Jag har alltid haft ett skrivbord på en akademisk anstalt. Tills 1 juni 2018, då de sex’s gäng på Högskolan Kristianstad ansåg att det var olämpligt att jag var anställd. Innan dess har alltid diskuterande studenter, doktorander och kollegor varit min omgivning.

Jag lämnade Lunds Universitet 2001, bland annat för att jag var så trött på alla doktoranddiskussioner om ontologiska utgångspunkter och hermeneutikens betydelse. Det var en i huvudsak kvasiintellektuell debatt som bara värmde konferensrummets stolar. Jag hade kvar en doktorand när jag lämnade Lund, som förvisso inte värmde stolar med kvasiintellektuella debatter, utan fick datorerna att gå varma med innovativa variabler. Men detta till trots lämnade jag Lund med föresatsen att när hon blev klar, vilket skedde 2002, var min saga all som handledare av doktorander. Ja, jag var t o m inställd på att ge upp forskningen och endast sikta in mig på att bygga bra utbildningar.

Det gick så där….

In i mitt liv haltade en student med knivskarpt intellekt, med en pliktkänsla och med en imponerande arbetsförmåga. Och med en uppriktighet som visade på stor integritet, där hon efter blott en månads kandidathandledning läxade upp mig. Hur det gick till, minns jag inte, men snart var hon doktorand och vi arbetade i ett projekt som sedan dess varit min stolthet, eftersom projektet tog upp företagsstyrningsdimensionen i ryttarföreningar och eftersom projektet vann Riksbankens Jubileumsfonds finansiering.

Hur är det möjligt, att så kraftigt avvika från en föresats och plan? Det är som om jag, i mitt medvetande, kan besluta om vad som helst, men min själ styr mig. Som om själen är akademisk, varför jag, oaktat mitt medvetna Jag’s fasta och tydliga beslut, agerar akademiskt. Som om mitt medvetande kan besluta vad som helst, men Jaget, dvs själen, teoretiserar, undrar, frågar, ifrågasätter, försöker förklara, och hittar lekkamrater i det akademiska, studenter som dras med, och som i min lek går på den akademiska stigen, där man börjar som doktorand, sedan blir doktor, sedan docent, och snart professor. Inte som en karriärplan, utan som oavsiktligt resultat av leken. Själens lek.

Min existens tycks vara akademisk. Det som har varit mitt arbete, har inte varit för att leva, utan mitt sätt att leva har varit det som andra kallar arbete. Jag föreläser inte om den institutionella teorins föreställning om isomorfism, eller om principal costs för att det ger mig bröd på bordet. I föreläsningssalen finns en del av mitt liv, oskiljaktigt från andra viktiga delar av mitt liv, som att köra bil, slänga käft med mina barn, kyssa min kvinna.

De kollegor som jag omger mig med, har en liknande livshållning. Ja, jag har fått mycket kritik för att jag accepterar, men inte respekterar de som har sitt akademiska arbete som arbete, dvs reglerat 7 till 5, med fem veckors semester. Som om forskning framför allt, men även undervisning, är ett löpande band som man kan stänga av och sätta på.

De som jag sett i min närhet, som varit akademiskt framgångsrika, har en liknande hållning som jag har, några kanske mer medvetet karriärinriktade än vad min hållning varit. Det har tidigare kritiserats att en sådan hållning är hindrande, speciellt för kvinnor, som tenderar att ta större ansvar och prioritera familjen mer än männen. Kvinnor skall därför få speciella förmåner, inkvoteras och ges speciella forskningsmedel.

Med erfarenhet från några kvinnor vill jag säga, med utländsk styrka: Shit, no! Att kvotera dessa, att ge dem speciella förmåner, vore att förödmjuka dem, att inte visa respekt mot dem och deras akademiska själ. (Det innebär inte att jag förnekar att männen har försteg, men det hänför jag mer till männens hart när genetiska benägenhet att skapa och underhålla nätverk).

Men vad händer med en människa som lever sitt arbete, när skrivbordet dras undan? Skrumpnar den och försvinner? Åker den till Palermo, för att parkera vid hamnen, lägga bilnycklarna på vänster bakdäck, och går ut i havet och simmar tills den sjunker?

​Öllsjö den 31 december 2018

I julhelgen brann det på två ställen i Kristianstad.
​
Det brann i Öllsjö, där jag bor. Det är en förort till Kristianstad, som helt domineras av villor, vari bor en medelklass med skånskt ursprung.  

Det brann på Näsby, en ytterdel av Kristianstad, som domineras av lägenheter, främst hyreslägenheter, vari bor främst första och andra generationens invandrare.

Brandkåren och polisen diskuterade med varandra innan de åkte in på området där containern brann på Näsby. Det blev dock som de hade befarat. De överfölls av nyårsraketer. Beskjutningen var så stark och de bedömde att de inte kunde göra något åt det, varför de lämnade platsen, utan att ha släckt färdigt.

Vad som de facto hände på Näsby var att staten övergav en av sina främsta uppgifter, att hålla gränsen, att hålla landet, att försvara liv och egendom. Staten abdikerade på Näsby, inför den terror som det skjutande gänget utövade.

Samtidigt i Öllsjö. Lågorna falnade snart från branden och övergick i det som var avsikten, att få grillglöden att växa sig stark. Branden i Öllsjö var min granne som lät tändvätskans brand få grillkolet att övergå i glöd, så att han, i slutet av december! några dagar innan nyårsafton, kunde servera sin familj läckert grillad mat.

I Öllsjö behöver inte brandkåren och polisen diskutera med varandra. Brandkåren har jag aldrig sett här, under de 18 åren jag bott här. Polisen har jag sett någon gång vid skolan, sannolikt för att kontrollera hastigheten utanför skolan, eller hålla en föreläsning för eleverna. I Öllsjö har staten inte abdikerat. Ja, dess repressiva del behövs knappt ens här. Den finns närvarande som omsorgsstaten, t ex i form av en stor fin kommunal skola.

Varför falnar elden i Öllsjö och övergår i korvgrillning, medan elden får brinna ut på Näsby eftersom staten har övergivit sitt uppdrag, att beskydda?

En stor fråga för mig är varför de vuxna accepterar terrorn på Näsby. De ser att staten drar sig tillbaka. Varför säger de inte till varandra, att när staten drar sig tillbaka måste vi själva skydda vårt samhälle? Kort och gott, varför går inte män och kvinnor ut i området och ser till att deras barn och ungdomar sköter sig? Varför bildas inte ett alternativ till staten, ett medborgargarde som upprätthåller ordningen?

Beror det på att många invandrare kommer från klankulturer, där klanen är allt och det som finns omkring klanen är inte klanens angelägenhet? Man tillhör en kultur som utifrån svenska traditioner framstår som inferior avseende samhällskänslan, att vi är i ett samhälle och vi måste hjälpas åt? Människor utan samhällssolidaritet sitter i sina lägenheter och bryr sig inte.

Tänk er nu in i den femtonåring som beskjuter poliserna, statens utsände som skall upprätthålla vårt samhälle genom sin repressiva kraft. Han (för det är mest sannolikt en han) ser hur polisen drar sig undan. Hans beskjutning visar att han inte respekterar polisen. När han sedan ser att polisen drar sig tillbaka, inser han att han inte heller behöver vara rädd för polisen. Grundläggs inte här en attityd som möjliggör att han, om tre år, skjuter en människa utanför ett daghem i Malmö (en sådan avrättning skedde nyligen i Malmö)?

Jag tror att en icke ringa förklaring till de två bränderna och deras olika förlopp kommer av att staten är närvarande som normer i Öllsjö, vilket gör att bränderna falnar för att ge plats åt korvar och kotletter. I Näsby saknas staten som närvarande norm. När staten sedan blir så  svag att den inte ens kan hålla territoriet, blir det ett statslöst land, där unga människor får fritt fram att utöva sin terror.

De unga killarna, som kanske är utanför redan nu, genom underkända betyg i skolan, kommer sannolikt att möta arbetslöshet när de blir äldre. De är utanför samhället. Redan nu ser de också att samhället i form av den statliga polisen, drar sig undan. De lever i ett helt eget samhälle.

I dessa dagar, då det byggs murar och staket som aldrig förr (t ex Ungern, Ryssland, Israel, USA), då 60-talet, med byggandet av Berlinmuren framstår som en tid av öppenhet, kanske svenska staten skall erkänna det som framstår som ett faktum och bygga en mur kring Näsby. Näsby är ett statslöst område och kan likaså erkännas som sådant med en mur.

​Öllsjö den 30 december 2018 

Ian Fernheden, ledarskribent på Oberoende Förnuft, pläderar för att beväpna folket, och därmed följa det goda exemplet, USA, som har det beväpnade folket inskrivet i sin konstitution.
http://www.fornuft.se/index.php/2018/12/19/darfor-har-usas-vapenlagar-tjanat-det-amerikanska-folket-val-det-media-inte-vill-du-ska-lasa/
 
Normalt brukar man peka på den enorm mordstatistiken och de tragiska skolskjutningarna och hävda att USA:s främsta problem är lättheten som finns för folk att beväpna sig. Försvararna brukar invända att det inte är vapen som dödar, utan människan som använder skjutvapnet. Kritikerna mot det argumentet kan hävda att det är lika begåvat som att säga att det är inte godiset som gör dig fet, utan att du äter godiset.

Men statistiken över antal vapen visar att förekomsten av vapen hos befolkningen behöver inte vara den främsta förklaringen till morden, då Finland ligger också i toppen på vapen per capita (https://www.expressen.se/debatt/finland-ar-eus-vilda-vastern/). Kanske det är acceptansen av att bära vapen som gör skillnad, inte antal vapen. Får man inte gå omkring med sitt vapen, t ex ha det liggande i handskfacket i bilen, blir det bökigare att skjuta någon. ”Ursäkta mig, ditt svin, vill du vara så vänlig och vänta här medan jag åker hem och låser upp mitt vapenskåp, och låser upp skåpet där slutstycket är, fogar samman dem, letar upp patronerna, laddar vapnet och kommer tillbaka, för att skjuta dig?”

Kanske den omständliga proceduren minskar antalet mord.

Ians argument är att judeförintelsen inte skulle ha skett om judarna hade varit beväpnade. Det ligger något i det då den judiska staten idag är beväpnad och mycket framgångsrikt skjuter ner den andra folkgruppen, som är sämre beväpnade, palestinierna. Å andra sidan, behöver Israel sina styrkor, inte bara för att hålla de ockuperade territorierna, utan också för att försvara sig från det andra folket, som delvis är beväpnat.

Ian anför förvisso ett motargument, det amerikanska inbördeskriget, där det egna folket vände sig mot sig självt och bekrigade varandra. Inbördeskrig, som ju är det beväpnade folket som vänder sig mot andra av samma folk, är ju inte obekant. Afghanistan är det ständiga exemplet, där USA deltog i att beväpna en befolkningsgrupp, som de sedan fick dyrt betala genom att de senare fick möta den av dem beväpnade milisen.

Ett starkare argument mot det beväpnade folket är ekonom-historikerna som anser sig ha funnit att en stark förklarande faktor till den exempellösa ekonomiska utveckling, med början på 1700-talet, berodde på att staten växte sig stark och kunde skapa stabila institutioner, vilket till stor del baserades på att staten monopoliserade våldet, dvs avväpnade folket.

Ian kan förvisso invända att det var en bra förklaring då, men idag har vi starka stater, ja, kanske för starka stater.

Det kanske inte går att bortse från att tankar om beväpning delvis har sin grund i den våldsspiral som Sverige hamnat i. Kanske jag skulle vilja vara beväpnad om jag riskerade att befinna mig bland flyktingar, som kommer från en mer våldsbejakande kultur, med omfattande kvinnoförtryck? Att gå på Möllan kanske skulle vara mer behagligt lugnt om jag bar ett vapen?

Men Nej! Sverige har varit ett samhälle förskonat från våld. Vi har inte behövt beväpna folket för att få freden. Vi har fått den, delvis eller kanske dominerande, genom våra sociala reformer. Vi bekrigar våldet med mat, husrum, arbete och en plats i samhället.

Ian kan invända att det lät sig göras när vi delade samma kulturella normer. Idag gäller kulturkrockar.

Mitt svar får bli, kanske naivt, att vi bekrigar inferiora kulturer med vår kultur av Folkhem.

​Öllsjö den 29 december 2018      

Nazismen utmålas idag som en fruktansvärd ideologi och nazister får finna sig i att hånas, förlöjligas, ja t o m förbjudas. Det är en fruktansvärd förföljelse som måste få ett slut.
Ty, nazismen är en fredens ideologi, som ger hopp och ett liv i välstånd, utveckling och fred.
 
När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933, låg Tyskland i ruiner. Hitler och nazisterna gav mod och hopp till tyskarna, och efter något år var tyskarna åter i arbete. De deltog med glädje på gatorna, och inte som innan 1933, med slagsmål och mord. Tyskarna blev rikare. De påbörjade den utveckling som sedan fortsatt, där blott Folkvagnen, Authobahn och raketen kan nämnas.

Hitler och nazisterna påbörjade det arbete som vi i Europa fortfarande håller på med, och strävar efter, ett enat Europa. Hitler insåg, precis som vi idag inser, att Ryssland är hotet mot Europa. Då tog ryssarna livet av 5-6 miljoner Ukrainare. Idag håller ryssen östra Ukraina och har invaderat Krim. Hitler insåg hotet och invaderade Ryssland. EU har insett det, genom sina sanktioner mot ryssarna. Samma insikt, blott olika medel.

De som föraktar nazisterna pekar på Förintelsen och hävdar att den var ett resultat av nazismen. Ingenting kan vara mera fel. Nazismen är en fredens ideologi och inte en mordisk ideologi. Förintelsen har lika lite med nazismen att göra, som dagens IS och dagens terrorister har med islam att göra. Alla organisationer, alla idéburna rörelser, riskerar att få in galningar i sina led, som agerar efter sin brutalitet, och mot ideologin. Att terrorister ropar Allahu akbar när de mördar människor i Strasbourg betyder inte att islam är orsaken till deras agerande. Det betyder bara att de är förvirrade.

Förintelsen var ett ohyggligt brott som inte har med nazismen att göra. Det utverkades av galningar som var ledda av Himmler och Eichmann. I den allmänna förföljelsen av nazismen uppmärksammar ingen att Himmler blev avsatt och utesluten från nazistpartiet av Hitler 28 april 1945, kanske för att Hitler då fick veta om Förintelsen.

Döm inte nazismen efter vidriga handlingar som felaktigt görs i dess namn. Döm blott efter de handlingar som görs utifrån dess ideologi. Ingenstans finns i ideologin att judar skall mördas. Ideologin vill blott, likt t ex muslimerna vill, dela upp befolkningen på nazisterna och dess folk, arierna, likt muslimerna som delar upp folk på muslimer och de andra, som likt judarna fick göra i Nazityskland, skall betala speciella skatter, som i muslimernas fall kallas jizya. Ingen konstigt med det. Helt enligt ideologierna.

Döm inte nazismen utifrån lösryckta citat från nazismens urkunder och Hitlers tal. För det första är det ofta översättningar från tyskan. Dessa är ofta dåliga och avsiktligt gemena översättningar. För det andra är citaten oftast tagna ur sitt sammanhang, enbart i syfte att misskreditera nazismen, istället för att förstå den fredliga ideologin.

Idag är det accepterat att inte bara misskreditera nazismen och Hitler, ja, det är t o m accepterat att förakta nazismen. Det är en brist på respekt mot nazisterna, som är oacceptabel. Man må håna sig själv och sin egen ideologi. Men att håna en annans ideologi och misskreditera den borde vara förbjudet. Vilken rätt har dessa människor att håna nazisterna?

Nazisterna är ett gott folk. Se bara på den kärlek och stora förstånd som en av de svenska nazisterna har. https://www.youtube.com/watch?v=1N1t0_sJ6SQ&feature=share&fbclid=IwAR1-c8kk72nh2DCdsgZF-Xg5iu6NLZJRipwoeipXvRCOEJMyCu-gv1JVKCw

Ni ser där hur förföljd hon är av människor som inte respekterar henne och hennes ideologi. Att hennes barnbarn inte fick färdigställa sin gåva till henne på skolan, är politisk förföljelse och att förödmjuka en respektabel gammal kvinna och hennes tro.

Sluta därför att svartmåla nazismen och se den, i all sin prydnad och i sin ständiga strävan att ge folk välstånd och fred.

Öllsjö den 28 december 2018

​PS Denna text är skriven så att den ganska enkelt kan omformas för att passa andra totalitära ideologier, såsom islam, kristendom, judendom, kommunism. DS

Läs följande och fundera över vem som kan uttrycka sig så här och var man kan uttrycka sig så här:
” jag berättar även om Alexander Bard, som utöver att citera henne [den intervjuade personen] flitigt i somras, bjöd män från hela landet till Värmland för att sjunga runt en stor träpenis. (“Det falliska, det falliska”, mumlar hon [den intervjuade personen] med ett smalt leende.)
– Det är den vita mannens revansch. Sådana uråldriga hämndinstinkter tar över våra medvetanden när vi är svaga och lider. I stället för att fundera över hur vi kan integrera befolkningar med varandra, eller minska energiförbrukningen för att rädda planeten, så är det så mycket lättare att gå in i överlevnadsläge och be om hjälp hos en Stor Fader. Till och med vissa kvinnor går i den här riktningen, och drömmer om att bli räddade av en man.”
 
Detta är sagt av en upplyft fransk intellektuell (sic!), Julia Kristeva. I Dagens Nyheter, Sveriges största och mest spridda dagstidning.
https://www.dn.se/dnbok/julia-kristeva-nu-vill-den-vite-mannen-hamnas/

Vad jag ser är en normalisering av fräna rasistiska uttryck. Av en som drömmer sig tillbaka till de stormande medelklasstudenterna i Paris och tycker illa om dagens gula västar, som inte sitter ner och i god reformistisk anda försöker samla samhället till en gångbar utvecklingsbar kompromiss.

Men nyrasisten söker inte försoning eller den reformistiska kompromissen. Hon uttrycker ett förakt genom sin nyrasism. Och vräker ur sig två plattityder som möjligen hörs på det sämsta caféet, integrera befolkningar och minska energiförbrukning.

Detta är den ovärdiga monologen. Jag hade så gärna velat skriva samtalet, men hennes prat är inte dialogiskt, utan monologiskt. Det är ovärdigt i sin nyrasism och i sin leverans av plattityder, som inte finns för att utveckla tanken, utan för att markera tillhörighet.

Men det intressanta med artikeln är inte Kristeva, utan att det just är en artikel, och att den visar hur accepterad nyrasismen är. I Sveriges största dagstidning kan man obekymrat och utan att få en kritisk fråga från intervjuaren, vräka ur sig rasistiska och groteskt generaliserade ståndpunkter om ’vita män’. En ohygglig generalisering, bortom all rim och reson, baserat på en beskrivning av vad några män ägnat sig åt. Med hänvisning till hudfärg, något som blott den mest extrema högern tidigare kunde göra. Och detta, idag, nu, i den största svenska dagstidningen.

Högern beskriver denna nyrasism som vänsterns uttryck.

Jag är också kritisk mot dessa uttryck. Men inte som vänsterns uttryck. Ty detta är den tomhetens uttryck, det verbaliserande vakuumet, där Förnuftet sätts åt sidan till förmån för en uttrycksmaskin som spottar ur sig fraser av klantillhörighet till en primitiv stam, likt den hon refererar till, där ord blir de ritualer som ger samhörighet. Men inte kunskap.
Det är den ovärdiga monologen där acklamation och inte insikt avses. Där den kritiserande antar den kritiserades skepnad och blir ett med den.

Det är en stillastående dialektik, där A och icke-A är inbegripen i en negativ dialektik, utan den inneslutande upphöjelsen i den positiva dialektiken. Istället skapas en nedåtgående spiral av söndring.

Medan gatorna fylls av de gula västarna som är fyllda av de som inte finns.

Kanske är det de som är det tredje, det uteslutna, det mellan A och icke-A. Det som både Hegel och Marx glömde.

​Öllsjö den 27 december 2018

Finansinspektionen (FI) skall granska bankerna, och frågan är vilken metod som är det bästa. I SvT 18 december rapporteras att FI kommer att granskas av JO, p g a att de modifierat ett offentligt dokument innan offentliggörandet. I artikeln framkommer att FI vill ha en ’kommunikativ tillsyn’ av bankerna. Inga-Britt Ahlenius, forna generaldirektör på Riksrevisionsverket, slår ner på denna metod och pekar på riskerna med en ’samförståndskultur’.
 
Hur en granskare skall agera gentemot den som den granskar, är ett problem som uppkommer i många situationer.

I bolagsstyrelser skall ledamöterna granska företagsledningen. Studier visar att informationen ledamöterna får från bolagets ledning beror på ledamöterna och deras attityd mot ledningen. Ju strängare krav på information, ju mer avstånd mellan ledning och styrelse, ju sämre information får styrelsen.

Revisorer skall granska bolag, till förmån för bolagets intressenter, främst ägarna, men även långivare och andra kreditorer, och ytterst till gagn för samhället. Förmågan att klara revisionsuppgiften, dvs att finna och rapportera fel i redovisningen, beror delvis på revisorns relation till den granskade, till bolaget och dess ledning. Även här kan informationens kvalité variera beroende på relationen mellan granskaren, revisorn, och den granskade, bolaget och dess ledning.

I forskning kring revision ser vi att revisorn vandrar på en slak lina, där revisorns oberoende gentemot den granskade skall upprätthållas, samtidigt som en förtroendefull relation till den granskade ger mer och bättre information som möjliggör en bättre revision. Vi har också sett att revisorer ägnar sig åt ’kommunikativ tillsyn’, där det finns en omtanke att förebygga fel, istället för att enbart konstatera fel.

Ytterst kan problemet vara moraliskt. Skall FI följa en konsekvensmoral, där ändamålen helgar medlen, eller skall de slå ner på regleringsbrott, oaktat konsekvenserna? Riskerna med att hårt och offentligt slå ner på felen, är att bankerna anstränger sig mer för att frisera och dölja information. Riskerna med att förebygga, med ’kommunikativ tillsyn’, är att FI blir för förtrolig med bankerna. Det förefaller som om den senare risken har realiserats idag, där det är FI, granskaren, som friserar information.

Slutsatsen är emellertid inte att FI:s metod med ’kommunikativ granskning’ är fel. Det som tycks ha skett är att de har misslyckats i det som är varje styrelseledamots och revisors normala vardagssyssla, att upprätthålla sin självständighet, och samtidigt ha en förtroendefull relation med den man granskar. Rådet till FI blir därför att de bör kontakta FAR, branschorganisationen för bl a revisorer, så att FAR kan ge FI en kvalificerad utbildning och rådgivning i den professionella konsten att ha en förtroendefull och utvecklingsinriktad relation till den man granskar. 

Öllsjö den 26 december 2018

​PS detta var ursprungligen en debattartikel, generöst erbjuden till Svenska Dagbladet. Där dock Carina Stensson, redaktör, utan större åthävor kunde betacka sig min allmosa: “Tack för artikeln. Jag tackar dock nej till publicering. “ DS

Det finns två sätt för alkoholister att bli av med sin alkoholism, att dö eller att bli hällörade.

Det var visdomen jag fick när jag som ung arbetade på ett alkoholisthem. Jag lärde känna många alkoholister. Generellt var de mer snälla än andra människor. I nyktert tillstånd. När de lyckats få alkohol blev de flesta betydligt mer aggressiva. De hade dock all anledning att bli aggressiva ty de insåg att de genom sitt fylle skulle bli utslängda från anstalten.

Vi har nu sett slutet på den andra delen av ’Vår tid är’ i SVT. Där ser det ut som om en av bröderna kommer att räddas från sin alkoholism genom att han blivit hällörad. Han blev frälst och ingår, när serien avslutas i den andra delen, i en frikyrka.

En debattör i Aftonbladet tar upp detta och undrar om detta är att legitimera religionen, mot bakgrund av dagens inflöde av hällörade. Begräsningen i religionen, och speciellt i kyrkan framkommer dock tydligt i TV-programmet, då han aldrig avslöjat sin bisexuella läggning.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/4dk6ma/vackelsens-tid-ar-nu

Skulle han berätta, då finns risken att man läser bibeln för honom, t ex tredje Moseboken 20:13 ” Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Idag, när vi fått fler av de som är som våra kristna var för ett tag sedan, kanske de läser koranen (29:29) för honom: ”Ni nalkas ju män, [upptända av lust], och går tvärs emot naturens vägar. Och ni gör det [öppet], när ni samlas till era skamliga sammankomster!" Hans folks enda svar var: "Be då Gud straffa oss, om du talar sanning!"

Kommer nu acceptansen för detta motgift till alkoholism att öka? Kommer religionen, denna fasa för förnuftet, och i allmänhet, för det fria samhället, att penetrera samhället?
Som jag upprepat här, tror jag att det blir fallet. I ambitionen att öka integrationen, avstår det svenska samhällets sina profana framsteg och backar in i framtiden.

Religionens ökande penetration av samhället kan i allmänhet blott medföra elände, även om någon enstaka alkoholist blir botad. Religionen, där jag avser de totalitära religionerna, dvs de monoteistiska, har överlag inneburit elände. Av all de negativa konsekvenser som kan tas fram, vill jag blott nämna en: Spridningen av det omoraliska!

Ty, de religiösa saknar moraliskt medvetande. De är likt Pavlovs hundar, stimulerade av belöningar, och hålls tillbaka av straff. Det är tanken på himmelriket som leder den kristne och muslimen till att hjälpa andra. Det är inte för att den andre behöver hjälp.

De religiösa håller inte tillbaka sin mordlystnad, för att förnuftet och medkänsla med människor säger att det är orätt. Nej, det är för att inte behöva tillbringa evigheten i alla de eldar som de kristna och muslimerna utfäster.

De religiösa är inga moraliska individer, ty de agerar enligt straff och belöning. Moraliskt sett är de som små barn, innan barnet fått den empati som möjliggör att de kan agera altruistiskt och kan resonera moraliskt.

Skall mannen avhålla sig från sin alkoholism för att guden skall ge absolution? Inte för att hans barn behöver en nykter far? Inte för att hans hustru behöver en nykter man? Inte för att hans mänskliga värdighet drabbas?

Må gudarna förlora slaget om människornas hjärtan. Må moralen, den förnuftsbaserade, utan straff och belöningar, den som baseras på omtanken om andra människor vinna.

Öllsjö den 25 december 2018   

Julen firades till åminnelse av Oden, som fick ge ett av alla sina namn, Jul, till festen. Eftersom festen skedde innan skrivkonsten kom till oss, vet vi ytterst lite om julen. Sannolikt var det ett frosseri av mat, som kom av att man offrade djur till gudarna, för att säkerställa goda skördar. Men det var inte fråga om det vettlösa offret, som bara går upp i rök, utan det man offrade, var det man åt. Det mumlas också bland historiker att man offrade människor. Men människoliv står ju inte högt i kurs bland primitiva kulturer, se bara på de kristnas häxbränning och USA dödsstraff.
 
För tusen år sedan kom kristendomen till Sverige och ockuperade julen. Namnet på Odens fest, jul, lyckades dock inte ockupanterna ta bort. De kristna firar julen som Jesu födelse. Enligt den tron föddes Jesus av en trolovad oskuld, Maria. Hon var judinna och vid den tiden trolovades de kvinnliga ungdomarna vid 13-14 års ålder. Myter säger att hon blev havande genom att gud befruktade henne i skepnaden av den helige ande.

Med civilisatoriska begrepp befruktade en uråldrig man, som funnits sedan tidernas begynnelse, en flicka på 13 år. När en äldre man befruktar en 13-årig flicka kallas det i Sverige för våldtäkt av minderårig och bestraffas med fängelse. Det är resultatet av denna barnvåldtäkt som de kristna firar. Så innerligt monstruös och kvinnohatande är kristendomen. Deras kvinnohat, deras ursinniga kvinnohat, där en våldtäkt av en minderårig flicka blir skäl för fest är oändligt. Till detta lägger vi att fadern är den som uppfann Förintelsen. Först genom att radera ut mänskligheten, förutom Noa och hans gäng. Sedan den som mördade alla förstfödda gossebarn i Egypten. Sedan den som etniskt rensade Palestina, för att ge plats, återigen, för hans folk.

Det är detta monsters våldtäkt på en ung flicka, som de kristna firar idag.

Om jag ser mig omkring idag, så tror jag mig finna att det är Odens Jul som står sig starkare än ockupantens jul. Inte många går i julmässa. Kanske man fortfarande har en krubba i sitt hem. Men jag, som oftast har haft den, har detta år blivit så inspirerad av julens ursprung, att jag i år inte kände för att skapa en historia kring våldtäkten av den minderåriga Maria. Maten dröjer sig kvar. Samlingen av folk dröjer sig kvar.
Oden måtte mysa i Valhalls salar. 1000 år av undanskuffning är över. Oden, som var vishetens gud och som därför visste så mycket, kanske vet om The Terminators vässande, överlägsna profetia: I’ll be back ( https://www.youtube.com/watch?v=XY9jQq7U85c ) Och nu är Oden tillbaka. Julen är återigen en Jul.

Dock har de två traditionerna en sak gemensamt, Hoppet. Ty hedningarna höll blot för att försäkra sig om att nästa vår och sommar skulle bli lyckosam. De kristna firar jul för att hoppet är fött, Fridsfursten från Jesajas profetia, som skall ge oss fred.

Vi, de goda ateisterna vet att skördens utfall inte beror på hoppet, utan på hur vi klarar jordbruket, med våra maskiner och kunskap, och hur klimatförändringen förändrar förutsättningarna. Vi, de goda ateisterna vet att Jesus skapade en religion, vars blodtörst och makttörst var i paritet med de världsliga herrarna. Och att Jesus, kanske den första feministen bland judarna, som ju är ett kvinnohatande folk, precis som alla abrahamitiska kulturer är, inte lyckades ge förutsättningar för att en av hans profeter, Magdalena, skulle få framträda som profet, utan att hon några hundra år senare reducerades till hora av gubbar på en kyrkokonferens.

För Julens skull, Hoppets högtid, kan vi dock lägga dessa insikter, Kunskapen, åt sidan, och blott uppmärksamma det goda i julen, det humanitära, det som är att vara människa: Hoppet.

Därför önskar jag dig, oaktat om du firar våldtäkten av den minderåriga eller skördens framtida utfall, en hoppfull God Jul.   

Öllsjö den 24 december 2018

Det finns saker som inte kan ske. Det finns saker som är så omöjliga att de inte ens är tänkbara. De ligger helt enkelt bortom människans förnuft och bortom den mest vilda, absurda fantasi en människa kan ha.
 
Det som inte kan finnas, inte ens tänkas, i den vildaste fantasin, står här: Enligt SR gör myndigheten, MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor:”… bedömningen att SSU:s distrikt Skåne har allvarliga brister när det gäller demokratisk uppbyggnad, bland annat när det gäller styrelsearbete.”, varför de inte ger bidrag till SSU-Skåne.  
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7110475

SSU har så allvarliga demokratiska brister, att staten förvägrar dem bidrag. Det är som anti-krist stigit ner. Detta är det sista, det mest omöjliga som har inträffat. Därmed är jordens öde avgjort. Därmed är allt slut. Det ohyggliga, det otänkbara har skett.

I SSU lärde jag mig debatternas logik, kompromissernas nödvändighet, och folkrörelsernas mötesformalia. Demokrati genomsyrade verksamheten. Kärnkraftsfrågan gick ut på rådslag, så alla kunde höras. Medlemsmöte bestämde, efter het debatt med strikt mötesformalia.  

Att denna organisation nu svängt så mycket, att den blivit odemokratisk är en märklig upplevelse. Vad beror det på?

Det kan ha flera orsaker. SSU vill, som alla progressiva organisationer, innesluta nykomlingarna. Men de har velat detta så snabbt att de glömt bort den demokratiska fostran som fanns i SSU.

För det andra, nykomlingarna har inga demokratiska traditioner, varför de agerar på det sätt som ligger dem närmst, vilket inte är demokratiskt. Det som finns på denna video är en omöjlighet, ett angrepp på SSU:s demokratiska tradition. 
https://www.youtube.com/watch?v=FzO8rjyM5rE

Men hur kan de då ha blivit accepterade till SSU, som ju är företrädare för demokratisk socialism?

Då kommer den tredje orsaken. Det ovärdiga samhället, vars ovärdighet så starkt framkommer i fenomenet Twitter. I en atmosfär där tyckandet och inte kunskapen är framträdande, där längden på ett resonemang är 140 tecken, kan en tyckare få utrymme i en organisation, speciellt en som tycker högt och burdust. Så som det förefaller ha skett på SSU i Malmö.

Man kan se SSU som toppen på ett hotande isberg, där den okritiska och hialösa viljan att integrera nykomlingarna, med nykomlingarnas avsaknad av demokratisk kultur, och den ovärdiga samhällsdebatten, leder till demokratins nedmontering.

​Öllsjö den 23 december 2018

Det finns en hemlighet som sex plus två personer delar. Sex onda och två goda. Sett från mitt håll.

Historien börjar på en upphöjd avsats, där lärarens kateder var placerad och där läraren stod när den pratade, i en gulteglad skola i en liten skånsk by, för 48 år sedan. Där lärde sig en pojke en mening, som han skulle bära med sig hela sitt liv i sitt minne, och som han skulle ha anledning att uttala, 48 år senare. 

Grymta månde grisarna / om de visste hur den gamle galten led

Eller på isländska, som lär vara nära det språk som vikingen pratade: Gnyðja mundu grísir / ef galtar hag vissi

Pojken spelade Ragnar Lodbrok, vikingen som invaderade England, och som kanske har funnits (om det tvistas det). Men han finns i sagorna. Och hans kväde, strax innan han dog i ormgropen, har vandrat över århundranden, till pojken som gjorde vad han kunde för att spela Ragnars död, liggande i en osynlig ormgrop på avsatsen i den lilla skolan, inför sina klasskamrater i klass 5/6.

Utsagan återkom till pojken när han tyckte att han befann sig i en liknande situation som Ragnar i ormgropen, där personer som kanske kunde liknas vid de kristnas ormar, mördade, inte honom, men hans dröm och hans livs ambition.

Han uttalade då orden, och tillade, utifrån hans kunskap om sagornas historia och utifrån hans känsla för alludering och metaforistiska sätt att tänka och uttrycka sig, att kanske grisarna hämnas.

Den hämnd som sagorna berättar om, är den fruktansvärda, att rista blodörn. Den visas här, ett klipp jag blott uthärdat en gång, så vill du dig väl, se blott början, där de bevingade orden uttalas, och undvik att se hur ’bevingad’ mördaren av Ragnar blir.
https://www.youtube.com/watch?v=ZwV3Y9GjOAQ

Denna scen spelar en stor roll i min historia. Dock en historia som inte får berättas. Blott sex onda och två goda vet denna historia. Sex personer som står på Ellas sida. Två som representerar Ragnars sida.

Vad pojken inte visste då, och vad mannen inte visste för några månader sedan, när han uttalade orden, var vilka meningar som föregick kvädet. Så här skaldes det: Eigi hugðak orma / at aldrlagi mínu / verðr mjök mörgu sinni, / þats minnst varir sjálfan.

Och på svenska: Inte tänkte jag att ormar / skulle bli min bane / Likvisst blir det ofta så / som man själv minst anar

Här skall man betänka att Ragnar inte var kristen och därför inte hade samma syn på ormar som de bestialiska kristna har. Därför kan vi egentligen inte förstå Ragnars känsla när han avlivas av ormar. Vi, som är uppfödda i den bestialiska kristna tron, vet däremot att ormar är lismande, fräcka, bedrägliga, avskyvärda djur, varför det är en skymf, en förödmjukelse att möta sin död genom dem.

Ella visste att skymfa Ragnar, medan sannolikt Ragnar inte erfor den skymf som de kristna utsatte honom för.

Då undrar jag om detsamma kan sägas om den forna pojken, som i nutid uttalade orden när han låg i ormgropen. Blev han skymfad, men på ett sätt som de sex onda förstod och avsåg, medan han, en av de två goda, inte förstod?

Vad jag vet däremot, är grisarnas hämnd. Inte genom att rista blodsörn. Inte genom att döda en person. Men det var något som dog, genom försvinnandets hämnd. Hämnden var inte en handling. Utan genom att avstå handlingar.

Handlingen som utfördes genom att avstå handling var att försvinna. Dödens försvinnande genom att försvinna. Hämnd genom att försvinna.

Så som Ragnar försvann. Så som pojken 48 år senare försvann. Så som drömmen försvann. Så som en del av grisarna försvann, och försvinner. 

​Öllsjö den 22 december 2018

Vellinge kommun är känd för sin slogan: Här är friheten lite större. De är också kända för sitt försök att förbjuda tiggeri. De har nu fått rätt till förbud genom Högsta Förvaltningsrätten. Staffanstorp och Danderyd, bägge moderatledda kommuner, hakar på och skall införa förbud.

Är det inte upp-och-nervända världen när moderater vill förbjuda människor att agera fritt? När fria människors agerande inte hindrar den andres frihet, då vill moderaterna begränsa den fria människans rätt.
 
Visst är det obehagligt att gå förbi en tiggande människa. Men jag var med om en annan, liknande obehaglig sak. På Sundsvalls järnvägsstation gick ett luciatåg för uteliggarna som värmde sig på tidigt på morgonen. Jag satt sidan om en uteliggare som luktade fränt. En annan uteliggare blev aningen högljudd. En tredje stämde upp en sång efter Luciatåget. Rolig text men knappast någon skönsång. Den högljudde blev sedan aggressiv, varpå kioskbiträdet hotade med att ta dit en vakt. Han gick svärjande därifrån. När fler resenärer kom, droppade uteliggarna av.

Visst var det obehagligt, men jag kunde dela den varma luften med dem, eftersom luften utanför var så kall (-11 grader). Obehaget var förvisso obehagligt att ha, men jag kan svårligen påstå att obehaget inskränkte min frihet på ett avgörande sätt. Inte relativt insikten att de slapp frysa.

Man anför att tiggarna skräpar ner och urinerar på olämpliga ställen. Men mot nedskräpning och urinering finns redan befintlig reglering att använda.

Det finns en insikt som inte drabbar moderaterna. Att tiggarna inte skulle sitta utanför affärerna om de inte hade fått allmosor. Folk ger allmosor till dem. Därför sitter de där. Borde de inte snarare försöka påverka de som är en förutsättning för tiggarna, de som ger allmosor?

Det kan liknas vid prostitution. Där har man valt att kriminalisera de som köper kroppen, inte de som saluför den. Ty även här finns fenomenet beroende på att det finns folk som är villiga att köpa den prostituerade. Och även här finns en bottenlös misär från de som säljer.
Moderaterna har således inget problem att förhindra människor att ge allmosor. Skall de nästa gång förbjuda luciatåget på stationen i Sundsvall, eftersom det lockar till sig uteliggare? Skall de förbjuda stadsmissionen att hålla med härbärge för uteliggarna? Är det verkligen deras mening att allmosor skall förbjudas?

Själv ger jag aldrig en slant till en tiggare eftersom jag anser att man skall göra rätt för sig. Om så bara genom att hålla rent utanför butiken eller sjunga en sång för oss. Men den som icke försöker arbeta skall ej heller äta.

Däremot skall man inte förbjuda givande av allmosor. Men så är jag inte moderat utan den siste socialdemokraten.

​Öllsjö den 21 december 2018

Kommunerna i Karlshamn och Olofström tänker inte skicka sina elever till Sölvesborgs skolor, p g a att Sverigedemokraterna sitter i kommunledningen i Sölvesborg. (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=7113931&fbclid=IwAR15btzO4TpwpIHHT4msYE5FSgUWow8FnBBRnlQqFbZx1uu-vYf_vHjAmE4 )

Den första invändningen man kan ha mot det förfarandet är att skolorna inte är eller får vara politiska organisationer, utan har att följa läroplanen. Därför finns det ingen anledning att tro att skolorna skulle ta intryck från den politiska ledningen i kommunen. Men kanske skolorna idag har samma problem med ideologisering som högskolorna har?

Men man kan se kommunernas agerande som ett ställningstagande i en ideologisk kamp som försiggår i Sverige, där den starka strömningen idag är en kamp mot Sverigedemokrater och deras konservativa, främlingsfientliga ideologi.

Själv är jag demokratisk socialist, dvs socialdemokrat, och har min historiskt indränkta syn på den aktuella ideologiska kampen i Sverige.

Som socialdemokrat vänder jag mig mot den nyliberala ideologi som genomsyrat Sverige sedan mitten av 80-talet. Socialdemokratin har inte varit speciellt framgångsrik i att bekämpa den ideologin. Tyvärr har den t o m delvis omfattat den själv, vilket det fria skolvalet är ett exempel på.
 
Den nyliberala ideologin har tämligen kraftfullt omdanat det svenska samhället, med effekter på skolan och bostadsområden. Segregation är dess främsta effekt.
Men, idag finns det mer brännande ideologiska hot.

Sverigedemokraterna står för en konservativ och främlingsfientlig ideologi. Den motarbetas idag av mittenkrafter och vänsterkrafter. Man kan se de ovan angivna kommunerna som deltagare i denna kamp mot denna speciella konservativa strömning. De vill slå ner på alla situationer där den nya ideologin kan dyka upp. Själv tycker jag det är att vara för dramatiskt när man tror att lärarna på Sölvesborgs skolor inte skulle kunna stå emot den konservativa ideologin. Men kanske de resonerar att man kan aldrig vara nog försiktig. Varhelst denna ideologi kan tänkas dyka upp, skall den bekämpas, kan vara deras ledmotiv. En inställning mot politiska risker som jag förstår och sympatiserar med. Väntar man, kan det vara försent.

Men, till Sverigedemokraternas försvar skall sägas att det är svårt att se ett starkt anti-demokratiskt drag i deras ideologi. Och just demokratin är ett värde som är  bland de främsta för mig, som demokratisk socialist.

Socialdemokratin har en magnifik historia av att bekämpa icke-demokratiska ideologier.
Socialdemokratin har framgångsrikt, i samverkan med andra, lyckats desarmera den kristna ideologin, och gjort kristendom till en privatangelägenhet. Kristendomens förakt för demokrati, kvinnor och vetenskap har desarmerats. Vårt samhälle har blivit bland de mest profana i världen.

Socialdemokratin har framgångsrikt bekämpat nazismen. Delvis med det snillrika folkhemmet, som desarmerade nazismen genom att ta ett av deras centrala begrepp, folk, och göra det till en institution av djup demokrati.

Socialdemokratin har framgångsrikt bekämpat kommunismen, delvis med mindre demokratiska metoder, vilket blev IB-affären på 60-talet. Men, kommunismen fick aldrig tag i Sverige och har nu övergivits.

Socialdemokratin har idag framför sig nästa stora anti-demokratiska ideologi, islam, genom de nyligen komna flyktingarna. Islam är en totalitär ideologi som aldrig förenats med demokrati, vilket är naturligt p g a dess anti-demokratiska grund. Kampen blir, likt de andra kamperna, hård och farlig, då islam har både en fredlig sida och en våldsbejakande sida. Vi har sett hur dess något våldsamma sida infiltrerat SSU i Skåneregionen. Det återstår att se om SSU i Skåne lyckas hålla stånd mot den och trycka undan den.

Givetvis måste målet vara att desarmera islam så som kristendomen desarmerats, dvs att få det till att vara en privatsak som inte tillåts ha en påverkan på samhället. Idag ser det dock ut som att kampen inte är stark och inte övertygande. Vi ser också hur islam penetrerar samhället, i SSU och i politiska partier. Stadium saluför kvinnoförnedrande plagg, och islams symboler är tolererade i staten.

Men socialdemokratin har lyckats tidigare att bekämpa totalitära och antidemokratiska ideologier. Må socialdemokratin lyckas igen. Jag ger mitt lilla tillskott.

​Öllsjö den 20 december 2018

Verdis mästerverk, La Traviata, ges på Malmö Opera i december. Jag håller det för den mest magnifika hör- och seende-upplevelse människan gjort. Bara se när de sjunger kärlekens lov:
https://www.youtube.com/watch?v=hjB3fOjidT4

Igår, 18 december, såg jag den. En fantastisk uppsättning, speciellt inledningen på andra akten. ( https://www.malmoopera.se/latraviata). Gå!

Malmö Opera säger själv om sig själv att: ”Den [Malmö Opera] ska ges möjlighet att försvara sin ställning som en av landets främsta musikteatrar, stärka sin förankring i regionen och bli en teater som alla skåningar känner samhörighet med.” (https://www.malmoopera.se/om-oss/vart-uppdrag) Regionen äger 90% och Malmö Stad äger resterande 10%. Bland operans mål märks ” … nå en så bred publik som möjligt, där publiken avspeglar befolkningens sammansättning.”

Frågan är varför Regionen och Staden skall äga en operascen? I dessa dagar av privatisering kan man undra om det är ett regionalt ansvar att ge stolar till folk som mig, som vill njuta Verdis fantastiska musik? Att döma av mina synintryck igår, och mina fördomar, är jag en högst normal besökare. Mängden svarthåriga, mängden schalar, mängden unga människor var så blygsamma att jag tror att Malmö Opera missar sin målsättning, i alla fall med föreställningen den 18 december 2018.

Den brännande frågan är: Finns det inte mer angelägna saker som Regionen och Staden kan lägga sina pengar på?

I en engelsk komediserie, Yes Minister, säger ministern det många säger: Varför subventionera den bildade medelklassens nöjen, när vi inte subventionerar arbetarklassens nöje, bio och fotboll?
https://www.youtube.com/watch?v=zvNw0P5ZMbA

Byråkratens svar är att det handlar om utbildning och civilisation. Ministern säger att medelklassen minsann har råd att betala sina egna biljetter, så som arbetarklassen betalar sina biljetter.

Det är en liknande fråga man kan ställa kring alla gemensamma nyttigheter. Varför skall de som inte tittar på SVT betala TV-licens och finansiera en verksamhet de inte bryr sig om?

Det är det samma som kan sägas om domstolar. Mycket av domstolar handlar om att granska övergrepp på äganderätten. De som inte utövar någon äganderätt, ty de saknar saker att hävda äganderätt till, varför skall de bistå med pengar för att finansiera värnande om en rätt som inte ankommer dem?

Det ligger i den ägande klassens intresse att få värnat sina intressen. Men det ligger också i de egendomslösa intresse att egendom värnas då vi vet att beskydd av egendomsrättigheter ger ekonomisk utveckling.

Detsamma kan sägas om public service, att demokratin upprätthålls starkare med public service, varför det ligger i allas intresse, för så vitt man anser att demokrati är ett allmängiltigt värde.

Men vilket allmängiltigt intresse ligger i att underhålla opera? Och att underhålla La Traviata, som ju blott är en simpel kärlekshistoria, ett skillingtryck i mer avancerad dräkt?

Inget. Inget alls. Opera och de sk sköna konsterna kan förvisso ha ett samhälleligt värde. Men blott om de förs ut till folket. Operan sker i Operahuset i Malmö. Det som skulle subventioneras är skolklasserna som kommer som publik. Det är när operan spränger klassgränserna som jag kan se ett värde i den. Inte när den bekräftar klassgränserna

Men det gör den inte idag. Därför skall publiken bära dess kostnader.

​Öllsjö den  19 december 2018

Idag är det 100 år sedan allmän rösträtt infördes och tre år senare, 1921, var det första gången den utövades. Medan liberaler och konservativa kallar det demokrati, gör den demokratiske socialisten en distinktion.
 
Det vi firar idag är införandet av den politiska demokratin. Den sociala kom långt senare, med början på 30-talet, och med utbyggnaden av staten efter andra världskriget. Den ekonomiska demokratin började utvecklas genom MBL:s intåg och styrelserepresentation för arbetare och tjänstemän. Ett tafatt försök gjordes med löntagarfonder, men vid den tiden hade demokratiseringsidealen svängt.

Avdemokratiseringen hade börjat innan löntagafonderna försvann. Under 90.talet fortsatte avdemokratiseringen, Det som utgavs för att vara individualismens tidevarv, där individer agerade på en marknad, var fåtalets valfrihet, dvs ytterligare acdemokratisering.
Idag, när vi firar den politiska demokratins genomslag, har vi dragit tillbaka den ekonomiska och den sociala demokratin. Idag har vi fått tillbaka getton som vi tog bort på 50-talet. Barn växer upp, inte i hunger, men i samhällelig misär, med svaga framtidsutsikter. De som inte blir skjutna, det vill säga.

Samtidigt förs en debatt, inte enbart bland högerextrema, inte enbart bland organiserade och uttalade fascister, utan bland konventionella politiker, om demokratins berättigande. Politiska partier rekryterar individer som är födda i kulturer utan demokrati som värdering, vilka påverkar och skapar lyckligtvis skandaler, vilket betyder att demokratin är så stark att ett brott mot den, skapar skandaler.  
Miljöpartiet har rekryterat en fd TV-meterolog, som för 9 år sedan sade ” För att det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense om det och det och det och det och det och det. “ ( http://magasinetneo.se/blogg/det-viktigaste-for-klimatet-ar-att-avskaffa-demokratin/).

Kina, med sin auktoritära kommunism, visar att ett land kan ha dynamisk kapitalism, livlig marknadsekonomi, och samtidigt vara utan politisk demokrati. Ja, precis som meteorologen sade, kanske det mest effektiva sättet att få bukt med miljöförstöring är att inte göra det som han beskriver demokrati med, käbbel, utan att kraftfullt, från ett diktaturcentrum, bestämma vad som skall göras.

Till detta kommer de strömningar idag där yttrandefriheten trängs tillbaka, t ex genom identitetspolitiken och genom religionens primat.

Idag kan också ett sk konservativt block komma till makten, där partiet som starkt bekämpade demokratin, Högerpartiet, dagens moderater, dväljs tillsammans med ett kristdemokratiskt parti, dvs ett parti som har sin grund i den ideologi som utvecklade krig, brände kvinnor och motarbetade vetenskapen. Med stöd av det tredje partiet, med sina rötter i en uttalad fascistisk organisation.

Det känns som att fira en person som är hundra år. Imponerande! Stolt firande. Men med insikten att de inte finns så många födelsedagar kvar att fira. Och när man ser på objektet för hyllningen, ser man an skrynklig, föga energisk och dynamisk person. En som har gjort sitt och väntar på sin död.

​Öllsjö den 17 december 2018

Ett antal män sitter på krogen. De äter och dricker och har det trevligt. Men allt de säger spelas in. Det offentliggörs. Då framkommer att de har uttryckt sig grovt om personer. Det grova anses kränkande och man kräver männens avgång från sina politiska poster.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/islandska-politikers-han-mot-kvinnliga-kollegor-avslojade

Frågan är hur sann en inspelning är.

Jag hade anledning att fundera över det då jag avsåg att spela in de obehagliga samtal som jag kallades till då högskolan höll på att avskilja mig från min arbetsplats. Jag visste att jag hade rätt att spela in, utan att informera om inspelningen.

Om politikerna hade vetat att de hade blivit inspelade, då hade de givetvis uttryckt sig annorlunda. Om cheferna hade vetat att de hade blivit inspelade, hade de kanske uttryckt sig annorlunda.

Frågan är: Vad är sant? Utsagor som uttalas, utan vetskap av att spelas in? Utsagor som uttalas, med vetskap om inspelning?

Man skulle kunna anse att de utsagor som görs utan vetskap om inspelning, är mer trovärdiga uttryck för individens attityd. Å andra sidan finns det ett visst behag i att säga det förbjudna. Att ramla ut ur ramarna och säga ohyggliga saker kan kännas befriande. Fri från konventioner och från en granskande, fördömande omgivning.

Men det som sägs under denna frihet behöver inte vara genuina attityder, utan är attityder som är förbjudna, och därför lite spännande att utsäga. De är inte de verkliga attityderna, utan är blott ett berusningsmedel.

På samma sätt är inte heller de utsagor som sägs under medveten inspelning, utlopp för de riktiga attityderna, ty där finns tydligt kalkylen av konsekvenserna av utsagorna.

De verkliga attityderna kan inte röjas genom medveten eller omedveten inspelning. De ligger förborgade hos individen. Däremot kan de säkrare röjas genom individens handling, och då speciellt i upprepad handling. De kan också röjas i små situationer, där kontrollen krackelerar och själen trycker på. Trots att mina samtal inte röjdes som inspelandes, fanns så många människor med, att det fungerade som en kontrollerande inspelning. Men vid några tillfällen höll kontrollen på att rämna, varvid jag fick några viktiga indikationer på attityd.

Jag tror därför att islänningarnas utsagor inte nödvändigtvis avslöjade deras attityder. Det kanske istället var ett bord med tramsiga småpojkar som sade det förbjudna. Där det förbjudna inte vara deras attityd, utan blott det spännande.

Den som gjort värnplikten och levt i en grupp av tio unga män, vet vilket enormt avstånd som finns mellan unga mäns trams på luckan och deras agerande och mer verkliga attityder.

​Öllsjö den 16 december 2018

Den vite mannen finner den svenska flyktingpolitiken vara darwinistisk, ty det finns flyktingar som skulle kunna få uppehållstillstånd, eller i alla fall komma i åtnjutande som de pojkar som fick en undantagslagstiftning till sin fördel. Till dessa flyktingar hör deras nackdel att de är kvinnor, framför allt unga kvinnor, ja, t o m flickor. Ja, just det är kanske inte deras främsta nackdel. Ty den främsta nackdelen kommer av att den vite mannen pekar på dem och hävdar att dessa flickor borde ha kommit ifråga om gymnasielagen och uppehållstillstånd lika mycket som de som idag får den förmånen, främst unga män.

Dessa flickors nackdel är att vita män ser dem. Dessa tenderar att vara högermän, även om några virrhjärnor likt mig, som anser sig vara den siste socialdemokraten, också ser dem och hävdar deras intresse relativt pojkarna.

Men det finns de som ser rakt genom dessa förljugna vita män. Som ser att deras hävdande av flickornas rättigheter blott görs då det kan användas för att reducera de i Sverige närvarande flyktingarna, som råkar vara pojkar. Flickorna är endast en murbräcka för de främlingsfientliga. De unga kvinnorna blir som vanligt, ett medel, ett instrument för männen.

Detta är identitetspolitiken i dess mest förvridna form.

Vita män må uttala sig om vita män. De må ha intresse som vita män. Vari osvikligen är patriarkatets bevarande, kvinnors förtryck och begränsning av invandringen. Det ligger så starkt i den vite mannens natur, bara se på deras historia, att man kan tänka den tanke som egentligen är förbjuden, att grunden för dem är genetisk, att de vita männen är genetiskt kodade. Ingen omskolning är möjlig, ty de är förlorade i sina gener. Den vite mannen är blott den vita manliga genen.

Så ser nyrasisternas tankekurva ut, även om den kanske böjer sig mer eller mindre relativt hur jag nu har beskrivit den.

Blotta tanken att den vite mannen för ett principiellt resonemang som faktiskt rör de unga kvinnorna, är inte ens möjlig att få i huvudet. Den principen den vita mannen känner är blott den som de vita manliga generna skapar.

Det finns en tanke som är omöjlig, och som inte får lov att tänkas. Som måste stoppas om den riskerar att komma fram. Och kommer den fram, punkteras den genom att beskrivas som den vita mannens potemkinkuliss, där han bakom omsorgen av de unga kvinnorna, gömmer sin rasism och främlingsfientlighet.

Detta är ovärdigt. Detta är inte civilisationens högsta punkt. Detta är det ohederliga, det antiintellektuella.

Värdigt är att se att vad i alla fall jag frågar är om det är flyktingskälen som skall avgöra om man får uppehållstillstånd, eller om det är förmågan att ha mod och pengar och styrka att ta sig till Sverige som skall avgöra?

Värdigt är att se frågan och inte den som uttalar frågan. Ovärdig är den rasism som möter en sådan fråga med påståenden om den frågandes hudfärg och kön.

Då har vi rasism. Nyrasism. Vilket är ovärdigt.

Öllsjö den 15 december 2018

Vi har fått se bilden av den skolkande flickan som under skoltid demonstrerar för klimatet. Hon är barn av en kändis och demonstrerar samtidigt som familjen släpper en bok. Hon får mycket massmedial uppmärksamhet. Hon åker till klimatmöten och håller tal och uppmärksammas av amerikanska filmstjärnor.

Så kan en form av barnaktivism se ut.

Men klassamhället erbjuder givetvis dess raka motsats. En flicka, som nog är anonym, men som kallas Agnes. Hon åker inte till klimatmötet. Ingen filmstjärna hyllar henne. Ingen mediauppmärksamhet råder kring henne och hennes aktivism.


Ty vi lever i ett klassamhälle, där de övre klasserna lever och njuter sina massmediala intressen. Och sina barn. Medan de undre kämpar på. I medial tystnad. I mediallikgiltighet.

Agnes barnaktivism består i att hon hjälper sin far samla och panta burkar. Hon skolkar inte, utan gör det efter skolan. Hon gör sin plikt. Hon och hennes far verkar sakna rimligt husrum. Det är oklart om de lever på gatan.
https://www.svd.se/vi-pantar-burkar-for-att-kunna-betala-hyran

Så ser klassamhället ut. Både i liv och i uppmärksamhet. Den enas aktivism, skolkandets, bärs fram, uppmärksammas, medan den andres aktivism, efter skolan, får endast uppmärksamhet genom en organisation som lever på att hjälpa till.

Vad säger oss detta om vårt samhälle, där en skolkande flicka, som uttrycker det som så många andra i den övre klassen uttrycker, lyfts fram? Medan flickan som gör sin plikt och därefter arbetar sida vid sida med sin far, för att överleva, blir blott ett uttryck i en välgörenhetsorganisations marknadsföring.
Hur hjärtlöst är inte det samhälle där Agnes, denna fantastiska energiska flicka, som bidrar, inte med attityder, utan med arbete och omsorg, lämnas därhän, medan megafonen, som smiter från sin plikt, men uttrycker den övre klassens attityd, uppmärksammas.

Så ser klasskampen ut. Inte klasser som kämpar mot varandra. Utan en klass som får kämpa. Den lägsta av dem alla, denna underklass som kanske inte ens har en bostad.

Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att Agnes öde inte omtalas och hyllas och att hennes aktivism inte leder till att Agnes hjälps till ett värdigt liv. 

​Öllsjö den 14 december 2018 

Årets jurist blev en person som inte var jurist, men som vädrade attityder som gillades. En 15-årig flicka blir symbol för klimatdebatten, genom att demonstrativt demonstrera en gängse attityd om klimathotet som gillades, samtidigt som hon därmed skubbar från den skola som skall ge henne kunskap. Twitter överflödas av attityder som riktar sig mot andras attityder, som gillas och ogillas med ytterligare twitterinlägg. På Facebook översållas det med goda attityder om att vi skall vara tillsammans, med gilla-tryckningar och hjärtan och applåderande händer.

Vi lever i det landskap som postmodernismen utlovade tidigare, ett landskap som finns som attityder. Inget annat finns, än attityder. Våldtäkter finns som anmälningsbenägenhet. Kritik mot primitiva attityder finns blott som den vite mannens attitydrasism.

Slutligen rämnar all denna postmoderna attitydsverklighet när attityder, genom identitetspolitik och kulturappropriation, blir fängslade genom att knytas till en attitydsrättighet som ges till en och endast en identitet.

Man kan visa upp hur mycket verklighet som helst. Hur skolan segregerar. Hur livsålder beror på socialt ursprung och socialt liv. Hur konsumtion har samband med individens livsvärld.

All denna verklighet fördunklas och förångas genom attitydernas företräde.

Förvisso kan det hänföras till kantianismens Ting i Sig, att verkligheten förvisso finns, men den framstår för oss genom våra kategorier. Vi befinner oss i våra förståndskategoriers fängelse. 

Men dessa förståndskategorier är just förståndets kategorier, och inte attitydskategorier. Vår kunskap är förvisso knuten till det tre-dimensionella rummet. Men det är inte fängslat av kategorier som tillhör rasismen. Dessa kategorier av förståndet är inte kategorier som är knutna till könet. Det är inte kategorier knutna till kulturen. Det tre-dimensionella rummet är inte uttryck för en kultur, för en vithet eller för en Y-kromosom. Det är förståndets kategorier. De som bygger vår kunskap.

Attityder är däremot inte kunskapsbyggande. Snarare är de, när de ges företräde, hinder för kunskap. De är Potemkinkulisser, byggda för att ge en känsla av behag. De är markörer av samhörighet. I den mån de relateras till kunskap är det för att bekräfta attityden, aldrig att ifrågasätta den.

Samtalet blir blott ett samtal där man är tillsammans i både tal och attityd. Det kommunikativa samtalet, där man är tillsammans för att med förnuftet försöker nå fram, genom kritik, till berikade insikter, kanske t o m kunskap, är en sällsynthet. Det finns knappt ens i de akademiska rummen, ty även där är det viktigare att man har FN:s attityd, än frågan om världens tillstånd.

Det är ett ovärdigt samtal. En ovärdig samhällsatmosfär. Likt kejsarens nya kläder är det viktigare att följa de rättas attityd om klädedräkten, än att notera att den saknas.

Vi lever i ett samhälle med rika möjligheter till kommunikation. Vi har big data och datorkraft att undersöka väldiga datamängder. Vi har fler än någonsin som borde ha som sitt värv att med förnuftet skapa kunskap.

Ändock produceras det mer ideologi och mer attityder.

Det är ovärdigt.

​Öllsjö den 13 december 2018

Sovjetunionen ville placera ut stridsspetsar, strax söder om USA, på Kuba, i oktober 1962. Kennedy, den som så många hade så höga tankar om, var villig att starta ett stormaktskrig, för att hålla Sovjetunionen borta. Trots att Kuba var ett självständigt land och rimligen borde få lov att ingå vilka allianser det vill. Men nej, då gällde kalla kriget, där intressesfärer var nästan liktydigt med eget territorium. Senare skulle USA visa att det hade ett annat land i sin hand, Chile, 1973, när de aktivt stödde kuppen. Mannen med skon i FN, Chrusjtjov, böjde sig för USA:s anspråk och drog tillbaka missilerna.

Men Chrusjtjov svävar fortfarande över oss. I ett ögonblick av generositet gentemot det land där han varit partichef, gav han Krim till Ukraina 1954. Under Sovjetunionen väckte det inte större rabalder, kanske p g a att rabalder skulle ha belönats med Sibirienvistelse. Efter Sovjetunionens kollaps, blev det mer problematiskt, och slutligen, 2014, återgick Krim till Ryssland, efter en omdiskuterad folkomröstning.

Ukraina protesterade och andra länder protesterade, men tämligen lamt, eftersom Krim trots allt var gammalt ryskt territorium, förutom de där 60 åren.

Men Ukraina och Ryssland befinner sig i en konflikt, där blott Krim är ett inslag. Striderna i Donetsk är ett annat inslag. Bråket om gasen ett tredje. Och nyligen kapade Ryssland tre ukrainska båtar och fängslade dess besättning.

Ryssland och Ukraina är som släktingar som kivar om saker. Det är historiskt korrekt, ty med visst fog ser Ryssland Ukraina som Rysslands födelseplats. Från Kiev kom Kiev-rus, som skapade Ryssland när de for norrut. Ja, det hörs t o m i dess namn, Ryssland.

Det är den täta historien som man måste ha i åminnelse när man ser dagens konflikt.

Samtidigt skall man se hur Rysslands tuppkam har växt sedan 90-talets förödelse av USSR-stormakten. De agerar nu likt Kennedy, och hävdar Ukraina som sin intressesfär. De har accepterat, men med protest, att bli omgärdat av USA:s stridsmakten under NATO-flagg. Även om det måtte ha setts med avsky, kunde Ryssland inte hävda någon stark länk till de baltiska staterna när de anslöt sig till NATO. Ryssland behöll ju också kontakten till Östersjön genom St Peterburg och Kaliningrad, den gamla tyska staden Königsberg, som de erövrade och behöll efter andra världskriget.

Men idag väcks förhoppningar hos krigshetsare på bägge sidor genom Rysslands agerande. I Svenska Dagbladet skriver en sådan krigshetsare om att Ukrainas öde kan bli Sveriges och kan motivera att Sverige ansluter sig till NATO.
https://www.svd.se/natos-behandling-av-ukraina--varnande-exempel-for-sverige

Men då bortser krigshetsaren från att Sverige inte är Ukraina. Även om vi gärna tror att Kiev-rus ursprungligen var vikingar som kom från Roslagen, så känner inte Ryssland att Sverige ingår i deras intressesfär eller i dess historia. Senast vi ingick i deras historia, förlorades Ukraina genom Karl XII och hans misslyckande vid Poltava.

Vi skall därför inte dras in i NATO-propagandan. Vi skall därför inte heller dras in i en konfrontation med Ryssland. Det är en speciell granne och skall behandlas speciellt. Men vi måste förstå Rysslands känslor inför sina grannar och speciellt, inför deras historia. Det innebär inte att vi skall acceptera deras agerande. Men det innebär att vi borde hävda mot Ryssland, det vi själva hävdar. Frihet och oberoende, men med Ryssland som granne.

​Öllsjö den 12 december 2018

Finansialisering är fenomenet att kapitalismens finanslogik kryper in under skinnet på människorna idag. När man tidigare bekymmerslöst åkte till handlaren för att tömma sin plånbok, dagen innan lönedagen, om man hade några kontanter kvar, så sitter människor idag ängsligt och lägger undan pengar och tittar på vilka pensionsfonder som gått bäst och vilken riskprofil den har. Som jag hävdade igår, genom finansialiseringen kommer individens hela liv in i den livsvärld som den just nu, för tillfället, lever.

Samtidigt förkunnas över världen hållbarhetens evangelium. Vi skall lämna efter oss en värld som inte hindrar nästa generation att göra sina val. De skall ges samma valmöjligheter som vi har haft.

Somliga hävdar att finansialiseringen ger individer kapitalistens exploaterande attityd. Ackumulera, ackumulera, det är Moses och profeterna, skrev Marx angående själen i kapitalismen. Det leder otvetydigt till exploatering av människan och av naturen, där det senare idag har stor uppmärksamhet genom hållbarhetsbegreppet och genom klimatkrisen.

Weber vände på tanken och hävdade protestanternas värdemiljö, där ökningen av tillgångar var ett sätt att behaga gud. Ja, förräntning och rikedom kunde vara ett sätt att visa att man var god och följde guds bud. Gud helgades genom arbete och förökning.

Lägger man samman Marx och Weber, med finansialiseringens tanke om invasionen av livsvärlden, är det egentligen så dålig människa man får?

Man får en individ som ser, inte idag, utan längre fram, till individens ålderdom, eller kanske t o m till oändligheten där gud finns. Förökningen, ackumulationens diktum och det hårda arbetet penetrerar den, som jag igår beskrev som blott en konsumtionsmaskin. Från det extremt kortsiktiga, till det långsiktiga, ja, kanske t o m det oändliga.

Ackumulationen, om den får bära sina kostnader idag, innebär ett brott mot hållbarhet, nämligen att lämna till nästa generation de valmöjligheter vi övertog. Ackumulation, återigen med reservationen av att bära sina kostnader, innebär att den gudfruktige, att kapitalisten lämnar vidare en värld med fler valmöjligheter än den fick. Tillväxten, ackumulationen, expansionen, ger större valmöjligheter.

Det konservativa, stillaståendet, att efterlämna det man fick, är det hållbara. Men ackumulationen kan antingen, om det inte tvingas bära sina kostnader, bli det ohållbara, eller, om det får bära sina kostnader, blir det utvecklingsbara.

Genom att utveckla batterikonstruktion och dess effektivitet, samtidigt som vi utvecklar vår förmåga att överföra solljus och andra energikällor till el, kommer vi att erbjuda morgondagens individer flygplan som flygs på el, och som därför inte kräver enorma investeringar och naturförödelse genom anläggande av väldiga motorvägar eller järnvägar.

Vi vet inte riktigt vad finansialiseringen gör med oss människor. Det är en process vi just nu befinner oss i. Men kanske den får oss mer långsiktiga och kanske får oss att överge lönekuvertets kortsiktighet.

​Öllsjö den 11 december 2018