​Vi är med rätta uppbragta över hur kvinnor behandlas i Iran, där de dödas för att de inte vill bära islams hijab.

Men vårt minne är kort.

Nyss lämnade den första kvinnan som varit ärkebiskop sitt ämbete. Den första kvinnliga prästen i den svenska protestantiska kyrkan vigdes 1960. Det hade möjliggjorts genom kyrkomötet 1958, där man dock lade till en samvetsklausul som sade att den präst som inte ville tjänstgöra med en kvinnlig präst skulle slippa, samt den biskop som inte accepterade kvinnliga präster skulle inte behöva viga kvinnor till präster. Denna könsapartheid i kyrkan avskaffades 1982. Det var blott 40 år sedan.

I katolska och ortodoxa kristna kyrkor finns inte kvinnliga präster. Numer finns kvinnliga rabbiner i den judiska kyrkan, men det är i liberala församlingar. Enligt traditionen finns en regel som säger att vissa böner kan blott läsas om det finns 10 män på plats. Ortodoxa judar har också den rädsla för kvinnans hår som muslimer har. I islam gäller också att kvinnor inte kan vara imamer, men det finns numer liberala församlingar med kvinnor som imamer.

De semitiska religionerna, judendomen, islam och kristendomen, har en predisposition för könsapartheid. Under många hundra år har dessa drivit en framgångsrik könsapartheid, blott mildrad under modernitetens demokratiska tryck under senare delen av 1900-talet.

Jämför med den profana världen. I det som kan kallas Sverige, kom den första kända kvinnliga regenten, Drottning Margareta, till makten år 1363, dvs för 659 år sedan. Trots att Sverige då var kristnat, kunde en kvinna få makten och undkomma Paulus krav från 1:a Korintierbrevet 14:34, att kvinnan skall tiga i församlingen. Därefter har vi haft Drottning Kristina, som kom till makten 1632, och Drottning Ulrika Eleonora d.y., som kom till makten 1718. År 1980 fick Sverige en kognatisk tronföljd, dvs att även kvinnan fick ärva tronen.     

Jämför med kvinnans plats i vår gamla asatro, där det fanns två himmelriken, Valhalla, som styrdes av Oden, och Folkvang, där Freja var styrande. Den poetiska Edan säger ”Folkvang är det nionde: där avgör Freja vem som får sitta i salen. Hälften av stridens stupade väljer hon medan Oden får den andra hälften.” De kvinnliga Valkyriorna tog de slagna kämparna och förde dem till de två rikena. Således, en kvinnlig dominans, med Valkyrior och med Freja som första väljare.

Det tycks som om semiternas kvinnoförakt har legat som en hård diskriminerande filt över samhället, där kvinnans förmodat mer framträdande plats under vikingatiden fick ge vika för semiternas kvinnoförakt, tills det demokratiska samhället, under hårt motstånd från de semitiskt kristna, lyckades återföra kvinnan till en jämställd plats i samhället. Det skedde så sent som kring 1980.

Det vilar ett tungt ok över de kristna att bevisa att deras tidigare könsapartheid för alltid är borta. Eftersom de inte moderniserat sina heliga skrifter, finns jordmånen för könsapartheid kvar. Det åligger dem att visa på att deras avskaffande av könsapartheid är hållbart avskaffat. Innan dess, skall vi misstro deras jämställdhetsuttryck.

Idag, med islams ökade inflytande i Sverige, riskerar vi att glida tillbaka till tiden före 1980, då könsapartheid rådde. Det moderna demokratiska samhället lyckades besegra könsapartheid i den kristna världen. Det tycks som om samma kamp måste föras, återigen, nu mot samma semitiska religion, under namnet av islam.

​Den 30 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I dagarna har det förkunnats att Europa skall bli jämställt. EU har beslutat om nya regleringar avseende jämställdheten, där principen är att minst 40% av en identifierad gruppering skall vara av ett av de två biologiska könen.

Mest omskrivet har blivit regleringen som avser styrelserna i de stora bolagen. Där skall 40% jämställdhet gälla från 2026.

Däremot har massmedia inte skrivit om att EU-regleringen inte är diskriminerande, dvs enbart skulle rikta sig mot en specifik gruppering. EU en demokratisk organisation som självfallet inte ägnar sig åt diskriminering.

EU:s reglering avser alla grupperingar, utan åtskillnad. Det innebär att t ex andelen förskolepersonal vid årets slut 2026 skall vara minst 40% av ettdera könet. Idag består förskolepersonalen i Sverige av mer än 90% av ett av könen. Det innebär onekligen en stimulerande utmaning, för att inte säga ett problem, att snabbt ändra på personalsammansättningen, genom att avskeda bortåt 30% av de med det dominerande könet, och att rekrytera motsvarande 30% från det frånvarande könet.

LKAB har protesterat, men föga framgångsrikt. Gruvarbetare är som vilka styrelseledamöter som helst. Deras försök till patriarkat, genom att hävda att gruvarbete är ett hårt, fysiskt arbete, illa anpassat till den kvinnliga, svagare kroppen, har avfärdats med hänvisning till att man numer använder pneumatiska verktyg som kompenserar för kroppsdefekter, sk kroppsvariation i muskelstyrka.

På kvinnokliniker har främst barnmorskorna anfört att de inte ser lagstiftningen som en stimulerande utmaning, utan som ett problem som de måste kringgå, i omsorg om sina patienter. Men de har emellertid inte nöjt sig med att klaga. De har inte suttit lättjefullt gnällande, utan har funnit en lösning. Det är en lösning som många, inte minst de stora börsnoterade bolag, nu studerar ingående.

Det finns nämligen ett undantag i EU:s könsreglering. Över demokratin står, som bekant, religionsfriheten, eller snarare, religionsrättigheten, dvs rätten att tillämpa de mest absurda regler, t ex att skända unga pojkars kroppar, så länge det sker under skydd av en religion.

Undantagna från jämställdhetsregleringen är således de grupper som definieras som religiösa. Det krävs därför inte att det finns 40% av kvinnliga imamer, rabbiner eller präster, eftersom EU accepterar att över EU och demokratin, står religioner som judendom, kristendom och islam, och över lagarna står skrifterna koranen, toran och bibeln.

Kvinnokliniker har därför organiserat sina avdelningar enligt de ojämställda religionerna. Det finns en muslimsk, en kristen och en judisk avdelning. De tar dock och självfallet emot patienter oaktat deras religion eftersom de är sk liberala och toleranta. Eftersom de är ’religiösa’, är de undantagna från kravet på 40% av ettdera könet, varför de kan behålla sin till stora delar ojämna könsfördelning.

LKAB genomför nu en snabbutredning, i syfte att se om de kan viga gruvorterna åt olika gudar, och därmed undkomma kravet på 40%ig könsfördelning i gruvan.

MFF, det legendariska fotbollslaget i Malmö, har redan tagit efter kvinnokliniken och vigt sin fotbollsstadion åt Gud, varför de slipper avvisa män vid grindarna som vill se en match, p g a att det finns för få kvinnor på läktarna. Fotbollen är räddad, säger ordförande i MFF, ty ’redan tidigare hade vi våra två gudar, Bosse Larsson och Zlatan. Nu har vi en till, så fotbollen kan fortsätta!’

​Den 29 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En lärare, som för tio år sedan skrev artiklar åt en extremhögersajt, är tagen ur tjänst för att skolan skall granska huruvida hennes tidigare politiska engagemang påverkar hennes lärargärning. Samtidigt finns det många muslimer som arbetar i skolan, som visar sin islamistiska tro genom klädespersedlar, men som inte tas ur tjänst för att granskas, på det att deras islamitiska tro inte påverkar deras lärargärning.

I det ena fallet är ideologin ett sänke. I det andra fallet noteras den inte. Eller om den noteras, görs det i starka positiva ordalag, tolerans, mångfald, religionsfrihet. Trots att extremhögern är minst lika totalitär och odemokratisk som islam.

Jomshof fick inte förlängt lärarvikariat p g a att han var profilerad Sverigedemokrat. Samtidigt kunde Mp:s tidigare språkrör, Gustav Fridolin obekymrat återvända till lärargärningen efter hans tid som språkrör. Återigen, en ideologi är ett sänke, en annan tycks inte påverka. Trots att bägge två kan vara professionella lärare, dvs icke-aktivister som inte låter deras ideologi påverka deras lärargärning.

I dagarna skall Centerpartiet välja partiledare. En av dem, Daniel Bäckström, har hamnat i bryderier då han hade svårt att svara på frågan om han skulle kunna viga samkönade brudpar. Han är medlem i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en kristenextrem förening som har hört guds röst, då de hävdar att ’utlevd homosexualitet inte är förenlig med Guds vilja’. En förkunnelse de baserar på forna getfarmares fantasier, nedtecknade i en samlingsvolym av fantasier, kallad bibeln.

Det borde vara självklart att en person som ansluter sig till så extrema organisationer, som tenderar att ta moraliska omdömen från getfarmares fantasier, som tar moraliskt stöd i en bok där artiklar pläderar för folkmord, kanske inte ens borde vara lämplig som lärare, än mindre som partiledare, potentiellt därmed som statsminister.

Vi i Sverige är förvisso toleranta och accepterar att människor som hänger sig åt en för-medeltida vanföreställning får ta hand om våra barn, i förskola och skola, och får t o m ta hand om vuxna på sjukhus. Men borde det inte finnas någon gräns för acceptansen av tokerierna, för toleransen, för vanföreställningar?

Att Daniel Bäckström överhuvudtaget finns som potentiell partiledarkandidat, visar att vi fortfarande har lång väg kvar att vandra på att bli av med förtryckande, förmedeltida, semitiska vanföreställningar.

Daniel Bäckström förestår motsatsen till Upplysningen. Han förestår Mörkret.

​Den 28 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns de som anser att priset som uppnås på en fri marknad är bland det vackraste som finns. Där har två parter, med djupt olika intresse, den ena är intresserad av ett högt pris, den andre av ett lågt pris, som under frivillighet kommit fram till en gemenskap, en gemenskap i ett pris. Kan något vara mer demokratiskt än ett pris på en marknad, ty det uppnås genom två motparters gemenskap, skapad genom parternas frihet till förhandling?

Pytt heller, säger socialisten, med sin marxistiska materialism i grunden. Priset är en förhandling, där förhandlingsteknik råder, dvs det finns en kompetens att förhandla priset, där kompetensen kan vara olika, och därmed blir utfallet inte en gemenskap mellan likar, utan beroende på förhandlarnas kompetens.

Men än värre är att förhandlingarna påverkas, ja, kanske t o m avgörs av vilka resurser parterna har när de kommer till marknaden. Parterna är inte likar när de möts. Den som är i ett nödgande behov av produkten eller servicen, är benägen att acceptera ett högre pris, än den som kan slå sig till ro och invänta ett bättre pris. Den som är hungrig betalar mer för brödet, än den som är mätt.

På så sätt framstår priset som tyranni, där behovet, som en funktion av resurser, styr priset. Det som framstår som frivilligt vid bytet, är ofrivilligt ty behovet tvingar fram utbytets pris. Priset kan därför också vara ett uttryck för behovens tyranni.

Blott när parterna är lika i resurser och förhandlingsteknik, är utbytet fritt. När parterna är asymmetriska i resurser och förhandlingskompetens är utbytet ofritt.

Bonden som arbetsköpare, som ser regnet komma i morgon, som möter en arbetssäljare som kan välja mellan att arbeta med skörden idag eller gå till en fabrik idag, är ofri i förhandlingen med arbetssäljaren. Därtill är jag nödd och tvungen, muttrar bonden när han förhandlar om lönen till arbetssäljaren. Priset för arbetssäljarens arbete blir högre än om regnet inte hade varit på väg, eller om fabrikens möjlighet inte hade funnits.

Marknadens pris kan därför vara mer ett uttryck för exploatering än för frihet.

​Den 27 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Idag har vi i Sverige fått en nationalistisk regering, där nationen och nationssjälen skall försvaras och delvis byggas. Sverigedemokraterna hävdar att de är försvarare av de goda sidorna av Folkhemmet, den demokratiska socialismens framgångssaga.

Men det Folk de ser, är snarare det Folk som nationalister ser, dvs gamla konservativa högermänniskor, samt fascister och nazister. Det Folk som avses är en normuppsättning som sägs befinna sig i Folket, men som Folket inte medges uttrycka genom demokrati.

Mot den nationalismen står de liberala, om det finns några kvar i det parti som lustigt nog tidigare hette Folkpartiet, vilket skulle vara mer lämpligt idag, då Liberalerna deltar i samverkan med ett parti som verkligen vill vara ett Folkparti. Således är Folkpartiet ett mer passande uttryck för Liberalerna idag, som ju samverkar med ett nationalistiskt parti som värnar Folket, som en normgemenskap.

De riktiga liberalerna tror starkt på den ensamma individen och dess agerande i marknadsekonomin. Staten är knappt mer än en nattväcktarstat, som skall försäkra individens dennes rättigheter och marknadens funktionssätt. För de olyckliga i samhället finns välgörenhet, som främst distribueras genom civilsamhällets frivilliga organisationer. I Sverige har vi dock vant oss vid en mer socialistisk orienterad liberalism, socialliberalism, som ser större behov av stat, för att ta hand om de som marknaden eller civilsamhället inte kan hjälpa p g a att de saknar de resurser som krävs för att äntra marknaden.

Men sedan finns de demokratiska socialisterna. De liknar rysligt mycket liberalerna genom att vara starkt individualistiska. Men det är en individualism som får sitt uttryck, inte genom marknaden, utan genom demokratin i staten och i civilsamhällets organisationer. De liknar de konservativa nationalisterna genom sin starka etatism, att staten är den främsta av organisationer. Det åligger staten att säkra individualismen genom att ge människor möjligheter, som varken marknaden eller civilsamhällets organisationer kan bistå med. Men över staten står, precis som i civilsamhällets organisationer, demokratin. Det finns inga Folk-normer som staten skall försäkra, ty normerna avgörs av demokratin, inte av staten. De finns inte förborgade i ett Folk, utan finns i ständig rörelse och uttrycks ständigt genom demokratin.

De svenska nationalisterna försöker stjäla Folkhemmet, men bortser från att Folkhemmet vilade på den demokratiska socialismen, där Folket var demokratin och inte ett Folk med en nationell normgemenskap.

Folk, marknad och demokrati är de tre nyckelorden i dagens politik. Tragiskt nog har de främsta företrädarna för demokrati, de demokratiska socialisterna, inget parti som för deras talan. Det kan vara det främsta hotet mot demokratin.

​Den 26 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Inget av de granskade 18 lärosäten lever upp till diskrimineringslagen, säger Diskrimineringsombudsmannen (DO) genom Love Ander på DO.
( https://www.svd.se/a/Mo7xwm/18-larosaten-do-granskade-foljer-inte-lagen )

Det låter allvarligt.

Men det är absolut ingenting att bry sig om. DO är en diskriminerande klassmyndighet och rapporten är en pappersprodukt utan resultat eftersom den bygger på en outhärdligt oambitiös metodik.

För det första: DO bygger sin verksamhet på en klasslagstiftning. Enligt lagstiftningen finns det sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet, eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Klass, en av samhällets mest framträdande grund för diskriminering, finns inte med i listan. Det är speciellt allvarligt när det gäller högskolor eftersom social snedrekrytering är och har varit ett stort problem på högskolorna. DO är således en klassbefrämjande myndighet genom att aktivt blunda för den kraftigaste diskrimineringsgrunden.

För det andra: DO har gjort en fantastiskt, genuint, seriös och rakt igenom usel undersökning. DO har suttit på en stol på myndigheten och gått igenom sk tillsynsbeslut. Dessa har varit 12 som avser år 2018 och 6 som avser år 2020. Dessa avser enskilda händelser och kan därför inte anses beskriva en allmän, generell verklighet. De är också enbart byråkratiska dokument.

DO gluttade emellertid lite på högskolornas verklighet också. DO valde ut 4 av de 18 högskolorna och där genomförde 12 intervjuer. Att ta fyra fall är det som jag som handledare för kandidatuppsatser kallar besöksmetoden. Uppsatser, där jag varit bedömare, som gjort sin undersökning enligt besöksmetoden har alltid fått omdömet: Outhärdligt oambitiösmetod. Därefter har de fått ett underkänt betyg. 12 intervjuer på 4 av 18 lärosäten, och DO har mage att generaliserande uttala sig om vad som sker på lärosätena.

Och intervjuerna? Mama Mia. I rapporten, som finns länkad nedan, återges de intervjufrågor som DO ställt till personerna. Bland dem läser vi följande:

”Nästan alla lärosäten brister i undersökningssteget. Utifrån dina erfarenheter, varför tror ni att det är så?” Slutsatsen av undersökningen ingår således som förutsättning i en av deras frågor. Som om Newton, inför sitt äpple, ställde frågan: Kommer äpplet som faller ner till marken att falla ner på marken?

”Många lärosäten har genomfört åtgärder för att motverka risker för diskriminering men kopplar inte åtgärderna till identifierade risker och hinder (alternativt att det inte är tydligt hur riskerna identifierats). Utifrån dina erfarenheter, vad tror du att det beror på?” Återigen, en ledande fråga, som rymmer studiens slutsats.

”Vad skulle ni behöva förändra på ert lärosäte för att leva upp till lagens krav?” Den tredje fulfrågan rymmer en empirisk slutsats om lärosätet innan intervjun påbörjas, dvs innan lärosätet observeras genom intervju, och har, som de andra frågorna, studiens slutsats i sig.

DO är en klassmyndighet som saknar förmåga att skapa kunskap om väsentlig diskriminering på högskolan. Deras agerande kostar skattepengar och är ett exempel på det forna socialminister Möller lär ha hävdat, att dåligt använda skattemedel är en stöld från folket.

DO är en samhällstjuv som aktivt förtiger klassamhället.

Mitt förslag är att lägga ner DO och ge pengarna till Gudrun Schyman, som kan göra en brasa på dem. Förvisso ett oerhört slöseri att elda pengar, men det är ett slöseri som varken är lögn eller som skadar så som DO:s klassagerande gör.  

​Den 25 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Rapporten finns här: https://www.do.se/download/18.5cc7d469181851cec76d1f/1669198342284/Rapport-undersok-atgarda-utbilda.pdf )

​Hédi Fried är död. Hon var det mest framträdande vittnet i Sverige över Förintelsen. Samstämmigt säger opinionsbildare: Hon gjorde att vi inte glömde. Med henne kommer vi aldrig att glömma.

Det finns några faktorer som talar för att glömskan inte kommer att vara stark. Opinionseliten står emot glömskan. Politiker också, speciellt de som är långt från antisemitism och har nära till att fullt ut respektera Israel, likt Moderaterna. Det finns organisationer som är specialiserade och statsunderstödda för att propagera, dvs informera om Förintelsen. Slutligen, och inte minst, en faktor som det är svårt att nämna utan att själv kallas antisemit, judarna själva, så starkt representerade i det offentliga livet, upprätthåller minnet av Förintelsen.

Men!

Vem är det som minns? Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, minns. Jag har besökt, motvilligt, eftersom jag inte ansåg mig behöva än mer av dessa intryck, Auschwitz. Jag har läst varenda sida av ’Intill slutet vill jag vittna’ av Victor Klemperer, och läst en bok som listar all den ondska mänskligheten har kommit på att rikta mot judar, ’Judehatets svarta bok’, av Trond Berg Eriksen, Hakom Harket och Einbart Loenz.

Men, om du åker från Auschwitz, genom Slovakien och Ungern, stannar för en kaffe i Budapest, så når du slutligen, efter 87 mil, cirka 13 timmar senare, den lilla orten Srebrenica, där det senaste folkmordet i Europa skedde. År 1995. 50 år efter Auschwitz uppenbarades. De bosnienserbiska militärerna hade glömt.

Medan människor tänder facklor för att minnas Kristallnatten, och de kristna samlas i sina kyrkor i solidaritet, så har ingen av dem minsta minne av Bartolomeinatten den 23 augusti 1572, då kristna katoliker mördade kristna protestanter i Paris. Ja, säger du kanske, men det var ju 450 år sedan. Jo, det var 450 år sedan. Så du menar att Förintelsen är glömd om 450 år? Är det den tid det tar för folkmord, mördandet av speciella kategorier av människor, att glömmas?

Nej, det är det inte. Somliga folkmord är inte ens glömda, ty de är inte ens i minnet. Jag säger Holodomor, och frågar runt, vem vet vad det var?

Den sovjetiska kommunismens folkmord av Ukrainare 1932. Det är knappt ens glömt, eftersom det knappt ens finns i minnet.

Vid Hédi Fried’s begravning, längst bak bland de sörjande, står en cyniker och säger: ’Hédi Fried? Vem var nu det?’

Den 24 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Någon läxade upp en politiker genom att hävda att politikern gömde sig bakom befolkningen. En annan läxade upp uppläxaren genom att säga att det är precis vad demokrati handlar om, att lyssna på folket.

Ja, vad är demokrati?

Är politikern ett stort öra som lyssnar, dvs representativ demokrati innebär att politikern lyssnar på vad folket säger och vill, för att sedan omsätta det i politik?

Är politikern en vilja, dvs representativ demokrati innebär att folket väljer representanter utifrån dessa politikers vilja, uttryckt i löften, politiska program, och kanske ytterst vilande på en ideologi?

I realiteten sker säkert politik utifrån en blandning mellan öra och vilja. Men det principiella resonemanget måste ändock föras, ty örats princip är det som kan kallas för populism, medan viljan är det som kan kallas ideologiskt agerande.

Socialdemokratin, som är det parti med den ideologi som jag känner bäst till, anklagas för att vara ett parti som söker makten. Det innebär att de anklagas för att vara populister som lyssnar på folket för att presentera en politik som ger dem röster, varför de med lätthet lägger sin ideologi åt sidan. De borde representera demokratisk socialism, vilket innebär att de vill att demokrati skall genomsyra samhället. Men samtidigt säger de att de aldrig kommer att kritisera islam och att de har stor respekt för islam. Men islam är en totalitär ideologi, som i realiteten aldrig har etablerat ett demokratiskt samhälle. Därför borde socialdemokrater göra vad en av Sverigedemokraternas företrädare, deras partisekreterare Richard Jomshof gör, ta starkt avstånd från islam, eftersom det är anti-demokratiskt.

Socialdemokraterna har idag ett mycket starkt stöd i den muslimska befolkningen, varför de inte står upp för sitt demokratiska ideal, ty maktens förutsättning är att inte vända ryggen åt sina väljare. De har ett större öra än vilja, för att möjliggöra en del av sin vilja.

Det starka örat har de visat fram tidigare. I början på deras partiprogram har stått att de, som demokrater, givetvis vill ha ett demokratiskt statsskick, vilket innebär att de är republikaner och inte monarkister. Men de har aldrig lagt fram förslag på monarkins avskaffande. Däremot har de lagt förslag som inneburit monarkins avlövning, där slutligen monarken reducerats till en symbol med blott ideell makt. Monarken är kvar, formellt sett statsöverhuvud, men över monarken finns Riksdagen, dvs demokratin, med Talmannen som det demokratiska Rikets främsta representant.

Formellt har Socialdemokraterna haft ett öra och lyssnat på folket. Men reellt sett har de ideologiskt etablerat demokratin. Det återstår att se om de gör detsamma med islam. Vad de hitintills gjort inger oro att deras öra är för stort, och deras vilja att avlöva islam dess inflytande är för litet.

​Den 22 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Molotov-Ribbentrop-pakten var ett icke-angreppskontrakt mellan Sovjetunionen och Tyskland, som undertecknades 23 augusti 1939. Operation Barbarossa skedde den 22 juni 1941 och innebar att Tyskland förkastade det tidigare kontraktet genom att angripa Sovjetunionen.

I Budapestmemorandumet 1994 överlät Ukraina de kärnvapen som fanns på deras territorium efter Sovjetunionens sönderfall, i utbyte mot att Ryssland, Storbritannien och USA inte skulle hota eller använda våld mot Ukrainas territoriella integritet. År 1997 ingick Ukraina och Ryssland ett vänskapskontrakt där de erkända varandras gränser. År 2014 ockuperade Ryssland Krim och 24 februari 2022 invaderade Ryssland formellt Ukraina.

I politiken tycks inget Pacta sunt servanda, dvs kontrakt skall hållas, råda. Där går makt före ord. Ett handslag möts like gärna av en knytnäve. Politiska avtal respekteras i den mån man tjänar på dem. Finns det en kostnad, eller om en större intäkt står vid dörren, är avtalet inte värt det papper det är skrivet på.

Fyra partier, bl a Liberalerna och Sverigedemokraterna, undertecknade ett avtal som gavs namnet Tidöavtalet. Där stipuleras att ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare.”

Liberalernas ledare, Johan Pehrson, har nu, enligt Expressen sagt:

”Alla volymmål är borta, alla återvandringsmål är borta och en massa andra sjuka saker”

”Jag är inte naiv, jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja”

”Sedan kan man ha synpunkter på enskildheter och en massa som är dåligt men det är inte jag som släpat in den här skiten i det här avtalet.”
(https://www.expressen.se/kultur/pehrson-en-massa-sjuka--saker-ar-borta-fran-avtalet/ )

Det är onekligen tveksamt om andan i orden ’värdighet och tala respektfullt’ uppfylls med orden ’sjuka saker’, ’brun sörja’ och ’skiten’.

En god vän, om än oerhört cynisk, hävdade att en norm utan sanktion, är verkningslös. Om Pacta sunt servanda hade varit rättesnöret för avtal, då hade aldrig avtal haft paragrafer om sanktioner om inte avtalet hålls, och många domstolar hade varit arbetslösa.

Hitler, Putin och Pehrson hade ingen kostnad för avtalsbrott i avtalet, varför brottet mot avtalet kunde ske bekymmerslöst.

Men detsamma gäller Sverigedemokraterna. Hade de tjänat på att hänvisa till avtalet, påvisa det uppenbara, Pehrssons brott mot avtalet, och sedan sagt upp det, då hade de gjort det. Men de har inte gjort det. Sannolikt inte av värdighet, utan av kostnadshänsyn.  

Pacta sunt servanda gäller inte i politiken.

​Den 21 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Drag-queens läser sagor för barn på bibliotek. Klädda i färgrika kläder, med hår som är enormt, och med sagor som har budskap om allas lika värde och om att våga vara sig själv, vem man nu än är.

Politruker och aktivister på bibliotek, följandes den oerhört politiska korrektheten avseende HBTQi och normkritik, befrämjar sagostunden med drag-queens eftersom de är så oerhört goda.

Men i denna saga finns också de onda.

I Kalmar protesterar en Sverigedemokrat mot sagoläsningen. I Olofström ställs sagostunden in efter hot, men spelas in så intresserade kan titta på den. Björn Söder, ryktbar Sverigedemokrat, skriver på den intellektuella rännstenen Twitter:” Låt barnen vara i fred från era sexuella böjelser. Dem får ni gärna ha, men lämna barnen utanför.”

I Malmö ansåg man sig behöva vakter för att säkerställa uppläsningen, då man mottagit, inte bara starka ord, det som idag kallas hat, utan även hot.

Hur skall man se på detta?

För det första så slår Jonas Gardell huvudet på spiken när han avslutar en debattartikel med orden ” Det är ibland slående hur lika SD är Irans mullor.”
https://www.expressen.se/nyheter/gardell-slaende-hur--lika-sd-ar-irans-mullor/

Muslimers och SD kan enas i att man måste upprätthålla den fullständigt normala sexualiteten, av gud given, mellan man och, oftast en kvinna, även om vissa muslimska grenar anser att flera kvinnor är acceptabla. Däremot är homosexualitet, eller när en man klär ut sig till en kvinna eller tvärtom, en sådan styggelse att blott helvetets eldar väntar dem. Medan muslimerna överhuvudtaget inte accepterar det, så är den svenska mullorna i SD enbart arga för att barn kan vara utsatt för dessa drottningar. Lustigt nog har sådana sagostunder hållits, enligt uppgift i en artikel, i Rosengård, som ju är en plats dominerad av muslimer.

Medan SD-mullorna står på den ena sidan, befinner sig andra gaphalsar, däribland Gardell, på den andra sidan, de som har medias och den politiska elitens stöd. Politrukerna som skall mata oss med sin propaganda, för att därmed själva kunna vältra sig i den förträfflighet som de ger varandra.

Det oerhört lustiga i detta är att av alla reportage och artiklar jag läst om detta, har ingen, absolut ingen, frågat dem som det handlar om. Barnen! Vad ser barnen i detta? Känner de sig sexuellt osäkra? Vad tänker de?

Jag vet inte vad de ser, men utifrån min lilla erfarenhet av barn, tror jag att de storögt tittar på de lysande drottningarna, deras starka färger, deras stora hår, deras glitter. Precis som de tittar på Jultomten. Och precis som jultomten är budskapet att vara snäll och hygglig. Jag tror således att de ser två sorts jultomtar. Och att de ser igenom allt, att de ser och förstår att allt blott är en saga.

När jag hade barn på ett daghem, avlöste föräldrarna personalen under några timmar varje vecka och tog hand om barngruppen. Det var uppskattat hos barnen, speciellt när papporna tog över. Och det var uppskattat bland föräldrarna, speciellt bland papporna, som fick leva ut några timmar. Under de timmarna hade jag börjat berätta en saga för barnen. Barnen ville höra den om och om igen och de ville höra vad som hände vidare. Jag hade alltid en samling barn kring mig som ville lyssna. Men jag var noga att berätta för barnen att de skulle hålla den för sig själv. Absolut inte berätta för sina föräldrar.

Ty jag visste och jag vet, att barn är så innerligt mycket klokare än institutionellt helt genomdränkta vuxna, speciellt de som vill vara så oerhört förträffliga.

När jag berättade om min saga, många år senare, för några vuxna som hade haft sina barn där, blev de uppbragta och en sade, en kvinna, med hot i rösten, att det var det vidrigaste hon hört och om hon hade hört det då, hade hon anmält mig för både polis och rektor på skolan.

Min saga var egentligen om häxor och Blåkulla, men med trollkarlar också…ja, viss jämställdhetspatos fanns i sagan. Häxorna och trollkarlarna kidnappade barn och tog till sin ö, där barnen levde i fullständigt slaveri. Barnen riktigt njöt av att höra hur illa barnen blev behandlade. Höjdpunkten, som många barn tyckte det var, var när barnen och häxorna och trollkarlarna skulle spela fotboll, men fotbollen var försvunnen. Då högg de av huvudet på ett barn och spelade med huvudet.

Vuxna hör inte vad barn hör. Vuxna hör halshuggning och tänker kanske på Marie-Antoinette. Men för barnen var fotbollen i sagan som det momenten nr berg-och dalbanans topp är passerad och man åker den hisnande, hemska nedfärden. Man tycker det är hisnande. Man är rädd. Det är ohyggligt. Det är själva poängen med hisnande nedfärden. Men det som är förutsättningen för det hisnande är att man är fullständigt trygg att inget hemskt sker.  

Detta moment i berg-och-dal-banan, och i sagan, förstår barn, men inte vuxna. Barn förstår att det är saga, men en saga som skall skrämmas. På det där ljuvliga, ohyggliga sätt som nedförsbacken i bergochdalbanan upplevs. Men det är egentligen inte alls skrämmande, ty det är den hygglige Sven-Olof som berättar den, han som sedan hjälper en upp för stegen till kassebanan.

Jag tror att skadan på barnen sker när de ser hur de vuxna håller på kring sagostunden.

​Den 20 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en dom står det följande:
” Utifrån ovanstående bedömer frivården att det föreligger ett övervakningsbehov rörande kontroll och stöd med syfte att motverka att [Namn på den dömde] återfaller till sitt problematiska beteende vad gäller att hantera konflikter och emotionell stabilitet.”

Den dömde har, enligt den fällande domen, ”… gjort sig skyldig till olaga hot, försök till mord och grovt olaga hot.”

Här ser man en kraftfull skillnad i vokabulären, hur gärningarna beskrivs. Det som juristen kallar olaga hot, grovt olaga hot och försök till mord, kallar frivården ett problematiskt beteende avseende konflikter och emotionell stabilitet.

Dessa två beskrivningar av samma sak, hans överfall med kniv på en person, som hade föregåtts av utsagor att han skulle döda personen, samt efter mordförsöket uttalat samma dödshot mot ett vittne, kan beskrivas oerhört olika.

Ord kan väljas p g a att vissa ord kan vara stigmatiserande. En person med bruna hudpigment kan inte kallas för neger, eftersom det är stigmatiserande. Acceptabelt är att kalla den för brun eller svart.

Är ordet mordförsök stigmatiserande för frivården, varför de väljer att benämna det med en mycket vid beteckning, problematiskt beteende? Skulle vi acceptera att kalla Himmlers beteende, när han drev Förintelsen, som ett problematiskt beteende? Skulle vi kritisera Palme, när han beskrev Frankodiktaturen för ’dessa satans mördare’? Skulle han sagt, dessa individers problematiska beteende?

Jag har inte funnit ett motsatsord till stigmatisera, men nära kan ligga reducera, dvs i stället för att överdrivet peka ut, tar man bort, man reducerar. Försöker frivården reducera betydelsen i agerandet, att begå ett mordförsök, genom att kalla det problematisk beteende?

Det är förvisso sant att mordförsök, och än värre, att driva Förintelsen, är ett problematiskt beteende. Men den benämningen tar bort det betydelsefulla i agerandet, mordförsöket och mördandet av 7 miljoner människor. Ja, den tar bort så mycket av betydelsen att benämningen olämplig, på gränsen till osann.

Ty, som Fröding skaldade 1894 i dikten ’Idealism och realism’: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.”

​Den 19 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin     

​Högerregeringen arbetar på att etablera en svensk litteraturkanon, för att säkerställa att Sveriges medborgare genom skolan kommer i kontakt med de främsta litterära verk som skapats i Sverige.

Skälet kan vara att säkerställa att alla elever, oaktat vilken skola de går i, får kunskap om de främsta litterära verken i Sverige. Men skälet kan också vara att skapa en nationsgemenskap, där litteraturen är en del i nationsgemenskapen.

Två argument kan anföras mot en kanon. Givetvis mot det nationalistiska draget i förslaget, att Sverige är ett land under ständig förändring, varför en kanon blir en frysning av nationen. Det andra argumentet är att det innebär en inkompetensförklaring av svensklärarna, att de inte är i stånd att ge eleverna en god bild av svensk litteratur.

En kanon kan inte skapas utifrån objektiva kriterier, ty vilka är de? Litterär kvalité? Ja, men vem avgör vad det är? Riskerar inte en kanon att bli ett uttryck för en liten grupps uppfattning om stor litteratur? En kanon blir ett uttryck för en klass, dvs det som den bildade klassen anser är klassiker.

Den bok som betytt mest för mig är en bok, som när den kom, sades ha ett drängspråk. Hade det funnits en kanon vid den tiden, hade den inte kommit med. Jag tror inte heller att någon lärare gav den till någon elev vid den tiden. Kanske den kommer med idag, men då mest beroende på att den tas som gisslan, en klassgisslan, för att befria kanon från kritiken att vara en funktion av ett klassmedvetande.

Jag sattes att läsa Strindbergs bok, Röda Rummet. Den är given i en svenska kanon. Jag fick den att läsa av svenskläraren. Jag ansåg att den var dålig, ty den var orealistisk, bl a hänvisade jag till att snickaren i boken, när han träffade välgörenhetskvinnorna, uttryckte sig på ett sätt som jag betvivlade att Stockholmssnickare uttryckte sig.

Hade det då funnits en kanon, hade läraren lutat sig tillbaka och sagt att detta är den bok som finns i den svenska litteraturkanon.

Men den mycket goda svenskläraren visade sin professionalism och bildning genom att ta fram en annan bok. Hon bad mig läsa en annan bok, den som skulle bli min viktigaste bok i livet, Jan Fridegårds bok, Lars Hård. Glad kom jag tillbaka till henne och sade att det här är precis så som människor uttrycker sig.

Därefter läste jag alla Fridegårdsböcker, och läste en del böcker av de andra författarna som tillhörde statarskolan, Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson. Jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet i svenska, trots att jag gick på Naturvetenskaplig linje, på boken Lars Hård.

Sverige behöver ingen litteraturkanon, utan professionella lärare i svenska och i den svenska litteraturen.

​Den 18 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skall en forskare, i sin forskning, vägledas av en politisk vilja, sin egen, universitetets eller statens vilja? Jag svarar Nej.

Skall forskaren värdera sin forskningsansats moraliskt, där moralen kommer från forskaren, från universitetet eller staten? Jag svarar Ja, när moralen kommer från den professionella forskaren, men universitetet kan granska forskningen efteråt, för att bedöma dess moraliska halt.

Är forskaren ansvarig för vad forskningsresultaten används till och effekterna av den användningen? Jag svarar Nej.

Jag har svarat på frågorna, men med dagens exempel medges att det inte är så lätt att svara.

Fritz Haber var en kemist som var hängiven att hjälpa till, varför han utvecklade en säkrare variant av ett bekämpningsmedel, som gavs namnet Zyklon B. Han var jude, som av sociala skäl hade konverterat till kristendom. Han var änkling efter Clara Immerwahr, som tog sitt liv under 1:a världskriget med hjälp av hans pistol när han var på permission hemma och hon insåg att han utvecklade stridsgaser. Något han gjorde för att förkorta kriget.

Zyklon B var sedan det mest använda medlet för att förinta judar, socialister och romer. Utvecklat av en konverterad jude, som avsåg att hjälpa jordbruket.

Så kan det gå….kan man lakoniskt säga inför historiens absurditet.

Men vad kan exemplet ge för svar till de tre frågorna?

Jag hävdar att kunskap skall sökas av de professionella, inte styras av politiker. Idag hävdas politiskt att hållbarhet är önskvärt. Jag hävdar att högskolan skall undervisa om hållbarhet, som ett fenomen, men inte i hållbarhet, som något önskvärt. Högskolan är inte en indoktrineringsanstalt.

Fritz utvecklade en produkt, avsedd för något gott, som användes för något ohyggligt ont. Har han som forskare ett ansvar för detta? Är Fritz en av de skyldiga till Förintelsen?

Fritz vägledes av en politisk vilja, att snabba på avslutet av kriget och att öka jordbrukets avkastning genom bekämpningsmedel. Hans goda viljor föll dock på hälleberget och hans produkter omsattes i samhället till ren ondska.

De som anser att politisk vilja skall leda forskaren, vilja till gott, borde säga att effekterna av hans forskning inte kan läggas som börda på honom, ty hans avsikter var helt goda. Döm forskningen på forskningens avsikter.

Den med konsekvensetik säger istället att han, i det första fallet, med giftgasen, borde kunnat förutsäga effekterna, varför han rimligen är ansvarig för dessa. I det andra fallet var det helt omöjligt att förutsäga användningen och effekterna, varför han rimligen inte är ansvarig.

Min position försöker vara i mitten. Forskaren skall inte vägledas av en politisk avsikt, hur godhjärtad den än är, utan av kunskapen i ämnet och vad den kan peka ut som angelägen forskning. I tekniska och medicinska ämnen kan dock viljan till det goda finnas, utan att den är politisk. Att utveckla brotekniken, så att vi kan bygga säkra och långa broar mellan två landmassor, kan vara en god sak, och därför angelägen som forskning. Att hitta medel som förebygger utveckling av dödlig cancer kan vara angelägen forskning. Men i samhällsvetenskap, t ex företagsekonomi, är målbilderna svårare. Är det god forskning att forska kring hur ett bolags aktievärde kan maximeras?

I samhällsvetenskapen finns alltid risken att en politisk vilja inte är generellt god, utan god för någon intressent, men dålig för en annan. Väljer man forskning utifrån politisk vilja, vare sig sin egen, universitetets eller statens, riskerar man att ha tagit ställning i samhället konflikter, och söker kunskap till gagn för en grupp, med risk att det sker på en annan grupps bekostnad. Därför är mitt svar på första frågan ett Nej.

Den andra frågan, om moralen, handlar för mig blott om forskningens påverkan på forskningsobjekten. Det åligger den professionella forskaren att värdera hur forskningsobjekten påverkas av forskningen, och om den påverkan kan accepteras eller ej. Mitt svar på den andra frågan blir därför ett ja, där utvärderingen sker, i första hand, inför forskningen, gentemot forskarens värdesystem, men kan efter resultatens presentation, ske relativt universitetets värdesystem, i den mån det är tillkommit genom kollegiet och inte genom politikers inblandning.

Den tredje frågan besvaras, likt journalisten med sin konsekvensneutralitet, att samhällets användning av forskningsresultat är utsatt för genuin osäkerhet, varför forskaren inte kan vara ansvarig för vad andra använder resultaten till. I Fritz fall innebar hans Zyklon B en högre produktivitet i jordbruket och i mördandet av människor, där det första var avsikten och det andra var omöjligt att förutse.

Men, medan det är viktigt att försöka besvara dessa frågor, är det än viktigare att alltid ha frågorna på bordet och ständigt utvärdera sina svar, och att alltid vara beredd att ändra sitt svar.

​Den 17 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Vid släppet av tågbiljetter inför jul och ny, och februarilov, gick SJ:s biljettsystem i kvav. Det innebar att folk satt i kö, där de då kunde se hur priset för biljetten de köade för, steg. En person köade för en biljett kl 00.01. Då var priset 600 kronor. När hon släpptes fram, kl 3 på natten, hade priset stigit till 1500 kronor.

SJ har ett prissystem, där systemet känner av efterfrågan på avgångstider, med följden att eftertraktade avgångar får ett högt pris och föga populära avgångar får ett lägre pris.

Detta prissystem innebär att SJ ger sitt bidrag i resurskampen, där vi alla skall försöka utnyttja våra resurser på ett gott sätt. Men prissystemet är också SJ:s bidrag till klasskampen.

Prissystemet avser att spara resurser genom att via priset flytta de som kan välja en mindre efterfrågad tid till de tomma tågen, som därvid fylls. Därmed får man fulla tåg på alla tider. Man slipper sätta in fler tåg på populära tider, som skapar köer på rälsen. Det är en god resurshantering. Man använder argumentet att de som vill åka på populära tider får ta kostnaden.

Men förmågan att betala de höga priserna är inte blott ett uttryck för viljan i efterfrågan. Det är också ett uttryck för möjligheten att uttrycka sin vilja genom att acceptera ett högre pris. Jag, med 32 000 kr i pension, kan lättare uttrycka min vilja än garantipensionären, med 6 700 kr i pension. Vi kan ha exakt samma vilja att åka tåg på en viss tidpunkt, men jag har pengar för att uttrycka min vilja, medan garantipensionären saknar pengar för att uttrycka sin vilja.

SJ:s prissystem är därför ett verksamt sätt att manifestera och uttrycka klassamhället.

Marknaden är inte demokratisk, om man med demokrati menar att makten tillkommer individen, ty på marknaden är makten, dvs möjligheten att välja, en funktion av individens resurser, inte av individen. Den med mycket pengar kan välja och vraka bland avgångarna, utan att känna av någon välfärdsförlust, medan den fattige känner av en välfärdsförlust om den väljer en dyr avgång, ty då kan den få problem att betala hyran.

Alternativet till marknadssystemet är kösystemet, där man tar och får en kötid, medan biljetterna prissätts utifrån självkostnad för transporten. Eller varför inte ett slumpsystem, där tiderna lottas ut?

​Den 16 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den nya skolministern, Lotta Edholm, får en fråga ”Borde det införas krav på behöriga lärare i skolan?”

Hon svarar så här: ”Vi måste ju ha någon i klassrummet till slut och vi har lärarbrist och det måste vi hitta vägar att åtgärda.”
( https://www.svd.se/a/5BpVg1/skolministern-fler-elever-kan-behova-ett-extra-skolar )

Detta är musik för lärarplanerare på alla skolor, förskolor, grundskolor, gymnasier och högskolor. Det är god musik, speciellt för lokala högskolor och högskolor med låg prestige. Jag har själv hört det några gånger. Men framför allt, så har jag sett det. Många gånger. Och erfarit dess konsekvenser.

Vad jag vet har kommunen ett ansvar att hålla elever med grundskola. I deras fall kan man säga att skolministerns utsaga är korrekt. Kommunen måste hålla med skola, och det är rimligt att den skolan har lärare.

Men, ingen högskola har ansvar att hålla studenter med högskoleutbildning. Styrelsen för en högskola kan ta sitt ansvar för högskolans utbildningskvalité, och för landets utbildningskvalité, och säga att vi lägger ner utbildningen X, eftersom vi inte kan garantera kvaliteten, då vi saknar tillräckligt med goda akademiska lärare på den utbildningen.

Det sker så sällan att jag aldrig varit med om det, eller hört talas om det, i alla fall vad jag minns här och nu.

I stället har jag fått se att man följer skolministerns råd. ”Vi måste ju ha någon i klassrummet…” För lärarplaneraren är det viktiga, i första hand, inte kvaliteten på undervisningen, utan att det finns en kropp i föreläsningssalen som ges titeln ’lärare’ och som, genom att öppna munnen och börja tala, kan ge intryck av undervisning.

Jag var ansvarig på en uppsatskurs på en högskola. Vi hade brist på handledare och fick en lärare sänd från ett universitet i närheten. Vi gjorde misstaget att inte pröva läraren innan han släpptes in bland studenterna. Vi antog, helt fel, att om universitetet skickar läraren, då är det en god lärare. Hans insats var miserabel och andra handledare fick komma in och hjälpa upp situationen. Det som skulle vara en avlastning, blev en belastning. Jag vände mig till lärarplaneraren på universitetet och meddelade min utvärdering av läraren, med slutsatsen att han inte endast var olämplig som handledare, utan inkompetent som handledare. Hon svarade att hon var tvungen att använda honom, eftersom de hade brist på handledare. Således, Vi måste ju ha någon i klassrummet.

Det är som om ett café skulle saluföra kaffe, men man får blott halvljummet vatten, eftersom de varken har en kokare som kan ge hett vatten, eller kaffebönor, som kan göra vattnet till kaffe. Men, de har en mugg med halvljummet vatten. Vi måste ju ha en mugg med vätska i.

Cafébesökaren blir lurad genom att inte få den produkt som den kommit för att få och som den betalt för. Studenten blir lurad eftersom den inte fått den produkt den hade rätt till. Skattebetalarna blir lurade eftersom de får betala för människor som har en kropp att ha i klassrummet, men som saknar den kompetens som krävs för att bedriva det som skall bedrivas, akademisk utbildning. Och slutligen, de som anställer studenten i framtiden blir lurad genom att betygen intygar att studenten har en utbildning, som den inte har.

Skolministerns utsaga: Vi måste ju ha någon i klassrummet, innebär att uppmana till lurendrejeri. Skolministern är en lurendrejare.      

​Den 15 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns platser dit förnuftet aldrig når.

Lyssna först på detta
https://www.youtube.com/watch?v=FWRGlVtljc0

Sedan lyssna på detta
https://www.youtube.com/watch?v=bLdxsW3eK2M

När det är gjort, tittar du på detta.
https://www.rferl.org/a/afghanistan-taliban-stoning-woman-adultery/27341045.html

Jag tänker inte skriva vad du skall tycka.

Jag behöver inte skriva vad jag tycker.

Det är självklart.

Den ideologi som inte kan förhindra sådant våld, ja, den som t o m pläderar för sådant våld, är inte värd respekt utan blott en förnuftig och rationell rädsla.

Den 14 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det ställs nu krav på att den rika västvärlden skall betala för konsekvenserna av sin nedsmutsning. Klimatförändringen leder till katastrofer i ett antal länder, och till sk klimatflyktingar. Det rika västerlandet skall betala till dessa länder, för att kompensera dem, och de skall ta emot flyktingarna och ge dem en fristad i sina länder.

Är detta ett balanserat och rättvist sätt att se på katastrofer?

Det är sant att västerlandet har skapat sin rikedom genom att smutsa ner. Det är sant att en hel del av katastroferna kan härledas till klimatet.

Men det är också lika sant att det sällan finns något sådant som naturkatastrofer, utan de är också sociala katastrofer. T ex har Pakistan fått erfara en av sina värsta katastrofer i år. Den beror till icke ringa del på klimatfaktorer. Men den beror också på att Pakistan har grundlagt katastrofen genom en oerhörd befolkningstillväxt och genom en markanvändning som inneburit en avskogning. Man har inte heller gjort sitt yttersta för att motverka översvämningar. Således är katastrofen skapad av en kombination av klimatförändring och ett illa skött samhälle.

Det ankommer väst att kompensera för den del av katastrofen som kan sägas bero på deras nedsmutsning. Det ankommer Pakistan att betala för den del som beror på deras usla förmåga att skapa ett värdigt samhälle.

Det är sant att västvärlden påverkade många länder, först genom kolonialism och sedan med imperialism. Dessa två historiska processer har använts som förklaring till de underutvecklade ländernas underutveckling, t ex genom stark befolkningstillväxt och korruption. Men Pakistan har varit självständigt sedan 1947, dvs har haft 75 år på sig att skapa ett värdigt samhälle. Visst är det en kort tidsrymd, men har de verkligen ansträngt sig det yttersta för att skapa ett värdigt samhälle? Jag vill inte vara tjatig, men Pakistan är ett land dominerat av islam, och islam har ännu inte förekommit i ett land som kan beskrivas som ett värdigt samhälle. Ideologin islam är folkets och landets val, vars konsekvenser de själva får bära. Kostnaden för islam får Pakistan bära själva.   

Men, samtidigt som kolonialismen och imperialismen och islam härjade, härjade västerlandet runt med sin teknologi, både den materiella, t ex i form av vaccin, och den immateriella, som t ex demokrati och mänskliga rättigheter. Slavhandeln, både den muslimska, från slutet av 600-talet fram till våra dagar, och den transatlantiska slavhandeln, mellan 1550 till 1889, har varit en förödandekraft. Men det är en oomkullrunkelig sanning att slaveri förbjöds i Afrika genom Brysselkonferensen 1889, där de forna kolonialmakterna och slavhandlande länderna, förbjöd slavhandel. Slaveriet avskaffades av västländerna. Nog kan man förvänta sig, i alla fall ett viskande tack för den civilisationsgärningen?

Västerlandet har inte bara exporterat nedsmutsning och förtryck, utan också teknologi och värderingar som lett tillslaveriets avskaffande och till t ex en exempellös ökning av människors levnadstid.

Om en nota skall betalas, då måste man se till slutraden. Det går inte att blott räkna kostnader. Man måste se på kostnadernas orsak för att kunna hänföra kostnadsansvar. Och, inte minst, man kan inte blott se till kostnaderna, utan även till intäkterna.

Västerlandets kompensation skall bestå av det som blir kvar av kostnaderna, sedan man dragit bort kostnader som länderna själva åsamkat landet genom dåligt styre och våldsam ideologi, och reducera kostnaderna med de intäkter landet erhållit i from av västerlandets teknologi, både den tekniska och de värderingsmässiga. Det som är kvar efter denna kalkyl, det är den kostnad som det rika väst åsamkat det översvämmade landet.

Låter det kolonialt och t o m imperialistiskt? Må så vara, men nog skall man försöka se kostnaders ursprung, och nog skall man beakta hela bilden, även intäkterna?

Och till alla offer, som in absurdum exploaterar sin offerstatus, kan man säga, när man vänder de låga förväntningarnas rasism ryggen: Skärp er! 

Den 13 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Världen tycks ha försämrats betydligt sedan början på 2000-talet.

Den leende framtiden, som började vid murens fall 1989, förbyttes till en framtid med mörka moln när muslimska fascister flög in i de två tornen i New York den 11 september 2001 och USA reagerade med sitt krig mot terrorismen, vilket sedan följdes av det folkrättsvidriga kriget i Irak, utfört av USA, UK och bl a Danmark.

Den muslimska fascismen växte och antog sin terrorstatus, och bemöttes, delvis med terror.

Men i övrigt var det lugnt.

Tills flyktingvågen kom 2015, som prövade Sverige, både resursmässigt och värderingsmässigt. Sverige blev ett uteslutande samhälle, där Sverigedemokraterna ville utesluta flyktingar och flyktingspositiva ville utesluta Sverigedemokrater. Det senare uteslutandet var av en kaliber som senast sågs under 50-talet och 60-talet mot kommunister.

I denna röra kom sedan gängkriminaliteten, som upplevdes som att det var dagliga skjutningar och bombningar varje vecka. Det blev en enfaldig reaktion i opinionen, där förklaringarna till våldet antingen låg i etnicitet eller i socioekonomiska förhållanden, men där förklaringarna, vilka de än var, inte gav effektiva insatser. Idag skjuts det och mördas som aldrig för.

Sedan kom Corona-pandemin, med nedstängning och handtvättning. Samhället blev små bubblor, vari folk rörde sig, men undvek att gå in i en annan bubbla. Stilla fick vi sitta, i våra stolar, och invänta vaccinet. Som kom, och som snart befriade oss. Se där, en lättnad. Kriget mot muslimska fascister fanns kvar och splittringen i det svenska samhället kring flyktingar och invandrare fanns kvar. Men Corona blev, om inte besegrat, så i alla fall under kontroll.

Så kom då kriget. Ryssarnas aggression, deras vägran att inse att deras tid är förbi. Ett stort, segt, kämpande land, blev attackerat. Ett land som hade det enda universitet som ville ha Sven-Olof Yrjö Collin. Mina kopplingar, mina vänskaper, min beundran för Ukraina, gjorde att kriget drabbade mig hårt. Jag hissade Ukrainas flagga och hyste en flykting med sin hund i min källare. Jag hör av mig då och då till mina vänner, för att få veta om de lever och var de lever.

Så kom ekonomiska bekymmer, främst med inflationen och med räntestegringar. Och med elpriser som stundtals varit ofattbara.

Där är vi och kanske mest, där är jag idag.

Den muslimska fascismen är starkare än någonsin, både i världen och i Sverige. Corona finns fortfarande kvar, som en baston i samhällsmusiken. Flykting- och invandringskrisen är fortfarande kvar, främst genom skolproblemen och utanförskapsområdena. Splittringen i samhället, mellan de goda och de onda, är fortfarande kvar och uttrar sig på de mest märkliga sätt. Kriget fortgår, med dess ekonomiska konsekvenser.

Allt detta gör att jag finner världen betydligt, betydligt mörkare idag än år 2000. Men, är verkligen världen mörkare idag än år 2000?

Beror mörkret på mig och på mina upplevelser? Beror det på att jag idag är 65 år och då var 45 år, varför min tålighet mot förändringar och kriser är betydligt mindre? Blir man, med stigande ålder, mer konservativ och därmed mer obenägen att tåla förändringar, vilket innebär att man ser förändringar som betydligt större och mer drabbande än om man hade upplevt dem som yngre? För att göra det tydligt med ett abstrakt, principiellt exempel: En förändring på, i verkliga tal 0,5, sågs av mig som 0,25 när jag var 40 år, medan jag ser det som 0,75 idag. Således, det har egentligen inte skett något anmärkningsvärt, annat än att jag blivit mindre flexibel. Världen är fortfarande grå, men tidigare såg jag mer det ljusa i det grå, medan jag idag ser mer av det svarta.

Eller beror alla dessa mörka moln på massmedia? Återigen, med mitt abstrakta exempel, en händelse på 0,5 hade tidigare beskrivits som 0,6, dvs lätt överdrivet, men i dagens massmediaklimat beskrivs det som 0,9, dvs kraftigt uppblåst och överdrivet. Idag finns så mycket mer media än tidigare, främst genom internet och dess enkelheten att sprida budskap. För att nå fram i bruset är det inte den intelligenta analysen och det värdiga berättandet som är konkurrensmedel, utan KATASTROFEN, SKANDALEN, DET OERHÖRDA, som krävs för att nå ut. Således, det har egentligen inte skett något anmärkningsvärt, det är fortfarande grått som tidigare, men det är presentationen av det som sker blivit så mycket mer dramatiskt, som blivit så mycket mörkare.

Eller beror det på att världen har blivit mörkare, helt oaktat min ålder och beskrivningarna av världen?

Inför det mörka, måste man som människa, där hoppet är en livsbetingelse, försöka tända ett ljus. Jag säker information på internet om barnadödligheten. Ett barn som dör är en ohygglighet, ofta, ofta som resultat av människans oförmåga att ordna ett värdigt samhälle. Barnadödlighet är därför ett bra mått på ljuset i vår värld. Ju lägre, desto ljusare.
Och se! Enligt UNICEF (https://data.unicef.org/topic/child-survival/under-five-mortality/) dog 9% av barnen år 1990 innan de blev fem år, medan knappt 4% dog år 2020. Barnadödligheten har halverats under de år som jag ovan beskrev som mörkrets tid. Fler tända små ljus brinner vidare efter sin femårsdag. Se där, ljuset i världen!

Jag beslutar mig för att bli prenumerant på ett nyhetsbrev som ges ut av https://www.warpnews.se/ . Om jag genom ålder är mer benägen att se mörker, om media är mer benägen att sprida mörker, då måste jag göra vad jag kan för att vara en god människa, att söka ljuset, det som kan förmå mig att behålla hoppet, det som definierar mig som människa. 

​Den 12 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi mötes i ett nordiskt forskarnätverk i Köpenhamn. Vi började med att anstränga oss för den nordiska gemenskapen, dvs att vi pratar våra nationella språk, och på så sätt känner vår nordiska gemenskap. Det varade kanske tio minuter. Sedan föreslog han som kallat till mötet, en generös, gladlynt och uppriktig person, som väl passar in i fördomen om en dansk, att vi skulle ge upp vår nordiskhet och premiera våra tankars utbyten genom att använda ett språk vi alla förstod, engelskan. 

Diskussionen ökade i hastighet och engagemanget ökade. I halvtid gjorde han som han brukade, reste sig och gick iväg, för att komma tillbaka med en back, fylld med öl och några läsk. Ett fenomen otänkbart i Sverige. Hygge på ett vetenskapligt seminarium. Där den nordiska gemenskapen och forskningsgemenskapen kunde erfaras, utan språkförbistring.

Jag undervisade en gång i corporate governance, det som ibland översätts med bolagsstyrning eller, med större begreppsligt omfång, företagsstyrning. Undervisningen skedde på Högskolan Kristianstad, där studenterna hade god vana vid engelska. När vi hade seminarium med utländska studenter närvarande, var språket givetvis engelska. När inga utländska studenter var närvarande, började seminariet på svenska, men ofta, ofta gled vi över till engelska. Kanske för att många uttryck bäst framförs på engelska, och kanske för att vi hade en vana att diskutera på engelska.  

I dag framkommer det att barn i mångkulturella områden i Sverige gör detsamma. En doktorand från Lunds universitet, Karolina Larsson, har noterat att barn använder engelskan i sina lekar, speciellt i utanförskapsområdena.
(https://www.svd.se/a/GM3kE9/forskolebarn-pratar-engelska-i-stallet-for-svenska )

När barnen saknar ett gemensamt språk, tar de till, inte landets språk, svenskan, utan engelskan. Det kan bero på att de är mer omgivna av engelskan genom internet och TV, eller att engelskan har en högre status som språk än svenskan. Någon spekulerar i att orsaken står att finna i pandemins nedstängning, där förvisso förskolor inte stängdes, men att minsta symtom på förkylning innebar att barnet fick vara hemma, där de utsattes för mer internet och TV, med sin engelska, än för förskolans gemensamma språk, svenskan.

För studenter och forskare, ökar deras möjligheter genom att kommunicera på engelska. För förskolebarn i Sverige, torde deras möjligheter begränsas om de kommunicerar på engelska, när det sker på bekostnad av inlärning av svenska.

Men det kan också bli så, att svenska blir en dialekt i Sverige, likt finlandssvenska är i Finland, som används av en specifik grupp. Det eroderar det svenska, den svenska historien, som blir mer otillgänglig p g a att färre pratar svenska. Men vad är värdet av en historisk kultur, relativt värdet av bekväm och förstående kommunikation?

​Den 11 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Folkpartiets ordförande blev utvisad av den svenska idrottsrörelsen sedan han visat förståelse för att SD ville diskutera 51%-regeln. Men nu har SD backat från önskan om diskussion och så har också liberalernas partiledare.

51-procentregeln säger att en idrottsförening är ideell genom att den till minst 51% skall ägas av medlemmarna.

Statens verksamheter, kommuners och landstings verksamheter, kan säljas ut till marknaden. Ja, t o m skolan, vars verksamhet är kroniskt svår att värdera, och därmed göra till produkt för en marknad, har sålts ut.

Men en ryttarförening, den skall minsann vara demokratisk, styrd av de utövande medlemmarna. Där finns den demokratiska socialismens ideal kvar, demokrati. Ingen kapitalism bjuds in för att dominera, men kan bjudas in som minoritet, med maximalt 49%.

Kanske den liberale partiordförande först glömde bort sin socialliberalism och fick en släng av nyliberalismens hängivenhet till marknaden och kapitalismen. Men när de konservativa förstod att de spelade nyliberalerna i händerna, backade de, och den liberale partiordförande mindes då sin socialliberalism, varför förslaget om att avskaffa demokratin i idrottsrörelsen togs tillbaka.

Är detta en föraning om vad som kan komma, att de konservativa krafterna i regeringen och i deras stödparti, SD, backar tillbaka tiden och återför verksamheter till demokratins kontroll? Om det är så, då kanske de som intensivt och med stor opinionskraft hävdar att demokratin är i fara med den nya konservativa regeringen får se sin kritik falla till marken.

​Bevarandet av 51-procentsregel väcker den demokratiske socialistens hopp.

Den 10 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin