Svenska försvaret fick veta om mordet på Statsminister Olof Palme, via försvarsattachén i Washington, som hade fått nyheten från nyheterna i USA.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/okanda-telefonsamtalet-med-forsvarsstaben-visar-kaoset-pa-mordnatten-har-aldrig-horts-tidigare

Det kan förvisso framstå som höjden av ineffektivitet och usel planering. Men det kan också vara ett uttryck för en naivitet och en oskuld. Att Sverige var en fredlig nation, där var och en skötte sitt, möjligen med undantag av några vänsterdemonstrationer där deras grund i fascism kom fram.

Ett annat intermezzo från idag visar en liknande bild.

En person backar ut ur parkeringsfickan och backar in i en annan bil. Personen stannar inte för att gå ut för att inspektera skadorna, utan kör raskt därifrån. En annan person stod en bit ifrån och såg vad som skedde. Han tog upp ett papper och, förmodar jag, antecknade bilnumret. Han gick in i det närliggande caféet, sannolikt utifrån teorin att bilens ägare befann sig där. Det tycktes den inte ha gjort. Personen kom ut, gick fram till den påkörda bilen, skrev lite till på papperslappen, stack ner den i en plastpåse han råkade ha med sig och satte den under vänster vindrutetorkaren, så att föraren skulle uppmärksamma den. Därefter gick han iväg.

Varför han gjorde som han gjorde, vet jag inte. Däremot tror jag att han tyckte att påköraren skulle gett sig till känna, ty åsamkar man skada, skall man stå för det. Eftersom den inte gjorde det, utan smet, begick den ett moraliskt brott, som också kunde innebära ekonomisk skada för ägaren av den påkörda bilen.

Det var en man av heder. En som inte fegt döljer sig bakom anonymitetens behagliga, men omoraliska draperi. En som anser sig ha rätt att ingripa mot det orättfärdiga.

Mot det står anonymitetens försvarare, att påbackningen var blott en sak mellan backaren, den påbackade och polisen, om den påbackade anmälde brottet.

Detta intermezzo skedde i Vä, där Sverigedemokraterna i somliga valkretsar fick mer än 30% vid senaste valet. De bespottade, de rasistiska, de främlingsfientliga, ja, de som t o m benämns som fascistiska.

När jag promenerar i Vä, hälsar alla som promenerar på varandra. Ja, t o m ungdomar hälsar på äldre folk, om de inte är fullt och helt inneslutna i sina öronsnäckor.

Det är det lilla samhället, det som en tysk forskare (Ferdinand Tönnies) kallade Gemeinschaft, där människor är människor av kött och blod, med identiteter, med ansikte inför varandra, där sociala regler etableras. Mot det stod Gesellschaft , ett samhälle karakteriserat av formella lagar och anonymiteter. Ett samhälle där personer sannolikt hade vänt bort ansiktet inför påbackningen.

Det lilla samhället, där man måste se på amerikanska nyheter för att få veta att statsministern är mördad, där man är sedd och därför inte kan smita från sitt ansvar, där alla ingår i en samfällighet, i ett samhälle, var det samhälle där man inte sade att man skull betala skatt till staten. Ty staten är en ansiktslös och formell organisation. Då, på den tiden, under 60-talet, betalade man inte skatt. Man betalade till Sträng, som fick hushålla med pengarna och se till att det gemensamma fick vad det skulle ha. Det var en personlig betalning till Sträng, med sin plånbok med gummisnöre kring. Han som satt i TV-rutan och med en pekpinne berättade hur han använde pengarna han hade fått (https://www.svtstatic.se/image/wide/992/10173199/1473165799?format=auto). Man gav till Sträng och han tog ansvaret, och redovisade tillbaka hur han hade använt pengarna.

Bilden av mitt Sverige, där man gör sitt, för sig och för samhället, kanske lite naivt, men med personligt ansvar och ett personligt liv i ett gemensamt samhälle, är denna bild, där man ser den evige finansministern, mannen från folket, som innan det goda samhället hade etablerats, förföljdes när han arbetade som fackföreningsman, står nu tillsammans med Rikets överhuvud, Kungen, och diskuterar rosorna på Sofiero, Kungens sommarslott. (https://bilderisyd.se/produkt/jb180323004/)

Det är mitt Sverige. Där försvarets misstag kan ursäktas, ty sådant sker i ett mänskligt samhälle.

​Den 31 januari 2021
Sven-Olof Collin

​16% av djuruppfödare har utsatts för brott av djurrättsaktivister.
https://www.svd.se/djurbonder-forfoljs-av-aktivister

Så absurt att det finns djurrättsaktivister som ser våld som en möjlig politisk metod. Det är paradoxalt då djurrättsaktivisten anser att bonden gör våld mot djuren. Något som bonden inte får göra, enligt dem, medan däremot de får göra det mot bonden. En djurbonde har således mindre rättigheter än de andra djuren som finns på gården.

Ett jordbruk liknar inte fabriker. Fabriker ligger på industriområden, de är oftast inhägnade och är lokaler helt specialiserade för fabrikens syfte. När man demonstrerar mot fabrikers miljöpåverkan eller annat, får demonstranterna oftast hålla sig utanför området, och vandra med plakat eller göra åverkan på fabrikens skydd.

Jordbruk är sannerligen inga fabriker. Oftast bor och lever jordbrukaren där jordbruket bedrivs. Det är jordbrukarens hem. Inte sällan har jordbrukaren en familj, som oftast är engagerad i jordbruket. De har sitt familjeliv där jordbruket bedrivs.

Djurrättsaktivister som kommer in på jordbruket, kommer därför inte bara in på en produktionsplats, utan också på en familjeplats. Aktivisterna gör ingrepp i det som borde vara fredat, oaktat vad man gör i produktionen, familjelivet. Är det rimligt att en jordbrukare skall vara rädd för att något skall ske med familjemedlemmar, p g a att några individer önskar demonstrera mot produktionen?

Men även om produktionen är helt avskild från familjen, t ex att svinstallar ligger några kilometer bort, och det är vid svinstallarna som demonstranterna befinner sig, så påverkar aktivisterna produktionen på ett sätt som de inte får påverka den, och som även aktivisterna rimligen inte vill påverka. Stallar är underkastade en stor tillsyn och tillträde till stallarna är hårt reglerade. En aktivists inträngande i ett stall kan därför utgöra ett hot mot djuren. Aktivisterna inte bara utgör ett hot mot bonden, som ju är deras enda avsikt, får vi förmoda, utan även mot de som aktivisten vill skydda, djuren.  

I ett fritt samhälle har envar sin rätt att uttrycka sin tanke. Men man skall inte få ha rätt att uttrycka sin tanke om människor och djur, som inte är mottagare av tanken, blir störda, eller t o m känner sig hotade. Då får man ta sina plakat och gå ner för vägen någon kilometer och stå där och demonstrera.

​Den 30 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har glatt hävdat, på principiella grunder, att om det fria skolvalet inneburit någonting, så är det social apartheid, att föräldrar kunnat välja bort skolor med icke-önskvärda element, som stör undervisning.

Tanken i det fria skolvalet var att föräldrar skulle välja bort de skolor som var dåliga, varpå dåliga skolor skulle dö sotdöden. Det fria skolvalet skulle därför driva skolorna till högre prestation.

En god tanke. Invandrarfamiljen i gettot, det som på nysvenska kallas utanförskapsområden, skulle kunna välja bort skolan i gettot, som lider under alla de komplikationer som getton och inferiora kulturer ger. Deras barn skulle kunna gå i en bra, lugn skola, med starka bildningsideal.

Skolorna drivs att bli bättre. Föräldrar i getton kan ta sig ur gettot med skolvalet.

Halleluja.

Under tiden vi haft det fria skolvalet har den svenska skolan sjunkit i prestation. Samtidigt har betygen gått upp. För en ekonom är det en förväntad och fullt rimlig utveckling, speciellt när det finns kapitalistiska företag på skolmarknaden, ty betyg är ju en del i det som saluförs på skolmarknaden. Och slutligen, elevens prestation är idag än mer kopplad till dennes sociala ursprung, dvs skolan är återigen en positiv förstärkare av klassamhället, istället för en social mobilitetsmotor (som i mitt fall, barnbarn till en statare som blev en professor, dock avskedad sådan).

Nu har en två forskare funnit att det fria skolvalet sannolikt inte inneburit så stor social apartheid som jag och andra trodde och befarade. De skriver:” Vår forskning visar dock att skolsegregationen varit förvånansvärt stabil och att det fria skolvalet haft en tämligen marginell betydelse för skolsegregationens omfattning. Orsakerna till skolornas segregation står snarare att finna i kombinationen av en kraftigt segregerad bostadsmarknad och att de allra flesta elever går i skolor nära hemmet.” (https://www.svd.se/fria-skolvalet-driver-inte-pa-segregationen). [Deras resultat får kritik från andra, som anser sig kunna visa hur skolvalet spätt på den segregation som redan bostadssegregationen ger: https://www.svd.se/jo-skolvalet-driver-pa-segregationen/i/senaste/om/debatt ]

Det fria skolvalet har således inte utnyttjats för att ta telningarna från gettot. Det har inte varit en magsugare i klassamhällets buk. Föräldrar är tydligen inte de fria marknadsaktörer som granskar utbudet och gör ett rationellt val, utifrån tanken att en god skola ger barnet en bra start i samhället.

Socialisten har alltid varit kritisk till liberalernas valfrihet. Vi har hävdat att formell valfrihet inte innebär reell valfrihet. Ty individerna måste veta om valmöjligheterna, de måste kunna uppfatta värdena i vad som utbjuds. Och inte minst, de måste ha modet att våga välja.

Valfrihetsfundamentalisterna försöker lindra socialistens kritik genom att föreslå att alla föräldrar måste välja. Det paradoxala uppstår, att valfrihet blir påbjudet. Från ’Du kan välja’, dvs valet som en möjlighet, till ’Du skall välja’, dvs valet som ett tvång. Tvångsval!
Socialisten står inför ett val: Ta bort det fria skolvalet, ty det är en chimär, vilket forskarna visade. Alternativet är att kräva av kommunerna, de som har ansvar över utbildningen, att de informerar alla föräldrar, att alla föräldrar lärs att förstå innebörden i skolvalet och i skolornas olika utbud, och att kommunerna agerar så att alla föräldrar vågar välja. Kommunerna skall således arbeta så att den fria marknadens förutsättningar uppfylls.

Men socialisten kan också vara realist och se att problemet, som forskarna visar på, är inte blott det fria skolvalet, utan det uppkommer genom bostadssegregationen. Kortsiktigt kan effekterna av den segregationen behandlas genom enormt riktade insatser till de skolor där oron finns. Långsiktigt får man arbeta för att mildra bostadssegregationen. T ex genom att inte förlägga kommunens administration eller högskolor i centrum av staden, utan i ett getto, under mottot Blanda upp! (https://www.youtube.com/watch?v=dCDMGu-xi30)

​Den 29 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​Som akademisk lärare har man plikter. En av dessa är att rekrytera doktorander. Man rekryterar doktorander för att reproducera den akademiska lärarkåren. Men än mer rekryterar man doktorander för att utveckla lärarkåren.

Reproduktionen av lärarkåren är den enkla uppgiften. Då gäller det för mig, Sven-Olof Yrjö Collin, att hitta personer som liknar mig. Då blickar jag ut i havet av studenter, och letar efter en Sven-Olof Yrjö Collin Junior. Jag lär den vad jag kan, dvs reproducerar mig. En ny Sven-Olof Yrjö Collin kommer till och verkar i akademin.

Men reproduktion är egentligen att svika sin plikt, ty akademins anda är sannerligen inte reproduktion, att återskapa det som är. Den främsta akademiska plikten är inte att skapa ett hack i skivan, så att samma melodislinga upprepas, om och om igen.

Den mer framträdande plikten är att utveckla akademin. Det innebär att plikten att rekrytera doktorander innebär att man försöker hitta någon som kan göra mer och framför allt, bättre än vad man själv förmått. Man skall inte hitta en reproduktion av sig själv, utan en som är bättre.

Kravet på förbättring gör att handledaren till doktoranden befinner sig i ett underläge. Onekligen kan det se ut som ett överläge, att vara professor gentemot en doktorand. Man skall vara mästaren som lär lärjungen vad man kan. Det kan man vara utifrån den erfarenheten man har. Man är ju trots allt äldre och har arbetat med detta under en längre tid, och har därför erfarenheten.

Men vad jag erfar är att jag har varit lyckosam i en hel del rekryteringar, där lyckosamheten bland annat bestått i att rekrytera doktorander med högre intellektuell kapaciteten. Nu kan en skämtare säga att, givet min intellektuella kapacitet, är det en enkel sak att lyckas med. Men oaktat skämtets eventuella sanningshalt, måste jag finna mig i att omges av yngre personer med högre förmåga än mig själv.

Akademin har en hel del av tävling och konkurrens i sig. För att komma fram måste man ha en del av den nerven i sig. Men den får absolut inte förekomma i handledarrelationen. Där skall istället handledaren finna sig i att vara underlägsen. Ja, paradoxalt nog, t o m finna en glädje i sin underlägsenhet.

Den glädjen är dock inte svår att erfara. Den är t o m ett incitament för rekrytering. Ty det innebär att handledaren lär sig, samtidigt som den lär ut. Det blir en positiv ömsesidighet i handledarrelationen.

Det magiska i en god handledarrelation är således det ömsesidiga lärandet.

Det gestaltas så bra i den svenska schlagervinnaren, Euphoria, där sångerskan klättrar upp på dansarens, i mina ögon handledarens axlar och med dennes hjälp, tar ett språng. https://www.youtube.com/watch?v=Pfo-8z86x80

​Den 28 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​Judarna begär inte att skolorna skall ordna sig efter dem. De ordnar kanske egna skolor. Men jag har aldrig hört talas om judar som kräver att få gå med sin kippa.

Muslimer tycks ha en annan attityd. De tar på sig huvudduken och med hänvisning till religionsfrihet, kräver de rätten att bära sin huvudduk.

Det framstår som att judarna är ödmjuka, medan de kristna, men kanske än mer, muslimerna har översittaranspråk att andra skall acceptera hur de uttrycker sig. Ja, de är t o m sådana att de kräver att andra skall underkasta sig deras regler. Muslimer får inte rita en bild av mohammed, men därutöver kräver de att andra skall leva efter deras regel, att inte avbilda mohammed.

Som lärare anser jag att det är självklart att jag inte inför mina studenter skall bära en symbol som uttrycker min politiska ideologi. Det är pedagogiskt oriktigt då symbolen kan förta innehållet i min undervisning. Det är akademiskt oriktigt då jag företräder kunskapen och akademin, och inte någon ideologisk strömning.

Därför anser jag det är oprofessionellt och oakademiskt om en lärare bär en symbol som inte är akademisk. En svastiska, en huvudduk, ett märke på kavajslaget som pläderar för Pride eller mot kärnkraft, är alla symboler som inte tillhör det akademiska uppdraget, att skapa och sprida den vetenskapliga kunskapen. Dessa symboler får därför inte bäras på universitetet av en lärare. Däremot må en akademisk lärare bära doktorshatten, eller manteln man bär som professor vid vissa universitet.

Kristna har vant sig vid att deras symbol, avrättningsinstrumentet korset, är så normalt, så accepterat, att de inte lägger märke till att de bär en ideologisk symbol runt halsen. I Sverige ha det hitintills varit så normalt, att det inte har noterats. Men det är likafullt en symbol för en ideologi, och till råga på allt, en irrationell ideologi som under många hundra år bekämpade akademins anda, varför den inte hör hemma i akademin.

Muslimen och den kristne är således lika i att, inte bara bära sin ideologi, utan också i att aningen framfusigt, bära fram den. Min erfarenhet av judar är att de drar sig undan, de ställer sällan till besvär som judar. Möjligen när allt gått över ända, då företar de sig en kippa-vandring i Malmö. Men det gör de, samtidigt som de har ett vaktbolag som vaktar deras synagoga.

Det var längesedan de kristna och muslimerna var förföljda. De har istället ägnat sig åt att förfölja andra. De är bägge aggressiva ideologier med inriktning att andra skall underkasta sig deras ideologi. Blir de störda i underkastelseverksamheten, drar de sig inte för att mörda och elda upp människor.

Så gjorde förvisso judarna, enligt deras egna mycket våldsamma böcker. Men i någotsånär modern tid har judarna varit undflyende, och flyende, förutom i det land som gavs dem en tredje gång, men nu inte av jahve, utan av FN.

Judens ödmjukare hållning kan således komma av att de varit ständigt förföljda. Då gäller det att inte sticka ut. Att vara en anpassling, som helst inte märks. Nu märks de, med sina kläder och sina skruvlockar, men de tycks inte propsa på att få vara med i allt, med sin klädedräkt. I Sverige har religiös klädedräkt inte blivit ett problem förrän muslimerna kom, med sina krav att få uttrycka sin religion.

En annan förklaring kan ligga i judens förhållande till sin gud. Den kristne underkastar sig guden, och blir förlåten när den gör fel, medan muslimens själva essens är underkastelse. Bara man lyder, är guden med dem, starkt och med kraft att böja de andra.

Juden hade förvisso sin gud med sig när de utförde den första mänskliga Förintelsen, när de tågade in och slaktade befolkningen i det givna landet (den första Förintelsen var syndafloden). Men även där röjdes det som sedan dess varit huvudlinjen i judendomen som jag uppfattar det, judens och gudens ständiga gräl med varandra. Inte för inte som guden insåg judens bångstyriga natur och satte det första budet till att juden inte skall ha andra gudar än den.

Kanske den ödmjuke juden kommer från att den aldrig är säker på att ha sin gud med sig (och guden är lika osäker i att ha juden med sig som tillbedjare). Den tredje mänskliga Förintelsen (den andra Förintelsen var kommunisternas Holodomor), den som nazisterna producerade, kan ju vara gudens sätt att, likt när han genomförde den första Förintelsen, syndafloden, var så innerligt trött på dem som borde tillbedja honom, att han med det hämningslösa och hänsynslösa mordet av bortåt 6 miljoner judar, markerade sin irritation.

​Den 27 januari 2021
Sven-Olof Collin  

​Twitter och Facebook är plattformar där människor kan uttrycka sina tankar. Kanske delvis p g a formatet, är mängden text begränsad. Därmed blir det inte djupa analyser som presenteras, utan tämligen enkla texter, oftast påståenden.

Till detta kommer jakten på följare och likes-klickare. Det gäller inte att säga ett påstående som är klokt och ger eftertanke, utan att leverera ett påstående som snabbt kan uppfattas och som gillas och ger följare på plattformernas påståendemarknad. Det blir således en sorts massornas plattformar.

Dessa plattformar har blivit viktiga då profilerade tyckare, ja, t o m tämligen seriösa journalister och forskare, deltar i påståendemarknadens längtan efter likes. Det är onekligen något säreget, då de mer seriösa borde vara ur stånd att förenkla ner en tanke till ett slagordsmässigt uttryck, inte sällan med tydlig polarisering, för att både utnyttja den begränsade textmängdens förmåga att skapa ett uttryck, och för att attrahera den ena polens gillare.

Dessa plattformar deltar därför i förenkling och polarisering. Inte minst har den amerikanske presidenten varit framgångsrik på plattformarnas påståendemarknad. Sagolikt paradoxalt är det då att läsa angreppen på hans twitter i twittermeddelande, som gladeligen spelar med, men motsatt. Starka påståenden och förlöjliganden textas på twitter mot presidentens förenklingar och polariserande text, vilket i sig skapar just det som de uttrycker sig emot, förenkling och polarisering. De deltar därmed med samma fröjd och påverkan i polarisering och förenkling.

Att därtill stänga av och att hylla avstängningen av en polariserande kraft, är direkt befrämjande av polariseringen.

Så går polariseringens och fördummandets kraft vidare och starkare i spinn.

​Den 26 januari 2021
Sven-Olof Collin

Människor faller ner från balkonger. De slår sig mycket, inte sällan förolyckas de. Det tycks mestadels vara kvinnor som råkar ut för balkongdöden. Inte sällan finns misstanken, eller konstaterandet att det är en man som kastat ut kvinnan från balkongen. Som man utbrister jag, så oerhört fegt att ge sig på kvinnor. Men det är inte bara fegt att mörda. Det är monstruöst.

De som utövar detta våld ser ut som människor, med ben och huvud och kanske t o m språk. Därför måste vi tyvärr kalla dem för människor. Men deras akt är monstruös. Därför måste vi kalla dem mänskliga monster (MM).

MM:s balkongmord är oftast begångna inom ett skamkultursammanhang (det som andra kallar hederskultur). Det sk hedersvåldet, som jag kallar skamvåldet, är spritt i samhället. Om det vittnar Tris, Tjejers rätt i samhället (https://www.tris.se/). Kvinnor, speciellt de unga kvinnorna, får inte älska den de älskar. De gifts bort till farbröder. Till personer de inte älskar. Deras vagina, deras kroppar, är värdefulla saker som familjen hanterar. I skamkulturen är de som har unga kvinnliga kroppar inte människor, de har ingen individualism. De förvägras rätten att ha kärlek. De bevakas och får inte gå utanför lägenheten utan familjens beskydd. De förvägras det mest grundläggande, mänsklig frihet. Friheten att älska.

Fadime förvägrades sin frihet till kärlek. Hon mördades av ett MM. Sin egen far! I Sverige! (https://www.youtube.com/watch?v=o2DdUX4Ua8U&fbclid=IwAR20m4TvAY1_QbieHu4jJ2rnIZ32haMGEAQcGJmF2PsBmk-SShlQcpoDmw0)  

Den som förvägrar en annan människa hennes frihet, vari självklart ingår hennes frihet att älska, är ett monster. Ett mänskligt monster utan mänsklighet. De är skamkulturens MM.
Men nu kommer jag till de medicinska mänskliga monstren, dvs MMM.

Nab-kliniken (Nabkliniken.se) gör något som är så oerhört djupt oetiskt, något som representerar det vidrigaste i skamkulturen, som är så ofattbart vidrigt att det är svårt att föreställa sig för en svensk. Något som är så ohyggligt ovärdigt i ett mänskligt samhälle.
Nap-kliniken, vars klinikchef heter Susanna Jafari, gör sk oskuldsoperationer. En operation som attackerar kvinnans vagina i syfte att manipulera kvinnans vagina så att det uppstår en blödning vid penetration. (https://www.ottar.se/artiklar/klinik-i-stockholm-utf-r-oskuldsoperationer).

De MM som på detta sätt driver skamkulturen lever efter föresatsen att kvinnan aldrig skall ha erfarit en penetration innan äktenskapet. Beviset för att kvinnan aldrig upplevt en penetration är att hon blöder på bröllopsnatten. En blödning från vaginan. Skamkulturens blod.

Det är omöjligt för mig, som svensk, som levt i den svenska kulturen, att föreställa sig att denna praktik är av människa skapad. Detta är så primitivt, så ohyggligt omänskligt. Detta är den mänskligt ovärdiga, groteska skamkulturen. En kultur, som egentligen inte borde få nämnas samtidigt som ordet kultur, då det är en vidrig sedvänja där kontrollen av kvinnan och hennes sexualitet är fullkomligt groteskt.

Nap-kliniken befrämjar, legitimerar och profiterar på skamkulturen. Människorna på kliniken är MM. De som tvingar dit kvinnor är MM. Den kvinna som frivilligt går dit, rättfärdiggör eller underkastar sig MM.

Som tur är, är Sverige Sverige, det är ett land med en stark tradition av jämställdhet och hyllar den mänskliga friheten. Det svenska samhället slår därför till, hårt och bestämt mot denna typ av vidrig skamkultur. Inte minst idag, då vi har en feministisk regering. En regering som med alla medel försvarar kvinnors rätt till frihet. Kärlekens frihet. En kärlekens regering!

​Staten stängde omedelbart Nap-kliniken. De som har genomfört de groteska ingreppen utvisades från landet, med skälet att de inte är värdiga att leva i ett fritt land då de förvägrar andra människor deras frihet. De är ju MM.
 
Staten tog resolut hand om dem som genomfört ingreppen, med Susanna Jafari i spetsen. Staten tog personalen som deltagit i detta våldsutövande, denna kränkning av svenskens frihet, och körde dem till Arlanda och utvisade dem till ett strängt muslimskt land (okänt vilket), så att de där kan leva ut sin kulturgärning, där de kan leva i den kultur de företräder, skamkulturen. Statsminister Löfven skrev i sin presskommuniké att dessa människor har förlorat rätten att vara i Sverige, ett land av frihet, ett civiliserat land. Han skrev ”Vi ger inte plats i vårt samhälle för dem och deras skamkultur. Sverige är ett land med jämställdhet och med den självklara mänskliga friheten att älska den man älskar. Sverige är ett kärlekens land. Min regering är en kärlekens regering” Ja, så skrev han.  
 
Det kan låta dramatiskt, men handen på hjärtat, inget annat agerande är väl tänkbart? Mänskliga monster (MM) måste bekämpas. För varje människas frihets skull.
 
Den 25 januari
Sven-Olof Collin

​En dag, den 15 december, i lilla Sverige, det som var en av de mest fredliga platser på jorden, det som har varit det mest profana samhället på jorden, fanns tre nyheter som samtliga berörde en ideologi som p g a flyktingar, fått fäste i Sverige.

En syrisk man, boende i Sverige, lade ut en IS-video som visade på deras oerhörda grymhet. Han står inför rätta för att ha spridit olaga våldsskildring. Enligt tidningen säger han att han inte har en uppfattning om IS, men att ” den islamistiska terrorismens grova våld i filmen har stöd i koranen.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/yRznKJ/videovaldets-moralpanik-ledde-till-terrorrattegang

Att använda våld för att realisera sina samhällsmål är fascism. Som jag skrev i gårdagens inlägg, islam är fascistiskt.

En person, en kvinna, som deltagit i IS’s verksamhet, greps när hon landade på Arlanda. En fascist kommer till Sverige. Ett land som hon lämnade för att ansluta sig till IS, en gren av islam som tydligt realiserar islams fascism.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OQyB0E/uppgift-is-kvinna-gripen-pa-arlanda

Polis i Stockholm väljer att vara tungt beväpnade när de vandrar runt i julhandeln. De vill avskräcka potentiella terrorister, där muslimska och högerextrema terrorister utgör hotet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gW3O8q/terrorinsats-i-julhandeln--poliser-med-automatvapen

En och samma dag, tre notiser om fascismen i Sverige, samtliga som rör islam och muslimer.

Vi, som lyckades hålla fascismen stången när den härjade i Europa. Den fick inte fäste i Sverige. Vi, som inte fick ein Volk, utan ett folkhem.

Extremhögern har ibland gett utlopp för sin fascism genom att hota med våld och i några fall, utverkat våld. Men det har varit perifera händelser, som inte skakat Sverige. Det är ett våld och hot om våld som inte lett till att tungt beväpnad polis patrullerar gatorna.

Men idag, när det öppna goda svenska samhället tagit emot alla flyktingar, då finns det fascistiska hotet så påtagligt att det samma dag, den 15 december, gav tre nyheter.

Samtidigt försöker islam penetrera samhället, genom att kräva, och absurt nog, få halalslaktat kött, könsseparerade bad och rätten för anställda att bära religionens symboler. Det Sverige som stod mot den nazistiska fascismen, har accepterat en fascistisk ideologi och dess yttringar, när den inte visar sin fascism. När den visar sin fascism, då kan staten agera, men utan att härleda fascismen till ideologin, utan naivt hänskjuta fascismen till en yttergård av ideologin, där fanatiker härjar, med en oriktig, falsk tolkning av ideologin.   

Tänk om de svenska nazisterna hade agerat likartat? De hade hävdat att de våldsamma judeförföljelserna i Tyskland var en felaktig tysk tolkning av nazismen, med grund i den tyska preussiska våldsamma traditionen. Den sanna nazismen innebär t ex rasseparation, men inte med våld, utan med, t ex skilda badtider för olika raser. Hade då nazismen blivit så accepterad som islam är idag? Hade apotekaren sålt sina mediciner med svastikan på armen, så som vi idag får våra mediciner av kvinnor med islams symbol som täcker deras hår?

Varför har Sverige tappat garden mot fascism? En orsak kan vara att det är en effekt av den forna vänstern, som ju bar på fascism i några av sina grenar, vars anhängare idag har samhällsbärande funktioner och positioner, och därför driver igenom acceptans för ideologier som bär fascism.

En annan orsak kan vara att somliga ideologier har särstatus, bara de har en gud på toppen, istället för en Führer eller ett parti, och därför kan kallas religioner, vilket under tanken att alla religioner accepteras, innebär att även ideologier med potentiell fascism kan accepteras eftersom de är religioner. Men den attityden är fundamentalistisk, att ideologier som klassas som religioner har en rätt som inte tillkommer andra ideologier, oaktat sitt innehåll.

En tredje orsak kan vara att det svenska samhället ger flyktingarna rätt att ha sin religion, utan en berättigad profan, svidande kritik, ty de har flytt från hemska samhällen, och har blott kvar sin religion, som stöd och hållpunkt i livet. Islam är deras ideologiska snuttefilt i främmande land. Visst strider den mot den svenska profana och demokratiska kulturen, men vi har inte hjärta att beröva dem också sin snuttefilt, nu när de förlorat sitt land, sin vardag, sina familjer.

Den svenska profana, demokratiska, fredliga kulturen hotas av svenskarnas tolerans och svenskarnas varma hjärtan. Sådan är den tragiska slutsatsen.

​Den 24 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​Varför använder media och politiker olika beteckningar på anhängare av islam? Man använder termer som islamister, jihadister och muslimer.

Jihadist, islamist, muslim. Detta är beteckningar på individer som har en sak gemensamt, islam och därmed koranen.

Jihadism betecknar en fundamentalistisk version av islam, dvs texttrogen. Som om koranens texter var heliga. De hävdar att religionen skall styra samhället, dvs de skiljer inte på politik och religion. De förefaller vara fascistiska, dvs de vill genomföra sin politik med våld. Uppfinnaren av islam, mohammed, var ju själv fascist, om man definierar en fascist med viljan att realisera sin politik med våld, ty han spred islam med hjälp av våld.

Islamist innesluter jihadister, genom att de hävdar politisk islam, dvs att religionen skall penetrera samhället, inkluderande staten. Möjligen kan islamist rymma icke-fascister, dvs muslimer som vill se samhället underkastat Lagen, dvs Sharia, men utan att införas med våld.

Muslim är en anhängare av islam, inom vars ramar ryms jihadister och islamister, men också de som har det som en egen tro, men kan se islam som en bland många religioner, och där islam inte behärskar staten. Det finns emellertid inte ett speciellt namn för de mer dämpade muslimerna, de som gör som mången kristen och jude, plockar vad de finner nöjaktigt, utifrån en profan moral, och kallar det religionens tanke, och låter det absurda, det horribla i religionen vara och hänför det till historisk kontexualitet, dvs att i just de avsnitten, talar inte guden utan historien. Vi har således termer för den fascistiska delen av islam, men inte för den fredliga.

Men så är det inte, ty vad jag finner, är att man reserverar muslim för de fredliga muslimerna, och använder jihadist och islamist för en grupp som inte är muslimer, utan texttrogna …ja, vadå?

Notera att terroristerna på Irland, som var kristna, antingen katoliker eller protestanter, gavs inga termer som avskilde dem från den kristna samfälligheten. Man kallade dem för katoliker och protestanter, varför alla katoliker och protestanter, även de som inte ser våld som möjlighet, fick finna sig i att tillhöra den kategorin.

Kristna har således inte fått njuta av en terminologi som gör dem oskyldiga till vad deras religion kan skapa. Däremot görs muslimerna oskyldiga till sin religions våldsamma uttryck. Som om man vill rädda islam från att förgöras av sin inneboende fascism. Som om jihadister och islamister egentligen inte har med islam att göra, att de är ’uttolkare’ som inte skulle få ett rätt vid en tentamen i islams lära. Ja, de är inte ens uttolkare ty de kan inte förstå fredens religion. De är lika felaktiga som islamofoberna.

Men denna tendens, att försöka befria islam från sin fascism genom att dela upp dem i en grupp av jihadister och islamister, och i en grupp av muslimer, där man reserverar muslimerna som de sanna uttolkarna av islam, är en fundamentalistisk strävan. Ty fundamentalism är hävdandet att det finns en sanning, eller att man minst hävdar att de andra inte har sanningen, dvs att det finns en falsk uttolkning. Läran har en falsk uttolkning och en sann uttolkning. Den som har sanningen, eller i alla fall inte har den falska uttolkningen, är den som är rättmätig uttolkare. De muslimer som hävdar att jihadister och islamister är fundamentalister, är själva fundamentalister.

Men denna fundamentalistiska uppdelning av jihadister och islamister i en grupp och muslimer i en grupp, kan dock inte blunda för oomkullrunkeliga fakta. Koranens heliga texter pläderar för våld. Terrorister, vare sig man kallar dem islamister eller jihadister, är muslimer, dvs har allah som gud och muhammed som profet, bägge våldsamma till sin natur. Samhälle som har eller som idag domineras av islam har och är våldsamma samhällen. Våldet är en integrerad del i islam. islam är fascistiskt. Det motiverar att vi kallar alla som bekänner sig till allah och muhammed för muslimer. Vare sig de använder våld eller inte i sin dagliga gärning. Våldet, dvs fascismen, r en potentialitet som ständigt ligger beredd att verka.

Därför bör man kalla alla som hänger sig åt allah och islam för muslimer, och erkänna deras fascism, antingen som realiserad eller som potentiell.

​Den 23 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag vill bli. Jag har blivit.

Bli är ett lustigt ord. När man säger ’Jag vill bli’, finns en önskan och en vilja om framtiden. Att ’vill bli’ antyder också en aktivitet. Mot det står ’Jag har blivit’. Det är ett stillsamt konstaterande, utan värdering, utan att peka på om en dröm har blivit förverkligad. Det ger ett passivt intryck.

Jag har blivit doktor, docent och professor. Jag har gjort den titelmässiga karriär man kan göra i akademin. Jag nådde fram till den sista titeln. Ingen mer finns.

Men jag kan inte påminna mig att jag har velat bli doktor, docent eller professor. Jag har blivit, men har inte velat bli.

Jag följde forskarutbildningen. Jag fick betalt av staten för att gå på utbildningen. Den avslutas med att man presenterar en avhandling och blir doktor. För mig är det inget du kan vilja bli. Det är något du måste göra. Det är din plikt. Du har fått betalt. Dags att leverera. Du levererar, inte för att du vill bli, utan för att du skall. Plikten är motivationen. Inte att bli.

Därefter gjorde jag min undervisning, debatterade i tidningar och gjorde min forskning. Därför blev jag docent. Jag kan inte påminna mig att jag ville bli docent. Jag lämnade in min ansökan för docenturen, mest för att andra tjatade på mig och pekade på mitt CV, att jag hade så mycket producerat relativt vad som krävdes för att bli docent. Jag minns inte varför jag föll till föga. Men jag gjorde det. Och blev docent.

Liknande var det med professor. Men här minns jag att jag ville lämna in ansökan om befordran, trots att ett av mina föredömen i den akademiska världen, Mats Alvesson, fnyste med förakt mot befordransprofessorer. Jag arbetade då på Högskolan Kristianstad och hade tron att det var bra för institutionen att ha en professor. Därför lämnade jag in en ansökan om att bli befordrad till professor. Så jag blev professor.

Det förefaller för mig idag som att jag aldrig haft något mål. Jag har aldrig velat bli. Men jag har blivit. Jag har befunnit mig i ett sammanhang, där jag uttolkat vad som skall göras. Det har jag försökt att göra. Jag har haft värderingen att man skall undervisa och forska och föra låda i debatter utifrån min vunna kunskap. Det är min uppgift. Det har jag betalt för. Mycket av det har roat mig. Men framför allt är det det som jag har levererat.

Med de leveranserna har det blivit. Utan att vilja bli.

Idag kan jag höra mig säga till studenter och doktorander att de måste anstränga sig för att bli. Hycklande antyder jag till dem att målet motiverar ansträngningen. Som om inte sammanhanget de befinner sig i motiverar ansträngningen. Som om sammanhanget blott är ett medel för det som skall bli. Som om sammanhanget inte ger skyldigheten att anstränga sig.

Jag är ett levande bevis för att man kan bli något utan att vilja bli något. Varför i herrans namn säger jag inte det till mina studenter och doktorander?

Som ekonom predikar jag ekonomens ideologi, rationalitetens ideologi. Du sätter upp ett mål, det du vill bli. Sedan skapar du alternativ och väljer det alternativ som för dig till målet på ett för dig fördelaktigt sätt. Vägen till målet, att bli, är blott ett medel. Ett medel för att bli. Intet annat. Allt handlar om att bli.

Kanske jag istället skulle lära ut hedonistens och pliktetikerns lära. Du befinner dig i ett sammanhang. Där gör du vad som är roligt, men framför allt, vad som skall göras. Efteråt finner du att du har blivit. Det är resan som motiverar resan. När du nått fram, till det du inte sökte med din resa, kan du, med viss överraskning, konstatera att du blivit. Men du kan inte säga att du nått resan mål, ty målet var resan.

​Den 22 januari 2021
Sven-Olof Collin

​I Ferrantes mäktiga romansvit ’Neapelkvartetten’, får vi ta del av två kvinnors liv, Elena och Lila, som börjar sina liv i ett fattigkvarter i Neapel. Elena blir en framstående författare. Lila, som kanske var den mest begåvade av de två, lever ett oroligare liv i fattigkvarteren, men utbildar sig själv till programmerare. 

Den framstående författarinnan Elena har under sin skolgång haft tre lärare, som understött henne. I de första skolåren, då Elena och Lila gick i samma klass, fanns en lärare, Oliviero, som befrämjade bägge flickornas utveckling. Hon gav dem böcker och tryckte på deras föräldrar för att flickornas skulle läsa vidare. Elenas föräldrar gav med sig, Lilas gjorde det inte.

I detta klipp försöker läraren övertyga Lila’s mor att Lila är märkvärdig och att hon skall få läsa vidare. Men modern förklarar att det inte går. Hennes man kommer att vara mot det. Och hur skulle det se ut om hennes dotter, som är kvinna, går till herrarnas skolor, medan hennes bröder går och arbetar?
https://www.youtube.com/watch?v=kLG9ICIzqdo

I nästa filmklipp, när Lila blivit mor och gift, säger läraren till Lila att hon är märkvärdig och att hon var ämnat för stora saker. Lila, alltid obstinat, men sannolikt med insikt att läraren har rätt, förnekar läraren.
https://www.youtube.com/watch?v=pzg4bqoBiGo

Klassamhället, buret av Lilas föräldrar, med sitt materiella tvång och sina kulturella normer, förnekar Lila möjligheten att utveckla den kraft och förmåga som naturen gett henne. Elenas föräldrar ger däremot efter för lärarens påtryckningar, och låter henne fortsätta i skolan.

Ingen bär skuld och ingen bär ansvar för de förmågor som naturen ger en individ. Men hur förmågorna förvaltas, där finns skuld och ansvar. De finns hos individen som fått dem. Hos föräldrarna som föder barnet. Det finns hos samhället. Och då, inte minst, utan kanske mest av allt, hos skolan.

Läraren Oliviero hade kunnat sitta i sitt klassrum och dela ut betyg. Men hon bär en samhällelig uppgift, att försöka se till att individer kan realisera de ’stora saker’ naturen gett dem möjligheter till. Hon gör vad hon kan, med diskussioner med föräldrarna, med eleverna, med att låna ut böcker till dem.

Klassamhällets ok lyftes av den unga flickans axlar, genom lärarnas kraft, genom flickans kraft, och genom föräldrarnas kraft. Berättelsen visar att lärarens kraft inte är tillräcklig, men den är nödvändig.

Därför borde Ferrantes böcker vara kurslitteratur på lärarutbildningen, och historien om Oliviero utgöra föredöme för envar lärare.    

​Den 21 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​I undersökningar kan man visa att veganer, dvs de som äter vissa animalieprodukter, men i övrigt vegetariskt, har bättre hälsa än de som äter mycket kött. Dock, tillägger forskare, andra orsaker kan påverka. Det kan vara att köttätarna lever ett i övrigt ohälsosamt liv, vilket ger ohälsa. Det är inte köttätandet, utan deras liv som sådant, som är ohälsosamt.

Detta är exempel på forskning som tyngs av vårt enfaldiga behov av att hitta Orsaken, den faktor som är den betydande Orsaken till ett skeende. Vårt enfaldiga letande efter Demiurgen. Orsakens orsak. 

Detta letande efter demiurgen befrämjas av forskarnas analytiska teknik, regressionsanalysen, där man söker oftast linjära samband mellan två variabler, samtidigt som man analytiskt, men inte reellt, håller andra variabler konstanta. Då kan man se att när andelen kött går upp, går hälsans variabel samtidigt ner, samtidigt som man också kanske ser att andelen motion går ner. Då säger man att kanske köttätare rör sig mindre, men att man tagit hänsyn till detta genom variabeln motion.

Så försöker man urskilja enskilda faktorer. Det är mycket bra att göra så, så att man kan förstå de enskilda faktorerna. I den mån de är avgörande orsaker till effekten. Men om det är sammanhanget som är orsaken och inte de enskilda delarna, döljs sammanhanget, den verkliga orsaken, genom att man stirrar sig blind på den enskilda faktorn som orsak.

Tänk dig Beethovens Erocia.  https://www.youtube.com/watch?v=EGka-nzBWW4&t=96s I den magnifika finalen bär valthornen en stor del, men stundom försvinner de och uppgår i orkesterns gemensamma ljud. I de sista takterna skulle man kunna ta bort ett instrument, och de flesta skulle inte höra skillnaden. Alla instrument deltar och skapar tillsammans, inte oberoende av varandra, det magnifika. Lyssna på början, där den markerade starten består av många instrument, som omedelbart följs av cellons behagliga ljud, som därefter övergår till orkesterns gemensamma ljud. Ibland finns de enskilda instrumenten och spelar en distinkt roll, där det hade varit märkbart om de inte fanns med. Medan under andra takter, uppgår alla instrument i ett gemensamt ljud.

När vi lever våra liv, gör vi det i ett liv och i ett sammanhang. När vi går ut ur huset och det regnar, då blir vi blöta. Orsaken till att vi blir blöta är regnet. Men har vi ett paraply när vi går ut, blir vi inte blöta, trots att vi går ut och det regnar. Kombinationen av att vi går ut och att vi använder ett paraply, gör att vi inte blir blöta, trots att det blötande regnet finns. Så är våra liv. Ett sammanhang.

Forskaren är duktig på analys, dvs att sönderdela en helhet till smådelar, och bland dem leta efter orsaken. Forskaren är mindre bra på syntesen, att se helheten, där delarna interagerar och skapar effekten.

Jag fick en gång ett vin som smakade himmelskt. Jag letade efter det hemmavid. Viner som egentligen borde vara likt det himmelska vinet smakade dock inte himmelskt. Nu förstår jag att vinets smak uppstod i den konkreta situationen, i sammanhanget. Utan det sammanhanget, smakade inte vinet himmelskt.

Vi forskare måste bättre oss, genom att studera sammanhangen.

​Den 20 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​Om historian, människans tid på jorden, det som socialvetenskaperna handlar om, har en riktning, då är socialvetarens uppgift att finna denna riktning. I naturvetenskapen finner de att äpplet tenderar att falla neråt. Det är som om äpplet dras till jorden. Denna dragning kallar de gravitation. Den låter sig beskrivas genom accelerationskoefficienten. Genom den formeln kan man beräkna hur lång tid det tar för ett äpple att falla. Man kan förutsäga var äpplet befinner sig i fallet vid varje tidpunkt. Man kan förutsäga vad som kommer att ske. Man kan blicka in i framtiden.

Kan human- och socialvetenskaperna förutsäga vad som kommer att ske?

De vill gärna påskina att de kan det. De har teorier som naturvetenskaperna. De härleder hypoteser från sina teorier och testar dem mot empiriska observationer, som naturvetenskaperna gör.

Men de har några saker mot sig.

De är hopplöst usla i matematik. Där naturvetarna arbetar med integraler och derivator, med kaosmatematik, står socialvetaren med sina simpla linjära samband.

Där naturvetaren står med äpplet och korrigerar för andra faktorer, som temperatur, vind och höjd, står socialvetaren inför en myriad av faktorer som kan påverka utfallet.

Och kanske, det som är socialvetenskapernas tragedi, men människans absoluta fröjd, är människans frihet. Där äpplet inte plötsligt kan få för sig att röra sig horisontellt, och upphäva gravitationen, står människan med sin frihet och kan göra det oväntade.

Upplysningens kanske mest fenomenala insikt, mest fantastiska bidrag till mänskligheten, var insikten att människan är fri. Förvisso kan religionerna hävda att de var först med den insikten. Men det var inte en positiv insikt religionerna gav. Friheten var ju religionernas svar på frågan varför ondskan fanns. Det var friheten, dvs människans förmåga att avvika från guden, att begå synd, som skapade ondskan. Friheten var ondskefull.

Upplysningen vände ryggen till frihet som ondska, och gav oss människor friheten som den glimrande diamanten i människans liv. Det var den som gjorde att vi kunde kasta av oss aristokratins ok. Det var friheten som gav oss möjligheten att våga tänka själv, att utveckla kunskap om våra liv och vår natur.

Human- och socialvetenskapernas tragedi är det som gör oss till människor. Med den insikten är det betydligt lättare att leva med tragedin. Även om vi inom dessa vetenskaper hela tiden försöker blunda för faktumet och låtsas som om vi kan blicka in i framtiden genom våra teorier.

​Den 19 Januari 2021
Sven-Olof Collin 

Det finns en tystnadskultur i Region Västerbotten, rapporterar Svt. En chef blev ombedd att ta time-out efter att öppet kritiserat chefer.
(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/lakarforeningen-finns-en-utbredd-tystnadskultur )

​I en intervju bland boende i Tensta svarade två män på frågor om gängkulturen. De vågade inte stå för sina utsagor, varför tidningen satte ett annat namn på dem i artikeln.

Tystnad är förtryckets stämpel. Omertà, maffians grundnorm.

Vid ett korrigeringssamtal den 11 november 2017 på Högskolan Kristianstad sade vice-rektorn Agneta Ljung Djärf till mig att i Sverige har vi traditionen att man ”…skall vara lojala mot arbetsgivaren” (171114). Jag lät mig dock inte tystas av Djärf och ledningsgarnityret på Högskolan, utan diskuterade publikt och under mitt namn, ideologiseringsförsöket på Högskolan Kristianstad i Kristianstadsbladet den 25 februari 2018 (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/) och akademisk frihet på ett generellt plan i facktidningen Universitetetsläraren den 19 mars 2018 (https://universitetslararen.se/2018/03/19/den-akademiska-friheten-attackeras-inifran-larosaten/). Den 180601 var jag arbetsbefriad, i praktiken förklarad persona non grata, och satt med ett dokument som jag och rektorn, min fd doktorand, hade undertecknat, och som innebar att min anställning skulle upphöra två år senare. Att få tyst på Sven-Olof Yrjö Collin var dyrbart för högskolan, men det gick. Någon månad senare hade akademins dödgrävare på Högskolan Kristianstad lagt ut på högskolans hemsida att de numer indoktrinerade studenter enligt FN:s hållbarhetsmål. (”Högskolan Kristianstad är PRME Champions vilket betyder att hållbarhet, med koppling till FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling, integreras i utbildningen.”)

I Svenska Dagbladet kan man läsa om kritik mot Wizz Air, som, enligt intervjuerna, likt 1800-talets kapitalistiska utsugare, motarbetar bildande av fackföreningar. Till skillnad från mig, men likt männen i Tensta, uttalar de sig anonymt. De anställda är rädda för repressalier från företaget. De som inte längre är anställda, är rädda att inte få arbete i framtiden.

Agneta Ljung Djärf’s utsaga skorrar högt: ”…skall vara lojala mot arbetsgivaren”. Man skall vara tyst. Inte konfrontera arbetsgivaren med kritik. Och absolut inte göra konfrontationen publik, trots att det i mitt fall avsåg både en statlig arbetsgivare och en högksola, vilka bägge borde vara fullt transparenta. I mitt fall, och troligen i fallet med de Wizz Air-anställda, blir straffet avsked. I de arbetssökandes fall blir straffet att inte få anställning. I fallet med Tensta-männen kan straffet bli misshandel eller kanske t o m att man blir skjuten.

Privata företag, likt Wizz Air, och Högskolan Kristianstad är, likt miljön i Tensta, det öppna samhällets fiender. Det fria utbytet av information och värderingar, så nödvändigt för en levande demokrati, så nödvändigt för att kunna utdöma ansvar, motarbetas. Till gagn för de som nervöst sitter på makten och upprepar sina krav på lojalitet, dvs tystnad och underkastelse.

Den som inte kan ta ett argument mot vad den gör, är en feg ynkrygg. Det är också en som misslyckats helt och fullständigt att övertyga andra om det goda i sitt görande. Den blir, som jag skrivit så mycket om, en chef som kommenderar och sanktionerar och ger incitament, ty den kan inte på annat sätt, t ex genom goda argument, genom att andra delar dennes vision, få människor med sig.

Den som åberopar lojalitet, är den som inte har lojalitet. Den som har andras lojalitet behöver aldrig åkalla den.

Tystnad och krav på lojalitet är en organisations misslyckande. 

Den 18 januari 2021
Sven-Olof Collin

Etablerade partier vill inte samarbeta med Sverigedemokrater, ty de är rasister. Att vara rasist är fult. Det leder till social utstötning. Ingen vill vara rasist i Sverige.

Men dessa är, om de ens är det, verbala rasister. De kan prata om att hindra invandringen, och de mer radikala rasisterna pratar om utvandring av tidigare invandrare.

De pratar och pratar. De är de verbala rasisterna

Nu är det ju förvisso fel att prata om rasister, ty det finns få verkliga rasister. De som finns är, tragiskt nog, några vänsterfolk, ja t o m socialdemokrater. De som normaliserat det rasistiska uttrycket ’vita män’. Men låt oss hålla oss med det slappa språkbruket och fortsätta.

Skilj noga på de som är verbala rasister och de som är reella rasister. Ty de flesta av oss svenskar är reella rasister. Vår rasism kallas ’white flight’, dvs vitas flykt, eller med ett mindre rasistiskt och mer precist uttryck,  svenskflykt.

Det stod om en sådan svenskflykt på en alternativ-media-sajt.  
https://samnytt.se/etniska-svenskar-flyr-skola-i-saltsjobaden/

I Saltsjöbaden bor rasister. Reella rasister. De som vänder det mångkulturella Sverige ryggen, genom att via det fria skolvalet vända mångfalden ryggen.

När det gäller andra, skall de andra ta emot mångkulturen och känna sig berikade.

När det gäller dem själva, så betackar de sig för det mångkulturella berikandet. De söker, via det fria skolvalet och dess möjligheter till etnisk apartheid, till skolor där de slipper berikas av mångkulturen.

Sjuksköterskan säger i artikeln att hon är för mångfald, men att det då gäller 50-50, inte som det blivit i den skolan hon nu flyr, 90-10.

Sjuksköterskan har tydligen stannat tills det blev 90-10. Det är enligt forskningen så det går till.

Rasism är nämligen en fråga om resurser. Ju mer resurser, ju bättre förutsättningar för att utverka sin reella rasism. Studier visar att den svenskflykten sker först hos de resursstarka. Därefter går det ner i resursförmåga och, till sist, lämnar sjuksköterskan.

Det försiggår ett monumentalt hyckleri i Sverige. Flyktingmottagning och mångkultur befrämjas. Många av befrämjarna är inte verbala rasister. Tvärtom, de stormar mot verbala rasister. Men de är reella rasisterna.

Sverigedemokraterna är småhandlare i rasism. De pratar och pratar, men får inte genomslag i politisk handling. Men de reellt existerande rasisterna, de får genomslag. Genom sin handling, den rasistiska svenskflykten.

Hör vad barnet säger om Kejsaren: ” Men han har jo ikke noget paa”. Barnet som ser och som inte har vett att ljuga. Men medan lögnen i den goda sagan uppenbaras och folket säger ” Men han har jo ikke noget paa”, hyssjas den bort idag, ty många av oss är del i samma hyckleri. ”We are all part of the same hypocrisy”. Vi är alla delaktiga i samma hyckleri.
https://www.youtube.com/watch?v=KjNe9fuqQ8o

​Den 17 januari 2021
Sven-Olof Collin
Klicka här när du vill redigera.

​Jag minns när socialdemokratin var demokratiska socialister, som gjorde vad de kunde för att få demokrati att bli ett ideal som karakteriserade samhället. Så blev det inte. På denna blogg har jag noterat att demokratin försvann på 80-talet som det stora målet för socialdemokratin. Idag har vi en socialdemokrati som ser till att medelklassen får skattesubventionerad kemtvätt, om den görs med vatten, genom RUT-avdraget.

Jag minns när jag gick in i lektionssalen och höll en föreläsning om kalkylering. Jag visade filmen ’Arbetets döttrar’, som visar hur kvinnor blir utslitna genom ackordarbete vid en strumpfabrik och en fiskfabrik. Då ställde jag frågan: Varför gör de på detta visset? Idag går en lärare in, sannolikt visar de inte filmen, men skulle de göra det, hade läraren sagt: Så här gör man inte, ty det är inte hållbart. Akademin, så som jag sett dess utveckling, har gått från att försöka förstå och förklara, till att förändra. Den har gått från kritisk vetenskaplig kunskap, till politisk aktivism.

Stofilens minne av demokrati och kritisk kunskap, har idag blivit en fåfäng kamp mot marknad och politiserad utbildning. Jag finner mig själv med testuggande fradga i munnen plädera för demokrati och för akademisk frihet med upplysningens ideal, att våga tänka själv.

De fåtal som ser det jag ser tillhör gammelvänstern och högern. Mina minnen framstår som extremistiska. Den forna hegemonin, det som var självklart, ja, t o m nästan naturligt, demokrati och akademisk frihet, är idag extremt, onormalt. Hegemonin, dvs det självklara, är idag marknad och akademisk utbildning underkastad politiska värden som hållbarhet.

Stofilens minnen bullrar inte. De hörs inte. De framstår som stofiliska, otidsenliga, inte ens värda ett museum. Ty idag är t o m museum instrument för den dagsaktuella politiska kraften.

Stofilen erfar kylan, i sitt lilla drivhus på tomten, där han röker sin cigarr på förmiddagen, som mindre bitande än den kyla som omger honom genom den samhällsförändring som gjort honom obsolet. Som gjort hans värden obsoleta.

Stofilen längtar till sitt hus i Italien, där böckerna av Hegel och Kant finns, där han kan försvinna in i en värld av kritik och kunskap. Den riktiga världen.

Medan den oriktiga världen, den osanna världen fortsätter, utan honom.

​Den 16 januari 2021
Sven-Olof Collin 

”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
….
Solidaritet växer ur insikten att vi alla är beroende av varandra. Det goda samhället byggs i samverkan, med ömsesidig hänsyn och respekt. Alla ska ha samma rätt och möjlighet att påverka, alla ska ha samma skyldighet att ta ansvar.”
(https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/om-partiet/ideologi)

Detta är den demokratiska socialismens portaltext. Den slår fast Frihet och Jämlikhet som mål. Den säger att Solidaritet är en grund, och att Demokrati är idealet. Den säger att alla påverkar och tar ansvar.

Men idag har ambitionen i Demokrati som ideal kraftigt reducerats. Ty strax efter dessa stora ord kommer dråpslaget: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande. Medborgarnas gemensamma vilja, utvecklad i en fri och öppen debatt och uttalad i demokratiska val, är alltid överordnad andra maktanspråk och intressen. Demokratin har därför företräde före marknaden.”

Första meningen är en rest från den tiden då socialdemokrati var demokratisk socialism, där demokratins ideal präglar samhället. Nästa mening reducerar demokrati, som tidigare var ett stort begrepp som skall prägla samhället, till att blott bli att delta i val vart fjärde år, och i övrigt försöka få sin röst hörd i debatter.

Socialdemokratin hade tidigare tanken att det fanns tre delar i demokratin, den politiska, den sociala och den ekonomiska. På slutet av 70-talet, mot bakgrund av partiets och LO:s försök till ekonomisk demokrati i form av löntagarfonder, började ett försök att utveckla demokrati som mer allomfattande. Det försöket slutade med gemensam trappstädning. Större blev inte konkretionen i socialistens tanke på det demokratiska samhället.

Därefter avslutades demokrati som ett uttryck för ett solidariskt, gemensamt samhälle och med Feldt, Sahlin och numer Morgan Johansson och Löfven kom högerns marknad in i politiken och reducerade demokrati till valdeltagande.  

Det har inte saknats möjligheter. De löntagarfonder som blev av, drivna av banker och andra finansiella institut, hade kunnat regleras så, att andelsägarna valde en styrelse, som använde fondens makträttigheter som kommer genom rösträttigheterna från aktierna i fonden. Men idag används den makten av politruker i bankerna.

De hade kunnat reglera tillträdet till skolmarknaden genom att blott godkända producentkooperativ, dvs arbetarstyrda företag, eller konsumentkooperativ, dvs föräldrastyrda företag, accepterades, som arbetade enligt icke-vinstprincip och med blott kunskapen och möjligen några grundläggande samhällsvärderingar som lika värde, som ledande värdering.

De hade kunnat ändra aktiebolagslagen så att alla bolag, oavsett storlek, måste ordna val bland de anställda för en styrelseplats. Men idag kämpar de forna socialisterna för att kvinnor skall kvoteras in i styrelserna.

Socialisterna utnyttjade inte möjligheten att genomdriva Demokrati. Inte så att de glömde bort den. Utan för att de aktivt vände sin rygg mot den. Ty med 80-talet försvann den demokratiska socialismen från Socialdemokratin. Blott en obsolet, 63-årig forna SSU:are minns begreppet. Det som var en dröm, förblev en dröm. Det blev ett minne hos en stofil.

​Den 15 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Vi vet att den svenska skolan har passerat sitt zenit, att den idag är stadd i förfall. Genomsnittligt sett! Det presenterades en undersökning som visade att kunskapsförfallet, relativt andra europeiska skolor, hade stannat upp. Anna Ekström, utbildningsminister, uttryckte sin förnöjsamhet.

Försämringen har hejdats, och den socialistiske ministern är nöjd.

Dock medger hon, så där lite vid sidan av, att skillnaderna i resultat mellan individer som beror på socioekonomiska faktorer, dvs klass, har ökat.

Klassamhället slår bättre igenom i dagens skola än tidigare! Hur kan man som socialistisk utbildningsminister uttrycka sin förnöjsamhet? Ojämlikheten ökar, och en socialistisk minister är nöjd!

Nej, det är inte mycket bevänt med socialismen i dagens socialdemoniska parti, det forna socialdemokratiska partiet.

Skolan har blivit sämre, men försämringen har hejdats. Den håller dock på att återta sin gamla roll, som klassdelare. Delvis genom flumpedagogiken, där elever från resursstarka hem lättare klarar sig. Delvis genom dåliga lärare som utexaminerats från en flumhögskola. Delvis genom den extrema boastadsegregationen och genom det fria skolvalet, som innebär en social apartheid.

Socialdemonerna har emellertid synpunkter på ett annat fenomen, friskolorna, och jämrar och har sig över deras vinster. Det kan förvisso kritiseras, men den sociala apartheiden kommer genom segregation och det fria skolvalet, inte genom att vissa skolor överför sina resurser till kapitalister istället för till sina elever.

Vad som skall noteras är att Sveriges resultat genomsnittligt är sådant att utbildningsministern är nöjd. Om nu skillnaderna mellan eleverna ökat p g a social apartheid, dvs klassamhället, då innebär det att högre klass blivit bättre, och lägre klass blivit sämre.

Man skulle kunna tänka sig att skillnaderna kanske ökade, men att den övre klassens ökning var så mycket större än den lägre klassens minskning, att det genomsnittligt sett blev en ökning i resultaten. Men så sker inte. Den övre klassens ökning motsvaras av den undre klassens minskning, vilket ger att skolans resultat inte försämrats.

Samhället som helhet är ingen vinnare. De nya skolorna, de som den övre klassen väljer, är inte så starka att de förmår att lyfta Sverige mer än vad de svaga skolorna sänker Sverige.
Skolval och privata skolor har inte förmått att förbättra skolorna, så att effekter av skolval och bostadssegregation och dålig lärarutbildning mildrats, och en positiv effekt kommit alla till del.

Är vi, med fart, på väg till den skola som min farmor var utsatt för? Hon som grät när hon slutade skolan, för hon ville så gärna få fortsätta? Är hennes sonson den sista att få erfara hur skolan lyckades knäcka det förbannade klassamhället, och göra honom till professor?

Den 14 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har inga lån. Det jag gör med pengar jag har, gör jag med egen risk. Jag riskerar ingen annans pengar. Som Ordförande Persson sade: Den som är satt i skuld, är icke fri.

Men samtidigt är den fattigare, ty profiten i att riskera andras pengar, kan vara stor.

Norweigan är, eller kanske ganska snart, kommer att ha varit ett norskt flygbolag. Det var framgångsrikt och expanderade mycket. Men till dess aggressiva strategi hörde en hög belåning. Ägarna ville gärna expandera, men de var inte lika villiga att använda sina egna pengar. Bättre då med andras pengar.

Redan innan Corona, var de i kris. Med Corona blev krisen så stor att den nu hotar bolaget. Man har gjort finansiella omstruktureringar, där de tidigare långivarna har fått acceptera att deras skulder överförs till ägarkapital.

Man lär barn att de skall ta ansvar för sina handlingar. Det gäller inte i låneekonomin, där man riskerar andras pengar och drar med andra i fallet.

I företagsekonomins finanskurs lärs hävstångsformeln ut. Den säger att räntabiliteten på det egna kapitalet, dvs vinsten i procent av vad man som ägare stoppat in i bolaget, är en summa av det totala kapitalets räntabilitet, plus, och nu kommer det, skillnaden mellan räntabiliteten på det totala kapitalet och räntan på skulderna, och multiplicerats med hur stor andel skulder man har relativt ägarkapital. Det är det senare som är hävstången, ty den säger att om du kan låna pengar till lägre ränta än vad du kan förränta kapitalet i din verksamhet, då ligger du ju på plus, och detta plus ökar, dvs häver sig upp, med hur stor andel skulder du har. Således lär vi företagsekonomer ut, att ju större skillnad mellan hur du kan förränta din verksamhet och räntan på dina lån, desto bättre, och, vilket är det dramatiska, ju högre andel skulder du har, ju mer tjänar du. Vi utbildar således ekonomer i att skulder är bra för vinsten, inte verksamhetens vinst, utan din vinst, ägarens vinst. Statsminister Perssons lag, att den som är satt i skuld, är icke fri, nämns inte. Istället ser studenterna alla vinstpengar som kommer in.

Men därefter närmar man sig Ordförande Perssons lag, ty då nämner lärarna att skuldsättning kallas finansiell risk. Det låter ju rysligt. Men i nästa andetag påminner läraren om betydelse i risk. Risk är INTE sannolikheten att förlora sina pengar, så som risk används ute bland folket. Nej! Ty bland finansmänniskor definieras begreppet risk som ’variansen i avkastningen’, dvs hur mycket avkastningen kan öka och minska. Om en verksamhet har en vinst som varierar mellan 10 miljoner och 100 miljoner, då har den högre risk än en verksamhet som alltid har 100000 kr i förlust. Ty verksamheten med förlust har ingen varians i sin avkastning, den har ingen risk, ty den har en stabil negativ vinst, dvs en stabil förlust.

Det krävs mer studier i finansiering innan man kommer till det som vi idag erfar. Då kallas det t ex Value at risk, och liknande, och är tekniker för att se sannolikheter för värdeminskningar, dvs ett riskbegrepp som mer överensstämmer med den folkliga betydelsen av risk, dvs sannolikhet för förlust.   

Kanske företagsekonomin, p g a Corona, blir bättre på att utbilda sina studenter i krishantering och krisers betydelse för verksamheten. Ja, kanske t o m lär dem hantera kriser. Det blir mindre av en planerande ekonomi, och mer av en parerande ekonomi.

​Den 13 januari 2021
Sven-Olof Collin 

Organisationer digna under alla möten. En del behövs förvisso, för att få fram olika idéer, för att koordinera aktiviteter. Men många möten finns av helt andra anledningar. Alla dessa möten är uttryck för annat än organisationens verkliga behov, utan mer uttryck för individers behov och tillkortakommanden.

Alla dessa möten är:

1. Uttryck för makt. Att kunna kalla samman möten, med många deltagare, under lång tid, minst två timmar, är ett uttryck för makt. De möten som är uttryck för makt, rymmer mestadels blott information från den mäktige. Genom att det är möten för information, undviker den mäktige kritik och synpunkter. ’Mötesdeltagare tige i församlingen’, är devisen när maktmötet skall uttrycka makten och manifestera makten. I organisationer finns ofta människor som är skrivkunniga och medlemmar som inte är analfabeter, dvs de kan läsa. Informationen som ges hade kunnat spridas med dokument, speciellt i dessa dagar då vi har e-mail-teknologin. Men eftersom mötets syfte är manifestation av makt, med tigande deltagare, fylls den med den information som hade kunnat ges skriftligt. Så manifesterar den mäktige sin makt.
2. Uttryck för en Pilatusk räddhågsenhet. En chef som är osäker kan, under ett behagligt sken av demokrati, kalla till möte och där ta upp en sak som den själv är räddhågsen inför, och förmå mötet att nå en ståndpunkt. Därmed kan sedan chefen, i alla sammanhang avseende det beslutet, föra över ansvaret på gruppen som var i rummet. Vi känner detta som Pilatus beslutsfattande, där han själv inte vågade fatta beslutet, utan fattade beslutet att folket skulle besluta. Emellertid, Pilatus erkände sin räddhågsenhet genom att demonstrativt tvätta sina händer, att därmed kom allt ansvar på folket och inget på honom. Vilket självfallet är fel, ty det var ju Pilatus som utsatte Jesus för folkets domstol. Precis som chefen, med sin Pilatuska räddhågsenhet, tar fram vissa saker till gruppen och undanhåller andra.    
3. Uttryck för svag kultur. Det samförstånd som söks, vinns i en svag kultur vid massmöten. Men i en stark kultur, sker intensiva, frekventa kommunikationer, varför saker behandlas ständigt och kontinuerligt. Samtidigt kan en stark kultur innebära att somliga saker egentligen aldrig blir föremål för beslut, utan är avgjorda genom kulturen. Genom kulturens starka, gemensamma värderingar, avgörs saker genom att det är självklart att göra på vissa sätt och att inte göra på andra sätt.  

Vad kan då göras mot alla dessa möten?

A.) Ta fram kostnaden. Ett möte innebär ju en kostnad i tid för personer. Denna tid kan översättas till kronor och ören genom mer eller mindre avancerade kalkyler. Mest avancerat är att ta organisationens faktiska kostnad för varje individ, vilket är en känd kostnad i den offentliga staten, och multiplicera med den tid den var på mötet och sedan summera detta. Mindre avancerat är att ha en genomsnittskostnad per typ av person. I min verksamhet finns teknisk personal, adjunkter, lektorer, docenter,  professorer och chefer. Notera varje deltagares personaltyp, multiplicera med genomsnittskostnaden och summera. Varje sammankallande får sedan en möteskostnad noterad på den. Summan av en individs möteskostnader kan sedan användas t ex vid årliga utvärderingar.

B.) Våga ifrågasätta möten. Vid kallelse skall det vara accepterat att svara på kallelsen genom att ifrågasätta behovet av mötet, och kanske förslå andra åtgärder. Vid maktkallelser, enligt 1.) ovan kan man t ex be chefen skicka ut en skrivelse som innehåller informationen.

C.) Våga utvärdera möten. Varje möte kan avslutas med att man utvärderar mötet och ger rekommendationer för framtida kallelser. T ex kan man använda kostnaden enligt 1.) ovan som grund för utvärderingen.

D.) Agenda och underlag föregår möten. Om man begär agenda och underlag inför ett möte, måste den sammankallande utföra ett arbete innan, vilket kan kännas så belastande för personen att mötet inte blir av. Vid maktmöten blir ju agendan och underlaget detsamma som innehållet på mötet, varför maktmöten blott blir för de illitterata analfabeterna. Samtidigt innebär agenda med underlag att varje deltagare kan komma förberedd till mötet, ja, de kan t o m ha förberett beslut genom heta diskussioner i kafferummet under den vecka som materialet är ute. Det innebär också att möjligheterna till kupper, att komma upp med en sak och tvinga mötet till ställningstagande vid sittande bord blir omöjligt.  

E.) Ha en mötesordförande som inte är den sammankallande. Om det är en annan person, måste ordförande vara förberedd genom material och agenda, dvs mötet måste vara väl planerat. Mötesordförande kommer då också att kunna hindra diskussioner som blott finns för att förbruka tid.

F.) Ha snäva tidsramar. Planera tiden för mötet till t ex 35 minuter, dvs inte hela timmar, för att markera att deltagarna inte sitter där för att ha skönt och mysigt eller för att manifestera en individs makt, utan för att uträtta något.

G.) Våga avsluta möten. Möten tenderar att alltid konsumera den tid som är avsatt för möten, oaktat innehåll. Mötesordförande måste våga styra mötet, så att man gör vad som skulle göras, under så kort tid som möjligt, och sedan avsluta det, helst innan den planerade tiden är förlupen.

H.) Ha sociala sammankomster. Möten har ju ibland blott samvaro som funktion. Dessa sammankomster kan arrangeras utan att de är möten. I starka kulturer sker sammankomsterna som interaktioner, t ex i akademiska sammanhang som seminarier och som kafferumssamtal.

I.) Bygg en stark kultur, där värderingar är tydliga och kraftfulla. Då faller saker på plats utan möten. Förvisso med nackdelen att opposition mot delar av kulturen sällan ges plats. Men då är Kulturen ett ämne för ett möte, där Kulturen diskuteras i syfte att utvärdera den för eventuell förändring.

J.) Alla har rätt att kalla till möten. Det rådet kan låta motsägelsefullt, då det kan riskera att bli många möten. Men rätten innebär att man demokratiserar mötesmöjligheten och tar bort chefernas rätt att kalla till möten. Mötesrättigheten blir då en uppfriskande möjlighet till demokratisk debatt, vilket stärker kulturen.   

​Den 12 januari 2021
Sven-Olof Collin