​Islam är en religion som hatar kvinnor. Det kommer sannolikt från dess semitiska ursprung, där de plagierade de tidigare abrahamitiska religionerna, speciellt judendomen, men även kristendomen.

Så här förkunnar islams heliga bok (Sura 4:34):” Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.”

En man har, enligt islam, rätt att slå sin hustru. Denna rätt gäller idag, ty Sura 4:34 är inte struken från koranen, utan står där, för envar att inspireras av. Detta är en religion som hatar kvinnor.

Jämför denna utsaga med följande rättsregel: ” Ingen man kan straffa sin hustru med slag, varken i dryckeslag eller vid gästabud.”

Denna utsaga låter onekligen som mer avancerad, som sprungen från ett samhälle likt vårt, det moderna. Men utsagan kommer från Gulatingslagen, som var en lag i Norge, med grund i tiden före 900-talet.

Jag har bristande kunskap, och vi har bristande kunskap, om vikingasamhället. De historier de efterlämnat är runskrifter, och historier skrivna av de som varken var tillförlitliga observatörer, och än mindre beskrivare av vikingarna. Därefter har vi artefakter, dvs saker som inte förmultnat. De har dock tolkats genom den kristna och patriarkala ordning som rådde då forskarna arbetade. Som en forskare skrev, fann de vågskålar i en mans grav, vad det ett tecken på att det var en handelsman. Fann man samma skålar i en kvinnas grav, var det ett tecken på gåva. Så har kvinnans roll filtrerats, och omöjliggjort en riktigt trovärdig beskrivning av kvinnans ställning.

Mer material finns från den högtstående persiska kulturen. Där hade kvinnan en ställning som jag tror hon delade med vikingakvinnan. I en forskningsrapport beskrivs kvinnans självständiga ställning under persiskt styre, och hur hon degraderades, inte utan motstånd, av de imperialistiska araberna som införde islam. Även efter 200 år av arabiskt, islamitiskt förtryck, fanns kvinnor som bekämpade dem i underjordiska gerillarörelser. Banu var en sådan kvinna, som attackerade de ockuperande araberna. Hon avrättades av dem, efter att ha blivit förråd av en av sina egna krigare.  
https://www.ancient.eu/article/1492/women-in-ancient-persia/?fbclid=IwAR1MrymqGJ1LFQWuSiGMAZJpmnu68SK2bMrJKLByaQ5uEOz3qKvvta9d6Qo

Islam är en religion som hatar kvinnor. Där islam drar fram, förlorar kvinnor rättigheter, i den mån de haft dem. Denna ondska finns inte blott i islam, utan härrör från dess abrahamitiska ursprung.

Glöm inte detta nästa gång du hör nysocialdemokraterna säga att de aldrig skulle kritisera islam, och att islam bidragit till mänskligheten. Antingen är de okunniga, eller så ljuger de i syfte att vinna fördelar, t ex muslimers röster. Därmed drar de in den ondska du just läst om i samhället.

​Öllsjö den 29 februari 2020

​En debattör på Svenska Dagbladet skriver att den uppfattning som idag odlas från vissa håll, om en ökad polarisering, är fel. Med hänvisning till en undersökning, konstateras att det inte är mer polariserat idag än tidigare. Polariseringen är blott en upplevelse i några människors huvuden.
https://www.svd.se/polariseringen-vaxer-inuti-ditt-huvud

Vi hör detta ofta idag. Att vi lever i det normala. Vårt land är det oföränderliga landet. Även om det finns människor som upplever förändring.

Det finns de som hävdar att det smäller bomber som aldrig för. Nej, det är fel, bomberna har inte ökat.

Det finns de som hävdar att skjutandet har ökat. Nej, även det är fel. Skjutandet har inte ökat.

Det finns de som hävdar att våldet har ökat. Nej, det är fel. Det har t o m gått ner.

Det finns de som spärrar upp ögonen för något som de uppfattar är ett helt nytt fenomen, förödmjukelsevåldet. Nej, sade en polisman, det är varken nytt eller har ökat.

Det tycks som om det finns två opinionsindustrier i vårt land. Ja, de har säkert alltid funnits, men jag har varit blind för dem. Ty inget har ju förändrats. Allt är ju som det varit.
Men här är min upplevelse av ett nytt fenomen, som således alltid har funnits.  

Det finns en industri av förkunnare som säger att landet är förlorat i en våldsspiral, att den sammanhänger med utanförskapsområden och därmed med invandring. De är för förbud mot tiggare och hijab. Samtidigt tror de inte att jorden går under i en klimatkatastrof, och skambeläggs för det genom att kallas klimatförnekare. Enligt denna industri genomgår samhället en stor förändring, men jorden är oförändrad.

Den andra industrin består av förkunnare som hävdar att samhället inte alls har förändrats. Våldet har alltid funnits där. Kvinnoförtrycket har sannerligen inte förändrats genom hijaben, säger de och tar villigt på sig en huvudduk. Invandrarna berikar landet, och utanförskapsområdena hade varit likadana med svenskar, eftersom våldet och oron är uttryck för deras klasställning, och inte deras kultur eller kulturkrockar. Däremot håller jorden på att gå under, och de kallas därför för klimatkrisarna. Jorden genomgår en stor förändring, men samhället är oförändrat.

Företrädare för den första industrin finner du sannolikt i Tollarp, hos en medelålders man. Företrädare för den andra industrin finner du i det bostadsområde som kallas Söder, som ligger i Stockholm, hos en ung kvinna.

Men det jag skrev ovan är inte sant, ty det finns ingen polarisering. Inte alls. Det finns bara i mitt huvud.

Vilket elegant låter sig ordnas in i de två industrierna. Polariseringshävdarna, som jag tycks tillhöra, kanske tillhör gruppen i Tollarp, medan polariseringsförnekarna, likt debattören i Svenska Dagbladet, kanske t o m bor på Söder i Stockholm. Jag är man och hon är kvinna, så min kategorisering är nog korrekt.

Men nu når vi toppen på detta resonemang. Jag hävdar att det finns de två industrierna. Det finns då de som hävdar att det inte finns de två industrierna. Hur skall dessa inordnas? Är de industriförnekarna från Söder och industribejakarna från Tollarp?

Och kan man verkligen vara industriförnekare, om man förnekar att man tillhör gruppen av industriförnekare? Ty då bevisar man ju min tes, att det finns industrier, varav en är industriförnekare.

Därmed sätter logiken stopp för resonemanget. 

​Öllsjö den 28 februari 2020

De akademiska företagsekonomerna är organiserade i en förening kallad FEKIS. Den har en årlig konferens, som flyttar mellan de institutioner som har företagsekonomi i Sverige. Varje konferens har också ett tema, som bygger upp konferensens innehåll.

Du skall nu få tävla. Jag vill att du kombinerar temat för konferensen och platsen för konferensen. De två tema är ”Företagsekonomiska metoder – Metoder i Företagsekonomi” och ”Företagsekonomins bidrag till en hållbar livsmiljö”. De två platserna är, med utgångspunkt från Öllsjö, närmast liggande Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, och den mer avlägsna Högskolan i Gävle. Med gissning har du 50% sannolikhet att få rätt. Jag vill att du får 100% rätt, men baserat på argument.

Rätt svar är att Högskolan i Gävle hade temat om bidrag till hållbarhet, medan handelshögskolan har årets tema om vetenskapens metoder.

Det är svårt att hävda generalitet utifrån två fall, men kryddad med en mycket stark upplevelse från Högskolan Kristianstad, där jag några månader innan jag blev avskild från min tjänst som professor, offentligt gick emot högskolans lednings ambition att genomsyra ekonomutbildningen med FN:s 17 hållbarhetsmål, vill jag hävda följande:

Högskolor är relativt gamla universitet, oftast mycket svaga akademiska institutioner. De är då både känsliga för politiska vindar, och kan också kontrolleras av politiskt engagerade individer eller grupper av individer. Samtidigt har de ingen respekt och/eller förståelse för de Humboldtska idealen (där de kanske inte ens känner till vare sig personen eller idealen): Akademisk frihet.

Högskolor är därför mer sannolika att överordna politisk aktivism relativt akademiska ideal som sanning och kunskap. Därför var det mer sannolikt att temat med politisk aktivism kom upp i Gävle än i Göteborg.

Nu är förvisso inte universiteten skyddande från politisk aktivism. Inte minst har Göteborgs universitet visat det genom att många universitetsanställda stormade mot att en SD-tjänsteperson fick hålla en föreläsning om sitt politiska partis mediastrategi. På en utbildning om media. Men han fick hålla sin föreläsning, vilket kanske visar att Göteborgs universitet just är ett universitet, där man får storma, men där också idealet om att läraren avgör lektion och inte politiska stormar, är förhärskande.

Kritik mot min position har ibland formulerats som: Men är inte hållbarhet bra då? Jo, det är lika bra som rasåtskillnad var bra i Tyskland och i Sydafrika, på den tiden det begav sig. Det är lika bra som klasskampen var i slutet av 60-talet. Det var lika bra som jämställdheten var på 80-talet.

Poängen med min inriktning är att akademier söker kunskap, inte handling. Olikt Marx utsaga i sina teser om Feuerbach, ’att filosoferna har förklarat världen, nu gäller det att förändra den’, hävdar jag att vi redan förändrar världen så starkt genom våra ämnes akademiska utveckling, att vi inte skall lägga ytterligare restriktioner på vår kunskapstörst genom att rikta den mot politisk handling.

För kunskap krävs akademier. Inte politiska slagord och politiska ideologier eller politiska chefer. De borde anställas i politiska partier, inte i organisationer som borde ha akademiska målsättningar.

Därför hyllar jag Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som genom sitt tema visar plasten för det akademiska skåpet.

​Öllsjö den 27 februari 2020 ​

​På medeltiden fanns en eldpsykos. Påeldade av kyrkan, dömdes speciellt kvinnor till att slukas av elden, då man trodde att de hade haft samröre med djävulen. Över Europa drog en farsot, där speciellt barn blev angivare, som ledde till att man eldade upp människor, speciellt kvinnor.

I modern tid kommer andra händelser som minner om eldpsykosen. Det finns många som anser sig vara elöverkänsliga. De erfar säkert påverkan. Men vetenskapen kan inte förklara det. Det tycks sakna rationell grund. Eller hellre bör jag skriva, vi tycks sakna förmåga att kunna konstatera elöverkänslighet, annat än genom de drabbades utsagor.

I dagarna har skrivits om myalgisk encefalomyelit (eller postviral trötthet), vilket är en åkomma som blott kan konstateras genom den drabbades upplevelse och beteende. Det går inte att härleda till något som kan konstateras objektivt. Det tycks vara en oerhörd upplevelse, då människor som drabbas begår självmord.
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/

Men det tycks vara omöjligt att konstatera det utanför individens upplevelse och beteende.
En jämförelse kan förklara vad jag avser. En människa med benbrott erfar att den inte kan gå, och har en oerhörd smärta. En läkare kan genom t ex röntgen, konstatera benbrottet. Det finns således en subjektiv upplevelse, ett beteende, haltandet, och ett objektivt konstaterande.

I de fall jag tagit upp, tycks allt ligga på den subjektiva upplevelsen, och en aning på beteende.

Det har i dagarna avslöjats att fenomenet med apatiska barn var en bluff. Apatiska barn förekom i samband med uppehållstillstånd, och försvann om familjen fick tillstånd eller om barnet skildes från sina föräldrar. Det var en subjektiv upplevelse och beteende, där man inte kunde finna några objektiva orsaker.

Det kan vara så att alla dessa historier innehåller bluffmakare. Det kan också vara så att de innehåller människor med sådan stark fantasi, att de påverkas fysiskt. Och det kan vara rent faktiskt, utanför den subjektiva upplevelsen.

Svårigheten består i att objektivt konstatera det, att verkligen, likt min bild ovan, kunna konstatera det objektivt, t ex genom röntgen. Om man inte kan konstatera det, vad skall man göra? Tro på människornas beskrivning eller sätta sig över beskrivningen, då man kan peka på att det finns incitament för individen att ge en sådan beskrivning?

Det apatiska barnet och eldandet med kvinnor visar att många som inte är direkt drabbade, deltar i upplevelsernas konstruktion. Det som kanske kan kallas psykos. Och som i fallet med apatiska barn, att de som tvivlar riskerar att få en förbannelse över sig, den som de eldade kvinnorna fick över sig. I samband med de apatiska barnen kallades tvivlarna för rasister eller minst som främlingsfientliga, vilket ger ett oerhört socialt stigma.

Vi människor är sociala djur. Vi vill gärna smälta in, ha en tillhörighet. Uteslutning är ett fruktansvärt straff. Då, när vårt beteende grundades genetiskt, innebar det att vara ensam på savannen, vilket var direkt livshotande. Idag kan vi leva utan fysisk risk, även om vi är uteslutna. Men tro mig, att bli utesluten från sin arbetsplats, där man skulle göra Sveriges bästa ekonomutbildning, är ett kännbart straff. Att bli utesluten för att man har en tanke som andra kallar rasistisk, gör att man förtrycker tanken, för att slippa vara ensam på savannen.

Att ställa sig utanför, att ifrågasätta det som alla andra tror på, det som kan vara en masspsykos, är svårt. Ställer man sig inte utanför, bidrar man till psykosen. Men man är inte ensam.

​Öllsjö den  27 februari 2020

​En kvinna säger att hon hatar judar i en TV-sänding av ett skam-TV-program som heter Big Brother. Genast rycker mediaeliten ut och fördömer henne för sin antisemitiska utsaga. Hon plockas bort från produktionen.

Kolumnister skriver om det etablerade judehatet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GGbro6/judehatet-har-flyttat-in-i-underhallnings-tv

Själv lär hon ha bett om ursäkt via Instagram, där hon skrivit: ” Det var ett slarvigt skämt och jag tar på mig det. ”

Detta sker i samma land och vid samma tid som dominanskriminalitet sprider sig, som också kan kallas förödmjukelsevåld. Förödmjukelsevåldet har oftast starka rasistiska drag, där man urinerar på svennar.

Det sker i samma land som en rasist slutligen fälls för att ha terroriserat sin egen familj. Där rasismen riktats mot svenskar. (https://www.thailandnews.co/2020/02/iraqi-head-of-swedish-mosque-jailed-for-8-years-for-torturing-family-beating-kids-with-kebab-skewer/)

Varför tar det fyr i samhället när en människa, som hon själv hävdar, säger att hon hatar judar, men debatteliten, de som skapar opinion, inte rycker ut när uppenbar rasism utövas?

Kvinnan som hatar judar kan inte rasifieras som vit, vilket inte heller de andra kan, så det är inte förövarens hudfärg som avgör skillnaden i agerande. Således måste skillnaden komma att hon gav sig på judar medan de andra rasisterna gav sig på ’svenskar’.

Det finns numer den befängda tanken att rasism kan bara riktas mot de som är undertryckta. Det är det som motiverar nysocialdemokrater att tala om vita män, i en nedsättande betydelse. De kan bespottas, och det är inte rasism, ty de är privilegierade. Trots att man hänvisar till hudfärg, vilket är rasism.

Idag kan den rasismen utövas genom förödmjukelsen av att urinera på en vit ung man. Det blir inte opinionsskall i Sverige. Den som urinerade jagas inte genom tidningen som en vidrig rasist.

Så befängt är det, att det t o m kan vara så att man framställer den urinerande som offret.

På så sätt vrids samhället och slår knut på sig själv. Kvinnan som vräkte ut sig om sitt hat av judar har inte försökts förklaras. Var kommer den utsagan från? Vad kan få en människa att säga så? Professionsopinionen har inte vridit sig och slagit knut på sig själva för att förstå den antisemitiska utsagan. Istället haglar fördömanden.

Människor som tänker som jag, känner nästan ett äckel. Somlig rasism får finnas. Ja, det är den rasism som riktar sig, ja, så här tänker vi, mot oss som betalar för rasisternas existens, och kanske också för professionsopinionens folk.

​Öllsjö den 26 februari 2020

En bok, ’American dirt’ skriven av Jeanine Cummins, om en mexikansk medelklasskvinna och hennes son, när de flyr till USA, har röjt upp en debatt om vem som får skriva vad. I Svenska Dagbladet kunde man läsa:
” Delvis rör kontroversen kring ”American dirt” vem som egentligen får skriva vad. Jeanine Cummins identifierar sig som vit men har släkt från Puerto Rico. För vissa kritiker, som David Bowles, är författarens eget ursprung (att hon aldrig ”levt ens i närheten av Mexiko eller gränsen”) ett problem i sig.
Cummins skriver också själv i bokens efterord att hon önskar att någon ”lite brunare” än hon själv skulle ha författat berättelsen.”
https://www.svd.se/bastsaljare-uppror--sags-snylta-pa-bruna-forfattare

Läs citatet en gång till. Speciellt, att hon identifierar sig som vit, men har släkt från Puerto Rico.

Riksmedborgare var den som hade endast tyska föräldrar, eller som var av blandras, maximalt två far- och morföräldrar av judiskt ursprung. Medborgare, med betydligt lägre nivå på rättigheter, var den som hade tre eller fyra far- och morföräldrar av judiskt ursprung.

Jeanines ursprung känner jag inte till, men att döma av hennes ursprung från Puerto Rico, skulle hon inte betecknas som Riksmedborgare, varför hon, i denna upp-och nervända rasistiska värld, kanske kan få skriva om mexikanare.

Med hjälpt av Nürnberglagstiftningen från 1933-35, kan vi således förstå kritiken mot ’American dirt’.

I dagens absurda samhälle, tillkommer rättigheten att ha fantasi, blott till dem som genetiskt har beröring med det som fantasin rör.

Så har identitetspolitiken normaliserat en rasism som vi trodde dog ut när Nürnberglagarna avskaffades.

Jag har dock rätt att skriva detta, då jag i huvudsak, i alla fall till ¾ är arier (som inte finns...), och min hudfärg är liknande författarinnans. Däremot kan jag ju självfallet inte uttala mig om en del kritikers kritik, eftersom jag är arier (som inte finns) och vit.

Mörkret sänker sig…

​Öllsjö den 25 februari 2020

​Nazisterna och Särimner-tillbedjarna har framgångsrikt fått igenom en jämlikhetstanke i Eslövs kommun. En jämlikhetstanke som kan få spridning i resten av Sverige.

Centralbadet, beläget i korsningen mellan Västergatan och Västerlånggatan, hade tidigare öppet för envar, utan diskriminering. Sedan kom progressiva krafter till kommunen och framförde det uppenbara. Djupt troende muslimska kvinnor kan aldrig lära sig simma eftersom de inte kan vara i badhuset samtidigt som män. Deras religion förbjuder dem detta.

Men även djupt religiösa muslimska kvinnor har rätt att lära sig simma. Ja, kanske vi kunde säga att de har skyldighet att lära sig simma. Men p g a det öppna badet, är de förhindrade att delta i simundervisning. De är diskriminerade. De är utestängda från en medborgerlig rättighet, ja, kanske t o m en medborgerlig skyldighet, att kunna simma.

De progressiva krafterna i Eslöv genomdrev därför mansfria timmar på badet, där kvinnor kan vara i bassängen, utan att män är i bassängen, eller överhuvudtaget, i byggnaden. Därmed kunde kvinnorna lära sig simma.

Nazisterna i Eslöv samt Särminerdyrkarna noterade detta, och såg möjligheten att även de skulle kunna få samma rättighet, rätten att få vara på det kommunala badhuset.

Särimnerdyrkarna är en kyrka som har Särimner som sin gud. De kan därför inte befinna sig i närheten av de som förnekar grisen, vilket är judar och muslimer. Därför kan de inte vara i t ex ett badhus, om det finns risk att det finns muslimer eller judar i huset.    

Nazisterna har sedan länge en grundmurad antisemitism, som hindrar dem att vara där judar är. Även de är därför förhindrade att vara på badet, då det kan finnas risk för att det finns judar på badet.

De progressiva i Eslöv fann att de, under tanken på att behandla alla lika, dvs lika värde, så måste de ge samma rättighet till Särimnerkyrkan och till nazisterna. Därför genomdrev de, under slagord om tolerans, jämlikhet och lika värde, att badhuset skall hållas jude-fritt och muslim-fritt under några timmar per vecka.

Några oppositionella har hävdat att detta är diskriminering. De progressiva bemötte det lätt genom att säga att diskriminering som är jämlik, kan inte vara diskriminerande.

Därför har nu badet några timmar mansfritt och några timmar judefritt och muslimfritt.

Öllsjö den 24 februari 2020

Europén har ett särskilt ansvar. Europén är den som har sitt ursprung i en grupp av länder där både första och andra världskriget utspelade sig. Den tillhör de folk som förintade judar och som terrorbombade Dresden.

Vi, européer, har ett speciellt ansvar att känna till vår gemensamma historia. Vi har ett ansvar att bygga vårt samhälle så att vi inte gör om samma misstag.

Därför borde detta tal, som finns länkat här som skrift och som video, lyssnas av alla i Europa. Varje skolsal borde spela upp det. Vid varje firande av ett lands nationaldag, borde det spelas upp. 

Video: https://www.youtube.com/watch?v=KvusXSM9fto

Talet: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Reden/EN/Frank-Walter-Steinmeier/Reden/2020/02/200214-Munich-Security-Conference.html

​Öllsjö den 23 februari 2020

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, undrar den 21 februari varför Socialdemokraterna skyddar antisemiterna. Hon undrar varför man utesluter de som älskar en sverigedemokrat, men inte utesluter de från sina demonstrationståg som ’…hetsar mot det judiska folket och uttrycker antisemitiska hållningar…” och avslutar med frågan: ”Varför får judehatarna vara kvar?”
https://www.svd.se/varfor-skyddar-s-antisemiterna/i/senaste/om/ledare

Jag anser att Maria är intellektuellt ohederlig och att hon piskar upp en obehaglig och ovärdig stämning.

Socialdemokrater, dvs demokratiska socialister, har länge varit antisionister och Israelkritiker. Antisionismen har sin grund i att socialister är antirasister, och israelkritiken har sin grund i den israeliska statens expansionism. Dessa attityder har inte med judar att göra. Det finns inget judehat i dessa. 

Sionism är tanken att alla judar skall återvända till ett av dem definierad landmassa. Det fanns/finns en variant av sionism som vi demokratiska socialister beundrade. Det är den socialistiska sionismen, där landet som skulle byggas var socialdemokratiskt, och ingen skillnad fanns mellan någon, dvs det fanns ingen ideologisk eller rasistisk uppdelning mellan judar och andra.  

Vi har ju också imponerats av kibbutzerna, dessa byggare av den socialistiska visionen. Mången socialdemokrat har åkt till kibbutzer för volontärarbete. Vi har därför beundrat och känt ideologisk gemenskap med de socialistiska sionisterna. 

Men den sionism som överlevde, som vi socialister stormar mot, var den som bars av Lehi och som innebar mordet på Bernadotte och Deir Yassin massakern. När du hör en ung SSU:are gapa ’Ned med sionismen’, är det den sionismen som åsyftas. Inte den som byggde kibbutzerna.

Antisionism har varit att ta avstånd från tanken att israel skall vara en jude-ren stat, dvs en stat som endast har judar.

Israelkritiken är enklare och mer entydig. Allt sedan sexdagarskriget 1967, har socialisterna sett Israel, inte som en stat som försvarar sig, utan en som är expansionistisk. Likt Ryssland med sitt Krim, och Kina med sitt Tibet. En socialist tror ju på staters oberoende, inte på att en stat har någon sorts märklig nedärvd rätt till expansion, eller att expansion är en accepterad försvarsmetod

Det finns inget alls i kritiken mot Israels expansionism som rör judar.

Judehat är främmande för demokratiska socialister. Vi har stridit mot nazisterna, bland annat för deras antisemitism. Vi har Karl Marx som stor analytiker och som ideolog. Marx var sprungen från en stor judisk släkt, och vår beundran och hängivenhet gentemot honom har kostat många socialdemokrater deras liv och svåra umbäranden i nazisters koncentrationsläger. Det var ju först socialister som fick det tvivelaktiga nöjet att inviga nazisternas koncentrationsläger, för att sedan följas av judar och zigenare.

Det är helt enkelt okunnigt, historielöst och, ja, det är oförskämt att kalla socialdemokrater för judehatare.     

Däremot har de senaste åren inneburit att speciellt SSU har fått många muslimer i sina led. Medan de gamla SSU:arna kom fram till antisionism och Israelkritik genom sin antirasism och motstånd mot expansionistiska stater, kommer muslimerna till samma ståndpunkt, men utifrån islams inneboende antisemitism.

Där har debattören rätt, att en del SSU:are bär antisemitism som grund för sitt ställningstagande. Där har debattören rätt, att socialdemokraterna borde vara tydliga i att ange att grunden är i antirasism och motstånd mot expansionism, och att antisemitism inte är grund, utan tvärtom, att SSU, som demokratiska socialister, står mot antisemitism.
Men att dessa spillror skall ge en debattör rätten att smeta ner den demokratiska socialismens företrädare med en så fruktansvärt ord som judehat, är att djupt förringa socialismens idégrund och dess kamp mot rasism. Det är också att på ett mycket obehagligt sätt normalisera judehat som begrepp.

Däremot tvingas jag medge en sak, som innebär att vi demokratiska socialister egentligen är diskriminerande. Vi har anklagats för att väga Israel och de islamitiskt orienterade arabiska staterna med olika vikter. Det tror jag vi har att medge att vi gör. Ty vi har den ursprungliga sionismen, de socialistiska sionisterna och deras vision om det demokratiska Israel i minne. Vi är imponerade av den judiska kulturen. Tillsammans ger det en sorts besvikelse över att Israel agerar som det gör. Vi förväntar oss inte att den muslimska världens stater skall ha den grad av civilisatorisk utveckling och agerande som vi förväntar oss att en judiskt orienterad stat, ledd av de ursprungliga socialistiska idéerna.

Vi är diskriminerande genom att vi förväntar oss bättre civilisatorisk agerande av juden än den islamitiskt orienterade muslimen. Det är vår rasism. Men det är sannerligen inte judehat, utan kanske mer bör kallas judebeundran. Även om vi tar fullt avstånd från judendomen, som varande en totalitär abrahamitisk vidskepelse.

Om du gittat läsa hit, ser du att det krävs en hel del förklaring och kunskap för att egentligen hävda det rakt motsatta som debattören hävdar. I en kort spalt på en ledarsida finns inte det utrymmet. Men det rättfärdigar inte en debattör att hävda det fruktansvärda, att socialdemokrater är judehatare. Med tanke på vad judehat skapat i vår värld, måste det epitet sparas och användas med omsorg. En omsorg som ledarskribenten på Svenska Dagbladet saknar.

​Öllsjö den 22 februari 2020

Igår skrev jag om de som hatar demokratin. Det handlade om en politiker som utgav sig för att ha varit utsatt för ett hatbrott. Men polisen, som tycks vara demokratins främste värnare, kunde inte se hatbrottet.

Däremot drog opinionisterna igång. I högen av de som var snara att fördöma det påstådda hatbrottet fanns Aftonbladets politiska chefredaktör, Anders Lindberg.

För några år sedan brann en moské i Sverige. Morgan Johansson var snar att fördöma det som han uppfattade var skälet till elden, ett hatbrott, skapat av islamofober. Det visade sig, återigen genom polisens försorg, att branden startat i moskéns kök, där barn hade lekt på ett sådant sätt så att eld uppstod. Det var inget hatbrott. Det var en olycka.
Nu kan man ju tycka att berusade skrothandlare från Stabbarp kan få vara fördomsfulla och utgjuta sitt fördomsfulla hat och fördomsfullt påstå att elden uppstod p g a hat mot muslimer.

Men Morgan Johansson var inte en skrothandlare från Stabbarp. Om han var berusad när han fördömde branden vet jag inte. Vad jag vet var han då justitieminister i Sverige, dvs högst politisk ansvarig för det juridiska systemet.  

Det borde vara otänkbart i ett förnuftigt samhälle, med någorlunda demokratiska värdigheter, att en justitieminister har, eller i alla fall, låter ventilera fördomar. En justitieminister måste vara en värdig deltagare i det värdiga samhälleliga samtalet. Inte någon som eldar hat genom fördomsfulla uttalanden.

Men Morgan Johansson eldade brasan med sina vedklabbar av fördomar.

Likaså borde en politisk chefredaktör för en av Sveriges största tidningar, Aftonbladet, stå upp för det fria ordet. Det innebär att man deltar i den samhälleliga debatten med värdighet och kunskap, och absolut inte eldar på fördomar. Det är svårt att inse värdet av det fria ordet om de främsta företrädarna för det Fria ordet är djupt fördomsfulla och far med osanningar och lögner.

Dessa två, som far med fördomar och eldar fördomar, är de främsta företrädarna för det Juridiska systemet och för det Fria ordet. De borde inte vara företrädare, om samhället hade varit djupt och värdigt demokratiskt.

Att de finns och får fortsätta att finnas i sina positioner, antyder ett problem i vår demokrati. Men det skapar också ett problem för demokratin. Ty om de främsta företrädarna kan vara fördomsfulla, finns det inget hinder för fördomsfullheten. Om de inte odlar det förnuftiga samtalet baserat på kunskap, utan tvärtom, står för hatets sammanhang, där fördomarna dväljes, då legitimeras andra hatare. Då legitimeras fördomsfullheten.

Demokratin är onekligen svag om den ytterst, och kanske enbart, får förlita sig på att Polisen står för sanningen.

Öllsjö den 21 februari 2020 

​Så här ser ett hatbrott ut.

Marie Pettersson (s) skrev på Facebook i sin nöd att hon blivit överfallen och attackerad i sitt hem. Orsaken bakom attacken, uppgav hon, var hennes politiska engagemang. Hon undrar om hennes engagemang är värt detta. Hon skriver att nu har även hon stått öga mot öga mot hatet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MRkPgJ/kommunalrad-overfallen-i-sitt-hem

En socialdemokratisk sekreterare i den lokala partiorganisationen säger att partiet gör allt de kan för att stötta kommunalrådet, och att hon som drabbats av hatet nu behöver vara bland sina nära och kära.

En kommunikatör säger att kommunalrådet är samlat och mår, efter omständigheterna, fysiskt bra. Säkerhetschefen i kommunen säger att man gjort en ny riskbedömning, men vill inte kommentera den nya riskbedömningen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/kommunalrad-overfallen-i-sitt-hem

Kommunens egen webbsajt skriver att hon (här namngiven som Marie Larsson) vill tacka för det enorma stöd hon känt av, och vill tacka polisen. (https://www.alvkarleby.se/kommun-och-politik/press--och-informationsmaterial/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv/2020-02-17-kommunalradet-far-stod.html)

Dagens Nyheter skriver om misshandeln: https://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunalrad-misshandlades-i-sitt-hem/

Debattörer och politiker går in tungt. Simon Ridell på Arbetarbladet skriver att det är en attack mot demokratin och att den negativa spiralen måste stoppas. Ibrahim Baylan säger att han är förfärad att höra om överfallet. Helle Klein säger att det är fruktansvärt. Annika Strandhäll säger att det är hemskt. Anders Lindberg, chefredaktör på Aftonbladet, skriver ’fy fan’ (https://twitter.com/anderslindberg/status/1229048962734317568 ).  

Så sakta börjar emellertid en annan bild utvecklas.

Polisen anger att det varit ett slagsmål. Så långt är allt korrekt. Men slagsmålet ägde rum i en husvagn, vilket förvisso kan vara ett hem. Det skedde sent på lördagskvällen (https://brottsplatskartan.se/uppsala-lan/misshandel-alvkarleby-151143). Strax efter midnatt (01.06) skriver kommunalrådet på Facebook om överfallet (https://www.facebook.com/marie.larsson.35325/posts/10217884178389819).

På söndagen, efter att ha sovit, får vi anta, vill hon inte uttala sig. Polisen, som mottagit flera anmälningar på kvällen, säger att de i första hand inte kan se slagsmålet grundat på politiska motiv. Att polisen mottagit flera anmälningar antyder att mannen som borde vara misstänkt för politiskt våld, stått kvar på brottsplatsen och gett en anmälan.

Kanske något skedde som kan ske på lördagar i husvagnar, sprit och heta debatter leder till handgemäng. Inte politiskt motiv, annat än vanligt fyllesnack.
https://www.expressen.se/nyheter/polisen-ser-inga-politiska-motiv/

Detta är, I sanning, ett hatbrott. Det är ett hatbrott mot demokratin. De som hatar demokratin är de som jag nämnt i texten här, de som köpte hennes historia. De som drivit den falska historian framåt. Det är de som skall sättas inför demokratins domstol. För att de hatar demokratin.

PS Om länkar slutat att fungera, beror det nog på eftertankens kranka blekhet, eller behovet att städa ut smuts. De kontrollerades senast 200218, kl 12:41 och fungerade då. DS

​Öllsjö den 20 februari 2020

​” Hej Sven-Olof,
vi kommer inte att publicera din text.
/vänligen
Maria Nilson”

Så skriver Kristianstadsbladets debattredaktör den 10 februari, efter att jag frågat henne samma dag, via mail om min insändare, som skickades in 30 januari, men som inte hade publicerats på insändarspalterna.

De anger inte något skäl, men rimligen borde de anse att det jag har att säga inte har allmänt intresse.

Läs du nu själv, och se vad en liberal tidning, som befinner sig i landskapet som såg August Palm komma med sina socialistiska ideer och som än tidigare såg snapphanarna bekämpa de svenske, anser sakna allmänintresse.

PS. Denna sida kommer att ligga upp i en vecka, eftersom jag dag åker till Ukraina, där Weebly’s server är spärrad, varför jag inte kan publicera mina tankar så länge jag är i Ukraina. Yttrandefrihet är inte lätt, och framför allt, den är relativ till den tid den befinner sig i. DS

Den av Kristianstadsbladets redaktör, Maria Nilsson, refuserade insändaren:
 
Prata med de totalitära
På Förintelsens minnesdag rapporterar Kristianstadsbladet att en ledande socialdemokrat, Anders Tell, några dagar innan hade träffat en imam och sökt imamens stöd i att hantera de problem som finns i ett utanförskapsområde. 

Hur är det möjligt att en socialdemokrat, som borde stå stadigt på den demokratiska socialismens grundvärderingar, demokrati, solidaritet och jämlikhet, söker stöd, och därmed legitimerar, en ideologi som är motsatsen till socialdemokrati genom att vara totalitär, sexistisk och antisemitisk? Hur kan han göra det i så nära anslutning till Förintelsens minnesdag?

Socialdemokratin har en ärorik historia, där de grundläggande värderingarna i huvudsak rådde fram till 90-talets början. Då började ny-socialdemokraterna ta över partiet.

Det är de som föraktar den svenska kulturen, genom att fnysa över den och kalla den töntig. De är öppet rasistiska genom att använda uttryck som ’vita män’. De spyr sitt förakt, genom att kalla dem för rasister, över dem som sannolikt företräder de grundläggande värderingarna, när de lämnar partiet för att söka sig till partier som utlovar mer av jämlikhet och rättvisa. De vänder sitt eget folk, arbetarklassen, ryggen.

I Riksdagen säger de att de aldrig kommer att kritisera islam, trots att islam, likt t ex nazism och kommunism, som starkt bekämpats av socialdemokratin, är en totalitär ideologi. De säger i Riksdagen att islam bidragit till vår gemensamma civilisation, trots att vi vet, genom systematiska vetenskapliga undersökningar, att islam i modern tid innebär att demokratisk, social och ekonomisk utveckling undertrycks.

Tell inordnar sig i den dominanta gruppen av ny-socialdemokrater när han nu, istället för att bekämpa demokratins motståndare, bjuder in dem och söker deras stöd. Han ser det som en lösning, trots att vår erfarenhet säger att det är en del av problemet.

Människorna i utanförskapsområdena borde istället få erfara den goda sidan av det svenska samhället och komma in i den svenska demokratin. De skall inte fortsatt fängslas av en vidskeplig och förtryckande ideologi.

Den omedelbara effekten Tell uppnådde på Förintelsens minnesdag var att partiet förlorade en medlem. Som övertygad demokratisk socialist kan jag inte vara medlem i ett parti som sitter ned med dem som företräder den onda sidan av samhället, de vidskepliga, totalitära religionerna.

Jag är inte ensam. Dagens opinionsundersökningar visar att partiet, med dessa ny-socialdemokrater, håller på att förtvina. Lyckligt är det, ty Sverige behöver inte mer av ny-socialdemokraternas vurmande för totalitarism, sexism och antisemitism, utan mer av demokrati, solidaritet och jämlikhet.

Sven-Olof Yrjö Collin, Öllsjö

​Jag har värderingar, och jag ingår i grupper som familjen, släkten, vänskapsgrupper, kollegiala grupper och organisationer. Dessa grupper har sina värderingar, som kan ansluta till mina, vara annorlunda eller stå i motsats till mina värderingar. Jag kan i olika grad acceptera de värderingar som inte är identiska med mina egna. Denna grad av acceptans är lojalitet. Lojalitet innebär således att man åsidosätter sina värderingar.

Jag fick i ett korrigeringssamtal från arbetsgivaren höra att det är tradition i Sverige att vara lojal mot sin arbetsgivare. Det fanns värderingar och yttringar från arbetsgivaren, om man med den menar de sk cheferna, som jag inte ville veta av, som jag undvek eller högljutt protesterade emot. Det arbetsgivaren gjorde stred mot mina värderingar och jag lät dem veta det. Men jag stannade kvar i organisationen, tills de kastade ut mig.

Jag deltog inte i min systers första barns dop. Mitt argument var att det stred mot min övertygelse som ateist, och att jag ville visa prästen min respekt genom att inte vara i hans kyrka. Jag förstod dock att min syster tog illa vid sig, varför jag deltog vid nästa dop. Min ateistiska värdering är oerhört viktig, och min respekt för prästerna är fortfarande viktig, men inför min syster och hennes upplevelse kunde jag åsidosätta mina värderingar.

Jag har kommit i ökande konflikt med det akademiska systemet. Det kan bero på att det akademiska systemets värderingar förändrats bort från mina värderingar, eller att mina värderingar fjärmats från det akademiska systemets värderingar. Men det kan också bero på att jag minskat min acceptans till avvikelser från mina värderingar. Jag kanske är mindre villig att åsidosätta mina värderingar. Min lojalitet kan ha minskat.

Lojalitet, dvs villighet att åsidosätta sina värderingar, kan ha sin grund i viljan att genom värderingsacceptans få ingå i en grupp, eller att erfara ett tvång till acceptans, med risk för uteslutning. Korrigeringssamtalet kanske var arbetsgivarens något otydliga signal att visa att det finns ett tvång att acceptera, med priset att annars bli utesluten. Jag blev inte lojal genom korrigeringssamtalet och blev därför utesluten. Eftersom jag inte behövde anställningen, även om uteslutningen från en del av kollegorna och från studenterna var smärtsam, kunde jag sturskt och ståndaktigt undvika att åsidosätta mina värderingar.

Jag har många gånger, på den här bloggen, förklarat att lojalitet kan vara en manifestation av makt, där den svagare är lojal mot den starkare, inför risken att uteslutas, t ex från utkomstmöjligheten. Den som har barn och familj, kanske snäv kompetens och svaga marknadsmöjligheter, blir en lojal medarbetare. Denna lojalitet kan med tiden fräta sönder individens värderingar så att individen gör gruppens värderingar till sina, dvs socialiseras, för att därigenom slippa undan lojaliteten. Lojaliteten har ju alltid ett pris eftersom den innebär att man åsidosätter sig själv och sina värderingar. Om man över tiden får gruppens värderingar, slipper man känna att man reducerar sig själv och sina värderingar. Man lyder inte, under lojalitetens flagga, utan man bär gruppens värderingar som sina egna. Men man har reducerats till att bli en papegoja i gruppen.

Jag lämnade det socialdemokratiska arbetarpartiet den 29 januari 2020. Då hade min lojalitet till partiet, grundlagt i mina samtal med min farmor för 45 år sedan, eroderat så mycket då mina värderingar skilde sig så mycket från de värderingar jag såg i partiets agerande, att jag inte kunde bära partimedlemskapet längre. Det är ett betydande pris jag betalar då jag nu har att stå inför min farmors grav och säga att jag lämnat partiet, det som befriade henne från statarförtrycket. Min lojalitet är bruten, och kan nog svårligen återkomma.

Den illojale är ensam. Men den har sina värderingar, och dagtingar inte med dem. Det gör att den kan stå framför spegeln och känna sig värdig spegelbilden. Men det står ingen sidan om den. Ensamhet är den illojales pris.

​Öllsjö den  11 februari 2020

​Det finns de som hävdar att när gud dog, då dog också den förhäxade världen. Alla väsen, alla mysterier försvann. Kvar blev det rationella förnuftet som via sina empiriska undersökningar fastställer principer och lagar för naturen och det sociala livet. Världen blev avmystifierad.

Jag förstår att de hällörade vill ha det till detta, att när gud dog, blev världen torftigare. Som om gud skulle ha andliga världen. De vill ju gärna smuggla in religionen igen, och betvinga människorna under deras tyranni.

Men inget kan vara mera fel.

​Världen är mystifierad. Den är fylld med mysterier. Men inte några mystiska andar och gudar, utan indränkt i oss, vi människor. Det är ju inte enbart så, att det är vi som skapat gud, utan det är ju vi som skapar det mystiska och skönheten. Ja, t o m etiken är det vi som skapar.

​Titta på den bild som finns i detta inlägg. Den visar, med ett kallt sätt att se på bilden, ett rum, med böjda bågar, och med vad hyllor som har saker på sig som benämns böcker. Försök att se blott och enbart de materiella manifestationerna, utan att lägga någon estetik eller värdering i ditt seende. Det blir en ganska kall värld du ser.

Gör dig nu till människa, med värderingar, med estetiska böjelser, med visioner och drömmar.

Plötsligt får bilden liv. I mina ögon visar den en sal som jag kan förnimma kroppsligt, med ett speciellt eko om man går med väl klackade skor. Jag ser alla målningar, som får mig att fantisera, ja, kanske t o m får för mig att de rör sig. Jag ser bågen till höger och kan tänka mig känslan att känna höjden och innefattningen under bågen. Jag ser alla böcker, alla dessa trädgårdar odlade av människa. Jag känner känslan när jag går förbi böckerna, och låter min hand känna bokryggarna.

Absolut ingenting av det som jag skrev i det förra stycket finns där. Det som det andra stycket innehåller är mig. Det är med mig, allt detta uppstår. Kommer det in en annan människa i biblioteket, kanske liknande, ja rent av identiska saker uppstår. Men inte absolut identiska, ty alla är vi olika.

Det som rimligen vore ett, är mycket och många. Det som rimligen är puts och läder, är meningsfulla saker och uttryck.

Världen kommer aldrig att avmystifieras. Inte så länge människan finns. Ty det är hon, som av världens grundmateria, som skapar alla dessa världar, där vi delar många, men har många som bara är våra egna.

Om vi är 9 miljarder människor, så finns det, om man skall vara detaljerad, och det skall man vara, ty varje individ är värd respekt och uppmärksamhet, 9 miljarder världar. Och det bara idag. Ty sedan går vi och lägger oss. När vi vaknar upp nästa dag är vi sannolikt, och förhoppningsvis, inte helt identisk med den som levde igår, utan att vi lärt oss någonting, insett någonting, vilket gör att vi uppfattar världen oerhört snarlig den som fanns igår, men ändock lite annorlunda.

Gud dog, och bra var det. Nu är det bara människor kvar. Vi, som skapar alla dessa världar.

​Öllsjö den 10 februari 2020

​Jag har aldrig varit högt i norr, där naturen är mäktig, och där det kan vara så starkt tyst att kanske blott man hör ljudet av den osynliga vinden. Däremot har jag varit i ökenlandskap i USA, där tystnaden var enorm. Det är en mäktig och ofantlig upplevelse av tystnad.

Vi människor är språkets bärare. Det talade språket är inte tyst, utan det ljuder. Genom ljudet kommunicerar vi med varandra och tar del av varandra. Språket är inte tyst. Det är inte en mäktig tystnad, utan ett mäktigt ljud.

Men jag har lärt mig att tystnaden hos den språkliga människan är en demonstration av makt. Om du tilltalar någon, genom röst eller skriftligt, t ex via mail, och du möts av tystnad. Då erfar du makt. Den som kan vända dig ryggen när du vill kommunicera, är den mäktige. Den som inte möter ditt kommunikationsförsök med kommunikation, vänder dig ryggen. Du är intet, ty den andre behöver inte bemöta dig. Blott den mäktige kan tiga. Och tigandet, tystnaden, visar att den har rätt och makt att inte bemöta ditt kommunikationsförsök.

Jag har mött det så många gånger i mitt arbete. Jag vill framföra en sak, jag försöker framföra det. Men möts av tystnad. Blott den mäktige har rätt att vara tyst.

Men det tas en nivå upp, genom att den som vill tala, förhindras att tala. Maktdemonstrationen tas en nivå upp genom att de som definierar sig som chefer, har rätt att tala genom massmail, men att individen i organisationen inte ges rätten att tala tillbaka, till alla. Den mailmöjlighet som finns, att skicka meddelande till alla i gruppen, stängs för de som är mottagare av mailen.

Denna tystnad finns t o m på allmänna möten, sk informationsmöten, där de anställda blir tilltalade och förväntas ta emot talet, men inte kommunicera, dvs svara på tilltalet. Den tilltalade skall vara tyst, ty det är blott information. Den skall tiga, på det att det inte sker någon kommunikation.

Makten hos det talande djuret ligger således i att ha rätt att inte svara, utan att tiga, samt att när den mäktige talar, har den tilltalade inte rätt att tala.

Denna dubbla tystnad är mäktig. Men inte som naturens mäktiga tystnad, utan som den mäktiges makt att vara tyst och att tysta.

Så kan det kanske accepteras i miljöer där man skall agera. Men i en akademi består mycket av agerandet av tal. Som detta jag just nu utför är, på denna blogg. Och akademiskt är att svara på tilltal. Debatt, dvs kommunikationen, är själva livsnerven, själva förutsättningen för verksamheten. Lydandet och tystnaden är det motsatta i en akademisk miljö. Där talar man och får tal tillbaka. Grunden vi står på är den kommunikativa kritiken, att utveckla tankar genom kommunikation. Att där använda tystnaden, är att förneka akademins själva väsen.

De krav på tigande som idag finns och sprider sig i akademin, är därför akademins svanesång. Det är att vända ryggen till akademins väsen.

Tystnadens plats är i öknen, i de mäktiga fjällen. Inte i akademin.

​Öllsjö den 9 februari 2020  

​Språket är en viktig bärare av vår värld. Det återger vår värld och gestaltar vår värld. Vi forskare måste försöka ge ett så korrekt återgivande av vår värld som är möjligt, givet de kunskapsmässiga begränsningar vi som människor har.

Det innebär att vi tex skall försöka undvika att via språket sprida och underhålla fördomar, dvs generaliseringar som saknar empiriskt stöd. En sådan fördom är att en revisor är en man. Mången uppsats har jag läst där revisorn omnämns som en man.

”En revisor måste vara oberoende, på det att intressenterna har för troende för honom”.

Detta är inte en korrekt sats. I sin första del utger den sig för att vara en generell sats och uttala sig om ’En revisor’, vilken som helst. Men därefter preciserar den att det blott avser en situation, där revisorn var en man.

Det går förvisso att skriva om satsen, och ersätta ’honom’ med ’revisorn’. Men det blir onödigt tungt att läsa, varför ordet ’hen’ är utomordentligt att använda.

Många gör narr av ordet hen, och insinuerar att man är feminist om man använder ordet. Nej, man är inte feminist. Man är exakt. Däremot är det ju helt galet att använda ordet hen om man avser Brigitte Bardot, som ju är kvinna och därför en hon, eller om man använder hen om man avser den svenske kungen, som ju är en man.

Efter dessa självklarheter kommer mer diffusa ord, som det jag nyss använde, att ’man avser’. ’Man’ är ju både ett uttryck för en människa med manligt kön, men är även ett ord vi använder när vi uttalar oss generellt om någon. Min språkliga kunskap är dock så begränsad att jag faktiskt inte vet om ordet ’man’, som jag använde ovan, är identiskt med ordet ’man’ som avser en person med manligt kön. Vi har ju en mängd ord som är identiska i stavning, men som har olika betydelse och ursprung. Tomten avser ju både en manlig figur med julklappar och skägg, och en landyta runt ett hus. Dock uttalas ordet olika beroende vad som avses, vilket inte ordet ’man’ gör, vilket kan antyda att ’man’ har en bakomliggande betydelse av manligt i bägge fallen.

Men hör nu mannen Sven-Olof uttala sig, kanske patriarkaliskt och dumt, men ändock, följande är min åsikt.

Jorden vi står på är inte manlig, den är inte neutrum, utan den är feminin, den är Moder jord, gärna med stor bokstav, för att visa respekt. Prova och vänd på det och säg Fader Jord. Det låter knasigt. Någon hävdar att det är Moder p g a fertilitet, men den inser inte att av könen är det ju mannen som är mest fertil, ty hur många barn kan en man alstra, och hur många kan en kvinna alstra? I förmåga att alstra barn, är mannen mer fertil än kvinnan.

Fertilitet är mannens, men det är ju blott som en av de två som krävs för att starta livets framväxt. Fertilitet är blott sekunders händelse. Den som gör jobbet, den som bär och utvecklar livet, är kvinnan.  Det är därför rimligt att jorden, den som utvecklar och ger oss liv som utvecklat, är en kvinna. Därför skall jorden bära kvinnans genus, Moder Jord.     

Språket som vi har och använder, som gavs oss, som växte i oss när vi var barn. Det kallas inte fadersmålet. Även språket är feminint och heter modersmålet. Det är som om vi gör det feminint som avser växande.

Däremot heter det inte moderslandet, utan faderslandet. Jag har ingen aning varför, men kanske för att en avgränsad del av jorden blev speciellt viktig när nationalstaterna, med sina arméer av män, bildades under medeltiden, och därför blev ett manligt väsen.

Slutligen är människan inte han utan hon. Det mest magnifika vi känner, människan, är en hon. Trots att människan börjar genom ett möte av honom och henne. Men kanske för att människan förvisso initieras av en han och en hon, men återigen, växer till och blir en människa genom henne, kvinnan.

Vi skall vara exakta i vårt språkbruk, men den finns estetiska skäl för att behålla genus i vissa fall.

​Öllsjö den  8 februari 2020

​Högskolan Kristianstad befinner sig på ett nedlagt regemente. Lokalerna är delvis anpassade till en högskolas behov, men p g a tjocka väggar och gedigna byggnader, är det svårt att anpassa dem perfekt. Merparten av studenterna kommer via tåg, mestadels västerifrån. De får därför hoppa av tåget vid den centralt belägna järnvägsstationen och ta bussen ut till Campus, vilket tar totalt kanske 20 minuter. 

Rektor och högskolans ordförande önskar flytta högskolan till en mindre tomt som ligger granne med järnvägsstationen. I lokaltidningen haglar argument för och emot flytten. Jag skall inte här ta upp de argument som haglar omkring, men ge en liten kommentar.

Det är svårt att förutsäga vilka behov en lokal högskola kan ha i framtiden. Ju mer internet blir en form för kommunikation i utbildningen, ju mindre salsträffar man har, ju mindre är behovet av en högskola nära fysiska kommunikationscentra. Då spelar varken järnvägen eller parkeringsplatser någon roll.

Det finns dock förklaringar till sådana här processer, som inte omsätts till argument. Institutionell tröghet och bymentalitet är sådana skäl.

Ett huvudargument är att studenterna måste lastas om vid järnvägsstationen. Kanske det tar 20 minuter enkel resa med omlastning. De förlorar således 40 minuter på en dag p g a att högskolan ligger i ett ytterområde. Men det argumentet är noll och intet värt om man betänker att Hässleholm kunde vara högskolans plats. Merparten av studenterna åker förbi Hässleholm på sin väg till Kristianstad. Hade högskolan legat i Hässleholm hade de sparat den tid det tar att resa mellan Kristianstad och Hässleholm. Resan tar ungefär 20 minuter, dvs lika lång tid som man sparar vid en omlokalisering från nuvarande plats till centrum. Studenterna skulle därmed spara 1 timme och 20 minuter om högskolan låg centralt i Hässleholm.

Men att flytta högskolan till Hässleholm har, vad jag vet, inte varit aktuellt.

Ett skäl att man inte tänker på Hässleholm som plats kan vara institutionell tröghet. Det gamla länet, som idag är del av Region Skåne, omfattade Hässleholm, men hade Kristianstad som sin huvudort. Mentalt lever länen fortfarande kvar och deras huvudorter, Kristianstad och Malmö. Kanske är det därför man inte kan överväga en placering i en ort som inte är centralorten. Trots att transporttekniskt är Hässleholm centralorten. 

Ett annat skäl kan vara bymentaliteten. Rektorn bor 5 minuters promenad från centrum i Kristianstad. Styrelseordförande bor i Åhus, som ligger sydost från centrum, ca 21 minuters bilfärd. Detta centrum har börjar avfolkas p g a en nybyggd galleria i utkanten av staden. H&M stängde precis sin butik i centrum. Mycket diskussion förs kring hur centrum skall få mer liv. Ett argument kring högskolelyften är att studenterna då stannar i centrum och ger det liv. Det är självfallet ett helt orimligt argument för en högskola, eftersom en högskola rimligen enbart skulle ha kunskapsförmedlingens kvalité för sina ögon. Men med två makthavare, som är lokala, kan flytten ha bymentaliteten som motiv. Flytten handlar om att göra högskolan till ett instrument, inte för kunskap, utan för att levandegöra ett döende centrum.

Argumentationen handlar givetvis om rationella skäl. Men precis som vi ekonomer gör, när vi analyserar företag och deras strategier, beaktar vi individers intressen. Det finns en hel teoritradition som formligen vältrar sig i det snöda egenintresset, på bekostnad av organisationens målsättning. Det finns en annan teoritradition som formligen vältrar sig i den institutionella trögheten.

Det är onekligen aningen roande att vara forskare, som i många publikationer använt dessa två teorier. Samtidigt som jag åser hur en förment rationell argumentation förs, där man gör vad man kan för att inte ens antyda att bymentalitetens egoism och institutionell tröghet kan vara giltiga skäl i debatten.

​Öllsjö den 7 februari 2020   

​En studie från Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, Tillväxtanalys, visar på ett samhälleligt bedrägeri.

https://www.svd.se/rutavdrag-ger-fa-lagutbildade-jobb

Man har undersökt kostnaderna för och effekterna av ROT och RUT-avdragen under åren 2010 till 2015, och för sänkt krogmoms under tiden 2012-2014.

För ROT-avdragen fann man att de kostat staten 92.000.000.000 kr, och gav mellan 11000 till 16000 jobb. Det ger en kostnad för staten på mellan 8.363.636 kr och 5.750.000 kr per jobb.

För RUT var kostnaden 14.500.000.000 kr, och gav mellan 7700 till 9300 jobb. Det ger en kostnad för staten på mellan 1.883.117 kr och 1.559.139 kr per jobb.

För momssänkningen fann man att den kostat 25.500.000.000 kr och gett cirka 11.300 jobb. Det ger en kostnad per jobb på 2.256.637 kr per jobb.

Det är ansenliga kostnader. Vad får man då för det? I huvudsak får man privata renoveringar och städningar.

Nu invänder någon och säger att det man framför allt får, speciellt för RUT, är att de som står långt från arbetsmarknaden, kommer in i den samhälleliga värmen. Då citerar jag från artikeln: ”Av de anställda i rutföretagen kom 15 procent från det författarna kallar ekonomiskt utanförskap och 10 procent från arbetslöshet.” Inte mycket till värme där inte.
ROT och RUT är således avdrag som inte gör en god samhällstjänst, relativt vad pengarna annars hade kunnat användas till.

Vad de däremot ger, är skatteavdrag för de besuttna med egendom och de som har löner som gör det möjligt att bekosta städare och snickare och att dra av en del av den kostnaden. Låginkomsttagare göre sig icke besvär.

Ett annat argument som anförts är att det minskar förekomsten av svarta pengar. Kanske det, men eftersom svarta pengar är kriminell verksamhet, borde man då inte möta kriminalitet med fler poliser och hårdare straff? En krona i svarta pengar, ger ett år på kåken för betalaren och mottagaren. Då skulle nog svarta pengar minska.

ROT och RUT är en tämligen tydlig klasslagstiftning. Den riktas till dem som har, och som njuter ett avdrag. Dessa skall man inte skicka i fängelse när de gör något olagligt, som betalar med svarta pengar, utan man skall ge denna klass finansiella incitament att vara laglig.

Man kan bli kommunist för mindre och skandera klass mot klass, avdrag mot bidrag.

​Öllsjö den 6 februari 2020

​I boken ’Ensam i Berlin’, skriven av Hans Fallada, gestaltas ett öde som drabbade Otto och Elise Hampel. De protesterade mot Hitler och hans krig genom att skriva upplysande texter om diktaturen på små vykort, som de lade i trapphus i Berlin. De blev påkomna, dömda till döden och avrättade 1943. Deras ende son hade tidigare dödats vid fronten. De gjorde vad de fann vara rätt, och betalade ett extremt pris, deras liv.

Franz Jägerstätter var en österrikisk bonde, med fru och tre mindre barn, som vägrade att svära lydnad till Hitler. Han ansåg att Hitler och hans nazister gjorde fel och att de utkämpade orättfärdiga krig. Han var djupt kristen och fick rådet av sin kyrka, den katolska, att böja sig. Men han ansåg att det inte var rätt att böja sig. Han dömdes till döden och avrättades 1943.

Paret Hampel hade ingen som berodde på dem. Franz hade däremot en hustru och tre mindre barn, som berodde på honom. Att agera efter sitt samvete är lättare, ju mindre det kostar. För Franz kostade det enormt mycket. Inte bara hans liv, utan välfärden för hans fru och de tre barnen. Ändock vägrade han att göra det som han ansåg vara orätt.

Jag tog arbete på Högskolan Kristianstad i avsikt att bygga en av Sveriges bästa akademiska utbildningar i ekonomi. Jag protesterade mot en del saker och uttryckte min kritik på den blogg du nu läser. Jag fick en kallelse till ett ’korrigeringssamtal’ med anledning av att jag hade adressen till denna blogg på mitt visitkort på varje e-mail jag skickade ut. Jag tog bort hänvändelsen inom 17 minuter och meddelade att korrigeringen skett, varför samtalet kunde ställas in. Nej, de ville ändock ha ett korrigeringssamtal. På det samtalet fick jag veta av en vice-rektor att det finns en tradition i Sverige att man är lojal gentemot sin arbetsgivare.

Jag minns min upplevelse, hur det stormade inom mig när hon sade att man skall vara lojal.
VAR JAG INTE JAG LOJAL?
VAR JAG ILLOJAL?
JAG?
ÄR DET MIG DU TALAR TILL? (https://www.youtube.com/watch?v=BV7AfWxKxyQ)

Jag hade under det året jag arbetat på högskolan, arbetat mer än någonsin. Jag hade antagit ansvar för en mängd saker på institutionen. Jag hade undervisat och handlett, med utmärkta kursutvärderingar från studenter. Jag hade finansierat och handlett doktorander. Jag hade arrangerat seminarier som uppmärksammades av lokaltidningen. Jag hade samlat de som ville diskutera institutionens utveckling. Jag hade fört ut högskolans namn i rikstäckande tidningar. Jag tyckte jag var lojal till högskolans uppgift. Men i vice-rektorns ögon var jag illojal.

Jag deklarerade i lokaltidningen att så länge jag var professor, skulle den akademiska friheten respekteras på institutionen och vetenskaplig kunskap skulle meddelas. Däremot skulle inte ideologiska organisationer, som FN, och deras ideologi, deras 17-punktsprogram för hållbarhet, penetrera utbildningen, ty det strider mot både akademisk frihet och mot kravet att meddela vetenskaplig kunskap. Jag tyckte jag var lojal mot akademins uppgift. Fyra månader senare var jag arbetsbefriad, med ett kontrakt om långsamt avsked.

En kollega påminde mig då om mina ambitioner, att bygga en fantastisk utbildning. Det uppnådde jag sannerligen inte. Resultatet blev istället att jag var arbetsbefriad, två docenter slutade och gick till två andra läroanstalter, en lovande, blivande doktorand slutade och gick till en annan läroanstalt, och några andra av de som jag identifierat som de man bygger en fantastisk utbildning med, förlorade geisten. Han frågade om det var värt att ge upp ambitionen att bygga en bra utbildning för studenterna för att hedra det rätta, akademisk frihet och skyldigheten att undervisa vetenskaplig kunskap?

Jag fick inte plikta med mitt liv, som Hampel och Franz. Jag pliktade med min anställning, med den fantastiska utbildningen och med den produktiva samvaron med de goda kollegorna på institutionen. Kanske inget av detta hade skett om jag följt det som vice-rektorn hävdade var en tradition, att vara lojal mot sin arbetsgivare. Där man ser arbetsgivaren som cheferna och inte den akademiska institutionens uppgift, så som jag uppfattade den.  

I min moraliska värld gör jag det tydligt för mig. Jag ser Eichmann och hans accepterande av Himmlers order. Han var lojal. I betydelsen lydande. Han böjde sig villigt. Han gjorde vad som skulle göras. Har chefen beslutat, följer de underlydande chefen. Lojalitet är att lyda.

Så gjorde inte Hampel och Franz. De följde sitt hjärta och sitt förnuft. Och förlorade oerhört mycket.

Franz barn förlorade en fader och en uppväxt med en fader i sin närhet. Ett oerhört pris. Vad barnen vann, var insikten i värderingars vikt.   

Studenterna förlorade det de inte kan erfara, den fantastiska utbildningen, medan min vinst består i att jag inte deltar i akademins sönderfall.

Likt Pontius Pilatus, är mina händer rena. Medan Kristus drar sin sista suck på korset.      

Öllsjö den 5 februari 2020

Unga människor investerar sina unga liv i utbildning. De lånar pengar eller arbetar för att betala sina räkningar under utbildningen.

De jag avser här, är ofta barn av arbetarklassen eller underklassen, kalla det vad du vill. Deras föräldrar har ingen akademisk utbildning. De vet inte riktigt och de förstår inte riktigt vad deras ungdomar gör. Men de går på högskola. Det är väl bra?

Det är unga människor som kan ges en himlastege. Som kan ges en möjlighet att utveckla de förmågor som naturen gett dem, men som den sociala miljön har hindrat dem från att utveckla. I med vilja och avsikt, utan av oförstånd. Stenarna i ryggsäcken där bär, kan bytas ut mot kraftfullt stigande heliumballonger. Utbildningen kan lyfta dem.

Nu är det tid. Nu finns möjligheten. Nu kan den enorma blomman utvecklas, den som idag blott kan skönjas som ett frö.

Nu kan den unga människan utvecklas. Genom att du ger den unga människan en fantastisk utbildning, fylld med bildning, spännande föreläsningar och hårda studier. Den unga människan utmanas, både i sitt intellekt och i sin arbetsförmåga. Den känner kraften från utbildningen. Den erfar sin chans, att få ta steget upp på den där stegens första steg. Den kan blicka upp och erfara stegens fortsättning.

Men vad gör ni? Ja, vad i herrans namn gör ni?

VAD FAN GÖR NI?

Ni sätter in lärare som saknar bildningen, som saknar utbildningen i ämnet som skall utbildas. De som skall lära sig regressionens mysterium, får en lärare som knappt klarar pagineringen i wordprogrammet.  Ni sätter in lärare i allsköns ämne, men inte i det ämne som studenterna skall skall undervisas i. Ni sätter in plagiatörer, de som förbrutit sig mot en av de mest centrala värderingarna som borde finnas t o m i de moderna värdegrunderna, de som börjar med ’lika värde’. ’Lika värde? Pytt nej, här är det lägre värde som gäller.

Ni lurar studenterna med att det är Sveriges bästa utbildning. Det gällde 2010, och lärarna som stod för den bedriften har nästan alla slutat.

Ni bryr er inte ett dugg om de unga människorna. Ni bryr er bara om att sätta in en person, vilken som helst, och kalla den lärare. Ty då har ni till synes gjort ert jobb, och kan få era löner och er status och era positioner. Och alla möten ni sitter i, kan fortsätta.

Medan där ute, i salarna, sitter den unga människan med sitt liv, och tror att den får en utbildning, ja, kanske t o m tror att den får Sveriges bästa utbildning. Ty den vet inte att allt är ett skådespel för att ni skall framstå som att ni ger en utbildning. Den unga människan är inte ens en åskådare i skådespelet, ty en åskådare har ju ofta upplevelser. Den unga människan är blott en kuliss, som skall dölja det faktum att där intet finns.

Det enda som finns, det är lögnen om utbildningen. Det som inte finns, det är himlastegen, som den unga människan hade kunnat få, om ni hade gjort ert arbete. Om ni hade haft det mista hut i kroppen.

Ni borde veta hut.  

​Öllsjö den 4 februari 2020