​För 30 år sedan föll muren i Berlin. Ut på autobahn kom Trabanterna, med sitt knatter och sin rök. Vi andra tittade och vinkade, och hälsade dem välkomna till vår frihet. Murens folk hade blivit fria.

Idag, 30 år senare, byggs nya murar. Svårare murar än Berlinmuren, eftersom Berlinmuren var så tydlig. Den gick att besegra, även om det var svårt.

Men dagens murar är svårare att se. Eftersom de är nästan osynliga. De är omöjliga att klättra över. Inga luftballonger kan ta någon innanför muren och låta den driva över till friheten. De bevakas inte av soldater med gevär. Murarna uppförs och bärs av människorna. De innanför slår sina huvud blodiga på muren.

I Kristianstad skall ett nytt badhus byggas då det gamla är utslitet. Politikerna och deras tjänstemän har funnit en plats. Det ligger någon kilometer från centrum, där högskolan ligger Men också där Gamlegården ligger, ett utanförskapsområde där polisen ibland har svårigheter att ta sig in och där bilar brinner.  

Mången debattör vänder sig tydligt, andra mindre tydligt, mot att bygga ett badhus vid ett utanförskapsområde. Man hävdar att badet kommer att ockuperas av de unga killar som är de främsta utanförskapare i området. Ingen annan människa, speciellt inte kvinnor, kommer att ta sig till badet, då de riskerar trakasserier, och kvinnorna sexuella sådana.

Det finns en mur kring det området. Den muren blir så tydlig när man debatterar badhuset. Den muren kan riskera att förhindra badhuset.

Muren förstärks oavsiktligt av de politiskt korrekta, de som hävdar att det inte finns några problem med Gamlegården och att det inte blir något problem. Att oron över besökarna är rasism.

Må så vara vad grunden för oron är, men det är ett faktum att många badhus har problem, speciellt med unga invandrarkillar. Men det borde inte vara något större problem. En orosanstiftan, och ut med killen för ett år. Och varför inte ta i lite? Man har börjat med sexistiska bad, dvs badet är avstängt för det manliga könet. Det är en anpassning till sexistiska kulturer. Om man gör det, kan man också stänga av badet för pojkar som är invandrad eller som är från en familj av invandrare. Visst är det rasistiskt, men det är inte annorlunda än att stänga av badet för alla män.

Ta i! Visa upp de problem som finns och ta i med hårdhandskarna, utan trams med anklagelser om rasism. Ty att lägga badet vid utanförskapsområdet borde innebära att man skapar en spricka i muren. Det är inte murar som bygger samhällen. Det är människor som i samverkan bygger samhällen. Inte under acceptans av varandras olikheter, ty vi skall aldrig acceptera invandrarkulturernas sexism och kvinnoförakt. Aldrig. Inte heller deras fåniga hederskultur, dvs skamkultur. Det är således inte mångkultur. Men murens fall 1989 var inte för mångkultur, utan att nå samverkan.

​Öllsjö den 20 september 2019

PS Man beslutade i veckan att bygga badhuset, nära utanförskapsområdet. Måtte det nu innebära en spricka i muren. DS

​Greta gör ett gott arbete för att peka på att vi måste hantera klimatkrisen. Men hon började med att strejka på fredagar, när hon skulle vara i skolan och göra sin plikt, mot sig, mot skolan, mot staten, att delta i utbildningen. I det var hon omoralisk.

Kakabaveh, den modiga vänsterpartisten som vågade ta upp skamkulturen, där de goda framställde sådan kritik som rasism, och som nu utesluts från vänsterpartiet, säger att hon mobbades på sin arbetsplats, varför hon alltid sjukskrev sig varje gång riksdagsgruppen har sammanträde. I det var hon omoralisk.

En flykting från Irak arbetar på en gård och gör ett förhållandevis gott arbete, även om han hade kunnat vara aningen snabbare. Men det krävs inte mycket krasslighet för att han skall sjukskriva sig. I det är han omoralisk.

Du skall göra rätt för dig och arbeta i ditt anletes svett, det är din plikt, din skyldighet som sedan ger dig rättigheter. Det är en moralisk hållning som innebär att Greta, Kakabaveh och irakiern framstår som omoraliska.

I undersökningar har visats att den moralen eroderat sedan 70-talet. Det är således inte enbart individer som kommer från inferiora kulturer som sviker den goda arbetsmoralen, utan den tycks hänga samman med välfärdsstaten.

I den arbetarklass som jag är född i, fanns en stolthet att gå till jobbet, helst komma en halvtimme innan, och att betala sin skatt. Att man genom sitt arbete och sin skatt drog sitt strå till stacken. Det var inte blott en altruism, att göra gott för andra. Min far, som var på jobbet en halvtimme innan jobbet började, sade att alla mina studieår skulle aldrig han och min mor kunnat betala, utan det är tack vare staten, dvs välfärden, som mina studier var möjliga. De gjorde vad de kunde och därmed hade jag rätt att studera. Därför är jag tacksam mot mina föräldrar och mot staten, ty de gav mig himlastegen.

Men med stigande välfärd har den självklara kopplingen mellan insats och uttag slitits av. Skyldigheten, som är förutsättningen för rättigheten, har eroderat. Kvar finns rättigheterna.

Kanske därför har den extrema nyliberalismen fått fäste, där man vill individualisera rättigheterna. Du skall själv spara till din pension. Du skall ha en egen sjukförsäkring, som betalar din sjukdom. Du och du och du, eftersom vi inte finns längre.

Inför exploateringen av staten finns individualiseringen som motmedel, dvs de allmänna rättigheterna har blivit individuella rättigheter, direkt kopplade till din insats. 

Ett annat sätt att hantera den avslitna kopplingen mellan skyldighet och rättighet, är att hårt granska rättighetsutnyttjandet. Försäkringskassan jagar de som exploaterar sjukförsäkringen. Välfärden äts delvis upp genom alla kontroller som staten måste utföra för att hålla nere exploateringen.

I grupper finns moral som underhåller gruppens sammanhållning och produktiva förmåga. I en forskargrupp som jag tillhörde, fanns en solidaritet som innebar att man hjälpte varandra när de behövde hjälp. Där bidrog man efter förmåga. Men moralen underhölls genom sanktioner. Bidrog man inte, fick man veta det, och de som uppenbart inte var delaktiga i solidariteten, blev så småningom uteslutna. Kopplingen mellan skyldighet och rättighet upprätthölls ytterst genom uteslutningen.

I samhället hade samma mekanism kunnat finnas. Greta hade kunnat kritiseras hårt och bestämt för att svika sin plikt. Kakabaveh hade kunnat fara gatlopp för sin exploatering av sjukförsäkringen. Irakiern hade kunnat sanktioneras genom kritik av sitt agerande.

Men så sker inte. Det finns inte ett socialt pris för den som sviker sina skyldigheter. Vi, människorna i välfärden, tar inte vårt moraliska ansvar för välfärden. Genom att inte moraliskt sanktionera de som inte fullgör sina skyldigheter, är vi delaktiga i erosionen av välfärden och av samhällskontraktet.

​Öllsjö den 19 september 2019

​USA är känt för att vara individualistiskt. Det förvånar mig inte, då jag tycker att amerikanarna väl representerar uttrycket’I, me and myself’. Det är också från dem som merparten av den ekonomiska teori kommer, som är ihärdig i att utgå från att människan är egoistisk.

Men svenskar är också oerhört individualistiska. Vi kommer alltid högt på mätningar över individualism. Men vår individualism är annorlunda. Eller kanske man skall säga, att den har varit annorlunda.

Olikt USA är familjen i Sverige svagare. Visst tycker vi om vår familj, men när mor börjar bli gammal, då är det hemhjälp och sedan ålderdomshem som väntar. Betald till stora delar av staten, och ofta producerad av staten. När barnen kommer, då blir det familjen, oftast kvinnan, men mer och mer även mannen, som är med barnet. Men efter ettårsdagen väntar institutionerna, förskola, skola och högskola. Själv flyttade jag hemifrån när jag var 16 år, för att slippa sitta på buss till Eslövs gymnasium i fyra timmar per dag.

Var och en klarar sig själv, med starkt bistånd av staten, finansieringsmässigt och ofta även med service producerad av staten. Det är den befrielse av individen som staten gett oss.

Erlander och Palme, enligt Palmes levnadstecknare, Henrik Berggren (’Underbara dagar framför oss’, heter boken, som är oerhört läsvärd då den inte bara tecknar Palmes historia, utan även en del av vår moderna historia), insåg redan i början på 60-talet att välfärden, som de höll på att bygga ut, skulle befria individen, men också skapa en individualism som satte hårdare och hårdare krav på staten, allt efter att människorna blev friare.

Det är vår välfärd som befriat oss och som gjort oss till individualister, vilket står i kontrast till USA, som till stora delar saknar vår välfärd.

Blir du gammal? Lugn, staten ger dig pension.
Blir du så gammal att du inte klarar dig själv? Lugn, staten ger dig ålderdomshem.
Får du barn? Lugn, staten, främst i form av kommunen, ger dig dagis, förskola och skolor på alla nivåer.
Blir du sjuk? Lugn, staten, i form av landstingen, ger dig sjukvård.
Vill du spela fotboll eller ägna dig åt ridsport? Lugn, staten ser till att det finns föreningar med gräsmattor och ridhus.
Vill du ha lägenhet? Lugn, staten i form av kommunerna har kommunala bostadshus.  

Många av de risker som följer av att vara människa, står staten beredd att ta hand om. Därav vår individualism, som gör oss fria, men genom statens försorg, därav uttrycket den etatistiska individualismen.

Men har då inte individualismen idag slagit över, kanske just p g a individualismen? Staten, i alla fall som producent, drar sig tillbaka. Individerna skall nu välja sina skolor, sin sjukvård, sina ålderdomshem. Konsekvenserna känner vi, segregation, ty somliga är mer förmögna att välja än andra.

Valet, i form av marknaden, blir det nutida uttrycket för individualismen, som i mångt och mycket liknar den amerikanska individualismen, har sedan 80-talet dragit fram över Sverige. Och därmed har vi blivit mer lika USA, med kraftigt segregerade bostadsområden och skolor, och snart nog, också sjukvård.

Samtidigt har vi också fått en värderingsförändring. Tidigare ansågs det vara orätt att bedra staten. Det var en skam att ha socialbidrag. Var man sjuk, fick man inte sticka ut näsan från bostaden, ty man skulle kurera sig snabbt och gå tillbaka i produktionen. Idag är det betydligt mindre stigmatiserande att bedra staten. Bidrag, som idag kallas avdrag, framställs nästan som en social välgärning då det gör det möjligt för invandrare att snabbt få jobb.

Staten, den som befriade oss och gjorde oss till starka individualister, där vi i lugn och ro kunde leva våra liv eftersom mycket av våra mänskliga risker var förstatligade, har nu dragit sig tillbaka, samtidigt som den blir utsatt för hårda angrepp.

Idag säger man inte på frågan: ’Blir du gammal?’ ’Lugn, staten ger dig pension’, utan man säger, ’Var lite orolig, för staten ger dig förvisso pension, men den är så liten att du behöver eget pensionssparande’. Så transformeras den etatistiska individualismen till egoismens individualism, där envar finner sig ensam, och risken med att vara människa kommer återigen på individen. Individualistiskt sparar då individen själv, i någon lämplig pensionsfond som saluförs på marknaden.  Om den har inkomsten och vett att spara. Annars står fattigpensionärstillvaron för dörren. Och vi som hade inkomsterna och som hade vettet, tittar anklagande på fattigpensionären och säger, varför tog du inte hand om dig?

Detta kommer självfallet att skapa aktiviteter hos individerna, i syfte att skydda sig. Med inkomsterna kommer förmåga att köpa sig skyddet. De med svagare inkomster, söker sig andra vägar, kanske genom starkare familjeband, där familjen blir skyddet. De invandrade flyktingarna är vana vid sådant samhälle. Hos dem finns familjen och klanen. De är således kanske bättre utrustade för det nya Sverige, där individen står svagare p g a den svagare staten.

Framför oss ligger därför kanske familje- och klansamhället, där familjen och klanen tar riskerna, kombinerat med ett marknadssamhälle, där de med goda inkomster köper sig skyddet från riskerna som kommer från att vara människa.

Allt medan den ortodoxa socialdemokraten, den som fortfarande stolt säger sig vara demokratisk socialist, säger att staten måste vara stark, inte bara på finansieringen utan även som producent, för att ge människorna friheten, och, idag inte minst för att hålla klansamhällena stången, och helst omintetgöra dem, ty individen dör i klanen.

​Öllsjö den 18 september 2019

Den konstnärliga friheten och den akademiska friheten är, eller låt oss säga, har varit grundbultar i det moderna Sverige. Det finns många aspekter som kan beaktas. Här tar jag blott upp en, i vilken mån konstnären och akademikerna skall ha rätt att själv utforma det som finansieras av staten, vare sig det är staten på nationell nivå, regional nivå, dvs landsting, eller på lokal nivå, dvs i kommunerna.

Den konstnärliga friheten har bestått i att staten låtit konstnärer ha ett avgörande inflytande över vilka konstverk som skall köpas in och presenteras. I Sölvesborg, som jag skrev om igår, som tycks ha en tradition av principlösa despoter, har man nu inskränkt denna konstnärliga frihet genom att ha en folklig inköpspolicy, där konsten skall vara ’klassisk och tidlös’. Med rätta reagerar frihetligt sinnade politiker, och gör snabbt referens till totalitära stater, där konsten är ett instrument, inte för demokratin och utvecklingen, utan för de styrande (https://www.svt.se/kultur/kulturministern-solvesborg).

Den akademiska friheten har bl a bestått i det som kallas Lehrfreiheit, dvs att det är den akademiske läraren som avgör innehållet i utbildningen. I Högskolan Kristianstad åsidosätts den principen genom att lärarna måste beakta och integrera en organisations målsättningar i sin utbildning och låta den organisationens mål leda utbildningen: ”Högskolan Kristianstad är PRME Champions vilket betyder att hållbarhet, med koppling till FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling, integreras i utbildningen.” (https://www.hkr.se/program/ekonomprogrammet-bankochfinans).

Jag fick själv erfara innebörden i inskränkning av den akademiska friheten genom den ideologiska styrningen när jag förbjöds av en avdelningschef på högskolan att diskutera målsättningens relevans för den akademiska utbildningen inom bank- och finansväsen. Jag tror också, men vet inte, att min sorgliga arbetsbefrielse från professorstjänsten inte var helt orelaterad till mitt försvar för den akademiska frihetens Lehrfreiheit genom en debattartikel (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/), där jag bemötte en kollegas kraftfulla angrepp på den akademiska frihetens Lehrfreiheit (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/)

Är då det gamla Skånelands östra hörn, där Kristianstad och Sölvesborg ligger, en speciell avkrok av Sverige där de traditionella friheterna sitter trångt? Varför tycks upplysningens landvinningar och den tyska bildningstraditionen vara utsatt för angrepp just här? Är det inte besynnerligt då det hörnet en gång i tiden var platsen för en folklig frihetlig gerilla som inte ville låta sig ockuperas av svensken. Har snapphanarna glömt sin frihetstörst?

Min tro är att begränsningen av den akademiska friheten lättare görs där den akademiska kvalifikationsnivån är låg och den akademiska kulturen är svag eller frånvarande. Angreppet på den akademiska friheten, som så framgångsrikt tycks genomföras på Högskolan Kristianstad, är inte en specialitet för de forna snapphanarna, utan finns sannolikt på alla svaga akademiska institutioner. Denna svaghet kommer av den kraftfulla utbyggnaden av högskolan, där tid och kompetens för akademisk utveckling aldrig gavs utrymme, och tycks därför oundviklig. Upplysningens frukter utvecklas inte, då dess knoppar inte finns.

Min tro om angreppet på den konstnärliga friheten är liknande, att politiken eroderat som profession, varför konstnärlig frihet, som del i de demokratiska friheternas uppsättning, eroderar. Politikerna, som förvisso har för vana att pilla i mycket, har tidigare haft respekten för den konstnärliga friheten, då den varit ett fundament för det moderna demokratiska samhället. Det har de inte längre, vilket Sölvesborg visar.

Kanske bägge händelserna också sammanhänger med en allmän trend av avprofessionalisering. Politiker åtnjöt respekt, och höll sig inom sina ramar. Precis som de akademiska lärarna fick respekt genom att skapa och förmedla vetenskaplig kunskap. När nu lärarna blir megafoner för organisationers ideologier, tappar de självfallet respekt. Och politikerna känner sig fria att överge sitt härad och ta sig in i det som tidigare var en professionell verksamhet, den konstnärliga.

Men är det då inte bra att man tar ner akademikern från sin upphöjda och fria position och ser till att den meddelar det som finansiären, representerat av rektorn vid högskolan, vill ha meddelat, dvs FN:s hållbarhetsmål? Är det inte rimligt att den som betalar för konstverket, får välja konstverket? Är det inte rimligt att det populära, dvs det som dagens opinion håller för sant, skall styra? Är det inte djupt demokratiskt att låta dagens mode styra?

Nej. Ty utan frihet från den allmänna opinionen, får vi fenomen som det allmänna rastänkandet i Nazityskland och Lysenkos genetik i Sovjetunionen. Utan dessa friheter, och några till, etableras totalitära regimer. Akademisk frihet och konstnärlig frihet är domäner där den populära opinionen utmanas genom den vetenskapliga friheten och konstnärens temperament. De torde vara lika fundamentala för ett demokratiskt, och inte minst, ett upplyst samhälle, som tanke- och yttrandefriheten.

Friheterna har dock sina baksidor. Somlig vetenskaplig kunskap känns inte riktigt så angelägen, dvs kostnaderna för den känns bortslösat, som t ex att antalet ord i företags årsredovisningar avseende miljö är positivt korrelerat med företagets miljöpåverkan. Somliga konstnärliga föremål, bekostat av skattebetalare, känns inte riktigt så angelägna och upplysande eller behagliga, som t ex konstverket Snäckfågeln i Eslöv (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%A4ckf%C3%A5gel). Men det är variationen i verksamheten, som man kan kalla verksamhetens risk, och som är en oundgänglig del i friheten.

Slutsatsen av denna trista genomgång av angreppet på Upplysningen och den tyska frihetliga utbildningstraditionen är att de samhälleliga processerna, just nu (skriker hoppets röst inom mig), befrämjar angreppen.

​Öllsjö den 17 september 2019

Sölvesborg har nått nationell nivå igen. Först för att Åkesson kommer därifrån. Nu för att Sverigedemokraterna och Moderaterna har beslutat att traditionen, instiftad av ett ’socialdemokratiskt’ (sic!) kommunalråd, att hissa Prideflaggan på kommunhuset vid Pridedagen.

De politisk korrekta i alla läger, speciellt de nationella, vänder sig mot att flaggan halas. Pride har beslutat sig för att ha en speciell demonstration.

Jag, den siste socialdemokraten, som ofta finner mig ha samma slutsats som högerfolk, och ibland också, som nu, hos högerextrema, anser givetvis, precis som högern, att det är helt korrekt att hala flaggan.

Skälet jag anför att flaggan skall halas är emellertid att Prideflaggan på kommunhuset utgör en ryggradslös principlöshet. Att en ’socialdemokrat’ kommit på det, visar ytterligare på upplösningen av socialdemokratin.

Man måste agera med principer. Man kan inte hålla upp fingret och känna hur det blåser. Som Jane Eyre säger, när hon står inför sin älskade, som önskar att hon skall följa med honom, trots att det strider mot hennes normer: ”Laws and principles are not for times when there is no temptation; they are for such moments as this, when body and soul rise in mutiny against their rigour; stringent are they; inviolate they shall be”.

Hon säger att man inte skall ge upp sina principer, för att det är bekvämt, för att man kan vinna tillfälliga vinster, för att man känner behag. Principerna har man för att följa dem.

När ’socialdemokraten’ hissade Prideflaggan stadfäste hon en princip, att man kan hissa flaggor andra än kommunens och Sveriges flagga på kommunhuset. Men varför kan man hissa en flagga? Är det för att kommunalrådet känner för det? Om det accepteras som skäl och princip, då kan Sverigedemokraterna hissa sin flagga. För att det Sverigedemokratiska kommunalrådet känner för det och för att just det kommunalrådet anser att det är gott för kommunen, för Sverige, för världen. Tänk om det tar fyr i Sölvesborg och de gamla nazisterna får in ett kommunalråd som vill hissa, ja, inte en flagga med svastika, eftersom den är förbjuden, men en liknande? Då kan ingen komma rusande och kräva flagghalning, ty man följer ju principen att kommunalrådets känslor avgör. Vare sig den är ’socialdemokrat’ eller nazist.

Eller har man principen att man hissar flaggor som är allmänt erkända och som uttrycker positiva attityder? Mja, det finns många präster och en stor del av den muslimska befolkningen som inte tycker att Pride-flaggan utrycker något positivt. Hos dem skapar flaggan en konfliktgräns, där de står på andra sidan gränsen. Flaggan har blivit en mur.

Men låt oss då acceptera konflikt vid flagghissandet, men vi säger att det är accepterat att hissa en betydande minoritets eller helst en majoritets flagga. Men då skulle ju FN’s flagga hissas på FN-dagen, eller hur? Och EU’s flagga skulle hissas. En kvinnoflagga skulle hissas på kvinnodagen. Och så vidare, i all oändlighet. Som uppfinnaren i Lorry brukar säga: Många flagghissningar blir det.

Nu görs inte detta frekventa flagghissande. Varför inte? Jo, för att Sölvesborgs styrande politiker har varit principlösa i sin politiska korrekthet. De har inte tänkt på att de borde agera, inte känslostyrt eller av opinioner, utan genom principer. De beter sig inte ens som upplysta despoter, utan som genuina despoter: Mitt infall är lagen, är deras, och alla despoters princip.

​Öllsjö den 16 september 2019

Sexualisering av flickor sker i många samhällen. Längst ner ser du två bilder som visar flickors sexualisering. 

I den ena bilden ser du två flickor som går med högklackade skor. De lyckas med olika framgång gå med skorna. Högklackat är ett typiskt och mycket feminint skodon. Medan skorna kanske är vackra som sådana, så lär skornas höga klack innebära att benen sträcks ut, vilket kan vara tilltalande, och att ändans rörelse framhävs, vilket är en sexuell signal.

I den andra bilden ser du förvisso den leende flickan, men du ser också flickorna som bär hijab. I somliga muslimska grupperingar skall flickan ha hijab när hon börjat menstruera, ty då är hon kvinna. Funktionen med hijaben är att dölja hennes hår, så att männen i hennes omgivning inte blir attraherade genom sexuella lustar.

I bägge fallen är det sexualisering. I det första, att sexuellt attrahera mannen, i det andra att inte sexuellt attrahera mannen.

Man kan se bägge bilderna som att flickorna känner av vuxenvärlden. Genom de vuxnas sätt att klä sig, erfar barnet, precis som den gör genom lekar, hur vuxenvärlden är och hur man skall agera. De är lyckligt ovetande om funktionen hos skorna och hijaben, utan blott provar på hur det är att vara vuxen kvinna.

Men debatten i Sverige om barns bärande av hijab är inte om dess plats i leken. Det är om dess plats i samhället, och i speciellt ett av de rum som är en viktig del i samhällets skapande av medborgaren, skolan.

Om vi hävdar principen att barn skall vara barn, och att barn inte skall sexualiseras, då måste skolan ha en princip som riktar sig mot generellt mot sexualisering. Det är helt riktigt att ett förbud blott mot hijaben förefaller mer vara riktat mot muslimer, än mot sexualiseringen. Skall en skola ha en klädeskod, med syfte att hindra sexualisering, då skall koden formuleras som just så, en klädeskod mot sexualisering. Då får flickorna med hijaben lägga av den när de kommer till skolan, och flickorna med högklackat får ta på sig vanliga skor.

Sedan tillkommer dock en sak, som jag som ateist och demokrat är känslig för. Högklackade skor är blott sexuella och sensuella. Hijaben är förutom ett medel mot sexualiteten, även en symbol för en vidrig ideologi. 

Jag kan därför tänka mig att vi hävdar att skolan är en plats för att lära upp individer till medborgare med kritiskt tänkande. Det innebär att skolan skall vara fri från ideologiska demonstrationer, som t ex bärande av symboler för ideologier. Svastikan, kippan, korset, hammaren och skäran, och hijaben är alla symboler för ideologier, och kan förbjudas på skolans mark med argumentet att skolan inte accepterar ideologiska symboler. Barnet får gärna vara nazist eller muslim eller kristen, men det får inte torgföra sin ideologi med symboler, utan får ta upp sin ideologi i klassrummet, för debatt och granskning.

Öllsjö den  15 september 2019

Som ateist och sträng kritiker av totalitära, dvs monoteistiska, religioner, har jag det förvisso mycket enkelt med judendomen och med islam, eftersom de är så brutala, så tyranniska, så blodtörstiga. Guden i dessa religioner är så liten, så gnällig, så svartsjukt krävande av sina tillbedjare, att guden, med emfas och stränghet, kräver av varje tillbedjare att de skall vara så fanatiska som Abraham var när han var villig att mörda sin egen son för att lyda guden, dvs monstret. Detta monster står i kontrast till guden som finns i kristendomen, som inte är så krävande, utan bara begär att man bör anstränga sig. Men går det åt pipan, så finns ingen som kan kasta straffets sten på syndaren, utan förlåtelsen finns omedelbart där, men med uppmaning att försöka göra rätt. Guden i kristendomen är i själva verket hårdast mot sig själv, ty han låter ju människorna ta död på honom själv, på Kristus.

Varför finns denna markanta skillnad, mellan den svartsjuke, hårt krävande, hårt dömande och mordiske guden i judendomen och islam, och den ganska varma guden, som är hårdare mot sig själv än mot dem som skall tillbedja honom?

Det finns en markant skillnad mellan judendomen, islam, och kristendomen. Monoteismen är inte helt övertygande i kristendomen, ty där finns tre-enigheten, Fadern, Sonen och den Helige ande. Mot den föreställningen stormar judarna och muslimerna. De är strängt monoteistiska. Deras stridande gud kommer inte ner till människorna, varken som Kristus eller som den Helige ande som utgjuter sig. Deras gud är långt borta.

Nu kan man ju förvisso se treenigheten som ett ex post fenomen, att Kristus skulle framställas, inte som profet, utan som gud, vilket krävde lite begreppslig innovation. Å andra sidan får ju den kristne guden ett mer mänskligt ansikte just genom att komma ner till människorna.

Skillnaderna kan inte förklaras genom en sorts linjär utvecklingslära, där man går från den sant monoteistiska, den totalitära, stränga primitiva guden, långt borta, som sakta närmade sig människorna och som till slut fick mänsklig gestalt i Kristus. Ty judendomen skapades långt innan vår tideräknings början, medan islam skapades på 600-talet efter vår tideräknings början. Kristendomen initierades av Kristus, död cirka 30-33 e Kr, men utvecklades främst av Paulus ungefär kring 45-50 e Kr, när han for omkring runt Medelhavet, för att slutligen mördas i Rom. Han tycktes också överge sitt judiska namn, Saulus, och använde sitt grekiska namn, Paulus.

Kan man få kasta fram den obildades hypotes, att likheterna i judendomen och islam, och olikheterna med kristendomen, kommer av att de första skapades och utvecklades i semitiska samhällen och deras kultur, medan kristendomen utvecklades, och kanske också anpassades till grekisk och latinsk kultur?

Islam hade möjligheter att etableras i Europa, genom sitt fotfäste i Spanien, men fördrevs och lämnade ingen stark grupp av tillbedjare efter sig. Islam har förvisso fått ett smärre fotfäste på Balkan, men i övrigt har den inte etablerats i Europa. Detsamma gäller judendomen. Den begränsas förvisso av att inte vara en missionerande religion, men den hade kunnat få spridning genom konvertiter. Så har inte skett, utan Europa har dominerats av kristendomen. Kanske för att kristendomen så väl har anslutit sig till den grekiska och latinska kulturen.

Intressant att notera är att kristendomen spreds norrut i Europa, och nådde Skandinavien kring 1000 e. Kr., men den har också dragit sig tillbaka från samhällsinflytande, med början i de sista länderna de erövrade, de nordiska länderna.

Skåda den okunniges hypotes, att den minst semitiska abrahamitiska religionen, reducerad i semitiska kulturmoment genom att vara påverkad av och anpassad till det som var kulturer i Europa, är den som fått fotfäste i Europa.

Frågan man då kan ställa sig, är om de totalitära religionerna, de semitiska, främst då islam, kommer att få fotfäste i Europa? Eller står vår kultur så stark, som den tidigare har gjort, och håller stången mot mordiska gudar som kräver underkastelse och lydnad, där stenar villigt kastas, oaktat den syndige kastaren?

Öllsjö den 14 september 2019

​Om du hade ett företag, där det behövdes arbetskraft, och en sökande var en man som bar turban och en annan var en kvinna som bar hijab. Vad skulle du göra?

Jag har en politisk övertygelse om demokrati. Jag är ateist. Och jag förfäktar tankefrihet och yttrandefrihet.

Skall jag anställa människor som går mot mina övertygelser? Människor, som i min värld står för rakt motsatta ideal? Människor, som jag tror, om de får utrymme, kommer att ta bort de friheter jag tror på? Människor som uttrycker ideologier som i sig rymmer mordhot mot mig och som ger mig en plats i ett brinnande helvete när jag dör?

Rannsaka dig själv, vad hade du gjort?

Jag tror att jag hade funnit sakliga skäl, dvs svepskäl, för att inte anställa mannen med turbanen eller kvinnan med hijaben.

Kanske inte för att den bar på dessa idéer, utan för att den gör reklam för dessa idéer.

Om jag rannsakar mig själv, tror jag att jag hade anställt en människa som bar på vidriga ideologier, men inte en som gjorde reklam för dem. Jag tror att jag hade anställt en nazist eller en muslim, trots att de bär på de mest ohyggliga ideologier. Om jag var säker på att de inte gav uttryck för dem, och om jag var säker på att deras ideologier inte kom fram i deras agerande. Tanken må du ha, men den får inte yttras i handling i mitt företag. Om muslimen eller nazisten gett uttryck för sin tros’ antisemitism, hade min rekrytering varit ett ohyggligt misslyckande.

Rannsaka dig själv och var uppriktig. Ty det är världens lättaste sak, om man slipper fatta besluten, att säga att man blott ser till individen, inte till plagget individen bär.

Men bör inte principen vara att man dömer människor för vad de gör och inte för vad de tycker? Turbanen och hijaben är inte en tanke utan ett uttryck. Minns Martin Luther King, som sade: ” I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character.” Med det menade han att färgen på huden väljer man inte, men man väljer sitt sätt att vara, att uttrycka sig, att agera.

Det är rasism att utesluta någon för deras hudfärg, deras förmåga att gå och stå, ty det är egenskaper som individen inte valt. Men det som ligger inom en individs val, må den stå för, och må andra döma den för.    

Den som väljer turbanen eller hijaben har gjort sitt val. Och jag väljer bort dem, ty jag vill inte delta i normalisering av totalitära läror. Det är inte diskriminering, utan att döma folk för vad de gör.

​Öllsjö den 13 september 2019

​Idag tar speciellt högerfolk upp den tendens som kan skönjas, att invandrare röstar i grupp, sk klanröstning. Om imamen eller annan potentat i dessa grupper rekommenderar en person eller parti, följer de lydiga medlemmarna i gruppen rekommendationen, och vips, kan en person komma in i en församling.

Klanröstning är ett flockbeteende, och kritiseras av det som idag kallas höger, men som väl rimligen borde kallas mitten, ty klanröstande borde inte vara främmande för de konservativa, ty där röstar man inte för individuell frihet per see, utan för nationen, kungen och yrkan, alla kollektiva fenomen.

Kritiken är inte lika stark från socialdemokratin. Av ganska förklarliga skäl. I första hand för det rena röstfisket. Socialdemokraterna är helt dominerande i islamistiska, muslimska miljöer. Där kvinnorna ilar med matkassar och barn, iförda mer eller mindre heltäckande kläder och männen sitter och hänger vid caféet, där är sossarna starka.

Men socialdemokratin har också ett mer historiskt arv och en teoretisk anledning att inte kritisera det som klanröstning utgör, ett kollektivt röstande.    

Klassröstning var tidigare ett begrepp, att individer tenderade att rösta enligt klasslinjer. Var man arbetare, då röstade man på socialdemokraterna, ty det var, per definition, arbetarens parti. Även om det tycks finnas kvar rester av det beteendet, tycks det ha minskat, starkt på 60-talet, för att stanna upp under det radikala 70-talet, och därefter, samtidigt med marknadsfieringen och socialdemokratins förluster, ha fortsatt nedåt. https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1689/1689422_alfords-klassr--stningsindex-1956---2014.pdf

Idag finner arbetaren, i alla fall den svenske av börd, sig mer hemma hos Sverigedemokraterna. Men klassröstning kan fortfarande vara ett argument, att oaktat hur mycket som enskilda socialdemokrater stormar mot den traditionelle arbetaren, så är ändock socialdemokraterna arbetarnas parti och skall blint stödjas.

I grunden kan också ett marxistiskt argument finnas. Där är samhället ett klassamhälle, där det finns proletär och kapitalist, en som utför arbetat och en som profiterar och kontrollerar arbetet. Eftersom marxismen ytterst är en ekonomisk teori, känner vi igen tanken att individens plats i ekonomin, formar individens intresse, dvs det finns ett objektivt klassintresse. Individen kan förledas, genom t ex den ledande klassens hegemoniska idésystem, att ha ett subjektivt intresse som avviker från det objektiva. Men eftersom det objektiva finns där, så har den individen ett falskt medvetande. Den ser inte, och den inser inte, vilket intresse den har utifrån sin plats i ekonomin.

För vanligt folk, de som är obildade i ekonomi, kan detta låta lite … anti-individualistiskt. Jag känner mig däremot hemma i det. Jag utbildades först i marxistisk teori genom Marxistisk grundkurs I och II hos SSU. Därefter utbildades jag i traditionell ekonomisk teori på universitetet och skrev min avhandling med stark hjälp av agentteori och transaktionskostnadsteori, som just antar att individens intresse formas utifrån dess plats i ekonomin. En företagsledare utför de handlingar som befrämjar dennes lön och bonus, inte de som utvecklar bolaget. Därför måste företagsledare ha ersättningssystem som leder den egoistiske individen till att arbeta för bolagets bästa. I den världen finns ingen moral, ingen plikt, ingen omsorg om något annat än individen, vars välstånd ges genom hur dess position är utrustad.

Därför är mitt råd till dig som vill storma mot klanröstning, att nogsamt notera alla former av röstning som följer kollektiva strukturer, som klan, klass och plats i det ekonomiska systemet. Idag, när den besuttna medelklassen stödjer ROT, RUT, friskolor och den sk valfriheten, då är det kollektiva röstandet tämligen starkt, och de som röstar enligt Kants diktum, det kategoriska imperativet, är sällsynta.

​Öllsjö den 12 september 2019

​Klass finns inte, säger en tydligt klassanfrätt kvinna i TV. https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI.

Hennes återhållna läpprörelser indikerar överklass för mig. En annan person, som har samma återhållna läpprörelser, men som är van vid att observera och beskriva människor och sociala situationer, Jan Guillou, beskriver klassindividerna på ett för mig igenkännande sätt: https://www.youtube.com/watch?v=HDw33iLMKS8&t=62s

Klassen sitter i kroppen, i språket, i ditt agerande.

Klassens språk får du när du växer upp. Även det intar dig och besätter dig. Men det tycks vara aningen lättare att variera sitt språk. Jag svär mycket. Men ytterst sällan när jag föreläser. Jag har lärt mig att använda språket, någorlunda, för att ta bort språket som hinder vid kommunikation.

Som Guillou säger, kläderna röjer dig. För att göra det enkelt för mig, kläder jag mig i kostym när jag möter studenter i föreläsningssalen. Kanske min kostym ändå röjer min klass, men den tar i alla fall bort de skarpaste kanterna.

Musiken kan röja dig och ditt ursprung. När jag gick på gymnasiet, i en gymnasieklass där var och varannan var barn från lärarfamiljer, satt jag på biblioteket i Eslöv och lyssnade på Beethoven, för att komma på vad det var som låg i deras musik, den övre klassens musik. Idag sitter jag och skriver detta, och lyssnar samtidigt på denna låt: https://www.youtube.com/watch?v=t3217H8JppI&t=41s, där jag tycker om den försiktiga, nästan tveksamma början, och det magnifika, övertygande, engagerande slutet. Jag lyssnar däremot inte på detta: https://www.youtube.com/watch?v=KawSrus8Sek, även om jag kan höra min mor säga: Vad trevlig musik.

Likt Guillou kör jag Citroën, med de där prickarna på e:et. Det är befriande, eftersom det känns som om man lämnat den strikta klasshierarkin och kör lite sidan om klassamhället.

Jag har arbetat länge på ett universitet som rekryterar mycket från överklass och från studievan medelklass. Men jag har också arbetat på högskolor som rekryterar från underklassen, från invandrarnas ungdomar. Jag har viss vana, om jag må skryta, att agera olika, beroende på vad jag uppfattar är studentens klassursprung. Ty klassen bor i varje individ.

Överklassens beteende är det korrekta, det som går överallt. De behöver inte lära sig att agera olika, beroende på situation eller människa. Deras beteende är ju det korrekta. De går med självklarhet med skor inomhus, som Guillou säger och som han gör i videon. Det behöver inte förklaras. Om det uppmärksammas, blir det blott en pinsamhet för den som uppmärksammar det, ty det röjer ens klassursprung. Den som påtalar skorna inomhus röjer sin underklass. De som går med skor inomhus röjer inte någon klass.

Du föds in i din klass, och den lämnar dig aldrig, hur mycket du än försöker lära dig den andra klassens agerande. Den lever i dig, även om du ibland försöker lyckas att sätta på en högre klass’ agerande, som en fernissa, men en ganska genomskinlig sådan, som ändock röjer vad som finns under fernissan.

Jag är arg (jag hade tänkt skriva ’förbannad’, men då hade jag än mer röjt mitt klassursprung) över flyktingdebatten, där man glömmer de svaga unga kvinnorna i flyktinglägren. Jag är förbannad (oups, där kom klassen) på Pride, för det är att uppmärksamma förvisso åsidosatta minoriteter, men som tar bort ljuset från klassamhället, och därmed från en än större, men likafullt åsidosatt minoritet.

Jag ser en kavatt, svarthåring kille gå med sin slöjförsedda mamma, utanför Charlottenborg, ett invandrarområde i Kristianstad med starka sociala problem. Han kan vara en Sven-Olof, med förmågor som kunde blomma ut i ett gott samhälle, och som kunde ge honom ett lika gott liv som jag har haft och har. Men som kanske idag, med det starka klassamhället vi har fått tillbaka, med det starkt segregerade samhället vi har idag, aldrig får en chans.

Klassen intar honom och bosätter sig i honom, denna svarthårige Sven-Olof. Det är samhällets förbannade (nu skiter jag i klassmarkörerna) plikt och skyldighet att se till att klassen, den bosättaren i honom, inte tillåts hålla tillbaka honom, utan att samhället, alla, ger honom en chans att utveckla de förmågor han har och ge honom ett gott liv.

​Öllsjö den  11 september 2019