Så skriver Ida Östenberg, professor vid Göteborgs Universitet, i Svenska Dagbladet.
Forskare: Hot och hat inte det enda hindret | Ida Östenberg | SvD
Universitetet har, enligt lag, men också enligt mångas önskan, att samverka med det omgivande samhället. Akademikern skall inte avskärma sig och blott genom sina krångliga vetenskapspublikationer och sina upplärda studenter, samverka med samhället. En mer direkt kontakt efterlyses.
Att döma av citatet önskar staten en mer aktiv relation, ’ömsesidigt utbyte’, mellan universiteten och dess omvärld, där läraren inte blott informerar utan deltar med kunskap och kompetens.
Det som avses är universitetets, och varje lärares tredje uppgift, förutom att undervisa och forska, att delta i samhället, vilket är så vagt att det just kallas ’den tredje uppgiften’.
Universiteten gör ytterst lite för att utföra den uppgiften. T ex driver de inte fram uppgiften genom att inkludera den i prestationssystemet.
Som anställd presterar läraren timmar. En lärare skall göra ett visst antal timmar. Dessa timmar avräknas mot de aktiviteter som utförs och som ges timmar. Undervisar jag får jag timmar, t ex en timme i sal ges tre timmar. Jag får timmar till kompetensutveckling och till forskning, där oftast fler timmar tilldelas ju högre man är på den akademiska stegen. Slutligen tilldelas man timmar för att utföra administrativa uppdrag på universitetet.
Men man får inte en enda timme, ja, inte ens en halvtimme, för att delta i samhället. Skandinaviska Enskilda banken kallade på mig en gång, för att få min syn på bankernas utveckling. Det tog mig en dag att förbereda föredraget, och en dag att åka till Stockholm och hålla föredraget och komma hem igen. Skandinaviska Enskilda Banken betalde resan och gav mig en slips för besväret. Universitetet räknade inte en enda timme för att jag fullgjorde den tredje uppgiften. Ja, universitetet uppmärksammade inte ens det. Inte förrän jag bar bankslipsen, en guldfärgad med pengar på, vid en disputationsfest, fick jag applåder för min ’kapitalistiska’ slips.
I utvärderingar av lärares prestationer, och vid anställningar, är det sällan personens samhällsengagemang noteras. Dock noterar jag, med stor glädje, att det har förekommit fall där man uppmärksammat uppgiftens utförande.
Det tycks finnas en outtalad norm att samhällsengagemang hör till forskningen. Finns förväntan på samhällsengagemang, tycks den vara knuten till de som forskar och inte till de som undervisar, trots att undervisaren rimligen har en kompetens som kan vara samhället till gagn.
Det som kan vara problemet med samhällsengagemang är det som idag kallas aktivism, dvs att läraren överger de akademiska normerna och för ut värderingar och inte kunskap. I den gamla skrivningen var det tydligt att blott forskningsresultat skall kommuniceras. Med dagens skrivnings ser det ut som om staten önskar mer aktivism.
Förvisso finns det vetenskaper som alltid varit aktivistiska. Nationalekonomer har aldrig varit återhållsamma med värderingar, främst hur staten bör agera. Företagsekonomer har varit mer timida, men en del har glatt åkt ut till företag och berättat, inte vad vi vet, utan hur de bör agera. Men, till skillnad från de aktivistiska nationalekonomerna, har företagsekonomerna i högre utsträckning tagit betalt för sitt engagemang.
Svårigheten med samhällsengagemang är att hålla sig på den akademiska sidan, att blott presentera den kunskap som finns och vilken betydelse den kan ha, utan att ramla över den magiska gränsen och bli aktivist, dvs att länka sin kunskap till egna värderingar, och agera utifrån dessa värderingar. Risken med den nya skrivningen är således att man öppnar universiteten för än mer aktivism än som redan belastar universiteten.
Nu kan man säga att det är inte så stor risk då den tidigare lagstiftningen inte inneburit att universiteten utformat sig för att utföra den. Men risken är att skrivningen används för att legitimera aktivism, och med insikter från dagens högskolor, som är akademiskt svaga och därför blir mer och mer aktivistiska, kan den nya skrivningen öka aktivismen. Inte genom prestationssystemet, utan som legitimering av politisk aktivism.
Den 30 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin