Folkhemmet erbjöd en solidaritet mellan människorna, med en aning baktanke att människor som är väl försedda, som känner lugn i sitt liv, kan våga, t ex att flytta från en ort till en annan. Den kan våga ta språnget till en utbildning som den klassmässigt inte skulle förvänta sig ta. Folkhemmet skulle göra människorna mer rörliga eftersom staten alltid stod beredd att hjälpa till.
 
Den som lever i en trygg familj vågar mer.

Men en familj är en sluten enhet. Förvisso kan en familj hjälpa en annan person. Den kan få sova över natten, och kan få bli bjuden på frukost. Men inte för länge. Stannar personen aningen längre, förutsätts den hjälpa till. Och skulle den vilja stanna ytterligare längre, om det fanns plats och familjen ville det, då skulle givetvis den som stannade bidra med hyra, matlagning, städning och allt som hör hemmet till.

När flyktingarna kom, fick de mat, husrum, sjukvård. De fick ta del av all omsorg som familjen ger. Men snart började familjen, eller i alla fall en del av familjen, att kräva att de skulle städa, först skulle de städa efter sig, sedan skulle de börja städa huset.

Det gick inte tillräckligt fort. Och de nya i huset ville inte vara som de andra i huset. De flesta ville vara någorlunda till lags. Men i kombination av att den gamla familjen erfor att det började bli brist, och att den bristen delvis kunde bero på de nya, så uppmärksammades de som inte passade in, de som slogs och våldtog och sköt, fick stor uppmärksamhet.

När nykomlingarna väl börjar göra rätt för sig, så är det inte i nya arbeten, utan i arbeten som den gamla familjen kunde ha haft. Då börjar den gamla familjen att inte bara känna att de får för lite relativt vad de fick tidigare, utan nu trängs de ut. Vi som var här, som gav er lugn, fred, mat och husrum, trängs nu undan.

Ett Folkhem är begränsat. När fler skall dela på det, och man inte erfar att kakan har blivit större att dela på, då blir delen mindre. Och då blir man mindre generös. Då stänger man dörren. Somliga stänger den med mildare hand, andra stänger den med starkare hand. De förra kallar de senare, att de inte tror på lika värde. Vilket självfallet är fel. Det handlar inte om lika värde, utan hur värdet fördelas och hur värdet skapas, och hur mycket värde som skapas.

Därför kan man se Sverigedemokraterna som ett följdriktigt uttryck för Folkhemmet. Ett hem som fungerar så länge som det är ett gott hem:” Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Men när gymnasielagen, som gav oerhörda resurser till individer som inte hade rätt att stanna i Folkhemmet, dvs man skapade en grupp privilegierade, ja, då ställde sig t o m den demokratiske socialisten på Sverigedemokraternas sida, men skanderade ’lika värde’, inga privilegier.

Så kollapsade Folkhemmet. Först för att det förutsätter att det är stängt, med mycket sträng kontroll av de som tillhör familjen, men inom familjen en stark solidaritet. Sedan, när Folkhemmet kollapsade genom den enade attacken från Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiets. De som skapade gunstlingarna, de privilegierade, kelgrisarna. Och på så sätt visade att Folkhemmet inte fanns. Nu var det ingen familj längre, utan en huggsexa, där alla tar för sig, allt vad de kan.

Då kollapsade solidariteten. I flyktingströmmen blev solidariteten ansträngd och några lämnade den. Men den kollapsade och samhället visade sitt nya ansikte i all sin tydlighet. Folkhemmet hade blivit Roffartorget.

​Sundsvall den 31 oktober 2018 

En student, utländsk och betalande anmälde en högskola för att de inte hade levererat den utlovade utbildningen. Hon fick rätt och fick tillbaka stora delar av terminsavgiften.
Eftersom våra studenter, svenskar och EU-studenter, inte betalar för sig, utan det är skattebetalarna som betalar, finns inte samma kvalitetskrav för dessa studenters utbildning.
 
Jag fick en uppsats i min hand, av en kollega som vet exakt vilken reaktion som jag kommer får. Han hävdar tesen att svensk företagsekonomisk akademisk utbildning i stort är i misär. Att det finns fickor av god utbildning, men att det överlag är en skröplig utbildning.

Uppsatsen jag fick i min hand ledde till att jag uttalade utsagan som är detta inläggs titel: Polisanmäl handledaren och examinatorn.

I omtanke mot studenterna, inte handledaren och examinatorn, låter jag uppsatsen vara anonym. Jag skall inte tynga denna text med min utvärdering, men uppsatsen hade grundläggande fel, men än värre, också horribla fel. Samtidigt anser jag mig ha sådan erfarenhet att jag kan se att studenterna hade kapacitet till att göra bättre.

Men dessa studenter har inte fått den tuffa sparring som de är värda och som svenska staten betalar högskolan för att göra. Handledaren, inkompetent eller lättjefull och likgiltig, har inte förmått att driva studenterna till det som jag anser mig vara förmögen att skönja, till deras yttersta.  

Examinator har sedan fullständigt brustit i sin professionella plikt, att genomföra en seriös examination. Kanske av likgiltighet inför sitt arbete, kanske p g a inkompetens.

Men är det inte anmärkningsvärt om det är så att både handledaren och examinatorn är kompetensmässigt oförmögna att förstå vad studenterna vill göra, men misslyckas att göra, då studenterna inte känner till, inte har försökt känna till, förutsättningarna för de statistiska tester de borde utföra och sedan de tester de utförde?

Jag har numer erfarenhet från uppsatskurser där personal på kursen inte var förmögna att uppfylla kursens lärandemål (vilket jag tidigare skrivit om).

Handledaren och examinatorn tillhör kanske denna grupp? De som inte kan läsa kursens kursböcker, som vi begär studenterna skall kunna läsa och hantera. De är helt enkelt inte kompetenta för sin uppgift. De är akademiska bedragare. De är akademiska charlataner.

De ger inte staten valuta för de pengar som skattebetalarna ger dem i lön. Men det är pengar. Vad värre är, de ger inte studenterna den utbildning de har rätt till. Dessa bedragare och charlataner.

Ytterst undrar jag givetvis, jag, som har rykte om mig att vara sträng, med duktig och engagerad handledare, är den som är Persona Non Grata, medan på en annan högskola används bedragare och charlataner.

Hur är det möjligt att det akademiska systemet i sin helhet kan bete sig på detta sätt?

En lärare, vem som helst kompetensmässigt, men som befinner sig i rummet, och som inte kräver, därför att den inte kan kräva. Det är högskolans lärare. Som borde polisanmälas.   

​Öllsjö den 30 oktober 2018

Karl XI försvenskade Skåne med outsäglig terror. Var han en hygglig kille? Får man lov, med tanke på den terror han lät välla ut över skåningarna, att kalla honom en hygglig kille, utan att drabbas av att bli lagförd för att man bedriver hets mot folkgrupp, dvs skåningarna?

De flesta skulle tro att utsagan: ”Karl XI var en hygglig kille” inte är hets mot folkgrupp.

Detsamma om man säger ”Muhammed var en hygglig kille”, trots att han mördade, terroriserade och skapade en antisemitisk terrorideologi, islam. Han lovar att alla som jag skall förgås. Han hetsade onekligen mot folkgrupper. Trots detta får man säga att han var en hygglig man. Ja, man får t o m tillbedja honom, och inte bli fälld för hets mot folkgrupp, dvs hets mot ateisterna.
 
Det finns en man som enade ett sprucket land och fick det att resa sig ur askan. Till priset av terror och sedan mördande av ett folkslag. Han, dvs Hitler, får man inte kalla hygglig kille, ty det är hets mot folkgrupp.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/domaren-forklarar-far-inte-hylla-hitler

Det är inte lätt att se logiken i ’hets mot folkgrupp’. Muslimerna får hetsa mot oss ateister, men andra får inte tycka att Hitler var en hyvens kille som byggde motorvägar, enade ett land och initierade folkvagnen.

Men sådan är tidsandan, att somt får man säga, annat blir man dragen i skam och vanära för, och somt innebär att man blir dragen inför rätten.

En man i Halmstad har fällts för hets mot folkgrupp.
https://samnytt.se/50-arig-man-i-halmstad-domd-for-hets-mot-folkgrupp-har-uttalat-missaktning/

Han skrev: ”muslimerna har alltid och kommer alltid lösa sina problem med våld”, ”deras hederskultur kräver att hedern bara kan upprätthållas med våld”, att muslimska samhällen befinner sig på medeltidsnivå och att ”dom vill bringa oss och våra samhällen tillbaka till deras nivå”.

Detta är missaktning mot folkgrupp, säger domaren. Jag skulle kunna säga att det är generaliseringar som inte skulle hålla för en empirisk test. Däremot om man ersatte muslimer med islam, skulle jag kunna anföra alla heliga citat från den heliga och sista boken, som stöd för hans påståenden.

Är det då ett uttryck för missaktning mot folkgrupp att skriva: ” Skåningen är därför lite dryg mot alla andra svenskar. Man kan säga att skåningen är glad att vara svensk, men älskar att vara skånsk.”? (https://www.expressen.se/allt-om-resor/resmal/europa/sverige/skaningen-ar-dryg-och-varmlanningen-bonnig/ ) Nej, knappast. Fördomsfullt är det, men utan fördomar kunna vi icke existera.

Det jag här vill hävda är att lagen om hets mot folkgrupp är fördomsfull, ty den utgår från det som är dagens fördomar och glömmer alla tidigare fördomar. Det är en vansklig lag ty den drabbar olika beroende vilken tid den används. Idag är muslimerna rejält omhuldade, varför man inte kan fara fram mot dem hur som helst. Judarna är fortfarande en prioriterad grupp. Och kanske också romerna. Men resten av folkgrupper kan man nog förfara med lite hur som helst, utan att drabbas av lagen.

Sådan modelag kan man därför inte ha. Bättre då att göra som i USA, landet med en större yttrandefrihet. Det enda som kan begränsa yttrandefriheten är att man inte orättfärdigt får ta ära och heder av en individ.

Man bör således bli dragen inför rätten om man, utan bevisning skriver att en person inte skall  ha ”.. rätten att kränka andra medarbetare som gör sitt bästa för studenterna…” Att påstå att en person kränker andra personer är en ohygglig anklagelse som borde kunna lagföras, för så vitt inte bevis på personens kränkningar kan anföras. Där går gränsen för yttrandefriheten. Eller snarare, där borde rätten gå.

Men i Sverige idag kan man inte uttrycka missaktningen jag citerade om muslimer. Däremot är det accepterat att uttrycka missaktning mot Sven-Olof Yrjö Collin med det sista citatet.  

​Öllsjö den 29 oktober 2018

Talmannen i EU:s parlament borde vara en duktig politiker, och en som kan sin europeiska historia. Så är inte fallet. I länken som finns här (https://www.youtube.com/watch?v=i9n32e2LN6s)
hävdar han att det var EU som besegrade nazityskland. En uppenbar lögn. Nazi-Tyskland gick under 1945. EU bildades 1993, och dess föregångare, kol- och stålgemenskapen, bildades 1952.

En annan parlamentariker, en högerman från Storbritannien, skrattar åt hans uppenbara lögn, och bereds möjlighet till replik. Denne man vet aningen mer, dvs att EU inte alls var inblandad i kampen mot nazityskland. Han lägger till två makter som verkligen stred mot nazityskland, USA och Storbritannien. Men där slutar hans kunskap.

Vi, som inte sprider falska kunskaper, som inte ljuger och förvränger verkligheten, vi vet att det var de sovjetiska styrkorna som rullade in i Berlin. Vi vet att Sovjetunionen gjorde kanske den största uppoffringen i människoliv räknat, för att besegra nazityskland.

Det är en stor skam och ett vanvördigt agerande från bägge herrarna. Det är en skam för EU:s parlament att något så okunnigt och lögnaktigt sprids via EU-parlamentet.

Men parlamentets vanvördighet stannar inte vid denna fars.

De har också, med röstsiffrorna 355 ja och 90 nej, sagt att nynazistiska och nyfascistiska organisationer bör förbjudas. (https://www.europaportalen.se/content/eu-parlamentet-uppmanar-forbjud-nyfascistiska-organisationer ) Vår föreningsfrihet och yttrandefrihet är inte större än att man skall förbjuda vissa obehagliga uttryck. Däremot, den antisemitism som flödar från koranen och islam, accepteras. Den skall inte förbjudas. Den väcker inte samma obehag.

Vad skall vi med friheten till, om vi inte får utöva den?

Om de usla ledamöterna i EU, med sin okunskap, eller med medvetet ljugande, inbillar sig att de visar att de lärt av historien, har de än en gång visat lögnen eller okunskapen.

Ölkällarkuppen 1924 innebar att Hitler och hans kompanjoner fängslades, att deras tidning förbjöds, att deras parti förbjöds och att Hitler inte fick tala. Ett år senare blev de återigen tillåtna, ty de hade blivit demokratiska. Och det är genom demokratin de vinner makten.

Man håller inte nazismen stången genom förbud. Blott genom att framgångsrikt bekämpa den genom demokratin. Och misslyckas man med den kampen, får nazisterna makt. Det är genom öppen kamp mot nazismen, som den kan bekämpas, med risken att den vinner.

​Öllsjö den 28 oktober 2018

På Göteborgs Universitet har äntligen de kritiska forskarna organiserat sig, i en grupp som kallas VitKrit (https://hum.gu.se/forskning/forskarnatverk/vitkrit ). De skall studera hur hudfärgen vit ger fördelar till de personer som råkar ha dessa pigment. Det är viktig forskning, ty den kan avslöja de groteska diskrimineringar som sker i samhället, blott grundat på pigmentskillnader.

En heltidskverulant, känd från otaliga kverulantiska inlägg, Bo Rothstein, Man, VIT, JUDE, anmärker givetvis och anser sig raljera över detta nödvändiga initiativ, genom att påstå, helt riktigt, att det kan finnas en judisk diskriminering, som gett judarna oproportionerligt övertag i forskningen.
http://www.gp.se/kultur/kultur/bo-rothstein-acceptera-inte-kr%C3%A4nkhetsstudierna-p%C3%A5-g%C3%B6teborgs-universitet-1.10169896?fbclid=IwAR22BotVGPRWHhD3_dShzqEdnpLvl8jd-XwjdYE_fG5i2GO4mnmhCYAb_P8

Det är dags att kritiskt granska Rothstein. Denna vite, judiske man, som manifesterar och så ytterst väl representerar den sociala diskrimineringen, måste granskas kritiskt. Han stoltserar själv med kritik på all kritisk forskning, men har ännu inte blivit bemött med samma kritik.

Dags att ändra på detta!

Jag har därför skapat en grupp, som fylls på för varje minut som går, vars ändamål är att kritiskt granska Rothstein.

RothKrit heter gruppen. Du är mycket välkommen att delta, under förutsättning att du delar min värdegrund och mitt forskningsetos och mina slutsatser.

RothKrit utgår från följande starkt databaserade undersökning.

Rothstein är vit, man och jude. Han har 21070 citeringar enligt Publish and Perish. Jag är vit, man, men skiljer mig åt genom att vara skåning (vilket egentligen Rothstein också är men hans judiskhet överglänser med råge hans malmöitiska och hans lundensiska ursprung). Jag har 1839 citeringar. Således kan vi härleda 19231 citeringar till skillnaden mellan honom och mig, jude och skåning. Värdet av jude, den diskriminering som finns avseende jude, är således 19231 citeringar.

Jag kan jämföras med en kvinnlig, vit, icke-judisk kollega, som har 622 citeringar. Skillnaden, 1217 citeringar, utgör således värdet av att vara man i denna diskriminerande värld.

Hon kan jämföras med en icke-judinna, kvinna, och mörk i skinnet. Hon har 28 citeringar. Således är värdet av den vita färgen 594 citeringar.

Med denna kvantitativa analys kan vi fastställa att i denna diskriminerande värld är värdet av jude=19231 citeringar; värdet av man=1217, och värdet av vit= 594.

Vi har därmed fått ett kvantitativt mått på förtryck genom diskriminering.

• Att vara vit ökar diskrimineringen 21 gånger
• Att vara man ökar diskrimineringen knappt 2 gånger
• Att vara jude ökar diskrimineringen 10 gånger.

Sammantaget visar det sig att Rothstein har 751 gånger större fördelar relativt en icke-judisk, kvinnlig, mörk individ. Så ser den orättvisa diskriminering ut, där fördelar ges, 10 gånger till den som är jude, 2 gånger till den som är man och 21 gånger till den som är vit.

Men detta är ju blott de kvantitativa skillnaderna. Vi måste söka förklaringar till att jude, man och vit kan ges privilegier som ger dessa skillnader i vetenskapliga citeringar.

Det finns tämligen etablerade forskningsrön som förklarar detta. Kolonialismstudierna visar hur den vite människan lägger under sig andra folk. Genusstudierna visar hur mannen, genom sitt patriarkat, vinner fördelar. Och speciellt Rosenberg har visat på hur judarna organiserar sig, vilket Rothstein själv antyder i sin artikel, som förklarar judarnas överrepresentation i forskningens värld.

Rothstein är värd ytterligare studier, för att belägga diskrimineringen som gett honom alla citeringar.

Det motiverar RothKrit. Och hastagen #RothNot

​Öllsjö den 27 oktober 2018

Laila Naraghi är en person som gör att jag skäms som demokratisk socialist. Hon är socialdemokrat,… tydligen…
 
Hon förekommer på ett videoklipp, som blott skapar politikerförakt, istället för att skapa respekt för den demokratiska socialismen och dess vilja att utveckla ett samhälle till människors frihet, med den fria tanken som ett utmärkande tecken.
https://www.youtube.com/watch?v=WbLGKRnMdzc

Hon säger att statistik visar att våldet minskat i Sverige och att immigration inte leder till våld. Hon gör ingen distinktion på typ av våld, och hon nämner inte att en svensk justitieminister, Morgan Johansson, hindrar statistik på just detta området, om och hur våld kan knytas till etnicitet.

Hon papegojar åsikten att den sociala oron, mord och bilbränder och hustrumisshandel och hedersvåld, inte har etnisk grund, utan grundar sig i socio-ekonomiska orsaker. Som om etnicitet inte är en socio-förklaring.

Vi demokratiska socialister har företrädesvis en materiell förklaring till sociala händelser. Vi tenderar att betona det materiella i det hon kallar socio-ekonomiska förklaringar. Inte minst är klass vår vanligaste förklaringsvariabel, dvs individens positions i produktionen.
Framväxten av Sverigedemokraterna i arbetarklassen förklarar vi gärna med att det är de som hotas av invandrarna, deras välstånd hotas, deras arbetstillfällen hotas, deras barns möjligheter att få lägenhet hotas genom flyktingkrisen. De reagerar då med politikerförakt och främlingsfientlighet.

Men vi kan också, och måste också vara öppna för sociala faktorer, som etnicitet. Det är omöjligt att förstå den oerhörda kvinnofientligheten som finns i de socialt oroliga områdena, utan att beakta att invandrarna kommer från semitiska miljöer, vars kvinnofientlighet är legendarisk, väl synlig i de semitiska religionerna, kristendomen, islam och judendomen. Idag har vi i Sverige problem genom en ännu inte pacificerad semitisk religion kommit in genom flyktingarna, islam. Utan insikter i islam och deras tankevärld, är det svårt att förstå kvinnofientligheten. Den kan jag inte förklara ekonomiskt, däremot ideologiskt, att den är vägledd av en kvinnofientlig ideologi, islam.

Vi måste också vara öppna för att flyktingarna kommer i stor grad från samhällen som karakteriseras av klanen. Med klansamhälle kommer en stark familjekänsla, och en svag känsla för staten. Staten är en bägare att ösa ur, men att bidra, det gör man till klanen. Därför uppstår skarpa konfrontationer mellan stat och klanindivid.

Laila Naraghi representerar en trångsynt, populär och, vill jag säga, icke-evidensbaserad grupp inom socialdemokratin, med Morgan Johansson som främsta företrädare. En grupp som förlorat två viktiga ankare, som kanske förklarar den försvinnande socialdemokratin. De har förlorat sin förankring i arbetarklassen och deras upplevelser. De har förlorat sin pragmatiska förmåga till analys. De är blinda för arbetarklassens upplevelse av sina materiella villkor och de är blinda för det ideologiska inflytandet som begränsar invandrargrupper.

Kanske det är dags för den siste socialdemokraten att gå in i partiet och ställa saker till rätta. Som om jag inte skulle ha lärt mig av mitt senaste agerande, där jag försökte ställa saker till rätta.

Det är omöjligt att gå mot tidens ström. Även om det är en skyldighet. En Plikt.

Sundsvall den  26 oktober 2018 

Ögat är själens spegel. Genom ögonen pratar själarna med varandra. Det är människans snabbaste och mest omedelbara kommunikation. Vi tror ju på att kärlek kan uppstå vid första ögonkastet.
 
Mer långsam mänsklig kommunikation sker genom att vi ser vad de andra gör. Sådan kommunikation är mycket trovärdig, ty det är svårt att ljuga med handlingen.

Sedan har vi pratet, vårt språk. Det är mycket effektivare kommunikation då mycket information kan överföras mycket snabbt. Men det är ju också osäkrare då vi kan ljuga. Men dess fördelar är ändå så stora att vi fortsätter att prata.

Språket sägs ha uppkommit hos människan för 250 000  år sedan. (https://www.svd.se/sprak-har-inte-foljt-teknikens-raka-utvecklingskurva). Sedan dess har det utvecklats och idag har vi ett mycket rikt språk, och vi har många språk.

Judarna och de kristna tror att deras gud ville straffa oss människor genom språket, det de kallar Babels torn, där människorna springer omkring och missförstår varandra för att de har olika språk. Så talar en totalitär ideologi, där människan skall reduceras till Ett, till att bli identiska, villiga att underkasta sig det Ena, guden i all sin totalitära förtryckande kraft.

Men vi andra tror att vårt språk, vår språkmångfald ger oss mångfaldens kraft att se och förstå så mycket mer.

Man kan förundras över språket. Exemplet i artikeln som jag refererade tidigare är talande och fascinerande.

Ordet ’har’, så enkelt, men så mångtydigt.

Man kan säga: Jag har en bil. Det rör sig om nutid och om besittning, ett innehav.

Men man kan också säga: Jag har klippt gräset. Det rör sig om dåtid och handling, en utförd, passerad handling.

Exakt samma ord anger nutid och besittning, samt dåtid och handling. Vi som talar svenska förstår precis vad vi menar. Ingen tror att jag har haft någon sorts besittning genom att jag klippt gräset. Det var ju en handling, som försvann samtidigt som jag utförde den. Ingen tror att jag gjort den där bilen som jag har, eftersom jag bara har den.

Språket ger oss en sagolik tillgång till vår värld och till varandra. Därför måste språket vara satt i högsäte. Därför gör Kristianstad kommun fel som stänger ner utbildningen i franska. Därför gör staten fel som inte kräver att invandrarna lär sig svenska. Varje boende i Sverige skall lära sig och kommunicera på svenska. För att vi alla, som bor på den här plätten av jorden, skall kunna mötas. Förvisso kan vi mötas genom att vi ser in i varandras ögon och att vi ser vad den andra gör. Men språket är ändock överlägset i kommunikation. Så att vi kan skilja på att ha en bil och att ha klippt gräset.

​Öllsjö den  25 oktober 2018

Vad avgör att man blir, antingen en halshuggen motståndskvinna eller en medlöpande vaktmästare? Människan har ofta möjligheten att välja, varför det är en berättigad fråga.

En understreckare i Svenska Dagbladet handlade om syskonen Scholl, men kan läsas som en förtäckt reflektion kring behandlingen av Sverigedemokraterna.
https://www.svd.se/det-gatfulla-modet-att-bjuda-motstand
 
Syskonen Scholl och deras lilla grupp, bekämpade nazisterna och Hitler med flygblad, som de satte ut i olika byggnader. Gestapo jagade dem. Myten, eller kanske det är sant, säger att de fångades in när Sophie kom åt en bunt flygblad med foten, och de singlade ner, i huvudet på universitetets vaktmästare, som lät gripa dem och kalla på Gestapo. De halshöggs senare.

Syskonen Scholl hade fått en god tysk bildning, kunniga i vetenskap, filosofi och musik. Skribenten hävdar att de sökte sig till Hitlerjugend för att finna gemenskap, men fann att det som de representerade, saknades där. De vände sig därmed mot nazisterna. Det förefaller som om skribenten hävdar att syskonen Scholl hade en elitistisk syn på samhället, och att de bekämpade drängfasonerna och förtrycket i nazismen. De sökte inte vilken frihet som helst, utan den klassiska tyska samhället parad med den liberala friheten.

Det är lätt att se parallellerna till dagens behandling av dagens drängar, med sina drängfasoner, Sverigedemokraterna.

Syskonen Scholl var således drivna av en blind förtröstan på sina ideal. Med Kants terminologi, visade de sin mänskliga frihet, sin autonomi, genom att följa sin plikt, oaktat konsekvenserna.

Men det var få som gjorde som dem. Kanske det mer intressanta fallet i denna historia är vaktmästaren. Han som höll dem kvar och som såg till att Gestapo kunde fängsla dem. Vilka drivkrafter hade han?

Föreställ dig hans situation. Han står på första våningen. Han ser bladen ramla ner. Han tar upp bladen, kanske för att han inte vet vad de är. Han läser och ser att det är ett angrepp på Hitler och nazismen. Vad göra?

Om han sympatiserade med nazisterna fullt ut, är hans agerande rimligt, att ta fast de som gjorde det som inte är rätt, att attackera Fûhrern. Men han hade kunnat sympatisera med nazisterna, men anse att man skall få lov att diskutera nazisternas politik, och därvid släppa bladet och gå vidare och be städerskan städa upp.

Han hade kunnat vara motståndare till nazismen och Hitler. Då hade han kunnat släppa bladen och långsamt göra sitt arbete, att be städerskan städa upp, eller helt enkelt bara gå därifrån och låta bladen göra sin verkan.

Men om han var motståndare, eller likgiltig för politik, men insåg att väggarna har ögon, och att lämna bladen på golvet skulle ses av de ständigt närvarande ögonen som att han sympatiserade med motståndet, vilket ju innebar dödsstraff, då skulle ha ta fast syskonen, för att skydda sig själv. Kanske han hade barn och familj att försörja, och stod inför valet att lämna dem i sticket.

Vaktmästaren ser ut som en medlöpare. Hans gärning var medlöparens. Men medan syskonen Scholl var fria, utan förpliktelser, blott gentemot sina ideal, vilket gjorde att de kunde agera autonomt, var kanske vaktmästaren mindre autonom, satt i ett beroende genom de konsekvenser hans agerande skulle ha gentemot människor han älskade över allt annat.

Kanske vi lika enkelt kan förstå syskonens Scholls agerande som vi kan förstå vaktmästarens agerande?   

Det är lättare för en 61-årig professor, med viss försörjningsbörda, men med besparingar på banken som innebär autonomi, att agera utifrån sina ideal, och dra på sig det oerhörda straffet, att avskiljas från den verksamhet som varit hans liv, än den nydisputerade, med en son på ett halvt år, utan förmögenhet i ryggen, som står inför ett möjligt blomstrande akademiskt verksamhetsliv.

Förvisso kan vi hylla de modiga, men vi måste veta mycket mer om medlöparen, innan vi kan döma den.

​Sundsvall den 24 oktober 2018   

 Genusvetenskapen är med rätta satt under lupp och kritik. Likt andra populära trender, t ex hållbarhetsforskning, röner de risken att bli urvattnade, ideologiserade och hegemoniska. Genusvetenskapen får just nu sina fiskar varma, både i den inhemska debatten, i den internationella forskningsdebatten, och på politisk nivå.

Seriösa forskare har visat på genusvetenskapen politiska sida, och t o m dess obehagliga sidor, som när en seriös forskare gjorde en tramsartikel, som blev accepterad för publikation, som till stora delar var en avskrift av ett kapitel från Adolf Hitlers bok, Min Kamp.

Emellertid!

I dagarna har det bekantgjorts att Ungern drar in finansiering av genusforskning och stänger genusinriktade program. Förvisso kan det vara berättigat om genusforskningen till sin helhet är politiserad. Ett utbildningsprogram i genus är också svårt att förstå då det är ett tämligen snävt fält av vad som kunde vara mer berättigat som utbildningsprogram, nämligen diskriminering. Genus är ju blott en grund för diskriminering, där det finns andra som också är värda uppmärksamhet, som t ex klass, ålder, funktionella variationer mm.
https://samnytt.se/ungern-drar-in-ackreditering-och-finansiering-till-genus-studier-ar-inte-vetenskap/

Det paradoxala är att det är extremhögern som starkast stormar mot genusstudierna. Som referensen jag gett ovan, som är från en högersajt. Det är samma extremhöger som högljutt och i mina kanaler, säger att det fria ordet är hotat. Det finns åsiktskorridorer som stänger in både ordet och tanken, och disciplinerar det fria samhället och gör det ofritt.

Plötsligt har all denna frihetsretorik glömts bort och förbud och inskränkningar skall göras mot de som vågar säga det extremhögern inte accepterar. Precis som med vänstern, tycks yttrandefrihet vara en funktion av vad man vill få sagt.

Det är motsägelsefullt. Ja, det är högerns hyckleri nummer ett.

Genusforskningen har blivit ett politiskt slagfält. Det är sant. Och det är djupt olyckligt, ty precis som med t ex klasstudier, är genusforskning angeläget då det finns skillnader mellan män och kvinnor, genetiskt, evolutionärt och socialt. Dessa skillnader kan förklara skeenden i samhället, varför vi måste veta om skillnaderna. Vi kan inte blunda för dem.

Vi skall inte stänga genusforskningen, men vi måste se till att den blir seriös.

​Öllsjö den 23 oktober 2018

FN bildades 1945, med erfarenheterna av världskriget. Det skulle främst vara ett verktyg för freden, vilket skulle ske genom internationellt samarbete. Att freden var dess huvudsyfte visar sig genom säkerhetsrådet, där vinnarna av andra världskriget fick sina platser.
 
Ibland har FN arbetat starkt för freden. Ofta har emellertid FN misslyckats. Koreakriget skedde med trupp under FN:s flagg. Ambitionen var att de två kontrahenterna skulle förenas i ett land. Så blev inte fallet. Det blev fred, utan fredsavtal och med två stater. Rwanda- och Balkan-misslyckandet är två sentida katastrofer, där FN visat sin oförmåga.

FN skapade Israel i november 1947, som utropades som självständig stat i maj 1948. FN har dock vare sig lyckats försvara Israel eller disciplinera sin skapelse att hålla sig inom sina gränser. Israel utgör FN:s mest utdragna, monumentala misslyckande.

När man då misslyckas med att upprätthålla freden, försöker man komma åt dess effekter, där flykten från kriget är den mest starka humanitära effekten. Nu vill FN skapa en reglering kring hur flyktingproblem skall hanteras av medlemsnationerna. Makten som skapades för att hantera ett problem, kriget, överför med denna reglering lösandet av problemets effekter på sina medlemsstater. FN är en koloss som till oerhörda kostnader försöker förmå stater att agera likartat, men inte i samverkan, trots att FN skapades för just samverkan. 

Det de nu skall skapa är en reglering av de enskilda staterna, som kallas Global compact for safe, orderly and regular migration (13 juli 2018, för underskrift i Marocco 10-11 december 2018).

Det är en reglering som andas av obalans och som har totalitära inslag. Läs blott några av förslagen. Jag hämtar dem från det 16:e målet, det inkluderande målet.

”OBJECTIVE 16: Empower migrants and societies to realize full inclusion and social cohesion”
Här kan man läsa följande: ”a. Promote mutual respect for the cultures, traditions and customs of communities of destination and of migrants by exchanging and implementing best practices on integration policies, programmes and activities, including on ways to promote acceptance of diversity and facilitate social cohesion and inclusion.”

När migranterna kommer med sin islamiska tro, med sin avskyvärda kvinnosyn, med sin isolationistiska syn, med sin aggressiva hållning relativt icke-troende, och med sin avskyvärda antisemitism, skall vi som mottagande land då respektera denna kultur? Nej, vi skall vare sig respektera eller acceptera den. Vi skall bekämpa islam och trycka tillbaka den, så som vi framgångsrikt har desarmerat kristendomen.

“e) Empower migrant women by eliminating gender-based discriminatory restrictions on formal employment, ensuring the right to freedom of association, and facilitating access to relevant basic services, as measures to promote their leadership and guarantee their full, free and equal participation in society and the economy.”

Ja, detta är lätt att acceptera. Men det innebär en kontradiktion relativt det refererade aktiviteten under a. Här har de lyckats skapa en motsägelse i aktiviteter.

Sedan kommer målsättning 17: ”Eliminate all forms of discrimination and promote evidence-based public discourse to shape perceptions of migration#, där det sägs:
“a. Enact, implement or maintain legislation that penalizes hate crimes and aggravated hate crimes targeting migrants, and train law enforcement and other public officials to identify, prevent and respond to such crimes and other acts of violence that target migrants, as well as to provide medical, legal and psychosocial assistance for victims

Med tanke på att de som begår hatbrott i Sverige idag främst är invandrande muslimer, t ex palestinierna som kastade brandbomber på synagogan i Göteborg, är det märkligt att regleringen inte är balanserad, att även migranters hatbrott skall lagföras.

“e) Provide migrants, especially migrant women, with access to national and regional complaint and redress mechanisms with a view to promoting accountability and addressing governmental actions related to discriminatory acts and manifestations carried out against migrants and their families.”

Även detta är obalanserat då kvinnorna oftast är de som är de förtryckta genom den kultur som de muslimska migranterna kommer med. Jag tycker det är mer rimligt att staten skall ge kvinnor möjligheter att komma ur sina förtryckande familjer och diskriminerande kulturer.

Och nu kommer Goebbels-paragrafen: “f) Promote awareness-raising campaigns targeted at communities of origin, transit and destination in order to inform public perceptions regarding the positive contributions of safe, orderly and regular migration, based on evidence and facts, and to end racism, xenophobia and stigmatization against all migrants.”

Staten skall således sprida kunskap om den positiva sidan av migrationen. Den skall inte ge en balanserad information, inkluderande den negativa sidan. Gettofieringen, brinnande bilar, våld, kvinnoförtryck, skall man tiga om. Detta är inget annat än att uppmana till obalanserad rapportering, dvs propaganda. En paragraf skriven av propagandaministeriet under Goebbels ledning.

“g) Engage migrants, political, religious and community leaders, as well as educators and service providers to detect and prevent incidences of intolerance, racism, xenophobia, and other forms of discrimination against migrants and diasporas and support activities in local communities to promote mutual respect, including in the context of electoral campaigns”

Obalansen fortsätter. Här står att dessa ledare av opinion skall inte agera mot migranternas agerande och kultur, utan enbart mot mottagande kulturs agerande.

Det FN föreslår av obalanserad information, dvs Goebbelsk-propaganda, ligger dock i tiden. Sedan 2011 har Danske Radio haft i sin ändamålsparagraf, att de skall förmedla det kristna arvet (https://www.svt.se/kultur/dr-ska-formedla-det-kristna-kulturarvet), vilket betonas än starkare idag, när DR skall underkastas än hårdare politisk styrning (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1161019?programid=5053).

Detta dokument är en totalitär effekt av de politiska strömmar som samlar sig i neo-kolonialism, identitetspolitik och varianter av feminismen, och som uttrycks i FN:s migrationsmålsättningar. En misslyckad koloss försöker genomföra åtgärder som korrigerar och hanterar dess misslyckande.

Bättre vore att säga att Andra Världskriget är slut. Skapelsen av världskriget, FN, är misslyckad. Låt oss bygga en ny framtid, fri från det gamla kriget. Avveckla FN och bygg en ny organisation, som skall inrikta sig på att lyckas med freden.

Öllsjö den 22 oktober 2018

Jag är inte feminist, men …

Av de fyra storbanker Sverige har, är tre i blåsväder. Nordea är indragen i misstankar om penningtvätt ( https://www.svd.se/har-wahlroos-salt-en-tvattstuga). Nyligen blev SEB indragen i vad som framstår som en omfattande skattehärva (https://www.svd.se/sa-plundrades-europeiska-statskassor). Swedbank anklagas för att påverka konkurrensen på småorter (https://www.svd.se/swedbanks-grepp-om-sparbanker-ar-skadligt).
 
Förvisso luktar inte pengar, men de lämnar spår efter sig, och dessa spår lämnar en odör efter sig. Hur är det möjligt att banker agerar på detta sätt? Följer de Friedmans recept, att ett kapitalistiskt företag har blott ett syfte, att tjäna pengar till sina aktieägare, med blott en restriktion, att det sker inom lagens ram? Och var gränsen för denna ram går, är det som dessa skandaler handlar om. Precis som när jag kör i 94 km/h på en 90-väg, eftersom jag tror mig veta att min hastighetsmätare visar 4 km/h för mycket. Precis på gränsen. Eller kanske över.

Den idag populära ideologin om Hållbarhet har inte ett starkt fokus på det som vi här pratar om, den etiska dimensionen, om det är rätt att agera inom lagens ram, eller på dess ram, eller om man skall ha normer som är strängare än lagen eller inte ens är reglerade.

Jag försöker i dessa Hållbarhetsdagar förmå studenter att se om inte nästa modefluga, efter hållbarhet, blir etik. Några försöker med ett imperialistiskt försök hävda att etik minsann ingår i Hållbarhet, och hänvisar till CSR, Corporate Social Responsibility, dvs företaget sociala ansvar.  Men CSR tillhör inte etiken, utan blott den del av etiken som kallas konsekvensetik, dvs att man utvärderar sitt agerande utifrån vilka konsekvenser det medför, om man blir gillad i samhället eller ej. I Nazityskland, där normen var judefientlighet, var det god CSR att vara judefientlig, ty man var i överensstämmelse med det sociala ansvar som det samhället krävde.  

En etisk orientering kräver att man som organisation tar ställning till om man följer konsekvensetik eller en deontologisk etik, dvs en regeletik, där plikten är i fokus, att agera enligt ett regelsystem som man antagit. Det gör man oaktat omgivningen, ty deontologin förutsätter den agerades autonomi, att den som agerar är fri från alla förutsättningar, alla krafter, alla påverkanskrafter, förutom Förnuftet.

Men dagens Hållbarhet, i form av CSR, innebär smilfinkens handlande. Inte den som följer Plikten, vilket kan innebär ett substantiellt pris då omgivningen kanske inte belönar Pliktens agerande.

Varför kan sådana skandaler då dyka upp? Ett skäl är det jag precis redogjort för, att man följer dagens diktum av Hållbarhet. Ett annat skäl gjorde Adelisa Crnovrsanin och Edvina Hajic, två studenter som jag handledde under våren 2018. De gjorde sitt kandidatarbete på bankers penningtvätt, där de hävdade en hypotes att banker förvisso har kontrollsystem som försöker förhindra penningtvätt, men att de också har starka incitamentssystem, där goda affärer belönas starkt. De rekryterar individer som är mycket begåvade, och därför kan kringgå kontrollsystemen, samtidigt som de är mycket incitamentsstyrda. Smarta anställda kringgår kontrollsystemen för att göra goda affärer för banken, och därvid tjäna en rejäl hacka och/eller få mycket beröm och goda framtidsmöjligheter.

Parar man detta med en annan uppsats, vars författare jag numer glömt, som hävdade att banker rekryterar finansiellt orienterade individer, med stor riskbenägenhet, främst män, kan man få en spekulation att bankernas etiska problem är delvis beroende på deras rekrytering. Den senare uppsatsen föreslog en ökad rekrytering av kvinnor, både för att de har en högre tendens att följa regler, dvs underkasta sig kontrollsystemen, och för att de tar lägre risker.

Bankernas kris skulle därför kunna vara mindre om de haft en företagskultur med mindre CSR och mer deontologisk etik, burna av kvinnor. 

​Öllsjö den 21 oktober 2018

Dessa partiföreträdare arbetar i Kristianstad för att skapa ett interreligiöst råd, i syfte att skapa integration. Kommunen, denna demokratiska institution, skall användas för att skapa detta forum, där de stora religionernas företrädare möts för dialog.
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/interreligiost-rad-ska-oka-integrationen/
 
I artikeln säger Tell, den demokratiske socialisten:”Vi bygger ett samhälle som skall hålla ihop och här kan samfunden hjälpa till”
 
Det är lätt att inse det praktiska i denna politik. Vi har, genom flyktingkrisen, fått in människor som bär på den förmedeltida vidskepligheten som kallas islam. Många av dessa individer har inte kommit så långt som vi svenskar gjort, och är fortfarande kvar i den förmoderna vidskepligheten och dess traditioner. För att få med dem, kanske det är nödvändigt att vända sig till de som har makten över deras sinnen, deras imamer och deras kyrkor.

Men principiellt är detta ett ohyggligt hyckleri. Företrädare för demokratiska socialister och liberaler är villiga att delta i skapande av ett råd som består av företrädare för ideologier som har förslavat människor i tusentals år. Totalitära ideologier som representerar rasism, sexism, blodsutgjutelse, diskriminering av oanade mått, och på toppen av detta, ett kraftfullt motstånd mot vetenskap och demokrati.

Med dessa vill liberalerna och socialisterna sitta ner och bygga ett samhälle som håller ihop.

Samtidigt som de vägrar att prata med, och än mindre bilda råd med, företrädare för 18% av den röstberättigade befolkningen. Medan de lyser bann över Sverigedemokraterna, bjuder de in företrädare för organisationer som inte, likt Sverigedemokraterna har ett vanskligt och skumt förflutet, utan som bevisligen, öppet, och med sina heliga böcker, är bärare av ett pyramidalt människoförakt. Medan man betvivlar Sverigedemokraternas demokratiska värderingar, bjuder man in dem som man inte behöver betvivla, ty vi vet att de är totalitära och antidemokratiska.

Tell och Javurek är monumentala hycklare och de är demokratins dödgrävare när de genom sitt interreligiösa råd ger kommunal legitimitet åt totalitära ideologier. Låt religionerna och alla andra vidriga eller snälla tankemönster hållas, eftersom vi har tankefrihet. En frihet som religionerna sällan accepterar eller respekterar.

Men legitimera dem inte genom att låta dessa antidemokrater dela bord med demokrater.

​Öllsjö den 20 oktober 2018

Nedanstående text sändes till den lokala tidningen i Kristianstad, Kristianstadsbladet, som en reaktion på en ledare publicerad den 18/9 (http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/vanstern-vill-ta-allt-som-ar-ditt-ifran-dig-2/). När nu en månad har gått sedan den skickades till tidningen, men inte blivit publicerad, drar jag slutsatsen att den refuserats. Du får läsa den här, och kanske kan du finna ut skälet för tidningens refusering.

Mitt och ägande

Carolin Dahlman (18/9) tar fram retorik från kosackvalet 1928 och hävdar att den demokratiska socialismen vill ta det som är ditt och ge till någon annan. Hon passar på att likställa Vänsterpartiets partiledare, Sjöstedt, som en ’ful gubbe som lockar barn med klubba i lekparken’. Den demokratiske socialistens tanke på att demokratisera ägandet kommer att leda till en fattigdomsfälla, hävdar hon.

Medan en värdig debatt inte förs med antydningar om pedofili och med kosackretorik, så skulle debatten om socialismens möjligheter vinna på insikter om vad ditt och mitt är, och vad ägande är.

Ett vanligt misstag är att likställa ägandet av sin egen cykel med ägande av aktier i aktiebolag. Min cykel kan jag använda efter eget gottfinnande. Men en aktieägare äger inte tillgångarna i aktiebolaget, utan den äger aktier i ett aktiebolag, som äger tillgångarna.
När vi insett att man inte kan likställa ägande av cykel, dvs mitt, med ägande av aktier, så blir ägande i aktiebolag betydligt mer intressant.

Dahlman nämner H&M. Det är ett bolag som ägs av aktieägare, där grundarfamiljen Persson äger en minoritet av avkastningsrätterna, men en majoritet av rösträtterna. Aktiebolaget visar här sin smarta förmåga att särskilja det som vi vanligtvis tenderar att betrakta som ett ägande, rätten till avkastning av det man äger och rätten att kontrollera det man äger.

Dahlman nämner IKEA. Det exemplet är en katastrof för hennes retorik om mitt, ty IKEA ägs av en stiftelse, och är därför ägarlöst. Det finns inget ’mitt’ i IKEA. Däremot har familjen Kamprad inflytande genom platser i olika organ i den komplicerade strukturen. Men deras inflytande är inte det inflytande jag har över min cykel. 

Det som de demokratiska socialisterna menar med ägande kan därför uppstå genom inflytande, utan att man får rätt till avkastning. Införandet av Medbestämmandelagen 1976, ses av socialdemokraterna som ett socialistiskt framsteg, eftersom lagen ger en del av det som kallas ägande, inflytande, till de anställda. 

Socialdemokraterna försökte senare införa löntagarfonder. Här gjorde socialdemokraterna samma misstag som Dahlman, att stirra sig blind på aktierna som ett uttryck för ägande. Borgarna avskaffade dem med hänvisning till det privata ägandet. Men de kom tillbaka som pensionsfonder, styrda, inte av fackföreningar, utan av finansinstitut. Men nu utan borgerlighetens hetsiga röst om privategendomens avskaffande.

Ägande är fascinerande och finns i många olika former, långt från den förenklande retoriska dimridån som Dahlman skapar genom uttrycken mitt och ditt, eller Sjöstedts vaga uppfattning. Medan Dahlman lever på att förenkla, bortom det rimligas gräns, borde onekligen Sjöstedt vara mer insiktsfull, ty den demokratiska socialismen, som vänsterpartiet egentligen aldrig omfamnat, har visioner om ett samhälle genomsyrat av demokrati, med starkt värdeskapande organisationer och företag. 

Sven-Olof Yrjö Collin
Professor i Företagsstyrning vid Free University of Scania   

​Öllsjö den 19 oktober 2018

Ladokrutinen är ett tecken på högskolans kris.

Ladokrutinen är en administrativ förändring på högskolorna som ökat lärarnas administrationstid. De skall först lära sig ett administrativt system som kallas Ladok. Därefter skall de skriva in studenternas examinationsresultat i systemet. Denna aktivitet, att skriva in resultaten hade kunnat gjorts av en specialiserad arbetskraft, som bygger upp en skicklighet på systemet. Istället skall alla lärare lära sig denna rutin och utföra den.
Ladokrutinen innebär att man minskar arbetsdelningen, så som den var på 80-talet, då läraren rättade tentan och sedan gav den till sekreterarna, som skötte det administrativa systemet och lade in betygen.
 
Vi ekonomer lär ut arbetsdelningen goda, att man genom specialisering ökar produktiviteten. Idag väljer således högskolorna att minska på organisationens produktivitet genom att öka lärarnas administrativa börda. Lärarna, anser man, skall inte vara i lärosalen, de skall inte köra en regressionsanalys i sin forskning, de skall inte vara ute i en organisation och berätta om sina resultat. De skall föra in studenternas resultat i ett administrativt system.

Baumoleeffekten är att det är svårt att få produktivitetsökningar i tjänsteverksamhet, samtidigt som löner tenderar att följa varandra i samhället, oaktat produktiviteten, vilket innebär att kostnaden per producerad enhet ökar i tjänstesektorerna. Det märks i sjukvården, där vi får högre kostnader genom ökade löner, men inte mer sjukvård, eftersom produktiviteten är så svår att öka.

Högskolorna förstärker Baumoleeffekten genom att medvetet, med full insikt, minska på lärarnas produktivitet genom Ladokrutinen. Vi får därmed en mindre, inte ens en konstant, läroeffekt av de ökade kostnader, genom ökade löner, vi lägger ner på högskolan. Kostnaderna ökar och produktiviteten går ner. Högskolan blir dyrare och mindre effektiv.

Varför sker detta? Hur kan så många ansvariga för högskolorna genomföra en förändring som så uppenbart minskar effektiviteten?

Som jag skrivit i de två senaste inläggen om högskolans kris, kan en förklaring vara att skolorna kontrolleras av en chefsgrupp, som är administrativt orienterade. Att utföra administration är därför inte främmande. Ja, det kan t o m vara eftertraktansvärt. När lärarna utför administration, visar de lydnad mot cheferna. Och som jag skrivit tidigare, lydnad är ett viktigt inslag i chefernas värld.

Men en än mer ohygglig och obehaglig förklaring, som jag djupt ogillar, men inte kan värja mig från, är Jantelagen. Om organisationen domineras av administration, och av chefer som kanske främst är chefer för att de inte vill vara lärare och forskare, kanske för att de misslyckats i dessa värv och därför överlever i organisationen som administratörer, då är inte utbildning och kunskapsproduktion den förnämsta verksamheten. De som lyckas som lärare och forskare skall veta sin plats. De skall ner på knä och inte sticka ut. De skall inte tillåtas överlämna administration till administrationen. Ty vem tror de att de är?

Administration är en nödvändig syssla och skall därför delas av alla. Därför skall Ladok drivas av alla. Därför tömmer inte städarna papperskorgarna i arbetsrummen, utan envar skall sköta den verksamheten. Alla är lika. Ingen sticker ut. Därför skall envar gå och hämta sin post på en central plats, trots att den enklaste kalkyl visar att det redan vid tre personer är olönsamt med sådan promenad för lärarna.

På ett universitet och en högskola ägnade jag en hel del tid att be cheferna ge mig beslutsunderlaget för Ladokrutinen. Det väckte en hel del irritation. Ja, i ett fall fick jag t o m en tillsägelse grundat på att en administratör tog illa vid sig. Det jag gjorde var att tillsammans med två andra lärare, väl kunniga i ekonomistyrning och kalkylering, visade genom en kalkyl visade att det var lönsamt och mer effektivt om administratörerna, de vars skicklighet är att administrera, utförde Ladokrutinen.

Men evidensbaserat beslutsfattande är inte viktigt när Jantelagen är överordnat evidens och effektivitet, när alla skall veta att ingen är förmer än någon annan, och därför skall utföra samma arbete.  Ingen skrattade, utan tvärtom, tog illa vid sig när jag då hävdade att det rimligen innebär att administratörerna då skall undervisa i positiv redovisningsteori och göra tematisering av mitt kvalitativa datamaterial.

Därför tror jag att det är rimligt sant att högskolors produktivitet och effektivitet sjunker när de leds av chefer.

​Öllsjö den 18 oktober 2018

Chefer fördelar resurser, mänskliga och finansiella. De utövar makt över människorna genom sin kontroll, främst uttryckt genom beslut, över de finansiella resurserna. De manifesterar sin makt genom att kalla till möten, som sällan innehåller någonting och som än mer sällan har andra effekter än att chefen fått sin makt till att kalla till möten bekräftad. Chefer är administrativt orienterade och för därför den orienteringen vidare, varför de personer som chefen kontrollerar genom resurskontrollen, blir införstådda i att administration är viktigt, att tid skall läggas på att lära sig administrativa system. Inte minst fylls cheferna av önskan att bygga hus, som skall husera administrationen och ge ett monument över chefen. Det är den fysiska gestalten som är viktig för chefen. Därför bygger chefen gärna nytt eller flyttar verksamhet till andra lokaler. Den fysiska manifestationen av makten. Ty det enda chefen har är makt. Chefen är auktoritär och får lydnad.
 
När chefer styr högskolor sätts personalen på utbildning i akademiska system. Inte i vetenskapliga metoder. När chefer styr, flyttas verksamhet till andra lokaler, men nya teorier skapas inte. Kort sagt, akademiskt sett blir det inte mycket gjort.  

Motsatsen till chef är ledare. Ledare skapar resurser, främst de mänskliga resurserna, men attraherar också finansiella resurser. De utövar inte makt, utan har ett starkt inflytande. Detta inflytande får de genom att de är tydliga bärare av en vision och delvis genom att de kanske, men inte alltid, har en strategi de genomför. De flesta möten som äger rum med ledare är de som sker för att personer vill prata med ledaren. Man tar en pratstund, kommer in på ledarens rum för att diskutera. Ledaren är fokuserad på organisationens målsättning, vilken finns inbyggd i visionen. Personalen blir därför resultatorienterad. I akademin kan det vara applåder efter en föreläsning, en utvecklad kurs, en student som lyckas i sitt yrke, en publicerad artikel, ett omnämnande i den nationella pressen. Det intellektuella innehållet, idéerna, är ledarens livsmiljö, varför stolen ledaren sitter på, skrivbordets yta, arbetsrummets storlek är likgiltigt. Ledaren har auktoritet genom sin prestation och genom sin förmåga att attrahera med hjälp av visionen. Därför är ledaren aningen mångtydig, då den får sin auktoritet genom sin person som presterar, men också genom något som inte är personligt, dess vision. Därför kan ledarens påverkan finnas även efter att ledaren som person är försvunnen, eftersom en del av den ligger lagrad i visionen. Det innebär att ledaren kan sägas utöva inflytande oaktat sin personliga närvaro, ty den verkar genom visionen som delas av de andra. Därför kan ledaren hävda att den som person inte spelar någon roll, ty den är ju blott, likt de andra, bärare av visionen. Ledare har auktoritet och får lojalitet.

I en idéburen verksamhet, som akademin borde vara, har ledaren sin givna plats. I den idéburna organisationen är det idén som leder, det är den som är visionen. Det är därför akademier startade som kollegium, där bärarna av idéen, av det rationella förnuftet, var de som styrde och ställde. Den som var bäst lämpad att gestalta och bära idéen, valdes av kollegiet. Därför kallas den akademiska ledaren Primus inter pares, den främste av likar.

Krisen i högskolan beror till viss del på att högskolorna som organisationerna har övertagits av chefer, medan ledarna bildar små bubblor inom organisationerna. Bubblorna skapas för att skydda den akademiska verksamheten som utförs inom bubblorna. En del av ledarnas arbete består i vad som kan kallas maffia, nämligen skyddsverksamhet. Självfallet dräneras bubblorna på en del av sin energi, eftersom en del av den förbrukas på skyddsverksamhet. På att producera dokument som tillfredsställer cheferna genom att visa att man fullgör det som är chefernas mål med verksamheten, att administrera. Men maffiaaktiviteten är en Janusaktivitet, att ha ett administrativt ansikte mot cheferna, och ett akademiskt ansikte mot bubblans verksamhet.

Den ledare som inte klarar Janusaktiviteten, som är så uppfylld av visionen att den inte kan ha två ansikten, kan inte skydda bubblan. Den blir arbetsbefriad och bubblan upplöses, i de mest dramatiska fall genom att deltagarna i bubblan lämnar organisationen.

Öllsjö den 17 oktober 2018

Mycket stora resurser satsas på högskolorna (vari ingår de som kallas högskolor och de som kallas universitet). Detta till trots lyckas de svenska högskolorna inte hålla sig högt på rankinglistor, de lyser inte i det svenska samhället som en institution som leder utvecklingen. I ranking av populära arbetsgivare, finns de ytterst sällan.
 
Varför är högskolorna så dåliga att man kan kalla dagens tillstånd för högskolans kris?

Jag skall anföra några missförhållanden som skapar dessa effekter, och som rör cheferna.

Cheferna är administrativt orienterade

Cheferna har beslutat att examinationsresultat skall digitaliseras. Det kan låta bra, men är en verksam del i högskolans kris. På 80-talet lämnade jag de rättade tentorna till Ann-Marie, sekreteraren som visste allt. Senare förde man in resultaten på en papperslista. Av outgrundliga skäl tenderade det att bli att papperslistan fylldes på av den rättande läraren. När nu datorn finns än mer tillgänglig, har denna lista överförts till datorn. Nu utbildas lärare i ett dokumentationssystem som kallas Ladok, för att de skall kunna föra in examinationsresultaten. Idag spills åtskilliga lärartimmar på att lärarna skall lära sig ett administrativt system, Ladok. Än fler timmar spills på att lärarna kämpar med att lyckas föra in resultaten i maskinen. Och slutligen, än mer timmar förbrukas på att systemet ligger nere eller inte reagerar som det borde.

Chefer finner inget anmärkningsvärt i detta. De är ju själva i första hand chefer för administration, för administrativa processer. Speciellt på högskolor har de låg, om ens någon kvalificerad akademisk kompetens. De ser inte att lärarna alieneras genom att överföras till administrativ personal. Därmed inte sagt att administration är lägre på något sätt. Utan Ann-Mari i Lund hade verksamheten kollapsat. Snarare blir det tvärtom. I Lund, med sin strikta arbetsdelning, hade var person en stor betydelse för resultaten. Idag, när lärarna får den administrativa personalens arbetsuppgifter, frågar sig lärarna med rätta, vad skall vi med administratörer till?

Cheferna kan bortse från kollegiet

Tidigare styrdes universitetet kollegialt, dvs lärarna var de som kontrollerade högskolan. Från deras kader togs en person som tillfälligtvis fick hantera institutionens administrativa problem, för att sedan återgå till sin egentliga syssla.

När jag fick ansvaret för forskarkollegiet på Linnéuniversitet drev jag en långsiktig strategi att det skulle bli som ett forna kollegium, en kraft som högskolans linjeorganisation lyssnade till. Organisationen var en linjeorganisation och kollegiet tillhörde inte linjen. Så ser det ju ut idag, där den kollegiala styrningen upphört. Men min tanke var att sakta återföra kollegiet som en styrande kraft. Jag startade vad som måste vara en grundläggande aktivitet i ett kollegium, en strategidebatt. Vad vill vi, vart går vi? Det märktes att kollegorna var ovana vid debatten, men den utvecklades.

Den andra åtgärden jag gjorde var att peka på att ett av problemen som lärarna erfar, är administrationen. Jag vände mig därför med ett förslag till den som hanterar administrationen, prefekten, som då var Lars-Olov Rask. Jag lyckades tämligen enkelt få med mig kollegiet på en uppmaning till prefekten att reducera administrationen för lärarna och att prefekten vid varje kollegiemöte skulle rapportera om sina ansträngningar att minska lärarnas administration. Jag minns fortfarande Rasks ansiktsuttryck, en förvånad min. Vis av mina tider från SSU-Frihet i Lund, att agendan skapar verkligheten, hade jag på nästa agenda en speciell punkt som sade att prefekten skulle rapportera om sina insatser för att minska lärarna administration. När punkten kom upp, tittade på jag Rask. Han blott ruskade på sitt huvud. Därmed var saken över. Nästa möte fanns inte Rask med. Därefter realiserades en organisationsförändring och kollegiet var begravet.

Hur var det möjligt att Rask, prefekten, kunde bortse från kollegiets gemensamma beslut? Hur kunde han schavottera ett kollegium, utan att lida skada i sin karriär, utan att bli avsatt?

Rask agerande helt enligt den organisatoriska logiken. Han var underställd styrelsen och rektorn, inte kollegiet. Det fanns ju inte. Blott som en konstig grupp av lärare som diskuterade strategi och beslutade om saker som inte ankom dem, lärarna yrkesroll och förutsättningar för att göra sitt jobb.

I Rasks värld var lärarna produktionsmedel som skulle styras, men inte styra. I en organisation, som Linnéuniversitet var då, fanns inte kollegiet. Vårt beslut var inte ens musen som röt, ty en mus finns ju. Så icke ett kollegium.

Min egen tragiska historia på Högskolan Kristianstad är en liknande historia. När högskolan påbörjade processen att avskilja mig, skrev 11 av 16 av personalen på institutionen på en petition att jag skulle stanna kvar. Detta till trots är jag idag avskild från min tjänst. Cheferna, från avdelningschef och programansvarig, till vice-rektorer och rektor har inte haft något som helst problem att gå emot en majoritet av de tillfrågade. Ty de är chefer och det som skulle kunna vara ett kollegium är inte ett kollegium, och absolut inte ett kollegium med inflytande. Likt kvinnorna i den första kristna församlingen som skulle tiga, skall lärarna tiga högskolan.

Resultatet av dessa två missförhållanden som jag tagit upp, som absolut inte är en fullständig redovisning eftersom en blogg inte lämpar sig för längre utläggningar, är att lärarna blir alienerade utförare i en administrativt orienterad organisation, istället för högt engagerade akademiker i en livfull organisation. Eller blir utfallet att organisationen blir avlövad av några av de främsta akademikerna, som vägrar finna sig i att bli alienerade.

​Öllsjö den 16 oktober 2018

Idag vill jag berätta (för långt, så du ids inte läsa alt) om en nyligen inträffad händelse, som visar vilka oerhörda utmaningar akademiska lärare står inför. Utmaningar som är en av de starka kryddor i lärarverksamheten, som gör att man som lärare ser fram mot nästa lektionstillfälle. Som gör att man gärna sitter på tåg i 12 timmar.
 
Jag föreläser inom externredovisning, och just nu om teorier som förklarar varför företag väljer att redovisa som de gör. En av teorierna är institutionell teori. För att få den mer begriplig, försöker jag förklara vad en institution är. Jag påstår att en institution reglerar mitt beteende. Men på ett lite lömskt sätt. Institutioner sitter ju i mig, jag är bärare och utförare av institutioner. Jag försöker förtydliga för studenterna. Jag pekar på mitt bröst, och citerar Brecht, att förtryckaren sitter i mitt bröst.

Jag vill kontrastera detta lömska sätt att påverka mänskligt beteende mot det mer tydliga, som är makt. Jag har kvällen innan tänkt ut hur jag skall gestalta makt. Jag genomför min plan. Fullt ut. Men min plan både kraschar och förhöjs genom intermezzot i klassrummet. Ut kommer en betydligt mer avancerad bild av makt, än den jag avsåg. Tack vare en student som var smartare än läraren.

Jag går fram till en student och ber henne resa sig upp. Hon reser sig upp. Jag ber henne sätta sig ner. Hon sätter sig. Jag säger då, att det finns de som definierar makt som att man kan förmå andra människor att göra saker. Var detta ni såg då maktutövning, frågar jag Efter lite hummande konstaterar en student att det inte var makt, ty hon som reste sig var bara vänlig mot mig.

Jag är nöjd med svaret. Allt går som planerat. Om en människa är vänlig mot mig, är inte makt involverat.

Jag vänder mig nu till en annan student. Jag har pratat några gånger med henne vid tidigare lektioner. Jag tror att hon kan tåla vad jag tänker utsätta henne för.

Jag får ju ibland hård kritik, från lärare och sk akademiska chefer, men mer sällan från studenter, för att jag bedriver vad jag kallar dialektisk undervisning, men andra kallar den konfrontationspedagogik och tycker att jag skall skämmas för vad jag utsätter studenter för. I dessa dagar då studenter kräver sk safe room, dvs att man i en akademi inte skall utsätta studenter för yttranden som strider mot deras värderingar, är en dialektisk pedagogik förkastlig och leder till att jag blir utsatt för hård kritik och korrigeringssamtal m m.

Dialektiskt är det att tro att en student bättre förstår vad A är, om den får möta icke-A. Motsatsen. Brytningen. Och därmed konflikten. Men att driva utbildning med konflikt i ett konsensusland, speciellt idag då konsensus är mycket strängt, där t o m vetenskapliga resultat kan anses vara kränkande (http://academicrightswatch.se/?p=3413), är svårare.   

Men idag är jag en fri akademiker och gör fortsatt vad jag anser är bäst. Vad som skapar tydlighet.

Men mitt agerande är inte slumpmässigt. Jag väljer medvetet en student i rummet, som jag tror både klarar av det, och som kan delta i det spel jag spelar upp.

Och det gjorde hon.
Oerhört bra.
För bra.

Jag vänder mig till henne och skall nu demonstrera att makt är att förmå en annan människa att agera i enlighet med mitt intresse, oaktat den andres intresse, p g a att jag kontrollerar resurser som påverkar den andres liv och välstånd.

Jag stirrar henne i ögonen, böjer mig framåt för att skapa en aggressiv pose och säger, tydligt och distinkt ungefär följande: ”Du skall resa dig upp för jag kommer ihåg vad du heter och jag skall rätta din ordinarie tenta och alla dina omtentor och om du inte reser dig upp nu så kommer jag att underkänna alla dina tentor.”

Jag förväntar mig att studenterna skall rysa när de hör mig uttala den nakna makten på så tydligt sätt. Av henne förväntar jag mig att hon skall slå ner blicken i underkastelse och i en insikt i att hon är mig underdånig. Hon skall resa sig upp, kanske långsamt, med aningen böjd rygg, för att visa att hon är underdånig.

En lysande pedagogik för att visa makt. Jag är mycket nöjd med mitt skådespel. Allt går mig i händerna.

Nu kommer hennes reaktion.

Som når Hegelianska höjder.

Hon tittar lugnt på mig och utför en elegant teaterviskning, dvs det är tydligt att hon viskar till mig, men med sådan styrka i rösten att alla hör hennes ’viskning’.

”Skall jag resa mig upp nu?” viskar hon tydligt, och visar samtidigt ett litet snett, förtroligt leende.

Hela min kropp fylls av ett bullrande gapskratt. Jag får kämpa för att hålla tillbaka det. Ett gapskratt från mig, just där, skulle förstöra hela scenen.

Jag böjer mig fram, i en vänlig gest, och teaterviskar som hon gjorde och säger:

”Ja, det skulle vara snällt av dig om du reser dig upp”.

Då reser hon sig upp, men inte underdånigt, utan med stil, rak rygg och med ett leende.

Jag minns inte riktigt vad jag sade precis där, men jag hoppas att jag sade det jag hade tänkt säga, att detta är makt, att kontrollera andras resurser och därmed kunna förmå dem att agera enligt min vilja. Det som ju var poängen.

Men i mitt huvud brusar minnen fram. Jag minns min forna svensklärare, Gösta Johannisson. Han kunde berätta om Selma Lagerlöf på en lektion. Han kunde säga ”Hon skrev i sin bok Jerusalem, att…” och sedan hejdade han sig, blev tyst, vi elever ser hur han kommer in i en tanke. Sedan börjar han prata, nu med inlevelse och engagemang, med nästan drömmande blick: ”Ordet ’att’ har en intressant etymologi. Vi kan spåra dess ursprung…” och sedan fortsätter han berätta om ordet ’att’. Ofta ledde det till fornsvenskan, till isländska ursprung, där han berättade så målande att jag såg gejsrar, vikingar och Snorre Sturlassons Eddan.

Jag får impulsen att berätta för studenterna vad studenten just visat genom sitt agerande.

Ty hon gav exempel på Hegels berömda analys av Herre-slav-dialektiken, hur herren är beroende av slavens underkastelse, för att kunna vara herre. Hon måste visa sin underdånighet, att hon accepterar makten, för att jag skall kunna vara herre, för att jag skall kunna ha makten. Med sin teaterviskning visar hon hur bräcklig makten är. Hur jag måste ha hennes acceptans av min makt, för att makten skall finnas.

Men jag håller tillbaka impulsen. Vi är ju där, inte för att reflektera kring tysk idealistisk filosofi och dess betydelse idag, utan för att gå igenom de teorier som förklarar redovisningsval. Redan det är mycket för dessa studenter, som läser sin första kandidatkurs och som redan serverats en hel del av mina utvikningar.

Jag avslutar scenen och ber henne sätta sig ner. Bakom henne ser jag Piazza Ariostea, upplyst och värmd av den italienska solen, parken där Ferraras Palio äger rum, där jag brukar sitta på våren och läsa i Hegels Andens Fenomenologi, där hans berömda analys av Herre-Slav-dialektiken finns. Jag förstår att jag nästa vår, när jag sitter där och njuter den varma solen och läser i Hegels bok, kommer jag att se hennes ögon och höra hennes teaterviskning ”Skall jag resa mig upp nu”.

Jag försöker intala mig själv, och jag tror ganska mycket på det, att jag är lärare för att jag så oerhört mycket vill att studenter skall lära sig, att de skall erfara sin egen förmåga att veta och att tänka.

Men jag inser också att jag är lika mycket lärare för att jag själv lär mig, och för att jag blir så oerhört berikad som människa över att träffa och prata med studenter.

När lektionen var slut, var jag tvungen att hasta till tåget, eftersom det sista tåget som kan ta mig till rapsfältens Skåne går klockan 11.30 från Östersund. Östersund till Sundsvall. Till Stockholm. Till Hässleholm. Till Kristianstad. I tolv timmar satt jag på olika tåg och log och skrattade och kände mig så rik, så rik, som hade fått vara med om en så tydlig demonstration av den Hegelianska Herre-slav-dialektiken. Tack vare studenterna i Östersund. 

Öllsjö den 15 oktober 2018 

Jag anlitade snickare för att bygga om två rum. Jag utgick från att de visste när spik skulle användas och när skruv var mer lämpligt. Jag utgick också från att snickarna, när de använde en spik, drev in den med en hammare och inte med en skruvdragare. Sammanlades utgick jag från att när de använde skruv, drogs den in av en skruvdragare och bankades inte in av en hammare. Jag antog helt enkelt att snickarna var kompetenta snickare.

Vad jag såg, när jag tittade in där de arbetade, visade att mina förväntningar uppfylldes, så vitt jag förstår. Det var kompetenta snickare.

Samma förväntningar har varken jag eller andra insiktsfulla på de akademiska lärare som studenterna träffar på sin sista kurs på sin akademiska utbildning, handledarna av examensarbeten. Här kan man träffa på personer som inte vet hur man utför en tämligen grundläggande typ av dataanalys, ja, som kanske aldrig gjort en sådan analys själv. Ja, man kan t o m träffa på personer som hävdar ’jag tror inte på den typen av analys’? Som om en snickare står med en spik som skall drivas in och säger att han inte tror på hammaren.

Det finns således personer som är inkompetenta för den arbetsuppgift de skall utföra. Ja, det finns t o m de som hävdar att deras inkompetens bygger på en trosuppfattning.

Att man träffar på sådana beror inte på att de lyckats slinka genom ett finmaskigt nät av kvalitetskontroll. I så fall skulle dessa personer vara mycket sällsynta, och de skulle vara mycket skickliga i att dölja sin inkompetens.

De är tämligen frekventa, och på en del läroanstalter (sic!) som jag arbetat på har de haft chefernas stöd. Vilket är begripligt delvis genom att jag noterade att cheferna själva hade samma kompetensbrist.

Nu kan man säga att det är orimligt att begära att alla handledare skall kunna allt. Men mitt exempel med snickare säger att det inte handlar om att ha en mycket avancerad kunskap om hammarens användningsområden, utan den allmänna och grundläggande kompetens som man har rätt att förvänta av en snickare. I fallet med handledaren kan man säga att den lägsta nivån av kunskap som kan krävas, är den kunskap man begär av studenterna. Det är rimligt att en handledare kan uppfylla de lärandemål kursen sätter på studenten.

Men i svensk handledartradition inom företagsekonomi finns en tradition att acceptera handledares inkompetens till den grad att de inte behöver uppfylla kursens lärandemål. Jag har träffat på många handledare som inte läst kurslitteraturen på den kurs där de handlett. Skälet är ganska enkelt. De skulle inte kunna förstå den.

Allt medan läroanstaltens (sic!) chefer accepterar förhållandena, sannolikt för att de själva inte heller kan läsa kursboken.

Detta innebär att det som kan hyllas som vetenskapens princip, det rationella, inte realiseras på uppsatskurserna. En student har ett problem som bäst hanteras med en viss typ av metod. Men om handledaren inte kan denna metod, då får studenten antingen klara sig utan handledning (men handledaren får ändock betalt som om den handlett) eller får använda en mindre lämplig metod, eftersom det är den som handledaren kan, eller ’tror på’.

Du som inte arbetar inom den företagsekonomiska akademin förfasas med rätta eller tror att jag ljuger och far med osanning, ty det förefaller orimligt att denna inkompetens eller skolastiska dogmatism förekommer. Vi som är i verksamheten kanske inte ens höjer ögonbrynen ty denna inkompetens och skolastik är så utbredd och så accepterad att den tas för given. Den är så självklar att vi inte ens ser den och dess absurditeter.

Skulle någon höja sin röst och säga vad den ser, då blir det som med barnet som såg att Kejsaren var naken och sade det, den hyschas till tysthet. Skulle den inte tystna, tas den bort och Kejsaren får fortsätta sin procession. I sin nakna inkompetens och testuggande dogmatism.

Det ytterligare märkliga är att detta problem lätt kan lösas. De troende avlägsnas, ty akademi är inte testuggande skolastik utan det rationella Förnuftet. De inkompetenta sätts på skolbänken. Det senare borde ju vara en självklar insats i en organisation vars grundläggande värden är kunskap och lärande.

Men istället för att sätta lärarna på skolbänken för att lära sig det som krävs av studenterna, sätts de i skolbänken för att lära sig … administrativa instrument som hanterar betygsdokumentation och kursplanering.

Prioriterat är således att lärarna skall lära sig vara administratörer och inte lärare. Administrativ kunskap går föra vetenskaplig kunskap.

Så går det i organisationer som kontrolleras av administratörer. Det blir inga bra rum, ty snickarna kan inte bygga. Men det blir bra bokföring av arbetstiden, ty det är vad snickarna kan. Inte konstigt att högskolorna och universiteten är i kris

​Öllsjö den 14 oktober 2018

Mona Sahlin hävdade en gång att hon inte kunde komma på vad svensk kultur var. Svenskar är ett folk utan kultur. Kanske därför skulle svenskarna vara väl lämpade att ta till sig flyktingar från kulturstinna folk, som muslimer.

Men det är självfallet fullständigt fel. Sverige är en kulturnation och har en distinkt kultur. World Value Survey är en organisation som utför just en världsomspännande kulturenkät. De mäter kultur i två dimensioner. En som kan kanske övsättas till individualism, och en som betecknar i vilken grad kulturen betonar tradition relativt rationella och sekulära värden.

Diagrammet här är taget från
http://www.worldvaluessurvey.org/images/Culture_Map_2017_conclusive.png

​
Där ser man det man kan förvänta sig, att vi, tillsammans med de andra nordiska länderna, samt Nederländerna, som ju kulturellt ligger oss mycket nära, har höga värden på individualitet och på att bära rationella, sekulära värden.
 
Det intressant består i att se vilka som är vår motsats. Palestina, varifrån vi fått flyktingar via Syrien, är en motsats. Palestinierna som ni finns i vårt land är således vår kulturella motpol. Irak, som vi också fått flyktingar från, är lika kulturellt avlägsna. Kosovo har vi också fått flyktingar från, och de tillhör också det som kallas den afrikanska-islamiska kulturen. Albanien är svaga i individualitet, men i mitten på det sekulära-traditionella axeln.

Vad diagrammet säger oss är att det torde vara svårt att få till stånd integration, i alla fall i de första generationerna, mellan individer som avviker så starkt i kultur. Hur skall dessa motsatser kunna stå inför varandra och anpassa sig till varandra?

Det finns också en inbyggd tröghet. Vi anser oss ha vandrat från det religiösa förtrycket till det sekulära. Vi ser oss således som mer avancerade än dem. De har allt att lära av oss, medan de har intet att lära oss.

De ser med avsmak på våra splittrade familjer och vår gudslösa tillvaro. De kan inte respektera ett folk som låter sina kvinnor gå omkring som, hart när, prostituerade. Det som vi kallar frihet, kallar de lösaktighet.

Skall vi ha ömsesidighet? Mja, vem av oss i övre högra hörnet vill sjunka ner och till vänster i diagrammet? Och vem av de i det nedre vänstra hörnet vill befria sig från sin grupp och överge sin gud?

En slutsats blir då att antingen assimileras endera grupp i den andra, dvs en grupp går under som kultur, eller så delar vi upp samhället, vilket vi i stor utsträckning gjort genom de getton vi har idag.

Kanske är därför getton den realistiska hållningen, ett getto för övre högra hörnet och en för nedre vänstra hörnet?

​En obehaglig tanke. 

Öllsjö den 13 oktober 2018

Kapitalism kan beskrivas som ett ekonomiskt system där fördelningen av makt och välstånd mellan de två produktionsfaktorerna, arbete och kapital, är till mycket stor fördel för kapitalet. I aktiebolaget, som är kapitalismens främsta instrument, dominerar ägarna av kapital, inte ägarna av arbete.

Under 1900-talet har dock arbetet getts en plats i samhället och även i ekonomin. Arbetarna fick allmän rösträtt, de gavs rätt att bilda fackföreningar, ge gavs i slutet av ’Eran av Arbetets erkännande’, plats i bolagsstyrelser och inflytande i organisationerna genom Medbestämmandelagen. Det var sedan tänkt att de skulle få avgörande inflytande genom löntagarfonder, där övervinsterna från den solidariska lönepolitiken skulle finansiera aktieköp. Nu blev det inga löntagarfonder, ty då hade vinden vänt. Den förliga vinden för Arbetet, vände och blev till en kraftigt understödjande vind för Kapitalet, varför vi idag har löntagarfonder, men de kallas pensionsfonder och styrs från bankerna.
Arbetets makt och inflytande har slutat att utvecklas. Istället ser vi dess avvecklande.

Men avvecklandet har inte så gått så långt som hos Carnegie, vilket är en bank. Se dagens annons nedan, som jag fotograferat och sprider i opinionsbildande syfte.

 
Tre saker vill jag uppmärksamma: Kapitalism utan arbete, företagens styrning av konsumenten och klassamhället.

Carnegie hävdar att historien har byggts av tankekapital och penningkapital. De har kraften att skapa ett hållbart samhälle.

Arbetet finns inte. Det deltar inte. Det är inte ens en slav som villigt utför de sysslor som kapitalet kräver för att realisera sina visioner. Det finns inte. Det nämns inte.

Carnegie tar oss tillbaka till 1800-talet, innan arbetet erövrade sin plats i politiken och i medvetandet. Kapitalisten är den som finns. Det andra är blott råmaterial och olika former av energi.

En bonde ser sin gris och har respekt för den. Carnegie ser inte ens arbetet.

För det andra: De hävdar att företag med kloka produkter kan styra konsumenterna. Det är ett ganska fräckt påstående då kapitalismens hejdukar ofta brukar hävda den raka motsatsen, att det är marknaden som styr. Att den fria marknadsekonomin är grundbulten i det fria samhället, ty där väljer konsumenten. Blott i kommunistiska samhällen ’styr företagen konsumenten med sina kloka produkter’.  

För det tredje, klassamhället. Läs den sista delen. Där de hyllar entreprenören av Engelska skolan. Den som villigt deltagit i exploateringen av skolmarknaden. Den marknaden där vi framför allt sett tre resultat. Utförslöpan av kunskapen, som visats genom PISA-undersökningarna. Betygsinflationen, där de mindre kunskaperna getts allt högre betyg. Det är ju för en ekonom en självklar utveckling i en marknad där föräldrarna köper, delvis utbildning, och delvis betyg. Och slutligen, genom det fria skolvalet, har entreprenören lyckats skumma marknaden, vilket med exakt samma innebörd kan beskrivas med andra ord, att stärka klassamhället genom en fruktansvärd segregation av elever.

Detta kallar Carnegie att skapa ett hållbart samhälle.

Nej, Carnegie, detta är inte ett hållbart samhälle. Med hållbart avses, enligt Brundtlands-kommissionens definition, att en generation lämnar över samhället på sådant sätt att nästa generations valmöjligheter inte begränsas. Det är just det Engelska skolan gör, att lämna över ett samhälle där de som inneslutits i Engelska skolan har fått större valmöjligheter, medan de som inte inneslutits, har fått färre. Det är det som är innebörden i den verksamhet Engelska skolan är delaktig i, att förstärka klassamhället.

Carnegies samhälle är inte ett hållbart samhälle. Det är ett samhälle med kapital, mycket kapital, men utan arbete. Det är ett samhälle med skriande klasskillnader.

Carnegie, en kraft för en kapitalism utan arbete och med stora klasskillnader. Ett uttryck för en kraft som backar in i framtiden.

​Öllsjö den 12 oktober 2018