Jag trodde jag skulle vilja bli militär när jag var 14 år, så jag hade PRYO (praktisk yrkesorientering) på ett regemente under två veckor i högstadiet. Inte många dagar hade gått innan jag ville åka hem. Du bestämmer inte över mig, var det jag muttrade hela tiden mot befälen.
 
Jag valde den akademiska banan, som någon har sagt, mer som en negativt val, ty jag attraherades av friheten, att envar är sin egen herre och att allt, eller i alla fall merparten skedde i samarbete, där man kom överens. Om någon ville att den andre skulle göra något, som den själv inte insåg, gällde argumentet. Diskussionen, för att vinna den andre, var styrmedlet. Du bestämmer inte över mig, men kan jag övertygas, går jag med dig.

Det är min övertygelse att jag inte är ensam i den attityden, och att den attityden tillhör den överlägset bästa styrmodellen för en akademisk institution.  

En stark anledning till att jag slutade 2007 på Högskolan Kristianstad, var att ’man’, över huvudet på alla, beslutade att alla utbildningar skulle ha verksamhetsförlagd utbildning. Utan debatt. Utan diskussioner. Utan att försöka vinna oss som skulle arbeta med det. Du bestämmer inte över mig, så jag och en annan slutade.

Tillbaka i Kristianstad 2017 (som om jag inget lärt) beslutade ’man’, över huvudet på alla, att alla ekonomutbildningar skall karakteriseras av hållbarhet och FN:s hållbarhetsinitiativ. Jag tycker ju att ingen bestämmer över mig, så jag skrev t o m i lokaltidningen att ingen rektor eller statsminister bestämmer sådant.

Profetiskt om mitt öde, skrev jag min avhandling, som försvarades 1990, om tre olika institutionella former för utbyten. Marknaden, med sitt pris som reglerar utbytet. Hierarkin, med sitt kommando. Och brödraskapet, med sitt normsystem som reglerar relationerna mellan dem i utbytet.

Det som jag vänt mig mot hela mitt liv är hierarkin. En bestämmer över en annan, som har att utföra det som den andre bestämt. Från högstadiets besök på det hierarkiska regementet, till den hierarkiskt styrda högskolan, har jag muttrat: Du bestämmer inte över mig.

Hierarkin har förvisso fördelar, då man snabbt kan få något gjort. Men den har stora nackdelar. Hierarkin har chefer, dvs chefer bestämmer och andra utför. De andra behöver inte förstå vad de gör, så de tenderar att vara både mindre kompetenta och mindre engagerade.

Brödraskapet och systerskapet, eller låt oss kalla det kollegiet, så slipper vi könsetiketten, har nackdelen att vara långsamt i vissa fall. Om något borde göras, och kollegiet inte förstår detta själv, kan man inte ge dem order, utan måste diskutera, för att vinna deras acceptans. Men kollegiet har stora fördelar då det är många saker som inte behöver tas upp, utan som görs, då varje kollegiemedlem har kompetensen, och har engagemanget, och därför utför saker.

Gemensamma värderingar och normer är det som är det verksamma styrmedlet i kollegiet. Det innebär att man har liknande syn på väsentliga delar i verksamheten. I högskolan kan det vara sådant som avsikten med utbildningen, dess inriktning, och vad som är god forskning.

För att få gemensamma värderingar och normer, krävs att man rekryterar de som förefaller ha dessa, eller som kan ha en disposition för dessa. När de väl är på plats kommer den kontinuerliga processen att underhålla normerna och att utveckla dem. Detta görs genom interaktion, där debatt och diskussion är medlet. Här finns ingen chef som säger vad som gäller, utan ledare, som genom eget agerande är modell, och som genom att initiera och ibland leda diskussioner, försöker påverka normerna. Men til syvende og sist är det slutprodukten av diskussionen som blir normen. Således, chefer bestämmer, ledare diskuterar.

I en hierarkisk organisation kan en avdelningschef skriva till en akademisk ledare som vill diskutera i sin grupp: ”Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.“ Så agerar inte en akademisk ledare. Så talar en chef. Det är hierarkins kommando, och inte kollegiets kontinuerliga debatt. 

I den kollegiestyrda organisationen kommer utbildningens inriktning som resultat av kollegiets diskussion, inte av någon som slår en klubba i bordet några hus borta från kollegiet.

Men…normer i all ära. Kollegiet som styrning, förutsätter en likartad och samtidigt en specialiserad kompetens hos kollegiemedlemmarna. På högskolan är medlemmarna disputerade i sitt ämne, och fortsätter sedan sin kompetensutveckling genom att vandra i de akademiska graderna genom sin verksamhet i forskning, utbildning och samhällsengagemang. De nya, de inkommande, kallas doktorander, och sätts i lära, samtidigt som de, inte sällan, är de som konfronterar de existerande normerna, och därmed är ett nödvändigt inslag i kollegiets utveckling. 

Denna modell för styrning bryter samman när kompetensen i gruppen sviktar. Det är då cheferna ser sina möjligheter. Det är då de beslutar om saker, och gruppen accepterar besluten. Ty gruppen är inte ett kollegium, karakteriserat av gemensamma normer, med likartad och specialiserad kompetens.

När detta sker, kan man se kollegiets svagaste punkt. De kollegiala tenderar då att dra sig tillbaka. Antingen stannar de i organisationen och tystnar, eller stannar de och inom organisationen skapar interna grupperingar där kollegiets princip får råda och skapar skyddsvallar mot organisationens hierarki. Eller så lämnar de organisationen. … om det inte blir arbetsbefriade…

Jag har sett dessa skeenden på nära håll. När de sk cheferna beslutade om den verksamhetsförlagda utbildningen flyttade några av oss, som fanns i ett litet eget kollegium kallat Engagerade Cluben, medan några andra stannade kvar och utvecklade ’chefsbeslutet’ enligt sina egna idéer och lyckades göra om det från traditionell praktik, till akademisk utbildning. När de sk cheferna beslutade och for fram nu senast, sågs inte det avgränsade kollegiet som en möjlighet, varför ytterligare en del av de kollegiala gav sig av. I en annan organisation blev en grupp utsatt för chefskap, men man kämpade för att behålla sitt kollegium. Dock, trycket blev för stort från de sk cheferna, varför det hierarkiska chefskapet ledde till att en, ledaren i kollegiet, slutade med buller och bång.

Kollegiet är således en fragil organisationsprincip, då den inte klarar att möta hierarkin. Inte för att hierarkin är en mer effektiv organisationsprincip i akademin, om man med effektivitet menar god akademisk utbildning, forskning och samhällsengagemang. Jag är övertygad att om man granskar antal publiceringar och antal citeringar, antal debattartiklar i dagstidningar, kvaliteten på utbildningen, t ex genom kvaliteten på examensarbeten, har de minskat i den ovan antydda organisationen när kollegiemedlemmarna lämnade organisationen.

Idag, med glädjefyllda minnen av det fungerande kollegiet som vi kallade Engagerade Cluben, men med bittra erfarenheter av hierarkins seger över kollegiet, är jag arg på mig själv.

I min avhandling från 1990 undersökte jag blott vilka villkor som skall föreligga för styrmodellerna, för marknaden, hierarkin och för brödraskapet. Jag undersökte inte hur de olika modellerna för styrning kan försvara sig från angrepp från de andra modellerna. Jag var då, och är fortfarande så innerligt naiv, att jag trodde, mitt dumma fä, att effektiviteten för organisationen skulle avgöra vilken styrningsmodell man hade.

Jag, mitt dumma fä som inte förstår mina egna teorier, arbetade och arbetar mycket med teorier som antar att individen inte arbetar för organisationen, utan för sig själv. Jag bortsåg då, och gör fortfarande, mitt dumma fä, från att styrmodeller väljs som passar de som kan välja styrmodeller, inte de som är bra för organisationen och dess målsättning.

Jag ville ha titeln ’Till kritiken av makten’ på min avhandling, eftersom jag ansåg att min avhandling handlade om makt, hur man får människor att gå i takt, med marknad, hierarki eller brödraskap. Men det jag studerade som makt, var makten inom varje enskild modell, marknad, hierarki och brödraskap. Jag bortsåg helt från relationerna mellan modellerna. Jag bortsåg helt från den ena modellens makt över den andra.

Jag bortsåg helt från hur den ena modellen skall utrustas för att klara angrepp från de andra modellerna. Hade jag gjort det i min avhandling, hade jag stått rustad när min modell, kollegiet, blev attackerad av hierarkin.

Med min avhandling i ryggen och i sinnet, har jag hela mitt yrkesliv varit vägledd av mina insikter hur varje modell fungerar internt. Men jag har varit okunnig och helt bortsett från samspelet och konflikterna mellan dem. Därför har jag stått handfallen, så som min kollega som abrupt slutade på sitt universitet, inför angreppen på kollegiet som styrprincip för en akademisk institution. I min oändliga enfald har jag trott att min modell skulle dominera p g a dess effektivitet för organisationens målsättningar. Aldrig kunde jag i min livligaste fantasi föreställa mig att ledare arbetsbefrias av chefer på akademiska institutioner. Eller i organisationer som borde vara akademiska institutioner. Priset är ju för högt, eftersom man riskerar att de duktiga akademikerna flyr och lämnar kvar de lydande, med lägre akademisk kompetens. Vilket ju till stor del skedde.

Kanske jag skall avsluta min akademiska yrkesbana genom att skriva del två på min avhandling. Den skall då handla om hur styrmodellerna försöker dominera varandra, och hur styrmodeller kan motstå de andras dominans.

Jag har åsett hur den hierarkiska styrmodellen vunnit över kollegiet. Nu senast, år 2018, på ett universitet och på en högskola. Jag har sett det på andra platser. Men jag ser också hur mitt, numer splittrade kollegium, söker sig till platser där kollegiets princip accepteras, eller i alla fall tolereras.

Till dessa platser ställer jag mitt enfaldiga och naiva hopp. … som om jag intet lärt mig… Som om min avhandling från 1990 fortfarande är relevant.

​Öllsjö den 31 juli 2019

Idag, och några dagar till, skriver jag om mina erfarenheter av akademin, utifrån perspektivet styrning. 

2001 lämnade jag Lund efter nästan 20 år på samma institution, och kom jag till högskolan. Där träffade jag TT, som senare uppgav att han hade sett fram emot att vara en av de få disputerade på institutionen, varvid han kunde gå och sparka på en sten och ta det lugnt under många år. Så blev det inte. Vi skapade ett fruktbart samarbete i forskning och utbildning. Därefter anslöt ES, PB och TU, som doktorander. Tillsammans kallad vi oss Engagerade Cluben (EC).

Under några oerhört produktiva och roliga år utvecklade vi forskningsprojekt, skrev artiklar, utvecklade och drev kurser i ämnen som redovisning, strategi, företagsstyrning och revision. Vi träffades ofta på morgonen och gnällde över reviewers som inte förstod, hittade konferenser som kunde ge oss intressanta resor och diskuterade teoriuppslag. Allt inbäddat i vänskapens behag och skratt.

Vi utvecklade ett sätt att driva uppsatsseminarier som först gavs namnet Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), som jag håller för trolig var ett avgörande skäl till att Högskolan Kristianstads ämne, Företagsekonomi, gavs det högsta betyget, tillsammans med blott Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, på kandidatnivå vid den nationella utvärderingen.

En av våra höjdpunkter kom när vi alla, i olika kombinationer, skrev paper som vi fick accepterade på de två största amerikanska konferenserna i ’management’ och redovisning. Vilket år det var, minns jag inte, men då gick konferenserna efter varandra, på samma plats, med några dagars mellanrum, utanför Los Angeles, nära de stora stränderna. Vi åkte alla dit och presenterade och minglade. När konferenserna var över, hyrde vi en bil och på några dagar åkte vi till San Francisco, där några åkte hem, och några fortsatte till Las Vegas. Stolt som en tupp var jag, och är fortfarande, över en forskargrupp som kan prestera forskning som kan presenteras på de tuffaste konferenserna i management och redovisningskonferenser.

Därefter lämnade jag och TT högskolan, för att söka oss till en högskola som satsade på vad som vi då ansåg vara nödvändigt för att upprätthålla en god akademisk utbildning, Civilekonomexamen. Jag hade också en motvilja mot att högskolan, över huvudet på lärarlaget, tvingade på att alla utbildningar skulle ha praktik i utbildningen.

Gruppen fortsatte sitt forskningssamarbete.

Jag och TT sökte oss snart till universitet, då vi upptäckte att vi som professorer på högskolan mest skulle vara kuttersmycken för att erhålla Civilekonomrättigheter, och inte förväntades ta vad som jag uppfattar är professorsansvar. Jag åkte till Linnéuniversitetet och gavs möjlighet att införa en modifierad form av Kristianstadsmodellen för civilekonomernas terminslånga examensarbete. TT lämnade snart sitt första universitet och åkte till Linköpings universitet, där han funnit en konstruktiv fristad för sina och sina kompisars ambitioner.

Jag återvände till Högskolan Kristianstad 2017, då 3/5 av EC fanns där, plus ytterligare några goda lärare, som skulle vara basen för att utveckla en fantastisk utbildning. Ja, när jag tittade på bemanningen, såg jag t o m möjligheter att efter några år ansöka om universitetsstatus för företagsekonomi, dvs ha rätt till doktorsexamen. Ambitionen med Civilekonomexamen hade då försvunnit eftersom den då hade tappat sitt signalvärde som tecken på god utbildning.

Jag försökte nu införa Kristianstadsmodellen i Kristianstad på hela institutionens uppsatsverksamhet. Men Kristianstadsmodellen gick inte att införa. Bland annat bygger modellen på att de som har erfarenhet hjälper dem som inte har erfarenhet. Men ett antal av de utan erfarenhet ansåg att hjälpen var förödmjukande. De var också  så mäktiga att de lyckades nollställa min satsning på en god uppsatsverksamhet. Eftersom Kristianstadsmodellen inte gick att införa där den föddes, i Kristianstad, har jag döpt om den till Det engagerade kollegiets modell.

Den 1 juni 2018 var min stora, arbetsintensiva satsning över. Jag blev arbetsbefriad, dvs sparkad med långsamhet.

En blivande doktorand flyttade till JIBS. Kort efteråt lämnade en av de ursprungliga EC-medlemmarna, som hade blivit docent i revision, för att helt ansluta sig till Linköpings Universitet. 25 juni 2019 lämnade den näst siste av EC, som hade blivit docent i företagsstyrning, Kristianstad, och åkte till JIBS. Kvar i Kristianstad av det ursprungliga EC:s finns nu en, som blivit docent i företagsstyrning.

Därmed var det ursprungliga EC sprängt, utspridd på tre universitet, Jönköping, Linköping, och mitt eget, Free University of Scania, och en högskola, den i Kristianstad. 

Även om detta är min historieskrivning, så hävdar jag att av en akademisk grupp som etablerades på en lågprestigeskola, blev det under loppet av 18 år, två grupper, som etablerats på prestigeskolor, två professorer och, just nu, tre docenter, samt nytillskott som kämpar på.

Detta är ett fall, mitt och vårt, EC’s, fall, varför givetvis inga generaliserande slutsatser kan dras. Däremot kan några lärdomar dras.

Om dessa vill jag skalda några dagar.

”Skulle jag sörja, vore jag tokot” skaldar Lasse Lucidor. Förvisso sörjer jag att vår grupp EC är splittrad, och att jag är så mycket i periferin att jag idag överväger att lämna akademin.

​Samtidigt bär jag glädjen över att andan i EC fortsätter.

Men framför allt, för att jag har fått ha några år i mitt arbetsliv som har varit så oerhört produktiva i forskning, samhällsengagemang och utbildning. Och som varit lyckliga. Man skall inte sörja över svunnen tid, utan glädjas över att ha varit med.

Öllsjö den  30 juli 2019 

​Tänk dig ett rum. Vid fönsterraden står fem män, i åldrarna 30 till 60 år, och ser förnöjt på vad som sker. Framför dem finns ett bord där fyra avgjutningar av manskroppen finns, dock utan ben, så att penisen blir tydlig och fokuserad. Framför bordet står fem unga flickor, kanske i 12-årsåldern. Vid bordets ena sida står en person, vänd mot flickorna, och öppnar sin morgonrock och visar sin nakna kropp, en sådan man har om man är i 60-årsåldern och är något tjock.

Vad är detta?

En pedofil, med sina kompisar, med sina fallosar på bordet, som utsätter unga flickor för sin pedofili? En brottslig gärning, där männen måste kastas i fängelset?

Nej. Se på bilderna här:
http://www.abcbusinessnews.com/2019/07/wtf-feminist-strips-naked-in-front-of-children-for-art-display/

Det är en konstutställning. Feminister, och en feministisk konstnär som vill säga något, till alla, inte bara de fotograferade ungdomarna.

Sett på detta sätt, en naken kvinna som kallar sig för konstnär, i en lokal som säger sig ha en konstutställning, där de andra människorna, kvinnorna vid fönstren, bekräftar genom sitt agerande att det är en konstutställning, blir det inte en historia om pedofiler, utan om ett uttryck för feminism. Det blir inte ett övergrepp på unga människor, utan ett försök att förmå unga människor att inse något (vad, är oklart för mig)  

På diverse sajter diskuteras detta, och flertalet fördömer det som just ett övergrepp på barn. Men många kommenterar det också med det som jag gjorde, vad hade hänt om könen hade varit omvända?

Jag ser två saker i detta intermezzo.

Föreställ dig att detta hade skett i slutet på 60-talet. Den sexuella frigörelsen, som bl a innebar att nakna människor förekom mer i media. På slutet av 70-talet, när jag läste på universitetet, spelade vi volleyboll, där alla bytte om i samma omklädningsrum, och alla duschade gemensamt. Vi försökte skapa jämställdhet, likhet, där kroppen inte var något att skämmas över, och att kroppen kunde visas för andra, utan att skapa något märkligt. Det var vid den tiden jag fick min värdering, att nudisten är den mer utvecklade människan, ty den kan se en naken kropp utan att sexualisera den. Nakna människor är de fria människorna.

Då, i den tidsandan, och bland mina människor, hade konstnärens tilltag gentemot unga människor, där man inte sett deras manliga kön, setts som ett sätt att visa att kroppen är något alla har och inget att skylla eller sexualisera.

Idag väcker hennes tilltag förstämning och man pratar om pedofili. Kroppen har blivit, vad den var innan det radikala 60-talet, ett sexualiserat ting. Idag diskuterar vi inte nakenhet, utan kvinnor och flickebarn som döljer sitt hår och sin kroppsform. Vi lever i pornografins tid, där kroppen är uttryck för sex. Pojkarna på bilden möter inte en kropp, vilken som helst, utan de möter en situation som anspelar på sex.

Den andra saken är att jag ändrade på könen för att göra ytterligare en sak tydlig. Idag är mannen ett pornografiskt monster, som överallt söker utlopp för sina sexuella lustar. Kvinnan står där i sin nakenhet, nästan utelämnad, som ett objekt. Om det hade varit som i min historia, en man, hade han varit ett subjekt som levde ut sina drifter. Och vi, som lever i 2019, hade förfasats än mer, och börjat muttra om pedofil och om fängelse.

Så kraftigt har samhället förändrats. Från våra trevande steg på 60- och 70-talet, för ett ideal där en kropp, i vissa situationer blott är en kropp, till att naken kroppslighet innebär objektivering och sexualisering.

Vi lever i pornografins tid.
Vi backar in i framtiden.

Vill du få mer bakgrund, kan du se en video från utställningen, där du kanske ser vad jag ser, reminiscenser av en förgången tid. https://vimeo.com/345313337  

Medan idag, blir kvinnor avvisade från bussen på grund av för lätt klädsel (https://www.sydsvenskan.se/2019-07-27/amanda-tvingades-ga-av-bussen-var-for-lattkladd) och ett foto på en pojke i badbyxor tas ner från Facebook (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/GGeeL9/bilden-pa-douglas-9-censureras-pa-facebook)  

I sanning, framtiden är svår att erfara. Förmedeltiden är lättare att erfara. 

​Öllsjö den 28 juli 2019

En kapten anlöper den italienska hamnen, trots att hon förvägrats rätt att anlöpa. Hon har plockat upp flyktingar på medelhavet, och förhindras därför av den italienska staten, att anlöpa en italiensk hamn.

Det hon gjort är ett lagbrott och hon skall nu lagsökas. Samtidigt, i Tyskland, hyllas hon för sin humanitära insats, att rädda flyktingar.
https://www.svd.se/kapten-riskerar-fangelse--hyllas-som-hjalte-i-tyskland

En brottsling eller en humanist, vilket är det korrekta omdömet om kaptenen?

Flyktingarna, får vi anta, befann sig i sjönöd, och räddades av kaptenens skepp. Man har en skyldighet att försöka rädda människor i sjönöd. Hon kan inte ta dem tillbaka till Libyen då det tycks som om de då löper risk för sitt liv. Därför måste hon ställa kosan till civiliserade länder. Närmast ligger Italien.

Detta är den humanitära versionen.

Den icke-humanitära versionen säger att hon, genom att gjort detta upptagande till regel, ger signal till flyktingprofitörer och till flyktingar, att det finns en god sannolikhet att flyktingar på sjöovärdiga båtar, kommer att plockas upp och komma till Europa. Därför kan starka, modiga, penningstarka individer, köpa sig en plats på fartyg som tar dem ut på havet, för att där överföras till de sjöovärdiga båtarna, som sedan kaptenen och andra skepp måste undsätta.

Kaptenen blir därmed en avgörande och ytterst verksam del i en kedja av människosmuggling. Hon deltar i och befrämjar utpressningen, där kraftfulla flyktingar och flyktingprofitörer utnyttjar mänsklighet och normer för sjöfarande.

Det är den anti-humanitära versionen.

Den som är min, förstår du, i alla fall om du läst mina tidigare inlägg. Mitt hjärta står till den som är svag och utsatt. Det är inte den som sitter på de där båtarna. Det är de som inte vågar eller inte kan fly från sina omständigheter. Den tyska kaptenen gör det som tyskarna varit så bra på tidigare i sin historia, att stå på den starkes sida och att verksamt sålla folk, där den starke ges rätten, och den svage försvinner.

Min dom är således att den tyska kaptenen inte är ett humanistiskt ideal, utan dess motsats. Vill hon hjälpa folk, skall hon ta sig i land i Libyen och söka upp de människor som är så förfärade att de inte ens överväger att fly från sin misär. Hon kan t ex göra som min familj gör, och skicka pengar till ett hem i Marocko, Oum El Banine, där ogifta kvinnor med barn hjälps att undkomma våldet i deras samhälle. Dessa kvinnor har inte råd att ta sig till Libyens stränder. De har inte mod att göra det. De inser vilka oerhörda risker de tar, speciellt för sina små barn. De flyr inte. De är för svaga för att fly. Det är dem jag värnar om. Det är dem vi skall rädda. De starka och rika vid Libyens stränder klarar sig nog. Men inte de förtryckta ogifta kvinnorna och deras barn. Det är de som behöver vårt skydd.

​Öllsjö den 27 juli 2019

​’Lika värde’ är två ord som ständigt uttalas och som används, sällan med, utan oftare mot någon annan och dennes åsikt. De två orden finns ofta återgivna i dokument som kallas ’värdegrund’. De två orden är portalord, som skall stå över varje dörr. Och, som sagt, oftast för att utesluta andra, mer sällan för att innesluta.

Men vad innebär de? För mig som ortodox socialdemokrat är de centrala ty de är blott ett annat sätt att säga Jämlikhet, den demokratiske socialistens portalslogan. Jämlikhet, och därmed ’lika värde’ innebär att vi alla är lika, och att vi därmed har rättigheter till t ex jämställd vård och jämställd skola. Det innebär i vårdfallet, att det är sjukdomar som avgör behandlingen, inte vem personen är. I skolfallet innebär det att det är individens förmåga som avgör utfallet, inte var den bor eller vem den haft som sina föräldrar, inte vilken skola den gått på.

Men det är inte fullt så enkelt.

Rasistiska ideologier, som islam och judendomen, är inte bärare av lika värde. Bägge inriktningar omskär sina pojkar, och vissa muslimska inriktningar omskär också sina flickor. Små människor blir utsatta för ett fysiskt övergrepp, inte av medicinska skäl, utan baserat på en vidskeplig tro att handlingen ger barnet en upptagning i gruppen, och visar dess samhörighet med en gud.

Tänk dig nu en situation där en man på 30 år kommer till sjukhuset med fysiska problem kopplat till förhuden. Läkaren anser att rätt behandling är att ta bort förhuden. Mannen blir presenterad med behandlingsförslaget. I vårt samhälle skulle han ges det som ett förslag, som han kan avböja eller anta. Sjukvården har inte rätt att under tvång avlägsna förhuden. Mannen har rätt att bestämma över sin kropp. Ty det är hans kropp.

Men barnet har inte rätt att bestämma över sin kropp. Det har föräldrarna. Här finns inget ’lika värde’. Ingreppet har inget med det fysiska välbefinnandet att göra, utan är blott och enbart baserat på vidskepelse. Man skulle då förvänta sig att man väntade med ingreppet tills barnet själv anses vara kapabelt att fatta beslutet. Men så görs inte, utan t o m i ett så förnuftsstyrt samhälle som Sverige, anses föräldrarna ha rätt att stympa barnets kropp.

Ett annat fall där man kan tänka sig att åsidosätta lika värde är bestraffning. Tänk dig att en polis, som inte är i tjänst, blir hotad av en person till livet vid sin köksdörr, där den hotande personen tidigare blivit fängslad av polisen i hennes yrkesutövning. Exakt samma hot blir du utsatt för, men utan att tidigare haft kontakt med personen. De två personerna som utfört hoten blir dragna inför domstol. Om vi hade ’lika värde’ och om hoten var identiska, då borde de hotande personerna få exakt samma straff. Ty du och polismannen är ju bägge individer med lika värde.

Men man kan tänka sig att ett hårdare straff delades ut till den som hotade polisen, ty även om de är identiska som individer, och därför åtnjuter ’lika värde’, är polisen representant för staten. Hotet är således inte blott mot individen, och därmed skall åtnjuta ’lika värde’, utan är också i polisens fall, ett hot mot staten. I detta fall kan i alla fall jag tänka mig att ’lika värde’ inte skall föreligga, då det ena fallet också inbegriper ett hot mot staten, och vårt samhälle.

Slutligen, alla de unga män som får stora resurser av svenska staten genom gymnasielagen, där män som saknar flyktingskäl, ges fördelar i Sverige. Samtidigt, alla flickor i flyktinglägren, som inte vågar, som inte har råd och kraft, och som är kvinnor, och därför oerhört utsatta vid en flykt. De får inget av den svenska staten, eller möjligen via några hjälpsändningar. Men ingen svensk utbildning. Inget tak över huvudet i Sverige. Ingen fristad i Sverige där de slipper giftas bort vid 14 års ålder. Dessa flickor får finna sig i att vi behandlar dem som av lägre värde, för att de inte vågar ta sig till vår gräns. Darwinism är detta, och Darwinism har inget med lika värde att göra.  

Därför, när du hör ’lika värde’ ställ frågan vad det innefattar och vad det utesluter. Och var aktsam, ty ’lika värde’ kan vara ett sätt att gömma en maktutövning.

Öllsjö den 26 juli 2019      

Idag tilltar antisemitismen, sägs det. Går du förbi synagogan i Malmö, ser du uttryck för antisemitismen, då den har en säkerhetsnivå som visar att den kan utsättas för angrepp. Judar drar sig för att gå ut i samhället med judestjärnan eller kippan på sig. 

Muslimska kvinnor erfar ett islamofobiskt hat när de får kommentarer, och t o m blir dragna i sin huvudbeklädnad.

I detta skeende gäller det att hålla två saker åtskilda.

Den som öppet demonstrerar ett politiskt uttryck, måste acceptera att få demonstrationer mot sig. Här gäller öga för öga, tand för tand. Tar du dig rätten att uttrycka med symboler din ideologiska hållning, får du acceptera att andra, med andra ideologiska hållningar, vill ifrågasätta din hållning.

Går jag på gatan med den röda flaggan, eller med sossemärket på min kavaj, får jag vara beredd att någon annan kommer fram till mig och ifrågasätter min ideologi. Vill jag demonstrera, får jag acceptera andras demonstration.

Därför måste varje person som demonstrerar, med en kippa, ett kors, en hammare och skära, en schal, vad det än månde vara för symbol för en ideologi, vara beredd att stå upp för sin demonstration.

Men demonstration görs med symboler och med ord. Det är det demokratiska samtalet. Det är uttryck för en djup demokrati när människor får lov att demonstrera, både för och mot något.

Däremot, om denna demonstration består i okväden, som inte är saklig kritik av den demonstrerande ideologin, eller än värre, när demonstrationen blir våldsam, t ex när någon drar i symbolen, då har den lämnat demokratin och övergått till t ex antisemitism eller islamofobi. Då har den blivit fascistisk, i betydelsen att med våld påverka andra.

Fascistisk reaktion, att bemöta andra med våld, okväden eller hot om våld, är förkastlig och hör inte hemma i demokratiska länder.

Att bära en kippa eller en svastika är i ett demokratisk samhälle ett civiliserat sätt att uttrycka en ideologi. Att försvara den ideologin genom att bemöta ett argument med ett annat argument är ett civiliserat och demokratisk agerande.

Att vara rädd för att uttrycka sin ideologi genom en symbol är ett uttryck för ett samhälle i demokratisk kris.

Släpp därför symbolerna fria. Släpp den demokratiska debatten fri. Men slå ner på varje försök att kväsa friheterna genom våld mot dem som uttrycker sina ideologier genom symboler, vare sig det är genom antisemiternas våld mot judarnas kippa, eller statens våld mot nazisternas svastika.

Minns alltid grunden, att demokrati innebär att man kämpar med och mot ideologier. Inte med eller mot människor. Det är inte juden, muslimen eller nazisten som skall angripas, utan deras ideologier som skall debatteras. Då är det är ett fritt, civiliserat samhälle.

​Öllsjö den  25 juli 2019

På en god arbetsplats hörs skratten rulla, genom korridorer och i arbetsrum. Man skrattar tillsammans åt företeelser och man skrattar åt varandra. Att skratta tillsammans visar att man har en liknande värdegrund och kan finna företeelser löjliga. Att man kan skratta åt varandra betyder att man inte tar varandra på största allvar och att var och en är så säker i sig själv, att den kan t o m kan uppskatta att bli avslöjad som en löjlig figur.

Skrattet innebär också att man har en kritisk attityd. Blott genom att se genom något, kan man finna källan till skrattet. Därför är skrattet till sin natur kritiskt. Det uppenbarar, det relativiserar. Se bara hur Johan Glans lyckas få oss att förstå det absurda med vårt påskfirande: https://www.youtube.com/watch?v=zYruKFyk1dw

En god arbetsplats utmärks således av en kritisk hållning, med åtföljande skrattsalvor.

En dålig arbetsplats utmärks däremot av allvar och lydnad. Där skrattar man inte, eftersom det kan antyda att man inte underordnar sig. Där råder allvaret, där A är A, eftersom det är bestämt så av de sk cheferna. Kritiken, skrattets grund, är förbjuden. Alla antydningar till ställningstaganden som avviker från de sk chefernas är förbjudna.:
”Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.“

Lydnad inte bara premieras, utan är förutsättning. Man hävdar en sorts tradition på svensk arbetsmarknad, att man är lojal mot sin arbetsgivare I en sådan organisation är det ett problem med: ”…misstänksamhet mot hierarkier och begränsad uppskattning för förmågor som att följa eller underordna sig.”

Den som lyder, aktar sig för att skämta. Den som lyder, skrattar inte. Ty skrattet hotar den som skall åtlydas. I korridorerna och i kontorsrummen hörs möjligen ett halvtyst mummel. Men även det kan vara farligt, så det dör snart bort. Tyst ligger korridoren. Och snabbt avlägsnas tavlor på de kritiska, de skämtande, de skrattande.

Det följsamma allvaret råder.

Allvar förknippas ofta med seriös. Men den allvarliga följsamheten är inte seriös. Den kritiska hållningen, den som uppenbarar, den som visar oss hur världen kan tolkas och ses, är den som är seriös. Det goda skämtet är därför mer seriöst ån det följsamma allvaret.

En gång fick jag en i mina ögon märklig synpunkt på min handledning. En person hade hört hur jag och studenterna skrattade på mitt arbetsrum under en handledning. Han frågade vad vi pysslade med, om vi kastade bort vår tid med att bara ha roligt, istället för att ha handledning. Jag svarade att vi hade rolig handledning, och att jag trodde att studenterna lärde sig mer på en handledning där människor skrattar, än där vi är allvarliga som gråstenar. Jag avslutade mitt försvarstal med att hävda att en handledning där handledare och studenter inte skrattar, är inte seriös.

​Öllsjö den 24 juli 2019

Historia är inte det förgångna, utan det är dagens beskrivning av det förgångna. Man brukar skämta om historia och den försiktighet som utmärks av de goda historikerna med följande historia: Man frågade en historieprofessor om betydelsen av franska revolutionen 1789. Han svarade: Det är för tidigt att bedöma.

Kanske han istället kunde ha sagt att betydelsen avgörs av dagens föreställningar, varför dess betydelse kommer att variera över tiden.

Den värsta avarten av historians tidsrelativism är de totalitära staternas ytterst medvetna omskrivning av historien, välkänd från Orwells sanningsministerium i boken 1984, men även från den sovjetiska historieskrivningen, där den ständiga revisionen av historien visas genom foton där en person suddas ut eller sätts in, allt efter behov i historieskrivningen.

Idag finns en ström hos de högerextrema som försöker framställa sig som kritisk, men som egentligen är ett liknande försök att skriva om historien, inte för kunskap skull, utan för att smutskasta den demokratiska socialismen genom att brunsmeta den. Överraskande ansluter nu sådana som man kunde beteckna som nyliberaler. Här finns ett aktuellt exempel på brunsmetning:
http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/nils-eric-sandberg-nazism-och-fascism-tva-vansterrorelser/

Visst, det är en förvirrad text, utan grundläggande analyskategorier, vilket delvis kan förklaras med det begränsade utrymmet...som här. Men den är talande för ambitionen att brunsmeta ’vänstern’ och därmed den demokratiska socialismen.

Visst finns det likheter mellan nazism och socialism. Vi är bägge ateister, varför vi gärna gör om kyrkorna till sädesmagasin eller pubar, likt kommunisterna. Men medan nazisterna brände synagogorna, lämnar vi dem i fred, eftersom vi är demokrater och låter folk luras av sig själva. Högern, om vi därmed avser konservativa i Europa, är ju kristna och syns gärna tillsammans med präster och biskopar, dvs välfinansierade folkförtryckare.

Socialister och nazister är bägge förespråkare för en stark stat. Men det är också högern. De är dock inriktade på försvar av egendom, vilket är en inriktning de hjärtligt delar med nazisterna, medan socialisterna blott söker försvar av det sociala samhället genom staten, vilket de delar med nazisterna. Nazister är därför både höger, försvara egendom och land,  och vänster, försvara socialt samhälle, i inställningen till staten.

Vi, de demokratiska socialisterna och nazisterna, skiljer sig däremot åt beträffande familjen, där vi, socialisterna, vill ge full frihet åt bägge könen, medan de konservativa och nazisterna samlar sig i att mer än gärna se kvinnan i hemmet. Det är sannerligen inte den hårda kampen från de konservativas sida som gett kvinnan rösträtt i Europa. Kvinnorna fick rösträtt trots de konservativa.

En sak har vi alla tre gemensamt, nämligen kampen mot kommunismen. Det var rädslan för kommunisterna och socialdemokraterna som gjorde att den konservative Rikspresidenten Hindenburg gav med sig och gjorde den österrikiske korpralen Hitler till kansler. Hitler var inte konservativ, men han kom till makten genom de konservativas politik, driven av rädslan för vänstern.

När väl Hitler kommit till makten var hans samhörighet med socialdemokraterna inte större än att socialdemokrater fick det tvivelaktiga nöjet att inviga de nybyggda koncentrationslägren. Men inte som fångvaktare, utan som fångar.

Debattören i Kristianstadsbladet måste också, för att lyckas i sin brunsmetning, undvika att skriva om en mycket grundläggande tanke hos de konservativa, som de starkt delar med nazisterna, nämligen nationalismen. Medan socialdemokrater, i tid och otid, på den tiden de var socialdemokrater, talade varmt och länge om internationell solidaritet, talade de konservativa och nazisterna om Riket. 

Nazismen och fascismen tog idéer från höger och vänster och kokte ihop till en soppa som attraherade näringsliv, viss del av överklassen och folk. I dessa ideologier finns element från alla strömningar. Att ta ut vissa delar, som debattören gör, antingen de är höger eller vänster, görs inte för att förstå nazismen och fascismen, eller för att förstå konservatism eller socialism, utan för att smutsa ner andra genom dessa strömningars ohyggliga resultat.

Vi ger debattören ett rätt. Nazism och fascism är inte höger. Men vi förkastar han tes, ty de är inte heller vänster. De är, likt miljöpartiet är idag, aningen utanför den traditionella vänster-höger-dikotomin genom att kombinera idéer som den traditionella skalan sätter som motsatser.

För mig, som demokratisk socialist, är en sak viktig. Medan nazisterna och fascisterna, och numer även vissa gröna, var motståndare till demokrati, kan de konservativa, med viss ansträngning, och de liberala, med lätthet stå för politisk demokrati.

Den demokratiska socialismen har däremot tanken att demokratins ideal skall genomsyra samhället, inkluderande social och ekonomisk demokrati. I det är vi starkt avvikande från de andra strömningarna, konservativa och nazister. Det är om det den grundläggande striden står.
https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208 

​Öllsjö den 23 juli 2019

Jag skapade Free University of Scania (http://www.svencollin.se/FUS.html), främst som en protest mot dagens klimat i den akademiska världen, där man kan avskeda en professor som kämpar för att göra en god utbildning för ungdomar, företrädesvis från studieovana hem, och som vägrar att utforma en utbildning utifrån politiska premisser som hållbarhet.

Jag överraskades av att min skapelse blev uppmärksammad av Universitetskanslersämbetet (UKÄ). På en av UKÄ:s hemsidor (https://www.uhr.se/en/start/recognition-of-foreign-qualifications/enic-naric-sweden/Non-recognised/) nämner de min skapelse. Hemsidan utgör en sorts svart lista över organisationer, som de hävdar: “…either claim to award qualifications, or could be mistaken for awarding qualifications in spite of not being officially recognised. They might also claim to operate in or from Sweden, or in some way claim to be linked to Sweden. However, they are neither officially recognised nor have degree granting rights.”

Det är ganska otrevliga påståenden, och oriktiga påståenden, av UKÄ, då FUS verkligen inte hävdar att FUS ger ut akademiska titlar. Och vi hävdar absolut inte att FUS är certifierade av UKÄ.

Vi vill absolut inte vara, eller ens framstå som certifierade av UKÄ. Det skulle antyda att vi skulle ha likheter med UKÄ:s certifierade högskolor. Vi vill absolut inte riskera att vårt rykte försämras genom att förekomma på deras lista av certifierade utbildningar.

Att förekomma på en lista av UKÄ-certifierade utbildningar skulle dra FUS namn i akademisk skam och vanära.

UKÄ kom för någon månad sedan med sin utvärdering av lärarutbildningar. Det är de utbildningar som lär ut hur man lär ut. De borde vara de främsta experterna på utbildning.

​Det kanske de är, men de är sannerligen inte exempel på exemplariska akademiska utbildningar. 48% av utbildningarna blev underkända som akademiska utbildningar. 48%! Nästan hälften är inte acceptabla akademiska utbildningar.

UKÄ har således på sin lista av certifierade utbildningar haft 48% inom lärarutbildningen som falskeligen har utgett sig för att vara akademiska utbildningar. Dessa har tolererats, de har listats som godkända utbildningar, och de är fortfarande på listan av certifierade utbildningar, trots att de är underkända av den certifierade organisationen, UKÄ.

Nej, vi vill inte förekomma på en lista där dessa 48% förekommer. Vi vill inte dras i den akademiska skam och vanära som ankommer de 48%. Vi vill inte ens låtsas dela ut examen som är godkända av UKÄ. Vi vill inte förekomma i det dåliga sällskapet eftersom det hotar vårt rykte som genuin akademisk institution.

Vi är därför tacksamma att få förekomma på deras svarta lista, som speciellt utpekade att inte ha med UKÄ att göra. Även om det är oriktigt att peka ut oss som de gör.  

FUS har intet med UKÄ att göra. FUS beblandar sig inte med UKÄ:s görande. Det är FUS för god för.

Öllsjö den 22 juli 2019

I Svenska Dagbladet idag, 21 juli, skrivs om en avfolkningsbygd, Kaxås i Jämtland, där en miljardär, Dan Olofsson, deltar i ett projekt som avser att förhindra avfolkningen.

Så här säger han, enligt journalisten: ”Vi ska se till att så många unga ansvarsfulla barnfamiljer som möjligt flyttar till bygden, då överlever skolan, förklarar Dan Olofsson.” “…ansvarsfulla barnfamiljer och fertila kvinnor är välkomna att ansöka. Men man får snabba på med att skaffa barn.” Vad menar han då med ansvarfulla? Jo: ”– Det är människor som är skötsamma, som har barn och jobb och vill leva nära naturen, en vanlig familj med normala inkomster helt enkelt. Kommunen har skyldighet att hjälpa utsatta grupper, det har inte vi. Vi gör en individuell bedömning i varje enskilt fall, och vi vill inte ha hit kriminella eller hemlösa. Jag bryr mig om avfolkningen, det är den vi ska förhindra.”

All heder och ära till miljardären. Han deltar inte i PK-hyckleriet och levererar inte tomma ord om människors lika värde och att alla skall med. I en avfolkningsbygd och från en man som agerar och inte blott retorikerar gäller det att vara tydlig och inte dölja de verkliga avsikterna i ord som ändå ingen egentligen bryr sig om, annat än att de skall uttalas.

Här finns ingen plats för tiggare, för hemlösa, för infertila, för kraftigt funktionellt nedsatta, för arbetslösa. De skapar inte resurser utan förbrukar dem. De leder till oro och försvarsåtgärder, som väktare och kraftiga lås på dörrarna. I en avfolkningsbygd är de kostnader som bygden inte kan bära, och måste därför undvikas.

Vi kan känna vindarna från en tid som vi trodde var svunnen.

Men rannsaka dig själv. Om du etablerar en restaurang, vem vill du rikta dig till? Till den glada gänget som väldoftande kommer och beställer din goda mat, dricker och skrattar, och betalar notan? Eller till de urindoftande gaphalsarna som skriker ut sin existentiella ångest och som möjligen beställer vatten, men som inte betalar notan?

Nej, du gör det som i företagsekonomin kallas att segmentera, att urskilja en grupp av människor som gör din restaurang så lönsam att den kan överleva.

Rannsaka dig själv. Om du skall bo någonstans, var väljer du då att bo? Köper du en billig insatslägenhet, eller tar en hyreslägenhet på Gamlegården, ett invandrartätt område med stora sociala problem, eller köper du en villa i Öllsjö, där grannarna hjälper varandra, skolan fungerar väl och inga bilar brinner?

Nej, du gör det som i samhället kallas segregation, att i mån av dina egna resurser, väljer du det område där du kan leva i glädje och utan rädsla för vad dina barn skall bli utsatt för.

Det som i förstone förefaller som vindar från förr, är den naturliga mänskliga tendensen att se om sitt hus och värna sin familj och sina barn. Du sitter med din cigarr i det lugna villaområdet och gapar och skriver om tendenser som liknar fascism. Du har resurser att ha det liv som miljardären vill ge till en avfolkningsbygd.

Du är en aktiv producent av det segmenterade, det segregerade samhället. Du gapar om människors lika värde, medan miljardären inser att det inte är en norm som går att ha om man vill skapa ett levande samhälle av en avfolkningsbygd. Du skapar segregation genom ditt agerande i livet, men skriker och stormar mot det i dina ord.

Medan miljardären inser, och inte hymlar med att lika värde är en kostnad som en avfolkningsbygd inte har råd med.

Greta uppfann flygskammen. Själv lägger jag undan min färdigrökta cigarr och inser att jag har en social skam.

Öllsjö den 21 juli 2019

​Nu har man beslutat att välgörenhet till givna välgörenhetsorganisationer avdragsgill i givarens skatt. Varje individ kan ge till dessa organisationer, och en del av den gåvan är en summa som annars skulle ha kommit staten tillgodo. Det innebär att det som annars hade kommit till staten och distribuerats via statens demokratiska process, nu distribueras via individers preferenser.

Högern framställer detta som en möjlighet för ett gott samhälle, där individer stimuleras att bidra till det allmänna, via välgörenhet. Det är att befrämja altruism.

Men är välgörenhet uttryck för altruism, att göra gott för andra, utan beaktande av sitt eget goda, eller är det uttryck för egoism? Självfallet är det egoism, ty jag ger till det som jag vill skall erhålla mina pengar. De aktiviteter som jag anser är goda, är de som får min välgörenhet.

Man är villig att ge, om det går till det man vill. Ett tydligt exempel är den nedbrunna kyrkan Notre Dame. Mängder av ursinnigt rika individer och företag var villiga att ge till kyrkans uppbyggnad. Men inte utan villkor. Gör det på mitt sätt, och ni får mina pengar. Gör det på annat sätt, och jag betalar inga pengar.  
https://omni.se/miljardarer-har-inte-gett-ett-ore-till-notre-dame/a/BRzVE9

Men är det välgörenhet? Nej, det är en enkel affär, där någon betalar för en produkt.

Välgörenhet följer det kanske hårda, om än egoistiska, diktum som Jesus anför i sin Bergpredikan: ”Men när du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” (Matt. 6:3, 4). Det du ger, ger du utan baktanke till det du ger. Däremot kommer den kristna egoismen genom att man ger för att belönas av Fadern, som återgäldar. Inte ens de kristna kan tänka i ren altruistisk välgörenhet.

Därför, använd inte ordet välgörenhet och gåvor när det gäller den statligt, avdragsgilla penningen, ty det är blott de borgerligas sätt att ta resurser från den demokratiska staten och låta de rika dirigera samhället genom sina ’gåvor’.

​Öllsjö den 20 juli 2019

Arbetsköparna, både de privata och de offentliga, vill ha ökat inflytande över högskolorna, för att styra deras utbildningar så att de får den utbildade personal de önskar.
https://www.svd.se/utan-ratt-kompetens-stannar-sverige

Man kan syrligt invända att arbetsköparna redan idag har ett oerhört inflytande över utbildningarna genom att stimulera studenter att välja de utbildningar som ger överlägset bästa arbetsvillkor och löner. De offentliga arbetsköparna kan knappast slå sig för bröstet när det gäller lärarförsörjningen. Högskolorna ställer upp med många utbildningsplatser, som inte fylls, eller som fylls med studenter som har sämre resultat på högskoleprovet än slumpen. En eventuell lärarbrist kan onekligen lastas på kommunerna, som inte ger unga människor en stark vilja att bli lärare.

Blotta tanken, som redan idag är realiserad, att arbetsköpare skall ha plats i högskolestyrelser, där man fattar beslut om den akademiska kunskapens skapande och spridning, är befängd. Självfallet skall utbildningar och forskning som befinner sig nära dagens verksamhet ha kontakt med denna. Men den kontakten sköts genom forskningen och genom t ex rådgivande organ på högskolor.

Men att den tanken är både befängd och realiserad, visar på ett samtidighetsproblem.

Tanken är befängd då den innebär ett tydligt hot mot de akademiska friheterna. Att tanken är realiserad beror på att högskolorna, förutom de uppgifter de har, t ex enligt högskolelagen, också har just det som debattförfattarna anför, ett kompetensförsörjningskrav. Högskolor skall utbilda väg och vatten-ingenjörer, ty vi har vägar som kräver deras kompetens. Högskolor skall utbilda läkare, ty vi behöver läkare.

Samtidighetsproblemet är att högskolorna samtidigt skall klara att skapa kunskap för framtiden, men också lära ut kunskap för idag.

Ett enkelt sätt att hantera samtidighetsproblemet är att ta bort samtidigheten. Låt universitet vara akademier, med akademisk frihet och kollegial styrning, med samhällsintressen, som t ex arbetsköparorganisationer, i rådgivande organ. Låt högskolor vara yrkeshögskolor, utan akademisk frihet, med tydlig styrning från samhällsintressen, dvs företrädare för t ex frivilligorganisationer, staten och arbetsköpare i styrelsen. Kunskapsförsörjningskravet sätts på universiteten medan kompetensförsörjningskravet läggs på högskolorna.

Betydligt svårare är det att hantera samtidighetsproblemet i samma organisation. Högskolan Kristianstad vill att FN:s hållbarhetsmål skall genomsyra ekonomutbildningen. I opposition mot den ambitionen skrev jag i en artikel:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/). Artikeln publicerades 26 februari 2018. 1 juni 2018 var jag arbetsbefriad från högskolan genom ett rektorsbeslut. Det är ett sätt att hantera samtidighetsproblemet.

Samma högskola har etablerat forskningsplattformar inom hälsa, lärande och verksamhetsutveckling, där forskningsprojekt skall skapas med lika deltagande från högskolans lärare och omgivande samhälle, med krav att forskningen skall finansieras lika mellan deltagarna, och resultaten skall ha betydelse för bägge aktörer, dvs vara både vetenskapliga relevanta och praktiskt relevanta. Medan plattformen för hälsa tycks vara ganska framgångsrik, väntar vi fortfarande på tecken att de andra plattformarna skall lyckas. Det är ett annat sätt att hantera samtidighetens problem.

Debattörernas förslag, med stark styrning från kompetensintresset, är dock ett oacceptabelt sätt att hantera samtidighetsproblemet, eftersom det underordnar kunskapen relativt kompetensen. Vi akademiker tror på den akademiska friheten, ty den möjliggör att vi kan famla i den dimma som är framtiden, men med lite tur och lite skicklighet, kan vi skapa kunskap som imorgon blir en oundgänglig del av kompetensen.

​Öllsjö den 19 juli 2019

​Payam Moula är chefredaktör för en anrik tidskrift, Tiden. Den grundades av Hjalmar Branting i början på 1900-talet, och är en socialdemokratisk idétidskrift. De flesta prominenta socialdemokrater, som t ex Wigforss, har förekommit i den. Även mindre prominenta har förekommit, som jag 1998, med en artikel om makten över företagen (Collin, S., 1997, ‘Makten över företagen’, TIDEN, 8/97, pp. 37-40.).

På senare tid har chefredaktörer som jag håller högt varit Anne-Marie Lindgren och forna chefredaktören för Arbetet och inspirationsgivare till oss unga SSU:are, som hyllade självförvaltning, Bo Bernhardsson.

Nyligen publicerade chefredaktören Moula följande två twittermeddelanden:

”Det finns knappt någon till vänster för liberaler att bli sura över längre. Det är antingen högerrasister, Dovstad, Bali, Arpi, Weidmo Uvell eller andra högertroll. Jag är ärligt nyfiken över detta. Det känns märkligt att troll och idioter med makt ska vara ett högerfenomen?”
(https://twitter.com/PayamMoula/status/1151188593366523904)

”Ärlig fundering, varför har Sverige en fiskmåshöger men ingen motsvarighet till vänster? Varför är det varje vecka några idioter till höger som skriver/säger/gör något dumt som alla vuxna blir moraliskt indignerade över? Varför finns inte liknande grupp av idioter hos vänstern?”
(https://twitter.com/PayamMoula/status/1151187108213788672)

Denna vokabulär, denna retorik, detta ordval, detta sätt att debattera är djupt ovärdigt en socialdemokratisk redaktör. Det kan förekomma och tolereras bland de unga, de vildvuxna, de ännu ej bildade SSU:arna. Men knappast hos några mer bildade socialdemokrater. Och absolut inte av chefredaktörer för den anrika tidskriften Tiden.

Twitter är ju till största delen en avskrädesplats för det vulgära och obildade samtalet. Om man ens kan kalla det samtal. Det är ju mer av ett skällande, utan trovärdig analys och utan respekt för vad samtal skall vara, ett sätt att övertyga och vinna folk för ens tankar.

I denna tid, med sin fördomsfullhet och ovärdighet i samtal, kanske hans retorik gör sig i den miljön där redaktören befinner sig, som han själv anger som troll och idioter. Han inordnar sig själv i den grupp han så målande beskriver som ’grupp av idioter’. Likt det sammanhang av rasister och dess motsats, och därmed deras identiska, anti-rasister, blir han en aktiv del i det ovärdiga samtalet.

De ovärdiga debattörerna kan dväljas på twitter. Det är bra att twitter finns, eftersom vi andra därmed får ta del av den undervegetation av opinion som finns. Den som tidigare hölls vid frukostbordet av fanatiker, där de knöt sin näve och slungade ut kväden som sedan lämnades kvar under bordet. Där de hör hemma.

Det är bra att twitter finns, eftersom vi därmed, genom dess öppenhet, kan se vilken undervegetation som finns, så att vi kan agera mot den. Utan dess offentlighet riskerar annars den att växa utom synhåll, och sedan plötsligt få ett genomslag, då den vuxit sig så stark att den är svår att bekämpa.  

Men en socialdemokratisk chefredaktör skall inte tillhöra denna undervegetation. När den gör det, visar den att socialdemokratin blivit infekterad av det ovärdiga samtalet, av dess retorik, men även av dess tankar, där fördom och anti-demokrati är utmärkande.

Kanske Payam Moula är ett misstag och snabbt blir ersatt av en redaktör som bär den socialdemokratiska ideologin. Eller så är han blott ett av andra tecken på att socialdemokratin lämnat sin ideologi och blivit ett gungfly av populistiska fördomar och eländesdebatt.

​Öllsjö den 18 juli 2019

​Samhällsnytt är ett främlingskritisk media. Kent Ekeroth är ingen god journalist då han lägger svaren i de intervjuades mun. Hans agenda är inte den gode journalistens, att skildra, utan den aktivistiske journalistens, att driva opinion.

Men det förringar inte reportaget i följande länk.
https://www.youtube.com/watch?v=PIp8E9Bw5ok&feature=youtu.be

Reportaget är från Gamlegården i Kristianstad. Några skjutningar har skett där och bilar har brunnit. Med data från det senaste EU-valet avseende valdistrikten Gamlegården 1 och 2 kan sägas: Andel med invandrarbakgrund är 86% respektive 80%. Sysselsättningsgraden är 40% respektive 37%. Hyresboende är 100% respektive 96%. Högskoleutbildning har 24% respektive 26%. Inkomstnivån är 8773kr respektive 9229 (övriga distrikt har bortåt 20000 till 30000kr som jämförelse). Valdeltagandet var 24,3% respektive 27,1%. Socialdemokraterna fick 53,9% respektive 52,7%. SD fick 12,7% respektive 15,3%.

Alla data pekar på ett område som bebos av den nya underklassen, flyktingarna och invandrarna, med inslag av den gamla underklassen, som sannolikt kvinnan och hennes familj representerar. Utbildningsnivån visar det som vi förväntar oss av sådana områden, att de välutbildade har lämnat, och svenskarna som kan lämna, har lämnat.

Reportaget visar främlingsfientlighet, som här riktas mot svenskarna, som kallas svenne banan m m. Hon och de sina, totalt fyra stycken, är en tydlig minoritet, som förtrycks av majoriteten, som anges till 40 stycken. Hon vill göra som de andra svenskarna, flytta, men kan inte av ekonomiska skäl.

Kvinnan berättar om att det står många mammor och ser på när detta sker. De agerar inte. Det finns ingen känsla av solidaritet mellan mammorna, som skulle kunna samla sig och hindra skeendet. Så rotad är främlingsfientligheten hos de inblandade, att de hellre står mot varandra, än att samla sig och lösa det problem som de har.

Solidariteten, den som ursprungligen fanns hos de styrande, som gav invandrarna en möjlighet i landet, finns inte hos de som lever i bostadsområdet. Där finns istället främlingsfientlighet, det som skys av de styrande.

Här bärs och utförs främlingsfientligheten av invandrarna. Hatet riktas mot den lilla, avvikande gruppen, den svenska familjen. Främlingsfientlighet hör inte till en viss grupp, till någon etnicitet, utan hör till majoriteten mot minoriteten. Det kan, som Palme säger, röra sig om en mycket konkret upplevelse, så som klippet tidigare visade, de främlingsfientliga som ger sig på den lilla gruppen, avvikarna (https://www.youtube.com/watch?v=mR101_91ch4&t=10s)

Detta sker i en kommun som tidigare styrts av Helen Fritzon, socialdemokrat, som i den tidigare regeringen var minister med ansvar för invandrarfrågor. Hon har nu åkt till Bryssel och där fått en god position. Kvar lämnar hon ett bostadsområde där underklassen strider mot varandra.

Fritzon har övergivit de som borde vara hennes folk. Hon flyter fram på en individuell framgångs våg. I bakvattnet virvlar de övergivna människorna omkring, och får betala priset, främlingsfientligheten.

​Öllsjö den 17 juli 2019

​Islamofob är den som har rädsla för islam, grundat i okunskap om islam. Islamkritiker är den som har rädsla för islam, grundat i kunskap om islam. Som du förstår, inordnar jag gärna mig i den senare kategorin. Den som läst koranen och de vetenskapliga rapporterna om effekterna av islam på människa och samhälle.

I vårt profana samhälle har vi principen om allas lika värde. Vi är många som också har normen om solidaritet. Det uttrycks bland annat i att vi har en gemensam sektor som tar hand om gemensamma angelägenheter, och som finansieras genom avgifter, men framför allt genom skatt.

Skatten har vi försökt utforma så att alla betalar lika, eller, när det gäller det statliga skatten, efter förmåga.

I islam finns inte principen om människors lika värde och solidariteten. I islam är muslimen mer värd än den andre, icke-muslimen. I islam finns olika kategorier av icke-muslimer, där den främste är den som kallas dhimmi. Det är en icke-muslim som bor i ett muslimskt land. Den har liknande rättigheter som muslimen och har rätt att åtnjuta beskydd av den muslimska staten. Men eftersom den inte är muslim, måste den köpa det beskydd som muslimen får genom sin tro. Den måste betala en speciell skatt för icke-muslimer. Jizyah är det priset man betalar i ett muslimskt land för att erhålla samma rättigheter som muslimer.

Motsvarande skulle vara om vi i Sverige, som är ett profant land, skulle ha en speciell skatteform för judar. En för muslimer. En för kristna. Vårt argument är att vi är oerhört toleranta och ger er, judar, muslimer och kristna, samma beskydd som ateisterna, men ni måste självfallet betala för beskyddet, eftersom ni inte är oss.  

I dagens språkbruk skulle det kallas rasism, att ha särskild beskattning grundad på etnicitet eller religion.

Därmed kan vi slå fast. Med dagens språkbruk. islam är rasistiskt.

​Öllsjö den 16 juli 2019

​För två månader sedan satt jag med en studentgrupp och lärde dem hur man utför multipel regressionsanalys. Vi hade roligt och resultaten var intressanta. Vi började klockan 8 på kvällen och var färdiga strax innan 10, så jag fick skjuta upp min italienska middag.

Hade jag inte gjort det, hade ingen lagt märke till skillnaden. Men jag tror att min insats lett till att studenternas kunskap är högre, deras data är bättre analyserade och presenterade, varför vi har några intressanta kunskaper, och att betyget på deras uppsats blev bättre.

Varför valde jag att ge handledningen, när mitt alternativ var att gå på gatorna i den lilla fina italienska staden Ferrara, och äta mig mätt i goda vänners lag, när min mage var hungrig och min själ hade kunnat frodas med mina själsfränder? Det ser ut som om jag valde arbete framför fritid.

Om det var arbete borde det ha ingått i min arbetsbeskrivning, varför underlåtenhet att utföra handledningen skulle lett till anmärkning från arbetsledningens sida. Eller lett till att min pekuniära belöning minskade. Utförande av lönearbete görs ju för sanktionernas och belöningarnas skull. Du gör ditt lönearbete för att undkomma sanktioner eller för att få en belöning.

Om detta är definitionen på arbete, må jag säga att det inte var arbete jag utförde, ty ingen sanktion hade kunnat tilldelas mig om jag inte hade haft handledningen, och min pekuniära belöning förändrades inte ett skvatt av min kvällsaktivitet.  

Var det då fritid, om vi antar att människans liv är uppdelat i två delar, arbete och fritid? Om vi med fritid menar något lustfyllt, så innehöll kvällen förvisso lustfyllda moment, då vi hade väldigt roligt. Men att för tretusende gången gå igenom beta-värdets betydelse är en ganska trist historia och som sådan, knappast fyllt med lust.

Men människan drivs inte bara av egoismen i arbetet eller av fröjden i fritiden. Omsorgen om andra, grundat i människans förmåga till empati, utan egen vinning, är också en drivkraft till handlande. Det är inte de kristnas egoistiska princip, den gyllene regeln: Allt vad du vill att andra skall ge dig, skall du ge dem. Ty omsorg är att ge andra vad de behöver, oaktat dig själv. I sin ytterlighetsform kallas detta kärlek, den vi har i våra intima relationer. Men även om jag fick ett gott tycke för dessa studenter, var det inte en akt av kärlek.

Var min handling ett uttryck för behovet av samhörighet? Alla befinner vi oss i grupper där det finns normer som man måste uppfylla, annars blir man utesluten från gruppen. Att bli utesluten från en grupp man vill tillhöra är bland det värsta en människa kan erfara, ty hon är ett socialt djur, där ensamhet är det värsta tänkbara. Men mitt agerande är inte det nödvändiga agerande i den professionella grupp jag tillhör. Kanske t o m tvärtom, eftersom jag ibland kritiseras för mitt beteende.

Kvar står då den fjärde motivationen vi människor har till agerade, plikten. Jag har själv normen att jag bör bistå med den kunskap jag har till studenter, inom min kapacitets utrymme. Det normen är en oundgänglig del av mitt liv, som jag själv valt, och som jag bär själv, oaktat om det leder till sanktioner eller till belöningar, eller till uteslutning eller inneslutning i mänskliga grupper. Allt det ger jag satan, ty jag gör det jag anser vara rätt. Mitt agerande är jag. Normen är en akt av min frihet, att vara mig själv. Det är, som Kant skulle ha sagt, en plikt. Det yttersta tecknet på att människan är fri.

Det som är jag, innebär att jag inte erfor mitt agerande som ett val i det som kallas att ha balans mellan arbete och fritid. Denna dikotomi var i den situationen meningslös för mig. Min handledning var varken arbete eller fritid. Den var jag. 

I en artikel hävdas att många känner en konflikt mellan arbete och fritid, men att det är en balansakt man måste lära sig att klara av. https://www.svd.se/svarare-balansera-arbete-och-fritid. Balans är att kunna hantera de två delarna av livet, arbete och fritid.

Balans är ett förrädiskt begrepp, ty begreppet tvingar in mänsklig verksamhet i två kategorier, arbete och fritid. All mänsklig verksamhet är antingen fritid eller arbete. Det finns inget tredje. Min handledning den kvällen i Ferrara måste vara arbete eller fritid. Inget tredje. 

Men det finns ett tredje, där vi realiserar oss som människor. Det kan vara arbete, i meningen att det ingår i vår arbetsbeskrivning som anställd, och det är kringgärdat med sanktioner och belöningar. Men exakt samtidigt utförs det oaktat av dessa belöningar och sanktioner, ty det är något vi utför för att vi väljer det, då det är en oundgänglig del av oss, dvs ett uttryck för vår frihet, och kunde därför klassificeras som fritid, då det karakteriseras av vår frihet. Men det är en verksamhet som undgår dikotomin arbete och fritid, eftersom den innesluter bägge delarna, men utesluter dem därmed också.

Jag vägrar därför tanken på balans, då den förutsätter att jag inte är fri. Men jag är fri. Där, då i Ferrara, med studenterna, var det varken arbete eller fritid. Det var jag.

​Öllsjö den 15 juli 2019 

​I Svenska Dagbladet väckte en redaktör tanken att bekämpa den framväxande antisemitismen i Malmö genom att skapa ett museum över Förintelsen i Malmö.  https://www.svd.se/malmo-behover-ett-museum-over-forintelsen

I Malmö har judarna erfarit hårdare tider, blandat med massmedial perversion av socialdemokraters traditionella kritik mot Israels terror och ockupation, där kritiken mot sionismen transformerats av massmedia och opinion till antisemitism. Men varför skall en folkgrupps förföljelse vara skäl för ett museum som rimligen borde ha än större ambitioner än att uppmärksamma Förintelsen?

Malmö är förvisso en utmärkt plats för ett museum som skulle ta som sin uppgift att uppmärksamma terror mot folk, mot folkgrupper, eller överhuvudtaget där människor kommer i kläm p g a makters agerande.

Vid skånska gränsen till forna Sverige, numer gränsen till Småland, har bott människor som fått erfara hur det är att leva i ett gränsland, där människorna och deras liv blivit offer för makters spel.

Man hade därför kunnat ha ett museum över människorna och deras utsatthet för andra människor. Man hade kunnat börja med en utställning som visade hur svensken utövade sin terror och hur människor bemötte terrorn och hanterade den.

Man hade kunnat ha en utställning över Nazitysklands förföljelse av speciella grupper, socialister och kommunister, funktionshandikappade och jehovas vittne, och mest systematiskt, zigenare och judar, där det senare fått namnet Förintelsen.

Man hade kunnat ha en utställning över hur de kristna och deras handgångne män i staternas regi, förföljde människor som inte var som de skulle, enligt de kristnas normer.

​Man hade kunnat ha en utställning över islams utbredning, med våld och terror mot människor som kanske bara ville ha fred och möjlighet att bruka sin jord.

Man hade kunnat ha en utställning över multinationella bolags rovdrift i tredje världen, där människor fick lämna sina hem för att möjliggöra exploatering.

Det hade kunnat vara ett museum över hur den enskilda individen och hur grupper av människor möter mänskliga makter och deras förtryck, allt baserat på den skånska erfarenheten i Göinge över makters förtryck. Det hade varit ett museum som var baserat i platsens egen historia, men som skulle räcka över världen och inte speciellt fokusera en folkgrupp.

​Öllsjö den 14 juli 2019

​Vä är en liten ort, som du knappt hinner se om du åker på motorvägen från Malmö till Kristianstad. Men enligt Wikipedia har den följande historia.

Det var sannolikt en gammal hednisk plats, ty Vä kommer från forndanskan och betecknar en helig plats. Bebyggelse fanns där från första århundradet efter Kristus. Tusen år senare, år 1170, när kristendomen hade trängt sig på, byggdes ett kloster i Vä, vilket ju är en välkänd strategi för de kristna ockupanterna, där de trängde ut det gamla och etablerade sig genom att bebygga de gamla heliga platserna. Kring 1250 etablerades Vä som stad, och blev berömd för sin metallhantering.

Sedan kom eländet.
1452 brändes Vä av Karl Knutsson Bonde, kung av Sverige.
1509 brändes Vä av Svante Nilsson Sture (Natt och Dag), Riksföreståndare i Sverige.
1569 brändes Vä av Hertig Karl i Sverige, en tronpretendent i Sverige, son till Vasa och sedermera Kung Karl IX av Sverige.
1612 brändes Vä av Gustav II Adolf, kung av Sverige, som om tilltaget skrev de bevingade orden:” Vi har grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja"

Då gav danskarna upp och flyttade stadens rättigheter till det nyanlagda Kristianstad, som skulle vara lättare att försvara då det var förlagt i sumpmark. 

Den sista förödelsen av svenskarna lämnade ett minne efter sig som fortfarande står kvar, Sankta Gertruds kyrkoruin (https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4#/media/Fil:Sankt_gjertrud.JPG)

1658 övergick Skåne, och därmed Vä, till Sverige i freden i Roskilde. En övergång som bekräftades 1679 i freden i Lund. Därefter kom den oerhört framgångsrika försvenskningen av Skåne.

Idag finns inte mycket av den danska tiden kvar. Däremot finns en skånsk identitet, främst uttryckt genom den skånska flaggan, vars ursprung är omtvistat. Region Skåne ville ha den skånska flaggan sidan om den svenska, men statsheraldikern, som hanterar flaggor i riket, sade att den svenska och den skånska flaggan inte kan hänga sidan om varandra. Regionen har emellertid struntat i det. Den skånska flaggan används flitigt i landskapet, och själv har jag den hängande på mitt drivhus, där jag ofta sitter och skriver mina blogginlägg.

Frågan är, mot bakgrund av Jugoslaviens sönderfall, och de hemskheter som senare blev resultatet, om Vä har en potentialitet att bli en härd mot svensken? Kan invandrade svenskar känna sig säkra i Vä? Kan Sankta Gertruds kyrkoruin bli en samlande plats för skåningar som vänder sig mot svenskarna i framtiden? Samlas skåningarna där, för att sedan gå in och ut ur husen för att söka upp och fördriva svenskar?

Historia är ju inte något som har funnits, utan något som skapas i nutiden. Kan det gamla, idag döda, ges liv, utifrån något aktuellt politiskt intresse, som vi idag inte kan föreställa oss, och användas för att bedriva terror?

Skall vi kanske göra som de kristna, ockupera den gamla historien och därmed undanröja den? Skall vi riva Sankta Gertruds kyrkoruin och där bygga en hyreshus, eller kanske en skola, för att på så sätt undanröja risker för ett återuppväckande av en historia som kan ge förföljelse?

​Öllsjö den 13 juli 2019

​Jag bedriver numer en ekonomisk verksamhet i kompanjonskap med min livskompanjon. Verksamheten bedrivs som aktiebolag. På något sätt, som undgått oss bägge, innebär det en skillnad från våra tidigare verksamheter, som bedrevs som enskild firma. Vi skall tydligen redovisa moms mer frekvent.

Detta har undgått oss. Vi har gjort ett misstag och inte redovisat moms så frekvent som vi tydligen skall.

Du stat, som kräver detta av oss, och som lagt märke till att vi inte gjort vad vi borde ha gjort, hade kunnat varit vänlig och skickat ett brev till oss där du, vänligt men bestämt hade skrivit:

”Då ni nu har denna verksamhet, förväntar jag, dvs staten, att… ja, jag, dvs staten t o m kräver, att ni redovisar moms mer frekvent. Jag, staten, har noterat att ni inte redovisat på detta sätt. Jag antar därför att något fel har blivit begånget, och jag, staten, förväntar mig att ni åtgärdar felet och gör det ni skall göra. Vänliga Hälsningar/Staten.”

Så beter sig en civiliserad, god stat som arbetar för sin sak, att säkerställa statens finansiering och att alla gör rätt för sig. Och gör det på ett värdigt, hyggligt och civiliserat sätt.

Men så agerar inte du, stat. Istället för att notera att vi, i början av vår verksamhet gjort vad som kan vara ett misstag, vilket det är, och informerat oss om våra skyldigheter, skickar du att kravbrev. Du skriver att vi inte gjort det vi skulle och att vi därför skall betala en straffavgift.

Du ger oss inte en chans att inse vårt misstag och rätta till det. Du bestraffar oss omedelbart.

Det är inte ett hyggligt beteende.

Men det är också ett orättvist agerande.

Jag tvingas därför påminna dig stat, något du tycks glömt bort.

Jag vill påminna dig, stat, att jag gör ditt arbete genom momsen. Jag agerar som skatteuppbördsman. Nu senast skickade jag en faktura, där jag begärde att mottagaren skall betala för de tjänster jag utfört. Men jag begärde också att mottagaren skall skicka skattemedel till mig, den s k momsen. Jag får förhoppningsvis dessa pengar. De som avser momsen, som jag därmed drivit in för dig, staten, skall jag sedan skicka vidare till dig, staten, efter avdrag för den moms jag själv betalt.

Jag arbetar för dig, staten. Jag gör ditt arbete. Jag vill att du skall se att jag arbetar för dig. Jag vill att du respekterar mig för det arbete jag gör för dig. Jag gör det jobb du inte vill göra utan har lagt på mig att göra.

För det jobb jag gör för dig stat, att vara din indrivningsman, får jag inget betalt. Inte ett nickel. Jag hade ju, t ex kunnat få 2% av momsen jag driver in som ersättning för mitt skatteindrivande. Men det får jag inte. Jag gör detta grattis.

Och nu, när jag misstagit mig om när jag skall redovisa det arbete jag utför för dig, momsindrivningen, då skall jag betala till dig, staten.

Nej, du är vare sig hygglig eller rättvis. Du ökar inte min känsla av att det är viktigt att göra ditt arbete. Jag kanske t o m kan tycka att din avgift till mig var orättvis, så att jag skipar egen rättvisa, genom att helt enkelt inte driva in din moms på en sak, dvs jag arbetar svart en liten bit, för att göra rätt. Visst är det olagligt, men det är den lille människans enda sätt att skapa rättvisa mot den store staten.   

Du staten, bör tänka på att solidariteten, som det ju handlar om när man arbetar för andra, utan att få betalt, kan minska när du staten agerar på ett sätt som inte uppfattas som rättvist. Genom ditt agerande riskerar du att undergräva känslan av att vi är en del i samhället och vi skall alla göra rätt för oss. Genom att omedelbart slå till inför misstag, skapar du en känsla av avstånd och konflikt. Det ger känslan av dig mot mig, inte dig och mig tillsammans, för ett rättvist och gott samhälle.

Den kultur du skapar med ditt agerande kommer inte att underlätta ditt arbete. Samtidigt som jag kommer att ägna mig åt att finna ut sätt att skipa rättvisa. Vi förlorar bägge på det.
Därför, kära stat, lite mer hyfs om jag får be. Först en påminnelse om mina skyldigheter, sedan en sanktion. För ett gott och hyggligt samhälle.

​Öllsjö den 12 juli 2019

Man hävdar att damerna i fotboll skall ha lika lön för lika prestation. Vinner damerna brons i ett fotbolls-VM, skall de ha lika mycket som männen skulle ha fått om de vann brons, ty prestationen är likvärdig.

Ett motargument är att man inte får betalt för sin prestation, utan för det värde man genererar. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/stolpe-ut-i-debatt-om-jamstalld-fotboll) får Fifa, som delar ut vinstpengar, 6 miljarder dollar för herr-VM, och 130 miljoner dollar för dam-VM. Damernas prissumma var 30 miljoner dollar, medan herrarnas var 400 miljoner dollar. Således fick herrarna 6,7% av de pengar som FIFA fick, medan damerna fick 23%. Således en kraftig könsdiskriminering avseende andel av de pengar man genererar. Till damernas fördel.

Man kan istället hävda att man skall bortse från det värde man genererar utan blott se på prestationen. Men då uppkommer först problemet med att bestämma prestationen. Om det är lika lön för lika arbete, då kunde man låta lagen strida mot varandra. Då skulle man förmodligen finna att ett manligt brons-VM-lag skulle vinna över det svenska bronslaget, vilket visar på att det inte är lika arbete. De är inte lika produktiva, helt enkelt, och skall därför inte ha samma lön.

Men detta argument riktades mot de svenska fackföreningarna när de hävdade den solidariska lönepolitiken, lika lön för lika arbete, en gång i tiden. Deras tanke var en radikal och progressiv tanke, att oaktat var man var i Sverige, oaktat vilka marknadsförutsättningar man hade, skulle arbetskraften få samma lön för samma arbete. Glassförsäljaren i varma Skanör-Falsterbo skulle ha samma lön som glassförsäljaren i Vuoggatjålme, som är Sveriges kallaste plats. Den progressiva tanken är att dåligt skötta företag skulle slåss ut, och skulle inte kunna övervältra sin ineffektivitet på arbetaren. Arbetskraften skulle därmed kanaliseras till mer effektiva företag. Säljer arbetaren glass, skall den ha betalt för sitt arbete, oaktat om det sker i Skanör-Falsterbo eller i Vuoggatjålme.

Lika lön för lika arbete innebär således en hård utslagning av verksamheter som inte lyckas lika bra som den genomsnittliga arbetsgivaren, där lönen sätts, inte utifrån marknadsvillkor, utan utifrån centrala förhandlingar.

Låt därför fotbollen ha centrala förhandling, där lönen till fotbollsspelare sätts. Då kommer den fotboll att ske, som klarar att betala de förhandlade lönerna. De som inte kan betala lönerna, kan inte finnas. Risken med det kravet på löner är att damfotbollen försvinner, om den inte lyckas skapa liknande marknadsförutsättningar som männens.  

Ett tredje alternativ är en solidarisk lönepolitik, där solidariteten är mellan de som genererar mycket pengar och de som genererar lite pengar, dvs att männen överför de pengar som de genererat till damfotbollen. En sådan princip har fungerat i Sverige, där staten delvis finansieras med den typen av solidaritet, där jag som högavlönad betalar både mer pengar och mer procentuellt till staten i skatt. Jag är starkare i samhället, och kan bidra mer än en städerska till staten. Männen är starkare i dagens fotbollsvärld, och kan bidra mer till en god fotbollsvärld.

Notera att det tredje alternativet inte är lika lön för lika arbete, utan det är en solidarisk omfördelning, där man får lika, oberoende av vilket bidrag man ger.

​Öllsjö den 11 juli 2019