På 70-talet gav Socialstyrelsen en rekommendation: ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen”. Det angreps från liberalt håll för att vara social ingenjörskonst av värsta slag, där staten vet vad individen behöver.
Idag får vi veta att barn i utanförskapsområden kommer hungriga till skolan. Skolor överväger att servera frukost i skolorna, dvs att skolorna, ytterst staten, blir de som får betala för kalaset, genom att kompensera för föräldrars misslyckanden.
Från Storbritannien rapporteras att landets unga är kortare än andra länders ungdomar, något som sägs bero på dålig kosthållning, vilket också yttrar sig i att ungdomar idag har mer av bristsjukdomar som skörbjugg och rakit. Det syns tydligt i de fattigaste områdena där ungdomar är kortare och överviktiga relativt ungdomar i välbärgade områden.
(https://www.svd.se/a/KnXAP4/brittiska-barn-far-skorbjugg-chockerande )
Högerns förtrupp, krönikören i Svenska Dagbladet, Lena Andersson, visade på att även den fattige kan äta sig mätt på bra mat, och lade därmed skuldbördan på föräldrar, som inte tycks vilja ge sina barn bra mat.
(https://www.svd.se/a/Q7OlRV/hungrar-barnen-ar-det-foraldrarnas-fel-inte-ulf-kristerssons )
Högern är sig lik. Hunger och undernärdhet är individens och familjens fel, och de läxas upp för att inte inse detta. Mer socialliberala och gammelvänstern ser istället människors svagheter och anser att staten skall ingripa, genom informationskampanjer likt Socialstyrelsens uppmaning, eller genom ekonomiska ingrepp, där frukost på skolan är ett sådant.
Frågan är, var går gränsen för individen och för staten?
Jag fick nyligen en uppmaning av hälsovården, via ett brev som tydligen gick ut till alla över en viss ålder, att lämna prov via brev, och därefter få svar om det fanns risk för en speciell typ av cancer. Jag skickade in mitt prov och fick besked att det inte fanns spår av cancerrisk.
Jag var mycket nöjd över den omhändertagande staten. Den anmodade mig inte, utan bjöd in mig att, på frivillig väg, testa mig. Det avsåg en sak som jag inte hade en aning om. Som jag inte vill informera mig om, inte blott för obehaget i sjukdomsfantasier, utan mest för att människans sjukdomar är oändliga, varför att låta sig informeras om alla sjukdomar skulle uppta hela livet. Staten avlastar mig, gör bedömningen vilka sjukdomsrisker som skall hanteras och vilka som kan ligga i det fördolda. Staten är omhändertagande. Den befriar mig från tidsödande informationsinhämtning, dvs ger mig mer ledig tid, och ger mig högre grad av trygghet. Tack, ombesörjande stat!
Man kan, likt högern, fördöma mig och skambelägga mig. Jag, som inte informerar mig, och som, genom min okunskap och likgiltighet, skapar kostnader för skattekollektivet som måste finansiera den statliga omsorgen om individen, istället för att jag själv bär kostnaden för omsorgen om mig själv. Inte konstigt vi får höga skatter när staten får ta hand om alla individer, t o m forna professorer i företagsstyrning.
Högern har, sedan 80-talet, varit framgångsrik i att nedrusta den ombesörjande staten, det de kallar social ingenjörskonst.
Ett sådant tilltag, som marknadsfördes som ökad frihet, var att stimulera folk att utbilda sig i spekulation för pension. Folk skall minsann inte sitta i sin trädgård och odla jordgubbar, utan sitta inne och bilda sig i kapitalismens själ, kapitalavkastning via spekulation. Därav kom premiepensionen till, där 2,5 procent av inkomstgrundande pension avsätts för individen att själv bestämma var den skall placeras. För mig, som själv ägnar mig åt aktiespekulation, var det oerhört irriterande eftersom jag tycker att staten skall stå för den grundläggande pensionen, och de som så önskar, skall slippa ifrån att ägna tid och möda åt finansiell spekulation. Men premiepensionen rymmer ett alternativ för oss som tycker att det är statens uppgift, nämligen AP7 Såfa, som innebär att om man väljer att inte göra ett individuellt val, placeras kapitalet i den fonden. Man kan skönja en illa dold privatiseringsambition bakom premiepensionen, att slutmålet är att all pension ligger hos individen att välja, medan staten blott erbjuder en ytterst liten pension för fyllbultar, för invandrare som inte tjänat in till pension och för allmänt slösaktiga personer som inte ser framtiden.
Man kan se positivt på privatiseringen, då den säger att varje individ är kapabel att ta hand om sig själv, och den skall både ha möjligheten och tvånget att ta hand om sig själv. Vill någon spendera sina pengar idag och inte ha mycket i framtiden, skall den kunna göra så, istället för att staten tvångsbeskattar individen idag, för att ge tillbaka vid ålderns höst. Frihet är att få välja att ha goda dagar idag och dåliga i morgon, eller att ha det snålare idag, men gott vin vid ålderns höst. Det är individens val, inte statens val.
Men man kan också se positivt på den ombesörjande staten. Den avlastar individen från att beakta allt mellan himmel och jord, och lägger allt informationsinhämtande och bedömning på staten, där riktiga experter på saken kan göra en god bedömning. Istället för att slösa tid på att lära mig om pensionsfonder, kan jag läsa en bok om Hegels dialektik.
Men den ombesörjande staten handlar också om klassamhället, där resurssvaga personer, både i egen kunskap, men också i nätverk, som inte känner personer med aktiekunskap som kan tipsa om placeringsalternativ och som inte, över en god middag i goda vänners lag, kan samtala med sin vän, läkaren, och där få tips om att man bör ta sådant prov som jag skrev om ovan.
Ytterst är det frågan om var på linjen mellan fullständig individuell frihet, där individen måste göra alla val och ta alla konsekvenser, och ett fullständigt totalitärt samhälle, där staten bestämmer över individen och befriar den från alla val, dvs frihet från frihet.
Varje val som en individ kan göra, där det är möjligt att staten kan göra valet, dvs var på linjen man skall ligga, bör vara uppe för debatt och för avgörande via fria och hemliga val, dvs demokrati.
Förr i tiden fick man hyra sin telefon av det statliga Televerket, där man kunde välja mellan några få olika modeller, och fick sedan ringa på deras nät. Idag finns en uppsjö av telefoner och bolag som producerar telefontjänster. Jag lät mig nyligen förföras av en munvig försäljare för ett bolag, Tele2, med konsekvens, som senare visade sig, att jag fick ett sämre abonnemang än jag hade tidigare, där försämringen låg gömd i en avtalsklausul som försäljaren inte belastade mig med vid försäljningen av abonnemanget. Professionalismen hos Televerket har, i mitt tycke, efter blåsningen av Tele2, ersatts av en Kiviksmarknadsmentalitet, där jag, som köpare, måste vara oerhört uppmärksam på alla klausuler. Individens fria val har kostat mig en hel del i detta fall. Jag var inte kompetent att ta hand om mina intressen och får betala för det.
Å andra sidan, när telefonbolaget Vodafone fanns, fick jag ibland meddelande från dem, att de kunde se på mitt telefonerande att jag kunde ha ett annat av deras abonnemang, som innebar att jag kunde få lägre kostnad för mitt telefonerande. Kompetensen och kunskapen om mitt telefonerande och deras abonnemangsalternativ fanns hos bolaget och de använde sin kompetens för att hjälpa mig i mitt val. Vodafone var ett bolag som visade sina kunder omsorg och befriade dem från att skapa kunskap om alla alternativ. Vodafon var ett ombesörjande företag.
Ge mig därför ett företag som tillhandahåller en lista över alla val en individ kan tänkas göra och som erbjuder sig att hjälpa mig med alla dessa val. Ge mig också en ombesörjande stat, som när den ser att individer gör felaktiga val, som innebär att deras barn blir fetare och kortare, går ut till individerna och hjälper dem till bättre val.
Den 19 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag får vi veta att barn i utanförskapsområden kommer hungriga till skolan. Skolor överväger att servera frukost i skolorna, dvs att skolorna, ytterst staten, blir de som får betala för kalaset, genom att kompensera för föräldrars misslyckanden.
Från Storbritannien rapporteras att landets unga är kortare än andra länders ungdomar, något som sägs bero på dålig kosthållning, vilket också yttrar sig i att ungdomar idag har mer av bristsjukdomar som skörbjugg och rakit. Det syns tydligt i de fattigaste områdena där ungdomar är kortare och överviktiga relativt ungdomar i välbärgade områden.
(https://www.svd.se/a/KnXAP4/brittiska-barn-far-skorbjugg-chockerande )
Högerns förtrupp, krönikören i Svenska Dagbladet, Lena Andersson, visade på att även den fattige kan äta sig mätt på bra mat, och lade därmed skuldbördan på föräldrar, som inte tycks vilja ge sina barn bra mat.
(https://www.svd.se/a/Q7OlRV/hungrar-barnen-ar-det-foraldrarnas-fel-inte-ulf-kristerssons )
Högern är sig lik. Hunger och undernärdhet är individens och familjens fel, och de läxas upp för att inte inse detta. Mer socialliberala och gammelvänstern ser istället människors svagheter och anser att staten skall ingripa, genom informationskampanjer likt Socialstyrelsens uppmaning, eller genom ekonomiska ingrepp, där frukost på skolan är ett sådant.
Frågan är, var går gränsen för individen och för staten?
Jag fick nyligen en uppmaning av hälsovården, via ett brev som tydligen gick ut till alla över en viss ålder, att lämna prov via brev, och därefter få svar om det fanns risk för en speciell typ av cancer. Jag skickade in mitt prov och fick besked att det inte fanns spår av cancerrisk.
Jag var mycket nöjd över den omhändertagande staten. Den anmodade mig inte, utan bjöd in mig att, på frivillig väg, testa mig. Det avsåg en sak som jag inte hade en aning om. Som jag inte vill informera mig om, inte blott för obehaget i sjukdomsfantasier, utan mest för att människans sjukdomar är oändliga, varför att låta sig informeras om alla sjukdomar skulle uppta hela livet. Staten avlastar mig, gör bedömningen vilka sjukdomsrisker som skall hanteras och vilka som kan ligga i det fördolda. Staten är omhändertagande. Den befriar mig från tidsödande informationsinhämtning, dvs ger mig mer ledig tid, och ger mig högre grad av trygghet. Tack, ombesörjande stat!
Man kan, likt högern, fördöma mig och skambelägga mig. Jag, som inte informerar mig, och som, genom min okunskap och likgiltighet, skapar kostnader för skattekollektivet som måste finansiera den statliga omsorgen om individen, istället för att jag själv bär kostnaden för omsorgen om mig själv. Inte konstigt vi får höga skatter när staten får ta hand om alla individer, t o m forna professorer i företagsstyrning.
Högern har, sedan 80-talet, varit framgångsrik i att nedrusta den ombesörjande staten, det de kallar social ingenjörskonst.
Ett sådant tilltag, som marknadsfördes som ökad frihet, var att stimulera folk att utbilda sig i spekulation för pension. Folk skall minsann inte sitta i sin trädgård och odla jordgubbar, utan sitta inne och bilda sig i kapitalismens själ, kapitalavkastning via spekulation. Därav kom premiepensionen till, där 2,5 procent av inkomstgrundande pension avsätts för individen att själv bestämma var den skall placeras. För mig, som själv ägnar mig åt aktiespekulation, var det oerhört irriterande eftersom jag tycker att staten skall stå för den grundläggande pensionen, och de som så önskar, skall slippa ifrån att ägna tid och möda åt finansiell spekulation. Men premiepensionen rymmer ett alternativ för oss som tycker att det är statens uppgift, nämligen AP7 Såfa, som innebär att om man väljer att inte göra ett individuellt val, placeras kapitalet i den fonden. Man kan skönja en illa dold privatiseringsambition bakom premiepensionen, att slutmålet är att all pension ligger hos individen att välja, medan staten blott erbjuder en ytterst liten pension för fyllbultar, för invandrare som inte tjänat in till pension och för allmänt slösaktiga personer som inte ser framtiden.
Man kan se positivt på privatiseringen, då den säger att varje individ är kapabel att ta hand om sig själv, och den skall både ha möjligheten och tvånget att ta hand om sig själv. Vill någon spendera sina pengar idag och inte ha mycket i framtiden, skall den kunna göra så, istället för att staten tvångsbeskattar individen idag, för att ge tillbaka vid ålderns höst. Frihet är att få välja att ha goda dagar idag och dåliga i morgon, eller att ha det snålare idag, men gott vin vid ålderns höst. Det är individens val, inte statens val.
Men man kan också se positivt på den ombesörjande staten. Den avlastar individen från att beakta allt mellan himmel och jord, och lägger allt informationsinhämtande och bedömning på staten, där riktiga experter på saken kan göra en god bedömning. Istället för att slösa tid på att lära mig om pensionsfonder, kan jag läsa en bok om Hegels dialektik.
Men den ombesörjande staten handlar också om klassamhället, där resurssvaga personer, både i egen kunskap, men också i nätverk, som inte känner personer med aktiekunskap som kan tipsa om placeringsalternativ och som inte, över en god middag i goda vänners lag, kan samtala med sin vän, läkaren, och där få tips om att man bör ta sådant prov som jag skrev om ovan.
Ytterst är det frågan om var på linjen mellan fullständig individuell frihet, där individen måste göra alla val och ta alla konsekvenser, och ett fullständigt totalitärt samhälle, där staten bestämmer över individen och befriar den från alla val, dvs frihet från frihet.
Varje val som en individ kan göra, där det är möjligt att staten kan göra valet, dvs var på linjen man skall ligga, bör vara uppe för debatt och för avgörande via fria och hemliga val, dvs demokrati.
Förr i tiden fick man hyra sin telefon av det statliga Televerket, där man kunde välja mellan några få olika modeller, och fick sedan ringa på deras nät. Idag finns en uppsjö av telefoner och bolag som producerar telefontjänster. Jag lät mig nyligen förföras av en munvig försäljare för ett bolag, Tele2, med konsekvens, som senare visade sig, att jag fick ett sämre abonnemang än jag hade tidigare, där försämringen låg gömd i en avtalsklausul som försäljaren inte belastade mig med vid försäljningen av abonnemanget. Professionalismen hos Televerket har, i mitt tycke, efter blåsningen av Tele2, ersatts av en Kiviksmarknadsmentalitet, där jag, som köpare, måste vara oerhört uppmärksam på alla klausuler. Individens fria val har kostat mig en hel del i detta fall. Jag var inte kompetent att ta hand om mina intressen och får betala för det.
Å andra sidan, när telefonbolaget Vodafone fanns, fick jag ibland meddelande från dem, att de kunde se på mitt telefonerande att jag kunde ha ett annat av deras abonnemang, som innebar att jag kunde få lägre kostnad för mitt telefonerande. Kompetensen och kunskapen om mitt telefonerande och deras abonnemangsalternativ fanns hos bolaget och de använde sin kompetens för att hjälpa mig i mitt val. Vodafone var ett bolag som visade sina kunder omsorg och befriade dem från att skapa kunskap om alla alternativ. Vodafon var ett ombesörjande företag.
Ge mig därför ett företag som tillhandahåller en lista över alla val en individ kan tänkas göra och som erbjuder sig att hjälpa mig med alla dessa val. Ge mig också en ombesörjande stat, som när den ser att individer gör felaktiga val, som innebär att deras barn blir fetare och kortare, går ut till individerna och hjälper dem till bättre val.
Den 19 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
