​En tjock plånbok och en hög social status är kanske inte sexigt, men oerhört attraktivt för kvinnor, men inte för män. Ja, för män kan det vara direkt avkylande av eventuella irrationella förälskelsekänslor som kommer stormande i magen.

Kvinnor gifter upp sig inkomstmässigt och socialt. Mer sällan gifter de ner sig socialt och inkomstmässigt. Jämställdhet har det pratats om, men det har aldrig påverkat könsmarknaden. Där har kvinnorna agerat utan minsta omtanke om jämlikhet, dvs att inte se till klass.

I en artikel (https://www.svd.se/nya-trenden--allt-fler-kvinnor-gifter-ner-sig) noteras emellertid att marknaden nu är sådan, att kvinnor får finna sig i risken av, inte blott jämställt giftermål, utan t o m nedgifte. Kvinnors faktiska jämställdhet på arbetsmarknaden har inneburit att de, som ju oftast har en högre arbetsmoral, får högre utbildning och högre positioner, medan männen, trots eventuella kvardröjande patriarkala förhållandens som ger företräde till männen, ramlar ner. Utbudet av välutbildade män med hög inkomst och hög social status har minskat, relativt utbudet av kvinnor med dessa attribut.

I artikeln tas det fram att nedgifte kan ha positiva effekter för kvinnan, då det kan pressa mannen till mer hemarbete och att hon inte behöver göra en uppoffring, t ex ge upp sin karriär, som det oftast blev i de gamla äktenskapen, när hon gifte upp sig.

Men medan kvinnan får större frihet, får mannen mindre, samtidigt som mannen ser ett brott mot den gamla normen om mannen som familjens synliga, om än inte reella överhuvud, med det främsta försörjningsansvaret, med den inkomst som gör det möjligt att han kan köpa den stora bilen till sig själv, och den mindre till kvinnan. Mindre frihet och brott mot försörjningsnormen kan locka fram mannens aggression, vilket, enligt en forskare i artikeln, har visat sig i statistiken. Ju högre inkomst kvinnan har, ju högre social status kvinnan får, ju mer stryk får hon.

Patriarkatet slår tillbaka.

Men samtidigt är det så här samhället ser ut. Det innebär att man kan förvänta sig att normerna förändras. De har ju inte längre en material bas. Marxisten i mig vaknar till. Patriarkatet som en normuppsättning kan diskuteras och kritiseras. Men det förändras inte markant av våra diskussioner, ty debatterna sker i överbyggnaden. Patriarkatet rubbas däremot av de materiella förhållandena.

Kvinnorna som får stryk idag, av det hotade patriarkatet, är den förtrupp till den sociala förändring som sker, p g a kvinnors förändrade materiella förhållanden. Det är en bister slutsats. Men kanske riktig.

​Den 30 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår (Den svenska sovjetiska andan, en lista av akademisk skam ) skrev jag nedlåtande om de högskolor som valt att ställa sig på akademins skamlista, genom att vara uttalade indoktrineringsanstalter för den politiska organisationen FN.

För att inte svärta ner mig som en hållbarhetsförnekare, likt klimatförnekare och vaccinförnekare, skriver jag idag att jag i viss utsträckning är med på hållbarhet som politiskt mål. Det är dock ett politiskt mål, och skall därför inte påverka mig i min akademiska gärning, vare sig i min akademiska forskning eller akademiska utbildning. Därav mitt skamläggande av de anstalter som deltar i den politiska hållbarhetsindoktrineringen.

Jag följer därvid Predikarens visdom, men ersätter tid med plats: ’Allt har sin plats, det finns en plats för allt som sker under himlen: en plats för födelse, en plats för död, en plats att plantera, en plats att rycka upp, en plats att dräpa, en plats att läka, en plats att riva ner, en plats att bygga upp, en plats att gråta, en plats att le, en plats att sörja, en plats att dansa, en plats att kasta stenar, en plats att samla stenar, en plats att ta i famn, en plats att avstå från famntag, en plats att skaffa, en plats att mista, en plats att spara, en plats att kasta, en plats att riva sönder, en plats att sy ihop, en plats att tiga, en plats att tala, en plats att älska, en plats att hata, en plats för krig, en plats för fred.’

Det innebär sannerligen inte att jag bortser från hållbarhet i vare sig undervisning eller forskning, ty hållbarhet är ett starkt förekommande fenomen i världen, och skall därför uppmärksammas. Men inte som mål, utan som fenomen.

Min mest citerade publikation handlar om hållbarhetsredovisning. Min senaste debattartikel som akademiker, dvs jag undertecknar med min akademiska kompetenstitel professor, handlade om jämställdhet. Men inte som mål, utan som fenomen. Som akademiker är jag inte för eller emot jämställdhet. Jag studerar jämställdhet och föreläser om det som fenomen.

Det förhållningssätt innebär en högst avsevärd skillnad mellan skammens högskolor och universitet, som undervisar om hållbarhet som mål, och mig, som forskar och undervisar om hållbarhet som fenomen.

Politiskt är jag kritisk mot hållbarhetsbegreppets konservativa ådra, att inte påverka framtida generationers möjlighet att göra val. Jag är modernist, dvs utvecklingsoptimist som när drömmen att vi kan expandera framtida generationers möjligheter att göra val. Vi skall kompromettera framtida generationers valmöjligheter, men inte genom att begränsa valen, utan genom att utvidga dem, så som tidigare generationer har utvidgat mina valmöjligheter.

Men jag ansluter mer oreserverat till hållbarhetsbegreppets sociala dimension, ett rättvist samhälle, eftersom det ansluter väl till min politiska anda, den demokratiska socialismen.

Det nyare begreppet, cirkulär ekonomi, är än mer intressant som projekt. Att försöka utforma produkter så att de inte ersätts utan repareras. Den utslitna skon lämnas inte till sopkärlet utan till skomakaren, som återger skon sin forna komfort och glans. Bilen byts inte, utan uppdateras. 

Men hållbarhet och cirkulär ekonomi är politiskt projekt, det är Sven-Olof Yrjö Collin som samhällsmedlem, som företräder en politik genom att vara aktör i samhället.

I akademin får allt det stå tillbaka för den vetenskapliga kunskapen och den kritiska tanken. Min uppgift i akademin är inte att göra studenter till företrädare för hållbarhet, utan till självständigt tänkande individer, som kan anta det politiska mål de vill, vare sig det är rasrenhet, hållbarhet eller kommunism, där min vägledning består i att jag har tränat dem att tänka kritiskt. Mitt ansvar avser inte vad de väljer, utan att de har förmåga att välja utifrån en kritisk tanke.

Akademisk aktivism är att utveckla samhällsmedborgares kritiska förmåga.

​Den 29 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I det forna Sovjetunionen gavs obligatorisk utbildning i marxism-leninism. Det gjordes för att säkerställa att ungdomen växte upp till att bli ansvarsfulla människor som skulle, genom att följa marxism-leninismen, bidra till en bättre värld.

Idag undervisar jag på ett universitet i Ukraina, den forna Sovjetrepubliken, där devisen Sapere aude inte blott är skriven på draperiet på universitetets aulascen, utan tillämpas fullt ut. Till skillnad från i Sverige, där jag ombetts att inte ta ut svängarna så mycket genom att be studenterna kritisk reflektera över samhälleliga sanning, som t ex jämställdhet, har både lärare och studenter i Ukraina varit engagerade i mina diskussioner, där argument kritiskt prövats. Kanske de Ukraina vakar sin nyvunna frihet, då de vet vad politisk skolning var.

Vi har politisk skolning i Sverige. Vi har sovjetisk anda idag. Idag får studenter finna sig i att indoktrineras på vissa universitet och högskolor. Ty anstalterna har bestämt att deras studenter skall bli ansvarsfulla människor, med de rätta åsikterna, med de rätta värderingarna, med det rätta tänkandet:

“– Vår strategi är att våra elever inte bara ska lämna oss med mycket kunskap, utan att de ska gå ut i arbetslivet som ansvarsfulla människor med kunskap och redskap för att kunna bidra till en bättre värld, säger Olof Johansson-Stenman, prodekan vid Handelshögskolan i Göteborg.” (https://miljo-utveckling.se/hallbarheten-tar-plats-pa-handelshogskolorna/2/)

Det som avses är FN:s politiska indoktrineringsprojekt i hållbarhet, kallat PRME (Principles for Responsible Management Education). Deras indoktrineringsambitioner uttalas tydligt: “As a platform to raise the profile of sustainability in schools around the world, PRME equips today's business students with the understanding and ability to deliver change tomorrow.” (https://www.unprme.org/about)”. För FN är detta ett korrekt och helt legitimt projekt. Så som Sovjetunionens utbildning i marxism-leninism var. Ty FN är, likt den sovjetiska staten, en politisk organisation, med politiska mål.

För en akademisk institution är PRME dödskyssen, ty en akademisk institution skall blott och enbart ha kritisk vetenskaplig kunskap för sina ögon. De skall varken verka för hållbarhet eller rasrenhet. De skall blott och enbart verka för den vetenskapliga kunskapen och det kritiska tänkandet. De skall verka utan politiska restriktioner eller direktiv, hur behjärtansvärda de än är, som hållbarhet eller kommunism eller rasrenhet.

I Sverige har ett antal akademiska anstalter antagit PRME som sitt, dvs de förödmjukar sitt akademiska namn och anda genom att underkasta sig FN:s politiska mål och blir en del av FN:s politiska styrning. Dessa anstalter har blivit indoktrineringsanstalter.

Indoktrineringsanstalterna, som i kontrakt har utlovat obligatorisk indoktrinering, helt i stil med Sovjetrepublikernas skolning i marxism-leninism är (vad jag vet):

Listan av akademisk skam
Sveriges Lantbruksuniversitet
Jönköping University
Karlstads universitet
Lunds universitet
Handelshögskolan i Stockholm
Handelshögskolan i Göteborg
Stockholms universitet
Örebro universitet
Högskolan Kristianstad
Umeå universitet

Detta är en lista av akademisk skam. Det är en lista av de som vänt Upplysningens insikt ryggen, att våga tänka själv. Det är en lista av dem som oblygt och helt öppet bedriver en sovjetiskt-inspirerad skolning i det rätta, det som ger ’ansvarstagande’ människor i framtiden.

Indoktrineringsanstalterna kan hävda att studenterna önskar det. Så som säkert många studenter önskade skolning i marxism-leninism, för att de trodde på det eller för att de insåg att det ökade deras chanser i samhället.

Indoktrineringsanstalterna kan hävda att skolning i hållbarhetens idé är nödvändigt för det framtida hållbara samhället. Så som det hävdades att skolning i marxism-leninism var nödvändigt för det framtida kommunistiska samhället.

Indoktrineringsanstalterna kan hävda att de blott följer statens påbud, som det framgår i Högskolelagens 5 paragraf, gemenligt kallad Goebbelsparagrafen, just för att den låter staten förödmjuka den akademiska friheten genom att stampa på akademisk frihet med sin hållbarhetsstövel: ” ”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.” Så som det var en självklarhet för den Sovjetiska diktaturen att föreskriva bildning i marxism-leninism.

Jag är avskedad p g a mitt motstånd mot att transformera Högskolan Kristianstad till en indoktrineringsanstalt. Hade jag fått råda hade Högskolan Kristianstad aldrig stått på akademins skamlista. Som jag fick erfara genom avsked, är hållbarhetens lakejer villiga till starka handlingar, så som kommunismens lakejer var villiga att agera med styrka mot de som inte fann sig i indoktrineringsnormen. Skillnaden är att jag fick åka hem, medan motståndarna till indoktrineringen i marxism-leninism fick åka till Sibirien, eller till kyrkogården.

Kämparna för akademisk frihet, och därmed kämparna mot hållbarhetsindoktrinering, har dock inget inflytande, varför effekten lär bli densamma. Hållbarhet i Sverige och marxism-leninism i Sovjetunionen. Och förödmjukade akademiska anstalter.

Akademisk frihet idag förefaller vara den jag har, pensionen, som gör att jag kan betacka mig för att vara involverad i verksamheter med politruker som föreskriver utbildningens och forskningens innehåll.

​Den 28 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Kyrkovalet, dvs valet till den svenska protestantiska kyrkans församlingsråd och kyrkomöte, har varit mycket omskrivet. Debatten har gått hög om politiska partier skall få ställa upp i valet. För en demokrat är det onekligen något säreget och paradoxalt att man diskuterar vem som får ställa upp i valet. Sådana debatter är ju vanligen förbehållna diktaturstater.

Ärkebiskopen hävdade att det nästan var en moralisk skyldighet att rösta (https://www.expressen.se/tv/nyheter/arkebiskopens-uppmaning-en-moralisk-plikt-att-rosta/ ), vilket är något övermaga påstående för en som leder en organisation som inte har moral, utan mängder av regler. De borde överväga att lägga till ett elfte budord: Du skall rösta! Men den möjligheten har de inte, då de inte är en demokratisk organisation, eftersom uppdraget inte kan ifrågasättas, ty det är föreskrivet, inte av en demokratisk församling, utan av Jesus. Blott hur man gör det, kan diskuteras. Och även det är begränsat ty, olikt demokratiska organisationer som skriver om sina regler när världen förändras, så har den svenska kyrkan en regelbok, som aldrig skrivs om, bibeln.

Men det finns ytterligare en sak som gör att man måste avfärda Svenska kyrkan som demokratisk. Nedan finns en lista på de grupperingar som ställde upp i valet, med deras röstandel av de röstande, och röstandel av de röstberättigade.


Ett tecken på demokrati är att röstberättigade röstar. En organisation som saknar demokratisk legitimitet, får inga röstande, och därmed understryker den sin brist på demokratisk legitimitet.

Röstdeltagandet var cirka 17,5 %. Svenska kyrkan har ett oerhört demokratiskt underskott.

Se på de deltagande grupperna och deras röstandel av de röstberättigade. Varje grupp borde skämmas för att ta en plats i kyrkomötet, med tanke på deras ohyggligt svaga förankring hos de röstberättigade.

Korrekt skulle vara att visa kyrkomötet så som det borde vara, med 44 stolar med människor, och 205 tomma stolar, som representerar Soffliggarens framgångsrika grupp.
Om man kan klumpa samman SD och deras utbrytargrupp, AfS, till en starkt konservativ och främlingskritisk grupp, då har den 9% av de röstande, och är därmed fjärde största grupp i Svenska kyrkan. Något som i mina ögon skämmer ut församlingen. Däremot är de blott 1,61% av de röstberättigade, vilket inte skämmer ut de röstberättigade.

Låt oss skilja Svenska kyrkan från staten. Låt den bli en sekt, så som de andra abrahamiterna. Tag bort deras monopol på begravningsplats och deras rätt att få penningar för att underhålla sina lokaler. Jag vill inte begravas i s.k. vigd jord, då den är vigd av satan, och jag vill därför inte heller betala till Svenska kyrkan för att de håller oss ateister med vigd jord. Vi skattebetalare kan gärna hjälpa till med underhållet av en del av lokalerna, då de är kulturminnesmärke. Med då skall vi givetvis ha förfoganderätt över lokalerna, i proportion till vår insats.

Låt abrahamiternas hållas. Envar blir salig på sin tro. Men för guds skull, låt oss andra slippa sekten.

​Den 27 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sjukvårdskostnader knutna till alkohol utgör ungefär 4,2 miljarder kronor, med en stark könsvarians, där männen står för 70% av kostnaderna. Till detta kommer andra kostnader, och, inte minst, kvinnomisshandel och hemska familjeliv för barnen.

Alkohol är ett gift som i måttliga doser säkert är till fördel för samhället, men ganska snabbt övergår fördelen till att vara en nackdel. Det gäller därför att kalibrera befolkningens konsumtion, så att den är på den positiva sidan. I Sverige sker det genom att försöka kontrollera tillgängligheten genom att blott statliga butiker har rätt att saluföra alkohol. Det är en åtgärd som fungerar bäst där befolkningen har långt till mer alkoholfria stater, men sämre i t ex Skåne, med sin närhet till Danmark och Tyskland. Det fungerar också aningen sämre på de som reser mycket utomlands.

Det främsta medlet för att minska alkoholförbrukningen är priset. Ett högt pris avhåller människor från att dricka hejdlöst.

Eller?

Alkoholisten och den mycket rike påverkas inte nämnvärt av priset. Alkoholisten har så stark preferens för alkohol att den utan några som helst problem drar ner på all annan konsumtion. Den rike påverkas inte av priset, då inköpet av ett vin för 2 000 kronor inte påverkar den rikes övriga konsumtion. Priset påverkar främst normalinkomsttagaren och normaldrickaren.

Men priset påverkar även den som är likt alkoholisten, som har så starka preferenser för alkohol att den avstår annan konsumtion. 70% av alkoholkostnader i sjukvården skapas av män. Män är de stora konsumenterna av alkohol. De är också de tongivande i familjerna. Om mannen har preferens för alkohol, kommer hans maktposition i familjen att leda till att familjens konsumtionsutrymme minskar då mannen lägger pengarna på alkohol.

Priset som reglerare av konsumtion påverkar såldes, tror jag, många familjers möjlighet till ett anständigt liv, inte blott genom risker för mannens aggression under hans rus, utan kanske än mer, genom att det påverkar familjens möjligheter till konsumtion.

Jag har inte sett en undersökning om alkoholprisernas effekter på familjers konsumtion. I artikeln jag utgår från idag (https://www.svd.se/nya-siffror-sa-mycket-dricker-svenskarna ) står inte ett ord om dessa priseffekter.

Pris som reglerare av beteende är ju starkt klassberoende. Ju lägre på klasstegen, ju lägre inkomst, ju känsligare för prisreglering. All påverkan genom pris är således en klassåtgärd. Avgifter för att köra i staden rör inte den förmögne i ryggen. Dennes beteende påverkas inte det minsta. Medan städerskan, som städar lokalerna i centrum, aktar sig för att åka bil till jobbet. Hon tar i stället en coronasmittande kollektiv buss.

Priset som reglerare av alkoholkonsumtion är en klassåtgärd, med främsta påverkan i konsumtionen på den som kanske inte alls är i riskzonen, normalkonsumenten, och med påverkan på underklassens familjers välstånd, där mannen håller på att glida in i alkoholism.

En numer avliden släkting sade till mig, att han gärna tog tillbaka motboken, dvs att han avstod från friheten att köpa så mycket alkohol han ville ha, om det innebar att familjer fick det bättre, kvinnor blev mindre slagna, och män slapp glida in i alkoholism. För han var det en akt av solidaritet, där han avstod en mer omfattande njutning av snapsen, till gagn för andra.

Därför bör man överväga andra åtgärder för att reglera folkets alkoholkonsumtion, än blott klassregleringen via priset.

​Den 26 september 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

​Enligt reportern i inslaget (https://www.youtube.com/watch?v=0LHD_U-z2ZY ), gav Länsstyrelsen Oskarshamns kommun 378 000 kronor för ett projekt där det centrala inslaget var att 12 invandrarkvinnor skulle få körkort. Enligt reportaget blev resultatet att ingen av dem fått körkort, medan 3 av de 12 fick godkänt på teoridelen.

Det innebär att staten satsade 31 500 kronor på varje kvinna, där körkort var en viktig målsättning, ty därmed skulle de bli mycket mer anställningsbara. Men målet uppnåddes inte.

Det är lätt att anklaga kvinnorna för att lättsamt ta emot oerhört mycket stöd, 31 5000 kronor, och sedan strunta i sin plikt att fullfölja projektet genom att ta körkort. Det är lätt att säga att dessa tolv kvinnor skall gå med skammens huvud böjt och göra sitt yttersta för att betala tillbaka det de förslösat genom att inte realisera projektets mål. 

Ja, så är det. Dessa tolv kvinnor borde skämmas.

Men, det är än mer lätt att se den exploateringssaliga gemenskap dessa kvinnor har med flyktingindustrin, den som profiterar på flyktingarnas behov och flyktingarnas exploatering av staten, genom att skapa projekt på projekt, som föder industrin, i det här fallet, länsstyrelsen, kommunen och en körskola.

Personalen som varit engagerade i detta, på länsstyrelsen, kommunen och körskolan, är de som än mer skall gå med huvudet böjt, i en skam att exploaterat statens behov av integration och att ha förslösat 378 000 kronor av våra pengar.

Jag ser dem framför mig. Hur flyktingindustrins exploatörer blev hyllade när TV och tidningar skrev om deras projekt. Hur man klipper ut tidningsartiklar och sätter upp på anslagstavlor, på länsstyrelsen, i kommunen och körskolan. Speciellt den bild som ger mest beröm, som ger mest status, bilden av kvinnan i den muslimska huvudduken (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/nyanlanda-kvinnor-i-oskarshamn-far-stod-for-att-ta-korkort), som ju är den individ som står längst ner på den svenska samhällsstegen, och därför är mest prestigefylld att hjälpa.

Deras status ökade sannolikt också då de i det endimensionella Sverige lade sig och blev lagda i antirasistens ytterläge, då den andra kanten, de sk rasisterna, dvs SD och andra, kritiserade projektet hårt, varför de på den andra kanten kunde etablera endimensionaliteten genom att säga:” Det har varit ett antal hatiska mejl från människor som uttrycker sig väldigt osmakligt om den här insatsen.” (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/starka-reaktioner-pa-korkortsinsats-for-nyanlanda-kvinnor).

Någon annan ståndpunkt går inte att ha, t ex som den jag här intar, att statens pengar är en hög pengar som drar till sig exploatering, där invandrarkvinnorna är de minst exploaterande, medan industrin är den generösa exploateraren, som generöst utnyttjar skattepengar för att erhålla status och uppmärksamhet, och för att skapa intryck av integrationshandling.

Envar vet att för att få bröd att äta, måste man plöja, så, sköta åkern, skörda, mala och baka. Flyktingindustrin i det här fallet har konstaterat att deras projekt, att plöja åkern, var lyckat. Ingen bonde kan leva på att blott plöja sin åker, och inget samhälle kan äta sig mätt på plöjda åkrar.

Projektet förefaller vara ett svindleri med statens pengar. Det socialdemokratiska kommunalrådet, Andreas Erlandsson borde citera den socialdemokratiska sentensen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, och sedan förklara varför det gick som det gick och berätta vilka mått och steg som vidtagits för att utdöma ansvar, ty ansvar skall utdömas, och vad som är gjort för att undvika liknande misslyckanden i framtiden.

Medan kvinnorna står där, med en förlorad chans till ökad anställningsbarhet, och får återigen finna sig i att vara ett medel i flyktingsindustrin, och ett medel för att upprätthålla den svenska endimensionaliteten.

​Den 25 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Lärarförbundets ordförande, Johanna Jaara Åstrand, säger, angående diskussioner att sänka behörighetskraven till gymnasiet ”Det är i grunden ett systemfel med en obligatorisk grundskola där eleverna kan bli underkända, trots att de har lagstadgad rätt till stöd för att kunna nå godkänt och nå toppen av sin förmåga. ” (https://www.svd.se/l-sagar-tanke-om-sankta-betygskrav ).

Det är ett absurt påstående. Skolplikten innebär att eleven har plikt att delta i skolan, men inte att staten har plikt att ge alla elever ett godkänt betyg. Staten har förvisso en plikt att underlätta för eleven så mycket som är rimligt för att den skall nå kunskapskraven. Men precis som att alla elever inte har förutsättningar för att hoppa 1,5 meter i höjdhopp, har alla elever förutsättningar att förklara imperialismens framväxt.

Åstrands uttalande innebär att kunskapskraven skall ställas så, att alla elever, oaktat förmåga, skall kunna uppnå dem. Det innebär att godkänd höjdhoppsnivå blir kanske 20 centimeter. Om man inte beaktar de med kraftiga funktionsnedsättningar. Då det får bli 0 centimeter, så att den helt orörlige kan köra över ribban. Så absurt är Åstrands påstående.

Men det finns en tendens, på alla utbildningsnivåer, att den som kommit in på utbildningen, har rätt att slutföra utbildningen med godkänt resultat, oaktat förmåga. Jag träffade en professor i litteraturkunskap, som sade att hon gett upp att kämpa med kandidatuppsatserna. ”En godkänd kandidatuppsats är en mänsklig rättighet”, sade hon uppgivet.

Den som påbörjat en utbildning, har en rätt, den har en mänsklig rättighet, att bli godkänd på utbildningen.

Jag har erfarit denna mänskliga rättighet i handling. Jag, som oftast har varit handledare och examinator på studenternas sista kurs, kandidatuppsatsen eller magisteruppsatsen, har fått press på mig att godkänna studenternas uppsatser. Förvisso kan det kännas taskigt att en person, som klarat alla kurser, men som inte klarar den sista kursen, som får underkänt på sin uppsats, skall lämna utbildningen utan ett godkänt betyg på sista kursen, och därmed inte få en godkänd kandidatexamen.

En person, som försökte övertyga mig att godkänna en uppsats, hävdade att det är som om en person är i ett 1000-meterslopp, och som ligger sist, skall tvingas av banan, strax innan målgång, bara för att den ligger sist. Mot det hävdade jag att personen inte har löpt sträckan, utan står kvar i startgroparna och vill hävda målgång, utan att ens ha sprungit. Eller så har den sprungit på en annan bana, en betydligt kortare bana, om den ens sprungit på en bana. Man kan blott få en placering i ett 1000-meterslopp om man sprungit ett 1000-meterslopp. Den som inte är förmögen att springa 1000 meter, kan inte få en placering på ett 1000-meterslopp.

Jag har förvägrat studenters deras mänskliga rättighet att bli godkända. Oftast har den vägran slutat med att jag blivit avsatt som examinator, och att jag har fått ta emot en syrlig kommentar: ”Du Collin, njuter av att ha det du kallar professionella normer, medan vi andra får se till att utbildningen fungerar genom att ge studenten godkänt.”

Medan jag muttrat att normerna står över en individs önskan och behov av en kandidatexamen. Och sedan har jag höjt rösten och sagt: Det är djupt orättvist gentemot de studenter som arbetat och slitit för att uppnå kraven på godkänt. Deras ansträngning är inte värd någonting. Jag står på de presterandes sida. De som inte åberopar mänskliga rättigheter, utan som fullgör mänskliga skyldigheter.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

Doktoranderna lämnade in sina ansökningar för att få finansiering av sina doktorandstudier genom utbildningsbidrag. De som utsågs till bedömare gjorde en bedömning av doktoranderna utifrån vad bedömarna ansåg vara doktorandernas potentialitet, deras förmåga att slutföra sin avhandling. Det tog hus i helvetet. Man protesterade mot deras potentialitetsbedömning, ty tidigare hade man bedömts utifrån hur långt man kommit i sin avhandling. De som ansåg sig kommit långt, kanske hade ett eller två kapitel skrivna, kom längre ner på listan än de som precis börjat med sin utbildning. Man hade ju stått i kön längre än de andra, och skulle belönas för sin kötid. De hade också en starkare ställning på institutionen, då de varit där en längre tid och därför skapat ett relationskapital som de nu utnyttjade för att ändra rankingen.

Bedömningen fick göras, och gjordes nu utifrån tidigare bedömningskriterium, utifrån kötiden. Lugnet återkom.

Man kan hävda att de första bedömarna hade använt sin professionella förmåga att bedöma doktoranders kapacitet. Men deras professionalism fick stå tillbaka för en byråkratisk bedömning av kötid.

En ansökan lämnades in avseende att få magisterrättigheter till en institution. Bedömarna granskade ansökan och fann att det förvisso fanns kapacitet, men att den för närvarande var aningen svag. Dock hävdade man, med hänvisning till någon person i lärarlaget, som var välkänd av bedömarna, att det var en person med god kapacitet som skulle lyfta lärarlaget till den nivå som krävdes för magisterrättigheterna. De gjorde en professionell bedömning avseende potentialiteten i lärarkåren utifrån bedömarnas uppskattning av några personers förmåga att utveckla lärarkåren.

I detta fall lades en byråkratisk bedömning av aktuell förmåga åt sidan, till förmån för en professionell bedömning av potentialitet. 

En ansökan lämnades in för att vinna rätten att ge civilekonomexamen. Bedömarna kände inte till personerna, utan gjorde en tämligen enkel byråkratisk bedömning. Man såg efter om det fanns docenter i marknadsföring och redovisning. Fanns docenter, beviljades ansökan. Fanns inte docenter, avslogs ansökan. Här granskade man inte verklig kompetens eller potentialitet, utan blott om docenttitlarna fanns i lärarkåren. En byråkratisk bedömning, utan inslag av en professionell bedömning av verklig eller potentiell kapacitet. Resultatet av den byråkratiska bedömningen blev att högskolor och universitet jagade, inte personerna med kompetens, utan med titel, som möjliggjorde att granskarna kunde sätta ett kryss i de två rutorna.

Min erfarenhet säger att kryssättande har ökat, dvs att byråkratisk bedömning har ökat, på bekostnad av professionell bedömning. Den allmänna strömning i samhället, som tog fart på 90-talet, som slagit ut i full blom idag, är avprofessionaliseringen. Den har gett oss mindre professionell bedömning, och mer byråkratisk bedömning, där formulär skall fyllas i, helst med enkla kryss.

Dokument är bedömningen, istället för att bedömningen underbyggs av dokument. Kausaliteten har vänt. Professionalism har ersatts av byråkrati.

​Den 23 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag kämpade under ett års tid som handledare med en doktorands avhandling, för att få den godkänd för framläggande till disputation. Slutligen lyckades det, efter åtskilligt läsande och kritiserande från mig, och med åtskilliga timmar för mig, diskuterandes med opponenterna, så att de slutligen accepterade avhandlingen för framläggande. Senare anställde den forne doktoranden mig två gånger. Slutligen var det han som avskedade mig och därigenom avslutade min akademiska karriär. Han visade sannerligen ingen benägenhet till vänskapskorruption, en sorts villighet att tolerera mig p g a en sorts tacksamhet och därmed lojalitet gentemot mig, p g a vad jag tidigare gjort för honom.

Jag gjorde en artikel med några stycken personer, varav en senare anställde mig, men sedan, när jag slutade, visade sin oerhörda generositet genom att informera mig att jag hade tur, då han inte tänkte berätta om allt det hemska jag gjort på hans institution, som skulle medföra att jag aldrig mer skulle kunna få en anställning på en akademisk institution. Han, som fått sin mest förnäma akademiska kvalifikation genom att, utan avgörande arbetsinsats, få vara medförfattare på en artikel i en välrenommerad tidskrift, fann ingen lojalitet mot mig, som kunde påverka hans agerande.

Om vänskapskorruption hade varit för handen, hade jag behandlats annorlunda av dessa två personer.

Även om jag tycker mig ha sett en del vänskapskorruption på de akademiska anstalter jag arbetat på, har jag i två avgörande situationer gällande mig själv, erfarit frånvaron av vänskapskorruption. Där man kunde tänka sig att en tacksamhetsskuld skulle varit för handen, som skulle ha påverkat personerna i deras agerande, har jag i stället erfarit ett agerande som absolut inte påverkats av en tacksamhetsskuld.

En mycket positiv tolkning av detta beteende är att personerna agerade organisatoriskt rationellt, då de kunde lägga undan irrationella personliga tacksamhetsskulder. De var förmögna att agera utifrån en organisationslogik och inte utifrån en relationslogik.

En mindre positiv tolkning är att deras tacksamhetsskuld hade upplösts genom deras befordringar till positioner där deras makt gav dem skäl att förvänta sig lyhördhet, ja t o m underkastelse från mig. Ja, det kanske inte ens fanns en tacksamhetsskuld att lägga undan, ty jag hade blott varit ett lämpligt instrument, ett medel för dem, när de behövde det. När jag inte kunde vara ett instrument för dem, kunde jag med lätthet avvaras.

Vänskapskorruption, det som också kan kallas lojalitet, innebär att vi bär på en personlig balansräkning, där vi har skulder och fordringar gentemot andra. Dessa balansräkningar kan vara oerhört produktiva, då de kan innebära att personer gör uppoffringar för mig, och för en grupp, i den mån de känner en lojalitet, baserat på en post på deras skuldsida i balansräkningen. Om jag har en fordran på min balansräkning gentemot en annan, och om den ärar sin skuld, kommer den personen att hjälpa mig i mitt arbete, när jag behöver hjälp.

Vi är vandrande balansräkningar.

Men som med all egendom, finns den blott genom ömsesidig acceptans. Den som inte ärar sin skuld, kan undkomma skulden. Förvisso med konsekvens att min lojalitet till dem försvinner. Ja, det kan t o m skapa fientlighet hos mig gentemot dem, de som inte ärar sin skuld till mig. Att inte ära en skuld kan också riskera att skapa ett rykte om personen som bristande i lojalitet, varför andra som ser detta, inte går in i ett utbyte med personen. Men om den personen gör bedömningen att de inte behöver de andra personernas lojalitet, då skadar deras undvikande av skulden inte dem.

Min egendom, min fordran på dem, måste således erkännas av andra för att vara en stark egendomsrätt. I avsaknad av andras erkännelse av min egendomsrätt, min fordran, är min fordran intet.

​Den 22 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Herbert Simon är en av företagsekonomins främsta forskare och fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne i slutet på 70-talet. När jag förklarar för min mor om hans stora tankar, tycker hon inte att de är märkvärdiga. Han hävdade ju att människan inte kan veta allt, dvs är begränsat rationell, och att det, i kombination med att hon hushållar med sina krafter, väljer tillfredsställande lösningar i stället för optimerade lösningar.

Det senare kan vara förklaringen till det som jag tycker är en konstighet på en del av de akademiska anstalter där jag arbetat. De individer som är mest anställningsbara bland lärarkåren, tenderar ibland att utnyttja sin anställningsbarhet och söka sig till en annan anstalt. Det som jag finner konstigt är att de anstalter som står inför att förlora duktiga lärare, inte gör speciellt mycket för att behålla lärarna, utan låter dem gå.

Igår förde jag här fram tron att de idag existerande sk ’cheferna’, kanske t o m såg lärarnas lämnande som en behaglig sak, då de som lämnade kanske var besvärliga medarbetare. Inte för studenterna. Inte för forskningsproduktionen. Utan för de sk cheferna. De goda arbetarnas avgång innebar lugn för de sk cheferna, vilket gjorde dem obenägna att försöka hålla dem kvar.

Chefers lugn är en irrationalitet i en organisation som inte har chefers lugn som främsta målvariabel. Ja, som inte ens har det som målvariabel. Det antyder i stället att cheferna utnyttjar organisationen för ett individuellt behov, lugnet som infinner sig när Collin och TT inte stimmar i kafferummet.

Men vilket mål har en akademisk institution? Jag säger gärna högtravande: En för studenten utvecklande utbildning, och en forskning som ger märke i vår kunskapsmassa.
Men det finns en variabel som framstår som ett mål, och som styr resurstilldelningen till institutionen: Andel examinerade studenter med godkänt betyg.

Det målet hade inte varit ett stort problem, ja, det hade t o m kunnat vara en tillgång för verksamheten, om verksamheten bestod av professionella lärare, med utvecklingsambitioner. Då flyttas godkänt-gränsen fram över tiden, allt eftersom lärarna utvecklas. Något som jag själv erfarit, då min kandidatuppsats från början av 80-talet, som då gavs betyget Väl godkänt, sannolikt skulle få ’Godkänt efter komplettering’ av mig idag.

Men om utvecklingstrycket saknas, om lärarkåren inte vinner i professionalism, utan tappar i professionalism, t ex genom avgångar av de mest kvalificerade lärarna, då rör sig inte gränsen för godkänt betyg upp, utan kan t o m riskera att gå ner.

De sk cheferna ser inte det som ett problem, ty de lever i en värld där studenterna inte skall få en utvecklande utbildning, utan ett godkänt betyg. De nöjer sig med godkänt betyg, ty det är den främsta målvariabeln. Ett tillfredsställande resultat, hade Simon sagt, utan att försöka anstränga sig för att optimera.

Det som kan se konstigt ut, är i själva verket de sk cheferna som lever nobelprisets insikt, att det räcker att tillfredsställa ett mål. Inte att optimera det. Så, varför anstränga sig att behålla de goda lärarna, speciellt om det innebär dubbel ansträngning, att först anstränga sig för att behålla de goda lärarna, och sedan få den ytterligare ansträngning som det innebär när dessa lärare skapar oro genom deras ständiga bråkande och stimmande, det som de lärarna ser som utvecklingsarbete?

De sk ’chefernas’ acceptans av goda lärares avgång är i själva verket rationellt i en verksamhet som blott har studenters godkända betyg som målvariabel. De sk ’chefernas’ agerande är förvisso en akademisk konstighet, då det innebär att vända ryggen åt ambitiös utveckling, men är inte en organisatorisk konstighet, då deras målvariabel är andel godkända studenter.

I en högskola som saknar ambitionen att utveckla sina studenters förmågor, utan som ser till lärares behov av en lugn arbetsplats, där tiden kan ägnas åt lärares fritid, vare sig det är frimärkssamlande eller att sköta sin trädgård, blir studentens godkända betyg målsättningen som skall uppnås.

Så ser Simon’s nobelpristanke ut när den tillämpas.

​Den 21 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag betraktar mig själv som en acceptabel forskare i mitt ämne, som en hyfsat bra lärare som är uppskattad av studenterna, och som är en medarbetare som alltid försöker göra bra prestation, oaktat vad jag skall göra. Jag borde därför vara en hyfsat välsedd och kanske t o m någorlunda attraktiv arbetare på en akademisk anstalt.

Jag har slutat min anställning fyra gånger och blivit avskedad en gång. Första gången jag slutade, kallade prefekten på mig och försökte övertyga mig att stanna. Fjärde gången jag slutade vet jag att den som var motsvarande prefekt och den som var forskningsansvarig visste att det var lönlöst att övertyga mig att stanna. Dessa två gånger har jag erfarit att man önskade mig kvar. Att man uppskattade det jag gjorde, trots annat jag gjorde.

Ty jag har alltid haft starka åsikter och visioner, som jag uttryckt och arbetat för. Det har lett till att jag kommit i konflikt med många, inte minst de med administrativa ansvar. Men detta till trots, ville prefekten och dess motsvarighet, samt den forskningsansvarige, som jag parentetiskt vill tillägga att jag åsamkade en ganska stor förtroendeskada, men inte med avsikt utan på grund av blind glädje, ha mig kvar.

En annan gång jag slutade, försökte medarbetare ändra mitt beslut, men ingen administrativt ansvarig, sk chef. Trots att jag då, tillsammans med några andra, hade byggt en stark forsknings- och undervisningsgrupp, som, vill jag hävda, senare innebar att högskolan rankades likvärdig med Handelshögskolan i Stockholm och Jönköping i kvalité på kandidatnivån.   

Den gången slutade även en annan tongivande person från gruppen jag tillhörde. Då fick jag erfara den grymhet som akademiska anstalter är förmögna till. Han hade gjort sin grundutbildning på anstalten. Han hade arbetat på anstalten, ja, t o m varit administrativt ansvarig där. Han hade, tillsammans med oss i gruppen, skapat en stark grupp, som gav nationellt rykte. Han hade kunskap i ett ämne som få i Sverige har. Han hade förvisso lite tendenser åt bråkmakeri, men kunde inte mäta sig med mig. Anstalten borde gjort sitt yttersta för att förmå honom att stanna. Men vad jag fått veta, gjorde de som med mig. Inget. Och nu kommer grymheten. Den dagen han lämnade, när han bar ut sina sista saker till sin bil vid institutionens port, fanns blott en människa där, för att se hans avsked. Jag.
Hur är det möjligt att ansvariga för institutionen och för högskolan kunde undvika att ta avsked av honom, att beklaga hans avfärd? Han, som spenderat så mycket tid, som var en produkt av institutionen, som varit delaktig i att skapa ett rejält kvalitetlyft av institutionen. Han lämnade institutionen utan minsta tack, utan minsta ’hej då, önskar din snara återkomst’? Jag har ett fotografi av honom, med den sista kartongen som han lastar i bilen, leende, men helt ensam, förutom fotografen, jag. Bilden av hans ensamhet är en bild av akademisk grymhet.

En annan gång jag slutade, tog sig avdelningschefen tid att möta mig. Inte för att visa tacksamhet för att jag varit behjälplig i att ge högskolan civilekonomrättigheter och forskarutbildningsrättigheter. Utan för att berätta att jag hade tur, ty han hade kunnat berätta för andra om vad jag gjort under min tid på hans institution, vilket skulle göra det omöjligt för mig att få vidare anställning på någon akademisk institution. Den gången teg jag, så som jag teg när jag blev avskedad. Men till honom ville jag säga att hans Stasiledningsmetoder, med anonyma ’informatörer’, var ett bärande skäl till att jag lämnade.

Mitt avsked föregicks av konfrontationer, som jag alltid haft tidigare, med administrativt ansvariga. Men toleransen för mina visioner och mitt sätt att offentligt strida för mina visioner fanns inte på den anstalten. Mina övriga förmågor kunde inte väga över, utan ut skulle jag.

18 dagar efter mitt avsked kidnappades jag av ett tiotal medarbetare från institutionen, med deras barn, som gav mig en heldag, med chokladfrukost, kanotfärd och grillkväll. Det var den starkaste och finaste ceremoni någon akademisk samling gett mig. Avslutet på min akademiska karriär gick därför i dur.

Jag har sett andra personer lämna institutioner, som varit betydelsefulla för den akademiska kvaliteten. Men som, likt med mig, inte blivit konfronterad med starka krav och önskemål att stanna kvar.

Hur kan akademiska anstalter undvika att värna om akademisk kvalité genom att göra sitt yttersta för att behålla den arbetskraft som ger god akademisk standard på verksamheten? Det framstår nästan som om anstalterna, i alla fall de administrativt ansvariga, sett det som en befrielse. En befrielse från personer, som de kanske inser ger god kvalité, men som också innebär oro på arbetsplatsen, kanske p g a att dessa personer har varit stridbara, genom att de hävdat de akademiska kvaliteterna. Men oron har inte varit bland de framträdande medarbetarna eller bland studenterna, utan bland de mindre framträdande medarbetarna, och oftast med oro för de sk cheferna.  

Min tro, för att nu undvika pretention på vetande, är att de administrativt ansvariga, de sk cheferna, premierar lugn på arbetsplatsen, framför konfliktfyllda utvecklingar, som förvisso kan ge god akademisk kvalité, men som också ger oro hos dem. Det är chefernas lugn som står över målsättningen att ge studenterna en god utbildning.

Jag har här avsiktligt undvikit namns nämnande. Men ett namn vill jag nämna. Per-Magnus Andersson, du som jag hade gett diverse plågor med mitt engagemang och mina skrivelser, du tog in mig på ditt rum och försökte övertala mig att vara kvar. Det samtalet, även om det misslyckades p g a min inflexibilitet och beslutsamhet, har dröjt sig kvar hos mig som ett föredömligt prefektagerande, där du tog ditt ansvar för institutionens målsättning, en god utbildning och forskning, trots den oro jag skapade och trots det besvär jag gav dig. Så agerar en akademisk ledare. 

​Den 20 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Inför kyrkovalet diskuteras om det är önskvärt att politiska partiet ställer upp i kyrkovalet. Företrädare för en del partier hävdar att de vill göra kyrkan samhällsrelevant, medan motståndarna hävdar att partierna politiserar kyrkan.

Det är roande för en icke-ansluten ateist att följa en kyrkas kamp med ett element som egentligen är ganska främmande för kyrkan, demokrati.

Det är sällan man läser en plädering mot demokrati på en liberal tidnings ledarsida, som ofta, ja, nästan alltid, pläderar för demokrati: 
”2021 år efter Jesu födelse är det hög tid att slänga ut partisterna ur templet.” (https://www.kristianstadsbladet.se/ledare/ge-at-gud-vad-som-tillhor-gud-21b0c926/)

Detta skrivs av Anders Gustafsson, som är en ledarskribent för tidningen.
[man kan notera att ledarskribenten är okunnig om att beräknat födelseår för Kristus var mellan 7 och 4 f.kr, dvs det var mellan 2025 och 2028 år sedan som Jesus föddes]

Sådana ord har vi aldrig hört från ledarna i Ryssland och Iran. Men vi har sett ordens utföras, där kandidater motarbetas, deras organisationer förhindras att verka, och i Irans fall, ges potentiella kandidater helt enkelt inte rätt att ställa upp i valet, dvs de är utslängda från templet. Den liberala tidningen Kristianstadsbladet sällar sig således till mullorna i Iran och till Putin i Ryssland, genom att vilja begränsa vem som får delta i, vad de kallar, demokratiska val.

Men god demokrati utmärks av att alla får ställa upp i valet. I valet till Sveriges Riksdag får t o m nazister ställa upp. Ja, demokratin är så stark, och så fri, att t o m organisationer med religiös grund får ställa upp i valet. Idag finns ett sådant parti i Riksdagen, Kristdemokraterna. Snart kanske vi får Islamdemokraterna. Man kan tycka vad man vill om att sådant folk finns i Riksdagen, men så fungerar demokrati. I en demokrati slänger man inte ut någon.

Men jag förstår de anti-demokratiska i kyrkovalet, ty det är något av en paradox, en anomali, med demokrati i en organisation som står på en totalitär grund. Sverige har en representativ demokrati, vilket innebär att folket väljer sina representanter som beslutar om vilka lagar som skall gälla i landet. Föreställ dig nu en liknande demokrati i Svenska Kyrkan.

Följande uttryck för demokrati är otänkbar i Svenska Kyrkan. På kyrkomötet framställer två företrädare för partiet ’En modern kyrka’, Sigfrid och Sigurd, att 10:e budet måste ändras. Idag står det ” Du skall inte ha begär till din nästas hustru, eller hans slav eller slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” De yrkar att man lägger till ’din nästas man’, för att göra det könsneutralt, samt att man stryker slav, slavinna, oxe och åsna, och lägger till mer tidsenliga egendomar, såsom dator och diskmaskin. 

Nej, det är fullkomligt otänkbart att Sigrid och Sigurd skulle få gehör för att på demokratisk väg ändra i kyrkans heliga skrift. Ty de kristna är, som alla abrahamiter, totalitära. Lydnaden, underkastelsen, regelföljandet, är ju essensen i en religion där guden är allsmäktig och alltid har rätt. Att prata om demokrati i en sådan organisation är befängt och kan enbart röra saker som är utanför religionen, t ex när och hur kyrkobyggnaden skall renoveras.

Men diskussionen om demokrati i Svenska Kyrkan tar bort fokus från det som är kyrkans verkliga demokratiska problem. 2017 nådde valdeltagandet all-time high. Då var det 19,08%.

Man kan knappast kalla en organisation för demokratisk, när blott knappt var femte röstar. De som sitter i dessa ’demokratiska’ församlingar, har ju ingen som helst demokratisk legitimitet.

Man behöver inte diskutera demokratins innehåll i den svenska kyrkan, ty den är avskaffad. Och med all rätt, ty de totalitära känner ingen demokrati. Om guds påbud kan man inte rösta.

​Den 19 september 2021

​Hur många armhävningar gör du ensam, hemma i vardagsrummet? Hur många gör du på gymet, omgiven av de andra på ett gympass?

Hur länge står du i Plankan där hemma, relativt bland de andra människorna i gympasalen?

Om antalet armhävningar är olika, om tiden du står i Plankan är olika, beroende på miljö, kan du då hävda att du är en fri människa?

Antalet armhävningar och plankans tid tycks inte bestämmas av dig utan om det finns människor i din omgivning. Du är förvisso fri att välja, men du väljer utifrån de omgivande människorna.

Jag har många gånger manifesterat min frihet att välja, genom att välja att gå på gym, då jag vet att jag därigenom gör fler armhävningar och står längre i Plankan när andra människor omger mig. Jag väljer att utnyttja att jag är ett socialt djur.

Människan är ett socialt djur, som inom ramen för sin socialitet väljer.
https://www.instagram.com/p/COrjVRXFWUD/

​Den 18 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mauricio Rojas har återkommit till Liberalerna, som det han tidigare var, deras främste tänkare inom invandrarproblemet och dess lösningar. Igår berättade jag om hans tanke om egenmakt som lösningen på invandrarproblemet i dagens Sverige. Idag skall jag ge återge hans pessimistiska syn angående fritänkarna.

Jag var bekant med Mauricio i slutet på 70-talet, då jag umgicks i hans krets av chilenska flyktingar, eftersom jag var tillsammans med en chilenska, som likt honom, flytt från Chile efter kuppen mot Allende. En dag satt vi i trädgården på hans sommarställe utanför Höör. Vi diskuterade den politiska situationen i Sverige. Jag ventilerade min besvikelse över socialdemokratin och mina funderingar på att låta liberalerna, då Folkpartiet, få min röst. Han, som var en forn kommunist och troende marxist, hade också funderingar på en röst på Folkpartiet. Hans slutsats har dröjt sig kvar i mitt minne. Han skrattade och sade något i stil med:
’Det parti som drar sig till din och min röst, är dömt att vara litet och utan inflytande’.

Vi såg väl oss bägge som fritänkare, med starka principer och än starkare övertygelser, med idéer som inte platsade någonstans, som innebar att vi alltid kände oss missförstådda, och därmed utanför. Vi, i vårt utanförskap, fann oss i en gemenskap på den illa klippta gräsmattan utanför Höör.

Han, som sedan ett tag hade ifrågasatt sin egen tidigare övertygelse, manifesterad i hans avhandling om marxismens kris, och som var på väg att lämna både sin övertygelse, och kanske också den gemenskap han hade hos flyktingarna, som dröjde sig kvar i en nästan sentimental tro på deras forna rättfärdiga kamp.

Jag, som besviket såg hur socialdemokratin började svänga, och som ville ha löntagarfonder, de som skulle ge arbetarna deras rättmätiga makt, men inte genom sitt arbete, utan genom att de skulle transformeras till aktieägande kapitalister, där maktutövningen skulle ske genom en sorts variant av kommunisternas sovjeter.

Han blev en fritänkande riksdagsman, ett tag under SÄPO’s beskydd, som lämnade Sverige 2008, då Sverige inte då kunde ta emot hans fritänkeri, men som idag säkert är en fertil åker för hans tankefröer. Jag lämnade politiken och blev sedermera en professor som försökte skapa en högskola för min klass, men som två år senare fann mig stående utanför högskolan, avskedad.

Idag är Mauricio tillbaka hos liberalerna som integrationsrådgivare. Jag attraheras av Sabuni’s tro på det demokratiska samtalet och hoppas på att hon och hennes parti inte glömt bort socialliberalismen, den som ligger närmst den demokratiske socialismen, när han besviket ser att hans forna parti glömt bort socialismen och numer accepterar både rasism och totalitära ideologier. Jag attraheras än mer när fritänkaren Mauricio återkommer, med hans insikter om egenmakt och krav på, som han dock inte uttalar på mitt sätt, ’gör din plikt, kräv din rätt’.

Men när jag nu blickar på liberalerna, och ser Mauricio återkomst till liberalerna, då hör jag hans skratt och minns hans slutsats från gräsmattan utanför Höör: Det parti som får vårt stöd, är dömt att vara litet, eller t o m att försvinna.

Må Mauricios slutsats från slutet av 70-talet vara fel.

​Den 17 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Mauricio Rojas, en forn kommunist som flydde från Chile efter kuppen mot Allende, som disputerade i Lund 1986 på en avhandling om marxismens kris, som blev liberalernas invandrarexpert efter att under 90-talet ägnat sig åt invandringen i Sverige, har nu återkommit som rådgivare till ett liberalt parti som, under liberalismens främsta tid i Sverige på 100 år, 1980 till idag, lyckas med att ha blott 2,5% av väljarkåren med sig.

Han säger och skriver, som jag förstår det, att staten kan blott erbjuda skydd genom polisen, och möjligheter genom t ex social verksamhet, medan de som kan lösa invandrarproblemet är blott invandrarna själva. Lösningen heter egenmakt, att de som är problemet, och som har problemet, är de som bär lösningen på problemet.
https://kvartal.se/artiklar/dags-att-erkanna-det-sociokulturella-arvet/

Socialisten känner igen tanken. Den är hans egen. Den har en lång tradition.

Hegel, filosofen som satt i Jena och lade sista handen på en bok som fortfarande har betydelse, ’Andens fenomenologi’, som såg Napoleon komma ridande in i hans stad och muttrande någon om världsandens ankomst, skrev i sin bok om dialektiken mellan herre och slav, där han visade att herren, för att kunna vara herre, var beroende av slaven.

Marx tog tag i herre-slav-dialektiken och sade att den dialektiken karakteriserade kapitalismen, genom att kapitalisten var beroende av sin motsats, den egendomslöse proletären, som kapitalisten exploaterade genom att proletärens mervärde blev kapitalistens profit. Likt Hegels dialektik, som aldrig dröjde sig kvar i en konflikternas statiska motsägelse, utan som skapade ett dynamiskt Aufhebung, som genom motsägelsens dynamik svingade sig upp en nivå, skulle Marx’ samhällsdialektik upphäva kapitalismen och svinga upp samhället till kommunismen. Aktören i denna revolution var proletären, den som blott kunde förlora sina bojor. Den skulle inse sin makt, och göra den till sin. Den blev egenmakt.

Socialister, bl a jag och SSU, i slutet på 70-talet, tog tag i egenmaktens begrepp och menade att verklig demokrati kommer när människorna styr över sin vardag. Vi trodde på den svenska demokratiska socialismens trestegsraketsstrategi. Politisk demokrati fick vi i slutet på 10-talet, social demokrati etablerades på 50- och 60-talet. Nu, på 70-talet, var det dags för det tredje steget, att få in demokrati i människors vardag genom egenmakt, det vi kallade självförvaltning, ty blott människorna kan befria sig själva. Vi trodde inte ett skvatt på de enfaldiga kommunisternas totalitära tro på staten. Staten skulle inte styra och ställe, utan den skulle ge förutsättningar och möjligheter för människornas egenmakt, att själva styra över sina liv, sin vardag. Den styrningen skulle ske genom demokrati.

Det gick åt skogen. Med 80-talet kom liberalismen och nyliberalismen, med sin enfaldiga tro på marknaden som individers styrinstrument i vardagen. De hävdade också egenmakt, men inte genom demokrati, utan genom att individen blev en konsument som valde och vrakade i marknadens utbud.

Idag återkommer egenmakt, genom att liberalerna och Mauricio lanserar tanken att blott invandrarna kan ta sig ur sina utanförskapsområden och sitt utanförskap genom egenmakt, genom att själva befria sig. Så som den alkoholiserade hade gjort i slutet på 1800-talet genom sin egen nykterhetsrörelse. Så som proletären, i form av arbetarrörelsen, hade gjort under 1900-talet.

Rojas tycks mena att man måste hitta de individer i utanförskapsområdena som inifrån kan arbeta med de som är utanför, för att återge dem den stolthet som varje individ behöver och för att ge dem kraft att ta sig ur utanförskapet.

Se där, egenmakt, återigen, som lösning på de undanskuffades utanförskap. Från Hegel, via Marx och arbetarrörelsen till Mauricio och liberalerna.

Men är det vår lösning? Är inte vi herren, kapitalisten, som står mot dem, som har intet att förlora och allt att vinna? Kommer deras egenmakt att inkludera oss, eller upphäva oss, så som herren och kapitalistens upphävs genom slavens uppror?

Och vilka är de i utanförskapsområdena som kan organisera människorna? Idag försöker de styrande i Kristianstad att få i gång en positiv utveckling i Kristianstads två utanförskapsområden genom att vända sig till de som har ett betydande inflytande i utanförskapsområdena genom att samla dem till mässa, dvs imamerna.

Innebär inte egenmakt i utanförskapsområdena, att imamerna och patriarkerna, dvs de som genom invandrarnas kulturella bakgrund, som de fått genom sin primära socialisering i sina muslimska klansamhällen, ges inflytande? Kommer inte islam och klankultur sprida sig genom deras egenmakt?

Egenmakt innebär just egenmakt, att de som kastar sina bojor, etablerar sin kultur, sina normer, sitt samhälle, i gruset av det gamla, störtade samhället.

Det kan se mörkt ut för oss, som idag är innanför, i vårt innanförskap. Inte vill vi se hur en totalitär religion och hur splittrande små klansamhällen etableras. Eller kommer invandrarna, genom sin egenmakt, göra vad de demokratiska socialisterna gjorde, att inkludera kapitalisterna i sitt samhälle, där kapitalisterna fick hållas, så länge de gav välstånd åt oss alla? Kommer vår dröm om demokrati och jämlikhet att få hållas, så länge det ger välfärd till alla?

Blott en sak är jag säker på. ’Andens fenomenologi’, som slutfördes när Napoleon red in i Jena 1806, och trycktes 1807, är fortfarande aktuell.

​Den 16 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Människan är dömd till att välja. Så förkunnar existentialismen vår frihet. Av valet kommer ångesten hos Kierkegaard och moralen hos filosoferna. De som inte mäktar valet blir religiösa och underkastar sig en gud, dvs de väljer att inte välja. Men att välja bort valet är att välja, varför ingen undkommer domen, att välja.

Det val en människa gör är ett uttryck för människan. Den kan hävda vad som helst genom språket, men i handlingen avslöjas individens själ och preferenser. En politiker som pratar sig varm för integration genom mixade skolor, men själv har sitt barn i Engelska skolan, är en hycklare, dvs en som har en motsättning, för att inte säga motsägelse, mellan prat och handling, där pratet handlar om vilka värderingar politikern vill bli förknippad med, medan handlingen visar politikerns reellt existerande värderingar.

Vi är vad vi gör.

Samtidigt innebär också vårt val att vi hamnar i en situation, som i sin tur påverkar oss. Valet slår tillbaka mot oss och påverkar den som gjorde valet.

Det är redan här komplicerat då valet påverkar den som valde, varför det kan vara besvärande att hävda att den som valde skall vara ansvarig för sitt val, då den kan ha förändrats av konsekvenserna av sitt val, och är därmed inte den som initialt valde.

Men det kommer till ytterligare en komplikation, nämligen människans förmåga till reflektion, den som ytterst är ansvarig för vår dödsångest, insikten att vi skall dö. När vi gjort vår handling, ser vi den och reflekterar kring den. Medan situationen som vår handling gett upphov till, påverkar oss, blir vi själva påverkade av oss själva genom att vi reflekterar kring vår handling och dess konsekvens. Man kan säga att vår handling får två konsekvenser på oss, en extern, situationen som handlingen skapade som påverkar oss, och en intern, självreflektionen av vår handling.

Tänk dig nu att du ena dagen gör handlingen A, som visar sig medföra B. En tid senare står du inför en människa som frågar dig varför du gjorde A, med tanke på konsekvenserna B. Människan utmäter implicit ett ansvar hos dig för B, som kom genom att du gjorde A, och undrar om du kan rättfärdiga ditt A genom de motiv du hade, genom den som var du som gjorde A.

Du skulle kunna hävda att du inte kan svara på frågan, ty du är inte längre den som utförde A. Du har påverkats, och därför förändrats av både B och av din reflektion kring A och B. Den person som gjorde A kan inte svara ty den fanns före handlingen A och utförde handlingen, men finns inte längre.

Skulle du försöka ge dig på att förklara, så vet du att det finns ytterligare en försvårande omständighet, nämligen människans förmåga, och vilja, att rationalisera. Vad du än säger, vet både du och jag, att din förklaring går igenom ett filter av rationalisering, där din vilja att framstå på ett visst sätt, filtrerar ditt minne, och inte minst, filtrerar vad du säger.

Människans frihet, att välja A, hennes flexibilitet att påverkas av situationen B och hennes reflektion, hennes förnuft och hennes vilja skapa en förklaring, gör att den individ som valde A, som producerade konsekvensen B, inte kan göras ansvarig för B.

Eller...hur?
​
​Den 15 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag tolererar din position, vilken som helst.

Så länge du är beredd att stå för den.

Så länge du är beredd att diskutera den.

Så länge du accepterar att jag kritiserar den

Så länge du tolererar andra positioner, däribland den som är motsatt din.

Så länge du accepterar att jag kanske t o m bekämpar din position.

Så länge du accepterar att man gör den till löje och skrattar åt den.

Ty då har du en stark position.

Det är kanske inte en position jag accepterar, utan som jag kanske t o m vill bekämpa. Men jag tolererar den, under devisen att envar blir salig på sin tro.

Men skulle du däremot höja ett svärd för din position och kräva att den inte får diskuteras, inte får debatteras, inte får kritiseras, inte får göras löjeväckande, inte får motarbetas, ja då tolererar jag inte din position. Då respekterar jag den inte.

Den som förfäktar sin position med svärd och med hot, den har förlorat sin rätt till sin position. Den visar sin positions oerhörda svaghet, så svag att den inte är värd tolerans eller respekt.

Det som inte kan diskuteras och skrattas åt, saknar värde.

​Den 14 september 2021
Sven-Olof Collin  

​I Sverige idag har vi problem med utanförskapsområden, det jag kallar mångkulturområden, Man försöker finna tekniker för integration, dvs att invandrarna får en plats i samhället, men med bibehållande av sin kultur. Några gånger kan man förvisso medge att assimilering, dvs att de ger upp sin kultur och ingår i den svenska kulturen, är nödvändig, men i allmänhet är det mångkulturens integration som föredras.

Det låter fruktansvärt, på ett sätt, men är inte assimilering det för samhället mest framgångsrika? I dessa dagar med smutskastning av det som kallas för den vite mannens kultur, är det sannerligen inte politiskt korrekt att framföra följande uppmaning. Men låt oss pröva uppmaningen: Vi, som är kulturellt svenskar, har en civilisatorisk uppgift.

Vi, de kulturellt svenska, har kulturella särdrag relativt de flesta invandrarna, som vi måste förmå eller tvinga invandrarna till, ty de är särdrag som utgör grunden för vårt framgångsrika samhälle, som t ex så attraherade invandrarna, att de vandrat alla dess mil för att komma till oss.

Etatism: Vi har, eller i alla fall, hade en tilltro till staten, som innebär att vi litar på att staten hjälper envar individ. Det innebär att vi accepterar ett högt skattetryck, för att finansiera staten. Att vi betraktar dem som tömmer staten, som utnyttjar staten för eget gottfinnande, som parasiter. (https://doncollin.weebly.com/blogg/parasiter). Varje samhällsmedborgare skall bidra till det allmänna, till staten.

Individualism: Vi ser individen som samhällets grundpelare. Förvisso har vi familjer och vi har vår släkt, och vi accepterar vissa av dessa klandrag, som t ex familjeföretag. Men vår lojalitet står främst till individen och dess förmåga. Härvid är vi hjälpta av vår etatism, ty staten befriar individen från ett beroende av familj och släkt.

Jämställdhet: Vi ser kvinnan och mannen som jämställda, ty de är inte kön utan individer. Därför är kvinnans plats inte i hemmet, utan i samhället, precis som mannens, och kvinnan har, precis som mannen, en sexuell frihet, och skall inte behöva ta ansvar för någon annans sexualitet, t ex genom att bära en schal, som skall hindra mannen från att förblindasav sin sexualitet.

Konfliktundvikande: Vi undviker stora demonstrationer som kan skapa konflikt i samhället, ja, t o m göra det våldsamt. Individualismen gör att vi ger varje individ rätten att ha sin livsåskådning, men vi vill ogärna att den uttrycker sin livsåskådning genom stora demonstrationer, ty då skiljs vi åt, det skapar konflikter, som t o m kan övergå till våldsamheter. När dansken bränner koranen anser vi förvisso att det är en tramsig demonstration, men likafullt anser vi att det är helt fel att kasta sten på honom. Stenkastarna ger uttryck för en inferior kultur.

Konsensus: Vi har en förhandlingskultur där måttet på civilisation är förmågan att komma överens. Ingen har rätten att kräva, utan förhandling, att dess åskådning står över andras, utan vi måste gemensamt komma överens.

Det är således vår civilisatoriska uppgift att förändra invandrarnas kultur till att bli vår kultur, dvs de skall assimileras till vår kultur, ty den har visat sig vara överlägsen deras kultur. Det yttersta beviset på sanningen i den utsagan är att det är de som åker till oss, inte vi som åker till dem.

Eller hur?

​Den 13 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​De religiösa är bland de farligaste och de mest lättjefulla som finns. De ställer den fråga vi alla ställer: Jag lever, men vad är meningen med mitt liv? Den religiöse tar till det lättaste, det mest lättjefulla, att blicka ut och i världens universum, bortom allt förstånd och all möjlighet att observera, påstår de sig ha hittat meningen, Gud. En skapare som skapat allt, som vet allt och som har avsikter med allt. Även med den personens liv. Därav meningen med livet, att realisera guds avsikt.

Förnöjt slår sig personen ner och finner frid i sitt svar. Meningen med livet är funnet. Jag är guds barn och skall realisera det som gud bestämt. Personen har undkommit sin ångest och sin ensamhet kring frågan. Den kan slå sig till ro med sitt svar.

Men strax kommer den påhittade guden tillbaka, ledd av de onda prästerna, de som producerat svaret, dvs guden. Via prästerna börjar den där guden att ställa krav. För att du skall få vara med mig, för att du skall erfara meningen, krävs att du lever efter mina bud. Dessa är många och omfattande. De är dock så finurligt utformade att de inte går att leva upp till, varför personen blir underkastad det värsta tänkbara, synden.

Tyngd av synden, detta påhitt av guden för att man inte följer den påhittade gudens påhitt, skulle personen kunna tvivla, och kanske söka sig efter en annan mening med livet. Men då kommer guden tillbaka och säger att, förvisso är du syndig, men jag är kärleken, så jag förlåter dig. Den lättjefulle, som var nära på att tvivla på att den funnit vägen ur frågan, kan nu återfalla i sin lättja. Förvisso grundlurad, ty det är inget lättjefullt över att försöka leva upp till gudens krav. Men när man inte lyckas, får man absolution, så friden kan återkomma. Lättjans frid.

Den som inte är religiös måste blicka på jorden. Där kan den finna naturen, samhället eller sig själv.

Den som finner naturen, ser att meningen med livet är blott livet självt, dvs att den levande skapar nytt liv och för livet vidare. Barn blir därmed meningen med livet.

Den som finner samhället, ser att den måste, likt guden, uppfinna ett samhälle som bör realiseras. Meningen med livet blir att ständigt, hela tiden, agera för att realisera det utopiska samhället. Kanske de värsta stunderna på jorden, blott konkurrerande med de religiösa, är när samhällsmeningen blivit rådande. Likt den rätt som de religiösa tar sig gentemot de som inte är religiösa, de som inte böjer sig, så tar de som har samhället för ögonen rätter som inte ankommer dem. Holodomor och Förintelsen kan förvisso inte mäta sig med gudens oändliga ondska, som den visade genom syndafloden, men de två är, till skillnad från syndafloden, reella händelser, skapade och utförda av en människa som i samhället ser meningen med livet.

Kvar finns den som är beskedlig, som inte är lättjefull, och som, i alla fall initialt, inte agerar ondskefullt. Den individ som inser att just dennes liv är meningslöst. Det finns ingen avsikt med livet, möjligen förutom att skapa nytt liv. I övrigt är det helt och enbart meningslöst.

Men denna individ har insikten som en svensk komiker sade: Livet är som en påse, tomt, om man inte fyller den med något. Meningen med livet är något du själv skapar. Du har fått det vackrast tänkbara, frihet. Förvisso svårt att bevisa, men du kan när som helst erfara friheten, ty du kan antingen göra A eller B. Du är inte dömd till A, försåvitt det inte gäller att andas och att dricka vatten. Förvisso är du inte fri att göra vad som helst, t ex att köra en Ferrari, då du inte har en Ferrari. Det finns mängder av begräsningar, men frihet innebär att du erfar begränsningarna, att du kan se att du är fri, men underkastad begränsningar.

Den friheten kan du använda till att göra ditt liv till ett liv som du finner meningsfullt. Meningen är således inte utanför dig, utan det är du som skapar den. Precis lika mycket som den religiöse skapar meningen, gud, skapar du meningen, men i dig själv, av dig själv, för dig själv. Du förlägger den inte utanför dig. Ingen annan måste underkasta sig din mening, eftersom den är blott din. På så sätt tar du också ansvar för din mening. Den är av dig skapad och du bär konsekvenserna av din mening. Därmed bär du ansvaret för din mening.

Den som lever sitt liv för att realisera mening med livet som den själv har skapat, har en börda att bära. Bördan av att erkänna att den skapat meningen, och att den tar ansvar för sin skapelse. Den är inte lättjefull som de andra, som hänvisar till det Tusenåriga Riket, kommunismen eller himmelriket, och med den absoluta hänvisningen kan två sina händer. Nej, den som själv väljer sin mening, har händerna fulla med sin mening och kan inte frigöra sig från den. Det är ju det som egentligen också är själva poängen, att uppfyllas av sin mening.

När personen dör, dör meningen med personen. Den vandrar inte vidare, likt den evige Juden, Ahasverus fördömd till evigt liv. Ingen profitör finns som tar upp meningen och försöker, likt prästerna, leva gott på att pådyvla andra människor meningen.

Skapa därför din egen mening, ty det är bra för dig och för andra.

​Den 12 september 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

Jag kom upp via spiraltrappan efter att ha föreläst. En kollega sade till mig i dörren: ”Nu kan de inte flyga flygplan i USA”. Jag gick in på arbetsrummet och såg nyheten om att ett av tvillingtornen i USA hade träffats av ett flygplan. Jag åkte hem. Jag hade inte tid att sitta framför TV då jag hade en föreläsning att förbereda så jag satte på en videoinspelning, ty nyhetsprogrammet på SvT var i gång hela eftermiddagen.

Så såg min dag ut, den dagen då världen tog en sväng, till ett hemskare och otrevliga ställe att vara på.

Det var 20 år sedan som muslimska terrorister kapade fyra plan. Ett föll ner på en åker, ett åkte in i Pentagon, och två åkte in i tvillingtornen, som inte kunde stå emot branden, utan rasade efter en timmes brand. Över 3 000 människor mördades den dagen av de muslimska terroristerna.

Därefter startade USA sitt krig mot terrorismen. Ett krig som lämnat Irak i spillror och skapat ett Afghanistan som nu behärskas av de som USA bekämpade. Kriget har skapat oerhörda flyktingströmmar, där Sverige fått sin beskärda del, med sociala och ekonomiska kostnader som resultat. Kriget som gett muslimer kraft att utföra de mest bestialiska terrordåd, främst mot sina trosbröder och systrar, men också mot människor i Europa.

Kriget mot terrorn har kostat USA, enligt en beräkning, 8 000 miljarder dollar, dvs 8 000 000 000 000 dollar. Lägg till en nolla och du får det i kronor. Kostnaden för andra länder är oräknade. Det mänskliga lidandet är oräknat.

Kriget mot terrorn liknar Vietnamkriget. Genom den eviga dialektiken skapades där ett motstånd som slutligen besegrade USA. Samma dialektik har skapat muslimska terrorgrupper. Idag kan vi inte veta hur stor den muslimska terrorn hade varit, utan USA:s krig mot terrorn. Den groteska, nästan förbjudna tanken säger att terrorn kanske hade varit mindre.

När det mot kvällen den 11 september började komma fram att det var ett terrordåd, riktat mot USA, då kämpade jag med mig själv. I första hand tyckte jag, så som alla andra, att terrordåd är fruktansvärda. Att sitta i flygplanet som rände in i tornet och förgöras av eld. Ingen sak, ingen tanke, ingen vision, är värd ett enda liv. Blott fascister, de totalitära, politiska eller religiösa, kan tänka den absurda tanken att människans liv är ett medel för ett himmelrike.  

Men samtidigt kom min socialistiska skolning upp i mig. Allt jag lärt mig om USA’s aggressioner i andra länder, inte minst i Latinamerika, där den våldsamma kuppen i Chile stod fram som det främsta. Men också USA’s mer avlägsen terror, som just Vietnamkriget.  
Kuppen i Chile ägde rum den 11 september 1973. 28 år innan muslimerna mördade folk i USA. Man vill gärna föra fram att USA inte deltog aktivt i kuppen. Men likafullt, de deltog i aktiviteter som innebar förberedelser, och, inte minst, de hade med lätthet kunnat avstyra kuppen. Kriget i Vietnam, som ledde till många människors död och lidande, och ett kommunistiskt Vietnam, var statsstöd terrorism.
https://www.youtube.com/watch?v=vGm4es5rJnQ

Nu fick de som tidigare agerat med terroristers metod i andra länder, erfara terrorn hemma. Terror är aldrig rättvis, men det är oundvikligt att tänka att tornen balanserade USA’s tidigare terror.

Terror är terror, även om den kläds i olika dräkter, och skall givetvis fördömas, men än hellre, bekämpas.

Kanske USA:s krig mot terrorn säger oss att kampen mot terrorn inte kan använda terrorns medel. Vapen, lidande och död raderar inte ut terror, utan tycks skapa mer terror. Kanske mer effektivt är att bekämpa de ideologier som legitimerar terror. Kanske än mer effektivt är Juvenalis insikt om det romerska medlet för social fred: Bröd och skådespel. Ty mätta och skrattande människor är svåra att motivera till terror.  

​Den 11 september 2021
Sven-Olof Yrjö Collin