​På medeltiden fanns en eldpsykos. Påeldade av kyrkan, dömdes speciellt kvinnor till att slukas av elden, då man trodde att de hade haft samröre med djävulen. Över Europa drog en farsot, där speciellt barn blev angivare, som ledde till att man eldade upp människor, speciellt kvinnor.

I modern tid kommer andra händelser som minner om eldpsykosen. Det finns många som anser sig vara elöverkänsliga. De erfar säkert påverkan. Men vetenskapen kan inte förklara det. Det tycks sakna rationell grund. Eller hellre bör jag skriva, vi tycks sakna förmåga att kunna konstatera elöverkänslighet, annat än genom de drabbades utsagor.

I dagarna har skrivits om myalgisk encefalomyelit (eller postviral trötthet), vilket är en åkomma som blott kan konstateras genom den drabbades upplevelse och beteende. Det går inte att härleda till något som kan konstateras objektivt. Det tycks vara en oerhörd upplevelse, då människor som drabbas begår självmord.
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/

Men det tycks vara omöjligt att konstatera det utanför individens upplevelse och beteende.
En jämförelse kan förklara vad jag avser. En människa med benbrott erfar att den inte kan gå, och har en oerhörd smärta. En läkare kan genom t ex röntgen, konstatera benbrottet. Det finns således en subjektiv upplevelse, ett beteende, haltandet, och ett objektivt konstaterande.

I de fall jag tagit upp, tycks allt ligga på den subjektiva upplevelsen, och en aning på beteende.

Det har i dagarna avslöjats att fenomenet med apatiska barn var en bluff. Apatiska barn förekom i samband med uppehållstillstånd, och försvann om familjen fick tillstånd eller om barnet skildes från sina föräldrar. Det var en subjektiv upplevelse och beteende, där man inte kunde finna några objektiva orsaker.

Det kan vara så att alla dessa historier innehåller bluffmakare. Det kan också vara så att de innehåller människor med sådan stark fantasi, att de påverkas fysiskt. Och det kan vara rent faktiskt, utanför den subjektiva upplevelsen.

Svårigheten består i att objektivt konstatera det, att verkligen, likt min bild ovan, kunna konstatera det objektivt, t ex genom röntgen. Om man inte kan konstatera det, vad skall man göra? Tro på människornas beskrivning eller sätta sig över beskrivningen, då man kan peka på att det finns incitament för individen att ge en sådan beskrivning?

Det apatiska barnet och eldandet med kvinnor visar att många som inte är direkt drabbade, deltar i upplevelsernas konstruktion. Det som kanske kan kallas psykos. Och som i fallet med apatiska barn, att de som tvivlar riskerar att få en förbannelse över sig, den som de eldade kvinnorna fick över sig. I samband med de apatiska barnen kallades tvivlarna för rasister eller minst som främlingsfientliga, vilket ger ett oerhört socialt stigma.

Vi människor är sociala djur. Vi vill gärna smälta in, ha en tillhörighet. Uteslutning är ett fruktansvärt straff. Då, när vårt beteende grundades genetiskt, innebar det att vara ensam på savannen, vilket var direkt livshotande. Idag kan vi leva utan fysisk risk, även om vi är uteslutna. Men tro mig, att bli utesluten från sin arbetsplats, där man skulle göra Sveriges bästa ekonomutbildning, är ett kännbart straff. Att bli utesluten för att man har en tanke som andra kallar rasistisk, gör att man förtrycker tanken, för att slippa vara ensam på savannen.

Att ställa sig utanför, att ifrågasätta det som alla andra tror på, det som kan vara en masspsykos, är svårt. Ställer man sig inte utanför, bidrar man till psykosen. Men man är inte ensam.

​Öllsjö den  27 februari 2020

​En kvinna säger att hon hatar judar i en TV-sänding av ett skam-TV-program som heter Big Brother. Genast rycker mediaeliten ut och fördömer henne för sin antisemitiska utsaga. Hon plockas bort från produktionen.

Kolumnister skriver om det etablerade judehatet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GGbro6/judehatet-har-flyttat-in-i-underhallnings-tv

Själv lär hon ha bett om ursäkt via Instagram, där hon skrivit: ” Det var ett slarvigt skämt och jag tar på mig det. ”

Detta sker i samma land och vid samma tid som dominanskriminalitet sprider sig, som också kan kallas förödmjukelsevåld. Förödmjukelsevåldet har oftast starka rasistiska drag, där man urinerar på svennar.

Det sker i samma land som en rasist slutligen fälls för att ha terroriserat sin egen familj. Där rasismen riktats mot svenskar. (https://www.thailandnews.co/2020/02/iraqi-head-of-swedish-mosque-jailed-for-8-years-for-torturing-family-beating-kids-with-kebab-skewer/)

Varför tar det fyr i samhället när en människa, som hon själv hävdar, säger att hon hatar judar, men debatteliten, de som skapar opinion, inte rycker ut när uppenbar rasism utövas?

Kvinnan som hatar judar kan inte rasifieras som vit, vilket inte heller de andra kan, så det är inte förövarens hudfärg som avgör skillnaden i agerande. Således måste skillnaden komma att hon gav sig på judar medan de andra rasisterna gav sig på ’svenskar’.

Det finns numer den befängda tanken att rasism kan bara riktas mot de som är undertryckta. Det är det som motiverar nysocialdemokrater att tala om vita män, i en nedsättande betydelse. De kan bespottas, och det är inte rasism, ty de är privilegierade. Trots att man hänvisar till hudfärg, vilket är rasism.

Idag kan den rasismen utövas genom förödmjukelsen av att urinera på en vit ung man. Det blir inte opinionsskall i Sverige. Den som urinerade jagas inte genom tidningen som en vidrig rasist.

Så befängt är det, att det t o m kan vara så att man framställer den urinerande som offret.

På så sätt vrids samhället och slår knut på sig själv. Kvinnan som vräkte ut sig om sitt hat av judar har inte försökts förklaras. Var kommer den utsagan från? Vad kan få en människa att säga så? Professionsopinionen har inte vridit sig och slagit knut på sig själva för att förstå den antisemitiska utsagan. Istället haglar fördömanden.

Människor som tänker som jag, känner nästan ett äckel. Somlig rasism får finnas. Ja, det är den rasism som riktar sig, ja, så här tänker vi, mot oss som betalar för rasisternas existens, och kanske också för professionsopinionens folk.

​Öllsjö den 26 februari 2020

En bok, ’American dirt’ skriven av Jeanine Cummins, om en mexikansk medelklasskvinna och hennes son, när de flyr till USA, har röjt upp en debatt om vem som får skriva vad. I Svenska Dagbladet kunde man läsa:
” Delvis rör kontroversen kring ”American dirt” vem som egentligen får skriva vad. Jeanine Cummins identifierar sig som vit men har släkt från Puerto Rico. För vissa kritiker, som David Bowles, är författarens eget ursprung (att hon aldrig ”levt ens i närheten av Mexiko eller gränsen”) ett problem i sig.
Cummins skriver också själv i bokens efterord att hon önskar att någon ”lite brunare” än hon själv skulle ha författat berättelsen.”
https://www.svd.se/bastsaljare-uppror--sags-snylta-pa-bruna-forfattare

Läs citatet en gång till. Speciellt, att hon identifierar sig som vit, men har släkt från Puerto Rico.

Riksmedborgare var den som hade endast tyska föräldrar, eller som var av blandras, maximalt två far- och morföräldrar av judiskt ursprung. Medborgare, med betydligt lägre nivå på rättigheter, var den som hade tre eller fyra far- och morföräldrar av judiskt ursprung.

Jeanines ursprung känner jag inte till, men att döma av hennes ursprung från Puerto Rico, skulle hon inte betecknas som Riksmedborgare, varför hon, i denna upp-och nervända rasistiska värld, kanske kan få skriva om mexikanare.

Med hjälpt av Nürnberglagstiftningen från 1933-35, kan vi således förstå kritiken mot ’American dirt’.

I dagens absurda samhälle, tillkommer rättigheten att ha fantasi, blott till dem som genetiskt har beröring med det som fantasin rör.

Så har identitetspolitiken normaliserat en rasism som vi trodde dog ut när Nürnberglagarna avskaffades.

Jag har dock rätt att skriva detta, då jag i huvudsak, i alla fall till ¾ är arier (som inte finns...), och min hudfärg är liknande författarinnans. Däremot kan jag ju självfallet inte uttala mig om en del kritikers kritik, eftersom jag är arier (som inte finns) och vit.

Mörkret sänker sig…

​Öllsjö den 25 februari 2020

​Nazisterna och Särimner-tillbedjarna har framgångsrikt fått igenom en jämlikhetstanke i Eslövs kommun. En jämlikhetstanke som kan få spridning i resten av Sverige.

Centralbadet, beläget i korsningen mellan Västergatan och Västerlånggatan, hade tidigare öppet för envar, utan diskriminering. Sedan kom progressiva krafter till kommunen och framförde det uppenbara. Djupt troende muslimska kvinnor kan aldrig lära sig simma eftersom de inte kan vara i badhuset samtidigt som män. Deras religion förbjuder dem detta.

Men även djupt religiösa muslimska kvinnor har rätt att lära sig simma. Ja, kanske vi kunde säga att de har skyldighet att lära sig simma. Men p g a det öppna badet, är de förhindrade att delta i simundervisning. De är diskriminerade. De är utestängda från en medborgerlig rättighet, ja, kanske t o m en medborgerlig skyldighet, att kunna simma.

De progressiva krafterna i Eslöv genomdrev därför mansfria timmar på badet, där kvinnor kan vara i bassängen, utan att män är i bassängen, eller överhuvudtaget, i byggnaden. Därmed kunde kvinnorna lära sig simma.

Nazisterna i Eslöv samt Särminerdyrkarna noterade detta, och såg möjligheten att även de skulle kunna få samma rättighet, rätten att få vara på det kommunala badhuset.

Särimnerdyrkarna är en kyrka som har Särimner som sin gud. De kan därför inte befinna sig i närheten av de som förnekar grisen, vilket är judar och muslimer. Därför kan de inte vara i t ex ett badhus, om det finns risk att det finns muslimer eller judar i huset.    

Nazisterna har sedan länge en grundmurad antisemitism, som hindrar dem att vara där judar är. Även de är därför förhindrade att vara på badet, då det kan finnas risk för att det finns judar på badet.

De progressiva i Eslöv fann att de, under tanken på att behandla alla lika, dvs lika värde, så måste de ge samma rättighet till Särimnerkyrkan och till nazisterna. Därför genomdrev de, under slagord om tolerans, jämlikhet och lika värde, att badhuset skall hållas jude-fritt och muslim-fritt under några timmar per vecka.

Några oppositionella har hävdat att detta är diskriminering. De progressiva bemötte det lätt genom att säga att diskriminering som är jämlik, kan inte vara diskriminerande.

Därför har nu badet några timmar mansfritt och några timmar judefritt och muslimfritt.

Öllsjö den 24 februari 2020

Europén har ett särskilt ansvar. Europén är den som har sitt ursprung i en grupp av länder där både första och andra världskriget utspelade sig. Den tillhör de folk som förintade judar och som terrorbombade Dresden.

Vi, européer, har ett speciellt ansvar att känna till vår gemensamma historia. Vi har ett ansvar att bygga vårt samhälle så att vi inte gör om samma misstag.

Därför borde detta tal, som finns länkat här som skrift och som video, lyssnas av alla i Europa. Varje skolsal borde spela upp det. Vid varje firande av ett lands nationaldag, borde det spelas upp. 

Video: https://www.youtube.com/watch?v=KvusXSM9fto

Talet: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Reden/EN/Frank-Walter-Steinmeier/Reden/2020/02/200214-Munich-Security-Conference.html

​Öllsjö den 23 februari 2020

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, undrar den 21 februari varför Socialdemokraterna skyddar antisemiterna. Hon undrar varför man utesluter de som älskar en sverigedemokrat, men inte utesluter de från sina demonstrationståg som ’…hetsar mot det judiska folket och uttrycker antisemitiska hållningar…” och avslutar med frågan: ”Varför får judehatarna vara kvar?”
https://www.svd.se/varfor-skyddar-s-antisemiterna/i/senaste/om/ledare

Jag anser att Maria är intellektuellt ohederlig och att hon piskar upp en obehaglig och ovärdig stämning.

Socialdemokrater, dvs demokratiska socialister, har länge varit antisionister och Israelkritiker. Antisionismen har sin grund i att socialister är antirasister, och israelkritiken har sin grund i den israeliska statens expansionism. Dessa attityder har inte med judar att göra. Det finns inget judehat i dessa. 

Sionism är tanken att alla judar skall återvända till ett av dem definierad landmassa. Det fanns/finns en variant av sionism som vi demokratiska socialister beundrade. Det är den socialistiska sionismen, där landet som skulle byggas var socialdemokratiskt, och ingen skillnad fanns mellan någon, dvs det fanns ingen ideologisk eller rasistisk uppdelning mellan judar och andra.  

Vi har ju också imponerats av kibbutzerna, dessa byggare av den socialistiska visionen. Mången socialdemokrat har åkt till kibbutzer för volontärarbete. Vi har därför beundrat och känt ideologisk gemenskap med de socialistiska sionisterna. 

Men den sionism som överlevde, som vi socialister stormar mot, var den som bars av Lehi och som innebar mordet på Bernadotte och Deir Yassin massakern. När du hör en ung SSU:are gapa ’Ned med sionismen’, är det den sionismen som åsyftas. Inte den som byggde kibbutzerna.

Antisionism har varit att ta avstånd från tanken att israel skall vara en jude-ren stat, dvs en stat som endast har judar.

Israelkritiken är enklare och mer entydig. Allt sedan sexdagarskriget 1967, har socialisterna sett Israel, inte som en stat som försvarar sig, utan en som är expansionistisk. Likt Ryssland med sitt Krim, och Kina med sitt Tibet. En socialist tror ju på staters oberoende, inte på att en stat har någon sorts märklig nedärvd rätt till expansion, eller att expansion är en accepterad försvarsmetod

Det finns inget alls i kritiken mot Israels expansionism som rör judar.

Judehat är främmande för demokratiska socialister. Vi har stridit mot nazisterna, bland annat för deras antisemitism. Vi har Karl Marx som stor analytiker och som ideolog. Marx var sprungen från en stor judisk släkt, och vår beundran och hängivenhet gentemot honom har kostat många socialdemokrater deras liv och svåra umbäranden i nazisters koncentrationsläger. Det var ju först socialister som fick det tvivelaktiga nöjet att inviga nazisternas koncentrationsläger, för att sedan följas av judar och zigenare.

Det är helt enkelt okunnigt, historielöst och, ja, det är oförskämt att kalla socialdemokrater för judehatare.     

Däremot har de senaste åren inneburit att speciellt SSU har fått många muslimer i sina led. Medan de gamla SSU:arna kom fram till antisionism och Israelkritik genom sin antirasism och motstånd mot expansionistiska stater, kommer muslimerna till samma ståndpunkt, men utifrån islams inneboende antisemitism.

Där har debattören rätt, att en del SSU:are bär antisemitism som grund för sitt ställningstagande. Där har debattören rätt, att socialdemokraterna borde vara tydliga i att ange att grunden är i antirasism och motstånd mot expansionism, och att antisemitism inte är grund, utan tvärtom, att SSU, som demokratiska socialister, står mot antisemitism.
Men att dessa spillror skall ge en debattör rätten att smeta ner den demokratiska socialismens företrädare med en så fruktansvärt ord som judehat, är att djupt förringa socialismens idégrund och dess kamp mot rasism. Det är också att på ett mycket obehagligt sätt normalisera judehat som begrepp.

Däremot tvingas jag medge en sak, som innebär att vi demokratiska socialister egentligen är diskriminerande. Vi har anklagats för att väga Israel och de islamitiskt orienterade arabiska staterna med olika vikter. Det tror jag vi har att medge att vi gör. Ty vi har den ursprungliga sionismen, de socialistiska sionisterna och deras vision om det demokratiska Israel i minne. Vi är imponerade av den judiska kulturen. Tillsammans ger det en sorts besvikelse över att Israel agerar som det gör. Vi förväntar oss inte att den muslimska världens stater skall ha den grad av civilisatorisk utveckling och agerande som vi förväntar oss att en judiskt orienterad stat, ledd av de ursprungliga socialistiska idéerna.

Vi är diskriminerande genom att vi förväntar oss bättre civilisatorisk agerande av juden än den islamitiskt orienterade muslimen. Det är vår rasism. Men det är sannerligen inte judehat, utan kanske mer bör kallas judebeundran. Även om vi tar fullt avstånd från judendomen, som varande en totalitär abrahamitisk vidskepelse.

Om du gittat läsa hit, ser du att det krävs en hel del förklaring och kunskap för att egentligen hävda det rakt motsatta som debattören hävdar. I en kort spalt på en ledarsida finns inte det utrymmet. Men det rättfärdigar inte en debattör att hävda det fruktansvärda, att socialdemokrater är judehatare. Med tanke på vad judehat skapat i vår värld, måste det epitet sparas och användas med omsorg. En omsorg som ledarskribenten på Svenska Dagbladet saknar.

​Öllsjö den 22 februari 2020

Igår skrev jag om de som hatar demokratin. Det handlade om en politiker som utgav sig för att ha varit utsatt för ett hatbrott. Men polisen, som tycks vara demokratins främste värnare, kunde inte se hatbrottet.

Däremot drog opinionisterna igång. I högen av de som var snara att fördöma det påstådda hatbrottet fanns Aftonbladets politiska chefredaktör, Anders Lindberg.

För några år sedan brann en moské i Sverige. Morgan Johansson var snar att fördöma det som han uppfattade var skälet till elden, ett hatbrott, skapat av islamofober. Det visade sig, återigen genom polisens försorg, att branden startat i moskéns kök, där barn hade lekt på ett sådant sätt så att eld uppstod. Det var inget hatbrott. Det var en olycka.
Nu kan man ju tycka att berusade skrothandlare från Stabbarp kan få vara fördomsfulla och utgjuta sitt fördomsfulla hat och fördomsfullt påstå att elden uppstod p g a hat mot muslimer.

Men Morgan Johansson var inte en skrothandlare från Stabbarp. Om han var berusad när han fördömde branden vet jag inte. Vad jag vet var han då justitieminister i Sverige, dvs högst politisk ansvarig för det juridiska systemet.  

Det borde vara otänkbart i ett förnuftigt samhälle, med någorlunda demokratiska värdigheter, att en justitieminister har, eller i alla fall, låter ventilera fördomar. En justitieminister måste vara en värdig deltagare i det värdiga samhälleliga samtalet. Inte någon som eldar hat genom fördomsfulla uttalanden.

Men Morgan Johansson eldade brasan med sina vedklabbar av fördomar.

Likaså borde en politisk chefredaktör för en av Sveriges största tidningar, Aftonbladet, stå upp för det fria ordet. Det innebär att man deltar i den samhälleliga debatten med värdighet och kunskap, och absolut inte eldar på fördomar. Det är svårt att inse värdet av det fria ordet om de främsta företrädarna för det Fria ordet är djupt fördomsfulla och far med osanningar och lögner.

Dessa två, som far med fördomar och eldar fördomar, är de främsta företrädarna för det Juridiska systemet och för det Fria ordet. De borde inte vara företrädare, om samhället hade varit djupt och värdigt demokratiskt.

Att de finns och får fortsätta att finnas i sina positioner, antyder ett problem i vår demokrati. Men det skapar också ett problem för demokratin. Ty om de främsta företrädarna kan vara fördomsfulla, finns det inget hinder för fördomsfullheten. Om de inte odlar det förnuftiga samtalet baserat på kunskap, utan tvärtom, står för hatets sammanhang, där fördomarna dväljes, då legitimeras andra hatare. Då legitimeras fördomsfullheten.

Demokratin är onekligen svag om den ytterst, och kanske enbart, får förlita sig på att Polisen står för sanningen.

Öllsjö den 21 februari 2020 

​Så här ser ett hatbrott ut.

Marie Pettersson (s) skrev på Facebook i sin nöd att hon blivit överfallen och attackerad i sitt hem. Orsaken bakom attacken, uppgav hon, var hennes politiska engagemang. Hon undrar om hennes engagemang är värt detta. Hon skriver att nu har även hon stått öga mot öga mot hatet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MRkPgJ/kommunalrad-overfallen-i-sitt-hem

En socialdemokratisk sekreterare i den lokala partiorganisationen säger att partiet gör allt de kan för att stötta kommunalrådet, och att hon som drabbats av hatet nu behöver vara bland sina nära och kära.

En kommunikatör säger att kommunalrådet är samlat och mår, efter omständigheterna, fysiskt bra. Säkerhetschefen i kommunen säger att man gjort en ny riskbedömning, men vill inte kommentera den nya riskbedömningen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/kommunalrad-overfallen-i-sitt-hem

Kommunens egen webbsajt skriver att hon (här namngiven som Marie Larsson) vill tacka för det enorma stöd hon känt av, och vill tacka polisen. (https://www.alvkarleby.se/kommun-och-politik/press--och-informationsmaterial/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv/2020-02-17-kommunalradet-far-stod.html)

Dagens Nyheter skriver om misshandeln: https://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunalrad-misshandlades-i-sitt-hem/

Debattörer och politiker går in tungt. Simon Ridell på Arbetarbladet skriver att det är en attack mot demokratin och att den negativa spiralen måste stoppas. Ibrahim Baylan säger att han är förfärad att höra om överfallet. Helle Klein säger att det är fruktansvärt. Annika Strandhäll säger att det är hemskt. Anders Lindberg, chefredaktör på Aftonbladet, skriver ’fy fan’ (https://twitter.com/anderslindberg/status/1229048962734317568 ).  

Så sakta börjar emellertid en annan bild utvecklas.

Polisen anger att det varit ett slagsmål. Så långt är allt korrekt. Men slagsmålet ägde rum i en husvagn, vilket förvisso kan vara ett hem. Det skedde sent på lördagskvällen (https://brottsplatskartan.se/uppsala-lan/misshandel-alvkarleby-151143). Strax efter midnatt (01.06) skriver kommunalrådet på Facebook om överfallet (https://www.facebook.com/marie.larsson.35325/posts/10217884178389819).

På söndagen, efter att ha sovit, får vi anta, vill hon inte uttala sig. Polisen, som mottagit flera anmälningar på kvällen, säger att de i första hand inte kan se slagsmålet grundat på politiska motiv. Att polisen mottagit flera anmälningar antyder att mannen som borde vara misstänkt för politiskt våld, stått kvar på brottsplatsen och gett en anmälan.

Kanske något skedde som kan ske på lördagar i husvagnar, sprit och heta debatter leder till handgemäng. Inte politiskt motiv, annat än vanligt fyllesnack.
https://www.expressen.se/nyheter/polisen-ser-inga-politiska-motiv/

Detta är, I sanning, ett hatbrott. Det är ett hatbrott mot demokratin. De som hatar demokratin är de som jag nämnt i texten här, de som köpte hennes historia. De som drivit den falska historian framåt. Det är de som skall sättas inför demokratins domstol. För att de hatar demokratin.

PS Om länkar slutat att fungera, beror det nog på eftertankens kranka blekhet, eller behovet att städa ut smuts. De kontrollerades senast 200218, kl 12:41 och fungerade då. DS

​Öllsjö den 20 februari 2020

​” Hej Sven-Olof,
vi kommer inte att publicera din text.
/vänligen
Maria Nilson”

Så skriver Kristianstadsbladets debattredaktör den 10 februari, efter att jag frågat henne samma dag, via mail om min insändare, som skickades in 30 januari, men som inte hade publicerats på insändarspalterna.

De anger inte något skäl, men rimligen borde de anse att det jag har att säga inte har allmänt intresse.

Läs du nu själv, och se vad en liberal tidning, som befinner sig i landskapet som såg August Palm komma med sina socialistiska ideer och som än tidigare såg snapphanarna bekämpa de svenske, anser sakna allmänintresse.

PS. Denna sida kommer att ligga upp i en vecka, eftersom jag dag åker till Ukraina, där Weebly’s server är spärrad, varför jag inte kan publicera mina tankar så länge jag är i Ukraina. Yttrandefrihet är inte lätt, och framför allt, den är relativ till den tid den befinner sig i. DS

Den av Kristianstadsbladets redaktör, Maria Nilsson, refuserade insändaren:
 
Prata med de totalitära
På Förintelsens minnesdag rapporterar Kristianstadsbladet att en ledande socialdemokrat, Anders Tell, några dagar innan hade träffat en imam och sökt imamens stöd i att hantera de problem som finns i ett utanförskapsområde. 

Hur är det möjligt att en socialdemokrat, som borde stå stadigt på den demokratiska socialismens grundvärderingar, demokrati, solidaritet och jämlikhet, söker stöd, och därmed legitimerar, en ideologi som är motsatsen till socialdemokrati genom att vara totalitär, sexistisk och antisemitisk? Hur kan han göra det i så nära anslutning till Förintelsens minnesdag?

Socialdemokratin har en ärorik historia, där de grundläggande värderingarna i huvudsak rådde fram till 90-talets början. Då började ny-socialdemokraterna ta över partiet.

Det är de som föraktar den svenska kulturen, genom att fnysa över den och kalla den töntig. De är öppet rasistiska genom att använda uttryck som ’vita män’. De spyr sitt förakt, genom att kalla dem för rasister, över dem som sannolikt företräder de grundläggande värderingarna, när de lämnar partiet för att söka sig till partier som utlovar mer av jämlikhet och rättvisa. De vänder sitt eget folk, arbetarklassen, ryggen.

I Riksdagen säger de att de aldrig kommer att kritisera islam, trots att islam, likt t ex nazism och kommunism, som starkt bekämpats av socialdemokratin, är en totalitär ideologi. De säger i Riksdagen att islam bidragit till vår gemensamma civilisation, trots att vi vet, genom systematiska vetenskapliga undersökningar, att islam i modern tid innebär att demokratisk, social och ekonomisk utveckling undertrycks.

Tell inordnar sig i den dominanta gruppen av ny-socialdemokrater när han nu, istället för att bekämpa demokratins motståndare, bjuder in dem och söker deras stöd. Han ser det som en lösning, trots att vår erfarenhet säger att det är en del av problemet.

Människorna i utanförskapsområdena borde istället få erfara den goda sidan av det svenska samhället och komma in i den svenska demokratin. De skall inte fortsatt fängslas av en vidskeplig och förtryckande ideologi.

Den omedelbara effekten Tell uppnådde på Förintelsens minnesdag var att partiet förlorade en medlem. Som övertygad demokratisk socialist kan jag inte vara medlem i ett parti som sitter ned med dem som företräder den onda sidan av samhället, de vidskepliga, totalitära religionerna.

Jag är inte ensam. Dagens opinionsundersökningar visar att partiet, med dessa ny-socialdemokrater, håller på att förtvina. Lyckligt är det, ty Sverige behöver inte mer av ny-socialdemokraternas vurmande för totalitarism, sexism och antisemitism, utan mer av demokrati, solidaritet och jämlikhet.

Sven-Olof Yrjö Collin, Öllsjö

​Jag har värderingar, och jag ingår i grupper som familjen, släkten, vänskapsgrupper, kollegiala grupper och organisationer. Dessa grupper har sina värderingar, som kan ansluta till mina, vara annorlunda eller stå i motsats till mina värderingar. Jag kan i olika grad acceptera de värderingar som inte är identiska med mina egna. Denna grad av acceptans är lojalitet. Lojalitet innebär således att man åsidosätter sina värderingar.

Jag fick i ett korrigeringssamtal från arbetsgivaren höra att det är tradition i Sverige att vara lojal mot sin arbetsgivare. Det fanns värderingar och yttringar från arbetsgivaren, om man med den menar de sk cheferna, som jag inte ville veta av, som jag undvek eller högljutt protesterade emot. Det arbetsgivaren gjorde stred mot mina värderingar och jag lät dem veta det. Men jag stannade kvar i organisationen, tills de kastade ut mig.

Jag deltog inte i min systers första barns dop. Mitt argument var att det stred mot min övertygelse som ateist, och att jag ville visa prästen min respekt genom att inte vara i hans kyrka. Jag förstod dock att min syster tog illa vid sig, varför jag deltog vid nästa dop. Min ateistiska värdering är oerhört viktig, och min respekt för prästerna är fortfarande viktig, men inför min syster och hennes upplevelse kunde jag åsidosätta mina värderingar.

Jag har kommit i ökande konflikt med det akademiska systemet. Det kan bero på att det akademiska systemets värderingar förändrats bort från mina värderingar, eller att mina värderingar fjärmats från det akademiska systemets värderingar. Men det kan också bero på att jag minskat min acceptans till avvikelser från mina värderingar. Jag kanske är mindre villig att åsidosätta mina värderingar. Min lojalitet kan ha minskat.

Lojalitet, dvs villighet att åsidosätta sina värderingar, kan ha sin grund i viljan att genom värderingsacceptans få ingå i en grupp, eller att erfara ett tvång till acceptans, med risk för uteslutning. Korrigeringssamtalet kanske var arbetsgivarens något otydliga signal att visa att det finns ett tvång att acceptera, med priset att annars bli utesluten. Jag blev inte lojal genom korrigeringssamtalet och blev därför utesluten. Eftersom jag inte behövde anställningen, även om uteslutningen från en del av kollegorna och från studenterna var smärtsam, kunde jag sturskt och ståndaktigt undvika att åsidosätta mina värderingar.

Jag har många gånger, på den här bloggen, förklarat att lojalitet kan vara en manifestation av makt, där den svagare är lojal mot den starkare, inför risken att uteslutas, t ex från utkomstmöjligheten. Den som har barn och familj, kanske snäv kompetens och svaga marknadsmöjligheter, blir en lojal medarbetare. Denna lojalitet kan med tiden fräta sönder individens värderingar så att individen gör gruppens värderingar till sina, dvs socialiseras, för att därigenom slippa undan lojaliteten. Lojaliteten har ju alltid ett pris eftersom den innebär att man åsidosätter sig själv och sina värderingar. Om man över tiden får gruppens värderingar, slipper man känna att man reducerar sig själv och sina värderingar. Man lyder inte, under lojalitetens flagga, utan man bär gruppens värderingar som sina egna. Men man har reducerats till att bli en papegoja i gruppen.

Jag lämnade det socialdemokratiska arbetarpartiet den 29 januari 2020. Då hade min lojalitet till partiet, grundlagt i mina samtal med min farmor för 45 år sedan, eroderat så mycket då mina värderingar skilde sig så mycket från de värderingar jag såg i partiets agerande, att jag inte kunde bära partimedlemskapet längre. Det är ett betydande pris jag betalar då jag nu har att stå inför min farmors grav och säga att jag lämnat partiet, det som befriade henne från statarförtrycket. Min lojalitet är bruten, och kan nog svårligen återkomma.

Den illojale är ensam. Men den har sina värderingar, och dagtingar inte med dem. Det gör att den kan stå framför spegeln och känna sig värdig spegelbilden. Men det står ingen sidan om den. Ensamhet är den illojales pris.

​Öllsjö den  11 februari 2020