I Ryssland satsas stora mängder pengar i projekt som avser att bromsa människans åldrande. Putin lär vara drivande i detta då han sägs vara besatt av att bli mycket gammal. Liknande projekt finns i USA, även där drivna av människor med oerhörda resurser tillgängliga, som Amazongrundaren Jeff Bezos och Open AI-chefen Sam Altman.

Men är ett evigt liv något att trakta efter?

De som drömmer om ett evigt liv drömmer om ett anti-martyrskap, så långt från abrahamiternas (judarna, kristna, muslimer) uppskattning av döden som ett martyrskap. Jesus sade, strax innan han gick in i Jerusalem, till sin säkra död: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” (Matteus 16:25). Abrahamiterna glorifierar döden, ty den kan ju vara, om man levt enligt gudens diktum, biljetten till det behagliga livet på andra sidan det jordiska livet. För kåta, lätt pedofila muslimska män är det än bättre eftersom de, om de framgångsrikt underkastat sig gudens stipulationer, erhåller 71 unga, vackra kvinnor, dock utan sexuell erfarenhet.

Jesus, guden som inkarnerad människa, tillika gudens son, hade kunnat haft evigt jordiskt liv, men gudens mänskliga liv släcktes på Golgata. Inte ens guden har evigt mänskligt liv. Det är inget att trakta efter, säger de vidskepliga som tror på ett hinsides liv.

På vägen till Golgata, enligt en medeltida saga, blev Jesus trött av att bära korset och ville vila sig. Han stod då utanför skomakaren Ahasverus dörr. Men där fick han inte vila, ty Ahasverus sade till honom: ”Gå din väg, gå din väg”. Då uttalade Jesus en förbannelse över den ogine skomakaren: ”Jag går, men du ska stanna kvar tills jag kommer åter”. Efter den förbannelsen har Ahasverus, som ömsom kallas ’Jerusalems skomakare’, ömsom ’den vandrade juden’, gått över jorden, underkastad sin förbannelse, det eviga livet, som blott ändas vid domedagen. (Vill du läsa en fantastisk bok om den vandrande juden skall du läsa Per Lagerkvists bok, Ahasverus död, publicerad 1956.)

Jag är idag 69 år. Förväntad livslängd för en man som jag, en välutbildad svensk, är 85 år. Jag har därför, om jag har tur, 16 år kvar att leva mitt jordiska liv. Därefter inträder, för den ateist jag är, det totala intet för min del, medan de efterlevande får leva med ett avtagande minne av mig.

För egen del, känner jag ingen överväldigad sorg över att jag försvinner. Jag känner inte att jag har mycket kvar att uträtta och min ateistiska livsåskådning säger att livet är ändligt, och skall njutas som ändligt. Det stänk av sorg jag kan känna över min dödlighet är att jag inte får möjligheter att påverka och se hur mina barn och barnbarn utvecklas.

Men tanken på att leva oändligt, vilket innebär att oändligt leva med alla människor, i ett oändligt samhälle, är inte så inbjudande eller tilltalande. Även om min världsåskådning sätter människan på den högsta posten, och att jag förundras över människan, så infinner sig också ibland en trötthet inför människan, en trötthet som måhända ökar med åldern.

Om jag istället tänker mig att jag skulle få Jesu förbannelse, det eviga livet, och vara den enda människan som lever för evigt, då skulle jag förmodligen drabbas av det som jag hört från flera, mycket gamla människor, att det är trist att bli mycket gammal, ty alla ens kamrater har dött, varför man blir mer och mer ensam. En hundraåring sade att hon ville dö, för hon kände sig färdig med sitt liv och att hon inte hade några vänner kvar. Den sociala människan förtvinar utan sina vänner. Medan kroppen lever dör det sociala livet.

Visst är det förmodligen trist att dö, men alternativet, det eviga livet är sannolikt mindre tilltalande. Speciellt om det innebär att man skall leva med den evige Putin.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Hemtjänsten är under hård kritik för våldtäkter och okunnig personal, men också för att hemtjänster på olika platser noga har mät upp i minuter vad varje handtag hemtjänstpersonalen skall utföra förbrukar, och med den tidmätningen gett personalen en viss tidsrymd för sitt arbete.

Det är gammal taylorism, där man noga mätte tiden för att utföra ett handtag i avsikt att både kunna öka produktiviteten genom att göra det på kortare tid, och för att komma åt de som genom långsamhet smet från sin arbetsplikt.

Peps Persson beskrev taylorism i sin låt ’Maskin Nr 2’, där arbetaren är styrd av maskinens gång och där orsaken till arbetarens försök till arbetssmitning angavs: ”Resultatet av din möda är en värdelös mojäng som ingen egentligen behöver” (Se länk nedan).

Men hemtjänsten har inte maskiner som kan styra arbetare. Däremot finns arbetsuppgifter som skall utföras. När hemtjänstpersonalen kommer till Brukare Persson, loggar den in på sin arbetstelefon att den kommit. Sedan utför den aktivitet A, H, K samt T, som alla är tidsberäknade, A till 4 minuter, H till 7 minuter, K till 3 minuter, samt T till 8 minuter, sammanlagt 22 minuter. Någon aktivitet S, som uttyds Samvaro eller Samtal, finns inte, och därför finns ingen tid allokerad till aktiviteten S. Personalen lämnar Brukare Persson, loggar ut, och då gäller det att tidsförbrukningen varit 22 minuter, helst lite kortare, för att därmed visa på möjligheter till produktivitetsförbättringar.

En gammal kvinna, Agnes, som numer har svårigheter att städa sin trerummare själv, har städhjälp, en invandrad polska, Natalia, från ett privat företag. Man kan anta företaget drivs lika tayloristiskt som den kommunala eller privata hemhjälpen. När städaren Natalia kommer, börjar klockan ticka, och slutar först när Natalia lämnar Agnes.

Men Natalia smiter från sin arbetsplikt. Hon städar förvisso, men städningen är det lite si och så med. Några delar av städningen får beröm av den gamla kvinnan Agnes, t ex den helt skinande diskbänken. Men dammsugningen är, enligt Agnes, inte helt fokuserad på alla hörn och skrymslen och dammtorkning sker inte alltid.

Brukaren, den gamla kvinnan Agnes, är emellertid mycket nöjd med Natalia. Agnes låter inte den inte helt perfekta städningen överskuggas av en aktivitet som Natalia utför med glans och med stort engagemang. När Natalia kommer står Agnes beredd med kaffe. Natalia och Agnes slår sig ner vid köksbordet, där de två har en intensiv, ja, mycket intensiv, samvaro, där t ex Agnes kan diskutera Natalias aktuella hårfärg och förhöra sig om hennes barn.

En gång träffade Agnes Natalia utanför en livsmedelsbutik, dit Natalia hade kommit för att handla mat till en annan brukare. De kom, som vanligt, i intensivt samspråk med varandra. De pratade och skrattade. Natalia och Agnes kramade om varandra flera gånger, som beröm för några kvickheter någon av dem fällde och som uttryck för uppskattning. Långsamt gick de intensivt språkande in i butiken.

Familjen till Agnes, dvs hennes barn och deras familjer, uppskattar Natalia oerhört mycket. Inte för hennes städning, ty den bryr de sig egentligen inte så mycket om. Utan för hennes samvaro med Agnes. Natalia har blivit, inte en bekant, utan en kär vän, till Agnes och till Agnes familj. Familjen ser hur Natalia ger liv och engagemang till Agnes. Natalia är en viktig del i Agnes liv. Natalia tillför, förutom en hyfsad städning, ett stort värde till Agnes, och därmed till Agnes familj.

Natalia smiter från sin arbetsplikt. Hon tar egenmäktigt tid från sin städtid och använder den till samvaro med Agnes.

Natalia tillför ett stort värde till Agnes och därmed till hennes familj. Hennes samvaro, som inte ingår i hennes arbetsplikt, tillför samhället stort värde. Natalia är en värdefull samhällsmedborgare.

Peps hade sjungit: ”Resultatet av din möda är en samvaro, en värdefull handling som Agnes och hennes familj behöver”

​Sven-Olof Yrjö Collin     
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=kbopD3peyWI

Jag har en benägenhet att oroa mig för att något kommer att gå fel. På tyska motorvägar utlöses oro över bensinstopp när bensinmätaren står på 10 mil kvar, vilket sannolikt betyder att jag kan köra minst 15 mil till. Men blotta tanken att jag står på motorvägen, utan bensin, och blott med mina fötter, för en lång promenad för att finna bensin, skapar oron.  

Det har aldrig inträffat att bilen stannat p g a bensinbrist. Min oro synes därför som en onödig, bortkastad oro, en energiförlust och en förlust av tanketid.

Jesus pläderade, i sin Bergspredikan, mot oron för framtiden:” Oroa er inte för morgondagen, för morgondagen skall oroa sig för sig själv.” (Matteus 6:34). Han menar att något kommer att inträffa, antingen det du oroade dig för, eller något annat. Om det inträffar, har du lidit av det inträffade två gånger. Inträffar det inte, lider du av något som inte inträffar. Om du inte oroar dig, lider du antingen en gång, när det inträffar, eller aldrig, eftersom det inte inträffade.

Jag såg fram emot att träffa några vänner och glade mig vid tanken att vi skulle sitta vid ett bord och prata. Men saker hände i deras liv, vilket omöjliggjorde vår sammankomst.

Även i detta fall tog jag ut känslor i förtid, som härrörde från en händelse i framtiden. Likt bensinstoppet, hände det inte. Men då skall det noteras att jag fick glädje en gång, av något som sedan inte inträffade.

Därför gäller: Oroa dig inte för morgondagen, men roa dig med morgondagen.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Idag finns det cirka 2 miljarder muslimer och 2,5 miljarder kristna. Dessa människor hänger sig således åt två totalitära, antihumana, sexistiska, ja, vidriga religiösa ideologier. De är idioter. Vad värre är, som har visat sig och som visar sig, är att de kan lätt bli farliga idioter. Eftersom det finns 8,3 miljarder människor, är 54%, idioter. En majoritet av mänskligheten utgörs av människor med starkt repressiv ideologi, som lätt kan slå över till våld.

Det är onekligen en mörk bild av människan.

Om man vill tro på människan, om man önskar ha människokärlek, om man vill ha en förundran inför människan, kan man då basera det på den stora minoritet, 46%, som inte hänger sig åt antihumana ideologier? Men, jag måste ju bland idioterna även räkna in judar, nazister, fascister och kommunister, som ju även de hänger sig åt ideologier som är fasansfulla. Således finns det kanske blott en blygsam minoritet av människor som man skulle kunna basera en människokärlek på.

Kanske det är mer rationellt, givet att mer än varannan människa är idiot, att vara misantrop? Misantropen är den som hatar människan. Den som finner det oerhört motbjudande att människan har svaghet för hyckleri, för socialt spel, för falskhet, men även för att knäböja inför sina egna monster, som gudar, partiordföranden, il Duce och der Führer.

De kristna slår sig gärna för bröstet för sin påstått oerhörda människokärlek, som yttrar sig genom deras förlåtelse. Kvinnan som begått brottet att älska utanför äktenskapet, straffades inte av Jesus, eftersom det straffet skulle utföras av den som var utan synd. Hon fick gå därifrån, förlåten Men det skall noteras att hon fick orden av Jesus, att inte göra om det. Den förlorade sonen lämnade gården, spelade upp sitt arv och kom ångerfylld tillbaka, varvid den gödda kalven slaktades, med argumentet att han som var förlorad, kom tillbaka. Notera att kalven slaktas för den ångerfyllde, inte blott för den återkommande.

De kristnas människokärlek baseras således på att människan ångrar sig, att den underkastar sig, att den lyder. De kristna älskar med det starka förbehållet, med villkoret att människorna lyder, att hon underkastar sig, att hon ångrar sig för det som för de kristna är avvikelser. Det är inte en ovillkorad kärlek. Det är en villkorad kärlek. De tycks ha det som jag inledde med. Att människokärlek kan blott ges till de som inte är idioter, de som avsäger sig sin idioti.   

Men jag har bland mina vänner de som jag skulle beteckna som idioter, när det avser delar av deras trosföreställning. Till mina vänner har hört en nazist, många moderater, kommunister, muslimer, kristna och några judar. Jag har inga problem med att prata och glädjas med likartade människor, trots att jag tycker att delar av deras trosföreställningar är idioti.

I vissa avseende är människor idioter. Men människokärlek ser bortom idiotin. Den ser bortom trosföreställningar. Den ser bortom avvikelser. Människokärlek är att se människans värdighet, hennes oändlighet, där hennes brister, hennes idioti, är delar i värdigheten.

Misantropen och de kristna har fel, ty de stirrar sig blinda på bristerna och avvikelserna, och ser dem inte som oundgängliga delar av människan. En villkorad kärlek till människan, som den kristna kärleken, är inte en människokärlek.

Jag kan därför ha min människokärlek, ty den ser bristerna, idiotin, som en oundgänglig del av människan. Det finns ingen motsägelse i att älska människan och att se henne som idiot, ty idiotin är en del i det som utgör kärleken.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Gilda Hamidi-Nia, en Svt-reporter, går med raska steg på en gata. Man hör sirenerna som betyder att det är flyglarm, att det finns risk för nedfallande bomber. Hon bär ingen hjälm. (se länk 1 nedan)

Elin Jönsson, också hon en Svt-reporter, sänder sin rapport från Kiev, när plötsligt en drönare flyger över himlen. Hon säger att hon inte tror att vi hör vad hon hör, att luftförsvaret börjat skjuta för att bekämpa drönaren. Hon har ingen hjälm på sig. (se länk 2).

Både Gilda och Elin rör sig på territorier som är i krig, ibland nära fronterna, och då med hjälm på sig. Ibland bakom, och rapporterar om människornas upplevelse av krigen.

Jag ser mig gärna som att inte vara sexist och att jag har en rimlig förmåga till jämställdhet. Men jag misstänker att patriarkatet anfräter mig. På två sätt.

Jag tycker mig erfara att både Gilda och Elin lyckas förmedla krigets mänskliga sida mer än deras manliga kollegor. Är det en objektivt sann upplevelse? Kan det bero på att de som intervjuas av Elin och Gilda anfrätts av patriarkatets föreställning om kvinnans högre mänskliga förmåga, vilket gör att de uttrycker sig mer mänskligt? Eller är det objektivt falskt, medan jag är den som är anfrätt av patriarkatets föreställning om kvinnans högre mänskliga förmåga och tror mig erfara att deras intervjuer har en starkare mänsklig dimension?

När jag ser de manliga reportrarna, ser jag blott deras reportage, utan tanke på deras situation, utan att notera om de bär hjälm och har skottsäker väst. Men när jag ser Gilda och Elin, ser jag deras situation, och när de befinner sig i situationer som jag uppfattar som farliga, tänker jag på de risker de tar för att jag skall få ett reportage. Jag har t o m skrivit till Elin, där jag har berömt henne för hennes mänskliga reportage, men bett henne inte ta för stora risker. Jag bär patriarkatets omsorg om kvinnan, att hon inte skall ta stora risker eftersom hon skall föda barn och kanske är mor, med ett eller flera barn som väntar på henne.

Den som är sant jämställd, som vänder patriarkatet ryggen, skall reagera lika inför reportern. Den skall i sin omsorg om reportern enbart reagera på reporterns situation, utan att se reporterns kön. Men jag reagerar olika, beroende på reporterns kön.

Jag tvingas dra slutsatsen, utifrån mina olika reaktioner på reportrarnas kön, att patriarkatet lever i mig.

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/senaste-nytt-om-iran-och-konflikten-med-usa-och-israel?inlagg=0c07a85e25ec2b2fab7f1a3c018dd43d
Länk 2. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-forsamrat-sakerhetslage?inlagg=9527a9732d29891c5496db483f8fb006

Ja, svarar abrahamiterna, dvs judarna, de kristna och muslimerna, som gärna ser sig själva som moraliskt högtstående, ja, som t o m hävdar att deras moral är den enda som är värd namnet moral.

Nej, säger dagens moderna relativister, ty moral är kulturella fenomen och är blott sann och riktig inom sin kultur. En enskild kulturs moral kan inte bedömas av andra, ty den bedömningen görs då utifrån den kulturen eftersom det inte finns en absolut giltig, universell kultur, och därmed finns inte heller en universell moral.

Men, finns det inte en tredje ståndpunkt, att en moral kan utvärderas, utan att man tar till andra moraler för att göra utvärderingen?

Låt mig ta ett exempel, där jag ser i vilken mån en moral ger individer kunskap som är viktig i livet. Jag hävdar att den moral som ger större kunskap till individer är bättre än den som ger mindre kunskap.

Abrahamiternas moral säger att en kvinna skall vara oskuld när hon inträder i ett äktenskap. Samma oskuldskrav tycks inte gälla mannen. Den goda moralen, enligt dem, innebär således att kvinnan skall sakna sexuell erfarenhet före äktenskapet, och att de två parterna skall sakna sexuell erfarenhet av varandra.

Den skandinaviska kulturens moral, trots de kristnas envetna propaganda och repression, innebär inte en begränsning av kvinnans sexuella erfarenhet, eller av deras gemensamma sexuella erfarenhet före äktenskapet.

Vilken moral, den abrahamitiska eller den skandinaviska, är bäst moral?

Ett äktenskap innebär att två personer lever tillsammans och, idealt, fortplantar sig, dvs bildar en familj. Denna samlevnad underlättas av att personerna älskar varandra. Men den underlättas också av att de känner varandra, att de uppskattar varandra och har goda utbyten av varandra.

Genom förälskelse och genom att träffa varandra innan äktenskapet, lär sig personerna om varandra och kan därigenom utvärdera om de vill och kan leva tillsammans. De får kunskap om varandra och insikt i hur deras framtida samliv kan vara.

I denna samvaro finns självfallet en så central del som den sexuella samvaron. Genom att möjliggöra för individen att få sexuell erfarenhet från andra personer och sexuell samvaro med personen den är förälskad i, så kan individen lättare bedöma om den kan leva i ett äktenskap med god sexuell samvaro.

Den skandinaviska moralen, som ger personer sexuell frihet innan äktenskapet, innebär att individen får både 1.) sexuell erfarenhet av andra, som kan användas för att utvärdera om ett framtida äktenskap kan vara gott, och 2.) sexuell erfarenhet av den påtänkta äktenskapspartnern.

Den abrahamitiska moralen innebär att blott mannen har sexuell kunskap genom sin rätt att skaffa sig sexuell kunskap medan kvinna förvägras den sexuella kunskapen. Däremot har ingen av de två, varken kvinnan eller mannen, den andra kunskapen som den skandinaviska moralen medger, sexuell erfarenhet av varandra.

Den skandinaviska moralen innebär således att individerna, speciellt kvinnan, har ett dubbelt kunskapsmässigt försteg i förmågan att utvärdera det framtida äktenskapet relativt den abrahamitiska moralen.

Den skandinaviska moralen är bättre för parternas framtida samvaro, vilket gör att den är en bättre moral.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

I Nürnbergrättegångarna dömdes individer för brott som inte fanns när handlingarna utfördes, medan andra individer, som gjort liknande handlingar, inte drogs inför domstolen, och domstolen utdömde dödsstraff som utfördes. Nürnbergrättegångarna var därför orättvisa i procedur och barbariska i sina straff.

Nullum crimen, nulla poena sine lege. Den västerländska rättsordningen vilar oftast på legalitetsprincipen, att lagen definierar vad som är ett brott och att ingen kan dömas utan lag. Det innebär att retroaktiv lagstiftning inte gills. Först när lagen finns, är en handling brottslig och kan lagföras och bestraffas. I Nürnbergrättegången skapades lagar som sedan användes för att döma nazisterna, vilket var ett retroaktivt förfarande. Principen mot retroaktivt förfarande hävdas starkt av rättpositivister, att rätten skapas i samhället, medan försvararna av det retroaktiva förfarandet hävdade naturrätten, att det finns principer som är giltiga, även om de ännu inte kodifierats i lagen.    

Alla är lika inför lagen, är en annan princip, vilket innebär att ingen kan undkomma rättvisan, och att alla behandlas lika inför rättvisan. Den principen gestaltas genom att rättens gudinna har en bindel för sina ögon. I Nürnbergrättegångarna var inte rättvisan blind, ty den såg endast förlorarnas illgärningar. Nazisterna fälldes för de formulerade lagarna, medan de allierades och Sovjetunionens individer, som begått liknande brott, t ex terrorbombningarna av Dresden, inte drogs inför rätten.

Dödsstraff är ett barbariskt straff som inte tillhör de civiliserade samhällenas straffrepertoar. Ingen, inte ens en stat, har rätten att ta en annan människas liv. Nürnbergrättegången utdömde och utförde dödsstraff, dvs tog sig rätten att ända människors liv. Det var en civilisatoriskt ovärdig och barbarisk handling.

Nürnbergrättegången var således orättvis och barbarisk.

Man kan emellertid framföra ett pragmatiskt argument som stöd för Nürnbergrättegångarna. Genom dem utvecklades principer som grundlade Genèvekonventionerna 1949, FN:s folkmordskonvention, Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och, inte minst, begreppen ”brott mot mänskligheten” och ”krigsförbrytelser”. Det gav en internationell rättsordning som skulle ha kunnat, och som kanske ibland gett en positiv samhällsutveckling. Priset för denna utveckling var orättvisan (men inte barbariet) i Nürnberg.

Dock!

I dessa dagar kan vi notera att länder för krig utan något som helst beaktande av konventionerna och begreppen, och där supermakter inte deltar, t ex i ICC. Det går att hävda att vinsterna från Nürnbergrättegången är små idag och dess resultat har marginell betydelse. Ja, att de är så marginella att man kan hävda att de skrevs på toalettpapper.

Då visade Nürnbergrättegången på att makten trumfar rättvisans och civilisationens principer.
Idag visar krigen i Ukraina, Gaza, Västbanken, Libanon, Irak, detsamma, att makten trumfar rättvisans och civilisationens principer makten trumfar rätten.

Vad vann vi egentligen genom orättvisan och barbariet i Nürnberg?

​Sven-Olof Yrjö Collin

Nürnberglagarna från 1935 är ökända. Bland annat innebar de att en tysk inte fick ha sexuellt umgänge med eller gifta sig med en jude. Varken på svärdssidan eller på spinnsidan. Bloden skulle inte blandas.

I klassisk islamisk rätt (fiqh), som tolkar gudens lagar (sharia), sägs att en muslimsk man får gifta sig med en judisk eller kristen kvinna, dvs de kvinnor som tillhör bokens folk, judarna och de kristna, medan en muslimsk kvinna inte får gifta sig med en icke-muslimsk man. Nürnberglagarnas rasism gäller i islam för de som inte tillhör bokens folk, helt enligt Koranen 4:141: ”Gud kommer inte att låta förnekarna triumfera över de troende”. Folket av islam och bokens folk kan emellertid blandas, ty de har samma gud, om än bokens folk missuppfattat och korrumperat sanningen.

Men blandningen kan blott göras utifrån beaktande av mannens överordnade roll. Eftersom mannen, oaktat religiös tillhörighet, står över kvinnan och barnen genom sitt försörjnings- och auktoritetsansvar, skulle en icke-muslimsk man, oberoende av om det är en av bokens folk eller annan, stå över den muslimska kvinnan och barnen, vilket är otänkbart eftersom islam är överordnat allt. Därför kan kvinnan inte gifta sig med någon annan än den muslimske mannen, på det att den muslimske mannens islam skall råda i familjen.    

Likheterna mellan dessa lagar kan förenklat uttrycks i två formler.
I islamisk rätt gäller muslim > bokens folk > övriga
I nazistisk rätt gäller arier > icke-arier > judar.

Bägge lagar är diskriminerande. Med modernt språkbruk kan de kallas rasistiska, där ras eller religion inte må blandas och där en ras eller en religion är överordnad. Både nazismen och islam har herrefolket uttryckt i sina giftemålslagar.

Lite lustigt blir det onekligen om man tillägger att det framstår som att nazisternas raslagar var jämställda, medan islams är sexistiska.

Till alla er som gapar och skriker på minnesdagen över Kristallnatten, ’vi skall aldrig glömma’, uppmanar jag er att minns det som jag har skrivit om: Vi skall aldrig glömma de ohyggliga likheter som finns mellan nazismen och islam.

Sven-Olof Yrjö Collin

Vänsterpartiet har avslöjats med islamister, dvs muslimer som ligger nära islam. Media har avslöjat att partiets representanter har hyllat Hamas och andra muslimska terrorrörelser och deras terrorhandlingar. Det skall noteras att de kommit så långt i partiet att de valts av partiet att representera partiet. Det skall också noteras att det var media och inte partiet som avslöjade dem.

Tidigare har både Centerpartiet och Miljöpartiet avslöjats ha muslimer med extrema åsikter som bl a yttrat sig i att de inte kan hälsa på kvinnor på svenskt sätt, dvs med handen, eftersom de inte får beröra kvinnor enligt deras religion. Även här noteras att de valts att representera partiet och att det var media, inte partierna, som avslöjade dem.

Sverigedemokraterna har avslöjats haft folk på sina listor med extrema högeråsikter. Återigen noteras att de valts att representera partiet och att det var media, och inte partiet, som avslöjade dem.

I samtliga fall gäller att partiet tagit fram dessa så långt att dessa, som framstå som stollar, fått representera partiet och att de avslöjats, inte av partiet utan av media. Vad säger detta om partierna?

Sverigedemokraterna kan ha en bristförklaring. Partiet har på kort tid expanderat mycket kraftigt i väljarkåren, men under en tid expanderade inte partiets medlemskår i samma utsträckning. Man kan ana att de har fått ta vad de fick, och ibland har de inte ens kunnat fylla sina erövrade platser i de demokratiska församlingarna. De har då fått in stollar, som ett parti, fattigt på engagerade, har svårt att avslöja, varför stollarna både får plats som representanter och blir inte avslöjade av partiet. Den starka mediabevakningen av SD, som innebär att en aktivist i partiet kan riskera att stigmatiseras som rasist, har sannolikt bidragit till en svag villighet att vara aktiv Sverigedemokrat, speciellt bland de som inte är stollar.

Vänsterpartiet har själva en rakt motsatt förklaring, nämligen överflödets problem. De försvarar sig med att av de 4000 personer som de säger sig ha på listor, har 20 avslöjats. De hävdar att de inte kan upptäcka stollarna. Det är emellertid en svag, för att inte säga motsägelsefull förklaring, ty om det finns många aktiva medlemmar, finns det många observatörer som kan slå larm om stollarna, de som avviker från partiets ideologi.

Kanske även C och Mp hävdat en överflödsförklaring, att stollarna är en bråkdel, som är svåra att finna i havet av engagerade medlemmar.  

Man kan misstänka, speciellt i Vänsterpartiets fall, men även delvis i fallet med Mp och C, att de inte upptäcker stolleriet eftersom stolleriet ansluter till ideologin. De extrema muslimerna är muslimer och bär därför både en omhuldad minoritetsstatus med inslag av förtryck, och de ansluter till ideologins föreställning om kolonialism. De utgör därför ett uttryck, om än i gränslandet, för ideologin. Detta innebär också att de svårligen kan avslöjas av partiet eftersom de ansluter till ideologin, om än i ideologins gränsland. Denna förklaring finner stöd i en artikel av en forna v-medlem, Amineh Kakabaveh (se länk 1. nedan), som hävdar att hon slagit larm, men att hon avfärdats med det kraftigt stigmatiserande uttrycket, islamofob. Det ansluter även till de som hävdar att det finns en islamofili, en irrationell sympati för islam och muslimer som grupp (se länk 2).

Den tredje förklaringen är röstfänget som de, men även demokratiska partier som Socialdemokraterna, ägnar sig åt. Genom att ha individer som är tydliga muslimer på listorna, försöker de dra till sig muslimernas röster. Garden mot antidemokratiska värderingar blir svag p g a den förväntade vinsten genom röstfänget. Blott när media så tydligt avslöjar de antidemokratiska individerna, tvingas partiet agera och med synligt och hörbart demonstrativt agerande utesluta dem från listorna och även som medlemmar.

Jag tror därför att SD är öppna för stollar p g a sin kraftiga tillväxt och svaga medlemskår p g a stigmatiseringen av de aktiva, medan C, Mp och V inte har stollar utan individer som ansluter till ideologin och som bidrar till röstfångst.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1: https://www.expressen.se/debatt/debatt-nooshi-dadgostar-ar-en-hycklare-som-latsas-att-hon-inte-visste/
Länk 2: https://doncollin.weebly.com/blogg/varfor-lagfors-inga-muslimer-for-hets-mot-folkgrupp

En person är sällan sin ideologi, vare sig det är en politisk eller religiös ideologi. Ideologin är som en skaldel på en lök, där flera skal omger och samsas om kärnan, personens innersta personlighet. En nazist, en liberal, en konservativ, en kristen, en muslim eller en jude är sällan blott det, utan är så mycket mer.

Idag finns det personer som säger att de inte gillar muslimer och andra att de inte gillar judar. Den som inte gillar muslimen kallas ofta islamofob och den som inte gillar juden kallas antisemit.

Men exakt vad är det som de inte gillar? Är det personen som sådan, eller är det de aspekter på personen som omfattas av dess identifiering som muslim eller jude?

När jag gick grundutbildningen på universiteten var en av mina närmsta vänner moderat. Själv var jag mer och mer övertygad demokratisk socialist. Vår vänskap berodde på att vi gillade varandra. Den andres ideologi var inte väsentlig för vänskapen. Den togs sällan upp, kanske för att vi visste utgången av diskussionen, varför den var meningslös.

Jag har vänner som bär hijab, som identifierar sig som muslimer. De vet att jag identifierar sig som ateist och att jag anser att de abrahamitiska religionerna är bland det värsta mänskligheten har skapat. Men vi kan sitta tillsammans och ha roligt. Vi kan sitta om röka vattenpipa och prata om många saker. Dock kommer vi sällan in på våra ideologiska delar, islam och ateism. Vi har avhandlat det och funnit oss vara långt från varandra. När det gäller den skaldelen av oss som personer.

Men vi är så oerhört nära varandra i mycket annat. Så nära är vi att vi är kamrater som respekterar varandra, trots den ideologiska vattengraven.

Jag tycker att vi är kloka människor som inser att en människa är så mycket, varav hennes ideologi är en del, men sällan en avgörande del.

Med den synen på människan, blir det svårt att acceptera de som hävdar att muslimer skall utvisas eller judar skall dödas. Det går inte att utvisa det muslimska eller att döda det judiska, utan att det drabbar personen. Däremot kan man göra samhället svårare för utövandet av ideologin, som när det gäller muslimer, att inte acceptera halal, kvinnoapartheid, hijab och andra klädesdräkter som signalerar det muslimska, och att man undanber sig bärande av kippa i offentliga lokaler. För mig som demokratisk socialist och stor beundrare av Palme är det en självklarhet att inte bära en mössa med Palmes nuna på, eller att kasta sten på någon som bränner Palmes porträtt.

Det viktiga i dagens ideologiska värld är att tydligt skilja person från ideologi, och att kämpa för ett gott samhälle genom att angripa vidriga ideologier och utövandet av dem som stör samhällsfreden, men att lämna personen därhän.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Alla som är bosatta i Sverige, oaktat om de är medborgare eller ej, som är mellan 16-70 år, omfattas av totalförsvarsplikt. Den rymmer värnplikt, som avser de mellan 18-48 år, civilplikt, som avser skyldighet att tjänstgöra i samhälleligt viktiga funktioner, och allmän tjänsteplikt, som avser sådant där man behövs för stunden.

Men varför finns totalförsvarsplikten? Ytterst handlar det om att försvara Sverige som nation, som samhälle, och att beskydda dess befolkning.

Socialister hävdade, innan första världskriget, att krigsförsvar blott handlade om att försvara de rådande egendomsförhållandena, vilket var en nyttighet för ett fåtal. Många var de socialister som hävdade att man inte skulle ge sig ut i krig eftersom kriget inte berörde den egendomslöse.

Idag är det många som har egendom i form av villa, bil, sparfonder och aktier. Många har också ett sorts egendomskrav på staten i form av upparbetad pension. Många har arbetslöshetsförsäkring, vilket innebär en egendomsfordran som utlöses vid arbetslöshet. Det finns därför betydligt fler idag som har egoistiska egendomsskäl att ansluta till försvaret. Socialistens invändning mot försvar av nationen är därför starkt försvagat och omfattar betydligt färre personer.

Men Sverige har också ett socialt välfärdssamhälle, med sina sjukhus, förskolor, skolor, universitet, socialkontor, åldringsvård, infrastruktur m m, där medborgarna har rättigheter att utnyttja dem. Detta var rättigheter som inte fanns före första världskriget, men som idag många kan ha skäl att försvara. Det innebär att det absoluta flertalet har skäl att försvara den nationen som rymmer välfärdssamhället.

Slutligen har vi friheter som många medborgare anser har ett värde. Det finns friheter som är tämligen omfattande, men inte absoluta, som rörelsefrihet, yttrandefrihet, tankefrihet, politisk frihet. Dessa har ett värde som kan motivera till att delta i ett totalförsvar.

Det finns således individuella egendomsskäl, sociala välfärdsskäl och frihetliga skäl för att försvara landet genom totalförsvarsplikten.

Men varför skall jag försvara det? Om jag är rationell, jämför jag med vad jag har idag i form av egendomsförhållanden, social välfärd och frihet, med vad en angripare kan utlova om den tar över landet genom att vinna kriget. I den mån jag tror jag kan bli rikare i egendom, får ett mer omfattande välfärdssamhälle och en än större frihet, då är det dumt och irrationellt att försvara landet och att lystra till totalförsvarsplikten.

Ryssland krigar mot Ukraina. Det sägs att ryssarna trodde att kriget skulle gå snabbt då den ukrainska regimen saknade den legitimitet hos befolkningen som ryssarna trodde att de hade. Det visade sig vara en missriktad tro och en märklig inbillning. Den som känner Ukrainas moderna historia vet att Ryssland inte har inneburit fred och frihet för ukrainarna, utan tvärtom, förtryck och svält, där Holodomor under 30-talet etsas sig fast i många ukrainares historiska medvetande. Många ukrainare såg därför inte en vinst i att Ryssland besegrade regimen, utan ställde sig bakom regimen, och många ukrainare kämpar idag mot Ryssland, med stora uppoffringar.  

USA angrep Iran, med något oklara syften. Många iranier, speciellt de som flydde när den islamiska diktaturen etablerade sig, såg USA:s krig som en möjlighet att befria Iran från den repressiva regimen och dess islam. Hos dem finns kalkylen att det som råder är inte värt att försvara. De erfar inte en plikt att försvara sitt land och dess regim. Här faller kalkylen över till angriparens fördel.

Hur ser kalkylen ut i Sverige idag? Finns det en vilja att delta i totalförsvaret?

En undersökning (se länk 1.) ställde påståendet: ’Vid kris är jag villig att bidra till det militära försvaret’. 24% av kvinnorna och 53% av männen svarade ’I ganska hög grad’ eller ’I mycket hög grad’. Utifrån politiska sympatier hade Sverigedemokraterna högst militär försvarsvilja med 54%, medan blott 24% av Miljöpartiets väljare vill militärt försvara sitt land. Eftersom resultaten inte rensades från kön, kan man misstänka att en del av denna skillnad beror på att män är mer frekventa i SD och kvinnor i Mp. Åldersmässigt fanns också skillnad, då de unga, 16-29 år, hade 41% hög grad av försvarsvilja, medan viljan sedan ökade till toppen, 61%, för åldern 50-64. Det tycks som om det finns en liknande gruppering här, där unga vänsterkvinnor har lägre försvarsvilja än äldre högermän.

Den militära försvarsviljan kan sannolikt bero på att äldre män har socialiserats som unga i ett samhälle med manlig värnplikt och att män har både genetiskt och socialt närmare till våld än kvinnor. Men alla jämställdhetssträvanden till trots, är inställningen till militärt våld fortfarande könsrelaterad.

En annan undersökning frågade det mildare, ’Skulle du vara villig att slåss för ditt land?’ Här framkommer samma utfall som i den tidigare undersökningen. 37% av kvinnorna och 69% av männen gjorde den kalkyl som jag redogjorde ovan och fann att de skulle kämpa för landet, mot en angripare. Således är en majoritet av kvinnorna villiga att överge nationen, dess egendomsförhållanden, dess välfärdssamhälle och dess friheter. Denna ovilja att försvara landet återfinns i partisympatier, där SD vill försvara landet, medan Miljöpartisterna inte är villiga, utan tycks se möjligheter i angriparens styre.

Kommer Öresundsbron att vara fylld med flyende kvinnor och miljöpartister vid ett ryskt angrepp på Sverige, eller kommer de stillatigande sitta hemma och invänta Rysslands seger och etableringen av ett samhälle som de kan känna större försvarsvilja gentemot?

Eller är det en sak att i lugn och ro sitta hemma och egoistiskt värna om sitt liv och därför kryssa i alternativ i en enkät som visar att man attitydmässigt har en låg försvarsvilja, medan om det verkligen blev en attack mot Sverige, skulle man agera i verkligheten på ett helt annat sätt, likt ukrainarna, med stor försvarsvilja? Saknar kvinnorna och miljöpartisterna insikt i hur de faktiskt skulle agera i en krigssituation?

Vanligtvis är människor mer villiga att uttrycka högstämda attityder, men mer sällan leva ut dem i verkliga livet. Många har attityden att vilja öka invandringen till Sverige, men betydligt färre är villiga att låta invandrarna bo i deras hem. Man skulle därför förvänta sig att betydligt fler hade uttryckt en högstämd attityd om hög försvarsvilja, men när det kom till kritan, när bomberna haglar, då flyr man över Öresundsbron. Är det därför Sverigedemokrater och äldre män som saknar självinsikt, genom att de i lugn och ro kan vilja försvara landet, med sina egendomsförhållanden, välfärdssystem och friheter, men när bomberna kommer, då kommer de att trängas med kvinnor och miljöpartister på Öresundsbron?

Jag vägrar, kanske utifrån en naiv nationalistisk inbillning, att tro att enkäterna kan förutsäga människors agerande i en riktig konfliktsituation. Vi kanske kommer att erfara det som Ukraina har erfarit, att många kvinnor flyr, de unga och de med barn, samt många män undandrar sig det militära försvaret, men att många fler stannar och kämpar, vid fronten eller i det civila förvaret. Jag vill helt enkelt tro att många, kanske tillräckligt många, gör den kalkyl som jag inledde med, där de finner att de tre delarna som utgör nationen, är värt att kämpa för.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.dn.se/debatt/forsvarsviljan-ar-lagre-hos-kvinnor-och-vanstervaljare/
Länk 2. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/en-majoritet-av-svenskarna-vill-forsvara-landet-i-krig

En ung man i Southampton, som i sammanhanget är viktigt att säga hade vit hudfärg, knivhöggs fem gånger av en man, som i sammanhanget är viktigt att säga var sikh från Pakistan (se länk 1. nedan). Någon larmar polisen. Förövarens bror ringer polisen och säger att hans bror utsatts för en rasistisk attack. När polisen anländer tar de hand om förövaren som brottsoffer. Den unge mannen som ligger på marken, säger upprepade gånger att han inte kan andas och att han blivit knivskuren. Polisen svarar ”Jag tror inte du har blivit det, kompis” och sätter handfängsel på honom. När den unge mannen kollapsar, förstår polisen att något är fel och börjar livräddning. Men den unge mannen dör.

I domstolen dömdes sikhen till livstids fängelse (21 år) och hans mor dömdes för att ha avlägsnat mördarens kniv från brottsplatsen och gömt den i hemmet.

Händelsen har skapat en debatt i Storbritannien, främst från högerhåll, om two-tier policing, där man hävdar att den engelska polisen agerar olika beroende på hudfärg eller etnicitet. Man hävdar att polisen är så indoktrinerad i den moderna wokekulturen, och att polisen har en oerhörd skräck inför att bli kallade rasism, att de agerar på ett rasistiskt sätt. Sikhens påstående om rasism togs som sanning, medan den vite mannens påstående om att ha blivit knivhuggen avfärdades. Påstående om rasism från en icke-vit är mer övertygande än påstående om att vara knivhuggen från en vit. Det är onekligen en märklig viktning av påståenden, där rasism går före knivhugg, vilket blott kan göras i en starkt rasistisk miljö.

Fallet har jämförts med fallet i USA (se länk 2.), med en mörk man som dog p g a ett polisingripande, där även hans klagan på att han inte kunde andas lämnades därhän. Det fallet ledde till en världsomfattande protest mot rasism, där t ex fotbollslag gick ner på knä för att hedra den döde och påminna om rasismen. Högerpolitiker noterar att den unge vite mannens död -ännu - inte lett till en liknande opinion. Mantrat från USA, black lives matter, har inte tagits över och blivit white lives matter.

Sverige är ännu, vad jag vet, förskonat från liknande dramatiska rasistiska händelser. Vi tycks inte vara lika inbäddade i den formen av rasism. Men den finns.

Det förekommer hot om våld och våld mot personer där man inte kan utesluta att drivkraften delvis kommer från en rasism mot svenskar (se länk 3.). Sverigedemokraterna önskar därför att lagen om hets mot folkgrupp skall innefatta hets mot folkgruppen svenskar, och att brott där svenskhet spelar roll skall betraktas som hatbrott (se länk 4.).  

Andra hävdar att det inte finns någon rasism mot vita (se länk 5.) i Sverige och hävdar att rasism är strukturer som ger minoriteter nackdelar i samhället. Eftersom de vita utgör majoritetssamhället, vars strukturer befrämjar de vita, kan de inte utsättas för rasism. Polisens agerande i Southampton tycks förkasta den hypotesen eftersom polisen förefaller ha agerat inom en institutionaliserade rasism, det som kallas strukturell rasism.

I Sverige finns det ett ganska omfattande användande av rasistiskt och stigmatiserande uttryck: ’vit man’. Det sexistiska och rasistiska uttrycket tillhör inte rasisters unkna källaravdelningar, utan förs fram av kreti och pleti, t o m av en socialdemokratisk riksdagskvinna från Kristianstad. I Sverige är det idag helt legitimt att åberopa hudfärg som förklaring till handlingar, om det rör vita, och speciellt vita män.

Våld mot vita, förnekande av rasism mot vita, och det allmänt accepterade rasistiska uttrycket ’vit man’, är enskilda element i en möjlig samhällsförändring som kan driva mot Storbritanniens institutionaliserade rasism, och den därpå följande polariseringen. Likt Storbritannien är det högerfolk och dess partier som uppmärksammar rasismen och som kämpar mot den. Nyvänsterkleget i Sverige ställer villigt upp och skapar en motsats, som, likt alla motsatser, rymmer det som de är motsatta till. De som pratar om white lifes matter och de som motsätter sig genom att påstå att det inte finns vit rasism och därefter pratar nedsättande om vita män, är alla del i ett och samma rasistiska sammanhang som kan utvecklas till förfärliga händelser och omständigheter.   

En riktig hållning, som är utanför det rasistiska sammanhanget, är att säga: Black or white lives does not matter, but lives matter. (likt länk 6.)

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: Länk 1. https://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Henry_Nowak
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=pBFH3ydyfKs
Länk 3. https://www.gp.se/debatt/sluta-latsas-som-att-rasismen-mot-svenskar-inte-finns.e23b20cb-e8f2-492c-a936-347b37fe2a3e
Länk 4. https://www.svd.se/a/16jwEq/sd-strangare-straff-for-rasism-mot-svenskar
Länk 5. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/EWnnXo/rasism-mot-vita-finns-inte-i-sverige
Länk 6. Länk 6. https://www.instagram.com/p/DZGUI0ED0t0/
​

En nära kamrat till mig från Kharkiv, som ligger vid fronten och bekämpar den ryska invasionen, svarade på en fråga från mig. Jag undrade hur det var att ha sitt unga liv i kriget när han säkert hade kunnat undkomma militärtjänsten och kunnat leva i Kharkiv, med sina kamrater och kyssa kvinnor. Han svarade (på engelska, men jag översätter hans text):

”Du har rätt i att kriget har blivit en daglig rutin för mig – även om det mest handlar om våra plikter, uppgifter och schema. Målet att rädda vårt land och vårt folk, döda så många fiender som möjligt och förstöra deras ekonomi lever fortfarande mycket i mig. Jag minns varför jag är här, oavsett hur bekvämt mitt liv skulle vara om jag lämnade. Visst skulle jag vilja ha alla de fina saker du beskrev – men jag vet också att livet ibland kan vara hårt, och de restriktioner jag står inför kan knappast kallas de värsta tänkbara. Så jag fortsätter.
Jag slår vad om att kriget kommer att vara i mer än några månader – så, som Viktor Frankl skrev i Människans sökande efter mening, sätter jag inga deadlines för denna mörka period och fortsätter att göra vad jag kan för att komma närmare mina syften och mål. ”

Viktor Frankl, som han hänvisar till, var en psykiater och neurolog från Österrike, som överlevde Förintelsen och grundade en speciell terapiform, logoterapi. Ett av hans citat är: ”Allt kan tas ifrån en människa utom ett: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under givna omständigheter, att välja sin egen väg”.

Min kamrat har gjort sitt val av attityd och går på sin valda väg, att rädda sitt land och sitt folk, med sitt eget liv och med sitt alternativa, mer bekväma liv i Kharkiv, som insats. Han är sant fri, trots omständigheterna, ty han har själv valt att göra vad han kan för att rädda sitt land och sitt folk. Han är autonom. Han är fri.

Det är en livshållning vi känner igen hos Jane Eyre, gestalten skapad av Charlotte Brontë, i boken med samma namn. Hon stod inför möjligheten att leva ett liv med den man hon älskade. Men då han var gift, skulle hon leva som älskarinna, vilket stred mot de normer hon valt. Hon valde att lämna mannen och möjligheten att leva i kärleken. Hon sade:” I will hold the principles received by me when I was sane, and not mad – as I am now. Laws and principles are not for times when there is no temptation; they are for such moments as this, when body and soul rise in mutiny against their rigour; stringent are they; inviolate they shall be.”

Jane har som fri människa valt principer. Hon behåller dem, även när de kostar oerhört mycket, eftersom hon därmed behåller sin värdighet, sitt fria val. Likt vår soldat, är obekvämligheten, kostnaden för attityden, inte skäl att ge upp principerna.

Detta känner vi igen som Immanuel Kants praktiska filosofi. Människan är fri, och den friheten uttrycks genom plikten, vilket är människans förmåga att ställa upp normer som hon sedan följer av egen fri vilja, oaktat konsekvenserna. En autonom människa, en fri människa, väljer fritt sina normer och väljer sedan att följa dem, att göra sin plikt.

Jane Eyre och soldaten vid den ukrainska fronten manifesterar sin frihet genom att följa sina principer. Hon och han bevarar därmed sin värdighet som fri människa.

​Sven-Olof Yrjö Collin      

Judarnas och de kristnas gud gav dem stentavlor, där guden tecknat ner vad som människor skall underkasta sig. Ett av budorden var: ”Du skall icke döda”.

Varför är det ett budord för judar och kristna?

Enligt boken där det står om budordet, Gamla testamentet i Bibeln, följdes stenöverlämnandet snart av ett mordiskt intåg i det förlovade landet, där dödandet, ja folkmordet stod härliga till. Längre än så varade inte gudens uppmaning till judarna och de kristna. Eller kanske det fanns en not kopplad till budordet, som gått förlorat, som sade ”…försåvitt inte…” och sedan kom en mängd undantag, vilket möjliggjorde Moses folkmord i det förlovade landet.     

Man kan undra om guden med sitt budord försökte, en gång för alla, stävja det oerhört kraftiga dödandet som mänskligheten har dragits med, innan budordet kom. Men tittar man bakåt i tiden kan man nog säga att dödandet av andra människor inte var så oerhört utbrett, i alla fall inte mer utbrett än efter människorna fått budordet. Visst förekom dödande, men de flesta människor hade nog en profan, humanitär syn på dödandet, att det inte är något man gör lättvindigt.

Att inte döda människor lättvindigt var en norm som fanns före budordet och efter budordet, och kan nog med historisk riktighet sägas vara oberoende av gudens budord. Kanske normen finns lagrad i människan eller så är det en norm som människans förnuft med ganska stor enkelhet finner ut själv, och sedan tillämpar i sitt samhälle. Människan som art behövde inte budordet, ty det var ingen nyhet att det är något man kan avhålla sig från.

Detta resonemang står i kontrast till de som hävdar att utan en gud, finns ingen etik, ty då är allt fritt. Som om människan utan en gud och hans/hennes budord skulle vara odisciplinerad och därför behöver gudens disciplinering, för att därmed möjliggöra ett samhälle. Som om religionerna är de enda som har förmåga till etik som kan disciplinera människan.

Mot det kan man invända att religionerna har varit oerhört framgångsrika i att utföra det de förbjuder. Både muslimer på Gaza och judar i Israel hävdar högstämt guds bud, att du skall inte döda. Trots det hade muslimerna inga problem att döda, utan snarare firade högljutt att de mördade 1900 israeler och andra vid invasionen av Israel. Judarna, företrädda av den judiska statens regering, hade å andra sidan inte heller starka betänkligheter mot att döda mellan 20 000 och 40 000 muslimer på Gaza. Trettioåriga kriget drevs delvis med religiösa motiv, där katoliker och protestanter, oaktat deras förbud mot att döda, mördade hej vilt.

Om gudens bud är en etisk norm för de religiösa, då skulle man förvänta sig att det yttersta mordet, där ett lands stat är villig att mörda en människa som straff för ett begånget brott, dvs förekomst av dödsstraff, skulle vara mindre förekommande i länder där människor är mycket religiösa.  

Jag har ett datamaterial med enkätsvar från respondenter i olika länder, där de fått svara på frågan om religion är en viktig del i respondentens liv. Det kan sägas uttrycka religiositeten i landet. Detta tal har jag korrelerat med Amnesti Internationals förteckning över de länder där man utfärdat dödsdomar. Utifrån religionens påstådda fantastiska förmåga till etik, t ex att inte döda, skulle man förvänta sig att de länder där religionens spelar en mycket stor roll, disciplineras människorna för det första till att inte begå brott, och absolut inte allvarliga brott, som i vissa länder kan medföra dödstraff. Därtill kommer att om de religiösas gud förbjuder människor att döda, borde det förbudet rimligen även innefatta deras stat. Således finns en grundad tro, baserat på religionens påstådda ensamrätt till etik, att dödsstraff är mindre vanligt i religiösa länder.

Min statistiska test (t-test och Spearmans icke-parametriska test), med 112 länder, visade ett starkt positivt samband mellan dödsstraffens förekomst och religiositet, dvs ju mer religion spelar roll för människor i ett land, ju mer sannolikt har det landet utfärdat dödsdomar 2025. Det tycks som om religionen inte disciplinerar människorna till etiskt handlande, och det avhåller inte, utan tvärtom, stimulerar deras stater till att mörda människor.

Kan det då vara tvärtom, att det finns de människor, t ex judar, kristna och muslimer, som behöver gudens disciplinerande budord för att bete sig så etiskt som profana människorna gör?   

Josefin de Gregorio, en krönikör på Svenska Dagbladet, fångar kanske den tanken när hon reflekterar över kritiken mot de nykristna strömningarna som idag förekommer i Sverige: ”Kan vi inte enas om att såväl religiösa som ateister kan göra fel, eller för den delen göra rätt? Skillnaden är väl att jag tror att Gud en dag kommer be mig redogöra för mina val och handlingar.” (se länk nedan) Josefin agerar etiskt, inte för att hon själv kommit på det, inte för att det är hennes yttersta vilja utifrån en egen tanke, inte för att hon tillämpar Kants kategoriska imperativ, att agera enligt en maxim som kan göras till samhällets maxim, utan för att hon kommer att stå inför gudens dom en dag. Rädslan att kastats i helvetets eldar gör att hon följer gudens budord.

Vi profana dödar inte, eftersom vi anser att det är fel, utifrån en egen tanke om det orimliga i dödandet. Vi följer vårt förnuft och den etik förnuftet kan skapa, utan att motiveras av rädsla för straff. Den kristne däremot, dödar inte för sin rädsla för straff. Den kristne, juden och muslimer har ingen etik, utan är en Pavlovs hund, som blott och enbart agerar utifrån belöning och straff som ges av någon utanför den själv, av guden.

Etiska människor behöver ingen religion. Blott de oetiska, de onda, behöver en gud för att kunna ingå i samhället. Och, visar min korrelation, det hjälper inte utan tvärtom, stimulerar till dödande. Ett samhälle blir därför sannolikt bättre, mer etiskt, utan religionen.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/GxBQLx/lisa-magnussons-kritik-mot-kristna-i-dn-ar-trottsam

Är det rimligt att staten kan förbjuda människor att säga saker? Ja, ärekränkning, att dra en utpekad, konkret människas ära i smuts utan belägg, är rimligt att förbjuda och därmed kunna föra till domstol. Men utöver det, kan och skall staten förbjuda utsagor och hypoteser. Är det rimligt att staten förbjuder människor att föra sina föreställningar till torget, dvs är det rimligt att inskränka yttrandefriheten?   

David Stavrou är en journalist som skriver för den israeliska dagstidningen Haaretz. Eftersom han är journalist och lever på att uttrycka sig, förväntar man isg att han är för tankefrihet och yttrandefrihet.

Icke så.

I en krönika i Svenska Dagbladet den 23 maj (se länk nedan), skriver han nedgörande om två rättegångar, där de anklagade hade spridit antisemitisk goja, samt gjort påståenden som förringade Förintelsen. Något magstarkt för mig som demokratisk socialist är att Stavrou använder Olof Palmes retorik mot krigsförbrytelser och folkmord när han hävdar att de anklagade skall dömas, ty uttryck av hat mot judar omsätts till våld mot judar. Men, eftersom jag är demokratisk socialist och därtill akademiker, är jag för yttrandefrihet, varför han har rätt att så skamlöst och felaktigt utnyttja Palmes retorik. Jag ser vad han gör, och jag skrattar åt hans tilltag. Tack vare att han har den yttrandefrihet han förvägrar de anklagade, kan jag se vad han skriver, vad han anser, vad han går för. Så fungerar det öppna samhället, med sin yttrandefrihet.

Dock, vill jag parentetiskt anmärka, han tar andras uttryck utan att ge referens till uttryckens skapare, Olof Palme. Han förgriper sig därmed på det som borde vara en journalists professionella heder, att visa respekt mot en annans text eller utsaga och ge referens till den personen.

Men, för att återgå till yttrandefriheten. Vi lever inte i ett helt öppet samhälle och Stavrou vill se ett än mer stängt samhälle. Idag har lagen om hets mot folkgrupp utvidgats till att omfatta förnekelse av Förintelse. Det är en lag som säger att demokratins yttrandefrihet skall begränsas. Som säger att folket inte har rätt att säga vad de vill. Det är en lag som förnekar grundlagens portalparagraf, 1 kap §1, ” All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, ty över folket står staten som skall disciplinera folket så att det förhindras att säga somliga saker.

All inskränkning av yttrandefriheten, förutom ärekränkning av enskilda personer, säger att staten är förmögen att se hatiska utsagor, medan folket inte är förmöget till det. Därför skall folket både skyddas mot dessa utsagor och förhindras att säga dem. Staten sätter sig över folket genom att begränsa folkets utsatthet för det fria ordet.

Stavrou hävdar att utsagorna måste förbjudas eftersom de, om de uttalas, kan inspirera till våld. Han har rätt i att utsagor kan inspirera och legitimera våld. Inte minst ser vi det på palestinska Västbanken där bosättare hänvisar till texter i gamla böcker som borde ha glömts bort, och med dessa texter hävdar att marken tillhör andra än de som bebor den. Eller de mängd textstycken i en annan gammal bok som används för att förtrycka kvinnor och spränga oskyldiga människor i luften.  

Rimligt vore då att Stavrou, som vill straffa Förintelseförnekaren p g a hans utsaga, även skulle vilja förbjuda de judiska, kristna och muslimska texter som ju inspirerar till våld.

Men, ett fritt samhälle karakteriseras av att text och uttryck som uppmanar eller stimulerar till våld är tillåtna av flera skäl. Det första skälet är att man tar avstånd från Hitlers syn på massan, att den är irrationell och drivs av passion. Istället har man tilltro till människans kritiska förmåga, att genomskåda dravlet hos antisemiterna och religionerna. Det andra skälet är att det inte ankommer staten att vara den som kritiskt bedömer dravlet. Det tredje skälet, och nu kommer staten in i bilden, är att det ankommer staten att beivra och fängsla de som inspireras av texter och utsagor till att begå våldsbrott. Men det är inte texten utan våldet som straffas.

De flesta av oss är övertygade att Förintelsen har ägt rum, där övertygelsen grundas i en bedömning av information vi fått från media och litteratur. Vi har tilltro till den forskning som utförts och som rapporterat att ca 6 miljoner judar mördades. Men forskningens sanning stärks genom negationen, genom det ständiga ifrågasättandet. I statistisk testning testar man inte sin positiva hypotes, den som säger att det finns ett samband mellan A och B, utan man testar nollhypotesen, att det inte finns ett samband. Förintelseförnekarna kan därför sägas utgöra nollhypotesen, som seriösa forskare får kämpa med, för att visa att den inte är korrekt. Det åligger inte staten att i lag förbjuda nollhypoteser. Det är ett totalitärt agerande, som inte befrämjar sanningen, utan som istället skapar underjordiska verksamheter där nollhypotesen förs fram och som får sanningshalt p g a förbudet.

Lagstiftningen om hets mot folkgrupp kränker folkets rätt att tala, och den utgår paradoxalt nog från Hitlers syn på den irrationella massan, vilket är en förödmjukande syn på människors kapacitet att kritiskt granska yttranden.

Antisemitism bekämpas inte genom en totalitärt agerande stats tystande, utan genom en demokratis livliga debatt och upplysning.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/9pqK5p/rattegang-om-hets-mot-judar-missar-malet

Det hävdas att det finns en strukturell diskriminering av muslimer i Sverige. Från extremhögern förkastas det påståendet.

Det är emellertid inte korrekt att förkasta påståendet, ty det finns en diskriminering av muslimer. Empiriska vetenskapliga undersökningar och erfarenhet stödjer påståendet.

Men innan jag kommer in på bevisen måste jag ta upp två saker angående strukturell diskriminering.

För det första är uttrycket strukturell diskriminering felaktigt. Termen struktur i uttrycket är ett förvirrande och felaktigt ord, eftersom struktur är en fördelning av t ex positioner i en helhet. Ordet struktur i uttrycket ’strukturell diskriminering’ avser istället att diskrimineringen är inbäddad, att den är institutionaliserad, tagen för given och framstår som så naturlig att den nästan inte kan skönjas. Ett korrekt uttryck vore därför ’inbäddad diskriminering’ eller ’institutionaliserad diskriminering’. Dock kommer jag här att använda det felaktiga uttrycket eftersom det är det som används.

För det andra har strukturell diskriminering två sidor. Antingen är den negativ, då en grupp ges nackdelar som andra grupper inte drabbas av, eller så är den positiv, då en grupp får fördelar som förvägras andra grupper. Diskriminering är således inte något negativt i sig för en grupp. Diskriminering kan däremot, vare sig den är positiv eller negativ, vara negativ om diskrimineringen är irrationell. Rationell diskriminering kan vara t ex pensionärsrabatt, där en grupp, pensionärerna, medges en fördel som förvägras den andra gruppen, de med lägre ålder. Dock kan man diskutera om det inte är en föråldrad diskriminering, då den tidigare var rationell genom att pensionärer hade det sparsamt med pengar, medan den idag kan framstå som irrationell då det finns många pensionärer som lever gott och somliga lever mycket gott, t ex jag.

Jag använder således uttrycket strukturell diskriminering, trots att det är flummigt felaktigt, och jag skiljer på positiv och negativ diskriminering.

Muslimer diskrimineras negativt på arbetsmarknaden. En nyligen redovisad undersökning har visat på att individer med arabiska namn, arabiska kvinnonamn i något mindre grad än arabiska manliga namn, får färre svar på sina jobbansökningar än individer med svenska namn. Andra undersökningar har visat på ett liknande diskriminerande drag på bomarknaden.  

Muslimer diskrimineras positivt i andra delar i samhället. Speciellt kvinnliga muslimer används frekvent i marknadsföring som en signal att företag och organisationer inte är diskriminerande utan företräder höga värden som ’tolerans’ och ’lika värde’. Det är emellertid diskriminerande eftersom marknadsföringen, i syfte att visa upp ’tolerans’ och ’lika värde’, hade lika gärna kunnat ha med en nynazist som leende finns på bilden, med sin fornnordiska runa på en armbindel. Muslimer är således en diskriminerat omhuldad grupp.

Muslimer diskrimineras positivt i arbetslivet genom att de medges att öppet och tydligt demonstrera sin religiösa tillhörighet och hängivenhet genom synliga symboler, som t ex hijaben. Även här är nynazisten negativt diskriminerad eftersom den sannolikt inte skulle få bära sin armbindel.

Muslimer diskrimineras positivt genom att deras religiöst motiverade matvanor befrämjas, t ex den omfattande försäljningen av halalkött, och deras religiöst motiverade behov av avskilda platser för bön bejakas genom sk stillsamma rum.

Den positiva diskrimineringen av muslimer har, främst av högerfolk, getts namnet islamisering, vilket innebär en tolerans för att islamiska normer och traditioner ges utrymme i och får penetrera det svenska samhället. Den negativa diskrimineringen av muslimer har, främst av vänsterfolk, getts namnet rasism, vilket innebär att muslimer sätts åt sidan och får inte delta i samhället.

Det förefaller som om muslimska individer diskrimineras mer negativt, medan den muslimska ideologin och dess kultur, diskrimineras mer positivt.  

För mig framstår det som upp och nervända världen. Ett gott samhälle skall inte utmärkas av strukturell diskriminering av individer, vare sig positiv eller negativ. Däremot har ett gott, demokratiskt samhälle en fördomsfri debatt om hur totalitära, antisemitiska och våldsamma ideologier, som islam och nazism, skall behandlas.

Sven-Olof Yrjö Collin     

Det finns människor som tror på en gud och som hävdar att den guden har skapat universum, allt dött och allt levande. Deras gud är den intelligente designern som i sin enorma genialitet har skapat så avancerade organismer som människan och lodjuret, och så avancerade system som havet. Deras tro kallas för intelligent design.

Det finns människor som har en teori om att världen utvecklats genom evolution, vilket är en ständig process av förändring, där det förvisso finns naturlagar som styr på ett deterministiskt sätt, men där det också, speciellt inom den organiska delen, uppstår slumpmässigheter, mutationer, som innebär förändring. Varje ny slumpmässighet kastas ut i naturen, och är den stark och kan överleva, då kommer den att finnas så länge dess egenskaper innebär överlevnad. Detta är evolutionsteorin.

Evolutionsteorin säger att neandertalaren (Homo neanderthalensis) var en stark människoapa, men att dagens människor (Homo sapiens) hade större överlevnadskapacitet, varför den förra dog ut och den senare dominerar jordklotet, där vi måste tillägga att det är en dominans som gäller idag, ty evolutionen är en ständig process av mutation och urval. Företrädare för intelligent design hävdar däremot, med stöd av deras bok Bibeln, att människan dominerar jordklotet eftersom gud bestämde det när han skapade allt.

Liknande föreställningar om design eller slumpens skördar via omgivningens avgörande finns i ekonomin. Marknadsliberalerna står på evolutionens sida, där marknaden är den omgivning som avgör vad som får leva och vad som skall dö. Marknaden har en sagolik förmåga att via sin anarki och den hart när oändliga mängden beslutsfattare distribuera information av vad som efterfrågas och vad som kan produceras. När det regnar i staden dyker det upp en mängd personer som säljer billiga paraplyer. Det är marknadens snabba reaktion, dess hypersnabba informationsdistribution, som får försäljarna att dyka upp och tillfredsställa de paraplylösas omedelbara behov av skydd mot regnet.

Den planerade ekonomins företrädare står för den intelligenta designen. De hävdar möjligheten, ja, t o m nödvändigheten av att designa det ekonomiska systemet. Genom design blir ekonomin rationell, där resurser används på bästa sätt för samhällets behov. I den rationella ekonomin dräller inte folk omkring och säljer paraplyer i varje gatuhörn. Deras arbetsförmåga används istället på ett organiserat sätt i fabriker. Paraplyer finns ständigt tillgängliga i statliga butiker. Och förresten så tillverkas inte sådana usla paraplyer som de omkringdrällande paraplyförsäljarna bjuder ut på marknaden, som knappt håller för en regnskur, utan de reglerade fabrikerna producerar, och butikerna saluför hållbara paraplyer som inte slösar med jordens resurser. Det är intelligent design.

Kanske det finns ett tredje alternativ, den intelligenta designen av evolutionen. Guden skapade inte en färdig värld, utan en dynamisk värld. Guden skapade evolutionen, principen för världens utveckling. Vad forskarna ännu inte förstått och kunnat visa på, som därmed får bli en trossats i den intelligenta designen, är att evolutionen förefaller för det begränsade mänskliga intellektet vara slumpmässig, men den är i själva verket teleologisk, dvs den har ett ändamål som den driver mot, ett ändamål som guden bestämt.

Det tredje alternativet i ekonomin består i att erkänna marknadens fördelar, samtidigt som man erkänner den planerade ekonomins fördelar. En pristagare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Coase, förundrades över att det fanns planerade ekonomier, det som kallas för företag, trots marknadens oerhörda överlägsenhet. Han menade att de planerade ekonomierna, dvs företagen, fanns eftersom de kunde göra vissa saker billigare än marknaderna. Det är inte marknader som tillverkar bilar, utan bilföretag med en planerad ekonomi, eftersom det är billigare att ha ett löpande band, med en planerad, kontinuerlig försörjning av delar, med anställd personal som sätter samman delarna, än att ha marknadsavrop på varje individuell del och varje individuellt arbetsmoment, som sätts samman på ett löpande band och inte på en mängd olika platser där det finns tillfälligt uppkomna arbetsstationer som saluför montering av t ex en blinkerslampa. Det blir oerhört mycket billigare med en planerad ekonomi som köper upp och sätter samman alla delar, än en vildvuxen flora av försäljare, uppköpare, monteringsstationer och monterare. Det evolutionära kommer in genom att bilarna saluförs på en marknad, där de produkter som tillverkats och saluförs av planerade ekonomier möter efterfrågan, varvid de produkter som köps överlever och de som ingen köper, dör bort.

I ekonomin samspelar intelligent design och evolution. I trons värld, måste jag tillstå, finns inget sådant samspel, ty i trons värld råder designens primat. Guden designade evolutionen så att den skulle resultera i gudens avbild, jordens härskare, människan.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

”Jag tror inte på feminism för jag vill vara en hemmafru och göra mat till min make.” Så börjar en liten video (se länk nedan) där en kvinna ikläder sig två roller. En roll är den som säger det citerade. Den andra kvinnan, som framstår som feminist, säger i slutet på videon att feminism just handlar om att kvinnan kan välja och inte tvingas till något. En kvinna som kan säga ’jag vill’, visar på feminismens seger.

Det som utspelas här är det som kallas för jämställdhetsparadoxen. Det har statistiskt visats att kvinnor i mer jämställda länder, som de skandinaviska, är mer benägna att arbeta inom sektorer som stämplas som traditionellt kvinnliga, som t ex hälso- och sjukvård, utbildning och sociala tjänster, och förekommer med lägre frekvens i de traditionellt manliga områdena, som t ex teknik.

Den genom feminismens segertåg jämställda kvinnan kan använda sina egna personliga preferenser, istället för att tvingas, via normer, regler och finansiella förhållanden, att göra specifika val.

Jämställdhetsparadoxen har dock kritiserats för att kvinnorna följer sociala normer för kvinnan, att vara omhändertagande, dvs att det förvisso finns formell frihet till val, men den friheten begränsas av informella, samhälleliga normer.

Kanske man kan dela upp feministerna i hårda strukturfeminister och mjuka liberalfeminister. De hårda strukturfeministerna hävdar att de samhälleliga normerna är starka, att de utgör en hart när tvingande struktur av normer, varför en sann kvinnas val är att bryta in i det som traditionellt är mannens värld, att välja att vara statsminister, styrelseledamot och professor. De mjuka liberalfeministerna hävdar det formellt fria som kvinnan kan göra, varför somliga väljer hemmafru, som tidigare sågs som traditionellt kvinnligt, och somliga väljer styrelseordförande, som tidigare sågs som traditionellt manligt.

Socialister brukar kritisera den borgerliga friheten för att erbjuda blott ett formellt, men inte ett reellt val. Det riktiga valet kan blott göras när den som väljer möjliggörs till ett fritt val. Att möjliggöra kvinnans fria val, och för den delen, att möjliggöra mannens fria val, är att valet görs utifrån dennes egna preferenser och förmåga, utan inflytande av samhälleliga strukturer, såsom beaktande av sociala normer och sociala reaktioner på valet.      

Strukturfeministerna tycks identifiera två grupper av kvinnor. En grupp av kvinnor som inte kan frigöra sig från patriarkatet utan som inordnar sig i det genom att välja traditionella kvinnliga sysslor. En annan grupp, som tack vare feminismen, lyckats bryta igenom patriarkatet och väljer traditionellt manliga sysslor. Liberalfeministerna ser däremot kvinnorna som en grupp, där de, tack var feminismen, kan välja enligt sina preferenser att inta traditionellt kvinnliga eller manliga sysslor.

Det tycks därför som om strukturfeminismen är en elitistisk föreställning, där blott en elit av kvinnor kan använda feminismen, medan liberalfeminismen är en egalitär föreställning, där kvinnorna är frigjord att göra val enligt egna preferenser.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.facebook.com/reel/1628021955015505

I Afghanistan har det nu blivit tillåtet att gifta sig med en nioårig flicka. De följer islam lydigt, ty islams perfekta människa, profeten mohammed (må ofrid vare över honom) gifte sig med en flicka när hon var 6 år, och när hon var 9 år, kanske för att hon hade fått sin första menstruation, konsumerades äktenskapet, vilket är ett döljande uttryck för att han penetrerade henne, vilket är ett mindre döljande uttryck för det som verkligen skedde, att han förde in sin penis i den unga flickans könsorgan.

Menarche, dvs flickans första menstruation, har varit en tydlig signal att flickan blivit stor. I mindre barbariska samhällen har man förstått att menstruationen förvisso innebär att hon kan bli gravid, men att hon ändå inte är en kvinna, med förmåga att delta i den sexuella akten, att bära ett barn, att föda ett barn och att därefter ta hand om barnet.

Gravida flickebarn löper mycket stora risker. Tillgängliga undersökningar indikerar en fem gånger högre dödlighet i samband med graviditet hos flickor mellan 10-14 år relativt kvinnor som är mellan 20 och 24 år. Därtill löper fostret högre sannolikhet att födas för tidigt och med låg vikt. Menarche innebär sannerligen inte att flickans kropp är beredd till graviditet.

Flickebarnets äktenskap och därmed följande graviditet innebär att hennes barndom abrupt avslutas och hon får bära kvinnans skyldigheter i det islamiska samhället, vilket innebär att begränsas i sin rörlighet, att stängas in i familjens hus, att tjänstgöra som oavlönad piga och sexslav till mannen. Hon får egenskapen att vara oren, vilket hon är när hon menstruerar, som bl a innebär att hon inte får trädda in i heliga rum och att en man som har fysisk kontakt med en menstruerade kvinna måste rengöra sig. Flickebarnet förlorar barnets frihet, sin kontakt med andra människor, sin möjlighet till utbildning. Hon blir ett ting med egenskapen att ibland vara oren.

Den abrahamitiska principen, ty även judar och kristna bär på denna princip, om giftermål och samlag omedelbart efter menarche är en barbarisk och inhuman princip med fruktansvärda konsekvenser för flickebarnet.

Menarche är flickans entré till reproduktionen. Jämför med pojkens entré till reproduktionen, hans första utlösning. Den innebär ingenting för honom och hans frihet. Han blir inte duglig för äktenskap efter sin första utlösning. Hans introduktion till de vuxna, att bli man, görs genom introduktionsriter, så som vi unga svenska män på 70-talet kunde uppleva värnpliktstjänsten, att det var genom att utbilda sig till militär, med förmåga att döda och bädda sin säng, som pojken blev man.

Flickans menstruation är en förbannelse för flickan, ty därigenom kan hon reproducera, vilket innebär att hon kan användas för att slå allianser mellan släkten genom äktenskap och blodens sammanblandning, och att hon blir föremål för familjens och släktens heder. Hon blir både en resurs för familjen, men också en risk, varför hennes reproduktionsförmåga, men inte pojkens, måste kontrolleras. Medan pojken kan ligga runt och penetrera kvinnor lite hur som helst, vilket ibland ses som en del i manlighetsriten, måste kvinnan, med familjens och släktens benägna bistånd, undvika att bli penetrerad tills hon ingått äktenskap.

I barbariska, starkt patriarkala kulturer är menstruationen en förbannelse för flickan och för kvinnan.

I vårt profana, civiliserade samhälle har fortfarande menstruationen rester från den barbariska, inhumana abrahamistiska traditionen, där den omges med hysch-hysch och sk opasslighet. Vi har fortfarande en bit kvar att vandra på civilisationens väg, för att slutligen nå fram till det självklara, att hylla menstruationen som ett uttryck för den fantastiska förmågan att skapa liv.

​Sven-Olof Yrjö Collin

En pojke sparkar en boll mot en vägg, där det finns ett fönster. Han sparkar till bollen så att den slår sönder rutan.

Den ansvarstagande pojken gör fyra saker

1. Ber om ursäkt
2. Kompenserar för den sönderslagna rutan
3. Förstår att det inträffade berodde på att han spelade boll mot väggen alltför nära rutan
4. Bestämmer sig för att i framtiden undvika att slå bollen mot sådana väggar.

Låt oss nu gå över till någon som också gjorde fel.

Svenska kyrkan höll för ett tag sedan en mässa med tornedalingar, kväner och lantalaiset. där kyrkan bad om ursäkt för kyrkans aktiva deltagande i försvenskningen och förtrycket av deras ättlingars barn under 1900-talet (se länk nedan). Det var vad de gjorde.

Låt oss jämföra Svenska kyrkans agerande med den ansvarstagande pojkens agerande.

Punkt 1. Kyrkan gjorde vad pojken gjorde, bad om ursäkt.

Punkt 2. Av artikeln framgår inte om kyrkan avser att kompensera de efterlevande för sitt felaktiga agerande, så som pojken kompenserade den som drabbades av hans felaktiga agerande.

Punkt 3 handlar om att den felaktigt agerande analyserar sitt agerande för att förstå vad som gav upphov till det felaktiga agerandet. Svenska kyrkan, som ideologiskt är en kristen organisation, borde har analyserat och därmed förstått, hur den kunde vara aktivt delaktig i förtrycket av dessa folkgrupper och delta med liv och lust i att försvenska dem. Inget i artikeln visar på att de har försökt utröna vad i deras organisation, men kanske än mer, vad i deras ideologi, i deras kristna lära, som möjliggjorde och inte förhindrade deras förtryckande agerande. Det pojken gjorde, har Svenska kyrkan sannolikt inte gjort.

Punkten 3, att finna förklaringar och förståelse för det felaktiga agerandet är sannerligen inte en menlös akademisk uppgift, ty den är avgörande för punkt 4.

Punkten 4 innebär att Svenska kyrkan utnyttjar vad den fann i punkt 3 för att kunna visa på vad den måste göra idag för att de i framtiden inte skall vara delaktiga i liknande felaktigt agerande. Det torde innebära att man genomför organisatoriska förändringar och ideologiska förändringar som kan förhindra liknande felaktigheter i framtiden.

Svenska kyrkans genomför blott ett av de fyra steg som den ansvarstagande pojken genomförde. Svenska kyrkans ursäkt och deras nutida agerande är därför oansvarig.

Svenska kyrkans ursäkt är inte trovärdig, ty den lämnar de drabbade med blott ord, som kostar ingenting att säga. Ursäkten visar inte att de är villiga att kompensera dem (punkt 2.), att lära sig (punkt 3), och att förändra sig (punkt 4). Allt det som är en uppoffring i ursäkten, punkterna 2-4, gör inte Svenska kyrkan.

Svenska kyrkans ursäkt är en lättjefull ursäkt, utan minsta tecken på vilja att lära sig för att undvika liknande felaktigheter i framtiden.

​Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/svenska-kyrkan-ber-om-ursakt-for-arbetsstugornas-morka-historia