FN har gett ut en barnkonvention. Den blir allmän lag i Sverige imorgon. Trots Lagrådets initierade motstånd. Genom denna lag tar Sverige ett kliv mot hedersamhället och klankulturen.

Punkt fem lyder ” Konventionsstaterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller, där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.”

Barnets ses inte som egen individ utan som någon som är underkastad föräldrarnas eller den utökade familjen, ytterst klanen. Rättigheterna föräldrarna och ytterst klanen har i några stadgar i konventionen, men ytterst ges alltid hänvisningar till lokal sedvänja. Där hederskulturen är sedvänja, där får den råda och ge barnet ledning.

Punkt 13 lyder ”Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.”

Detta låter utmärkt. Men sedan fortsätter det med:

”Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga: (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, eller, (b) för att skydda den nationella säkerheten, rättsordningens grunder (ordre public) eller folkhälsan eller den allmänna moralen.”

Restriktionen från (a) känner vi igen från vår egen lag, att vi inte ärekränka folk. Det får inte heller barn göra. Vår inskränkning kring hets mot folkgrupp tycks inte gälla barnen. Däremot kommer sedan klanen in, dvs den religiösa strängheten, att barn inte får uttala något som kan hota den allmänna moralen. Ett barn får således inte plädera för homosexuellas rätt till sin kärlek i muslimska länder.  

Punkt 14 börjar också bra: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”

Utmärkt. Det tycks säga att det är barnet som väljer sin religion, ingen annan. Utmärkt. Här finns individen identifierad. Ingen, varken stat eller familj, ja, inte ens klanen får säga till barnet vilken religion den skall ha.

Men sedan kommer klanen in: ”Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”.
Där gick religionsfriheten ut genom fönstret, ty det är klanen som bestämmer, förlåt, det är klanen som ger ledning.

Konventionen undviker noga att definiera vad ledning är, och hur ledningen står i förhållande till barnets friheter och rättigheter.

De flesta av oss ser behovet av ledning. Om en treåring vill prova hur det är att hoppa från en 100 meter hög klippa, ner i havet, har föräldern rätt att hindra barnet från att utöva sin frihet att hoppa. Men, i just detta fall anser nog de flesta av oss att alla, inte bara föräldrarna eller klanmedlemmarna, har den rätten.

Men ordet ledning är gummiordet som medger föräldrar och klan rätten att utöva ett inflytande som somliga av oss skulle kalla förtryck och inte ledning. Varje flicka skall ha sin slöja. Hur många har ställts inför valet, vill du bära slöjan eller ej? Hur många fyra-åringar ställs inför valet: Vill du följa med till kyrkan eller inte?

Barnkonventionen smugglar in en konservativ syn på barn som föräldrars och klanens egendom. Den kommer att brukas för att öka förtrycket av barn, inte för att befria dem. Den behövs inte. Den leder oss tillbaka till förmedeltida ledning av barn.

Året 2020 börjar där jag inte vill vara med. När klansamhället gör sitt intåg.

Jag får därför önska dig Nytt År, men Gott blir det nog inte. I alla fall inte för barnen.

​Öllsjö  den sista dagen på detta decennium   

​”Som summering av dessa två timmar vill jag säga att det var ett bra möte, med många bra diskussioner. Det är angeläget att vi har dessa möten, varför vi avslutar mötet med att bestämma tid för nästa möte”.

Sitter du på ett möte och får höra detta, inser du, om du nu händelsevis inte skulle ha insett det redan efter fem minuter på mötet, att mötet var meningslöst, förutom på ett sätt.

Värdet av ett möte består i att den som sammankallat mötet kan erfara sin betydelse och makt. Ju fler personer som den har på ett möte, ju större makt och betydelse har den sammankallande.

Ett mötes värde behöver således inte bestå i att det verkligen är ett möte, dvs en plats där människor träffas och möts, för att koordinera eller utveckla komplexa saker, som är så komplexa att de inte låter sig koordineras eller utvecklas via mail eller telefon.

Många möte går under den falska flaggan av att vara informationsmöte. Ty om det är information som skall ges, ges sådan oftast fortare och smidigare för envar, om den ges skriftligt, via mail. Vill man ha det mer levande, kan informatören spela in en video som kan spelas upp av individerna, när det passar dem.

Den mäktige, som drar samman mötet, kan mena att det är viktigt med interaktion, där frågor kring informationen kan ges. Sällan önskar dock de mäktiga att informationen kritiseras, varför den typen av interaktion, dvs genuina möten, är inte skälet till mötet. Nej, ett mötes interaktion skall blott bestå i att deltagare kan ställa frågor, som den sammankallande kan svara på. Men det är ju främst den sammankallades bekvämlighet det handlar om, att få frågorna vid ett tillfälle och kunna besvara dem då och där, och inte när det passar de som skall informeras. Efter mötet kan den sammankallande, med lätt irritation i rösten, avfärda senare frågor genom att påpeka ’Du borde ha varit med på mötet’.

En funktion som mötessammankallare ofta anför som skäl för möten, är att det är viktigt att VI samlas. Mötet hävdas vara ett moment i att få gruppen av individer som samlas, att bli en sammansvetsad grupp, ett VI. Men nog måste många av oss som deltagit på sådana möten tillstå att den känsla av ett VI som dessa möten ger, är samma känsla av det VI som man får när man sitter på en biograf, tillsammans med andra människor. I biografen finns ett distinkt VI, där alla förenas till ett VI, vi som vill se och uppleva biograffilmen. De som sitter på ett möte, blir ett Vi blott genom att förenas i avsikten att visa sin lojalitet eller underkastelse under den sammankallande.

Mötet ger sken av aktivitet, som kan ge upplevelse av arbete. Mången sammankallande beklagar högt på fredagseftermiddag att veckan varit arbetsam med många möten. Därmed bygger personen upp en bild, ett beläte, en kuliss av arbete, och av att antingen ha makt att kalla till alla dessa möten, eller att vara så viktig att den behövs på alla möten.

Därför bör vi säga, med travesti av en berömd replik från en pjäs av Hanns Johst: ”Wenn ich Sitzung höre ... entsichere ich meinen Browning.”

Öllsjö den 30  december 2019

​På Netflix’s finns en film, som passande släpptes 20 december, som heter ’The two Popes’ (https://www.youtube.com/watch?v=T5OhkFY1PQE) Den handlar om en påhittad relation mellan den tidigare avgångne påven, Benedikt XVI och den nuvarande påven Franciskus I.

​Filmen framställer, som väntat, den tyska påven Benedikt, som kylig och tysk, som fått filmens roligaste replik: ’Tyska skämt behöver inte vara roliga’, medan Franciskus, som levt sitt liv i Argentina, framställs med en varmare personlighet som gillar tango och pizza.
Filmen har fått goda recessioner och är mycket sevärd, bl a för skådespelarnas goda förmåga att lyfta fram kontrasterna mellan dem.

Samtidigt har jag svårt att inte i denna film se de personliga filmer som kom fram efter Andra Världskriget, som visade Hitlers mänskliga sidor. ’The two Popes’ avslutas också med en masscen med likheter till partidagarna i Nürnberg, då den ledaren, precis som ledaren i Rom, stod inför en tusenhövdad, skränande folkmassa.

Filmen nuddar vid pedofilanklagelserna och vid Benedikts något undvikande hanterande av skandalen. Franciskus får i filmen uttala en hårdare ton mot de pedofilanklagade prästerna. I verkligheten har det inte blivit mycket gjort på området. Först i dagarna får vi läsa att påven begär större öppenhet från kyrkans sida.

I filmen får vi veta att Franciskus agerade tvivelaktigt under den Argentinska juntans tid. Inför det våld juntan representerade, böjde sig Franciskus och försökte hålla sig väl med juntan, i akt och mening att bevara organisationen han ledde i Argentina.

I filmen förstår man att Benedikt inser att med honom som påve, riskerar katolska kyrkan att försvagas, medan Franciskus skulle klara av att få kyrkan att överleva. Det ser ut som om han hade rätt. Franciskus reformerar, med den hastighet som kyrkan tycks klara av, vilket är så långsamt att det hart när är svårt att förnimma.

Fransiskus agerar som han agerade tidigare. Med omtanke om organisationen. Med viss rätt, ty vad är poängen med ett rättfärdigt agerande, om organisationen går under? Men då visar han också att han agerar med omtanke om organisationen, och inte i omtanke om offren eller om principer. I filmen kritiserar han Benedikt för att inte se offren, utan för att följa principerna. Men han har som påve inte gjort mycket mer annorlunda. Påven är sannerligen ingen pliktetiker. Han är sann utilitarist, där nyttan räknas i kyrkans värde. Tvingades han välja mellan kyrkan och ett barns oskuld, hade han offrat barnets oskuld.

För påven gäller i första hand kyrkan, i andra hand kommer kanske människorna och principerna.

Ledarens svårighet består i att hantera konflikten mellan att fullgöra det som är organisationens mål, och att få organisationen att överleva. Organisationen, som är ett medel för målet, riskerar alltid att bli målet. Ledaren och de anställda, som blott är medel för att realisera målet, kan bli de som organisationen finns till för.

Påven, om han hade agerat kristet, skulle tagit ordet när han stod på balkongen den första gången som påve och sagt att nu skall vi se till att kondomer sprids i Afrika, så att aids inte sprids mer. Äktenskapet finns till för människorna, så när de inte klarar av att leva tillsammans längre, får de skilja sig. Celibatet är sannolikt en orsak till prästernas övergrepp på pojkar, så nu skall vi överge celibatet. Kärlek ger kärlek, så den som lever i kärlek med en annan person, kan ännu starkare älska gud, oaktat vilkens könskombination som finns hos de som älskar varandra.

Allt detta skulle han kunna ha sagt. Om han hade haft en stark tilltro till de kristna värderingarna, och om han ansett att de är viktigare än alla organisationer och väldiga byggnader i världen. Men han sade det inte, ty han är inte en man av principer, inte en man av kärlek, utan en man för organisationen.

​Öllsjö den 29 december 2019

​Ett hotfullt brev skickades till en islamsk kulturförening i Trollhättan. (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/dodshot-mot-muslimsk-forening-i-trollhattan-era-barn-ska-do) Skribenten hotade med att ”era barn skall dö”

Vid denna veckas fredagsbön slöt kristna och andra upp och slog en ring kring moskén, så att muslimerna skulle kunna utföra sina aktiviteter i fred. (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/sluter-samman-efter-mordhot-mot-moske)

Ett gott agerande, om man ser det principiellt, att varje människa som utför aktiviteter i fred, som inte hotar andras liv eller egendom, skall ges den rätten, och skall beskyddas så att de får göra sitt. Ingen har rätt att uttala hot mot en människas fredliga aktivitet. Det borde gälla alla individer och alla aktiviteter. Det borde inte begränsas till vissa typer av aktiviteter, t ex de som utförs av den typen av människor som kallas muslimer, eller kristna eller frimärkssamlare. Det måste gälla alla.  

Emellertid är dessa människors beskydd i Trollhättan ett agerande som täcks av hyckleriets svarta skam.

Ty!

När såg du senast dessa personer, när såg du senast en ring av muslimer och kristna som omringade Lars Vilks, i akt och mening att säkerställa att han får göra sin sak, så som muslimerna får göra sin sak i moskén?

När såg du senast en ring av muslimer och kristna som omringade Salman Rushdie, i akt och mening att säkerställa att han får göra sin sak, så som muslimerna får göra sin sak i moskén?

Nej, du har aldrig sett dem. Speciellt har du aldrig sett muslimerna skydda dessa två herrar. I alla fall har jag aldrig hört om en hård ring av muslimer som skyddar dessa herrar, så de kan utföra sina akter i fred.

Ty det som moskén fick i Trollhättan, dödshot, det är vardagsmat för muslimer. Det finns i den islamiska religionen, inbäddad som ett hotfullt frö, som när som helst kan växa och blomma ut i sitt hat och hot. Som Vilks och Rushdie har fått erfara. Som tiotusentals oskyldiga människor har fått erfara genom terror motiverade av islams läror.

Igår slöt sig de vidskepliga för att säkerställa att de får ha den rätten, som de så ofta förvägrar andra, att få göra in sak. Vi andra får sluta oss kring andra, som gör sin sak, men som blir hotade av de som slöt ringen i Trollhättan igår.

Nej, personerna igår var inte personer som agerade principiellt. De agerade egoistiskt, utan omtanke om att människor skall ha rätt att göra sina saker. De agerande blott och enbart för att människor som likt dem själva, tillhör totalitära religiösa ideologier, som kristendom och islam, skall få lov att odla sin vidskepelse.

Staten och även folket skall skydda individernas rätt att få göra sina saker. Oaktat vad vi själva tycker om sakerna. Därför har nazisterna rätt till att under fred få ha sina sammankomster, precis som muslimerna och frimärkssamlarna och fotbollsspelarna. Oaktat hur vidrigt eller meningslöst vi anser deras aktiviteter vara.

​Öllsjö den 28 december 2019

​Jag har i tre studier, som använder två datauppsättningar, visat på att ekonomstudenters moraliska uppfattning förändras något över åren på högskolan. Det är något tydligare i data från svenska studenter (från Högskolan Kristianstad) än i data från två universitet i Kharkiv, Ukraina. Även om effekterna är signifikanta, är de små. Den absoluta merparten av studenternas moraluppfattning kan vi inte förklara med vår modell.  

Jag mäter två dimensioner, där effekten framkommer på idealism, att studenterna ökar något i idealism under utbildningen, men det finns ingen effekt på relativism. Idealism är tanken att man alltid kan göra gott, medan relativism är att man inte har principer för sitt agerande utan låter situationen avgöra. 

Jag skall inte förneka att jag hade hoppats på en reducering av relativism, då en grupp av studenter är inriktade mot att bli revisorer, vilka borde vara principstyrda och inte situationsstyrda. Men den enda effekten var liten och avsåg en ökning av idealism.

Men kanske mina resultat är mycket bra? Ty en viktig fråga är om universitet skall påverka studenters etik. Det finns många som anser att det är högskolans uppgift att förmå studenter att efter utbildningen bära värderingen om människors lika värde och om att vi skall bygga ett hållbart samhälle. Det står t o m så i den sk Goebbelsparagrafen Högskolelagen 1 kap, §5:
”Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. / I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. / Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. / Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan”

De som står bakom Goebbelsparagrafen kanske ser med förfäran på mina resultat och kräver etikkurser för studenterna. Ett universitet är i det goda samhällets tjänst, och skall ge studenter goda kunskaper och goda värderingar. Ja, studenter skall inte ens riskeras att utsättas för dåliga värderingar, så som idag en del anställda på Göteborgs universitet hävdar, när de ville förbjuda en Sverigedemokrats föreläsning om Sverigedemokraternas mediastrategier.  (https://www.dn.se/debatt/goteborgs-universitet-ar-inte-skyldigt-bjuda-in-sd-att-forelasa/)

I vad består universitetets kraft och dess mening? Är det att understödja det rådande samhället, och dess föreställningar och normer, t ex om hållbarhet och lika värde?

Nej, det är det inte, ty den tiden har vi haft. Den kallades inkvisitionen och innebar att man brände de som inte stod bakom dogmerna, utan istället ifrågasatte dem.

Efter inkvisitionen kom Upplysningen, med Kants uppmaning: Våga tänka. Det innebär att man t ex mycket väl kan ha en föreläsning om kreationism när biologerna läser om evolutionsläran, eller en Förintelseförnekare får lägga fram sina bevis på en historielektion som behandlar Förintelsen. Det är så självklart, så i linje med Upplysningstiden, så trivialt, att det är svårt att förstå att jag ens skriver det här och nu. Dialektikens kraft, att A möter sin motsats, -A, och därmed prövas, är ju en av grunderna för hela vetenskapen. Kan man inte avfärda Förintelseförnekarnas argument med egna argument, då får Förintelsen förpassas till trons skamvrå. Kan kreationisten bättre förklara fenomen, ja då får Darwin läggas på hyllan.

Popper har angett att falsifiering, dvs möjligheten och viljan att förkasta en teori, utgör styrkan i teorin. Men vad är det för poäng med falsifiering, om man inte utsätter sig för den?

Vi skall därför lära studenterna att tänka, men inte vad de skall tänka. Vi skall inte lära dem att människor har lika värde, utan vi skall lära dem att reflektera kring värderingen att människor har lika värde. Om de lämnar lektionssalen med värderingen att människor har lika värde, att de har olika värde eller att människans värde kan variera beroende på omständighet, är egalt för universitetet. Det viktiga för universitetet är att studenten kan argumentera för sin ståndpunkt, och än viktigare, att studenten kan utsätta den för kritik och granskning.

Helt enkelt, att studenten kan tänka.

Indoktrinering av värderingar tillhör inte universitetets uppgift. Således,

1. Delar av Goebbelsparagrafen bör raderas

Men det gör inte så mycket eftersom

1. En professionell akademiker följer inte Goebbelsparagrafen.

​Öllsjö den 27 december 2019

​Sverige har ett stort antal utanförskapsområden där våld och rädsla härskar. Sådana områden skall givetvis inte finnas och måste därför bekämpas. För att kunna sätta in korrekta metoder, måste vi förstå varför de är utanförskapsområden.

Det finns lyckligtvis de som vet.

Statsminister Löfven vet. Han menade i en intervju (https://www.youtube.com/watch?v=Wm0xOmT4wac ) att skälen var ekonomiska, men även sociala. De som bor i utanförskapsområdena bor trångt, de är oftast arbetslösa och miljön är socialt orolig, t ex med skolor som fungerar dåligt. På frågan om det har någon kulturbakgrund, förnekar han det kategoriskt. Områdets karaktär hade varit helt identisk om det hade varit arbetslösa svenskar som hade bott där.

I Kristianstad finns minst andel sysselsatta i valkretsarna Gamlegården 2 (37%), Gamlegården 1 (40%), Österäng (57%) Näsby Norra (58%) samt Charlottesborg (68). Samtliga dessa är utanförskapsområden eller gränsar till ett sådant. Det ser ut som om Löfven har rätt. Arbetslöshet är korrelerat med utanförskapsområden.

En annan förklaring ges på Nilsson Perspektiv (https://www.youtube.com/watch?v=Bxd4A6C-fLw). Han menar att det är kulturella anledningar, som är knutna till att det är invandrare. Vrede, självkänsla, ansvarstagande och tolerans, är värden som är hänförliga till kulturen, och som skapar utanförskapet.

Om man ser på vilka områden. i Kristianstad som har högst andel invandrare så ser listan så här: Gamlegården 1 (86%), Gamlegården 2 (80), Charlottesborg (56), Österäng (54) Näsby Norra (52). Det är samma områden, och med nästan samma inbördes ordning. Det antyder att kultur kan vara en förklaring till att dessa områden är problematiska.

Nilsson är en främlingskritisk person, som gärna ser lösningen i återvandring av invandrarna, vilket då gör att en kulturförklaring är att föredra, ty om kultur är orsak, då är den enda lösningen assimilering, dvs att man bryter ner deras kultur och gör dem svenskar, med stark inre kontroll m m, eller låter dem lämna landet genom återvandring.

Löfvens förklaring, eller snarare, ovilja till kulturförklaring, kan ligga i att han vill hålla sig på god fot med invandrarna, och därmed med deras kultur. Om man ser på hans partis stöd i det senaste valet så fick Socialdemokraterna sitt största stöd från valkretsarna Gamlegården 2 (64,7), Gamlegården 1 (62,7), Österäng (45,3) Näsby Norra (41,8) samt Charlottesborg (41,22). Återigen samma lista, och nästan samma inbördes ordning.

Jag tror att man kan få en förklaring till förklaringarna. Den som vill behålla sina röster, skyller gärna på faktorer utanför utanförskapsområdena, som socio-ekonomiska faktorer, medan den som vill få områdenas invånare att lämna Sverige, gärna skyller på faktorer som rör utanförskapets inre liv, dvs invånarnas kultur.

Vi som varken vill vinna röster eller kasta ut folk, borde vara förmögna att se att det är en olycklig samverkan mellan socio-ekonomiska faktorer och inslag av inferiora kulturer. Socio-ekonomin måste påverkas, t ex genom att segregationen bryts, trångboddheten bryts, krav och möjligheter till arbete höjs. Men också att kulturen påverkas och de inferiora inslagen försvinner, t ex genom att barn och ungdomar går i mixade skolor och att staten tydligt slår ner på de inferiora kulturinslagen. I det sista tror jag att det blir helt nödvändigt att ta bort toleransen för den muslimska religionen och gör sitt yttersta för att göra den till ett privat inslag, utan någon som helst samhällelig manifestation.

Men för att nå dit, måste de som grävt ner sig i sina förklaringars skyttegravar, komma upp och prata med varandra, för att finna kompromisser i sina förklaringar och därmed också i sina åtgärder.

För att lyckas med det, krävs att vi återvinner det som en gång var den svenska styrkan, den svenska konsensuskulturen. Därför tror jag att i grunden är vårt elände idag skapat av en kulturförändring. Viljan till konsensus har eroderat.

​Öllsjö den   26 december 2016

Idag firar vi födelsen av Jesus. guds förste och siste son, ett uttryck för guds stora kärlek till människorna, som skulle komma och ta våra synder från våra axlar och själv axla dem, ytterst genom lidandet på korset.

Tidigare hade det funnits profeter, sådana som hade en exklusiv tillgång till guden. Efter Jesus kom den sista religionen, islam, och då återgick man till att blott ha profeter, även om nu muhammed var den siste profeten. (så att du inte tror att jag inte kan stavningsregler. Jag skriver namn med stor bokstav i den mån jag vill uttrycka respekt. I den ån jag anser de inte vara värdiga någon form av respekt, får de liten bokstav, t o m om de inleder en mening. Därför får gud, mohammed, islam, kristendom, nazism alltid liten bokstav. De förtjänar blott förakt och avståndstagande, aldrig en stor bokstav)

Men bland alla profeter kom guds son.

Olikt mannen, som var skapad av gud, och olikt kvinnan, som var skapad av mannens revben, skapades Jesus genom att den helige ande utgöt sig över Maria och gjorde henne gravid. Här finns några saker som förbryllar.

Vad man kan förstå hade Maria en vanlig graviditet. Tidigare hade gud skapat omedelbart. Revbenet låg inte och fick växa till sig, för att bli en kvinna, utan det förefaller ha skett omedelbart. Varför denna långa tid av tillblivelse?

Kanske det var för att gud ville att hans son verkligen skulle vara av verklighetens materia. Att sonen förvisso skulle vara guden, men likt namnet på honom som gamla testamentet gav, Immanuel, gud bland oss, att guden på ett trovärdigt sätt kom till oss, ja, till hälften av oss genom Maria och hennes konceptionstid. Detta, att vara med oss, blir då mer trovärdigt om sonen värks fram, så som alla vi andra Oss har värkts fram, genom kvinnans graviditet.

Det måste ha varit nesligt för guden att behöva använda en kvinna för att, s a s få guden till människorna. Kvinnan är ju den som med sin list fick Adam att bita av äpplet, och därmed skapade alla nödvändiga förutsättningar för synden, varför de fördrevs från Paradiset.

Kvinnan är ju också den som menstruerar, vilket gör henne oren. En till synes märklig föreställning, eftersom processen som föregår menstruationen är förutsättning för att människan skall kunna lyda gudens kommando, att uppfylla jorden med sin avkomma. Men menstruationen innebär att kvinnan inte har lyckats lyda guden genom att se till att hon blev gravid. Varje menstruation är ju ett potentiellt barn som förloras. Guden har tidigare visat sin ilska mot dem som undviker att föröka sig. Onan, han som spillde sin säd på marken för att inte göra sin brors änka gravid, straffades med döden för sitt tilltag, att undvika befruktning.

Men varför slår man då inte ihjäl en menstruerande kvinna? Hon visar ju genom menstruationen att hon inte underkastar sig gud och tillgriper varje tillfälle till fortplantning. Kanske det beror på att kvinnan är mindre värd i de abrahamitiska religionerna, varför hon inte är värd att dödas för sitt misslyckande att bli gravid. Hon blir inte dödad, men hon får finna sig i att vara oren.

Det märkliga är ändock att guden använde sig av en kvinna för att göra Jesus en av oss. Nog kunde guden ansträngt sig och istället för miraklet med jungfrufödsel, kunde guden arrangera en födelse utförd av en man. Mannen är ju, trots allt, högre stående, han kom först och det var inte han som initierade syndafallet. Nog skulle det vara ett mirakel om Jesus föddes av en man, t ex Josef, men guden var ju ändå i mirakeltagen när han arrangerade jungfrufödseln. En liten ansträngning till i miraklandet akulle inte kosta särdeles mycket.

Men nej, han valde att låta miraklet ske genom kvinnan. Som om han var beroende av kvinnan. Denna syndiga, lösaktiga, pladdrande varelse som de vidskepliga sedan noga markerade mot, att hon minsann skall tiga i församlingen. Inte förrän 1960 kunde den varelsen bli en präst i svenska kyrkan. Hon som födde guds son, kunde inte vara präst. I katolska och ortodoxa kyrkor är hon fortfarande inte värdig att bli präst. Hon skall tiga, men hon kunde anförtros ansvaret att bära på guds foster och framföda hans son. Genom kvinnan kom guden till oss människor. Ett arbete som gäldas med årtusendes tystnad.

I Sverige är det idag 52% sannolikhet att ett foster utvecklas till pojke. Det är en liten högre sannolikhet för son än dotter, med betoning på liten. Ändock blev det en son. Man kan undra om guden skickade ut den helige ande med uppgift att göra Maria gravid med ett pojkfoster, eller om det blott var den 2% sannolikheten som gav oss Jesus och inte Jesusa.

Jungfrufödsel är emellertid inget okänt. guden har skapat många djur som kan göra detta mirakel. Det kallas partenogenes, och enligt mitt uppslagsverk (NE) finns miraklet bl a hos bladlöss, ormar och fiskar. Något överraskande att miraklet kan utföras av den som var förutsättningen för syndafallet, ormen. Vi människor, med vår ofullkomliga vetenskap, har aldrig observerat fenomenet hos de högre djurarterna, t ex hos de som vi tillhör, däggdjuren. Maria är det enda däggdjuret som vi känner till som genomfört en jungfrufödelse. Men det är en förmåga som Maria delar med ormen!

Här måste min reflektion stanna, ty nu har den kommit till punkten där det förefaller som om Jesus delar mirakel med den varelse som skapade syndafallet. Onekligen en så skarp paradox att mänskligt förnuft inte kan behålla tanken.

De vidskepliga brukar ta sig ur den förnuftsmässiga fällan genom att resignera och säga att guds vägar är outgrundliga. Det de brukar ta till när de skall stå ut med världens grymheter, t ex existensen av alla barn som dör av hunger. Dessa barns död är en del av guds outgrundliga vägar.       

Vi andra kan nöja oss med att framkasta det mer rimliga, att Josef och Maria hade provsmakat äktenskapets honung, eller att i alla fall Maria hade njutit samlaget med en befruktande man, och att Josef kom som en räddande man, och tog henne till sig. Enligt oss kan därför Jesus kallas bastard, dvs född utanför äktenskapet. Mycket av det som Jesus sedan gjorde, innebar att han fortsatte på den vägen, att vara utanför, och han slutade också som utanför, som utkastad av både romare och judar, hans eget folk, och t o m förnekad av sin närmaste man, Petrus.

Jesus var en person som var utanför, som sade och gav oss många insikter, och som framför allt gav oss Bergspredikan och den mest insiktsfulla visdomen en människa kan och bör bära, att den som är utan synd, kaste förste stenen.

Vi kan skratta åt alla påhitt de vidskepliga har. Vi kan skratta åt påhittet att Jesus var guds son. Vi gapskrattar med all rätt åt påhittet med jungfrufödsel och vi förfäras av det människoförakt som ligger i dess tanke om kvinnan som syndig och den fysiska kärleken som synd, i den mån den inte leder till befruktning, och då än mer syndigt om den fysiska kärleken sker utanför äktenskapet.

Men vad vi inte bör skratta åt, är det kärleksbudskap, som om man rensar bort all vidskeplighet, bör vara i och hos oss, att kärleken är människans främsta medel för att vara mänsklig.

God Jul! Vilket betyder, varen kärleksfulla.

​Öllsjö den 25 december 2019

Kristna slår sig gärna för bröstet och säger, likt dagens debattör i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/gangkriminaliteten-ar-en-i-grunden-etisk-fraga), att tanken om människors lika värde är sprungen och buren av en kristen tanketradition. Implicit i debattartikeln antyds också att Sverigedemokraterna inte delar den värderingen.

Förvisso är det hart när tröttsamt att höra upprepningarna om att Sverigedemokraterna inte är bärare av synen att alla människor i grunden är lika och därför har lika rättigheter och skyldigheter. Jag har hitintills inte sett en övertygande bevisföring av den tesen.

Skulle man däremot kunna visa på att de inte förfäktar människors lika värde, då är de förvisso i ett dåligt sällskap, men ett stort sällskap. Då sitter de vid samma bord som kommunisterna, nazisterna och samtliga tre abrahamitiska religioner.

Ty en av de största bluffarna i människans historia är det som debattören för fram, påståendet att de kristna hävdar människors lika värde.

Läs Andra Moseboken, kapitel 12 och erfar människors distinkt olika värde. Den som vet att smeta lammets blod på dörrposten, kommer att ha kvar sin förstfödde, medan den som inte gör det, och därmed visar att den INTE är av Moses folk, skall se sin förstfödde mördad av dödens ängel. Det som är påsken, är en grotesk högtid i rasismens tecken. Påsken är manifestationen av människors olika värde.

Nu kan du hävda, som de religiösa, att man skall läsa allt i sitt sammanhang. Ja, det vill säga, läsa allt det som inte är rimligt idag skall ses i sitt sammanhang, medan det som är rimligt idag, skall ses utan sammanhang. De religiösa vill ju behålla sina hemska texter, men måste då relativisera dem. Dock är det inte så att alla religiösa förstår att relativisera, utan läser innantill och följer dessa, hatets skrifter.

Men låt oss glömma texterna och istället se hur de agerar. Har de kristna, i alla tider och alla situationer, varit benhårda på att hävda människors lika värde? De kristna vill gärna hävda att vikingarnas slaveri ebbade ut när kristningen kom. Men man kan lika väl hävda att slaveriets upphävande och kristningen var samtida, och att slaveriets upphävande kanske mer kom från de sinande vikingatågen, och därmed tillförseln av de människor som kunde förslavas. Likt slaveriets upphörande i USA, kan de etiska slå sig för bröstet, medan de materiella krafterna kanske var de som framför allt gjorde jobbet.

Däremot tycks det som om kvinnans ställning reducerades där den abrahamitiska religionen kom till Sverige. Dessa religioner har ju alltid haft ett förakt mot kvinnor. I texterna anges de som orena vid menstruation, och i vittnessammanhang och arv räknas kvinnan som halv, om hon ens räknas.

Debattören i Svenska Dagbladet, som försöker med de kristnas ständiga bluff, att de står för människors lika värde, är en präst och en kvinna. Glöm inte att i den kristna kyrkan, som etablerades i Sverige under 1100-talet, som blev protestantiskt kristen under 1500-talet, erkändes inte mäns och kvinnors lika värde avseende prästämbetet förrän 1959, och då sannolikt inte som resultat av hård press från de kristna, utan hård press från det civiliserade samhället. Nästan 900 år, och då som resultat av press utifrån, kunde de kristna erkänna att kvinnan och mannen var likvärdig i att bära ett kyrkligt ämbete.

Nej, om det är så att Sverigedemokraterna inte förfäktar människors lika värde, då sitter de i samma kyrkbänkar som judarna, muslimerna och de kristna. Ett härligt gäng.

Imorgon, på Jesus födelsedag, kommer jag att fortsätta min beskrivning av de kristnas motsägelsefulla äckel inför kvinnan.

God jul, och glöm inte julottan. Ty även om Jesus var abrahamit, finns det en förhoppning om det goda. Även om det goda grumlas betydligt av det är som bland det mest ondskefulla människan kommit på, gud.

​Öllsjö den 24 december 2019

​I svallvågorna efter Sverigedemokratens föreläsning om Sverigedemokraternas mediastrategi på Göteborgs Universitet, går debatten hög om universitetets demokratiska uppgift. Skall universitetet stå emot det som anses vara mörkrets makter, genom att vägra dem tillträde till universitetet, eller skall de, tvärtemot, ta emot dem med öppna famnar, för att därigenom möjliggöra den kritiska granskning som blott ett universitet är förmöget att göra?

Jag var på en konferens om hållbarhet. En företrädare stod oblygt och hävdade att akademin måste ta sitt politiska ansvar och lära studenterna vad de bör göra och tänka.

Högskolan Kristianstad implementerar FN:s hållbarhetspolitik i sina ekonomiska program. Akademin har blivit ett indoktrineringsinstitut, ett aktivistcentrum.

Det vore klädsamt att börja denna reflektion kring faktumet att universiteten i stort sett började som mörkrets makter. Ty teologiska institutionen var ett fundament i ett universitet, och där förkunnades inte kunskapens lära, utan vidskeplighetens lära, kristendomen. Inte ens Upplysningstiden lyckades ta bort teologiska institutionen, kanske för att den så väl behövdes för att inte sticka makthavarna i ögonen. De behövde ju vidskepligheten för att kontrollera befolkningen, och universiteten ställde villigt upp.

Idag låter sig högskolorna ansluta sig till makten, men inte genom kristendomen, utan FN:s hållbarhetslära. Det förefaller således som att den gamla teologiska traditionen håller i sig, och Upplysningens ideal har inte penetrerat universiteten.  

Kanske universiteten därför skall fortsätta på den inslagna vägen och vara oerhört välvilligt inställda till Sverigedemokraterna, i den mån man kan se att de kommer att bli framtidens makthavare. Ställa sig till makthavarnas förfogande har inte varit något som universitetet undvikit med bravur. Snarare tvärtom, de har fogligt antagit maktens perspektiv.

Det finns dock ett universitet som helt och enbart ställt sig på Upplysningens sida. Och än mer. Upplysningen sade, våga tänka, men detta universitet har lagt till, våga tala. På detta universitet beläggs ingen med yppandeförbud. Alla må tala. Men alla må också, och har också som sin plikt, att kritisera, att granska. Ty blott den tanke som för tillfället lyckas stå emot kritik, är den som kan betraktas som kunskap.

Detta universitet är the Free University of Scania (http://svencollin.se/FUS.html). Det anser sig inte ha den minsta skyldighet att indoktrinera någon i en tanke, vare sig det är ’Du skall inte döda’, ’Du skall minimera plastanvändingen’, ’Du skall bedriva apartheid’, etc. Däremot kan alla dessa tre tankar vara föremål för diskussion och kritik.

Universitetet är inte demokratiskt, i meningen att föra till torget de för tillfället majoritetsomfattade tankarna. Demokrati är en meningslös kategori i kunskapens tempel. Däremot har mången demokrati, liknande fundament som universitetet, tanke och yttrandefrihet. Men till skillnad från inslag i demokratier, som att det är förbjudet att förneka Förintelsen, är det en tanke som välkomnas i FUS. Ty kan den som hävdar att Förintelsen inte skett, vara framgångsrik i sitt hävdande, och stå emot all kritik, då tycks det vara så, för tillfället, att Förintelsen inte ägt rum. Skulle den misslyckas, då har Förintelsen, för tillfället, ägt rum.

Så ser det korrekta universitetet ut. Där bjuds gärna nazister, socialdemokrater och sverigedemokrater in. För att granskas. Och därigenom, tror jag, uppnår vi en demokratisk effekt, öppenhet och kunskap.

​Öllsjö den 23 december 2019

En studie har löpt gatlopp i massmedia, utförd vid Linköpings Universitet. Holgersson, S., Grahn, O. & Wieslander, M. ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”.

De drar slutsatser att Brå har inslag av en tystnadskultur, och att ”ett flertal” har vittnat om styrning av forskningspresentation, medan ”andra” inte upplever det. I media och den offentliga debatten har man tagit till sig, främst de två första påståendena, att det finns en tystnad och att ”ett flertal” vittnat om styrning. Andra har kritiserat undersökningen som sådan och hävdat att den inte skulle bli godkänd som kandidatuppsats.

Det hade varit mig ett stort nöje att gå igenom de senares egna examinationer, för att finna ut vilka kvalitetsnivåer de begär för att få godkänt på kandidatnivån. Jag tror jag är villig att slå vad om en guldtia att jag utan större ansträngning skulle hitta godkända kandidatuppsatser från dem som höll samma eller lägre nivå. Det är helt enkelt blott och enbart tramsigt munväder från dessa kritikers håll.

Emellertid finns det några noteringar att göra. Rapportförfattarna använder sig främst av intervjumaterial. De har genomfört 37 intervjuer med människor i olika position, där 35 genomförts via telefon, och 2 vid personliga möten. De varade mellan 10 minuter och tre timmar. Man spelade i allmänhet inte in dem, utan tog notat, som skickades till intervjupersonerna, för deras godkännande, främst tycks det, om det fanns delar som behövde strykas. 

Man tycks inte analysera intervjumaterialet, utan tar utsagor från intervjupersoner som fakta. En god kvalitativ analys frågar sig, varför säger personen det som den säger, och försöker förstå utsagan utifrån dennes livssituation. Ett vanligt fel, just utfört av allt från kandidataspiranter till professorer, är att ta en intervjupersons utsaga som fakta. Om personen säger att jorden är rund, då är jorden rund. Medan den seriösa, rigorösa kvalitativa forskaren försöker förstå varför intervjupersonen vill säga att jorden är rund i intervjuögonblicket.

I några fall rör sig forskarna mot mer rigorös forskningsmetod. Det sker när de tar upp konkreta forskningspublikationer. Men här hänger de sig åt insinuationsmetoden, att insinuera att något har skett.

Detta är dock inte ett ovanligt sätt att utföra sk kvalitativ forskning. Jag skulle hävda att det ännu är en vanlig form av kvalitativ forskning. Visst är det låg kvalité, eller snarare, ingen kvalité, då ingen seriös och rigorös analys görs. Men lika fullt är det ett sätt att arbeta som accepteras i vetenskapssamhället. Den hårda kritiken mot rapportens metod, men framför allt dess analysmetod, är korrekt i sin slutsats, men tycks mer vara driven, inte av omsorg om forskningens kvaliteter, utan av rapportens slutsatser.

Intervju är ju ett dåligt sätt att fånga ett fenomen, och är egentligen bäst som komplement till bättre datakällor, där observation och arkivdata är helt överlägsna. En mer seriös forskning från deras sida vore att hämta upp några rapporter, och gå tillbaka i tiden, se hur de såg ut i utkast, hur de behandlats, och följa dem ända tillbaka till dess initiering. Då skulle man kunna beskriva hur rapportens slutsatser formats, och vilka processer och krafter som varit med och påverka.

Men! Det förefaller som om forskarna haft svårigheter med datatillgången. Det skedde t o m sådant som att möjliga intervjupersoner hoppade av, efter att den undersökta organisationen förstått vad som undersöktes. Den slutsatsen de drar, om en tystnadskultur, hämtas delvis från den egna empiriska upplevelsen de fått av organisationen. Hade Brå varit en seriös organisation, då hade de givetvis välkomnat undersökningen och dragit fram allt källmaterial som tänkas kunde, för att få bli granskad och bedömd, i akt och mening att kunna förbättra sig. Så tycks inte ha varit fallet, varför en överlägsen metod, t ex att undersöka en rapport bakåt i tiden för att förstå dess slutliga utformning utifrån dess initiering och process, säkert inte var möjlig.

Forskarna kanske helt enkelt blev tvingade till en enkel datainsamling. Men det innebär inte att deras eget arbete med analys, och presentation, skulle behöva bli på den primitiva dataredovisningen, att ’flertalet hävdade att’ eller insinuationsmetoden, där man mer insinuerar eller påvisar.

Slutsatsen jag gör är att rapporten förvisso är dålig, så som alla liknande sk kvalitativa rapporter är, där ytfenomen blir data, då forskarna inte gitter utföra en systematisk och rigorös kvalitativ analys. Men att den ju inte är sämre än andra, som inte rönt samma kritik och mottagande. Kritikernas hänvisning till metoden och analysen, att den är sämre än en godkänd kandidatuppsats, bör nog förstås, mindre i omsorg om en vetenskaplighets möjligheter till sanning, som att slutsatserna inte är passande.

Rapporten visar istället det vi alla vet. Forskarnas resultat kommer och går, medan de som består, är inte de bästa rapporternas slutsatser, utan de som passar i samhället, just den sekund de presenteras.

Jag glömmer aldrig den beramade debattartikeln på DN:s debattsida, som basunerade ut att fler kvinnor i styrelsen ger bättre företag, skriven av Uppsala-forskare med en uppsats som grund, dvs med det anrika universitetet som legitimerande kraft. Men det visade sig vara en undersökning som blott visade att stora företag tenderar att ha fler kvinnor i styrelsen, och att stora företag tenderar också att ha högre vinst, av den enkla anledningen att de var stora. Ett bolag som omsätter 1 miljard kan ju inte ha en miljard i vinst. Det var pinsamt enkla metodfel, men som gav en slutsats som var väl efterfrågad.

Sanningen är därför inte sällan, det som passar. Inte det som är sant.

Öllsjö den 22 december 2019    

​Ett taxibolag går i konkurs. Man ställer därmed in sina transporter. Barn som skulle åka till skolan med taxibilarna, får kanske stanna hemma.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/50-tal-barn-kan-bli-utan-skolskjuts-i-hassleholm

Staten får inte lämna folk vind för våg. Det finns en skolplikt, som från statens sida innebär att staten, dvs kommunerna, måste erbjuda skola till alla barn i skolåldern. Samtidigt finns det privata skolor, som har rätten att ge utbildning, men går de i konkurs, då stänger de och barnen står utan skola. De privata företagen har rättigheten till skola, men inte skyldigheten till skola. Den privata skolan har ingen plikt att ge skola, så som kommunen har. Det privata taxibolaget har inte en skyldighet att ge transport, så som kommunen har.

Så ser en del av privatiseringarna ut, att det privata bolaget har rättigheter, men inte den ultima skyldigheten, att leverera den produkt man köper. Konkursen ger dem rätt att inställa leveransen.

Det finns de som gnyr över att det inte finns konkurrenslikhet, och pekar bl a på den kommunala skolans rätt att, via kommunen, beskatta sina invånare, medan den privata skolan blott har rätt att ta ut ett pris för sin tjänst. I sin bottendjupa förljugenhet tar de inte fram att de har rättigheter, men inte den dramatiska skyldigheten att bedriva skola.  

Men en sådan gräddfil av rättigheter utan skyldigheter, behöver man inte ge privata företag. Man kunde t ex ange en depositionssumma i kontraktet, som skulle göra det enklare för kommunen att hitta alternativ under en tid, i den mån skolbolaget går i konkurs.

Depositionen är en avgift det privata bolaget får betala, för att åtnjuta rätten att slippa leverera produkten vid konkurs.

De problem vi idag erfar med privata företag som springer undan skyldigheten att leverera produkter och tjänster, går att delvis undkomma genom att helt enkelt prissätta deras rätt att undkomma leveransskyldighet.

Det finns en risk att använda sig av privata företag. Den risken bärs av staten och av samhället, dvs medborgarna. Men risken kan prissättas och priset för risken kan läggas på det privata företaget.

Om så hade skett ha vi fått en mer konkurrensneutral marknad. Då hade vi fått det tillstånd som de gamla socialdemokraterna önskade, att socialismen skall etableras, inte genom lag och förstatligande, utan genom konkurrens. Må bäste utförare vinna. Men då måste prissättningen vara rättvis och utgå från leverantörens uppsättning av rättigheter och skyldigheter.

Slutligen, att socialdemokraterna inte infört detta pris för de privata företagens rätt att undkomma en skyldighet, är ett tecken på deras förfall.

​Öllsjö den  21 december 2019

​Snart kommer tusentals barn att bli lurade. Det kommer att komma en tomte, med säck i klappar och fråga dem om de varit snälla. Somliga vuxna tycker det är förträffligt, och ser med spänning fram emot hur deras barn kommer att reagera. Andra tycker det är fruktansvärt att man lurar barn att tomten finns.

Men till dessa, som vänder sig mot tomtetraditionen, vill jag säga två saker.

1. Tomten finns. Inför barnen står en tomte och delar ut julklappar. Han är fylld av en glädje att få dela ut julklapparna. Förvisso är det en utklädd människa, men tomten finns lika mycket som en polis finns, ty även polisen är en människa utklädd till polis.
2. Det finns de som hävdar att tomten inte finns. Inte ens på julafton. Men några av dess har ser inget paradoxalt att de på juldagen går upp tidigt för att gå i julotta. Där man celebrerar ett annat fantasifoster som inte finns, gud. Men med en avgörande skillnad. Det finns ingen gud i kyrkan, så som det finns en tomte vid julgranen på julafton.  

Det mest anmärkningsvärda är inte att barn tror på tomten, ty han finns, han ses, han kan kännas och han har tydliga effekter, alla julklapparna.

Det mest anmärkningsvärda är det folket som tror på det som inte kan ses, och där man inte erfar den minsta effekt. En naturkatastrof inträffar och folk står i drivor och säger att de ber för de överlevande. Men de överlevande räddas av människor som arbetar i naturkatastrofens efterbörd. Varför bad de inte före katastrofen, att ingen katastrof skall inträffa? Om gud nu inte stoppade katastrofen, och han inte kunde eller inte ville, varför i herrans namn skulle han ha förmåga eller intresse av att hjälpa till efteråt?

Ett oomkullrunkeligt faktum är att gud inte lyfter stenar. Ingen har någonsin, på ett trovärdigt sätt, observerat stenar som lyfts, som av en okänd kraft, dvs gud, och blottat en drabbad. Det är en hund som finner den drabbade och människor och maskiner som lyfter bort stenarna.

Ingen gud har någonsin räddat en människa eller förhindrat en olycka. Av den enkla anledningen att gudar inte finns.

Däremot har tomtar delat ut julklappar till barn en gång per år. Av den enkla anledningen att tomtar finns. En gång per år.

Vilket är en gång mer än alla gudar i hela världen.

Därför är det rätt att tro på tomten. Och att förneka gudar.

​Öllsjö den 20 december 2019

​Det fanns en tid då jag reste runt på konferenser och var en stolt svensk. Det var ABBA, H&M, IKEA, men framför allt det mänskliga samhället, med vår socialism, som de uttryckte det, vårt välfärdssamhälle, där vi tog hand om varandra.

Idag återvänder jag hem från en konferens i Italien, där jag mött folk från USA, Italien, Tjeckien, Iran, Brasilien och Japan.

Jag är inte stolt längre. De flesta jag talade med, när jag sade att jag var från Sverige, tyckte synd om mig och undrade hur det hade kunnat gå så. Jag undrade vad de menade med så, och fick till svars skjutningar, getton, bomber, och en som t o m trodde att det var inbördeskrig i Sverige.

Dessa människor är forskare som är vana vid att förhålla sig kritiska, så det var inte utsagor från outbildade eller lättlurade människor. De är akademiker, och ofta är dessa mer vänster, enligt den gamla skalan, och därför inte sådana som läser motsvarande Samhällsnytt eller Nya Tider. Ändå presenterade de en bild av Sverige som mer stämmer överens med dessa medias bild, än den bild Morgan Johansson och andra politruker kör ut.

Jag satt där och skämdes. Den gamla stoltheten försökte inte ens tränga sig fram och försöka måla en annan bild. Jo, sade jag, det är sant att tre människor blivit skjutna utanför min dotters port under tre år, varav två dog. Jo, det är sant att i visa områden kör ambulansen in, först sedan polisen eskorterar den. Jo, vi har avlysta bad, där blott kvinnor får bada. Ja, det är sant att en domstol dömt ett företag för att företaget ansåg att en man inte fick diskriminera en kvinna genom att vägra ta henne i handen.  

Jag satt där, tidigare van att vara den överlägsne, som hade ett samhälle som hade lyckats. Nu satt jag där och de andra tyckte synd om mig. Stackare, sade de.

Och sedan kom frågan, hur kunde det gå så illa, så snabbt?

Jag försökte undkomma en aning genom att, halvt på skämt, säga att vi lyckats avgränsa problemen till gettona. Där finns kriminaliteten, droger, havererade skolor, trångboddhet. Några frågade om det var platsen där araber, främst muslimer bodde. Ja, sade jag, aningslöst. Och fick sedan en föreläsning i arabisk kultur, som de två hävdade, var i grunden våldsam och utan respekt för andra och fundamentalt intolerant.

Till några fick jag anledning att stolt berätta att jag realiserat en av mina drömmar, genom att jag precis köpt ett hus i Italien. De gratulerade mig och undrade därefter om det var p g a situationen i Sverige. Som om jag nu blivit flykting från mitt eget land.

Det är synd om Sverige och svenskarna, var det intryck som konferensdeltagarna gav mig.
Jag håller med dem.

Och förundras över hur ryktet om Sverige kan ha så kraftigt förändrats på blott 20 år. Som med alla goda rykten, de tar lång tid att bygga upp, men kan raseras mycket snabbt.

Vi måste göra något kraftfullt åt situationen i Sverige. I första hand för att vi skall ta hand om varandra. Men också för att vårt land skall vara attraktivt för andra och inte ett land som man möjligen besöker en dag, för att snabbt gå igenom Gamla stan.

​Ferrara den 19 december 2019

​Greta har blivit en exponent för miljörörelsen, och i det digitala samhället av idag kan man endast vara med henne eller mot henne.
https://www.theguardian.com/environment/2019/dec/15/greta-thunberg-in-twitter-spat-with-german-rail-firm

Men det är möjligt att tycka om hennes tydliga engagemang, och hennes krav på att framtiden skall finnas närvarande idag, samtidigt som man fördömer hennes metod, att skolstrejka, då det symboliskt innebär att man avsäger sig det som man ju hävdar, behovet att lyssna till kunskapen. Det fördömandet tar ju inte bort det man uppskattar, om man nu klarar av att hålla två saker samtidigt i luften.

Men den gamla socialisten, dvs inte den som är vänster, utan den som har sina rötter i socialdemokratin, innan den blev övertagen av vänstern (som jag skrev om igår), noterar att Greta inte är socialist, men att hon är vänster.

I länken ovan står om Gretas tågresa hem till Sverige, där hon valde en bild av sig själv där hon sitter på golvet i ett överfyllt tåg. Precis som hon säger, man kan vara nöjd på sitt sätt, om man inte får sittplats, ty det betyder att många åker tåg. Även om man kan tillägga kritiskt att det lika mycket visar att tåget inte är dimensionerat till behovet.

Men socialisten lägger märke till en annan sak, som ingen annan tycks uppmärksamma. Det tyska tågbolagets skrev att hon minsann fick plats till slut, i första klass.

Nej, en socialist som kämpar för ett rättvist samhälle, sätter sig inte i första klass. Den markerar tillhörigheten genom att sitta i andra klass. Det är en viktig symbolhandling för en socialist. Det är där man hör hemma.

Men Greta, som idag tydligare tillhör vänstern, sitter i 1;a klass. Vänsterfolk reagerar givetvis inte på det klassbeteendet. Ty vänstern har ingen känsla för klassbeteende. De saknar klasskänsla, de saknar klassanalys, de saknar det materiella perspektivet. Ty de är vänster och inte socialister.

Jag noterar att vi enas delvis i vår kamp för framtiden, men att det finns en markant skillnad. Socialisten ser klassen, medan Greta åker första klass.

​Ferrara den 18 december 2019  

Sedan en tid har frågat varit om socialdemokratin lämnat arbetarklassen, eller om arbetarklassen lämnat socialdemokratin. Ett intressant ställningstagande sker i en debattartikel, som hävdar att socialisterna skall lämna vänstern.
https://ledarsidorna.se/2019/12/socialisterna-hor-inte-langre-hemma-inom-vanstern/?

En strömning med identitetspolitik, kulturrelativism, förakt för folkets kultur som midsommarfesten, tolerans för totalitära strömningar som islam, och som kallat vanligt folks reaktion mot problemet med flyktingarna för rasister, har tillsammans med högerdebattörer kidnappat uttrycket vänster.

Socialister har tidigare tillhört, ja, de har skapat det som kallades för vänster. Den nya strömningen har kidnappat uttrycket vänster, och därmed erhållit den legitimitet som den tidigare vänstern, dominerad av demokratiska socialister, hade skapat.

Precis som debattören hävdar, kanske vi kan inse att vänstern är kidnappad av den strömning som är långt från det som den tidigare vänstern representerade.

Man kan då göra en av två, ja, egentligen tre saker. Det mest korrekta är att rensa ut dessa strömningar, ty demokratiska socialister bör benämnas vänster. Och dessa strömningar är inte demokratiska socialister. De är långt från det solidariska Folkhemmet.

Det andra alternativet är att göra vad debattören hävdar, att bilda ett nytt parti, som inte benämns vänster, men som är demokratiska socialister.

En mellanform för detta är det initiativ som kallas Reformisterna, som är en grupp inom socialdemokratin som tror att de kan förändra Socialdemokraterna till att bli socialdemokratiska. Risken är dock att de drar till sig demokratiska socialister, som sedan exploateras av de som vi kanske får kalla för vänstern nu, dvs de arbetarfientliga strömningarna som jag beskrev tidigare.

I Kristianstad finns vänsterpersoner inom det socialdemokratiska partiet, om vi nu använder ordet vänster i den nedvärderande betydelsen. En man, Anders Tell, driver en grupp som skall samla religiösa samfund, under tanken att man därmed skapar tolerans. Samma man vägrar samtala med Sverigedemokraterna, med hänvisning till att de inte respekterar människans lika värde. Man talar således om tolerans, när man sitter med de intoleranta samfunden som organiserar kristna och muslimer, som inte erkänner människans lika värde. Men pratar om kamp mot rasism när man inte pratar med folk som numer organiserar en stor del av arbetarklassen, trots att de abrahamitiska religionerna, som de sitter och pratar med, är djupt rasistiska. Det är inte Sverigedemokraterna utan de religiösa samfunden som firar påsken, vilket är en rasistisk högtid då dödens ängel slog ihjäl alla förstfödda söner till de som inte utmärkte sig genom att ha strukit lammets blod på dörrposten.

Vänstern tolererar rasistiska ideologier, men föraktar de som arbetarklassen numer tyr sig till Vänstern har förlorat sin moraliska kompass, vilket kommer av att de förlorat sin ideologiska grund.

Jag är böjd att tro som debattören, att det socialdemokratiska partiet är förlorat till vänstern. De demokratiska socialisterna borde därför överväga att skapa ett socialdemokratiskt parti.

​Ferrara den 17 december 2019

​Tre maskerade personer tränger in på en restaurang, förmodligen i avsikt att råna restaurangen, men de är så dåligt förbereda att de inte vet att den är kontantlös. En av gästerna visar civilkurage och ingriper. En eller flera av de tre försvarar sig mot angreppet på ett sätt som medför att gästen med civilkurage dör av skador. Personerna lämnar restaurangen. Med en död man på golvet. En 60-åring som visade civilkurage.
https://www.expressen.se/kvallsposten/krim/misstankt-mordartrio-kan-ha-fangats-pa-film/

Bör polisen använda samma mängd utrredningsresurser som de gör när en gängkriminell faller för en annans kula?

Alla de som understryker att alla har samma värde, och som hävdar att det är ett fundament i det svenska samhället, måste säga att man självfallet skall använda samma mängd resurser. Skulle man använda olika, då skulle man ju värdera den enes liv mer än den andres. Och brottet som mindre allvarligt i det ena fallet än det andra.

Man skulle emellertid, om man vågade lägga tanken på människors lika värde åt sidan, kunna tänka på ett annat sätt.

I ett levande samhälle, agerar medborgarna för varandra. Man hjälps åt. Man är solidarisk. Drabbas någon, står andra bi. Det innebär också att man inte accepterar att andra beter sig illa. Man ingriper. Man visar civilkurage.

Nu föll en man för våldsmännens våld, när han utövade det solidariska civilkuraget. I ett samhälle som vill karakteriseras av aktiv solidaritet måste samhället tydligt markera att detta är ett våld som det är viktigare än något annat att komma till rätta med. Därför sätter man in oerhört mycket mer resurser för att gripa och lagföra våldspersonerna, relativt andra våldsamheter.

Det betyder egentligen inte att den mördade gängkriminelle är mindre värd än 60-åringen. Det innebär bara att man skickar ut en signal till alla potentiella civikuragare, att samhället står bakom er och straffar snabbare och hårdare de som våldför sig mot de solidariska.  

Men effekten av denna signal för ett samhälle karakteriserat av aktiva medborgare, blir en olik behandling, som om den enes död var mindre värd än den andres död.  

Sedan finns det de som anser att medborgarna inte skall ingripa. Detta fall visar med all önskvärd tydlighet att priset för ingripande kan vara grymt högt. Istället skall medborgarna vara lamm som faller undan vid våldsamheter, i förhoppning att polisen kommer. Ordningen i samhället står inte medborgarna för. Blott polisen.

Du väljer vilket samhälle du har runtomkring dig. Den solidariske ingriper och försöker ställa till rätta. Egoisten vänder sig bort och hoppas att rånet snabbt går över, och helst att polisen skall rusa in i lokalen.

Du väljer.

​Ferrara den 16 december 2019

​Ja, jag vet att zigenare bör kallas romer. Men romer är ett folk, vilket som helst. Zigenare är de som jag mötte på marknaderna i Hörby och Kivik. Både männen och kvinnorna var vidunderligt vackra. Och med en hållning som presenterade en stolthet av att vara. Det är sådana människor jag kallar zigenare.

Igår var jag i stor panik. Jag hade blivit försenad genom en enorm bilkö och ett intermezzo vid en annan parkering, där bommen vägrade resa sig upp, varför vi i kön fick omständligt backa ut, rakt ut i den heta italienska trafiken.

Jag var på väg till Notarien i Savona, för att där avsluta kontraktsskrivandet avseende ett fantastiskt hus i San Bernardo, en by 2 mil från Savona, upp för de Liguriska höjderna. För mig var detta dagen då en av mina livs drömmar skulle gå i uppfyllelse. Ett hus i Italien, där jag skall kunna filosofera, känna värmen från solen och kulturen, och äta färsk ansjovis.

En dag då jag kände mig rik. Ja, det var jag ju lite tvungen till, ty ett hus i Italien, när man samtidigt har ett hus i Sverige, är ingen billig affär. Men rikedomen kommer också genom att jag nu skulle kunna sitta i en trädgård, med egna olivträd, där man kan sitta i de varma nätterna.

Jag hittade en parkeringsplats i ett parkeringshus, rusade genom gatorna, och lyckades komma fram till Notarien exakt i tid. Därmed tillfredsställde jag italienarnas föreställning att svensken är ordnad och alltid i tid.

Jag höll min bubblande känsla för mig själv. Vi undertecknade papper. Alla tog varandra i hand. 30 minuter efter vi börjat, stod jag utanför, med kontraktet i hand. Det som realiserade en dröm, och som gav en känsla av rikedom.

När jag kom tillbaka till parkeringshuset, efter en cappuccino och en Nutellakaka, fick jag leta en aning, innan jag hittade skylten som angav betalningsmaskinen. Den fanns bakom en dörr.

Jag öppnade dörren. Det var kallt, grått, ruggigt och med ett kallt ljus. Där stod maskinen.
Sidan om satt en zigenerska, med sin pappersmugg. Jag undvek att titta på henne, eftersom jag har principen att den som icke arbetar, skall inte heller äta. Jag läste mig till vad jag skulle göra. Jag stod där med mitt 2-Euromynt, men kunde inte finna inkastet.

Zigenerskan uppfattade min hjälplöshet, och sade något, som jag inte uppfattade. Jag tittade på henne. Hon log mot mig och pekade mot maskinen, var inkastet var.

Jag såg hur oändligt vacker hon var. Jag måtte ha fastnat en aning med blicken, där jag stod, mitt fån och hade fastnat i hennes ögon, ty hon log lite till och nu log också ögonen.

I det ögonblicket kändes det som att två människor såg varandra. Visst lär sig tiggare att le, men det ansiktet jag såg, när jag fastnade med min blick, var ett ansikte som såg mig, inte bara min plånbok. Ja, kanske inte ens den, i just det ögonblicket.

Jag lade i mina mynt i maskinen och fick tillbaka biljetten och 40 cent.

Man skall vara sann mot sina principer. Jag tänkte att hon hade hjälp mig. Så jag tog ett 2 Euromynt och lade i hennes mugg. Jag vände mig snabbt bort och gick mot dörren. Jag hörde henne säga någonting, men uppfattade inte vad. Jag kände kylan i rummet mycket distinkt. I rummet där zigenerskan satt, en människa av kött och blod. Som nästan skrattade åt mig när jag såg henne. I den kylan satt hon och hade sitt liv. Jag öppnade dörren och gick ut.

En människa, så oerhört vacker att hon skulle kunna åka till Milano och gå på the cat-walk. Som skulle kunna ta hand om människor i olika situationer, ty hennes leende får allt att verka så futilt.

En ung kvinna med oerhörda möjligheter.  Som sitter i ett kallt, ruggigt parkeringshus.

Jag har absolut ingen aning varför hon satt där. Men jag har en hypotes. Att hon är förnedrad och exploaterad av en inferior kultur, där man befinner sig, självvalt och utkastad, i samhällets yttersta utkant. I ett kallt parkeringshus.

Jag åkte upp till det som nu var mitt italienska hus och öppnade en vinflaska, för att celebrera. Jag såg hennes ansikte, hennes glädje av att ha hjälpt mig. Om jag bara hade kunnat hjälpa henne. Men kulturen är vårt fängelse. Det modet som krävs för att befria sig från kulturen, är oerhört. Hon hade det inte.

Då kanske du säger att hon inte ville befria sig från kulturen. Nej, så dominant är jag att jag tar mig rätten att säga att en kultur som alltid leder till utanförskap och kalla parkeringshus, är en kultur som man måste vilja befria sig från. Vill man inte det, beror det på att man inte ser, eller tillåts se möjligheterna.

En dag senare, idag, satt jag på en av husets balkonger och rökte min cigarr. Jag har ingen välståndsskam, ty jag vet vad jag och min kvinna gjort för att få välståndet. Men jag känner en sådan oerhörd ilska mot mänskliga kulturer som så illa behandlar sina människor. Och mot kulturförtrycket tycks inget gå att göra. Zigenerskan, med empatin att känna min frustration att inte hitta inkastet, med sin hisnande skönhet, tycks vara dömd att sitta i parkeringshuset.

​San Bernardo 14 december 2019

​Könsåtskillnadsfestivalen Statement skall hållas nästa år igen. https://www.svt.se/kultur/den-mansfria-festivalen-tillbaka-nasta-ar

Så vandrar vi fortsatt på åtskillnadens väg.

Vi har gjort det tidigare. Vi gör det nu. Och förväntas fortsätta göra det.

Det fanns en tid då åtskillnaden trycktes undan. Av Tillsammanspolitiken.

Alla, inte bara de med pengar, fick badrum och innetoalett.

Fler och fler, kanske inte alla, fick möjligheter att pröva sina förmågor på universiteten.

Skolan blev till för alla, inte blott de som kunde muta läraren med smör.

Sjukvård blev inte en möjlighet för de rika, utan en rättighet för alla.

Tillsammans, alla, var budkavlen som gick.  

Så inte nu. Eller snarare, så inte sedan 80-talet. Då åtskillnaden började.

Under förevändning av Val, skapades åtskillnad. Med 90-talet kom skolvalet, som möjliggjorde åtskillnad. Nu kunde man välja till, och därmed välja från, de man inte önskade. Man kunde välja in sitt barn i en gemenskap av exakt likasinnade.

Skolvalet var den första reellt fungerande åtskillnadspolitiska åtgärden.

Man skulle äga sin bostad, var argumentet för nästa åtskillnad, där man privatiserade tidigare hyreslängor, vilket möjliggjorde att blott de med lånemöjlighet i banken, och med modet till lite risktagande, kunde bo tillsammans, åtskilda från de andra.

Segregationen blev den andra reellt fungerande åtskillnadspolitiska åtgärden.

Staten krymptes och blev reducerad till en finansieringslösning för åtskillnadspolitiken, där de kraftfulla kunde utnyttja privatiseringarna och skattesystemet, inte minst genom avdragen ROT och RUT.

På toppen av detta kom sedan identitetspolitikens nyrasism och extrema åtskillnad, som idag firar sådana triumfer, som t ex när Linnéuniversitetet stolt förkunnar att de numer har könslikgiltiga duschrum i Kalmar, vilket innebär att de tidigare två duschrummen, där män och kvinnor var åtskilda, nu har blivit enskilda duschrum, där en, och blott en individ kan duscha samtidigt. Den extrema åtskillnaden, där ingen är tillsammans längre.

Vad heter åtskillnad på engelska? Jo, det heter apart. Från det ordet är ordet för åtskillnadspolitik skapat.

Apartheid.

​Albisola den 12 december

​Jag mötte min gamla redovisnings- och finanslärare (ja, det var på den tiden då redovisning och finansiering ansågs vara praktiska och tillhörde samma gren, innan finansfolket från nationalekonomi invaderade med sin aktieägarideologi). Även om han såg äldre ut, främst genom en något böjd rygg, såg jag det ansikte jag alltid hade sett. Ett vänligt, men krävande ansikte.

Han hade samma inflytande på mig som en annan legendarisk lärare på företagsekonomen i Lund, Allan T Malm. Bägge var kända för att ställa hårda krav. Bägge krävde att man inte bara rabblade teori och utsagor, utan att man tänkte. Hos dem var okunnig och dum två skilda saker. Kunnig, i bemärkelsen att minnas diagram och formler och teoretiska utsagor, var bra, men blott som en förutsättning, som inte räckte långt. Kunnig och smart, dvs att ha förmåga att förstå det man kunde, det man mindes, var förutsättningen för att kunna vinna gillande hos dessa.

I mina mest rosenröda stunder, när jag idag möter studenter, vill jag att de skall vara engagerade i ämnet, att de skall ha en vilja att lära sig, för egen tillfredsställelse och utveckling.

Men jag inser att en del av inlärningen handlar om examinationen, att passera och komma vidare.

Men jag inser också att det finns ett annat motiv. Låt oss kalla det LOA-Malm-effekten, LM-effekten, så har vi ett namn på fenomenet.

Ty när jag idag drar mig till minnes min insats, så var formeln för min prestation så här:
Prestation=Ämnesintresse+Examinationsbehovet+LM-effekten.

Jag presterade olika mycket beroende på hur intressant ämnet var.

Jag presterade olika mycket beroende på hur examinationen var, svår eller lätt.

Jag presterade olika mycket beroende på hur mycket jag ville framstå inför läraren. En lärare som var mig likgiltig, skapade en mycket låg LM-effekt. LOA och Malm, däremot, skapade en mycket stor LM-effekt.

Inför LOAs vänliga ansikte, ville man inte framstå som en idiot som bara mindes. Jag hade flera gånger muntliga examinationer med honom. Jag minns känslan hans ögon gav mig efter att jag svarat på en fråga, när jag såg i hans ögon att jag kanske visat att jag mindes, men inte att jag begripit. Då jag tog upp tråden igen och försökte visa att jag begripit. Inte för glädjen i att begripit. Inte för att komma över en Godkänd-punkt. Utan för att få den blicken som sade att den där Sven-Olof, han är ändå inte så dum.

Idag tror jag på LM-effekten, att studenter ibland kan prestera, om respekten finns där, för att just få ett gillande av den person som studenten respekterar. Läraren skall därför skapa respekt, för att kunna utnyttja LM-effekten. Den lärare som kan skapa respekten, som gör att studenterna presterar, inte för livet, inte för tentan, utan för lärarens gillande, förmår få ut mer prestation av studenten. Och därmed lär sig studenten mer för livet, utan att avse det.

​Öllsjö den  11 december 2019

Under min tid på Linnéuniversitetet fick jag, som alla andra, en uppmaning att föreslå personer för hedersdoktorat. Jag föreslog CH Hermansson, med några argument. Jag fick ingen respons och han tilldelades inte ett doktorat. Nästa gång uppmaning kom, föreslog jag honom igen. Men denna gång med en mycket genomarbetad argumentation.

Linneúniversitetet hade då och har fortfarande en livaktig forskargrupp i det som kallas bolagsstyrning, dvs studier och kunskap om de strukturer och processer som påverkar ett företags strategi och agerande. CH Hermansson var en av de första som studerade detta fenomen i Sverige. Hans första bok skrevs under pseudonymen Lancet, för att undkomma säkerhetspolisens öga. Sedan skrev han under sitt namn och myntade, med fransk inspiration, begreppet om de 16 familjerna. Han var kraftigt influerade av Hilferding, den tyske marxisten och hans föreställning om finanskapitalet, dvs sammanväxten av bank och industriföretag, det som vi i Sverige finner så naturligt genom Investor och Industrivärden. CH Hermanssons skrev således utifrån ett marxistiskt perspektiv.

Men även denna gång, trots mina argument och mina referenser, lämnades mitt förslag helt utan beaktande. Man tackade inte ens för mitt engagemang i frågan.

Vad som är, eller snarare, vad som borde vara helt ovidkommande är att CH Hermansson liknade Lenin, som också framställde några verk som kan betraktas som vetenskapliga. Och likt Lenin var CH Hermansson ledare för ett kommunistiskt parti.

CH Hermanssons politiska tillhörighet och agerande är, och borde vara lika ovidkommande för hedersdoktoratet, som vad som idag debatteras angående Peter Handkes politiska gärning. Handke får sitt pris för sin skönlitterära prestation, inte för sina politiska åsikter och agerande. Detsamma borde gälla för CH Hermansson och hans hedersdoktorat, att man gav det till honom för att han var en föregångare i bolagsstyrningens forskning, oaktat om han sedan skickade hälsningar till Honecker och andra diktatorer.    

Politiskt är jag demokratisk socialist och har därför politiskt bekämpat kommunister. Jag har kämpat mot CH Hermansson och hans partikamrater. Men det hindrar inte mig att se CH Hermanssons forskning som betydelsefull. Och det var den, hans forskning och hans böcker, och ingalunda hans kommunism, som skulle ge honom ett hedersdoktorat.

Istället promoverades Björn Ulvaeus till hedersdoktor vid Ekonomihögskolan. Inget ont om Björn, men jag har inte erfarit någon starkare vetenskaplig påverkan från honom i de ekonomiska vetenskaperna. Men, som det står i motiveringen ” Ulvaeus har ett samhällsengagemang som med skärpa hämtad i vetenskaplighet markerar humanistiska värden. Han har också ett skapande, som ömt och kraftfullt till ljuvliga toner, lyfter fram viktiga kulturella värden och mänskliga sammanhang.” (https://medarbetare.lnu.se/social/groups/linneuniversitetets-nyhetsbrev/posts/29353 )

Det förefaller således främst vara värderingsmässigt motiverat och inte kunskapsmässigt motiverat.

Så agerar ett politiserat, aktivistiskt universitet.

Och CH Hermansson dog, utan att hans gärning inom den ekonomiska vetenskapen fick den uppmärksamhet den borde ha fått.

Öllsjö den ​10 december 2019