​I de flesta samhällen är allmosan, välgörenheten, väl sedd. I islam finns den som en av deras fem grundpelare, zakat, vilket är välgörenhet till de fattiga. USA har en mycket stor och omfattande välgörenhetssektor. I Sverige får man t o m lägre sin skatt om man ger till välgörenhet (ja, den som är accepterad av staten förstås).

I Strindbergs Röda Rummet, driver två överklasskvinnor omkring och letar förtvivlat efter någon som kan ta emot deras välgörenhet. Så att de sedan kan återvända till sin salong, till sitt te, och känna sin välgörenhetsförträfflighet.

Socialisten vänder sig med vämjelse mot välgörenhet. Zakat är inte något fint, något högt, utan precis tvärtom, ett tecken på ett outvecklat samhälle. Välgörenhet är ett tecken på att samhället inte tar hand om de sina, utan att de utslagna får finna sig i att räcka ut handen och ta emot välgörenhet. Samhället arrangerar så att en grupp, de fattiga, får erfara förödmjukelsen av att få välgörenhet, medan den andra klassen får känna förträffligheten i välgörenhetens barmhärtighet. De fattiga får inte bidrag att ta sig ur sin fattigdom, utan de rika ger till dem, i den mån det passar dem och i den mån de lyder skriftens påbud.

Ty för socialisten är välgörenhet direkt och negativt korrelerat till samhällets utvecklingsnivå. Ju mer avancerat samhälle, ju färre tiggare på gatan. Omsorg är inte något som ges som välgörenhet, utan är statens plikt, för ett civiliserat samhälle.

Onekligen finns det många svenskar som känner ett obehag, inte ett behag, i tiggaren på gatan som önskar vår välgörenhet. Ty för oss, som känner obehag, är tiggaren på gatan en effekt av EU och att det i EU finns länder som inte är avancerade länder, utan som producerar tiggare, som släpps iväg till oss. Välgörenheten vi ger, är inte påbjuden, är inte ett behag, utan något vi ger för att samhället har misslyckats med sin uppgift.

Vi ger förvisso välgörenhet. Men vi ger det inom landet, där vi anser att staten missat. Eller, vilket jag tror är den största välgörenheten, till andra länder och områden, där staten misslyckas att ge ett mänskligt samhälle.

I ett gott samhälle finns inte välgörenhet. Där används skatten till att hjälpa folk, inte till att ge välgörare skattelättnad. 

Den 31 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Inger Støjberg, som var migrationsminister, gav instruktionen att de flykingpar, där det fanns minderåriga, skulle skiljas åt, då det enligt danska värderingar och lag inte är acceptabelt att minderåriga lever tillsammans i äktenskap. Det har ansetts att instruktionen var generell, och ledde till att ett tjugotal par separerades. Enligt dansk rätt, men även enligt konvention för mänskliga rättigheter, kan sådant förfarande ske blott efter individuell prövning. Inger anses, genom sin instruktion, ha brutit mot lag och konvention. Hon ställdes inför riksrätt, vilket inte är en ordinär domstol, utan en domstol med stort mått av politiska inslag. Den ansåg att hon agerat mot lagen och dömde henne till 60 dagars fängelse. Folketinget debatterade om hon kunde vara folketingsledamot mot bakgrund av att hon var en dömd brottsling, och med majoritet röstades hon ut ur folketinget, och fick lämna sin plats omedelbart.

Hennes öde väcker frågor.

Är det rimligt att Folketinget kan rösta ut en vald ledamot? Hon sitter ju där, inte som invald av Folketinget, utan genom demokratiska val. Bör det då inte vara demokratin som tar platsen ifrån henne? Hon sitter redan där som politisk vilde, dvs har lämnat det parti som gav henne platsen. Men det var inte skäl för att knuffa ut henne, lika lite som Gudrun Schyman eller nuvarande Amineh Kakabaveh har blivit utkastad från Riksdagen när de lämnade Vänsterpartiet.

Är det rimligt att en domstol, med starka politiska inslag, dömer en Folketingsledamot, och inte en vanlig domstol? Det är samma fråga som kunde ställas när Trumph ställdes inför rätta, i en domstol som var helt och enbart politisk. Politiska domstolar borde gå rakt tvärs mot västerländsk samhällsuppfattning, och mer ansluta till det som blir slutet på detta inlägg, barbarism.

Kärnfrågan vet jag inget om, om det är rätt eller fel att skilja par åt, där minst en av dem är minderårig. För mig förefaller det vara en juridisk finess, som jag inte förstår, ty är de minderåriga, då är de det och skall skiljas åt. Mer grundläggande processer behövs inte för att se att deras agerande strider mot dansk lag. Men uppenbarligen finns det en finess som undgått mig, varför det kanske är helt korrekt att hon skall åtalas för lagstridighet.

Men så kommer den moraliska frågan: Är det omoraliskt att begå en handling, som kan ligga på gränsen, och i detta fall, överträda den, för det lagliga, när man åser ett agerande som är lagstridigt, att leva i äktenskap med minderårig, och som går mot samhällets värderingar och tradition? Är det omoraliskt att agera, när man erfar underlåtelsesynd, dvs att folk underlåter att agera, trots att de borde agera? 

Alla kunde se att det var lagstridigt agerande från parens sida. De som såg det, men som inte gjorde sitt yttersta för att de skulle skiljas åt, gjorde en underlåtssynd mot både lag och värderingar. Eller så agerade kanske alla, allt vad de kunde, men paren var ihärdiga i sin lagstridighet och levde tillsammans i äktenskap, trots att de inte hade rätt till det.

Därmed kommer vi till kärnan i detta förlopp, det som får mig att kanske förblindas i mitt förnuft. Paren är barbarer, eftersom de lever enligt en barbarisk sed, där minderåriga, speciellt kvinnor, anses förmögna att vara i äktenskap. Barbarismen är den abrahamitiska barbarismen, med sitt barbariska patriarkat, där kvinnan är en ägodel, utan egen kraft och vilja. De kommer från en kultur som är barbarisk, där unga människor förvägras det som vi anser oss ha vunnit genom utveckling av vår civilisation, där vi lämnat barbarismen bakom oss och funnit ungdomen, en tid då man lever relativt fritt från sina föräldrar, men inte kan ingå äktenskap.

Jag antar att paren informerades om att det de gjorde var fel. Detta till trots valde de att leva, inte enligt det civiliserade landets normer, ett land som de valt att ta sig till, och att få husrum och mat ifrån, utan enligt den barbariska kultur, som, jag antar, de flytt från. Jag vet inte, men det är fullt möjligt att paren saknade ödmjukhet. Det är möjligt att de saknade vilja att acceptera de normer som gäller i det land de flytt till.

Det går inte att ha ministrar som bryter mot lagar. Men samtidigt förstår jag, om det var civil olydnad från Ingers sida, varför hon agerade. Barbarism kan inte, och skall inte accepteras. Ingen tolerans i världen kan tolerera barbarism.

Den 30 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

PS Om du tycker att ordet barbar är onödigt starkt uttryck, är det ju blott en kortform av ociviliserad, och sägs av mig, som ju är icke-muslim, och är därmed najis, dvs oren, och är därmed likställd med urin, avföring, sädesvätska, lik, blod, hund, gris, vin och öl. DS  

​ICA är ett börsnoterat företag, men ett bolag, Murgrönan Holding AB, som ägs av Ica-handlarnas förbund (87%) och AMF (13%) väljer nu att, med en ynka premie på 11%, köpa upp ICA och därefter avnotera bolaget. Skälet till avnoteringen sägs vara:

• Arbetsro
• Större transparens inom systemet, som ger bättre informationsflöde och därmed snabbare beslut
• Långsiktighet i investeringar
• Undkommer fokus på kvartalsresultat

När jag föreläser om aktiemarknaden brukar jag lista fördelarna med aktiemarknaden:

• Teknik för riskreduktion
• Ger riskkapital
• Kan korrigera ledarskapsmisstag
• Möjliggör makt åt fattiga aktieägare det räcker med 51% av rösterna för att bestämma över 100% av kapitalet
• Företaget bevakas ständigt, med ständig prissättning av dess förväntade prestation
• Möjliggör konkurrens mellan nuvarande och potentiella ägare

Dessa fördelar överväger inte för ICA-handlarna och AMF, utan de tror sig vara kapabla att driva ICA utan att behöva tillgången till riskkapital, utan att ledningen av ICA ständigt utvärderas i sin prestation av aktiemarknaden, och att ägarna inte behöver anstränga sig för att utstå konkurrensen från andra potentiella ägare.

Ingvar Kamprad hade samma värdering av aktiemarknaden som ICA-handlarna har. Han ansåg t ex att IKEAs etablering i Ryssland aldrig skulle ha varit möjlig att göra om IKEA hade varit aktiemarknadsnoterad. H&M’s ägare, familjen Person, har ännu inte samma värdering, även om det finns misstankar att de kan lägga ett bud och ta bort H&M från aktiemarknaden. Detsamma kan sägas gälla Wallenberg-familjen, som tycks ha en väl utvecklad syn på aktiemarknaden, där de håller vissa bolag på aktiemarknaden, men andra göms i privatägda konstruktioner.

Det som det handlar om i grunden är aktiebolagets plats i ekonomin. Som Marx konstaterade, är aktiebolaget en fantastisk innovation, som möjliggör en oerhörd expansion av produktivkrafterna. Han trodde att den expansionen kom från två delar, att aktiebolaget kan attrahera bättre folk än de gamla kapitalisterna, som ju var oroliga över sitt investerade kapital, och att aktiebolaget kan attrahera mer kapital, än de ynka summor bolagen fick av sina ägare.  

För mig som ekonom, är det intressant med ICAs utköp, då det pekar på marknadens gränser. För mig som politiskt engagerad noterar jag, inte utan tillfredsställelse och gapskratt, att de borgerligt lagda debattörerna inte dragit igång en debatt om detta marknadshaveri. Kanske de är nöjda med att kapitalisterna kan välja mellan marknad eller planekonomi, och att ICA, just nu, väljer planekonomin. Samtidigt som de kämpar för att marknaden skall få komma ut till småproducenter av vin på Österlen, eller till alla småbryggerierna. De tar avstånd från den reglerade marknaden genom Systembolagets försorg, men har ingen kommentar om ICA-handlarnas val av den planerade ekonomins snabbhet.

​Den 29 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Två invandrare är misstänka för ett ohyggligt brott mot sina egna barn i Sverige. Polisen har avlyssnat deras telefoner. Från Flashback kan man få stämningsansökan och de delar av Förundersökningsprotokollet som är offentligt. Ur protokollet citerar jag några uttalanden dessa personer gör, i samtal med andra personer.

Jag återger det eftersom det är ord fällda i Sverige, av invandrare, vilket är ett oomkullrunkeligt bevis på hur invandrare uttrycker sig i Sverige, om svenska företeelser. Notera att jag inte säger att de är representativa eller att de är frekventa. Det är blott utsagor som fångats genom avlyssning, där en av de två i samtalet, är misstänkt för ett ohyggligt brott.  Således, detta är alltså ord som sägs av människor som bor i Sverige, som får svenska statens beskydd och omsorg.

Bekant ringer till gärningsperson, och säger i telefonsamtalet bl a följande:

Det är ju känt! Ja! Det är ju seder och traditioner. De vet det. Svenskarna. Här i Sverige, allmänt sett, alla familjer, som de ser att de är muslimer och sammanhållna. Då försöker de, med alla medel som står till buds, förstöra för dem. Och vi, hos oss, våra traditioner, och religionen. Den första mannen, som är i vårt liv, det är vår make.
 
Hon [den som brottet riktades mot, en ung flicka, mitt klargörande] sa till henne [skolfröken, mitt klargörande]; vi är inte som ni är. Och vi kommer INTE att bli som ni är. …Det vill säga att ingen kvinna hos er, ligger med bara en man. Ni … för oss, ni är horor
 
De är ju fähundar
 
de levde och integrerade sig i det svenska samhället. De har till och med blivit smutsigare än
svenskarna.
 
Hela de områden där, Trollhättan och hela där, de är rasister.
 
Den [islam, mitt klargörande] kommer att sprida sig, den kommer att sprida sig, mot
deras vilja och mot den som gav liv åt deras förfäder
 
De kan inte, de kan inte. De, de, de, de är ett svagt folkslag. Inte bara dem, utan hela Europa. Det är ett svagt folkslag. Och de fruktar uttrycket: "det finns ingen gud jämte Allah"
 
Nästa samtalsdel kommer från att Misstänkt gärningsperson ringer upp Annan person

Gärningsperson säger: ”M ja ja! Om Allah så vill! Om Allah så vill! Titta! Må Allah, må Allah gör så att deras komplott besvaras med att skära halsen av dem. [’Dem’ avser sannolikt domstolen eller socialkontoret, mitt klargörande]”
 
Annan person säger: ”Må vår Allah gör så att deras komplott besvaras med att skära halsen av dem.”

Gärningsperson: Du, må Allah, må Allah, må Allah, må Allah, må Allah -

Annan person: Må deras komplott besvaras med att skära halsen av dem.

Gärningsperson: Amen!

Annan person: Det är ju inget det här, så må deras komplott besvaras med att skära halsen av dem.
 
islams våldsamhet och dess föredragna teknik, halshuggning, uttrycks tydligt och klart. Det skall halshuggas lite här och där. Föreställ dig att du är på domstolen eller är socialsekreterare, och du får höra detta. Inte konstigt om det blir som i Göteborg, att statens representanter böjer sig för muslimers våldsamheter.
 
islams abrahamitiska terror mot kvinnorna framkommer, där kvinnorna skall vara oskulder när de gifter sig.
 
Och slutligen, det som liknar nazismen så mycket att det egentligen är onödigt att påpeka det, att de uttalar sig om svenskarna som ett svagt folk, och att de uttalar sig om islams spridning.
 
Det är hisnande att inse att det finns människor i Sverige som uttrycker sig så här, och som har de föreställningar som krävs för att formulera dessa utsagor. I Sverige.
 
Det är också hisnande, och illavarslande, att det inte leder till kraftfulla uttalanden, fyllda med avsky och fördömelse. Men, Socialdemokraterna har lyst frid över islam.
 
Och det värsta. Det jag här tagit upp är blott utsagor. Det brott de utfört är så oerhört mycket mer ohyggligt, relativt att slunga ur sig besvärjelser. Men inte ens brotten skapar en enormt stark opinion. Brottet, könsstympning, väcker inte samma vrede som skjutningarna.
 
Medan den som uppmärksammar det, t ex jag, ja, kanske knappt ens får 10 läsare av detta inlägg, och blir slentrianmässigt antingen lagd i kategorin islamofob eller i slaskhögen anti-religiös fanatiker.
 
Men oaktat karakteriseringen av mig så är citaten helt verkliga, och har uttalats i Sverige år 2021. Och de minner om andra tider, de som vi alltid säger att vi aldrig skall glömma. Men som vi redan glömt.  
 
Den 28 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Bilden visar försvarsalliansers utbredning 1989 och 2021. Centrum i Warszawapakten var Ryssland, som var omgiven av rejäla buffertområden 1989.

Minns du Kubakrisen 1963? Sovjetunionen ville placera stridsspetsar på Kuba. Det var nära ett tredje världskrig, innan Chrusjtjov beslöt att båtarna skulle vända. Då var det accepterat att USA behandlade Kuba som ett buffertområde.

Idag känner sig Ryssland kringränd av NATO, vilket du ser på kartan. De protesterar därför mot NATOs mullrande om att flytta trupper nära Ukraina, eller acceptera Ukraina som land för medlemskap i NATO.

Ukraina, som är landet där Ryssland föddes, genom Kiev-Rus och vidare, kan inte acceptera att Ukraina lämnar den ryska intressesfären, även om Ukraina idag är helt självständigt, förutom landområden i öst, som blivit autonoma, med ryskt understöd.

Den 21 december meddelade Bulgarien, som är NATO-medlem, att de ogärna ser en utökning av NATO-trupp i sitt eget land, med anledning av den uppblossade krisen. Bulgarien känner sig inte hotad av Ryssland, och vill tydligen inte vara en bricka i spelet mellan USA/NATO och Ryssland. Det är ett intressant yttrande, ty det antyder att Bulgarien inte är ett självständigt land, utan måste markera gentemot NATO för att undkomma att bli en plats för oönskade NATO-militärer.   
 
NATO och USA, samt Sverige, hävdar det självklara, att varje land fattar sina egna beslut. Men det är en chimär, ty om det hade varit så, hade Bulgarien inte haft anledning att kommentera truppers placering. Det är självfallet att det som är NATO, just är NATO och består inte av helt självständiga stater.

Putin har således rätt. Ryssland är kringränt av NATO. Att inte inse att en råtta innestängd i ett hörn, laddar upp med aggression, är förvisso att stå på de enskilda staternas principiella rätt till självständighet. Men det är rysligt opraktiskt och skapar mycket stora risker.

Vi vanliga människor får hoppas att NATO gör som Chrusjtjov gjorde, drar sig tillbaka, men fortsätter att stödja landet som är under en annans intressesfär.

Vi vanliga människor kan också reflektera över att det finns alternativ till NATO. De gråa fälten vägrar att acceptera forntiden, resterna efter Andra världskriget.

​Den 27 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Du har säkert hört talas om att man sannolikt offrade människor på vikingarnas blot. Man ryser vid bara tanken att en person tas ut, frivilligt eller ofrivilligt, och den mördas. Man tar ett liv för en stor sak, som i Domaldes fall, för goda skördar. En oerhörd uppoffring.

Att offra människor är ren barbari. Om det kan vi vara eniga. Att vikingarnas blot, med människooffer, vara barbariskt. Eller hur?

Emellertid!

”Det behagade herren att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer.” Jesaja 53:10.
”Därav att han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken.” (Johannes första brev 3:16)
” Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig.” Psalm 275

Miraklet i kristendomen, det som bygger upp hela tron, är att Jesus dog på korset för våra synders skull, men att han sedan återuppstod.

Jesus är människooffret i kristendomen. Ett offer som förbereds i judarnas gamla testamente.

Människooffer är barbariskt, oavsett vilka barbarer som utför dem, vikingar eller kristna.
Men de kristna barbarerna har på något märkvärdigt sätt lyckats tvätta av det barbariska i deras människooffer. Ja, så rentvättat är det att de barbariska kristna står inför barn och drar sin historia om människooffer. Nog är det märkligt att man försöker skydda barn från att se samlag, men att få återberättat om människooffer, det som i vikingarnas skepnad är barbari, det är fullt ut acceptabelt. Ja, det är nästan påbjudet, så att barnen skall lära sig vad riktig kärlek är. Det är att bli avrättad, att ge sitt liv, enligt de kristna barbarerna.

Jag hoppas dock att barnen är kloka och ser igenom den vals de kristna barbarerna drar. Ty enligt de kristna barbarerna var det stora miraklet att Jesus återuppstod från de döda. Hans stora uppoffring varade således i blott några dagar, för att sedan ta slut. Några dagar som död, men sedan var det trist att vara död, så han tog tillbaka sin uppoffring, att dö, och återuppstod. 

Det tycks finnas två måttstockar kring människooffer. I den ena mäts det som barbari. I det andra möts det som kärlek. Ändock är det samma människooffer.

Man kan bli imponerad av Coca-Colas framgångsrika förmåga att marknadsföra sitt söta, kryddade bubbelvatten över hela världen. Men den marknadsföringstriumfen är noll och intet relativt de kristnas marknadsföring av sitt barbariska människooffer som ett tecken på stor kärlek.

​Den 26 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​ESO vägrade publicera vår rapport om offentlig-privata partnerskap. De försökte under hela forskningsprojektet att förmå oss att använda spelteori som analysverktyg. Jag var halsstarrig och hävdade min frihet som forskare att välja metod och teori. De straffade mig med att inte publicera rapporten. Jag blev förbannad. I vredesmod tog jag en del av rapportens data och teori och publicerade en artikel, för att visa den vetenskapliga halten i våra resultat. Den har idag 91 citeringar.

Spelteori har blott lärt mig en sak, att förtroende skapas i spel utan slut, medan spel där antalet interaktioner är känt på förhand leder till opportunism. Det säger till mig att sannolikheten att bli lurad av en vän, som ju är ett oändligt antal interaktioner, är betydligt mindre än att bli lurad på Hörby marknad, där antalet spel kanske är så litet som ett. Därför kunde Stanley luras att ge sin klocka till en marknadsgycklare i utbyte mot ett klockarmband, som han behövde till sin klocka.

När jag nu är 64 år funderar jag på vad jag skall företa mig resten av mitt liv. Ty först nu erfar jag att det finns ett slut. Och, enligt spelteorin, leder det till en ändring i strategin.

Jag undrar hur jag skulle agera om jag visste när min sista dag var kommen, relativt hur förhållandena är idag, då jag inte vet om jag checkar ut i en snar framtid, eller om jag får de statistiskt påvisade 20 åren, då medellivslängden på män i Sverige är 84 år.

Rationellt agerande borde vara att, med stigande ålder, blir planerna alltmer kortsiktiga.

Jag försöker lära mig italienska idag. Jag har ett hus i Italien, som jag gärna bor i. Jag inser att mina kunskaper i italienska, både utifrån riskerna i tiden, och utifrån insikter i min oerhört dåliga kunskapsförmåga i språk, kommer att vara oerhört magra och växa med hastighet som knappt kan förnimmas. Ändock tragglar jag med italienskan. Ty jag lär mig förvisso något och kan säga något mer, men ytterst lite, mellan månaderna. Men insatsen i timmar och ångest står inte i proportion till effekten. Därför borde jag inte förslösa min tid på italienska.

Men jag bor i landet Italien, där man pratar italienska. Om du är på en plats, skall du visa platsen och människorna respekt. Du är besökare, turist, tillfälligt på besök, i deras hem. Du är en uppblåst nolla, en omoralisk skurk, om du kräver att de skall anpassa sig till dig, eller de skall acceptera din oförmåga. Att lära sig språket, med blott din egen språkförmåga som begränsning, är därför en plikt.

Jag funderar på om jag har en plikt att samla min kunskap som jag har som professor i företagsstyrning i en bok. Har en akademiker, som haft förmånen att, finansierad av andras arbete, en plikt att samla sin kunskap?

Mot det står min forskningsförmåga, dvs att kunna skapa ny kunskap. Jag bär på ett gammalt projekt, att via studier av människors och djurs investeringsbeteende, kunna klargöra vad en investering är, och vilka konsekvenser investeringen har i människors liv. Har jag således en plikt, som akademiker, att intill döden, utveckla kunskap?

Eller kan jag abdikera, så som ESO ansåg att jag hade abdikerat, och få ägna mig åt annat?

Min tanke, så långt den är kommen, är att jag är akademiker, samhällsmedlem och människa. Som akademiker har jag plikt att skapa kunskap. Som samhällsmedlem har jag plikt att bidra. Men är det inte dags att överordna plikten som människa, om en sådan finns?

Kan man, vid min ålder, få lov att lägga de två plikterna åt sidan, och blott ha en plikt att utveckla sig som människa? I Candide säger Voltaire att människans plikt och glädje är att odla sin trädgård. En sådan som finns så länge man går i den och är dess trädgårdsmästare. Där man kanske planterar träd, med insikten att man aldrig kommer att sitta under dess krona, men glädjen i växten är tillräcklig.

Spelteorin kanske inte är så dålig, ty kanske den säger att i avsaknad av möjligheten att ställa upp ett mål, då interaktionerna är oändliga, eller i vart fall vet du inte när de slutar, så är målet en hägring, medan vägen är allt.

​Den 25 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Marcel Mauss skrev om gåvan, där han hävdade att en gåva alltid har en ömsesidighet i sig. Människor tycks ha en ömsesidighet i sig, som innebär att om den ena får något av den andra, står mottagaren i skuld, trots att det var en gåva. Ekonomiska utbyten karaktäriseras av ömsesidighet, att en ger något och den andra ger tillbaka något. Men att även gåvan, det som ser ut som en enkel uppoffring, trots allt är som ett ekonomiskt utbyte, men med mer osäker prissättning kanske man kan säga, är ju aningen trist att konstatera. Men Maus tycks säga att vi inte kan undkomma ömsesidigheten.

På Företagsekonomiska institutionen i Lund fanns en säregen tradition. Varje jul gav man någon form av present, vanligtvis någon form av sprit, till vaktmästarna, de som kopierade ens böcker, paper, undervisningsmateriel och tentor. Vaktmästarna satte upp ett bord, där presenterna bars fram. Till allmän åskådan. Och kanske som påminnelse till den som ännu inte burit fram sin gåva.

Gåvan kunde ha två sidor. Som tack för att vaktmästarna någon gång under året hanterat ens brännande ärende som ett brännande ärende, dvs gått ifrån kön till kopieringen. Det vill säga, en sorts reglering av tidigare skuld. Ett sätt att via gåvan upplösa skulden.

Eller var spriten en investering i en villighet att framgent frångå kön. Det var att skapa en skuld hos vaktmästaren, som den senare skulle reglera genom att särbehandla mig och min propå. Det är således en investering, men kan ju också kallas muta, om än med osäkert framtida utfall.

Men Maus är en gnällig forskare, utan att se djupet i människan…

Ty, jag skulle vilja lägga till några ytterligare sätt att tolka gåvan.

Gåvan kan också komma av en tredje sak, så som julens presenter gör, att det är vare sig tack för något som getts, eller en investering i något som kan komma att behövas, utan utförs utan tanke och vilja, blott som en tradition, en sorts social rutin, nästan som en reflexrörelse, dvs helt utan någon form av rationalitet. Man köpte helt enkelt sin sprit och gav till vaktmästarna, utan någon baktanke, blott på rutin. Så har det varit, så är det och så förblir det. Det är den rutiniserade gåvan, som helt saknar ömsesidighet, men som också saknar viljan att ge, ty man ger som en rutin, utan viljans tanke och avsikt.

Men det finns minst två ytterligare skäl till gåvor. De saknar det ekonomiska utbytets ömsesidighet genom att de är ensidiga. Men olikt rutinens gåva har de har en vilja, en avsikt.

Nog har det hänt att du gett en present till en annan människa, som blott bär den oerhörda glädje du känner över den människan? Du är glad och uppfylld av en människa, och uttrycker den glädjen på olika sätt, varav en present är ett sätt. Det finns ingen skuld eller fordran i gåvan. Ingen investering. Gåvan blott bär din uppskattning, så som det uppskattande leendet kan, som kramen kan, som handskakningen kan. Gåvan är blott en bärare av din känsla gentemot personen.

Nog har det hänt att du gett en present, eller snarare, en sak till en annan, då du anser att personen behöver den, eller att du vill att den personen skall ha den saken? Även här saknas skuld eller investering. Det saknas ömsesidighet, ty det är inget byte. Du ger till den andre, eftersom du anser att den andra behöver saken, eller skulle ha det bra med den saken. Det är inget ekonomiskt utbyte, det ömsesidiga, utan med viljan hos den ensidiga omsorgen, där du ger till den andre, utan vare sig krav eller förväntan på motprestation, blott som omsorg.

Så, när vi nu har haft julen hos oss, och du gett presenter, var det för att skapa en skuld hos den andre, för att återbetala en skuld, för att julklappar är en rutin, för att du uppskattar den andre eller för att den andre, enligt dig, behövde din present?

​Den 24 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår ställde jag frågan vem som skulle få pris som världens ondska. Då inriktade jag mig på personer, och fann att världen tycks vara selektiv, ja, rent av hycklande, genom att utse trean i ondskans elitserie till nummer ett, p g a att den i allt var död, medan ju mer levande ondskans man var, ju lägre rankades den i sin ondska.

Men, vi vet alla att ondska inte kan skapas och genomföras av en person. Det krävs en situation, och det krävs en gemenskap som gör att andra människor villigt deltar i ondskan. En sådan faktor, som kan samla folk till engagerat arbete, bl a ondskans arbete, är ideologier. 

Idag hade jag därför tänkt att gradera upp frågan och istället se på ideologier och deras förbindelse med mördande. Vilken ideologi har varit mest mordisk?

Men här har jag stött på patrull. Det har visat sig omöjligt för mig att få fram data, ty ingen tycks vara villig att behandla ideologierna tillsammans. Jag ser listor på politiska ideologier. Några, mer obskyra, har ställt frågan om religioners våldsamhet. Mitt intryck är att min fråga, om ideologiernas ondska, där jag lägger in både politiska och religiösa ideologier, är en mycket infekterad fråga. Speciellt tycks det finnas starka intressen av att friköpa de religiösa ideologierna från våld.

Man hävdar att t ex dagens våld, som kan betecknas som utgående från islam, framför allt har sin grund i sociala och politiska konflikter. Dessa konflikter är inte drivna av religion, som bara, nästan helt oskyldigt, får låna ut sina kläder till konflikterna. Förvisso är det sant att dagens muslimska våld har samband med den forna kolonialismen och den följande imperialismen, och dagens imperialism. Men den som inte förbinder muslimernas rop på den store guden när de går till attack med islam, har dålig hörsel. Likadant med krigen tidigare i Europa, där trettioåriga kriget tecknas som staternas krig, medan dess grund i religiösa konflikter genom reformationen, spelar en underordnad roll, kanske blott retorik för att dölja staternas expansionsvilja. 

Det finns en hel saga som säger att dödandet blott har skett i namn av en religion, som dolde de riktiga grunderna för dödandet.

Förutom i ett fall! Blott i ett fall var det ideologin som dödade. Nazismen var dödlig. Ja, några högermän kan också hävda att kommunismen var dödlig. Jag har inte sett det försvar kring dessa ideologier som jag sett kring de religiösa ideologierna. Man kan ju hävda att nazism är en fredlig ideologi, som tyvärr kidnappades och gjordes oigenkännlig av det lilla gängat med Hitler i spetsen. Samma gäller kommunismen, som fångades och exploaterades, denna fredens ideologi, av de vansinniga männen Mao Zedong och Stalin, och deras hängivna skara.

Detta försvar får man läsa om när det gäller islam, där muslimer försöker spola bort blodet från islam genom att hävda att de som mördar inte har förstått islam. Detsamma med mördandet av hugenotterna, det som kan hävdas vara en social konflikt som bara klädes i den oskyldiga kristendomens kläder. Medan vi minns nazismens förföljelse genom att uppmärksamma Kristallnatten i Tyskland den 9:e november 1938, så har vi ingen åminnelse av kristendomens förföljelse genom att minnas Bartolomeinatten i Frankrike den 24 augusti 1572.

I min värld finns det tre ideologier som har förekommit tillsammans med ohyggligt våld: Nazism, kommunism och abrahamism, vari ingår islam, kristendom och judendom. Till detta kommer de jag inte känner, kanske främst asiatiska ideologier, som hinduism och buddism.

Det tycks vara omöjligt att få fram dataframställningar på den religiösa ondskan. T ex muslimernas oerhörda förtryck och mördande i Indien, framför allt mellan 1200-1500-talet, borde finnas i vårt medvetande. Men hur många indier mördades av muslimerna i Indien? Några uppger så många som 60.000.000. Andra tvättar islam rent genom att säga att det inte var religiöst motiverat, utan bara klätt i religiösa kläder.

Jag är lika besviken som du är på mig. Jag har ingen lista över ideologiers mördande. Forskare vågar kanske inte ta fram en sådan. Delvis för att det givetvis är svårt att ta fram just ideologin som främsta orsak, medan andra orsaker kan spela in.

Men varför har så många så lätt att se Hitlers och nazismens ondska, medan få ser religioners mördande? Som om religionerna, till skillnad från kommunism, och främst nazism, är oskyldiga kläder som ondskan klär sig i.

Ingen ser det kvinnliga biträdet på apoteket, med sin muslimska huvudbeklädnad, som företrädare för en ondskefull ideologi, som bl a kostat 60.000.000 indiers liv.

De abrahamistiska religionerna är oskyldiga offer, som motvilligt tvingats låna sina teser till ondskans härförare. Inför denna saga om religionernas offer, har även vetenskapen gjort halt, och vägrat ta fram religionernas ondska.

Så ser det outhärdliga hyckleriet ut.

​Den 23 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin.  

​Vem har varit världens meste mördare? Vem kan ståta med titeln ’Världens ondska’?

De flesta skulle sannolikt ha svarat Hitler. Det är en intressant förmodan, och väcker frågan, varför?

Men först till data.

Ja, data är förstås svår att få fram, då massmördande kan definieras olika, och det finns starka ideologiska intressen knutna till en massmördares topplista. Men jag tror att många kan, om inte enas, så i alla fall hålla med någorlunda på följande:
Om man granskar individer, ser mördandets elitserie ut så här:

- Mao Zedong: 60.000.000, där morden riktades mot den egna befolkningen, genom vettlös politik
- Stalin: 40.000.000, där morden riktades mot sin egen befolkning, och mot närliggande, t ex med Holodomor, där mellan 5-7 miljoner Ukrainare mördades.
- Hitler: 30.000.000, där främst Förintelsen, med 6.000.000 mördade, framför allt judar, men där siffran dras upp då han får bära Andra Världskrigets mördande.

Som vi kan se är Hitler en blygsam trea, speciellt med tanke på att mördandet i Andra Världskriget inte enbart kan lastas på honom. Även om andra har glömt, har några av oss inte glömt terrorbombningen av Dresden och Hamburg. Men oaktat det, så är Hitler blygsam trea. Ändock är det han och hans regim som tas fram som ondskan själv.

Varför förknippas i första hand Hitler med ondska?

Jag har tidigare fört fram tron att det ryms en icke ringa rasism i detta, där asiater och slaver må mörda, men ett upplyst folk som tyskarna, kan inte mörda. Hitler är därför ofattbar och genom det vinner han sin plats på ondskans parnass.

Men finns det ett annat skäl, som är mindre ideellt och mer materialistiskt? Hitler och hans land och samhälle är borta. Att hänga honom har inga kostnader. Ingen står med honom. Han är uthängd som den döde, och därför blir han idag den levande symbolen för ondska.

Medan Stalin, likt Hitler, är död, och även hans samhälle, Sovjetunionen, är död, så lever kärnan i Sovjetunionen, Ryssland, och där finns idag Putin, som försöker rehabilitera Stalin. Främst högermän brukar dra fram kommunismen som ondskan själv, sig själv ovetande om att det var just den inställningen som gav mark till Hitler. Samtidigt har vi i väst en anledning att ha viss tacksamhet till Stalin, som ju befriade oss från nazismen, dock till pris av ockupation av Östeuropa.

För Mao gäller också att han som människa är död. Men hans skapelse, Kina, lever, och så gör hans parti. Och så gör också ett sorts minne av honom, med vidhängande foto av honom på Kinas väggar. Och Kina är idag en ekonomisk stormakt. Som äger vårt Volvo.
Kritiken, och uthängningen av dessa personer som ondskans främsta företrädare tycks hänga samman med hur levande de är. Ju mer döda de är, ju mer utpekas de som ondskan, trots att ondska, mätt som döda människor, det förhåller sig precis tvärtom.

Detta är det oerhörda hyckleriet, att man slår hårt och intensivt på den som redan ligger, Hitler, men blundar, hart när aktivt och med stort engagemang, för den som avlivade flest, Mao Zedong.

Imorgon fortsätter jag denna vandring på hyckleriets väg kring ondskan.

​Den 22 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En undersökning visar att 38% av de tillfrågade ville minska eller helt ta bort bistånd. De tillfrågade ansåg också att de frivilliga organisationerna var bättre på bistånd än t ex Sida.
Sidas generaldirektör, Carin Jämtin, bemöter detta utfall med att säga att det är viktigt att fortsätta informera om biståndet ”Vi har en utmaning på Sida att beskriva hur världen verkligen är.”  och ” Det vi behöver bli bättre på är att berätta att det ofta faktiskt finns statliga Sida-medel med i de här insatserna. (hon avser frivilligorganisationernas insatser.) (https://www.gp.se/nyheter/sverige/en-av-tre-vill-minska-svenska-bist%C3%A5ndet-1.61429062).

En viktig fråga är om det ingår i Sidas uppdrag att göra sig trovärdig genom propaganda, det som idag kallas ’att beskriva’, ’att berätta…’, ’att informera…’? Skall pengar, som skall användas till att utveckla världens outvecklade länder, gå till att legitimera verksamheten på hemmaplan? I stället för att ge en kvinna i ett underutvecklat land en symaskin, så hon kan försörja sig på att sy, skall pengarna användas till en propagandist, de som idag kallas kommunikatörer, i Sverige.

En kommunikatör har ungefär 37 000 kronor i månadslön. Kostnaden för Sida, med LKP på 60% och andra påslag, för utrustning och arbetsplats, blir minst en miljon kronor. En bra symaskin kan man få för 2000 kronor i handeln, dvs 1600 kronor innan moms. Med större inköp torde den kostnaden reduceras, t ex till 1200 kronor per symaskin. Lägg till transport, kanske 20%, dvs kostnad per symaskin till mottagare blir 1440 kronor. Om generaldirektören avsätter en kommunikatör för att sköta propagandan som rättfärdiggör Sida, innebär det att nästan 700 kvinnor inte kan få möjlighet att genom en symaskin göra sig oberoende. Varje år förlorar 700 kvinnor möjligheten genom SIDAs behov av legitimerande propaganda.

Sida måtte anse att Sida-propaganda är mycket viktigt. På deras hemsida kan du gå in på ’Om Sida’, där du finner en speciell sida, ’Opinion om Biståndet’, dvs de anser att rättfärdiggörandet av deras verksamhet är så viktig, att det finns en länk under huvudsidan. Så viktigt är propaganda för Sida. Det får mig att tro att deras propagandakostnader är större än att undanhålla 700 symaskiner för kvinnor i utvecklingsländer. Varje år. 

Vi har fri press i Sverige, vilket innebär att Sidas verksamhet kan bli uppmärksammad, både som kritik, och som den fria pressens rapporter om, t ex de 700 kvinnorna som får en symaskin. Varje år. Är det rimligt att en budgetstyrd verksamhet skall använda resurser för att publikt motivera sin budget?

Kort och gott, skall Sida använda pengar, som skulle kunna gå till bistånd, för att via egen propaganda, bistå sin verksamhet? Eller skall Sidas verksamhet inskränka sig till att ge bistånd, och att det biståendet skall tala för sig själv?

Idag är det, förhoppningsvis, redan så, att Sida skall rapportera till anslagsgivaren om sin verksamhet. De skall avge rapporter, däribland minst en årsredovisning. Det är tillräcklig resursförbrukning för att redovisa sina åtgärder.

Att utöver årsredovisningen motivera Sidas verksamhet är inte en uppgift för Sida, utan en politisk uppgift, som ligger på regeringens och riksdagens bord.

SIDA skall bli vid sin läst, och se till att kvinnorna får sina symaskiner.

Den 21 januari 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Utvandrarna, detta nationalepos, har getts en ny filmisk gestalt. Denna gång, sägs det, fokuserar man mer på Kristina, hon som var djupt kristen religiös, men som trots det föraktade byhoran, den småländska Magdalena, och som aldrig ville lämna landet, och som aldrig riktigt lämnade landet.

Filmen handlar om utvandrarna, dvs de som blev invandrare. En politiskt het potatis idag, då Sverige erfar djupa problem kring den invandring som varit, med våld, utanförskapsområden, vidskepliga symboler och förlorade skolresultat.

Jag läser om hur skådespelare och regissör bär på ett implicit politiskt engagemang, med referenser till flyktingläger i Grekland som stormas. Om hur Karl-Oskar är driven av att ge sin familj en bättre framtid, vilket är det som driver många flyktingar. Om att filmen kan ge en förståelse av utvandrarna, de ekonomiska flyktingarna dvs de som blir invandrare.
( https://www.svd.se/far-bara-acceptera-att-folk-kanske-blir-rasande)

Tron att en nyutgåva av Utvandrarna skall få debatten och inställningen till flyktingarna i Sverige att dämpas, genom en förståelse av invandrarens liv och drivkraft, kommer nog att visa sig vara fåfäng. Ty det finns två saker som gör Utvandrarna till ett starkt inlägg i dagens flyktingdebatt, men knappast genom att gjuta olja på debatten, utan rakt tvärtom, att hälla bensin på den.

Ty…

I filmen kommer utvandrarna till ett till synes jungfruligt område. De tär inte på den amerikanska statens kassa genom att kräva mat, logi och skola. Invandrarna får lösa allt detta själv. Invandrarna trycker inte heller på mot den amerikanska kulturen, och kräver underkastelse för sin. Den utövar de hemma, men borta pratar de knagglig engelska i handelsboden.

Skillnaden gentemot dagens invandrare i Sverige är tydlig. De svenska flyktingarna får mat och husrum av staten. Staten satsar stora resurser på dem. Vi, de som bodde här innan invandrarna kom, avstår mycket resurser till invandrarna, medan den amerikanska staten blott avstod obruten mark. Dock, de tillhandahöll en armé som höll indianerna, dvs ursprungsbefolkningen, i schack. Dagens kvinnliga invandrare är till stor del arbetslösa och ligger staten till last, olikt Kristina, som strävar och planterar träd. Dagens invandrare kräver en acceptans av sin kultur, där slöjan är det synliga kravet. Det är således inte svårt att visa upp kontrasten mellan Eposets invandare och dagens invandrare i Sverige.

Men den värsta saken kommer nu.

Invandrarna i USA raderade ut en kultur och ett folk. I Eposet förekommer små möten med de som s a s fick ta emot flyktingarna, indianerna. Föga förekommer i Eposet det problematiska att invandrare tränger in i ett annat folks land och tar deras land. Moberg förlägger händelserna till en plats där konflikten mellan landets folk, indianerna, och invandrarna, var lägre än där konflikten mynnade ut i regelrätt krig. Han behandlar utvandringens problematik, från utvandrarnas sida. Hans bok handlar inte ett dugg om invandring och dess problematik.

Det blir inte svårt för de främlingsfientliga krafterna i Sverige att vrida Utvandrareposet till sin fördel. Utvandrareposet tar helt invandrarens sida och perspektiv. Eposet ser inte vad som sker med de som tar emot invandrarna, indianerna. I dagens situation handlar filmen om flyktingarna, men bortser helt från det som idag kallas majoritetssamhället, då indiansamhället, idag det svenska samhället. De som får ge upp delar av sitt, till gagn för invandrarna. Eposet vänder helt sin rygg mot det som är en stor del av problematiken i dagens Sverige, vad invandringen innebär för majoritetsbefolkningen, och hur majoritetssamhället reagerar på invandrarna. De främlingsfientliga har genom filmen fått rejält med bensin till sin brasa. Ty de har ständigt hävdat att invandringensdebatten har enbart handlat om invandrarna och inte om de som tagit emot invandrarna. Om att de som tagit emot invandrarna skall lägga sig platt till marken. Att ingen försöker förstå dem. Istället betecknas de som rasister. Så som vi rimligen måste beteckna indianerna, småskurna rasister som bara vill behålla sitt eget, sin kultur, sin mark. Indianerna är simpla SD-rasister.

Indianernas kultur raderades ut. Indianerna fick överge sitt land, för att bo, i somliga fall, gravt alkoholiserade, på reservat. Det är en sak som vi vet om effekterna av Utvandrarna. Inte som personer, inte Karl-Oskar och Kristina, men som samhällelig process. Det är en effekt av Utvandrarna som de främlingsfientliga kommer att peka på. Som filmen tiger om. Likt dagens debattörer länge tigit om invandringens effekter.

Filmen kommer 5 år för sent. Då det var politiskt korrekt att helt fokusera på invandrarna och att vilja förstå invandrarna, utan att ge den minsta blick till de som tog emot invandrarna. Idag kommer dagens film att framstå som en relik från en tid som varit. En film som är oförmögen att relatera till dagens Sverige, där vinden vänt.

Utvandrarnas historia är en framgångssaga för invandrarna, men blev en tragedi för de som tog emot invandrarna.

Filmen Utvandrarna hade premiär i Emmaboda i förrgår, den 18 december, och har Sverigepremiär den 25 december. Den kvällen förekom tydligen upplopp i Emmaboda (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/sex-personer-till-sjukhus-efter-storbrak-i-emmaboda ), där polisen anger ’försök till mord’ samt ’grov misshandel’, och flashback, ofta mycket främlingskritisk, påstår att det var invandrare som drabbade samman (https://www.flashback.org/t3378701 ).

Det blir en hetsig vinter.

​Den 20 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 
PS En vän noterade min obildning. Det förekom stridigheter där våra utvandrare bosatte sig. En sådan var  Dakota-kriget, som var en strid mellan indianer och invandrarna, som slutade bittert för indianerna. Kan läsas här: https://en.wikipedia.org/wiki/Dakota_War_of_1862 DS

​Sverigedemokraterna vill döma personer som begått synnerligt grova sexualbrott till kemisk kastrering. Genom sådan kastrering minskar sexuallusten, enligt undersökningar, och risken för nya sexualbrott reduceras. Metoden har dock vissa biverkningar, t ex ökad sannolikhet för diabetes.

Straff för brott innehåller en del komponenter. Inte minst är hämnden där, att en brottsling skall plikta med det värdefullaste den har, sin frihet, gentemot dem som drabbats av brottet. Det är inte öga för öga direkt, men gärningens hämnddel går att översätta i tid, fängelsetid. De som drabbats, men även samhällets medlemmar, skall kunna känna att brottslingen fick betala ett rättvist pris för sin gärning. 

Straffet skall också vara preventivt relativt andra, potentiella brottslingar. Varje rationell potentiell brottsling skall ta det möjliga straffet i beaktandet inför beslutet att utföra brottet.

Straffet kan också innehålla moment av att reducera risken för återfall. Straffet kan innehålla en avprogrammering, likt en sådan som tillämpades på nazisterna efter krigsslutet. En brottsling antas ha en benägenhet för brott p g a värderingar och på grund av sociala förutsättningar. Genom att ge brottslingen en utbildning, kan den häva sig ur de sociala förutsättningarna. Genom att påverka värderingarna, kan brottslingen göra en annan värdering inför ett potentiellt brott.

Avprogrammering är blott att försöka påverka individens själ. Direkt in i individen går den kemiska kastreringen. Brottslingen är inte driven av en förnuftsmässig rationalitet, utan av fysiologiska processer, som tydligen inte kan förhindras, eller i alla fall inte förhindras på samma framgångsrika sätt som genom att påverka brottslingens kropp.

Det kanske mest intressanta med detta är att kroppslig påverkan som del i ett straff kan utsträckas. Vi vet idag mer om att vår själ delvis är en kemisk substans, som kan påverkas, inte genom känslor och förnuft, utan genom molekyler. Som att sexuallusten, som är korrelerad till testosteronhalten, kan påverkas genom att påverka testosteronhalten. Munkarnas kamp mot sin sexualdrift var kanske inte en kamp mot djävulen, utan mot testosteronet i deras kroppar. Munkarna kunde komma närmare gud om de knaprade på piller som reducerar deras testosteron.

Där vår forskning visar att själen kan påverkas av kemiska substanser, och inte genom omindoktrinering, där har vi också möjligheter att utsträcka straffet till att bli starkare genom att förhindra återfall. Medan det kan låta hemskt, att ingripa i en människas kropp och inte bara levnadsomständigheter genom att låsa in den, kan det finnas en positiv sida för individen i kemiska straff. Om en del i fängelsetidens utsträckning rör tiden för omdoktrinering, då kunde tiden sänkas om sannolikheten för återfall i brottet minskar p g a kemiskt straff. Då skulle strafftiden i fängelse vara mer direkt relaterat till vendetta-delen, att utdöma hämnd.

Men, om vi vet att det finns ett samband mellan testosteronhalt och sexuella brott, kan vi då förutsäga sannolikhet för brott genom att mäta testosteronet? Om det är möjligt, skall vi då säga, att vid en viss halt, är sannolikheten så stor att personer s a s skall preventivt straffas?  Skulle det vara tänkbart att en individ, oskyldig till ett brott, tvingades genomgå en behandling, som brottslingar får genomgå, där de senare utsätts för den för att förhindra återfall, medan den första gruppen genomgår den för att förhindra det första brottet?

Individens rätt att vara oskyldig och att få behandlas som oskyldig, ställs här mot andra individers rätt att inte bli utsatt för brottslighet. Sverigedemokraternas förslag borde därför leda till en etisk diskussion om människans frihet i samhället.

​Den 19 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Aftonbladets krönikör, Anders Lindberg, vill att vi skall uppmärksamma en friskola, utifrån vad de skriver på sin hemsida.
(https://www.aftonbladet.se/ledare/a/pW4AkV/affarside-skram-bort-alla-barn-med-adhd )

Friskolan ligger i Stockholm. Den heter Profilskolan och har högstadieklasser. Den har en hemsida där en flik handlar om att de ställer frågor och ger svar.

Skolan väljer att skriva följande fråga: "Hur fungerar det om eleven har speciella svårigheter som till exempel dyslexi, ADHD osv”

Och de väljer att svara den så här: Vi har inga förkrav vad gäller denna typ av svårigheter. Dock vill vi göra både eleven och vårdnadshavare uppmärksamma på att vårt upplägg i skolan kan vara MYCKET krävande, då eleverna har mycket träning och dessutom behöver prestera effektivt i skolan för att hinna med allt. Om eleven har stora svårigheter kan det därför vara bra att noggrant överväga om Profilskolans upplägg är rätt val." (citerat av Aftonbladet från en nu nedtagen hemsidetext)

Samtidigt sitter jag och läser en bok om svenska kvinnor som var gifta med SS-män. Där läser jag en del om nazisternas eutanasiprogram Aktion T4. Det handlade om människor som hade stora mentala svårigheter, där Aktion T4 skulle ’befria’ dem från sina liv och samtidigt befria samhället, och ytterst staten, från den börda de utgjorde.

Till skillnad från Aktion T4, vill Profilskolan ge det ombesörjande rådet till den eventuellt sökande att befria sig från Profilskolan genom att inte söka till den, om den har sådana mentala resurser att den inte klarar det krävande programmet. Om den är en individ, en untermensch, som kan ha stora svårigheter att klara den krävande skolan, då gör den sig själv en tjänst genom att inte bli en börda i just den skolan. De rekommenderas att frivilligt avskilja sig, inte från livet, men väl från Profilskolan. Stämmer de inte in i formen av en stark individ, en übermensch, då bör de inte låta sig bli en börda på den skolan. Den bördan får någon annan skola ta hand om.

Friskolor har visat sig vara ett verksamt filter i samhället, som filtrerar bort de oönskade. Få vågar dock vara så verksamma i sin filtrering att de likt Profilskolan tydligt anger värderingar som har anstrykning av eutanasiprogrammet från 30- och 40-talet.

Profilskolan står för en apartheid som är mycket svår att befatta sig med. Den är svår att fatta. Att förstå. Att man så tydligt och utan retorik försöker dölja att man arbetar enligt en fascistisk logik, där man vill rensa bort de ovärdiga, de dåliga, de som inte är starka.

Så långt har det svenska skolförfallet gått, att ord som naturligen skulle komma ur en fascists mun, nu står på en svensk skolas hemsida. Det som en gång var en grundläggande rättighet, ett värde som många delade, allas rätt till en skolgång, är inte längre självklart i Sverige.

Så tvär har högersvängen blivit, att det nu finns skolor som minner om forna bruna regimer.  

Den 18 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I världen av hypotestestning vill man acceptera den korrekta hypotesen och förkasta den falska. Men man löper risken att göra två typer av fel: Typ 1-fel, att man förkastar en sann hypotes, och Typ 2-fel, att man accepterar en falsk hypotes.

I verkliga livet brukar man hylla principen att det är bättre med typ 2-fel, på det att man inte skall riskera att göra typ-1 fel. Ingen bokförläggare vill göra om Bonniers misstag, när de refuserade Lindgrens bok om Pippi Långstrump. De gjorde ett typ 1-fel, förkastade vad de borde ha accepterat. Detsamma lär ha hänt med Harry Potter-boken, som förkastade av en mängd förlag, tills en dotter till en förläggare tjatade till sig en tryckning. Hellre då att ge ut en mängd böcker som inte borde ha getts ut, dvs hellre Typ2-fel, än Typ 1-fel.

Å andra sidan önskar vi nog att man inom medicinen undviker typ 2-fel. Riskerna med att ta en medicin som egentligen är dödlig, men som i en undersökning visat sig ha effekt, dock på oegentliga grunder, är dramatisk. Hellre förkasta en verksam medicin, än acceptera en dödlig. Medicin kan inte bygga på Typ 2-fel, på falsk kunskap.

Men existensen av dessa typ-fel har vissa behagliga effekter. Jag lever med ett Typ 1-fel. Jag har skrivit en artikel som inte blott är sann, utan också är både djupt originell och upplysande. Den är således så sann man kan tänka sig. Dock har andra inte sett ljuset. De refererar inte till artikeln. Däremot är de fullständigt blädande av en annan artikel. Ja, den artikeln är väl inte osann, och kan inte förkastas. Men så många citeringar, ja, det är den inte värd, relativt den föga citerade artikeln.

Typ-felen ger en därför möjligheten att sjunka in i ett behag att veta att man själv har sett ljuset, medan resten av mänskligheten famlar omkring i mörkret av Typ 1-felet, att förkasta ljuset.

​Den 17 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vi förfasas över muslimernas sexism, att hänga en huvudbonad på en ung flicka, för att hålla pedofilernas lystna blickar borta. Vi förfasas över muslimers krav på könsseparerade bad.

Vi är ju världens mest jämställda land.

Men, jämställdhet innebär blott att könen behandlas lika, inte att de inte finns och inte skall behandlas åtskilda.

Könsseparerade toaletter borde vara förgångna, medeltida manifestationer, i dagens jämställda samhälle. Men, kvinnor åberopar en sanning vi alla vet, att kvinnor är mycket renligare och att mäns toaletter är rena svinerier, där män utan stake måste bevisa att de i alla fall har en liten förekomst av en penis, som möjliggör att de kan stå upp och urinera. Dock sällan med framgång, om man med framgång menar att urinen hamnar på sin plats. Mäns svinaktiga beteende berättigar därför till könsseparerade toaletter.

Det finns idag tydligen unisexrum på sjukhus. Uppriktigt sagt har jag aldrig tänkt tanken på den möjligheten, trots att jag låg två dagar på sjukhus för något år sedan. Det är faktiskt så, att vi har könsseparerade salar på sjukhus.

Så, vad är jämställdhet? Att vi behandlar individer som individer, utan kön, och därför har unisex sjukhussalar och unisex toaletter, eller att vi erkänner könen och dess olikheter, t ex i renhet och benägenhet att snarka, och behandlar könen lika men åtskilda?

Om vi skall behandla könen som lika men åtskilda, hur skall vi då ha det med toaletterna? Vi har separata toalett p g a männens svinerier. Men hur många toaletter skall vi ha? Vi kan antagligen göra mätningar av toalettbesöks tidsutdräkt, och därvid finna att kvinnors besök är längre än mäns. Om jämställdhet innebär att varje individs väntan till toaletten skall vara lika lång, då borde det finnas fler kvinnotoaletter än manstoaletter. Då behandlar vi inte könen lika, utan accepterar deras olikheter.

Den svenska Riksdagen sägs vara jämställd. Men i Riksdagen finns könsseparerade toaletter. Således, de främsta förkämparna för jämställdhet, behandlar könen som lika, men ändock som olika, och därför värda att skilja på.

Den stora frågan inom jämställdhetsdiskussionen måste därför vara när könen är lika och skall behandlas lika, och när könen är lika, men olika, och skall behandlas olika.

​Den 16 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​En högerbekant till mig tycker att jag, som så varmt pratar om integration genom att blanda upp, borde flytta till Charlotensborg eller Gamlegården, platser i Kristianstad som bebos av framför allt invandrare, de som skall integreras, och som är utanförskapsområden, där människor skjuts, bilar brinner och ambulansen har poliseskort.

Kan man veta och kan man ha en uppfattning, utan att vetandet grundar sig i en personlig upplevelse?

Jag lever i två världar. En livsvärld som kännetecknas av lugn och ro, finansiell trygghet, av intellektuella samtal, av människor som gillar mig, av människor som hälsar på mig.
En värld som numer är borta är arbetslivet. Det var en värld med betydligt mer konflikter, av rädslor och ogillanden. Men också av engagemang och mening.

Den andra världen är samhällsvärlden, den som finns i tidningarnas och TV:ns nyheter. Den karakteriseras av konflikter och elände, och av att stå i kontrast till mitt ideal om samhället. Den handlar bl a om utanförskapsområdet Gamlegården.

Jag har alla möjligheter att tillhöra de politiskt korrekta, som aldrig kommer i kontakt med den värld som de så tvärsäkert uttalar sig om, och framför allt vet hur den skall förändras. Min högerbekant menar att jag är en sådan.

Jag försöker undkomma kritiken genom att hävda att boklig kunskap räcker långt för att förstå samhället. Genom den anser jag mig funnit en av alla nycklar till samhällets kris, ideologin som legitimerar och motiverar handlande som skapar elände. Därför bekämpar jag islam. Ja, min bokliga bildning i ämnet är nu så omfattande att jag känner ett personligt obehag när jag ser människor som företräder den ideologin.

Jag hävdar att jag har försökt, och fortfarande försöker, inte med stor omfattning, men ändock med försök, att ta del av invandrarnas och flyktingarnas liv, för att på så sätt få en personlig erfarenhet av samhället som är utanför min livsvärld.

Men, jag inser att mitt samhällsengagemang är inte så stort att jag vill öka min livserfarenhet i samhällsproblemen genom att överge min lugna livsvärld, för att leva i samhällsproblematiken, och där få personlig erfarenhet av tillståndet i Riket.

Jag har haft min livs strid. Med omfattande personliga insatser, med konsekvenser för andra. Den förlorade jag. Jag vill inte ha en strid till, med omfattande personlig insats, och med konsekvenser för andra. Därför sitter jag i mitt drivhus, med min billiga cigarr och reflekterar, i Öllsjö-kvarterets lugn, över sakernas tillstånd.

Ja, jag har t o m övervägt min högerbekants kritik på sådant sätt, att jag skall sluta läsa nyheter, att jag skall vända min rygg till samhället, så som jag vänt min kropp bort från samhället genom att inte bosätta mig i ett utanförskapsområde.

Vår tid är kort, och strider du inte kan vinna, vad båtar de? Jovisst, det är en plikt att vara delaktig i samhället. Men, det är också en plikt mot en själv att odla sin trädgård.

​Den 15 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Islam, kapitalism, kommunism, är alla föreställningar som bevisat sin orimlighet. Trots detta finns det människor som inte bara tror på dem, utan som också befrämjar dem. Hur kan någon vara så tokig? Alla dessa levande Don Quijotar, drivna av löftena i deras föreställningsvärld, som för dem framstår som verkliga, som i verkligheten framstår så orimliga.

Islams misslyckande, deras totalitära samhällen, deras kvinnomisshandel, deras antisemitism, deras terrorism, brukar av islams Don Quijotar skyllas på att det är utfört av människor som inte företräder det sanna islam.

Kommunismens misslyckande, deras totalitära samhällen, deras terror, brukar av kommunismens Don Quijotar skyllas på att kommunismen tillämpats i fel tid, ty kommunismen skall komma efter att kapitalismen blommat ut, men infördes i djupt agrara, för-industriella och förkapitalistiska samhällen.

Kapitalismens misslyckande, dess stöd till totalitära regimer, dess miljökatastrofer, dess segregerande kraft, har av kapitalismens Don Quijotar delvis setts som korrekt, då det utgör incitament för det goda i kapitalismen, men framför allt, för att ett främmande element förts in, vilket är staten, som förstör för den goda kapitalismen.

I ingen förklaring av de tre föreställningarnas haveri har dessa Don Quijotar sett att orsakerna till eländet som föreställningen gett, finns i själva föreställningen. Det är kanske självklart att inför himmelens port, inför det perfekta, inför Nirvana, kan själva himmelriket, islam, kommunism, kapitalism, inte ha något fel. Perfektionen, som finns i varje dogmatisk vision, kan ju, per definition, inte vara defekt.

Att inte se bristerna, är att vara totalitär. Allt omfattas av visionen, av dogmen, och intet kan vara utanför visionen. Det som är utanför är inte perfekt, och ingår inte i visionen. Det som är utanför det totalitära, är det som måste bekämpas. Trots att det totalitära är det perfekta, finns det något som är utanför, något som påverkar det perfekta och gör så att det perfekta, felaktigt, framstår som defekt.

Ytterst kan man gå tillbaka till den fanatiska fanatismen och dennes fader, abraham, som var så övertygad om sin vision, om sin perfektion, Jahve, att han var villig att begå en handling som är otänkbar i verkligheten, att döda sin son.

Svårigheten att vara en människa med vision och med projekt, är att låta sig ledas av visionen, samtidigt som man ser och inser dess brister. Den som inte inser visionens brister blir den fundamentalistiska dåren, som drivs in i ett totalitärt och våldsamt agerande. Men den som inser dess brister, blir en tvivlare, som inte ens kan leda sig själv mot visionens Nirvana.

Det är en ekvation som saknar en lösning, men som man måste leva med varje dag.

​Den 14 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Lucia har varit en tradition i vissa delar av Sverige, men etablerades starkt i hela Sverige genom en svensk dagstidning på 1920-talet. Det har, som så mycket annat, rötter bortom dagens kristna uttryck. Eftersom den längsta natten innebar att mystiska väsen var ute och for, ja, kanske t o m Lucidor var ute, dvs satan själv, skulle man inte sova under natten utan vaka, därav lusse-vaka. Men den abrahamitiska kyrkan, med sina totalitära ambitioner, kom till Sverige och i god stil försökte fånga samhället, varvid de tog över lussandet och gjorde det, slutligen, till en högtid med ett sicilianskt helgon i centrum. Genom utvecklingen i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, blev det ett Luciatåg, där Lucia, hon som gick främst i tåget, utsågs demokratiskt, genom ett rösteförfarande. På många arbetsplatser och hem har Luciatåg dragit fram. Och, inte minst, på våra skolor vandrar Luciatågen fram.

Då uppkommer frågan: Om skolverksamhet skall vara icke-konfessionell, skall Luciatåget tolereras, ja, t o m arrangeras av svenska skolor, där barnen befinner sig under skolplikt?
Principiellt kan anses att Lucia är ett kristet upptåg, och därför inte skall utföras på skolorna. Vi vill ju inte att skolorna skall sluta servera mat, för att uppmärksamma muslimers fasta.

Emellertid!

Lucia har förvisso starka kristna drag. Men i Lussetåget går också pepparkaksgubbar, som t o m blir omsjungna när tåget drar fram. En del sånger som framförs har inte kristen grund. Det kan då hävdas att det kristna inslaget får samsas med mer hedniska inslag, varför Luciafenomenet mer är en kulturyttring än en religiös yttring.

Julen har den totalitära kristendomen gjort allt för att överta. Ett tag såg det ut som att de hade lyckats. Det var när alla åkte till kyrkan för att delta i kyrkottan. Men idag får Kalle Ankas Jul betydligt fler tittare än julottan. Julkrubban har i många hem fått ge vika, och kvar står granen, förvisso kanske med en stjärna i topp, som minner om stjärnan över Betlehem. Men i övrigt domineras julen av maten och tomten, bägge med grund i hedendomen. Kristendomen har fått ge vika för vår hedniska tro. Julen kan knappast sägas vara en religiös högtid, utan är en kulturhögtid.

Luciatåget skulle därför kunna accepteras med hänvisning till att det är en kulturmanifestation, precis som julen och midsommarafton.

Däremot!

I dessa dagar av värdegrund, kan skolorna använda Lucia som ett skäl att diskutera mänsklig frihet. Ty Lucia brändes, och fick slutligen det dödande svärdshugget i sidan, vilket motiverar det röda skärpet om midjan, p g a hennes tro. Mordet på Lucia var ett angrepp på henne tankefrihet. Skolorna kunde därför gärna berätta hur, t ex de kristna förföljde de med annan tro, brände och torterade, och hur muslimerna förföljde Lars Vilks för hans ritande. Man kan helt enkelt använda Lucia för att föra fram en grundläggande värdering om tankefriheten. Låt folk tro vad de vill, och den som vill sticka svärdet i den troende, vare sig det är romarna som vill mörda Lucia, de kristna som vill mörda Bruno eller muslimerna som vill mörda Vilks, skall vi som bär Lucias ljus driva dessa frihetens fiender på dörren.

Fira därför Lucia, med uppmaning att barnen, ungdomarna, åhörarna, skall kämpa för tankens frihet.

​Den 13 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en klass av 15-åringar, som kastade sudd och betedde sig illa, blev läraren vansinnig och kallade dem ’fucking jävla femåringar’. En elev spelade in utbrottet. En förälder lade ut det på en facebook-sida. Det blev till slut en stor nyhet, där föräldern, Margareta Gutowska, sade: ”Ja, de är väl lite störiga. Det kastas sudd och snackas på lektionerna. Som vilka 15-åringar som helst”
https://www.expressen.se/kvallsposten/film-spreds-nar-larare-skrek-fucking-javla-femaringar/

Nu diskuteras det om det riktiga i att en elev spelar in, att läraren sade upp sig, men framför allt, om föräldrars beteende gentemot skolan.

Det är inte svårt att inta attityden att ordvalet knappast var lämpligt, men att förälderns beteende är fullständigt olämpligt, då det sannerligen inte är läraren som skall löpa gatlopp, utan ungdomarna som skapade situationen.

Vad som däremot inte diskuteras är föräldern. Man kunde tänka sig en Sverigedemokrat anmärker på förälderns namn, vilket antyder invandrare, eller svenska gift med invandrare.

Men vem tar upp genderinslaget?

Jo, jag.

Det är en kvinna som stormar mot läraren och klappar om sitt barn. Det hade förvisso kunnat vara en man, men evolutionärt är det mer sannolikt att det är vad det var, en mor, dvs en kvinna.

Ty kvinnor är mer nepotistiska än män. Ställ dig mellan en kvinna och hennes barn, och du skall få erfara en aggression som knappt ens en proffsboxare kan skapa. En kvinna som skyddar sin avkomma är ett monster i sitt skydd av sin avkomma.

Evolutionärt är Margaretas beteende begripligt. Hon har nämligen få tillfällen att skapa och föda upp en avkomma. Medan en man har många tillfällen, fram till sin död. Evolutionärt är det därför rationellt för mannen att inte lägga så mycket möda på varje enskild avkomma, utan istället satsa på fler barn. Kvinnan kan inte sprida sin säd, utan är fast med ett fåtal barn, varför hon skyddar dem betydligt starkare än mannen.   

Det är därför begripligt att föräldern som klagade över lärarens rimliga reaktion, om än orimliga ord, var en kvinna.

​Den 12 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin