I Kristianstads skolor skall man bygga om de gemensamma duscharna, så att det bildas individuella bås, där individen kan dölja sin tvagning och sin nakna kropp.
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/forslag-elever-ska-kunna-duscha-enskilt-i-skolan/
 
Moderaterna i Kristianstad står bakom detta förslag. Samtidigt har moderaterna i Staffanstorps kommun infört två-rätters middag för barnen, ett kött- och ett vegetariskt alternativ. De tar bort alla andra varianter, t ex de som föranleds av vidskepelse, såsom halal och koscher.

I Staffanstorp står moderaterna på förnuftets sida. Man accepterar inte kostnadsökningar p g a vidskepelse, i en skola vars främsta mål är utbildning och inte att underhålla vidskeplig kosthållning,

I Kristianstad förefaller strömningen vara rakt motsatt. Här tar man en kostnad för att befrämja ett puritanskt levnadsmönster. Ett beteende vi känner igen från USA, där speciellt flickor lär duscha med baddräkten på. Som om deras kroppar inte skulle vara acceptabla.

Kroppen är en bärare av individen, samtidigt som den är individens uttrycksmedel. I en god värld, där jag ännu inte befinner mig, har kroppen olika funktioner, beroende på situation. I den könsgemensamma bastun är kroppen bärare av individen. Man sitter nakna tillsammans i bastun för att ge sin bärare av individen, den nakna kroppen, en behaglig behandling. Samtidigt njuter man samspråk med andra individer. I ett distinkt annat sammanhang, sannolikt med betydligt färre personer, med behagligare temperatur, med mildare ljus, med någon lätt anstrykning av parfymerad luft, och möjligen Chopin i bakgrunden, är kroppen ett erotiskt objekt.

Var sak har sin plats. Kroppen är ibland, i ett sammanhang, ett erotiskt objekt. I ett annat sammanhang, blott en bärare av en individ. Vi människor har förmågan att anpassa vårt beteende till situationer. I det ligger en del av vår överlägsna överlevnadsförmåga.

Puritanismen, oavsett i vilken avskyvärd abrahamitisk religion den dyker upp, förvägrar människan sin institutionella flexibilitet. Den gör om kroppen, speciellt kvinnokroppen, till blott och enbart ett sexuellt, ja inte ens ett erotiskt uttryck, varför den skall skylas, gömmas undan och endast tas fram, ja, inte ens i äktenskapet, utan endast i äktenskapets barnalstrande aktivitet.

Puritanismen skall inpräntas i människorna. Det görs med avgränsande, döljande duschar, där inte ens könsgemensamma individer får erfara den nakna kroppen.

Dessa politiker vrider klockan tillbaka. Dessa politiker böjer sig för abrahamitiskt våld. Våldet mot den fria, flexibla människan, som kan respektera andra människor. De böjer sig för sexualiseringen av kroppen. De böjer sig för det tryck som speciellt kvinnor utsätts för och utsätter sig för.

Nu kanske någon invänder att detta görs för att ungdomarna skall fredas från mobiltelefoners kameror. Men enskilda bås, med allt vad puritanism det medför, är inte lösningen. Mobilförbud är lösningen. Vilket ter sig tämligen självklart då varken kamera eller telefon är rimlig utrustning i skolan, och minst av allt, på gymnastiken.

​Öllsjö den 22 januari 2019

Arbetarrörelsen växte fram i slutet av 1800-talet. Snabbt dominerades den av demokratiska värderingar. Med hjälp av andra partier och en samförståndsanda, byggdes folkhemmet.

Men var kom arbetarrörelsen från? Vi skåningar vill gärna tro att skomakare Palm från Skurup vandrade från Tyskland och tog hem arbetarrörelsen. Men det är en tämligen idealistisk historieförklaring.

En mer materialistisk förklaring presenterades i Svenska Dagbladet. (https://www.svd.se/s-gynnades-av-massutvandringen)

Erik Prawitz och Mounir Karadja anser sig ha funnit att utvandringen satte en press på arbetsgivarna, samtidigt som det gjorde arbetarna sturska, varvid den demokratiska socialismen lyckades fånga spänningsfältet och leda det till politisk seger.

En liknande, fast tvärtom-process har vi beskådat nu. Nu kommer människorna in i landet. Men det är inte enbart fattigdom, utan också krig som tvingat dem till att utvandra. Men de kommer in i Sverige.

Då kommer idéernas försäljare, precis som de kom vid utvandringen, och saluför sina tankar. Men tankarna nu är de motsatta. Nu skall lönerna dras ner. Kraven på kvalifikation, som ger en arbetare med respekt och god lön, skall dras ner. Det enda som skall dras upp, är rotavdraget, så att flyktingarna kan städa subventionerat hos den rikare medelklassen.

Så utformas idéerna och till synes, deras genomslag, av den materiella grunden. Men det är inte, som de extrema materialisterna hävdar, en deterministisk process. Den går att fånga, så som Palm fångade den med sina tyska idéer om jämlikhet och socialism. Därför är inte heller flyktingvågen ett säkert kort för klassbefrämjarna.

Ett ganska gott kort är det emellertid, då marken har plöjts och gjorts beredd genom 20 års högerinriktning. Och med en sk vänsterströmning som också jämnar marken för klasspolitiken. Kanske flyktingvågen var sista spiken i den socialistiska kistan.

​Öllsjö den 21 januari 2019

Jag såg statistik över antal skjutningar med dödlig utgång i Sverige. Vad beror alla skjutningarna på?
 
Jag tänkte att det måste vara korrelerat med någonting. Så jag tog statistik över antal flyktingar, antal uppehållstillstånd, antal icke godkända i högstadiet och antal som inte blev godkända i kärnämnena svenska, matematik och engelska.

Flyktingströmmarna var inte korrelerat. Ej heller underkända från högstadiet.

Däremot fanns en stark korrelation med antal uppehållstillstånd året före skjutningarna och en god korrelation med antal icke godkända i kärnämnena.

Kan dessa variabler, uppehållstillstånd och icke godkänd i kärnämnen, som korrelerar med skjutningar, förklara skotten?

Att inte vara godkänd i kärnämnena kanske är ett tecken på utanförskap, där skjutning är det yttersta tecknet på utanförskap. Men varför just kärnämnena och inte underkänt från högstadiet? Fostras man lättare till skjutare om man faller ifrån i kärnan, de mest centrala ämnena, medan att missa på gymnastiken eller fysiken, innebär mindre främlingskap i samhället?

Flyktingar innebär inte ökad skjutning. När de kommer, sätter de inte igång att skjuta, trots att de kanske kunde förväntas att göra det. Somliga förklarar flyktingars beteende med att de är traumatiserade, vilket rimligen borde klinga av över tiden, dvs vara som mest intensivast vid ankomst.

Mitt skäl för att ta med antal flyktingar var att jag trodde att ökat antal flyktingar leder till en kaosartad bosättning där invandrare bor, då en hel del flyktingar bor hos varandra, i det som idag kallas socialt utsatta områden, förkortas getto. Att bo trångt, kan jag tänka mig, skapar trauma i sig, med ökat våld som effekt, eller en vilja att ta sig därifrån, varvid snabba pengar kan krävas för att flytta. Vilket man kan få om man pangar någon.

Men istället är det korrelerat med antal uppehållstillstånd, dvs när individerna fått stabilare mark under fötterna.

Oaktat de specifika variablerna, är det nog sannolikt att skolan är en temperaturmätare, men inte en orsak, på utanförskap, som har samband med skjutningar. Och invandrarna, första och andra generation, dominerar skjutningarna. Hade de inte gjort det, är jag säker på att vi kallat skjutningarna för mord.

Skjutningarna, som tar livet av så många söner till mödrar, borde leda till kraftfulla åtgärder. Den jolmiga reaktion som de ger, antyder att vi inte har normen om människors lika värde, ty den skjutne är inte så mycket värd som t ex jag är.

Det, kära läsare, är rasism.

​Öllsjö den 20 januari 2019

Tänk dig att du har tre hinkar vatten framför dig. En har skållhett vatten, en har rumstempererat vatten och en har iskallt vatten. Om du först tar din hand i det skållheta vattnet och sedan för ner handen i det rumstempererade, erfar du nästan en nedkylning. Tar du däremot din hand först i det iskalla vattnet, och sedan för ned handen i det rumstempererade vattnet, erfar du en värme. Det är samma temperatur i den sista hinken, rumstempererat, men som upplevs olika beroende på att referensen förändras.
 
Detsamma är det med anmälningsbenägenhet, benägenheten att anmäla brott, vilket blivit ett medel i skumma politiska kretsar.

Nyheten har kablats ut. Anmälningarna om hot och våld i skolan ökar kraftigt.
http://www.smp.se/tt-inrikes/anmalningar-om-hot-och-vald-i-skolan-okar-3/

Tidningarnas Telegrambyrå intervjuar en person på Arbetsmiljöverket, som säger att det är svårt att veta om det är så att våldet ökat eller om anmälningsbenägenheten har ökat. TT-journalisten gör inte sitt jobb genom att ställa en ganska naturlig, men i sammanhanget kritisk fråga.

I den ideologiserade värld som vi idag lever i, hävdar Arbetsmiljöverkets politiske företrädare att det kan vara så att frekvensen av händelser inte förändrats, men däremot har anmälningarna förändrats, dvs anmälningsbenägenheten har ökat.

Det vi vet med absolut säkerhet, tycks det, är att vi inte vet något om anmälningsbenägenhet, dvs vi vet inget om sambandet mellan anmälningarna och de händelser som ligger till grund för anmälningarna.

Men om vi inte vet det, så är det som med handen i den rumstempererade hinken, den känsla vi får, kan vi inte döma, ty vi vet inte referenshinken.

Det kan lika väl vara så, att antalet händelser har gått upp än mer dramatiskt, men då man vant sig vid en viss grundnivå av våld, anmäls inte dessa, varför man får bara en blygsam ökning av anmälningar, relativt de verkliga händelserna.

Eftersom det lika väl kan vara rakt motsatt, att anmälningsbenägenheten kan ha gått ner, varför säger inte Arbetsmiljöverkets person det? Och när Arbetsmiljöpersonen så uppenbart prioriterar en tolkning, av två lika troliga, varför ställer inte journalisten den naturliga motfrågan: Men kan det inte vara så att händelserna är dramatiskt mycket flera, ty anmälningsbenägenheten kan ha gått ner?

Två personer, som i lika grad blundar för det uppenbara alternativet, antyder att staten och media sitter i samma ideologiska båt.

​Öllsjö den 19 januari 2018

Högskoleförordningen (1:14 §) stadgar följande:
”Högskolan skall ge de studenter som deltar i eller har avslutat en kurs en möjlighet att framföra sina erfarenheter av och synpunkter på kursen genom en kursvärdering som anordnas av högskolan.
Högskolan skall sammanställa kursvärderingarna samt informera om resultaten och eventuella beslut om åtgärder som föranleds av kursvärderingarna. Resultaten skall hållas tillgängliga för studenterna.” 
 
Vårterminen 2018 deltog jag i en uppsatskurs som handledare på Högskolan Kristianstad. Den 1 juni var jag förklarad Persona Non Grata, men slutförde handledningen av mina uppsatsgrupper.

Sedan dess har jag väntat på att få kursutvärderingen från kursen. Det jag vet (eftersom det är svårt att få information som Persona Non Grata) är att den som skulle upprätta kursutvärderingen slutade sin tjänst och därför inte hann med kursutvärderingen.

Eftersom förordningen föreskriver kursutvärdering utan undantag, kan personalbrist inte vara ett skäl för HKr att undvika Högskoleförordningens stadga och krav. Ansvaret för att uppfylla förordningen faller därför på den kvalitetsansvarige, som i det här fallet kallas Programansvarig, och som jag, i barmhärtighet låter vara anonym eftersom den bryter mot Högskoleförordningen, och därför kallar X. I sista hand ligger självfallet ansvaret på den som ansvarar för avdelningens arbete, som i dagens moderna företagsterminologi kallas Avdelningschef, vilken, med samma barmhärtighet anonymiseras, och kallas Y. 

Det jag vet är att studenterna har gjort en kursutvärdering, genom att de fyllt i kursutvärderingsblanketterna. Således finns materialet, och skall blott sammanställas. Ansvaret för detta faller på de två nyss angivna personerna, X och Y.

Vad jag slutligen vet, är att en kursutvärdering, om den finns, inte gjorts offentlig tillgänglig.

Högskolan Kristianstad, och främst de två ansvariga, X och Y, bryter således mot Högskoleförordningen.

Vad kan föranleda två personer att bryta mot Högskoleförordningen? Och, i det här fallet, en förordning som är så stark att den, i alla fall i mig, sitter som en automatisk, oreflekterad reflex. Kursutvärdering är lika naturlig att göra och sprida, som att examinera studenter. Man bara gör den. Det är en självklarhet. En reflex.

Varför bryter X och Y mot Högskoleförordningen?

Är det lättja och likgiltighet inför en förordning? Om så, då är det rimligen X och Y, och inte jag, som borde förklaras Persona Non Grata på HKr.

Är det för att kursutvärderingen innehåller något som man, för allt smör i Småland och all rapsolja i Skåne, vill undvika? Ägnar man sig åt metoder kända från andra samhällstyper, att förtiga och smussla undan, att gömma undan sanningar, som man har intresse att dölja? Vad kan en kursutvärdering innehålla som skulle utgöra ett hot som upplevs som så starkt att man avstår från att uppfylla Högskoleförordningen och som strider mot var hederlig akademisk lärares automatiska reflex?

I mina frågor i stycket ovan står ’man’. Men vem är ’man’? Vem vill undvika att studenternas utvärdering, deras upplevelse och åsikt om kursen, offentliggörs?

Kanske X och Y är likgiltiga och lättjefulla inför Högskoleförordningen? Men det går inte att komma ifrån misstanken att det kan finnas inslag i kursutvärderingen som innehåller information som X och/eller Y har intresse av att undanhålla. Till gagn för ’man’. Vem nu än ’man’ är.

Ett förslag på svar på dessa frågor finns i en bok med titeln Exodus, som skrevs i huvudsak under våren och sommaren 2018, men som löpande tillförs information och tolkningar. Exodus, som idag har 132 sidor, kommer inte att publiceras, inte ens postumt. Den rymmer erfarenheter som är likt det jag skrev ovan, akademiska omöjligheter och orimligheter. Förutom berättelsen om 17 juni 2018. En av de mest magnifika dagar jag haft i mitt akademiska liv. 

Högskoleförordningen tycks inte vara levande på Högskolan Kristianstad. Den naturliga reflexen hos en anständig akademiker, att låta studenterna komma till tals, tycks inte vara naturlig på Högskolan Kristianstad. 

Inför Högskolan Kristianstad är jag Persona Non Grata. 
Inför anständiga akademiker är Högskolan Kristianstad Organisata Non Grata

​Öllsjö den 28 januari 2018

Alexandra Pascalidou, debattör, opinionsbildare, intervjuades i SVT. Hon har en bakgrund i en grekisk bergsby, och sedan i ett invandrarhem i Rinkeby. Nu hyllad, och debatterad debattör. En klassresenär.
https://www.svtplay.se/video/20584616/min-sanning/min-sanning-sasong-11-alexandra-pascalidou
 
Hon pratar om skulden: ”Skulden som kommer när man är klassresenär. Jag måste betala tillbaka.” ”Det är skatten” säger hon. Man delar något med dem som man kommer från. Det är en del som måste pliktas, som är en skuld. Det jag har, skall de ha, och jag måste ge, jag måste erlägga min skatt, min akt av solidaritet till dem, till oss. ”Att betala tillbaka till sina egna”. Hon säger att hon vill: ”Skapa små studsmattor, så de kan studsa upp”

Hon känner skuld, trots att de inte hjälpte till. Det är inte tack vare dem som hon är där hon är. Hon berättar i programmet att staten motarbetade henne, genom att ha en SYO-konsulent som försökte hålla tillbaka henne. Som inte gav henne en studsmatta, utan snarare, hängde på en tung ryggsäck.

I det sista känner jag inte igen mig. Jag fick hjälp inför min klassresa av statens företrädare. Några lärare på Frostaskolans högstadium puffade mig och hjälpte mig göra det val jag själv och mina föräldrar inte begrep att göra. SYO-konsulenten, på min fråga som uttryckte allt tvivel jag hade: ’Inte kan jag väl söka till Naturvetenskaplig linje, inte klarar jag det?’, svarade han lugnt, ’Klart du klarar det’.

Men Skulden bär jag. Det jag har fått, skall andra av mitt folk få. Jag måste ge tillbaka. Jag måste betala min skatt. Jag och Alexandra delar känslan av skuld, av att vi måste ge tillbaka.

Därför sade jag upp mig från Linnéuniversitetet. Därför tog jag jobb på Högskolan Kristianstad, en högskola som rekryterar främst från familjer med svag akademisk bakgrund. Där finns mitt folk. Där kan jag ge tillbaka. Där kan jag lösa min Skuld.

Mitt folk är värd det bästa. De skall inte ha en medioker högskoleutbildning. De är värda och skall ha en klar och tydlig akademisk utbildning. Som en kollega brukar säga: Bara det bästa.

Därför arbetade jag 60 timmar i veckan.

Därför diskuterade jag ändlöst med studenterna.

Därför begärde jag mycket av mina studenter, att de skulle förstå agentteori och betavärdets betydelse.  

Därför svarade jag på deras mailfrågor på kvällarna, på helgerna.

Därför begärde jag bra prestationer av institutionen och dess medarbetare.

Därför deltog jag, tillsammans med en professor från Litauen och gänget i programmet Bank & Finans, i att utveckla ett program gjort för framtidens finansiella värld. Som skall befolkas av mitt folk.

Jag belönades genom att studenterna, på den senaste magisterkursen jag deltog i och ansvarade för, gav mig 6,86 (på en skala 1-7) i lärarens kunskap och 6,71 i lärarens undervisningskapacitet. På den senaste kursen, uppsatskursen på kandidatnivå, lär jag ha fått mycket högt i utvärderingen, men den kursutvärderingen har ännu inte publicerats (det brottet mot Högskoleförordningen återkommer jag till imorgon).

Jag belönades genom att mina akademiska kollegor ordnade en Framtidsfest för mig och för oss.

Men de sk cheferna gillade inte mitt arbete, utan förklarade mig Persona Non Grata från den 1 juni 2018 och löst från anställningen.

Jag kan därför inte lösa min Skuld.

​Öllsjö den   17 januari 2019

Företagsekonomins akademiska utveckling på de akademiska institutionerna, sett från södra Sverige, har bestått i att institutionerna har övergått från personlig, via professionell, till ren resultatstyrning. Den senare är för mig helt främmande, och ett tecken på att institutionerna är svaga akademiska miljöer.
 
På 80-talet fanns ett mummel som styrning. Personer hade rykte, som kom genom mummel. De som hade kontroll över resurser använde dem för egen del och till dem de föredrog. På institutionen där jag arbetade under 80-talet fanns en grupp doktorander som fick resurser och uppskattning, baserat på de tongivande personernas värdering. Det var en personstyrning, likt klientsystem, där förmågan att få gillande från personerna som kontrollerade resurserna, var det utslagsgivande.

De personer som då fick gillande, blev inte akademiskt framgångsrika och är inte akademiskt framträdande idag. Styrningen var således ytterst ineffektiv. Detta klientel-sätt att styra kan jag fortfarande skönja på sämre akademiska anstalter.

Under 90-talet fick jag erfara att grupperingar växte fram, som starkt betonade självständighet, för att inte säga autonomi, vilket var möjligt genom att personer erhöll externa forskningsmedel. De rörde sig dock ledigt i undervisningsdelen av institutionen, där det gällde att vara en uppskattad undervisare.

Grupperingarna styrdes dock av akademiskt professionella värderingar. Själv tillhörde jag en gruppering, som var en grupp av individer med starka akademiska värderingar, där självständigheten var så betonad, att gruppen inte hade en ledare. Ledning var något som någon i gruppen tog på sig, och fick sig tilldelat, men blott för avgränsade projekt, inte för gruppen som helhet. Ytterst organiskt och behovsmässigt bildades subgrupperingar, vars beständighet var projektet.

Det blev en mycket akademiskt produktiv och effektiv grupp, vägledd, inte av individer, inte av ledare, och absolut inte av chefer, utan av en värderingsgemenskap. Förvisso fanns det gestalter som var drivande. Rikard Larsson var den främste av dem. Men det skedde inte genom order eller påpekanden, utan genom föredöme, genom handling och inspiration. Paper skulle författas. Konferenser skulle berikas med våra presentationer. Landsdelar skulle besökas, före eller efter konferensen, i hyrd bil. Effektiviteten kom från gemenskapen, som ytterst grundades, kanske delvis i att personerna gillade varandra, men också i att vi delade värderingar.

Det är med den erfarenheten, som sedan upprepades när jag arbetade på Högskolan Kristianstad i början på 2000-talet, som jag anser att en akademisk institution leds, inte av personer, utan av värderingar. Därför finns det i min värld inte chefer. Där sådana finns, finns ingen akademisk miljö. Det kan finnas ledare, men de är inte eldare genom att besluta, genom att peka med handen, utan genom agerande, genom att dra med sig andra, de som delar ledarens akademiska värderingar.

När värderingar krackelerar, eller när de saknas, uppkommer resultatstyrningssystem, där individer organiseras och ges resurser utifrån enkelt mätbara resultat. I slutet av 2000-talet kom system som allokerade resurser utifrån publiceringar eller förmåga att skriva snygga planer.

Resultatstyrningssystem är en inferior ersättare för värderingsstyrning. En grupp som naturligen, via sina värderingar, arbetar hårt, med glatt hjärta och med rik akademisk skörd, ersätts av formler, bonus och opersonliga beräkningar.

Kanske det kan te sig paradoxalt att jag är professor i företagsstyrning, men skyr med allt hjärta och muskelkraft, alla försök att styra med resultat. Men det beror på att resultatstyrning leder verksamheten fel. Ty, med resultatstyrning får man publicerade artiklar i toppjournaler, men samverkan åsidosätts, eftersom blott samverkan med personer som kan ge toppublikationer, premieras.

På Linnéuniversitetet skapades ett resultatstyrningssystem, där man fick extra bonus i form av pengar till kringverksamhet, om man publicerade på en viss nivå. Jag blev rasande över bonussystemet. Jag hävdade att jag minsann redan fått betalt för att göra mitt jobb. Det var en kränkning av min akademiska heder, att göra mitt bästa. Att jag var så usel att jag skall ha betalt två gånger för att göra ett bar jobb. Oförskämt! Men min aggression berodde också på att bonussystemet var ett tecken på en dåligt fungerande akademisk verksamhet, där värderingar att skapa god forsknings saknades och fick ersättas med en bonusformel.

Jag har idag kollegor som gör det som inte fanns på 90-talet, de räknar sina publikationer och säger att den väntar med att publicera en artikel till nästa år, eftersom den fyllt kvoten för i år. En befängd konsekvens av resultatstyrningssystem. Samtidigt drar man igång projekt, inte för att det är roligt och intressant, utan för att det skall ge publikationer. Arbetsglädjen försvinner. Gemenskapen försvinner. Det blir ett Sovjetsystem där man skall uppfylla kvoter istället för att skapa en god akademi.

Kritikerna mot mig och min professionella styrning genom värderingar hävdar att produktiviteten försvinner utan resultatstyrning, eftersom de improduktiva får resurser. Nej, hävdar jag, de improduktiva får inga resurser i en värderingsstyrd organisation, ty de ges en plats, prövas och utesluts i den mån de inte svarar an på värderingsstyrningen. Om de inte lämnar organisationen, placeras de på en perifer plats, p g a sin improduktivitet.

Därmed kommer jag till den kritik som riktas mot värderingsstyrning, att den är exkluderande. Det är riktigt påpekande, men kan inte sägas vara en kritik, utan just en riktig observation av styrmedlet. Exkludering är värderingsstyrningens instrument för att upprätthålla värderingarna, och därmed effektiviteten i organisationen. Varje person inkluderas och prövas. Den som reagerar positivt på värderingarna och ger bidrag till gruppen, stannar kvar. Den som inte kan leva upp till värderingarna exkluderas.

Jag var produktiv, för att jag tyckte det var roligt att arbeta och för att jag skulle göra det jag gjorde. Min produktivitet var självvald. Med kantianska termer var det en plikt. Nu säger ett system till mig vad det tycker jag skall göra. Därmed är min autonomi borta. Mitt agerande är en funktion av systemet, inte av mitt val, min plikt.

Men ingen säger till Collin, Don Collin, vad han skall göra. Han följer sin Plikt. Och gills den inte, då kan det vara.

Därmed kanske universiteten, och kanske i än högre grad högskolorna, fylls med lydiga resultatorienterade individer, renons på akademiska värderingar. Och skratten i korridorerna, och lekarna i de hyrda bilarna i främmande land, försvinner.

Öllsjö den 16 januari 2019

Företagsekonomin som akademiskt ämne har utvecklats från cafédiskussionerna om Sartres analys av seriella köer, till diskussioner om den begränsade rationalitetens effekter i ekonomin.

Ämnet rymde initialt produktionsekonomi, som numer är avfört till de tekniska högskolorna; distributionsekonomi, som numer blivit marknadsföring; ekonomistyrning, som numer delats i strategi, verksamhetsstyrning mm. Redovisning har blivit externredovisning, internredovisning, som glidit in i ekonomistyrning, och revision. Finansiering har övergått till att bli företagsekonomernas företagsfinansiering och nationalekonomernas finance. Slutligen, ett sorts residualämne, organisation, som började som personalplanering, men idag rymmer Human Resource management, men blott som en liten del, och istället fått en exploderande del av organisationsteori, med inslag av ledarteori, det som försöker gömma sig under en mindre utmanande term, management. Nyare ämnen har tillfogats, som entreprenörskap och internationellt företagande.

I mitt ämne, företagsstyrning, som oftast kallas bolagsstyrning (corporate governance) glider vi glatt mellan de traditionella ämnena redovisning och finansiering, med något inslag av personalplanering, strategi och organisationsteori.

I denna skärningspunkt har vi fått starka, formella teorier, som den helt dominerande agentteorin, som i början på 2000-talet började slå ut den tidigare, mer företagsnära transaktionskostnadsteorin. Vi har lämnat den stora frågan, varför företag finns och hur de är organiserade, till hur enskilda utbyten av delegerat ansvar hanteras, givet att människan är opportunistisk och begränsat rationell. Vad vi i Sverige framför allt har förlorat är intressentteorin, som är en svag teori, men som försöker se företaget i dess samhälleliga sammanhang, mycket likt den italienska motsvarigheten Economia Aziendale . Kanske intressentteorin är på väg tillbaka, genom de begrepp som idag etableras, företagets sociala ansvar (corporate social responsibility) och hållbarhet, det senare ett luddigt begrepp som tycks kunna rymma det man önskar.  

Metodmässigt har vi lämnat de sk kvalitativa metoderna, som egentligen inte var metoder, utan synsätt, där man påstod att man fick ’djup’ i förståelsen genom att prata med folk, sk intervjuer. Istället domineras vi idag av kvantitativa metoder, där vi använder andras arkivdata, eller skapar egna data genom enkäter, vilka analyseras med stigande statistisk svårighetsgrad. Experimentella metoder, där man utsätter individer för absurda situationer, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Två utvecklingar finns numer på metodsidan, som är mycket intressanta. I den kvalitativa delen har vi fått rigorösa kvalitativa metoder, inte sällan grundade i Grounded Theory, en sorts induktiv metodik för att kategorisera intervjudata. I den kvantitativa delen har vi fått fuzzy set-ansatsen, vilket är ett sätt att komma ifrån den traditionella statistiska analysens antagande om varians i en variabel, medan de andra hålls konstanta. Världen är ju inte så beskaffad att en faktor påverkar, medan de andra faktorerna ligger stilla. Istället är det precis som dialektiken alltid har lärt, samtidigheter.

Denna utveckling inom forskningen återspeglas delvis i utbildningen. När den gör det är det ett tecken på en god utbildning. Medan studenter på 80-talet diskuterade intervjuareffekter, ägnar sig dagens studenter åt att normalitetstesta en modells residualer, för att skönja modellens uppfyllande av regressionsanalysens grundantagande. Medan man då, i all oändlighet, försökte diskutera ontologiska utgångspunkter, ägnar sig dagens studenter åt en grundlig operationalisering. 

Men fortfarande dröjer sig den gamla sk kvalitativa metoden kvar i studenters examensarbeten, där studenterna samtalar med några personer och skriver ner vad dessa personer anser. Detta kvardröjande beror till största del på att företagsekonomin, trots sin enorma utveckling, fortfarande har brist på vetenskapligt erfarna handledare, och på att det finns fickor av traditionella företrädare kvar, som, av lättja, inkompetens eller filosofiskt nöje, dröjer sig kvar i företagsekonomins 80-tal.

Akademiseringen av företagsekonomin har således medfört starkare och mer formella teorier och mer rigorösa metoder. Det man kan önska nu, är att vi kan komma tillbaka, på denna bättre, mer rigorösa och mer avancerade nivån, till att undersöka vad företaget gör i samhället, och till att granska våra utgångspunkter.

​Till detta måste vi lägga till ett värde, som företagsekonomin alltid hävdat, men haft svårt för, annat än som konsulter, nämligen samhällelig relevans. Ty, förvisso är det gott akademiskt att hävda kunskapen för kunskapens egen skull. Men en kunskap som blott och enbart hålls inom akademins väggar är en tämligen impotent kunskap. Företagsekonomin måste ut i samhället. Inte som konsulter eller ideologiska världsförbättrare, men som kritiker och företrädare för en vetenskaplig kunskap. Inte minst viktigt är den samhälleliga relevansen i den ideologiskt färgade verklighet som är dagens, där attityder och känslor är viktigare än kunskap och Förnuft.

Öllsjö den  15 januari 2019  

Företagsekonomi som ämne lyckades trassla sig in på universiteten. Med stor avsmak, tydligt och klart visat från de riktiga universitetsämnena. Det blev mycket snabbt ett av de stora ämnena, varför de akademiska aristokraterna såg med avsmak på ämnet, men svalde och levde gott på de overhead-kostnader som ämnet gav.
 
Utifrån min horisont, i södra Sverige, med bas i Lund och dess universitet, kan dess akademiska bana tecknas så här:

På 1980-talet deltog vi i hetsiga diskussioner i Blå Rummet, konferensrummet som etablerade sig som debatternas rum, både i de gamla lokalerna på Lasarettsområdet, och i de nya lokalerna på Ekonomicentrum. Vi debatterade helst filosofiska läror, en sort kvasi-filosofisk café-diskussion. Blott några av oss författade böcker eller bokkapitel, mestadels på svenska.

På 1990-talet övergick skrivandet till att skriva artiklar, till konferenser och till journaler, i den ordningen. Sakta började vi lära oss det som vi hade hört de besökande amerikanarna på 80-talet prata om, arga och kritiska reviewers. Resten av världen, i alla fall amerikanerna, tycktes inte debattera i blåa rum, utan med sk reviewers. Sakta började vi lära oss att fira acceptansbrev från journaler.

På 2000-talet exploderade publiceringstrycket. Nu skrevs det paper (så kallas artiklar innan de blir publicerade artiklar) som samtidigt skickades till konferens och till tidskrift. Nu hade seminariet ersatts av förbannelser mot reviewers och engagerade debatter med reviewers. Med ett konstlat trevligt språk. Uttrycket ’Du är helt fel ute’ skrevs ’One could apply a different perspective’.  Ledmotivet var att det alltid finns en journal till ett paper. Innehållet glömdes bort. Att vinna publicering började överglänsa att vinna kunskap.
2010-talet inleddes med att journalpublicering inte var tillräckligt. Nu rankades journaler. Det fanns Norska listan, ABS m m, som rankade journaler. Nu gällde det att sikta högt och sakta vandra ner för rankingen, allt efter att reject-breven kom. Plötsligt fann jag mig hyllad för en gammal artikel, publicerad i Journal of Management Studies, eftersom det var en högrankad journal. Som jag hade skickat till för den hade ett rött omslag och jag gillar ju färgen röd.

Nu, när vi kan skönja 2020-talet, är citeringar av våra publicerade artiklar på väg in i våra samtal, men har ännu inte kommit in i bedömningen av en forskare. Själv är jag ytterst tveksam till att utvärdera någon till professor om den har mindre än 500 citeringar. Som en fåfäng primadonna ser jag hur många citeringar mina artiklar får, och muttrar ’Idioter’ för att några artiklar, som jag håller högt, inte får de citeringar de är värda.

På mindre än 40 år har företagsekonomi, sett från södra Sverige, gått från att vara lättviktig kvasifilosofisk intern debatt, till att bli bekräftad användning, inte av skapad kunskap, men av redovisad kunskap. Och vi glömmer ännu fortare vad vi kommit fram till i våra publikationer.

Det finns nog inte många institutioner som dröjt sig kvar i 80-talet, utan även de sämsta högskolor har nog kommit in i 90-talets produktion av artiklar. Men det finns individer som är kvar i 80-talets svenska böcker.

Jag började min bana med att skriva en uppsats som hette: ’Dialektik, eller hur Gud vet att han är gud’. Idag väntar jag på att se min senaste artikel i tryck, ett bokkapitel, som jag skrivit med Elin Smith, som heter: ’The management of independent directors: A praxis hypothesis’. Jag har idag, tror jag, 4 artiklar i nivå 4-journaler, 4 i nivå 3, 8 i nivå 2, 8 i nivå 1, och 11 i icke-rankade journaler (enligt ABS-listan), vilket ger knappt 1900 citeringar. Den senaste boken skrev jag på svenska 2001.

Jag har således varit en del i företagsekonomins utveckling, från praktiskt ämne, till akademiskt ämne. Jag minns mina slutsatser från mitt första paper, det om dialektiken, men har svårt att minnas slutsatserna från mitt senaste paper, som väntar på att publiceras.

Imorgon fortsätter jag min redogörelse för företagsekonomins utveckling, så som den ser ut från min horisont.

​Öllsjö den  14 januari 2019

Inger Enkvist är en skoldebattör som har åsikter som ofta sammanfaller med mina, varför jag ofta uppskattar hennes debattinlägg i Svenska Dagbladet.
​
Idag icke!
https://www.svd.se/doktorandutbildning-med-oavsedda-foljder
 
I dagens debattinlägg skriver hon svepande om doktoranders doktorandtjänster, dvs att doktorander har tjänster, med alla förmåner, istället för stipendium. Hon skriver lätt nedlåtande om doktorander som skriver artiklar, i sammanläggningsavhandlingar, tillsammans med andra, och antyder att dessa doktorander har lägre grad av självständighet än forna doktorander som skrev Boken, Avhandlingen, i form av en monografi.

Doktorandtjänst infördes bl a för att avskaffa den temporära sterilisering, speciellt av kvinnor, som stipendieformen innebar. Ty med doktorandtjänst kan du skaffa barn och få den rättighet som alla andra med tjänst har i Sverige, att få vara hemma med sina barn. Att gå tillbaka till stipendium, som Inger föreslår, är att återinföra den temporära steriliseringen.

Hon skriver om doktorandtjänsten, som är fyra år, som en säker plats till disputationen. I den mån den är en säker plats, beror det inte på tjänsten, utan på dåliga ledare för forskarutbildningen. Man kan avskilja en doktorand från tjänsten varje år, efter en utvärdering av doktorandens prestation. Jag var ansvarig för forskarutbildningen i Lund i slutet på 90-talet. Då drog jag in tjänsten för en doktorand som inte presterade. Det blev ett herrans liv, och genom institutionsmygel fick doktoranden finansiering. Men jag skapade en tydlig signal bland doktoranderna, meningen med finansiering via doktorandtjänst är att prestera. Varje år. Ingen rast och ingen ro, bara ila och bara gno.   

Ingers angrepp på sammanläggningsavhandlingen är förståelig, speciellt när man tittar på medicinarna och teknikerna, där det ofta är oerhört svårt att urskilja doktorandens bidrag. Men att gå tillbaka till humanisternas eviga monografiskrivande av en avhandling, som, när den väl är klar, läses av knappt någon, kan knappast vara att föredra.

Inger skrev sin avhandling som monografi 1986. Den har till idag (190113) uppmärksammats genom att citeras 35 gånger, enligt sökning i Publish and Perish, som utnyttjar Google Schoolar, en sökning som omfattar citeringar i inte enbart kvalificerad vetenskaplig litteratur, utan även kandidatuppsatser och dagstidningar. Hennes totala citering är 535, dvs forskare och andra har ansett att hennes totala produktion kan uppmärksammas genom att citeras 535 gånger.  

Min avhandling, som presenterades 4 år senare, 1990, har citerats, enligt samma källa, 15 gånger. Detta skall ställas mot min mest citerade, egenförfattade, publikation, som citerats 136 gånger.

Avhandlingar läses således inte mycket. Dess inflytande är ytterst begränsat. När de skrivs på svenska är dess inflytande oerhört begränsat.

Nu kan man hävda att en avhandling är ett lärlingsverk, och därför inte skall utvärderas utifrån dess betydelse i den akademiska samfälligheten. Men så är det inte. Kravet på en avhandling är att den inte bara skall vara självständig, utan även originell.

Själv tyckte jag att jag hade en originell tanke i avhandlingen, varför jag skrev en artikel, på engelska som är ekonomernas huvudspråk, för att sprida den. Och det skapade mer intryck och avtryck. Den artikeln har idag 43 citeringar.

Idag är en av mina min doktorander 17 dagar från att presentera sitt slutmanus på ett internt seminarium. Den avhandlingen innehåller fyra paper, varav två är publicerade. Den första artikeln är samskriven med mig, utsatt för de externa granskare som en vetenskaplig tidskrift har, och har fått en spridning genom journalen. Idag finns den citerad i 30 publikationer.

Är det då så, att ¼ av min doktorands arbete är lika originellt som Ingers hela avhandling, om man tar citeringar som en indikator på vilken betydelse ett arbete har i den akademiska samfälligheten?

Nej, Inger, din svepande kritik av sammanläggningsavhandlingen faller till marken. Dagens goda sammanläggningsavhandling är betydligt mer originella, och har betydligt mer betydelse i den akademiska samfälligheten, än forna monografier, som kanske hade hög grad av självständighet, men som hade betydligt lägre grad av kvalitet.

​Öllsjö den 13 januari 2018