​Idag finns stor uppmärksamhet på några grupper av individer. De med mindre frekvent sexuell variation, vissa invandrargrupper, de med mindre frekventa funktionsvariationer. Alla dessa subgrupper har rättigheter och folk kämpar för deras rättigheter. Ja, dessa grupper är så speciella att de kräver speciella experter. De är så speciella att verksamheters personal blir utbildade i hur de skall bemöta dem, t ex genom som hbtq(i)-certifiering av en verksamhet. En sorts kurs i vett och etikett, riktad mot en liten subgrupp i samhället.

Hbtq(i)-certifieringen av verksamheter (https://www.rfslutbildning.se/s/hbtqi-certifiering?)  är en utomordentligt talande bild av dagens samhälle. Ett samhälle består av många olika grupper, varför listan av certifieringar skulle vara lika lång som antalet grupper. Den kan förvisso kortas då det finns grupper som vi träffar så ofta, att vi lärt oss hyfsat hur vi skall interagera med dem, t ex de traditionella man-kvinna-grupperingarna. Sedan finns det grupper där vårt patos för fördelning av resurser gör oss mindre benägna att lägga tid på att t ex lära oss hur man bemöter överklassen. Mig veterligen finns det ingen överklass-certifiering. Kanske Riddarhuset överväger en sådan certifieringsutbildning?

Men sedan finns också föraktet närvarande. De grupper som är de legitimt föraktade, de som legitimt skrattas åt, ingår inte heller i certifieringen. De kan förvisso vara resurssvaga, vilket de ofta är, men det hjälper inte, ty de är undantagna dagens uppmärksamhet.

En sådan grupp är arbetarklassen. Den som finns på Ullared. Den som finns på campingplatserna. Den som dansar gammelvals. Den som tar sig en stänkare. Den, som de mest föraktande kallar för white trash, dvs vitt avskräde. Som blir utskrattad av de föraktande. https://www.youtube.com/watch?v=rYXSALVHRDE

Denna grupp var tidigare organiserad i Socialdemokraterna. Inte av så ideella skäl, som egoistiska, ty då gav Socialdemokraterna arbetarklassen en plats i samhället. Den gav dem en historieskrivning där de var de som ’byggde landet’ (https://www.youtube.com/watch?v=A3BrdOnc1S8 ). De fick tryggheten genom välfärdssamhället, där deras barn fick gå i skola så långt barnens förmåga räckte, och de arbetande gavs inflytande och säkerhet gentemot en trilskande arbetsköpare.

Idag är arbetarklassen en bespottad klass, en klass som socialdemokratin vänt ryggen. Inför att blivit bespottade som rasister, när de såg hur deras välfärd späddes ut, hur deras liv blev mer osäkra, och reagerade med den gamla ramsan, gör din plikt, kräv din rätt, när de såg hur folk fick rättigheter utan skyldigheter, att arbeta och betala skatt, utan att ligga staten till last.

Idag ges den resursstarka medelklassen möjligheter att utnyttja sitt resursförsprång genom det som låter så bra, valfrihet. De som sörjer sin forna plats i samhället, vänder sig till Sverigedemokraterna, och blir därmed hånade som rasister och ett hot mot demokratin.

Universitetet, som borde vara helt uppslukad av den forna ambitionen att reducera den sociala snedrekryteringen till högskolan, låter nu hbtq(i)-certifiera sitt bibliotek, inte arbetarklass-certifiera det.

Arbetarklassen har dolts i en dimma, som blott lättar när hånet och föraktet blåser bort dimman.

Det, om något, är en sorts rasism, ett hån, ett förakt mot en grupp.

​Den 26 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Brottsligt beteende korrelerar med utsatta områden och låg socioekonomisk status. Det är därför lätt att tro att socioekonomi ger beteendet. Det kommer inte av att den som svälter, kan känna det rätt att stjäla, ty ingen svälter i utanförskapsområdena. I stället kan det vara att människan vill vara lika. Har min kompis en fin jacka, vill jag ha möjligheten att ha en fin jacka. Speciellt om jag tycker att jag gör lika mycket som den andre, då är jag utsatt för en orättvisa om jag inte kan välja en lika fin jacka. För att minska brottsligheten krävs därför att höja socioekonomin, dvs göra bostadsområden bättre och ge högre ersättning till de utsatta.

Men tänk om det är så att brottslighet är genetiskt betingat, och att genetiskt brottsliga personer, p g a sitt beteende, tenderar att komma lågt i socioekonomiska förhållanden, och därför t ex bor i utanförskapsområden? Ja, man kan tänka sig att de utsatta områdena är ingen kausal orsak till brottsligheten utan en konsekvens av en överrepresentation av de genetiskt kriminella.
(https://kvartal.se/artiklar/svag-koppling-mellan-fattigdom-och-brottslighet/ )

Det är förvisso en oändligt otänkbar tanke i Sverige idag, där vi är så tränade att tänka att ingen vill vara brottsling, ty individen är god. Det är omständigheterna som skapar brottet. Ja, vi är t o m så impregnerade i tanken på socioekonomin att vi tar bort en del av socio när vi förklarar brottet. Ty tanken att en del av de sociala förhållanden som är människans kultur, skapar brottet, är en otänkbarhet. Ja, det är en tanke som är så omöjlig att den som tänker den genast betecknas som rasist.

Det finns således förklaringsmodeller som aldrig får en chans att prövas, ty de strider, inte mot empiriska fakta, inte mot teorier, utan mot värderingar. Vår kunskap om brottslighetens ursprung är så infekterad av värderingar att vi egentligen har svårt att veta om brottslighetens ursprung.

Men vetenskapen får inte backa. Den får inte lyda under några värdegrunder som sträcker sig längre än att peka ut tanke- och yttrandefrihet. Människors lika värde kan inte vara en utgångspunkt för en vetenskap, men kanske ett resultat. Vetenskapen måste ställa hypoteser som kan te sig motbjudande. Beror en individs brottslighet på dess uppväxt, på dess nuvarande miljö, på dess kultur, på dess genetiska uppsättning, på dess boende? Alla dessa faktorer skall tas fram och prövas. Att man i Sverige inte vill bokföra en brottslings etnicitet är politiskt grundat och förhindrar vetenskapens möjlighet att testa etnicitetshypotesen.

Visst är det motbjudande att tänka sig att det genetiska könet samvarierar med betyg i skolan, på så sätt att de med genetiskt kvinnligt kön har högre betyg än de med genetiskt manligt kön? Men detta till trots anses det inte värderingsmässigt motbjudande att bokföra elevernas genetiska kön. Lyckligtvis är det inte förbjudet, varför vi idag har möjlighet att ytterligare studera denna korrelation. I akt och mening att få fram kunskap som kanske kan användas för att skapa förutsättningar för att kompensera för den motbjudande korrelationen.

Därför måste vi stå ut med tanken att utanförskapsområdenas problem kan vara en funktion av individerna och deras genetiska uppsättning. Hur motbjudande än den tanken är.

​Den 25 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Människan är ett socialt djur. Olikt katten, kan hon inte klara sig själv, utan behöver gruppen för att överleva. Därför har vi en mängd funktioner i oss som möjliggör det sociala. Vi lär bli bli sjuka om vi isoleras.

Mitt arbete, forskarens och lärarens, innebär att jag stundtals sitter ensam, med mina texter och siffror och tankar. För att en annan dag möta 100 studenter i en föreläsningssal, och 15 kollegor i ett intensivt samtal på ett seminarium.

Idag ser jag fram emot en ensamhet i mitt italienska hus, för att där, äntligen, få tid att i lugn och ro läsa Kant och Hegel, samt göra min forskning. Men kommer jag då, som ensam, att bli sjuk?

Nej, ty det finns minst två typer av ensamhet.

Den isolerade ensamheten. En människa som är utan familj, som vare sig har syskon, föräldrar eller egna barn, och som saknar en vänkrets, lever i en isolerad ensamhet. Den möter förvisso andra människor, men då enbart i instrumentella kontakter, när den handlar, när den tar bussen, när den lånar boken på biblioteket. Men där är människan inte en människa, med all den komplexitet som en människa är, utan den är blott ett behov som den andre skall tillgodose genom att ta betalt för varorna, ta betalt för bussresan eller registrera boklånet. Den isolerat ensamme möts inte av någon som ser den som människa utan blott som ett behov. Den finns inte som människa, den erkänns inte som människa. Den finns inte till som människa. Hur den människan än anstränger sig, kan den inte komma ur sin ensamhet, utan är fängslad i ensamheten. Det är den ohyggliga isolerade ensamheten.

Den samhöriga ensamheten. En människa med familj, med syskon som retas och blir irriterad på den, med en mor som förmanar, med barn som lånar pengar. Som har vänner som kritiserar den, som skrattar åt den. Det är en människa som lever i en samhörighet, där den, sannerligen!, uppmärksammas som den komplexa människa den är. Jag har medvetet gett beskrivningen av samhörighetens irritationsmoment, för att tydligt visa att samhörigheten ger människan en plats, ett erkännande, ibland kritiserande och irriterande, som i min beskrivning, ibland uppskattande, det vi mest uppskattar med samhörigheten. Men bägge sidorna av samhörigheten gör att man erkänns som människa. Man finns till. Ensamhet för den människan innebär en ansträngning att dra sig undan samhörigheten. Men det lyckliga i den ansträngningen är att den inte kan dra sig ur samhörigheten. Den kan sitta ensam i sitt hus i Italien. Men samhörigheten finns hela tiden närvarande, som en potentialitet. Ett mail, ett telefonsamtal. Ja, den samhörigt ensamme skapar ensamhet genom att stänga av mailprogrammet och telefonen. Den kan gå ut i naturen och bestiga Liguriens små berg i sin ensamhet. Med den lugnande insikten att trots att telefonen är avstängd, trots att den just där blott är ensamt omgiven av träd och bäckar, så finns samhörigheten närvarande, blott ett knapptryck borta.

Jag kommer att känna en behaglig ensamhet med Kant och Hegel, ty min ensamhet är den samhöriga ensamheten. Den som kan välja ensamhet, är aldrig ensam. Jag kan blott existera som enskild individ genom att vara tillsammans, även i min ensamhet. Den samhöriga ensamheten är ensamheten tillsammans med andra människor.

Aristoteles lär ha sagt en sanning som nog är det sannaste sagt om människan: Människan blir människa bland människor. 

​Den 24 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Sålunda skrev högerdebattören Lena Andersson: ” Det säregna med socialdemokratin är att den saknar fundament. Snarare är den formad ur sina avståndstaganden: mot borgerliga klasskillnader och konstitutionalism, mot kommunistisk jämlikhet och deterministisk historiesyn” ( https://www.svd.se/rorelsen-som-standigt-ar-pa-vag-ingenstans)

Det är något säreget för en demokratisk socialist, som gått sina Marxistisk grundkurs I och II, att få läsa att det saknas fundament i socialdemokratin. Solidaritet, jämlikhet, rättvisa och demokrati, är ledord som rymmer mycket av socialdemokratens fundament.

Hon tycks förväxla fundament med fundamentalism.

Se på jämlikhet. Det debatteras om det skall innebära lika start eller lika målgång, dvs samma förutsättningar eller samma resultat. Den demokratiske socialistens syn är att p g a klassamhället kan starten vara orättvis, varför individerna inte har fått samma förutsättningar. T ex vet vi att elever får högre betyg i ett ämne, om det i hemmet finns entusiasm för ämnet. Det är en orättvisa gentemot individen, eleven. Därför har skolan ett kompensatoriskt uppdrag, att i så hög grad som möjligt, nollställa inflytandet från elevens hemmamiljö. Ty varje elev skall ha samma möjligheter i skolan att nå ett gott betyg, oaktat andra förhållanden än dess förmåga.

Klassamhället innebär att individerna inte startar från samma punkt. Några startar 100 meter från målsnöret, andra 150 meter från målsnöret. Det är en orättvisa gentemot individens förmåga. Samhället kommer inte att göra något åt det, ty det karakteriseras av klassamhället. Därför måste staten gripa in i samhället och korrigera för orättvisan.

Individerna springer, och några kommer i mål långt före de andra. Då kommer nästa princip in. Den som är stark och som kommer snabbt i mål, hjälper den som inte lyckas vara så snabb. Man gör det av omtanke om den andre, men också för att man tror sig vinna ett bättre samhälle att leva i, om man hjälper varandra. Till det kommer den rent egoistiska tanken, att om jag hjälper idag, får jag kanske hjälp när jag är den svage. Det är fundamentet solidaritet.

Fundamentalism är däremot av ondo. Det ser vi i islams fall. Det ser vi i skolans fall, där den just är på fall, mycket beroende på friskolor och sk fritt skolval, vilket valfrihetsfundamentalisterna vägrar ta som intäkt för att något måste göras. Dagens skolelever är därför de som får betala för att dagens politiker inte är socialdemokrater, som har fina fundament, men som inte är fundamentalister. Ty skolan regeras av valfrihetsfundamentalisterna.

Socialdemokratin var inte fundamentalistisk. Därför kunde den aldrig bli totalitär. En egenskap som måste uppskattas oerhört mycket i dessa ideologiskt, fundamentalistiska dagar. Däremot hade den fundament, som vägledde den. Men i sin iver att undvika fundamentalism, förlorade den sina fundament, och är idag inte företrädare för solidaritet, jämlikhet, rättvisa och demokrati.

Hon har därför rätt att dagens politiska parti, Socialdemokraterna, saknar fundament. Men det betyder inte att Socialdemokrater, dvs de demokratiska socialisterna, saknar fundament. Vad det innebär är blott att de demokratiska socialisterna saknar ett parti som företräder Socialdemokrati. Så som det Socialdemokratiska Arbetarpartiet gjorde.

​Den 23 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

Nadim Ghazale är en polis som nått den upphöjda positionen att få sommarprata i Sveriges Radio. Han är en mycket vulgär person, att döma av vad han sagt och säger. I programmet lär han ha gratulerat vita, heterosexuella män, ty de är inkvoterade och har den enklaste vägen. Ack, en sådan vulgär dumhet.

Hans politiskt korrekta uttalanden retade givetvis upp den höger som finns i den sk alternativmedia. De gjorde emellertid ett bra jobb genom att gräva fram hans tidigare twitterutsagor.

De har funnit att han skrivit: ”Fuck SD och andra rasistsvin” ”SD kan suga närmsta inavlade hästpenis”. Nadim tar således så starkt avstånd från SD att han nästan framstår som hatare av SD, men att han, i alla fall, bör benämnas SD-mobbare. Kanske det är en egenskap som ökar acceptansen för honom inom opinionseliten?

Han är uttalad rasist, vilket det första citatet visade på, och som framokommer i ett annat twitterinlägg där han skrev att han skulle söka rikspolischefensjobbet då ”…gubbaväldet på toppen av hierarkin hade behövt både lite ”färg” och förynring”. Vilken avskyvärd vulgaritet och dumhet, att hävda att en hudfärg behövs.

I andra twitter likställer han ISIS, Hamas, Israel och Putin med cancer, vilket är ett sätt att uttrycka sig som när det gäller Israel ibland brukar betecknas som antisemitism.   

När högerns alternativmedia kontaktar honom för en intervju, säger han, enligt dem, att han inte är intresserad av att tala med dem. Han vill alltså delta på sina egna premisser i offentligheten, men han vill inte bli granskad. Så agerar blott den som är antidemokratisk.
Allt detta kan förvisso ses som endast obetydlig twitterargumentation, dvs ett vulgärt samtal, eller snarare vulgära monologer, utfört av de vulgära.

Men det går inte komma ifrån att formen för utsagor, twitter, inte kan rättfärdiga utsagorna. Har du skrivit något, måste du stå för det, och det är sannolikt också ett uttryck, inte bara av mediaformen, det vulgära twitter, utan också för individen.

Nadim förefaller uttrycka sig på ett sätt som röjer att han är rasist, SD-mobbare, antidemokrat och antisemit, och att han uttrycker sig oerhört vulgärt.

Människor vulgära som Nadim, finns överallt. Det märkliga, och ohyggliga, med Nadim är att han ges utrymme medialt. Han tycks bäras fram av opinionseliten, vilket hans sommarprat får anses vara tecken på.

Men nu kommer det kanske mest märkliga i detta. Denna vulgära person, som egentligen tillhör källarsamhället och dess kloaker, där det hart när outsägligt vulgära dväljes, får stöd av en socialdemokrat, och till råga på allt, en socialdemokratisk justitieministern.

Morgan Johansson skriver på twitter:  ”Det är så här hatarna gör när de försöker komma åt starka företrädare vars åsikter de inte gillar. Det är bara att bortse ifrån”

”Att bortse från”? Oaktat vem det är som tagit fram fakta, så är det fakta. Nadim har gjort utsagor som röjer rasism och antisemitism och har agerat på ett antidemokratiskt sätt. Även om det är högerns alternativmedia som tagit fram detta, har han skrivit detta. Att en demokratisk minister säger att man skall bortse från dessa fakta, p g a vem som tagit fram dem, är… ovärdigt. Fakta skall diskuteras och motiveras, oaktat vem som för fram fakta.  

”Hatarna”? Morgan Johansson kallar alternativmedia för ’hatarna’, trots att det som jag läst i alternativmedia (Samnytt) inte är i närheten av att uttrycka sig så föraktfullt, ja, så hatiskt som Nadim gjort om SD och Israel. Om någon skall ges epitetet ’hatare’, är det Nadim och inte just de artiklar i alternativmedia som tagit fram fakta om Nadim.

Landets justitieminister går således ner sig i ett vulgärt träsk där SD-mobbning, rasism och antisemitism accepteras. Där nere legitimerar han en vulgär twitteraktör. Det är svårt att förstå hur en man, som rimligen borde försvara sin ministerpost, justitieminister, som en uppsatt, värdig post, där man för värdiga, utvecklande samtal, kan delta i en vulgär debatt, och t o m legitimera den som vulgariserar, ja, hatar.

Nadim som sådan är inte intressant. Det intressanta med Nadim är att han är ett fenomen som visar hur vulgär den allmänna opinionseliten är beredd att vara. Men Nadim som fenomen visar också att vulgariteten har tagit sig in på ministerposter och in i ett forna statsbärande parti. Platser som borde vara vaccinerade från vulariteter.

Jämför med vad som ansågs vara vulgärt på 60-talet. När en politiker gjorde en utsaga, där man då hett diskuterade om man fick  uttrycka sig så.
https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Vi har färdats rejält utför. Nadim och Morgan är delaktigt skapande i denna vulgarisering och förråande av offentligheten, men de är också bara uttryck för det, framlyfta av en opinionselit vars vularism tycks öka, inte minska.

Den 22 juli 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

​Eli Göndör skriver i sin bok ”I guds namn – Om våld och politik i islam” : ”Islam gör inte muslimer. Muslimer gör islam.” (s. 25). Han skriver också: ”Islam- och muslimhatare argumenterar för att islams sanna kärna både är våldsutövande och förtryckande” (s. 20). Hatarna och IS har likheten i deras våldstolkning och att de laddar islams begrepp och föreställningsvärld med våld. Men, måtte han hävda, våldet tillhör inte islam, utan förs in genom våldsamma muslimerna som tar fasta på vissa textbitar och omgivningens skeenden.

Samtidigt hävdar han emellertid att islam är en missionerande religion. Det förefaller vara motsägelsefullt att hävda att religionen har en kärna av missionerande, när han precis hävdade att islam är tomt, men fylls av muslimer.

Mission innebär att religionen har sett ljuset medan de som inte tillhör religionen är lägre, ty de väntar fortfarande på att få se ljuset. Se där, en essens i religionen, en kärna av dem och vi, och dem är lägre än vi. Islam gör muslimer.

Senare (s 39) skriver han att islam räknar handlingen som en manifestation av religionen. Återigen en essens som är oberoende av dess utövare. En god muslim är en som agerar. Islam gör muslimer.

Muslimens agerande styrs av sharia, lagen, som skall lydas. Återigen en essens, något som är islam, oberoende av muslimer, lagens lydnad.

Om religioner och andra ideologier saknar kärnor, utan fylls av tidens strömningar, där man tar fram några delar av texterna och bortser från andra, då borde varje religion och ideologi ibland vara våldsam och ibland vara fredlig.

Den substanslösa religionen blir också en förklaring till varför en religion kan bli våldsam, ty den har ingen substans som gör den motståndskraftig mot tidens våldsamhet. Ingen religion, oavsett dess texter och tankar, kan förhindra att den får våldsamt eller fredligt uttryck. Islam brukar ju kalla sig själv för fredens religion (sic!), men enligt författaren är det omöjligt att hävda detta då religionen varken är fredlig eller krigisk. Det är tiden och muslimerna som gör islam fredlig eller krigisk.

Det är förvisso korrekt att religioner och ideologier har olika uttryck över tiden. Men det finns vissa skeenden som försvårar författarens hävdande av islams oskuld.

Likt nazisterna var den absoluta majoriteten av nazister fredliga människor. Men nazismen har en kärna av våldsamhet och antisemitism. Den kan de flesta stå emot, men den finns likafullt där, och kan lätt släppas lös. Nazismen är inte en ideologi utan våld, som fått sitt våld genom personerna, Himmler och Hitler, utan den har en kärna som blir verksam.

Detsamma gäller islam, som är både våldsam och antisemitisk, men som utövas av de flesta muslimer utan beaktande av den kärnan. Islam gör muslimerna, men muslimerna behöver inte göra islam, utan kan stå emot genom att ha andra värderingar än islams.  

En annan ideologi är socialdemokratin. Det är en ideologi som, vad jag vet, ännu inte har uttryckts genom terror. Trots att den, enligt författaren borde sakna kärna, och trots att det växte fram under det våldsamma 20-talet i Tyskland, förefaller det som om den hitintills varit fredlig. Om den är utan kärna, då är dess fredlighet en historisk tillfällighet och det kan komma en tid då vi får socialdemokratisk terror. Eller så är socialdemokratin fredens ideologi, med en kärna i sig som inte stimulerar till våld, som inte gör den indifferent till våld, utan som gör den tillvåldets motståndare.

Kanske man skall säga att ideologier har kärnor, som innebär en potentialitet, t ex att de har olika grad av sannolikhet för våld. Potentialiteten är i sig är oberoende av tiden, utan beror på ideologins kärna, t ex av våldsamhet. I vilken mån denna potentialitet realiseras, beror på historiska tillfälligheter.

När det gäller sådant som t ex våld, gäller det att se om en ideologi har preferens för våld, om den är indifferent till våld, eller om den motverkar våld. Det går att predicera utifrån texterna, där mer våld i texterna borde göra ideologin mer våldspotent, även om uttolkare kan göra vad de kan för att undvika de våldsamma textställena. Men ytterst prövas en ideologis kärna genom dess realiserande. Ju oftare en ideologi realiseras med våld, ju mer sannolikt är det att dess kärna är våldsam, att den slår igenom, inte trots dess kärna, utan tack vare dess kärna.

Med en sådan test av en ideologis kärna, kan vi förvisso predicera att nazismen är innerligt våldsam, men då nazismen endast prövats en gång, kan vi inte uttala oss om den tenderar till våldsamhet. En svala gör inte en sommar.

Vi kan aningen bättre uttala oss om det kristna våldet. Bartolomeinatten och Nordirlandkonflikten är bägge tydliga fall där protestanter och katoliker, i alla fall, inte lyckats förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjar våld. Inkvisitionen och den krigande missionen i Amerika och Afrika lyckades inte förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjade våld. Dessa fenomen får mig att, minst, hävda att kristendomen har en potentialitet till våld.    

Likvärdigt kan vi definitivt avfärda hypotesen att islam är en ideologi som motverkar våld. Snarare visar dess historia att islam har en potentialitet till våld. Att avfärda dessa våldsuttryck med att det är historiska tillfälligheter, där islam är oskyldigt, medan muslimerna är skyldiga, är …ja, låt mig kalla det för vad det är, det är en bisarr hypotes.

Ideologier har ideologiska kärnor, som får sina uttryck i historiska skeenden, som kan observeras med empiriska frekvenser. Ju oftare förekomst av våld, av antisemitism, av kvinnoförnedring, ju mer pekar det på att ideologin har en kärna av våld, antisemitism och kvinnoförakt. Kärnan påvisas genom texterna OCH frekvensen.

Att som Eli Göndör, kalla mig för islamhatare med likheter med fundamentalister, är att bortse från att mitt förakt, ja, rädsla för islam, kommer av kombinationen text och frekvens. De islamistiska samhällena visar på att vissa delar i texterna är ytterst verksamma och utgör därmed en kärna. En ondskefull kärna.

​Den 21 juli 2021
Sven-Olof Collin    

​Pandemin innebar att människor skulle isoleras. Arbetsplatser stängdes. Skolor stängdes. Vinsten skulle vara färre sjuka och färre döda.

Men till vilken kostnad?

Jag vill här göra en lång citering, för att visa på klassmässiga kostnader.
”…manliga studenter från låginkomstfamiljer dels har färre vänner bland sina studiekamrater, dels mer sällan studerar tillsammans med dessa utanför föreläsningarna. Flertalet internationella studier har visat att det är just gruppinlärning, där studenter i smågrupper diskuterar olika problem, som är det absolut bästa sättet att tillgodogöra sig ny kunskap. Om en stor del av undervisningen sker utanför universitetets lokaler försvinner alltså de naturliga mötesplatserna mellan studenterna, vilket missgynnar dem som har svårt för informell kommunikation. Att många med låginkomstbakgrund kommer från studieovana miljöer förstärker sannolikt effekten. Denna socioekonomiska snedvridning som minskad klassrumsundervisning medför har tyvärr helt gått under radarn i debatten.”
https://www.svd.se/distansundervisning-slar-mot-studenterna

Distansutbildningen genom pandemins försorg har således slagit mot en speciell grupp av studenter, de från familjer som saknar studievana. Hemma får dessa studenter inte stöd från studievana föräldrar. De har färre studievana vänner, och de kanske också kommer från studieovana hem. Genom att komma från studieovana hem, har de inte heller lärts hur studiedisciplin skall vara.

De från studieovana hem saknar således en studiebefrämjande struktur att luta sig mot, som underlättar för dem och som driver dem till prestation. Högskolans föreläsning, interaktionen mellan lärare och student, och kanske än mer, interaktionen mellan studenter före och efter föreläsning, är en sådan studiestödjande struktur.

Jag hade förmånen och turen att vara i en mycket akademisk miljö mellan 2001 och in i 2010-talet. Jag kom till Högskolan Kristianstad, där det fanns en mycket tätt relation mellan lärare och student. Jag satt i en korridor med lärare och administratörer, som löpte parallellt med en korridor, där det fanns två kommunicerande gångar mellan korridorerna, där studenterna hade den andra korridoren, med arbetsbord och datorer, där de satt och läste och gjorde sina uppgifter. Lärarna och administratörerna, för att komma till sin korridor, hade att gå genom delar av studenternas korridor. Studenterna kunde stoppa lärarna och administratörerna och fråga dem. Lärarna kunde näsvist stanna vid en grupp och undra hur det gick. Fastnade studenterna, kunde de gå till lärarnas korridor och fråga en lärare. Hade de funderingar kring något administrativt, kunde de gå till administratörerna.

Dagligen befann jag mig i diskussioner med studenter, om budgetens funktion, om avskrivningars betydelse, om agentteorins antagande om opportunism. Min kunskap och kompetens prövades dagligen, i mina möten med studenter. Och studenterna fick alltid vara beredda att förklara sig, att tänka, att motivera, när jag gick förbi och stannade till med en näsvis fråga. Till detta kom att studenterna hade närhet till administrationen, några sekreterare som var starkt understödjande, ja, en naturlig del i vår akademiska verksamhet.

Detta dubbelkorridorsystem är bland de främsta system för akademisk verksamhet och för bekämpande av klassamhälle på högskolan jag erfarit. Citatet ovan understödjer den upplevelsen. Dubbelkorridorsystemet var en starkt understödjande struktur för att uppnå högskolans målsättning avseende akademisk utbildning och forskning.

Denna förnäma struktur för akademisk skolning försvann när högskolan placerade lärarna på ett våningsplan, administrationen i en annan byggnad, och studenterna i en korridor i källaren. Mötena mellan studenter, lärare och administratörer försvann. Den för akademisk verksamhet understödjande fysiska strukturen togs bort. Istället för att möta studenterna naturligen, genom att passera dem, fick jag nu ta mig speciella promenader i huset, för att nå studenterna. När jag kom till Linnéuniversitetet gick jag till biblioteket, just bara för att reproducera dubbelkorridorens effekter, att nå studenterna, till gagn för dem och för mig.

Det virtuella universitetet innebär än mer att man slår sönder en fysiskt underbyggande struktur för akademisk verksamhet, som slår hårdast mot dem som, speciellt en lokal högskola har att se till, som kommer från studieovana hem.

​Den 20 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​SULF, en organisation som arbetar för forskarnas och doktorandernas arbetssituation, kräver stora basanslag till universiteteten, som innebär att de kan heltids- och tillsvidare-anställa personal, istället för som det är idag, i mångt och mycket, där många forskare lever på tillfälliga projektpengar, där det gäller att skriva nya ansökningar, så att man kommer på ett annat finansierat projekt när det nuvarande går ut.

Ett system där forskarna ständigt måste konkurrera om forskningsanslag innebär att man kommer bort från de gamla avsomnade professorerna, där man arbetade och stred för att få en professorstjänst, och sedan, när man nått målet, kunde man helt andas ut, ty sedan fanns inga prestationskrav.

Heltidsanställning kan således ha nackdelen att man inte behöver prestera. Det blir pengar i sjön. Men det fungerar ofta hjälpligt, då många har en acceptabel arbetsmoral. Det kan fungera alldeles utmärkt, vilket sker när en lysande prestationskultur etableras i en forskargrupp. Organisationen kan skapa ett styrsystem, där de presterande belönas och de som inte presterar sanktioneras, t ex genom att få de minst belönande arbetsuppgifterna.

Det är lätt att peka ut nackdelar med tillsvidareanställning. Men det är lika lätt att peka ut nackdelar med ansökningsdrivna anställningar.

Ansökningsdrivna forskare måste prestera, dvs leverera publikationer. Under stark konkurrenspress kommer incitament att ljuga och bedra. Kanske man lägger in en publikation från ett projekt i ett annat projekt, dvs man tar s a s betalt för en sak två gånger. Man hastar fram, och får fram resultat som, för att kunna publiceras, måste friseras, dvs resultaten blir mindre trovärdiga. Man manipulerar data så att man får de resultat som möjliggör publicering. Dåliga rapporter blir publicerade i journaler som blott är publiceringskanaler, utan spridningsambitioner. Lögner, fusk och fiffel är baksidan av ett ansökningsdrivet anställningssystem.

Den andra starka negativa delen av ansökningsdrivet system är att forskning etableras som måste accepteras av andra forskare, innan forskningen är utförd. Det innebär att det inte är forskarna som driver forskningen, utan granskarna. En ansökan skall därför skrivas så att den passar granskarna och kan gillas av dem. Risken är uppenbar att det blir allmänt accepterad dagskunskap som premieras, medan nyskapande kunskap har svårt att komma fram då den inte accepteras i sin linda, i sin ansökan. Skriv en ansökan med stark hållbarhetsinriktning, en ansökan med stark identitets- och nykolonialinriktning och en ansökan med stark klasskampsinriktning, och du skall bli varse att klasskampen inte är ett gillat begrepp i ansökningssvängen idag, medan de andra två är högt uppskattade, varför de två första är mer sannolika att få medel.

Ett ansökningsdrivet system är därför ett ständigt hot mot den akademiska friheten, där forskaren själv väljer sin fråga och sin metod, medan ett basanslagsdrivet system ständigt riskerar att bli den akademiska friheten att inte producera.

Det finns därför inte ett bästa system, utan blott dåliga system.

​Den 19 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hjälper du din nästa för att det är en plikt, för att det är det rätta att göra, oaktat konsekvenser eller påbud?

Eller hjälper du din nästa för att du följer de kristnas sk gyllene regel, att allt vad du vill andra skall göra mot dig, skall du göra mot dem? För att du därmed intecknar en biljett till himmelen och för att du i jordelivet visar en lydnad för de kristnas påbud?

Eller hjälper du din nästa för det som tycks ligga under den gyllene regeln, att du genom hjälpen ger en signal till din nästa, hur den skall agera gentemot dig? Din hjälp är helt enkelt en investering i en relation, där du förväntar dig möjligheten till avkastning senare, genom att den andre gör mot dig vad du vill.

Den hjälpsamma människan är ett problem för ekonomen som utgår från att människan agerar egoistiskt. Om den hjälpsamme agerar som kristen, dvs hjälper för en inteckning i himlen, då förstår ekonomen hjälpsamheten. Om hjälpen görs som en tydlig investering, om än indirekt, för att den hjälpte skall hjälpa tillbaka, eller som rykte om att vara hjälpsam, vilket gör andra hjälpsamma mot den, då förstår ekonomen.

Men en hjälpsamhet för hjälpens skull, för den andres skull, oaktat omedelbar eller indirekt återbetalning i form av hjälp, då står ekonomen handfallen. Kanske den tar till en glädje i hjälpsamhet, att individen hjälper, och när den ser uppskattningen hos den hjälpte, erfar den en glädje, en egoistisk glädje?

Men en hjälp som görs av plikt, för att det är rätt att hjälpa, oaktat vad det ger den hjälpsamme, är en irrationell handling utifrån ekonomens egoistiske tolkning.

Men ekonomen har ytterligare en räddningsplanka, hjälpsamhetens uppoffring. Om hjälpen som ges blott är en ringa uppoffring för hjälparen, då kan den ske. Men om uppoffringen skulle vara betydande, då kommer den inte att ske, utan att hjälparen kan se en effekt för den själv. Att hjälpa en gammal människa över gatan, är en ringa uppoffring, varför den kan ske, utan någon belöning för hjälparen. Men att hjälpa en människa med större uppoffring, t ex en arbetsdag, ett bohag, en veckas inneboende, kan inte ske blott för hjälpens skull.

Men kan man tänka sig att det inte finns något egoistiskt i hjälpen, att det är bra för människan, eller funktionellt i hjälpen, att det är bra för mänskligheten? Där hjälpen som sådan, oaktat dess konsekvenser, vare sig som individuell nytta eller samhällelig plikt, är skälet till hjälpen? Kan man tänka sig att människan hjälper, t ex som instinkt, men som saknar evolutionär funktion?

Och därmed får du bli irriterad, ty jag tycker att jag nu formulerat en intressant fråga: Kan man förklara hjälpen med annat än egoism eller plikt? T ex omsorg, att människan har en omsorg om andra människor, men den omsorgen saknar egoistisk eller evolutionär grund?

Gör människan något, dvs hjälper varandra, vilket förvisso kan ha goda konsekvenser, men där motivet är meningslöst, dvs utan innehåll? Har människan förmåga till omsorg, vilket i sin tur inte kan förklaras? Finns det ett mänskligt agerande som är obegripligt?

​Den 18 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Igår lät rasismen så här: En neger är lat och kan dansa.
Idag låter rasismen så här: En vit man är priviligierad.

Igår arbetade inte negern. Idag flyger stekta sparvar in i den priviligierade vite mannens mun.

Gårdagens rasism var, som dagens rasism är, så in i helvete fel.

Ja, då är det sagt på den nivå som det är värdigt.

Man hade kunnat sluta där och inte ägna rasismen fler ord. Men dagens rasism är en anklagelse mot mig, som vit man, för att vara priviligierad.

Jag har det bra, det är sant, men det innebär inte att det har sin grund i ett privilegium.

Ett privilegium är en rättighet, en nyttighet som ges till en avgränsad grupp.

Jag har rättigheter genom att vara boende i Sverige, som alla boende i Sverige har. Jag har rättigheter genom att vara medborgare, som alla medborgare har. Flyktingar som kommer hit har sjukvårdsrättigheter p g a att de är här. Dessa rättigheter tillkommer de som bor här, oaktat hudfärg. Dessa rättigheter är inte några vita rättigheter. Ja, kanske t o m tvärtom, det finns vissa rättigheter som vissa typer av flyktingar har, som inte ankommer andra, t ex fri tandvård.

Nykolonial teori hävdar, precis som den gamla, att västerlandets rikedomar vilar på ett förtryck, utfört av de vita, gentemot dem med annan hudfärg.

Jag kan inte förneka kolonialismen. Men, det går inte heller att förneka att en del av kolonialismen praktik var inte en vit specialitet. Slaveriet utfördes av de svarta i Afrika, försörjdes av muslimerna, innan mer lukrativ marknad för slavhandlarna öppnades västerut. Exploatering av andra länder var sannerligen inte ett fenomen som Europas länder kom på. Det var praxis sedan tidigare. Persien gick under genom ett förkolonialt krig av muslimerna. O s v.  

Men, det går inte heller att förneka en annan sanning, som för mig är mycket starkare.

Jag har arbetat under mitt liv och gjort rätt för mig i mitt samhälle. Jag har gett av mitt överflöd, till staten, som gett det vidare till de forna kolonierna, och jag har själv gett, till en forn koloni, för att hjälpa dem stå emot det muslimska hedersvåldet gentemot kvinnor. Det jag har, har jag fått genom mitt arbete, inte genom privilegier.

Mina föräldrar, och deras föräldrar, arbetade och byggde det land som jag levt i. Deras arbete, deras insats var inte en ledig stund, fylld med privilegiers njutningar. De har byggt det land som idag tar emot flyktingar. Som ger av sitt välstånd, både till flyktingar och till andra folk i världen.

Det land de byggde, och som jag fortsatt förvalta, har inte tillkommit genom hot och exploatering av andra. Det har byggts av idoga människor, med förnuftiga värderingar. Det anständiga samhälle vi har är inte ett privilegiesamhälle, gett av oss från någon. Det är ett samhälle grundat på arbete och utformat efter …ja, visst förnuft.

Att kalla mig en priviligierad vit man, är att förneka och förlöjliga min insats, och mina föräldrars och deras föräldrars insatser.

Att kalla mig priviligierad vit man är en hemsk rasism och en vulgaritet.

​Den 17 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Centern vill, och man har förmått Socialdemokraterna, att mildra strandskyddet. Deras tanke är att om folk får bygga och bo, inte strandnära, utan med strand inom tomten, och därmed monopolisera stranden relativt idag, då alla har rätt att beträda stranden, då kommer fler människor att vilja bo på landsbygden. Det kommer att gagna landsbygden, med fler människor, med högre omsättning i den lokala affären och, om de skriver sig där, mer skatteintäkter för kommunen.

Landsortskommunerna har många sjöar, där stränderna står tomma, varför utnyttjandet redan idag genom allemansrätten är ytterst begränsat. Det är således en resurs som idag inte nyttjas, men som kan bli värdefull, för både de inflyttande och för kommunerna och deras verksamheter.

Idag går det att bygga nära strand. Det kallas strandnära. Man kan äga strand, men 100 meter från stranden får man inte uppföra byggnader eller hägna in området. Skillnaden idag relativt Centerns förslag är att den remsa på 100 meter som ligger mellan tomten och stranden, får beträdas av vem som helst, genom allemansrätten.

Centerns förslag, som också är ett utredningsförslag, är att i vissa områden skall stranden bli en egendom där man har rätt att uteslutna andra och rätt att bebygga. Centerns förslag riktar sig således till den grupp av människor som vill monopolisera en strandremsa. Den grupp av människor som inte vill ha främmande folk springande på deras strandtomt. Den grupp av människor som inte kan tänka sig att bo nära en strand, men låta andra få uppleva stranden. En grupp av människor som har pengar att friköpa sig från obehaget att andra njuter stranden.

Detta är nyliberalismen i all sin prydnad, där allt som har ett värde, också har ett pris och skall privatiseras. Centern, i sin nyliberalism, har ju också föreslagit att nyproducerade hyresrätter skall marknadsprissättas. Det värde som finns i en bostad, skall prissättas.

Men är det inte rimligt, att det värde som finns, skall prissättas?

Skolan har idag blivit mer marknadsfierad, då föräldrarna idag väljer sin skola. Deras preferenser ges uttryck genom deras val. Men om fler vill ha samma skola, då får de stå i kö. De kan inte uttrycka sina preferenser genom ett pris, att ju mer man vill ha sitt barn i skolan, ju mer betalar man. Skolan är därför inte fullt ut marknadsfierad, ty det finns inte ett pris som reglerar tillgången. Skolan har ett värde, men det har inget pris.

Sjukvården har marknadsfierats, men den regionala sjukvården når man antingen genom att en läkare bedömer ens behov, eller att man står i kö. Det finns inget pris där man kan uttrycka sina preferenser och få sjukvård. Däremot finns det privat sjukvård, där priset, och därmed din förmåga att fylla priset med din förmögenhet, inte behovet, avgör tillgången.

Nyliberalismen har förvisso lyckats på många områden, men ibland bara till viss del. Det finns fortfarande områden där värdet inte har ett pris.

Själv gnisslade jag tänderna när jag erfor att vaccineringen mot Covid-19 skulle regleras genom statens försorg, där tillgången baserades på det medicinska behovet, och inte det privata behovet. Jag var villig att betala för vaccinering, så att jag snabbare kunde bli fri att resa utan tester. Men jag inser att min olägenhet var ringa, relativt den samhälleliga och mänskliga vinst som fanns att få genom att reglera tillgång via medicinskt behov och inte via betalningsförmåga. Min privata vinst står inte i rimlig proportion till den samhälleliga vinsten av statligt reglerad tillgång.

När man, som nyliberalerna, åsätter allt värdefullt ett pris, då hävdar man att tillgången till det värdefulla regleras genom betalningsvillighet, att människorna får uttrycka sina preferenser via sin villighet att betala priset för det värdefulla. Förvisso sant, men nyliberalen bortser från att betalningsvillighet inte blott är en funktion av individens preferenser, utan också av dess budgetrestriktion, dvs individens betalningsförmåga.

De som köper monopolet av stranden är inte blott den som har preferens för monopoliserad strand, utan också den som har betalningsförmågan att betala priset för monopolet. Det innebär en segregation baserat, delvis på preferenser, men framför allt på förmögenhet. Ju mer pengar du har, ju mer får dina preferenser utlopp i den nyliberala världen.

Människan degraderas till en funktion av sin förmögenhet. Människorna delas upp beroende på deras förmögenhet.

Den demokratiske socialisten erkänner problemet hur värde i samhället skall fördelas. Men vägrar ta den enkla utvägen genom priset. Behov och preferenser kan tillfredsställas genom andra mekanismer än priset.

När det gäller strandskyddet, är den allmänna behovstillfredsställelsen genom allemansrätten, vida överordnat behovstillfredsställelsen hos de som vill monopolisera en strand.  

​Den 16 juli
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår skrev jag om en journalist, som kritiserade moderatledarens utsaga, att invandringen blivit en belastning. I hans artikel, och i andra som låter moderatledare löpa gatlopp, finns en direkt motvilja mot att invandrare skall uttrycka en tacksamhet mot Sverige. Och en än mer motvilja mot de svenskar som förväntar sig tacksamhet.

Jag är en sådan som anser, och som kräver, att invandraren visar tacksamhet mot det land, och mot de människor, som öppnade sina hjärtan och gav dem tak över huvudet och bröd för dagen. Som gett dem skola och demokrati.

Var tacksamma!

Men, det gör jag då jag anser att alla skall känna den tacksamheten. Att samhället, och ytterst staten, finns där, för dem, för oss. För dig, om du skulle behöva det, ty det är en tillgång, en rättighet som du har. Som du skall känna tacksamhet för. Även om du tycker att du bidragit mycket till det genom ditt arbete och genom dina skatteinbetalningar.

Jag känner en oerhörd tacksamhet mot samhället, och framför allt den svenska staten. Ty tack vare den har jag fått göra någorlunda vad som passat mig, vad som varit anpassat till min förmåga, vad som jag tyckt vara ganska roligt, ganska ofta. Genom den fick jag ett akademiskt arbete och fick bli professor.

Jag säger inte att det varit tur, att jag liksom fått en lotterivinst. Att samhället gett mig det utan ett pris, utan en uppoffring från mig. Sannerligen inte. Jag har arbetat för det och jag har sannerligen betalat min skatt. Men jag har fått det.

Jag är därför tacksam mot samhället och mot staten. Om invandraren, som också fått av staten och av samhället, inte känner tacksamhet mot Sverige, mot dess samhälle och dess stat, ja då är det en otacksam jävel som mycket gärna får emigrera. Så som jag gärna ser att alla otacksamma jävlar emigrerar.

Jag är inte rasist, ty jag dömer alla efter exakt samma måttstock: Gör din plikt, kräv din rätt, och var tacksam.

​Den 15 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Moderatledaren sade att invandringen blivit en belastning. Det har han fått löpa gatlopp för. Det framställs som helt oerhört att en grupp människor beskrivs som en belastning, trots att han sade att det var invandringen som var en belastning. Spaltkilometer skrivs om det fruktansvärda att se en individ som en belastning. I Svenska Dagbladet skriver Mustaf Can om sin far, invandraren, som alltid skulle bevisa att han inte var en belastning, utan en tillgång.
https://www.svd.se/far-en-flykting-vara-annat-an-en-framtida-nyttokalkyl

Han skriver att det ’skaver’ när han får läsa invandrare som intygar att de inte är en belastning. ”Får en flykting vara annat än en framtida nyttokalkyl med hög avkastning och maximerad samhällsnytta?

För det första, det är sant att invandringen är en belastning för samhället. Gängvåldet, religiöst förtryck, balkongkvinnor, arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag till arbetslösa invandrare, speciellt kvinnor, mångkulturområdenas sociala oro, ja, t o m skolans nedgång, där man fifflar med flyktingbarnens prov för att få skolan att framstå i bättre dager.

För det andra, invandrare är en tillgång för samhället, när de arbetar, som Can’s far, med rengöring och vad för något arbete de nu har fått.

Men det jag hör i mitt huvud, när moderatledaren gör sitt uttalande, är det traditionella socialdemokratiska mottot: Gör din plikt, kräv din rätt.

De som angriper honom för den utsagan, skulle således angripa det mest heliga för en socialdemokrat. Som om invandrare skulle, på något underligt sätt, vara befriade från ett begär för egen del, och ett krav från samhället, att göra sin plikt, att bidra. Som om invandrare, ja, t ex flyktingar, skulle ha någon sorts fribiljett från det samhälleliga kravet att göra sin plikt, att bidra?

Nej, från mig som socialdemokrat finns ingen pardon. Varje person, invandrare eller svensk genom generationer, har att bidra. Det finns ingen ursäkt, ingen undanflykt som kan tas till för att undkomma kravet att göra sin plikt. Och därefter få sin rätt.

Skall invandraren vara en del av Sverige, och ta del av Sverige, då skall den, precis som alla andra, ha exakt samma skyldighet som alla har: Gör din plikt, kräv din rätt. Vi känner inga kelgrisar.

Som Per-Albin sade: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

​Den 14 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Det engelska fotbollslaget har knäböjt under EM, vilket är en symbol för Black Lives Matter, som blivit en symbol mot rasism. Delar av publiken har ogillat deras handling, kanske för att det är en antirasistisk handling, eller för att det är en politisk handling, ovärdig fotbollsspelet, där man ofta vill göra gällande att fotboll inte bränner broar genom politik, utan bygger broar genom fotbollens sköna konst.

England förlorade finalen genom att italienarna omsatte tre straffar till mål, medan två räddades av engelska målvakten. England omsatte två straffar till mål, medan en straff blev stolpe ut, och två räddades av målvakten. Skillnaden var således blott ett skott, stolpe ut.

Men de som, likt engelska laget, är fokuserade på politiska demonstrationer avseende hudfärg, noterade att i det italienska laget gjorde tre vita mål och två vita fick se sina straffar räddas av målvakten, medan i det engelska laget, gjorde två vita mål, medan tre mörka spelare inte omsatte sina straffar till mål. Således stod de vita i det engelska laget för mål, medan de mörka inte kunde omsätta sina straffar till mål.

De som, inte utan skadeglädje, noterar att det var de mörka männen i det engelska laget som missade sina straffar, får sina fiskar varma, och fördöms som de uslaste av usla rasister.    
https://www.theguardian.com/football/2021/jul/12/fa-condemns-racist-abuse-england-players-social-media-euro-2020-final?

För oss som njuter av fotbollen som en tävling och/eller som en konstform, är hudfärgen sagolikt ointressant. Ja, det kan t o m vara så att de som kanske blir förfördelade i samhället p g a hudfärg, etnicitet eller klass, kan i fotbollen visa sig, då det är deras förmåga att spela fotboll, och inte deras hudfärg, etnicitet eller klass som skapar prestationen. Fotboll är blott diskriminerande på en punkt, förmågan.

Hudfärgen, eller etniciteten eller klassursprunget på straffläggaren torde spela liten roll. I stället spekulerar de mer kunniga att förmågan att slå straffar i ett sådant ögonblick kan bero på ålder och erfarenhet. Något som kanske är korrekt. Men som vi, som svenskar, har liten förståelse för, då vi minns Henkes straff i VM-94. Ung, oerfaren, och en fantastisk straff, strax vid stolpen. (se cirka 2.15 in på videon). (https://www.youtube.com/watch?v=brc8vldYPSY)

Det är smaklöst och vidrigt av rasisterna att peka ut hudfärgen på de i engelska laget som inte satte sina straffar. Det är ovidkommande och blott ett vulgärt och dumt rasistiskt nummer de spelar.

Men, man kan onekligen säga att ’som man bäddar, får man ligga’. Den som politiserar, den som driver politiken, får acceptera när politiken slår bakut. Den som är med i leken, får leken tåla. Det var engelsmännen som etablerade rasismen på fotbollsplanen genom sin politiska manifestation av antirasism. Det var de som fäste uppmärksamhet på rasismen. Att då bli upprörd över att de som de vänder sig emot, utnyttjar situationen, är onekligen att inte se konsekvenserna av sitt eget agerande.

​Den 13 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

På Strandvägen har det varit mycket bus den senaste tiden. Folk med intresse att visa upp sig och att dominera scenen, främst komna från invandrarkretsar, har kört sina dyra, högljudda bilar på Strandvägen.

I en artikel i Svenska Dagbladet (210710) benämns de som individer med dominanskapital. De skall dominera, de skall synas, de skall respekteras, de skall fruktas.

Detta sker på många platser i Sverige, men när det drabbar folket på Strandvägen, den yttersta eliten, främst den finansiella, då blir det nationell nyhet. Kanske det beror på att vi alla så gärna läser om att även de rika får smaka på Sveriges problem.

Men det kan lika gärna bero på att de som bor där, likt de som kör omkring, har ett dominanskapital.

Men deras dominanskapital rör sig i de legitima kanalerna. Givetvis, eftersom det är de som skapat kanalerna och som underhåller dem. De ringer en vän, en bekant, en i sitt nätverk, som antingen själv har stort inflytande, eller som känner en som har det inflytande som krävs för att stävja buset.

Snart kom det upp betongklumpar, vackert formade som lejon, för att förhindra buset. Dominanskapitalet hos de som bor på Strandvägen har verkat. Busarna får söka sig en annan plats för sitt dominansspel. En plats där de boende inte har samma dominanskapital som Strandvägens inneboende.

Samtidigt finns ett liknande dominansspel, med individer med dominanskapital, för att inte säga våldskapital, i mångfaldsområdena, de som gement kallas för utanförskapsområden. Där är kvinnor rädda att gå på kvällarna, ja, t o m på dagarna på vissa platser. Där finns ett betydligt mer oerhört dominansspel.

Men i mångkulturområden finns inte personer med det andra dominanskapitalet. De saknar Strandvägens dominanskapital. De får därför några poliser på moped, varav en mördas.

Du kanske säger att problematiken i mångkulturområdena är så ofantligt mycket större och mer komplicerad, att det inte är så lätt att lyfta luren och ringa en mäktig kompis. Mot det kan jag anföra att om detta vet vi inte, ty Strandvägens folk bor inte i mångkulturområden, varför vi inte har sett vad som skulle kunna ske. Men jag är övertygad om att åtgärderna hade varit betydligt mer kraftfulla än vad de är idag.

Samtidigt så gäller det oerhört tragiska, att Strandvägens inneboende har inte bara dominanskapital, utan också organisationskapital. Hade inget skett, hade de säkert organiserat sig i avsikt att ta bort buset. Medan människor i mångkulturområden inte bara saknar Strandvägens dominanskapital, utan också organisationskapital. Vad jag vet, finns det inga starka organisationer i mångkulturområdena som tar ett socialt ansvar. Visst finns det fotbollsföreningar och karateklubbar, men deras insats är marginell.

Mångkulturområdena behöver ett IOGT, en nykterhetsrörelse, där de själva tar tag i den problematik de skapar och lever i. De boende på Strandvägen hade själva tagit tag i problemet om inte staden hade hjälpt dem. De boende i mångkulturområdena måste göra detsamma.

​Den 12 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Kolonialismen och imperialismen var blodiga och innebar sönderslagna samhällen. De kuvade folken lärdes underkastelse och hårt arbete, för andra. Men, olikt dagens populistdebattörer, anser inte jag att vi har ansvar för dåtidens övergrepp. Däremot har vi ansvar för vårt agerande idag.

Idag lämnar USA och de andra länderna Afghanistan. Det är ett land som varit utsatt för både inbördeskrig och krig av stormakter. Idag finns en bräcklig demokratisk statsmakt som, sannolikt inte kommer att klara stå emot den fascistiska grupperingen, talibanerna. På sikt, kanske inom ett år, kommer återigen en fascistisk stat etableras, där demokrati trycks undan, stat och religion blir ett, och, kanske främst, kvinnor blir muslimskt underordnade och flickor förvägras skolgång.

Inför de utsikterna, skall vi i väst säga att vi har gjort vår kolonialism, och kommer inte att upprepa den. Om detta är vad folket i Afghanistan önskar, då måste det bli så, ty vi har ingen rätt att pådyvla dem våra västerländska värderingar, t ex att flickor har rätt till skola. En sådan värdering, eller snarare, att vara påstridig i en sådan värdering, är unken nykolonialism, som visar på västvärldens fortsatta kolonialism och brist på respekt mot andra kulturer.

Men talibanerna är inte en folklig rörelse, utan är själva uttryck för en kolonialism, men en religiös sådan. Bakom talibanerna står Pakistan och Saudiarabien, bägge fasciststater som utövar påtryckningar genom finansiella medel, men också, på gott fascistiskt maner, med våldsamma medel.

Således kolonialiseras Afghanistan, även efter att väst lämnat landet.

Man skulle kunna säga att väst har i vissa avseenden en överlägsen ideologi, där vår demokrati och vårt sätt att hantera t ex diskriminering, över lag är vida överlägsen mången an ideologi, och speciellt relativt de religiösa ideologierna, t ex islam.

Relativt den västerländska ideologin är islam en inferior ideologi, värd ingen respekt.

Därför borde väst nykolonialisera Afghanistan, med argument att vår ideologi är överlägsen. T ex innebär den att flickor får gå i skola och de får klä sig nästan hur de vill.

Men när nu väst lämnar över kolonialismen helt i de fascistiska, islamistiska ländernas händer, då befrias vi från anklagelsen av kolonialism, vilket är behagligt. Men ett behag som strax vänds till vämjelse och skuld, när vi ser hur kvinnorna behandlas.

​Den 11 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, råder gubbars välde. jahve, gud och allah ses mestadels som män. Deras profeter var män. Judarna visar sin underkastelse genom att visa sitt förbund till guden genom att omskära sin son. Ja, det var pojken som omskars, som ett tecken på förbund. Flickorna omfattades inte av detta förbund. Förvisso har de sin omskärelse, men den har som funktion att ta bort den farliga sexualitet, satans verk, från kvinnan. Guden skulle skåda det magnifika ollonet i sin fulla glans, medan kvinnans klitoris skall avlägsnas. Sonen var en del i förbundet, medan dottern var en del i synden.

Männen kunde ha flera fruar, och i islam får han slå sina fruar. I kristendomen skall de tiga. Kvinnor var orena under menstruationen. De fick inte gå in i helgedomar och skulle rena sig efter menstruationen. Födde de en pojke var de orena hälften så lång tid som om de födde en flicka. Fick de ärva, fick de blott en del av det som pojken fick. Kvinnornas hår förefaller ha varit ett av de större problemen, vilket vi ser än idag med muslimska kvinnor som täcker håret för att vara ärbara, dvs utan sexualitet, annat än den hon ger sin man. Ty kvinnan är till för mannens trevnad, ett förlustelseobjekt, som, likt alla förlustelseobjekt, kan medföra problem, speciellt om förlustelseobjekten visar minsta egen vilja.

De abrahamitiska religionerna hatade och hatar kvinnan. För en modern människa, som därför inte hänger sig åt abrahamitisk vidskepelse, framstår kristendomens, judendomens och islams hat mot kvinnor som groteskt. De borde därför vara feministernas främsta mål.
Asatron är av annat skrot och korn. De har många gudar och gudinnor. Det är en mångfaldig religion. Kvinnorna är agerande subjekt i asatron. Deras sexualitet är likt mannens, livlig och frejdig. Freja var en frejdig gudinnan för sexualitet och kärlek, men också för krig och död. I asatron finns den jämställda döden, ty de fallna krigarna delades upp, så att hälften fick komma till Odens Valhall och andra hälften till Frejas Folkvang. Jag vet inte om de fick välja. Själv skulle jag ha svårt att välja var jag skulle tillbringa tiden innan Ragnarök, i vishetens eller kärlekens hägn.

Kvinnorna i asatron framstår som handlande subjekt, med egen kraft och vilja, med egna platser, medan de är passiva objekt i de abrahamitiska religionerna. Kvinnor borde därför ha föredragit asatron, då de där gavs en plats som agerande individer. Paradoxalt sägs det dock att kristendomen befrämjades av kvinnor när kristendomen började etableras. De valde en religion som förslavade dem, där de förlorade sin självständighet, sin arvsrätt, sin makt, sin kärlek och sexualitet.

En paradox är det, att den person som enligt abrahamiterna gav oss kunskapens frukt, Eva, senare gjorde ett betydligt sämre val, att äta av förtryckets frukt.

Det är onekligen en magnifik uppgift för forskare med genderperspektiv att förklara hur kvinnorna kunde ansluta sig till en ideologi som gav dem en undanskymd plats. Marxisternas falska medvetande kanske har en plats i den förklaringen.

Samhällsvetare har en liknande uppgift att förklara hur, till synes moderna kvinnor, i det emanciperade Norden, kan stödja en antifeministisk, abrahamitisk religion som islam, och manifestera sitt stöd genom att hänga på sig kvinnoförnekelsens hijab.

Att de gör det kanske beror på att de ser att abrahamitiska kvinnor är längst ner på samhällsstegen, de mest utsatta, de mest förtryckta. De tar då på sig huvudduken i en symbolisk akt av systerskap. Samtidigt som de abrahamitiska gubbarna nöjt ser på. Förnöjt ser de hur deras groteska patriarkala abrahamitiska ideologi får stöd av medialt starka kvinnor. Hur deras förtrycks symbol legitimeras i en demokratisk stat, som precis lyckats befria sig från ett 1000-årigt abrahamitiskt förtryck, kristendomen.

Den feminism som jag ansluter mig till, är Lagertas feminism. Där man och kvinna har samma rättigheter och skyldigheter. Där människans kroppar är till nöje för alla. Där individen, ingen annan, äger sexualiteten. Där varje fallen krigare står inför att ansluta sig till Oden och hans kunskap, eller till Freja och hennes sexualitet.

Här är den asatrons fria kvinna: https://www.thinglink.com/scene/681194060530057217

Här är de abrahamitiska gubbarnas kvinna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Burka#/media/Fil:Woman_walking_in_Afghanistan.jpg

Att det finns kvinnor, uppvuxna i det emanciperade Norden, som ansluter sig till den senare kvinnan, är en historiens paradox.

​Den 10 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Det produceras en mängd examensarbeten på universitet och högskolor. Somliga, sannolikt på kandidatnivå, har mer karaktären av övningsuppgifter, och har därför sällan allmänintresse. Men de examensarbeten som är på magisternivå eller som omfattar en termins arbete, t ex civilekonomens examensarbete, borde ha kvaliteter av sådan vetenskaplig rang att de kan utgöra grunden för en vetenskaplig artikel eller utgöra material för debattartiklar i dagspress och fackpress.

Av mina senaste 10 publicerade artiklar i vetenskapliga journaler, har 6 sin grund i studenters examensarbeten. Av mina senaste 10 debattartiklar har 2 sin grund i examensarbeten. För mig representerar dessa de finaste exemplen på akademi, dvs lärare och studenter i samverkan, till kunskapens gagn och till samhället gagn. Akademi är inte forskning och utbildning åtskilda, där forskaren skapar vetenskaplig kunskap och läraren skapar kunskap hos studenten, utan den mest avancerade formen av akademi är när läraren och studenten tillsammans skapar vetenskaplig kunskap.

En akademi värd namnet borde ha som en av sina främsta prestationer, vetenskaplig kunskap som skapats genom samverkan mellan lärare och student. Om ett examensarbete kan utgöra grund för en vetenskaplig artikel eller en debattartikel med vetenskaplig kunskap, har akademin visat sin styrka som akademisk institution.

Ackreditering och välciterade lärare är förvisso ett tecken på akademisk styrka hos ett universitet och högskola. Men än starkare är en högskola eller universitet om dess utbildning är så avancerad att dess resultat inte blott ger goda studenter, utan även vetenskapliga artiklar eller avancerade debattartiklar.

Till detta skall läggas att i Sverige är det främst staten som finansierar universitet och högskolor. Det borde vara självklart att denna finansiering får effekter i samhället, inte blott genom välutbildade studenter, utan också genom att vetenskapliga rön kommer samhället till godo genom att spridas i vetenskapliga journaler eller genom massmedia. Staten borde därför gilla, i högsta grad, att studenters resultat kommer samhället till godo.
Idag finns inga som helst incitament hos lärarna att pressa sig själv och studenterna till dessa prestationer. Varken institutionerna eller lärarna utvärderas idag utifrån sin förmåga att skapa denna samverkan mellan lärare och studenter. Lärarna får ersättning för att vara handledare, men ingen ersättning för att stöpa om resultaten till artiklar. Uppsatskursers förmåga att sprida uppsatsernas resultat utvärderas inte. Ja, de får inte ens gillanden.

Jag är mäkta stolt över att förra årets uppsatskurs på Linnéuniversitetet, som jag var ansvarig för, där jag handledde en av uppsatserna som förekom i en debattartikel, som jag författade tillsammans med de tre uppsatsgrupperna, gav material till vår gemensamma debattartikel i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris ). Men jag och studenterna skrev artikeln på vår sommarledighet. Jag fick ingen ersättning för skrivandet av universitetet. Den uppmärksammades inte av universitetet, trots att universitetets namn så tydligt syntes på en av de största dagstidningarnas debattsida.

Att så avhålla sig från att betala tillbaka till de som betalt för verksamheten, staten och därmed skattebetalarna, är skattesvindleri. Och slöseri med kunskap.

​Den 9 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vilken ideologi utmärker sig genom att vara den enda ideologi som får uppvisa sina ideologiska symboler på framträdande plats i företag, t ex på apotek?

Vilken ideologi utmärker sig genom att vara den enda ideologi som får uppvisa sina ideologiska symboler i staten, t ex hos polisen?

Vilken ideologi utmärker sig genom att vara en ideologi vars ideologiska matpreferenser beaktas?

Vilken ideologi utmärker sig genom att vara en ideologi vars könsdiskriminerande preferens för hälsande accepteras?

Nej, det är inte den tidigare hegemoniska ideologin socialdemokratin, ty du har aldrig sett en polis med ett socialdemokratiskt partimärke på uniformen. Och socialdemokratin har inte sexistiska böjelser i sin hälsning. Tvärtom, när de sjunger sin socialistiska kampsång, håller de varandras händer, oaktat om det innebär att en man håller en kvinnas hand. (https://www.youtube.com/watch?v=971rnzYhl0U )

Den ideologi som så kraftig särbehandlas, som så kraftfullt ges företräde, som får regera sammanhang där den inte borde få finnas, t ex på en polisuniform, är islam. Av alla ideologier som finns i Sverige, har islam ett unikt företräde som gör att den utgör en ideologisk överklass bland alla ideologier.

Det är mycket egendomligt ty islam som ideologi präglas av sexism, antisemitism, att vara totalitär, och, när den förekommer som dominerande i stater, förtrycks demokrati och kvinnor och icke-muslimer. Det är således en ideologi som vi egentligen borde ha svårigheter med att acceptera, så som vi har svårigheter med att acceptera nazism.

Ändock är den en ideologisk överklass i Sverige. Varför?

Bärarna av ideologin utmärks av att många är flyktingar som, p g a sin styrka, lyckats ta sig hela vägen till Sverige. Men är människornas flyktingstatus skäl för att upphöja deras ideologi till överklassideologi? Vi hade en liknande flyktingvåg på 70-talet, då politiska flyktingar från Chile kom till Sverige. Många av dessa var kommunister, ja, ganska hårdföra kommunister. Men deras kommunism upphöjdes inte till överklassideologi. Snarare, vad jag fick erfara genom mitt umgänge med en grupp chilenare, innebar deras vistelse i Sverige att de övergav sin kommunism. En av de främsta flyktingarna, Mauricio Rojas, då kommunist i Chile, blev framträdande liberal och moderat i Sverige.

Bärarna av ideologin utmärks av att nu, i alla fall initialt, bo i utanförskapsområden. Till skillnad från Chilenarna, är dessa så många att de skapat egna samhällen, delvis för att de exkluderats från samhället, men också för att de exkluderat sig från samhället. Deras ideologi har här varit dem behjälpliga i sitt exkluderande, då de framhärdat i sin rätt att bibehålla sin ideologi. Och Sverige har accepterat deras exkludering, genom att låta dem demonstrativt exkludera sig genom sin klädesdräkt och sina matvanor. Chilenarna krävde aldrig denna rätt till exkludering. Och gavs inte heller denna rätt.

islams bärare är oftast underklassen i Sverige, som, om de har arbete, har lågkvalificerade arbeten med låg lön. Kan det vara så att vi svenskar tycker synd om dem, känner en solidaritet med dem, så att vi låter dem behålla sin ideologi, till det orimligas gräns, så att den invaderar vad som borde vara fritt från ideologi, som apoteken och polisen? Trots att vi ser att detta kvarhållande bidrar till deras exkludering, att de exkluderar sig från oss och vi från dem?

Några hävdar att acceptansen av islams uttryck, är ett uttryck för religionsfrihet. Men det är fel, ty religionsfrihet har aldrig inneburit i Sverige att man har rätt att föra in religiösa symboler på arenor som vi anser är religionsfria. Idag förs lite kamp mot den ideologiska överklassen i skolorna, där staten försöker hålla skolan religionsfri genom att stänga uppenbart islamitiska ideologiskolor.

Kan det vara så att den mest synliga symbolen för denna ideologiöverklass är hijaben, och den bärs av kvinnor, som är de som befinner sig längst ner på den sociala stegen. Den bärs av underklassens kvinnor, som både är underklass i samhället och i deras kultur. Den mest förtryckta av de förtryckta, den muslimska kvinnan, kan vi inte begära skall underkasta sig ytterligare ett påbud, att respektera den svenska religionsfriheten, dvs frihet från religiösa uttryck i staten, på apoteken, i skolorna?

Så kan det förvisso vara. Men vi vet också att de som befinner sig längst från det svenska samhället är de muslimska kvinnorna. De är de som har lägst integrationsgrad, t ex genom att ha den högsta arbetslösheten, delvis p g a sin paternalistiska kulturs uttryck, att kvinnan skall vara vid spisen. En acceptans av deras ideologiuttryck kan därför vara en verksam del i att bevara deras underkastelse.

Vår omtanke om de förtrycka har fått oss att överge vår starka religionsfrihet, frihet från religion, så till den milda grad att vi därigenom accepterat ett könsförtryck och ett förtryck genom en förtryckande ideologi. Aldrig kunde väl vi tro att det fanns en totalitär ideologi som skulle vara starkare än vår frihetliga ideologi?

Vår kamp mot den totalitära ideologin måste därför börja med att vi tar ner den totalitära ideologin från sin piedestal, från sin överklassposition, och ger den samma rättigheter som andra ideologier har.

​Den 8 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin    

När kan vi förlåta nazisterna för deras illdåd? Idag odlas föreställningen, som är en myt: Vi skall aldrig glömma.

Men, varför inte? Vi har glömt så mycket annat. Förvisso hävdas att nazisternas illdåd är större än någonsin något tidigare illdåd. Men är det verkligen illdådens storlek som avgör om vi skall minnas? Är det inte deras ondska som gör att vi skall minnas?

Jag har här på bloggen skrivit om att vi minsann har glömt. Ja, glömt så till den mildra grad att företrädare för organisationer som badat i blod, idag åtnjuter respekt på högsta nivå. T ex ärkebiskopen, som, ja, hör och häpna, hälsas med respekt i samhället, trots att dennes organisation har motarbetat vetenskapen, bränt kvinnor och förföljt oliktänkande. Med dagens mått mätt, företräder ärkebiskopen forn terrororganisation.

Idag har jag ytterligare ett exempel på de kristnas terror. Och hur vi bekymmerslöst har glömt.

Kanske du är som jag, en person som ansett sig veta att Stockholms blodbad drevs av Kristian II, sedermera kallar tyrann p g a blodbadet? Som skåning skämtar vi grovt med att säga att Kristian visste hur en stockholmare skulle behandlas, ett huvud kort.

Men så kom jag på historien om Stockholms blodbad. Den har invecklade gångar och svängar och grunder. Men två saker är klara, ärkebiskop Trolle och Kung Kristian II är två huvudansvariga i blodbadet. Ärkebiskop Gustaf Trolle anklagade en uppsättning personer den 7:e november för kätteri. Den 8:e november sammanträde fjorton präster och granskade anklagelserna. De fann att de var riktiga. Prästerna överlämnade de anklagade till Kristian II, som enligt gällande rätt, hade att avrätta dem med bränning. Han valde dock att avrätta en del med halshuggning, några hängdes, och han var generös och inkluderade ytterligare personer, som inte hade dömts av prästerna. Samtliga brändes därefter.

Det är uppenbart att ärkebiskopens tilltag, att anklaga folk för kätteri, passade Kristian II. Det kan också vara sannolikt att Kristian II hade kunnat avstå från mördandet, om än då dragit på sig påvens ogillande. Han hade inte heller behövt dra in de andra stackarna, utan kunde ha nöjt sig med att bränt de som prästerna hade dömt för kätteri.

Men tre saker sticker ut. De kristnas tyranni.

1. Bollen sattes i rullning av ärkebiskopen. Det var en kristen företrädare som var förutsättningen för blodbadet.
2. Det var ärkebiskopen som satte misstankenivån på den högsta nivån, kätteri, som innebar straffet ’avlivning medelst bränning’.
3. Det var de fjorton kristna prästerna som fann misstanken korrekt och som dömde dem som skyldiga till kätteri.

Förutsättningen för Stockholms blodbad var således tre handlingar av kristna företrädare. Om vi kallar Kristian för tyrann p g a att han verkställde domarna…och lite till…, skall vi då inte kalla de som startade det hela också för tyranner, dvs de kristna tyrannerna?

Vad krävs för bot och bön om förlåtelse från de kristna, för att vi skall sluta kalla dem för vad de varit, kristna tyranner?

När har tiden eroderat ansvaret för ett brott? Uppenbarligen har 501 år inneburit att de kristnas tyranni har eroderat. Kommer nazister att hälsas med samma respekt som ärkebiskopen hälsas idag år 2442?

Då de kristna i Sverige inte längre beter sig på ett tyranniskt vis, skall vi bortse från deras historiska skuld? Om vi gör det, vad krävs för agerande från nazisterna, för att vi skall bortse från deras skuld?

​Den 7 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin