​”Universiteten ska inte längre ”informera om sin verksamhet” utan verka ”för ömsesidigt utbyte” med samhället, och istället för forskningsresultaten är det ”den kunskap och kompetens som finns vid högskolan” som ska komma till nytta.”
Så skriver Ida Östenberg, professor vid Göteborgs Universitet, i Svenska Dagbladet.
Forskare: Hot och hat inte det enda hindret | Ida Östenberg | SvD

Universitetet har, enligt lag, men också enligt mångas önskan, att samverka med det omgivande samhället. Akademikern skall inte avskärma sig och blott genom sina krångliga vetenskapspublikationer och sina upplärda studenter, samverka med samhället. En mer direkt kontakt efterlyses.

Att döma av citatet önskar staten en mer aktiv relation, ’ömsesidigt utbyte’, mellan universiteten och dess omvärld, där läraren inte blott informerar utan deltar med kunskap och kompetens.

Det som avses är universitetets, och varje lärares tredje uppgift, förutom att undervisa och forska, att delta i samhället, vilket är så vagt att det just kallas ’den tredje uppgiften’.

Universiteten gör ytterst lite för att utföra den uppgiften. T ex driver de inte fram uppgiften genom att inkludera den i prestationssystemet.

Som anställd presterar läraren timmar. En lärare skall göra ett visst antal timmar. Dessa timmar avräknas mot de aktiviteter som utförs och som ges timmar. Undervisar jag får jag timmar, t ex en timme i sal ges tre timmar. Jag får timmar till kompetensutveckling och till forskning, där oftast fler timmar tilldelas ju högre man är på den akademiska stegen. Slutligen tilldelas man timmar för att utföra administrativa uppdrag på universitetet.

Men man får inte en enda timme, ja, inte ens en halvtimme, för att delta i samhället. Skandinaviska Enskilda banken kallade på mig en gång, för att få min syn på bankernas utveckling. Det tog mig en dag att förbereda föredraget, och en dag att åka till Stockholm och hålla föredraget och komma hem igen. Skandinaviska Enskilda Banken betalde resan och gav mig en slips för besväret. Universitetet räknade inte en enda timme för att jag fullgjorde den tredje uppgiften. Ja, universitetet uppmärksammade inte ens det. Inte förrän jag bar bankslipsen, en guldfärgad med pengar på, vid en disputationsfest, fick jag applåder för min ’kapitalistiska’ slips.

I utvärderingar av lärares prestationer, och vid anställningar, är det sällan personens samhällsengagemang noteras. Dock noterar jag, med stor glädje, att det har förekommit fall där man uppmärksammat uppgiftens utförande.

Det tycks finnas en outtalad norm att samhällsengagemang hör till forskningen. Finns förväntan på samhällsengagemang, tycks den vara knuten till de som forskar och inte till de som undervisar, trots att undervisaren rimligen har en kompetens som kan vara samhället till gagn.

Det som kan vara problemet med samhällsengagemang är det som idag kallas aktivism, dvs att läraren överger de akademiska normerna och för ut värderingar och inte kunskap. I den gamla skrivningen var det tydligt att blott forskningsresultat skall kommuniceras. Med dagens skrivnings ser det ut som om staten önskar mer aktivism.

Förvisso finns det vetenskaper som alltid varit aktivistiska. Nationalekonomer har aldrig varit återhållsamma med värderingar, främst hur staten bör agera. Företagsekonomer har varit mer timida, men en del har glatt åkt ut till företag och berättat, inte vad vi vet, utan hur de bör agera. Men, till skillnad från de aktivistiska nationalekonomerna, har företagsekonomerna i högre utsträckning tagit betalt för sitt engagemang.

Svårigheten med samhällsengagemang är att hålla sig på den akademiska sidan, att blott presentera den kunskap som finns och vilken betydelse den kan ha, utan att ramla över den magiska gränsen och bli aktivist, dvs att länka sin kunskap till egna värderingar, och agera utifrån dessa värderingar. Risken med den nya skrivningen är således att man öppnar universiteten för än mer aktivism än som redan belastar universiteten.

Nu kan man säga att det är inte så stor risk då den tidigare lagstiftningen inte inneburit att universiteten utformat sig för att utföra den. Men risken är att skrivningen används för att legitimera aktivism, och med insikter från dagens högskolor, som är akademiskt svaga och därför blir mer och mer aktivistiska, kan den nya skrivningen öka aktivismen. Inte genom prestationssystemet, utan som legitimering av politisk aktivism.

​Den 30 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Karl Wennberg är en utomordentlig forskare. Hans forskning är stark, får erkännande i goda journaler och genom att citeras, 6809 citeringar den 28 april 2021, enligt Publish or Perish. Han är också en villig arbetare i den akademiska trädgården. Han fullgör med excellens de akademiska plikterna, inkluderat samhällsengagemanget. Den som rekryterar honom till sitt universitet är att gratulera.

Allt detta kan emellertid inte uppväga faktumet att hans kläder luktar. Hans skor luktar. Hans bil luktar. Han är impregnerad. Av klassamhällets blodspengar.

Han har numer en professorsstol som heter: Barbara Bergström Professorship in Educational Leadership and Excellence.
https://www.hhs.se/en/about-us/news/sse/2021/the-stockholm-school-of-economics-is-establishing-a-new-professorship-in-educational-organization-and-leadership/

Ämnet för professorsstolen är välfunnet. Först kan det framstå som paradoxalt då lärare är professionella och således drivs och leds av en professionalism, inte av en chef. Men det är just det som står i professorstiteln. Det står inte manager eller management, dvs chef eller chefskap, utan leadership, dvs ledarskap.

Att handha lärare är en stor utmaning, med stora belöningar i den mån man lyckas.  Envar som någon gång har haft en ansvarsposition, i alla fall i akademin, där min erfarenhet kommer ifrån, inser hur träffande utsagan om akademisk ledning är: Att leda akademiker är som att leda en flock katter. Jag ser därför fram mot Karl’s forskning om det kollegiala ledarskapet.

Allt detta är gott och väl, under antagandet att pengar inte luktar. Men pengar luktar och envar har ett moraliskt ansvar för de pengar den mottar. Vilket Karl har och därmed blir förklarad Persona Non Grata i Collins hem.

Ty hans lön, den som betalar hans kläder, skor och bil, kommer från de pengar givaren fått genom att starta och driva friskolan Internationella engelska skolan. En skola som förtjänat sina pengar genom att skumma den marknad privatiseringsfundamentalistiska politiker startade, med groteska marknadsvillkor, t ex med skolpengen, relativt de behov som samhället hade och har. Skolresultaten går ner, ty det säljer ju inte skolorna. Däremot går betygen upp, vilket är det som skolor säljer. Samtidigt säljer skolorna segregation, att dela upp eleverna, så att bråkstakarna samlas i kommunala skolor i utanförskapsområden, ty kommunala skolor får inte segregera, det som på ekonomiska heter marknadssegmentering. Medan Internationella engelska skola minsann inte kan premieras för att ha nästan överetablerat sig i utanförskapsområdena, eftersom de, till skillnad från de kommunala skolorna, har frihet att välja sin etableringsplats. Den skolan ger ett kraftfullt bidrag till klassamhället och säkerställer därmed klassamhället för flera generationer framåt.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Qm46XV/steg-for-steg-bryter-hogerkrafter-ner-svensk-skola?

Finansierad av pengar från privatiseringsfundamentalismen och klassamhällets befrämjare gör Karl till Persona Non Grata i Collins hem.

Nu tror ju inte jag att Karl’s uteslutning från Collins hus drabbar honom speciellt hårt. Ja, faktiskt inte alls. Min uttryckliga motvilja mot personer och deras agerande ses ju, vad jag förstår, som tokerier och underhållningsinslag, likt detta inlägg. Någon gång har jag hört tisslande om att några inlägg på denna blogg borde tas till domstol, då de kan ses som förtal. Men att beskriva en människas agerande utifrån data, och sedan relatera det till en norm, för att därmed göra en utvärdering av agerandet, är inte förtal, utan en klar och tydlig, offentlig och öppen utvärdering. En utvärdering som behandlas i fri debatt och inte i domstol.

Själv utför jag forskning finansierad av Handelsbankens forskningsstiftelse, som förvisso kan ses som representant för Storkapitalet, det som Hilferding 1910 gav namnet Finanskapitalet. Ja, kanske även jag är klassförrädare. Jag som en gång blev bjuden på en fisklunch av Tore Browaldh, i ett fantastiskt vackert rum på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården.

Men jag är en svensk demokratisk socialist, som både förstår och accepterar den samverkan som skett mellan stat och kapital, och som sannolikt är en av de främsta faktorerna bakom det svenska välståndet. Jag har uppskattat Handelsbankens folk, för att de t ex startade SNS, vilket Marcus Wallenberg lär ha fnyst åt och kallat Handelsbanksfolkets sätt att utröna om de är socialdemokrater.

Måhända har Karl också ideologiska skäl för att acceptera finansieringen av hans professorsstol. För det respekterar jag honom. Men jag kan inte acceptera hans val. Därför är Karl, denna förnäma forskare, Persona Non Grata i Collins hem.  

​Den 29 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En förälder, tillika ordförande i en närliggande kommuns kommunfullmäktige, där representerades Sverigedemokraterna, klagade till läraren på en gymnasieskola, att den bedrev ideologi i klassrummet. Det hade han hört med egna öron, då han deltog på sitt barns virtuella lektion.
https://skolvarlden.se/artiklar/sd-politiker-forsokte-styra-larares-lektion

Opinionseliten strömmade ut och fördömde förälderns tilltag. Nu försöker de styra lärarnas undervisning, var påståendet. Rektorn på skolan motsatte sig tilltaget. En representant för Lärarnas Riksförbund hävdar att klassrummet inte är en offentlig plats, där envar kan ta del av vad som sker, och därmed ha synpunkter på vad som görs.

Man borde hälsa intresse i utbildningen med en stor välkomnande famn. Kritik av en lärares görande kan stärka lärarens förmåga genom att den får förklara sitt agerande, vilket naturligen leder till självreflektion. Om läraren kände sig hotad, antyder det en låg professionell självkänsla. Istället borde kritiken föranlett läraren att tydligt och klart motivera sin undervisning, i hopp att den klagande skulle förstå, både dennes kunskap och pedagogik.

Däremot! Idag tar föräldrar mer ton än tidigare. Dock inte kring innehållet i undervisningen, utan i sådant som betygssättning. Även den skall ju tåla kritik och kunna motiveras.

Men! Det måste också finnas en ände på hur mycket en lärare skall motivera sin undervisning och sin betygssättning. I den mån läraren är professionell kan den argumentera för sin utbildning och sin betygssättning. Men om den i varje sekund skall, inte bara undervisa och betygssätta, utan också motivera, då förspills tid på att den professionella läraren ständigt måste bevisa sin professionalism. Som om en läkare, vid varje läkarbesök, skall redogöra för sin kunskap avseende det som undersöks.

Det finns därför en avvägning, där rimligheten i kritik och krav på motivering, ställs mot huvuduppgiften, i lärarens fall, undervisning och betygssättning.

Opinionseliten har helt fel. Det är rimligt och önskvärt att all utbildning granskas och diskuteras. Läraren har fel i att känna sig besvärad, utan borde i stället se möjligheten att lära föräldern om dennes professionalism. Föräldern har däremot fel i sitt krav att ständigt få vara på plats och att läraren ständigt skall motivera sin undervisning.

Dock tillkommer det en sak, som faktiskt omintetgör förälderns möjlighet att delta på lektionen. Representanten för Lärarnas Riksförbund tar upp den kraftfulla invändningen. Om klassrum, på de lägre stadierna, blir offentliga rum, då kan eleven komma i kläm, t ex genom att inte våga ställa frågor. Det är ett skäl, och det enda skälet, men ett helt avgörande skäl till att klassrummet skall vara stängt.

Man skulle kunna tänka sig att i den bästa av världar hålls ideologisering av utbildningen i schack av den professionella lärarkåren, dvs lärarkollegiet utövar en gemensam kontroll av varandra, och därmed driver professionalisering av lärarlaget, och driver ut ideologisering.

Men!

I dagens samhälle finns dock det som föräldern pekar på, en ideologisering, t o m av det som borde vara förnuftets säkra plats, utbildningen. Denna ideologisering kan bli hegemonisk på en skola, så att lärarkåren bedriver samfällt en ideologiserad utbildning. Därför kan man inte lita på att kollegiet håller efter sådana tendenser, utan att den t o m driver på dem. Därför måste det till en form av granskning av utbildningen som görs av organ som inte tillhör skolan.

Mig veterligen finns inte ett sådant organ, varför förälderns tilltag borde tas som intäkt för behovet av ett organ för professionell utbildning i skolorna.

Den 28 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Så här står det på Universitetskanslersämbetets hemsida:
”De direkta avhoppen bland nybörjare med lågutbildade föräldrar ökade vårterminen 2020 jämfört med året innan, medan den minskade bland nybörjare med högutbildade föräldrar. ”
https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet/regeringsuppdrag/coronaviruset-och-hogskolan.html

De har granskat pandemins effekter på en mängd variabler. Vad de fann var bl a att den mekanism som högskolorna, enligt lag, är skyldiga att ägna stor omsorg, ökade sin betydelse. I den förhatliga Goebbelsparagrafen §5, där politiska mål om hållbarhet och jämställdhet finns, står också ” Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.”

Genom att stänga högskolorna och övergå till hemarbete, har, vad som kan kallas det materiella stödet i utbildningen, minskat. Det materiella stödet består i de lokaler som högskolan har, där studenter måste vara för att delta i föreläsning, och där de också fritt kan uppehålla sig för att studera eller bara umgås med sina studentkamrater.

Den som kommer från studieovana miljöer har ett mindre socialt och materiellt stöd hemifrån. Utbildning är en abstrakt, ja kanske främmande sak i dessa hem. Kanske de får höra som jag fick, när jag stolt berättade att jag fått utbildningsbidrag för att genomföra doktorandstudier: ”Får du betalt för att läsa böcker? Ja, de är inte kloka i Lund” Det finns vare sig socialt eller materiellt stöd för utbildning. Finns det en bokhylla, står elefanter och andra prydnadsföremål i dem.

När de kommer till högskolan, befinner de sig däremot i en utbildnings materialitet. Där befinner de sig i, och får se de rent materiella manifestationerna av utbildning. De är helt omgivna av utbildningens materiella manifestationer. Föreläsningssalar, bibliotek med böcker och studieplatser. I korridorerna ser de lärare, de som läst så mycket att de undervisar. De möter andra studenter, som undrar vilken kurslitteratur man måste köpa.De ventilerar sin tentaångest.

I föreläsningssalen sitter alla studenterna. Längst fram står läraren, av kött och blod. På katedern ligger kursboken. Efter föreläsningen, om man dröjer sig kvar och låtsas ha problem att lägga ner sitt anteckningsblock, kan man se om läraren dröjer sig kvar, så att man kanske, kanske vågar gå fram och fråga läraren. Är det en duktig lärare, möter den studenten med öppen blick, förklarar och pratar. Kanske de tillsammans går mot föreläsningssalens utgång, inbegripen i ett samtal. Studenten befinner sig i en social lärprocess, just där och då.

Studenten från det studievana hemmet kanske får sitt samtal, den som är en del i en lärprocess, vid middagsbordet hemma. Studenten från det studieovana hemmet får del i en liknande lärprocess i högskolans lokaler.

Därför är stängningen av högskolorna att brott mot den sista raden i högskolelagens paragraf fem, att  ”… aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.” Undersökningen visar att högskolorna har brutit mot högskolelagen genom att förvägra studenten lärprocessen som uppstår genom högskolans materialitet.

​Den 26 april 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

​Som jag skrev igår, journalister borde försöka återge verkligheten, och överlämna värderingar till läsarna. Extremhögern hävdar att det inte sker utan att det som numer kallas normalmedia eller traditionell media är politiserad.

Minns du händelserna i Vetlanda? Det som där skapades, antyder något som ger högern aningen rätt.

Det skedde två attacker i Vetlanda.

Först knivhöggs sju personer av en man. Normalmedia skrev om attentatsmannen, och lite om hans bakgrund. Högerpressen betonade starkt att attentatsmannen var muslim. Efter ett tag kom en högerjournalist med en intervju av ett av offren, som hävdade att attentatsmannen sade allahu akbar, dvs uttryckte en hängivenhet till ett muslimskt uttryck. Vad jag såg, intervjuade inte normalmedia offren.

Det andra attentatet var en demonstration av högerextrema, där en äldre kvinna gick emot dem och sade att de inte skulle vara där, varvid en demonstrant rusar fram och knuffar omkull henne. Högermedia uppmärksammade inte detta speciellt mycket, annat än försöka utreda i vilken mån damen betett sig aggressivt. Normalmedia visar däremot bilder på offret och hennes blåa öga och intervjuar henne. Däremot tycks normalmedia inte ha försökt intervjua förövaren, än mindre försöka se vem det är för att förstå varför han knuffade till kvinnan.

Det tycks som om normalmedia fokuserar attentatsmannen och hans motiv i det ena fallet, och offret och dess upplevelse i det andra. Högermedia tycks fungera nästan precis tvärtom. Om man med politiserad avser en avvikelse i rapportering som röjer en politisk värdering, även om den inte finns explicit, så förefaller Vetlandahändelserna vara ett exempel på det.

Högermedia, tycker jag, är tydliga i sin politisering. Man behöver inte tveka det minsta om deras orientering eftersom den hart när är uttalad. Normalmedia är mer förrädisk ty den är inte uttalad, utan blir först tydlig när man ser deras urval, förståelse av förövaren i det ena fallet och av offret i det andra fallet. En förståelse som blir än mer uttalad om man finner psykologiska defekter eller missmod p g a asylärende.

Det finns en berömd bild från Växjö, där en kvinna slår till en rakryggad nazist med sin väska. Den har fått representera kampen mot rasism. Den har inte fått representera politiskt våld, trots att kvinnan ingriper med våld mot en demokratisk rättighet, att fritt få demonstrerar.

Jag fick läsa om kvinnan, om hennes liv och hennes bevekelsegrund för sitt agerande. Men jag fick inte läsa om mannen med flaggan. Jag gav mig dock attan på att få veta något om den rakryggade, stolta mannen. Efter mycket letande lyckades jag hitta en artikel, tror det var i Smålandsposten, många år senare, som presenterade den rakryggade killen. En historia med tragik.
https://static.cdn-expressen.se/images/2f/7c/2f7c157fdc754eeca8ac00c825970e7b/16x9/640@60.jpg

Om journalistikens uppgift är att återge verkligheten, då skall den försöka ge en förståelse av varför kvinnan slog. Men den måste också söka förklaringen till varför mannen med flaggan gick där. Berättelsen kring fotot har dock varit obalanserad. Hon hade erfarenhet av rasism, och från den personliga, själsliga erfarenheten kom slaget mot honom. Medan han, ja, han hade ingen erfarenhet, han hade ingen själ, han var ingen person. Han var ingenting annat är rasisten. Om honom och hans bevekelsegrund, fick vi intet veta.

Därför skall du vara uppmärksam. När någon journalist försöker fånga människan, då kan det finnas ett politiskt motiv. Se om andra fångas på likvärdigt sätt. Då är det en god journalist och god media.

Men mitt gamla råd står kvar. Läs slaskpressen, den tydligt politiserade, Aftonbladet och Samnytt, och ha sedan de mer professionella, SvT och Svenska Dagbladet som en motkraft. Men över detta svävar du, med din kritiska blick. Balansen, som krävs för analysen, får du själv stå för.

​Den 25 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mäns våld mot kvinnor har uppmärksammats då fem kvinnor mördats på kort tid i Sverige. Hanteringen av debatten berättar den nutida historien som vi så väl känner igen. Hur vår värld skapas av information. Och hur delat Sverige är.

Genom Sverige går vallgravar. Etnicitet och islam är två sådana vallgravar, där folk på den ena sidan vill förstora upp etnicitet och islam, medan folk på den andra sidan vill tona ner, eller helst undvika dem helt.

Det rysliga i detta, som jag antydde igår, är att de som likt forskarna skall vara i vallgraven för att rapportera, och framför allt, att inte ta ställning, att inte krypa upp på endera vallgravssidan, tycks krypa upp. Det jag avser idag är journalisterna, de som delas upp i traditionell (eller normal) media och alternativmedia.

Tydligare är så här kan det inte bli.

Aftonbladet rapporterar om männen (tyvärr just nu på låst artikel). Där får man lite information om dem, bl a om det funnits droger i deras liv och att en har hört röster. Inget av karakteristiken sägs explicit ha lett till att mannen mördade kvinnan. Aftonbladet hör till traditionell media, dock med en modern vänsterinriktning, bl a med inslag av acceptans av nyrasism.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9OwXll/har-ar-mannen-som-misstanks-ha-mordat-de-fem-kvinnorna

Fria Tider rapporterar om männen. De fokuserar enbart på deras ålder och var de är födda eller vilket språk de talar, dvs ett närmevärde på etnicitet. Inget av karakteristiken hävdar de är orsaken till morden. Fria Tider hör till det som kallas alternativmedia, vilken kännetecknas av att vara invandrarkritisk.
https://www.friatider.se/har-ar-de-misstankta-efter-kvinnomorden

Det tycks som om ingen, på var sin sida av vallgraven, är villig att göra en journalistiskt analytisk insats, att försöka förstå männens agerande. De redovisar, på var sin sida av vallgraven, lite karakteristik, men redogör inte för skälen till redovisningen av just den karakteristik de väljer att återge.

En sak är de samstämmiga med, männens ålder. Men varför redogör de för åldern? Kan den vara en förklaring till morden, t ex under den vanliga hypotesen, att unga män är mest aggressiva? I just dessa fall verkar den hypotesen inte vara så välfunnen då åldrarna, enligt Fria Tider, är 23, 26, 37, 40, 46. 

På bägge sidor genomförs här journalistik av den värsta sort. Man tar upp karakteristik och återger den. Men man motiverar inte varför man väljer ut just de delarna av männens liv som man återger. Eftersom de tar upp just dessa och inte, t ex om de var högerhänta, gör de en gallring av karakteristik, vilket förmodas göras utifrån tron att det som de beskriver, kan förklara deras mördande. Men, märk väl, de motiverar inte deras urval av karakteristik.

I vetenskapliga sammanhang är detta ett uttryck för irrationalitet och kan inte accepteras. Du får inte observera en variabel utan grundad anledning, dvs en tro, det som kallas teori, att den har betydelse. Skulle en student försöka förklara männens mördarbeteende, då hade inte högerhänt accepterats som variabel, om inte studenten kunde anföra ett skäl att uppmärksamma högerhänthet.

Det som är det hemska i denna journalistik är att det finns en teori bakom. Att det inte alls är så irrationellt som det ser ut som. Utan att var journalist har en teori om vad som förklarar och därför redovisar ett urval av karakteristik. Men, den döljer sin teori.

Istället kräver de av läsaren att den skall hysa samma teori, t ex att etnicitet dödar, eller att inre röster dödar. Hos de fördomsfulla bekräftas då fördomen. Hos de utan dessa fördomar, dvs utan dessa implicita teorier om orsaken till mördande, blir artiklarna obegripliga, då de redovisar till synes slumpmässiga faktorer.

Nu kan journalisterna försöka undkomma denna kritik genom att hävda att deras uppgift inte är att förklara utan att beskriva. Bördan av förklaring ligger inte hos journalisten, utan hos läsaren. Journalisten redovisar blott fakta.

Det är givetvis en lögn, ty faktum är att bägge sidorna av vallgraven redovisar olika fakta, vilket visar att de minsann inte ger oss en fullödig redovisning, där läsaren lämnas ensam med sin analys. Urvalet av fakta röjer att journalisten står på endera sidan av vallgraven.

Den riktige journalisten, den som liknar forskaren, den simmar i vallgraven. Men där simmar varken Aftonbladet eller Fria Tider. Ty de vill skapa en verklighet. Inte återge en verklighet eller förklara den.

​Den 24 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Du vet sannolikt vem Floyd är. Mannen som dog under en polismans knä i USA. Det väckte en rörelse som heter Black Lifes Matter, som t o m kommit till Sverige, trots att just färgrasismen i Sverige inte upplevs, i alla fall av mig, som så brännande.

Du vet sannolikt inte vem Yasaman Aryani är. Kvinnan som sitter i fängelse i Iran för att hon inte burit schal. Hon skall sitta där i 16 år. För att inte ha täckt sitt hår. Några röster hörs, men sannerligen fylls inte tidningarna om kvinnornas situation i Iran. I Sverige, ja, där finns nästan det motsatta, svenska kvinnor som demonstrerar för schal (https://petterssonorg.files.wordpress.com/2016/06/slojdamer_sloja_politiker_veronica_palm_romson_schyman_.jpg ).

Varför fylls tidningar och varför springer ungdomar på gatorna för en svart man och mot rasism i USA, medan det är magert med skrivande och engagemang för en kvinna och mot sexismen i Iran?

En förklaring kan vara den ständigt närvarande låga förväntningarnas rasism. Vi är förfärade över Förintelsen, ty det var ett kulturfolk som anställde ett mördande av groteska dimensioner. När samma antal mördas, under statens direktiv i Ukraina, tio år innan Förintelsen, det som heter Holodomor, då finns inte samma förfaselse. Kanske för att det brottet utfördes av slaver, som enligt de låga förväntningarnas rasism är ett mindre utvecklat folk, de som avslutade slaveriet först på mitten av 1800-talet.

Är det en liknande rasism som finns här? Vi förväntar oss mycket av USA, ett land som, tillsammans med Frankrike och Storbritannien, länge varit föredöme i demokrati. Däremot förväntar vi oss inte mycket av arabisk kultur, även om den sker hos ett stort kulturfolk, perserna, som ju är glömt, ja, så glömt att man t o m blandar samman att iranier med araber. De stackarna är, likt slaverna, inte så utvecklade att de förstår, såsom vi gör, vad de gör.

Eller ligger förklaringen i den ideologiska blindheten? Medan förtrycket av svarta är subtilt och förekommer utan någon tydlig bas, är kvinnoförtrycket tämligen enkelt att hänföra till, inte uttömmande, med till stor del, till en ideologi som är en religion, islam. Då slår den ideologiska blindheten till. Det som definieras som religion, speciellt med bedjande människor, kyrkor och präster, undviker man. Religiös praktik undgår i allmänhet kritik. Judars och muslimers skändande av nyfödda pojkar får fortgå. Blott några undantag finns. När muslimerna börjar följa koranen alltför troget och skär halsen av avfällingar, då är t o m gränsen nådd för de religiöst blinda.

Vill du se den religiösa blindheten med ett annat exempel, notera då vilken uppmärksamhet som ges till Kinas förföljelse av uigurerna. Om dessa vet du sannolikt mer än om förföljelsen av kvinnor i Iran. Förvisso är de kanske ett folkslag, med turkiskt ursprung, men framför allt är de muslimer. Kinas stat går mot dem, då det religiösa inslaget passar staten illa. Då vaknar det religiöst blinda västerlandet. En förföljd religiös grupp väcker omtanke. Mer än förföljelse av kvinnor väcker.

Kanske det finns andra förklaringar. Men en förklaring finns inte, att de svartas villkor är sådana att de måste uppmärksammas betydligt mer än kvinnornas villkor. Den som hade kunnat säga att det är berättigat att uppmärksamma Floyd mer än Aryani.

Det är en frän sexism som stänger in kvinnor i Iran, och i många andra muslimska länder. Det är en sexism som drar över världen, med betydligt större omfång än rasismen mot svarta. Det skriver jag inte för att förringa rasismen mot de svarta, utan för att uppmärksamma sexismen.

Vi kan ha hur kritiskt förhållningssätt som helst, men inför ett bombardemang av information om ett fenomen, och en tystnad om ett annat, blir vi alla blinda.

I morgon fortsätter jag på detta tema, hur vår värld skapas av den information vi ges.

​Den 23 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Derek Chauvin, polismannen som höll sitt knä på Georg Floyds hals i 9 minuter och 29 sekunder, befanns vara orsaken till Floyds död i kvävning. Han fälldes för mord. En lättnad, men även en förhoppning, drar över USA. Problematiken kring den svarta befolkningen och dess relationer till framför allt den vita befolkningen, kan förhoppningsvis hanteras bättre.  

Joe Biden, den amerikanske presidenten, sade, under tiden juryn satt i överläggningar, och därför inte kunde ta del av presidents tal: ” Jag ber för att domen är den rätta. Jag tycker att bevisen är överväldigande, det är min åsikt ”.

Onekligen ytterst anmärkningsvärt. För det första, att en president åkallar mystiska väsen, och ber till dem om rättvisa. Som om han inte hade tilltro till mer jordliga väsen, som t ex en rättvis domstol. För det andra, att han har mage att verka som jury och uttala sig i den juridiska frågan, om polismannen hade dödat Floyd. Chauvin var redan dömd av landets president.

Efteråt sade presidenten att det var social rättvisa. Och det är nog det som är fallet. Om det är juridiskt rättvisa, ja, det kommer vi nog aldrig att få veta. Däremot är det helt klart en social rättvisa.

Ty polismannen skulle fällas. Därom fanns det intet tvivel. Men det fanns möjligheter till att han skulle frias, vilket gjorde de flesta av oss skräckslagna. Och den skräcken kanske var grunden för den sociala rättvisan.

Den juridiska rättvisan torde handla om polismannen gjorde det som han blivit lärd. Gjorde han rätt, då är det rutinen som skall ställas inför rätta. Dog mannen av sina droger och fysiska ohälsa, då var döden orsakad av Floyd och inte polismannen. Men det båtar intet till att resonera om juridisk rättvisa skipats. Ty nu handlar det om social rättvisa. Och det handlar om en jury som består av människor.

Varenda jurymedlem vet om och inser följderna för samhället och för dem själva om de friar eller fäller. Fäller de, vet de att de kommer sannolikt att jagas av vit makt-folk, men de är få, och förefaller kunna skapa mindre jävelskap än motsatsen. Friar de, inser de att USA kommer att dras in i många och stora våldsamheter. De inser också att de själva kommer att bli hårt åtgångna. Kanske så förföljda att de får byta identitet och boplats. Fäller de, kommer de att framstå, inte som juridikens förlängda arm, utan som den sociala rättvisans goda arm.

Jurymedlemmens uppgift var därför hart när omänsklig. Ser man till det mänskliga, kunde blott ett utfall komma, fällande dom. Och det kom en fällande dom.

Den sociala rättvisan kanske är överordnad den juridiska rättvisan. En person, polismannen, får plikta minst 12 år för att den sociala rättvisan skall ha sin gång. Floyd hade nog gärna sluppit att plikta med sitt liv för att social rättvisa skulle ha sin gång. Men när samhälleliga krafter drar fram, är individers liv inte av vikt. Och kanske inte ens lagen och juridiken är av vikt.

Den 22 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ryssland kör upp militär kring sin gräns mot den västra delen av Ukraina, där en landsdel hålls av utbrytare som vill närma sig Ryssland, ja, vissa vill att landsdelen skall ingå i Ryssland. Många av dem har skaffat sig ryska pass, som villigt ställts dem till foga av ryska staten. EU och USA kritiserar Ryssland hårt.

Kina börjar mullra mot Taiwan. USA har skickat en delegation till ön, för att markera stöd för deras oberoende, och politiker i olika länder markerar mot Kina.

Hyckleri är allt detta.

Ty, den östra delen av Ukraina har sedan länge varit en del av Ukraina. Så inte Taiwan, som var en del av Kina, men som bröt sig ut vid revolutionen, dit förlorarna i inbördeskriget flydde. Vad världssamfundet gör, är att acceptera att en folkgrupp, den som flydde till Taiwan, får sin vilja igenom, och får leva på sin ö i den frihet de vill, medan de ryssvänliga i östra Ukraina inte skall få sin vilja igenom, utan förvägras den rätt som givits folket på Taiwan.

Det förefaller som om många, kanske en stor majoritet i det ukrainska området vill vara ryssar och vill tillhöra Ryssland. Likt dem på Krim. Det förefaller som om många taiwaneser vill leva i sitt Taiwan och inte i Kina.

Grundfrågan är: Vem skall ha rätten att bestämma till vilket land en geografisk befolkningsgrupp skall tillhöra? Det tycks som om mången opinionare anser att i Taiwans fall, skall inte staten, dvs Kina ha den rätten, utan den rätten tillkommer den geografiska befolkningen. Men i Ukrainas fall anser man att det är staten som äger jorden och tillhörigheten. Ja, man tycks anse att befolkningen i utbrytardelen ägs av Ukraina.

I Ukrainas fall hävdar man den gamla unkna nationalstatens rätt till sitt land och den befolkning som lever där. I Taiwans fall har man den mer rimliga uppfattningen, att folket är överordnat nationalstaten.

Vi ser liknande hyckleri i Brexits fall. Där hävdade Storbritannien sin rätt att själva avgöra om de vill tillhöra EU eller inte. Samtidigt förvägrar samma politiker Scotland sin självklara rätt att avgöra sitt medlemskap i den Brittiska unionen.

Det finns helt enkelt ingen princip att luta sig mot, utan som i så mycket som rör mänskliga samhällen underordnas principer makten.

Makten i Ukrainas fall är USA:s, och i vis mån EU:s intresse att hålla Ryssland stången. Därför förvägras befolkningen i utbrytardelen en självklar rätt att hålla en omröstning vilket land de vill tillhöra. Makten i Taiwans fall är framför allt USA:s intresse att hålla Kina stången, varför Kina vägras sin nationalstats intresse, att ha kontroll över sin landmassa.

I bägge fallen skulle FN ha gjort sin insats, ty det är för dessa konflikter FN skapades. Men FN, som inte ens lyckas med fred i Syrien, är impotent.

Därför lever folk i Taiwan under rädsla, medan folk dör i östra Ukraina.

​Den 21 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Inom loppet av några veckor mördades fem kvinnor av män. Eftersom det är vanligt att män mördar män, men mindre vanligt att män mördar kvinnor, blev morden uppmärksammade. Politiker tolkade snabbt de fem fallen som våld i nära relation.

Enligt statistik från BRÅ mördades 22 kvinnor i nära relation av män år 2018, 16 kvinnor år 2019 och 13 kvinnor år 2020. Det ser onekligen ut som en nedåtgående trend. Jämför man med dödligt våld mot kvinnor, utgör dödligt våld i relation 67% av de döda 2018, därefter nedgående trend, 64% och 52%. Jämför man med totalt antal dödligt våld, står relationsdöden för 20% år 2018, 14% år 2019 och 10% år 2020. Således en nedåtgående trend, både som andel av dödligt våld totalt och gentemot kvinnor. Men en koncentration på våld under någon vecka, väcker politikerna, och oss alla.

Frågan är, varför sker detta våld? Invandringskritiska får sitt att elda med, då 4 av 5 förövare har födelseplats utanför Sverige. Dock är en adopterad, varför det är svårt att hävda en kulturinplanterad våldsamhet hos just den mördaren. Undersökningar har visat att drogproblem och hedersmotiv förekommer ofta. Feminister kan hävda att det är den våldsamma mansnormen som spökar. Evolutionister skyller, likt feministerna, på mannen, men inte på hans normer, utan på hans gener.

Den invandringskritiska förklaring kan synas riktig, då 3 av 5 misstänka mördare är invandrare, med då 60% av männen i Sverige inte är invandrare, är invandrare extremt överrepresenterade i detta urval. De invandringskritiska kan hävda att många invandrare kommer från kulturer där kvinnans betydelse är starkt reducerad. De pekar på hederskulturen, som är starkt utbredd i dessa kulturer. Som jag nämnde, finns ofta hedersmotiv kring det dödliga våldet i nära relationer. Även om sk hedersnormer finns i alla abrahamitiska kulturer, således även i den kristna, som jag skrivit här om tidigare, så är de än mer uttalade i den abrahamitiska muslimska kulturen.

Men den invandringskritiska förklaringen kan ta fasta på en annan faktor, flyktingpolitikens selektion av människor med våldskapital. Sverige tillämpar en darwinistisk flyktingpolitik, där det inte är de med skyddsskäl som får skydd, utan de som med resurser, såsom pengar, kontakter, mod och våldskapital, kan ta sig till Sverige, som blir de som får stanna som flyktingar. Man kan därför tänka sig att andelen med större våldskapital i flyktinggruppen är större än i den befolkning som inte gallrats genom svensk flyktingpolitik. Därför är sannolikheten större att invandrare, sållad genom svensk darwinistisk flyktingpolitik, förekommer oftare i våld, vari ingår våld i nära relation.  

Drogproblemet kan antyda att det är människor på samhällets botten som utför dåden. Men, om droger skulle vara förklaringen, då måste vi veta hur drogproblematiken är fördelad. Eftersom absoluta majoriteten av våld utövas av män, är de då också överrepresenterade i drogpopulationen? Ty, om kvinnor är lika drogdrabbade, då borde det finnas en mer jämn fördelning mellan män och kvinnor i våldet. Men så är det inte, varför det pekar tillbaka till mannen som orsak till mördandet.

Feministerna pekar på en aggressiv mansnorm som förklaring. Många är vi män som är irriterade av den förklaringen. Om en sådan norm finns, varför är det då inte fler mord? Om alla män är potentiella mördare, p g a sin mansnorm, varför är mord så sällsynta?

Vi kan medge att vi män är mer aggressiva än kvinnor. Det räcker att gå på en fotbollsmatch och se skillnaden i mäns och kvinnors beteende. Eller att män oftare tenderar att slå följe med en kvinna i mörka gränder än tvärtom, där mannens förmodade högre våldskapital skall skydda kvinnan.

Den evolutionärt hängivne pekar istället på att det mänskliga samhället har specialiserat ett av könen på våld, mannen. Skälet är att den enskilda mannen är mindre viktig för människans överlevnad, varför de dödliga risker som finns i våldet kan läggas på den minst viktige individen i det mänskliga samhället, mannen. Han har därför också givits större styrka, för att kunna utöva våldet.

Men våldets evolutionära betydelse är för insamlandet av den proteinrika födan, andra djur, och för att försvara gruppen av människor. Det är sannerligen ingen evolutionär fördel att våldet används för att avliva de som är de viktigaste individerna i människogruppen, kvinnorna. En man, som dessa fem män som slagit ihjäl kvinnor, är därför evolutionära misstag. De är outliers, avvikare, i evolutionen.

Ja, detta var mina möjliga förklaringar till de senaste veckornas mord av kvinnor. Väljer man en av dessa, är man sannolikt mer politiskt motiverad, än motiverad av att nå förklaringar om våldet.

Jag är böjd att hålla med Löfven (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/56dRVO/stefan-lofven-ryter-ifran-om-mans-vald-mot-kvinnor) som säger att vi måste fortsätta att hävda det jag fick lära mig sedan barnsben, att man inte slår flickor. Att den som slår en flicka är inte en man. Att helt enkelt hävda att vi är människor, med förmåga att via normer, dvs vår kultur, hanterar vi vårt evolutionära arv, genom att skapa en god kultur som reglerar våra förehavanden.

​https://www.facebook.com/svetlana.savina.180/videos/2346481362162957


​Den 20 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Företrädare för lärarutbildningen går emot förslaget regeringen ger angående lärarutbildningen. Förslaget innehåller bl a en förkortad lärarutbildning, där den tidigare pedagogiska utbildningen på 90 högskolepoäng, dvs 1,5 års utbildning, ersätts med en 75 hp för grundlärare och 60 hp för ämneslärare. Man föreslå således en förkortning från 3 terminer till 2,5 respektive 2 terminer.
https://www.svd.se/fel-att-sanka-kraven-pa-blivande-larare

I förslaget ingår också att kognitionsvetenskap skall ingå på lärarutbildningarna.

Debattörerna har rätt i att det är anmärkningsvärt att regeringen minskar lärarutbildningens utbildningstid, när vi samtidigt hävdar att lärarnas kompetens är en del i dagens skolproblem. Det är också ytterst anmärkningsvärt att regeringen går in och påverkar kunskapsstoffet på utbildningen. Det är ett så uppenbart angrepp på den akademiska friheten att man häpnar över att de inte försökte gömma det på något sätt. Är verkligen regeringen bättre lämpad att avgöra vilken kunskap lärarna behöver än de som utbildar lärare?

Men, vad debattörerna inte reflekterar kring, är varför regeringen agerar på detta sätt. Likt rumpnissar står de enbart frågande inför förslaget. (https://www.youtube.com/watch?v=f397zrwXkok )

Kortningen av utbildningstiden kan förstås som ett försök att få in personer som, just p g a utbildningstiden, inte är villig att göra en sådan lång investering i tid. Samtidigt kommer personerna snabbare ut som lärare om de inte har så lång förberedelsetid. Således, fler personer och kortare bindningstid i utbildningen. Kanske regeringen gjort ett övervägande, där de vägt förmodad lägre kvalité på lärarna relativt fler lärare. Kanske har de tanken att man accepterar lägre kvalité idag, för att få in lärare i klassrummen. När bristen är undanröjd, kan man återigen höja lärarnas kunskap genom längre utbildning.

Men det kan också vara så att regeringen inte anser att tid på utbildningen är positivt korrelerad med kvalité, annat än för lärarna på lärarutbildningen, de som blir försörjda? En dålig utbildning kan man reducera i tid, utan att det märkbart påverkar kvaliteten. Kanske det t o m är så att utbildningen då måste fokusera, ta bort mindre nödvändiga moment, vilket kanske t o m gör studenterna mer fokuserade, och därmed kanske t o m vinner i kunskap?  

Denna tolkning får visst understöd från det andra förslaget, att peka med pekpinne mot lärarutbildningen och säga vilket ämne de skall utbilda i. Som om de inte begriper det? Många har riktat kritik mot både utbildning och forskning i utbildningsvetenskap, som varandes flum, t ex genom att peka på att få forskningsprojekt görs med generaliserande metod och få är inriktade på resultat. Det kan bero på att ett paradigm etablerats, som varit delaktigt i att skolresultaten har försämrats.

Debattörerna är korrekta i sin kritik. Det är absurt att lägre utbildningstid och föreskrivna ämnen skall förbättra en god utbildning. Men om utbildningen inte är god, vilket kan vara en tolkning, som representanterna för lärarutbildningen undviker att göra, då är regeringens förslag både begripliga och förståeliga.

Men än bättre vore att förbättra utbildningen, inte reducera den.

​Den 19 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Frasen är från Dantes Inferno, och översatt blir den (kanske):” Låt oss inte prata om dem utan titta och passera”

På en fråga vad som kan göras mot antisemitismen i Sverige, svarar inrikesminister Mikael Damberg:” Det första är ett politiskt ledarskap som tar ställning mot de krafter i Sverige som vill begränsa religionsfrihet och talar illa om de stora världsreligionerna.” (https://www.expressen.se/nyheter/mikael-damberg-laxar-upp--kommuner-har-inte-alls-koll/)

Han säger att de politiska ledarna skall ta ställning mot de krafter som talar illa om de stora världsreligionerna. Vad i herrans namn menar karln? Detsamma som andra socialdemokrater, att religioner i allmänhet, i alla fall inte de stora, och speciellt inte islam, skall kritiseras. Hos dagens socialdemokrater är religionsfrihet, friheten för religionerna från att kritiseras.

Så hade jag ordat om jag inte känt till Dantes visdom och – försökt - följa den. Låt oss inte ta upp debatten. Låt oss inte ens sinsemellan prata om dem. Debatten är oss ovärdig och de är oss ovärdiga. Låt oss se på de stackarna och sedan passera dem. Vi har gett dem vår blick. Med det får de nöjas. Vi skall inte sänka oss ner i värdighet. Till deras usla nivå.

Jag hade så gärna fortsatt att argumentera mot hans utsagor i artikeln, och nästan med ett gapskratt visat på att han inte klarar att skilja juden, och dennes rätt att ha sin religion, från t ex sionism, som är en politisk åskådning, och judendom, som är en religiös åskådning, där de två sista skall granskas och kritiseras och protesteras mot. Antisemitism är att ge sig på juden, medan de två andra fenomen intet har med antisemitism att göra.

Men Damberg är politiker och inte sanningssägare. Som Dante antyder, han är inte värdig vårt prat. Vi tittar på honom och passerar honom. Ma guarda e passa.

Twitter är ett fenomen på samma nivå. Jag läser inlägg där, för att det roar mig hur enfaldiga folk är, som blossar upp och beter sig som 6-åringar. ”Han sa att jag gjorde det. Men det gjorde jag inte. Han ljuger. Jag är oskyldig.”

Det finns en annan värld. En värdig värld där det finns folk och utsagor som man inte kan passera, utan som är värdiga att uppmärksamma och kommentera och diskutera. Det är vetenskapens värld och de bildades värld. Förvisso inte ren från det man skall passera, men som ändock domineras av det värdiga, det som kräver att man stannar och pratar.

De som rör sig där, går sällan ut i den populära världen. Vi är många i den värdiga världen som klagar på alla de i den värdiga världen som pratar i den värdiga världen, men som tiger i den populära världen. De som ’ma guarda e passa’. Kanske i insikten att de i den populära världen säger detsamma, ’vi passerar för deras utsagor passar oss inte’.

De i den populära världen spiller inte tid på den insiktsfulla debatten, ty i deras värld är viljan överordnad Förnuftet. Där principen om principlösheten är den enda principen.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Regeringen skall lagstifta bort rätten att uttrycka tanken att Förintelsen inte skett. Det är framför allt ett angrepp mot högerextrema. Det är gott att man har garden uppe mot de högerextrema. Men metoden, att tillgripa yttrandeförbud, är ju att använda vad högerextrema själva brukar använda när de har makten.

I dagarna kom domstolens beslut att inte fälla nynazister, för att de citerar kända svenska författare i sina texter. Svenska Akademin ansåg att nazisterna kränkte klassikerna genom att citera dem i vidriga sammanhang, och hänvisar till en lag i Upphovsrättslagen: ”Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, äger domstol på talan av myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela förbud mot återgivandet.”
(https://www.svd.se/nazisternas-seger-lar-provas-i-hogre-instans)

Då nazisterna inte förvanskat, utan enbart citerat text, friade domstolen nazisterna.
Svenska Akademin tycks ha samma grund för agerande som regeringen, att attackera de högerextrema. Gott så. De, likt alla anti-demokrater, skall inte ges en lugn stund.

Men de tillgriper samma totalitära tendens som regeringen, att förbjuda yttranden, men nu med ett yttrande som luktar så mycket gammal unken konservatism att blott stofila kan känna attraktion till lagen ”… kränker den andliga odlingens intressen…”. Vems andliga odling? VEMS?

När någon kommer med ord som ’kränka andlig odling’, då minns jag kritiken av Jan Fridegårds bok ’Jag, Lars Hård’ som smulades sönder p g a att, som kritikern hävdade, det var en drängs språk. Det är alltid den övre, finare klassen, med den för dem så goda andliga odling, som avgör vad som är andlig odling. Svenska Akademins stofiliska och totalitära agerande, att vägra envar att återge ur en gemensam skatt, måste avvisas med frihetens argument: Åt envar, efter behov och egen önskan.

Det tycks som om det finns ganska starka samhällskrafter som idag riktar sig mot de högerextrema. Vi har sett hur Socialdemokraterna gör allt vad de kan för att svartmåla Sverigedemokraterna, som ändock inte är högerextrema. Men de framställs som ett hot mot demokratin. Samtidigt vill man förbjuda yttranden, både från regeringens och Svenska akademins sida, där förbuden tydligen inte ses som brott mot demokrati.

Exakt samtidigt, i den svenska statstelevisionen, sitter en företrädare för en totalitär, sexistisk och antisemitisk ideologi och diskuterar påsk, något som inte finns i dennes ideologi. Medan delar av etablissemanget angriper en liten krets av relativt obetydliga högerextrema, normaliseras en lika vidrig ideologi, islam. 

Medan de högerextrema inte får använda en del av sina symboler, så har normaliseringen av den andra antidemokratiska ideologin gått så långt att t o m poliser får bära deras symboler.

Nazisterna måtte vara avundsjuka. Varför får vi inte lyfta vårt judehat, när en explicit judehatande ideologi, som passande nog inte uttrycker hatet när kameran är på, får sitta i TV-soffan?

Är det så enkelt som Eddie Cochran sjunger i sin sång Summertimes Blues (https://www.youtube.com/watch?v=Ti38LFY7x1Y) : ”. “I’d like to help you son, but you’re too young to vote”, dvs oaktat styrkan i hotet mot demokratin, kan man ge sig på fåtal nazister, där man inte riskerar många röster, medan man lämnar muslimerna i fred, ja, t o m befrämjar dem, då de är signifikanta röstare? Demokratin i samhället ger man satan, så länge den formella demokratin kan ge makt. Förbjud tanken att Förintelsen inte skett och förbjud nazisternas användande av Heidenstam. Men förbjud inte hoten mot ateister och den reellt existerande antisemitismen hos muslimer, eller, för den delen de sexistiska baden.  

De tycks inte värna demokratin som princip, utan som medel till makt.

​Den 17 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Detta är vad jag vet:
Mustafe Ahmed var ordförande för SSU i Hylte. Han förekommer på en bild tillsammans med en leende Löfven, ordförande för Socialdemokraterna (https://www.facebook.com/ssuhylte/photos/228370597718083). Han har förekommit tillsammans med Lövqvist, kommunstyrelsens ordförande i Hylte och näringsminister Damberg, där dessa potentater ställde upp i solidaritet för SSU-Hyllie, som fick ta emot hårda ord på sociala media (se t ex https://www.flashback.org/t2947048# ) för att de hade en mångfaldig styrelse, där Mustafe var ordförande. (https://sverigesradio.se/artikel/6969917 ). Det uppmärksammades av en tidning som är Samnytts motsats, ETC, https://www.etc.se/inrikes/trots-attacker-ssu-i-hylte-backar-inte. Han kandiderade för Socialdemokraterna till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige 2018 i Hyllie, och blev därefter socialdemokratisk representant i omsorgsnämnden och BRÅ.

Det avslöjas nu att han på sin Facebook-sida hade muslimska utsagor (jag använder det icke-PK-korrekta uttrycket muslimska, istället för det PK-korrekta uttrycket islamistisk).

På sin Facebooksida har han skrivit: ”O Prophet! Tell your wives and your daugthers and the women of the believers to draw their cloaks (veils) all over their bodies..” osv med en text som fortsätter i sin vedervärdighet. En kvinna kritiserade honom, varpå han skrev: ” jag har rätt och säga så för att det står i Koranen som jag tror…” (han avslutar sedan med ord som är starkt nedvärderande av kvinnan). Han har delat klipp från Youtube där man säger att de otrogna skall brinna i helvetet. Vilket är helt korrekt enligt koranen.
Han avgick från sina uppdrag. (https://www.hallandsposten.se/nyheter/hylte/mustafe-ahmed-s-avg%C3%A5r-efter-facebookstorm-1.44981910 ).

En mindre väsentlig fråga är: Varför lämnade han sina uppdrag? En mer väsentlig fråga är: Hur kunde en person med så antidemokratiska värderingar få plats i Socialdemokratin.

Lämnade han sina uppdrag för att han blev avrådd att ha uppdragen av en mer renlärig socialdemokrat? Enligt en artikel i Samnytt, som således är motsatsen till ETC, (https://samnytt.se/avslojar-s-politiker-vill-att-otrogna-branns-i-helvetet-star-i-koranen-du-kan-lasa-den/) hade en partiföreträdare ett samtal med honom och därefter avsade han sig sina uppdrag. Men varför skulle han bry sig om vad de sade, då han nu hade politiska poster där han kunde utverka sin muslimska tro, dvs han kunde bli politisk vilde? Eller var det först nu som han förstod att hans muslimska värderingar inte stämde med det parti han var representant för, och därför avgick?

En annan möjlighet kan vara att han genomgått den process som kallas radikalisering, som tycks kunna gå mycket fort. Att han avgick så lättvindigt kan då förklaras av att han själv tog avstånd från socialdemokratin och dess värderingar.

Hur kunde han komma in i Socialdemokratin? Jag, som gammal SSU:are, ställer mig undrande inför hur han kunnat gå under den ideologiska radarn. I SSU skolas man, och därmed granskas och bedöms, i demokratisk socialism, där man läser marxistisk grundkurs 1 och 2, med början i Kommunistiska Manifestet. Det är sannerligen ingen enkel bildningskurs, ty debatterna kan vara mycket hårda. Jag minns en tuff debatt, som höll på några månader, där en tjej hävdade tvåsamhetens och trohetens lov, medan jag kallade henne för Starletismens företrädare, med ett romanistiskt skimmer av den borgerliga kärleken som skymmer hennes blick.

Om den miljön fanns på SSU i Hyllie, skulle hans anti-demokratiska muslimska tro kommit i dagern, blivit hårt åtgången och han blivit visad på dörren.

Hade han inte lämnat då, borde han inte ha blivit utgallrad när listorna gjordes för val till nämnderna? Nej, det tror jag inte, ty man har förtroende för varandra i rörelsen. Om en förening föreslår en kandidat, tar man kandidaten och litar på att föreningen gjorts sitt arbete. Vilket SSU-föreningen inte gjort i Mustafe’s fall.   

Nu kan Socialdemokraterna se att SSU i Hyllie inte går att lita på. Ja, Socialdemokraterna borde ha sagt till tidningen att de gör det som anstår ett demokratiskt parti, att de har tillsatt en internutredning för att säkerställa att SSU har demokratiska socialister som inte tillhör den fräna muslimska tro som deras tidigare ordförande tillhörde. De borde ha sagt följande: Partiet har blivit lurat av SSU-Hyllie, som inte fullgjort sitt demokratiska åtagande, vari ingår att se till att de gröna lössen tas bort.

(För dig som inte har en arbetarrörelsetradition, skall informeras att vi brukar prata om de svarta lössen i den röda fanan, vilket är kommunisterna, de som ju inte är demokrater, och att det gällde att hålla bort anti-demokraterna, dvs de svarta lössen. Det går helt utmärkt att nu använda uttrycket de gröna lössen, och därmed avse de icke-demokratiska muslimerna)

Men det är nog där förklaringen till detta intermezzo ligger. Socialdemokratin har uttalat att de aldrig kritiserar islam och att de har största respekt för islam. De har tidigare visat sig ha gröna löss, dvs gröna icke-demokratiska muslimer, i sina partiled. Likt Mustafe har de visat sig vara mer renläriga muslimer, dvs som tar koranen som en ledstjärna, och inte våra egna grundtexter, tex partiprogram, eller en gammal bokklassiker som ’Socialismen inför verkligheten’.

Socialdemokratin har problem med de gröna lössen i den röda fanan. Eller snarare, socialdemokratin borde ha problem med de gröna lössen. Men de tycks inte erkänna dem och att de utgör ett problem. Vad jag sett, har ännu ingen socialdemokrat, i TV eller i tidningar, med bestörtning sagt att Hallandsskandalen visar att de närt en grön orm vid sin barm, men att de nu gör sitt yttersta för att säkerställa att de som representerar Socialdemokraterna är demokratiska socialister.

Jag går in på Socialdemokraternas hemsida för att läsa hur de bekämpar muslimska antidemokratiska tendenser i partiet. Jag går in och läser deras starka ord mot skandalen i Halland och hur de med kraft agerar mot de gröna lössen. Det kan du själv göra här: https://www.socialdemokraterna.se/nyheter

Det finns inte ett ord om att de startat en utredning om personen, dvs ett uteslutningsärende. Inte ett ord om en utredning hur han kunnat gå under den ideologiska radarn. Ingenting.

För socialdemokratin är den Halländska demokratiska skandalen inte en skandal. Det är inte ett tecken på behovet av skärpning av partiets demokratiska processer. Det tycks vara…ingenting.

Som jag skrivit om tidigare, även om Sverigedemokraterna har motbjudande sidor, tror jag inte de är ett hot mot demokratin. Med all respekt, men de spelar inte i samma division som de som jag idag ser som det största hotet mot demokratin, dagens miserabla socialdemokratiska parti. Som inte städar bland sina gröna löss. Men som vill förbjuda tankar.

Den 17 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Sverige har accepterat månggifte bland invandrare, men inte i den inhemska befolkningen. Tanken har varit att om invandrarna har fått månggiftet accepterat i det land de kommer ifrån, då måste vi visa respekt för det landets lagar.

Nu skall det ändras genom att Sverige skall förbjuda allt månggifte i landet, förutom i ömmande fall. Detta med ömmande fall handlar om gifta kvinnor, som vid upplösning av äktenskapet skulle bli ställd på bar backe.

Vi som känner kväljningar när vi hör månggifte, är de som ser det mest primitiva i en arabisk-muslimsk kultur, där föraktet mot kvinnan är ohyggligt och patriarkatet så oändligt stort och mänskligt förödmjukande. Vi ser den primitive, brunstige mannen som, trött på sin åldrande första hustru, skaffar sig ytterligare en hustru, och sedan ytterligare en, och sedan, helt enligt muslimsk sed, ytterligare en.

Men är en groteskt antihuman, sexistisk sedvänja och religion, skäl att förbjuda mångskifte?

Det finns de som hävdar att personer av samma kön skall ha rätt att ingå äktenskap. Ja, så har vi det numer i vårt land, efter att en annan sedvänja och religiös tro gått i graven, att äktenskapet är blott mellan en man och en kvinna. Vi kan numer hävda att det är kärleken och samtycket som är det centrala i äktenskapet. Ingås det med personer, av egen fri vilja och av kärlek, skall det ges äktenskapets status.

Men vad i all sin dar är det som säger att kärlek är parig, att kärlek blott kan finnas mellan två personer? Om tre personer finner det önskvärt och acceptabelt att vara i ett äktenskap, då är det ju en relation mellan personer utifrån deras egen fria vilja, och skall respekteras. Vill dessa tre leva i ett månggifte, varför skall det inte accepteras?

En invändning är att äktenskapet skall vara en ömsesidig kärleksrelation. När det finns tre personer, då skall det finnas ömsesidig kärlek mellan alla tre, dvs alla tre skall älska de andra i relationen.

Men är det riktigt att ha kravet på kärlek i äktenskapet? Och om vi skall ha det kravet, hur utvärderar vi då kärleken? Frågar vi de som vill ingå äktenskap, om de älskar alla de andra?
Nej, det är nog orimligt att staten skall utvärdera graden av kärlek i relationer. Vill några ingå äktenskap, då är det deras ensak vilken känsla det äktenskapet baseras på. Detsamma gäller ju redan idag i ingångna äktenskap. I den mån kärleken inte finns i äktenskapet, är det inte statens sak att utvärdera grad av kärlek, och vid för låg grad, upplösa äktenskapet. Vi har säkert många äktenskap idag, där kärleken lämnat äktenskapet, men äktenskapet består.

Men om vi öppnar för envar att gifta sig med den eller de som den vill gifta sig med, och om de andra i äktenskapet accepterar äktenskapet, var stannar då antalet personer i äktenskapet? En kvinna kan då samla sin gamla by i sitt fattiga afrikanska land och gifta sig med dem (förutom de som är genetiskt nära eller för unga, ty där stoppar lagen). Accepterar vi månggifte på principiella grunder, då kan det inte finnas en antalsmässig begränsning. Muslimerna, enligt vissa sedvänjor och religiös lag, kan ha fyra hustrur. Men varför stanna vid fyra? Och varför stanna vid hustrur? Vi som accepterar äktenskap mellan två kvinnor och två män, måste därför inte bara acceptera månggifte, utan också att månggiftet innebär ett äktenskap mellan t ex tre män och fyra kvinnor.

Det är således svårt att ha principer för äktenskap, ty utfallet blir, minst sagt, säreget. Kanske det innebär att vi istället skall söka en reglering som inte innefattar äktenskap. Med en stark stat får individer rättigheter, genom att vara individer, och inte genom att tillhöra familjer eller klaner. Äktenskapet innebär ju t ex egendomsgemenskap. En sådan kan skapas genom att individerna ingår egna avtal om egendomsgemenskap. Kvar blir barnen, som ges rättigheter genom arvslagarna. Här finns mer att fundera kring, t ex om fyra individer ingått avtal om gemenskap, och sedan adopterar ett barn, där blir det problem med arvsrätten. De som inte är adopterade borde inte vara så stort problem, då de har minst en mor, och kanske också en far (inte om fadern är okänd genom inseminering).
Således, istället för reglering av månggifte kan man överväga att upplösa äktenskapsinstitutionen. Förvisso blir det ett lönande eldorado för advokater, som kommer att skriva dessa avtal, men vi undkommer frågan vad som är ett giltigt äktenskap. Men vi får möjligheter till innovativa gemenskaper.

​Den 16 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Regeringen vill förbjuda hävdandet att Förintelsen inte ägt rum. Sådan tankelag finns i andra länder, inte minst Tyskland, där jag kan ha viss förståelse för lagen, mot bakgrund av deras historia. Men absolut inte acceptans.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringen-vill-gora-det-olagligt-att-forneka-forintelsen?

Det är Morgan Johansson, den fördomsfulle, som presenterar förslaget på lagstiftning. Han säger ”Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, de måste stå till svars för det”

Visst var Förintelsen ett ohyggligt dåd. Men att framställa det som det största brottet är att försöka glömma bort (vilket borde vara förbjudet…) andra, liknande ohyggliga brott, som Holodomor, som Stalins utrensningar, som Maos mordiska regim. Och, om nu omfattningen i antal inte är så viktig, men väl principen är viktig, har vi Bartolomeinattens mördande av protestanter.

Ett tankeförbud tillhör det totalitära, när det totalitära misslyckas i att skapa en hegemoni, ett etablerat sätt att tänka. Bara på den grunden, är förslaget helt förkastligt.

Men det är även förkastligt genom att vara kontraproduktivt. Ty, målet är, med rätta, att Förintelsen inte skall glömmas. Risken med att förbjuda en oppositionell tanke, är att Förintelsen blir en rutin, en tradition, ett faktum lika tomt på betydelse som 1:a Maj blev för socialdemokraterna, en vandring där man egentligen glömt bort varför man vandrade.
Men om man får lov att tänka dess motsats, och uttrycka motsatsen, Förintelsen har inte ägt rum, i alla fall inte i den omfattningen som påstås, då kommer de fram som hävdar det motsatta, att det fanns förintelseläger, med så och så många mördade vid de olika lägren. I den debatten kommer Förintelsen att vara levande.

Därtill kommer att förslaget bortser från hur kunskap skapas. Kunskap vinns genom att förstå och att opponera sig. Det senare innebär att om någon forskare hävdar A, kommer en annan, ledd av falsifieringsnormen i vetenskapen, att försöka falsifiera A. Ett sätt är att hävda icke-A. Det är en dialektik som tjänat vetenskapen.

I fallet med Förintelsen kommer forskare med ambitionen att vara Förintelseförnekare, att samla data och göra sitt yttersta för att bevisa att Förintelsen inte var en Förintelse. Det är bra, ty lyckas de, ja, då har inte Förintelsen skett, i alla fall inte på det sätt vi anser idag att den skett.  

Men förintelseförnekarnas försök kommer att mötas av andra, som antingen visar att Förintelseförnekarna har fel i sina data eller slutsatser, eller så skapar de själva bevis för att Förintelseförnekarna har fel.  

Således kommer existensen av Förintelseförnekare att skapa mer god kunskap om Förintelsen, dvs god i bemärkelsen att den kan stå mot hård kritik från Förintelseförnekare.

Att förbjuda tanken på att Förintelsen inte skett innebär därför att Förintelsen reduceras i betydelse och vår kunskap om Förintelsen blir sämre.

Att som den svenska regeringen, att välja den totalitära vägen, är således att förringa Förintelsen.

Slutligen, för oss som haft småbarn, känner vi också igen regeringens tramsiga beteende. Det är den uppgivna förälderns sista auktoritära reaktion på barnets ivriga hävdande: NU ÄR DU TYST!

Den 15 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Macron tänker lägga ner ett elituniversitet. Ecole Nationale d’Administration, ENA, som försörjer den franska staten med administratörer.  Ja, to m med presidenter, eftersom Macron själv fått utbildning där. Kritiken mot skolan är att den förvisso är en elitutbildning, men att den hämtar sina studenter från eliten, dvs den är diskriminerande, men inte på förmåga utan på ursprung.

I Sverige har vi inte liknande skolor. Dock finns vissa likheter som man kan finna med Handelshögskolan i Stockholm. En utbildning där, gör att studenten har företräde till positioner i svenskt näringsliv. Antagningen sker förvisso på betyg, men det hindrar inte att det är en kraftig segregation där elitens ungdomar förekommer i större andel än på andra skolor. Samtidigt som underklassens ungdomar förekommer rikligare på högskolor,
Skall man då följa Macrons exempel, och lägga ner Handelshögskolan, för att den misslyckas i sin mångfaldsrekrytering?

Att gå på Handelshögskolan ger tre fördelar. Man får Handelshögskolans stämpel på sig, vilket rekryterare reagerar positivt på, kanske för skolans goda rykte, kanske för att rekryteraren själv gått där. Man får vänner bland studenterna, som skapar ett nätverk som kan vara till gagn i framtiden, då de flesta når goda positioner i svenskt näringsliv, men även i staten. Slutligen får man en god utbildning, vilket den senaste utvärderingen av staten visade.

Men!

Den utvärderingen visade också att i vissa dimensioner, de som staten utvärderade, kan man få en lika bra utbildning på andra platser. Då fick Högskolan i Jönköping och Högskolan i Kristianstad, samma mycket goda betyg som Handelshögskolan i Stockholm.
Även om den utvärderingen blott omfattande en liten del av utbildningen, främst högskolans förmåga att ge studenterna en akademisk förmåga som yttrar sig genom att göra akademiskt goda kandidatuppsatser, så visar utvärderingen på att goda akademiska miljöer kan skapas utanför elitskolorna.

Vad det då uppmärksammade fallet, med två högskolor och inte något av de etablerade universiteten, som lyckades ställa sig på samma plats som elitskolan, visade, var att elitutbildning kan etableras utanför elitskolor.

Vad jag vet och sett, har Jönköping fortsatt sin satsning på hög kvalité, vilket gör att det är sannolikt att de även får ett gott betyg nästa gång. Högskolan Kristianstad har emellertid tappat en del av sin betydelsefulla personal, varför det är mindre sannolikt att de kan göra om konststycket.

Det jag vill säga med denna utläggning är att elitskolor inte kan vara problemet. Snarare är de en del i lösningen. Det stora problemet i högskoleutbildningen är inte elitutbildningarna utan uselutbildningarna. Problemet är när skolor släpper fram lärare till studenter som inte kan sitt ämne, vare sig praktiskt eller akademiskt. När skolor låter sina lärare dra omkring, utan förväntningar på att de utvecklas i sitt ämne, och därmed utvecklar utbildningen.

De ambitiösa utbildningarna skall få fortleva, och de kan ha elitutbildningarna som incitament, som inspirationskälla, som riktmärke, eller som rundningsmärke. Elitutbildningarna skall därför i högsta grad vara kvar, ty de andra utbildningarna kan imitera dem eller konkurrera med dem. De utgör en energikälla i det akademiska systemet.
Nu kommer du kanske med synpunkten att allt handlar om resurser. Du kanske säger: Det är lätt att göra en bra utbildning med de enorma resurser som Handelshögskolan har, och de mycket goda resurser som Jönköpings Högskola har? Ja, det är lättare. Men resurser säkrar inte kvaliteten, det är blott en möjlig förutsättning för kvalité. Det är dock inte svårt att slösa bort resurser, utan att få kvalité.

Samtidigt var Högskolan Kristianstad ett exempel på en, relativt sett, fattig utbildning som lyckades. Ty de hade andra resurser. Enligt min vetskap, en hoper mycket goda lärare, bl a fådda genom god rekrytering, och en akademiskt driven kultur, fådd genom år avakademisk utveckling.

En högskolas resurser består förvisso av pengar, men också av personer och av kultur. En stark akademisk kultur, som drivs på av rekryteringar och av personalutveckling, kan mycket väl, och kanske än mer sannolikt, skapa en god utbildning, medan en rik högskola, renons på utveckling och akademisk prestationskultur, kan förslösa sina pengar.

Därför skall elitskolan finnas krav, som riktmärke eller rundningsmärke, medan de som slösar, med pengar, med outvecklad personal, med icke-akademisk kultur, skall läggas ner.

Det är inte elitutbildningen som skall läggas ner, utan uselutbildningen.

​Den 14 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

En professor vid Linnéuniversitetet hävdade gentemot universitetets personalavdelning att jag hade agerat mot honom, motiverad av hans etniska ursprung, dvs att jag var rasist. 310 dagar senare, två utredningar utförda, och personalavdelningen medgav att jag inte var rasist. En av utredningarna, från en juristfirma, skrev att jag kunde överväga att dra honom till tinget för förtal.

Jag drog honom inte till tinget, ty de 310 dagarna var då de värsta jag haft, med långa sömnlösa nätter och förvirring, Jag ville att det skulle sluta. Samtidigt visste jag att professorn hade stöd i personalavdelningen, trots utfallet, och bland några människor på min institution. Slutligen erfor jag ingen prestigeförlust. Han var känd för att dra rasistkortet när han blev ansatt p g a sitt beteende. Några skrattade åt mig, i all vänlighet, och menade att jag varit bara Collin-dum, i att inte beakta konsekvenserna av mitt agerande. Men hans illasinnade förtal drog jag inte till tinget. 

Igår skrev ett antal personer att de ville att de kvinnor som dragits till rätten för förtal i samband med Metoo, dvs mäns våldförelse mot kvinnor, skulle läggas ner. Det är ett nätverk som skapats, som samlar in pengar så att de kvinnor som nu lagförs för förtal, där de således hävdat våldtäkt, men som inte lett till fällande dom, skall kunna gå utan penningkonsekvens genom den juridiska processen.
https://www.svd.se/lagg-ner-fortalsmal-kopplade-till-metoo

De har en poäng. Medan förtalet av mannen har objektiva, av andra noterbara manifestationer, de dokumenterade orden där våldtäkt hävdas eller antyds, har våldtäkten av kvinnan betydande bevissvårigheter. Det finns ingen dokumentation, då det påstådda brottet kanske inte lämnade några fysiska spår, och skedde för länge sedan. Kvinnans beskrivning av händelsen står mot mannens. Domstolen skall döma om det saknas rimligt tvivel att ett brott begåtts, dvs det krävs tämligen stark bevisföring.

Våldtäkt är i dessa fall svåra att bevisa, varför mannen går fri. Oaktat om ett brott begåtts eller inte, går det inte att bevisa, är den som sägs ha begått brottet oskyldig. När mannen, av det juridiska sammanhanget, funnits vara oskyldig, kan mannen dra kvinnan inför tinget, ty om han är juridiskt oskyldig, har han ju oskyldigt fått sitt namn dragit i smuts och vanära.

Det finns en obalans i lättheten att bevisa brott, vilket gör att debattörerna anser att det enkla brottet, förtalet, inte skall granskas, ty det kan ha föregåtts av ett ohyggligt brott, som dock är svårt att bevisa.

Men det går att anföra ett argument mot detta. Varje brott måste behandlas oberoende av ett annat. Svårigheten att i ett brottsfall bevisa skuld, kan inte påverka bedömningen av ansvar i ett annat brott.

En man, som mot sin vilja, men av välvilja, lät genomföra ett samlag med en påstridig kvinna, i förhoppning att därefter få henne att gå, som först gjorde sig säker på att, medan han inte hade något preventivmedel, att kvinnan hade det, då hon intygade att hon hade det. Kvinnan ljög, blev gravid och drog mannen inför faderskapstest. Mannen hävdade, med hänvisning till de debattörers inlägg vi diskuterar idag, att faderskapet förvisso är lätt att bevisa, men att testen inte skall ske, då han tidigare drabbats av ett svek, vilket kvinnan förnekar. De flesta av oss skulle nog mena att faderskapet är en förvisso en situation som kan ha uppkommit genom svek, som inte kan bevisas, men att faderskapet är oberoende av sveket, och det kan bevisas.

Om en man förstör en kvinnas själsliga liv, kan inte den förstörelsen rättfärdiga en förstörelse av mannens liv. Det är ’öga för öga, tand för tand’, det är vendettas logik, en primitiv rättskipning, som inte hör civilisationen till.

Den 13 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

På Nordirland drar det upp till inbördeskrig. Igen. De två står mot varandra. De som vill vara med Storbritannien, Lojalisterna, och som tillhör den protestantiska majoriteten, står mot de som vill vara med Irland, Republikanerna, som oftast tillhör den katolska minoriteten. Allt är kryddat med socioekonomi och annan politik.

72% av Nordirländarna ville vara kvar i EU. Nu blir det en gräns, mitt på åkrarna, mellan självständiga Storbritannien och EU-anslutna Irland. Men den faktiska gränsen går just nu i vattnet, och Nordirland har en sorts tullunion med Irland. Således ser det ut som om Brexit inneburit att Nordirland närmar sig Irland, och att den katolska minoriteten dragit det längsta strået. Vilket skapar grund för att vuxna släpper ut och hejar på de unga, som är de som kastar molotovcocktails i Belfast.

Men, vad har religionen med detta att göra?

Befolkningen är delad i två huvudsakliga grupperingar, som följer religiösa linjer. Likt fotbollslags’ mest fanatiska och våldsamma supportrar, kan människan lät ta till våld mot de som inte är som dem. Det är två kristna falanger, och därför abrahamitiska, där vi vet att våldet ligger nära. Det som finns på Nordirland har sina motsvarigheter i Trettioåriga kriget (1618-1648) och än tidigare, i de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. 

Men borde inte religionen dämpa våldsamheterna?

För det första har de samma gud, och i den mån den guden finns och har de egenskaper som de troende tilldelar guden, allsmäktighet och godhet och kärlek, står det således i gudens makt att förhindra våldsamheterna. Det borde vara omöjligt att tro på en god gud om den låter folk med samma gud ta död på varandra.

För det andra, med insikter från de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget, borde de kristna ha lärt sig att våld inte löser deras problem. Trots denna tydliga historiska erfarenhet, kan de kristna göra sig blinda och upprepa det historiska misstaget.

För det tredje, om vi lämnar vidskepligheter och historiska erfarenheter som kraft för att hålla våldet stången, och ser kristendomen som ett moraliskt system, med funktionen att reglera människors handling, borde inte religionen, om inte förhindra konflikten, åtminstone förhindra våldsamheter?

Religionen har ju som 5:e budet: Du skall inte döda (2:a Moseboken 20:13). Till detta skall adderas det har det som kallas för den gyllene regeln, ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matteus 22:39). Dessa två borde sätta gränser för människans våld.

Men kristendomen tycks inte vara förmögen att hindra våldet. Varför inte?

Kristendomen är en abrahamitisk religion, och därmed totalitär och i grunden fanatisk, med ett grundläggande krav på underkastelse. Minns Abraham som var villig att döda sin son för att guden krävde det.

Kanske vi förstår striden på Nordirland bättre om vi läser i skriften, några rader innan den gyllene regeln presenteras. Ty Jesus svarade på frågan, vilket budord som var det främsta. Hans svar var inte gyllene regeln, ty i hans förkunnelse är det blott det andra. Först kommer något som pekar på det första budordet, det totalitära och det fanatiska, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” (2 Moseboken 20:3), ty Jesus säger att det främsta budet är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Matteus 22:37)

Detta är det största och det främsta budet. Först kommer guden och underkastelsen, sedan kommer nästan, människan. Först lyder man guden. Finns något över, älskar min sin nästa, som om den vore en själv.

Fanatismen, den som så väl uttrycks i ärkebiskopens motto: ’Gud är större’, kan reducera, ja nollställa kravet på att älska sin nästa, ty guden är större. Likt muslimerna, som problemfritt kan mörda samtidigt som de säger att Gud är större, kommer guden före människan.

Religionen kristendom, likt islam, kan inte förhindra våld. Det kan inte reducera våld, som vi ser på Nordirland. Snarare kan det stimulera till våld, ty våldet kan motiveras utifrån den totalitära fanatismen.

Därför är religionen aldrig en lösning, utan alltid en del av problemet. En första förutsättning för en lösning av våldet på Nordirland är därför religionens erosion. 

​Den 12 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Med rätta uppmärksammas Förintelsen, det industriella mördandet av en befolkningsgrupp. Med rätta pekas Himmler och de andra höga nazisterna ut. Med rätta pekas fångvaktarna, och personalen i gaskamrarna ut.

Men inget av detta skulle ha kunnat vara möjligt utan järnvägspersonalen som drev tågen, utan de poliser och militärer som samlade upp judarna, utan de människor på gatan som tittade bort när judarna samlades ihop, utan de människor i bostadskvarteren som vände sig om och tittade in i väggen när de hörde ljudet av militärerna som samlade upp judar.
Det fanns många som i sin verksamhet och i sina liv kom i beröring av Förintelsen. Det var många som levde med Förintelsen inför sina ögon.

Det var många som inte gjorde någonting, utan vände ryggen till. Som blundade. Det var många som gjorde ett litet handtag i Förintelsen. Så litet att de försökte rädda sin själ genom att säga att det var så litet, så litet. Det var många som gjorde karriär genom Förintelsen. Eichmann, han som hävdade att han gjorde sin plikt, står på toppen av denna Förintelsens hierarki. De, som under Eichmann kanske inte var eldade av antisemitism. De som kanske t o m tyckte att den var fel. Ja, kanske t o m ansåg den var vidrig. Men likafullt var de en del i den.

Förvisso var nazisterna en nödvändig förutsättning för Förintelsen. Men de var inte en tillräcklig förutsättning Det krävdes de som gjorde ett handtag i den, stort som litet, och det krävdes att man blundade för Förintelsen.

Se dig själv i spegeln och fråga dig, skulle du ha varit en sådan, en som tillhörde dem som möjliggjorde Förintelsen? Se på dina vänner och fråga dig, skulle någon av dem ha varit i den grupp av människor som var en nödvändig del i Förintelsen?

Svarar du Nej på dessa frågor, då har du en mycket svår uppgift framför dig. Ja, frågan är om du inte själv är rasist, i vid mening, då du då måste hävda att det fanns något i den tyska folksjälen som gjorde alla dessa människor till instrument i Förintelsen.

Jag vill säga Nej. Men jag inser att människan är flexibel, att hon lever i ett samhälle som ställer upp betingelser för henne som gör att hon kan agera på ett sätt som i ett annat samhälle, med andra betingelser, skulle göra det omöjligt att förstå hur hon kunde agera på sådant sätt.

Det fanns de som hade mod och förutsättningar för att agera mot Förintelsen. Jag önskar att jag vore en av dem. Men jag inser att jag kanske hade kunnat ha modet, men betingelserna i övrigt var sådana, att jag skulle ha blundat och agerat som ett litet lydigt instrument i Förintelsen. Jag önskar att mina vänner skulle ha modet. Men jag inser att de, trots sitt mod, skulle också vara underkastade betingelser som gjorde dem till verktyg för Förintelsen.

Vi kan därför inte göra Förintelsen till en individuell, moralisk sak. Utan bekämpa den genom att bekämpa betingelserna för Förintelsen.

​Den 11 april 2021
Sven-Olof Collin