​Hämnden tycks vara en grundläggande mänsklig attityd.

Hämnd innebär att en förövare åsamkar ett offer en skada, varvid offret har rätt att åsamka förövaren en liknande, eller identisk skada. I barbarernas bok, gamla testamentet, finns det uttryckt som öga för öga, tand för tand.

Denna hämnd kan utsträckas. I den mån man ser individen som en del av ett kollektiv, en släkt, en familj, kan skulden bli kollektiviserad, dvs oaktat vem i gruppen som skapar skadan, är det gruppen som gäldar skadan. Det är vendettans logik, att återbetalning sker gentemot gruppen och inte nödvändigtvis gentemot den specifika individ som skapade skulden. I vårt språk använder vi uttrycket blodshämnden, som tydligt säger att utkrävandet av skulden sker mot blodet, inte mot individen. Det är maffians princip: ”Il sangue si paga col sangue”

Tydligen är hämnd en mänsklig säregenskap. I djurlivet tror jag inte hämnden har skådats. Våldet i djurlivet kommer från behov att försvara sitt revir och av att äta. Om någon gjort ett intrång på någon annans revir, och där dödat, jagar inte djuren inom reviret förövaren, annat än ut från reviret. Det som förövaren gjort sig skyldig till, är intrånget och mordet. Men så fort den lämnat reviret, är gärningen borta. Djuren tycks inte kunna ha förmåga att belasta en förövare med skuld. Förövaren är blott här och nu, och skall avlägsnas. När den är avlägsnad, är allt borta.

Carpe diem, kan man onekligen säga. Ögonblicket finns, men inte framtiden, dvs skulden. Hämnden finns därför att vi människor kan leva i en tid som inte finns, framtiden, men också i dåtiden. Hämnd är att låta dåtiden avgöra framtiden.

Hämnd är ett resursslöseri. Se på djuren, som fördriver angriparen från reviret och sedan slår sig till ro med att äta och kopulera. Människan går däremot omkring i sitt revir och ödslar tid på att fundera på hur angriparen skall betala sin skuld. Därtill kommer att människan skall genomföra sin hämnd, vilket tar både tid och resurser, och kan medföra risker, ty när hämnden utförs kan den som blir angripen försvara sig, kanske så framgångsrikt att angriparen, den som skall se till att skulden gäldas, själv blir skadad.

Till detta kommer risken i att de som betalar skulden, som blir utsatta för hämnden, inte anser att deras betalning motsvarar skulden. Varvid de som betalat kräver att få skapa en balans med en hämnd på hämnden. Och sedan fortsätter blodshämnden in absurdum.

Hämnden är en oerhörd svaghet, ty den låter människors framtida agerande styras, inte av framtidens möjligheter, utan av dåtidens händelser. Men dåtiden har varit och framtiden kommer att ske. Den som hämnas lever i det förgångna och låter sig styras av det förgångna.

Den som hämnas är inte fri. Det är hämndens yttersta svaghet.

​Den 4 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skolskjutningar i USA. Unga pojkar går in på en skola och skjuter ihjäl unga människor. De vet att de ytterst sannolikt kommer att få plikta med sitt eget liv. Kanske de t o m planerar att skjuta sig själv.

Något äldre män skjuter, knivskär eller utlöser en bomb, i avsikt att döda människor, uttryckligen motiverade av religiösa påhitt, idag mestadels motiverade av islam, tidigare av kristendom.

Dödsstraffet, där en stat har gett sig rätten att mörda en människa som gjort ett betydande brott.

Människooffer, som lär ha skett t ex i den gamla asatron, men även i andra icke-monoteistiska religioner.

Och slutligen, Abraham, som lyder sin guds kommando, och avser att med kniv mörda sin egen son.

Att mörda människor tycks vara en magnifik handling. Att skjuta och mörda kor, grisar, katter eller hundar, har inte samma grad av magnifikhet.

Att döda en människa, som t ex Abraham var på väg att göra, är den största mänskliga handlingen. Men dödandets magnifikhet beror på situationen. Krig är, per definition, dödande av människor. Där blir dödandet inte lika magnifikt. Dödande genom självförsvar är inte lika magnifikt.

Det magnifika dödandet av människor är det medvetna dödandet, där dödandet är kontrollerat, avsiktligt, och, ofta, med förväntan av effekter, t ex att människor skall bli rädda, eller att avskräcka från gärningar.

I denna tid av ökad religiositet, där upplysningstidens och vetenskapens avmystifiering har stannat av och backat tillbaka, kan vi se att det finns en sak som är heligt, för alla, oaktat religion och världsåskådning, det mänskliga livet. Det är dess helighet som gör det planerade dödandet så magnifikt, vare sig det sker av en muslim, en skolskjutare eller av staten.

Dödandet, den magnifika handlingen, visar på det mänskliga livets helighet.

​Den 3 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det sägs att vi lever i en marknadsekonomi, och att marknadsekonomi är betydligt bättre för människor än planekonomi, där referens till Sovjetunionen räcker som argument.

Ingenting kan vara mer fel. I alla fall om man bryr sig om begrepp och inte bara politiskt käbbel.

Ronald Coase, som fick Riksbankens pris i ekonomi till Nobels ära år 1991, frågade sig som ung, varför det, i detta hav av marknadsutbyten som lärs ut på universiteten, fanns förstelnade, koagulerade enheter som kallades företag. Hans fråga och hans svar på varför det fanns företag i en marknadsekonomi, utvecklades senare av Oliver Williamson, som fick samma pris år 2009.

Låt mig definiera begreppen.

Med marknadsekonomi avses en ekonomi där det sker marknadsutbyten, vilket är självständiga producenter och konsumenter som möter varandra, där acceptans av priset avgör om utbytet sker.

Med planerad ekonomi avses en ekonomi där utbyten sker utifrån en plan, där produktion och konsumtion har förutsagts och lett till att producenter kommenderas till en produktion som erbjuds till konsumenter med priser som baseras på produktions- och distributionskostnad.

Med dessa begrepp, hur ser det ut i verkligheten?

När du köper en bil, granskar du utbudet av bilar, och köper den som passar dina krav och din plånbok. Det är ett marknadsutbyte där priset är, om inte helt avgörande, i alla fall en betydande faktor för att förklara utbytet. Här finns marknadsekonomin.

Men bilen är tillverkad av en producent, i en fabrik, där delarna finns lagrade, för att i produktionen föras på karosseriet. Fabriken är en planekonomi där man producerar bilar utifrån en prognos och förhoppning om efterfrågan, vilket leder till att man hyr in arbetskraft, inte för att utföra en handling, utan för att stå till tjänst under en tid, dvs lyda under planekonomins kommando. Här finns planekonomin.

Men, delarna som behövs till produktionen, kanske inte tillverkas i fabriken, utan har köpts av en annan producent, dvs genom ett marknadsutbyte. Här finns marknadsekonomin.

Så interagerar den planerade ekonomin och marknadsekonomin, på ett sätt som låter sig beskrivas, men svårligen förklaras. De två männen i inledningen, har föreslagit några faktorer som kan förklara varför ett utbyte sker på marknaden eller i den planerade ekonomin. Längre än så har vi inte kommit i begripande av interaktionen mellan marknadsekonomi och planekonomi.

I en ekonomi där aktörer, tämligen fritt kan avgöra om den vill ha marknad eller en plan, är en ekonomi som vi borde kunna kalla Fri ekonomi, och med det avse att aktörer är fria att avgöra användande av marknad eller plan. En bilfabrikant kan själv välja om den vill köpa in en mutter via marknaden eller producera den själv via planekonomin.

Det finns emellertid regleringar som hindrar den fria ekonomin. Ett sådant exempel är konkurrensbegränsningsreglering, där staten går in och tvingar företag att inte gå samman, för att skapa än större planekonomier, kanske med syfte att förstöra marknadsmekanismen, dvs påverka priset genom monopolställning. Staten minskar den fria ekonomins rätt att fritt organisera gränsen mellan marknad och planekonomi.

Således, vi har en begränsat fri ekonomi, där staten begränsar friheten genom regleringar, där marknadsekonomi och planekonomi interagerar.

​Den 2 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag var mycket nervös. Hiskeligt nervös. Jag hade förberett kaffe i en termos, tagit de renaste kopparna ur skåpet, hällt upp socker i en kopp, eftersom jag inte hittade ett sockerkar i institutionens kök. Jag hoppades att han inte använde mjölk i kaffet, eftersom jag glömt köpa mjölk och jag vågade inte ta mjölk ur den litern som någon ställt i kafferummets kylskåp.

Jag hade lyckats få en intervju med en man som framställdes som finansmarknadens finanshaj nummer ett. En kapitalismens värsta avart, som gjorde folk arbetslösa och andra rika, som rubbade maktcirklarna i svenskt näringsliv, en iskall spelare vid finansens pokerbord. En kylig kapitalist.

Jag gjorde intervjuer med svensk bolagselit, i mitt projekt om de svenska ägargrupperna på 90-talet. Jag, född av en statarunge, uppväxt i ett socialdemokratiskt hem, med Jante-lagen djupt inpräntad, som i brytningen mellan 1970-talets sociala tid till 80-talets marknadstid hade varit ordförande i SSU-Frihet i Lund.

Jag skulle nu möta en kylig finanshaj i ett obetydligt grupprum på vad jag döpt till Mausoleet, Holger Crafoords Ekonomicentrum i Lund.

Erik Penser kom, hälsade på mig, nästan blygt. Vi satte oss vid bordet och jag bjöd honom, fortfarande ytterst nervös, kaffe. Han avböjde, med ett leende och med en vänlighet som, och detta minns jag nästan kroppsligt, sköljde bort all min nervositet, och sade att han inte drack kaffe.

Som forskare skall man inte avslöja vad som sägs i en intervju utan att få medgivande från respondenten, men jag är övertygad att Penser inte motsätter sig att jag avslöjar en sak som sades där.

Jag hade haft svårigheter att få tag på honom. Jag skickade intevjuförfrågan till hans bolag. Det var tyst någon vecka. Sedan fick jag svar. Där föreslog han att han skulle komma till mig i Lund. Jag, som var villig att resa var som helst i Sverige för att få hans synpunkter och erfarenheter av att agera i en ekonomi behärskad av två företagsgrupper. Så föreslog han att han skulle komma till mig. Jag borde anat vem den där Penser var. Men anade intet. Utan jag var beredd, och därför oerhört nervös inför att möta en kallhamrad finanshaj som styrde om i samhället med aktiebrev och med en oerhörd girighet.

Han sade att han var restriktiv med intervjuer, men eftersom hans barn hade gått i Lund, såg han på min intervjuarförfrågan med välvillighet, ja nästan som en plikt att gälda. Han kom till mig. Han avböjde kaffet. Han berättade. Om det skall jag tiga. Men mitt intryck av honom, om det skall jag inte tiga. En lyssnande, reflekterande person med stor integritet, med en värdighet som mediabilden av honom inte alls förmedlade. Och med en vänlighet som gav mig en känsla av att jag satt där i grupprummet med en kamrat. Där, i det lilla rummet, med den fyllda kaffetermosen.

Erik Penser, mannen i grupprummet, var inte Erik Penser, mannen i massmedia. Trots att namnet var detsamma och anletet var detsamma. Dramatiseringen i massmedia formade en Erik Penser, som inte överensstämde med Erik Penser, som vänligt avböjde mitt kaffe i grupprummet.

Det sägs att livet är en teater där vi har att spela vår roll. Men min upplevelse av Erik Penser var i stället att samhället är en teater, där människor inte spelar roller, utan samhället spelar rollerna, med människorna som material, inte som skådespelare.

​Den 1 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Engelska Skolan lämnade aktiemarknaden. Nu lämnar att annat skolbolag aktiemarknaden, Atvexa, efter att ha varit där sedan 2017. Skälet till utköpet är att man bedömer den politiska risken som mycket hög, då vinstuttag och ersättning till friskolor diskuteras oerhört mycket. Flexibilitet och långsiktighet anförs som förutsättningar för att klara den höga politiska risken, vilket lättare görs i privat regi än i det kollektiva ägandet via aktiemarknaden.

Skolor erbjuder en erkänt svårbedömd produkt. Idealt skall skolor skapa kunskap hos eleverna och utveckla eleverna utifrån de förmågor som naturen gett dem. Men den produkten är oerhört svårbedömd, och kan därför endast med svårighet utvärderas, än svårare ges ett värde, dvs ett pris.

Högskolorna skapar samma svårbedömda produkt. I dag erkänns den som så svår att utvärdera att staten, i sin utvärdering av högskolornas produkt, har gett upp ambitionen att utvärdera produkten, utan utvärderar i stället en del av produktionen, högskolornas egna kvalitetssäkringssystem, med en from förhoppning av den delen av produktionen kan vara en indikator på högskolans prestation, dvs kunskap och förmåga att utveckla studenternas förmågor.

Vi som arbetar i högskolor och som har en tämligen kritisk hållning till den typen av utvärdering, vet att det skapar incitament att bygga Potemkinkulisser, som lurar staten lika framgångsrikt som myten säger att Katarina den Stora lurades av Potemkin och hans falska byar.

En viktig produkt som varje skola erbjuder är betyg. I en värld där betyg, men inte kunskap och förmåga värderas, blir betygen en konkurrensfaktor. Jag erfor det själv när många studenter lämnade vår utbildning efter kandidatexamen i redovisning vid Högskolan Kristianstad, för att följa magisterutbildningen vid Lunds Universitet, med argumentet att det var bättre att få väl godkänt som betyg från Lunds Universitet, än underkänt från Högskolan Kristianstad. Som undersökningar har visat, ger utbildningar med låg prestige och med hög prestige, högre betyg, än utbildningar som ligger i mitten av prestigeskalan och som strävar att bli prestigeutbildningar. Svenska undersökningar tycks visa på att friskolor som betraktas som prestigeskolor ger högre betyg. De utnyttjar marknadens intresse i, inte kunskap och förmåga, utan i höga betyg, eftersom det är en tillgång för eleven i framtiden då de forna eleverna inte värderas utifrån sina kunskaper och förmågor, utan utifrån sina betyg. Högskoleprovet är härvid en liten och svag, men ändock en mekanism för att kompensera för betygsinflationen och ge en uppskattning av elevens kunskap och förmåga.   

Men det finns en annan produkt som friskolor skapar, nämligen segregation. Den produkten lyckas man blott delvis dölja under det faktum att segregationen sker, inte direkt genom friskolor, utan direkt genom det fria skolvalet. Men friskolornas etablering och dess kösystem, är gjort för att utnyttja det fria skolvalet och den segregationsmöjlighet valet ger. Samtidigt kan de dölja sitt bidrag till segregation då främst bostadssegregationen, men även den etniska segregationen, är en starkare segregationskraft.

Den främsta motkraften till den besvärliga marknadssituationen och svårigheten att bedöma produkten, är lärarnas professionalism. Genom den säkras utbildningens kunskap och förmåga. Men lärarna har varit utsatt för en avprofessionalisering, varför säkerställandet av produkten försvagats betydligt.

Staten borde därför, istället för sina fåfänga försök att värdera produkten, decentralisera kvalitetssäkringen till lärarna och deras professionalism. Där finns nyckeln till skolans förmåga att ge kunskap.

​Den 30 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Oberoende av varandra har personer i min absoluta närhet sagt att jag, de senaste åren, blivit mycket gladare och lugnare. Vad kan det bero på?

Av de saker jag kan yppa här, framstår två som plausibla förklaringar till min glädje.

Jag har numer ett hus i mitt älskade Italien, där jag jämnt fördelar min tid mellan att fullgöra akademiskt arbete och trädgårdsarbete. Det lär finnas ett kinesiskt ordspråk som säger: ”Vill du bli lycklig en dag, skaffa dig en flaska vin. Vill du bli lycklig ett år, skaffa dig en kvinna. Vill du bli lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.” Om vi bortser från det patriarkala, heterosexuella i mellanledet, så är det onekligen så, att man gläds av en trädgård, där man ser hur livet, det obändiga, växer, där träden växer upp mot himlen, och växterna blommar och ger av sin prakt.

Men detta växande, denna prakt hos växterna, erfor jag också under mitt arbetsliv, när jag kunde skåda studenters, doktoranders och kollegors växt och blomning. Att se en studentgrupps glädje, när de, efter en termins stångande, diskuterande, med och mot mig som handledare, lyckats med att få ett gott betyg på sin uppsats, gav mig en oerhörd glädje.

Nej, min nyvunna glädje kan inte komma från växandet, ty det har jag alltid haft omkring mig, då som studenter, doktorander och kollegor, nu som växter och träd.   

Det andra som inträffat i mitt liv är att jag numer inte är anställd, ja, inte ens har engagemang som inbegriper organisationen på ett universitet eller högskola. Då, när jag var anställd eller hade engagemang som inbegrep organisationen, hade jag strider och blev utsatt för angrepp, för det jag gjorde och den vision jag hade om organisationen. Detta gjorde att jag ägnade mycket tid åt prat och mail, och mitt huvud surrade kring striderna, och gjorde mig sömnlös.

På toppen tronar de tre värsta händelserna. Anmälan under 320 dagar för påstådd rasism på Linnéuniversitet. Ett korrektionssamtal från kursansvarig på Mittuniversitet, där jag ombads inte föra fram mina forskningsresultat om så kontroversiella saker som etnicitet och kön. Och slutligen, det mest magnifika, avskedet från professorstjänsten på Högskolan Kristianstad. Då gjorde det så ont, att svedan fortfarande finns kvar, men förhoppningsvis, snart bara som minne.

Jag tycker mig alltid ha levt min vision om akademi. Men sedan 2000-talets början har den visionen skapat fler och fler, och större och större konflikter med organisationen jag befunnit mig i, och därmed försämrat min själsliga hälsa och gjort mig mer irriterad, upptagen och arg. Ja, delvis glädjelös. När dörren stängts om föreläsningssalen, konferensrummet och arbetsrummet, och jag där befunnit mig med studenter, doktorander och nära kollegor, då har glädjen funnits. 

Det är onekligen absurt att organisationer jag befunnit mig i, som skall finnas för att stödja mitt arbete, har gjort mitt arbete mer och mer glädjelöst. Det är onekligen absurt att när jag avslutat det arbetsliv som jag haft sedan 1983, i knappt 40 år, erfar jag glädje.

Det är som om förlusten av arbetslivets glädje, studenterna, doktoranderna och de nära kollegorna, uppvägs av vinsten i trädgårdens växande. Medan förlusten av organisationen blott och enbart är glädjefylld.

Den glädjen är emellertid helt egoistisk. Solidariskt får jag ett sting av skuld, ty till denna glädjelösa organisation har jag fört de som jag värderat och värderar så högt. Måtte de vara starkare och smartare än jag, på det att deras glädje inte påverkas av organisationen.

​Den 29 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sven-Ivan Sundqvist, en legendarisk ekonomijournalist på Dagens Nyheter, dog för någon tid sedan.

Jag intervjuade honom under 90-talet i tidningens lunchlokal. Om intervjun minns jag idag mest att jag såg notan, som han undertecknade, som visade att vi ätit för någon tusenlapp, samma summa som min frus daghem hade för personalens utvecklingsprojekt under ett år. Jag hade, med honom, ätit för motsvarande vad ett daghem i Lund fick för att utveckla sin personal under ett år.

Intervjun ingick i ett forskningsprojekt jag drev om ägargrupper i svensk ekonomi. Han var en synnerligen kompetent ekonomijournalist, som har betytt mycket för den svenska ekonomin, både för debatten om ägande och för vår kunskap om ägandet. Jag betraktar honom på samma höga nivå i betydelse för kunskap om svensk ekonomi som den forna kommunistledaren CH Hermansson, som med sina böcker om den svenska familjekapitalismen under 60-talet gav oss kunskap om ägandet, och som Ingemund Hägg, som ansvarig för ägarutredningen under 80-talet.

Hans främsta bidrag var sammanställningen av bolagens ägare han gjorde, baserat på den offentlighet som Sverige hade och har kring ägandet. Han samlade upp kapital- och röstinnehav hos de olika ägarna av bolagen, och sammanställde dem i listor över de 25 största ägarna. Där inordnade han dem i företagsgrupper, dvs grupper av enskilda ägare som kunde förväntas rösta kollektivt lika eftersom det bakom de olika enskilda bolagsägarna fanns en ägare, t ex en familj eller en grupp av gemensamt agerande bolag.

I min avhandling konstruerade jag företagsgrupper utifrån styrelsernas medlemmar, där gemensamma styrelseledamöter, dvs personer som satt i flera olika styrelser, kunde användas för att definiera ägargrupper. Att mina konstruktioner överensstämde med Sundqvist blev en indikation på att mitt begrepp, som jag konstruerade i min avhandling, var en reliabel konstruktion. Utifrån den konstruktionen, och med hjälp av Ouchis begrepp, klan, skapade jag sedan min avhandlings främsta begreppsliga bidrag, brödraskapet.

Utan Sundqvist hade jag inte haft så mycket att komma med i min avhandling.

Hans data och hans sammanställningar användes av både forskare och investerare, för att förstå bolagen och deras agerande. På så sätt påverkade han både forskningen och de ekonomiska aktiviteterna i Sverige.

Hans betydelse för Sverige och för svensk ekonomi är därför betydande.  

Men det förringar inte min känsla av samhällelig orättvisa när han och jag kunde, under en timme, äta upp ett helt års personalutvecklingspengar för ett dagis i Lund.     

​Den 28 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I förrgår skrev jag om att en lärares professionalism bl a yttrar sig i att lärarens gärning kan och skall granskas publikt. En lärare är inte en hysh-hysh-person som agerar i det fördolda, utan en som agerar stolt professionellt och är beredd att försvara sitt agerande publikt. Eller, om den någon gång gör misstag, är beredd att offentligt be om ursäkt.

Det är att vara professionell.

Igår röstade Riksdagens politiker, dvs de främsta politiker Sverige har, om vice talmansposten. Den röstningen är sluten. Det innebär att politikerna inte sitter vid sina stolar och trycker på sin knapp, där varje politikers röst synts på den stora tavlan. Omröstningen om talmännen görs anonymt, slutet, i skumrasket. Utan ansvar.

I går röstade politikerna i skumrasket, i det fördolda. De klarade inte av att göra det de skall, att ta ställning och att offentligt förklara och motivera sitt ställningstagande. De lade sin röst i mörkret, i det fördolda.

Som om de inte klarar av att ta ansvar för sitt ställningstagande.

Läs den meningen igen. Den kommer här:
Riksdagens politiker tar inte ansvar för sitt ställningstagande.

Vad fick man lära sig som barn? Att ta ansvar för sina handlingar.

Den lärdomen, den moralen, gäller inte Riksdagens politiker.

I går var det svårt, ja, omöjligt att ha förtroende för Riksdagen, ty den bestod av ledamöter som var oansvariga barnrumpor.

​Den 27 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

En skribent, vars namn jag inte vågar uppge då det kan finnas risk för att jag åtalas för förtal, berättade offentligt om ett intermezzo på en namngiven skola, där en namngiven lärare påstods ha agerat på ett visst sätt, vilket skribenten kritiserade. Skribentens publicering ledde till en riklig mängd av mail och andra sätt att kommunicera till läraren och till rektorn, där meddelanden innehöll inte blott kritik, utan även hat- och hotpåståenden. Tingsrätten dömde skribenten för grovt förtal.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/katerina-janouch-doms-for-grovt-fortal-startade-hatstorm-mot-larare )

Tingsrätten, enligt artikeln, menar att namngivandet inte var motiverat, eftersom läraren inte är en offentlig person. Därefter kommer ett överraskande uttalande, varför jag citerar från tidningen:” Även om uppgifterna varit sanna, vilket tingsrätten slår fast att de inte var, hade det inte varit motiverat att namnpublicera läraren.”

Om uppgifterna var osanna, då är det rimligen förtal, eftersom det är att använda en osanning för att dra en annan människans namn i vanära och smuts.

Men om uppgifterna hade varit sanna, då borde skribenten inte stå risk för förtal, ty då har skribenten beskrivit ett faktiskt agerande, och därefter gjort sin värdering av agerandet.

En lärares agerande sker inför en skolklass, inför en mängd personer som befinner sig där p g a skolplikten. En lärares agerande måste därför vara offentligt tillgängligt för bedömning. Självfallet är det just det specifika agerandet, utfört av en person, som skall vara offentligt, varför den agerades identitet är självklar.

Att skribentens skrivande ledde till hat och hot, är rimligen något som kan lagföras, men det är inte skribenten som har hatat och hotat, utan andra aktörer. Det är de som skall lagföras, inte skribenten. Man skall inte skjuta budbäraren.

En lärare skall vara stolt över den utbildning den ger. Görs misstag, som alltid görs i alla arbeten, skall läraren självfallet be om ursäkt och visa hur den gjort för att ett sådant misstag inte skall upprepas. Men läraren är en professionell, som utför sin professionella gärning. En del i professionens kraft är att den står för sitt agerande, och t o m är stolt över sitt agerande.

En professionell lärare välkomnar därför offentlighet av sitt görande, på det att den kan få möjlighet att genom offentligheten påvisa sin professionalism och bära ansvar för sin professionalism.

När domstolen vill göra den specifika läraren oansvarig för sitt agerande genom att förvägra offentliggörandet av lärarens agerande, tar domstolen bort professionalismen från läraren.

Liknande processer av avprofessionalisering har jag själv upplevt på högskolor och universitet, där man förvägrat studenter att få ge sitt omdöme om specifika lärare via studentkursutvärderingar. Man har hävdat att sådana specifika värderingar inte skall göras då studenter kan uttrycka värderingar av läraren som t o m kan vara direkt kränkande. Men, för det första, kränkande uttryck kan tas bort innan man sprider kursutvärderingen. För det andra, och det viktigaste, en professionell lärare känner inte av kränkande kommentarer, eftersom den är stabil i sin professionalism, och att den vet och förstår att personer i förtvivlan eller aggression, under anonymitetens skydd, kan uttala sig på ett sätt som den annars inte skulle ha gjort.

Anonymisering av lärare är ett verksamt bidrag till lärarnas avprofessionalisering. Stök i klassrummet kan vara ett resultat av avprofessionaliseringen av lärarna, varför domstolen, genom sin dom, bidrar till stökiga klassrum.

Min uppmaning är: Lärare, stå upp för vad du gör. Rädds inte offentlighet, ty då har du möjlighet att offentligt presentera din professionalism. Då får du respekt. När du vill vara anonym, framstår du som en skumraskperson som inte tål att granskas i din gärning.

​Den 26 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Sveriges reellt existerande Skansen, Söder i Stockholm, har nu förlorat sin jungfrulighet. Det har sprängts en bomb på Söder.
( https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/explosion-pa-sodermalm )

Det är en sprängning som kan ha stora konsekvenser i Sverige, eftersom en betydande andel av Sveriges opinionselit bor på Söder, vilket återspeglas i röstfördelning vid val, där tokpartier som Mp och Fi, fått stora andelar röster.

När jag läste om sprängningen, gjorde jag det jag brukar. Jag gick till Flashback, till deras sidor om brott, och läste den tråden som startats om sprängningen. På dessa sidor finns främlingshatare, invandringskritiska, men också Kalle Blomkvistar, som hjälper varandra med ledtrådar, och kommer ofta fram till namn och levnadshistoria på den som förmodligen är måltavlan för sprängningen, men även uppslag vad som kan ha föranlett sprängningen och vem som kan ha gjort den.

Detta flashbackande kan emellertid alla göra. Även de boende på Söder som bor i bostadsrätter.

När en lägenhet säljs, eller snarare, när rätten att bo i en lägenhet säljs, skickar köparen en förfrågan till bostadsrättsstyrelsen om rätten att få bli medlem i bostadsrättsföreningen. Tänk dig nu att du är styrelsemedlem. Du får veta namnet på paret som ansöker om medlemskap. Du går in på internet och söker på parets namn. På flashback får du napp. Mannen som söker medlemskap är där omskriven som en man som fick gå i fängelse 2012, för narkotikabrott och våld. 3 år fick han sitta. I tråden står också misstankar att han tillhörde en då beryktad Södertäljeliga. Mer hittar du inte. På kvinnan hittar du inget. Du kan se att de för närvarande bor i Södertälje, på en adress som verkar vara ’normal’. På en sådan hemsida om adresser, står att de flyttade in 2017 och att de har ett barn som är 4 år gammalt.

Du känner mycket väl en av de boende i din förening. En mycket gammal man med en liten skånsk terrier, som är hans allt. Han har svårt att sova på nätterna, varför han ofta är ute och promenerar på nätterna. Alla i föreningen är mycket stolta över er entré. Magnifika portar, vacker båge över portarna, och originella målningar, som börjar på utsidan och sträcker sig in i portgången. En nationell dagstidning gjorde för ett tag sedan ett speciellt reportage om den vackra porten.

Kommer du att acceptera parets medlemsansökan?

Du inser att om du accepterar ansökan, och det sedan blir det värsta utfallet, att den forna fängelsekunden fortfarande är aktiv, eller i alla fall har fiender som vill honom illa, som sätter en bomb vid porten, som dödar den gamla mannen och hans hund, precis när de går in i porten klockan 4 på natten, och förstör hela porten, kommer du då att kunna sova resten av ditt liv?

Det är onekligen en säregen historia. Men lika fullt rimlig som den tanke jag fick när jag läste om att man i Staffanstorp, Tiffany Perssons hemstad, skulle uppföra avskilda bostadskvarter, sk gated communities, där en mängd bostäder hägnas in, med en övervakad ingång. Genom att bo bakom murar och stängsel, avskärmar man sig från omgivningens bus och ondska. Men dessa murar är attraktiva för alla som söker lugn och avskärmning, som söker skydd. Även skurkar, som vet att de och deras familj kan bli objekt för våld. Kan man gömma sig själv och sin familj bakom en mur, har man fått en högre grad av säkerhet än att bo i en bostadsrättsförening, t ex på Söder i Stockholm.

Men skurken drar till sig våldets män och kvinnor. Kanske de placerar en bomb utanför murens port? Kanske de gör vad de kan för att ta sig in, och där inne skjuter och har sig, och p g a att området är inhägnat, blir anfallarna innestängda, känner sig kringrända, vilket ökar deras våldsamhet.

Innestängda samhällen torde därför ha kraftiga skäl för att noga granska de som vill bo där, så att det inte är en eldfängd skurk som söker skydd.

Tidigare utgjorde höga lägenhetspriser och huspriser ett skydd, likt murarna runt gated communities, mot sannolika banditer. Smällen på Söder visar att den muren inte är så motståndskraftig längre.

Kommer den förmögna medelklassen, som hitintills njutit sin Skansentillvaro, att reagera med främlingsfientlighet, dvs att inte medge medlemskap till de som har något karakteristiska som de gängkriminella har idag, t ex namnet Slobodan eller Khaled?

​Den 25 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Romarbrevet 7:19 skrev Paulus: ” Ja, det goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Nina Wormbs presenterade några skäl i en Understreckare (SvD 220905) som hon funnit att människor använde för att förklara varför de förvisso vet om klimatkrisen, och kan förstå vad som bör göras, men som ändock inte gör det som krävs. Paulus klagande, hans plågade upplevelse om dissonansen, den mellan insikten om vad som bör göras, och vad man gör.

Kontot: Klimatagerande är ett konto där man sätter in goda saker, som t ex att hela året cykla till arbetet istället för att åka energikonsumerande buss. Det pluset kan man sedan ta av när man t ex vill göra en kort flygtur till Paris en vårdag.

Useljämförelse: Man jämför sig med andra, som är mer usla än en själv på att agera klimatsmart. Förvisso åker jag bil, men min lilla FIAT är betydligt mindre belastande för klimatet än den enormt resurskrävande Teslan. Varför skall jag göra uppoffringar när andra inte gör det?

Pytteutsläppen: Man ser sina egna utsläpp som så små att de i det stora hela inte ens märks. Som om alla små bäckar aldrig blir en enorm flod.

Praktiken: Det går inte att få ihop livet med klimatsmart agerande. Likt den miljöpartistiske politikern som hävdade att han var tvungen att ta flyget för att få ihop sin kalender. Som om kalendern var huggen i sten, medan klimatvalet var flexibelt.

Viljan: Jag vill åka till Rom, och till Paris och till Madrid, och då vill jag inte sitta ändlösa dagar på försenade tåg. Detta vill jag, och det är jag förtjänt av.

Syndernas förlåtelse: Människan är svag och kan inte alltid göra det de egentligen vill, dvs det syndiga som är grunden för Paulus utsaga, där vi ger oss själva absolution, med hänvisning till vår svaghet. Som om vi inte kan vara starka.

Skambeläggandet: Den som gör något klimatskamligt, bemöter andras kritik av deras klimatförstörande agerande genom att hävda att de andra bara skambelägger dem, vilket är en omodern kristen syndaföreställning.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare ett argument, som jag hört ofta.

Regleringskravet: Vi har alla undanflykter och viljor, vilket alla legitimerande skäl ovan visar på, varför det krävs att någon annan, oftast staten, förhindrar mig, och andra, från att göra det felaktiga. Förbjud energislukande V8 i bilar. Den som vill njuta V8-ans muller får helt enkelt avstå.

Förnuftet står villigt till vår tjänst med att leverera legitimerande skäl till vårt agerande, det som styrs av vår vilja och vår svaghet. Samtidigt som Förnuftet med hånskratt gör oss medvetna om att skälen är bara legitimerande skäl.

Varpå Förnuftet fastslår sanningarnas sanning om oss, att hyckleriet är människans eviga följeslagare. Så som Paulus skaldar.

​Den 24 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag fann en artikel i en tysk dagstidning, Tageszeitung des Volkes, från 1925, som jag nedan försökt översätta till svenska.

Idag finns ett begynnande hat, ja, nästan en förföljelse som riktar sig mot en grupp som kallar sig nazister. Det finns en irrationell rädsla för dessa nazisterna, en rädsla så irrationell att den måste kallas för nazifobi.

Nazifoberna grundar sin rädsla på den försvinnande lilla grupp av nazister som helt missförstått nazismen och dess fredliga och sociala budskap, och som med det missförståendet som förevändning, utövar våld på gator och torg.

Men nazismen är en fredlig politisk rörelse som intet annat önskar än social och nationell fred. Nazister är en stor grupp av fredliga personer som engagerat arbetar för en nationell utveckling mot ett socialt samhälle karakteriserat av fredlig samexistens mellan tyskarna och andra befolkningsgrupper. Denna stora grupp består emellertid av förtryckta personer, som är undanskuffade i samhället. De betraktas, helt oriktigt, som marginella personer, medan de i realiteten är förtryckta av majoritetssamhället.

Förtrycket av denna folkgrupp, som det absoluta flertalet av nazister vill motverka med fredliga medel, ty nazismen är en fredlig politisk rörelse, blir i huvudet på de våldsamma, fundamentalistiska nazisterna, helt missförstått, varför de fundamentalistiska nazisterna reagerar med våld.

Detta våld tas som förvändning av nazifoberna som uttryck för nazismen som sådan varför nazifoberna agerar mot nazisterna och bekämpar dem. Inget kan vara mera fel.  

Samhället och staten måste ta avstånd från all form av nazifobi, då det är en vidrig reaktion på en undanskuffad, ja, förtryckt grupp av människor som blott önskar ge uttryck för sin tro på ett fredligt samhälle, där ett litet, försvinnande litet antal har missförstått nazismen och agerar med våld

Vi måste bekämpa nazifobin, ty annars riskerar vi att nazisterna radikaliseras.

Artikeln var undertecknad av Thomas Münster, Dresden.  

​Den 23 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fyra muslimska fascister fälls i domstol. De har begått en våldsam attack mot svenska poliser, som var på plats för att garantera demonstrationsfriheten. De och demonstrationen är kärnan i svensk demokrati. Det är en manifestation av demokrati. Mot den manifestationen stormade de muslimska fascisterna med stenar och våld. Så som fascister alltid gör, att tvinga ner demokrati med våld. Det som är essensen i fascism.

De dömdes av hovrätten till 5,5 år, 4,5 år och två fick 4 års fängelse. Stränga straff om man ser till vad som krävs för annan brottslighet skall nå upp till sådan tidslängd. Men deras brott är ju fascism, och, inte ett angrepp på staten, utan på vårt samhälles fundament, demokrati.

Däremot utvisas de inte:  ”För att utvisa männen skulle det krävas mycket starka skäl för utvisning. Även om männen gjort sig skyldiga till ett allvarligt brott så finns det med hänsyn till deras personliga förhållanden inte tillräckligt starka skäl för att utvisa dem”, säger rättens ordförande Linda Hallstedt i ett pressmeddelande.” (SvD 220910)

Det finns således personliga förhållanden, som i domslutet anges till att föräldrarna lever i Sverige, som innebär att människor som utgör hot, inte mot staten, utan mot vårt samhälles fundament, skall få stanna i landet och med risk för fortsatt terrorism, utsätta samhället för sin fascism.

Dessa män kan vara fäder till 5 barn, de kan vara en ensam mammas enda släkting i landet, de kan ha en gravid hustru, vilka personliga förhållanden som helst kan inte överskugga deras fascistiska brott och risken för fortsatt fascism. Det är svårt för mig att förstå hur ett hot mot samhället kan vara mindre betydelsefullt än en enskilds individs personliga förhållanden, att deras föräldrar lever i Sverige.

Mitt hjärta, eller snarare, min mage säger att man skall transportera dessa fyra män till Göteborgs hamn, där man ger dem en eka med tre åror, om de skulle tappa en, och sedan jaga dem ut på öppet hav med kulspruteeld bak aktern. Humanist som jag är, har de getts en karta där rutten till Saudiarabien, som ju är en muslimsk stat, står utsatt.

För att använda en del av Palmes vokabulär: Dessa satans fascister.

Ty den muslimska fascismen är toppen av isberget av hot mot det som är mitt Sverige, där folk lever i samvaro och respekt för varandra och för det som är svenskt, med demokratins friheter som bas.

​Den 22 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

IKEA höjer priset på varm korv, från 5 kronor, till 7 kronor. Priset höjs efter att ha legat stilla sedan 1995. Men det är blott den köttbaserade korven som höjs. Den växtbaserade får ett dramatiskt prisfall, från 10 kronor (7 kronor enligt somliga tidningsuppgifter) till 5 kronor. Det sägs att denna prissättning inte är baserad på förändringar i material- eller produktionskostnader, utan att IKEA vill att det bättre alternativet, det växtbaserade, skall vara billigare än det sämre, köttalternativet.

​IKEA hade kunnat agera som en del företag gör idag som intar en paternalistisk hållning, där de överlåter valet av produkt på företaget och inte på konsumenten. IKEA hade kunnat inta en paternalistisk attityd och enbart sälja det som man förmodat skulle föredra, det växtbaserade, ty det ger lägre negativa miljöbelastningar. Det skulle då gå väl ihop med IKEA:s hållbarhetsambition. Som en chef på IKEA säger: ”Det är ett statement för planeten och samhället.”
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/APllxA/ikea-hojer-priset-pa-varmkorvsfavoriten)

Men paternalism är inte IKEA:s grundattityd. De erbjuder ju fortfarande möbler som inte är cirkulära, delvis p g a att de ännu inte slagit in på den vägen, delvis för att kanske kostnaden för möbeln skulle bli högre, och därmed förstöra det som är grunden i IKEA:s filosofi, billiga möbler.

I fallet med korven visar IKEA att de överlåter beslutet om kött- eller växtbaserad korv till konsumenten. De ger konsumenterna valet att göra sitt statement.

Men med beslutet om skilda priser påverkar de paternalistiskt konsumenten. Ty prisskillnaden grundas inte på IKEA:s kostnader, utan på IKEA:s paternalistiska ambition, att via pris markera till konsumenten vad IKEA tycker att konsumenten skall välja. Köttskammen skall kosta 2 kronor mer.

Emellertid!

Någon dag senare meddelar IKEA att de fått så mycket reaktion på sitt beslut att de nu beslutat att bägge korvarna får samma pris, 5 kronor. Nu säger IKEA ”Många har hört av sig för att visa sin kärlek till båda korvarna och samtidigt påpekat ojämlikheten i priset. Ni har rätt så därför sänker vi priset, igen. En korv är en korv – oavsett form. Alltid 5 kronor på IKEA”
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WRO85K/ikea-drar-tillbaka-korv-besked)

Paternalismen via prissättning har fått ge vika för en annan norm, jämlikhet. På IKEA diskrimineras inte korvarna, utan behandlas lika. Alla korvars lika värde! En korv är en korv. 5 kronor kostar en korv.

Hållbarhetens ekologiska dimension har fått ge vika för en äldre, men tydligen fortfarande stark värdering, en sorts svensk grundvärdering, jämlikhet. Borta är paternalismen. Ingen kund skall känna sig prismässigt diskriminerad, vare sig upp eller ner, beroende på preferens för köttkorv eller vegetarisk korv. Alla människor, oaktat deras preferens, behandlas lika, och får betala 5 kronor.

Den demokratiske socialisten, som skriver detta, vänder sin blick ut genom fönstret och ser den nyanskaffade, enormt fina röda soffan Brusen (https://www.ikea.com/se/sv/p/brusen-3-sits-soffa-utomhus-roed-70424147/ ) som ståtar i trädgården. Eftersom han befinner sig i Italien och tränar sin italienska, säger han högt:

Viva IKEA!

​Den 21 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nya Raketskolan i Kiruna presenterar sig på sin hemsida:
” Skolans arkitektur har präglats av lokalsamhällets karaktär där gruvan och rymden är de stora inspirationskällorna. På utsidan och insidan andas byggnaden denna karaktär som samhället Kiruna är känd för. Själva byggnaden har formen av en raket. I skolans konstverk framträder det historiska lokala mångkulturella samhället Kiruna som utgör en trygg grund för vårt moderna lokala mångkulturella samhälle. Lokaler och utrustning stödjer en modern pedagogik. Byggnadens öppna ytor och stora glaspartier bidrar till trygghet och öppenhet. Den stora moderna skolbyggnaden är ett landmärke för bostadsområdet och för det Nya Kiruna.”

Inte en textrad, inte en mening, inte ett ord om det viktigaste för en utbildning, lärarna.

Den 16 september 2022 stängdes skolan. Lärarförbundet gjorde ett skyddsstopp av skolan, då bristen på lärare var så stor att de fåtal lärare som fanns, inte orkade med sitt uppdrag. Notera att det var lärarnas villkor som var hotade, varför skolan stängdes. Om elevernas utbildningssituation tidigare varit hotad p g a lärarbrist, har inte varit skäl för stängning. Skolor, precis som högskolor, tycks främst vara till för personalen, men inte för eleverna eller studenterna.

Men det viktiga att notera är att skolan väljer att presentera lokalerna, men inte det som är det främsta produktionsmedlet i en skola, lärarna, eller vad skolan presterar.

För mig indikerar det ett ledningsproblem, där synligheter, som byggnader, blir överordnat andra organisationsmedel, och överordnat organisationens mål. Linnéuniversitetet lätt uppföra en ny, häftig byggnad på ett fashionabelt läge i Kalmar, samtidigt som lärarproblem i mitt ämne, företagsekonomi, stegrades. Högskolan Kristianstad arbetar med näbbar och klor för att få ett nybyggt hus i centrala staden, trots att även den högskolan har stora lärarbrister, i mitt ämne, och producerar godkända examensarbeten som, under min tid på skolan, skulle getts Underkänt.

Det är onekligen lättare att peka på en byggnad och känna sig stolt som ledare över stenarnas organisation, än att peka på organisationen av lärarna och vara stolt över vad den kan prestera i något som inte kan ses, likt en byggnad, ja, knappt ens kan mätas, dvs utbildningskvalité.

Jag har varit i några av Europas mest hiskeliga byggnader, så fula, så ogästvänliga att det skulle klassas som djurplågeri om de hade varit stallar. I dessa byggnader härbärgerar några av Europas mest framgångsrika handelshögskolor, HSG i St Gallen och Bocconi i Milano. Jag har varit på andra högskolor, som varit lokaliserade i de mest fantastiska lokaler, med takmålningar och snirklig barock, men som inte gör minsta väsen om sig i universitetsvärlden. I alla fall inte på den positiva sidan.

Lokaliteter spelar förvisso viss roll. I Lund ville ingen ha en speciell sal i Spartakomplexet, eftersom det fanns två pelare mitt i salen som skymde läraren och tavlan. Man ville ogärna undervisa i Matematikum, eftersom de hade krittavlor, varför man hostade en aning efter tre timmars skrivande, och var fylld med vitt stoff på kläderna.

Men det är ändock småsaker relativt kurser sammansatta av drivna och duktiga forskningsaktiva lärare, föreläsningar som hålls av kunniga, engagerade föreläsare, och examination som genomförs av akademiker med kompetens och integritet.

Lärarna i Nya Raketskolan hade sannolikt hellre sett en satsning på dem, än på att utforma byggnaden som en raket. Kanske eleverna tycker det är häftigt att vara i en raketutformad byggnad. Men nu får de inte ens vara i byggnaden. Än mindre får de en utbildning som kan ge dem en bra start i livet.

​Den 20 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En organisation som stödjer den eritreanska regeringen, en fasansfull regering, hade en fest i en lokal i Husby som hyrdes ut av Folkets Husby. Ett stort gäng regimkritiker kom till platsen, varpå bråk uppstod.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/se-video-fran-braket-i-husby

Polisen fick komma, med personal, bilar och en helikopter. 105 personer omhändertogs, och ett antal utreds för upplopp.

Stadsdelsnämndens moderate ordförande, Ole Jörgen Persson, säger ”Ansvaret för det här kaoset ligger på dem som har hyrt ut lokalen, och det är Folkets Husby”.
(https://www.expressen.se/nyheter/polisresurs-i-husby-ordningsstorningar/ )

Människor med fascistiska tendenser, dvs vilja att ta till våld vid meningsskiljaktigheter, är således inte ansvarig för sina handlingar, utan en lokauthyrare är ansvarig för fascisternas agerande.

Detta är de låga förväntningarnas rasism, där människor i avsaknad av civiliserade värderingar behandlas som om de vore oansvariga djur som endast kan agera på sina primitiva instinkter, sina fascistiska instinkter.

Det som skedde var precis det motsatta, det var ett magnifikt uttryck för en god sida av den svenska demokratin.

Folkets Husby, den som moderaten anser var skyldig för fascisternas upplopp, är en variant på en Folkets Hus-förening. Så här står det på deras hemsida: ”Folkets Husby är en medborgardriven mötesplats på ca 700 kvm i hjärtat av Husby som sedan 2016 drivs av den ideella föreningen med samma namn. Med fokus på kultur, folkbildning och samhällsengagemang utifrån de boendes behov vill vi vara en självklar mötesplats i norra Järva. Här möts och växer människor, åsikter och idéer.” ( https://folketshusby.se/om-oss/ )

Föreningen visar en sann demokratisk sida genom att ge alla, oaktat om de företräder hemska eller honungslena regimer, möjlighet att uttrycka sig. Därefter har alla möjligheter att uttrycka sig om dem. Men med demokratiska metoder. Inte fascistiska upploppsmetoder.

De regimvänliga och regimkritiska tog inte möjligheten att agera på ett demokratiskt sätt, utan startade ett upplopp med inslag av våld. Då kommer demokratins förste förkämpe, Polisen, och visar hur ett anständigt samhälle agerar mot fascistiska krafter.

De fascistiskt böjda eritreanerna fick där en lektion i demokrati. De hade fått förtroendet att uttrycka sig. De som bråkade och tvingade polisen till ingripande, motsvarade inte förtroendet, och blev därmed omhändertagna. Förhoppningsvis kommer ett antal att dras till domstol.

På det sättet, precis som Polisen och rättsmyndigheten visar upp avseende Påskupploppen, visar man hur demokrati ser ut och fungerar. Det var en lektion i demokrati.

Att följa moderatens råd, att utestänga uttryck genom att inte hyra ut lokaler, är att säga att dessa eritreanska människor är inte förmögna att agera demokratiskt, och de kan inte lära sig att agera demokratisk. Det är en mycket nedsättande attityd mot eritreaner.

Men det är också att ge upp tron på demokratin som samhällets urkraft.

Den 19 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Sverige idag har ordet hat blivit använt för det verkliga hatet, men också för att beteckna hård kritik. Här använder jag ordet enbart som verkligt hat, dvs ett avståndstagande som är så starkt att det finns element av aggression i känslorna, ja, kanske t o m risk för våld.

Det finns idag två hat, som kanske inte är systemhotande, men definitivt systemstörande.
I närtid har vi sett bägge två, när poliserna fick åka till sjukhusen p g a det muslimska hatet, och när Annie Lööf sade att hon var glad att ha kunnat avsluta sitt partiordförandeskap utan att bli skadad, dvs högerextremisternas hat.

Det är sannolikt enbart högerextrema som utövar det hat som riktats mot Annie Lööf. En annan, som fått erfara hatet genom hot, är Helle Klein. Det är känt att t ex journalister får mota konkreta hot mot dem som personer. Det framstår som att dessa inte har stoppats i sina uttryck. Men vi vet inte vad de hade gjort utan det hatet, ty vi kan enbart se vad de gör, inte vad de hade kunnat göra.

Men hatet kan ha effekter på andra. Man noterar vad som sker med Annie, och drar slutsatsen att man själv inte vill riskera något, och därför tiger man, eller gör inte det man hade tänkt att göra.

Det högerextrema hatet lägger sordin på det fria samhället, och är därför, om inte ett hot, så i alla fall ett tillräckligt störande inslag för att ge skäl att motarbeta det.

Där Annie Lööf med lättnad kunde säga att hon i alla fall inte var skadad, finns inte den lättnaden när det gäller det muslimska hatet. Ty detta hat har flera gånger gått hela vägen till våldet.

Poliser har drabbats av det muslimska hatet som övergått till våld, när de fick åka skadade till sjukhuset under påskkravallerna, då muslimska fascister uttryckte sig genom fascism, dvs med våld.

Lars Vilks blev utsatt för det muslimska hatet övergående till våld flera gånger. Han fick till slut ge sitt liv, i en olyckshändelse, som aldrig hade skett om han inte hade varit utsatt för det muslimska hatet och dess hot om våld. Tecknarna av mohammedteckningarna har känt av det muslimska hatets våldsamma sida, medan journalisterna på Charlie dog under det muslimska hatets tillgänglighet för våld.

Det muslimska hatet är än mer trovärdigt är högerextremisterna ty våldet tycks ligga mycket mer tillgängligt hos dem. Som John Cleese säger i denna video, ungefär vid 3.00, där han säger att man kanske kan göra skämt om muslimer, men man får vara beredd på att de dödar en (https://www.youtube.com/watch?v=qCj6YNIpqmA ), varpå programledaren, Bill Maher drar sitt skämt: It is a religion of peace. There is a there is a piece of you over there, and a piece of you over there.” Och Cleese säger att när det finns en risk för att bli dödad, håller man tillbaka en aning.

Det muslimska hatet lägger därför, likt högerextremismen, en sordin över samhället och minskar dess uttryck.

Offentligheten har en något obalanserad syn på de två haten, där den högerextrema får sina fiskar varma, medan det muslimska hatet, kanske för att det är så frekvent, nästan normaliserats och tas för givet. Även om de mest bisarra uttrycken kan höras, att våldet är blott den undanskuffades sista möjliga handling, dvs våldet skapar en ’tyckar-synd-om’-mentalitet. Gentemot den våldsamme (sic!).

Statens rättskipande del är däremot mer aktiv och något mer balanserad. Den man som avsåg att knivskära Annie Lööf, men blott lyckades mörda en annan kvinna, ser ut att anklagas för terroristbrott. Några av de muslimska fascisterna som var våldsamma mot polisen, har fått fängelsedomar.

Det är fullständigt oacceptabelt när hatet uttrycks genom dödligt våld. Det är helt oacceptabelt när hatet hotar med våld. Det är oacceptabelt när hatet skapar en rädsla för uttryck, som lägger sordin på samhället.

Det högerextrema och det muslimska hatet måste bekämpas, in i minsta vrå, ty det är systemstörande och kränker ytterst vår frihet.

Därför skall polisen jaga dessa högerextrema och dessa muslimer, som uttrycker hat, genom att granska öppna källor, genom att utnyttja informatörer, och ytterst, genom att infiltrera deras organisationer och grupper. Det kan låta Gestapoaktigt, men den skada högerextremisternas och muslimernas hat skapar på vårt samhälle är omfattande, och motiverar en sådan aktivitet.

Den 18 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Förr var det otänkbart att använda termer som indikerade rasism. Svart var en beteckning på människor med mörk hudfärg, men det implicerade ingenting i Sverige. I USA implicerade det något, men de hade ju aldrig lyckats bli av med sin rasism, trots ihärdiga försök.

I dag används färguttryck om människor, med implikation avseende deras resurser och agerande, dvs rasism. I dag är denna rasism riktad mot vita, oftast följt av sexismen, män. De, som blott genom sin hudfärg, är priviligierade, och de, genom sin vita hudfärg, har ett specifikt beteende, ett vitt beteende, av översittare. 

Rasism är helt accepterat idag och en del i en förklaring av underordnad och överordnad.

Rasismen har glidit ur extremhögerns hand, där det tidigare låg hos t ex antisemiter, och nu glidit in i vänsterns hand. Mer ofta hör man vänsterfolk, ja, t o m socialdemokrater använda den rasistiska vokabulären, än man hör högerns representanter, t ex sverigedemokrater använda en rasistisk vokabulär. Det är onekligen skrattretande löjligt att höra en vänstermänniska först döma ut SD som rasister, för att därefter säga att SD attraherar vita män, dvs ett rasistiskt argument. Den som sa det, var det.

Nu äntrar ett annat rasistiskt, ja, fascistiskt uttryck, som gör samma resa. Aldrig hade jag hört om folkbyte, annat än böckerna om nazism som jag läste så flitigt. Men det dök upp får något år sedan i Sverige. Det är en tankefigur som extremhögern har och som de hotar med, Sveriges befolkning byts ut, från svenskar till invandrare, kanske främst araber eller muslimer.

Men världen är inte som den ser ut att vara. En popartist, Timbuktu, som spelat med så anrika spelemän som Peps, skrev avseende den svenska valutgången: ”To all black and brown people in Sweden, be extra vigilant…but don’t be afraid…Goodness and demographics are on our side”

En fränt rasistisk text, med extremhögerns tankefigur om folkbyte som avslutning, att det kommer att ske ett folkbyte, där Sverigedemokrater, rent demografiskt, kommer att ersättas av svarta och bruna (även om det nu finns många muslimer som är belastade med något ljusare hy).

Man kan tycka annorlunda. Man kan ta avstånd. Men den texten som jag precis citerat är inte blott annorlunda eller en text man stilla kan ta avstånd från. Texten är vämjelig, i sin nakna rasism och i sitt användande av högerextremismens, ja, fascismens tankefigur om folkbyte.

Den texten borde leda till att Timbuktu blir förklarad paria, aldrig mer får göra en skiva, hans musik bojkottas av radiokanaler, han erbjuds blott spelningar på uttalat rasistiska, högerextrema föreningars lördagsdans. Ingen anständig människa vill ha en sådan i sin närhet, som så lätt rör sig med, inte blott rasistiska, utan fascistiska tankefigurer.

Det återstår att se om det svenska samhället tar avstånd från rasister och fascister, som Timbuktu.

Det måste ske, ty det goda samhället äts upp av nyrasismen, och nu, vad vi kanske får kalla den Timbuktu’ska nyfascismen.

​Den 17 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Aftonbladet rapporterar för ett tag sedan att dagens polisaspiranter inte är bra. De gör fel och beter sig illa. Man pekar ut sänkta krav vid antagning som orsak till att kvaliteten på aspiranterna gått ner.

Men är det ett problem?

Jag lämnade gymnasiet med 2,3 i genomsnitt, på en betygsskala mellan 1 till 5. I samhällskunskap var jag den enda i klassen som fick 2, alla andra fick högre betyg. Idag har jag dragit mig tillbaka, men bakom mig har jag många Väl Godkända betyg från universitetets grundutbildning, i samhällsvetenskapliga ämnen. Jag blev doktor och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. Jag har därefter varit professor i företagsstyrning, bolagsstyrning, ibland med redovisning tillagt, på två högskolor och ett universitet, där två att utnämningarna baserade sig på konkurrens. Jag tror inte att jag, med 2967 citeringar enligt Google scholar (220907) tillhör det absoluta bottenskrapet av professorer i företagsekonomi, även om jag sannolikt är en av de ytterst få professorer i företagsekonomi som tvingats bort från sin tjänst.

Med höga antagningskrav, ja, de som gäller idag, hade jag inte kommit in på utbildningen som jag slutligen avslutade med professors titel. Kanske är jag undantaget som bekräftar regeln, att tidigare betyg är en bra förutsägelse på förmåga att klara en utbildning. Men även om det skulle vara så, innebär rätten till utbildning baserat på tidigare betyg, att alla med förmåga inte tas in, samtidigt som alla avhopp och alla misslyckanden visar att antagningen på betyg inte var en god prediktor för framgång.

Nu antas polisaspiranter inte blott på betyg utan också genom antagningsprov. Men även de kan vara dåliga på att förutsäga förmåga i utbildningen. Ty förmågan finns i situationen och kan därför utvecklas och blomma ut i utbildningen. Såsom jag fann mig väl till rätta och kunde prestera med min förmåga i den miljö som var universitetsutbildning.     

Låt därför ungdomar komma, och gallras under utbildningen där deras förmåga att leva upp till utbildningen, visar sig.

Det rapporteras dock att aspiranter blir godkända idag, där de tidigare inte skulle ha blivit godkända, dvs examinationskraven tyckts ha sänkts på utbildningen. Det är däremot det som är alarmerande i nyheten. Det är inte antagningens selektion, utan utbildningens selektion, som rensar agnar från vetet.

Våga underkänna, måste vara devisen för polisutbildningen.

​Den 16 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverigedemokraterna började som ett litet parti, med rötter i en extrem nationalism. När de började växa, växte också föraktet mot dem. De blev de bespottade. De blev en absolut fixpunkt var mot man kunde visa förakt. Deras väljare förlöjligades som unga, outbildade, oftast arbetslösa män som inte fick ligga med kvinnor. För mig, som upplevt politik sedan cirka 1975, var det första gången jag erfor ett uttalat förakt mot ett politiskt partis väljare. Och vad viktigare var, att det föraktet var accepterat, ja, det var t o m nästan anbefallt. Den som inte uttalat föraktade SD kunde räkna med att få sitta själv på festerna. Om man fick vara kvar.

​Nu har partiet 20%. Det är en framgångssaga. Men en saga fortfarande höljt i dunkel. Hur kan SD attrahera människor? Vad är det dessa människor vill? Egentligen?

Fortfarande är det socialt acceptabelt att förakta och förkasta dem, trots att man därigenom faktiskt föraktar, inte en liten grupp av förmodat sexuellt frustrerade män, utan 20% av de röstberättigade. Det paradoxala med föraktet är att de föraktande föraktar med argumentet att SD är exkluderande gentemot invandrare, medan de föraktande inte ser sitt eget exkluderande förakt mot SD som exkluderande.   

Det finns en fråga som inte är tillräckligt utredd angående SD, och den kommer från Holberg och hans Jeppe på berget: ”Folk siger vel i herredet at Jeppe drikker, men de siger ikke hvorfor Jeppe drikker.”

I stället för att förakta och förkasta, borde politiker, som vill landet och folket väl, finna svaret på varför SD drar till sig folk. Kan man finna den attraktionen, kan SD oskadliggöras och vi slipper en polariserande kraft i samhället.

Nu ser det ut som om historien upprepar sig. Idag har det kommit fram ett annat knasparti, med rötter i en lika vidrig ideologi som SD har rötter i. Nyans heter partiet, som fick många röster i de genuina utanförskapsområdena, som Rinkeby och Rosengård. Det är ett hederligt antidemokratiskt parti som inte hymlar det minsta med att det vill inskränka yttrandefriheten och det fortsätta den apartheid som friskolornas segregation innebär.

De har inte mötts av samma förakt och förkastelse som SD, vilket är anmärkningsvärt med tanke på deras uttalade antidemokratiska hållning. Kritik får de mestadels från de som är de förkastade, islamkritikerna, som nedvärderande benämns som islamofober. Likt SD i des början, går Nyans för närvarande en hel del under offentlighetens radar, även om de blir omskrivna. Men när de nämns, omtalas de inte med samma förakt som SD fick och får utstå. Trots faktumet att SD aldrig varit uttalat rasistiska, medan Nyans är tydliga i sin antidemokratiska hållning.

Vi skrattade åt SD, vände dem ryggen med mummel om rasism. Kommer vi att vända Nyans ryggen, skratta åt dem och mumla om antidemokrater? Och som resultat få ett starkt parti om 20 år, som slåss om ministerposter?

Eller skall vi redan nu försöka svara på hur, till synes rediga människor, som bor i ett demokratiskt land, kan attraheras av ett antidemokratiskt parti? Jag har mycket lätt för att betrakta dem som förlorade, ty de är muslimer, och därför indränkta sedan sin barndom i en totalitär, antihumanistisk och odemokratisk världsåskådning. De är förlorade.

Men är inte det att göra samma misstag som vi gjort med SD? Att tro att de verkligen är SD, och inte hedervärda personer som reagerar på något, och därmed röstar SD? Kan man anta detsamma, dvs finns det något att förstå hos de som röstar på Nyans, att de i grunden är hedervärda personer, som reagerar på något och därmed klär sig i en antidemokratisk muslimsk dräkt och röstar på Nyans, men de är egentligen inte, så som SD:are egentligen inte är rasister, antidemokrater?

Vi har lyckats vrida oss ur kristendomens förtryck, och förmått kristna att bära sin religion, utan att påverka samhället. Vi har lyckats att få dem att acceptera en anständiga humanistiska och demokratisk attityd. Är det möjligt att lyckas med samma sak avseende muslimer, och förmå dem att bli humanister och demokrater?

Det finns de som ser mörkt på den möjligheten, med hänvisning till att medan kristendomen omdanades, först under reformationen och sedan under Upplysningens tryck, och fick till slut acceptera att Gud dog i samhället, har islam inte gått igenom en reformation och inte blivit utsatt för Upplysningens kraft. Muslimer visar inte samma tolerans som de kristna slutligen fick visa, kanske motvilligt, men ändock har de kristna fått acceptera att psalmer inte sjungs i skolan, att man inte svär trohet till guden, och att varuhusen är öppna, t o m på långfredagen.

Det demokratiska och humanitära samhället har stått starkt mot det kristna samhället och har lyckats, genom att få kristendomen att blott vara en personlig upplevelse, utan samhällspåverkan. Kommer muslimer att acceptera det demokratiska och humanitära samhället och dra sig tillbaka till sin moské?

Kanske vi inte skall bry oss om att omvända muslimerna som lever idag, lika lite som vi bryr oss om att omvända SD:arna, utan tillämpa Moses strategi? Moses vandrade i 40 år i öknen så att de som var motståndare till hans vision om det förlovade landet skulle dö ut och den nya generationen skulle anamma hans vision och villigt ge sig i kast med den folkfördrivning som det innebar att invadera det förlovade landet.

Är lösningen på SD och Nyans problematik, inte att fråga sig varför de dricker, utan att invänta deras naturliga död, på det att Jeppes barn inte skall dricka utan bli goda humanister och demokrater, genom att ha levt upp i ett land som är tydligt i sina ideal och sin humanism, sin tolerans och sin demokrati?

Som du sett, om du orkat hit, klarar jag inte av Jeppes fråga. Jag tror på demokratin, att man skapar ett gott och starkt samhälle, som tydligt och orubbligt driver sin humanism och demokrati, som kommer att vinna folks hjärtan eller i alla fall deras förnuft. Det goda samhället kommer att medföra att SD och Nyans tynar bort.

Jag säger, med lätt parafrasering av Jesu ord, från Markusevangeliets 10:e kapitel: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för det goda samhället tillhör sådana som de.

Den 15 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin