som fann att krigaren i Birka var en kvinna, säger i eftersnackprogrammet om Sveriges historia, som just nu går på SvT, att könet var kanske inte det som definierade rollen som krigare. För människorna på den tiden var det kanske blott en krigare som begrovs. Hon tycks mena att, medan vi idag är fascinerade av könet, kanske könet på den tiden var egalt. Den som begrovs var för dem en krigare, inte en kvinnlig krigare.

Vi lever idag, precis som alla människor har gjort i alla tider, inbäddade i våra kategoriseringar. Idag är kategorisering utifrån kön oerhört viktig. Kravet på jämställdhet är just en sådan hård kategorisering där könet är betydelsefullt. Ja, det är så betydelsefullt att det idag har dykt upp strömningar som kämpar för att lösa upp kategoriseringen genom att människor benämner sig som bisexuella, att somliga kräver att deras identitet, som bestäms av könet, skall vara en annan bestämning, t ex en hen, dvs en person som saknar könsbestämning, eller en fysiologisk man som identifierar sig som kvinna. Allt detta rör sig kring kategoriseringen utifrån kön och visar hur stor vikt som könet tillmäts idag.

Men tänk om könskategoriseringen på vikingarnas tid inte var så viktig som den är för oss, varför krigaren som begrovs var just bara och enbart en krigare, inget annat. Dimensionen av att krigaren, för oss så viktigt, var en kvinna, var egalt. Då begravde man inte en vaginabärare, utan en bärare av vapen, en krigare.

Tänk om krigarens kategori enbart rymde individer och individers förmåga att kriga? Det leder tanken till meritokrati, där en individ får en uppgift p g a dess förmåga att utföra funktionen. Kanske vikingarna var sant meritokratiska? De kanske inte kände jämställdhet, ty det skulle innebära att betona könet, medan meritokrati i krigarleden innebar att betona förmågan att kriga, att fullgöra krigarens funktion.

Det skall sägas att det är oerhört svårt att försöka tänka bort könsdimensionen, eftersom vi är så impregnerade av den idag. Men resonemanget ovan leder till en rolig och intressant fråga: När och hur kom könet som definierade karakteristik på en individ in i vårt samhälle?

Det är självklart att könet som ren fysiologi rimligen alltid varit burit av människan. Kvinnor föder barn. Män är, oftast, den starkare, och får därför oftare bär tunga stenar. Men återigen, detta går också tillbaka till förmågan. Hur mycket än mannen identifierar sig som kvinna, kan stackaren inte föda barn (vilket Monty Python noterade https://www.youtube.com/watch?v=Dgp9MPLEAqA )

Men könskategoriseringen går vidare än till ren fysiologi. Någonstans började människan kategorisera enligt kön som gick utöver ren förmåga. T ex när barnen skulle överta föräldrarnas ting och egendomar. Vi vet nog inte med absolut säkerhet hur arv fördelades på vikingatiden. Men enligt programmet hade kvinnor arvsrätt. Något hon förlorade med kristendomens insteg.  

Riden av mitt förakt för de abrahamistiska religionerna kan jag föreslå att könets betydelse expanderade i större utsträckning förbi fysiologiska förmågor när kristendomen kom till Sverige. Då delades människorna tydligt upp i kön. De abrahamitiska religionerna har ett stort förakt för kvinnan. Hon skall täcka sitt hår, hon skall inte ha smakat på sexuella njutningar innan hon är fången i ett äktenskap. Ja, i den mest vidriga kvinnoapartheidvarianten skall hon inte lämna hemmet utan att ha beskydd/övervakning av en man som är släkt med henne. Här identifieras individen som kön, som kvinna i en fullständigt grotesk utsträckning.  

Problemet vi har idag med jämställdhet uppkom eller i alla fall accentuerades genom kristendomen, då könet, och speciellt det kvinnliga könets underordning under mannen, etablerades. Innan kristendomen fick krigarna, när de hade fallit i strid, åka till antingen Odens Valhalla eller till Frejas Volkvang. Med kristendomen fick de goda åka till himmelriket där guden, som var en han, rådde. De onda fick åka till helvetet, som Mohammed noterade, var fyllt av kvinnor.

Skall vi återfå det som kanske fanns på vikingatiden, ett samhälle med människor vars kön var tämligen underordnat, där människor hade plats, i alla fall delvis p g a förmåga, måste vi kasta den abrahamitiska barlasten, denna människofientliga ideologi, i havet.

​Den 16 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin