​När jag började studera på universitetet på slutet av 70-talet, presenterades tentamensresultat på en anslagstavla, där namn, poäng och betyg angavs. Nyfiket jämförde man sig med andra bekanta på kursen. Körde man, dvs blev rejält underkänd, gick man fort hem för att gömma sig under någon dag, eller bortförklarade misslyckandet med någon förälskelse eller tungt festande. Gick det bra, vandrade man värdigt, dvs sakta och med ett lugn som blott en student som nått Väl Godkänt kan ha. Med undantag av om det var ovanligt många som fått Väl Godkänt. Då devalverades värdet av betyget, och man suckade över lättjefulla lärare som väljer den enkla vägen ut, att godkänna studenter en masse.

Denna rutin försvann och ersattes av en lista med poäng och betyg, där individen identifierades med de fyra sista siffrorna i personnumret. Då kunde blott individen identifiera sitt resultat, och andra svävade i ovetskap om andras resultat. Men effekten blev istället ett tisslande och ett tasslande och ett frågande om hur det gick. Den ordlösa gestaltningen av resultat via kroppslig kommunikation, som fanns tidigare, ersattes nu av ord, frågor, viskande sladder, dvs av verbal kommunikation.

Idag får envar student skickat sitt resultat per mail. Jag vet inte vad som sker idag, men under antagande att studenter inte förändrats dramatiskt, kanske resultaten sprids via verbal kommunikation.

Jag tror således att den minskande transparensen på resultaten kanske inte minskat stigmat av Underkänt eller triumfen av Väl Godkänt, men har infört det som inte fanns tidigare, nämligen sladder, tissel-tassel och ryktesspridning.

När jag under 80-talet presenterade mina studenters uppsatsbetyg, skedde det på ett sätt som idag sannolikt skulle beskrivas som inkvisitoriskt. Varje uppsats på kandidatnivån hade 2 timmars granskning. Först av opponenterna och av golvet, tills ungefär 20 minuter var kvar. Då presenterade jag uppsatsens betyg under de sista 20 minuterna, med användande av säkert 10 OH-bilder. Det fanns oftast ett 20-tal studenter i seminarierummet, plus de två opponenterna och de 2 respondenterna. Jag gick noga igenom varje kriterium jag hade, då som nu 9 stycken, och argumenterade för varje delbetyg på dessa kriterier. Därefter gjorde jag en sammanfattande kritik och gav ut betyget. Alla studenterna, golvet, opponenterna och de bedömda, fick möjlighet att kommentera min bedömning. Ibland blev det debatt och jag fick motivera min bedömning ytterligare.

Det var en bra ordning, ty det innebar att examinatorn måste klara av att motivera sitt betyg inför alla studenter. Det gav en transparens av bedömningen, vilket torde öka trycket för bedömning som inte undkommer svårigheter genom att t ex ge för höga betyg. Det ställde således höga krav på examinatorn.

Baksidan var att respondenterna, de som blev underkända, fick genomlida en negativ utvärdering under 20 minuter, inför många av sina kamrater. Det kan onekligen ge en känsla av en golgatavandring. Men, om examinationen är korrekt och handledningen varit god, då presenteras ju endast värdet av prestationen, som uppkommit antingen beroende på oförmåga eller av lättja. Skulle däremot prestationen uppkommit p g a undermålig handledning, har studenterna möjlighet att i plenum, inför alla studenter, och inför examinatorn, påtala handledningens uselhet.

Detta är den transparenta rutinen, som torde befrämja kvalité, med priset av de underkända studenternas känsla av obehag.

Likt tentamensresultat har betygen på uppsatser idag privatiserats. Idag ges de, på de dåliga skolorna, genom ett enkelt e-mail, möjligen med några ords motivering. På de något bättre, ges det genom att ett kortfattat dokument med motiveringar ges ut, samt man har ett betygssamtal på 15 minuter. Ingen publik presentation, ingen publik möjlighet till kritik och synpunkter på vare sig kriterier eller kriteriers tillämpning.

De underkända studenterna slipper känslan av golgatavandringen. De undkommer den publika inkvisitionen. Men, väl att märka, precis som med dagens tentamensresultat, när studenterna lämnar betygssamtalets rum, möts de av sina kamrater, som undrar över betyget, varvid den verbala kommunikationen startar, med allt av sladder och tissel-tassel.

Dagens system för betygspresentation minskar sannolikt inte betygsstigma, men leder till lägre kvalité i betygssättningen, då betygsättarna aldrig riskerar att få möta kritiska studenters kommentarer.

Jag försökte under ett tag att kompensera för offentlighetens kritik, och samtidigt ytterligare höja kvaliteten i betygssättningen genom att alla handledare i ett seminarium träffades och gick igen samtliga uppsatser och dess betygssättning. Förutom att det ger en kollegial offentlighet till betygssättningen, innebar den öppna debatten om betyg att mer erfarna betygsättare kunde utbilda mindre erfarna, samtidigt som de mindre erfarna kunde komma med nya uppslag och kritik mot den etablerade betygssättningen. Det var och är ett utmärkt sätt att driva kollegial kompetensutveckling.

Det är emellertid en kostnadskrävande rutin, då lärarna måste få betalt för den tid de lägger ner på att ögna igenom uppsatserna, och den tid, kanske en halv-dag eller hel-dag, de lägger ner på att diskutera betygssättningen. Institutionen måste anse att kollegial kompetensutveckling är viktig, vilket sannerligen inte är en allmänt omfattande norm. Samtidigt måste kollegorna anse att kompetensutvecklingen är viktig. Min bittra erfarenhet, nu senast från Högskolan Kristianstad, är att de som mest behöver utvecklingen, är de som minst uppskattar den. Graden av insikt i sin okunnighet ökar ju med grad av kunskap.

Jag har här försökt beskriva att dagens privatiserade betygssättning sannolikt ger mer sladder, och således inte tar bort stigma av dåligt betyg. Därför kan betyg ges med fullt namn och fullt publikt. Däremot tror jag att det kollegiala betygssättandet, som alternativ till det publika, inför studenterna, är att föredra, då kollegorna är bättre kritiker av betygssättande än studenter.

…och detta skriver jag den sista dagen som anställd på en högskola. Imorgon är min akademiska anställningssaga all. Lika bra det, då det finns för många av dem som är så okunniga att de inte inser det.

​San Bernardo den 31 juli 2020

Jag har fått erfara synpunkter på min person som, minst sagt, antyder att jag är rasist. Det visar hur dagens samtal, via nätets möjligheter för alla att delta i ett offentligt samtal, blivit en tummelplats för synpunkter som tidigare hölls på caféer, kyrkbacken och i kök.

Det finns idag många polariteter. En sådan, som är betydande, är den mellan de invandrarkritiska och de invandrarbefrämjade. De invandrarbefrämjande har en stark tillgång genom att de anser sig kunna använda uttrycket rasist, vilket sedan mitten av 1900-talet varit belagt med stor skuld och skam. De invandrarkritiska har inte samma förmån, utan får nöja sig med allehanda oförskämda ord som saknar tyngden av rasistordet.

Jag återger här de inlägg som skapades på Facebook. Jag dristade mig att anse att en sida som försöker vara god, måste ha ett gott uttryck. Jag gick med på en sida som heter ’Jag är 2015’, vilket jag förväntade mig bestå av berättelser från de som just kom 2015. Istället för berättelser via journalister, skulle jag här möta berättelser från de som verkligen levt som invandrare från den stora flyktingströmmen.

Jag kan säga att jag än inte hämtat mig från de uttrycken, från debattekniken och den monumentala fördomsfullhet som utvecklades på Facebook-inlägget.

27 juli, på Facebook-sidan ’Jag är 2015’

EvaMärta Granqvist skriver ”han [Morgan Johansson] aldrig kommer att kunna blidka rasisterna, hur mycket han än försöker. Det är allt från inlåsning av arbetsföra ungdomar till tvångsutvisningar till kriget i Afghanistan. Rasisterna hatar lika mycket för det. Idag försöker han stoltsera på Twitter med att den svenska asylinvandringen är historiskt låg. Hela kommentarfältet fylls av hat i vilket fall som helst. Låt oss gå in och uppmana migrationsministern att välja sida. Kräv en anständig svensk migrationspolitik nu! Hatarna hatar lika mycket ändå.”

Jag kände mig föranledd att hävda:” Vem är hatare om inte den som kallar meningsmotståndare för rasister?” Jag fick fyra gapskrattsgubbar.

Följande svar kom på mitt inlägg:

Mathias Köppen ”Har du läst tråden? Fyllt av rasistiska kommentarer. Uttrycker en sig rasistiskt så får en vara beredd på att bli kallad vid sitt rätta namn, rasist. Det är inte att hata, det är att kalla saker vid sitt rätta namn.” Den kommentaren får gillande av 23 personer:  Kerstin Andersson, Christer Öhrn, Ademir Žilić, Wiwiette Tryggestrand, Niklas Jeppsson, Bodil Celander, Richard Berglind, Lars Waltersson, Jimmy Sjöström, Erina Persson, Roger Eskilsson, Knut Jerry Engström, Monica Kullenberg, EvaMärta Granqvist, Ann Simonsson, Ulrika Mullen, Lisa Rabe, Sofia Tamm, Lasse Borén, Tommy Melander, Peter Sahlin, Daniel Löfgren, Camilla Roll.
Med det argumentet har jag rätt att kalla EvaMärta Granqvist för hatare.  

Jag svarar: ” jag säger adjö. Ni bidrar aktivt till det ovärdiga samtalet.” Jag får 2 gapskrattsgubbar. Jag lämnar gruppen.

Kommentarerna fortsätter
Mathias Köppen: ” Det som är ovärdigt är att försvara rasisternas rätt att uttrycka sig rasistiskt. Adjö.” (20 gillanden)
Jag försvarade inte deras meningsmotståndares rätt till sina uttryck. Jag vände mig mot att beteckna dem generellt som rasister och hatare.

Peter Sahlin: ”Jag gissar att Sven-Olof Collin är trött på att bli kallad rasist.” (9 gillanden)
Var kom den gissningen från? Nej, jag är inte trött på det, ty det har skett blott en gång.

Irmgard Ilg skriver till Peter Sahlin: ”han kanske brukar uttala sig på ett sätt som andra uppfattar rasistisk. Det kanske ligger något i det!?” (3 gillanden)
En gång har jag blivit beskylld för att vara rasist. Mosad Zineldin, professor vid Linnéuniversitetet, gjorde ett bemötande (http://svencollin.se/Ickerasist.pdf) av min anmälan av hans konferensräkning, som jag, efter skriftlig utredning, fann inte vara korrekt, där han, enligt Linnéuniversitetets personalchef (Inger Thörnqvist), förde fram en misstanke att jag grundade min anmälan på rasism. 320 dagar senare, och två utredningar senare, friades jag från anklagelsen. Jag minns speciellt en jurists påpekande att en sådan anklagelse kunde vara grund för ett civilmål om ärekränkning. Således, två utredningar har visat att jag inte är rasist.
Irmgard Ilg skriver till mig: ” du har kanske inte koll på vad en Rassist är. Google!!” (2 gillanden).
Den som läser min blogg torde kunna intyga att jag inte behöver vare sig Google, eller använda uppslagsverk för att veta vad rasist är.

Tråden avslutas med:
Lasse Ericsson: ”I Tyskland blev många rasister endast genom att inte säga ifrån. Men där fanns risk för repressalier av nazistsvansen och dess militanta organisationer. Där är vi inte ännu, men risken finns, se bara på de kommuner som fått SD-styre. Där avskedas tjänstemän för att de följer lagen eller har en egen åsikt som inte passar ledningen. Säg NEJ - släpp inte en millimeter till fascisterna!!” (7 gillanden)
En korrekt notering. Men, nazismen utnyttjade den polarisering som kom i Tyskland, där kommunisterna stod på andra sidan. De två kämpade mot varandra i regelrätta gatustrider, och nazisterna utnyttjade överklassens, företagarnas och en del av medelklassens rädsla för kommunism.

Under nazismen blev jude det skällsord som rasist är idag, och som underhöll polariseringen, och gav nazisterna kraft. En bättre taktik, för ett värdigare samtal och mer utvecklande debatt, torde vara att lämna polariseringen och lämna de polariserande åt sig själva. Vilket jag gjorde, genom att lämna Face-book-gruppen.

Frågan jag vill ställa är om det är bra med det öppna Internet eller ej? Genom Internet får alla komma till tals. De meningsutbyten som aldrig skulle få en chans i seriösa media, får komma upp till ytan och synas. Tidigare fick de hållas på kafeer, kyrkobacken, fikarummet och i köken. De fanns, men fick aldrig komma till offentligheten. Nu finns de, och de syns. Som yttrandefrihetsfanatiker anser jag att all transparens är av godo, även när orden och uttrycken är ovärdiga ett samtal. Vi får ta del av vad som rör sig i sällskap som inte ges tillgång till seriösa media. Vi kan ta ställning till dem, och vi kan utveckla strategier för ett värdigt samtal.

Men samtidigt finns risken för att polariteterna får ökat stöd, med den utveckling som Lasse Ericsson pekar på. Det är demokratins akilleshäl, att de ovärdiga polariteterna, sprider sig. Det blev Weimarrepublikens undergång. Kommer vår svenska demokrati att kunna stå emot?

​San Bernardo den 30 juli 2020 
​

​IKEAs personalchef i Polen skall ställas inför rätta då den har kränkt en persons religionsfrihet. På IKEA:s intranät publicerades en text om hbtq. En person reagerade med några bibelcitatet, där det tydligt framgår att homosexuella skall erfara blod och död. Personen avskedades med hänvisning till att inte respektera IKEA:s värdegrund av tolerans. Den polska staten, genom åklagarkammaren, anser att avskedandet strider mot religionsfriheten.

Vilken värdegrund skall råda? Den kristna, eller snarare, den gammeltestamentliga judiska, eller den IKEA:nskt profana?

Hur har vi det i Sverige? I Sverige har arbetsgivaren rätt att hindra en person från att visa sin politiska tillhörighet genom symboler. En kassör kan hindras från att bära Hammaren & Skäran eller Svastikan när den möter ICA:s kunder. Skulle kassören stå på sig, är det sannolikt grund för uppsägning. Exakt precis som IKEA agerade.

Men!

ICA får inte hindra en muslimsk kvinna från att bära huvudduk, just med hänvisning till det åklagarkammaren hävdar i Polen, religionsfriheten. Detta trots att kvinnans huvudduk, som symbol för islam, representerar intolerans mot t ex ateister, som likt de homosexuella, skall förgöras med eld.

Sverige agerar således precis som polska statens åklagare när det gäller religiös övertygelse, men inte när det gäller politisk övertygelse.  

Exakt med samma pragmatiska monumentala hyckleri agerar IKEA. Man accepterar inte politiska symboler, men accepterar religiösa symboler, trots att bägge symboler symboliserar ideologier, dvs tankesystem som förklarar världen och som föreskriver agerande, och som rymmer intoleranser.

När det gäller religionerna, accepterar man symboler av intolerans, men inte ord som uttrycker intoleransen. Så länge intolerans framställs med symboler, accepteras intoleransen. Men skrapar man på symbolen och får fram dess ord, där betydelsen är tydligare, då accepteras den inte.

Nu kan ju den muslimska kvinnan hävda att hon inte uttrycker islams intolerans utan andra, godare värden i islam. Men det kan ju också nazisten hävda, att dennes svastika blott representerar nazismens sociala patos och inte dess antisemitism. Likt muslimen, som ges rätt att välja och vraka bland islams tankar, skall väl nazisten ges rätt att välja och vraka bland nazismens tankegods?

Vi i Sverige är lika principlösa som IKEA. Av pragmatiska skäl, utan blick på dess möjliga konsekvenser, tolererar vi viss intolerans, men inte annan.

Värdegrund, detta uttryck som får en att tänka på ett starkt cementblock som man kan stå stabilt på, är inget annat än flytande isblock, som kan inge känsla av stabilitet, men som gungar och kan när som helst smälta och lämna en drunknande i havet.

IKEA:s princip är precis som Sveriges princip, en principlöshetens princip.

​San Bernardo den 29 juli 2020

​” Det var en gång en dåga, som hade alla hästar hemma. Han var mycket att hänga i julgranen, och lade två strån i kors för att hjälpa sina vänner. En dag gick han och en dugling och köpte toalettpapper och Alvedon (men bara en hemul mängd, de var gina människor som tyckte att alla skulle ha tillgång till hygienartiklar). ”Kan du betala?” frågade dågan. ”Visst, jag har ett rött öre”, sa duglingen. ”Men du får betala tillbaka sedan, för jag är den som är den.” Dågan såg längre än näsan räckte, och lovade att betala tillbaka det röda öret. Duglingen såg på det med blida ögon. Ett öga var torrt. Då de hade löst betalningsfrågan så snyggt, såg de båda vännerna röken av varandra i många år framöver.”

Så skriver Sara Lövestam i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/svenska-spraket-ar-varken-pjakigt-eller-oavet). Hon visar på ett övertygande och lustigt sätt, att man ibland inte kan ta bort negationer i uttryck, och därmed uppnå negationens motsats. Tar man bort negationen ’o’ i ’odåga’ och i ’odugling’, blir det inte någon meningsfull ’dåga’ eller ’dugling’.

Språket är människans bästa vän, ty språket ger oss möjligheter att möta andra människor, att förstå dem, och att gemensamt utföra saker. Det är alltid beredd att hjälpa oss. Det hjälper mig som lärare att förmå studenter att förstå skillnaden mellan kostnad och utbetalning, mellan resursuppoffring och kassaminskning. Det hjälper oss att ge oss njutning, så som jag njuter av att översätta mina tankar till språk, genom att sätta dem på pränt genom denna blogg.  Språket är en vän som ger kommunikation och njutning.

Men språket är också något som tycks leva sitt eget liv. ’Jag dricker inte kaffe’ kan jag säga och negationen innebär att jag faktiskt inte dricker kaffe. Tar jag bort negationen ’Jag dricker kaffe’, så innebär det precis motsatsen till den negerade meningen, att jag dricker kaffe. Här beter sig negationen på ett vänligt sätt. Jag kan bete mig på ett värdigt sätt, men tillför jag negationen ’o’, så beter jag mig rakt motsatt, på ett ovärdigt sätt. Men som Sara skriver, tar jag bort negationen från odågan, uppstår inte odågans motsats, ty dågan är inte motsatsen till odågan. Ja, dågan finns inte ens.

Här lurar språket oss att tro att vi haft något, en dåga, som vi negerar, och får en odåga.

Språket är vår bästa vän, men språket tycks också vara som alla vänner, kapabel att inte bara hjälpa, utan genom att leva sitt eget liv, även snurra till världen för oss. Vi kan leka med språket, men språket kan också leka med oss.

Ingen har som Falstaff Fakir avslöjat språkets lek med oss. I hans bok, ’Envar sin egen professor’, hävdar han, helt korrekt, att ’lejon’ är ett svårt ord, ty det är afrikanskt, medan ett lätt ord, trots att det är flerstavigt, är ’riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor’.

Jag kämpar just nu med att lära mig italienska. Just nu är språket knappt ens en bekant till mig. Det är en maskin, en ganska dum maskin, där jag tar ord för ord och likt en dum maskin överför den svenska betydelsen till ett svenskt ord, och därefter mekaniskt överför det svenska ordet till ett italienskt ord, där jag sedan tar de olika översatta orden och lägger efter varandra, i förhoppningen att den skapade meningen skall villigt låta mig uttrycka samma betydelse. Men språk är sällan så medgörliga att de låter enskilda ord summeras till en sats som har en mening.

Det tar lång tid innan språket blir min vän, om ens någonsin. En vän som jag kan leka med, och som kan leka med mig.

​San Bernardo den 28 juli 2020

Palme sade att politik är att vilja. Men vilja utan kunskap blir emotionellt driven, med effekter som i bästa fall blir slumpmässiga, i värsta fall kan bli ohyggliga. Jag och sex Linnéstudenter skrev i Svenska Dagbladet (13 juli 2020), angående kvotering av kvinnor till styrelser:  ”Avslutningsvis vill vi framhålla att jämställdhetsarbetet, som är viktigt för individernas och bolagens skull, bör baseras på systematisk kunskap, även när den politiska viljan är stor.” Studenterna hade bl a visat på att kvotering kan ha negativa effekter på både bolaget och på de kvoterade individerna.

Inger Enkvist, kolumnist på Svenska Dagbladet, skrev 25 juli angående rörelsen som förkortas BLM, Black lifes matter, och det vi känner till kring slaveriet. Vi vet att slaveriet har varit allmänt, att det har existerat i Afrika långt in på 1900-talet, afrikanerna producerade många slavar som såldes i Afrika, men som sedan först gick i österled, för att tillfredsställa den framväxande muslimska befolkningen, och sedan gick i västerled, för att tillfredsställa plantageägarna i det nya USA. Kampen mot slaveriet förefaller ha börjat i Europa och USA, och medförde att det även minskade i Afrika, i brist på avsättningsmarknad för slavar.

Denna kunskap tycks inte drabba BLM hårt. De pladdrar fortfarande om den vite mannens skuld, trots att muslimerna och de svarta i Afrika var minst lika goda kålsupare initialt, där inte minst de svarta i Afrika var den stora producenten av slavar. De bortser från att motståndet mot slavar inte kom från Afrika, ej heller från muslimerna, utan från européer och amerikaner, säkert till största del med vit hudfärg. Om någon har att göra upp med sitt mörka historia om slaveri så är det Afrika och muslimerna, som aldrig tycks ha skapat en rörelse mot slaveri.

I Dagens Nyheter den 26 juli presenterade fyra nationalekonomer en undersökning av de invandrare som kom till Sverige innan 1997. Relativt en kontrollgrupp hade urvalet av invandrare en lägre sannolikhet att få de avancerade, högbetalda jobben, sannolikt p g a lägre humankapital, vilket kan komma av lägre utbildningsnivå. I de mindre avancerade arbetena finns inga skillnader, förutom i vård och omsorg, där invandrarna har högre lön. Det tycks således som om diskriminering inte är start utmärkande, utan att ekonomiska faktorer, som individers produktivitet, spelar roll. Gapandet om etnisk diskriminering, ja, t o m rasism, tycks inte vinna stöd, i alla fall inte i den rapporterade undersökningen.

Kunskap genom empiriska studier tycks således inte ge rimligt stöd för det nutida hävdandet om intersektionalitet, rasism och förtryck. Förvisso finns andra studier som visar på element av diskriminering, som att bostadssökande med utländska namn har svårt att få lägenhet, och att utflyttningen av svenskar i bostadsområden där invandrare börjar etablera sig ökar, först bland de välutbildade svenskarna och sedan av de andra.

Den sociala kritiska teorins hävdande och aktivism tycks inte ha starka empiriska grunder. Deras aktivism är inte ett uttryck av kunskap, utan av stark vilja.

För en person likt mig, förläst på Tysklands utveckling under 20- och 30-talet, inger detta i viss mån fruktan. De sociala rörelser som då utvecklades, baserades inte på kunskap utan stark vilja. De innehöll, likt dagens aktivism, stort mått av okunskap, fördomar och intolerans. Då drabbades kommunister, socialister, romer och judar.

Samhället tycks ännu stå emot aktivismen, om än med varierande framgång. Universiteten, de som borde stå för kunskap och blott kunskap, tycks drabbas hårdast. Genusdoktrinen, boken författad av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, visar på ett förtjänstfullt sätt hur genusindoktrinering, föråt, genusintegration, blivit en politisk indoktrinering av akademierna. Linnéuniversitetet deltar i den politiska manifestationen Pride. Högskolan Kristianstad avser att indoktrinera studenterna i ekonomi i FN:s politiska program för hållbarhet. Det är absurt att de som borde stå raka i ryggen för betydelse av den vetenskapliga kunskapen, böjer sig och anammar viljans aktivism.

Vi som anser att aktivism skall ”…baseras på systematisk kunskap, även när den politiska viljan är stor” får ställa vårt hopp att denna, förryckningens tid, skall gå över, på det att vi inte tar samma oerhörda väg som Tyskland anslog.

​San Bernardo 27 juli 2020

​Det florerar idag teoriuppsättningar som kallas för social kritisk teori, som bl a rymmer tanken om intersektionalitet, att varje individ ingår i olika grupperingar, baserat på dennes identitet, som den själv skapar, men som framför allt skapas genom samhället. Det är där den nya rasismen, ny-rasismen, finns, där hudfärg ges en anmärkningsvärd stor betydelse. Svarta är förtryckta av den vita överheten, sägs det.

Det finns andra polära identiteter som rymmer maktförhållanden, såsom t ex invandrare-inhemsk, man-kvinna. Dessa identiteter kan summeras samman till en maktsumma, där den mäktigaste är den inhemske, vite mannen.

Denna föreställning har blivit så accepterad att den t o m finns i det socialdemokratiska partiet, vilket jag därför måste kalla nysocialdemokrater, där politiska företrädare, t o m företrädandes ett fackförbund, använder den rasistiska intersektionella vokabulären och benämner människor som ’vita män’

Denna föreställningsram har getts namnet marxism.

Ingenting kan vara mer fel än att utmåla en djupt idealistisk föreställning för marxism.

Det som är likt, är konfliktperspektivet, vilket marxismen delar med alla ekonomiska teorier. Det som är ytterligare likt, är att det finns gruppering som befinner sig i konflikt. Där skiljer sig marxismen från den traditionella borgerliga ekonomiska teorin, som antar att blott individer finns, och att det är individer, med sin egoism, som är i konflikt.

Men med grupper i konflikt, stannar likheten med den sociala kritiska teorin och marxismen. Marxister är materialister. Vi utgår från produktionsförhållanden och produktivkrafter, och förstår världen utifrån de två grundläggande faktorerna. I kapitalismen råder kapitalet, som delar upp människor i två huvudsakliga grupper, kapitalister och proletärer. De som ytterst dirigerar produktionen, och de som ytterst underhåller produktionen.

Förvisso har bilden betydligt mer komplikationer och detaljer, men det räcker med detta för att förstå att marxism är i grunden materialism.  

Föreställningen i den sociala kritiska teorin utgår istället från att världen är socialt konstruerad. I deras värld finns blott föreställningar, och dessa skapas och underhålls av grupper, de som sedan kallas identiteter. Därför kan de hävda att man och kvinna inte i första hand, och inte på ett dominerande sätt, är biologiska varelser, utan man och kvinna är socialt konstruerade identiteter som knyts till kroppen, och därmed skapar problem för dem som mentalt inte kan känna igen sig i den identitet de bör ha, givet den kropp de har.

Denna föreställning är idealistisk, dvs den hävdar att världen skapas av människans tankar. Därför kan den också förändras genom att människors tankar förändras. Därav kommer sådant som genusintegration, att en viss föreställning som genus, givetvis social konstruerad, och därför möjlig, ja, t o m önskvärd att förändras, ges till organisationer, för att förändra dem medelst utbildning, dvs indoktrinering.

Marxisterna har en tanke som ligger nära detta, vilket är Gramschi’s hegemoni, dvs den rådande klassens föreställningar som ges sådan kraft att de framstår som självklara. Men notera att den kommer efter klassen, inte före. Hegemoni skapar inte klassen, utan legitimerar den. Den hjälper till att reproducera klassen, men den producerar den inte. Upproriska grupper, som t ex BLM, kan komma med alternativ, men om tankarna inte understödjer kapitalet, får de aldrig tillräcklig näring.

Marx klagade på Hegel, som ju är den främste idealist vi haft, med sin Ande som utvecklas genom världens gång och vinner insikt om sig själv. Marx sade att Hegels tanke stod på huvudet, dvs i idealiteten. Vad Marx gjorde var att ställa Hegels tanke på fötterna, dvs i materialiteten. Detta var för mer än 150 år sedan. Sedan dess har marxister avslöjat kapitalets förtryck.

Men, som Hegels dialektik lär oss, ett A får alltid sitt icke-A. Den energiske marxismen, med sitt starka stöd i proletariatets politiska organisationer, som ju fick en plats i teorin, fick erfara en reaktion i postmodernismen, en saligt impotent tradition som blott lyckades attrahera lättjefulla akademiker. Den kritiska sociala teorin fortsätter den intellektuellt lättjefulla stilen från postmodernismen, men har lagt undan postmodernismens starka kritik, som inte var utan referenser till Kant och hans kritik. Istället har de blivit aktivister.

Därvid kan de ta stöd i den gamla kritiska teorin, som var emancipatorisk. Men, och här kommer nu en stor skillnad, medan den kritiska teorin var emancipatorisk, men tämligen utan inflytande, har den sociala kritiska teorin lyckats invadera massmedia och universitet. Det är ganska rimligt med tanke på att både massmedia och akademi lever i och av idealiteten. Men, till skillnad från marxismen, som tilltalade det arbetande folket, som antog teorin som sin egen, har den sociala kritiska teorin blott omfamnats av medelklassens lilla grupp som lever på att producera föreställningar, dvs de som rör sig i akademi och massmedia, och i skyddade statliga verksamheter.

Jag ser därför med något road min på den sociala kritiska teorin och allt munväder och alla absurditeter som den skapar. Man river statyer av Columbus, men låter paradoxalt nog kyrkorna vara, trots att det var kyrkornas missionärer som spred sjukdomarna och som gav legitimitet åt kolonialismen och sedan imperialismen.

Så länge som kapitalet och demokratin organiserar vårt samhälle, kommer social kritisk teori i huvudsak blott att vara en förlustelse, likt kommunismen var för medelklassens ungdomar under 60-talet.

​San Bernardo den 26 juli 2020

​Man skall arbeta i sitt anletes svett och göra rätt för sig, betala sin skatt och inte ligga staten till last. De normerna erfar jag som verksamma i mig. De gör att jag noterar min arbetstid och anser en vecka som dålig om jag inte gör 40 timmars arbete. Det gör att jag vet att jag arbetat 46113 timmar under de 21 år som jag fört bok, dvs 2196 timmar per år. Min division med årsarbetstiden 1700 timmar ger att jag arbetat 29% mer än standard. Jag tycker jag gjort rätt för mig. Hitintills. Det innebär också att jag har svårt att använda sjukvården, då man verkligen måste vara sjuk, så att man inte belastar staten. När jag träffar läkaren, måste det gå fort, så jag inte tar för mycket läkartid. Andra kan behöva den bättre.

Mycket snart kommer jag att påbörja mitt pensionsuttag. Då kommer pengar att komma, utan att jag arbetar för dem. När jag satt och planerade för pensionen, slog det mig, att jag kanske då känner mig som en parasit, som ligger staten till last.

Men pensionen är ju numer ingen allmosa, utan blott utbetalning av vad man betalat in. Idag finns det för oss med rimliga inkomster en korrelation mellan vad vi stoppat in och vad vi får ut. Det finns ingen välgörenhet eller omfördelning i pensionen till min fördel. Att ta ut pension är därför inte mer annorlunda än att ta ut från sin sparbanksbok. De pengarna är ju mina egna, så jag är inte parasit när jag tar ut dem. Därför tror jag att jag klarar av pensionsbetalningarna utan att känna att jag är en parasit. Jag har gjort rätt för dem. De är mina och nu skall jag få dem.

Jag blev påtvingad att lämna min tjänst som professor vid Högskolan Kristianstad. I en frivillig uppgörelse, där bägge parter hade intresse att undvika alternativet, domstol, gick jag med på ett avgångsvederlag motsvarande 26 månadslöner, där nettovederlaget var kring 21 månader p g a inarbetad arbetstid från min sida. Jag har således mottagit 21 månadslöner utan att arbeta. Är jag därmed en parasit som tar utan att ge?

Jag inser att jag har allt intresse i världen att hitta argument så att det framstår som om jag inte är parasit. Vad andra anser, rör mig inte så mycket, men jag vill ogärna se mig själv som parasit.

Enligt lag och praxis hade jag rätt till avgångsvederlag, då arbetsgivaren skulle ha svårt att samla bevis för hävda avsked. De argument arbetsgivaren hade för att avskilja mig, kan jag inte nämna då förvaltningschefen krävde att de, enligt praxis, skulle vara hemliga. Men jag tror inte på dem, utan tror istället att skälet var den höga konfliktnivå som fanns mellan mig och de sk cheferna, där min vision om akademisk utbildning och akademisk organisation skar sig med deras företagsorganisation och intresse att ideologisera utbildningen. Jag ser det således som att Högskolan Kristianstad ersätter mig för en orätt de åsamkat mig (men också åsamkat skada på principerna om vetenskaplig grund för akademisk utbildning och akademisk frihet).  

Ja, i min värld ser jag de sk akademiska cheferna som parasiter, som dränerar akademin på resurser, men framför allt på möjligheter att ge mitt folk en god akademisk utbildning. 

Men om jag har gjort rätt för mig, och har rätt till pensionens pengar, har jag då inget ansvar att bidra till samhället, så som jag gjorde när jag var yrkesverksam? Har en pensionär rätt att dra sig tillbaka från samhället och njuta sina sista år utan skyldighet att bidra? Om man nu har sin lediga tid i livet, får man ha den, eller måste man använda i alla fall en del av den för att bidra till samhället? Har en människa en plikt att alltid bidra till samhället? Jag har ju tidigare på denna blogg hävdat att även de funktionsnedsatta har en plikt att inom sin förmåga, bidra till samhället. ’…av envar efter förmåga’, heter det ju (”…de chacun selon ses facultés.” / Louis Blanc).

En människa kan inte undkomma samhället, utan lever i samhället, för att realisera sig som människa, med ett gott liv. Som Aristoteles lär ha sagt: Människan blir endast människa genom att leva med människor, i det samhälle han kallade Polis, det offentliga livet. Den som drar sig undan Polis, minskar sin möjlighet att realisera sig som människa. Och, skulle jag vilja tillägga, minskar även de andras möjligheter att realisera sig som människor.

Jag har, under mitt yrkesverksamma liv, skapat en kompetens som varit till nytta i samhället. Har jag rätt att, som pensionär, undandra samhället nyttan av den kompetensen? Jag inser att min kompetens vunnits av mig, att jag är bärare av den. Men den är skapad av mig och samhället i symbios. Min kompetens äger jag förvisso på så sätt att den bärs av blott mig. Men den har producerats i samverkan med samhället. Därför kan man hävda att kompetensen är en gemensam egendom, ägd av mig och samhället.

Jag måste sluta här, men ber att få återkomma, ty det tycks mig som om jag kommit fram till att, då min kompetens är en gemensam egendom, med mig och samhället som ägare, har jag skyldighet att ställa den till samhällets förfogande och nytta. Om jag vill stanna i samhället, i Polis, måste jag bidra. Plikten att bidra kan aldrig upphöra. Om jag vill vara människa.

​Öllsjö den 25 juli 2020

Pris är en kär regleringsmekanism. Med den försöker man reglera inflödet av personer med bil till stadskärnor genom avgifter. Blott den som känner ett stort värde i att åka in i centrum, är villig att betala en hög trängselavgift. Med priset försöker man reglera våra alkoholvanor genom att kraftigt öka priset på alkoholen. Priset används för att förmå människor att använda mindre mängd plastpåsar genom en extrem skatt på plastpåsar.

Hyror är nu under debatt, där det finns krav på betydligt starkare marknadskoppling av hyrorna. Det innebär att utbud och efterfrågan, så som sker på en oreglerad marknad, skall träffas med hjälp av priset. Det hävdas att det är gott, ty pris är det bästa sättet att översätta preferenser på. Vill du ha en sak mycket, då är du villig att betala mycket.

Men det är inte fullt så enkelt. Det man betalar för en nyttighet beror på preferens och på tillgång till pengar, samt interaktionen mellan dessa faktorer. Egentligen har jag mycket hög preferens för en Ferraribil. Men priset för en sådan ligger utanför min budget. Eftersom jag inser det, bryr jag mig inte så mycket om min längtan efter en Ferraribil, dvs jag justerar ner min preferens utifrån min budget. På så sätt är preferens beroende av budget.

Många människor vill bo i centrum. Men vem skall få bo där? Med bostadsrätter och med marknadshyror finns tanken att de skall bo där som väljer att lägga en större del av sin förmögenhet och inkomst på boendet. De som vill annat, bor i förorten eller på landet.

Men den valsituationen som man försöker ge intryck delvis falsk. Blott den som har tillgången till de pengar som krävs har möjligheten att välja. Och även bland de som kan välja, finns det skillnad, ty ju mer pengar du har, ju mindre prövas dina preferenser, eftersom boendet inte behöver ställas mot något annat.

De som inte har resurserna, har inte heller valet. Priset som sätt att hantera preferenser, fungerar bara på de som kan betala det möjliga priset. Det är därför vi har fri skolgång och ganska fri sjukvård, på det att det är behovet, inte kapaciteten att tillfredsställa behovet genom resurser, som skall avgöra skolgång eller sjukvård.

Hyreslägenhet, med bruksprissättning, liknar den fria skolgången, genom att det är behovet av lägenhet som gör att man hyr lägenheten. Men det är endast likt, ty omfattningen av lägenheten, dvs dess storlek, avgör hyran och därmed kommer individens penningar tillbaka för att styra tillgången till resursen. Så är inte den fria skolgången, där man ju inte får mer skolgång ju mer man betalar. Inte heller är tanken att man skall få mer sjukvård ju mer man betalar. Behovet av skola och sjukvård finns där, och skall tillfredsställas. Men det är inte den med preferens för skola eller sjukvård som avgör tillgången, utan en professionell kår, i sjukvårdens fall, sköterska och läkare.

Drar man dessa två principer till sin spets, leder det rimligen till att tillgången till en hyreslägenhet, och vilken storlek, skall avgöras av en professionell grupp. På boendesidan finns delvis en sådan mekanism, då man kan få hyresbidrag, som gör det möjligt att bo i en lägenhet, inte efter ens preferenser, utan utifrån sina behov, där en professionell grupp bestämt hur stor lägenhet en individ eller familj kan anses ha behov av.

Problemet med preferenser är kvar. Pris, budget, och professionella grupper är alla delaktiga i att avgöra hur preferenser tillfredsställs. De som pläderar för brukshyressättning, som hävdar att behovet, inte betalningsförmågan skall styra, måste därför avkrävas svar på frågan hur hyresrätter skall fördelas.

​Öllsjö den  23 juli 2020

​Idag skrivs om parkeringseländet vid platsen där det är smidigast att parkera om man skall gå till Nimis, Lars Vilks tornbygge vid Kullaberg. Kommunen och länsstyrelsen kan ju inte arrangera något kring Nimis, eftersom det är en illegal installation i ett skyddat naturrum som skall tas bort, varför det blir en anarki, där folket själva arrangerar tillgången till konstverket.

Jag började min åsikt om Nimis, med att den var en manifestation av människan översittarattityd till naturen. Vi människor hade bestämt att det skulle vara en av de fåtaliga skyddade naturrummen i Skåne. Ändå måste en människa, en klåfingrig människa komma och manifesta sig genom att påverka naturen.

Första gången jag åkte dit hade jag en vilja att vara delaktig i konstverket genom att bränna ner det, för att återställa naturen till det som vi bestämt att det skall vara, en plats orörd av den aktiva människan.

Med hög puls klättrade jag ner till Nimis, detta monument över människans klåfingrighet och ovilja att lämna naturen till sig själv.

Men när jag väl kom dit, fångades jag av den vilja som så många fångas av, viljan att klättra upp till Nimis topp. Jag klättrade. Jag njöt av klättringen. Jag erfor en berusning av glädje, när jag valde mina steg på vägen upp. När jag sedan hade gått ner och stod och tittade på Nimis, såg jag inte skönheten i byggnaden. Jag såg alla klättrares ögon, som visade på en liknande glädje att klättra. Gammal som ung klättrade. De lysande, glädjefyllda ögonen röjde att de klättrade erfor samma glädje som jag precis hade njutit av.
Jag förlät Lars Vilks, för hans ingrepp i den fria naturen. Något som kan ge sådan glädje, till så många, kan inte vara fel. Även om det innebär ett övergrepp på den fria naturen. Ty medan naturen hade förlorat lite av sin frihet, var vi många som hade erfarit friheten, upprymdheten, glädjen i att klättra i Nimis.

Idag är Nimis för mig en enkel teknologi för att ge oss människor en möjlighet att erfara oss själva. Vi upptäcker en känsla, kanske en känsla som fått vila på många år. Glädjen att klättra, att välja gren att trampa på. Att söka sig uppåt. Att anta utmaningen, för att berikas med utsikten. Även om den stora upplevelsen i Nimis inte är utsikten, utan just den urvattnade klyschan, det är vägen som är meningen.

Nimis är en individs övergrepp på demokratins beslut att reservera platsen för naturen. Men över demokratins princip, i mitt fall, i just detta fall, står människans upprymda känsla av frihet, den vi alla erfar som klättrar upp i konstverket.

Du är förlåten, Vilks.

Öllsjö den 22 juli 2020

​Börje Ekholm, VD i Ericsson, har intervjuats (https://www.svd.se/ericsson-chefen-vi-riskerar-att-halka-efter-kina).

Först beskriver han konsekvenser av en dålig 5G-utbyggnad, som han hävdar hitintills kännetecknat Europa. Han menar att utbyggnad av en avancerad teknologisk infrastruktur, dvs 5G, ger industriutveckling, då kapaciteten i näten ger möjligheter att utveckla nya produkter. Förvisso förstår vi att han talar i egen sak, då en sådan utbyggnad ger affärsmöjligheter för hans bolag, men det är framsynt industripolitik han pläderar för.

Sedan får han frågan om det kinesiska bolaget Huawei, där USA pressat Storbritannien att utesluta bolaget från utbyggnaden i Storbritannien, då de misstänker att bolaget spionerar för Kinas räkning. Då svarar Ekholm: ”Jag brukar säga att politik är för andra, vi fokuserar på kunder”

Detta, att politik är för andra, säger han precis efter att vältaligt pläderat för en kraftfull industripolitik via utbyggnad av potenta G5-nät. Det är självfallet en motsägelse. Du kan inte ena sekunden uttala dig för en specifik industripolitik, och nästa sekund säga att politik är för andra.

Om Börje hade haft principen att politik är för andra, då hade han tigit om sina tankar om industripolitik. Det ser onekligen ut som om han inte har principen att politik är för andra.
Frågan är om han är så dum att han inte inser motsägelsen? Jag har förvisso träffat en industriledare som jag uppfattat som direkt dum. Men det är blott en av alla de jag träffat. Jag tror dock att vi kan avföra hypotesen om Börje’s dumhet.

Det innebär att vi måste anta att han inser att han uttalar motsägelser. Är han då en kvinna, enligt Dowager Countess, som vid 1.59 i klippet hävdar att hon är kvinna och därför kan vara så motsägelsefull som hon väljer? (https://www.youtube.com/watch?v=bs5_E1J_9hY&t=4s)

Eller är han en ledare, där vissa ledarskapsteorier hävdar att ledarskap består bl a i förmågan att hantera motsägelser?

Han lever sannolikt i en värld av principers dialektiska hierarki, inte i en principernas logiska hierarki. I den logiska hierarkin bygger principerna upp varandra genom ren summering. Den överordnade principen bygger på de underordnade principerna, och följer den normala logikens lagar, som har motsägelselagen som grund. Blott A eller icke-A kan vara sann, inte bägge samtidigt, och kan då utgöra en byggsten i en högre princip. Den övre principen måste bygga på, antingen A eller icke-A, inte dem båda.

Principers dialektiska hierarki innebär att principerna underkastas, inte motsägelselagens sanningskriterium, utan nyttans kriterium. Det är fullt möjligt att ha principer som är motsägelsefulla, så länge som motsägelsen stödjer den överordnade principen. Motsägelsens nytta avgör dess riktighet. Sanningen enligt motsägelselagen har här ingen plats.

Börjes yttersta ansvar är inte sanningen, utan Ericssons utveckling. Det är hans överordnade princip. Det är den principen som gör att sanningen är likgiltig. Blott när sanningen uppfyller hans överordnade princip, finns den, men då är den en funktion av hans överordnade princip.

Därför kan vi, som håller sanningen som ett kriterium för principer, aldrig bli ledare.

​Öllsjö den  21 juli 2020

Styrka genom krav, hävdar jag, och alluderar på nazisternas Kraft durch Freude, styrka genom glädje. Du blir inte stark genom att vila dig till styrka. Du blir inte stark genom att uppnå det du kan. Du blir stark genom att nå längre.

Till bekanta sade jag att jag skäms över mitt land, som gör så dåligt. De sade att det förvisso fanns brister, men att landet var världens bästa land. Jag kunde inte hålla med, ty jag ser utanförskapsområden, en skola som reproducerar klassamhället och överdödlighet på äldreboende som vittnar att äldreboende sannerligen inte är en prioriterad verksamhet i ’världens bästa land’. Jag inser att skillnaden i våra utsagor, och därmed skillnaden i vår nöjdhet, är att de jämför med andra länder, medan jag jämför med mina krav på ett värdigt land. Jag inser att min skam kommer av mina krav.

Jag ville bygga en fantastisk utbildning. Då måste lärarna vara både engagerade och kunniga. Jag gav förslag i den riktningen. Lärare blev upprörda och kränkta, med resultat att jag blev avsatt som ansvarig. Jag inser att avsättningen berodde på mina krav.

I dagarna investerar både sydkoreanska och kinesiska batteriföretag stora summor på elfabriker i Europa. Det gör de då de europeiska kraven på utsläpp är sådana att man tror att elbilsutbyggnad i Europa blir mycket stark. Ansträngningen kommer från kraven.

Kapitalisten vill undvika ansträngning, dvs kostnader. Men kan den se större intäkter, då kan den anstränga sig ytterst väl. Historien om bolaget Ericssons utveckling börjar med att Ericsson hade en mycket krävande kund, Televerket, vilken tvingade Ericsson till att prestera mycket bra. Så bra, att det så småningom kunde bli en internationell koncern. Ericsson blev starkt genom krav.

Bland de finaste omdömen jag får av studenter, är t ex denna ”Du har hjälpt oss att bli bättre än vi trodde vi kunde bli”. Min hjälp består inte i att jag skriver deras uppsats, utan att jag lyckas förmå dem att lyfta sig i håret. Det är de som lyft sig. Men utan tryck, lock och pock från mig, kanske det inte skett. Förväntningar, peka på möjligheter, formulera och driva krav, kan i positiva krafter, som de här studenterna, leda till en prestation som de inte kunde förvänta.

Därför skall man alltid ha mål som innebär ansträngning, ty genom ansträngningen lär man sig mer, man blir starkare, och, inte minst, man får glädjen av att uppnå vad man trodde låg utom räckhåll.

Därför beklagar jag dem som vänder sig mot ansträngningen, de som känner sig kränkta av kraven, de som inte vill lära sig, ständigt, varje dag. De som är förnöjda. Deras styrka blir som gråstenen. Visst, den finns, men den rör sig inte, den blir varken större eller vackrare.

Krav är ett sätt att visa förtroende till en människa. Du klarar det! Krav är ett sätt att utveckla en människa. Du kan bli så mycket bättre. Krav är ett sätt att göra morgondagen bättre än vad den var. Krav är motsatsen till konservatism. Det är tron på det progressiva samhället, på den progressiva människan, den som vill lära sig och som ständigt vill höja sig. Krav är det moderna projektet.

​Öllsjö den  20 juli 2020

​Åldringsvården har hamnat i fokus p g a en hög dödlighet orsakad av Corona i en del åldringsvårdsboenden. Det har framkommit att deras skydd av de äldre inte varit så bra, vilket lett till en hög smittspridning.

Orsakerna har angetts som oklara riktlinjer. Men framför allt har arbetarna och deras anställningsförhållanden utpekats. Många är outbildade och svaga i svenska, och har springvikariejobb.

Det är anmärkningsvärt, och oerhört pinsamt för ett väldfärdssverige, att dessa förhållanden uppmärksammas först när de gamla får en överdödlighet. Först när liemannen kommer för ofta, uppmärksammas förhållanden som rått under en längre tid. Samhället, vari räknas både staten och civilsamhället, har låtit detta pågå. Vad säger det då inte om hur vi behandlar våra gamla. Och hur vi behandlar våra anställda i åldringsvården? Och vad säger det inte om de anställdas syn på sitt arbete?

De anställda är tillräckligt ofta inte anställda med tills vidare-arbete, vilket gör att de saknar sjukskrivningsrättigheten och därför går till jobbet även om de är sjuka. Varför har då åldringsvården så många springvikarier? Är det för att ha flexibilitet, så att de vid behov, kan kalla in en person? Den flexibiliteten kan komma av att man p g a kostnadsskäl inte vill ha fast anställd personal som inte behövs hela tiden, dvs ett sätt att undvika tillfällig övertalighet. Således, kostnadspress, av budgetskäl i kommunal verksamhet, eller vinstskäl i privat verksamhet, leder till springvikarier.

Men det kan också komma av att man har problem att rekrytera personal. I väntan på att finna god personal, tar man in personal som man anser inte kan bli ordinarie, men som kan duga som springvikarie i väntan på duglig personal. Det kan således vara uttryck för en arbetskraftsbrist.

Arbetarna är dåligt utbildade, om ens de är utbildade. Många är invandrare med bristfällig svenska. Notera följande: Du har hört om akademisk utbildning av förskolelärare, och vikten av att all personal på förskolan är utbildad, eller hur? Hur ofta har du hört om den akademiska utbildningen av åldringsvårdare? Ja, vet du vilken titel de har, motsvarande förskolelärare? Hur ofta har du sett statistisk över utbildade åldringsvårdare på åldringsvården?

Jag måtte vara rysligt obildad i saken och lyckats undgå all diskussion om den akademiska utbildningen av personal i åldringsvården. Det förefaller som om den utbildning som ges, den ges på nivåer under den akademiska. Är då arbetet med de gamla så okvalificerat, att någon mer avancerad utbildning inte krävs? Om ens någon? För mig förefaller det krävas utbildning i både medicin och psykologi, men kanske även inom vissa samhällskunskapsdelar, för att verkligen kunna ge en bra service till åldringen och dennes behov.

Nej, jag tror att vi faktiskt accepterat att arbete med åldringar är ett okvalificerat arbete, likt att feja ett bord. Att arbeta med de som tjänat samhället, är okvalificerat, är likt att feja ett bord, medan att arbeta med de som skall tjäna samhället i framtiden, är kvalificerat.
Därför kan man också transformera arbetet med de gamla till ett integrationsprojekt, där invandrarna får sitt första arbete. De gamla ges den viktiga uppgiften att lära upp invandrarna i svenska och svensk kultur. De som tjänat samhället, skall nu bära flyktingkrisen på sina axlar. Där staten och samhället misslyckats, där skall gamlingarna nu göra tjänst.

De gamla kan inte värja sig utan får finna sig i att bli de främsta arbetarna i integrationen av flyktingarna och invandrarna. Från att vara målet för omsorgen, blir de instrument i omsorgen om invandrarna.

Hur kunde välfärdssverige så utarmas, att de som gjort sin tjänst, behandlas så illa? Har vi blivit så framtidsorienterade, att de gamla inte blivit våra mål, utan våra medel?

​De skall ju ändå snart dö.

Öllsjö den  19 juli 2020      

Idag skall jag visa på hur socialdemokratin utvecklas. Eller snarare, hur socialdemokratin avvecklas och ansluter på en väg som vi känner som maffians väg. 

Dagens socialdemokrater bör ju benämnas som nysocialdemokrater, då de på en del avgörande punkter avviker från de socialdemokrater som byggde landet. De har marknadsliberalismen i sig genom att anse att skolor skall påverkas, inte genom föräldrars demokratiska inflytande, utan genom deras val av skola. De kan uttala ett förakt för den klass som byggde socialdemokratin genom att uttrycka sig nedvärderade om deras kultur, t ex deras midsommaraftonskult. De kan, som Morgan Johansson, Stefan Löfven och Margot Wallström, inte hålla rågången klar mot totalitära ideologier, så som socialdemokrater tidigare höll stånd mot nazism och kommunism, utan hävdar t o m att islam inte kan kritiseras. De kan vara nyrasister och hävda att hudfärgen avgör individers beteende, genom att använda rasistiska uttryck som ’vita män’.

NySocialdemokraternas (NS) väg högerut manifesterades i en debattartikel i Expressen. (https://www.expressen.se/debatt/pappor-som-koper-sex-ska-anmalas-till-socialtjansten/)

Där skriver Heléne Fritzon, EU-politiker, (NS), Elin Gustafsson, ordförande i NS-kvinnor Skåne och Carina Ohlsson, ordförande i NS-kvinnor. De är således inga duvungar utan centralt placerade i det Ny-Socialdemokratiska partiet.

De vänder sig mot mäns köp av sexuella tjänster. De är förvisso nöjda med att Sverige har tydlig lagstiftning, som ställer sig på kvinnornas sida, genom att försäljning av sex inte är straffbelagt, medan däremot köpet är. Ett uppmärksammat fall nyligen, har återigen satt strålkastaren på prostitution och på den ofta medföljande handeln med kvinnor, där kvinnor hålls i slavliknande förhållanden.

En socialdemokrat har en ideologi som förvisso erkänner både biologiska och kulturella orsaker till människors beteende, men som också uppmärksammar materiella och sociala villkor som förklaring till människors beteende.

Men nysocialdemokrater gör ingen materiell analys och ger inga förslag som utgår från en materialistisk ideologi. De har en simpel behavioristisk, essentialistisk syn på mannens köp av sex. Likt Pavlovs hund, kan man påverka det beteendet med belöningar, fast i detta fall är det genom straff, det som tidigare var de fräna högermänniskornas favoritmedel för att påverka beteende.

De föreslår starka straff: ”Straffen ska vara kännbara och ge allvarliga konsekvenser som ett fängelsestraff innebär.” Här finns inget av att se till vad som gör en man benägen att köpa sex. Han gör det, och skall straffas. På det att risken för straff, gör att mannen, som är disponerad till köp av sex på ett essentialistisk sätt, ja, nästan på ett biologiskt sätt, skall avhålla sig från köpet.

Skulle det inte räcka för att hålla tillbaka mannens biologiskt determinerade, essentialistiska brunst, så skall ett socialt stigma, och kanske det värsta straff en människa kan råka ut för, delas ut: ”Säkerställ att det alltid görs en orosanmälan till socialtjänsten för alla män som döms för sexköp och samtidigt är vårdnadshavare för barn.” Mannen skall inte enbart riskera fängelse när han överväger sexköp, utan han skall också beakta konsekvensen för hans relation till sina barn.

Köper du sex, riskerar du inte bara att förlora din frihet, du kan också förlora dina barn.
De är så fräcka, så hårda, att de vill använda barnen som ett instrument för staten att straffa den sexköpande mannen. Den tekniken känner vi igen, som gärna tittar på maffiafilmer. Ty maffian vet om att det hårdaste medlet man kan använda som maffia, är att hota att angripa det personen älskar allra mest. Det är därför maffians starkaste argument för att förmå en människa att agera i maffians intresse är att säga: ’Vi vet var dina barn är.’

Nysocialdemokraterna föreslår således en maffiateknik för att påverka personer att inte begå sexbrott.

När nu anständighetens mur har fallit, kan de fortsätta på den vägen och använda barnen i annan statlig, repressiv verksamhet, när man vill påverka individer att inte begå brott. Misshandel, skatteflykt, rån och andra förmögenhetsbrott leder automatiskt till orosanmälan. Barnen är blott statens instrument för bestraffning.

Deras förslag är så extremt att vi måste hitta en ny beteckning på de politiska strömningar de utgör. Att överhuvudtaget ha ordet socialdemokrat i beteckningen av så extrema politiska yttringar, är ytterligt förödmjukande mot socialdemokrati som begrepp.

Öllsjö den   ​18 juli 2020

​Jag är för mångfald som berikar.

Om det betyder att jag lär mig något nytt som berikar mig. Så har jag lärt mig vattenpipans ljuvliga rök och det kryddade kaffets goda smak.

Om det betyder att mitt samhälle blir rikare. Nya kulturuttryck, en livlig småhandel, som tidigare inte funnits.

Jag är också för mångfald som inte betyder något.

Om det betyder att det är lugnt och behagligt i mitt bostadsområde, utan vuxna människors gap och skrik. Barn får gärna gapa, för det är dem och det är liv. Men vuxna skall hålla sig lugna.

Om det betyder att en skola får många barn, som sitter på sin skolbänk och lär sig Sveriges geografi.

Men jag är mot mångfald som blott är kulisser.

Utanförskapsområdena, som är mångfaldig blott genom att ha många etniciteter, förutom svenskar. De definieras genom vad de icke är, de är icke-svenska, och är i det avseende raka motsatsen till mångfald.  

Den andra sidan av den homogeniteten är de etniskt homogena svenska områdena, där mången mångfaldhetsvurmare bor, långt från mångfaldens kostnader, men med mångfaldens kulisser framför sig, genom sina ord och sin mångfaldsförträfflighet. 
Jag är mot mångfald som blott är kostnader för individer och samhälle.

Utanförskapsområdena, denna antites till mångfald, som blott är mångfaldiga genom att hysa alla de som inte är svenskar, där det finns enorma sociala kostnader, som socialbidrag och kriminalitet.

Mångfalden av totalitära religioner som lär ut att gud är större, som förslavar människan inom religionen, och hotar människan utanför religionen.

Jag är mot mångfald av förtryck.

Den muslimska slöjan som yttersta symbol, för etablerandet och toleransen för en sexistisk, totalitär ideologi, som går hand i hand med förmoderna klanvälden och vanhederskultur (som felaktigt kallas hederskultur).

Om jag gör en algebraisk summa av intryck och upplevelser, har mångfalden ännu inte gett ett mervärde, utan står fortfarande på minus, både för mig som individ och för mitt samhälle.

Det finns mångfaldhetsföreträdarna, som blott ser det positiva, och som nedvärderar kostnaderna, bl a genom att få dem till socio-ekonomiska kostnader, vilket de förvisso delvis är, men de är också kostnader av kultur.

Det finns mångfaldhetsmotståndarna, som blott ser det negativa, våldtäkterna, kvinnoförtrycket, de avskilda subsamhällena, men som är blind för alla de som strävar för att få en plats i samhället.

Så finns det vi i mitten, som gärna lever mångfaldigt, om och endast om det innebär ett mervärde för oss och för vårt samhälle.

​Öllsjö den 17 juli 2020

​Frihet som är legitim, är den frihet som du har, men som inte inskränker en annans frihet. Påverkar du den andres frihet genom att utöva din frihet, måste ni två genomföra en förhandling, där t ex du ersätter den andre för intrånget i dennes frihet, eller att du avstår från intrånget.

Det har rests krav att människor inte skall få säga saker som andra kan uppfatta som kränkande, inte mot dem direkt, men mot vad som är deras trosuppfattning. Man kan säga att muhammed var en pedofil och skulle, i vårt moderna samhälle, fått fängelse på mellan 2-10 år. Man kan måla en bild av hur man tror mohammed såg ut. Bägge dessa saker kan uppfattas som kränkande för muslimer, och kan utgöra hädelse, där det senare t o m är förenat med dödsstraff i somliga länder.

Hädelse sårar den troende och förminskar den troendes upplevelse av sin gud. Hädelsen smärtar den troende genom att den hädande agerar vanvördigt. Den hädande påverkar den troende negativt. Därmed påverkar den hädande den troende människans frihet, frihet från att såras, frihet från att förminskas genom hädelse. Yttrandefrihet har vi fått för att fritt kunna utbyta idéer, inte för att förminska och förlöjliga andras tankar, till priset av att de känner sig förödmjukade.

Men är det så? Om en religion sätter upp ett krav på att inte häda, är det kravet en legitim inskränkning av yttrandefriheten? Innebär inte det kravet att religionen då inkräktar på min frihet? Jo, säger den religiöse, men du, genom din hädelse, inkräktar på min frihet, frihet från hädelse.

För att göra det än tydligare, eftersom religioner anses vara skyddade ideologier. Det finns ideologier som inte har samma skydd. Låt oss ta en liknande ideologi, men som inte är skyddad.

Har fascister, inte bara rätten till sin tro, utan också rätten att inte få utstå hädelse mot den? Förvisso hädar jag fascistens tro, och åsamkar den människan en inskränkning av att ha fredad trosuppfattning, när jag säger att hitler var bland de värsta förbrytare mänskligheten erfarit. Jag gör ett intrång i fascistens liv och förödmjukar vad fascisten tror på. Trots att min utsaga om hitler är lika objektivt sann som min utsaga om mohammed i början av texten.

Skall vi anti-fascister inte få ge en objektiv beskrivning av hitler, då den kränker fascisten? Skall vi tiga om ett faktum, för att faktumet kränker en annan?

Låt mig ställa det på sin spets.

I Sverige finns boken koranen. I den kan vi läsa: ”Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.” (koranen 4:56).

Detta är en text som uttalar ett direkt dödligt hot mot den kategori människor som jag tillhör, ateisterna. Man kan tro att det blott är tomma ord och att muslimerna i Sverige aldrig kommer att effektuera hotet. Men vi vet att dessa ord har översatts till konkret handling i andra länder, där islam är en betydande ideologi, med dödlig utgång för ateister i de länderna. Vi ateister har ingen anledning att tro att orden för alltid kommer att vara tomma i Sverige. Och även om de kommer att vara tomma, utgör de ett hot mot oss och våra tankar. De orden drabbar oss. De inskränker vår frihet till vår åskådning. Vi känner att vi inte kan leva ut vår åskådning, ty hotet mot våra liv ligger i koranen, som en potentialitet som kan sättas i verket.

koranen 4:56 är långt från ateistens faktiska beskrivning av mohammed, att han under modern lagstiftning skulle fängslas 2-10 år. Väger vi utsagorna mot varandra torde det vara självklart att dödshot inte skall få uttalas, medan uttalanden som är faktiska måste få uttalas.

Faktiska beskrivningar kan inte anses inskränka någons frihet, medan dödshot hämmar de som blir hotade. Därför bör koranen sättas inför domstolen, som får ta ställning till om dess dödshot är förenlig med yttrandefriheten.

Däremot är hädelse inget för domstolen, ej heller för samhället att påverka, då individers ideologiska upplevelser inte kan vara en legitim grund för att hindra andra från att utvärdera ideologin. Vår hädelse inskränker inte den individens frihet, då den fortfarande är fri att ha sin ideologi.

hitler var en massmördare och mohammed var en pedofil. Ingen har någon som helst rätt att säga till mig: ”Tig Collin”.

​Öllsjö den  16 juli 2020

​Gud skall råda. Demokrati skall råda. Det fria valet skall råda. Alla tre är stora principer som utgör grundpelare i stora ideologier som monoteistiska religioner, socialismen och liberalismen. Dessa översätts sedan till regler för människor att följa i deras agerande, och blir eventuellt till handlingar.

Dessa principer har möjlighet att vara vägledande, men också styrande. Principernas tyranni uppstår när de övergår från att vara vägledande till att bli styrande. Då översätts de till regler som inte är dispositiva, dvs möjliga att använda, utan till tvingande i handling.

Men principernas tyranni är också oerhört roligt. Nog var vi många som skrattade hejdlöst åt följarna av de monoteistiska religionerna, när deras kyrkor, moskéer och synagogor stängde p g a coronavirusets framfart. Så liten är deras gud, så svag är deras allsmäktige gud, att den inte ens kan skydda från ett litet virus.

Det vi skrattar åt är deras hyckleri, dvs avsteg från principen och dess regler. Det sker när verkligheten visar sig inte anpassa sig till deras principer. Som att guden minsann inte skyddar sina tillbedjare. Då visar sig en av de mest grundläggande principerna, att människan är fri, och kan därför handla utanför sina principer. 

Men i fallet med sjukhusen sågs också principernas tyranni på ett annat sätt än brukligt, nämligen när vi ateister hävdade att eftersom vi inte har en gud som skyddar oss, som de religiösa har, får vi åka till sjukhuset, medan de religiösa får åka till sina kyrkor för lindring. Vi hävdade att de inte fick hyckla, utan skulle bära sina principer fullt ut. Nu var det väl inte många av oss ateister som verkligen trodde på att regeln skulle genomföras, just p g a att vi vet att de religiösa lurar sig själva, att de är hycklare, och att vårt hjärta är så mycket större än deras, varför vi lät dem komma till sjukhuset. Men en ateist vid makten, i en totalitär stat, skulle mycket väl kunna använda principerna på det sättet. En religiös ledare skulle mycket väl kunna stänga sjukhusen för ateister, i den mån de får leva i hans rike.

Men den andra sidan av principernas tyranni är de regler som de som har principerna måste följa. Juden kan inte tända lampan på vilodagen, muslimen kan inte äta bacon, socialisten måste låta gruppen besluta och liberalen måste låta marknaden styra. Än värre blir principernas tyranni när de säger att inte blott de som omfattas av principen måste följa den, utan även de som inte erkänner principen.

Det ligger i de flesta principer att de är principer som inte blott omfattar tillbedjarna av principen, utan måste omfatta alla. Ty det är ju inte mycket till princip om den inte är principiell för allt, för alla människor och djur och växter. De principfastas dogmer låter så här: Gud är större. Demokratin är större. Marknaden är större.

Som studerat Kant, eller möjligen, som tolkandes Kant på mitt eget sätt, så finns det en principernas princip. Som jag vill hävda jag har empirisk grund för att hävda, ty jag ser den principen varje dag.

Principernas princip säger att människan är fri. Ja, hon är fri från alla principer, utom från principen att människan är fri. Det är den principen som gör det möjligt för den sjuka muslimen att åka till sjukhuset och inte till moskén. Som gör det möjligt för den demokratiske socialisten att hävda att deras kommun inte skall följa den demokratiskt fattade lagen, att kommuner skall ge hemhjälp till sommargäster, med hänvisning att kommunen inte klarar att följa den demokratiskt fattade lagen. Som gör det möjligt för liberalen att hävda att staten, inte marknaden, skall bistå företagen vid finansiella kriser och vid dagens Coronakris.

Vi som inte omfattas av deras princip, tycker med all rätt att de hycklar och visar svagheten i sin princip, och att de därför skall överge sin princip, då den visar sin orimlighet.

Därmed är vi tillbaka till att alla principer, förutom principernas princip, skall vara vägledande, men att människan, genom principernas princip, kan agera på annat sätt, dvs utnyttja sin frihet, att agera på ett rimligt sätt. Vägleds av din princip, men utnyttja din frihet att agera på ett rimligt sätt.

Svårigheten är här ordet ’rimligt’, ty vad avgör vad som är rimligt? Har vi en princip för att vägleda oss i vår avvikelse från våra principer, som kan visa vad som är ’rimligt’?

Som demokratisk socialist är min princip demokrati, ändock accepterar jag, och de demokratiska socialisterna har under hela deras tid i Sverige accepterat monarkin, trots att den strider mot demokratins princip. Det har varit hundra år av hyckleri när socialdemokraterna accepterat monarkin. De kan dock hävda att de avlövat monarkin dess formella makt genom att monarken blott är en symbol, inte en verkligt agerande politisk kraft. Men detta till trots har monarken en informell makt. Och monarkin är fortfarande baserad på blodet, inte på demokratin.

De principiella, för att undkomma principernas tyranni, är hycklare, eftersom de hävdar en sak, men gör en annan. Enda sättet att undkomma hyckleriets stämpel, är att finna principen för principers undantag, dvs det jag kallade det rimliga.

​Öllsjö den   15 juli 2020

Uttrycket fake news, falska nyheter, står för ett propagandistiskt användande av nyheter, där man medvetet förvränger sanningen, för att passa sina syften. Tidigare kallades ett liknande fenomen för propaganda, ett medvetet vinklande i syfte att vinna politiska poänger. Sanningen var inte viktig. Det som var viktigt, det som var helt överskuggande, var viljan. På viljans altare offras sanningen.

Likaså kan man prata om fake concepts, falska begrepp. Det känner vi igen från boken 1984, där sanningsministeriet spred ut sitt Nyspråk, som lade verkligheten i skugga, för att invagga människorna i lydnad gentemot den totalitära staten.

Ett begrepp som nu glidit in i sfären av fake concepts, falska begrepp, är humanism. Forna politiker och godhetstörstande personer hävdar att Sverige skall återgå till att vara en humanitär stormakt genom att öppna gränserna och genom att ge amnesti till de ensamkommande som idag omfattas av Gymnasielagen. Öppna gränser och amnesti är humanism.

I ett flyktingläger i Libanon sitter två personer. Bägge har flytt från Syrien för att undkomma diktatorn och riskerar döden, eller i alla fall, ett långt fängelsestraff för att ha svikit diktatorn.

Den ena är ganska feg av sig, den tar sällan risker, den är utfattig, och är ganska klen till sin kroppsbyggnad. Den har en familj som den inte klarar att försörja, varför den överväger att acceptera ett bud han fått från en äldre man, som vill ge en brudpeng till honom för hans 15-åriga dotter. De får pengar, en mun mindre att föda och hans flicka får mat och ett hem.

Den andre mannen är modig och stark. Han har rejält med pengar. Han har också en familj, som också han vill det bästa. Han tar sig till Egypten, köper sig en plats på båten, lyckas ta sig i land, och tar sig, med list och pengar, hela vägen till Sverige.

Dessa två män har exakt samma asylskäl. Skillnaden mellan dem är blott att den ene är modig och har resurser, och kan ta sig till Sverige, medan den andre är feg, saknar resurser, och blir kvar i flyktinglägret.

Det som kallas humanism i Sverige innebär för de här två männen, att en får plats i Sverige och kan ta sin familj till Sverige, medan den andre säljer sin dotter och lever kvar i misären. Humanism för dessa två män är förmågan att ta sig till Sverige. Humanism säger inget om mänskliga behov. Det säger bara om individers möjligheter att ge uttryck för sina behov.

Själv har jag svårt att kalla detta för humanism. Jag kallar det istället för Darwinistisk flyktingpolitik, där Darwinism står för den starkes rätt. Åt den som har, skall vara givet, som Jesus sade i Matteus-evangeliet.

Så förvanskas begrepp, att de faktiskt kan betyda vad andra anser är deras motsats. När de där pratar om humanism i Sverige, hör man partiets slagord i bakgrunden: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Det som finns kan vara sant eller osant. Blott viljan avgör om det är sant eller osant. Det viljan vill, är det sanna.

​Öllsjö den  14 juli 2020

​Haga Sofia, den väldiga byggnaden i Istanbul, började som en katedral för de kristna, blev sedan moské på 1400-talet, och slutligen blev museum 1935, under det moderna Turkiets skapare, Atatûrks styre, i avsikt att anta mer västerländska normer i Turkiet. Nu skall den konverteras till moské, och den kristna världen gnyr. Men även profana röster höjs mot att kasta tillbaka byggnaden under vidskepligheten.

Mitt förslag är att göra byggnaden till ett museum över de totalitära abrahamitiska religionernas förtryck och oändliga ondska. Så som vi har museum över Förintelsen och kommunismens ondska, så måste vi ha museum över de abrahamitiska religionerna, dvs judendom, kristendom och islam, och deras mordiska historia, på det att vi skall lära av historien.

Hitlers nazityskland gjorde mycket gott. De utvecklade vidare den Bismarckska välfärdsstaten, byggde motorvägar, skapade Folkvagnen och byggde raketer.

Samtidigt skapade de en ondska som kulminerade i den obegripligt onda Förintelsen. När vi summerar Nazityskland, står kostnaderna enormt över intäkterna, varför vi betecknar Nazityskland som ondskan rike, trots dess goda sidor. Detta vill vi inte veta av. Vi vill lära av historien, vi vill minnas, för att inte göra om. Därför har vi monument över Förintelsen. Därför har vi museer över Förintelsen.

Kommunismen gjorde mycket gott. I Sovjet tog kommunismen ett trälland ur dess underutveckling och via en enorm satsning på humankapital och industri, byggde ett land som, med hjälp av tyska ingenjörer, skickade ut människan i rymden. Men kostnaderna för människorna var enorma, manifesterade i Gulag och Holodomor. Likt med Nazityskland, när vi summerar, blir kostnaderna så oöverstigliga relativt intäkterna, att vi lägger in dem i museerna över mänsklig grymhet, till varnagel för oss och framtida generationer.

De abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, har gett trygghet och hopp för många människor. De har gett oss enorma byggnader och konstverk med stor skönhet. Men de har också stått, enligt sin egen historieskrivning, för den mest omfattande förintelsen, Syndafloden, som utraderade hela mänskligheten och allt levande, förutom de som fick vara med i arken. De har skapat krig och förtryck var helst de dragit fram. Inte minst har de kristna ett oerhört arv att bära, då de höll tillbaka den vetenskapliga revolutionen, den som, när kristendomen gav vika, har gett oss vaccinet och ångmaskinen.

Summerar vi de abrahamitiska religionerna, överglänser också kostnader med bred marginal dess intäkter. Ändock vet jag inget museum, inget monument, som skapats för att påminna om dess ondska. Som om vi inget har att lära av dess ondska. En ondska som lever idag, genom terror och förtryck.

Vi behöver en levande historia, på det att vi skall skapa ett värdigare samhälle, än de som har föregått oss. Därför skall Haga Sofia göras till ett museum över de abrahamtiska religionernas ondska.

​Öllsjö den 13 juli 2020

​Igår formulerade jag en hypotes om vår framtida evolution, som sade att äldre män kommer, genom sitt egendomsinnehav, att bli mer framgångsrika i människans fortplantning, då de kan ersätta den tidigare unga mannens fysiska styrka, som kan ge mat och beskydd, genom sin egendoms förmåga till mat och beskydd.

Jag smugglade in det ganska vanliga antagandet i den biologiska förklaringen, att kvinnan under grossessen och med det lilla barnet, behöver mannens styrka för mat och beskydd. Men det antagandet bortser från att människan är ett socialt djur. Människan, när hennes gener formades, levde inte i en kärnfamilj, med en man och en kvinna. De levde i en flock, där flocken var den som gav mat och beskydd. Kvinnan borde därför inte söka sig till en stark man, utan till en stark flock. Hon borde granska mannens nätverk, hans flock, och utifrån flockens kapacitet, bedöma om hon skall fortplanta sig med en man i den flocken.

Det skulle därför vara mannens sociala kapital, hans flock, inte hans individuella styrka, som skulle göra honom attraktiv för fortplantning. Kvinnors gener skulle därför vara sådana att det är flocken som avgör den sexuella attraktionen, inte den individuella mannen.

Jag hävdade att det skulle växa fram gener som var attraherade av egendomen hos mannen. Men även kvinnan kan skapa egendom idag, varför just mannens egendom i framtiden kan bli lika betydelselös som mannens fysiska styrka idag är betydelselös för kvinnans fortplantning.

För kvinnan, som ju kontrollerar fortplantningen, blir egendom viktigt för fortplantningen. Den ekonomiskt inriktade biologen kan förvisso invända att kvinnan fortfarande, av fysiska skäl, är hänvisad till fortplantning i tidiga åldrar, då möjligheten att ha skapat egendom för mat och beskydd är lägre, varför hon inte kan helt kan förlita sig på sin egen förmåga att skapa egendom, utan får överlåta en del av det på mannen. Den mannen kan med stigande ålder uppvisa stigande egendom, varför vi är tillbaka till hypotesen om att äldre förmögna män blir genetiska vinnare i människans fortplantning.

Men vi kan ändå kvarhålla en del av den sociala förklaringen. Ty egendom är inget som är av gud instiftat, utan något som skapas och upprätthålls i ett samhälle. Egendom tycks vara något en människa äger. Men att äga är noll och intet värt om andra inte respekterar äganderätterna. Pengar har ju sin nytta blott bland de människor som tillmäter dem något värde. Hyperinflationen i Tyskland under 20-talet visade med all önskvärd tydlighet att egendom kan försvinna, när människors tillit i egendomen, i pengarna, försvinner.

Kvinnan, som söker sin egendom för mat och beskydd, måste därför bedöma flocken och dess förmåga att upprätthålla egendomen som egendom, med kapacitet att ge mat och skydd. Det är därför jag och min student fann i en undersökning av svenska och ukrainska kvinnliga studenter, att medan bägge grupper gärna sökte sig ut i världen, skulle den svenska åka hem för att bilda familj, medan den ukrainska kvinnliga studenten inte avsåg att åka hem. Utan den institutionella säkerheten, blir kvinnan villrådig i sitt val av partner.

Institutionell säkerhet, som visat sig ha sådan välståndsskapande kraft, är till nytta för mången, men kanske mest för kvinnan. Kanske därför kvinnor och äldre män kan förväntas vara mest konservativa, ty de står mest att förlora i institutionell osäkerhet, där egendom står på spel.

Vad gårdagens och dagens inlägg ger vid handen är att samhället, dvs flocken, är oerhört viktig för att förstå vår utveckling som människa.

​Öllsjö den 12 juli 2020

​Tidigare Formel 1-chefen, Bernie Ecclestone, skall få ett barn. Det anmärkningsvärda i den nyheten är att han är 89 år gammal, och att han får sitt barn med en 44-årig kvinna. (https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/e8LG0R/fyller-90-i-host--f1-profilen-blir-pappa-igen). Jag läste nyligen om en gammal manlig skådespelare som förlovat sig med en ung kvinna.

Aldrig man får läsa om det motsatta, en 89-kvinna som gifter sig med en 22-årig man. Än mindre blir med barn med en ung man. Det senare är sannolikt biologiskt omöjligt då kvinnor förlorar sin fertilitet, medan mannen behåller den. Och det är inte enbart fertiliteten han behåller, utan också intresset i fertiliteten, samlaget och att alstra barn.

Om man ser det som den själviska genens bruk av människor, då kan man delvis förstå dessa fenomen.

Genen går vidare genom fortplantning, varför det viktiga är fortplantning. Mannens del i fortplantningen är förvisso avgörande, ty hans spermier behövs för att starta äggets ombildning. Men den insatsen består i att lyckas utföra de samlagsrörelser som behövs för att få utlösning, vilket är en tämligen beskedlig fysisk aktivitet. Därefter går hela den fysiska belastningen av fortplantningen över på kvinnan, som får skapa barnet, med pris av illamående och mot slutet med rörelsehinder. För att slutligen utsätta sig för den stora fysiska prövningen, att föda fram barnet, där tidigare mången kvinna fick ge sitt liv. Med stigande ålder på kvinnans kropp, blir födandet mer och mer riskfyllt.

Fysiologiskt är det därför klokt av naturen att stoppa kvinnans möjligheter till barnalstrande, då både hennes och barnets liv riskeras med stigande ålder. Mannens genspridande behöver inte stoppas, då han inte löper någon som helst risk med barnaalstrande.

Kvinnan, i slutet av grossessen, och i början av barnets levnad, är skörare, och behöver skydd och mat. Vanligtvis brukar man då hävda att det är därför hon behöver en viril man, som kan dra fram maten till henne och ge henne beskydd. Därför är kvinnor attraherade av kraftiga män, som genom sin muskelstyrka kan ge mat och beskydd. Medan män är attraherade av kvinnor med timglasform, då breda höfter signalerar att hon kan föda fram hans gener, förlåt, hans barn lättare.  

Gener är en långsam historia. Våra gener skapades på savannen och har sannolikt inte påverkats nämnvärt av vare sig vårt jordbrukarliv eller vårt liv i det industriella samhället. Generna har därför inte påverkats av en av mänsklighetens stora innovationer, värdeavkastande egendom som kan ärvas. Likt Ecclestone’s alla miljarder.

Ty Ecclestone’s unga kvinna inser att han fysiskt inte är något att ha för att dra mat till hyddan, eller för att beskydda henne. De gener vi fått på savannen formligen skriker ut till henne att hitta en bättre man. Men med jordbruket kom den produktiva egendomen, som via arv kunde överföras och ge både mat och beskydd.

Det är därför rationellt av den medelålders kvinnan att få barn med en nittio-åring, ty hans matalstrande kraft och hans beskyddande kraft finns inte i hans kropp, utan i hans egendom, som kan ärvas. Han kan, p g a arvets innovation, leva efter sin död och ge mat och beskydd.

Om gener söker upp den mest framgångsrika kombinationen, då kommer evolutionen att befrämja kombinationer med gammal rik man och ung kvinna. De muskulösa unga männen kommer att förtvina och vara biologiska dinosaurier som inte är anpassade för den moderna tiden. De kommer att vara lika värdelösa för generna som de gamla kvinnorna har varit och är och kommer att vara.

Det är en intressant hypotes om vår framtida evolution, eller hur?

Imorgon fortsätter jag på temat.
​
​Öllsjö den 11 juli 2020