​Tänk om vi har blivit grundligt lurade av de totalitära ideologier som behärskat det skrivna och därför det bevarade?

Skrivkonsten i större skala i Europa kom genom de totalitära lärorna, kanske främst kristendomen, men också judendomen och islam. De totalitära lärorna passade väl ihop med de härskare som försökte underkasta sig större folkgrupper. Och som vanligt gäller, att yttre terror är svagare i sin förmåga att behärska, än det som Brecht kallade, förtryckaren i våra bröst. Den internaliserade underkastelsen är så oerhört mycket starkare, då man sällan gör uppror mot något som man uppfattar som sig själv.

Tänk om det som vi idag uppfattar, är en konstruktion av dessa föreställningar? Om vår uppfattning av historien före skriftspråket, är styrd av de abrahamitiska religionerna?

De abrahamitiska religionerna karakteriseras av ett oerhört kvinnoförakt, där kvinnan görs till en halv människa, om ens det, ty ibland är hon bara, speciellt i formen av en slav, en knullmadrass. Med den synen är det rimligt att anta att tidigare samhälle också hade underkastade kvinnor. Därför väcker det sådan uppmärksamhet när man finner en grav där det ser ut att vara en hövding begravd, och det visar sig vara en kvinna.

De abrahamitiska religionerna karakteriseras av en totalitariaism, där guden, det heliga genomsyrar allt, allt nu existerande, allt tidigare existerande och allt framgent existerande. Det besjälar allt med sin gudom. Därför tolkar arkeologerna allt de finner, som antingen material för mat eller för strid, men när de inte kan förstå det som något av dessa, då finns det en residualkategori, den som får ta allt det som blir över, och det kallar de religion. Det man inte kan förklara, ges den totalitära förklaringen att vara uttryck för vördnad till något magiskt väsen.

Men tänk om tidigare samhällen var jämställda, där kvinna och man kanske hade olika roller, men ingen mer över den andre. Visst, säger du, men det är ju ändå mannen som skänker kvinnan beskydd genom sin kraft och villighet till risk. Visst, säger jag, men det är ändå så att det är kvinnan som reglerar fortplantningen.   

Tänk om tidigare samhällen inte alls genomsyrades av heligheter och en besjälad natur? Tänk om deras historier var sådana som vi har? Hans och Greta är en bra historia. Så är också historien om Tor. I brist på Clint Eastwood fick man berätta historier om Tor. Och historien om Näcken, den har vi ju för att skrämma barnen från älven. Inte finns det någon mentalt frisk vuxen som tror på Näcken, annat än som ett verkningsfullt medel för att reglera barnens interagerande med älven.

Tänk om besjälandet och religionens stora betydelse och kvinnoförtrycket kom med de ideologiska system som bevisligen för dessa tankar till torget, de abrahamitiska religionerna? Tänk om vår uppfattning om tiden före de totalitära religionerna började behärska människorna genom att ses genom dessa totalitära idésystem? Tänk om religionen började behärska mänskligheten genom uppfinnandet av dessa monster, judendom, kristendom och islam?  

Tänk om det är de totalitära religionerna som skapat tron på att människan är religiös?

​Öllsjö den 19 juni 2019

Alltsedan jag fick mitt första uppdrag som kursansvarig på universitetet, har jag gjort omfattande kursutvärderingar. Som företagsekonom med specialisering inom ekonomisk planering och kontroll (EPOK), har jag övertygats om att utvärdering är ett bra styrmedel, för att se till att man gör bra och rätt, och att man utvecklas. Det kortsiktiga målet är ju att göra bra idag, och det långsiktiga är att göra bättre imorgon. För det behövs utvärdering.

Två viktiga delar i kursutvärderingen har varit utfallet i form av lärarnas betyg på studenterna, eftersom det är en indikator på inlärningen, samt studenternas upplevelse av kursen. Det senare får man via studentenkät, det som i sämre skolor kallas för kursutvärdering. I bättre skolor inses att kursutvärderingen görs av lärarna och ytterst kursansvarig, eftersom det är de som är de professionella, medan studenternas kursutvärdering utgör ett material, bland det viktigaste, men sannerligen inte allena rådande material i en kursutvärdering.

I min enkät till studenterna har jag alltid frågat dem om deras upplevelse av varje deltagande lärares förmåga och tillgänglighet. Jag har ansett att varje individuell lärare är universitetets främsta produktionskraft. Det är i lärarens möte med studenten som kvaliteten i utbildningen finns. Det är i relationen mellan läraren och studenten som kunskapen och förmågan till kritisk tänkande skapas. Därför är det av yttersta vikt att få veta om lärarens uppfattning om relationen, och om studentens uppfattning genom studentutvärderingen.

Alltsedan min första kursutvärdering på 80-talet har jag mött hård kritik för att jag ställer frågor om studentens upplevelse av läraren. Man har ansett att det är en simpel popularitetstest. Man har ansett att jag hänger ut individuella lärare (eftersom jag också propsat på att kursutvärderingar skall ges till lärarna och till studenterna, ja göras offentliga, så att studenter kan få information inför val av utbildning). Man har ansett att studenternas utsagor i enkäter måste tolkas, då det rymmer inte bara upplevelser av läraren, utan bedömningen av läraren också rymmer studentens upplevelse av sitt eget misslyckande eller sin egen framgång. Denna tolkning kan enbart de professionella göra, varför informationen inte skall göras offentlig, ja, det finns de som hävdar att den inte ens skall skapas.

Det finns givetvis ett mönster i den kritiken. Den uttalas sällan av de lärare som uppskattas av studenterna, utan framförs oftast av de som studenterna inte ger så höga betyg. Eftersom jag tenderar att ofta få höga betyg, blir en ytterligare kritik att jag gör det, inte för kursens skull, utan för att förhärliga mig själv. Utvärderingen görs i egen sak. Min sak.

Visst är det en popularitetstest. En gång fick en lärare mycket höga betyg, samtidigt som studenterna fick mycket höga, alltför höga betyg. Den läraren ’köpte’ ett gillande av studenterna i enkäten genom att dela ut glädjebetyg. Men genom att jag kombinerade kursbetyg och enkätbedömningen, kunde jag ha sakliga argument för att avskilja den läraren från fortsatt deltagande i kursen. Studenters betyg kan inte ses isolerat, och det är kursansvariges uppgift i kursutvärderingen att göra den bedömningen.

Genom att offentliggöra utvärderingen ’hängs’ individuella lärare ut. Ja, det sker, och är en del i styrningen. Ty genom att utvärderingen offentliggörs sticker man inte under stol och hemlighåller kvalitetsproblem. Man avtvingas som kursansvarig en åtgärd, t ex att ha ett samtal med läraren, eller än kraftigare, att föreslå åtgärder för att förbättra lärarens förmåga att få en god relation med studenterna. Offentligheten blir därmed en inbyggd press på både läraren och den kursansvarige att vidta åtgärder.

Jag har blivit van vid kritiken. Jag har inte låtit den påverka mig. Jag har använt studenternas utvärdering för att påverka och hjälpa lärare, och för att hylla duktiga lärare, i akt och mening att göra en bra utbildning för studenterna. Ty det är det sista som är det viktiga. Det är det som är skälet för att lärarna får lön. Det är det som är skälet för att universitetet/högskolan finns. Lärarnas trivsel är viktigt, inte som mål, utan som medel för studentens utbildning.

Idag, juni 2019,  har jag kanske nått vägs ände. Jag är idag en utköpt lärare. Den sista studentkursutvärderingen som gjordes på min sista kurs på den högskola som köpte ut mig, sammanställdes aldrig. Kanske för att den inte gav motiv till utköpet. Att Högskolan Kristianstad inte offentliggjorde studenternas utvärdering var kanske ett led i att se till att information om min relation till studenterna inte skapades, eftersom det kunde kasta ett ljus över utköpet som inte gagnade utköparna. Offentlighet tycks alltid vara ett hot. Inte för verksamheten, dvs studenternas kunskap och kritiska förmåga. Inte för de presterande. Utan för …

Vägs ände kanske nådes i år. I en kurs där jag var praktiskt, om än inte formellt kursansvarig, fick studenterna min vanliga enkät.

Men denna gång, för första gången under min 30-åriga tid som kursansvarig, vägrade 25% av studenterna demonstrativt att värdera sin upplevelse av individuella lärare. Nu, år 2019, har jag inte alla studenter med mig i min ambition att granska, för att utveckla, varje lärare. Ett internt bortfall på min enkät på 25%, i en enkät som i övrigt besvarades av 98% av studenterna, innebar att en av de viktigaste delarna av studentenkäten, värderingen av lärarna, föll bort.

Jag är van vid att ha studenterna med mig. Jag är van vid att studenterna litar på mig, Nu har jag blott 75% med mig.

För mig är det som vägs ände.

Jag har erfarit ett stigande motstånd mot mina ambitioner om den perfekta utbildningen. Från de sk cheferna, och från delar av lärarkåren. Det har inte bekymrat mig så mycket då målsättningen med utbildningen inte är att lärare och sk chefer skall ha ett gott liv, ty de är blott instrument för att skapa en god utbildning.

När nu studenterna, förvisso bara 25%, men det är 25% för många, slår följe med de sk cheferna och några lärare, då är min saga all.

Att avvisa ett av mina främsta instrument för att driva en god utbildning, är att avvisa mig och min vision.

Sagan är all.

Varför gjorde ni så, studenter?

Öllsjö den 18 juni 2019

​Jag blev kallad som professor för att utveckla en forskningsplattform, där forskningen skulle ske i samverkan med näringslivet och samhället, genom att forskningen finansierades till hälften genom samhällets aktörer, främst organisationer och företag.

Högskolan hade en god förebild, Forskningsplattformen Hälsa i samverkan (https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-halsa-i-samverkan/). Där utfördes forskning i samverkan med praktiken, finansierad av praktikens organisationer, främst Region Skåne.  Jag insåg att det skulle vara en oerhört svår uppgift av två skäl: Forskningen skulle främst utföras i företagsvärlden, där man väger varje krona på guldskål. Den skulle utföras av två institutioners lärare, som framför allt varit undervisningsorienterade.

Jag har erfarenhet av skapande av två forskningsmiljöer, en vid Luds Universitet, och en vid Högskolan Kristianstad. Betecknande för dem var att innehåll skapades, dvs publicerade forskningsresultat, men att forskningsmiljöerna egentligen aldrig formaliserades. Jag hade också erfarenhet av försök att skapa forskningsmiljöer där man skapade former för forskning. De ledde till organisation, möten och resursförbrukning, men inte till forskningens innehåll. Således var min lärdom att innehåll går före form.

Under den tid, ett år, jag fick verka som ansvarig för forskningsplattformen för Företagande, skapades tre projekt. Ett med kommuner som medpart, ett med ett försäkringsbolag som medpart och ett med en fackförening som medpart. Samtliga har blivit klara (dock återstår publicering).

Efter mitt avsked som ansvarig, började en formalisering, vari ingick en hemsida. På den kan man läsa om blott ett av projekten. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/avslutade-projekt/

Vad som tillkommit efter mer än ett år under den nye ledningen, enligt hemsidan, är två projekt, som drivs av samme person, finansierad av en kommun samt av ett försäkringsbolag. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/pa-gang/projekt/

Vad som skapades under min ledning var projekt som drevs av personer från den institution som jag hade min anställning på. De som tillkommit under den nye ledaren, är projekt som drivs av en person från den institution där den nye ledaren har sin anställning. Det tycks som om ledarens institutionshemvist spelar roll för vilka projekt som lyckas bli skapade. Det tycks även som om den nye plattformen erfar samma problem som jag erfor, svårigheten att få med privata organisationer. De som är skattefinansierade tycks alltid vara lättare att få att delta med resurser än organisationer som väger sina slantar på guldskål. 

Om hemsidan berättar om Plattformens utveckling, så framstår det som att den är fortsatt stadd i svårigheter. De projekt som är på gång presenteras på en hemsida som senast uppdaterades 2018-03-15. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/pa-gang/

Där står ingenting, förutom att hemsidan är uppdaterad för mer än ett år sedan. Mycket form, och lite innehåll, är vad jag ser.

Min tanke med att vänta med formen, var att formen, t ex hemsidan, skulle attrahera företag att vilja vara med. De skulle se projekt som inte bara var intressanta utan också lönsamma för företaget. En tom hemsida, som presenterar ett avslutat projekt, ger inte hög attraktionskraft. Det torde vara svårt att sälja tanken på samverkan med tomma hemsidor. Först goda genomförda projekt, sedan en form som visar upp projekten, var min tanke. 

En annan formtanke jag hade var att när plattformen visat sin förmåga skulle personer rekryteras till Samverkansgruppen, den som hade som ansvar att styra och utveckla Plattformen. Där skulle vara personer som samtidigt skulle kunna  skapa en legitimitet för Plattformen, och kunna föra in nytt blod i verksamheten och då skapa ett utvecklingstryck. Jag hade två personer på gång, ytterst framgångsrika entreprenörer, med goda kontaktnät och med en sagolik förmåga att tydligt och klart formulera mål och sätta krav. Jag insåg att de skulle vara en pina för mig, med sina krav. Men precis som jag anses vara en pina för studenter, doktorander, kollegor, när jag formulerar mina krav och försöker driva dem, skulle dess två driva mig och Plattformen till större prestationer.

Idag består Samverkansgruppen av enbart interna ledamöter, varav en del har vagt nätverk och svaga forskningsprestationer. Den gruppen är sannolikt inte den som drar in möjligheter till projekt och som driver den ansvarige till högre höjder.

Det är lätt att vara kritisk. Samverkan är en radikal form för forskningsproduktion, med starka utmaningar för forskare som är vana att vara färdig när rapporten är publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Den nye ledaren har all min förståelse för svårigheterna. Jag hoppas att hans plan får större möjligheter att realiseras än ett år. Ty att bryta dominerande mönster, att genomföra vad som rimligen måste kallas institutionell förändring, både hos forskare och hos en medpart från samhället, är inte gjord i en handvändning. Inte ens på ett år.

Rom skapades inte på ett år, med det ödelades på sju dagar av Karl V.

​Öllsjö den 17 juni 2019   

I Bromölla har kommunen känt sig föranledd att besluta att man inte har rätt att be på arbetstid. Vad som föranlett beslutet har inte framkommit. Min fördom säger att det är ännu ett uttryck för den aggressiva religionen islam, och dess krav på omgivningen att anpassa sig till islam. Skilda badtider, skilda maträtter, rätt för kvinnliga statstjänstemän att demonstrera sin religion, etc. Mig veterligen har kravet på betald bönetid inte lanserats av andra, liknande vidskepligheter, som de kristna och judar. Det kan bero på det islamitiska synsättet, att religionen penetrerar samhället.

Men vi vet inte. Detta är blott mina spekulationer. En som vet är däremot en gul, dvs en som seglar under falsk flagg att vara vänster. En krönikör på Aftonbladet. Han vet att beslutet grundas i islamofobi.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3bJeG/bromollas-boneforbud-handlar-om-islamofobi

Han skriver ” Bromölla förbjuder en viss religiös praktik som är knutet till en viss grupp.” Nu är ju inte det sant, ty ett böneförbud är ju ett förbud mot bön, inte kristen bön eller islamistisk bön, utan bön. Men för att hans grundfördom skall kunna påvisas, att det är islamofobi, måste han hänföra bönen till islam.

Han blir än mer absurd i sitt testuggande när han skriver ” Hur rimmar det med principen om allas lika värde och rättigheter att med byråkratiska medel diskriminera en viss grupp?”

Jag har en kamrat som är ett hängivet Manchester United-fan. Han hävdar att fotboll är en religion. Har han och hans likar därmed rätt, enligt principen om allas lika värde, att gå ifrån arbetet för att titta på fotboll fem gånger om dagen? Och jag, som är hängiven Kantian, har jag rätt att gå ifrån fem gånger om dagen för att läsa min Kant?

Är Bromöllas beslut ett angrepp på en minoritet och ett angrepp på allas lika värde?

Självfallet inte. Vad Bromölla gör, är det överraskande, att slå fast det självklara, att på betald arbetstid, arbetar du. Inget annat.

Aftonbladets krönikör visar mindre på någon islamofobi i Bromölla, utan mer på socialdemokratins absoluta förfall.

Den demokratiska socialismen är demokratisk, och därför konträr till de ideologier som är antidemokratiska, som de monoteistiska religionerna, vari ingår islam. Vi bekämpar därför dem i samhället. Men vi är frihetliga, så vill du vara islamist eller nazist i ditt hem, så må du vara så, men ta inte ut din anti-demokratiska smörja i samhället, ty där står vi, med vår demokrati, och strider mot dig.

Den demokratiska socialismen är emellertid inte utan inslag som kan liknas vid religiösa. Och det är just vår syn på arbetet. Om vi har någon helighet, så är det arbetet.

Arbetet definierar den klass vi företräder, som många av oss tillhör eller är sprungna från, arbetarklassen.

Arbetet skapar det välstånd som vi alla önskar och som vi fördelar till dem som behöver det. Det är arbetet som ger oss skolor och sjukhus, både som byggnader och som aktivitet. Det är arbetet som ger oss maten på bordet till våra pensionärer.

Men över allt detta står det som är den ideologiska grundbulten hos en demokratisk socialist, att arbetet är människans sätt att vara till, att relatera sig till sin omvärld, att ta tag i naturen. Det är genom arbetet människan visar sin mänsklighet och blir människa.

Med det som grund, blir det naturligt med den enkla satsen jag lärde mig av mina socialdemokratiska farföräldrar, att du har att arbeta och att betala din skatt, och därmed vinner du dina rättigheter. I den ordningen.

Så långt har erosionen av socialdemokratin gått, att de idag förnekar arbetets värde, och låter det stå tillbaka för vidskeplighetens och antidemokratins värde, bönen. Och de gula, de falskeligen socialdemokratiska, gör det genom att hänvisa till allas rätt och som en omsorg om minoriteter. Som om nazisterna, vilka lyckligtvis är en minoritet, skulle ha rätt till att gapa zieg heil fem gånger på betald arbetstid, med argument om lika värde och omsorg om en minoritet.

Det finns en absolut tragedi i den socialdemokratiska erosionen, dess villighet att acceptera totalitära rörelsers penetration av ett fritt samhälle, med dess nästan bisarra argument om lika värde och minoriteter, vars principiella värde är noll och intet, eftersom de endast omfattar de som de för tillfället vill befrämja. Muslimer, med sin totalitära lära, skall visas lika värde och erkännas som minoritet som man sörjer för, men en lika antidemokratisk, vidrig gren av de totalitära lärorna, nazismen, och den minoritet som de tillhör, är värda noll och intet.

Det påminner mig om scenen i Doktor Zjivago, där den forna beläste, poesivurmande mannen konstaterar “The personal life in Russia is dead. History has killed it.”. (https://www.youtube.com/watch?v=ozpct8zUA_U) Man går in i det totalitära, låter det frihetliga bli uppätet, och lägger det levande bakom sig. I det totalitära är kampen för människan död.

Så befängd är idag världen att en människa, så genomsyrad av arbetets värde, av den demokratiska socialismens grundbult, idag står med fullständig självklarhet på moderaters och Sverigedemokraters sida. Där står han och hävdar dem demokratiska socialismens grundbult, arbetets värde. Och får finna sig i att betecknas som islamofob av de gula, de som utger sig för att vara oberoende socialdemokrater.

Judas bar en gul mantel när han förrådde Kristus. Den gula manteln bär idag de ledande ’socialdemokraterna’. Och tuppen, han som gol tre gånger när Petrus förnekade Kristus, har idag galt färdigt, ty han är för hes, av allt sitt galande, för att kunna gala.

​Sången klingar bort: https://www.youtube.com/watch?v=-21lCuZKQns

​Kharkiv den 12 juni 2019

Jag sitter i hotell Auroras frukostlokal i Kharkiv. Det är ett fyrstjärnigt hotell, så det är en välordnad typ människa som bor här. Antingen rik enligt ukrainska standards, eller européer, med stark valuta.

Jag ser först en man, något överviktig, komma till borden med mat. Han går förbi första bordet och riktar in sig på det andra bordet. Där tar han stekt ägg, bacon och två av de kokta korvarna.

När han gått och satt sig, kommer en kvinna. Hon stannar vid det första bordet. Där tar hon rikligt av melonskivor och klyftor av apelsin och grapefrukt. Sedan går hon bort till bordet där mannen fann sin mat. Men hon tar inte bacon, utan stekta grönsaker.

Två helt olika tallrikar. Och man undrar, tar de så olika för att mannen kan ta det fetare eftersom han inte vill eller behöver bry sig om sitt kroppsliga uttryck? Eller för att de blivit upplärda att äta de olika sakerna? Eller för att de rent subjektivt tycker om olika typer av smaker?

Många skulle nog hävda första och sista, att man tycker om olika, och att somliga, kvinnor, måste eller vill tänka på sin figur.

Men det finns en fjärde förklaring, att vi är dömda till det beteendet. Beteendepsykologin är en gren i psykologin som försöker förklara mänskligt beteende utifrån tanken att vårt beteende till stora delar ligger lagrade i våra gener, och att denna lagring skedde under en tid då vi levde ett helt annat liv.

Grundföreställningen är att vårt tidigare liv var mycket könsuppdelat. Kvinnan födde barn, och var därmed känslig, i slutet av graviditeten. Hon utvecklade en kropp för graviditet och sedan för att ge föda åt barnet. Mannen utvecklade en kropp för att försvara gravida och ammande kvinnor. Därav den större muskelstyrkan.

Samtidigt behövs vare individuell kvinna mer för stammen, än vad den individuella mannen behövs. En man, vilken som helst, kan befrukta många kvinnor och ge upphov till många barn, dock genetiskt ensidiga, medan kvinnan är begränsad till kanske 20 barn under sin livstid. Det innebär att det är rationellt, utifrån stammens överlevnad, att det är mannen som tar risker som kan innebära individens död, medan kvinnor inte bör ta dessa risker. Därför ägnar sig mannen åt jakt, där den kan möta djur som angriper mannen, medan kvinnorna samlar nötter, som inte attackerar samlaren.

För att kroppsligt klara dessa uppgifter, är det befrämjande för mannen att få protein, medan kvinnan inte behöver samma mängd protein. Därför drar sig mannen mot bacon och ägg, medan kvinnan tar melon.

Således, vad jag såg, var rester av savannens folk.

​Kharkiv den 12 juni 2019

Jag reste den 10:e juni från Kristianstad med tåg, för att via Kastrup och Kiev, komma till Kharkiv. Det är en stad I Ukraina som ligger nära ryska gränsen och som ligger cirka 20 mil från östra Ukraina, där det pågår ett lågskaligt krig.

Strax innan tåget skulle angöra Lund, meddelades det att tåget skulle stanna i Lund, ty Malmö var avspärrat. På järnvägsstationen i Malmö hade en man blivit skjuten i benet av en polis, som hade nedkämpat honom på det viset eftersom han hotade med att han hade bomber och bombälte.

Jag fick, under stora besvär, åka buss och nästan missa mitt plan till Kiev. Genomsvettig satte jag mig tillrätta på planet till Kiev.

Senare under dagen i Malmö, fann man en man skjuten. Hans liv gick inte att rädda.

På kvällen smällde en bomb i Malmö.

Något senare, smällde ytterligare en bomb i Malmö.

Jag kom fram till Kharkiv och gick ut för att se staden och för att äta. Vi det laget hade det mörknat. Mitt hotell låg på en liten bakgata, så jag fick gå genom några mindre gator, dåligt upplysta som det brukar vara i Ukraina, för att komma till en av huvudgatorna.

Jag möte ensamma, unga kvinnor som gick på dessa gator. De tittade på mig, och det var inte en skygg eller rädd blick jag fick av dem. De var uppenbarligen inte rädda för mig eller för att gå på dessa dåligt upplysta gator och möta en ensam man.

Jag mötte många ungdomsgäng, som skrattade och pratade ivrigt. Äldre människor gick på trottoaren och promenerade stilla.

Kanske för jag är otränad i denna stadens faror, men det tror jag inte, ty jag har varit här så många gånger, men jag kände ingen rädsla. Jag kände inte en enda gång att jag skulle vara lite vaksam och se vad det och det gänget hittade på, så att jag inte kom i deras väg. Inga testosteronpumpade unga killar som skall visa sig på styva linan. Inga unga killar som kastade ord efter kvinnorna.

Vilken stad befinner sig nära en krigszon? Jo, den lugna staden, Kharkiv, där kvinnorna går i fred. Medan staden som ligger i ett land som haft fred i över 200 år, Malmö, är fylld av våld.

Det har kommit gott av dessa åtgärder, men ondskan, känslan av inbördeskrig, kommer också av EU-anslutningen, privatiseringarna och flyktingmottagningen. Frågan man måste ställa sig, var det värt det?

Men det viktigare som måste göras, är att föra Malmö och Sverige närmare det tillstånd som råder i den stad som ligger 20 mil från en krigszon.

Kharkiv 11 juni 2019
PS Du får läsa sena rapporter, ty det webbhotell som har min blogg, är avstängd i Ukraina, varför jag under min tid i Ukraina, inte kunde komma åt min blogg DS     

​Korsetten för kvinnan var och är ett plagg som är gjort för att förstärka kvinnans timglasform. Det kan motiveras evolutionärt, ty studier har visat att män föredrar kvinnor som har breda höfter, kanske för att det antyder att de har lättare att föda, kanske mindre sannolikt att de dör i barnsäng, och därför frekvent kan reproducera mannens gener. Kanske bröstens framhävande också är evolutionärt, indikerande en förmåga att ge bröstmjölk till barnet.

Kanske kvinnan vet detta och gör vad hon kan för att framhäva de former hon har som visar att hon är en evolutionär vinstlott. Men människan är en kulturvarelse, med en helt sagolik förmåga att överdriva, dra allt till sin spets. Korsetten är en den evolutionära formen, dragen till sin absurda spets.  

I en artikel skriver Hillevi Hillberg om en bok som beskriver kampen mot korsetten.
https://www.svd.se/kriget-mot-korsetten-skulle-befria-kvinnor-fran-modeslaveriet

Klädedräkten under 1800-talet var onekligen extrem, och kanske speciellt för kvinnan, med korsetten som den mest absurda och extrema höjdpunkten. Med hjälp av Boldini, den Ferrareskiske målaren, kan vi se hur skapad, hur vacker (i alla fall om man är kodad genetiskt som man), men också, hur deformerad kvinnan blev med korsetten: http://informa.comune.bologna.it/iperbole/media/8/boldini_18.jpg

Men kraven på korsettbärande mildrades, och vi kan se hur ledigare uttrycket på kvinnan blir, när hon befriats från korsetten: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/71/Boldini_signora_in_rosa.jpg/220px-Boldini_signora_in_rosa.jpg

I artikeln hävdas att korsetten var både en könsmarkör och en klassmarkör. När kvinnorna ville ta av korsetten, och speciellt, om de ville bära mannens betydligt mer praktiska byxa, blev hon bespottad, av både män och kvinnor, precis som sker idag, i Iran, där kvinnor blir attackerade för att de tar sig rätten att vara som en man, utan tyg som döljer håret.

Men korsetten var också en tydlig klassmarkör, ty hårt arbetande kvinnor kan inte bära korsett. Precis som idag, då grova händer på en kvinna, antyder att hon är arbetare. Eller konstnär.

En buren korsett visade kvinnan som könsvarelse och som klassvarelse.

Men med korsettens försvinnande, försvann då kvinnans könsmässiga och klassmässiga möjlighet till uttryck?

Ett långt hår, speciellt på en kvinna, anses vackert. Det är kanske mer ett klassmässigt uttryck, ty det är svårt att ha enormt långt hår och samtidigt städa kontorens golv.

Höga klackar på skorna har enbart kvinnor. Det leder till en rullande rörelse på kvinnans bak, vilket tycks vara en sexuell signal. Och definitivt en klassignal ty det är mycket svårt att städa golven med 12 centimeters klack.

Vi har kvar klädestyg vars funktion är könsmässig och klassmässig signal. Ty vi är människor.

​Öllsjö den 9 juni 2019

​Oktogonen är en pensionsstiftelse i Svenska Handelsbanken, där avsättningar görs om banken är effektivare än sina konkurrenter, och där varje individ får utdelning vid pension i relation till hur länge den arbetat i banken. Den infördes 1973 av den legendariske bankmannen Jan Wallander.

Tanken med Oktogonen är att anställda skapar välstånd och kan få ta del av välståndet, och att Oktogonen motiverar anställda till ansträngning, oaktat dess plats i organisationen. Den andra tanken var säkerligen också att stiftelsen kunde vara del i att upprätthålla den framgångsrika tjänstemannamakt som varit betecknande för banken sedan dess födelse.  

Som demokratisk socialist blir man inte överdrivet imponerad, men man lyfter ändock på ögonbrynen och tycker sig se en framtid. Det är inte vinstdelning, utan vinstdelning vid den bästa prestationen. Det är lite, men mer än inget. De anställda har inget inflytande över stiftelsens placeringar, eftersom de görs i bankens aktie. De har däremot ett inflytande genom de aktier som ägs. Således en liten, liten gnutta ekonomisk demokrati, enligt den demokratiske socialisten. Men en oerhörd stor gnutta enligt den kapitalistiska verkligheten.

Idag attackeras Oktogonen av den girige kapitalisten. Idag finns inte utrymme för den minsta gnutta ekonomisk demokrati. Sådan är tidsandan. Jag skall ha allt, formligen skriker den girige kapitalisten.

Handelsbankens styrelse beslutade att 827 miljoner, som enligt de gällande reglerna skulle utbetalas till stiftelsen, inte skulle betalas ut. Även om man uppfyllde kriterierna, anses förutsättningarna för konkurrenskraft inte ha förbättrats, varför utbetalning inte skall ske. Till detta läggs att man satt ett tak på utdelningen, där man tidigare hade ett tak som var i relation till aktieutdelningen.

Den socialt verkande Wallander har nu ersatts av den girige Fredrik Lundberg.

Så talar de giriga kapitalisterna. De som får överlägsen profit, men inte låter sig nöjas. De som skyr ekonomisk demokrati likt en blodsugande mygga skyr kryddnejlika.

Kapitalisterna känner inget tak för sin girighet. De tar vinsten, hur hög den än blir. Medan arbetaren, trots att den producerar mer än konkurrenterna, skall få nöja sig med ett tak.
Den okunnige muttrar då fram att kapitalisten står risken, och därför inte skall ha ett tak på vinsten. Nej, kapitalisten står inte risken. Det gör den inte. Den står en begränsad risk. Medan den tar all vinst efter skatt som tagas kan, tar den blott de förluster som motsvarar dennes kapitalinsats. Förluster som blir större än det egna kapitalet i banken, får bäras av andra, sannolikt staten, och långivare till banken. Kapitalisten har ett begränsat ansvar för bolagets förluster, men ett obegränsat ansvar för dess vinster. Sådan är aktiebolagets giriga ansvarsfördelning.

Den girige kapitalisten, Fredrik Lundberg, attackerar den lilla, lilla gnutta av ekonomisk demokrati som finns i den stora kapitalistvärlden. Det kan han göra idag, när det demokratiska Sverige är utsatt för skarpa angrepp. Den sociala demokratin är satt under angrepp genom att välfärden demonteras, t ex genom att barn inte får en god skola. Den politiska demokratin utsätts för angrepp genom religionernas inträngande i samhällslivet. Och den ekonomiska demokratin, som aldrig fick någon chans, skall nu trängas ut. Den lilla, lilla gnuttan som finns, skall bort.

Så tar den girige kapitalisten tag i tidsandan och utnyttjar den.

​Öllsjö den 8 juni 2019

​I Region Skåne framförs från borgerligt håll en önskan att utreda om sjukvård, som vårdcentraler och sjukhus, kan övergå till personalen, genom att de som arbetar på en enhet bildar ett producentkooperativ.

Enligt en artikel i lokaltidningen Kristianstadsbladet (som jag inte kan länka till) säger David Westlund, andre vice ordförande i personalnämnden: ”Sjukhusen tillhör oss alla. Ekonomin är pressad för regionens sjukhus. Som politiker har vi alltid det yttersta ansvaret för såväl ekonomi som verksamheten. Oberoende av driftsform kan vi inte lämna över det ansvaret till personalen”

Han är företrädare för det parti, socialdemokraterna, vars partiledare sade att han aldrig skulle kritisera islam, dvs en totalitär ideologi, och vars ungdomsförbund i Malmö inte får statens pengar då de inte kan leva upp till kraven på att ha en grundmurad demokratisyn.

Socialdemokratin tycks ha mycket snabbt fjärmat sig från sin grundsyn i demokrati, när man kan undanta anti-demokratiska rörelser och ideologier från kritik, samtidigt som man villigt kritiserar mellanösterns enda demokrati, Israel (trots sina brister). Ja, det är sant. Löfven har verkligen sagt att han aldrig kommer att  kritisera islam. Föreställ dig om han hade sagt: Vi kommer aldrig att kritisera Israel. Eller, vi kommer aldrig att kritisera nazism. 

Den tidigare socialdemokratin, som började erodera på 80-talet, byggde sina tankar på den ideologi som uttrycktes genom Per-Albin Hanssons Folkhemtal den 18 januari 1928: ”Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”

Det understöddes retoriskt, om ej i praktisk politik av Palme, t ex 1975: https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208

Kravet på ekonomisk demokrati fördes fram i partiprogrammet 1944, men är försvunnit i det senaste programmet.

Branting gav oss den politiska demokratin, Erlander gav oss den sociala demokratin, dvs välfärdssamhället. Sedan väntade vi alla ungsocialister i slutet på 70-talet på den som skulle ge oss den ekonomiska demokratin. Lagen om Medbestämmande tyckte vi var en god, om än mesig, början. Löntagarfonderna var inte riktigt vad några av oss hade tänkt, så t o m inom ungsocialisterna fanns en hård kritik mot löntagarfonder. Själv tillhörde jag de som ansåg att arbetarna skall inte få makten genom att bli kapitalister, utan just genom att vara arbetare.

Arbetaren vinner makten genom sitt arbete. Inte genom att med beskattade vinster köpa aktier och gå på bolagsstämmor. Industriell demokrati, självförvaltning, ekonomisk demokrati, var ord vi förde oss med. Men löntagarfonderna avskaffades och snart började välfärdssamhället också erodera, och idag har socialdemokraterna en partiordförande som kan tulla på den politiska demokratins absoluta rätt och skyldighet att hårt och skoningslöst kritisera totalitära läror, som islam.

Nu väcker högerpartiet ett förslag som skulle ha applåderats av ungsocialisterna i början på 80-talet. Men så skadad är idag makt-sossen av privatiseringsdebatten, att han inte ser skillnaden mellan kapitalisternas ägande och arbetarnas ägande.

Hans motstånd är följdriktigt. En socialdemokrati som tappat visionerna och sin ideologi, kämpar nu om spillrorna av sina framgångar. Dagens makt-sosse varken ser eller inser att han säger nej till visionen för den demokratiska socialismen som formulerades 1928.

​Öllsjö den 7 juni 2019

​Skolorna har förlorat sina kvaliteter. De ger inte idag unga människor den chans de är värda. Min farmor, född i ett kallt klassamhälle, fick inte chansen. Jag fick chansen. Idag finns det barn på Rosengård som förvägras rätten att utveckla sina förmågor. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Inkomstklyftorna har ökat markant. Den besuttna medelklassen har sina ROT och RUT-avdrag, där RUT nyligen gjordes större. Den inkomstmässigt övre medelklassen har befriats från sitt extra bidrag genom att värnskatten avskaffats. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Välfärdens sjukvård har blivit otillgängligare. Idag får vi reportage om individer som har rysliga tänder, men inte har råd att laga dem. Canceroperationer, som i andra länder vidtas inom 2 veckor, tar mer än två månader i Sverige innan de utförs i genomsnitt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Människor skjuts i våra storstäder. De mördas. De dör. Ja, de är ofta brottslingar, men vi har inte dödsstraff i Sverige, och borde därför sörja varje mördad person. Men istället förfasas vi, inte över de döda, utan över skjutandet. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Vi har, genom vår generositet mot flyktingar, importerat en totalitär, humanitärt vidrig ideologi, islam, som visar sitt fula aggressiva tryne med förtryck av barn, kvinnor och krav på att vidskepligheten skall finnas i samhället genom t ex halal-slaktat kött och acceptans av låg produktivitet genom den vidskepliga ramadan. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Ett folk som förföljts över årtusenden, känner sig förföljda i Sverige. Med viss rätt. De hotas. De har polisbevakning eller bevakning av privata poliser. De har skyddsrum i sina samlingslokaler. Deras möteslokaler blir attackerade med molotovcocktails. Antisemitismen, som tidigare blott var en löjlig företeelse hos en liten grupp som muttrade om att nazisterna byggde motorvägarna, sprids idag. Nej, jag är inte stolt över mitt land.  

Sverige har en feministisk utrikespolitik. Medan kvinnohandeln försiggår i jordanska flyktingläger, Saudiarabiens kvinnor är slavar under män och kvinnor straffas i Pakistan för att de blivit våldtagna. Jag erfar inte en hård politik mot dessa företeelser. Ja, jag erfar ingen politik alls. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Idag börjar unga människor pensionsspara, eftersom de med visst fog inte litar på den statliga pensionen. Det finns privata sjukförsäkringar, som gör det möjligt att få god vård, utan större köproblematik. Friskolor kan väljas som skyddar barnen från andra barn, man inte vill ha att göra med. Tilliten till staten och till demokratiska processer för att hantera problem har eroderat oerhört snabbt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

’Negerbollen’ gick till att bli ’chokladboll’. ’Zigenare’ blev ’romer’. ’Getton’ med oerhörda ’problem’ blev ’utsatta’ områden med ’utmaningar’. ’Han’ och ’hon’ blev ’hen’. Goebbels ler nöjt i sin himmel, där imamer och andra liknande präster finns, ty verklighet är en fråga om vilja genom propaganda. Orwell, med sitt nyspråk, ser överraskat det språkliga förtrycket i ett land som betecknas som demokratiskt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Sverige fick inte ens medaljer i ishockey-VM. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Visst är Sverige ganska bra. Men inte så bra som det varit. Sverige har gått tillbaka. Det är inte så bra som det hade kunnat varit om vi hade fortsatt på vår positiva utveckling. Därför vill jag inte dö i Norden. Inte idag.

Öllsjö den 6 juni 2019