​Toleransens princip säger att envar skall tolerera den andres tro, åsikt eller hävdande.
Toleransens princip följer Rosa Luxemburgs marginalanteckning i en bok om ryska revolutionen 1918: ”Freiheit ist immer Freiheit der Andersdenkenden”, dvs frihet är alltid friheten för den som tänker annorlunda.

Men tolerans innebär blott tolerans. Det innebär att man inte ställer upp hinder för den andres tro. Det innebär inte acceptans, respekt eller att underkasta sig åsikten.

Toleransens princip innebär att man inte kan inskränka den andres tro. Ingen kan förbjuda en annans tro, t ex genom att kalla den för hädelse och göra den tron illegal och straffbar. Ingen kan inskränka den andres tro genom våld eller hot om våld. Det gäller i synnerhet om en del av den tron är bekämpande av en annan tro. Toleransens princip innebär en tolerans av den andres bekämpande av min tro, utan hot om våld eller lagstiftning mot bekämpandet.

Toleransens princip innebär inte att man skall acceptera den andres tro, där acceptans innebär att man låter den andra vandra med sin tro, utan att angripa den. Jag är tolerant mot nazister i meningen att de får lov att ha sin nazistiska tro. Men jag har all rätt att inte acceptera den genom att angripa den och föra talan mot den. Jag får låta den finnas, dvs tolerera den, men jag får bekämpa den, dvs inte acceptera den.

Toleransens princip innebär inte att jag måste respektera den andres tro, i betydelsen att visa den värdighet och erkännande. Jag har all rätt att förringa den andres tro, att göra den till åtlöje, att skämta om den, och, återigen, att bekämpa den. Den andres tro får finnas, men den får finna sig i att bli utskrattad.

Toleransens princip innebär inte att envar skall helt eller delvis underkasta sig den andres tro eftersom det innebär att min tro inte tolereras. Om en person tror A och den andra personen tror B, har inte den första personen en rätt att begära att den andre personen skall anta eller skall följa A.

Tolerans är svårt då det tenderar att glida in i krav på acceptans, respekt och t o m underkastelse. Jag tolererar nazism, kommunism, judendom, kristendom och islam, men jag visar ingen intolerans när jag hävdar att de är dumma, ja, t o m farligt dumma föreställningar, varför jag har rätt att bekämpa dem med de vapen jag har och att jag har rätt att kräva att de håller sig på sin kant och inte påverkar min tro, annat än genom debatt och demonstrationer.

Sven-Olof Yrjö Collin 

Vid bombningarna av Würzburg den 16 mars 1945 förstörde Royal Air Force i stort sett hela stadens centrum och dödade cirka 5000 människor. Då förstördes Residentet (länk 1), ett magnifikt barockslott. Det oerhört vackra Falkenhaus förstördes, ett hus i centrala Würzburg, med en sagolikt vacker barockfasad, i alla fall för oss som tycker om barockens lek med material och syn. (se länk 2.)

I centrala Würzburg fanns, precis som i Dresden, historiskt viktiga kulturbyggnader och civila människor, men däremot inga militära legitima mål. Bombningarna av Würzburg, förstörelsen av Residentet och Falkenhaus var terrorbombningar, likt de som skedde mot många andra tyska städer. Mer omtalat är bombningarna av Hamburg under juli och augusti 1943, då mellan 37 000 till 45 000 människor dödades, och kanske den mesta kända terrorbombningen av Dresdens centrala delar 13-15 februari 1945, då ovärderliga kulturbyggnader gjordes till aska och grus och cirka 25 000 människor dödades.

Ytterst ansvarig för dessa maktdemonstrationer, dessa manifestationer av förödmjukelse av ett folk, att med bombers terror försöka lösa upp tyskarnas krigsvilja, dessa oerhörda kulturmord, var Churchill. Det är den man som senare hyllades som segrare efter Andra världskriget. Han fick sitta noll dagar, noll minuter, noll sekunder i fängelse p g a sitt ansvar för terrorbombningarnas kulturmord.

Jämför nu med Israels enorma bombningar av Gaza och våldsamma strider på marken i Gaza. Dessa krigsaktiviteter har medfört att den ytterst ansvarige, Israels statsminister Netanyahu, är misstänkt för folkmord.

Det finns två likheter. Det besinningslösa bombandet som dödade civila och lade hus i grus och aska. Krigshandlingarna riktades mot de som startade krigen, tyskarna och palestinierna.

Det finns två skillnader. Terrorbombningarna utfördes av de allierade och av den judiska staten Israel. De allierade kom smygande om natten med sina plan, utan förvarning., medan Israels armé varnade civilbefolkningen innan bombningarna.

Dessa likheter och skillnader sammantaget innebar att Churchill hyllades som segrare, medan Netanyahu anmäldes som misstänk för folkmord.

Det är sannerligen inte lätt att förstå hur dessa likheter och skillnader sammantaget leder till att den ena terrorbombaren, som lade oersättliga kulturskatter i aska och som mördade många fler civila, blir en hyllad segrare, medan den andre, som inte gavs möjlighet att bli segrare, blir misstänkt för folkmord.

Är det så enkelt att den sista skillnaden, att den ena blev segrare, medan den andra inte gavs möjlighet att segra, förklarar att en blir upphöjd och den andra blir misstänkt för folkmord? Gäller den gamla devisen, som Göring så tydligt uttalade vid Nürnbergrättegången, att segraren dömer förloraren, även gäller när den ena stridande inte får möjlighet att bli segrare utan får finna sig i en vapenvila? Eller, förbannade spekulation, så vidrig, är den avgörande skillnaden antisemitism? Närhelst judar agerar, då fördöms de, och paradoxalt, dessa som verkligen drabbats av ett folkmord, blir anklagade för folkmord?

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.residenz-wuerzburg.de/englisch/residenz/treppe.htm
Länk 2. https://www.gpsmycity.com/attractions/falkenhaus-(house-to-the-falcon)-62585.html
​

Slutseminariet i företagsekonomi är ett seminarium där en doktorand lägger fram sitt manus för kritik och för avgörande om det kan läggas fram till disputation. Medan det tidigare var helt internt och sågs som institutionens granskning, är det idag vanligare med en eller flera externa granskare. Därmed liknar det än mer disputationen, där opponenten alltid är extern.

Traditionen har varit att slutseminariet är den egentliga kvalitetskontrollen, medan disputationen har nästan varit blott en formalitet, men med två reella inslag, att kvalitetskontrollen från slutseminariet kvalitetssäkras och att allt för uppenbara korrupta inslag avslöjas.

Slutseminariet är därför oerhört viktigt, för doktoranden, för handledarna, för institutionens doktorander och för institutionen.

Slutseminariet är det mest kvalificerade och avancerade seminariet på en institution, där kunskapen diskuteras och där kunskapsnivån på en avhandling formeras. Det är därför självklart för andra doktorander att delta, speciellt de inom det specifika delämnet, för att erfara kunskapen, men även för de i närliggande områden, för att erfara kraven på ett disputerbart manus.

Slutseminariet är seminariet där en eller flera initierade opponenter har nogsamt läst manus och förberett en opposition som skall visa på manusets styrkor och svagheter, men, till skillnad från disputationen, också skall visa på nödvändiga och möjliga förbättringar. Det har därför ett konstruktivt inslag som liknar handledningen.

Disputationen är traditionellt och ofta en sammankomst som rör sig kring 2 timmar. En sådan tidsbegränsning är irrationell när det gäller slutseminariet av två skäl. För det första, slutseminariet rymmer disputationens kritik, men därtill kommer slutseminariets konstruktiva, handledningsmässiga inslag, vilket i sig förlänger sammankomsten. Det konstruktiva inslaget leder naturligen till mer diskussion mellan opponenterna och doktoranden, så att doktoranden förstår vad som måste göras, och både opponenterna och doktoranden, genom diskussionen, kan komma fram till vad som kan göras.

För det andra tar slutseminariet längre tid än disputationen då manuset måste gås igenom i större detalj än vad som krävs vid disputationen. Detta krävs för att rimligt tillförsäkra doktoranden att merparten av potentiell kritik av rimlig betydelse tas upp och gås igenom, med syftet att reducera risken för att doktoranden skall överraskas vid disputationen. Sammantaget innebär det att en tidsbegränsning av slutseminariet, och än mer, en som begränsar till disputationens traditionella två-timmar, är högst irrationellt och innebär en restriktion på seminariets konstruktiva del.

Slutseminariet är, tillsammans med disputationen, den mest kvalificerade diskussion som ett manus får. Det är omöjligt för en doktorand att lägga allt som sägs på minnet och det är t o m svårt för doktoranden att uppfatta allt som sägs från opponenternas sida. Doktoranden kan anteckna under oppositionen, men att skriva, lyssna och tolka samtidigt är en svår, för att inte säga, omöjlig uppgift. Fyra sätt finns för att hantera det kognitiva problemet som skall säkerställa att all kritik och konstruktiva förslag når fram till doktoranden. Opponenterna har ofta power point-bilder som stöd för sin opposition, vilka ges till doktoranden efter seminariet. Opponenterna antecknar ofta i seminarieunderlaget under sin läsning, vilket kan ges till doktoranden efter seminariet. Handledaren/na antecknar under seminariet, så att dennes tolkning av kritiken kan användas vid det efterföljande handledningstillfället. Slutligen, det viktigaste, är att doktoranden spelar in seminariet. Denna inspelning används sedan av doktoranden för att i sin studiekammare, i lugn och ro, anteckna ytterligare och höra om speciellt viktiga delar, för att via reflektion förstå vad som framfördes under slutseminariet.

Efter slutseminariet sammanställer doktoranden slutseminariet i en rapport till sig själv och till handledarna. Där summerar doktoranden vad den ansåg kom fram vid slutseminariet, utifrån sina anteckningar, vad som finns i opponenternas manusanteckningar, vad som finns på deras power-point-bilder, och vad den fått fram genom att lyssna på seminarieinspelningen. Rapporten skall visa på svagheterna och styrkorna, där svagheterna ges förslag på åtgärder.

Slutseminarierapporten skickas till handledarna och används sedan som underlag vid handledarmötet som följer efter slutseminariet. Där diskuterar doktoranden och handledarna kritiken och de konstruktiva förslagen, och där de slutligen, i samstämmighet, tar ställning till doktorandens förslag till åtgärder. Handledarmötet avslutas med att man enas om ett handlingsprogram som visar på vad som skall göras så att manuset kan vara ett värdigt manus för disputation.

Vad handledarna och doktoranden också bör ta upp vid handledartillfället är doktorandens bemötande av kritiken. En disputation är förvisso en plats för förnuftets kritik och förnuftets försvar, men en del av försvaret är retoriken, dvs förmågan att med ord och argument, bemöta kritik. Slutseminariet är därmed också en generalrepetition av disputationen, där retoriken kan prövas och övas. Doktorandens retorik blir därför också en punkt vid handledartillfället.

När sedan doktoranden arbetar igenom sitt manus, skickas det nya manuset, hela eller delar, till handledarna, där doktoranden visar på vad som i manuset har förändrats relativt handlingsplanen. På så sätt vet man att man bemött kritiken, men också att man inte överarbetar manuset. Det senare är alltid en risk eftersom, speciellt doktoranden, i sin kranka eftertänksamhet, tycker sig se brister både här och där, och kommer på många nya infall och utvecklingsvägar. Men nu gäller ett strängt fokus, att färdigställa manuset till disputation.

Med en sådan slutseminarieprocess torde både manus och doktorand vara väl förbered på en disputation som gör skäl för sitt namn.  

​Sven-Olof Yrjö Collin

Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York. Han har en tydlig socialistisk orientering, där han skall mildra hyrorna och matpriserna, och beskatta de rika. Han är kritisk mot Israel och dess krig i Gaza. Han säger själv att han är demokratisk socialist samt muslim.

Han är ett exempel på det som idag kan kallas nyvänstern, för att särskilja honom från den äldre vänstern. Skälet till denna åtskillnad ligger delvis i att han kallar sig demokratisk socialist och muslim, dvs han ser inga komplikationer i att förena den demokratiska socialismen med islam.

Dagens nyvänster har varit samlade i protester, inte mot muslimernas krigföring i Jemen eller Sudan, inte mot Hamas’ brutala invasion av Israel, där de bl a mördande judar som lever på kibbutzer, varav en del var socialister, sannolikt ortodoxa socialister, dvs tillhörande den äldre vänstern. Dagens nyvänster protesterar mot Israel och dess våldsamma krig i Gaza, som de kallar folkmord, och Israels långsamma annektering av Västbanken.

Här finns en tolerans, eller kanske man kan kalla det samhörighet, som nyvänstern har för den muslimska religionen, islam.

I Sverige har toleransen eller samhörigheten, uttryckts genom de nya Socialdemokraternas uppskattning av islam, där den forna partiledaren Löfven hävdade att han aldrig skulle kritisera islam och där Margot Wallström hävdade en stor respekt för islam och ett erkännande av islams bidrag till civilisationen och det svenska samhället.

Den gamla vänstern, den som bl a rymde de demokratiska socialisterna, stod för jämställdhet, dvs kvinnors och mäns likaställning, jämlikhet, dvs visionen av ett samhälle som inte karakteriserades av starka klassklyftor, och, inte minst, för demokrati som ett ideal som skall genomsyra samhället, på bekostnad av t ex marknaden.    

Inga av dessa gamla vänstervärderingar finns att finna i islam. Kvinnan är underordnad mannen i islam, där mannen har rätt att tillrättavisa kvinnan, ytterst genom milt våld. Islam står inte för jämställdhet, då islam segregerar världen i två distinkta grupper, muslimer och kafirer, dvs de otrogna icke-muslimerna, de som kan få leva i ett muslimskt samhälle på nåder, med risk för att fängslas, och med en speciell skatt, jizya, att betala. Demokrati genomsyrar inte det muslimska samhället utan samhället genomsyras av den underdåniga underkastelsen under guden, allah.

Den ortodoxa demokratiska socialisten kan principiellt inte vara muslim då det innebär ett brott mot grundläggande socialistiska värderingar. Det är ett principbrott som är omöjligt att förstå. Idag kan emellertid nyvänstern ingå en allians med muslimer, som förkroppsligas hos New Yorks nya borgmästare, och som retoriskt återfinns hos de svenska ny-socialdemokraterna och deras respekt för islam.  

Beläst, för att inte säga, förläst på nazismen, kan jag se likheter med ett liknande principbrott från en förskräcklig tid. En del av de ledande nazisterna kom ursprungligen från socialistiska miljöer. Där hade de insett att vissa politiska inslag från socialismen, t ex en stark stat och jämlikhet i form av klassernas upphörande, kunde vinna massans och väljarnas gillande. När de sedan formerade sitt parti fick det namnet Nationalsocialisterna, och de tog en del politik från socialisterna. Men dessa inslag underordnades och vanställdes i en nationalistisk, antisemitisk och repressiv politik, där den starka staten till förmån för människorna blev en repressiv stat till förmån för partiet, och där ett av den demokratiska socialismens huvuddrag, demokratin, var helt frånvarande, till förmån för diktaturen.

Åser vi idag samma politiska trick, att ta in socialistiska drag för att vinna stöd, men där dragen inte blir utmärkande, utan underordnade och vanställda det egentliga politiska intresset, makten eller, än värre, att etablera en muslimsk stat? Gör New Yorks borgmästare och nysocialdemokraterna detsamma som Hitler och hans anhang gjorde?

​Sven-Olof Yrjö Collin      

16 europeiska länder tar emot patienter från krigshärjade Gaza. Egypten, Förenade Arabemiraten och Qatar är de länder som tar emot flest. Sverige nekar mottagande. Svenska läkarföreningar protesterar. I en artikel säger Anna Olivecrona, ordförande för Svenska barnläkarföreningen:” Varför kan vi inte ta emot barn från Gaza när vi tar emot Ukrainas barn? De har samma rättigheter och bör behandlas på samma sätt. ” (länk nedan)

Sveriges regering säger att det är bättre att ge resurser till sjukvård på plats, och att mottagande kan ge administrativa och migrationsrättsliga svårigheter, vilket kan tolkas som att man inte, via vård, vill ge inresa och uppehåll i Sverige. Danskarna, med Mette Fredriksen i spetsen, har sagt att det innebär risk för ny migrationsvåg. Därtill kommer att det kan innebära en säkerhetsrisk då medföljare till barn kan vara sympatisörer till Hamas. Till detta kan läggas en misstanke, att organisationer i Gaza, som styrs av Hamas, kan inte förväntas välja ut de mest behövande barnen, utan de med starkast stöd från deras makt, Hamas.

Hur som. Det ser illa ut. Det är känslokallt att inte ta emot lidande barn från Gaza, och det är en dubbelmoral när man tar emot lidande barn från Ukraina. Ett moraliskt haveri.

Ja, det är ett moraliskt haveri. Men det moraliska haveriet fanns innan kriget i Gaza. Innan Gazas barn började lida p g a det krig som Gazas muslimer startade.

Det finns andra krig där barn lider oerhört. Men för de lidande i de andra krigen tar inte Anna Olivecrona till brösttoner och pratar om barns rättigheter. Jemen och Sudan är de som är mest drabbade av krig, där barn dör som flugor. För dessa lidande uttalar sig inte Anna och de andra som moraliserar över dubbelmoralen. Visst är det dubbelmoral att ta hand om ukrainas barn men inte Gazas. Men det är också dubbelmoral att ta till brösttoner för Gaza, men tiga om Jemens barn.

Men vilka är de rättigheter som hon pratar hon om? Mig veterligen finns inga rättigheter i internationella avtal för världens befolkning, inte ens dess barn, att få sjukvård i andra länder. Om det hade funnits, då hade mängder av flygplan åkt i skytteltrafik från Sudan och Afghanistan till Sverige, USA, UK, Japan och Ryssland. Hon refererar sannolikt till en etisk rättighet, rätten att få vård. Men det är ju en etisk rättighet som förvägras många, många, och som inte går att realisera p g a resursbrister.

Det är förvisso korrekt att det är en dubbelmoral när man tar emot ukrainska barn, men inga barn från Gaza eller Sudan. Men dubbelmoralen uppstår blott om man har som moralisk princip att alla behövande har rätt till sjukvård. Om den principen skall råda, då fanns dubbelmoral innan Gazakriget. Den har alltid funnits ty Sverige har alltid förvägrat barn i andra länder sjukvård.

Istället har Sverige en mer dynamisk moralisk princip, om ens det. Det förefaller som om man har en moralisk princip som säger att man hjälper genom att upplåta svensk hälso- och sjukvård till de som man har relation till. Sverige tog emot judar från Tyskland efter Andra världskriget och finska barn under kriget. Vad jag vet, tog man inte emot judar som flydde från arabiska länder efter Andra världskriget. Ej heller tog man emot spanska barn, som led under Spaniens inbördeskrig. Man valde ut de som skulle få hjälp, och bortsåg från andra. Man gjorde ett urval. Man bröt mot principen om allas lika värde. Ty för svensken hade de finska barnen större värde än de spanska barnen, varför man öppnade landet för finska, men inte för spanska barn. Visst var både finska och spanska barn värdefulla, men resursbrist gjorde att man valde den ena gruppen och inte den andra.

Tycker du detta låter kargt och antihumanitärt? Se då på din bostad. Hur många kan bo i den bostaden? Minst tre, kanske fyra, kan bo i ett av dina rum. Så, öppna ditt hjärta, och låt flyktingar och bostadslösa bo hos dig. Muttra inte om dig själv, eller om trångboddhet, om resursbrist, ty det är egoistiskt och det är att peka på resurser istället för att ha ett öppet hjärta.    

Ingen och inga kan göra gott för alla. Man måste välja ut de som därmed blir de priviligierade i eländet. Under Andra världskriget valde vi ut de finska barnen. Nu väljer vi ut de ukrainska barnen.

Den som vill ta emot sjuka barn från Gaza, måste, för att inte drabbas av dubbelmoralsfördömandet, ta emot barn från Sudan, från Afghanistan, från Venezuela, från o s v....  

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/pPJ2B1/sverige-tar-inte-emot-krigskadade-och-sjuka-barn-fran-gaza

Vitboken, t ex SD:s och Vänsterpartiets tidigare vitbok, är en bikt, där man berättar om de fel man gjort. Andra som har gjort fel, mycket stora fel, som den svenska kyrkan, har ännu inte kommit med någon vitbok och därmed biktat sig.

Efter vitboken, efter bikten, kommer ångern, att be om förlåtelse för sina synder, att be om ursäkt. I SD:s fall gavs en ursäkt, speciellt till judar. Jag vet däremot inte om Vänsterpartiet bad om ursäkt för sitt intima samröre med östs diktaturstater. Eftersom svenska kyrkan inte gjort någon vitbok och biktat sig, har den ej heller bett om förlåtelse, trots att förlåtelse är deras specialitet.

Detta liknar den katolska kyrkans biktinstitution, där man först bekänner sina synder, sedan ber om förlåtelse. Därefter kommer prästens begäran att man skall utföra några böner och lova att inte synda mer.

Det är svårt att avgöra om SD och V fått syndernas förlåtelse. Det förefaller inte så, då man fortfarande drar upp SD:s och V:s historia och hävdar att den fortfarande är levande. När det gäller SD hävdar man att de blott ändrat sitt fokus, från judar till muslimer, där de pekar på SD:s tydliga kritik, inte av muslimer, utan av islam. I V:s fall pekar man på hur svårt de har att ta avstånd från Hamas och överhuvudtaget har svårt att ta tydligt avstånd från våldsamma, totalitära rörelser.

Men det viktigaste när man gör misstag är inte att man erkänner dem och därefter ber om förlåtelse. Det viktigaste är att man trovärdigt visar att misstagen inte kommer att upprepas. Att inför den katolska prästen lova att inte mer synda är värt noll och intet. För att vinna trovärdighet i sin ånger måste man visa upp hur man stöper om sitt liv så att man inte begår synden och misstagen igen.

Jag tycker SD är ganska övertygande i sitt agerande för att visa att de inte kommer att upprepa sina misstag genom att de obönhörligt och mycket snabbt rensar ut de som visar hänförelse till det som tidigare var deras misstag. Vänsterpartiet har inte agerat tidigare, men har nu, när regeringsmakt står nära tillgängligt, offrat två personer som visat V:s tidigare tolerans för diktaturer och repressiva makter. De har dock, likt socialdemokratin, Miljöpartiet och Centerpartiet, fortfarande en jollrig gemenskap med den totalitära rörelsen islam. Men kanske V börjar lära sig att bikt och ursäkt inte är tillräckligt, utan att man också måste visa i handling och struktur att man inte kommer att få återfall i misstag.   
Det som är anmärkningsvärt är att de kristna, de som lever på och av förlåtelse, ännu inte ens biktat sig, än mindre bett om förlåtelse, och absolut inte agerat för att visa att deras misstag, deras förtryck aldrig mer kommer tillbaka. Kristendomen har gjort stor skada. De har inte gett ut någon vitbok, inte genomfört någon, inte bett om förlåtelse för sitt förtryck. Den har förvisso ibland bett om ursäkt för enskilda inslag. Men den har på intet sätt angett hur den försäkrat sig, och därmed oss, att den inte återkommer till nya misstag, likt Vänsterpartiets deltagande i pro-palestinademonstrationerna och deras inslag av antisemitism.

Misstagen finns kvar. De ligger och pyr, och med rätt vindpust, med rätt tändvätska, kan de blossa upp igen och återupprepas.

Nazityskland avnazifierades. Tyskland har bett om ursäkt och gör vad man kan för att hålla undan allt det som bidrog till katastrofen. De är trovärdiga i sin bikt eftersom de visar hur de säkerställer att misstagen inte återkommer. SD är ganska trovärdiga. Vänsterpartiet mindre trovärdigt. Svenska kyrkan är däremot helt och fullständigt trovärdiga i att de inte kommer att bikta sig, inte kommer att be om förlåtelse och absolut inte att ta rättning och genomföra den förändringar som krävs för att de skall bli en demokratisk organisation som arbetar för människans frihet. Förtrycket ligger fortfarande där, precis som i muslimska organisationer, tillgängligt och potentiellt, för att aktiveras när dagen kommer.

Därför måste vi vara oerhört vaksamma, inte på SD och kanske inte heller på V, men absolut på svenska kyrkan och deras agerande.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Natten till den 24 augusti 1572 löpte katoliker amok i Paris och senare i hela Frankrike, där de mördade tusentals protestanter och brände deras byggnader. De stormade mot de ogudaktiga protestanterna, som kallades hugenotter. Det kallas Bartolomeinatten. Idag är det få som minns natten. Inga minnesceremonier avhålls. Ingen säger ’Vi skall aldrig glömma’, ty vi har glömt.

Natten till den 10 november 1938 löpte nazister amok i Tyskland och brände judars synagogor, dödade cirka 400 judar och slog sönder judiska affärslokalers fönster, där ljudet av krossat glas gav natten dess namn, Kristallnatten. Årligen hålls minnesmarscher i åminnelse av den natten. Om den natten sägs ’Vi skall aldrig glömma’.  

I slutet av 2005 publicerade en dansk dagstidning, Jyllands-Posten, karikatyrer av islams profet, Mohammed. Efter ett tag, in på året 2006, ledde dessa karikatyrer till upplopp under en tid, ja, några år, riktade främst mot Danmark, mot deras beskickningar, där Danmarks ambassad i Damaskus, och därmed också Sveriges, som låg i samma byggnad, sattes i brand och Danmarks ambassad i Jakarta stormades. Attacker utfördes också mot danska företag och man bojkottade danska varor. Tecknarna dödshotades, med resultat att några fick gå under jord och fick 24-timmars polisbevakning. (Se länk 1. nedan)

Detta är den långa danska kristallnatten, då den islamiska fascismen riktades mot danskarna. Den liknar Bartolomeinatten och Kristallnatten, där våld och hot om våld riktas mot en folkgrupp, baserat på en totalitär ideologi, religiös när det gäller katolikerna och muslimerna, eller politisk, när det gäller nazisterna.

Likt Bartolomeinatten, men och olikt Kristallnatten, finns inga minnesceremonier som uppmärksammar våldet och som försvarar de angripna.

Det bisarra med den långa danska kristallnatten är att den skapade en debatt om rätten att förlöjliga en religions profet. Betydligt svagare, för att inte säga frånvarande, var debatten om den långa kristallnattens grund i islam och dess fascism som fick fullt utspel under den långa danska kristallnatten. Det bisarra var att offret under den långa danska kristallnatten blev ifrågasatt.

Än mer bisarrt är att den långa danska kristallnatten lever i högsta välmåga, men finns nu överallt i Europa, samtidigt som dess välmåga inte debatteras i en seriös offentlig debatt.  
I Sverige har två människor dött som effekt av sin kritik av islam, medan en blivit förvisad från Sverige. I Storbritannien har en författare förlorat sitt öga och lever under beskydd och många ungdomar mördades under en konsert. I Frankrike mördades arbetare på en tidning som, likt upphovet till den långa danska kristallnatten, skämtade om islams profet, och mängder av parisare mördades en kväll av muslimer.

Uppmärksamhet kring den långa danska kristallnatten reduceras markant genom att media kan rapportera om fenomenet som rör den, dvs karikatyrerna, men de återger inte bilderna. Se länk 1., som handlar om just karikatyrerna, men som blott beskriver dem i ord, men återger dem inte i bild. Den långa danska kristallnatten fortsätter, varför den islamiska fascismen fortfarande är verksam och ytterst framgångsrik.

Den långa danska kristallnatten tynar bort, likt Bartolomeinatten, medan Kristallnatten lever, även om man kan misstänka att den också kommer att tyna bort p g a Israels brutala krig i Gaza och expanderande brutala ockupation av Västbanken. Men vi behöver alla tre för att minnas vad totalitära, våldsamma ideologier, religiösa eller politiska, kan göra och vad de kan leda till. Vi får aldrig glömma de tre.

​Sven-Olof Yrjö Collin
 
Länk 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammedbilderna_i_Jyllands-Posten
https://www.sverigesradio.se/artikel/2108672
https://timbro.se/smedjan/muhammedkarikatyrerna-var-nordens-9-11/
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rLPy2e/svenska-ambassaden-i-damaskus-satt-i-brand

​Guden, vare sig det är judens, den kristnes eller muslimens gud, har inte skrivit mycket. Guden, han eller hon eller det, talade genom sina profeter, där några var skrivkunniga och skrev ner det, och andra var inte skrivkunniga, som Mohammed, som lät andra skriva ner gudens ord.

En gång, blott en gång, fick guden för sig att skriva själv. Han gjorde det på stentavlor, inte på pergament, som ju är förgängligt. Dessa ord måtte ha varit oerhört viktiga, så viktiga att de inte skulle riskera att förvanskas genom att höras, tolkas och nedtecknas av en människa.

Denna text, som rimligen är den viktigaste eftersom guden själv skrivit den, är de tio budorden. De torde vara det viktigaste guden hade att ge människorna.

Om man skriver tio budord, av alla budord som är möjliga, då väljer man med stor omsorg. Allt kan inte finnas där, utan det viktigaste av det viktigaste finns där. Låt oss därför se på några budord.

Ett bud, som är så viktigt att det finns med bland de tio är ”Du ska inte ha begär till din nästas egendom, eller ha begär till hans hustru, hans slav eller slavinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör honom” Budet hävdar egendomsrätten, vilket vi idag, men också långt innan guden dök upp, insåg värdet av. Notera dock att det finns ytterligare två budord, ’Du skall inte stjäla’ och ’du skall inte hava begärelse till din nästas hus’, vilka bägge två uttrycker omsorgen om egendomen. Uppenbart tyckte guden att det var så viktigt att betona egendomsförhållanden att han/hon/det använde tre budord för att göra det tydligt.

Men notera att budet som jag först citerade säger att man inte skall begära den andres slav eller slavinna. Notera att inget av de tio budorden används till att säga: ’Du skall inte ha slavar’. Det är inte angeläget. Ja, det är inte ens något beklagansvärt som nämns i mindre viktiga texter. Guden förbjöd inte slaveriet. Att äga en annan människa som slav var inte förkastligt. Däremot var det förkastligt att ha begärelse till en annans slav.

De som försöker rädda tio guds bud och de heliga texterna säger att budorden måste kontextualiseras eftersom de är framställda i en viss specifik tid. De kan hävda att på den tiden var slaveriet allmänt och accepterat. Mot det kan invändas att det är märkligt att kontexualisera en allsmäktig evig gud, som rimligen inte borde vara tidsbunden eller kulturbunden, utan borde vara förmögen att skapa bud som håller i alla tider, i alla kulturer och som inte blott är förbrukningsvaror som tärs av tiden och platsen.

Men en skarpare invändning är att peka på det första budordet: ’Du skall inga andra gudar hava jämte mig’. Det erkänner att det finns andra gudar, vilket är klädsamt, och helt rimligt med tanke på att polyteism var det vanliga på den tiden då guden skrev stentavlor. Men här skall inte kontexualiseras och ges en förståelse, som man gav med slaveriet. Polyteism och slaveri var vanligt förekommande. I det ena fallet, slaveriet, skall man förstå varför guden inte förbjöd det, medan man i det andra fallet, med alla gudarna, skall acceptera att guden gick emot en vanlig företeelse och förbjöd det som var så vanligt, polyteism. Guden ville inte förbjuda en vanlig företeelse som ter sig motbjudande, slaveri, men ville förbjuda en annan vanlig företeelse, polyteism.

Det är som om försvararna av budorden tar till principer och argument som passar för varje specifik sak, där principen inte tas vidare för att tillämpas på ett annat budord. De har ett sorts plockepinnspel med argument, under devisen att man tar vad man behöver.

Ett budord förbjuder människan att döda en annan människa. Men vi vet från fortsättningen i bibeln att både guden och Moses och hans anhang, tog oerhört lätt på det budordet. Ja, det är nog det budordet som guden och hans anhängare flitigast bryter mot, och utan att få något straff.

Men det finns ett bud som inte finns där, som man kunde tänka sig borde ha funnits där med tanke på att hälften av jordens befolkning, som kan drabbas av det, tycker det är oerhört obehagligt, varför det borde fördömas och förhindras genom att bli ett budord. Budordet som inte finns är: ’Du skall inte våldta’. Ja det finns inte ens reglerat, förutom i speciella situationer, där mannen dödas om mannen våldtog en trolovad, men om han våldtog en icke-trolovad kvinna fick han betala till fadern och gifta sig med kvinnan. Muslimernas bok, koranen, nämner inte våldtäkt överhuvudtaget.

Däremot finns det andra budordet: ’Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn’. Att våldta en kvinna går i stort sett för sig. Men att använda gudens namn på ett icke klädsamt sätt, ja, där är kränkningen för stor och kräver ett budord. Det är en stor synd att säga ’Herre je’, medan det knappt är en synd att våldta en kvinna.

Så här kan jag fortsätta att analysera budorden, men jag antar att du redan är trött på hyckleriet och den groteska värld som framkommer när man ser vilka bud som guden ansåg vara de främsta.

Det är nästan som om budorden inte är skrivna av en allsmäktig, evig gud som värnar om allt det goda, utan som är skrivna av människor av kött och blod, som befinner sig en specifik tid, med sina specifika traditioner och värderingar. Det är som om budorden och de religiösas användning av dem bryter mot det åttonde budet: ’Du skall icke bära falskt vittnesbörd’.   

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Vid ett klimattoppmöte i Brasilien kommer en svensk delegation på 20 personer att närvara, under ledning av klimatambassadören Frumerie. Dock ingen minister. Klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtaris åker inte, med motivering att hon är gravid. Margot Wallström, socialdemokratisk karriärpolitiker, kritiserar ministerns uteblivande:”Som en tragisk final på en totalt initiativlös och misslyckad ministertid uteblir Sveriges minister från det globala klimatmötet. ” (länk nedan). Ministern Pourmokhtaris kallade hennes utspel för fulspel, och både utrikesministern och Pourmokhtaris partiordförande, Simona Mohamsson, ser det som ett hart när antifeministiskt utspel. Wallström menar att de gör illvilliga tolkningar av hennes utspel, där hon menade att man borde skicka en likvärdig ersättare. Socialdemokraternas talesperson i klimatfrågor, Åsa Westlund, säger:”Det är genom att ha statsråd på plats som man visar att man prioriterar det här.”

Det är sannolikt riktigt att titeln på personen spelar roll. Samtidigt är det tragiskt då titeln inte säger ett skvatt om vad som görs och vad som kommer att göras. Det är tom symbolism.  

Jag har varit i det parti som Wahlström idag representerar. Jag var en gång ordförande i SSU-Frihet i Lund. En dag skulle vi få stort besök. Olof Palme skulle hålla en studentafton, och därefter skulle han komma till oss på SSU, i vår nergångna och ytterst sällan städade lokal. Ett gäng fick ta hand om att förbereda mötet, vilket bestod i att städa den del av soffan där vi skulle se till att Palme satte sig, samt att göra kaffe, te, och smörgåsar. Den som styrde mest kring det var Blomman, en kvinna vars egentliga namn jag nog aldrig lade på minnet. Jag tyckte att hon skulle ta emot Palme i dörren och hälsa honom välkommen. Det väckte diskussion, ja, irritation att ordförande inte stod vid dörren och hälsade Palme välkommen. Mitt argument var att Blomman har gjort jobbet, varför hon skulle ha förmånen att ta emot Palme.

Efter det intermezzot var jag än mer kritisk mot ledarföreställningen i partiet som jag hade varit tidigare. Vi hade haft ledare som varit försynta, som Erlander, starka som Sträng, strålande som Palme. Efter Palme kom en ledare i min smak, Ingvar Karlsson, en försynt man som var med i ett lag. Därefter har uppblåsta personer varit och farit, där Persson, kallad HSB, han som bestämmer, varit den mest framträdande.

Det fanns och finns, både i det partiet, och i andra partier, och inte minst idag, med ledare som Putin och Trump, en ledarfetischism, som gränsar till det mest avskyvärda, Führerprincipen, att en leder och styr, och andra följer. Wahlström följer lydigt ledarfetischismen genom att kräva att ett statsråd åker till mötet. Hon har inget att säga om kompetensen och förmågan hos de som åker. Hon kräver inte att de duktigaste inom området åker. Hon frågar sig inte varför klimatministern och hennes anhang valt en sådan lösning som det blev. Kanske klimatministern gjorde en SSU-Collinare, dvs såg till att de som gjort något, de som kunde göra något, var de som fick åka. Kanske hon valde bort ledarfetischismen, och inte skickade en galjonsfigur, en stel figur utan annan betydelse än att vara i fören, till allmän åskådan.

Det sagda innebär inte att jag vänder mig mot ledarfenomenet som sådant. En god ledare är den som leder utan kommando, utan att synas, som är föredöme och som är delaktig i att skapa en kultur av samhörighet och effektivitet, och som inte blir tillfrågad i gruppen om ett beslut utan om en åsikt. Kanske det är därför som jag valde den akademiska banan, där det inte finns ledare som bestämmer. Kanske därför jag tvingades lämna den akademiska banan efter mina protester mot ett icke-akademisk, bestämmande ledare.

Sven-Olof Yrjö Collin  

​Länk: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rosencrantz-m-representerar-sverige-i-brasilien-infor-cop30

Klimatet har, med rätta, rönt stor uppmärksamhet, och gjort vår Greta till en världskändis. Palestinakonflikten har fått en lika stor uppmärksamhet, med den israeliska statens förtryck i fokus, medan de som startade kriget, Hamas och de andra muslimska terrorgrupperna, har undkommit nämnvärd kritisk uppmärksamhet. Även här har Greta förekommit och skapat uppmärksamhet.

Men Greta förekommer inte, och olikt klimatet och Palestina, finns ingen stor uppmärksamhet, inga bullriga och långa demonstrationståg som går genom gatorna, inga upprop, inga slagdängor som skanderas, kring ett fenomen som är än mer ohyggligt och omfattande.

Kvinnoförtrycket!

I Afghanistan är kvinnor förtryckta. Ibland kallas det för kvinnoapartheid. Men det uttrycket undervärderar förtrycket i Afghanistan. Under apartheidregimen i Sydafrika fick de svarta lämna hemmet utan ledsagare. De fick gå i skola. De fick se med båda ögonen. De fick tala på gatorna. De fick dansa och sjunga. De fick blotta sitt huvud. Allt detta förvägras kvinnorna i Afghanistan. Förtrycket av kvinnorna i Afghanistan är mer omfattande än vad apartheidbegreppet innebär. Det är snarare att likna vid nazisternas groteska förföljelse av judarna under 30-talet, innan Förintelsen. Då fanns Judenfrei som fenomen. Nu finns parker i Afghanistan som är Frauenfrei.

Kvinnorna i Iran förföljs genom liknande, dock betydligt mildare regleringar. Här kan man dock använda uttrycket kvinnoapartheid, eftersom kvinnorna är, som de svarta i Sydafrika, andra klassens medborgare. Så gäller i många muslimska länder.

Detta oerhörda förtryck hänförs ofta till kulturen. Det är förvisso sant att förtrycket är kulturellt, men kulturen är sannerligen inte oberoende av, utan är understödd och till stor del skapad av islam, som utvecklat det abrahamitiska kvinnohatet, som har funnits och delvis finns kvar i de andra abrahamitiska religionerna, kristendomen och judendomen.

Sverige är inte förskonat från det abrahamitiska kvinnoförtrycket. Vi hade det i mildare form genom kristendomen, men har det idag kraftfullt genom invandrade kulturella sedvänjor och deras islam. Vi har det som kallas för hedersförtryck, vilket är ett förtryck som sannerligen inte är hedersrelaterat, utan skamrelaterat, där kvinnors agerande kan riskera att dra skam och vanära över släkten och mannen, varför kvinnans agerande skall kontrolleras in i minsta detalj. Vi har därför en kvinnoapartheid i Sverige som förvisso inte är statligt sanktionerat som i de muslimska länderna, men som kan existera p g a att staten, men främst, opinionen inte är starka försvarare och förkämpar för kvinnors rättigheter. Förvisso har det skett förändringar, främst drivna av liberalerna, som gör att staten kan ingripa, och ibland ingriper. Men i förhållande till omfattningen av och karaktären på förtrycket, är det omöjligt att bli imponerad av feminismen i Sverige.

Margot Wallström, som själv stoltserade med en feministisk utrikespolitik när hon var utrikesminister, en politik som de Afghanska kvinnor aldrig kunde erfara, som nyligen gjorde uttalande som kunde tolkas som att hon ansåg att en gravid klimatminister inte skulle softa utan åka till Brasilien för att delta på ett klimatkonferens, har sagt följande om den religion som utgör basen för det omfattande kvinnoförtrycket i världen, det som t o m finns i Sverige, som borde vara ett feministiskt föregångsland, inte minst med tanke på att hennes parti suttit vid makten många gånger, men som är ett land som har kvinnoapartheid i form av hedersförtryck: ”Vi har den största respekt för islam som världsreligion och för dess bidrag till vår gemensamma civilisation. Sverige värdesätter våra goda relationer med den muslimska världen och många svenskar är muslimer och de ger förstås värdefulla bidrag till vårt samhälle,.. detta har ett stort stöd bland det svenska folket.” (https://www.youtube.com/watch?v=bLdxsW3eK2M ). Så kraftfullt vänder man ryggen mot ett av världens största problem, kvinnoförtrycket, och så lägger man sordin på ett agerande som borde ske, med kraft, att bekämpa kvinnofientligheten i islam, och därmed frigöra kvinnorna som förföljs genom den islamiska skamkulturen.

Många är förbryllade över att Greta och hennes anhang, som med protester fäster världens blickar på angelägna problem, och överhuvudtaget opinionen, hela den liberala världen, alla som företräder feminism, att de inte med kraft strider för kvinnors frihet. Jag är mindre förbryllad då förtrycket är knutet till en religion, varför det får en aning frikort p g a en bisarr tolkning av religionsfrihet, och då det är knutet till islam, som förutom ideologisk makt har sin fascism, som tenderar att hindra en fri kritik av islam.

En feminism värd namnet, som kraftfull och utan fördomar strider för kvinnors frihet, är en feminism som tillsammans med mig strider mot islam. … men också mot dess mildare form, kristendom och judendom. 100 000 kvinnor i Sverige, som lider under hedersförtryck, och miljontals kvinnor i världen, som lider under det abrahamitiska förtrycket, främst genom islams förtryck, är värda vår kamp.

Bli medlem i och kanske t o m hjälp dessa organisationer, som agerar för flickor och kvinnors frihet i Sverige:

​Tjejers rätt i samhället, TRIS: Tris.se
Glöm Aldrig Pela och Fadime, gapf: gapf.se  
 
Sven-Olof Yrjö Collin 

Vad vet du om Wilhelm Gustloff? Ytterst lite, tror jag, och idag skall jag förklara varför.

Titanic har du säkert hört talas om. Ett passagerarfartyg, som ansågs osänkbart. som på sin jungfrufärd körde på ett isberg den 14 april 1912 och sjönk, varvid cirka 1500 personer av fartygets cirka 2200 personer dog (se länk 1).

Wilhelm Gustloff var ett fartyg, ursprungligen gjort för den nazistiska organisationen Kraft durch Freude och använt som flyktfartyg vid Andra världskrigets slut (se länk 2). Den 30 januari 1945 gick fartygen från Gdynia med cirka 10 500 människor ombord, de flesta kvinnor och barn, men även sårade soldater. Sovjeten och ubåtskaptenen Aleksandr Marinesko lät avlossa fyra torpeder mot fartyget, i tron att det var ett passagerarfartyg. Fartyget sjönk mycket snabbt, varvid cirka 9000 människor omkom. Dock finns andra approximationer, bl a en på 5300 människor. Sovjetunionen hade inget problem med sänkningen då fartyget hade tyska soldater ombord och därmed ansågs vara ett legitimt militärt mål. Efter kriget gavs Marinesko Röda fanans order och utnämnes postumt till Sovjetunionens hjälte 1990.

Titanic har blivit mycket omskrivet och filmer har gjorts med fartyget som bakgrund eller som huvudperson. Wilhelm Gustloff är tämligen okänt och har, mig veterligen, inte varit föremål för en världsdistribuerad spelfilm. Ett enkelt sätt att se skillnaderna mellan fartygskatastroferna är att jämföra storleken mät i ord på den svenska Wikipedias sidor om dem. 22 800 ord beskriver Titanic, medan 1131 ord beskriver Wilhelm Gustloff.

Det omkom mellan 2,5 och 4 (beroende på beräkning) gånger fler människor i Wilhelm Gustloff-katastrofen relativt Titanickatastrofen, medan den förra endast omnämns med 5% ord relativt Titanics omnämnande på Wikipedias svenska sidor. Mot bakgrund av att Wilhelm Gustloff-katastrofen var så oerhört mycket mer omfattande, mätt i antal dödade, varför finns så stark uppmärksamhet på Titanic och så lite på Wilhelm Gustloff?

Ombord på Wilhelm Gustloff fanns främst flyende tyskar, de som startade kriget. Ombord på Titanic fanns hela samhällsstegen representerad, från aristokrater till tredje-klassens passagerare, där de flesta var amerikaner, engländare, fransoser och många från Skandinavien. Likt alla de tyskar som dödades och som fördrevs under Andra världskriget, har de lägre människovärde och får därmed lägre uppmärksamhet relativt andra folkgrupper.

Ombord på Wilhelm Gustloff fanns främst kvinnor och barn, medan Titanic hade en mer mixad demografi avseende kön och ålder, varför sänkningen av Wilhelm Gustloff borde ha gett mer hjärteuppmärksamhet, trots att kvinnorna och barnen var tyskar. Men nej, dessa kvinnor och barn har inte fått historiens hjärta att uppmärksamma dem.

Sänkningen av Wilhelm Gustloff skedde under ett krig, där andra moraliska regler gäller än under fredstid. Sovjetunionen ansåg t o m att sänkningen var motiverad och hyllade ubåtskaptenen med utmärkelser.

Mediabevakningen skilde sig åt. I krigstid finns så många tragedier, vilket gör att alla tragedier reducerar betydelsen av varandra. Titanic sjönk däremot i fredstid, var omtalat redan under färd, vilket gav en oerhörd mediabevakning efter katastrofen. Under fredstid kunde Titanic uppmärksammas stort p g a medias frihet, medan sänkningen av Wilhelm Gustloff tystades ner av både sovjetiska och tyska myndigheter. Slutligen fanns det få överlevare som kunde rapportera om sänkningen av Wilhelm Gustloff, medan många överlevde och berättade om Titanic.

Titanic var ett högteknologiskt skepp och ansågs osänkbart, men sjönk, likt Regalskeppet Wasa, på sin jungfrufärd. Det som inte kunde ske, skedde, och överraskande fort.

Filmen Titanic, en vulgärromantisk smörja, som spelat in oerhörda summor, som blev en kritikerframgång och som nominerades till 14 Oscar, varav den fick 11, bl a Bästa film, beskriver hur en kvinna i förstaklass blir förälskad i en man från tredjeklass, efter att han räddat henne från att begå självmord, och där katastrofen avlöper som den skall, att kvinnan överlever medan mannen drunknar i det kalla vattnet. Den filmen fick sannolikt nya generationer att minnas Titanic. Wilhelm Gustloff har gett ämne till några filmer, främst tyska, utan någon nämnvärd distribution.                                                                                    

Uppmärksamhet beror således inte på antal drunknande människor, utan på andra omständigheter. Människoliv är inte viktiga för uppmärksamhet. Sådan är den antihumanitära slutsatsen. Därför vet du så lite om Wilhelm Gustloff.

​Länk 1; https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic
Länk 2: https://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Gustloff_(1937)
​

Islamisering är när religionen islams olika inslag penetrerar ett samhälle som inte är muslimskt. Islamisering är ett uttryck som främst används av de som är kritiska mot islam eller som är islamofober, dvs har en irrationell rädsla för islam, och betecknar därför en icke önskvärd process. Andra, speciellt islamofilierna, de som har en irrationellt grundad beundran eller stöd för islam, ser islamisering som en dålig teori, ja, som en fördomsfull och grundlös konspirationsteori, kanske skapad för att egentligen dölja en rasism mot muslimer. Dessa två motsatta läger ordnar sig ganska väl i dagens vänster-höger-skala, där det är högern, och främst extremhögern, som ser islamiseringen, medan nyvänstern inte ser någon islamisering, i alla fall inte som något negativt, annat än som ett sätt för högern att skrämma människor och kallar det därför för ett uttryck av islamofobi, vilket är ett kraftigt stigmatiserande uttryck.
 
Jag ser islamisering, och jag anser att den processen utgör ett hot mot ett fritt och gott samhälle. Men jag är sannerligen inte höger, än mindre extremhöger. Jag är demokratisk socialist, vilket därför innebär att jag pläderar för demokrati. Därför har jag ideologiska skäl att ta avstånd från alla totalitära ideologier, vare sig de är religiösa, som t ex islam, eller politiska, som t ex kommunism.

Kan man förkasta påståendet att islamisering är ett hjärnspöke hos högern och hos en demokratisk socialist? Det görs genom att man kan anföra inslag i dagens svenska samhälle som innebär att islam penetrerar samhället. Låt mig därför göra det.

Den muslimska demonstrationen av religionen genom kvinnornas hijab är accepterad. Den accepteras på arbetsplatser. Demonstrationen av islam accepteras t o m på platser där vanligtvis religiösa och politiska demonstrationer inte accepteras eftersom det stör verksamheten och dess mål, t ex sjukhus.

Den muslimska demonstrationen accepteras inom statliga, regionala och kommunala organisationer, där man kunde hävda religionens åtskillnad från staten, regionen och kommunen.

Den accepteras på elever vid förskolor, skolor, gymnasier. Nu senast visade Sundsvalls kommun upp en jobbannons där det fanns en bild av fyra småflickor, varav en var en liten flicka med hijab. Det skulle onekligen medföra en skandal utan dess like om Sundsvall hade haft ett foto där ett barn var iklädd Ku Klux Klans kåpa, trots att även den uttrycker en hängivenhet mot en specifik religiös åskådning.

Muslimer har sin halaltradition, vilket bland annat sträcker sig över kosthållningen, likt judarnas koscher. Idag finns det skolor och institutioner som accepterar den vidskepligheten och serverar halalmat. Matvarubutiker har i ökad utsträckning halalvaror, och idag finns det t o m inslag av varugrupper där det saknas möjligheten att köpa halalfria alternativ.

Under muslimska högtider har skolor stora problem med frånvaro av muslimska barn. När muslimer firar sin fastehögtid har skolor problem med barn och ungdomars hängighet p g a fastan.

Antalet moskéer har ökat dramatiskt, samtidigt som större och större moskéer byggs.

Ett socialdemokratiskt finansborgarråd, Karin Wanngård, sade 15 nov 2024: ”Så självklart behöver vi bygga fler moskéer så länge det behövs för att man skall kunna utöva sin religion.” Man kan undra vilka dessa ’vi’ är, och varför det är självklart att detta ’vi’ måste se till att muslimer har gudstjänstlokaler? Hells Angels behov av lokaler omfattas inte av samma självklarhet och det finns inga ’vi’ som har att se till att Hells Angels får lokaler.

I efterdyningarna av korankravallerna utreds inte hur den muslimska fascismen skall hindras och minskas. Tvärtom tycks vara fallet, där man utreder om det kan ske inskränkningar i demonstrationsfrihet.

En demonstrant, som gjorde sig känd som koranbrännare, Salwan Momika, mördades, sannolikt p g a sina demonstrationer. Lars Vilks blev förföljd, och fick polisskydd dygnet runt, p g a en teckning han gjorde av islams profet, och dog som följd av en olycka med sin poliseskort. Hoten mot dessa och deras dödsfall, har inte lett till debatt och åtgärder mot den muslimska fascismen, utan, bisarrt nog, till debatt om huruvida Momika och Vilks var effektsökare och statsministern sade att allt man har på hjärtan bör inte sägas.  

Staten, regioner och kommuner finansierar muslimska organisationer.

Muslimer håller offentliga manifestationer i städer, på gator, i parker, där de utför sin rituella bön.

Genom etableringsfriheten inom skolmarknaden etableras muslimska förskolor och friskolor, där förvisso en hel del har fått stängas p g a sitt muslimska innehåll.

Sammantaget innebär alla dessa inslag i samhällsbilden att islam tar sig in i samhället och penetrerar samhället. Trots att islam är en totalitär, sexistisk förtryckande religiös ideologi har islam hart när normaliserats. Denna normalisering sker genom islamiseringen.

Man kan tycka att det svenska samhället, som tidigare lyckades stå emot de totalitära politiska ideologierna nazism och kommunism, borde kunna stå emot islam och islamiseringen. Att samhället inte står emot, utan tvärtom, bejakar islam, beror på en del faktorer.

Islamiseringen är möjlig genom att den rider på den gamla föreställningen om religionsfrihet, att religioner skall ha mer och ett speciellt utrymme än det utrymmet som den politiska friheten ger. Medan religionsfriheten behöves tidigare, är den idag en relik från forna tider, där friheterna säkras genom de medborgerliga rättigheter vi har idag.

Islamiseringen är möjlig genom toleransen mot andra, speciellt de som man identifierar som minoriteter. Att muslimer är en minoritet, och en minoritet där många lever under besvärliga förhållanden i utanförskapsområden, innebär att det som organiserar dem i en grupp, islam, ger islam ett legitimt utrymme. Trots att islam är en delförklaring till deras minoritetsställning och till existensen av utanförskapsområde.  

Medan samhället som framgångsrikt bekämpade de totalitära ideologier var ett land där demokratin utvecklades, karakteriseras dagens samhälle, speciellt hos eliten, av identitetsföreställningar, där identitetsgrunder, som religion, är heliga och kan inte angripas, eftersom det blir ett angrepp på identitetsgruppen muslimer.

Förföljelsen av Sverigedemokraterna, som varit stark och som fortfarande känentecknar samhället, leder till en dialektik där det som SD står emot, blir något man bejakar, likt ett truligt barn. SD har en tydlig antiislamprofil, vilket innebär att dess politiska motståndare antar motsatsen, en islamofili.

Således finns den islamiska tendensen att etablera islam, samtidigt som toleranstendensen finns, med sin islamofili, vilket sammantaget ger en islamisering av det svenska samhället.

Islamisering är inte en fördomsfull konspirationsteori, utan en faktisk beskrivning av en process i det svenska samhället. Det är en pn process som måste bekämpas av de som sjunger Biskop Thomas Engelbrektsvisa från 1439, där en strof lyder: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

Christer Hugo, numer avkragad präst, uteslöts från sin gärning som präst av Svenska kyrkan p g a att han problematiserade gudsbegreppet och öppet erkände att han inte trodde på Bibelns gud, den ingripande guden som lägger sig i människors liv, utan ser gud som ett uttryck för människans inre andlighet. Han ville ha en debatt om hur Bibelns texter används, men kastades ut från kyrkan. (se länk)

Kristna, och än mer, Svenska Kyrkan, är monument av hyckleri. De använder passande texter från Bibeln som guds ord, t ex de magiska orden av Jesus, att den som är utan skuld kaste förste stenen. De bortser däremot från andra ord, som att en kvinna som inte är oskuld vid giftermålet skall tas till sin fars dörr och där stenas till döds. De senare orden lägger man smidigt åt sidan med hänvisning till att de antingen är tagna ur sin kontext, eller att de skall ses i sitt historiska sammanhang, vilket är något som Jesu ord om stenen inte belastas med. De kristna har Bibeln som en plocke-pinn-stack, där man tar vad man behöver och vill, och lämnar den andra till kontext eller historia. Jag brukar hävda att principen för det kristna tagandet i plocke-pinn-stacken är inte kristen moral, utan den rådande moralen. Numer passar det, men bara nästan, att hävda kontextuell förståelse av utsagan om att kvinnan tige i församlingen, medan några, de sk kvinnoprästmotståndarna, hävdar att det är lika giltigt som budordet att du inte skall döda.

Prästen som avkragas har börjat se bibeln som jag ser den, en textuppsättning där somt inte passar in i ett modernt samhälle. Han tycks ha en liknande uppfattning om människans andlighet som jag har, med skillnad att han kallar det gud och jag kallar det mänsklighet.

Men han tog striden om gudsbegreppet! Och han förlorade striden. En man som jag gillar. Som vågar följa Kant och Upplysningens imperativ, att våga tänka själv, och därefter, vågar uttrycka det.

Men sedan ytterligare en uppgift i artikeln. Han fyllde 65 år i år. Han kunde därför ta avskedet, avkragningen, genom att gå i pension. Om det spelade någon roll för hans agerande kan blott han, om ens det, svara på. Men man kan misstänka att villigheten att ta strid ökar när risken för finansiell katastrof minskar eller när man inte behöver söka ny inkomst. Hade han tagit samma strid, hade han vågat medge sitt gudstvivel om han hade varit 40 år, med familj att försörja? När han nu begär att andra skall delta i debatten, skall de följa hans inkomstrelaterade agerande, att de som kan stå risken med avsked, med avkragning?  

Så tänker jag på mig själv. Jag, som vid 61 års ålder, skrev en debattartikel där jag tog strid mot högskolans rektorn och hans anhangs beslut att låta ekonomutbildningarna ordnas efter FN:s program om hållbarhet. Likt kyrkans gudsdogm som inte kunde ifrågasättas, kunde inte hållbarhetsdogmen ifrågasättas. Jag blev utköpt av den hållbarhetstestuggande ledningen och stod utan inkomst och anställning när jag var 63 år gammal.

Jag hade, sedan minst tio år, haft kontroll på mina pensionspengar. Jag hade kontroll på min familjs besparingar. Och jag trodde, vilket var naivt, att mitt goda rykte som lärare skulle ge mig tillfällighetsarbete här och där. När jag agerade mot högskoleledningen insåg jag risken, men visste att det inte skulle dra ner mig och min familj i fattigdom, ja, inte ens i skam och vanära, trots att jag, likt prästen, blev omskriven i lokaltidningen som utköpt, med namn och allt.

Jag hade, vad som vulgärt uttrycks, ett fuck-off kapital, ett ’dra-åt-helvete’-kapital (andra uttryck är pippi-pengar eller frihetspengar). Jag, precis som prästen, kunde följa vår plikt, vår röst, vår moral, kanske p g a vårt ’dra-åt-helvete’-kapital. En präst som är 40 år, med samma tvivel, kanske inte vågade innan, och definitivt avstod efter hans avkragning, från att ge sig in i debatten. Likt högskolans personal mycket väl förstod att underordna sig, kanske på ett smidigt och insmilade sätt, ledningens hållbarhetstestuggande.

Jag vill gärna tro om mig själv att jag skulle ha reagerat på samma sätt mot högskoleledningens oblyga angrepp på den akademiska friheten, oavsett storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital, eftersom det var min professionella plikt att värna den akademiska friheten. Men likt prästen, inföll mitt agerande lämpligt relativt storleken på mitt ’dra-åt-helvete’-kapital. Kanske vi bägge kan misstänkas för att ha haft den ytterst rationella kalkylen att vi var i en situation där vi kunde stå upp för våra ideal.

Mot den misstanken kan anföras att jag, sannolikt likt prästen, identifierade mig så starkt med min yrkesroll, att förlusten av, inte inkomsten, men rollen, innebar en livsförlust. Prästen och professorn är inte arbeten, utan en livssituation, ett liv. Att inte få diskutera med doktorander och studenter, att inte få föreläsa om företagsstyrningens hemligheter, att inte utveckla teori med andra till artiklar, var en förlust i mitt liv, trots att jag kunde äta mig mätt på mitt bröd.

Så som vi, professorn och prästen, uppfattade våra roller, som var våra liv, kunde vi inte göra annat än det som innebar att vi förlorade våra roller.

​Sven-Olof Yrjö Collin
https://www.svd.se/a/W09RoK/prasten-christer-hugo-lamnar-prastambetet-anmaldes-till-domkapitlet-efter-farval-till-bibelns-gud
         

Låt oss jämföra Pakistan och Israel.

Pakistan skapades 1947 ur ett kolonialt sammanhang, för att bli ett hemland för sydasiatiska muslimer. Israel skapades 1948 ur ett kolonialt sammanhang, för att bli ett hemland för judar.

Bortåt 7 miljoner muslimer flyttade från Indien till Pakistan, medan ungefär samma antal hinduer och sikher flyttade från Pakistan. Bortåt 800 000 judar flyttade från arabiska stater till Israel och 700 000 araber flyttade från Israel.

Pakistan identifierar sig som en muslimsk stat och Israel som en judisk stat. Etniskt är Pakistan mer mångfaldigt, vilket lett till spänningar. Israel har däremot drabbats betydligt mer av krig med sin omgivning, och har också genomfört ockupationer.

Således finns i bägge länder en liknande historia, med starka etniska och religiösa grunder, med omfattande folkförflyttningar och med spänningar, interna i Pakistan eller externa i Israel.

Under tiden har Israel varit tämligen demokratiskt, medan Pakistan har haft en svag demokrati, med militärkupper och konflikter, både etniska, men framför allt religiösa, mellan olika muslimska falanger.

År 2023 hade Pakistan 247 miljoner invånare, medan Israel hade 9,8 miljoner. BNP per capita för Pakistan var vid bildandet ungefär $100 och var år 2023 $6037, medan Israel vid sitt bildande hade ungefär $1000 och hade år 2023 $53 401. Livslängden i Pakistan är 67 år medan den är 83 år i Israel. Freedom House demokratiindex anger 32 för Pakistan och 73 för Israel (Sverige har 99).

Judar som flyr från sina hem, flyr mycket gärna till Israel. Många muslimer flyr hellre till Europa, förutom afghanska flyktingar, där lite över en miljon har flytt till Pakistan. Medan Israel således är en magnet för judar, har Pakistan blott dragningskraft för muslimer från det närliggande Afghanistan. 

Pakistan var således markant fattigare vid sin start, men har lyckats öka 60 gånger, medan Israel har ökat 53 gånger, varför Israel var 10 gånger rikare vid starten, men är nu bara knappt 9 gånger rikare. De har således bägge utvecklat sin rikedom. Men välfärden i Israel talar genom livslängden, där man blir 16 år äldre i Israel än i Pakistan. Demokratiskt har Israel en aning mer väg att vandra än Sverige, men är långt, långt mer demokratiskt utvecklat än Pakistan.

Således likartade förhållanden, förutom i rikedom och religion, har lett till stora skillnader mellan de två länderna idag. Kanske finns det i huvudsak två skillnader mellan länderna, vilka bägge baseras på religionerna, judendom och islam.

1. Judendomen är mycket framgångsrik i vetenskap, handel och kultur, t ex har 220 judar fått något Nobelpris, medan 17 muslimer fått något Nobelpris. 14 Nobelpristagare har kommit från Israel och 2 har kommit från Pakistan. Islam förekommer ofta som bromsande kraft för ekonomisk, social, demokratisk och humanitär utveckling.
2. Israel är ett relativt religiöst homogent land utan inre stridigheter inom religionen, medan Pakistan bär dyra konsekvenser av islams delning mellan sunni och shia, där mellan 85-90% är sunni och 10-15% är shia, där andra länder blandar sig i motsättningarna, främst Iran, som företräder shia, och Saudiarabien som företräder sunni.

Judendom synes vara en kraft för humanitär utveckling, medan islam tycks vara en repressiv kraft, med stora inre stridigheter.

Denna jämförelse kan få ett sista och övertygande svar. Ställ följande fråga till dig själv: Om du tvingades fly från ditt land och du kan endast fly till Israel eller till Pakistan, vilket land väljer du?

​Sven-Olof Yrjö Collin

Människan är en fantastisk varelse. Hon har förmåga att skapa omänskliga förhållanden, som i dagens islamiska stater, i 1900-talets totalitära stater, och i medeltidens kristna stater. Men hon har också förmåga att under ytterst ogynnsamma förhållanden, skapa sammanhang och relationer som strålar av mänsklighet.

Detta skriver jag för att du har någon månad på dig att få erfara det senare, hur människor under ogynnsamma förhållanden skapar gemenskap, utövar solidaritet och älskar. Detta står dig till buds genom en film på Svt-play, som heter ’I gångarna’ (se länk 1. nedan).

Under min studietid vid Lunds universitet såg jag gärna Ingmar Bergmans filmer. Givetvis ’Det sjunde inseglet’ och ’Persona’, men även ’Nattvardsgästerna’. Jag tyckte om dem eftersom man slapp mycket yttre handling och skeenden, medan fokus var på människorna och deras bryderi inför att finnas till, inför livet och att möta andra människor. Jag fick dock hård kritik från de vänsterradikala medelklasstudenterna från Småland som bodde på min korridor. De ansåg att hans filmer blott gestaltade en överklassmiljö och överklassproblem. Viktigt var däremot att ta del av den arbetande klassens liv, som i Widerbergs film ’Ådalen 31’. Utan framgång hävdade jag att miljöerna och personernas liv på ytan var olika, men att problematiken i filmerna var likartad, att oavsett miljö och omständighet har människan en själ och ett förnuft, där hon bråkar med föreställningar, med visioner, med sin värdighet, sina förhoppningar och sin kärlek och, ja, … allt det som varje människa har, oaktat miljö.

Filmen ’I gångarna’ ger mig rätt. I den filmen får du möta människor som arbetar på ett stort lågprisvaruhus, där varorna ligger halvt uppackade, avskalat all pockande reklam, i många och långa gångar. Arbetarna kör varor från lagret till hyllorna, där de ställer upp dem. De möter varandra i gångarna och ser varandra genom hyllornas hålrum. De träffas vid kaffeautomaten och röker tillsammans på lastbryggorna.

Trots alla varor, med någon kund med kundvagn som kör förbi då och då, ger det ett intryck av öken. Denna karghet ser i förstone ut att reflekteras hos människorna, som själva ser ut att vara karga i sin utlevnad, med mycket sparsmakat språk sinsemellan. Men, eftersom filmen inte rusar omkring, utan förs med samma tempo som människorna, förstår man att de har skapat en mänsklig oas i öknen, men utan de åthävor och uttryck som vi själva kanske har, och som vi vant oss vid skall uttrycka människan i filmer.

Ge dig tid att förstå människornas agerande som uttryck för deras mänsklighet, för deras samhörighet, deras solidaritet, deras medmänsklighet, deras vilja till samvaro, och, inte minst, det mest märkvärdiga som sker i filmen, för deras förmåga till kärlek.

Om kärleken skall jag inte orda, eftersom det är en central del i filmen. Ja, det är en kärleksfilm, där kärleken är intensiv, trots att filmen är långsam och uttrycken ytterst minimala. Men det är det minimala i uttrycken som ger sådan intensiv upplevelse av kärleken.

Så, lägg av förväntan på Hollywooddramatik. Lägg av förväntan på stora gester och gråt och tandagnisslan. Lägg av förväntan på spektakulära eruptioner. Då skall du erfara stark dramatik, kraftfulla, men nästan osynliga gester, och hisnande eruptioner. Slutscenen är värd att vänta på, ty den är liten för det omedelbara ögat, men enorm i sin kraft, …ja, med samma styrka för själen som ges av Triumfmarschen i Verdis Aida (länk 2. nedan) och med samma övertygelse som hos Pavarotti i hans avslutning av Nessun dorma (länk 3.). Vincerò!

Se filmen. Din själ kommer att tacka dig.

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svtplay.se/video/j16GBAV/i-gangarna
Länk 2. https://www.youtube.com/watch?v=l3w4I-KElxQ&list=RDl3w4I-KElxQ&start_radio=1
Länk3. https://www.youtube.com/watch?v=cWc7vYjgnTs&list=RDcWc7vYjgnTs&start_radio=1

Kristersson använder Harpsund, statsministerns representationsvilla, ägd och bekostad av staten, för privata fester. Hans fru brukar gå klädd i sin arbetskostym, den Svenska kyrkans prästuniform, när hon är med Kristersson, när han representerar Sverige som statsminister. Hon har hållit gudstjänst på Harpsund, den statliga representationsbostaden.

Kristersson deltar i erosionen av två svenska värderingar, som är mycket väsentliga för ett fritt samhälle. Därtill hädar han!

I Sverige är staten skild från religionen. Sverige har inte längre någon statsreligion, även om den Svenska kyrkan får understöd av staten och handhar kyrkogårdar. Det enda övertrampet av denna grundläggande demokratiska värdering sker vid Riksdagens öppnande, då det fortfarande finns en tradition att många riksdagsledamöter besöker en kyrka efter öppnandet.

Att Kristerssons fru slår följe med honom är inte anmärkningsvärt. Däremot är det direkt stridigt mot traditionen om statens åtskillnad från religionen att statsministerns partner tillåts marknadsföra en religion genom en demonstrativ klädsel. När statsministern med följe kommer, är de blott och enbart representanter för staten Sverige, och sannerligen inte något annat, minst av allt representerar de en vidskeplig, totalitär religion, så som Kristersson svartrock till fru gör.

Statens egendom må inte utnyttjas för privat nytta. Det kallas korruption. En dogm, som användes av socialdemokratin, som idag högern försöker överta, är att man gör rätt för sig och inte ligger staten till last. Ett uttryck för denna dogm var Aina Erlander, som två gånger, sista gången när Tage gick i pension, åkte till Regeringskansliet för att återlämna pennor märkta ’Tillhör Statsverket’, som Tage hade fått med sig hem och använde hemma. Så visar man respekt för statens egendom och så skiljer man på privat och statligt.
Statens resurser skall användas för statens behov, inte för privata behov. Sådan är en självklar värdering rörande korruption. Förvisso bor Kristersson på Harpsund, men det är fortfarande statens egendom och syftet med egendomen är inte att husa en statsminister som enskild person, utan att husa en statsminister, inget annat. En fest för dottern till personen som är statsminister är inte en fest för staten, utan för personens familj.

Förvisso lär statsminister Persson och en av hans ministrar ha firat sina bröllop där. Men, de var i statens tjänst när de gifte sig. Å andra sidan var det helt privata arrangemang. Men så är också Persson och hans minister exponenter för den moderna tiden, där man gärna ser till sig själv och göder sig själv.

Kristersson ser sig således som både person och statsminister. Han är inte blott i statens tjänst som statsminister. Han ser inte heller statens egendom som statens egendom, med starkt begränsad nyttjanderätt, utan att statens egendom kan utnyttjas för privata behov.
Kristersson är en nyliberal människa som aktivt arbetar på många sätt för att erodera staten. Han och hans parti vill begränsa och minska staten. Det agerande jag beskrivit här innebär en tredje strategi, att erodera gränserna för staten, genom att bortse från principen av statens oberoende relativt religionen, och att låta statens resurser användas till privat nytta.

Till detta kommer något som onekligen är en lustighet för en ateist som jag. På dotterns fest på Harpsund använde de Harpsunds eka och rodde omkring med den. Jag reagerade på fotona av ekan. Det var jag inte ensam om. I Svenska Dagbladet den 31 oktober skrev en ledarskribent om det, med rubriken:”Harpsundsekan är inte vilken roddbåt som helst”, och menar att användandet av ekan på den privata festen inte var att visa ’stor respekt och varsamhet’ mot ekan, som är vårt kulturarv. En krönikör i Aftonbladet får samma känsla och skriver:” När jag ser studentföreningen – nästa generations ledare – ro runt i den där exklusiva träbåten, känns det som om jag drabbats av ett inbrott. Jag känner mig bestulen, och som medborgare i ett land som inte längre är mitt. Ett Sverige som börjar bli så korrupt, på alla håll och bredder, att det knakar i demokratins fundament. ” (länk 2 nedan).

Vi som sett Chrusjtjov ro i ekan, en av världens mäktigaste män som fick ro i en anspråkslös svensk eka, erfor ett stolt ögonblick i svensk historia. Den ekan är en representant och symbol för ett Sverige som är vår gemensamma stolthet. Att upplåta den till en privat studentfest är, och nu kommer lustigheten, en hädelse, en kränkning av vår stolta historia. Kristersson har tydligen inte samma helighet förbunden till ekan som en del av oss andra, jag, ledarskribenten i Svenskan och krönikören i Aftonbladet.

​Sven-Olof Yrjö Collin   
Länk 1: https://www.svd.se/a/rP0ael/ekan-i-harpsund-ar-inte-vilken-roddbat-som-helst
Länk 2: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/4B64KR/jag-tror-jag-kan-forsta-ulf-kristersson
 

Leonardo da Vinci målade muralmålningen Nattvarden, ett mästerverk som fortfarande beundras. Det beställdes, enligt Wikipedia, av Greve Ludovico Sforza och Grevinnan Beatrice d’Este. Leonardo utförde arbetet inom den tjänst han hade hos greven. Det var således inte ett fritt valt projekt, inte ett uttryck för konstnärlig frihet utan beställt och finansierat av en greve. Det var ett verk utfört inom en beroendeställning. Det är okänt om da Vinci utförde verket med glädje och utifrån egna tankar, eller om han, s a s helt och fullt prostituerade sig och sin begåvning, för att få mat och husrum.

Michelangelo gjorde statyn David för staden Florens räkning. Han befalldes senare att åka till Rom och utföra verk som skulle förhärliga påven Julius II. Efter en kort schism med påven återvände han till Rom, och, enligt Wikipedia, mot sin vilja, gjorde han målningarna i Sixtinska kapellet, ett förhärligande och legitimerande av påven, hans kyrka och religion.
Bägge dessa mästare utförde verk som manifesterade och förhärligade den rådande makten, kristendomen. Hur de tänkte vet vi inte, även om vi tycks veta att målningarna i Sixtinska kapellet utfördes utan egen brinnande vilja.

Konstnärer fick sälja sin förmåga till de som kunde betala för förmågorna. De fick sälja sin frihet till val av objekt, men inte teknik, för att kunna utföra det som de mest av allt ville, att göra konst.

Konsten var magnifik, men följde, ja, var underkastad den tidens makt och dess intresse. Det är en konst som förhärligande makten.

Låt oss färdas 450 år fram. Under 1930-talet, då nazisterna etablerat sig, får vi läsa i boken ’Ljusspel’, författade av Daniel Kehlmanns, hur en regissör, som under mellankrigstiden kallades för Röde Pabst, gör ett misslyckat försök som regissör i Hollywood och sedan lockas tillbaka och dras sakta in i nazismens konst. Han börjar använda Hitlerhälsningen. Han använder krigsfångar som statister. Genom att göra det han vill, att göra film, dras han in i nazismen. I romanen utmålas regissören som en person som blir en medlöpare, som låter sig förödmjukas, ganska omedvetet, men motivet är klart, för att få göra film.

Stora konstverk har skapats av konstnärer, speciellt under totalitära regimer, som kristendomen och nazismen, som vi kunde kalla prostituerade och medlöpare. För att få göra sitt konstnärskap var de delaktiga i att hylla den tidens makt, kyrkan eller nazismen. Som gjorde den vacker och accepterad. Som deltog i att legitimera den. De var inte passiva offer, utan för sitt konstnärskaps skull blev de i själva verket deltagare, aktiva deltagare i att befrämja dessa makter.

Vi kan beundra Leonardo da Vinci, Michelangelo och Pabst för deras förmågor, men inte hur de använde dem, ty de tre var aktiva deltagare i att legitimera totalitära, repressiva regimer. Envar skall fråga sig i vilken mån man är prostituerad och medlöpare till en makt som man egentligen inte vill befrämja, men där man kanske deltar aktivt för att få mat på bordet eller för att få utöva det man allra helst vill.  

Sven-Olof Yrjö Collin   

Länk. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/zA1bl4/daniel-kehlmanns-ljusspel-recension
​

Florence Bergeaud-Blackler är en fransk antropolog som skrivit en bok som getts den svenska titeln ”Broderism: Det muslimska brödraskapets nätverk i Europa”. I boken visar hon hur organisationen infiltrerar europeiska universitet, partier, myndigheter och andra organisationer, för att göra dem sharia-anpassade. Deras metod kallar hon broderism, och hon varnar för den och dess konsekvenser.

För svenskar är det ingen nyhet eftersom Sameh Egyptson beskrev samma utveckling, men då enbart i Sverige, i sin avhandling, ’Global politisk islam’, framlagd samma år, 2023, som hon publicerade sin bok på franska.

Var bor Florence? Om det sade hon, enligt artikeln (länk sist): ” Jag kan tyvärr inte berätta var jag bor”. Under hennes besök på Bokmässan i Göteborg följdes hon av poliser. Hon lever med polisiär dygnsbevakning och på hemlig adress. Även det känner vi igen i Sverige, ty Florence har samma liv som Lars Vilks hade, innan han dog som konsekvens av polisbevakningen.

Det finns andra forskare kring islam som gömmer sig och några som skriver under pseudonym. Det finns muslimer som uppfattar kunskap om och uttryck om islam som ett hot mot sin övertygelse och som med hjälp av islams inneboende våldsamhet låter det yttra sig i islamsk fascism, där de försöker förhindra uttryck genom våld eller hot om våld.  
I Kristianstad höll en imam en predikan där han tog upp den del i Koranen (4:34) som säger att en gift man som har en fru som inte är lydig skall först förmana henne, sedan vägra henne sängen och slutligen slå henne. En inspelad video över hans predikan kom ut. Omedelbart kom fördömande från politiker och opinionsyttrare på högerkanten (ej från vänsterkanten). Företrädare för moskén sade att predikaren inte skulle få fler uppdrag. Men, varför denna upprördhet? Han predikade utifrån islams heliga bok. Församlingen satt tyst under predikan. Ingen ställde sig upp och protesterade, t ex genom att säga att modern islam inte bryr sig om Koranen 4:34. Ingen reste sig och gick demonstrativt ut. Efter tillställningen genomfördes inte en muslimsk stenkastning utanför moskén likt den koranbrännare fått utstå. Kvinnoapartheid, som 4:34 är uttryck för, är inte en anmärkningsvärd företeelse i islam och muslimska församlingar. Kvinnor får ju inte vara på samma plats som männen i moskén och de må inte predika.

I Manchester en vecka senare mördades två personer och några skadades. Platsen var en synagoga, där de mördade och skadade var judar, som hade samlats för att fira Jom kippur, de vidskepliga judarnas dag då de försonas med sina fiender, och erkänner att de inte levt efter sin guds förmaning men lovar att försöka göra det nästa år. Initialt uppgav polisen att de utredde det som terrorbrott, men uppgav inte grunden för misstanken. Ej heller uppgav de mördarens namn. Senare avslöjade de namnet och identifierade honom som brittisk medborgare med syriskt ursprung. Tre personer har häktats, men utan uppgift om varför. Rabbin i synagogan sade att detta var en väntad effekt av det myckna israel- och judehatet i samhället. Premiärministern visste dock att motivet var antisemitiskt, ty han sade att personer blev angripna p g a att de var judar. En myndighetsperson hävdade att det fanns indikationer på att attacken var islamism eftersom mördaren bar en falsk självmordsväst.

Några timmar efter morden hölls pro-palestinska demonstrationer, några med sedvanligt våld, som hävdade att Israel begår folkmord. Här visar sig Bergeaud-Blackler’s tes i sin nakenhet, att muslimska krafter samverkar med vänstern i länderna, eftersom den nya vänstern och muslimerna har likheter i kritik mot kolonialism och bägge har identitetsperspektiv. Ett terrordåd i sitt eget land, som sannolikt är antisemitiskt motiverat, får inte dessa personer att uppträda anständigt och deklarera att våld är barbariskt, vilket ju paradoxalt är deras grund när de angriper Israels krig. Dagen i Manchester var inte försoningens dag.

Forskare och konstnärer som behöver polisskydd, forskare som skriver under pseudonym, opinionsmakare som protesterar mot islams uttryck, men som döljer eller inte ens förstår att det är islams uttryck, och personer som inte stillar sin demonstrationslystnad för att visa sin respekt för människor som mördades i ett antisemitiskt dåd. Allt detta pekar på riktigheten i Bergeaud-Blackler tes, men inte blott begränsat till det muslimska brödraskapet, utan till islam som sådant. Islam är en intolerant religiös ideologi som knaprar sig fram, delvis med hjälp av organisationer som muslimska brödraskapet, delvis med hjälp av extremvänstern och av opinionsyttrare som vill sola sig i tolerans och mångfald, men också, och kanske fram för allt, genom sin oerhörda ideologiska kraft och makt över sina anhängare.

Till syvende og sist, att vara upprörd, som så många var, över den kvinnofientliga predikan som imamen höll i Kristianstad, är att se med ett öga, att se hans ord, men inte att se med det andra ögat, att kvinnorna var separerade från männen i moskén och att församlingen inte protesterade. Och att inte vara förmögen att med hjälp av sitt förnuft, det som kan skapa och använda principer, att se denna lilla, lilla spillra av kvinnoapartheid i Kristianstad som en del i en utveckling vars värsta uttryck är fascism, våldets förtryck av uttryck.

​Sven-Olof Collin

En sammankomst vid Uppsala universitet om akademisk frihet stördes av pro-palestinska demonstranter så mycket att mötet fick göra uppehåll. Akademin, där tanken och debatten skall vara fri, men också disciplinerad, hindrades i sitt arbete av pro-palestinska aktivister.

Låt mig lägga till några ytterligare observationer.

Vänsterpartiets partiordförande avbröt under partiledardebatten på ett sätt som fick t o m de andra politikerna att kräva disciplinerad anständigheten från henne.

Pro-palestinska demonstranter har förföljt en riksdagsledamot på ett sätt som hindrade honom att gå hem.

Detta ser ut som den odemokratiska vänsterns tilltag, där de haft en lång tradition av störningar, förstörelse och t o m våld. Kanske det går tillbaka på den odemokratiska kommunismen och dess våldsamhet och fascistiska läggning, dvs att med hot om våld eller våld, påverka opinion.

Men det är värre idag och därmed är riskerna större. Idag har vänstern lierat sig med och ingår i det pro-palestinska lägret. I det finns många med direkt eller indirekt ursprung i Palestina, men även från arabiska stater. De bär den kulturen med sig, som ytterst är baserad på en annan totalitär ideologi, islam.

Vi minns alla korankravallerna, med sitt ohämmade muslimska fascistiska våld. 

Idag har vi i Sverige en än giftigare brygd än den som den odemokratiska vänstern serverade oss tidigare. Idag består brygden av två grupperingar, som i grunden hämtar sin kraft, om än omedvetet, från de totalitära ideologierna, kommunism och islam.

Det är onekligen paradoxalt att dessa två grupper kan vara tillsammans. Speciellt paradoxalt är att vänstern stödjer muslimska inriktningar. Dagens vänster har bevarat sitt odemokratiska agerande, men har lämnat sitt marxistiska filosofiska arv, materialismen, och har istället blivit idealister, där kultur skapar identitet, som sedan förtrycks eller förtrycker. De har blivit så förändrade att vänsterns tidigare så starka icke-rasism blivit antirasism, vilket är en nyrasism, där hudfärgen är en viktig identitetsmarkör. Det som hos den tidigare vänstern sågs som ett opium för folket, dvs religionen, som de forna kommunisterna gjorde allt som de kunde för att förtrycka och röja undan, har idag, hos den vänster som ortodoxa marxister ser som höger p g a deras idealism, har blivit en identitetsmarkör.

Muslimerna tycks inte vara så noga med sina allierade, utan låter dem gå med och legitimera deras krav, kanske p g a att båda grupper har en liknande totalitär och antidemokratisk grund. Att stöka runt, att vara aggressiv, att avbryta, att förfölja, är legitimt agerande för de totalitära. Demokratins disciplin vänder de ryggen. Nu har de visat i Uppsala, att de också vänder ryggen mot akademin och den akademiska friheten, tankefriheten som får utvecklas i akademins disciplinära form av debatt.

Demokratisk disciplinerad frihet och akademisk disciplinerad frihet är intet för vänsterns och muslimernas giftiga brygd.

​Sven-Olof Yrjö Collin

Det förs en debatt om föräldraförsäkringen, där högern inte vill ha det som idag, där en del av föräldraförsäkringens månader är dedikerad till mammorna, en del till papporna, och en del kan föräldrarna välja fritt. Medan vänstern vill ha papporna hemma med barnen via fler dedikerade pappamånader, vill högern att varje familj, inte staten, bestämmer vem som skall vara hemma med barnen.

Föräldraförsäkring är ett besynnerligt ord för att beteckna en statlig förmån som kommer från skattekollektivets skatter. Det är ju inte en försäkring där de nuvarande föräldrarna betalt in en premie, där försäkringen utlöses vid barnets ankomst. Att det heter försäkring beror på att föräldrapenningen ingår i det som kallas socialförsäkringssystemet, där mer ordinarie försäkringar ingår, som arbetslöshetsförsäkring, där man delvis erlägger en premie. En del av föräldraförsäkringens finansiering kommer från arbetsgivaravgifter, varför man kan säga att det finns inslag av en sorts indirekt premie. Men då föräldraförsäkringen ges till alla med barn, oaktat om de någonsin gett upphov till en arbetsgivaravgift, så kan man nog säga att ordet försäkring i föräldraförsäkring är ett förvillande ord.

Föräldraförsäkringen är således inte en individuell försäkring, utan utgör ett kollektivt gott, där man kan diskutera vem som skall fördela den, och till vilket syfte.

Om föräldraförsäkringens avsikt är att möjliggöra för föräldrar, i mån av intresse och möjlighet, att vara med sina barn, är det rimligt att föräldraparet avgör hur föräldradagarna skall fördelas. Föräldrapenningen är då till för föräldrarna.  

Svårare blir det om man hävdar att föräldrapenningen finns till för barnets skull, ty vem avgör barnets välfärd? Eftersom vi i stort sett inte har någon föräldrareglering, utom vid tydlig vanvård, så anser staten att föräldrarna avgör barnets välfärd. Inte minst visar det sig genom det införda skolvalet på 90-talet, där föräldrarna ges makt att avgöra vilken skola barnet skall gå i. Dock har ännu inte föräldrafriheten blivit så stor att föräldrarna kan välja om barnet skall gå i skola eller ej eftersom barnen lyder under allmän skolplikt. Men, om man accepterar att föräldern är barnets beslutsfattare, då talar det för samma system som när föräldrapenningen finns till för föräldrarna, dvs att föräldrarna fördelar föräldrapenningen mellan sig.

Men en tredje ståndpunkt är likt skolplikten, att staten hävdar sig ha en ståndpunkt som är överlägsen föräldrarna, men som den blott hävdar på frivillig grund, med ekonomiska incitament. Då säger staten att du kan få föräldrapenning om du gör som staten säger, men att du inte måste välja föräldrapenning, dvs olikt skolplikten som är tvingande.

Föräldrapenningen är kan ses som ett statligt stöd till barnomvårdnad, där staten avstår en del av sina pengar i utbyte mot att en specificerad förälder tar hand om barnet och ger det, förhoppningsvis, en trygg och god barndom. Från statens sida hävdar man att ett barn, men kanske även föräldern och samhället som sådant, blir rikare om barnet träffar likvärdigt sin far och sin mor. Därför säger staten, i alla fall den från vänster, att i den mån familjen ställer upp på den värderingen, får familjen del av föräldrapenningen. Vill den däremot annorlunda är den fri att agera på sitt sätt, men dess agerande blir då inte finansierat av staten. Helt enkelt säger staten att den tror på ett bättre samhälle om barnet får träffa bägge sina föräldrar, då både barnet och föräldrarna, och därmed samhället, vinner på det, varför staten betalar om föräldrarna gör som staten tycker, men att föräldrarna är fria att göra som de själva tycker, men får då finna sig i att avstå en del av statens betalning.

Likt ROT- och RUT-avdragen, som är frivilliga att utnyttja, men som är föreskrivna hur de får utnyttjas, stimulerar staten via en reglerad föräldrapenning ett visst agerande, till gagn för individerna, barnen och bägge föräldrarna, men också till gagn för samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin