Vänstern på 60-talet kämpade för Vietnams folk. De krävde USA ut ur Vietnam och samlade pengar till krigiska befrielsearméer lång, långt från Sverige. Palme demonstrerade för Vietnams folk. De förtryckta var folket i Vietnam och ondskans makt hette USA. Bägge låg på andra sidan jordklotet.
Man kunde tycka att det var märkligt att de inte solidariserade sig med A-laget som satt utanför Systembolaget, de utstötta, de som marxismen kallar för trasproletariatet.
Efter att solidariteten varit borta under några årtionden, har den nu kommit tillbaka. Men idag sker allt här hemma. Solidariteten, eller, med ett bättre ord, omtanken riktar sig nu till de som tagit sig till Sverige, de ensamkommande pojkarna, de som tagit sig över Medelhavet genom sin våglighet och med sina pengar som kunde betala det höga biljettpriset. Nu finns också ondskans makt hemma, eftersom fienden är det allt starkare högernationalistiska partiet Sverigedemokraterna.
De som befinner sig bortom landets gränser får knappt någon uppmärksamhet. En oerhörd repression, riktad mot en specifik och mycket svag folkgrupp, kvinnor, sker i ett land, Afghanistan, som inte ligger så långt borta, men dit når inte vänsterns omtanke, än mindre deras solidaritet.
Det ytterst paradoxala är att vänstern, som gärna kallar sig feministiskt, kämpar för de starka männen i Sverige, men är passiva gentemot det ohyggliga kvinnoförtrycket i Afghanistan.
På 60- och 70-talet trodde vi att det var lättare att solidarisera sig med de som var långt borta, som inte pockade på vår solidaritet genom att sitta utanför Systembolaget. Idag verkar det vara stört omöjligt för feministerna att se bortom Rikets gräns och där se flickorna i Afghanistan som är förbjudna att gå i skola. Medan man bekymmerslöst kan genomdriva en diskriminerande lag i Sverige, till förmån för de starka afghanska pojkarna.
Det lustiga är att den högerextrema nationalismen, som ser till vårt hem, har samma hemkära motsats, vänstern, som öser sin omtanke över de som är här hemma. De är samma skrot och korn, en och samma hembygdsrörelse. Internationalismen som blev nationalismen, hos både höger och vänster. Samma andas barn. Bullerbyns liv skall organiseras. Det som finns utanför Bullerbyn är fjärran. Att man pinar flickorna i grannbyn kvittar lika, ty striden gäller vilka som skall få känna sig hemma i hemmet, i Bullerbyn.
Flickorna utanför Bullerbyn säljs till äldre män, som hemhjälp vid spisen och i sängen. Solidariteten, t ex att ta dem till Bullerbyn, finns inte ens som tanke.
Från internationalism till nationalism, från solidaritet till omsorg, från svaga till starka. Samma andas barn.
Den 10 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Man kunde tycka att det var märkligt att de inte solidariserade sig med A-laget som satt utanför Systembolaget, de utstötta, de som marxismen kallar för trasproletariatet.
Efter att solidariteten varit borta under några årtionden, har den nu kommit tillbaka. Men idag sker allt här hemma. Solidariteten, eller, med ett bättre ord, omtanken riktar sig nu till de som tagit sig till Sverige, de ensamkommande pojkarna, de som tagit sig över Medelhavet genom sin våglighet och med sina pengar som kunde betala det höga biljettpriset. Nu finns också ondskans makt hemma, eftersom fienden är det allt starkare högernationalistiska partiet Sverigedemokraterna.
De som befinner sig bortom landets gränser får knappt någon uppmärksamhet. En oerhörd repression, riktad mot en specifik och mycket svag folkgrupp, kvinnor, sker i ett land, Afghanistan, som inte ligger så långt borta, men dit når inte vänsterns omtanke, än mindre deras solidaritet.
Det ytterst paradoxala är att vänstern, som gärna kallar sig feministiskt, kämpar för de starka männen i Sverige, men är passiva gentemot det ohyggliga kvinnoförtrycket i Afghanistan.
På 60- och 70-talet trodde vi att det var lättare att solidarisera sig med de som var långt borta, som inte pockade på vår solidaritet genom att sitta utanför Systembolaget. Idag verkar det vara stört omöjligt för feministerna att se bortom Rikets gräns och där se flickorna i Afghanistan som är förbjudna att gå i skola. Medan man bekymmerslöst kan genomdriva en diskriminerande lag i Sverige, till förmån för de starka afghanska pojkarna.
Det lustiga är att den högerextrema nationalismen, som ser till vårt hem, har samma hemkära motsats, vänstern, som öser sin omtanke över de som är här hemma. De är samma skrot och korn, en och samma hembygdsrörelse. Internationalismen som blev nationalismen, hos både höger och vänster. Samma andas barn. Bullerbyns liv skall organiseras. Det som finns utanför Bullerbyn är fjärran. Att man pinar flickorna i grannbyn kvittar lika, ty striden gäller vilka som skall få känna sig hemma i hemmet, i Bullerbyn.
Flickorna utanför Bullerbyn säljs till äldre män, som hemhjälp vid spisen och i sängen. Solidariteten, t ex att ta dem till Bullerbyn, finns inte ens som tanke.
Från internationalism till nationalism, från solidaritet till omsorg, från svaga till starka. Samma andas barn.
Den 10 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
