​En professor, som jag varit assisterande handledare till, skickade mig ett mail kl 5.30 på morgonen. Jag svarade honom att han, trots sin titel, inte minskat ner på arbetet. Han svarade, nästan lite uppgivet, att det är svårt att undvika det man lärt sig, det som klanen, dvs professionen tryckt i honom.

Jag skrev min doktorsavhandling om kontrollformer. En av dem kallade jag brödraskap, men kan lika bra kallas klan, även om klan bär tankarna till släktförhållanden. Ett brödraskap utmärks av att medlemmarna följer brödraskapets normer i sitt agerande, vilket innebär att medlemmar i klanen kan lita på varandra. Detta följande av normer kommer av att deras utförande är svårt att kontrollera på annat sätt. Det går inte att ställa upp regler, det går inte att beordra, det går inte att mäta i efterhand om den gjort ett bra arbete. Man får helt enkelt lita på att personen agerat enligt normerna.

Normerna, trodde jag vid avhandlingens skrivande, injicerades i medlemmarna genom socialisering. Visst mått av selektion finns. Under processen av socialisering, antar somliga normerna, varför de får stanna kvar i brödraskapet, medan de som inte tar till sig normerna, utesluts. Men grunden för brödraskapet är att alla kommer som vita blad till socialiseringen, varvid socialiseringsprocessen plus selektionen under processens gång, skapar och väljer ut de värdiga medlemmarna i brödraskapet.

Men kan det inte också vara möjligt att han, professorn som skickade mailet kl 5.30, redan vid doktorandtidens början hade brödraskapets normer? Att orsaken till att han blev utvald som doktorand, var att han agerat på sådant sätt att den som valde ut honom, såg att han hade brödraskapets normer och därför valde ut honom?

Jag har själv rekryterat doktorander. Jag kan inte minnas att jag någonsin reagerat på deras normer, eller trott mig rekrytera p g a vissa normer. Men detta kan ligga dolt i processen. Förmåga att sammanställa omfattande litteratur förutsätter förvisso en mental förmåga som kan vara befrämjande för doktorandstudier. Men att stå ut med arbetet, kanske för att man är tålig, eller för att man anser att man måste göra det, dvs har prestationsnormen, kan också vara en nödvändig förutsättning.

Att ha den mentala förmågan att skapa originella tankar är en förutsättning för doktorandstudier. Men kanske det finns de som har den mentala förmågan, men som saknar den kraft som krävs för att den mentala förmågan skall kunna blomma ut, att utstå kreativitetens ångest. En sådan kraft, som kan göra ångesten, kanske inte uthärdlig, men accepterad, kan vara skyldigheten att leverera. Återigen en norm som tillhör brödraskapet.
Tänk om brödraskapet finns vid det initiala urvalet, där rekryteraren omedvetet läser av individens redan internaliserade normer? Då är all socialisering onödig. All interaktion är onödig. Allt uppvisande av eget agerande, för att stå modell, är onödigt. Ja, handledaren kan t o m bryta mot normerna, dvs inte själv stå modell för brödraskapet, utan att doktorandens förmåga att bli en av medlemmarna i brödraskapet förstörs.

Om det är selektion och inte socialisering som skapar brödraskapet, vore det goda nyheter för professorn kl 5.30, som ju inte behöver arbeta ihjäl sig för att vara den modell som brödraskapet behöver. Å andra sidan säger selektionsargumentet att han faktiskt inte kan välja sitt agerande, ty han har blivit utvald p g a att han lever i det beteendefängelset som hans normer utgör. Som gagnar brödraskapet så mycket.

Han kom till brödraskapet som en broder och kan inte välja att lämna brödraskapet, i alla fall inte dess normer.

​Den 17 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverige satte, någon gång, ett mål att i oktober 2020 skulle 95% av Sveriges hushåll ha tillgång till bredband med minst 100 Mbits/s. När detta skrivs, några månader senare, konstaterar Post och Telestyrelsen, att man nått 86%. Orsaker till misslyckandet sägs vara minskade investeringar och att utbyggnaden nu sker främst i glesbygd, där det är svårare och mer kostsamt. Man säger att 57% har nu bredband på landsbygden.

Den som är ansvarig, digitalministern Anders Ygeman är nöjd och säger att de visste redan i fjol att de inte skulle klara det, men att vi ligger bra relativt EU.

Det är dock inte rimligt att den som är ansvarig för måluppfyllelsen är den som ytterst skall utvärdera måluppfyllelsen, dvs effektiviteten. Det är, som alltid, huvudmannen, den som gett Ygeman uppgiften att vara effektiv.

Löfven är den som avgör om Ygeman skall anses ha förtroende att leda en verksamhet där han missat målsättningen med 9 procentenheter. Löfven har däremot inte gjort en publik utvärdering av Ygemans effektivitet, utan låter Ygeman, den som skall utföra uppgiften, avgöra om han är effektiv.

Så ser ett elitsamhälle ut, där eliten skyddar de egna från utvärdering. Det leder till ineffektivitet, som i detta fall, en ineffektivitet på 9 procentenheter. En ursäktande hållning till de oförmögna inom eliten.

Men i ett demokratiskt samhälle kan inte eliten sitta ohotad. Där griper, i första hand, media in och påtalar med styrka ineffektiviteten.

Men vad jag har sett, har inte media utsatt Ygeman för ett ineffektivitetens drev. Som om bristande effektivitet inte skulle vara intressant för media.

Här kommer nu den misstankens filosofi som säger att media inte är ett fullgott demokratiskt medel, ty media består av människor som har sitt uppmärksamhetsfokus. Misstankens filosofi har konspirationstanken att media styrs av människor som lever i de resursstarka delarna av samhället. Där bredband finns. Journalisterna i mediaindustrin lever långt från den steniga verkligheten i Östra Göinge, där det är dyrt att lägga bredband, varför Östra Göinge har en betydligt lägre andel hushåll ansluta till bredband.

Folket i trakter likt Östra Göinge gnyr, men då de inte har tillgång till demokratiska resurser, som media, blir inte Ygeman ansatt av ett berättigat krav på effektivitet.

Eliten, vari ingår media, är om sig och kring sig, och har hög bandhastighet. Därför kan Ygeman klara sig, trots att han är ineffektiv.

​Den 16 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Kristianstad skall eleverna gå till skolan. För att det skall vara någon mening med att eleverna går till skolan, måste lärarna komma till skolan. Men lärarna kan smittas och smitta. De får därför testa sig, om de känner sig krassliga.

Lärarnas testning, föranledd av deras yrkesverksamma verksamhet, är emellertid deras eget ansvar. Läraren skall finna en testplats, boka tid, ta sig till platsen och där genomgå testen. Den skall göra det på sin fritid.

Det är en besynnerlig ordning.

Ett nödvändigt rekvisit för undervisning idag är en dator. Den behöver inte läraren finna butiker för, gå till butiken och köpa, för egna pengar, på sin fritid. Datorn står arbetsgivaren för. Självklart, då det är ett rekvisit för utbildningen.

Öppna skolor är sannolikt oerhört viktigt för alla elever, men speciellt viktig för de från hem med svag studietradition.  De behöver skolan. De behöver läraren. En lärare i klassrummet är bra för eleven. Det är bra för eleven idag. Och för elevens framtid.

Skolan är samhällets investering i en individ, och i ett gott samhälle. En investering för en god framtid, för individen, för samhället.   

Läraren utgör en betydande del i den stora investering samhället gör i framtidens vuxna. Tack vare läraren får individer möjlighet att utvecklas. Tack vare läraren får alla barn och ungdomar en god start på sitt liv. Ja, jag vet att starten inte är likvärdigt fördelad. Men jag vet att den blir än mer olikvärdigt fördelad utan läraren.

Att lärarens närvaro skall betingas av dennes eget arbete, på sin fritid och efter eget ansvar, för att säkerställa att rekvisiten för utbildning finns, är fullkomligt absurt.

Att läraren själv skall stå för testningen är en ohygglig snålhet. En dumdristighet. Ett förakt mot skolans uppdrag.

En skola som tar sitt uppdrag, att skapa den viktigaste investeringen i samhället, på allvar, är den skola som har ett rum dit läraren går på morgonen, tar sitt prov, och går ut till eleverna om det är negativt, eller går hem om det är positivt.

Det är självfallet skolans uppgift att säkerställa att läraren är smittfri. Så att läraren känner sig trygg. Så att eleverna känner sig trygga.

Att vältra över det ansvaret på läraren, och att läraren skall förbruka sin fritid på att boka, ta sig till testningen och där testa sig, är att exploatera läraren. Men också att utsätta systemet för risker, då alla lärare kanske inte känner samma testningsansvar, speciellt inte om det förbrukar fritid.

En skola som har ett rum för daglig testning av lärare, är en skola som tar sitt ansvar som läroanstalt, till gagn för eleverna, till gagn för framtidens samhälle.

​Öllsjö den 15 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Putin har nu godkänt en lag som möjliggör för honom att bli omvald som president ytterligare två perioder. Putin blev president 1999. P g a lagar bytte han den posten 2008 till att bli premiärminister. 2012 var han tillbaka, och har idag suttit i 22 år på presidentposten, om vi inkluderar tiden som premiärminister. Med den nya lagen kan han, om han vinner valen, sitta till 2036, dvs i 37 år.

Skribenter kallar honom redan för Tsar Putin. En sorts envåldshärskare, som sitter på folkligt mandat där Stalins princip lär råda: Personer som röstar avgör inte ett val. Personerna som räknar rösterna gör det.

Men, om vi bortser från misstanken om val som inte fullt ut är demokratiska, vari består problemet med en och samma person på en post, under många år, om den har demokratisk legitimitet?

Sverige ståtar med ett demokratirekord. Tage Erlander valdes till statsminister 1946 och lämnade posten på eget initiativ till Olof Palme 1969, efter att året innan vunnit ett val där hans parti, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, fick 50,1%, dvs egen majoritet. Han var statsminister i 23 år. Han avgick själv. Efter att ha lett sitt parti till egen majoritet. I ett, högst sannolikt, helt korrekt demokratiskt val.  

Vid sin sida hade han Gunnar Sträng, som blev statsråd 1945 som biträdande jordbruksminister och som lämnade sin bana som statsråd 1976, efter att ha varit finansminister i 21 år, och sammanlagt 31 år som statsråd, dvs som ledamot i en regering.
Detta skedde under en mycket dynamisk tid i Sveriges historia då stora reformer landsattes, som pensionsreformen ATP, grundskolan, som innebar att alla elever gick i samlad skolgång under nio år, och miljonprogrammet, då gamla dåliga bostäder ersattes med nya, fina hyreshus. Den svenska ekonomin expanderade, driven av goda konjunkturer sedan krigsslutet.

Socialdemokratin drev en visionär, men pragmatisk politik, som innebar att de stora reformerna fick anpassas efter de politiska och ekonomiska förutsättningarna. Det innebar t ex  statens expansion delvis drevs av skatter som socialister alltid ansett som orättfärdiga, dvs omsättningsskatter, oms, som sedan blev moms, som ju är en skatt som är degressiv.

Tanken med tidsbegränsade mandat för t ex presidenter, är kanske att de inte skall bygga staber runtomkring sig, en vasallstat, där lydiga vasaller följer presidentens alla nycker. I USA, som ju till stora delar är ett demokratiskt föredöme, t ex genom deras yttrandefrihet och associationsfrihet, har en presidentpost som är begränsad till två mandatperioder, totalt åtta år. Dock i realiteten närmare sju år eftersom alla vet att presidentens tid är all efter åtta år, varför den riskerar att bli en sk lame duck strax innan den måste avgå.

Men på vilket sätt är det demokratiskt att en person, den som varit president i åtta år, är förbjuden att kandidera till presidentposten? Om folket, som i Sveriges fall, till sin majoritet på 50,1% vill ha ett parti vid makten, där det är uppenbart att det innebär att den sittande partiordföranden blir statsminister, vad är demokratiskt fel i det?

Om de nödvändiga demokratiska instanserna är vid liv, som yttrandefrihet, associationsfrihet, fria och hemliga val, pressfrihet, då är det ju folkets vilja som uttrycks.
Motargumentet kan vara Gramschis begrepp, hegemoni, dvs att den ledande klassen skapar ett samhälle där institutioner stödjer den rådande klassen och dess värderingar och visioner. Det är en sorts institutionell diktatur, där motkrafter har svårt att etablera sig. På 60-talet sades också att alla var socialdemokrater, även om de var i andra partier.

Men den socialdemokratiska hegemonin bröts ner och högerkrafter etablerades i Sverige under 70-talet, i samhället och i socialdemokratin. Samtidigt tycks det som om den gamla kadern av socialdemokrater var nöjda med sitt samhällsbygge. Gunnar Sträng lär också ha sagt i slutet på 60-talet att alla de stora reformerna var genomförda. Den socialdemokratiska visionen var genomförd. Därför var det tid för en ny vision, marknadssamhället, som etablerades med all kraft med början i mitten av 80-talet.

När den gamla visionen dör, eller är genomförd, då etableras nya visioner, som i en demokrati, likt den svenska, får utrymme, trots initialt motstånd från den döende hegemonin.

Därför, om det finns demokratiska möjligheter i Ryssland, borde det inte vara ett problem med en presidentpost som inte har en begränsad mandattid.

​Den 14 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Det satt långt inne. Att berätta om det omöjliga. Det som inte finns, eftersom det inte kan finnas. Men som finns. Om man vågar prata om det.

Social dumpning.

Kommuner tar gärna och mycket generöst emot statens bidrag kopplat till personer. Men när bidragen sinar, då sinar intresset för personerna. Då vill man gärna bli av med dem eftersom dessa i mycket stor utsträckning blott och enbart blir en kostnad. Eller i alla fall, i huvudsak är en kostnad. Då visar man dessa personer generöst hur deras möjligheter, speciellt till bostad, finns på annan ort, utanför kommunen. Ja, man t o m bekostar deras resa. Till en annan kommun.

Personer det rör är framför allt de med humana, kulturella eller fysiska begränsningar, som gör att deras anställningsbarhet eller anställningsbenägenhet är begränsad.  
https://www.svd.se/regeringen-vill-motverka-social-dumpning

Det tycks inte finnas entydiga data om fenomenet, som gärna bestrids av de kommuner som pekas ut som dumpare, medan de som är dumpningsmottagare, klagar i högan sky.

Ett försvar från de dumpande kommunerna är att de saknar bostäder. De dumpande kommunerna är sällan de fattiga norrländska kommunerna, utan de rika kommunerna, som befinner sig i heta områden. Det innebär att de dumpande kommunernas bostadsmarknad är het, med lågt utbud på bostäder relativt efterfrågan, vilket ger mycket höga priser på bostäder. Då personerna oftast har bristande anställnings-barhet eller -benägenhet, har de varken inkomster eller förmögenhet som möjliggör ett deltagande i kommunens kommersiella bostadsmarknad. Sannolikt finns det inte heller stora hyresområden, varför den vägen också är stängd för dem.

I fattiga kommuner finns hyreslängor, som p g a utflyttning kanske t o m har svårt att få hyresgäster. Och det finns bostadsrätter, men kanske framför allt småhus till ringa penning.

På så sätt fungerar bostadssegregationen som en kraftfull mekanism för att dela upp de starka och de svaga i kommuner, där de starka kommunerna får en positiv spiral med friska, rika skattebetalare och de svaga kommunerna, redan försvagade av en eländig arbetsmarknad, försvagas genom ankomsten av fattiga individer som kräver mycket resurser, från redan fattiga kommuner.

Förvisso finns en omfördelning av resurser, där kommuner får bidrag utifrån deras befolkningsstruktur. Men pengar kan aldrig uppväga den negativa spiralen, den som drar med sig så mycket annat, som brottslighet, sämre skola, oro i byarna, och socialt motiverad utflyttning av resursstarka, det som kallas den vita flykten.

Om problemet är bostäder, då finns en lag att stifta. En lag som tvingar dumpningskommuner att bygga billiga hyreslägenheter, anpassade för de invånare de har. Man kan hävda två argument för en sådan lag. För det första, man skall ta hand om sina invånare. Det är en plikt och en skyldighet för kommunen att ta hand om dem. För det andra, att i Sverige är vi solidariska. Vi med resurser dumpar inte våra kostnader på andra, utan utnyttjar vår rikedom för ett gott samhälle. Vi tar hand om varandra.

​Den 13 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Debattens vågor går höga kring akademisk frihet. Hållbarhetsintegration och Genusintegration, dvs att tvinga lärare till ämnesvinklingar, oaktat ämnets behov och inriktning, tas upp som angrepp på akademisk frihet. Det lustiga är att dominansen av specifika teorier inom vissa ämnen tas till intäkt för akademisk frihet, att lärarna valt dessa teorier, och exakt samtidigt kan den andra sidan hävda att dominans av vissa teorier kan tas som intäkt för ett angrepp mot akademisk frihet, att blott dessa teorier ges plats.

Men man glömmer att akademisk frihet består av två delar. Det som mestadels diskuteras är lärarens rätt att undervisa i sitt ämne, utifrån sin kompetens. Det som kallas Lehrfreiheit. Det innebär att ingen kan begära att en lärare skall föra ut hållbarhet eller nykolonial teori, eller motvänt, begära att läraren skall tiga om marxistisk teori för att det inte passar någon potentat eller studenterna. Det är läraren som avgör vad som är väsentlig vetenskaplig teori och kunskap i området.

Som jag skrev i den insändare som föregick mitt avsked från Högskolan Kristianstad. ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”
( https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ )

Men akademisk frihet ankommer inte blott läraren, utan även studenten. Dennes frihet kallas Lernfreiheit, och säger att det är studenten som väljer vad den vill lära sig. Det skall stå studenten fritt att välja vilken kurs den vill följa. Det enda undantaget som tänkas kan, är att kurser bygger på varandra, dvs har en progression. Då kan inte studenten välja den mer avancerade kursen, innan studenten är godkänd på den kurs som den mer avancerade kursen bygger på.

Idag domineras högskolan av program, där de flesta kurserna är givna. Tanken är förvisso god, att det är den akademiska personalen som bäst förstår vilka kurser en student behöver för att få kompetens till läkare, ekonom och elektroingenjör.

Men program innebär att studentens Lernfreiheit begränsas. Den kan svårligen skapa en unik kompetens, byggd på kurser där studenten utnyttjat sin Lernfreiheit.

Vi behöver därför debattera i större utsträckning vad programmens dominans innebär för möjligheten att samhället, genom studentens valmöjligheter, kan utnyttja akademins kunskap för att skapa unika kompetenser genom studentens utnyttjande av den akademiska frihetens Lernfreiheit.

​Den 12 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag lever i staten Sverige, det svenska folkets nationella hemland.

Hur känns den sentensen? Lite lätt rasistisk? Visst är de som bor i Sverige svenskar? Men att säga att Sverige är det svenska folkets hemland, låter onekligen rasistiskt. Möjligen skulle Sverigedemokraterna eller än mer högerextrema säga så.

Men, det är helt naturligt att säga så när man brunsmetar kritiken mot Israel och transformerar den, då är ”…staten Israel, det judiska folkets nationella hemland.”

Ty så skriver den israeliska ambassadören för Israel i Expressen. (https://www.expressen.se/debatt/de-bar-skuld-for-judehatet--i-malmos-skolor/)

Han likställer en kritik mot Israel som antisemitism. Han ser inte den distinktion som den gamla vänstern gjorde, den mellan judarna, som är en etnicitet, och Israel, som är en stat. Ambassadören sätter ett sorts likhetstecken mellan judar och Israel. Därmed gör han detsamma som t ex socialdemokrater i Malmö gjorde då de krävde att judarna skulle ta ansvar för Israels politik.

Ambassadörens utsaga är delvis osann, ty Israel är ett hem för mången arab, för många muslimer och för många kristna. På samma sätt som Sverige är ett hem för muslimer, finlandssvenskar och danskar. Men, med en skillnad, att araberna inte får samma medborgerliga behandling som judarna. Därav påståendet att Israel är rasistiskt.

Det är emellertid inte så svårt att förstå ambassadören. Judarna har varit förföljda under årtusenden. Nazisterna övertog judeförföljelsen från de kristna, som lugnat sig, medan muslimerna fortfarande håller på. Det tycks därför rimligt, ja oundgängligt att judarna har en plats på jorden där de inte blir förföljda.

Våra krav på Israel är mycket hårda. Vi kräver att de skall ha ett västerländskt samhälle i havet av arabiska, muslimska samhällen. I havet av sexism, patriarkat, antisemitism, totalitarianism begär vi att Israel skall vara demokratiskt, behandla alla lika, inklusive kvinnorna. Omgiven av organisationer och stater som förkunnar att de vill se staten Israel förintad, begär vi att de så fredligt som möjligt skall försvara sig.

Hade jag varit jude, med mitt liv i Israel, med bilderna av judarna på 40-talet som lydigt gick ner i skyttegraven för att mördas, hade jag inte i första hand tänkt på att vi värdigt skall försvara oss. Övervåld ger en säkerhetsmarginal mot Babij Jar.

Tidigare var den gamla vänstern på palestiniernas sida, ty de skuffades undan, deras hem ockuperades, deras hus raserades. Vi protesterade mot övervåldet och expansionen, den som vi gärna kallade lebensraum, för att visa på Israels identiskt irrationella grund i en gudsgiven plats relativt nazisternas irrationalism. Då var också palestinierna organiserade i Fatah, en socialistisk organisation, som vi socialister hade lättare att fördra.

Nu har palestinierna i ökad utsträckning organiserat sig i Hamas, som är en fascistisk sunnimuslimsk organisation, som uttalat önskar Israels förintelse som judisk stat. Medan den nya vänstern, med sin sexism och nyrasism, ger sitt stöd åt palestinierna likt den gamla vänstern gjorde tidigare, har vi, de ortodoxa demokratiska socialisterna, dragit tillbaka det starka stödet vi hade för palestinierna. De muslimska fascisterna söker inte en fredlig samexistens, utan en stat där judarna underordnas den muslimska staten de vill etablera. Vi tycker oss inse att Hamas innebär att Israel kastas tillbaka till den pre-medeltid andra muslimska länder befinner sig i. Paradoxalt befinner sig nu vi, de demokratiska socialisterna, i en liknande position som högern alltid haft, att Israel måste stödjas, trots alla dess brister, ty Israel är den enda civilisatoriska, västerländska bastion som sökas kan i det pre-medeltida muslimska havet av totalitarism, sexism och antisemitism.

Med dagens situation måste man stödja staten Israel, även om man tar sig rätten att tycka att de kan skärpa sig. Och kravet på skärpning, Herr Ambassadör, har inget med judar att göra, och är därför inte det minsta uttryck för någon antisemitism.       

​Den 11 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det framförs krav, t ex från WHO, att patenträtten till vaccinet mot Covid 19 skall tas bort. På så sätt skall produktionen och distributionen av vaccinet öka, till mänsklighetens gagn.
https://www.svd.se/folj-bidens-exempel--vaccinpatent-bor-slopas

Det låter bra. Kortsiktigt bra.

Ty, för det första, är det verkligen patenträtten som håller ner produktionen? Det lär inte vara så, ty en starkt bidragande orsak till att produktioner inte exploderar, är att USA och UK har exportförbud på en del insatsvaror som behövs för vaccinproduktion. UK och USA ser om sin egen befolkning och har ingen vilja till solidaritet. Att släppa på patenträtten leder kanske därför inte till ökad produktion.

För det andra, patenträtten kan förvisso missbrukas, då den skapar ett monopol över en tillgång under ett antal år. Den som får patent, tappar incitament att utveckla sina produkter snabbt, så att den behåller sitt försprång. Det finns mycket viktiga produkter som saknar patenträtt, och som därför tvingas till kontinuerlig utveckling. T ex är IKEA:s idé om de hopvikbara möblerna inte skyddat genom patent, varför de får upprätthålla en utveckling av sin idé.

Patent ger utvecklaren möjlighet att återvinna kostnaderna för utveckling. Somliga produkters utveckling tar så lång tid, och kräver stora resursinsatser, att patentet måste finnas för att de skall kunna återvinna dessa kostnader. 

Om man nu beslutar att ta bort patenträtten, går en signal till alla utvecklare, speciellt de inom medicin, att patenträtten är utsatt för det som kallas politisk risk. Med det menas politikers vilja och möjlighet att förändra reglering och via lagar, förändra förutsättningar.
Risk är något som kapitalister älskar, ty utan risk, skulle de inte förtjäna de stora pengarna. Men samtidigt vill kapitalisterna inte ha andra risker, än de där pengar går att tjäna. Att hantera en risk, är svårt nog. Att hantera många risker, är oerhört mycket svårare. Men värst av allt är risken för att själva spelreglerna skall ändras.

De forskare som studerat institutioner tenderar att hävda att industrialismens utveckling, och därmed också kapitalismens utveckling, beror till stor del på att staten monopoliserade våldet och dess lagstiftning blev, om inte förutsägbar till fullo, så i alla fall inte utsatt för en envåldshärskares nycker. Starka och över tiden stabila institutioner skapade en trygghet som kraftigt reducerade riskerna i företagsamheten, vilket ökade investeringsviljan, och därmed den industriella kapaciteten.

Tar man bort patentet för vaccinet, skapas en osäkerhet kring patentskydd. Ett företag som står inför möjligheten att utveckla en produkt, skall då inte enbart bedöma riskerna i produktutvecklingen, utan också bedöma risken för att patenträtten tas bort från den produkt de utvecklar.  

Kanske det har en god sida. Om patenträtten hotas om en utvecklare inte kan producera tillräckligt, har staten skapat en signal till utvecklare, att om du inte får fart på produktionen tillräckligt, då förlorar du patenträttens skydd av din produkt. Att manipulera patenträtten kan således vara ett incitament till att även utveckla produktionen och inte enbart produkten.

Men samtidigt kommer utvecklare att beakta risken och kanske, under bedömningen att risken att förlora patentet är för stort, väljer de att inte utveckla produkten.

Att ta bort patenträtten för vaccinet innebär därför att samhället riskerar att inte få den produktutveckling den hade kunnat få., speciellt avseende produkter av mycket stor nytta för mänskligheten. Därför tror jag att avskaffande av patenträtten på vaccinet, inte dramatiskt förändrar tillgången på vaccinet kortsiktigt, men kan långsiktigt påverka våra möjligheter till produkter som är mycket goda för mänskligheten.

​Den 10 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Se här den feministiska regeringens rättskipning.

Titta på detta foto. Här finns de som inte har rätt att vara i Sverige. Visst kommer Sverige att kännas som ett bättre, tryggare land efter att dessa utvisats? När jorden jag trampar, inte besudlas av dessa?
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/familjen-kalac

Samtidigt slåss Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet med all kraft, mot juridisk expertis, för att starka s.k. ensamkommande män, även de utan asylrätt, som kostat Sverige miljarder, skall få stanna.  

Jag känner inte en närvaro av rättvisa.

Jag känner inte en närvaro av feminism.

Lägg därtill till att ytterligare andra får trampa på min jord. Titta på bilden här. Dessa behåller vi.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlOvX7/salam-shebani-29-doms-till-livstids-fangelse--bestallde-mord

Andra som får gå på min jord, som feministerna i regeringen och Riksdagen har bestämt skall få gå på min jord, dessa företrädare för fredens religion, dessa skäggiga fascister, de kan ses här.
https://www.expressen.se/nyheter/darfor-utvisas-inte-imamerna-det-ar-en-bedomningsfraga/

Ja, jag vet att det finns lagar och att man byråkratiskt skall följa dem.

Men!

Mina exempel här visar att med de lagarna som finns idag skipas ingen rättvisa. Det kan omöjligt betraktas som en väl fungerande rättvisa när kvinnor, som är en resurs i samhället, får lämna, medan manliga monster får stanna.

Det är inte heller feminism, utan ett befrämjande och underhåll av fascism som lagarna ger.

Jag säger som Centerpartiets ordförande: ”Det är nog nu!”

​Den 9 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

I USA engagerar sig enormt stora och världsomspännande bolag som Apple, Coca Cola och  Amazon, i frågan om hur vallagen skall se ut i Georgia. Som den refererade artikeln säger, normalt brukar bolag stödja republikaner, men det görs genom pengar och sällan genom uttalanden och egna politiska handlingar. Det nya är att de stödjer demokraterna, och det stödjer genom direkt politisk handling.
(https://www.svd.se/borsjattarnas-attack-mot-republikanerna )

Enligt den nya ideologin, hållbarhet, vari ingår CRS, dvs corporate social responsibility, ingår det i ett gott företags agerande att engagera sig i samhället. Det räcker inte, enligt denna ideologi, med att bolagen är engagerade i politisk handling genom deras produkter och genom deras agerande på alla sina faktormarknader, t ex arbetsmarknaden, utan de skall också delta i det politiska livet och delta i politiska aktioner.

Denna ideologi sprids genom FN, och bl a tutas in i svenska studenter genom att ett antal högskolor öppet, och utan skam, uttalat ägnar sig åt att indoktrinera studenter i denna ideologi. Från dessa studenter bör man då inte förvänta sig att få någon kritik mot att storbolag använder sina resurser åt att befrämja politiska uttryck. Ty, för dessa hållbarhetsindoktrinerade, har de fått lära sig, är detta något gott.

Denna ideologisering har spritt sig så att det som tidigare var otänkbart, att statliga myndigheter ägnade sig åt politik, är idag inte ens ifrågasatt, utan t o m hyllat. Där jag arbetar för närvarande, Linnéuniversitetet, ägnar sig universitetet oblygt åt att delta i vissa politiska demonstrationer, som Pride, medan de väljer bort t ex 1:a Maj.

Den gamla vänsterns mantra, att allt var politik, realiserades inte då, men har i den nya tiden realiserats. Idag kan en coca-cola-burk i handen vara en manifestation för vallagar i Georgia. Det kan mötas av en Pepsi-burk, som politisk manifestation.

En penetration av ideologi kan förvisso vara uttryck för demokrati, om man med demokrati menar folkflertalet och deras val. Men om folkflertalet översköljs av ideologi, från starka krafter, som man har svårt att värja sig från, eller inte kan värja sig från, då blir det en falsk demokrati, underkastad en ideologisk hegemoni.

Det svenska etablissemangets brännmärkning av Sverigedemokraterna som rasistiskt är ett exempel på hur en hegemonisk ideologi har tryckt tillbaka en politisk yttring. I Sverige finns en överordnad norm att rasism är usligt. Vare sig man är rasist eller ej, innebär uttrycket rasist som klistras på någon eller något, att den är dömd. Det har inneburit att Sverige förlorat minst fem år av rimlig, rationell debatt hur samhället skall vara ordnat kulturellt, t ex om invandrarna skall assimileras eller om mångkultur skall etableras genom integration.

Men är då inte dagens 18% Sverigedemokrater, och Moderaternas och KD:s, och numer t o m Liberalernas öppning för att beakta SD, ett uttryck för att demokrati, att folkliga strömningar, som erfar samhällsproblem, blir uppmärksammat? Den överordnade anti-rasism-ideologin har fått ge med sig, trots sitt starka stöd från etablissemanget.

Kanske samma demokratiska tendens kan finns i Georgia, vars vallagar kan kritiseras och behöver reformeras. Eller tar det än längre tid för demokratin i USA att göra sitt jobb, relativt de förlorade fem åren i Sverige, hindrad genom storbolagens politiska agerande?

Min sista fundering kring detta blir att ideologisering är ju inte av ondo i sig, ty ideologi innebär att visioner leder vårt agerande. Men ideologisering, där värderingar tas som givna och självklara, och hindrar det rationella samtalet, genom att känslomässigt stämpla debatten, blir likt skolastiken, ett slagsmål om påvens skägg, medan världen och dess problem fortgår.

​Den 8 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jämställdhet står högt på prioritetslistan. Kvinnor skall ges ökat tillträde till styrelserummen och till professorstjänsterna.

De icke-heterosexuellas rättigheter måste försvaras och utvecklas. HBTQ-frågan är oerhört väsentlig. Linnéuniversitetets bibliotek är HBTQ-certifierat.

Black Life Matters drar fram och sätter rasismen i högsätet, både den som skall bekämpas, där svarta förfördelas, och den rasism som är legitim, där vita bespottas.

Visst, visst, visst, alla dessa uttryck för diskriminering är viktiga att observera och försöka hantera.

Men de har en sak gemensamt, de är borgerliga fenomen. Borgarna har alltid vägrat ta ordet klass i sin mun, än mindre i sitt tänkande. De har verkligen lyckats idag, då det borgerliga tänkandet har invaderat de som hade kunnat vara en vänster, och som befängt nog, kallas vänster, där identitetstänkande, inte klasstänkande florerar.
https://www.svd.se/klass-avgor-vilka-tjejer-som-blir-inlasta

I den vetenskap som inte låtit sig förföras av borgerlighetens rädsla för klassbegreppet, görs fortfarande undersökningar, som visar hur levande klassen är, inte som debatterat fenomen, men som samhälleligt fenomen.

Företrädare för borgerligheten har låtit HBTQ-certifiera biblioteket. Det är inte klasscertifierat, ty de har samma rädsla för klass som borgerligheten alltid har haft. Klassbegreppet kan ha revolutionära implikationer, som av de samhällsbevarande krafterna skys som pesten.

I sin outsinliga begärelse att bevara, accepterar man samhällets makt, där bolagets styrelse tronar, och kräver, inte en omdaning, t ex att en styrelse skall bestå av samhällets intressenter, utan att den befintliga makten skall delas mellan borgerlighetens män och kvinnor.

Den paranta medelklasskvinnan står mot den stökiga underklassbitchen, som låses in och nyckeln kastas bort.

Klassamhället finns där, i all sin kraft och liv. Men borgerskapet, ja, de som kallas vänster, drar fram sina kulisser och gömmer klassamhället. De behöver inte klassamhället för att få sina positioner. Ja, det kan t o m vara ett hot mot deras positioner.

https://www.youtube.com/watch?v=2D5tiS-AY90

Den 7 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har trott att en positiv effekt av Covid-19 är att människor i gemen blir mer vana att resonera vetenskapligt kritiskt. Om Sverige har lägre dödstal, vad kan det bero på, frågar folk, och börjar resonera om hypoteser och om moderande variabler.

Därför blev jag mycket nedslagen när jag läste en krönikörs inlaga om polisvåldet i USA. Hon skriver: ”Svarta löper större risk både att stoppas och dödas av polis. Enligt statistiken står svarta för 24 procent av de som dödas av polis men bara 13 procent av befolkningen. Vita står för 49 procent av de som dödas av polis men 62 procent av befolkningen.”

Jag blir besviken, ty jag trodde det var vanligt folkvett i dessa Covid-19-dagar, att fråga sig om det kan finnas en mellanliggande variabel. En sådan mellanliggande variabel kan vara brottsbenägenhet.

På en hemsida (https://www.ojjdp.gov/ojstatbb/crime/ucr.asp?table_in=2) finner jag att antalet anhållanden för mord 2019 var 11060 för alla, 5070 för vita, 5660 för svarta, 170 för Amerika-Indian och 150 för asiater. De svarta utgör således en liten del av befolkningen, cirka 13%, men de står för 51% av dem som anhålls för mord. Det finns en skriande överrepresentation. På hemsidan finns ett index som kallas för våldsamma brott, där vita står för 276310, svarta för 172980, Amerika-Indianer står för 11110 och asiater för 10480. De svarta står här för 38%, vilket inte är så överrepresenterat, men fortfarande anmärkningsvärt överrepresenterat.

Nu kan man säga att polisen kanske är mer på tå för att anhålla svarta, vilket skulle kunna förklara en del av deras överrepresentation. Men det finns ingen möjlighet att undvika insikten att svarta förekommer oftare relativt sin andel i befolkningen när det gäller våldsamt klammeri med rättvisan. Därför råkar poliser oftare på svarta relativt deras andel i befolkningen. Om vi antar att svarta och vita, när de möter en polis, är lika våldsbenägna, då blir resultatet att det blir fler svarta som blir skjutna av poliserna. Snarare kan man undra om inte vita är något överrepresenterade som dödade av poliser.

Således, med dessa siffror, är det svårt att hävda att svarta är överrepresenterade i dödsskjutningar. Krönikören hävdar dock att de är överrepresenterade och serverar siffror som tycks stödja den slutsatsen.

Frågan är då om krönikören inte duger till att resonera kausalt, och hämta data som kan användas i en kausal analys baserad på sannolikhet, eller om hon medvetet förvränger analysen, för att nå en eftertraktad slutsats.

Idag gror misstänksamhetens filosofi och konspirationsteorier florera hej vilt. Det är lätt att förstå hennes taffliga analys utifrån misstänksamhetens filosofi, att hon inte vill reflektera kring verkligheten, utan vill blott driva en värdering och servera en ideologisk syn på verkligheten. Denna tidning har en ansvarig utgivare och borde ha en ambition att leverera god journalistik. Därmed borde utgivaren stoppat artikeln och krävt att analysen gjordes bättre. Att det inte gjordes kan med hjälp av en konspirationsteori göras till intäkt för att tidningen driver en politik och inte en granskande, kritisk journalistik.

Å andra sidan kan det vara ett tecken på bristande förmåga, eller ett misstag, en dumhet i analys och granskning av artiklar. Det är mindre smickrande för tidningen och dess krönikör, men innebär att man frigör sig från den extrema tro på rationalitet som misstankens filosofi och konspirationsteorier arbetar med. Utsagan jag citerar kan således vara blott ett uttryck för dumhet och misstag. Trots den träning vi alla får i vetenskapens kritiska förmåga genom Cocid-19.

​Den 6 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Vi vill så gärna hålla Förintelsen stark i vårt minne. Vi säger ’aldrig mer’. Vi säger: Vi skall minnas.

Men, om historien upprepar sig, då kommer det en ny Förintelse.

Ty, medan det industriella i nazisternas Förintelse var det nya, var Förintelsens judeförföljelse sannerligen inget nytt.

Det var inte nytt att kräva att judarna skulle bära ett tecken på att de var judar.

Det var inte nytt att judar föstes samman i getton.

Det var inte nytt att mörda judar.

Nazisternas bidrag var blott teknologisk, det industriella, främst utnyttjandet av järnvägen, samt kulorna och gasen.

De kristna använde mestadels vanliga mord, men föredrog egentligen elden: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom bär han rikligt med frukt, för utan mig kan ni inte göra någonting. Om någon inte förblir i mig blir han som grenen som kastas bort och torkar. Sådana grenar samlas ihop och kastas i elden och bränns upp.” (Johannesevangeliet 15:5-6)

I Spanien fanns en kristen driven judeförföljelse som pågick under många, många år, men som i antal mördade människor inte kan efterlikna nazisternas, givet de primitivare teknologiska förhållanden de kristna spanjorerna hade t ex ingen järnväg och ingen telefon.

1391 började de kristnas förföljelse av judar i Spanien. De hade sedan en kontinuerlig Kristallnatt, där de kristna rev synagogor. År 1449, den 5 juni, stiftades lagar i Toledo som var föregångare till Nürnberglagarna, där judar som konverterat, många led bakåt (tror det var 4 generationer), men som ansågs inte vara trovärdiga kristna, förbjöds att inneha vissa ämbeten.

Sedan kom den spanska inkvisitionen, i slutet av 1400-talet, där många judar, även de som hade konverterat, ja, kanske speciellt konvertiter, blev brända för att de gjorde en gryta på fredagen, som ju då skulle innebära att de, som judar, kunde hålla sin vilodag på lördagen. Grytan var kanske t o m utan griskött, men med vitlök, dvs osvikliga tecken på en falsk kristen, en riktig jude, men förklädd till kristen.

Det var en utrotning och en fördrivning av judar. Där Spanien till slut blev judefri, Judenfrei, libre de judíos. En Förintelse utförd av de kristna.

De kristna utvecklade rasismen och tekniken att förfölja judarna. De rev synagogor, och mördade och fördrev judar. Det som vi förknippar med nazityskland var en etablerad kristen praxis från 1300-talet och framöver. Den främsta avvikelsen, som ju inte är kvalitativ utan blott kvantitativ, är storskaligheten i Förintelsen, som kom genom järnvägens möjligheter och gasens teknologi. Att samla upp judarna i ett land utan järnväg var betydligt svårare och de kunde blott strypa eller elda upp judarna.

Men principen var densamma. Förintelsens grundläggande princip, antisemitismen och rasismen, fanns, ja, uppfanns av de kristna. De kristnas Förintelses omfattning blev inte omfattande p g a nazisternas större ondska relativt de kristna. Skillnaden mellan de kristna och nazisterna bestod enbart i skillnaderna i tekniska förutsättningar, vilket gjorde nazisternas Förintelsen så omfattande.

Förintelsen, om vi med det begreppet menar hela judeförföljelsen, med judestjärnan, yrkesförbud, Nürnberglagarna, koncentrationslägrens och Förintelselägrens mördande, var principiellt ett kristet påhitt, teknologiskt förädlat av nazisterna.

Nu kommer den första, isande frågan: Det som en gång har skett, kan det ske igen?

Kan Förintelsen ske igen? Behövs det nazister för Förintelsen? Eller räcker det med dem som uppfann Förintelsen, de kristna?

Nu kommer den andra, än mer isande frågan: Varför får nazisterna bära bördan av Förintelsen, när den uppfanns av de kristna?

Hur kan det vara att de kristnas ansvar för antisemitismen och rasismens födelse, för Förintelsens inriktning, om än inte dess moderna teknik, inte bärs fram idag, så som nazismens ansvar bärs fram?

Hur har de kristna lyckats gömma undan sitt ansvar? Hur har de lyckats tvätta sin händer rena från judarnas blod, medan vi idag gör så mycket för att se till att judarnas blod finns på nazisternas händer? För att vi aldrig skall glömma?

Om och om igen sägs orden: Vi skall inte skall glömma.

MEN:
VI HAR REDAN GLÖMT!

Vi har glömt de kristnas förföljelse av judarna. Vi har glömt deras mördande.

Vi minns och hedrar Kristallnatten den 9:e november 1938. Men vi hedrar inte offren för katolikernas ohyggliga förföljelse och mördande av protestanter, i Paris den 24 augusti 1572, Bartolomeinatten, och den därpå följande förföljelsen av protestanter i Frankrike.

Påven i Rom, vars händer är nedsölade av de spanska judarnas blod, av de franska hugenotternas blod, hälsas av miljoner och deras ledare. Ingen begär att Påven skall avsvära sig den tro som drev 10-tusentals hugenotter i döden och på flykt.

De kristna har lyckats tvätta sina händer rena från blodet av de mördade. Kanske vi är några som minns och pratar om Bartolomeinatten. Men de flesta har den inte i minnet.

Det ohyggliga jag vill säga med allt detta är:
VI HAR REDAN GLÖMT!

Om historien upprepar sig, dröjer det cirka 400 år, innan några liknande de kristna och nazisterna kommer att jaga livet av en befolkningsgrupp. Kanske judarna, kanske någon annan. Kanske muslimerna jagar livet av oss ateister. Så som deras lära förkunnar.

Jag tror inte ett skvatt på de som säger att vi inte skall glömma. Ty det finns en isande sanning:
VI HAR REDAN GLÖMT.

Tänk nu tanken om nazisterna som mördade för 80 år sedan. Idag är nazisterna bespottade, fördrivna. Ja, det är t o m förbjudet att bära nazismens symbol, svastikan.

Tänk nu på de kristna som mördade för 400 år sedan. Idag går de kristna omkring bland oss. Korset, de kristnas symbol, får bäras. Ja, de kristna är t o m ganska upplyfta personer som intervjuas i TV och som, hör och häpna, anser sig ha något att säga om moral och mänskliga relationer.

Kommer vi att ha nazister om 400 år som moraliska föredömen, när blodet från Förintelsen sköljts bort från deras händer, så som de kristna lyckats tvaga sina händer?

Denna hemska text avslutar jag med att parafrasera en lika hemsk mening, hämtad från Elisabeth Åsbrinks bok ’Övergivenheten’ (2020:254):

'Vi har glömt att vi har glömt’.

​Den 5 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi är stolta över vår yttrandefrihet. Med viss rätt. Men friheten är inte absolut. Bl a får vi inte säga något som kan tolkas som att vi hetsar mot folkgrupper, i alla fall de folkgrupper som ges priviligierad status, som judar och romer. I den mån vita män är en folkgrupp, tycks det vara acceptabelt att hetsa mot den.

Men det är nys och trams att säga att vi har yttrandefrihet.

Av vice-rektorn, vid ett korrigeringssamtal, fick jag veta att en anställd är lojal mot sin arbetsgivare. Outsagt pekade hon på min generositet att på den blogg du här läser, berätta vad som skedde på högskolan, och hur jag värderade det skeendet. Yttrandefriheten skulle således underordnas lojalitet mot sin arbetsgivare. Kritik mot arbetsgivaren må inte yttras, i alla fall inte offentligt på en blogg.

Men vad hon gjorde där, var att outtalat, ty hon sade aldrig att jag inte fick tala, blott att jag skulle vara lojal, angripa Sveriges grundlag, där meddelarfriheten finns inskriven.

Men tystnadens lojalitet stannar inte vid det. Senare kallade jag till ett möte, där vi skulle diskutera kursutveckling, och bl a förutsättningarna för kursutveckling. En av dessa förutsättningar var om vi skulle utveckla kurserna underkastade FN:s hållbarhetsmålsättning eller vi skulle följa akademiska förutsättningar vid kursutvecklingen. Från avdelningschefen fick jag då meddelande att jag inte fick föra den diskussionen, ty den saken var redan beslutad, och kunde därför inte vara föremål för diskussion. Min yttrandefrihet, men även andras, var underordnad andras beslut. Kritik mot beslut må inte yttras.

Jag hade vid korrigeringssamtalet invaggats i en tro att lojalitet innebar att inte yttra sig offentligt. Genom avdelningschefen fick jag nu veta att yttrandefrihetens begräsningar också fanns vid interna diskussioner.

När jag sedan meddelade offentligt att jag tänkte se till att den akademiska friheten skulle respekteras i min verksamhet, så länge jag var anställd, gick det fyra månader, och sedan var jag inte anställd längre. Vicerektorns implicita hot hade verkställts. Lojalitet innebär att man inte har yttrandefrihet. Man tiger eller lämnar.

Signalen till de andra anställda torde vara klar. Om Högskolan tiger du, ja t o m internt, ty varje yttrande du överväger, skall först granskas av dig avseende lojalitetsplikten, inte mot organisationens uppdrag, utan mot chefernas åsikter.

Detta fall handlar om den statliga arbetsgivarens inskränkning av yttrandefriheten. Men det finns än värre inskränkning.

Jag vet människor som gärna hade yppat sina åsikter, t ex på Facebook, men som inte gör det då åsikterna kan vändas mot dem, och relateras t ex till företags värdegrund, och i den mån åsikten inte är lojal mot värderingsgrunden, kan repressalier väntas, t ex att man inte får en anställning eller att man förvägras att få vara representant i en fackförening.

Det finns därför en större tystnad, där yttrandefriheten är begränsad p g a samhälleliga normer som försvaras av organisationer, trots att åsikterna i sig inte behöver innebära att den potentiella arbetaren gör ett sämre jobb än någon med de mer samhällstillvända PK-åsikterna.

Jag har ingen potentiell anställning att tänka på. Jag har numer, som avskedad, inte en anställning att tänka på. Jag har därför den yttrandefrihet som lagen säger. Jag kan tala fritt, endast begränsad genom lagarna om kränkning av individer och priviligierade folkgrupper. Men den som befinner sig i arbetslivet, är underkastad en samhällsdefinierad yttrandefrihetsbegränsning.

Således, yttrandefriheten i Sverige är relativ, relativ din nuvarande och dina framtida anställningsförhållanden.

​Den 4 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Covid-19 är ett klassvirus. De som bor trångt, de som arbetar bland många människor, de som åker kollektivt, har större risk att bli infekterade. Det har inneburit att folk i utanförskapsområden drabbas hårdare än folk i välmående områden.

När nu vaccineringen har kommit, finns möjligheten att släcka ut sjukdomens klasskaraktär. Ja, man skulle t o m kunna tänka sig att ha olika prioriteringsgrupper, utöver ålder och medicinsk standard, där de i utanförskapsområdena gavs högre prioritet.
Men…då (den 22 april) får jag läsa att de boende i Bromma, som är en välmående stadsdel, bland befolkningen över 75 år, har mer än 90% vaccinerat sig.

Och, hör och häpna, och nu får du läsa…att boende i Rinkeby-Kista, ett utanförskapsområde, har 72% vaccinerat sig.

Det ser således ut som att följande samband finns: Ju större risk för smitta, ju mindre vaccineringsbenägenhet. Därmed måste kan ställa sig frågan: Är folk helt dumma i huvudet?

De som löper störst risk, är de som vill skydda sig minst. Det kan bero på några orsaker.

Det har spritts ett rykte att man dör av vaccinet. Ja, somliga kallar det dödsvaccinet. Det tycks vara mer än ett rykte, ty några tycks ha dött av vaccinets bieffekter. Men, risken lär vara densamma som att träffas av blixten. Och sannolikheten att dö i Covid-19 är betydligt högre. Därför måste man vara dum i huvudet, som inte klarar sannolikhetsläran, för att inte vaccinera sig. Men är folk i utanförskapsområden speciellt dumma i huvudet? Det vet jag inte, men jag har sett en hel del av dessa dumheter hos svenskar, så ryktet om döden är nog inte speciellt för utanförskapsområdena.

Tilliten till staten är betydligt lägre i utanförskapsområden, sägs det. Man litar mer på folk i sin egen grupp, i klanen, eller ledare för vidskepliga organisationer. I den mån de inte litar på vaccinet, litar de andra inte heller på vaccinet.

Många i utanförskapsområden är muslimer och därmed med högre benägenhet att lyda religiösa ledare. Imamens ord är deras lag. Så länge som imamen inte säger att allah vill att de skall vaccinera sig, så länge får de inte ett tvång att vaccinera sig och kan avhålla sig på grund av pratet i klanen och p g a ryktet.

Staten, som har intresse av att många vaccinerar sig, kommer därför i en knipa. Staten bör inte på något sätt befrämja vidskepligheter i samhället. Den bör därför inte vända sig till vidskepligheternas ledare och be dem utföra ett arbete som staten inte klarar, att få folk till sprutan. Gör det detta legitimerar de vidskepligheten och ja, t o m ökar deras betydelse, på statens bekostnad. Men på kort sikt kan fler människor räddas om man appellerar till människors vidskeplighet och utnyttjar totalitära organisationer.

Man får därför försöka vinna den ideologiska striden om människors frihet på lång sikt, men få dumma och vidskepliga att överleva genom att vända sig till organisationer som är samhällets fiende, fö r att via dem förmå människorna att vaccinera sig.

​Den 3 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Universitet var tidigare avgränsade organisationer, somliga t o m med fysiska murar mot samhället. Det var en institution för utbildningen och bildandet av eliten, speciellt tydligt med präster och läkare.

Med massuniversitetet öppnades universitetet främst för medelklassens unga, men även antalsmässigt ökade arbetarklassens representation. Lägg därtill uppförandet av alla högskolor, och början på den process som vi idag skördar frukterna av, inleddes. En avprofessionalisering av lärarkåren, men främst av administrationen skedde, vilket öppnade upp högskolorna för de ideologiska vindar som ökade i styrka under 90-talet, och nådde full kraft på 2000-talet. Högskolorna är nu inte stängda institutioner, utan är engagerade i samhället, tyvärr i hög grad genom politik och inte vetenskaplig kunskap.

I ett litet konferensbidrag har jag beskrivit denna utveckling, med universitets övergång från Inhägnade universitet till Öppna universitet, där öppenheten består inte blott i att universitetet når ut i samhället, utan också att samhället, och då dess politik, når in i universitetet. Öppenhet kan låta bra, men samhällets inverkan på universitetet innebär också att den akademiskt försvagade institutionen inte har kunnat motstå den kraftiga ideologiska vind som numer drar fram på universiteten.
(http://files.builder.misssite.com/ea/31/ea317406-91f0-4e92-8d4e-34da1a3b623d.pdf)

Hur ser då framtiden ut? Pessimisten ser hur universitetet förgör sig själv genom att bli en simpel megafon för FN:s hållbarhetsideologi, med universitetsflaggor som förs i politiska demonstrationer, de som för dagen är den politiskt korrekta demonstrationen.

Optimisten lutar sig däremot på Hegel och hans dialektik. Den noterar att universitetet tidigare var inhägnat, men sedan öppnades, men med en dubbelriktad öppenhet, där den raserade inhägnaden inte bara innebar att akademikern gick ut i samhället, utan också att samhället gick in på universitetet och, p g a den eroderade akademiska kompetensen, inte kunde stå emot utan lät kunskapen flytta på sig, till förmån för ideologin.

Det Inhägnade universitetet övergick därför till sin motsägelse, det Öppna universitetet.
Men då lär oss Hegel att se möjligheterna i dialektiken. Aufhebung, detta tyska begrepp, så omöjligt att översätta, som säger att tesen bildar, tillsammans med sin antites, en syntes, som inrymmer motsättningen, men upphäver den.

Mitt förslag på en optimistisk dialektisk syntes är det Elastiska universitetet.

Krafter idag arbetar för den akademiska kunskapen. Vi har vår Greta som, om och om igen, säger att vi skall lyssna på vetenskapen. På den vetenskapliga kunskapen. Klimatförändringen drabbar oss, och Greta pekar på att vår vetenskapliga kunskap kan peka på vår räddning.

Covid-19 innebär att vår Tegnell, en knastertorr vetenskapare, lär oss om sannolikheter och svårigheter att vetenskapligt slå fast orsak och verkan. Förvisso finns antivetenskapliga tendenser, med konspirationsteorier och vaccinvägran. Men flertalet tycks lyssna på vetenskapen och tar sitt vaccin. De flesta av oss inser att vi är utsatta för större livsfara när vi tar oss till vaccineringen, än vad vaccineringen utsätter oss för.

Vetenskapen rycker därför fram som en kraft att lita på. På Malmö universitet försökte de anti-akademiska krafterna ta över föreläsningarna. Men Malmö Universitet stod emot och hävdade med självklarhet att akademisk frihet är en grundbult för dem.

Det ser således ut som om universitetet sluter sig, hägnar in sin vetenskapliga kunskap och företräder den akademiska friheten. Men samtidigt går universitetet ut i samhället. Det blir ett universitet som samverkar med samhället, men utifrån sin vetenskapliga kunskap. Det blir ett Elastiskt universitet, som tar hänsyn till samhället och som interagerar med samhället, men nu utifrån och genom sin vetenskapliga kunskap och stödd av sina akademiska normer.

Kanske är framtiden ljus för universitetet som institution, genom att bli det Elastiska universitetet?

Den 2 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin           

​Universitet skall ha en samverkan med det omgivande samhället. Det är preciserat i lag, och somliga av oss försöker också upprätthålla den uppgiften. På olika sätt. Senast jag gjorde det, var när jag, stolt som en tupp, skrev en debattartikel, baserad på och tillsammans med tre uppsatsgruppers resultat: https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris

Ett annat sätt är det som Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet har valt, att ha en Advisory Board, en rådgivande styrelse, där representanter för ’det omgivande samhället’ finns representerade. I ett möte i styrelsen den 14/4 sade Dekanen, enligt protokollet ”Susanne lyfter även att Advisory Board har en bred representation som är mycket bra och intressant, men som kan behöva förstärkas med någon ledamot som representerar en myndighet.” (Ordet ’lyfta’ är byråkratiska för ’framföra’).

Låt oss då se hur denna breda representation av det omkringliggande samhället ser ut.

Sju (7) är representanter för det privata näringslivet, genom att de arbetar mot det direkt (t ex ALMI) och/eller är privatägt (Etail Advice AB). Två (2) är offentliga organisationer, knutna till kommun eller region. Ett (1) är ett fackförbund, Akavia, dvs ett fackförbund för akademiker.

Det finns således en stark betoning på privat, vinstdriven verksamhet. Protokolltexten innehåller också ordet ’företag’ 8 gånger.

Jag lät Adobe Acrobate Reader söka efter andra ord.

En mycket stor del av det svenska samhället, inte minst traditionellt, och som framställs som oerhört viktigt för den samhälleliga utvecklingen, inte minst den demokratiska, är den frivilliga sektorn. Därför lät jag datorprogrammet söka efter ’frivillig’. Detta svar fick jag: ”Adobe Acrobat Reader has finsihed seacrhing the document. Inga träffar.”

Ridklubbar, fotbollsklubbar, politiska organisationer, biodlarföreningar, Gammeldansens vänner, Epatraktorns förening, ingen av dessa finns i universitetets omgivning. Ingen. Det civila samhällets organisationer finns inte i Ekonomihögskolans samhälle.

Universitetet tycks inte söka samverkan med den enorma sektor, som drivs av ideella skäl, som utgör en grundstomme i svenskt samhälle, i svensk demokrati. Denna sektor vänder Ekonomihögskolan ryggen.

Förvisso kan jag tänka mig att det är svårt att få dem med, då det är en sektor som alltid är ansträngd och som i huvudsak är operationellt orienterad och sällan ger sig tid åt strategiska frågor, som t ex att samverka med universitet. Men det är oerhört anmärkningsvärt att just den sektorn helt saknar företrädare på Ekonomihögskolan.

Men är då inte ekonomihögskolan bestående av företagsekonomi, och det hör man ju på ordet, att det är företag?

Shit no.

Ett populärt ämne i Småland är entreprenörskap, där man gärna uppmärksammar Smålands främsta moderna entreprenör, Kamprad (Nils Dacke är kanske för gammal för ett modernt universitet). Men jag, tillsammans med Elin Smith, har presenterat forskning om entreprenörskap i ryttarföreningar (Collin, S.-O. & Smith, E. (2007), ‘Window of entrepreneurship – Explaining the influence of corporate governance mechanisms on corporate entrepreneurship in two riding schools’, The International Journal of Entrepreneurship & Small Business, 4(2):122-137.) Entreprenörer finns överallt!

Ett annat ämne är bolagsstyrning, vilket onekligen låter som om man där lär sig om Wallenbergs enorma kapitalistiska företag. Det är sant. Mycket sant. Men det är lika sant att jag har undersökt och publicerat studier om bolagsstyrningsproblematik, där jag jämfört bolagsstyrning i Wallenbergsföretagen med en ryttarförenings bolagsstyrning (Collin, S.-O. (2007), ‘Governance strategy: a property right approach turning governance into action’. Journal of Management & Governance, 11:215-237.)

Ett universitet har att vända sig till hela samhället. I det samhället ingår minsann andra fackföreningar än akademikernas fackförening. Och, inte minst, hela den frivilliga sektorn finns i det samhälle som universitetet har skyldighet att samverka med.

Således finns en mycket stor förbättringspotential, hitintills outnyttjad, hos Linnéuniversitetet.

Dock, för att sluta positivt. Tack vare att man faktiskt har en rådgivande styrelse för samverkan, så kan man utnyttja den potentialen genom att vara mer inkluderande.

Den 1 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​”Universiteten ska inte längre ”informera om sin verksamhet” utan verka ”för ömsesidigt utbyte” med samhället, och istället för forskningsresultaten är det ”den kunskap och kompetens som finns vid högskolan” som ska komma till nytta.”
Så skriver Ida Östenberg, professor vid Göteborgs Universitet, i Svenska Dagbladet.
Forskare: Hot och hat inte det enda hindret | Ida Östenberg | SvD

Universitetet har, enligt lag, men också enligt mångas önskan, att samverka med det omgivande samhället. Akademikern skall inte avskärma sig och blott genom sina krångliga vetenskapspublikationer och sina upplärda studenter, samverka med samhället. En mer direkt kontakt efterlyses.

Att döma av citatet önskar staten en mer aktiv relation, ’ömsesidigt utbyte’, mellan universiteten och dess omvärld, där läraren inte blott informerar utan deltar med kunskap och kompetens.

Det som avses är universitetets, och varje lärares tredje uppgift, förutom att undervisa och forska, att delta i samhället, vilket är så vagt att det just kallas ’den tredje uppgiften’.

Universiteten gör ytterst lite för att utföra den uppgiften. T ex driver de inte fram uppgiften genom att inkludera den i prestationssystemet.

Som anställd presterar läraren timmar. En lärare skall göra ett visst antal timmar. Dessa timmar avräknas mot de aktiviteter som utförs och som ges timmar. Undervisar jag får jag timmar, t ex en timme i sal ges tre timmar. Jag får timmar till kompetensutveckling och till forskning, där oftast fler timmar tilldelas ju högre man är på den akademiska stegen. Slutligen tilldelas man timmar för att utföra administrativa uppdrag på universitetet.

Men man får inte en enda timme, ja, inte ens en halvtimme, för att delta i samhället. Skandinaviska Enskilda banken kallade på mig en gång, för att få min syn på bankernas utveckling. Det tog mig en dag att förbereda föredraget, och en dag att åka till Stockholm och hålla föredraget och komma hem igen. Skandinaviska Enskilda Banken betalde resan och gav mig en slips för besväret. Universitetet räknade inte en enda timme för att jag fullgjorde den tredje uppgiften. Ja, universitetet uppmärksammade inte ens det. Inte förrän jag bar bankslipsen, en guldfärgad med pengar på, vid en disputationsfest, fick jag applåder för min ’kapitalistiska’ slips.

I utvärderingar av lärares prestationer, och vid anställningar, är det sällan personens samhällsengagemang noteras. Dock noterar jag, med stor glädje, att det har förekommit fall där man uppmärksammat uppgiftens utförande.

Det tycks finnas en outtalad norm att samhällsengagemang hör till forskningen. Finns förväntan på samhällsengagemang, tycks den vara knuten till de som forskar och inte till de som undervisar, trots att undervisaren rimligen har en kompetens som kan vara samhället till gagn.

Det som kan vara problemet med samhällsengagemang är det som idag kallas aktivism, dvs att läraren överger de akademiska normerna och för ut värderingar och inte kunskap. I den gamla skrivningen var det tydligt att blott forskningsresultat skall kommuniceras. Med dagens skrivnings ser det ut som om staten önskar mer aktivism.

Förvisso finns det vetenskaper som alltid varit aktivistiska. Nationalekonomer har aldrig varit återhållsamma med värderingar, främst hur staten bör agera. Företagsekonomer har varit mer timida, men en del har glatt åkt ut till företag och berättat, inte vad vi vet, utan hur de bör agera. Men, till skillnad från de aktivistiska nationalekonomerna, har företagsekonomerna i högre utsträckning tagit betalt för sitt engagemang.

Svårigheten med samhällsengagemang är att hålla sig på den akademiska sidan, att blott presentera den kunskap som finns och vilken betydelse den kan ha, utan att ramla över den magiska gränsen och bli aktivist, dvs att länka sin kunskap till egna värderingar, och agera utifrån dessa värderingar. Risken med den nya skrivningen är således att man öppnar universiteten för än mer aktivism än som redan belastar universiteten.

Nu kan man säga att det är inte så stor risk då den tidigare lagstiftningen inte inneburit att universiteten utformat sig för att utföra den. Men risken är att skrivningen används för att legitimera aktivism, och med insikter från dagens högskolor, som är akademiskt svaga och därför blir mer och mer aktivistiska, kan den nya skrivningen öka aktivismen. Inte genom prestationssystemet, utan som legitimering av politisk aktivism.

​Den 30 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Karl Wennberg är en utomordentlig forskare. Hans forskning är stark, får erkännande i goda journaler och genom att citeras, 6809 citeringar den 28 april 2021, enligt Publish or Perish. Han är också en villig arbetare i den akademiska trädgården. Han fullgör med excellens de akademiska plikterna, inkluderat samhällsengagemanget. Den som rekryterar honom till sitt universitet är att gratulera.

Allt detta kan emellertid inte uppväga faktumet att hans kläder luktar. Hans skor luktar. Hans bil luktar. Han är impregnerad. Av klassamhällets blodspengar.

Han har numer en professorsstol som heter: Barbara Bergström Professorship in Educational Leadership and Excellence.
https://www.hhs.se/en/about-us/news/sse/2021/the-stockholm-school-of-economics-is-establishing-a-new-professorship-in-educational-organization-and-leadership/

Ämnet för professorsstolen är välfunnet. Först kan det framstå som paradoxalt då lärare är professionella och således drivs och leds av en professionalism, inte av en chef. Men det är just det som står i professorstiteln. Det står inte manager eller management, dvs chef eller chefskap, utan leadership, dvs ledarskap.

Att handha lärare är en stor utmaning, med stora belöningar i den mån man lyckas.  Envar som någon gång har haft en ansvarsposition, i alla fall i akademin, där min erfarenhet kommer ifrån, inser hur träffande utsagan om akademisk ledning är: Att leda akademiker är som att leda en flock katter. Jag ser därför fram mot Karl’s forskning om det kollegiala ledarskapet.

Allt detta är gott och väl, under antagandet att pengar inte luktar. Men pengar luktar och envar har ett moraliskt ansvar för de pengar den mottar. Vilket Karl har och därmed blir förklarad Persona Non Grata i Collins hem.

Ty hans lön, den som betalar hans kläder, skor och bil, kommer från de pengar givaren fått genom att starta och driva friskolan Internationella engelska skolan. En skola som förtjänat sina pengar genom att skumma den marknad privatiseringsfundamentalistiska politiker startade, med groteska marknadsvillkor, t ex med skolpengen, relativt de behov som samhället hade och har. Skolresultaten går ner, ty det säljer ju inte skolorna. Däremot går betygen upp, vilket är det som skolor säljer. Samtidigt säljer skolorna segregation, att dela upp eleverna, så att bråkstakarna samlas i kommunala skolor i utanförskapsområden, ty kommunala skolor får inte segregera, det som på ekonomiska heter marknadssegmentering. Medan Internationella engelska skola minsann inte kan premieras för att ha nästan överetablerat sig i utanförskapsområdena, eftersom de, till skillnad från de kommunala skolorna, har frihet att välja sin etableringsplats. Den skolan ger ett kraftfullt bidrag till klassamhället och säkerställer därmed klassamhället för flera generationer framåt.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Qm46XV/steg-for-steg-bryter-hogerkrafter-ner-svensk-skola?

Finansierad av pengar från privatiseringsfundamentalismen och klassamhällets befrämjare gör Karl till Persona Non Grata i Collins hem.

Nu tror ju inte jag att Karl’s uteslutning från Collins hus drabbar honom speciellt hårt. Ja, faktiskt inte alls. Min uttryckliga motvilja mot personer och deras agerande ses ju, vad jag förstår, som tokerier och underhållningsinslag, likt detta inlägg. Någon gång har jag hört tisslande om att några inlägg på denna blogg borde tas till domstol, då de kan ses som förtal. Men att beskriva en människas agerande utifrån data, och sedan relatera det till en norm, för att därmed göra en utvärdering av agerandet, är inte förtal, utan en klar och tydlig, offentlig och öppen utvärdering. En utvärdering som behandlas i fri debatt och inte i domstol.

Själv utför jag forskning finansierad av Handelsbankens forskningsstiftelse, som förvisso kan ses som representant för Storkapitalet, det som Hilferding 1910 gav namnet Finanskapitalet. Ja, kanske även jag är klassförrädare. Jag som en gång blev bjuden på en fisklunch av Tore Browaldh, i ett fantastiskt vackert rum på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården.

Men jag är en svensk demokratisk socialist, som både förstår och accepterar den samverkan som skett mellan stat och kapital, och som sannolikt är en av de främsta faktorerna bakom det svenska välståndet. Jag har uppskattat Handelsbankens folk, för att de t ex startade SNS, vilket Marcus Wallenberg lär ha fnyst åt och kallat Handelsbanksfolkets sätt att utröna om de är socialdemokrater.

Måhända har Karl också ideologiska skäl för att acceptera finansieringen av hans professorsstol. För det respekterar jag honom. Men jag kan inte acceptera hans val. Därför är Karl, denna förnäma forskare, Persona Non Grata i Collins hem.  

​Den 29 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En förälder, tillika ordförande i en närliggande kommuns kommunfullmäktige, där representerades Sverigedemokraterna, klagade till läraren på en gymnasieskola, att den bedrev ideologi i klassrummet. Det hade han hört med egna öron, då han deltog på sitt barns virtuella lektion.
https://skolvarlden.se/artiklar/sd-politiker-forsokte-styra-larares-lektion

Opinionseliten strömmade ut och fördömde förälderns tilltag. Nu försöker de styra lärarnas undervisning, var påståendet. Rektorn på skolan motsatte sig tilltaget. En representant för Lärarnas Riksförbund hävdar att klassrummet inte är en offentlig plats, där envar kan ta del av vad som sker, och därmed ha synpunkter på vad som görs.

Man borde hälsa intresse i utbildningen med en stor välkomnande famn. Kritik av en lärares görande kan stärka lärarens förmåga genom att den får förklara sitt agerande, vilket naturligen leder till självreflektion. Om läraren kände sig hotad, antyder det en låg professionell självkänsla. Istället borde kritiken föranlett läraren att tydligt och klart motivera sin undervisning, i hopp att den klagande skulle förstå, både dennes kunskap och pedagogik.

Däremot! Idag tar föräldrar mer ton än tidigare. Dock inte kring innehållet i undervisningen, utan i sådant som betygssättning. Även den skall ju tåla kritik och kunna motiveras.

Men! Det måste också finnas en ände på hur mycket en lärare skall motivera sin undervisning och sin betygssättning. I den mån läraren är professionell kan den argumentera för sin utbildning och sin betygssättning. Men om den i varje sekund skall, inte bara undervisa och betygssätta, utan också motivera, då förspills tid på att den professionella läraren ständigt måste bevisa sin professionalism. Som om en läkare, vid varje läkarbesök, skall redogöra för sin kunskap avseende det som undersöks.

Det finns därför en avvägning, där rimligheten i kritik och krav på motivering, ställs mot huvuduppgiften, i lärarens fall, undervisning och betygssättning.

Opinionseliten har helt fel. Det är rimligt och önskvärt att all utbildning granskas och diskuteras. Läraren har fel i att känna sig besvärad, utan borde i stället se möjligheten att lära föräldern om dennes professionalism. Föräldern har däremot fel i sitt krav att ständigt få vara på plats och att läraren ständigt skall motivera sin undervisning.

Dock tillkommer det en sak, som faktiskt omintetgör förälderns möjlighet att delta på lektionen. Representanten för Lärarnas Riksförbund tar upp den kraftfulla invändningen. Om klassrum, på de lägre stadierna, blir offentliga rum, då kan eleven komma i kläm, t ex genom att inte våga ställa frågor. Det är ett skäl, och det enda skälet, men ett helt avgörande skäl till att klassrummet skall vara stängt.

Man skulle kunna tänka sig att i den bästa av världar hålls ideologisering av utbildningen i schack av den professionella lärarkåren, dvs lärarkollegiet utövar en gemensam kontroll av varandra, och därmed driver professionalisering av lärarlaget, och driver ut ideologisering.

Men!

I dagens samhälle finns dock det som föräldern pekar på, en ideologisering, t o m av det som borde vara förnuftets säkra plats, utbildningen. Denna ideologisering kan bli hegemonisk på en skola, så att lärarkåren bedriver samfällt en ideologiserad utbildning. Därför kan man inte lita på att kollegiet håller efter sådana tendenser, utan att den t o m driver på dem. Därför måste det till en form av granskning av utbildningen som görs av organ som inte tillhör skolan.

Mig veterligen finns inte ett sådant organ, varför förälderns tilltag borde tas som intäkt för behovet av ett organ för professionell utbildning i skolorna.

Den 28 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin