​Jag skickade en debattartikel till en uppsättning svenska tidningar. Skriftligt avslag på mitt förslag fick jag från Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgsposten. Inget svar inom rimlig tid, varvid jag drog tillbaka mitt erbjudande, kom från Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Jag publicerade den därför igår, här, på min blogg, som fick bli min debattartikels Golgata.

Varför detta entydiga förkastande av min debattartikel? Debattartikeln kan ha varit uselt skriven. Om det kunde du själv döma igår, här på bloggen.

Om den däremot inte var usel, framförde den åsikter som inte är originella, inte är intressanta, eller som strider mot tidningarnas inriktning på sina debattsidor?

I min debattartikel framförde jag önskemålet att apoteken skall vara fria från personalens synliga demonstration av sin livsåskådning, på det att envar som måste uppsöka apoteken för sin medicin, skall slippa mötas av en sådan synlig demonstration. På gator och torg, och hemma, må envar bära sina symboler för sin livsåskådning, men i centrala samhällsinstitutioner, som apoteken är, men även i statens organisationer och på sjukhusen, borde personalens livsåskådning vara dold.

Utifrån min erfarenhet av staten, sjukhus och apotek, tror jag mig veta att dold livsåskådning på arbetsplatser har varit norm i Sverige. Denna norm tror jag baseras på det konfliktundvikande drag som svensk kultur har haft. Envar blir salig på sin tro, har jag fått lära mig, men man håller den för sig själv, speciellt på arbetsplatser där man möter kunder och patienter, på det att man inte konfronterar andra, och därvid ökar konfliktnivån i samhället. Frånvaron av politiska och religiösa demonstrationer i staten, på sjukhusen och på apoteken har varit ett uttryck för en konfliktundvikande kultur. En kultur som tjänat oss väl.

Idag åsidosätts normen genom att man accepterar att kvinnliga muslimer får uttrycka sin livsåskådning genom bärande av en muslimsk klädespersedel. I min debattartikel beskriver jag detta som en trippel intolerans och som ett brott mot en tidigare konfliktundvikande sed.

Jag övervägde att skicka min debattartikel till Nya Tider, en högerextrem, sk alternativmedia. Jag tror att den hade publicerats där, då den framstår som att angripa de som alternativmedia angriper, muslimer.

Men min debattartikel är inte ett angrepp på muslimer, utan ett angrepp på upplösningen av den konfliktundvikande seden att inte demonstrera sin livsåskådning. Skulle den ha blivit publicerad i alternativmedia hade den lästs som ett angrepp på muslimer, och inte som ett försvar för en norm som tjänat oss väl. Därför skickade jag inte artikeln till dem, utan lät min debattartikels golgatavandring sluta med att få sin plats på min blogg.

Jag vet inte varför media inte fann min plädering för den gamla seden så väsentlig att den var värd publicering, då redaktörerna blott nekar publicering, i den mån de svarar, och anger inga argument. Jag kan blott spekulera. Och min främsta spekulation, förutom att debattartikeln kan vara usel, är att Sverige är idag endimensionellt.

Kanske opinionsledarna i media, dvs redaktörerna som är de som avgör vad som offentligt kommer till torget, såg min debattartikel precis så som jag tror alternativmedia skulle ha sett den, som ett angrepp på muslimer. Sådana angrepp inordnas idag med lätthet under den vulgära beteckningen ’islamofobi’. Men artikeln är inte islamofobisk, dvs uttrycker en irrationell rädsla för islam. Den är inte ett angrepp på muslimer. Den hävdar blott att synliga demonstrationer av livsåskådningar, vilken livsåskådning det än månde vara, utgör ett avbrott på en konfliktundvikande sed. I den mån artikeln ses som islamofobisk och ett angrepp på muslimer, så är det en tolkning av redaktörerna, inte en andemening i min debattartikel.

Om min spekulation är korrekt, har jag således, med min debattartikels Golgatavandring, visat att en svensk sed har gett vika för fobin kring islamofobi, dvs att opinionseliten slår vakt om muslimernas rätt att synligt demonstrera sin livsåskådning i de offentliga rummen. Artikeln är inte fobisk, medan däremot redaktörernas reaktion är fobisk.

Det svenska konfliktundvikande samhället har fått ge vika för en olycklig kombination av muslimernas intolerans och av opinionselitens acceptans av muslimers intolerans. En livsåskådning har på ett diskriminerande sätt fått rättigheter som vår svenska sed tidigare inte gett till någon livsåskådning och som idag är en rättighet som blott ges till en livsåskådning.

Golgatavandringen som min debattartikel blev utsatt för, visar att Sverige har förändrats. Som debattartikeln tydligt visar i sin analys, beror det inte på en sorts svensk sed av tolerans, utan på en skarp brytning av toleransseden att man bär sin livsåskådning i sitt hjärta och inte på huvudet. Samhället har blivit trängre. Det har blivit mindre tolerant.  

Med reservation av min debattartikels möjliga uselhet, visar därför min artikels Golgatavandring att det toleranta och konfliktundvikande Sverige eroderar. Detta sker genom att vi har fått ett endimensionellt samhälle, där attityder inordnas i en, och blott en dimension. Det finns inte möjligheten till en tredje ståndpunkt.

Det innebär en exkluderande attityd, antingen är du min vän eller så är du min fiende. Något tredje finns inte. Allt inordnas i magnetens kraftfält, där det finns två poler, inte en tredje.

Min debattartikels Golgatavandring visar på den svenska endimensionaliteten. Imorgon återkommer jag med ett ytterligare bevis på endimensionaliteten.

​Den 31 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Jag skickade en debattartikel till en uppsättning svenska tidningar. Den gjorde en Golgatavandring genom att få skriftligt avslag från Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgsposten. Inget svar inom rimlig tid, varvid jag drog tillbaka mitt erbjudande, kom från Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Min debattartikel får därför sitt Golgata här och idag, på min blogg.
I några kommande blogginlägg kommer jag att reflektera kring varför min debattartikel refuserades av samtliga tidningar.
Idag får du först läsa det brev jag skrev till tidningarna. Därefter kommer debattartikeln. Döm själv, om refuseringen är föranledd av att debattartikeln är usel eller om det kan finnas andra skäl för att den inte fann redaktörernas gillande. Imorgon och två dagar till kommer jag att reflektera kring refuseringarnas orsakerna.
--------------------------------------------------------------
Brevet till redaktörerna
Hej
Jag önskar framföra synpunkten att apoteken skall vara platser fria från personalens synliga demonstration av sin livsåskådning, baserat på en analys av apotekens tre intoleranser.
Sven-Olof Yrjö Collin
svencollin@yahoo.com
0708204777
Blåtands v. 6
291 66 Kristianstad
-----------------------------------
Debattartikeln
Apotekens tre intoleranser
För mitt välbefinnande behöver jag medicin, som jag måste köpa på ett apotek. I min hemstad, Kristianstad, har det blivit svårare för mig att få min medicin p g a det obehag jag känner inför den synliga demonstration av personalens livsåskådning jag möts av på stadens apotek.
På apoteken i Kristianstad finns ett ökat antal personer som demonstrerar sin livsåskådning med huvudduk. För mig är det en symbol för islam, vilket är en åskådning, som när den får betydande inflytande i samhällen, tenderar att leda till stora problem för människor som mig, vars livsåskådning är demokratisk socialism och ateism. Därav min känsla av obehag.
Att det finns personer med islams huvudduk på apoteken beror på apotekens tre typer av intolerans.
Den första intoleransen står personen för, som bär huvudduken. Den har haft rikliga tillfällen att notera att det i Sverige finnas en samhällelig sed att man inte demonstrerar sin livsåskådning, varken religiös eller politisk, på arbetet med synliga symboler, speciellt inte om man har kundkontakt. Den demonstrerande personen på apoteket med huvudduken är intolerant mot den sedvänjan och kräver rätten att utöva sin sed.
Den andra intoleransen står apoteket som arbetsgivare för, som accepterar en demonstration av livsåskådning. Jag har aldrig sett andra synliga demonstrationer av livsåskådning, varför jag tror att apoteken inte accepterar andra symboliska demonstrationer. På apoteken i min stad har jag aldrig sett hos personalen nynazistens runa, kommunistens hammare och skära, judens kippa eller den kristnes väldiga kors hängande på bröstet. Inte ens symboler som representerar demokratiska åskådningar, som tex socialdemokratens ros, moderatens keps eller Sverigedemokraternas blomma, har jag sett hos personalen. Ja, inte ens mer blygsamma demonstrationer har jag sett, som att man bär en brandgul halsduk, vilket är en symbol som visar att man är hängiven supporter av IFK Kristianstad, den lokalt framgångsrika handbollsklubben. Det tycks som om apoteken har en diskriminerande, dvs intolerant policy för synliga demonstrationer, där blott en typ åskådning får ha en synlig demonstration.
Den tredje intoleransen står också företaget för, men nu riktat mot dess kunder, de som är skälet för apotekens existens. Hur kunden upplever sin vistelse i apoteket bryr de sig inte om. Att demokratiska socialister och ateister som jag, känner obehag när de möts av en person som demonstrerar en åskådning som är ett hot mot dem och deras gelikar, är likgiltigt för apoteken. Hur homosexuella eller hur forna muslimer som lämnat islam upplever dessa demonstrationer, vet jag inte, men dessa två grupper är de som har det svårast när den demonstrerade åskådning får dominera i ett samhälle. Apoteken visar ingen omtanke, ingen tolerans mot sina kunder och deras upplevelser, utan medger en enskild grupps behov av en synlig symbol av deras åskådning.
Om apoteken hade varit en tolerant arbetsgivare, hade de uppmuntrat alla sina anställda att öppet demonstrera, med synliga symboler, sin åskådning. Men apoteken är i första hand inte till för sina anställda, utan har ett samhällsuppdrag, att ge oss kunder den medicin vi behöver för ett gott liv. Därför skall apoteket vara en plats som är fria från demonstrationer av personalens livsåskådningar.
Sven-Olof Yrjö Collin, Kristianstad
-----------------------------------------------------------
Den 30 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag var 21 år och hade ett interrailkort. Jag åkte genom England, Skottland, besökte Harris på Yttre Hebriderna, åkte sedan till Paris, Milano, Rom och Wien. Hemma lät jag framkalla mina bilder. De återgav några människor jag träffat, några kor, några naturbilder och mängder av foton från de stora städerna jag besökt. Fotona fästes på pappersbilder, som jag visade för mina släktingar och några vänner. De togs fram ibland, för att titta på och minnas resan. Idag vet jag inte var de finns.

Idag tar jag foton, ibland av mig själv, sk selfies, lagrar dem digitalt och lägger ut en del av dem på sociala media som Instagram och Facebook. Jag tittar inte på alla bilder jag tagit, visar dem sällan för släkt och vänner, blott något väl utvalt. Förutom min mor, som kräver att få se alla bilder.

Bildbeteendet har således ändrats. Jag kan tänka mig att ta en bild av …mig själv. Hur skruvat är inte det? Jag vet hur jag ser ut. Min senaste selfie var av mig, med blodet rinnande från pannan efter att jag klippt ner buskar med sylvassa taggar, som rev upp sår i mitt ansikte. Ett drama, tyckte jag, och tog en bild. Och tyckte att dramat skulle visas för mina vänner, omedelbart. Inte vänta tills jag kom hem och träffade dem, utan omedelbart. Så jag lade ut min selfie, mitt blödande ansikte på Facebook.

Detta oerhörda behov att offentliggöra våra små händelser har spelat staten i händerna. I Moskvas tunnelbana sitter kameror som läser av folks ansikten och jämför dem bl a med foton från sociala media. Om någon lagt upp ett foto från en regimkritisk demonstration, läses ansiktet av. Dyker det ansiktet upp i tunnelbanan, går signalen till polisen var människan är, och den kan fångas in. Redan idag kan därför den ryska polisen få ett foto på demonstrationer, där ansikten omedelbart getts namn, adress och arbetsgivare.

Så har vårt förändrade fotobeteende, från återgivande till exhibitionism, spelat den totalitära staten i händerna. Kontrollen av oss har ökat, p g a vårt eget oerhörda behov att berätta för alla och envar vad jag, jag, och jag gör.

​Den 29 augusti 2021
Sven-Olof Collin

​Jakob Schmid tog fast Sophie Scholl, när hon spred antinazistiska flygblad på universitetet i München 1942. Albert Scheithammer tog henne till Ernst Haeffner, ansvarig vid universitet, som lämnad över henne till Gestapo. Roland Freisler dömde henne till döden och under blicken från Walter Roemer avrättade Johann Reichhart henne samma dag, den 22 februari 1942.

Jakob Schmid, Albert Scheithammer, Ernst Haeffner, Roland Freisler, Walter Roemer, Johann Reichhart. Läs de namnen igen. Kanske de agerade av övertygelse att det var det rätta att försvara den nazistiska regimen. Kanske de ansåg att det var rätt att agera ty det begärde nazisterna av dem. Kanske de agerade för att inte själva bli anklagade. Kanske de agerade av ren rädsla.

Om de agerade utifrån att det var rätt, då skall deras namn bäras vidare, ty då var de orättskaffens män och skall ihågkommas som sådana. Kanske de agerade utifrån rädsla. Då skall deras namn ihågkommas som ynkryggar.

Orättfärdiga eller ynkryggar var Jakob Schmid, Albert Scheithammer, Ernst Haeffner, Roland Freisler, Walter Roemer, Johann Reichhart.

Oavsett deras motiv för deltagande, deltog de i en process där man halshögg en ung flicka, som kämpade för sin övertygelse med fredliga medel.

Jag har en moralisk strid med mig själv på denna blogg, där jag oftast undviker att namnge folk när de agerar på ett sätt som jag kritiserar. Ibland klarar jag inte av anonymiseringen, när jag inte kan stå emot kravet att var och en står för sitt agerande, stolt eller med ursäkt. När jag anonymiserar går jag emot mitt eget krav på människan, att ta ansvar för sitt agerande, med namn och heder.

Den mest hemska upplevelse jag haft i mitt liv var avskedet från Högskolan Kristianstad. Du har säkert läst dig trött på allt mitt skrivande om det. Där har jag, tror jag och egentligen också hoppas, undvikit namngivning i mycket stor utsträckning. Alltför stor utsträckning. Någon gång har jag inte klarat anonymiseringen. Ty jag antar att alla inblandade gjorde det med reflektion och, antingen med övertygelse att det var rätt, eller för att undkomma sanktioner. Men de gjorde det och borde därför stå med sitt namn som delansvariga i processen. Och därmed beredda att försvara sitt agerande. Antingen för att det var rätt, eller för att de ville undkomma risker för sanktioner.

Jag utgår egentligen från att alla inblandade såg deras agerande som nödvändigt för att bygga en mycket god ekonomutbildning, där mitt deltagande innebar en så kraftfull försämring av utbildningen att mitt avskiljande var nödvändigt. Därför skulle samtliga gärna se uppradningen av sina namn, likt Jakob Schmid, Albert Scheithammer, Ernst Haeffner, Roland Freisler, Walter Roemer, Johann Reichhart.

Medan jag säger som Scholl, så som hon sade i domstolen: ” Was wir schreiben und sagen, das denken alle... nur haben sie nicht den Mut es auszusprechen” [”Vad vi har skrivit det tycker ju ni alla andra också, ni har bara inte modet att säga det”]

Och som hon lär ha sagt som sina sista ord: ”So ein schöner, sonniger Tag, und ich muss gehen ... Was macht mein Tod aus, wenn durch uns Tausende von Menschen geweckt und zum Handeln angeregt ...” [“En sådan vacker solig dag och jag måste gå ... Vad betyder min död när vi väcker tusentals människor och inspirerar dem att agera ...”].

Jag minns inte om 1 juni 2018 var en solig dag. Jag hoppas det, ty då delar jag en likhet med Fröken Scholl.

​Den 28 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Gunnar Sträng, den legendariske finansministern, började som trädgårdsarbetare. Han blev engagerad i fackföreningsrörelsen och kom därmed in i socialdemokratin. I fackföreningsrörelsen tog han strider med kommunisterna, som stärkte honom i sin demokratiska socialism. Han vände sig mot att kommunisterna ville bruka våld, men också mot att de ville upphäva kapitalisten.

Vanligt bland trädgårdsarbetare var att skaffa sig erfarenhet genom arbete i trädgårdsföretag, och sedan, med en liten penningsumma, investera i en egen anläggning, och därmed övergå till att bli företagare. Sådan avsikt hade också Sträng. Han hade ingått ett avtal med en trädgårdsmästare att för en ringa peng, överta hans verksamhet. Men innan det skedde, blev han vald i sin fackförening att åka till fackföreningens kongress. Där höll han några tal, som visade att han mycket väl förstod statarnas situation, som var organiserade i samma fackförening som trädgårdsarbetarna. Vid omröstning för ombudsmannapost röstade statarna på honom så att han blev vald till ombudsman.

Sträng stod inför alternativet att bli företagare eller fackföreningsombudsman. Han valde det senare. Där han bl a deltog i förhandlingar med jordägare och avskaffade det förhatliga statarsystemet i ett avtal 1944, tillsammans med Gösta Netzén.

Sträng tycks ha haft synen att det var en bra ordning när det fanns goda företagare, som visste att driva företag, och goda arbetare, som visste att arbeta. Dessa två inbördes förhållande skulle regleras genom förhandlingar.

Kommunisternas syn, att kapitalisten skulle skjutas och dennes position skulle försvinna genom egendomens upphävande, var inte önskvärt hos Sträng. Förvisso var han irriterad över paragraf 23, som sedan blev paragraf 32, att det är arbetsgivaren som fritt leder och fördelar arbetet. Tidigt hade LO, 1906, fått gå med på denna paragraf, i utbyte mot att arbetsgivarna accepterade fackföreningar. 1928 inrättades Arbetsdomstolen, som visade sig fälla avgörande till förmån för arbetarna i sådan utsträckning, att Sträng fann det acceptabelt, om än inte exemplariskt, med paragraf 32.

Sträng agerade som en demokratisk socialist, att arbetarna skall beredas rättigheter och möjligheter, men att det sker genom förhandlingar gentemot en motpart, kapitalisten, som genom sin egendom och paragraf 32 kontrollerade företaget. Kommunisterna ville ju upphäva denna motsatsställning, arbetare mot kapitalist och de ständiga förhandlingarna, genom revolutionen där egendomen, det som gav kapitalisten sin existens, skulle upphävas. Mot det kunde Sträng invända att då har ju arbetarna ingen motståndare att förhandla med. Och förhandlingar var hans grundläggande mekanism för att få förändring. Det var demokratin i hans socialism.

Men de demokratiska socialisterna i socialdemokratin ville mer. De ville ha ekonomisk demokrati, dvs att förhandlingar inte enbart rörde arbetsvillkor och lön, utan även ledning av företaget. Ty den grundläggande tanken, när man väl accepterat motpartsförhållandet, var att kapitalister och arbetare tillsammans skulle leda företagen. Vid den tiden, kring 1970-talet, var Sträng fortfarande finansminister, men det är okänt för mig hur han stod i frågan om arbetsplatsdemokrati. Medbestämmandelagen kom, och därmed naggades arbetsgivarföreträdet i kanten, om än fortfarande dominerande.

Kommunisterna levde med de politiska marxisternas tanke om revolutionen, där dialektiken mellan kapitalist och proletär, enligt Hegels dialektiska schema, skulle nå sitt Aufhebung, dvs innesluta funktionerna, men höjas upp en nivå, där egendomen, grunden för kapitalisten, skulle försvinna, och därmed skulle också de egendomslösa, proletärerna, försvinna och den ekonomin skulle styras av …ja, vad vet jag, arbetarråd kanske.

Sträng, förhandlingsvirtuosen, såg inte detta som önskvärt, ty då hade arbetarna ingen att förhandla med. Utvecklingen i Sovjetunionen gav honom kanske rätt, ty när ekonomins sades stå under arbetarna och i arbetarnas tjänst, fanns det ju ingen som arbetarna kunde förhandla mot.  

Sträng trodde på det eviga förhandlandet mellan två motparter, medan kommunisterna upphävde parterna, och därmed förhandlingen, till förmån för, som det visade sig, det auktoritära.

Kanske är därför den demokratiska socialismens verkliga grund, förhandlingen. Det är förhandlingen, erkännandet av motsatta parter, med olika intressen, som kommer överens genom förhandlingar, som är essensen i den demokratiska socialismen.

Men det innebär också att marknadskrafter, där pris vunnet genom utbud och efterfrågan, utan förhandling, ses som en motståndare till den demokratiska socialismen. Ty det är förhandlingen, när människor möts och diskuterar och tvingar sig till att nå en överenskommelse, som är det goda samhällets essens.

Den 26 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Läs Anders L Johansson (1992) Gunnar Sträng: Landsvägsagitatorn, Tidens Förlag. DS

​Som demokratisk socialist vill jag gärna betecknas ’vänster’. Men den beteckningen har alltid varit problematisk, då den främst har givits, och tagits, av grupper som jag inte kan känna samhörighet med, eftersom jag är demokratisk socialist.

På 60- och 70-talet var vänster främst kommunister och de som tågade i FNL-tågen. De renläriga och belästa var anti-demokrater, medan de andra mumlade om demokratins tillkortakommanden och hävdade att invasionen i Tjeckoslovakien skulle ses i ett historiskt sammanhang, varför den förvisso var betänklig, men förståelig.

’Den vänstern’ hade drömmen att uppvigla arbetarklassen till en revolution. Det kom sig av den samhällsanalys de hade, den marxistiska, där proletariatet var den förtryckta gruppen. Emellertid besvarade inte arbetarklassen ’den vänsterns’ kärleksförklaring. Ja, den började t o m bete sig som borgare, som föredrog midsommaraftonens dans kring majstången, istället för demonstrationstågen för arbetarklassens befrielse. ’Den vänstern’ vände sig då till de som tydligt och klart var förtryckta, Vietnams folk. Som också hade fördelen att vara långt borta, varför ’den vänstern’ inte behövde träffa de som de kämpade för, och därför kunde behålla glorifieringen av dem.    

Dagens ’den vänstern’, har gett upp hoppet om att befria arbetarklassen. Den bor ju numer mestadels i villa, blir förbannade på bensinskatten, och är, till råga på allt, rasister, enligt ’den vänsterns’ förståelse. Ut har gått den marxistiska analysen om klasser, och in har kommit en identitetsanalys, där de hittat nya förtryckta grupper som skall befrias. Denna gång förefaller det som om en del av de förtryckta är med på noterna och vänder sig inte från ’den vänstern’. Borta är demonstrationer för internationell solidaritet och demokrati. Istället går de i Pride-tåg, de betraktar hijaben som ett uttryck för feminism och islam som de förtrycktas sätt att behålla sin värdighet. Ingen i dagens ’den vänstern’ känner längre citatet” Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” från Marx’ ’Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin’.

Men dagens ’den vänstern, är oerhört mycket mer framgångsrika än gårdagens, ty idag har de fått med sig staten, dess universitet och t o m de som de tidigare bekämpade, de kapitalistiska företagen, i sin kamp för de som de identifierar som förtryckta. Vänstern som jag tillhör, lyckas däremot inte komma ut med sin klassanalys, att ’den vänsterns’ unga har idag intagit den klassposition de hade redan då, men nu är de i position att behärska organisationerna, och får därigenom möjlighet att uttrycka sin åskådning genom organisatorisk handling. Därför förekommer idag det som min vänster alltid har förknippat med totalitärt förtryck, hijaben, på apoteken och i universitetens marknadsföring, under den groteska beteckningen ’tolerans’.

Min vänster lyckades bygga ett samhälle, på väg till jämlikhet och frihet. Förvisso med avarter och extremer, men ändå på väg. Det bygget revs ner av en samfäll attack från högerns marknadsliberaler och från ’den vänstern’ som utvecklades till, vad den gamla vänstern kallar rasister, men ’den vänstern’ kallar antirasister. Friskolor och moskéer breder ut sig, till min vänsters förfäran, och till ’den vänsterns’ glädje.

Frågan jag, som tillhörande den demokratiska socialismens vänster, ställer är om vi kan komma tillbaka, med våra krav på jämlikhet, solidaritet och frihet, eller om vår vision är förlorad. Har den demokratiska socialismen blivit som mitt hår, grånat och mindre och mindre?

Kanske vi, i min vänster, får skalda, strax innan vi dör, som Fröding, i hans Kärleksvisa:

”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”

​Den 25 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Efter Andra världskrigets slut fanns många judar, som mirakulöst lyckats överleva Nazitysklands Förintelse, i läger i Europa, som kom från Tyskland, men många av judarna hade också flytt från öststaterna, de som nu var ockuperade av Sovjet.

Vad skulle ske med judarna?

Att sända öststatsjudarna tillbaka till sina forna hemländer var uteslutet. Länderna ville inte ha dem och många judar ville inte återvända. En lösning vore att de fick åka till USA, som säkert många ville, men USA ville inte ta emot dem. Storbritannien var också tänkbart för judarna, men inte för Storbritannien. 150 000 judar hade flytt från Polen, och de fick slå läger i den av USA ockuperade zonen, ty Storbritannien ville inte ha dem i sin ockupationszon.

Många judar ville till Palestina, kanske uppeldade av sionismen, men också av den enkla tanken att ha ett eget hem, ett etniskt hem. Ty judarna hade ju under många, många hundra år varit, som Hitler skrev i Mein Kampf, ett folk utan land.

USA tyckte det var en bra idé. Men Storbritannien, som hade Palestina som sitt protektorat, tycket inte det var en lysande idé. Premiärministern i Storbritannien säger till USA att det måste ske med arabländernas godkännande, ty ”…annars kommer det att sätta hela Mellanöstern i brand.” (en prediktion som vi fortfarande sitter fast i) (detta citerat i min källa för detta inlägg, understreckaren av Håkan Lindgren i SvD 210719). Att upprätta en judisk stat, hävdade diplomaten Halifax ”vore lika med att acceptera Hitlers uppfattning” (citat från Lindgrens Understreckare)
(https://www.svd.se/en-europeisk-tragedi-ingen-talar-om-langre )
​
När det blir dags att upprätta Västtyskland som stat, viker sig slutligen Storbritannien och öppnar för en massiv judisk inflyttning i Palestina. Israel upprättas 1948 och, som Lindgren avslutande skriver ”Dagen efter självständighetsförklaringen anfalls Israel av fyra arabländer, och snart befinner sig 750 000 palestinier på flykt.”

Varför kunde inte judarna få stanna i Europa? Man hade kunnat använda sig av ett kvoteringssystem där Västeuropas länder fick sin andel av flyktingarna. Kanske för att, som en australiensisk parlamentsledamot sade som argument mot att ta emot judar, att Australien skall inte vara :”en avstjälpningsplats för människor som Europa inte klarat av att assimilera på 2000 år”.

Judarna hade levt, i mångt och mycket integrerade, men inte assimilerade, under 2000 år i Europa. De hade lyckats med att, som Hitler skrev, vara ett folk utan land. Hitler ville mörda dem alla, medan de allierade, slutligen, gav dem ett land, ett etniskt land. Till priset av nya flyktingströmmar, där palestinier, en del av ett arabiskt folk, fick ge upp sitt land.

Idag har Sverige muslimer inom sina gränser. Det finns starka tecken på att de, likt judarna, kan integreras, men inte assimileras. Kommer vi då att få ett liknande problem som Europa haft i 2000 år, ett folk som lever i ett annat folks land, med liknande konflikter som funnits med judarna, integrerade men inte assimilerade? Eller kommer Sverige att lyckas med det som Europa inte lyckades med, att ha ett integrerat men inte assimilerat folk inom sina gränser?

De som hävdar att det är möjligt, har en stark historia mot sig. En historia med en ohygglig kulmen, Auschwitz. I mina ögon är det inte de som kallas rasister och islamofober som har att förklara sig. Ty de bär Europas 2000-åriga historia med sig. Det är de som hävdar att det som inte har lyckats under 2000 år, kan lyckas idag, som måste förklara sig.

Den 24 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin      

Antinatalist är de som har den radikala tanken att människan inte skall fortplanta sig. Barnalstring är ett angrepp på vår jord och är ett angrepp på det barn som blir till. Människan belastar jorden och bör försvinna, varför det är fel att alstra en ny människa. Livet är meningslöst och ett lidande, varför det är omoraliskt att utsätta en ny människa för detta meningslösa lidande.

Mot detta går det att anföra några invändningar.

Den skarpaste är kanske att notera att blott de levande kan vara antinatalister. Antinatalisterna har en position som blott kan innehas av de som går emot positionen.

En annan är det rent evolutionära, att livet har en mekanism i sig som är reproduktion. Om man skulle prata om mening, vilket är fel i fysiska processer, så är meningen med livet dess reproduktion.

Människan är förvisso ett angrepp på vår jord. Men så är fåret och geten. Där de går fram, förödds mycken växtlighet. Platser där får och getter finns, hade varit annorlunda om de inte funnits. Varje djur påverkar naturen. När människan sett till att jorden blivit så varm att den själv inta kan leva där, så finns det många organismer som kan leva där. Livet på jorden går oundvikligen vidare. Människan är mäktig, men kan inte stoppa livet på jorden, med mindre att människan får jorden att explodera och upplösas.

Förvisso rymmer livet en del lidande, mer för andra, mindre för andra. Men livet rymmer också många glädjeämnen. Ja, så många, och så roliga, att jag själv, i mitt liv, har tyckt det vara kul att leva. Antinatalisternas position innebär att de förvägrar potentiella människor möjligheten att ha glädje, och möjligheten att ha ett liv där glädjen övertrumfar lidandet.

Men, det finns ett sista argument, som visar hur löjlig antinatalisternas position är. Ty antinatalism är ju egentligen en position som inte skulle kunna finnas. Ty, om livet är en belastning på jorden och en belastning för individen, varför inga nya liv skall skapas, varför skall livet finnas? Vad motiverar antinatalisterna att leva och framföra sin antinatalism? De borde göra rent bord med mänskligheten, genom att ge sitt bidrag till dess upphörande genom att ta sitt liv. Därigenom minskar belastningen på jorden och en individ, den som begick självmord, slipper det lidande som livet är.    

Antinatalism existerar och bärs fram av individer. Deras existens, och därmed existensen av antinatalism, är beviset på antinatalismens felaktighet, och dess inbyggda hyckleri.

Antinatalism, om den hade varit trovärdig, kan inte finnas, ty alla dess anhängare borde vara döda.

​Den 23 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag slår dig på ruten. Du får huvudvärk. Jag ger dig en huvudvärkstablett. Därvid har jag kompenserat effekterna av mitt agerande. Jag står därmed på plus-minus-noll.

Sådan är tanken i en del miljöarbete idag. Jag köper en flygbiljett till Milano, och samtidigt miljökompenserar jag genom att köpa något som miljökompenserar, t ex att en stackars sate får plantera två träd i Sibirien, som kan ta upp de gaser som mitt flyg producerar.

Det är en tämligen konservativ form av hållbarhetsinsats, dvs att försöka reducera den negativa effekten av mitt agerande. En radikal form är att inte producera effekten, och därvid också undkomma kompensationen. Att helt enkelt inte slå dig på käften besparar både mig och dig från kostnaden med huvudvärk och tablett.

Den radikala hållbarhetsinsatsen är att undvika miljöpåverkan som kräver kompensation. Men hur gör jag då om jag vill åka till Milano? Jag kan köpa, eller än hellre, hyra en elbil och åka till Milano. Hyra är bättre än att äga, ty ägda bilar står mestadels stilla, varför det finns oerhört många fler bilar om de är ägda än hyrda. Eftersom varje producerad bil skapar miljöpåverkan, minskas miljöpåverkan ju färre bilar som behöver produceras. Därför är det bättre att hyra.

Men även den hyrda elbilen producerar miljöutsläpp, både i sin produktion, och när den förbrukar elen, som kanske kommit från kolkraftverk. Men även el från vatten och vind producerar gaser, främst när kraftverken producerades.

Det går således inte att undkomma den negativa miljöpåverkan, annat än att du inte gör resan till Milano.

Vad skall du i Milano att göra? Är det så oerhört viktigt? Skall du dit för att äta en baba? Den kanske du kan köpa på det lokala bageriet, som förvisso skapar miljöpåverkan genom sin blotta existens och i sin produktion av baban, men det är så oerhört mycket mindre än vad resan till Milano skulle medfört. Där för övrigt samma miljöpåverkan uppstår, ty även det bageriet äter på naturen i sin produktion av baba. Således bör du även avstå från att köpa din baba hemmavid.

Vill du uppleva domen i Milano? Ja, kanske det inte är samma upplevelse, men du kan se på bilder av domen, t ex genom att låna en bilderbok på biblioteket. Ty du köper inte en sådan, eftersom även här gäller att hyra, dvs låna, är bättre än att äga. Men, biblioteket finns i lokaler, som värms upp, som förbrukar natur.

Jag hade gärna ägt en Ferrari. Inte hyrt, ty körandet är inte tillräckligt, utan det är ägandet, att alltid ha Ferrarin i min närhet, att beundra, att köra. När jag var ung hade jag inte de finansiella möjligheterna att köpa en Ferrari. Idag kan jag köpa en Ferrari. Men jag köper inte en Ferrari, ty glädjen i ägandet står inte i rimligt förhållande till de effekter ägandet skulle ha på min finansiella situation. Därför kommer jag aldrig att äga en Ferrari, …om jag inte vinner omåttligt med pengar på ett spel…som jag inte deltar i.

Hur vi än agerar, skapar vi miljöpåverkan. Medan vi kan luta oss tillbaka och kräva av staterna och företagen att de gör sitt yttersta, inte att kompensera genom huvudvärkstablett, utan genom att inte skapa miljöpåverkan. Men ansvaret faller också på individen, att veta vilken miljöpåverkan olika handlingar skapar, och väga den påverkan mot individens behov. Men detta förutsätter både att individen har värderingen att försöka undvika naturpåverkan, men också har kunskapen. Därför åligger det individen att skaffa kunskapen, och samhället att bistå med kunskapen.

​Den 22 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Går våldtäkterna i Sverige upp eller ner? Om det diskuteras det.

Våldtäkternas frekvens påverkas av definitionen av våldtäkt. Den har förändrats, inte minst den legala definitionen, vilket påverkar statistiken. Det som igår inte betraktades som våldtäkt, men som idag betraktas som våldtäkt, leder till en ökning av frekvensen, även om de verkliga handlingarna är desamma.

Våldtäkternas frekvens påverkas av anmälningsbenägenheten. Somliga hävdar att anmälningsbenägenheten har gått upp, och därför ökar frekvensen av våldtäkter. Men samtidigt har vi fått ett stort inflöde av människor som bär en kultur där det kan förekomma att man inte kan se att våldtäkt förekommer inom äktenskapet, ty samlaget är mannens rätt. Därför kan också den relativa anmälningsfrekvensen ha gått ner.

Men man bortser från kvinnans beteende. Risken att utsättas för våldtäkt ute i det fria beror ju på om kvinnan rör sig i det fria. Om kvinnor börjar begränsa sin rörlighet i det fria, borde rimligen den typen av våldtäkt som sker ute i det fria, på gator, i parker, på motionsslingor, minska.

Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har nu statistik som visar att speciellt yngre och äldre kvinnor (cirka 40%) känner otrygghet att vistas utomhus under kvällen. Vad jag vet, så vet vi inte om denna otrygghet omsätts i handling, t ex att kvinnor undviker att gå ut, eller om de blott går ut i sällskap med någon annan.
(https://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2021-06-21-nationella-trygghetsundersokningen---resultat-pa-kommunal-niva.html )

För att veta hur våldtäkt förändras, räcker det således inte att beakta våldtäktens definition eller anmälningsbenägenheten, utan också att observera kvinnors agerande. I den mån de minskar sin närvaro i det offentliga rummet, reduceras deras risk, och därmed också våldtäkterna.

Kunskap om kvinnors agerande torde vara oerhört viktig, ty den är ju ett mått på kvinnors frihet. I den mån de drar sig för att gå ut, är de ju utsatta för ett faktiskt utegångsförbud, något vi hänför till totalitära stater. Medan kvinnor i kvinnoförnedrande kulturer höljer sig helt i kläder och aldrig går ut utan manligt sällskap eller med många kvinnor, kanske svenska kvinnor börjar med ett beteende som liknar det beteendet, att de inte går ut utan stannar i hemmet, eller blott går ut med sällskap. Precis det som de kvinnoförnedrande kulturerna ser som föredömligt.

Vi måste därför undersöka kvinnors rörelsemönster. Det är en kunskap som behövs för att förstå i vilken grad kvinnorna lever i ett fritt samhälle.

​Den 21 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En fascist, som eldade folkmassorna till våldsamheter, döms till fängelse. Folk som jag tycker det är bra att staten nu, äntligen, slår till mot fascismen, vare sig den är från höger, eller mer vanligt, från vänstern, eller, som nu, religiöst motiverad. Det svenska samhällets värdering måste vara självklar och tydlig. Åsiktsuttryck är bra, ty de berikar oss. Demonstrationer är bra, ty människor måste få uttrycka sig, även på gatorna. Men minsta tecken på och minsta gnutta till våld, dvs ett fascistisk uttryck, skall bemötas så som man bemöter fascister, fängelse. Du må ha vilken åsikt du vill, men du får aldrig uttrycka den med våld eller med hot om våld. Ty det är fascism.

Men i detta fall vill inte fascisten krypa i fängelse. Ja, fascisten tycks t o m hävda nästan oskuld till det skedda. Och en journalist skriver en vinklad artikel, där de faktum som kan ses som mindre förväntade avseende en fascist, att hon är kvinna, är mor, till fem barn, boendes i en villa, tas fram mycket tydligt, medan det som förefaller ha varit hennes motiv, en religiös grundinställning, lämnas utan speciellt beaktande, annat än genom ett citat där kvinnan säger att man inte får ge sig på koranen.
(tyvärr nu bakom betalvägg https://www.expressen.se/kvallsposten/vittnena-58-ariga-kvinnan--som-drev-pa-stenkastarna/ )

Hon är inte skyldig till brottet och hon ångrar sig. Hennes döttrar intygar att hon är en snäll människa. Ja, tänker jag, Hitler älskade hundar och hatade judar. Han var snäll. Selektivt snäll. Men han bar på en ideologi som gjorde honom ond, och benägen till fascism. Den kvinnliga fascisten är säkert också selektivt snäll, men den snällheten tycks stängas av när andra uttrycker sin åsikt genom att bränna koranen. Då kommer våldet fram.

I en annan artikel står om en man som varit radikal muslim och som nu säger sig ha blivit fredlig. (https://www.expressen.se/gt/anas-khalifa-predikade--vald-och-hyllade-terror-lamnar-nu-extremismen/)

I en kommentar till artikeln skriver en krönikör: ”Talar han sanning? Kanske.”
https://www.expressen.se/kronikorer/kassem-hamade/khalifas-markliga-svar-talar-han-sanning-nu/

En angelägen fråga, och ack så förbjuden, är denna: Kan vi lita på muslimerna?

Om en person som vi fördomsfullt förväntar oss ytterst fredliga handlingar av, en kvinna, en 58-åring, en person med fem barn, som bor i en lugn villa, kan agera fascistiskt, då måste vi våga fråga: Var kommer hennes ondska ifrån?

Kanske du pekar på pöbeln, att sammanhanget var fascistiskt, med folk som rusade, kastade sten, varvid människor, vem som helst, t o m en fembarns-mor, lätt dras med i massans vansinne. Nej, jag tror inte att människor dras med i ett upplopp genom upploppet själv. Det måste finnas en idé i upploppet som drar in människan i upploppet och reducerar henne till pöbel. I hennes fall, hennes avståndstagande till just det som upploppet handlade om, att ta avstånd från de som brände koranen.

Vi vet att det absoluta flertalet av muslimer är fredliga. Men vi vet också att islams texter predikar våld, att muslimska imamer predikar våld, att stater med islam som dominerande lära predikar och utövar hat och är våldsamma, och att många terroristgrupper, som utför gränslöst våld, baseras på islam. islam bär fascism i sig, dvs en benägenhet att kunna tillgripa våld. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att man skall kunna säga att islam har fascismen som frö i sig.

Kan man då lita på muslimer? De som gör avbön och de som hävdar att det var ett tillfälligt rus? Kan vi lita på dem, trots att vi vet att de bär islam med sig, som bär det fascistiska fröet? Kan vi lita på dem, trots att vi vet att det inte finns någon stark mekanism i islam som förhindrar all form av våld? När man hör, både de fredliga och de våldsamma säga, att detta som jag har, är det sanna islam, medan det de har, är det falska?

Jag har en bekant, starkt islamfientlig, som säger att han aldrig skulle anställa en muslim, ty väl inne på arbetsplatsen skulle de börja ställa sina religiösa krav, och inte rygga tillbaka för våld, om nöden kräver det.

Jag har en muslimsk bekant som uttrycker sig och beter sig på ett sätt som gör att jag tror han kan vara benägen till våld, om hans religion hotas. Men jag har två muslimska vänner, som jag överhuvudtaget inte kan föreställa mig skulle kunna utöva det minsta våld. koranen ligger i den äldsta dotterns säng, kanske som ett sorts beskydd. Skulle han eller hon ta upp en sten i Malmö, och kasta på polisen, för att en person bränt koranen? Skulle det fascistiska fröet i islam förmå dem agera på ett sätt som jag inte kan föreställa mig? Kan jag lita på dem, mina vänner?

Under min studietid lärde jag känna kommunister. Somliga av dem predikade öppet våld, att när dagen kommer, skulle de gärna skjuta Wallenberg. Andra sade att man måste vara beredd på våld, ty när kapitalisterna är hotade, tillgriper de fascism, vilket visade sig i både Ryssland, Finland och Tyskland. Jag såg aldrig dem vara våldsamma. Idag har de tagit avstånd från kommunismen. Några är moderater och hävdar att lönespridningen är för liten för att motivera människor till insats, medan andra är vänsterpartister eller socialdemokrater. Blott en har jag hört säga uppriktigt: Jag hade fel. De hade en fascistisk ideologi, dvs en som kan tillgripa våld för samhällsförändring. De uttryckte den med ord, ibland våldsamma ord. Men de agerade aldrig efter den. Och idag är den glömd, förutom när vinglaset töms och de sentimentalt säger: ”Det var tider det.”

Fascismen slog aldrig rot i Sverige. Som om vi då hade ett demokratiskt frö som stod emot fascismen. Skotten i Ådalen ekade länge och starkt. Som om vi svenskar bär ett fredligt frö, som kan stå emot fascism. Som om vi har en fredlig kultur som effektivt vaccinerar oss mot våld. Och som gör att vi idag, när vi möter uttryck av fascism, gärna vill tro att den inte är möjlig. Att bara för att människor är i Sverige, så omfattas även de av fredens frö. Att hatet i islam aldrig kan omsättas hos oss, till det som det omsätts till på andra platser, till våld. Att vårt fredliga frö, övertrumfar islams våldsamma frö.

Mot den tron på vår starka anti-fascism står fembarns-modern, som utövade fascism på Malmös gator.

Ja, frågan är om vi kan lita på att muslimer i Sverige är svenskar, som inte ser våldet som möjlighet, och inte muslimer, som ser våldet som en möjlighet.

Min, kanske naiva övertygelse, är att vi kan vinna muslimerna för det svenska, men att vi samtidigt måste vara tydliga i att bekämpa islams utbredning, på det att islams fascistiska frö aldrig får slå rot och uttrycka sig, så som dess fascism uttryckte sig i Malmö. Därför bekämpar jag islam, samtidigt som jag röker vattenpipa med muslimer.

Jag älskar flickan som sover i sin säng med koranen. Jag vill lita på människan, även om den är muslim.

​Den 20 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Evolutionsteorin har spridit sig till de olika vetenskaperna. Men hur fungerar egentligen den evolutionära teorin? Empirisk vetenskap bygger på observationer, antingen att de bygger upp en teori, eller att de får förkasta en teori. Vi kan observera den fysiska evolutionen genom att studera benrester. Därav kommer att vi kan visa att vi har samma ursprung som dagens apor.

Men när det gäller den evolutionära förklaringen av beteende, kan vi inte bygga på observationer. Det går inte att observera hur de agerade på vikingatiden, lika lite hur människor agerade för 100 000 år sedan. Evolution är en ytterst långsam process, som i fråga om mänskligt beteende skulle kräva 10 000-tals år av observationer. Evolutionär psykologi och sociologi kan således inte vara en empirisk vetenskap, i bemärkelsen att via observationer dra slutsatser. Den kan blott vara teoretisk, där man har en teoretisk modell som antar existensen av evolution och att agerande kan härledas tillbaka till ett teoretiskt evolutionärt funktionellt beteende.

Den evolutionära socialvetenskapen befinner sig därvid på samma nivå som mycket nationalekonomi, där man gör antagandet att mänskligt beteende kan förklaras utifrån den egoistiska nyttomaximeringen. Vi vet det är ett absurt antagande, att det ibland är rätt och ibland är fel, ty människan kännetecknas av många andra drivkrafter, som viljan att tillhöra, att visa omsorg, att göra det rätta. Men, med Friedmanskt eko, säger de att man skall utvärdera en teori utifrån hur den blir förkastad vid empirisk prövning, dvs hur den kan förklara, inte vilka antaganden den gör.

Den evolutionära psykologin förklarar mannens sexuella beteende utifrån vad som kan tolkas som evolutionärt funktionellt. De lyckas tämligen väl. Det är evolutionärt rationellt av mannen att vara sexuellt lössläppt, ty då ökar hans spridning av sina gener. Kvinnans beteende är däremot mer återhållsamt, ty för det första kan hon bara alstra ett begränsat antal barn, och för det andra, speciellt under slutet av graviditeten, är hon i större risk och behöver skydd från andra, t ex mannen. Hon behöver därför vara mer selektiv i sitt val av inseminatör, och behöver koppla ett grepp om mannen, så att han skyddar henne i slutet av graviditeten.

Det evolutionärt funktionella låter onekligen aningen konservativt, med den skyddande mannen, med sina älskarinnor, och kvinnan som utför samlag i det skyddande äktenskapet. Ja, kan man inte dra det ett varv till och säga att äktenskapets starka ställning är ett uttryck för ett matriarkat, ty äktenskapet är ju främst till gagn för kvinnan och hindrar mannen i sin rika fortplantning?

Den evolutionära förklaringen har emellertid en panglosslogik, att det som är, är evolutionärt funktionellt, ty annars hade det inte varit. Pangloss hävdade ju att Gud skapade världen, och eftersom gud är god, måste jorden vara god. Det som vi ser som ondska, är gott, men vi förstår det inte. Allt existerande är gott, ty annars hade det inte existerat.

Allt beteende är evolutionärt och har passat oss i vår evolution. Beteende är evolutionärt funktionellt, därför gäller det bara att förstå hur evolutionen valt ut beteendet. Det har onekligen en lätt cirkulär ton, att beteende är evolutionärt anpassat, det kan förklaras utifrån att det passat oss väl i evolutionen.

Men det gäller att komma ihåg två saker. För det första, beteendeevolution är en deducerad teori, inte en inducerad teori, dvs den är byggd på tester av hypoteser, inte på empiriskt samlad data som skapat teorin. För det andra, precis som med nationalekonomins teori, så är en lyckosam testning inte ett bevis på antagandenas riktighet, det evolutionärt rationella, utan blott ett bevis på deras användbarhet.

Den evolutionära teorins existens i socialvetenskapen löper alltid risk, då den inte är empirisk utan blott teoretisk, att bli utsatt för politik, t ex konservativa krafter som legitimerar äktenskapet och kvinnans sexuella återhållsamhet. Men då gör den konstruktivistiska teorin, dvs den som antar att människan skapas här och nu, i ett socialt sammanhang, en god tjänst genom att avslöja det genom kritik. Vi behöver dock den evolutionära teorin, som motvikt mot den idag så expansiva konstruktivistiska sociala teorin, som hävdar att allt är konstruktioner.

Den evolutionär teorin kan emellertid också vara ett hjälpmedel i en radikal politik. Om kvinnan anses mest förfördelad av evolutionen, då kan vi utnyttja de evolutionära krafterna för att frigöra henne. Kan hon genomföra ett samlag utan att riskera att bli med barn, då kan kvinnan genomföra samlag med genetiskt inferiora män, och bete sig likt männen, som ligger runt. P-pillret är därför ett medel som befriar kvinnan från det evolutionära trycket och gör att hon kan agera som en man. Kan sedan kvinnan få skydd av någon annan än mannen, då vinner hon ytterligare frihet, ty då kan hon para sig med en genetiskt framstående, utan att behöva försäkra sig om den mannens beskydd. Sjukvård och barnstugor är därför metoder som är anpassade till evolutionen och som frigör kvinnan.

Att äktenskapet, eller parsamheten dröjer sig kvar, är därför en vetenskaplig utmaning. Kanske de evolutionära säger att evolutionen är långsam, varför evolutionärt irrationellt beteende dröjer kvar. Men då gräver de sin egen grop, ty om irrationellt beteende dröjer sig kvar, då är ju inte allt beteende evolutionärt rationellt.

Och så går hjulen ett varv till…

​Den 19 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

En ström av ensamkommande individer, absoluta merparten med manligt kön, där ålder debatteras, varför jag kallar dem män, kom till Sverige. De fick ett överraskande välorganiserat stöd, och lyckades slutligen få en partiell amnesti från asylrätten, och fick stanna, med stora investeringar från staten i deras utbildning.

Idag är förhållandena i Afghanistan mycket osäkra, varför de som stött männen, vädrar morgonluft och kräver amnestin från asylrätten.

En av de mest prominenta är den forna socialdemokraten, Pierre Schori, som tidigare varit en förkämpe för internationell solidaritet. (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/7dKrpV/nu-maste-de-afghanska-flyktingarna-fa-stanna).

Det är överraskande med det stora stöd dessa personer har fått, speciellt från de som tidigare varit socialdemokrater, med internationell solidaritet som varumärke.

Sverige har en regering som säger sig vara feministisk. Att då vara villig att bryta mot asylrätten, att skriva kontroversiella lagar, som Lagrådet avråder från, och att låta oerhörda pengar gå till en grupp män, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.

Sverige har länge haft solidaritet som utmärkande drag, dvs en omtanke om de svaga, om de förfördelade. Att då ge stöd till individer som är mycket starka, som har mycket mod, och som kanske också har haft tillgång till stora ekonomiska resurser, där alla dessa tre saker kan förklara varför de lyckades ta sig till Sverige, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.  

Detta stöd är uppenbart ett brott mot grundläggande svenska värderingar. Vad kan förmå människor att bryta mot dessa värderingar?

Jag tycker mig märka, i mitt eget liv, och i samhället, den konservativa principen, att det bestående alltid har en röst. Det som står framför en, hur oerhört irriterande det än kan vara, har det fördelen av att vara och att vara tydligt framför en. Skall man göra något annat, om man skall förändra, krävs det så mycket mer av förändringen än det bestående, för att det skall bli gjort. Det bestående har en röst redan innan avgörandet skall ske.

De ensamkommande männen står vid dörren. De finns här. De ger en möjlighet att visa sig god, att göra gott och känna förnöjsamheten i det goda.

Det man inte ser, eller kraftigt reducerar, är alternativet. Ty i Afghanistan finns flickor, lika gamla, och yngre, än männen som kom. Men de kommer inte. De har inte modet, styrkan, och är kvinnor med riskerna för våldtäkt, och de kan också vara fattiga. Allt detta är hinder för att göra den flykt männen kunde göra. Allt detta utgör en stark diskriminerande kraft, till männens fördel och kvinnornas nackdel. Detta sammantaget borde utlösa den stora solidariteten hos svenskarna, inte minst hos en forn socialdemokrat.

Men solidariteten utlöses inte. Den får inte liv. Deras solidaritet stannar hemma, hos dem som de ser, de befintliga. De som redan har en röst innan man ens börjar överväga vem som skall få vår solidaritet.

Människans konservativa tendens övertrumfar feminism och internationell solidaritet, t o m hos en forn socialdemokrat. Så paradoxal är världen.

Den 18 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En islamofob är en person som har en irrationell rädsla för islam. Idag torde islamofob vara något av det värsta man kan vara. Islam skall inte bara tolereras utan omhuldas, ty det är ju en religion, och som sådan, får den anta de mest märkliga former och innehåll. Vilket den gör.

Men är det verkligen möjligt att vara islamofob? Vad vi vet från islams texter är att den innehåller så rysliga texter, att de inte borde få läsas av unga människor. Vad vi vet från dess praktik, är att var helst islam drar fram, dödas människor, förtrycks människor, och människor lever i armod. Det går därför inte att ha en irrationell rädsla för islam. Rädslan mot islam är alltid rationell. Det finns alltid anledning att vara rädd för islam.

Däremot finns det idag en utbredd och kvävande islamofobifobi, dvs en irrationell rädsla gentemot de som man betecknar som islamofober. Man är rädd för, och man attackerar de som är islamkritiska, dvs de man betecknar som islamofober. Man hävdar att dessa, de som betecknas som islamofober, är rasister och antidemokrater.

Men den som är mot islam och är rädd för islam är ju det bl a för att islam, varhelst islam drar fram, monterar ner demokrati. Det är inte de sk islamofoberna som tystar kritik genom dödshot. Det är islamisterna, inte islamofoberna, som gett Lars Vilks anledning att ha polisbeskydd 24 timmar om dygnet. Vad jag vet, finns det inte en endaste muslim som har 24 timmars polisbevakning för att den fruktar för sitt liv av en sk islamofob.

Islamofobifoberna jämställer kritiken och rädslan mot islam med rasism. Man glider snabbt från religionen till dess utövare, muslimerna, och menar att de sk islamofoberna föraktar muslimerna. Delvis är det väl sant, ty den som bär islam bär en ideologi som det är svårt att respektera. Men det avser dennes religion, inte personen.

Nej, de som är de verkliga fobikarna är islamofobifoberna.

​Den 17 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​2005 varnade en frispråkig Courtney Love för Weinstein, mannen som mer än tio år senare åkte gatlopp och till slut fängslades för sitt kvinnoförnedrande beteende. Hon visste att berätta.
https://edition.cnn.com/2017/10/16/entertainment/courtney-love-harvey-weinstein/index.html

Men 2005 hade Weinstein kontroll över resurser och dominerade den sociala arenan, varför den frispråkiga sanktionerades av de sociala grupperna. Trots att de visste att hon sade sanningen, var det en sanning som inte fick sägas. Det skulle ta tio år innan sanningen  fick sägas, innan sanningen accepterades som sanning.

Under dessa tio år skulle kvinnor få betala för att sanningen förtrycktes. Det var både män och kvinnor som deltog i förtrycket av sanningen. Kejsaren gick naken, men den som vågade säga att kejsaren var naken, knuffades undan.

De som knuffade undan henne, de som fortsatte att förneka sanningen, var alla delaktiga i kvinnoförtrycket.

En av mina doktorander kom tillbaka från ett gruppmöte, och var eld och lågor. Hon hade berättat om sina forskningsidéer och en av docenterna hade uttryckt sitt gillande och önskade att få diskutera dem vidare med henne. Emellertid, strax därefter var hon som förbytt, nedslagen och besviken. Hon hade sökts upp av ledaren för gruppen, som, mellan skål och vägg, hade berättat för henne att docenten hade ett rykte att vara en kvinnoförförare, som inte drog sig för att utnyttja kvinnor. Hon rekommenderades därför att inte träffa docenten. Hon frågade mig om detta blott var ett illasinnat rykte, att ledaren, som inte var docent, blott var avundsjuk på en framgångsrik forskare, så som det inte sällan är i akademiska miljöer.

Jag bekräftade hans historia och gav henne samma rekommendation. Tidigare hade jag, i en ansvarsposition, stött på en av hans doktorander, som berättade att hon kände sig sexuellt trakasserad av honom. Jag sade till henne att hon måste göra en anmälan, ty utan utredning kunde jag inte agera. Nästa gång jag träffade henne och tog upp hennes anklagelse och menade att hon måste agera, så att jag kan agera, hävdade hon att hon aldrig sagt något om sexuella trakasserier. Strax försvann hon som doktorand, och jag vet inte idag vad som hände med henne. Jag tyckte att jag inte kunde göra något, annat än att, genom min ansvarsposition, försöka förhindra att han fick ytterligare kvinnliga doktorander.

Han flyttade till en annan högskola, och fortsatte uppenbarligen på sin tidigare inslagna väg. Vilket var möjligt då jag inte gjorde vad Courtney Love gjorde, offentligt påtala riskerna med honom. Är jag därmed medskyldig till de trakasserier andra kvinnor fick utstå?

Ett annat fall, som jag inte skall tynga bloggen med igen, ty jag har berättat om det tidigare, var liknande, där jag tyckte mig vara förhindrad att vara offentlig, då kvinnan inte ville göra en anmälan, med risken att den mannen kunde fortsätta med sin kvinnoförnedring. Men denna gång var jag lite visare. Jag informerade mig genom för mig trovärdiga källor, och fann att det var ett Weinsteinfall, där det fanns en sanning som vandrade som ett rykte. Men, den formella organisationen agerade inte. Kanske likt mig, förhindra av att inga anmälningar gjordes. Men den informella organisationen hade tagit hand om saken, bl a genom att säkerställa att mannen aldrig fick handleda kvinnliga studenter.

Det ohyggliga i detta är förvisso alla kvinnor som trakasseras. Men det är också ohyggligt att männen offentligt var oskyldiga, men att de var informellt dömda, i det ena fallet, av mig till att inte få fler kvinnliga doktorander, i det andra fallet, att inte få kvinnliga studenter. Bakom dessa mäns ryggar pågick således processer i avsikt att skydda de skyddsvärda, utan att männen visste om det. De var dömda, men visste inte om sin dom.
Allt detta kan pågå p g a att det finns så få som inte är ynkryggar, det finns så få som vågar uttala sanningen.

Jag agerade för att skydda de skyddsvärda, men inte kraftfullt. Inte som Courtney Love. Har jag därmed varit delaktig i ett kvinnoförtryck?

​Den 16 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Ordet parasit skall man använda med yttersta försiktighet avseende människor. Det har använts om judarna, främst med hänvisning till att de verkat som penningutlånare, då de kunde ta ränta. Ordet parasit har därför en stark antisemitisk laddning, som gör det svårt att använda ordet.

Med parasit menas ”…en organism som lever i eller på en annan levande organism och tar sin näring från denna samtidigt som den orsakar skada.”  (https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/bakterier-virus-parasiter-och-mogelsvampar1/parasiter).

Oaktat svårigheten i användningen av ordet p g a den antisemitiska användningen, finns det mänskliga parasiter i dagens svenska samhälle. De som suger ut näring från samhällets kropp, utan att ge något tillbaka, utan istället tillfogar kroppen en skada, en skada som riskerar att bli mycket stor, varför man bör se parasiterna som samhällsfarliga.

Parasiternas namn är: …

Nej, jag vågar inte skriva ut dem då jag inte litar på att det svenska rättssystemet är gjort för transparens avseende kriminella och deras görande, utan att kriminella skyddas. Jag saknar numer det förtroendet för staten och saknar tron på det öppna samhället. Så sönderfrätt är min tidigare starka tillit till den goda staten, att jag numer inte litar på yttrandefriheten. Självfallet är det ärekränkande att namnge personer som är misstänka för brott. Lika självklart är det brist i transparens om man inte får namnge brottslingar, dvs de som fällts av domstolen.

Därför får du själv ta fram parasiternas namn, t ex genom att läsa domen som meddelades vid Göteborgs Tingsrätt (målnummer B 4178-21), eller att läsa https://samnytt.se/utlanningar-doms-i-gigantisk-harva-av-assistansfusk/ , där också domen kan laddas ner.

I domen står om dessa parasiter som genom bedrägeri tillskansat sig bortåt 43 miljoner kronor via assistansersättning. Dessa parasiter har, förutom dessa 43 miljoner, kostat staten genom den framgångsrika polisiära insatsen, var kostnader jag inte känner till. De har kostat staten genom domstolens arbete, som inte anges i domslutet. De har kostat staten genom ersättning till parasiternas biträden, vilket enligt domslutet var 14 644 408kr. De fick sammanlagt 49,5 år i fängelse. Då fängelse kostar i snitt 3200 kronor per dag, blir kostnader för parasiternas fängelsetid 57 816 000 kronor.

Dessa parasiter kommer att kosta staten minst 115 460 408 kronor (kostnad för polisarbetet och för domstolen ingår ej).

115 460 408 kronor!

Två av parasiterna är rumänska medborgare. För utvisning krävs, skriver Tingsrätten: ”..det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar. Utvisning av en EES-medborgare förutsätter därutöver att utvisningen sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet”

Domstolen avslår begäran om utvisning med argumentet: ”Även om det är fråga om relativt allvarliga brott anser tingsrätten att brotten inte kan ses som ett tillräckligt allvarligt hot mot samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär”

Till skillnad från Tingsrätten anser jag att deras brott är ohyggliga då brottslingarna angriper och utgör en frätande syra på samhället. Detta omdöme gör att jag anser det terminologiskt korrekt att benämna de fällda brottslingarna för parasiter.

Parasiternas brott är en frätande syra på det solidariska samhället, där vi alla bistår med vårt arbetes frukter, till gagn för de som inte är förmögna att bidra själva, för att ge dem ett anständigt liv. Parasiternas brott är ett direkt och hårt angrepp på ’samhällets grundläggande intresse’.

Parasiternas brott är en frätande syra på den tillit vi har till staten och dess förmåga att värna det solidariska samhället. Varför har staten inte försäkrat sig om giltigheten i parasiternas hävdande av assistansersättning? Vem är de statliga företrädare som låtit detta ske? Vilka följder drabbar dem, som låtit detta skarpa angrepp på staten försiggå? De har ju låtit staten dräneras på mer än 115 460 408 kronor.

Samtliga parasiter har invandrarbakgrund. Den ohyggliga misstanken föds, att parasiterna har fått parasitera just p g a att de statliga företrädarna inte granskat dem, då en granskning skulle kunna föranleda misstanke mot de statliga företrädarna för främlingsfientlighet, ja, t o m rasism. Om denna misstanke har någon som helst grund, vilket jag önskar att den inte hade, då är den tredje frätande syran, den rasismideologi som behärskat, och fortfarande behärskar det svenska samhället.

Vad återstår av det solidariska samhället, det vi kallar välfärdsstaten, när parasiter parasiterar, och deras parasitism kan ske p g a att staten inte har skydd mot parasiter, och t o m har en ideologi som omöjliggör ett skydd mot parasiter?

Nu blir jag medeltida.

Jag vill ha parasiterna, och de som möjliggjort parasitismen genom undfallenhet mot parasiterna, på ett offentligt podium, med ansikte och namn, där de får förklara och motivera sin delaktighet i detta angrepp på den solidariska staten. Offentligt, sänt i den statliga TV:n, på bästa sändningstid, med de bästa, icke-aktivistiska journalisterna. Angreppet på samhället och staten måste vara publikt.

Förvisso skulle ett sådant podium gagna ett politiskt parti, ty de på podiet är ju de bästa valarbetarna som Sverigedemokraterna någonsin har haft. Men det är en liten kostnad, relativt all den syra dessa parasiter hällt ut över vårt solidariska Sverige.

Den 15 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

För en befolkningsgrupp i samhället gäller följande:

• Utegångsförbud efter kl 20, med kontroller
• Utdriven från det egna huset och anvisats ett boende med andra utdrivna
• Radioförbud, dvs får inte lyssna på radio
• Telefonförbud, dvs får inte lov att ha egen telefon
• Förbud att bevista teater, bio, konserter och museer
• Förbud att köpa eller prenumerera på tidskrifter
• Förbud att färdas med fordon (avser förmodligen att själv framföra fordon)
• Förbud använda buss
• Förbud att åka spårvagn, förutom på främre plattformen.
• Allt resande förbjudet förutom till och från arbete
• Förbud att köpa ’bristvaror’
• Förbud att köpa cigarrer eller andra rökverk
• Förbud att köpa blommor
• Förbud att gå till barberare
• Hantverkare får anlitas efter ansökan, om den beviljas
• Tvångsinlämning av skrivmaskiner
• Tvångsinlämning av pälsar och yllefiltar
• Tvångsinlämning av cyklar
• Tvångsinlämning av liggstolar
• Tvångsinlämning av hundar, katter, fåglar
• Förbud att lämna staden
• Förbud att beträda järnvägsstationen
• Förbud att beträda parkerna
• Förbud att beträda vissa gator
• Förbud att beträda saluhallar
• Förbud att ha förråd av mat hemma
• Förbud att använda lånebibliotek
• Förbud att besöka restauranger
• Extraskatter som inte tillkommer andra
• Inköpstid begränsad till tre till fyra på vardagar och tolv till ett på lördagar.

Detta var förordningar som gällde judar i Dresden den 2:e juni 1942. Det är Victor Klemperer som förtecknat dem i sin bok ”Intill slutet vill jag vittna”. Det är dagboksblad, som börjar 14 januari 1933 och slutar 10:e juni 1945. Victor var jude, men överlevde då han var gift med en kvinna som betecknades som arisk. Det är en bok på 912 sidor, där man får följa Victor, dag för dag, med stort, men mest smått, hans hälsoproblem, hans upplevelse av andra personer, hur potatisens kvalité var. Och, det som är skälet för att läsa boken, hur terrorn smyger sig på, hur hans liv blir mer och mer begränsat. Men också hur han vänjer sig vid det. Det sägs ju att människans vana är så stor att även den hängde vänjer sig vid snaran. Victor själv är en ganska osympatisk person, som själv graderar individer, inte utan förakt. Han föraktade kroppsarbete, kanske för att han varit en uppburen professor. Men detta bekommer inte vid läsningen, utan det som drabbar en är hur syret stryps, och hur man vänjer sig vid det. Även om han aldrig accepterar det. Terrorn har sin vardag.

Läs boken.

​Den 14 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Människans samhälle regleras genom lagar och normer. Medan normer formas bland människorna, och traderas genom handlingar som sanktioneras eller belönas, utformas lagar av mänskliga organisationer, där de tidigare traderades oralt, medan de idag traderas skriftligt och upprätthålls genom sanktioner. Lagar och normer påverkar varandra, där t ex somliga normer blir lagar, medan lagar påverkar normerna.

Idag anser de flesta av oss att lagar blott kan utformas av institutioner som representerar folket, dvs lagar utformas och beslutas genom demokrati. De flesta lagar kan stiftas av en församling som representerar folket, medan speciella lagar, grundlagar, kräver att folket får en ny möjlighet att välja sina representanter, som därefter återigen, får ta ställning till lagförslaget. Dessa lagar upprätthålls och tolkas av en kader jurister, ytterst av domstolar, med visst inslag av folket, men i huvudsak av professionella jurister.

Eftersom lagar skall reglera människors agerande, är de sprungna ur folket och gillade av folket, genom den representativa demokratin. Det är den civilisatoriska lagen.

Sedan finns den barbariska lagen. Det är de lagar som hävdas av de som hävdar att lagar är för människan, men inte av människan. Det, att skilja människan från lagen, är det barbariska.

De främsta barbariska lagarna är de religiösa. Barbarerna antar existensen av en lagstiftare som inte är människa, men som trots det, ja, man kan t o m hävda att på grund av det faktum att den inte är människa, har den rätten att reglera människans handlingar. Denna lagstiftare har de gett namnet gud, vilket är en lagstiftare som är evig, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är en aktör som är visare än människan och har skapat lagar som är till gagn för människan, även om hon inte inser det.

Eftersom guden är både allsmäktig och allvetande, skapar den lagar, eller snarare, har den lagar som gäller för alla människor och i alla tider, dvs lagarna är oändliga i tid och rum, de är eviga. Barbarerna accepterar därför inte den civilisatoriska synen på att lagar kan vara olika i rummet, ty människans samhälle är olika, och att lagar kan förändras, ty människan och hennes samhälle förändras. Lagar är inte föränderliga för barbarerna, ty guden är inte föränderlig. Gudens lagar är grundlagarnas grundlag, den alltid oföränderliga lagen. Lagarna kräver inte heller människornas acceptans genom t ex demokrati. I den mån människorna inte accepterar gudens lagar, skall de straffas, ja, ytterst brännas på bål eller hängas, beroende på barbarernas inriktning. Barbarerna är därför totalitära, där människan är underkastad, inte sig själv, utan detta eviga väsen.

Men bland barbarerna finns det de som har ett visst mått av civilisation. De hävdar det totalitära, att lagarna förvisso är eviga och orubbliga, men lagarna från guden har traderats oralt och skriftlig, vilket skett genom människan, varför de blivit förvanskade av både tiden och människan. De är förvisso tidlösa, men p g a att de gått igenom människan, behöver de därför tolkas och översättas till den tid där människorna lever.

Det är förvisso en motsägelsefull, ja, rent ut sagt, en dum föreställning, ty varför har den allsmäktige behövt människor för att formulera sina lagar? Varför i herrans namn vände sig allah till mohammed och berättade om sina lagar, när allah visste att mohammed, som var illitterat, inte skulle kunna skriva ner dem? Som om guden, den som klarade av att skapa världen utan människans hjälp, plötsligt är i behov av människor för att få sina lagar spridda och nedtecknade?

Medan de civiliserade har en lagstiftande församling som utformar lagar, och en industri av tolkare och dömande, jurister och domstolar, har barbarerna skapat en motsvarande veritabel industri av tolkare av de eviga lagarna, där de främsta kallas profeter och präster.
Civilisation utmärks av att de civiliserade låter barbarerna hålla på, om söndagarna, i speciella lokaler, men att de p g a sin barbarism, får hållas där. Barbarerna utmärks av att de inte tolererar civilisation, ja, de kan t o m anse det korrekt att avliva de civiliserade.

Civilisationens tolerans av barbarerna bär emellertid på ett problem för civilisationen. Toleransen av barbarerna är ständigt ett hot mot civilisationen, då barbarerna inte tolererar civilisationen. Toleransen av barbarerna kan därför inte bli total, ty då går civilisationen under. Civilisationens svårighet ligger därför i att avgöra var gränsen för toleransen av barbarerna går. Om det måste vi ständigt debattera och reglera.

​Den 13 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Jag har alltid varit en uppskattad handledare, där studenter aktivt väljer mig som handledare och efter kursen ger mig hög utvärdering. Jag är en handledare som försöker pressa studenterna till prestation, helst förbi vad de själva tror sig vara förmögna till. Min popularitet beror därför inte på att jag bjuder på en glidarfärd. Själv har jag trott att min popularitet beror på att jag ser studenten, att varje student betyder något, blir sedd, blir tillfrågad, blir kritiserad, blir förlöjligad på det sätt som innebär att studenten erfar att jag ser den. I detta agerande ligger också att jag, och studenterna, har roligt och skrattar mycket. Ty, som jag brukar säga: Är det inte roligt är det ju inte kul.

Jag har trott att skratten är en effekt av den miljö som jag och studenterna tillsammans skapar. Det är en effekt av min handledningsfilosofi.

Men så får jag läsa: ”… unga råttor umgås hellre med äldre råttor som skrattar mycket ”. I en understreckare skriver Peter Gärdenfors om skrattets funktion och evolutionära ursprung. (https://www.svd.se/kittlade-djur-ger-oss-insikter-om-manniskan) I citatet redogörs för en del av skrattet hos råttorna. Det vänder på min analys av min handledning. Umgås de unga råttorna, dvs studenterna, med mig, den äldre råttan, professorn, av evolutionära skäl, p g a att jag och därmed vi, skrattar?

Är det myckna skrattandet orsaken till att studenterna dras till min handledning och att de uppskattar den? Skrattet är inte en effekt av handledningsatmosfären, utan en orsak till den? Har jag, mig själv ovetande, utnyttjat skrattets evolutionära funktion för gruppsammanhållning, till gagn för studenterna, mig själv och prestationen, dvs uppsatsen?

Så här skriver Peter vidare: ”Skrattet har många funktioner. Det synkroniserar en grupp och ökar snabbt sammanhållningen. Framför allt signalerar det vilja till samarbete mellan dem som skrattar. Skratt minskar stressen i besvärliga situationer. Äkta skratt, men inte oäkta, gör lyssnarna mer positivt inställda till den som skapar munterheten. Även att retas kan fungera humoristiskt så länge det är godmodigt och inte upplevs som hotande.”

Skrattet binder samman. Bindningen tror jag ibland är ett skäl till studenternas prestation, att de förvisso presterar för sig själva, men att de också presterar för min skull.

Skrattet ger möjligheter till starkt samarbete. Även om det är studenten som skriver sin uppsats, finns moment av starkt samarbete, t ex när jag ger råd som studenterna, vid rådgivningstillfället inte förstår, men tar till sig, och först senare förstår det korrekta, eller ibland, det inkorrekta i. Den tilliten är samarbetet, som kan komma från skrattet.

Skrattet synkroniserar, dvs man förstå varandra bättre och kan anpassa sig till varandra. I många situationer är förmågan till synkronisering viktig, inte minst när jag försöker pressa studenterna framåt, då jag måste kunna läsa av när pressen riskerar att bli övermäktig.

Stressen i handledningen, att studenten möter professorn, den krävande, försvinner snabbt, enligt min erfarenhet, men är kanske inte studenternas erfarenhet, efter en eller två handledningar, med alla sina skratt.

Skrattet måste vara äkta, inte oäkta. Det är svårt att skratta instrumentellt, för att uppnå de goda effekterna av skrattet, ty varje människa kan skilja äkta från oäkta skratt. Ett oäkta skratt kan sannolikt t o m vara värre än inget skratt, ty då visar den oäkta skrattande en rent instrumentell hållning relativt den andre.

Slutligen, att retas, med åtföljande skratt, är inte till nackdel, utan till fördel. Mina kommentarer kan låta elaka: ”Ditt påstående kan jag nog avhålla mig från att föra vidare till Nobelpriskommittén” är ett retsamt sätt att säga att det var dumt tänkt. Men det säger också, tänk till. Det är viktigt att sådana uttryck förekommer ofta, så att det blir en jargong, där studenten nästan väntar på nästa spydighet. Men det är också viktigt att jag är spydig mot mig själv, dvs förlöjligar mig själv. Då blir retsamheten ett gemensamt band med många goda skratt. Dock med det viktiga tillägget, att retning får bara förekomma tillsammans med beröm, dvs att studenten kan lita på att få veta när den tänkt gott och när den tänkt dåligt.

Kanske är det de ljudliga skrattsalvorna som gör mig till uppskattad handledare? Att ha lätt för att komma till skratt, och att ha viljan till skratt, är det den egenskap, mig oförtjänt då det är en del av min personlighet och inte en pedagogisk teknik, som t ex nu senast, gav mig omdömet avseende min handledning 6,64 på en sjugradig skala?

Det finns de som har sagt till mig att jag och min handledning inte är seriös, då jag och mina studenter skrattar så mycket. Den evolutionära teorin, och mina studentgruppers prestation över åren är motbevis: Att skratta är en seriös verksamhet då det är effektivitetsbefrämjande.

Den 12 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Linnéuniversitetet deltar i Pridedemonstrationen och har ett hbtq-certifierat bibliotek. De deltar däremot inte i demonstrationer på 1:a maj och de har inte ett arbetarklasscertifierat bibliotek. Högskolan Kristianstads ekonomutbildningar följer stolt, tydligt redovisat på deras hemsida, FN:s hållbarhetspolitik. De följer inte … stolt …en kraftfull strategi för att markant öka lärarnas akademiska kompetens.

Återigen, omigen, som vanligt, noterar en forskare det vi vetat sedan länge, att det inte blott är förmågan som avgör om en person börjar studera på högskola, vilken högskola den börjar på, vilken inriktning den väljer och hur det går för den. En icke ringa förklaring i alla dessa fyra avgöranden, som ser ut som val, kommer från personens familj, dess utbildningsbakgrund och dess klass.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forskaren-socialt-arv-spelar-stor-roll-i-val-av-hogskola

Detta vet vi. Den social snedrekryteringen gick ner på början av 60-talet, men stoppades 1968, då medelklassen stormade in på universiteten. Sedan fanns det en viss nedgång i den sociala snedrekryteringen på 90-talet, men den har gått upp igen.

Social snedrekrytering innebär, om vi antar att mental förmåga inte är klassbunden, att landets begåvningar inte utnyttjas, utan sätts i en klassmässigt skapad begåvningsreserv, som inte utnyttjas. Det är samhällsekonomiskt och samhällskulturellt slöseri med befolkningen.

Social snedrekrytering innebär också att individer inte bereds möjlighet att utveckla de resurser och förmågor naturen gett dem.

Högskolor säger säkert att de arbetar mot social snedrekrytering. I något avlägset dokument.

Men notera! Detta arbete finns inte stolt omnämnt på deras hemsida. De slår inte fast att här, på denna högskola, får varje student en unik möjlighet att, oaktat varje diskrimineringsgrund, som t ex sociala klass, utveckla sina förmågor.

Och notera! De går inte på gator och torg, med vackra vimplar, som förkunnar att de gör sitt yttersta för likaberättigande avseende utbildning. Däremot gör de det för sexuellt likaberättigande. Som om utbildning inte är en huvudangelägenhet för universitet, medan sexuell läggning inte är det.

Från mina två senaste arbetserfarenheter, måste jag dock säga att det finns en skillnad, som inte är oviktig. Jag ansvarade för uppsatskursen på Linnéuniversitetet. Där tycker jag att studenterna gavs en ganska bra utbildning, vilket till icke ringa del berodde på att alla handledare var disputerade och flertalet var docenter, dvs de hade akademisk kunskap som var relevant för kursen, och som innebar att studenterna gavs den bästa hjälp, ja, också pressades till ytterligare prestation.

När jag var ansvarig för en liknande kurs på Högskolan Kristianstad var det stora problemet att det fanns okvalificerade handledare. Det innebär att studenterna inte får den utbildning de har rätt till, och de får inte heller den utmaning som kan utveckla dem ytterligare. En högskola som framför allt rekryterar ungdomar från studieovana hem borde därför vara helt och fullt inriktad, inte på FN:s hållbarhetspolitik, utan på att säkerställa att de ger studenter, som genom socialt arv är förfördelade, en utveckling som innebär att de får utnyttja de förmågor naturen gett dem. En högskola som tar sitt uppdrag på allvar gör sitt yttersta för att höja upp sin personals akademiska kunskaper. De gör sitt yttersta för att rekrytera goda akademiker, som kan utveckla deras studenter och ge dem den utbildning de har rätt till.

När jag och min amanuens förslog utbildning av handledarna, fråntogs jag slutligen ansvaret för kursen. Senare kastades jag ut från högskolan, varvid bl a två docenter slutade. Således drevs en politik som förvisso hyllade FN:s klimatpolitik, men som inte respekterade högskolans uppgift, att ge en god utbildning. När ungdomar från studieovana hem kommer till högskolan, ja, då skall de stoppas full av en hållbarhetspolitik, men inte av god akademisk utbildning. Som om de inte skulle vara värda det.

Högskolan har alltid dominerats av en borgarklass, med borgerliga värderingar. 60-talet var inte annorlunda. De utbrott av radikalism som man såg, t ex på sociologen i Lund, fick ingen genklang i styrningen av universiteten. Inget svenskt universitet förkunnade stolt att de var …klasskampscertifierade. Inget universitet hade som främsta målsättning, angivet i sin marknadsföring, att social utjämning var deras viktiga inriktning.

Men idag har de politiska målsättningarna impregnerat högskolorna så att de t o m utgör målsättning för utbildningsprogram och hela högskolor. Högskolorna är fortfarande borgerligt dominerade. Så, varför har politiken tagit sig in?

En orsak är säkert det betydligt starkare ideologiska klimatet idag. Det har kanske ökat trycket på högskolorna. Men samtidigt har högskolorna blivit akademiskt svagare. Idag finns det prefekter som inte ens är disputerade och rektorer som knappt är docenter. Försvaret för högskolans primära uppgift, att ge akademisk utbildning, försvagas, och borgarklassens politiska intresse får spelrum, där klassen är, givetvis, helt frånvarande, men där man för fram sexuellt likaberättigande och hållbarhet.

Högskolorna, ju mer akademiskt svaga, ju mer uttalat, har blivit politiska megafoner för borgarklassens värderingar. En av deras absoluta huvuduppgifter, att utveckla en individs mentala förmågor oaktat sociala hinder, är inte intressant för borgarklassen på högskolorna.

Flickan och pojken från det studieovana hemmet är noll och intet värd. Kanske, ohyggliga tanke, för att de som arbetar på högskolan själva inte har sådana ungdomar.

​Den 11 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin