​Man skall ta seden dit man kommer, hävdar vi som ser att vårt land berikas av slöjor, könssegregerade bad och krav att inte avteckna pedofilen.

Men vi vet alla som varit utomlands, att seder kan vara svåra att avtäcka, att upptäcka och att följa.

Ett utmärkt exempel på detta presenterades en dag på Facebook, på en sida som enbart är till för förlöjligande och skämt.

Michel Sjögren, en person jag inte känner, skrev där: ”Hur man skiljer fest från högtid i Sverige: Titta på bordet, står det sill där? Ja: högtid. Nej: fest.”

Huvudet på spiken. När jag ser på mina egna festligheter, tenderar det att vara en sanning.

Julen och Midsommarafton är otänkbara utan sillen. Samtidigt som sill på bordet på min födelsedagsfest är lika otänkbar.

Innan jag läste hans inlaga hade jag aldrig tänkt på det. Efter att ha läst det inser jag att det är sant.

Starka traditioner är sådana som lever i oss, som är en sådan självklar del i våra liv, att vi inte tänker på dem. De är nästan lika självklara som att andas. Vi tänker aldrig på att vi andas och att vi skall andas. Förutom de fåtal gånger vi dyker under vattnet och tänker att jag snart har slut på luften och måste upp till ytan. Vi andas bortåt 6307200 gånger per år, och tänker på vår andning, kanske två, tre av de gångerna. Det hade varit ogörligt för oss att leva om vi hade behövt tänka på vår andning inför varje andning.

Traditioner har den likheten, att väl de lärts in, är de en lika naturlig del som andningen.
Tänk dig nu en invandrare som är bjuden på sin första fest, t ex julafton, där sillen serveras och har en framskjuten plats. När den bjuder tillbaka, försöker den visa sig vara integrerad, och bjuder på sill. När vi kommer, som bär på traditionen i oss, oreflekterat, blir vi överraskade, och kanske inte ens tar av sillen, ty det är ju fest och inte högtid.

Sillen lär oss därför två saker. Vi lär oss om våra egna traditioner. Vi lär oss att fara fram med omtanke och försiktighet när vi hävdar: Ta seden dit du kommer.

​Öllsjö den 15 november 2019

1935 beslöt Nazipartiet, då enväldigt, att i Nürnberg anta lagarna om rasåtskillnad. Den andra lagen, Blutschutzgesetz, förbjöd giftermål eller sexuella relationer mellan judar och icke-judar. Judarna pekades ut, tydligt och klart, som paria, som smutsade ner, som degenererade folket. Ingen kärlek mellan judar och icke-judar var möjlig. Det var en omöjlighet. Skulle så ske, väntade fängelse.

I Hudiksvall följer man Nürnbergtraditionen, men fokuserar inte på ras, utan på ideologi. Där har man genomfört motsvarigheten till Blutschutzgesetz, men nu som Ideologie Schutzgesetz
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=7342722

Det innebär att en ’socialdemokrat’ (dvs nya tidens s k socialdemokrater) får inte ha en relation med någon person som bär på tankar som strider mot ’socialdemokraternas’ nutida idéer. Som de själva uttrycker det:”…  ett parti som står så långt ifrån socialdemokratiska värderingar som det är möjligt att komma.” (https://hudiksvall.socialdemokraterna.se/pressmeddelande-med-anledning-av-ninas-uttalande/)

Det är möjligt att ’socialdemokraterna’ står långt från dagens Sverigedemokrater, men deras Ideologie Schutzgesetz påminner icke ringa om det förfarande som Sverigedemokraterna sägs ha sitt ursprung från.

Jag har inte lyckats komma över en lista över vilka som tillhör Hudiksvalls motsvarighet till tyskarnas judar, dvs de ideologiskt opassande, de ideologiskt nedsmutsande, de som degenererar folkhemmet. Men en grupp har klart pekats ut, sverigedemokrater. Med dem får ingen ha någon kärleksrelation, ty då bestraffas man, inte genom fängelse, utan genom att man tappar sina politiska uppdrag.

Sverigedemokrater är lämnade i kylan i riksdagen, vilket är en politisk arena, varför man kan förstå, men kanske inte acceptera det agerandet. Men att förbjuda kärlek mellan två personer, baserat på den ena personens politiska åskådning, det är svårare att förstå. Om man inte har Nürnbergsammanhanget levande. Vilket de tycks ha i Hudiksvall.

Den andra Nürnberglagen handlade om Blutschutzgesetz, där man förbjöd kärlek mellan judar och icke-judar, för att behålla blodet rent. 

I Hudiksvall är organisationens regel Ideologie Schutzgesetz, i avsikt att hålla medlemmarna rena från inflytande från de omänskliga bruna råttorna, sverigedemokraterna. Ja, nu använder inte ’socialdemokraterna’ orden ’bruna råttor’, utan det var mitt ordval, för att ge den rätta känslan av Nürnberglagarna.

Ingen i det ’socialdemokratiska’ partiet har tagit avstånd från Hudiksvalls Ideologie Schutzgesetz. Tiger man, samtycker man. Eller det är i alla fall mycket tydligt att Ideologie Schutzgesetz inte utgör ett våldsamt brott mot den ’socialdemokratiska’ föreställningen om ett gott parti och ett gott samhälle.

När jag skriver detta, inser jag det helt absurda. Det fanns en gång ett parti, socialdemokraterna, som stod för frihet och möjligheter. Som var ett av de främsta värdiga demokratiska partierna. Idag finns det ett ’socialdemokratiskt’ parti som förbjuder politiskt engagemang från de människor som har ett kärleksliv med en meningsmotståndare. Inget kan vara mer främmande för ett socialdemokratiskt parti. Hudiksvalls ’socialdemokratiska’ parti är inte socialdemokratiskt.

Företrädare för ’socialdemokratin’ klankar ner på sverigedemokraternas svarta historia. Men vad sverigedemokraterna INTE har idag, är det som ’socialdemokraterna’ har, Ideologie Schutzgesetz, med eko från Nürnberglagarna.

En svart filt av anti-demokrati och nyrasism har lagt sig över den röda fanan.

Öllsjö den 14 november 2019

​Var går gränserna för en lokaltidnings öppenhet? Inte lätt att förstå, speciellt inte för en sådan som jag, som sällan blir refuserad, inte ens av de stora tidningarna. Men nedanstående inlägg befanns inte vara värdigt att publicera. Det refuserades av den lokala tidningen, Kristianstadsbladet. Om du förstår varför detta inlägg inte var publiceringsbart i en liberal lokaltidning, berätta det gärna för mig. 
​Här kommer det refuserade inlägget (där länkar till de åberopade texterna finns längst ner):

De religiösa måste öppna sina ögon
I en insändare (22/10) skrev jag, med anledning att en religiös förenings företrädare ville diskutera vilket språk vi använder i samhället, att de religiösa borde först städa ut sitt eget ondskefulla språk från sina heliga texter, innan de går ut och lär andra hur man för samtal. Ingemar Arvidsson (23/10) svarade på min uppmaning med att det inte går att förändra dessa skrifter då koranen inte får ändras och bibeln är lika sann som vår kunskap om vikingarnas härjningar. Han avslutar med att önska att jag skall öppna mina ögon för att ta emot hans guds kärlek.

Jag ryser inför tanken att faktumet att vikingarna angrep klostret på Lindisfarne den 8:e juni 793, skall anses vara lika sant som det som står i religionernas heliga texter, att jag skall förintas, om jag inte böjer mig för Ingemars gud, eller eldas upp upprepande gånger, med ny hud mellan varven, om jag inte böjer mig för muslimernas gud.

Det hat och den ondska som finns i de religiösas språkbruk och därmed i deras föreställningsvärld, som de riktar mot mig och mina likar, är inte gott att ha i dagens samhälle. Det skiljer sig från Internethatet genom att vara väl organiserat och väl finansierat, med speciella byggnader där det förkunnas, i kyrkor, moskéer och synagogor.   

Men ni religiösa får hålla på, ty det profana samhället är starkt i att försvara yttrande- och tankefrihet, trots de absurda uttryck det får, bl a i era religiösa skrifter. Dessa friheter har betydligt svårare att hävda sig i länder som domineras av er, de religiösa.

Se vad som sker när människor flyr från krig. De som är starka på olika sätt och kan ta sig från de närmsta flyktinglägren, flyr till Sverige. Många av de flyende är muslimer. När de flyr från sitt krigshärjade land, då reser många, inte till muslimska länderna, t ex Indonesien eller Saudiarabien, utan till ett av det mest profana länderna i världen, Sverige. Det profana Sverige har skapat ett land som både har rikedomen och villigheten att ta emot flyktingar. När flyktingarna kom, var det inte kyrkorna som öppnade sina portar, utan profana idrottshallar. När muslimer väljer ett profant land att fly till, då har verkligheten talat med stark röst och dömt ut deras egen religion som skapare av ett gott samhälle.

Ni, de religiösa, får hålla på med ert i ett profant land. Vi, de profana, önskar inte er förintelse, så som ni önskar de profans förintelse. Ni, de religiösa, har inget att lära vårt samhälle, förutom att stå som exempel hur det går när man bär på totalitära läror, som ger en rätt att bränna kvinnor, hindra vetenskaplig kunskap och mörda människor när de går på gator eller mordhota dem när de gör roliga teckningar. Det är ni, de religiösa, som skall öppna era ögon och se det goda, profana samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin, Öllsjö  

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vart-sprak-paverkar-bade-var-omgivning-och-ocksa-oss-sjalva/
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/det-behovs-en-ny-upplaga-av-de-religiosa-skrifterna/
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/forlatelsen-har-en-tidstrogen-historia/

​Marknadsekonomin har sina fördelar. Den är osviklig på att uppfatta behov, eller att skapa behov. Dock med reservationen att de skall vara lönsamma. Behov som människor har, men som inte är lönsamma, är marknadsekonomin likgiltig inför. Marknadsekonomin styrs främst av prissignaler. Skämtet om marknadsekonomins dynamik är att kapitalisten kommer att sälja spadarna till socialisterna när de skall begrava kapitalismen, bara priset är det rätta för spadarna.

Den planerade ekonomin har sina fördelar. En absolut fördel är att den kan tillfredsställa behov utan att få prissignalen. Den kan skapa rationella kedjor av leveranser, inte minst idag, när klimatbeaktande som saknar prissignaler måste ske. Däremot är den planerade ekonomin till sin natur inte lika dynamisk som marknadsekonomin, då poängen med planen just är att den rymmer det som går att förutsäga.

Sverige har haft starka inslag av planerad ekonomi. Med 70-talets början ifrågasattes dessa inslag och med 80-talets inträde kom marknadsfieringen av staten igång. Avregleringen av kreditväsendet kom. Med följd att ystra aktörer skapade en finanskris i början på 90-talet, med resultat att Sverige under en tid hade 500% ränta, i akt och mening att försvara kronkursen. Som man emellertid fick vika från, och kronan blev en fri vara, dvs en flytande växelkurs.

Både borgerliga och socialdemokratiska politiker ville träna svenska folket i marknadsekonomi, varför de införde premiepensionssystemet, där en del av pensionskapitalet skulle ligga i individens möjligheter att välja placering. Politikerna trodde inte så mycket på individerna att individerna själva fick tillgång till kapitalet, utan det var kvarhållet i den planerade ekonomin, men inom dess ram fick individen välja bland en mängd fonder. En utomordentlig träning i kapitalism, där individen förutsattes kunna välja placering av sitt tvångsmässigt sparande pensionskapital i fonder med olika placeringsprofil. Svensken skulle lära sig vad tidsaspekten på finansiella placeringar var, och inte minst, vad risk och avgift för placering kan innebära för den framtida pensionen.

Det har nu visat sig att den som valt att inte välja, dvs låtit kapitalet stanna i AP7 SÅFA, den statliga fonden, har fått bäst historisk avkastning relativt genomsnittet på de valbara fonderna. Till denna överavkastning relativt de väljande, skall läggas att de som valt att inte välja, har sluppit den avsevärda transaktionskostnad som det innebär att låta sig informeras om fonder och göra valen. Såff-liggaren har tjänat både avkastning och frånvaro av ansträngning på att låta sig informeras och att välja.

Människor har tränats i marknadsekonomi, men förlorat avkastning och tid. Men politikerna drar inte slutsatsen att marknadsekonomin i fråga om den delen av pensionskapitalet har misslyckats, varför man kan avsluta försöket. Så stark är den ideologiska övertygelsen, att man menar att marknadsekonomin får kosta. Som om marknadsekonomi är ett mål, och inte ett medel.

Det andra exemplet på marknadsekonomins misslyckande är marknadsfieringen av våra läkemedel. Apotekets monopol avskaffades och privata aktörer bjöds in. Det har lett till att man kan köpa mer schampo på apoteken, men mindre medicin. Ty med marknaden kommer prissignalen som argument för att hålla mediciner i lager. Utan prissignalen, inga lager. Det är en viktig anledning till att det fattas mediciner på apoteken. Här visar marknadsekonomin sig, genom att den är god på att leverera det som är lönsamt, men svag på att leverera det som behövs men som är olönsamt. Marknadsekonomin bryr sig inte om behov i samhället, utan om lönsamheten.     
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lista-tre-problem-med-lagerbristen

Men även här drar man inte slutsatsen att medicinens tillgänglighet för de sjuka är viktigare än det ideologiska kvarhållandet av marknadsekonomin. Ideologin får helt enkelt kosta. Vad är lite smärta och obehag relativt marknadsekonomin?

Precis som i mycket annat jag konstaterat på denna blogg, lever vi i en starkt ideologiserad tillvaro. Det är skimret för ögonen, det är högtravande tal, det är drömmarna som är viktigare än realiteten. Därför har vi sannolikt ett kostsammare pensionssystem och en medicintillförsel som är sämre på att tillfredsställa behoven av medicin, än om vi hade gått tillbaka till planekonomin.

Föreställningen om hur verkligheten borde vara, är viktigare än verkligheten. Normen, Börat, är viktigare än det verkliga, Varat.

Efter medeltiden levde folk under det kristna oket och föreställning om himmel och helvete. Det var en religiös tid, där föreställningen användes för att hålla folk i träldom och att uthärda misär. De levde i Börats tyranni. Sedan kom en kort tid av rationalism, där Varat var viktigare än Börat. Idag tycks vi vara tillbaka, men nu är det inte gudens irrationalitet som leder oss, utan marknadsekonomins irrationalitet som leder utvecklingen.

Människan har den rationella möjligheten genom Förnuftet. Men hon har också Förnuftets möjlighet att uppfinna det som inte finns. Hon kan lämna Varat och leva i och med Börat. Det är hennes tillgång, men också hennes förbannelse.

​Öllsjö den 12 november 2019

Tonåringen som sköts till döds i Malmö hette Jaffar. Enligt Aftonbladet har hans föräldrar medgivit spridningen av hans bild och namn. I Aftonbladet beskrivs han. En kompis säger “han måste varit på fel plats vid fel tillfälle”. Kompisen säger vidare ” Han hade inte gjort något för att förtjäna detta” En annan säger ” han en jättesnäll kille” En av hans systrar säger ”Han var en jätteomtänksam person och han hade ett hjärta av guld. Han var väldigt hjälpsam. Han hängde alltid med sina kompisar efter skolan. Han skadade aldrig någon, han var inte en sådan kille som gillar bråk”

I Expressen ges liknande beskrivningar och man kallar Jaffar för ”barn”. (https://www.expressen.se/kvallsposten/just-nu-larm-om-skottlossning-i-malmo-3/)

​Går man till Flashback, en sajt med garanterat främlingsfientliga inslag, men också med en osannolik förmåga att samla information, får man en annan bild. Det hävdas att Jaffar sålde weed. Det framförs spekulationer att hans far tidigare mördades, och att mordet på Jaffar var en signal till den familjen. En annan spekulation är att de två skjutna tonåringarna ingick i en gruppering. En tredje spekulation är att det är ett passionsmord, där en flicka är i centrum.

Den kriminella spekulationen finner en aning stöd genom att SvT rapporterade att polisen kände de mördade, vilket kan antyda att de var i eller nära kriminalitet. Ungdomar får ju straffrabatt, varför det är rationellt av kriminella gäng att använda yngre män i vissa kriminella operationer, samtidigt som tonåringars agerande kan vara ett sätt att visa att man är värdig att vandra upp i gängets hierarki.

Vad kan man VETA från denna sammanställning? Beskrivningarna i kvällstidningarna är lika obalanserade som beskrivningarna i Flashback. Det är något överraskande att kvällstidningarna, till skillnad från den mestadels främlingsfientliga sajten Flaskback, ger dålig journalistik, dvs obalanserad, då ju den borde utföras av seriösa journalister, med krav att ge en trovärdig beskrivning av händelsen.

Den enda information som har två oberoende källor är informationen att de har varit i närhet av eller i kriminalitet, eftersom Flashback säger att de tillhörde en krets och polisen säger att de är kända sedan tidigare. Det kan således vara en gänguppgörelse, direkt riktad mot pojkarna eller via pojkarna riktat mot gänget.

Det är anmärkningsvärt att Flashback tycks ha information om pojkarna som journalisterna tycks vara oförmögna att skaffa. Istället tycks de välja en bekväm och lat journalistik där de ställer sig på gatan och intervjuar Jaffars vänner. Det är inte seriös journalistik, då de inte söker efter en varierad och balanserad beskrivning av Jaffar.   

Mordet på Jaffar är ett fruktansvärt brott. Oaktat vem Jaffar var, är mord mord och därmed avskyvärt.

Men vi har tidningar för att vi skall bli informerade. Inte förledda via obalanserade artiklar. Det är inte journalistens uppgift att döma, att avgöra. Att ge en positiv eller negativ bild. Journalisten skall beskriva och sedan lämnas dömandet till läsare.

Morden är ett tecken på ett havererande samhälle. Kvällspressens rapportering visar att journalistiken, i alla fall kvällspressens journalistik, deltar i haveriet.

​Öllsjö den 11 november 2019

Först exploderade en bomb vid Kronprinsen.

Strax därefter sköts två unga män vid Möllevångstorget, varav en dog.

Sjukhuseakuten spärrades sedan av.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/aweBBA/tva-skjutna-i-malmo--minuter-efter-explosion

Någon timme senare knivskars en kvinna i en busskur.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0nql8A/kvinna-livshotande-skadad-efter-misshandel

Samhället i sin helhet visade igår sitt totala misslyckande. Staten, kommunen, människorna, har misslyckats att bygga ett gott samhälle.

Idag står människor på Möllevångstorget och pratar.

Men Morgan Johansson och Stefan Löven, företrädarna för staten, står inte på torget. De pekar inte på monumentet på torget, Arbetets ära. De säger INTE:


"Arbetets ära visar att samhället byggs av alla, av allas kraftansträngning. När vi alla lyfter, kan vi lyfta den största sten. Idag ser vi hur vi misslyckats. Hur vi alla har misslyckats. Vi politiker, som företrädare för staten, har misslyckats. Kommunen har misslyckats Ni människor har misslyckats. Ni, här kring Möllan. Ni i Rosengård. Ni i Limhamn. Ni har det gemensamt med staten och kommunen, att vi alla har misslyckats.

Må den unga skottskadade mannen och den svårt knivskurna kvinnan överleva utan men. Må den mördade unge mannen vara den siste. Må detta vara slutet på samhällets sönderfall. Må vi alla samlas för att lyfta den sten av terror, kriminalitet, utanförskap, som tynger Malmö och Sverige.

Men vi måste inse det Arbetets ära inser och gestaltar, att stenen inte lyfter sig själv. Den lyfts inte av några, medan andra tittar på eller vänder sig bort. Den lyfts inte av att alla pekar på andra och begär att de skall lyfta. Den kan blott lyftas om alla grabbar tag och hugger i.

Det handlar inte om att vi skall klara det. Det är inte en möjlighet. Det handlar om att vi måste klara det. För oss, för vårt samhälles skull. För barnens skull."

Men Morgan och Stefan kommer inte till Möllan idag. De som vi valt som våra främsta företrädare, kommer inte. De har abdikerat.

Kvar finns då Vi, Vi alla andra, Vi som lever i samhället. Vi får inte vända bort våra ögon och händer. Vi måste se stenen, och grabba tag i den, där vi kan göra någon nytta. Vi skall använda våra händer till att lyfta stenen . Inte till att peka på andra och begära att de skall lyfta stenen. Förvisso kan vi peka på de som drar sig undan, som jag precis gjort. Men när vi konstaterat att det finns de som inte deltar, måste Vi, som vill ha ett samhälle där alla lyfter stenen, lyfta stenen.

Grabba tag.

​Öllsjö den 10 november 2019

Murens fall firas. För trettio år sedan flödade människorna från Östberlin över den dödliga gränsen och in i Västberlin. Doften av Frihet spreds. Året därpå åkte min familj till Italien. På Autobahn passerade vi, i vår gamla Citroën Pallas, de rykande Trabanterna. Vi tuttade och vinkade av glädje. Och fick leenden och vinkande händer tillbaka. Vi var i Frihet.

Idag har ett konstverk byggts, i form av en linje, i ett område i Kristianstad. Linjen symboliserar en mur. Muren mellan ett utanförskapsområde, Gamlegården, och det svenska frihetliga Sverige. I utanförskapsområdet sprids en totalitär lära, sexismen dominerar synligt och bilar brinner. Linjen är en symbol, men ytterst påtaglig är muren, den osynliga och därför möjlig att förneka. I mitt Sverige finns den ofrihet som föll med muren.

Om några dagar uppmärksammar vi Kristallnatten. Somliga gör det för att uppmärksamma antisemitismen. Andra gör det mer allmänt, för att uppmärksamma rasismen. Det som innebär att vi inte ser människorna, utan en abstrakt kategori som knyts till varje individ, och som kan framkalla hat och förakt.

Idag har vi rasism. En del av den tillhör den svarta del som har drag av blått, dvs högerrasismen. Men vad jag ser och hör, är den relativt tyst. Däremot har vi fått en etablerad, accepterad rasism, men idag från vänster, från de som ideologiskt borde vara helt vaccinerade från rasism. Idag finns identitetspolitik, där individer reduceras till kategorier, där några kategorier stämplas som goda och andra som onda. Vi har den uttalade rasismen, den där hudfärgen ges en betydelse, precis som i Sydafrikas apartheid. Socialdemokrater, de som tillsammans med Liberalerna aldrig borde ha en möjlighet att uttala någon form av rasism, har företrädare som tydligt och klart gör rasistiska uttalanden. Idag! I Sverige! Av socialdemokrater! I mitt Sverige finns en rasism som är accepterad.

Murar försvinner, men återkommer, i deras mest hemska form, som osynliga. Rasismen försvinner, men återkommer, i dess mest hemska form, som accepterad.

Jag hade kunnat avsluta med en uppmaning, att rasera murar och bekämpa rasism. Jag anser att jag gör det, på mitt sätt. Men finns det någon mening med att uppmana? De och vi bygger ju nya murar och skapar nya former av rasism.

Skall jag och vi och dem ge upp och torrt citera Hegel, och hävda att han hade insikt i människans samhälle: Av historien lär vi oss att vi inget lär av historien.

”Was die Erfahrung aber und die Geschichte lehren, ist dieses, dass Völker und Regierungen niemals etwas aus der Geschichte gelernt und nach Lehren, die aus derselben zu ziehen gewesen wären, gehandelt haben. ”

Öllsjö den 11 november 2019

"​Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring", skaldade Biskop Thomas. Även om han avsåg Rikets frihet, kan vi, som inte tillhör den totalitära rörelsen han tillhörde, instämma i sentensen avseende den individuella friheten.

Men vad är frihet? Är det att följa alla sina lustar, minsta infall följer man, även den mest obetydliga impuls blir avgörande för vad man gör? Det frihetsbegreppet ger inte Kant mycket för, ty om man följer impulser är man inte fri, ty man följer ju just impulser. Den som lyder gudar och annat, eller sina inre impulser, är lika ofria.

Frihet är att bestämma sig för vilka principer som är de rätta, och att sedan följa dem, oaktat impulser och konsekvenser. Även om du är oerhört förkyld den dagen det är val, måste du gå till valurnorna, eftersom deltagande i val är förutsättning för det goda demokratiska samhället. Du väljer princip, demokrati, och har därmed att följa principen, ty det skapar ett gott samhälle. Även om du är oerhört förkyld. Den som hindras i att göra rätt p g a förkylning är inte fri.

En starkt bidragande orsak till att jag varit kvar i akademin är den akademiska friheten, att man egentligen inte har några sk chefer, utan följer vetenskapens diktum. Lehrfreiheit innebär att det är läraren som avgör, utifrån den vetenskapliga kunskapen, ytterst utifrån Förnuftet, vad den undervisar om. Följdriktigt blev jag därför arbetsbefriad från en akademisk anstalt när jag stod på mig och hävdade min akademiska frihet att vägra låta FN:s hållbarhetsmål styra min undervisning. Jag förlorade min akademiska anställning, men behöll min akademiska frihet.  

Frihet innebär också att man inser vad man kan göra, och att man inte rädds för att göra det.

Rädslan innebär att man låter konsekvenserna av agerandet avgöra agerandet. Då är man inte fri, utan bunden av konsekvenserna. Det är onekligen lättare för en professor i 61-årsåldern, med pengar på banken och finansiellt självständiga barn, att blunda för de stora finansiella konsekvenserna av avsked, relativt en 37-årig, vikarierande lektor med två små barn. Den äldre professorn är mindre bunden, och därmed mer fri.

Insikten i vad som kan göras är naturligen bunden till individen. Vet man inte att bakom häcken finns en väg till persikoträdet, kan man inte välja att gå på vägen för att få en persika. Står det däremot en skylt, eller det finns en person vid din sida, som berättar att det finns en väg, då kan du välja. En begränsning i dig har försvunnit och du har vunnit friheten att gå på vägen och njuta persikorna.

Frihet är att göra det rätta, utan rädsla men med kunskap. En fri människa har således förnuft för att kunna avgöra det rätta. Men den är inte en isolerad individ, ty dess frihet stödjs av omgivningen. Omgivningen behövs för att befria den från rädsla. Ett barn med föräldrar är fri, ty den har föräldrarnas stöd. En arbetssäljare är fri om den har en arbetslöshetsförsäkring, ty då kan den fritt välja arbetsköpare. Och välja att lämna en arbetsköpare som kräver det orimliga, t ex att avsäga sig den akademiska friheten. Omgivningen hjälper också individen genom att informera den om möjligheter.

Frihet är således inte en individuell sak. Det är inte att vara fri från andra människor, ty de andra människorna, organisationerna och staten ger individen möjligheterna att vara fri.

​Öllsjö den 8 oktober 2019

​Nynazisterna i Göteborg utövade inte hets mot folkgrupp genom att bära tyrrunan och ha kläder och material som gav ett militärt intryck. Det dömde tingsrätten i Göteborg. Däremot dömdes några av dem för våldsamt upplopp.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/sa-blev-domen-efter-nmr-rattegangen

Hets mot folkgrupp är en inskränkning av yttrandefriheten, precis som förtal är en inskränkning. Men medan förtal riktar sig mot en identifierad individ, riktar sig hets mot folkgrupp mot en generell samling av människor.

Yttrandefrihetsfanatiker kan anse att förtal är en rimlig inskränkning, då det drabbar en identifierad individ. Förtal är ju också, inte att förringa en människa, utan att ange fakta som inte är korrekt. Yttrandefriheten finns ju inte till för lögnen, utan för sanningen.

Däremot utgör hets mot folkgrupp en onödig inskränkning. Och en hycklande sådan.

Så här säger lagen: Enligt 16 kap 8 § brottsbalken är hets mot folkgrupp då någon ”…uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Läs nu vad som INTE anses som hets mot folkgrupp:

, ”Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.” (Femte Mosebok 28:20)

”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” (Koranen 4:56)

I bägge fallen identifieras mycket tydligt en grupp, ett folk, nämligen i första hand ateister, men överhuvudtaget alla de som inte böjer knä för dessa två gudar. Hetsarna är tydliga i uppsåt och i sitt dödliga hot. Här skall förintas alternativt eldas upp. Folkgruppen är tydlig, de som i sin trosbekännelse inte erkänner guden.

Vi vet, inte minst idag, med IS nära i minne, hur dessa texter använts för att hetsa mot de ogudaktiga. Det behövs således inget mer bevis för att de utgör hets.

Ändock, detta till trots, får koranen och bibeln säljas och innehas, ja, man får t o m läsa de hatiska stycken jag citerade. Ändock får dessa organisationer, som håller dessa texter för heliga, finnas till. Rabin, imamen och prästen dras inte inför rätta för hets mot folkgrupp.

Jag, ateisten, och mitt folk, får hotas med eld och förintelse. Ty vissa religiösa grupper har frikort för hets, medan andra, med ganska liknande ideologi som grund, får löpa i tingsrätten, och förmodligen hela vägen till Högsta Domstolen, trots att de faktiskt bara visat en symbol, och inte uttalat Förintelsehotet mot sina fiender.

Hets mot folkgrupp stavas H-Y-C-K-L-E-R-I.

​Öllsjö den 7 november 2019

​Hegemoni är den rådande maktens maktutövning, där normer och värderingar etableras och underhålls, som gagnar makten. Det är den osynliga makten, där makten infiltrerar, ja, penetrerar individerna och flyttar in i dem. Som Brecht lär ha sagt, den värsta förtryckaren sitter i bröstet.

Kulturknuttar har ryckt ut och fördömt Sölvesborgs sverigedemokratiskt orienterade politiker, som sagt att kommunen endast skall köpas in konst som är klassisk och tidslös. Man har ojat sig över hotet mot konstens frihet.

En artikel i Svenskan (https://www.svd.se/hur-begransad-ar-den-fria-konsten-i-dag) har noterat att denna form av inskränkning har kunnat noteras på andra platser, i andra sammanhang, men då utan ojandet och protesterna.

Man citerar att Statliga ”…medel inte skulle användas för att stödja konstverk som uttryckte sig nedsättande om människor ’på grund av ras, tro, kön, handikapp, ålder eller nationellt ursprung.”

I ett annat citat får vi läsa att konsten :”…  ”får inte vara diskriminerande på något sätt. Sexistiska, rasistiska, funkofobiska, utseendemässigt, klassmässigt, åldersmässigt eller på annat sätt diskriminerande uttryck accepteras inte.”

I alla dessa tre fall skall konsten vara ett instrument för makten, för att hylla maktens värderingar. För att användas för att påverka människor till att ha dessa värderingar.

Konsten får inte vara ifrågasättande. Den får inte rucka på maktens anspråk. En Vilks rondellhund göre sig icke besvär då den uttrycker sig nedsättande om en religiös grupp. Som han själv konstaterat: ” Den så kallade radikala samtidskonsten är numera en konventionellt bekräftande del av den institutionella maktens territorier. ”
https://www.expressen.se/kultur/konst/solvesborgs-konstdebatt-ar-en-viktig-paminnelse/

Det är onekligen svårt att se värdet av konst, annat än som en ros, en vacker sak, som har förföriska former och färg. Men som inte säger något. Konsten skall inte säga något, den skall inte ha ett tilltal. Förutom om den säger, högt och tydligt, det makten vill att den skall säga.

Det dumma i min rubrik kommer av att de som säger enligt de två senare citaten, kan storma mot det som sägs i det första citatet. Dumheten kommer av att de inte ser att de är bärare av en hegemoni, ett maktuttryck. Och att de därigenom nollställer konstens främsta uppgift, att lära oss genom att tilltala oss.

I bägge fallen, i Sölvesborg och i det politiskt korrekta fallet, skall konsten vara antingen vacker utsmyckning eller en megafon för det politiskt korrekta. I inget fall lär vi oss något.
De är bägge dumma och fördummande.

​San Bernardo den 1 november 2019