​Om du inte vill ta stora risker, då skall du ta dina surt sparade pengar och lägga dem på ett bankkonto, eller, om du är lite mer riskvillig, lägga dem i några aktiefonder eller aktier. Aldrig lägga allt på en aktie utan på flera, så du får riskspridning.

Mångfald ger riskspridning.

Detsamma kan sägas om en grupp av människor. Om gruppen är oerhört enhetlig, är den sannolikt oerhört bra på en uppgift. Skulle däremot uppgiften ändras, då blir gruppens enfald en belastning, medan en mer mångfaldig grupp har högre sannolikhet att rymma en person som klarar den nya uppgiften.

Mångfald ger riskspridning.

Men inte på ett område, tycks det.

EU vill med lag förbjuda sk avgasbilar från 2035, dvs ett förbud mot framdrivningskällor som ger lokala utsläpp. Förbränningsmotorn skall ut och elmotorn skall in. Tidigare dominerade bensinmotorn, men dieselmotorer fanns. Sedan utvecklades dieselmotorn oerhört snabbt och blev ett tag alternativet för miljöknuttarna. Sedan kom andra typer av bränsle till förbränningsmotorn. Slutligen kom elmotorn.

Förbränningsmotorn har den egenheten att dess utsläpp, dess miljöpåverkan, erfars vid framdrivningen. Men den medför nedsmutsning av havet och stränder där olja utvinns och röjning av skog för att producera diesel, ända fram till avgasröret. Elmotorn har all denna miljöpåverkan innan framdrivningen, men saknar den sista nedsmutsningen. Därför har den en mentalt oerhörd fördel genom att den förvisso driver miljöförstöring i alla led, men inte i brukarledet, eftersom den inte har avgasrör. Därtill kommer sedan service, där rimligen elmotorn har lägre servicekrav än förbränningsmotorn. Slutligen, demonteringen och återvinningen av bilens delar, där elbilar lär erbjuda större svårigheter.

Alla dessa processer skapar miljökostnader och miljökonsekvenser, och sociala kostnader och sociala konsekvenser. Vilken framdrivningskälla, vilken motorn som i summa gör bäst ifrån sig, är svår att besvara. Väljer man ut vissa variabler, t ex CO2-utsläpp, ja då vinner sannolikt elbilen, även om elbilen förbrukar el från Karlshamns oljekraftverk.

Poängen är att alla typer av framdrivning ger sociala och miljömässiga belastningar. I denna mångfald av belastningar, är det då rimligt att begränsa möjligheterna till teknikutveckling till enbart en framdrivningskälla, elmotorn?

Är enfald i framdrivning en lyckosam strategi, eller gäller inte här, som i så många andra fall, att mångfald minskar risker?

EU borde inte lagstifta mot specifik teknik, utan istället sätta gränser för de totala utsläppen som kan hänföras till en drivkälla. Ty EU borde ju vara likgiltig inför tekniken som sådan, och helt orienterad mot dess konsekvenser, de sociala och de miljömässiga. Att begränsa utsläpp genom att förbjuda teknologisk mångfald synes vara dumt, ja kanske t o m kontraproduktivt.

​Den 30 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Akademiker, dvs de professionella lärarna på universitet och högskolor, har en ansenlig mängd förtroendearbetstid, dvs tid som arbetssäljaren själv förfogar över, utan arbetsköparens mätning, observation och kommando, för att utföra de arbetsuppgifter som ankommer arbetaren. Den professionella akademikerns arbete innefattar utbildning, forskning, samhällsinsats samt administration. Den professionella akademikern som inte är en exploatör, lägger ner lika mycket kraft och engagemang i alla fyra aktiviteter, där variation blott finns över tiden, där någon del tillfälligtvis får större engagemang.

De icke-professionella akademikerna utmärks bl a av att exploatera förtroendearbetstid genom att överföra den till antingen ferietid eller egentid. De består av de oengagerade och av de ensidigt engagerade. 

De oengagerade exploaterar förtroendet genom att överföra förtroendearbetstiden till ferietid med en del tricks. De har storföreläsningar och undviker mer intima och mer krävande seminarier. De har enkla tentamina, helst med kryssfrågor, istället för arbetsintensiva tentamina som bedömer förmågan att resonera eller kontinuerlig tentamen under kursen. De förändrar sällan sina föreläsningar och håller sig inte uppdaterad i ämnet. De utför inte forskning. De hävdar att uppsatsarbete innebär att studenterna skall arbeta oberoende av handledaren, vilket de felaktigt kallar självständighet, men som självfallet avser att minska tid som handledaren behöver besväras av studenterna och deras uppsatsarbete.

Men även de ensidigt engagerade exploaterar förtroendearbetstiden. De överför förtroendearbetstiden till egentid. De ensidigt engagerade är de som kontinuerligt fokuserar en eller några av de fyra uppgifterna. Det finns de som älskar att hävda att de är oerhört engagerade, men där deras engagemang är exploaterande, ty de ägnar sig blott åt en del av den professionellas uppgifter. Det är de som fokuserar den administrativa uppgiften och som springer på alla möten och utlyser än fler möten, som deltar med full kraft i skrivande av nya riktlinjer, kursplaner och utvärderingar.

De som, för att maximera sin forskningsuppgift, till synes gör sin undervisningstid genom att hålla tre sex-timmarsföreläsningar, och anser sig därmed ha fullgjort sin undervisningsuppgift, trots att inga undersökningar i världen kan visa på att sex-timmars föreläsningar är effektiva pedagogiska medel. De ’bränner av’ sin undervisning.

De som ägnar mycket tid åt undervisning och framställer sig själv, mångordigt och under lång tid i kafferummet, som den som bär institutionens undervisning på sina axlar och tvingas därmed att försaka ’den viktiga forskningen’.

Dock skall villigt medges att det kan finnas konflikter i utförandet av förtroendearbetstiden. Medan den professionella har sina professionella värderingar, som vägleder den i sin insats och i sina prioriteringar, så kan dessa prioriteringar komma i konflikt med organisationens krav på prioritet av arbetsuppgifter. Där ställs den engagerade professionella i en lojalitetskonflikt, där lojaliteten mot det professionella står i konflikt med lojaliteten mot organisationen, och där vissa professionella prioriteringar, som t ex att välja forskningstid framför undervisningstid, kan framställa den professionella som en exploatör.

Men denna konfliktsituation är ändock det mindre problemet relativt de oprofessionella, oengagerade, eller de ensidigt engagerade.

En tydlig ledning, som hyllar de engagerat professionella och som slår ner på de oengagerades exploatering av förtroendearbetstiden, och en vibrerande kultur av professionalism, leder till att förtroendearbetstiden används till det som den är avsedd för, professionellt akademiskt arbete.

​Den 29 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I finansvetenskapen är bolagens utdelning av pengar ett mysterium. Det har inte varit helt lätt att förstå varför bolag delar ut sina pengar. Det har funnits olika förklaringar, som att minska det fria kapitalet i bolaget så att företagsledarna inte slösar bort det på olönsamma investeringar, till att det är marknadsföring av bolagen eller ett sätt att hålla utdelningshungriga aktieägare från styrelserummet.

Marxister har sett det som att det är en del av mervärdet, dvs det värde av arbete som arbetet inte får utan som blir del i kapitalackumulationen, som överförs till rentiärer, dvs den klass av kapitalister som inte ens bemödar sig med att delta i styrningen och utvecklingen av kapitalackumulationen. Värderingsmässigt kväljes en marxist över allt mervärde. Men mest sura uppstötningar får marxisten när arbetets frukter delas ut till de lata, improduktiva utsugarna, rentiärerna.

Idag är det annat ljud i skällan. Medan inflationen har varit på 10%, kräver fackföreningarna betydligt lägre löneökningar, och reagerar inte på att de kapitalistiska bolagen ökar sina utdelningar. De säger själva att de inte är upprörda. Nu säger de att höga utdelningar visar att bolagen har pengar i kassan, vilket är bra, och ordförande i Metall säger ” Utdelningar kommer ju faktiskt också våra pensionsfonder till godo”. Finanschefen på SEB, som höjer sin utdelning med 12,5% säger, i samma källa: ”Vi har 260 000 direktägare i vår bank, småsparare. Sedan har vi miljoner som äger SEB-aktier via någon fond. Nu får de en extra peng i ett läge där de har det ganska svårt. Man behöver extra pengar, säger han och fortsätter: – Vi har ett elstöd som kommer. Och här kommer ett visst stöd från SEB, utifrån att man har tagit en risk med sitt ägande. (SvD 230201)

Det är rörande att se hur fackfolk och finansfolk ser utdelning som ett sätt att stödja de som idag blir fattigare p g a inflation och elpriser, och hur det kommer pensionärer till godo, de som knappt har råd med en tandborste, i alla fall en elborste.

Medan Metall kan le i mjugg hela dagen, i insikt att det är de moderna löntagarfonderna, de som kallas pensionsfonder, som till skillnad från de gamla löntagarfonderna inte styrs demokratiskt, som blir rika, så borde de mer borgerligt lagda gnissla lite tänder att löntagarfonderna används för att motivera utdelning.

Men de mer borgerligt lagda, de som stödjer en mer aktiv kapitalism, känner sig mycket nöjda med att dessa löntagarfonder, legitimerar den kapitalistiska utdelningen, varför de rentiärer som sitter på Östermalm, vars enda bidrag till världen har varit att de övertagit ett arv och inte lyckats försnilla det, får mängder av pengar, men nu slipper skämmas över sin arbetsfria inkomst. Den kapitalistiska utdelningen är ju ett stöd till småfolket.

Med lägre grad av känslor, varken positiva eller negativa, resonerar ekonomen att det ekonomiska värdet av utdelningen är om det är en omallokering av resurser, till projekt med högre värde än de som erbjuds inom bolaget. Därför är användandet av utdelningen viktig. Om utdelningen används till en semesterresa så kan ekonomen försöka se det positiva i att det är reproduktion av produktionsfaktorn arbete. Men mer sannolikt kommer ekonomen att se större värde i utdelningen om utdelningspengen investeras i ett företag utvecklar mycket smakfull köttersättning, baserad på den skånska rapsen. I alla fall om ekonomen är jag.

Den 28 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Som avskedad professor p g a motstånd mot hållbarhetsindoktrinering på en högskola, har jag onekligen en moralisk möjlighet att reflektera kring medlöparen, då jag inte var en medlöpare som böjde mig för en makt, vare sig för att vinna något, eller trots vad jag kunde förlora, och, som det visade sig, som jag förlorade.

Jag har liknats vid Don Quijote, mannen med principer, där principerna inte enbart var normativa utan t o m kognitiva, då han, genom dem, var oförmögen att se verkligheten så som den var, i alla fall, så som den var för de flesta andra.  

Mot Don Quijote står smilfinken, Sancho Panza, den som villigt följer vad andra sagt och bestämmer, för att vinna egna fördelar eller i alla fall, för att inte förlora fördelar.
Från litteraturen känner vi smilfinkarna.

Undersåten, Herr Hessling, den outhärdlige smilfinken, som hurrade uppåt och fördömde neråt, var en komedi baserad på satir, skriven av Heinrich Mann 1918, bror till den mer berömde Thomas Mann. Men det är en komedi där skrattet aldrig kommer fram, ty man erfar istället fasa när man läser boken, ty jag vet vad som skedde i Tyskland på 30-talet, med alla dessa smilfinkar och undersåtar till nazismen. 

Höfgen, skådespelaren som hade varit kommunist, men som opportunistiskt anpassade sig till nazismen för att vinna berömdhet för sin insats i Goethes pjäs, Mefisto, är huvudpersonen i Klaus Mann’s (son till Thomas Mann) roman ’Mefisto’, publicerad 1949. Hans avslutande replik, när han konfronteras för sitt smilfinkeri och medlöperi, har blivit berömd, som ett sätt att försöka undkomma moraliska anklagelser för opportunism: ” Jag är ju ändå bara en helt vanlig skådespelare!”

Den repliken tangerar Zarah Leander, en svensk skådespelare som åkte till Tyskland 1936 och blev där en berömd, berikad skådespelare, som, om sitt engagemang under nazityskland, sade att hon var politisk naiv. Hyllningarna och pengarna hon erhöll, gjorde henne bekvämt naivt blind för att socialister, kommunister, zigenare och judar slogs och fängslades.

Men den värsta smilfinken och medlöparen vi känner från litteraturen är Abraham, han som är grundaren och den stora förebilden i de tre religionerna, judendom, kristendom och islam. Han, som i sin innerliga vilja att underkasta sig guden, var villig att mörda sin egen son. Smilfinkeriet driven till sin spets där man med smilet är villig att mörda sin egen son.

Nu kan man hävda att alla dessa, Hessling, Höfgen, Leander och Abraham, men även Don Quijote, var följsamma mot något som inte var dem. Men det finns en avgörande skillnad. Don Quijote följde principen om ridderlighet, något han valt själv, som fanns i honom och som gav honom stora egna kostnader. Hessling, Höfgen, Leander och Abraham följde däremot en makt utanför dem själva, som gav dem fördelar. De var opportunister, med känsligt pekfinger i luften för att känna vinden, som var villiga till medlöperi och smilfinkeri, där villigheten att mörda sin egen son för att vinna gudens gillande, var det största smilfinkeriet.

Don Quijote framstår som Kants autonoma individ, som genom eget resonemang, där Kant hävdade Förnuftet, medan vi andra kanske inte finner Don Quijotes resonemang som helt förnuftigt, valde principer som gör gott i världen. Hessling, Höfgen, Leander och Abraham är istället genuina opportunister, som följer makten, det till dem extern, för att de själva skall vinna något. De är genuina egoister, medan Don Quijote följde principer för altruism.

​Den 27 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det är något absurt att totalitära metoder, som att förbjuda agerande med politisk avsikt, som inte skadar eller hotar någon, att bränna koranen, idag framställs som ett sätt att värna om en människogrupp, muslimer, som är en människogrupp som ses som förfördelad. Det förefaller absurt att islam, en totalitär ideologi som bl a rymmer kvinnoapartheid, som har så mycket blod på sina händer i historien, och idag fortsatt utöva sin inneboende fascistiska terror, skall erhålla ett skydd som inte ankommer andra ideologier, som är betydligt mer harmlösa än islam.

Man använder ett totalitärt grepp, inskränkning av yttrandefriheten, för att skydda en totalitär ideologi. De som visat sig hota demokrati, var helst de dyker upp, skall av en demokratisk stat ges ett skydd som innebär en inskränkning av demokratin. Hur bisarr är ändå inte nutiden?

Föreställ dig att man år 1926, året efter utgivandet av Hitlers Mein Kampf, förbjöd dess brännande. Då hade brännande av boken skapat kravaller, där nazister, speciellt unga män, kastade sten på poliser och på brännarna. De som brände Mein Kampf skulle då bekämpas och förbjudas i sin gärning, för att skydda de förfördelade, ty nazisterna var då främst ett trasproletariat.  

När vi står inför totalitära anti-demokratiska ideologier, borde den rena ryggradsreaktionen vara att, minst, behålla, men helst, utvidga demokratin. Med tacksamhet borde vi hälsa Paludans barbariska koranbränning, liksom vi skulle hälsa Vilks rondellhund, och bjuda in dem i de stora rummen, ty deras handlingar avslöjar den ideologi de vill debattera och kritisera. Ideologins antidemokratiska och våldsamma natur kommer upp till ytan genom deras handlingar. Den klarar inte av att hålla sig bakom ridån, att gömma sig i röken de skickat ut för att dölja, där de kallar sin religion för fredens religion (sic!), utan uttrycker sin inneboende våldsamhet, ja, sin inneboende fascism.

Att så kritisera de totalitära, kallas av de totalitära för hädelse. Något som de vill skall förbjudas. Men hädelse är den fria människans sätt att påvisa det totalitära och det fascistiska i ideologin. Hädelse är ett frihetligt agerande.

Att förbjuda hädelse, är att förbjuda frihet.

​Den 26 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi skall äta mindre kött och mer växter. Det är sången idag, där omtanken om klimatet står främst. Men man kan också ha en ren energiomtanke, ty kan man äta de växter som djuren skulle ha ätit, vinner man ju den energiförlust som görs vid transformeringen av växter till kött.

Oaktat skälen till mer övergång till växtbaserad mat, finns det ett aber. Människor behöver en mängd saker, bl a behöver vi järn, speciellt kvinnor. Nu har en forskargrupp på Chalmers funnit att växtbaserade köttsubstitut förvisso innehöll acceptabla mängder järn. Men detta innehåll av järn var det som man skulle kunna kalla den fysiska tillgången av järn. Det var det järn som fanns i produkten.

Men vad som finns i produkten är ju saligen ointressant. Det som är intressant för människan är vad människan kan tillgodogöra sig. Det kan kallas biologiskt tillgängligt. Forskarna fann att mängden biologiskt tillgängligt järn var betydligt mycket mindre. Ja, det var så litet att det knappast kunde tillfredsställa en kropps behov av järn.

Således kan en produkt med mycket järn ge järnbrist p g a skillnaden mellan fysiskt tillgänglig och biologiskt tillgängligt järn.

Tänk dig nu en innehållsförteckning på en produkt. Den presenterar det som är fysiskt tillgänglig av olika beståndsdelar, av järn, magnesium och vitaminer. Men det är saligen ointressant. Det som finns i produkten är likgiltigt, eftersom det intressanta är för människan är det som den mänskliga kroppen tillgodogör sig, det biologiskt tillgängliga.

Därför sitter jag nu här, med Marabou choklad och läser: 32 g fett, varav mättat fett är 19,5g. Måtte det vara fysiskt tillgängligt, men biologiskt otillgängligt.

Den 25 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Jag är individen Sven-Olof Yrjö Collin. En helt unik individ. Ingenstans i världen finns en individ som också är Sven-Olof Yrjö Collin. Blott jag är Sven-Olof Yrjö Collin. När jag dör, då finns inte längre individen Sven-Olof Yrjö Collin.

Men det finns spår av mig. Svaga, svaga, hos de jag mött på mina arbetsplatser. ’Gör inte som Sven-Olof Yrjö Collin och ha andra tankar än de rektorn har, ty då blir du avskedad eller portad från universitet’, är ett sådant spår. Ett annat spår är betoningen av operationalisering i en vetenskaplig studie och att man ställer upp som reviewer och session-ordförande på de konferenser man åker på.

Starkare spår av mig finns i min familj. Spår som är genetiska, utseendemässiga, men också normer och värderingar. Minnen av mig, historier om mig, kommer att finnas och påverka. Individen Sven-Olof Yrjö Collin kommer inte att finnas, men Sven-Olof Yrjö Collin kommer att finnas som effekt.

Jag är förvisso en individ, men jag är också en bärare av de som fanns före mig. Allan T Malm, legendarisk lärare på min institution i Lund, som, genom sitt läraragerande, påverkade min pedagogik, som kan uttryckas: ’En bra lärare är inte den som nödvändigtvis är omtyckt under kursen, men som är omtyckt efter kursen.’

Jag är än mer bärare av några av de som finns och funnits i min familj. I mig, både genetiskt och beteendemässigt, finns min mor och far, och mina mer avlägsna släktingar, kanske främst min farmor, som lärde mig socialdemokratisk praktik, solidaritet, arbetets värde, inbegripet dess skyldigheter, och rättvisa.

Det förefaller som om livet är en mängd trådar, som löper fram, korsar varandra, tvinnar sig samman, för att sedan dela sig. Som koagulerar till en individ, likt det flytande blodet som blir en fast substans, eller kanske man skall säga en emulsion, likt droppar av grädde som kommer ur mjölken.

Bilden jag får är en mängd trådar av liv som, av slump eller av kärlek, klumpas samman till en individ, som lever ett tag och sedan försvinner, medan trådarna fortsätter, delvis påverkade av individen, för att senare, återigen av slump eller kärlek, klumpas samman till en annan individ.

Individen, jag, Sven-Olof Yrjö Collin, är blott en tillfällig koagulering av några av livets trådar. Livet är evigt, medan individen är tillfällig.

​Den 24 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Ingen vill vara förlorare. De flesta vill vara vinnare. När något dyker upp som framgång då är kön av ansvariga för framgången lång. När ett misslyckande dyker upp, då övergår kön till att peka finger och kön av ansvariga är tom.

När Högskolan Kristianstads ekonomutbildning klassades som i nivå med de två andra, högsta rankade, Jönköpings Handelshögskola och Handelshögskolan i Stockholm, då ersattes den första förvåningen av en kö av generösa människor, de som villigt tog på sig ansvaret för framgången. Vad jag vet, gjordes ingen grundlig analys över vad som skapade framgången.

Det tycks vara ett vanligt fenomen, att framgång föder segrare medan misslyckande föder bortförklaringar.

När det gick bra för telefonbolaget Ericsson, berodde det på deras goda tekniker. När det gick dåligt, berodde det på något mer diffust, på den blandade ägarstrukturen, där Handelsbankssfären och Wallenbergsfären styrde, sannolikt i osämja, där av dåliga resultat.

När det går bra för ett bolag, kan man läsa i årsredovisningen att satsningar gått hem och att personalen gjort ett fantastiskt arbete. När det går dåligt, då är det ett ’utmanande’ makroekonomiskt läge som är förklaringen, inte lat personal eller usel strategi.

När ett parti lyckas, beror det på deras goda politik. När de går ner i opinionen beror det på att de inte fått ut sin politik. Inte på att deras politik inte är attraktiv.

I redovisningsforskningen finns ett fenomen som heter Big Bath. Det är empiriskt konstaterat att när en ny VD tillträder, då rensar man i redovisningen, t ex gör man nedskrivningar och avskrivningar som ökar kostnaderna, men blott på pappret, och redovisar därför sämre resultat. Men året därpå, då VD:s suttit ett år, redovisar man förbättringar i resultaten, helst remarkabla förbättringar. Man gör den nye VD till en vinnare, som villigt tar på sig det fulla ansvaret, dock med klädsamt refererande till de dugliga medarbetarna …de som för ett år sedan uppenbart var odugliga.

Det är således så, att vinnare föder framgång, men framgång föder också villiga vinnare.

Den 23 MARS 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag satt, för några år sedan, med en begåvad student på Lukasjenkos universitet i Minsk, Belarus. Han argumenterade mot demonstrationsrätten. Han gjorde det med en retorisk fråga: ”Vilken rätt har en liten minoritet att skapa oro i samhället?” Sedan lade han till: ”Det är ju bara demonstranterna som vill uttrycka sig, men de vill inte delta i att utveckla samhället.”

I går, den 21 mars 2023, hörde jag Lukasjenko-studentens argument igen. Denna gång från en person som jag, av historiska skäl, blev överraskad att höra det från. Så här sade han: ”His travel to the United Kingdom would not be conducive with the public good and he will not be allowed access.”

Den som vägras inresa är koranbrännaren Paludan, som vill komma till Storbritannien och bränna en koran.

Lukasjenko-mannen heter Tom Tugendhat och är minister för säkerhet i ….inte Belarus, inte Ryssland, ja, inte ens i Kina, utan i Storbritannien.

Enligt nedanstående länk är han inte en förvirrad konservativ som gått vilse i sin tanke, ty han har starkt stöd för sin handling av det andra partiet, Labour, där en företrädare för det partiet säger: "Mr Paludan was previously jailed in Denmark for his hateful and racist statements. He is a dangerous man that should not be allowed into this country. “
https://www.bbc.com/news/uk-england-leeds-65020528

Paludan bränner en koran och uttalar sig mot islam. Det är vad han gör. Han utövar inget våld. Han hotar inte med våld. Han uttrycker sin mening om islam på sitt sätt. Uttryckssättet, att bränna en koran, anser politikerna i Lukasjenkos anda, gör honom till en farlig man.

Vi vet alla vari hans farlighet består. Paludan är farlig för samhällsfreden eftersom hans agerande utlöser fascistiska handlingar. T ex de vi fick erfara i Sverige under korankravallerna.

Paludan är inte farlig. De muslimer som slänger käft med honom är inte farliga. Det är de muslimska fascisterna, som förhindrar hans uttryck genom hot om våld, och genom våld, som är de farliga. Det är de muslimska fascisterna som politikerna skyddar genom att vägra Paludan inresa.

Rushdie, Charlie, Jyllands-posten, Vilks, Paludan, och kvinnorna i Iran som vill ta av sin slöja, är alla aktörer som genom sitt agerande har blottlagt islams fascism. Nu blir vi åsyna vittne till hur den fascismen skördar sina segrar, hur den bär frukt. Genom att svenska polisen vägrade honom demonstrationsrätt, vilket enligt förvaltningsrätten var en olaglig handling från polisens sida, och genom att stänga gränsen till Storbritannien för en individ med ett Lukasjenko-argument: För samhällsfreden.

Samhllsfreden som hotas, inte av Paludan, utan av den muslimska fascismen.

Notera att Lukasjenko-argument inte handlar om samhällsfreden som sådan, utan om freden gentemot en specifik grupp. Den ledande gruppen i Belarus och de muslimska fascisterna i Storbritannien.

Vi minns Storbritannien som ett land som varit mycket viktig i utvecklingen av liberala idéer och i utvecklingen av ett liberalt samhälle. De var viktiga, ja, kanske helt avgörande i kampen mot fascismen i slutet av 30-talet och fram till 1945. Vi får nu tacka dem för deras insats för liberalism och mot fascism.

Nu får vi vända vår rygg mot Storbritannien, eftersom det är ett samhälle som böjer sig för fascism.

Notera att jag inte sympatiserar med Paludans sätt att uttrycka sig, att bränna koranen. Jag föredrar ett annat uttryck, att läsa högt ur koranen, för att visa på dess hemska, antihumanitära innehåll. Men liberalism är inte att förbjuda uttryck, utan att, som en författare (Evelyn Beatrice Hall) summerade Voltaires syn på yttrandefrihet: "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.". Jag anser att både Paludan och muslimerna genom koranen skall få lov att uttrycka sig. En liberal förbjuder varken Paludans eller muslimernas uttryck.   

Den 22 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kring år 2017 tryckte och distribuerade Vänsterpartiet denna bild.
 
Min undran är: Vem riktar sig bilden till?

Barnäktenskap är ett fenomen som sedan 2000-talet har blivit så frekvent att det är omtalat. Det har också fallit några domar där pappor och mammor blivit dömda för att de deltagit i att arrangera barnäktenskap.

Barnäktenskap är främmande för vår moderna kultur och har förmodligen blott funnits i Sverige som arrangerade äktenskap mellan aristokratiska ätter. Fenomenet finns numer i mindre utvecklade kulturer, där just barnäktenskap utgör en del i det underutvecklade. Det finns som beståndsdel i islam, där agerandet hos uppfinnaren av religionen, mohammed, med hans våldtäkt av en nio-åring, kan vara ett föredöme, eller i alla fall inte ett hinder för barnäktenskap.

De flickor som är på bilden förefaller vara svenska, eller i alla fall inte från de länder där barnäktenskap florerar som kulturellt fenomen, t ex Irak, Syrien, Somalia, Iran. De flickorna är inte representativa för de flickor som kan löpa risk att utsättas för barnäktenskap.

Varför illustrerar man en kamp mot barnäktenskap med de som inte är i riskzonen? Det hade varit mer begripligt om man hade haft några flickor från Syrien och Somalia, där några har hijab, för att markera att det är inom dessa kulturer som fenomenet finns och att det är för deras skulle vi vänder oss emot barnäktenskap.

Man kan tänka sig att man inte vill stigmatisera den kulturen mer än vad som redan görs. Man kanske vill undvika vad man själv kallar islamofobi, det som andra kallar religions- och kulturkritik, och som ingår i vad antirasisterna kallar rasism.

För oss andra är bilden löjlig, ty den visar så tydligt hur deras islamofobifobi uttrycker sig. Det löje som bilden skapar, torde de inte vara okunniga om. De borde veta och förstå att många bedömare ser bilden som en bekräftelse på deras islamofobofobi. Ändock gör de bilden.

Den torde endast kunna tala till de vänsterpartister som håller islamofobifobin högre än kampen mot det som bilden skulle ha kunnat uttrycka, kampen mot barnäktenskap. Det är en självbekräftelsebild, där deras ismalofobifobi, där deras motstånd mot att delta i vad de ser som stigmatiseringen av islam och kulturen som bär barnäktenskapen, manifesteras genom att demonstrativt utelämna de som löper risken att drabbas av barnäktenskap.  

De bryr sig inte om att vi skakar på våra huvuden och skrattar med lätt förakt åt deras islamofobifobi. Ty bilden syftar till att bekräfta dem som de goda, som inte stigmatiserar en kultur och en religion. Bilden är inte ett medel i kampen mot barnäktenskap, utan är blott till för att bekräfta deras självbild.

En viktig del i feminismen är att bekämpa sexuella övergrepp och sexualisering av unga flickor, vilket drabbar alla flickor. Men en minst lika viktig del i feminismen måste vara att bekämpa barnäktenskap, ty det är inte blott en fråga om sexuella övergrepp, utan adderar en legalisering och normalisering av sexuella övergrepp, samt gör flickan till mannens egendom. Men inför kulturens och religionens legalisering och normalisering av sexuella övergrepp och egendomsobjektiveringen av flickan, gör Vänsterpartiet halt.

Bilden visar därför att Vänsterpartiet inte är ett feministiskt parti.

Skäms Vänsterpartiet!

​Den 21 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Några hårt specialiserade banker i USA har blivit värdelösa efter att de ägnat sig åt riskfylld verksamhet och därefter drabbats av en bankrusning, att inlånarna vill ha tillbaka sina pengar. Den amerikanska staten går in och garanterar insättarnas pengar, men låter bankerna gå under, dvs aktieägarna skyddas inte av amerikanska staten. President Biden säger om ägarna: ”De som har investerat i dessa bankar kommer inte att skyddas. De tog en risk. Det är så kapitalism fungerar ”

I USA finns ett system där insättningar på $250.000 garanteras av staten. En av de drabbade bankerna, Silicon Valley Bank, hade insättningar på 150 miljarder dollar som inte täcktes av insättargarantin. Den amerikanska staten beslöt emellertid att utöka den statliga insättargarantin till att omfatta alla insättningar, även de delar som gick över $250.000. Den risk att förlora pengarna som insättarna tidigare visste fanns, dvs insättningar över $250.000, har således nu överförts från insättarna till staten. Risken förstatligades.

Innan du nu fäller en tår över tacksamhet för att amerikanska staten räddar de stackars insättarna, notera då att det sannerligen inte är en pensionerad sömmerskas pengar, ty hon har sannolikt inte mer än $250.000 på sitt bankkonto. Insättarna är i huvudsak företag i teknikbranschen. Det är således i huvudsak ett stöd till företag som ges.   

I Sverige har vi ett liknande system. Insättarnas belopp upp till €100.000 är skyddade av en statlig fond, där bankerna gör årliga avsättningar. Vi vet inte om vår stat täcker större belopp, såsom görs i USA, om något liknande sker i Sverige. Vad vi vet är att det kan ske, ty det finns ingen lag som förhindrar staten att förstatliga insättarnas risk. Det är så kapitalism fungerar.

Men det är inte så marknadsekonomin fungerar.

I en marknadsekonomi hade insättarna granskat utbudet av banker och deras tjänster. Några banker hade inte haft en insättargaranti, medan andra hade haft det, där de hade haft olika storlek på sin insättargaranti. Så fungerar marknadsekonomi.

Banker i en marknadsekonomi som hade en insättargaranti, kunde ha t ex för att de köpt en försäkring, en insättarförsäkring, av ett av alla de försäkringsbolag som finns på marknaden, där en av försäkringsbolagens produkter är en insättargaranti till banker.

Så fungerar en marknadsekonomi.

Varken USA:s eller Sveriges finansiella sektor kännetecknas av en total dominans av marknadsekonomi. Det finns ett antal banker som tillhandahåller tjänsten som innebär att man lånar ut sina pengar till en bank, och numer får ränta på inlåningen. Där finns marknadsekonomin med sin mångfald av olika typer av inlåningstjänster och räntor.

Men i fallet med inlåningsgaranti finns ingen marknadsekonomi. Där finns staten med sin fond. Det finns, vad jag vet, inte ett enda försäkringsbolag som sagt att de skall konkurrera med staten om denna tjänst. Det beror sannolikt på att prissättningen på bankens avgift till staten är sådan, att tjänsten inte är lönsam för försäkringsbolaget. Således erbjuder staten en tjänst, som i en marknadsekonomi hade erbjudits av privata aktörer, till ett subventionerat pris, dvs skattebetalarna betalar för att folk skall känna trygghet i bankerna.

Man har således förstatligat kostnaden för insättartryggheten genom att alla skattebetalare står för en del av kostnaden för tryggheten.

Detta är kapitalism, där staten och privata aktörer koordinerar agerande. De sitter i samma båt. Precis det som Ebba Grön sjöng om i sången Staten & Kapitalet (https://www.youtube.com/watch?v=Jy2Ce1Wpl-4 )

Kapitalismen behöver staten och marknadsekonomin för att fungera. Staten tjänar folket när de disciplinerar kapitalismen och marknadsekonomin. Marknadsekonomin hade inte funnits utan staten, bl a för att marknadsekonomin aldrig skulle få folklig legitimitet. Detta är vår heliga treenighet, som tjänat oss så bra.

Den 20 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Socialdemokratiska partiet hade många medlemmar tidigare, och många av dem hade en aktivitet, om än inte oerhört stor. Ur kadern av aktiva, rekryterades de politiker som sedan fick plats i kommuner, landsting och riksdag. Idag är det oerhört mycket färre aktiva i socialdemokratin. Det innebär att urvalet är så mycket mindre. Frågan är vad det innebär.
Innebär den svagare rekryteringsbasen att demokratin, i bemärkelsen att medlemmars tankar och idéer i minskad grad bärs fram, och att rörelsen försvagas? Istället uppstår det dubbeltydiga fenomenet med etablissemang och populism.

Etablissemanget är de fåtaliga som utnyttjar de forna rörelserna, som skapat strukturer som ger politisk kraft och lönekuvert. De fåtaliga har frigjort sig och sin politiska gärning från det tankegods som byggde upp rörelserna och som motiverade dess politiska och finansiella kraft. På den grund som byggts för det goda samhället, står nu ett etablissemang och exploaterar grunden, för sitt eget intresse. Exploateringen syns så tydligt när dagens etablerade socialdemokrater, som står på den grund som skapades av socialdemokrater som tidigare försökte bygga ett samhälle utan rasism, idag för fram rasistiska tankemodeller. Det socialdemokratiska etablissemanget har vänt upp och ner på socialdemokratin.

Medan strukturerna efter rörelsen finns kvar, så har de som byggde strukturerna försvunnit. De känner inte igen sig i etablissemanget. De har vänt sig till de som kallas populister, dvs Sverigedemokraterna. Men de egentliga populisterna är de som står på den socialdemokratiska grunden, men som förvanskat den politik som grunden skapades för.

Populisterna, dvs etablissemanget, vänder sig nu till en grupp människor, vars rörelse inte är demokratisk, utan totalitär. Populisterna har vänt ryggen åt en så viktig värdering som jämställdhet och anammat de totalitäras kvinnoapartheid. De har vänt ryggen åt grundens uttalade norm av att man skall göra rätt för sig, och exploaterar den grunden för att ge de improduktiva av statens resurser. Med belöningen att de totalitära ger sin röst åt populisterna.

Den demokratiska rörelsen byggde en grund och skapade strukturer som idag används av det populistiska etablissemanget för att befrämja de odemokratiska. Med resultat att den djupa demokratin, som var socialdemokraternas mål, försvagas, ja förtvinar.

Låt mig avsluta med mitt gamla språkbruk: Dessa satans exploatörer, som med sin populism ger sig själva friheten att minska på friheten, den som vi skulle ha i vårt värdiga solidariska, demokratiska samhälle.

​Den 19 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag blev irriterad på en avslutande mening i en artikel. Det handlar om att universitetslärare måste vara närmare studenterna i framtiden p g a den teknologiska utvecklingen. Björn Lundberg, doktor i historia, och således hyfsat bildad, avslutar artikeln med följande ord: ” Men hur ska vi ha möjlighet att göra det när utbildningarna inom humaniora och samhällsvetenskap tvingats banta till ett minimum för att möta ständiga effektiviseringskrav?”
(https://www.svd.se/a/Xb9GQn/ai-applikationen-chatgpt-klarar-snart-universitetstentor )

Petimätern säger att illitterata i ekonomi i allmänhet och organisationsstyrning i synnerhet borde inte uttala sig om ekonomins organisationsstyrning.

Jag tror att Björn inte avser effektivitetskrav utan avser t ex krav på att kursernas kostnader skall gå ner, men med samma grad av genomströmning.

Relationen mellan input, t ex kostnaderna, och output, t ex genomströmningen, benämns produktivitet. Det är INTE effektivitet, som ju är outputens relation till målsättningen. Således menar Björn att det är produktivitetskraven som kan vara hindrande, inte effektivitetskraven. Tragiskt nog kan det finnas ett uns av riktighet i hans utsaga, ty de akademiska administratörerna kanske också blandar samman produktivitet med effektivitet?

Petimätern blir irriterad över andra uttryck som ekonomiskt illitterata använder. Inte minst termen ’kostnad’, denna för ekonomer så heliga och så oerhört viktiga term. Kostnad är resursförbrukning. Om du har köpt två kilo mjöl för 20 kronor, och använder halva påsen till bullar, då är mjölkostnaden för bullarna…inte 20 kronor, ty 20 kronor är en utbetalning i samband med baket. Kostnaden för bullbaket är 10 kronor, ty det är priset på den resurs som förbrukades i bullbaket. Kvar har du ett kilo mjöl, vilket är en tillgång som kan användas senare och som kan värderas till 10 kronor. Således, av utbetalningen på 20 kronor, blev 10 kronor en kostnad och 10 kronor blev en tillgång.

Ekonomi som kunskapsfält har liknande problem som t ex statskunskap, som ju förvaltar ett av våra viktigaste begrepp, demokrati. Precis som med kostnad, används demokratibegreppet med precision i statskunskapen, medan det används flyktigt och okunnigt i samhället.

Därför måste akademiker i sina kunskapsfält ständigt vara folkbildare. De måste ständigt vara ute i samhällsdebatten. Inte för att driva opinion och politik, utan för att sprida den kunskap de har. De skall inte nöja sig med att sitta och knorra och gnälla som språkliga petimäter. Likt detta blogginlägg.

​Den 18 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag kommer här att framföra mina synpunkter på Högsta domstolens dom mot de två män som deltog i påskkravallerna i Örebro i fjol, där deras tidigare domar på 5 år, sänktes till 3 respektive 3 år och 3 månader. Det anses ju numer att domar inte kan kritiserats, speciellt inte om man är ordförande i den gruppen som är riksdagens grupp som bereder justitie frågor. Det anses att domare är så svaga i sin professionalism att de inte tål kritik. Därför får jag be den som är domare att omedelbart sluta läsa här.

​Två män kastade stenar och hade sig. De dömdes inte för våldsamt upplopp, utan för sabotage mot blåljusverksamhet.

Domstolen fann att de kunde fällas för våldsamt upplopp och sabotage mot blåljusverksamhet. Eftersom det senare är allvarligare än det förra, döms de blott för det senare. Till detta kommer att domstolen inte fann stöd för slutsatsen att de som deltagit i oroligheterna agerat ”tillsammans och i samförstånd” med varandra.

Strafftiden sänktes från fem år till 3 år respektive 3 år och 3 månader. Det är mycket markanta sänkningar. För varje människa, speciellt kanske för yngre, är 2 år en dramatisk tidsperiod. Procentuellt är det 40% och 35% minskning. Det är anmärkningsvärt hur lättsamt det tycks vara för domstolar att laborera med människors liv. 5 år eller 3 år, tja, det är en bedömningsfråga. Nej, det är inte en bedömningsfråga, utan ett bedömningshaveri. Skillnader på 40% och 35% är ett haveri, ett oacceptabelt godtycke.

Slutligen, den som fälldes för 3 år och 3 månader, fick plus 3 månader för att han kastat en sten på en polisman. Således, allmänt förstörande av staten ger 3 år, medan direkt våld mot en polisman, statens representant, vår värnare, en levande individ, ger 3 månader.
Det finns all anledning att diskutera domstolarnas dömande, speciellt avvikelser i det som de kallar bedömningar, men som, med tanke på procentuella avvikelsen och med tanke på att det handlar om mänskligt liv, är bedömningshaveri.

Att sedan ett angrepp på en individ som försvarar vår demokrati ger blott 3 månader i fängelse, är orimligt.

Högsta domstolen imponerar inte i sin insats.

Kanske socialdemokraternas partifolk i Göteborg skulle ha en diskussion med domarna?
De får ju saker och ting gjorda.

Den 17 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Horace Engdahl, skribent på Svenska Dagbladet, skriver om islam: ”Det förefaller till exempel meningslöst att kategoriskt fördöma en religion som räknar 1,6 miljarder troende.” (https://www.svd.se/a/JQ71aj/horace-engdahl-lardomar-om-varldsmannaskap-semlor-och-kristna )

Engdahlsdoktrinen är att kritik som resulterar i fördömande avtar med mängden utövare. Kritik är således en fråga om kvantitet och utgör en sorts demokratisk-totalitär aktivitet, där ett fenomen blir mindre kritiskt granskat, med slutsatsen av total fördömelse, ju fler människor som deltar i fenomenet. Det förefaller vara demokratiskt, då mängden räknas, men blir totalitärt, eftersom tillräcklig mängd skyddar fenomenet från kritik som leder till fördömelse.

Jag ser på en hemsida att världscupen i fotboll har setts av 4 miljarder tittare. I världsmästerskapet i totalitära Qatar, karakteriserat av kvinnoapartheid eftersom det är en muslimsk stat, förväntas än fler se på fotbollen. Är fotbolls-VM i Qatar skyddad från kritik, med riktning av fördömande, p g a den enorma mängden tittare?   

Jag ser på en hemsida att man beräknar att varje dag dricker 1,2 miljarder människor en Coca-Cola. Eftersom man kan tro att de 1,6 miljarderna muslimer inte är aktiva muslimer varje dag, så förefaller det som om kyrkan Coca-Cola har fler aktiva tillbedjare är islam. Enligt Engdahlsdoktrinen  är fenomenet Coca-Cola meningslöst att kritiskt granska och nå resultatet, att fördöma produkten, p g a antalet som dricker Coca-Cola.

Engdahlsdoktrinen är en uppenbar dumhet, ty kritik är en förnuftsmässig aktivitet som inte hindras av några majoritetsförhållanden eller kvantiteter. Faktumet att 1,6 miljarder brukar islam, 4 miljarder brukar världsmästerskapet i fotboll och 1,2 miljarder brukar dagligen Coca-Cola, berättar om människan, där berättelsen mycket väl kan innehålla delvis eller totalt fördömande av fenomenet som dessa människor ägnar sig åt. Mängden berättar inget om fenomenet, islam, fotboll eller Coca-Cola-drycken. Det är fortfarande lätt att med förnuftig och kunskapsbaserad kritik nå fram till ett totalt fördömande av kommunism och nazism, helt oaktat hur många som stödde dem, eller hur många som var medlemmar i dessa partier. Fenomenet islam, fotboll i Qatar och Coka-Cola är oberoende av antalet som ägnar sig åt det.

Engdahlsdoktrinen utgör ett exempel på hur människor, med ren vilja, är villig att släcka sitt förnuft, till förmån för själens vilja att rena det smutsiga och uppenbart orättfärdiga. Förnuftet får ge vika och viljan använder ett dumhetens argument, för att rättfärdiga det omöjliga, religionen. Engdahlsdoktrinen är en manifestation av det den legitimerar, den totalitära vidskepelsen.

​Den 16 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Den goda tanken med att ha frivilligorganisationer som utför läxhjälp har försvunnit under oket av invandrarnas korruption. Tre föreningar, Rajo kulturförening, Rinkeby föräldraförening och Sveriges unga och vuxen academy, samtliga drivna av invandrare, har blivit polisanmälda för svindleri. Dessa och andra svindlerier kring läxhjälpspengar har lett till att staten inte ger pengar för läxhjälp till frivilligorganisationer.

Svensk modern historia rymmer ett stort inslag av frivilligorganisationernas arbete. Staten befrämjade den vägen och gav pengar till frivilligrörelsen, eftersom den tjänade demokratin, folket och staten väl.

Många av oss har gått på en studiecirkel eller varit med i en idrottsförening som delvis varit finansierad av staten.

Svindleri och allmän laglöshet har förvisso alltid funnits, långt innan invandrarna kom med i leken. En liten innovativ grupp, som bodde på samma studentkorridor som jag, organiserade en studiecirkel kring någon sorts mathållning, minns inte vilken, vilket innebar att de en gång i veckan, under 10 veckor, fick sin middag betald. Det är onekligen på gränsen till svindel.

Jag var med i en politisk ungdomsförening, där medlemsantalet och möten renderade kommunalt stöd. Vi gjorde som de flesta andra, kanske överdrev några mötens kvalitetsinnehåll och var långsamma med att gallra bort de som inte längre var medlemmar. Detta var ett accepterat svindleri, som kunde hålla upp föreningen någorlunda ekonomiskt och hålla nere medlemsavgifterna.  

Själv satt jag ordförande på ett styrelsemöte i en annan förening, där det i det offentliga protokollet står att vi diskuterade föreningens strategi, vilket förvisso var sant, men inte så upplysande, som om det stått vad vi verkligen diskuterade, om föreningen skulle bli helt vit. Som mången fattig förening tar man ibland till metoder som innebär någon form av svindel, speciellt undvikande av skatt. Vi diskuterade länge, ty att till viss del bedra staten på skatt, innebar att vi agerade fel moraliskt och att vi kunde, om det kom ut, förlora kommunala bidrag, eller i alla fall komma i dålig dager gentemot kommunen. Å andra sidan kunde de som arbetade på föreningen, i form av lärare och inte frivilliga, få hyfsad lön, och vi kunde hålla medlemsavgifter och andra avgifter nere. Svindleriet genom svarta pengar var således motiverat, inte individuellt, utan utifrån föreningen och dess medlemmar.

Dessa svindlerier i föreningarna gjordes i omtanke om föreningen, inte för enskilda individer. De motiverades som omsorg om föreningen, det gemensamma.

Svindleriet som uppdagats i invandrarföreningarna har inte varit ägnat åt att stärkta föreningen och dess verksamhet, utan har varit för personlig vinning. Och det har varit omfattande.

Det lagomliga svindleriet, som görs för föreningens skull, har alla känt till och har varit, i stort sett, accepterat, om än bekymmersamt. Det svindleri som är omfattande och som görs för att individuellt berika, är inte socialt accepterat.

Invandrarna har inte förstått att svindleri görs i liten omfattning och för föreningens skull. Därför avslutades läxhjälpen.

Invandrarnas egoism och klanorientering, med följd att statens förtroende gentemot frivilligorganisationerna minskar, hotar den statliga finansieringen av folkrörelserna. Möjligen kan en ytterligare orsak läggas till som förklaring hur denna del av den svenska demokratin har eroderat. Det har kanske varit prestige att ge pengar till invandrarorganisationer, samtidigt som att agera kontrollerande vore att vara rasist. Det är således de ’goda’ som köpt sig godhet genom att försnilla statens resurser och undergräva den delen av demokratin som frivilligrörelserna stått på. De ’goda’ har varit de onda. 

​Den 15 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har ett hyfsat sk ’sunt förnuft’ Därtill är jag hyfsat utbildad i företagsekonomi. Jag har t o m föreläst om ekonomens mest centrala begrepp kostnad. Ja, t o m publicerat vetenskapliga artiklar om kostnad. Ändock känner jag mig som ett dumhuvud inför den debatt som blossat upp om fjärrvärme.

I en artikel (länkar till mina källor finns sist) klagar en fjärrvärmekund på att det kommunala bolaget som säljer fjärrvärme, vill ha mellan 300 000 och 400 000 i, vad de kallar, nyanslutningsavgift. De har haft fjärrvärme i 50 år och nu är det dags att byta ut rören. De boende tycker det är mycket pengar, de hänvisar till att ett liknande projekt genomfördes nyligen, men då utan nyanslutningsavgift, och slutligen, bolaget går med vinst och lämnar pengar, koncernbidrag, till de ägande kommunerna.

För en företagsekonom är det inte så svårt, trodde jag. Men debatten antyder att jag måtte ha fel.

Fjärrvärme har en kostnad, dvs en resursförbrukning. Den består av rörliga kostnader, som kostnaden för det man eldar i fjärrvärmeverket. Den har sedan mer eller mindre fasta kostnader, som t ex slitage på rören, som innebär att man ibland måste reparera dem och slutligen måste byta ut dem, antingen för att de inte fungerar längre, eller för att de inte är ekonomiska längre, vilket kan bero på att det nu finns rör som kan transportera värmen till så lägre kostnad att det är lönsamt att byta dem.

I det fallet som debatteras, tycks man ha låtit fjärrvärmekunderna betala den rörliga kostnaden, och den kostnad som rör reparationer, men inte den kostnad som rör det slutliga ersättandet av rören. Så här säger en person:” Så fort det blir läckor lagar vi för att det inte ska vara farligt men småhusägarna har bara betalt rörliga och löpande kostnader i nuvarande drift, inte kommande investeringar. När vi investerar i ett nytt fjärrvärmenät ska den investeringen räknas hem.”

Fjärrvärmekunderna tycks således inte ha betalt för alla kostnader. Att de nu får betala en återanslutningsavgift beror till en hel del på att de som varit fjärrvärmekunderna under dessa 50 år inte betalt sina kostnader. Det som kan anses orättvist är att dagens fjärrvärmekunder får betala för kostnader som tidigare års fjärrvärmekunder smitit från.

Debatten borde således handla om hur bolaget har kunnat mörklägga de faktiska kostnaderna för fjärrvärmekunderna.

Till detta kommer att det kan röra sig om nyinvestering, ty vad bolaget skulle ha gjort tidigare, vore att ha tagit ut en avgift för ersättningsinvestering. Men det kan också vara så, att de inte enbart kommer att ersätta rören, utan gradera upp anläggningen, t ex med hypereffektiva rör där värmeläckage är dramatiskt mindre. Det innebär att fjärrvärmekunderna borde pytsa in en summa för att täcka det nya i investeringen, alternativt att bolaget lånar pengar och låter räntan belasta avgiften. Dock, om det är en verkligt lönsam investering, t ex att värmeläckaget sparar så mycket pengar att det täcker, mer än väl, räntekostnaden, då får fjärrvärmekunden en lägre avgift. Således borde en ny avgift blott finnas om det är en uppgradering av nätet, inte om det blott ersätter det nät som finns.

Argumentet att fjärrvärmebolaget betalar koncernbidrag till ägarkommunerna är inte sakligt för en företagsekonom. Dessa bolag har säkert något litet Eget kapital, vilket är ägarkapital, där ägaren avstår en möjlighet att använda kapitalet till annat än fjärrvärmebolag, varför ägaren skall ha ersättning för att den avstår kapitalet. Om bolaget inte lämnar avkastningspengar till bolaget, då innebär det att kommunen, ytterst skattekollektivet, ger pengar till bolaget, och därmed till fjärrvärmekunderna.  De som har egen värmekälla, t ex jordvärme, kan anse att, eftersom de får stå för sin fulla kostnad, då skall inte de vara delaktiga i att finansiera andras uppvärmning genom att låna ut pengar till dem utan ränta eller avkastningskrav.

Fjärrvärmebolaget har kanske agerat affärsmässigt, då de lyckats behålla sina kunder genom lägre avgifter än kostnaden för fjärrvärmen, där reinvesteringen inte ingått i kostnaderna. Alternativt har det varit passande för politikerna, som sannolikt sitter i bolagets styrelse, att skjuta på kostnaderna. Nu har tiden kommit i kapp dem och pengarna skall betalas. Fjärrvärmekunderna vill inte betala. Bolaget har inte en tillräckligt lönsam investering som gör att de kan finansiera det nya nätet med lån. Eller så är bolaget bundet av kommunrestriktioner för att fullt ut lånefinansiera nätet.

Två olika slutsatser kan dras.

Antingen finns det inte blott företagsekonomisk inkompetens, utan också en hel del politik i dessa avgifter.

Eller så finns det något som helt övergår mitt ’sunda förnuft’ och kunskap i företagsekonomi.

​Den 14 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

Först kallades jag till samtal. Där satt en personalchef, de som numer kallas HR-chef, och dekanen. De ville ’samtala’ med mig om tillit till ’chefer’ och om följsamhet. Något senare kallades jag till ett korrigeringssamtal. Då hade högskolan graderat upp deltagarna, ty nu var en vice-rektor också närvarande, som betonade att man skall vara lojal mot sin arbetsgivare. Slutligen kallades jag till ett möte, där dekaner, vice-rektorer, förvaltningschef och rektor var samlade. Nu övergavs det förtäckta ’samtalet’ om följsamhet och lojalitet. Istället anfördes tre skäl som grund för att avsluta min anställning, helst frivilligt.

Det är denna process som de två domarna i Göteborg har erfarit, de lekmannadomare som tjänstgjort i Göteborgs hovrätt, där de dömde i det sk snippa-målet. De blev, likt jag blev, kallade till ett möte. Mötet kallades av de mäktiga, dvs av sossepamparna, för ’medlemsvård’ och ’coachande samtal’.

Mina två första ’samtal’ sade: ’Lyd Collin’. Det tredje sade: ’Collin, du skall lämna oss.’

Till högskolans absoluta heder skall sägas att de inte försökte ljuga så uppenbart och sjunka så lågt som Socialdemokraterna, att de kallade ’samtalen’ för ’coachande’ eller ’professorsvård’. Förvisso var ’samtalen’ inte ett dialogt samtal i syfte att lära av varandra och att utveckla varandra. Men högskolan försökte inte lura så avgrundsdjupt som Socialdemokraterna. Kanske för att ingen på högskolan skulle vara så dum att de skulle tro att följsamhets- och korrigeringssamtalen handlande om att ’coacha’ en professor och att ge ’professorsvård’.

Högskolan valde också stegrande lydnadsprocessen, där man började med folk från lägre nivå, för att sedan stegra med mer mäktiga personer, medan Socialdemokraterna tog till bossarna meddetsamma, ordförande och först ombudsman i distriktet. 

Men Socialdemokraternas ’coachande’ och ’medlemsvård’ av domarna hade samma resultat som högskolans olika ’samtal’ med en professor som inte böjde sig för deras diktat, avgång.

Vad som skett i det ’coachande samtalet’ där man bedrev ’medlemsvård’, vet vi inte. Domarna kanske inte gjorde vad jag gjorde, spelade in varje samtal, både för att senare kunna, om jag ville, skriva min berättelse, men också, om det skulle bli domstolsförhandlingar kring det, ha ljudligt bevis för vad jag och de sagt och hävdat.

Mina inspelningar kommer sannolikt aldrig till användning, då saken, att jag avskedades p g a olydnad, inte är så viktig, både för att jag är en obetydlig person, och för att det forna professorsstyret, som innebar att professorer var, likt domare, sådana som inte tog kommando, utan blott följde sin profession, är borta sedan länge och kvar finns anställda som skall vara lojala mot sina arbetsgivare.

Det vore synd om inte de två nämndemännen spelade in, ty det ’coachande’ samtalet är mer allvarligt än ett avsked av en icke-lydig professor. Tidigare hade professorerna skyddet för sin professionalism, att de inte gick att avskeda. De behövde inte snegla på sin arbetsgivare för att uttala sig, ty de var professionella och hade de professionellas skydd mot arbetsgivare som önskade tysta professorn. Den professionalismens skydd har inte längre professorer. De kan, vilket mitt fall visar med all tydlighet, kastas ut från en högskola för att denyder professionens diktat och inte högskolans diktat.

Domarna skall vara, så som professorerna var en gång i tiden, helt och enbart professionella, utan minsta lojalitet mot sin arbetsgivare. De skall döma, utan att ta intryck av de som betalar lönen, utan att ta hänsyn till de som nominerat dem, i detta fall, det socialdemokratiska partiet, eller ta hänsyn till åsikter hos de som stiftar lagarna. Blott lagarna och domarnas professionella uttolkning av dem, med utnyttjande av praxis, skall påverka dem i deras dömande.

Socialdemokraterna har nu, med början i Göteborg, börjat att undergräva den auktoritet som professorerna har förlorat. Kan man avskeda en professor, för att han inte vill ideologisera den akademiska utbildningen, och därmed vara följsam till rektorns och hans politrukers politiska vilja, då kan man också börja gnaga på domarnas oberoende.

Den obetydliga professorns avsked och de två nämndemännens avgång är del i samma samhällsprocess, avprofessionalisering och ideologisering.

Parat med normaliseringen av en totalitär ideologi i Sverige som sker idag, påminner detta mig om Tysklands utveckling under 20-talet. Kanske jag är förläst på Tysklands historia? Kanske jag dramatiserar dagens processer? Men det skrämmer mig.  

​Den 13 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Titta på de två bilderna.

I centrum på bägge bilderna finns lättklädda man. En hänger upp och ner i linor, medan den andre hänger uppspikad. För en vuxen förefaller den ena bilden ha en sexualiserad man, medan den andra bilden har en lidande man. Det andra man ser är att det finns små barn i rummet.

Bilden, eller snarare fenomenet, med den upphängde mannen har vållat stor debatt i Storbritannien, då man hävdar att den utsätter små barn för vuxna perversioner, speciellt sexuella sådan. Bilden med den uppspikade mannen är hämtad från Svenska Statskyrkan, och ett dop som skedde där. Den bilden eller det fenomenet har inte medfört debatt.

Så institutionellt impregnerade är vi att vi inte ser att barnen sannolikt blir ganska likartat utsatta i bägge situationer. Kanske mest i bilden med den uppspikade mannen, ty smärta känner alla barn igen. Transkläder och kläder som vuxna finner sexuellt orienterade, som i bilden med den uppochnervända mannen, tror jag inte barn finner utmanande eller hotande, utan appellerar nog mer till deras livliga fantasi.

Den uppspikade mannen innebär nog för barn att de undrar varför han blev uppspikad, om det inte gör ont och varför ingen hjälper honom och tar ner honom från korset. Barnet torde få svårt att få ihop den uppspikade mannen med de vuxnas hävdande att det är symbolen för kärlekens religion, och att Jesus, genom att lida och dö, befriade t o m det lilla barnet från de synder som religionen påstår att barnet har och utför. David Allen, en komiker, har satt huvudet på spiken, om uttrycket ursäktas, när han berättar om en pojke som såg krucifixet och fick reda på att mannen där dog för hans synder. Pojken frågar, när dog han? Vid svaret, för 2000 år sedan, säger pojken spontant det enda rimliga, ’men då var ju inte jag född’.

1000 år av kristendomen hegemoni i Sverige har gjort att vi inte ser det uppenbara i fotot från dopet, vilket oerhört synintryck och övergrepp vi utsätter barnet för. Medan kristendomens förakt för sexualitet av alla varianter, gör det andra fotot så uppenbart i sitt övergrepp, men sannolikt inte på barnet, utan på det kristna ögat.

​Den 12 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Under hela min grundskoletid hade vi separata omklädningsrum för pojkar och flickor. Vi duschade också separat. I mellanstadiet var det ibland en sport att lyckas titta in i flickornas omklädesrum.

När jag studerade på universitetet i Lund, bodde jag med radikala, progressiva människor på korridor på Parentesen. Vi gav oss attan på att vi skulle kunna vara naturliga och civiliserade. Därför klädde män och kvinnor om i ett gemensamt rum och vi duschade gemensamt. Vi gav oss attan på att vi skulle kunna klara av att vara människor, när det krävdes, t ex vid gymnastik, och könsvarelser när det var läge för det, t ex vid kvällens dans.

Vår ambition på Parentesen var att vara civiliserade människor. Allt annat var det som jag idag kallar barbari.

Men vi förlorade vår kamp för ett värdigt, civiliserat samhälle.

Idag finns gym där det finns speciella kvinnoapartheidavdelningar, dvs avdelningar som endast kvinnor får vara på. De lär vara speciellt vanliga nära eller i utanförskapsområden. Numer finns det t o m kvinnoapartheidgym, dvs gym som blott är för kvinnor. (https://www.svd.se/a/q1mBVz/tjejgym-fristad-fran-toxisk-maskulinitet-eller-bakslag )

Kvinnor som är på sådana apartheidavdelningar säger att de uppskattar att komma undan från männens granskande blickar och goda råd. Speciella kvinnoapartheidgym möjliggör också för ortodoxa muslimska kvinnor, som minst måste bära hijab när män som inte är nära familj finns i närheten, att trimma sin kropp.

Det är onekligen så, att i dagens kultur, möjliggör kvinnoapartheidgym att fler kvinnor kan gå på gym. Att vara mot kvinnoapartheidgym eller speciella kvinnoapartheidavdelningar är att vara jämställdhetsfundamentalist, säger man.

Denna utveckling kanske började redan genom högerkantringen och de tilltagande konservativa krafterna på 80-talet, men accelererade progressivt genom invandringen av muslimer och andra folk som bar på skamkulturen. Genom normaliseringen av skamkulturen och islam i det svenska samhället, har också kvinnoapartheid, som är en integrerad del av islam och fundamentet i skamkulturen, blivit etablerad. I Sverige.

Männen har rättigheter gentemot kvinnor, om de inte skyller sig, genom klädesdräkt, eller genom speciella kvinnorum, kvinnoapartheidgym.

Sveriges ambition mot jämställdhet har inte retarderat. Sverige har lagt in backen. 

Det anständiga samhället är ett samhälle där man har institutioner som innebär att individer kan vara kvinnor och män i speciella situationer, medan den kategoriseringen inte finns i andra situationer, varvid individerna kanske blott är människor. Det borde vara en viktig del i jämställdheten. Det innebär sannerligen inte att förneka att vi är könsvarelser. Absolut inte! Det innebär att vi lär oss att behandla varandra utifrån situationerna, där olika institutioner är verksamma.

Kvinnoapartheidavdelningar och kvinnoapartheidgym är att ge upp och att anpassa sig till en underutvecklad kultur, en barbarisk kultur. Kvinnoapartheidavdelningar och gym är de fränt konservativa och religiösa krafternas seger. Civilisationen får vänta.

Den 11 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin