Kaj Linna dömdes till livstids fängelse för rånmord på två personer. Han hävdade sin oskuld. Nu, 13 år senare, frias han från skuld och därmed från straffet. Staten beslutar att han får 18 miljoner kronor som kompensation.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5VwBdm/kaj-linna-far-rekordbelopp-i-skadestand

Man kan se kompensationen som ett pris på de dagar han satt fängslad. De dagar hade inte det som vi andra tar för givet, friheten. Varje sådant dygn Kaj hade kostar nu staten 3793 kronor. Är det ett rimligt pris på hans frihet?

Vi kan jämföra det med dess motsats, den som staten betalar för att den vinner sin frihet. De som klassificeras som barn, som lyckas fly från sitt hemland och tar sig till Sverige, sk flyktingbarn, kostar staten 2900 kronor per dygn. På ett år blir kostnaden 300 000 kronor mer för den som staten tagit friheten från.

Det är en låg kostnad staten har för att ta en människas frihet.

Men man skall inte bara se det som att det är priset för de dagar av ofrihet han haft. Han kommer sannolikt alltid att bära ett socialt stigma, som staten satt på honom genom domen och genom fängelset, hur orättfärdigt det nu än var.

När staten gjorde fel, är det inte bara den tid som förlupit som skall räknas, utan även den tid som står framför honom, och som staten, genom sitt agerande, påverkar. Kostnaden för staten borde därför vara än mer.

Det skall kosta om man på ett orättfärdigt sätt påverkar en annan människas liv. Det skall inte vara en gäspning och sedan gå vidare. Den som genom orättfärdigt agerande stänger en annan människas möjligheter, skall ersätta skadan som uppkommer. Eftersom det i Kajs fall handlar om den tiden som varit, men också om framtiden, är skadan svår att uppskatta. Därför är generositet mer rättvist än återhållsamhet.

Mot bakgrund av vad staten är villig att betala för de som vinner friheten, och mot bakgrund av att staten har ingripit i hans liv, vilket är ett ingrepp som alltid kommer att vara verksamt, är 18 miljoner kronor inte ett stort belopp. Det är ett för litet belopp.

​Ferrara den 31 mars 2018

Vi har fått nyheterna. Lagrådet vänder sig mot den speciella lagstiftning som riktar sig till en grupp av flyktingar. Lagrådet menar att det inte är rimligt att statens handläggningstid skall vara avgörande för asylrätt. Vidare menar man att det inte är rimligt att de som fått avvisningsbeslut, men som inte respekterat det genom att gömma sig i landet, skall få njuta av det undantag från asylrätten som regeringen förslår. Att opponera mot staten borde rimligen ge nackdelar, men i alla fall inte vara ett skäl till fördelar.

Hanteringen av de afganska flyktingarna är en moralisk kollaps, där en grupp, med kriminella, dvs de som inte respekterat statens beslut, skall ges fördelar som inte ankommer alla. Asylrätten är viktig. Därför måste den visas omsorg. Det gör inte regeringen med deras förslag. De omintetgör den.

Vi läser om socialstyrelsens märkliga broschyr, där olaglig verksamhet, pedofili, benämns med varsamma ord. https://www.svd.se/socialstyrelsen-drar-tillbaka-broschyr-om-barnaktenskap, som om det inte rörde både kriminell verksamhet, och verksamhet som inte accepteras i ..ja, vad skall vi kalla det, kanske … majoritetssamhället. Även det är en moralisk kollaps, där man med mjuka ord beskriver det som gemene man känner avsky och äckel inför, och som är kriminellt.

Hur är det möjligt att staten och regeringen kan gå så moraliskt fel?

En lätt förklaring är att det är Söder-maffian som slagit till. På Söder i Stockholm bor de folk som är avskurna från samhället, delvis tack vare att priserna på lägenheterna där är sådana att de slipper från sådant som mångfald och socialt nedgångna individer. De kan leva i Latte-bubblan av moraliskt märkliga föreställningar, som t ex kulturtolerans, oaktat kulturens moraliska halt. Kannibalism och andra kulturella variationer, kan bli acceptabla och måste förstås i sitt sammanhang, ty angrepp på andra kulturer, kulturell intolerans, är ett privilegium blott givet den vite mannen.

En indikation på det korrekta i denna förklaring är att det hitintills är blott en som jag lägt märke till som modigt vågat stå bakom broschyren, en viss Martin Aagård, i Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/MgqLKr/realisterna-vill-bara-slippa-se-problemen) . Som lär bo på Söder.

En mer komplex förklaring är att det kan bildas ideologiska bubblor i verksamheter, där medlemmarna befrämjar och understödjer bubblan, kanske av egenintresse, av grupplojalitet eller av ideologiska skäl, och där kritik mot bubblan inte är möjlig, ty då försvinner folk, vilket är möjligt så länge bubblan underhålls och stöds av ledningspersoner. Det krävs ett massivt motstånd, och en massiv kritik, för att bubblan skall förändra sig, men kanske inte brista. Det senare är vad som har skett med pedofili-broschyren, som drogs tillbaka.

Angreppet på asylrätten är däremot svårare, ty här handlar det om regeringsmakten och ett försvinnande partis försök att vinna, i alla fall, ett slag. Trots att kritiken är enorm, både publikt och från remissinstanser, där lagrådet borde vara det mest besvärande, kan detta angrepp fortsätta.

Som den socialdemokrat jag är, med den stolta tradition som socialdemokratin har, finner jag det anmärkningsvärt, för att inte säga avskyvärt, att socialdemokraterna så älskar sin makt, att de följer med på miljöpartiets nakna angrepp på asylrätten.

Klassamhället tilltar i styrka i Sverige. Det moraliska förfallet i asylrätten och pedofilin tror jag ytterligare ökar polariseringen. Därmed tror jag att ett av det svenska kapital vi haft, som gett vårt samhälle så stor styrka, tilltron till staten och till myndigheterna, avtar.

Vår konkurrensfördel i världen eroderar.

​Ferrara den 30 mars 2018

Alf Svensson, känd kristen politiker, stormar mot dagens debatt om religion, och önskar att vi ser det som han ser, att religionen, främst då hans variant, kristendomen, har stått för civilisationens utveckling.
https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Han erkänner klädsamt att religionen har halshuggit och torterat. Men vill ändå ta till sig mycket ära.

Kanske är jag saligt obildad, men kvinnorna förlorade mycket av sin nordiska ställning, när Ansgar och hans helvetesgäng kom med sin lära. Arvsrätt gick förlorad när den abrahamistiska kvinnofientligheten gjorde sin entré på 1000-talet. Om det är någon grupp som skall välkomna religionsfobi, speciellt fobi mot abrahamitiska religioner, så är det kvinnor.

Den abrahamitiska religionen erbjöd också en nyttighet för envåldshärskare, den totalitära, monoteistiska religionen. Demokrati, där folk står vid tinget och diskuterar, där man väljer sina kungar, är svårt att förena med den totala underkastelsen under en gud, och gudens representant. Den totalitära läran passade de nya härskarna, som önskade samla makt, och behålla den. Med biskopen främst, kunde kungen ta skydd under en totalitär lära.

Beklagligtvis vet vi så lite om livet under vikingatiden, eftersom de inte skrev. Däremot skrev deras fiender desto mer, där deras fiendskap ytterst sannolikt, färgat deras historier. Vi vet att de hade slavar, men att det avskaffades samtidigt som kristendomen bredde ut sig. Frågan för en historiker är om de hade något samband, om det fanns ett samband mellan kristendomens ideologi och slaveriets avskaffande. Det senaste avskaffandet av slaveriet, statarsystemets avskaffande, skedde förvisso genom socialdemokraters strävan. Men det var sannolikt inte svårt att avskaffa statarna, eftersom jordbruket, p g a mekanisering, snabbt behövde betydligt färre arbetare, och kunde kanske hellre fördra fria arbetare, än sådana man skulle hålla med mat och husrum. Som ekonom är man ju beredd att, bakom stora ideella ord, finna en krass materialitet. Var avskaffandet av slaveriet vid 1000-talet p g a en ideologi, kristendomen, eller p g a en materialitet?

Längre fram i tiden, när vetenskapen slog igenom, vet vi att det gjordes trots religionen, och med stora uppoffringar från vetenskapens män och kvinnor, p g a religionens oerhörda förtryck. Hade Alf Svenssons bröder fått råda, hade vi inte haft fri forskning, vi hade inte känt Upplysningens frukter. Vi hade botat människor, inte med medicin och sjukvård, utan med böner.

Alf Svensson företräder en totalitär ideologi. Totalitära regimer är kända för historieförfalskning. Alf gör oss inte besviken.

​Ferrara den 29 mars 2018

Som forskare formulerar jag hypoteser. De bygger på mer eller mindre rimliga teorier, dvs föreställningar om verkligheten. Inte så sällan är de svåra att behålla, utan får förkastas. Vilket leder till irritation och frustration.

Men när de håller, när verkligheten skickar signaler om hypotesernas trovärdighet, då tycker jag det är hisnande. Att människans huvud kan hitta på något som verkligheten inte förkastar.

Som min inlaga i Universitetsläraren. Några prediktioner har där redan fått stöd. En vill jag inte nämna. 

Den andre var att resurssvaga och resurskänsliga akademiska institutioner är mer benägna att ägna sig åt modeutveckling. Det publicerades en i mitt tycke fräck debattartikel, som gör precis det som jag brukar göra, att under täckelse av debatt, göra reklam för någonting. Här fanns nu två professorer, en akademisk och en adjungerad, som fräckt gör reklam för sin institutions ekonomprogram, under täckmantel av att vilja debattera vad vi lär ekonomerna i den akademiska utbildningen idag.
https://www.svd.se/ekonomer-maste-kunna-mer-an-ekonomi

Det är uppfriskande att man pläderar för att ekonomer måste vara i ’framkant’. Detta skall man vara genom att förstå teknik, ekologi och genom att utveckla redovisning. De två första tillhör dagens mode, medan den tredje, förändra redovisning, är mer överraskande. Redovisning har ju utvecklats oerhört mycket, genom IFRS, och genom att fullständigt explodera i form av Hållbarhetsredovisning. Men detta tycks inte vara tillräckligt för dessa Framkantsdebattörer.

Men som jag skrev i Universitetsläraren, det finns mode, och likt allt mode är snart dessa modeströmningar historia. Och ersatta av nya. Lika självklara och lika mycket i ’framkant’.
Ett sätt att se framkantsdebattörernas modernitet, deras känsla för mode, är att notera förekomst av ord. Ekonom förekommer 26 gånger. Teknik 8 gånger. Människa och dess böjningar förekommer 0 gånger. Individ eller personal eller varianter på human förekommer inte alls. Det som var huvudnumret på 70-talet, människan, social redovisning, personalen som företagets viktigaste resurs, förkommer inte i deras debattartikel. Människan och individen är inte framkant i dagens mode

Så roterar samhället. Och eftersom det tycks vara så att historien har förmåga att upprepa sig, så kanske mina prediktioner inte var så våghalsiga. Ganska lätta till och med. Hur svårt är det att förutsäga att det ena avlöser det andra?

Därför får predikarens (1:9) ord avsluta: ”Det finns ingenting nytt under solen.”  

​Ferrara den 28 mars 2018

Jag har fått förfrågningar via olika kommunikationskanaler, varför bloggen låg nere ett tag och sedan startades utan de gamla blogginläggen.

Det kan tyckas märkligt, och det har varit märkligt för mig, att jag har haft anledning att redogöra för att jag befinner mig i Sverige och att jag därmed har vissa specifika rättigheter, som inte går att diskutera. Jag har rätt att, inom förtalsgränsen, skriva vad jag vill på min blogg. Jag har t o m rätt att skriva om mina upplevelser på den arbetsplats jag arbetar, eftersom det är staten, då jag inte bara är skyddad av yttranderätten, utan också av meddelarfriheten.

Jag anser att jag hyllar en akademisk miljö och står upp för akademiska värderingar då jag debatterar allt. Jag hoppas innerligt att alla i min omgivning anser att jag står fast i den akademiska värderingen, även när debatten och kritiken riktas mot mig.

Jag är också, hoppas jag alla anser, stark i transparens. Öppenhet, inte tissel-tassel, föredrar jag.

Sedan TV-programmet Uppdrag Granskning började, har jag tänkt att det gäller att vara beredd när Josefsson och Mattisson knackar på min dörr. Då vill jag visa upp dokument som motiverar och förklarar vad jag gjort. Eller att i det ögonblicket dörrens öppnas, vara beredd att säga sanningen. Helst med stolthet, att jag har gjort rätt, i alla fall utifrån min värderingar. De utmäter ansvar för handlingar. De kräver att man talar. Tigandets maktdemonstration, så ofta använd av de mäktiga, är då ingen möjlighet. 

Jag har fått uppskattning för min blogg, via e-mail till olika adresser, via andra sk sociala media, och vid personliga möten.

Ett öppet samhälle skall inte bara tåla öppenhet, utan hälsa den och välkomna den.  Blott ärekränkningen och Rikets säkerhet, skall begränsa det fria uttrycket i ett öppet samhälle. Den som begär att man skall tiga, att man inte skall uttrycka opinion, den går på vägar som inte går att beskriva med ord som rör demokrati och öppet samhälle.  

Inte minst bör ekonomer stå upp för öppenhet, eftersom mycket av företagsekonomi handlar om hur man bygger system och organisationer för att hantera ett av mänsklighetens stora gissel, asymmetrisk information, dvs att en har information som den andra inte har. Om informationen finns allmänt tillgänglig, då kan inte ett informationsövertag utnyttjas. Den som vill ha och som vill utöva makt, får då finna andra maktmedel än informationsövertaget. 

Nyligen skedde det händelser i mitt professionella liv, som, paradoxalt nog, jag inte vill redogöra för idag, då jag egentligen inte kan redogöra för dem, eftersom jag inte förstår dem, och därför inte korrekt kan beskriva dem, än mindre korrekt värdera dem. Dessa händelser, kanske p g a min attityd mot mitt professionella liv, att det är en oupplösligt integrerad del av mitt totala liv, påverkade också, och påverkar, på ett ytterst besvärande sätt mitt hela liv och människorna som befinner sig i det livet. Men en sak tror jag att händelserna betyder, eller i alla fall signalerar, att jag skall sluta.

Jag bestämde mig då för att symboliskt berätta för andra och bekräfta för mig själv, att jag börjar. Men att börja innebär att man står vid en nollpunkt, ty alternativet till att börja är att fullfölja, eller att förändra. Men nu handlar det om att börja. Att börja görs utan historia, ty finns historia då är det att fortsätta. Börja görs utan historia (visst är det naivt och egentligen oriktigt, men så naivt kan man uttrycka en ambition). Därför började bloggen utan sin historia.

Jag kämpar just nu med att försöka hjälpa till i det som är slutandet. Samtidigt som jag försöker finna mitt börjande. Därför börjar bloggen utan sin historia.  

Men! Jag gömmer inget. Jag gömmer ingenting. Jag döljer inget.

Jag har kvar vartenda blogginlägg. Skulle det uppstå efterfrågan på dessa, oaktat från vem, oaktat vilket syfte den eller de har, kommer de att redovisas. Jag har skrivit vad jag skrivit, och bär ansvar för det. Önskar du ett tidigare blogginlägg, bara låt mig veta och jag skickar det till dig, eller offentliggör det här. 

Jag räds inte öppenhet och offentlighet.
Jag räds tissel-tassel och tystnad.

Jag räds inte försök till sanningen.
Jag räds lögnen.

Det som sker framför mig, det som sker inför mitt ansikte och bröst, kan jag agera med och mot. Det räds jag inte.

Det som sker bakom min rygg, är det som kan, och det som sätter kniven i min rygg. Det är vad jag räds.

Men mina ambitioner till trots. En sak vet jag. Där har min ljuva naivitet gett upp. Det är en sorglig insikt. En insikt jag inte vill ha. Där har min inbillning gått under. 

Sanningen vinner inte. Makten vinner. 

Ferrara den 27 mars 2018

Säg till mig att klass är ett dött begrepp. Att idéen om klasskampen är en förstockad föreställning. Då ger jag dig på truten. Och är du då av övre klass, kommer du att få utmärkt sjukvård för de skador jag åsamkat dig. Är du av undre klass, får du sämre vård. Om du därefter fortfarande hävdar klassamhället som ett dött begrepp, då är du oemottaglig för empiriska bevis och lämnas därhän, som den dåre du är.
https://www.svd.se/det-ar-en-skam-att-varden-inte-ar-rattvis

Klassamhället gör sig tydligt genom skolvalet och genom boendesegregationen. Eftersom det förefaller blott vara de empiriska sociologerna som bryr sig om klass, är inte klasserna så tydliggjorda idag. Och eftersom organisationer är styrda av medelklassare som blundar för sin egen och andras klasser, blir det viktigare, ja, helt dominerande att beskriva sig själv och sin organisation i termer av något mer moderiktigt, som hållbarhet och klimat.

Kvoteringsdebatten idag handlar om klass, hur vi skall säkerställa att ledare har olika klassbakgrund, då det stimulerar både mångfald och ökar organisationers effektivitet.

Nej, det var inte sant. Men byt ut klass mot kön, så blir det rätt. Som om kön fanns och klass inte fanns. Jo, klass finns, men döljs, göms, förtigs.

Jag har aktivt deltagit i klasskampen några gånger. Just nu förlorar jag kanske mitt viktigaste slag. Men jag kommer igen. Jag har planer.

Men tidigare förlorade jag också. Som ansvarig för forskarutbildningen, skulle jag skaffa mig en överblick över doktoranderna. Jag utformade en enkät, som bl a innehåll frågan om mammans och pappans yrke. Jag visste hur det skulle göras, ty jag hade gjort det i en undersökning tillsammans med min doktorand avseende företagsledare. Den visade att det fanns högre sannolikhet att vara styrelseordförande om mannens (inga kvinnor då) ursprung var från överklassfamilj.

Men det blev ett sådant oherrans liv, och folk, som jag dömde som obildade, tuggade sina teser om kommunism och marxism. Som om klass inte är en ekonomisk kategori, och på så sätt kom in i Marx's böcker. Eftersom han böcker om Kapitalet var en ekonoms böcker. Jag fick stryka frågan, för att överhuvudtaget få svar.

Klass skall döljas, likt etnicitet idag skall döljas. Som om någon är rädd för kunskap. Om klassers obetydlighet. Men kanske främst för klassers betydelse.

Rastillhörighet genom identitetsföreställningarna, hållbarhet och klimat, är det som finns. Som om inte klass finns.

Men det kommer rök från det vulkaniska klassamhället. Ännu ligger locket på. Min ambition är att bemästra lavan i vulkanen och utnyttja den. Men den som inte tror att det finns lava, kommer en dag att få se lavan flyta utmed vulkanens sidor. Då är det för sent.

Ferrara den 26 mars 2018

​För dig som inte klarar av min litterära stil, får jag lägga in ett förtydligande. Första stycket var enbart ett retoriskt trick att få dig att förstå. Jag slåss inte. Med nävar. 

Sverige har en djup demokrati. Den yttrar sig bl a i vår tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag, som innebär att offentliganställda har en mycket stor möjlighet att vidarebefordra information och att uttrycka sin mening. Som jag skrev i förgår, tycks den friheten inte leva starkt på Lunds universitet. Jag indikerade också att inte bara i Lund, kan friheten vara satt ifråga, för att inte säga, satt ur spel.

Jag hann inte skriva mitt inlägg färdigt, förrän nästa nyhet flöt in. Nu var det en rektor som med starka ord förbjöd anställda på en skola att uttala sig, med hänvisning till att rektorn var kommunikationsansvarig.
https://samnytt.se/rektor-i-malmo-forbjod-anstallda-att-beratta-for-media-om-muslimska-sexovergrepp-mot-elever/

Jag anser det vara ett gravt angrepp på meddelarfriheten, och tror att den åsikten har viss sannolikhet att delas av domstol. Och precis som i förgår, frågar jag mig, varför gör en chef på detta sätt? Vad kan göra en offentliganställd chef så blind för svensk tradition, att den angriper en viktig del av den djupa svenska demokratin? Hur är det möjligt att man inom svensk statsförvaltning har sådana chefer, att de kan undgå den djupa svenska demokratin, och om det nu är så att detta undgått dem, varför de inte nogsamt blir utbildade i dessa friheter innan de tillträder sina chefspositioner?

Idag används ’värdegrund’ som ett slagord. Men vad är ett större värde, än den djupa svenska demokratin? Det rektorn här har gjort, det som jag beskrev i förgår, hur universitetschefer beter sig, torde strida så starkt mot en mycket grundläggande del av den svenska värdegrunden, att arbetsgivaren omedelbart borde ha ruskat på huvudet och satt dessa chefer sidan om, i väntan på att polisanmälan var gjord.

Det som är den grundläggande frågan är hur dess sk chefer ha kunnat undvika att förstå meddelarfriheten? Att man idag, i svensk statsförvaltningen, är så befriad från förståelse av svensk tradition, att man gladeligen, och utan insikt, bryter mot grundlagen.

Det är ju idag populärt att skylla allt elände på New Public Management (NPM). Kanske detta är ett uttryck för denna, eller i alla fall, en effekt av att man rekryterat människor och styrt dem mot målsättningar, och inte brytt sig, eller kanske t o m motarbetat, t ex genom att avsiktligt rekrytera individer som reagerar positivt på NPM, och som inte är bärare av den djupa svenska demokratin.

Likt mycken aktivitet i staten, är den inte straffbelagd. Universitetets chefer kommer knappast att få krypa in bakom lås och bom, trots att det förefaller som om JO funnit att de angripit en grundlag.

Min slutsats? Återinför ämbetsmannaansvar. Gör det kriminellt att svika en av statens huvuduppgifter, att värna demokratin. En av våra stoltheter.  https://www.youtube.com/watch?v=5vNOscal1vw

​Ferrara den 25 mars 2018

Arnaud Beltrame lät byta ut sig mot en kvinnlig gisslan, i gårdagens terrorattentat i Frankrike. Han tog med sig en telefon in i stormarknaden, som underlättade för poliserna, när de gjorde sitt tillslag. Arnaud sårades och dog senare. Bild av honom finns här: http://www.leparisien.fr/faits-divers/arnaud-beltrame-le-gendarme-heroique-de-la-prise-d-otages-de-trebes-est-mort-24-03-2018-7626399.php

Varför han gjorde det som framstår som ett hjälteagerande, vet vi inte. Ty han dog av sina skador.  

Han ville komma med i en elitstyrka, och kanske trodde att om han gjorde detta, skulle hans möjligheter öka. En egoistisk hjältehandling.

Men det är också möjligt att han agerande utifrån vad han ansåg vara rätt. Kanske han ansåg att det är en uppgift för en polis att lyckas befria en gisslan, kanske också p g a att det var en kvinna.

Kanske han ansåg att bekämpningen av terroristen skulle bli mer framgångsrik om han var hos terroristen. Att han lyckades smuggla in en telefon antyder det. Att bli utbytt mot gisslan var då ett medel för att nå terroristen.

De två senare förklaringarna, rädda gisslan, bekämpa terroristen, är givetvis de jag föredrar. Och förefaller vara de som Frankrikes president föredrar. Ty berättelsen om Arnaud är att han uppoffrade sig för gisslan och för bekämpningen av terroristen. Han framstår som en oegennyttig hjälte, som agerande enligt sin uppfattning av plikt.

Man måste göra det som man måste göra, det som framstår som rätt. Det är skäl nog och andra skäl och motiveringar behövdes inte för att Arnaud skulle agera.

Arnaud kanske räddade kvinnans liv (ty vi vet ju inte lyckligtvis om terroristen hade dödat henne). Men han förlorade sitt eget liv. Ett ohyggligt ofattbart högt pris för att göra det rätta.

Vi andra som har våra principer. Som håller saker för rätt och orätt, vinner courage, vinner mod från Arnaud. Även om konsekvenserna inte är så irreversibla, så ofattbart omfattande, för den som utför dem, och för dem som lever med den som utför hjältedådet, är ett agerande som tycks vara lett av det rätta, en uppmaning att uthärda och agera.

Man har att göra vad man har att göra.

Arnaud, i denna tolkning, som jag föredrar, är en hjälte. I gisslandramat. I verkliga livet.

​Ferrara den 24 mars 2018

Samtidigt som jag presenterade min analys av ideologiseringen av akademierna i Universitetsläraren, skrev tidningen om att JO inte alls gillade ledningens agerande på Lunds Universitet. https://universitetslararen.se/2018/03/19/jo-kritiserar-lunds-universitet-for-professors-yttrandefrihet/

Mellan raderna förstår man att det varit en ganska traditionell akademisk strid, en strid om positioner och tjänster. Det som inte är traditionellt är lednings åtgärd, att be en kombattant att inte diskutera ärendet. Något liknande har skett i min närhet tidigare, men där jag i omtanke om personerna inblandade och eventuella effekter av omnämnande, tyvärr inte kan beskriva det. Men lita på mig, det är liknande.

Akademin har tidigare utmärkts av enorma ord, enorma debatter, där begrepp och uttryck kastats omkring, som om det gällde mänsklighetens överlevnad. Akademin kunde då liknas vid torget i Ferrara, där mänsklighetens öde löses med stora gester och höga röster.
Idag tystnar det. Man hänvisar till sk värdegrunder, och ledningen tar till direkt yttrandefrihetskränkande åtgärder, som fallet ovan. Och, som jag skrev i mitt debattinlägg i tidningen, idag har de större möjlighet till repressiva åtgärder då t o m professorer numer kan avskedas.

När tystnaden sänker sig, kan man undra hur ledningen tänker. Ty tystnaden kan inte vara en svag lednings åtgärder för att skydda sig själv, utan, måste vi anta, är helt och enbart väglett av omsorg om verksamheten, där studenternas utbildning och kvaliteten på forskningen ligger främst.

Så, min fråga är, hur kan tystnad och lydnad öka universitetets utbildnings- och forskningskvalitet?

Debatt förbrukar energi och kan skapa atmosfär av obehag, vilket kan lamslå medarbetare. Därmed kan debatt minska medarbetares arbetsinsats genom att förbruka energi och genom att lamslå andra.

I den mån debatt lamslår medarbetare, kan man säga att universitetet misslyckats med att rekrytera goda akademiker, vilka kännetecknas av att inte bara tåla, utan t o m stimuleras av debatt, då debatt prövar ens normer och förståelse. Debatt är en prövning av ens värderingar och ens förståelse, och akademiker utmärks av att ständigt pröva och att prövas. Kritik är akademikerns livsluft. Det är grunden i vår värdegrund, för att nu ta till moderna ord. Som jag skrivit tidigare, vi blir ju vana vid att minst en gång varannan månad få reviewers granskning av en artikel man skrivit, där man får veta att man inte förstått A och inte läst B och inte på ett klart sätt argumenterar för C. Kritik är vår livsluft. Genom den utvecklas vi och utvecklar andra.

Lamslagna medarbetare antyder att rekryteringen misslyckats att attrahera den typ av akademiker jag beskrev ovan och som jag gav epitetet ’goda akademiker’. Men kanske det inte är ett misslyckande, utan en lyckad rekrytering av den typ av medarbetare som dagens universitetsledning önskar? I omtanke om utbildningens och forskningens kvalité.

Man säger att idag är det ett massuniversitet. Studenterna går på utbildningen, inte för att lära sig, utan för att få ett diplom som visar att de kan uthärda. Man behöver därför lärare som likt ett löpande band får studenterna att strömma genom utbildningen. Studenter som kräver argument, som deltar i debatt, som ifrågasätter, tar bort energi från det löpande bandet. Det finns inte tid eller intresse för den typen av utbildning. Läraren är en utförare vid det löpande bandet, där syftet är att få 100% genomströmning.

Forskningen blir fokuserad på en lista av publikationer, där forskarnas paper skall publiceras. Då gäller det att lyda det paradigm som dessa journaler representerar. Vad man kommer fram till, vilka resultat forskningen skapar, är av intet värde.

Tro nu inte att jag pläderar för den gamla struntforskningen. Inget kan vara mera fel. Men kvalitetspublicering rör inte bara journalens ranking och antal citeringar, utan också vad man kommer fram till, och, inte minst, hur ens forskning attraherar nya doktorander, hur man som forskare bidrar till det akademiska värdet på institutionen. Jag menar förvisso inte att gott värde uppkommer genom ändlösa seminarier. Men jag menar att gott värde inte heller uppkommer genom prestigefyllda publiceringar av forskare som inte existerar som levande personer på institutionen. Det är kombinationen som skapar värde.

Min slutsats blir därför aningen spekulativ, att dagens ledningar styr om akademin från akademisk utbildning och forskning, till industriell utbildning och forskning (tack till ’Angelina’, som lett in mina tankar på det spåret, och som jag inte anger tydligare än genom pseudonym, med omtanke av vad ämnet här handlar om).

Och, vem skall vi skylla på? En än mer spekulativ hypotes är … redovisningen. Om man utvärderas gentemot en uppsättning nyckeltal, är det ju inte så konstigt om man börjar styra för att uppnå nyckeltalen. Genomströmning av studenter & antal citeringar. Två tal. Men en väg. Industriell utbildning och forskning.

De som representerar ett ideal som inte ryms inom dessa nyckeltal blir ombedda att inte skapa oro, att tiga, att inte debattera, att inte uttala sig. Ty det kan vara dåligt för genomströmningen och citeringarna.

Vilket jag tror är fel, och har försökt bevisa motsatsen.

Ferrara den 23 mars 2018

Jag har i tidigare inlägg visat på hur FN tar en speciell politisk hållning, som strider mot vad som brukar tillskrivas Sverige och våra svenska värderingar. Förvisso är familjen viktig, vilken hålls som viktigast i FN, men individen står över familjen i Sverige. Där FN slår fast att familjen är samhällets grund, är vår tradition att individen är grunden. Därför har vi statliga regleringar som ger individer frihet från familjen. På gott och på ont.  
Nu tycks den förening som står FN nära, Svenska FN-förbundet, anse att svensk frihet skall inskränkas. Tankefriheten och yttrandefriheten skall reserveras till de som inte tänker och pratar rasistiskt. I ett debattinlägg förordar de förbud mot de organisationer som tänker och som yttrar rasism.

https://www.svd.se/rasistiska-organisationer-vaxer-maste-agera

Vi som är, t ex socialister, har ju länge funnit ras vara en meningslös kategori och arbetar mot rasismen, vare sig den förekommer som högerrasism hos individer närstående till extremhögern, eller dagens ny-rasism, som florerar i Feministiskt Initiativ.

Men det är helt främmande för svensk frihetlig tradition att förbjuda Feministiskt Initiativ, blott för att de använder kategorier som ’vita män’, eller antisemitiska organisationer, för att de inte kan fördra judar.

Svensk tradition har varit att ha en fullständig tillit till vårt samhälles styrka att stå emot anti-demokratiska tendenser och rasistiska tendenser. Nazisterna fick inte grepp om Sverige, när de var starka i ett närliggande land som länge varit vårt föredöme. Feministiskt Initiativ ser inte heller ut att få något starkt stöd i befolkningen, annat än hos, får vi hoppas, aningslösa Söderborgare.

Förvisso har både höger- och vänster-rasisterna blivit mer militanta idag, och det finns de som fått betala för vår frihet. Men än ser det ut som om vi har en frihetlig tradition som står emot dessa tendenser.

Sveriges FN-förbund, med sitt anti-demokratiska förslag, inordnar sig då, paradoxalt nog, i dessa strömningars angrepp på vår demokrati.

Och därmed visar sig samhällsdialektiken, att en rörelse skapar sin motrörelse, som är identisk, med undantag av negationen. Därför blir anti-rasisterna rasister, och anti-nazisterna blir, som nazisterna, anti-demokratiska. Motsatserna faller in i varandra.

Och medan Svenska FN-förbundet är så aggressivt anti-demokratiskt i Sverige, visar FN sin totala impotens genom att världskriget i Syrien fortsätter.

Kanske det är dags att lägga ner FN. Som Predikaren säger i 3:1: Allt har sin tid. FN har haft sin tid.

Ferrara den 22 mars 2018

I Svenska Dagbladet ifrågasätter ledarskribenten värdet av utbildning, baserat på en bok av en ekonomiprofessor. ( https://www.svd.se/utbildning-ar-sloseri-med-bade-tid-och-pengar) . Tongångarna känns igen från vår egen professor, Mats Alvesson. Utbildning är ett inlåsande av ungdomar, för att hålla dem några år från arbetsmarknaden. Mängder av utbildningar har höjts upp till akademiska, varför akademisk utbildning degraderats, i status och i innehåll. Till syvende og sist leder utbildningen till svaga kunskaper, men till ett diplom, för de som lyckas. Därmed är signalen skapad för arbetsmarknaden, att studenten klarar långt trälande, samarbete och att uppfylla andras krav.

Akademisk utbildning är i första hand till för att selektera, att skilja agnarna från vetet. I den mån de lär sig något, kan det vara ett plus, men absolut inget krav. Denna selektionstanke finns idag representerad i Revisorsinspektionens nya tankar på att inte så hårt reglera den akademiska utbildningen för revisorer, utan möjliggöra att revisorsassistenter kan ha vilken kandidatutbildning som helst. De tycks instämma i att det inte är kunskaperna i utbildningen som är viktiga, utan förmågan att klara en akademisk utbildning, oaktat vilken.

Vi akademiker brukar då, defensivt, kontra med att vi, förutom att selektera och lära ut kunskaper, lär dem att tänka. Förmågan att tränga bakom dimridåer, att blottlägga tricks och lögner, att inse att ett argument kan företräda ett perspektiv, ett intresse, men är inte av gud utsänd sanning. Jag brukar upprepa mitt mantra från Upplysningen: Våga tänka själv, våga göra bruk av ditt Förnuft. Ledarskribenten säger dock, med hänvisning till bokförfattaren, att studier visar att det INTE är så.

Jag handleder studenter på kandidatnivå. Några av dem är blott på nivån att anse att uppsatsen måste göras. Det är ett jobb att göra. Kanske man lär sig något, men framför allt är det ett jobb att göra. Man skall ta ett lass grus från en sida och ta det till en annan sida. Ett nödvändigt arbete. Meningen är att man skall visa sig förmögen att ta gruset från den ena sidan till den andra sidan.

Men jag har många studenter som är uppriktigt nyfikna i vad som döljer sig i detta lass grus. De som har en undran, och som vill lära sig. Som skapar egna tankar, hittar på egna hypoteser, hittar på egna metoder för att undersöka. Är då min handledning av deras nyfikenhet onödig?

Ja, hävdar somliga. Låt dem göra sin undersökning, ty den skall blott och enbart visa att de kan göra en undersökning, dvs ta ett lass grus från en punkt till en annan. De skall inte stimuleras i sin nyfikenhet att ta sig fram till en punkt de själva inte kunde föreställa sig. Till randen av sin förmåga.

Men!

Tänk om den akademiska utbildningen, förutom att selektera, ge kunskap och lära studenter att tänka, har en fjärde funktion: Att ge studenten insikt i sin förmåga. Den som känner sin förmåga, och som kanske också inser att den är större än man själv tror, kommer ut i arbetslivet, men också i samhällslivet med en styrka den inte hade när den gick in i utbildningen.

Tänk om akademisk utbildning också ger självförtroende, rakare ryggar, starkare individer? Att värdet av utbildningen är att frigöra kraft?

Tänk dig det akademiska institut som tar sig devisen: Vi skapar och frigör kraft.

​Ferrara den 21 mars 2018

Igår, 19 mars 2018, var det 3 grader klockan 12 i Ferrara. Det var – 8 grader i Kharkiv. Men det var 4 grader i Kristianstad. Något varmare i Kristianstad.

Idag får du ta del av vad som spreds igår, via Universitetsläraren, en sedan länge skriven och till tidningen insänd debattartikel.
https://universitetslararen.se/2018/03/19/den-akademiska-friheten-attackeras-inifran-larosaten/

​Ferrara den 20 mars 2017

Dagens rasister är inte som gårdagens. Då var de högermän, sällan kvinnor, och utgöt sig på ett föraktfullt sätt om mörka, svarta och om judar. Dagens höger är mycket mildare. De tror inte rasen har någon betydelse, utan har blivit helt kulturimpregnerade. Nu är det inte folkslag som araber, utan kulturer som muslimer, som väcker deras förakt.

Men som tur är, har vi fortfarande riktiga rasister kvar. De har plötsligt blommat ut inom vänstern. Där används oförblommerat uttryck som tidigare var förbehållna de mörka högermännen.

Åsa Romson talade om vita, heterosexuella män som de stora miljöbovarna 2014 i Almedalen. Mångkulturellt centrum, som är en kommunal stiftelse som verkar för mångfald (sic) kallar sin utställning idag: ”Bland våra hjältar finns inga vita män”.

Idag tycks det rasistiska uttrycket ’vita män’ blivit så omfattande använt av vänsterns rasister, att det kanske är på väg att normaliseras.

För att undersöka den saken gjorde jag en google-undersökning. Jag sökte efter uttrycket ’vita män’, för varje år, med början 2000, och slut 2017. Eftersom internet ökar, och därmed ökar ordanvändningen, måste jag ha en bas som jämförelsepunkt, som tar bort den naturliga ökningen av internetanvändandet. Jag valde ordet ’sommar’, eftersom det sannolikt alltid röner samma uppmärksamhet. Diagrammet visar hur relationen mellan ’Vita män’ och ’Sommar’ ser ut.   
 

År 2000 får betraktas som specialfall eftersom det sedan finns ett mönster. Det finns en fallande relativ användning av uttrycket ’vita män’. Man ser att det är en skarp nedgång till cirka 2008, då det planar ut. Sedan kommer en liten uppgång 2014, sannolikt som följd av Romsons tal. Men 2016 händer det saker. Uppgången fortsätter 2017. De senaste två åren har således uttrycket återvunnit sin relativa betydelse som det förlorat under 2000-talet.

Vid slarvig genombläddring av träffar år 2001 förefaller det handla om kolonialism, medan 2017 års träffar rör sig kring feminism. Kanske det är så att historia och traditionell marxism, fanns på nätet och höll en, relativt sommar som ökade, konstant ström, varför uttryckets andel minskade. Sedan blommar den rasistiska feminismen ut, kanske initierad eller given en legitim ram genom miljöpartisten.

Det är obegripligt för en socialist som jag, tränad i marxistisk grundkurs I och II i slutet av 70-talet, att använda uttrycket som dagens rasister använder det. Det är extra obegripligt eftersom dagens rasister kallar sig vänster, där socialisterna också dväljes. Men de är, som mången kommunist var på den tiden, de svarta lössen i den röda fanan.

För oss som hävdar människor lika värde, vari ingår socialister, är ras en meningslös kategori.

​Ferrara den 19 mars 2017

Klass är en ryggsäck. Den kan innehålla helium eller sten. Den tynger eller lättar din gång redan i barndomen. Den ökar sin effektivitet i sin förmåga att höja eller tynga när den sekundära socialiseringen sätter in, dvs skoltiden. Studier idag visar att barn från studieovana hem klarar sig sämre i skolorna, en urgammal tendens som förstärks genom segregationen som uppstått genom det fria skolvalet.

När de kommer till mig, som undervisar på högskolenivå, är de med de tyngsta ryggsäckarna i stor utsträckning bortgallrade. Nedtyngda. Oaktat deras studiebegåvning!
Men när de kommer till högskolan, är det en av högskolans viktigaste uppgifter att se till att ryggsäcken inte påverkar individen i sin väg framåt, mot den godkända examinationen, mot den hägrande examen.

I dessa dagar, då högskolan penetreras av politiska uppgifter, och mer politiskt agerande efterfrågas, kan det förvisso förefalla politiskt att hävda det jag hävdar. Men det borde inte framstå som vare sig kontroversiellt eller politiskt, utan direkt riktat mot vår huvuduppgift, att säkerställa att det är individens studiebegåvning som blott och enbart fäller avgörandet för individens framgång på högskolan.

Det borde vara varje högskolas och universitets mest väsentliga uppgift, att granska huruvida de uppfyller den uppgiften. Varje år borde den akademiska anstalten genomföra studier som undersöker om individerna har den chans till framgång som deras studiebegåvning ger, på det att andra faktorer, som kön, klass, funktionella hinder som inte berör studiebegåvning, etnicitet, ålder, ja, fortsätt själv lista kategorier som vi känner i vårt samhälle som delar upp människor. Om de finner att ryggsäcken spelar roll, skall de sätta in alla sina resurser för att lätta på ryggsäckens börda.

Utvecklingen för mer jämlikhet på universitet och högskola var positiv ungefär till 1968, då man öppnade universiteten på vid gavel, men in strömmade framför allt medelklassens ungdomar. Sedan kom en aning förbättring, enligt (https://universitetslararen.se/2018/02/16/politisk-ambition-stoppade-inte-social-snedrekrytering/), på 90-talet, kanske p g a högskolornas utbyggnad. Nu går vi emellertid, enligt källan, tillbaka, och universitet och högskolor presterar sämre i jämlikhet.

Jämlikheten som målsättning har vi av två skäl. De flesta universitet och högskolor är statliga, och har därför att uppfylla kravet att alla individer behandlas lika. Därmed säkerställer vi att det är individen, och dess studiebegåvning, som ges chansen att lyckas. Det andra skälet är krasst samhällsekonomiskt. Studiebegåvning är en samhällelig resurs som skal väl förvaltas. Det är vi alla som skall komma i åtnjutande av denna resurs utveckling, och det är vår organisation, staten, som vi gett uppgiften att väl förvalta och utveckla resursen.

Om du läser detta när jag publicerar det, 18 mars 2018, befinner jag mig på väg till universitetet i Ferrara. Där skall jag undervisa, debattera, handleda och forska under tre veckor. Det är en ynnest, ett privilegium jag har och som jag utnyttjar. Jag har detta privilegium eftersom staten gett mig möjlighet att utnyttja den förmåga som jag har, en förmåga som vare sig jag eller mina föräldrar var varse. Men där statens handgångne kvinnor och män såg till att möjliggöra att begåvningen fick komma fram och utvecklas. Till staten som gav dem denna uppgift, och till dem som fått uppgiften och som utförde den så skickligt, ibland trots mig och mitt beteende, är jag oerhört tacksam. Och kanske också staten och samhället är tacksam till att de gjorde sitt arbete så väl, då jag förhoppningsvis har kunnat bringa ett värde till samhället och dess individer.

Kanske du läser detta precis när jag jagar genom flygplatsen i München, för att hinna med flyget till Bologna. Jagad och jäktad av en alltför kort anslutningstid, springer jag ändå med ett leende och med lycka i själen. Ett leende som vittnar om ett jämlikt samhälle.

De tårar som min farmor fällde när hon tvingades sluta skolan, inte p g a brist på studiebegåvning, utan p g a statarens tunga ryggsäck, brinner alltid i mig. De tårarna kommer fram och fyller mina ögon när jag ser hur staten och dess folk brister i sitt främsta arbete, att företräda jämlikheten. Om trettio år kommer INTE en liknande person att springa med boardingkortet i sin hand, mot anslutningsflygets gate. Ingen kommer att se den personen som inte finns där. Den som inte finns där för att staten och dess medarbetare har svikit sin uppgift, att ge alla den chans som deras begåvning ger dem rätt till, i ett anständigt samhälle. Ett samhälle där dörren till samhället omges av alla kastade ryggsäckar. Ett tecken på ett jämlikt, anständigt samhälle.

​Öllsjö den 18 mars 2018

Nordeas styrelse ville flytta det tidigare finska bolaget, sedermera svenska, tillbaka till sitt ursprung, Finland. De vinner att de slipper de tunga säkringsavgifterna som staten kommer att kräva av dem nästa år, samtidigt som de kommer in i EU:s bankunion. Bankerna i Sverige är satta under en annan reglering än den europeiska. Kanske p g a att banker har en så central ställning i svensk ekonomi.

Vid omröstning av flytten, föll nästan 97% av rösterna på styrelsens förslag.

Men vem var det som röstade?

Fackföreningar som har pengar i Nordea protesterade. Några tycks flytta sina placeringar från banken. Men det var inte fackföreningarna som röstade. Hade vi haft löntagarfonder, hade sannolikt dessa ägare röstat mot förslaget.

Svenska Dagbladet frågade småägarna vid stämman. De tycktes vara mot flytten. Men de har fåtal aktier, och ett aktiebolag är ingen demokrati, en person – en röst, utan makten är relaterad till ägandet. Så småspararnas röst är likgiltig. Ville de något, får de rösta med fötterna.

Folksam röstade inte. En storägare är inte i stånd att avgöra saken. Kanske det är ett tecken på en ansvarstagande ägare, att den erkänner att den inte har kompetens att avgöra en sådan fråga.

AMF var den enda av de stora som röstade mot.

Resten av storägarna röstade för. Dessa är i huvudsak fonder. Styrda av tjänstemän, som tillsätts av fondbolagen. Ingen demokrati tillsätter dem.

Här får vi en indikation på ett företrädarproblem. Småspararna verkar vara för att stanna kvar. Dessa stoppar pengar i aktier med svag rösträtt, och i fonder, där tjänstemännen sitter. Dessa har däremot en annan riskprofil än småspararna. Medan småspararna kanske har risk för förlust som definition på risk, har de fondanställda sannolikt ett mer finansorienterat riskbegrepp, t ex varians.

Då har vi en bank som flyttar p g a en stark styrelse och några starka tjänstemannafonder. Detta är uttryck för en tjänstemannastyrd fondsocialism. En löntagarfond med fackföreträdare hade sannolikt röstat nej till flytten.

Finns det då ett tredje sätt att organisera ägandet, och vilket utfall skulle det ge? Tänk er en diskriminering av rösträtter utifrån vem som är ägare, där diskrimineringen utgår från t ex i vilken utsträckning investeringen härrör från individens egna pengar. Detta vore ett sätt att försöka få den yttersta investeraren att få makt och att reducera mellanhändernas makt. Något de gamla klassiska ekonomerna hade stött, ty de ansåg att en god ekonomi drivs genom att de som ytterst är ägare, är de som beslutar.

I väntan på att detta radikala tänkande får genomslag, får vi åse hur mellanhänderna flyttar banker.

​Öllsjö den 17 mars 2018

FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter används idag som grund för indoktrinering, när man anför den för rätten till friskolor som vilar på religiösa grunder.

Man hävdar enligt artikel 18:4: ”Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.”

Barnet är således familjens egendom, att fritt förfara med. Att fritt indoktrinera. Att fritt utforma.

Men det är väl inget att diskutera? Så är det ju.

Sedan läser vi längre ner bland konventionerna, i artikel 23:1 ”Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd.”
Ja, familjen är samhällets grund, dess minsta atom.

Men det är väl inget att diskutera? Så är det ju.

Nej, så är det inte. För den som besvärar sig med att tänka, att leva Upplysningens ideal, som utför kants Plikt: Våga tänka, så är detta faktiskt inte alls självklart.

Detta är självfallet uttryck för en mycket bestämd ideologi.

Man kan hävda att samhällets fundament är inte familjen. Man kan hävda att det är individen. Det är inte familjens frihet som är viktig, utan individens.

Hävdar man individens frihet, då blir också artikel 18:4 problematisk. Ty då frigörs barnet från familjen. Barnet är inte underkastat familjen, utan är en individ. Ingen kan äga en individ. Barnet är inte familjens egendom, att fritt förfara med.

Och precis som med äganderätten, som skapas, definieras och försvaras av staten, som inte kan existera utan en stat, och därför är en funktion av staten, kan inte individen existera utan statens beskydd. Därför blir individualismen beroende av staten.

Då glider man lätt in i tanken att det är staten som tar hand om barnet. Det har vi accepterat i Sverige genom att vi har en skolplikt. Det är inte upp till familjen att avgöra skola eller icke skola. Barnet har en skyldighet att bli en medborgare, att lära sig läsa och skriva. Därför har vi skolplikt. Oaktat familjens rättigheter enligt FN:s konvention.

Skolplikten går mot artikel 18:4. Skolplikten ger staten rätt att ta barnet och att ge det en utbildning. Därmed har familjen förlorat barnet som egendom. Då är det bara ett litet steg att säga att familjen också förlorar rätten att avgöra i vilken skola skolplikten skall fullgöras.

Och för den som, trots denna argumentation, fortfarande hävdar familjens rätt, kommer mitt nästsista argument. Om föräldrarna har rätten att bestämma vilken grundvärdering som skolan skall ha, judisk, kristen, muslimsk, måste då i konsekvensens namn också acceptera konfessionsskolor som har konfessionen nazism eller kommunism. Och därmed visas absurditeten i konfessionsskolor.

Därmed borde diskussionen vara över.

Om den inte är över, kommer här mitt sista och helt avgörande argument. Ett samhälle skall bestå av individer som försöker leva tillsammans. Därför skall individerna lära sig att leva tillsammans redan som barn. Därför skall inte familjerna skapa subsamhällen, där vi delas upp i egna små samhällen. Vi skall leva tillsammans. För att klara det behöver vi lära oss det. Därför är en viktig kunskap, kunskapen att leva tillsammans.

​Öllsjö den 16 mars 2018