​Det finns de som har hävdat att flyktingpolitiken understödjs av en vilja att minska arbetarnas inflytande, både i företag och organisationer, och i lönebildningen. Genom flyktingar skulle det bildas ett trasproletariat som skulle hålla nere arbetarnas löner. Arbetarna inser detta, och bildar ett parti som motarbetar den politiken, Sverigedemokraterna.

Det låter rimligt, men det framstår som otänkbart att det skulle finnas så ondskefulla krafter.

Men så presenteras en undersökning om organisationsgrad i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. https://www.svd.se/djupt-bekymmersamt-att-facken-forsvagas

Organisationsgraden för arbetarna går ner, men även för tjänstemännen. Företagarna har emellertid behållit sin organisationsgrad. Det ser ut som om främst arbetarna binder ris för egen rygg.

När siffrorna delas upp på infödd svensk och utlandsfödd, visar det sig att en betydande del av den minskande organisationsgraden står utlandsfödd för, speciellt i arbetarleden. Enligt artikeln var organisationsgraden lika, på 77% år 2006. Idag är den 63% för infödd, och 49% för utlandsfödd. För tjänstemännen är siffrorna 73% respektive 65%.

Om det är en strategi, så ser den ut att vara lyckad. Arbetarnas förmåga att med organisatorisk styrka möta arbetsgivarna, har minskat, och till stor del p g a att invandrarna inte anslutit sig till fackföreningarna.

Det är lätt att skylla detta på just invandrarnas kultur. Kommer man från klankulturer där gemenskapen inte finns i organisationer och i staten, utan i familjen och klanen, inses inte värdet av att tillhöra en organisation. Det är en onödig kostnad, när man redan betalar ett pris för trygghet genom att ingå i en klan. Egentligen kanske man skulle vara förvånad över att det är 49% som är anslutna, ty med deras kultur som utslagsgivande, kunde den ha varit mycket lägre. Kanske vi skall se 49% som en triumf av den svenska modellen över klanmodellen?

Tyvärr finns inte siffrorna nedbrutna över storleken på företagen. Jag tror, men har ingen annan grund än tron, att organisationsgraden stiger med företagets storlek. I stora företag är facket starkare och det kollegiala trycket hårdare att ansluta sig. Jag tror helt enkelt att stora företag är en verksam mekanism i integrationen, medan mindre företag är en verksam mekanism i desintegrationen.

Det vore intressant att se om arbetsgivarens nationalitet spelar roll för organisationsgraden, där jag förväntar mig att svenska arbetsgivare har högre organisationsgrad.

Den fackliga anslutningen handlar om positionerna i klasskampen. Men den handlar också om vårt svenska samhällssystem, den svenska modellen, Sverige så som vi infödda känner och uppskattar vårt Sverige. Förhandlingar skall ske mellan jämnstarka parter. Ojämlikhet är en styggelse i den kultur som jag känner som den svenska. Jämlikhet är vårt motto och vårt sätt att leva. 

Långsiktigt tror jag inte en begåvad arbetsgivare är intresserad av ett trasproletariat. Okunskap, oförutsägbarhet och på aggregerad nivå, social oro, är ett pris som ingen vettig kapitalist kan räkna hem, inte ens i sina mest egoistiska kalkyler. Starka arbetare ger starka företag. I jämlikhetens land. Det som vi kände som Sverige.

​Öllsjö den 

​Sverige har, eller snarare, hade en öppen flyktingpolitik. Det innebar att rika och starka, de som har råd och kraft att ta sig till Sverige, kom till Sverige. De ensamkommande har blivit mest omskrivna. De utgörs av en förkrossande pojkmajoritet. Självklart för oss som förstår att en riskfylld resa företas lättare, om än svårt, av unga män än svaga kvinnor, hur starka de än är. Ty män kan förvisso våldtas, men det är betydligt lättare att våldta kvinnor. Det är ett faktum som gör kvinnor mindre flyktingbenägna än män. Ett ohyggligt biologiskt faktum.

Det är därför jag anser att Sveriges flyktingpolitik skall kallas Darwinistisk. Ty humanitär, dvs ta hänsyn till varje individ, är den inte. Den utgår och börjar i individens fysiska förutsättningar, men även det som idag kan ersätta fysiska styrka, nämligen rikedom, då de då kan komma via flygplan, och deras kroppars utformning inte är avgörande.

Men lika fullt, Darwinistiskt är det.

I dagens ohyggliga hyckleri så ståtar samma regering med vad de kallar feministisk utrikespolitik. För att undvika hyckleriets stämpel, måste man hålla utrikespolitik och flyktingpolitik helt separat. Ty den svenska flyktingpolitiken hade kunnat vara feministisk, dvs i första hand se till kvinnors behov, eller minst, se till både kvinnor och män och deras förutsättningar.

Om Sverige hade haft en feministisk flyktingpolitik, då hade nyheter som i nedanstående klipp varit mer sällsynt.
https://www.svd.se/kidnappare-satter-skrack-i-flickor-de-stjal-organ

Då hade färre unga flickor gifts bort i jordanska flyktingläger, för att de skall kunna få mat och för att den säljande familjen skall få råd att ge de andra barnen mat.

Då hade sannolikt Sverige också gjort en mycket större vinst, förutom att vara uttryckligen feministisk, ty sannolikt är unga flickor mindre våldsbenägna än unga män, vilket är en icke ringa förklaring till våldet i Sverige idag.

Men svenska politiker, Wallström och Lööf, vill inte ha omtanke om kvinnor i flyktingläger, och om den sociala freden i Sverige.

​Öllsjö den 24 maj 2019

​Skam är inför en eller oftast, inför flera andra. Skuld känner du inför dig själv och dina principer. I artikeln från Svenska Dagbladet tas upp skillnaden mellan att känna flygskam och flygskuld. Eftersom skammen är kollektivistisk, varierar den med kollektivets tillfälliga mode. Skulden sitter däremot i dig, och varierar betydligt mindre eftersom individens principer för rätt och fel inte ändras så snabbt som kollektivets ideologi.
https://www.svd.se/flygskammen-kan-vara-ett-enda-stort-missforstand/i/senaste

Det är en bra distinktion, då den kan förklara den märkliga upplevelse jag har av mitt avsked från Högskolan Kristianstad.

Att som jag, bli avskedad från en professorstjänst, kan skapa skam. Du förutsätts hyllas som en betydande arbetare, som betytt så mycket för högskolan. Inte att bli utkastad och få lämna högskolan, smygandes ut, gömd av mörkret. Den som avtackas av högskolan, ges kollektivets bekräftelse och dess gillande. Den som lämnar om natten, vars namn snabbt försvinner från dörren, tavlan av den avskedade och två glada studenter försvinner snabbt, det är den som bär skammen av att ha blivit förkastad.

Jag är glad att min far är död, ty för honom hade avskedet varit en skam. Och onekligen känner jag skam. Kanske mest för att avskedets grunder inte gjorts offentligt p g a förvaltningschefens krav på hemlighet. I brist på information kan ju de mest märkvärdiga tankar dyka upp. Ingen rök utan eld, m m.

Men med skuld är det något annat. Skuld känner man inför sig själv, för att man bryter mot sig själv, mot sina principer. Skulden är strikt individuell. Ingen annan än jag kan ge mig skuld.

Skuld känner jag delvis, då mitt misslyckande innebar, delvis, att två docenter, vars betydelse för högskolans ekonomutbildning inte går att rätt uppskatta, lämnade för arbete på andra universitet; att en lovande doktorand lämnade för ett annat universitet, och att andra känner tveksamhet till fortsatt arbete. Jag tog anställningen för att utveckla en god utbildning, och idag är det sannolikt en sämre utbildning.

Men förutom den skulden, som är en skuld mot enskilda personer, känner jag ingen skuld. Jag följde mina principer. Man skall göra rätt för sig. Man skall göra sitt yttersta. Man skall kunna sitt ämne. Man skall ständigt förbättra sig. Man skall ha studenternas kompetensutveckling för sina ögon. Man skall vara akademiker, vilket innebär att man forskar och undervisar med all kraft. Man skall öppet diskutera allt, i syfte att utveckla.

Jag känner därför inte alls skuld över att jag togs undan som ansvarig för en kurs när jag begärde att lärarna skulle vidareutbilda sig så att de kunde uppnå de lärandemål kursen ställde på studenterna. Jag känner ingen skuld att jag följde principen att innehåll ger form, genom att försöka skapa goda exempel på forskningsprojekt innan samverkansprojektet gavs organisatorisk gestaltning. Jag känner ingen skuld för att jag öppet ville diskutera beslut. Jag känner ingen skuld för att jag presenterade min vision av den fria akademin i lokaltidningen.

Jag känner ingen skuld för att jag avskedats av en samling personer som jag ser som anti-akademiker, som kräver lydnad, tystnad, lojalitet gentemot dem och politisk fähighet.

Det är onekligen en märklig upplevelse att bära skam och skuld samtidigt. Alla vill vara älskade och alla vill göra rätt. Livsfrågan är hur man skall väga de två behoven. När skall det ena behov stå tillbaka för det andra? När får det ena överglänsa det andra. En Don Quijote, såväl som en Don Collin, gör det oftast lätt för sig och väger kärleken till sina principer högre än andras kärlek.

Men slutet har ett moment av lyckligt slut. Skammen kom rejält på skam genom händelserna den 18 juni 2018. Chokladfrukost, paddling och grillfest. Och betonandet att det inte var avsked, utan framtidsfest. Den dagen var en magnifik anti-skam-dag. De som var med, liten som stor, finns på ett foto, med paddlar i händerna, paddlande i livet, där en akt inför en annan, för en annan, blir en akt som numer brinner lika intensiv i mig som min farmors tårar brinner.

Och som jag hävdade i början, kollektivets skam är förgängligt. Tider förändras. Måtte de tider som blåste bort mig, förändras, må vindarna vända. Må skammen komma på skam.

​Ferrara den 22 maj 2019

​Jag kommenterade UNHCR:s reklam, med leende människor som relaterade det till Ramadan (https://www.instagram.com/p/BxZwzKCjHBH/?hl=sv)

Min kommentar var: ”Fruktansvärt att göra reklam för en totalitär ideologi som skapat så mycket elände.”

UNHCR svarade: Hej @malterikard. UNHCR är en religiöst och politiskt obunden hjälporganisation vars mandat är att hjälpa människor på flykt. Vi vill lyfta Ramadan som är en högtid av medkänsla, glädje och givmildhet till utsatta människor. I en värld där fler människor än någonsin befinner sig på flykt är dessa värderingar särskilt viktiga. /Vänliga hälsningar, Alina

Jag kan tycka det är aningslöst, ty även nazisterna hade dagar av medkänsla. Och jag frågade dem, men fick inget svar, att vi demokratiska socialister har en högtid av solidaritet, 1:a Maj, som kanske ni också kan uppmärksamma.

Men, som sagt, inget svar. UNHCR är inte politiskt och religiöst obundet när den tar en religiöst knuten högtid, och uppmärksammar den, men uppmärksammar inte andra, liknande högtider. UNCHR är därför en organisation med ytterst tvivelaktig moral som går totalitära lärors ärenden. Den är INTE obunden.

Men jag fick svar från andra. En person, cebrail_adamski_sertcanli, skrev ’Kränkt vit man much? 😁’

Vit man och kränkt har blivit synonymer. När man är som jag, en vit man, då är mina åsikter, min bedömning, mitt hävdande, om det går emot islamkramarna m fl antidemokratiska grupper, utryck för att jag är kränkt.

Nej, jag är inte kränkt. Inte det minsta. Ett leende från en företrädare för antidemokratiska, totalitära ideologier kränker mig inte. Blir du kränkt av dennes leende: https://www.youtube.com/watch?v=d5RpsLiFPqs? Alla människor kan le. Även de som företräder mördarideologier.

Inte heller blir jag kränkt av att FN företräder antidemokratiska, totalitära ideologier. Jag förväntar mig intet annat än hyckleri och illa dolda politiska agendor från den organisationen, som villigt företräder diverse saker men som misslyckas i det som är dess huvudsakliga arbete, fred. Se bara vilken fred vi har i deras egen kreation, Israel och dess närområde.

Men så stark är dagens rasism, nyrasismen, att t o m partiledare med lätthet använder uttrycket. Och så stark är identitetspolitiken att en vit man som uttrycker sig om ny-rasisternas älsklingar, är, per definition, kränkt.

Det är så tramsigt så lågt, så vulgärt, att man inte borde nämna det.

Och varför nämner jag då det? Tja, för att även du skall få ett gott skratt, så som jag skrattade, åt både FN och den där adamski. Men skrattet sätter du i halsen, ty det är inte blott under stenar som detta fenomen finns. Det finns ju även ovanpå stenarna.

Och! Eftersom jag här har uttryckt mig, och eftersom jag är en vit man, så är dessa utsagor, eftersom de är riktade med skratt mot nyrasisterna, ett uttryck för att jag är kränkt.

Om det verkligen är så, att jag är kränkt, då måste jag säga att jag hoppas på mycket kränkande behandling av mig, ty det är ju vansinnigt roligt, om än skrämmande, att bli ’kränkt’.

​Ferrara den 21 april 2019

Den politiska kris som vi kan erfara idag beror på att politikerna säger till väljarna vad de skall tycka, och att de har lätt för att fördöma väljarna. Så hävdar två debattörer.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dO74L1/rott-ljus-for-den-nya-vansterpopulismen

De ger oss årets bästa stycke, väl värt att i sin helhet citera: ” Trots sin självbild som outsiders är stora delar av vänstern faktiskt helt överens med ny- och marknadsliberaler i tron att resultatet av att vanliga människor får bestämma – utan tillräckligt stora doser politisk och värderingsmässig ”uppfostring” från ovan – blir en rasistisk, anti-humanistisk katastrof. I takt med att vänstern flyttat ut från folkets hus och in på kultursidorna har denna paternalistiska impuls inte direkt minskat i styrka.”

Mina farföräldrar fick lära sig att lyda. De var statare och som sådan, lydde man storbondens minsta vink. Sedan blev de befriade och började arbeta på en fabrik. Där fick de lön och inte stat. De gick med i en fackförening och lärde sig förstå att de tillhörde en grupp som hade rättigheter, och att de t o m fick säga vad de tyckte. De hade alltid gjort rätt för sig, men nu fick de lön för mödan, och de fick respekt.

Idag får hälften av dem veta att de är ’vita män’ och därför skyldiga till de våldtäkter som utförs, och t o m skyldiga till kriget i Syrien. De förmanas att sluta med det liv de lever. De skall inte flyga till Thailand, de skall inte grilla, och definitivt inte kött, och de skall inte köra sin 173-hästars dieselbil. De skall inte, förutom känna skam. För sin hudfärg och för sitt kön.

Andra hälften finns inte. Undersköterskor och förskolelärare finns inte. Knappt ens finns de flickor i no-go-zonerna som förtrycks av skamkulturerna. Däremot finns kvinnor som ännu inte är professorer eller styrelseledamöter. Och några människor som är födda i fel könskropp.

Då var politiken ett givande, man gav folket bröd, skådespel, trygghet, och, inte minst, värdighet. Nu skall det folket skämmas och betala, och uppge sina tillkämpade rättigheter. Nu får man inte ens benämna sin favoritkaka dess namn. Ty över folket står de dömande. De som vet hur saker skall vara och som anser sig ha rätten att inte bara förmana och undervisa, utan att kräva underkastelse. De som vet vad som är rätt och fel. Vad som är kränkande. Vad som är skam.

Storbonden är tillbaka. Den kräver, då som nu, tystnad och lydnad. Kravet baseras på att storbonden är upplyst, och att storbonden har rättigheten. Inte för att den är upplyst, utan för att den har de rätta attityderna. Kunskap är inte makt. Attityd är makt.

Men anden är befriad från sitt fängelse. Den går inte att hålla tillbaka och stoppa tillbaka i flaskan. De som släpptes ut reagerar med obstruktion, ja, somliga reagerar med nästan barnsligt uppror.

Vi har återfått vårt gamla klassamhälle. Det som idag kallas för vänstern (sic!), är dagens kulturella överklass, med självpåtagen rätt att fördöma, förkasta, utbilda och avkräva underkastelse från den avskyvärda arbetarklassen, som är så vidrig att den är rasistisk, eftersom den röstar på Sverigedemokraterna, och utgör det stora klimathotet, med sina badresor via flyg till Thailand. Istället för den insiktsfulla och ansvarstagande överklassen som har möjlighet att inom ramen för sitt fria yrke, åka tåg till Milano, och där äta mat på en fashionabel slow food restaurang, köpa en enkel ryggsäck på Chanel, avnjuta operan på La Scala och i sena timmen enas över att Valpolicellan från 2011 är aningen sämre än den senare, från 2013, och att det numer är svårt att vara svensk, eftersom man, förlåt, hen inte kan vara stolt över ett land med 18% Sverigedemokrater.

Förakt har aldrig lett till gemenskap. Dagens vänster förödmjukar begreppet ’vänster’ genom sin gammalpaternalistiska borgerliga attityd. Deras skamkultur, där de belägger den gamla arbetarklassen med skam, är vidrig. Det är inte svårt att misstänka att det egentligen är högern som sätter etiketten vänster på dessa paternalistiska borgare. För, att som de alltid har gjort, misskreditera vänstern.

Men den riktiga vänstern, som vi kanske skall kalla den ortodoxa, är inte nyrasister, identitetspolitiker och sexister, som dagens sk vänster är. Den, som har viljan till jämlikhet och rättvisa, skambelägger inte sin klass.

Den bekämpar ett tvåfrontskrig, mot högern och nyvänstern. Men den är inte framgångsrik. Den står ensam, med ungdomens knutna näve och omfamnar den tid som sedan länge flytt, där mossa och förfall är pinsamt synligt. För den som ser. För den som vill se.

Medan den kämpande, som inte ser och kanske inte heller vill se, trots att han har glasögon, står där i sin oerhörda ensamhet. 
​
​
Ferrara den 20 maj 2019       

​En företagsledare som betalade 20 miljoner i skatt, frågade uppmanande angående skatteinbetalningarna: Vad fan får jag?

Det är en befogad fråga. Även om man betalar av solidaritet och inte egoism, vill man veta vad man får för sin solidaritet.

Tänk om dagens invandringskritiska röster har samma fråga: Vad fan får jag av dig, invandrare?

Invandrare, Sverige ger dig tak över huvudet, fred, mat, skola och pengar. Vad får vi av dig?

Vi inser att det är svårt att bidra meddetsamma. Men vi inser också att det ligger på dig att ditt bidrag i alla fall inte blir minus.

Men jag ser att det blir minus. Att vi förlorar på dig.

Du begär att ditt sätt att tillreda mat skall accepteras. Du begär att vi skall acceptera ditt kvinnoförakt. Du begär att badtiderna skall vara könsåtskilda. Dina unga pojkar är aggressiva och kastar smällare på polisen. Ditt folk skjuter i städerna.

Det jag ser är att du drar det samhälle som tog emot dig bak i tiden.

Om man har den synen, som säger att invandrarna inte blott kostar pengar i en akt av solidaritet, utan att invandraren också förstör det samhälle som tog emot invandraren, då är det lätt att inse att invandringen måste upphöra.

Vi kan ju inte ha ett samhälle som äts upp av invandringen. Samhället skall utvecklas, bli rikare, starkare, lyckligare. Förvisso kan en tillfällig stress accepteras, men nästan omedelbart måste vi erfara att invandringen inte leder till ökad oro, brott, kvinnoförtryck, skamrelaterad aggression mot unga kvinnor o s v. Utan att vi utvecklas, att vårt samhälle anslår en än mer framgångsrik väg än den som samhället hade tidigare.

Så, jag frågar, vad fan får jag av dig invandrare?

Jag handleder studenter, varav en del varit invandrare. De har inte varit speciellt framstående. De har varit om studenter är, om än något mer ödmjuka och värdiga. De har varit goda människor och bra studenter. De tillför inget speciellt, vad jag kan bedöma. Men vad jag ser, drar de inte ner det samhället som tagit emot dem. De ligger således inte på plus, men de medför inte minus. De tar sin plats och gör sitt jobb. De är goda människor i ett gott samhälle. Varken mer eller mindre. Som folk är mest.

Men jag vet också flyktingar som fortfarande kostar, som inte ser ut att inordna sig, och som drar vårt samhälle tillbaka. De tillför inte anmärkningsvärt. Ja, de står inte ens på plus minus noll. De står på minus. De är en belastning för samhället. Trots att de hade kunnat komma på noll. Mot dem har jag inget problem att säga, att nu är det lugnt i Syren. Återvänd. Jag vill inte ha dig och dina hemskheter i mitt land. Vi hade det inte innan, ty vi har blivit av med det. Med dig kommer det åter. Det vill jag inte. Ta din förmedeltida värld och återvänd.

Slutsatsen är att det finns olika positioner när det gäller vår invandring. De oförbehållsamma, som ser med glädje på den samhällsomvandling som sker, under mångfaldens sol. På den andra sidan, de som inte önskar förändring, och därför stänger gränserna. Och det som jag tror är folkflertalet, kontroll över antalet så att samhällets infrastruktur kan ta emot och göra ett gott arbete, och med tydliga krav på invandrarna att delta, och att absolut inte dra tillbaka samhället. På den ena sidan, mångfald till varje pris, på den andra sidan, enfald, till visst pris, och mitt i, de moderna, som vill ha mixen för utveckling.  

​Ferrara den 19 maj 2019

​En person knivskar mycket svårt en annan person. Den fördes till sjukhus och efter omfattande operationer framstår det som om personen överlever, och den kan nu meddela sig med omvärlden. Personen som knivskar har troligen hittats och förts till polisen.
Detta är vad som verkligen har hänt.

​Vi får senare veta av en tidning, att det kan vara ett dåd utfört under vansinne, ty det är en person med psykiatriska problem, som farit ut och in från sjukhus, som hör röster och känner sig förföljd. Mamman till personen tycker det är obegripligt att sjukhuset släppte ut personen dagen innan personen begick dådet.
https://www.expressen.se/kvallsposten/han-slapptes-fran-psyket-dagen-fore-mordforsoket/

Det tycks som om dådet utfördes av en vansinnig och därför saknar annan förklaring än vansinne och möjligen en indikation på svag sjukhusvård.

Men några timmar efter dådet började produktionen. Ideologiproduktionen. Det smaklösa utnyttjandet av en tragedi.

Det framkom att den angripne var en kvinna och angriparen av en man. Då kan man förvänta sig att feministerna går igång och lägger in dådet i deras kontext, mäns våld mot kvinnor, och har funnit förklaringen till dådet, mäns våld mot kvinnor.

Men feministerna hördes inte, i alla fall inte i mina öron.

Det framkom att kvinnan var judinna, och en framträdande representant för den judiska församlingen i staden. Då gick produktionen igång. Plötsligt kunde man ana motivet till dådet. Det var antisemitism som drev en kniv in i en jude. Israels premiärminister gick ut och pekade på att Sverige har problem med antisemitism.

Jag håller med om att Sverige har problem med ökande antisemitism. Judarna är utsatt för ökad press och aggression. Synagogan i Malmö har speciellt polisskydd, och synagogan i Göteborg blev utsatt för en brandattack.

Vi skall vara uppmärksamma på antisemitism och slå till hårt och utan tvekan där den dyker upp. Men här utnyttjades ett illdåd, utan heder och smak, grundlöst och på ett vidrigt sätt, för att befrämja en sak. Ren propaganda, visade det sig, ty det är sannolikt vansinne, inte antisemitism, som var motiv till dådet.   

Det framkom att mannen kunde betecknas som muslim. Då gick andra ideologiproducenter igång. Nu var det de invandringskritiska som gick igång. De som utmålar Sverige som utsatt för invandrarnas, och då främst muslimers, oerhörda våld och aggression.

Jag håller med dem också. Brott och våld, och aggressivt beteende, förekommer oproportionerligt hos invandrare. Att det kan förekomma med större inslag hos muslimer kan jag förstå, eftersom islam är en våldsam ideologi, nästan på samma aggressiva nivå som nazismen och kommunismen.

Förvisso skall vi vara uppmärksamma på invandrarnas oproportionella våldsamhet, och definitivt på islams inflytande på individers aggressiva beteende. Men lika fullt, här utnyttjades ett vansinnesdåd av invandrarkritiska, mörka krafter för att bevisa deras tolkningsmönster, att invandrare, och speciellt muslimer, är våldsamma.

De tror de upplyser. Och det gör de gentemot mig. Men inte på det sätt de avser.

Jag har det största förakt för israels premiärminister, som deltar i produktionen av lögner. Jag föraktar invandrarkritikerna för deras produktion av lögner.

Men viktigare att inse är att deras insats för att uppmärksamma antisemitism och invandrares oproportionerliga brottsbenägenhet, vilka båda är viktiga att uppmärksamma och agera mot, underminerar dessa två saker, genom att deras agerande visar sig vara grundlöst och bara ren och skär falsk propaganda. En sak som behöver dessa lögner, kanske är en sak inte värd att uppmärksamma.

Ferrara den 18 maj 2019

Tankar på, inte bara bevarande utan också utvecklande av kärnkraften har väckts idag. 

Jag har en kamrat som deltar i förberedelserna för kärnbränsleavfallets slutförvaring. Observera ordet: Slutförvaring.
 
I kopparförslutningar skall avfallet grävas ner i en berggrund som inte skall påverkas under de 100.000 år det tar för avfallet att bli ofarligt. Han arbetar med fascinerande simulationsmodeller, där de bl a tycks beakta 2 istider. Jag blev lite harmsen på honom, för han modellerar ju med att mitt hus skall skövlas, inte en gång, utan två gånger av en väldig ismassa. Men med dagens klimatångest kanske mitt hus räddas då uppvärmningen rimligen borde innebära att isen aldrig kommer.

Arbetet med den fysiska slutförvaringen är nödvändig. Man skall inte lägga skiten där berggrunden rör sig och förstör kapslarna.

Men ovan jord finns en rörelse som aldrig kommer att stanna av, förrän människan är utdöd. Det sociala livet.
https://www.svd.se/orealistiska-planer-pa-slutforvar-av-karnbransle

Vad jag vet, har de bara modeller för den geologiska tiden. De har inga modeller för den sociala tiden.

Jorden lär vara 4500000000 år gammal. 100000 år av den tiden är 0,002% av tiden. Inte mycket. En bråkdel av jordens tid.

Människan, dvs Homo Sapiens, uppkom i Afrika för 200000 år sedan. De 100000 år som avfallet skall skyddas utgör halva hennes existens. Hon lämnade Afrika för 70000 år sedan. Hon uppfann jordbruket för 10000 år sedan. Den tid vi levat under mer civiliserade former utgör således blott en tiondel av den tid som förvaret skall vara och beskyddas. Den form av social organisation som vi idag har och som vi, i alla fall många av oss tror enormt mycket på är 100 år gammalt, dvs demokratin. Vår form av social organisation har funnits under 0,1% av den tid som krävs för att skydda avfallet.  

Kanske slutförvaret är säkert geologiskt sett. Men en sak bör vi inse. Slutförvaret är inte säkert socialt sett. Vi, som har svårt att föreställa oss vårt samhälle om 100 år, kan absolut inte, med dagens kunskap och sociala teknologi, hävda att slutförvaringen är socialt säker.

Berggrunden kan vara stabil. Men ett vet vi, och det är att människans sociala organisation är inte stabil. Därför kan vi inte kalla förvaringen av utbränt kärnbränsle för slutförvaring. Förvaringen kan vara en geologisk slutförvaring, men är blott en temporär social förvaring.

​Ferrara den 17 maj 2019

​Hållbarhet brukar röra sig om klimatet, plats och sömmerskors löner i utvecklingsländer. Men det finns också en liten skärva av social dimension i hållbarhetsideologin. Den som bland annat säger att företag skall låta sig bli beskattade där värdet skapas.

Skatt kan man se som en avgift företag och individer betalar för det samhälle de lever i. Den som inte vill betala skatt, kan söka sig till en plats där den inte behöver betala skatten. Och skall då givetvis också dra sig bort från det samhälle som den inte vill delta i, genom att betala skatt.

Svt uppmärksammade att Biltema gör likt IKEA, har en mellanhand utanför Sverige, där vinsterna samlas upp, långt från den svenska företagsbeskattningen. (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ett-av-sveriges-snabbast-vaxande-foretag-sa-ser-biltemas-aggressiva-skatteplanering-ut ).

Hållbarhetsideologin går mot detta mellanhandsagerande. Man hävdar att värdet skapas genom att svensken betalar för Biltemas produkter. Därför skall vinsten beskattas där värdet skapas, i Sverige.

Men, är detta riktigt? Var skapas det värde som skall beskattas?

Tänk på de norrländska vattenfallen och det som blir vattenkraft, och därmed vinster. Vattenfallen finns i Norrland. De ligger där och har legat där. De har kunnat exploateras. Och de exploaterades, i stora delar av t ex Göteborgskt kapital. Den som gjorde något, var exploatören i Göteborg. Inte norrlänningen. Den satt vid sin älv och fiskade.

Om hållbarhetsargumentet skall gälla, då borde väl norrlänningarnas ständiga argument vara giltigt, att det är deras vatten, varför värdet av exploateringen skall komma dem till del. Vinsterna skapas när vattnet flödar genom turbinerna. Därför skall vinsten stanna i Norrland.

Men detta är ju aristokratins argument. Det som borgarna stormade mot. Att aristokratin blott äger, men utan insats och engagemang. De blott sitter på sina rikedomar, och när någon kommer med idéer om att utnyttja dem, då skall aristokratin ha en beskattningsrätt, blott p g a att de sitter på egendomarna. Den besuttnes beskattningsrätt. Utan annan insats än att vara besutten.

Men egendomarna har inget värde. Deras värde uppstår först vid exploateringen. Vattnet är värdelöst, innan det fångas av turbinerna. Därför hävdar borgaren att blott den som arbetar, blott den som investerar, den som exploaterar skall ha värdet, ty det är exploateringen som skapar värdet. De besuttna skall intet ha, ty de skapar inget värde.

Kan inte detta argument anföras i Biltemas fall? Värdet av Biltema uppkommer inte genom att konsumenterna köper Biltemas produkter, utan när Biltema, med framgångsrik logistik och uppköpsorganisation, kan ge konsumenterna det som de önskar. I så fall skall man lokalisera var logistiken skapas och var inköpsorganisationen är. Det är där exploateringen sker. Det är där värdet skapas. Och det är där företaget skall ge tillbaka genom skatt.

Det är dock ett imperialistiskt argument. Det motiverar dränering av utvecklingsländernas resurser. De själva saknar förmåga och kapacitet att exploatera sina tillgångar. Kapitalisterna kommer till dem, exploaterar resurserna och tar vinsterna till platser utan beskattning. Argumentet som användes mot aristokratin förefaller inte lika gångbart, ty det är ju nödvändigtvis inte besuttna som sitter och vill beskatta entreprenörerna, utan människor och samhällen som utgör en förutsättning för entreprenörens exploatering. Som i Biltemas fall kunde man hävda att Biltema hade inte lyckats sälja en pryl, om det inte hade varit för Sverige. Därför deltar Sverige i värdeskapandet. Och skall därför ha del i vinsten genom skatten.

​Ferrara den 15 maj 2019

​I akademiska kretsar i Italien låter det om Berlusconi som om Åkesson i Sverige, Usch. Men Usch:et mot Åkesson kommer från hans politik och inte hans uppträdande, medan det förefaller vara mer Berlusconis vulgära agerande som gör akademikernas utsaga: Usch.

På gatorna i Ferrara syns väldigt få kvinnor som demonstrerar sin religiösa och kulturella tillhörighet. Det enda av flyktingsituationen som är synligt, är de mörka männen. De yngre håller till i parken vid järnvägsstationen, där man lär kunna köpa vad man önskar i form av droger och kvinnor. De något äldre står utanför somliga butiker och säger god morgon. Ingen mugg, ingen utsträckt hand, ingen skriven skylt om handikappade barn. De är tiggare, som tar mot pengar om man ger dem. Men de är också villiga arbetare, som kan följa med dig om du har ett jobb till dem. Äldre damer använder dem för att bära hem deras varor, om de köpt mycket. Min hyresdam har funnit en villig arbetare på det viset, som då och då hjälper henne med hennes jordlott utanför Ferrara.

Italienarna har alltid EU:s flagga sidan om sin egen. De har ett EU-kritiskt och invandrarkritiskt parti, Lega Nord, men det skulle aldrig komma på tanken att vilja lämna EU. Trots, som det sägs, att italienarnas kunskaper om Europa är grunda, är det för EU.
https://www.svd.se/ingen-tror-att-lega-far-under-30-procent

I EU-valet förutspås Lega Nord få mer än 30% av rösterna. Men det är inte så mycket för att de är invandringskritiska. Medan vi i Sverige som har en opinion som är mot slöjor och invandrarmän som driver omkring och jäklas med bomber, och rädsla för att välfärden skall ätas upp av de nytillkomna, så är opinionen i Italien mer mot sina politiker.

Italienarna röstade ju in skojaren i Femstjärnerörelsen, Beppe Grillo, i tron att han och rörelsen skulle ändra. Så som de röstade in Berlusconi, för att han skulle ändra. Ändra det förbannade maffiasystemet, korruptionen, att ge positioner till släktingar, mot nepotism. Men med makten kom skandalerna, som om nepotismen och korruptionen är en genetisk del av Italien.

Som utomstående får jag känslan att det inte finns den dogmatiska invandrarhetsen i Italien, den som gör att det finns blott två positioner i Sverige, fullständigt för och fullständigt mot. Aldrig jag hör de indikationer av åsiktsförtryck som vi har i Sverige: ”Jag är inte rasist, men….” De som jag pratar med ursäktar inte att de har stränga krav på invandrare. De ursäktar inte att de beklagar att kvinnor återgår till den gamla sedan, att dölja sitt hår. Dessa attityder tillhör inte, har inte blivit appropierade till en rasistkontext. De är självständiga åsikter.

Om något, riktas italienarnas ilska, men också uppgivenhet, till sina egna, inhemska politiker, som, så fort de får makt, börjar missbruka den, för sina egna syften, för sin familjs syften, för sina bekantas syften.

Jag får känslan att italienarna är arga på sig själva. Att de aldrig tycks kunna bli av med det som vi känner dem mest för, La Famiglia.

​Ferrara den 14 maj 2019