​Könskorrigeringar är fysiska ingrepp i en människas kropp, föranledd av människans identifiering av sig själv med ett kön som den saknar fysiskt. Den som låter ett sådant fysiskt ingrepp ske, säger genom ingreppet att könet inte blott är en social identitet, utan också en fysisk. Den står därmed på samma sida som de som vänder sig mot identitetsteorin, som ju hävdar att kön är en subjektiv upplevelse, som kan stå i konflikt med individens fysiska kropp och i konflikt med samhälleliga föreställningar om kön.

Identitetsteoretiker borde se med avsmak på könskorrigeringar, då de negerar hypotesen att kön är blott en social konstruktion. Könskorrigering innebär ju hävdandet att den subjektiva upplevelsen måste motsvaras av en fysisk manifestation.

Ytterst går detta tillbaka på frågan om kropp och själ. Är kroppen och själen ett, eller är de åtskilda?

Under alla år har min kropp burit mig, tagit mig till platser jag velat besöka, hjälpt mig att hjälpa och försvarat mig när något eller någon hotat mig. Förvisso ser jag mig när jag ser mig i spegeln, men jag finns både före och efter spegeltittandet, dvs jag är förmer än min kropp. Den är blott ett instrument för mig.

Nu, vid min höga ålder av 64 år, börjar kroppen svika mig. Instrumentet börjar bli slitet. Min högra fot fungerar så mycket sämre att jag inte kan göra det jag alltid gjort och njutit av, att ändlöst vandra i en stad, gata upp och gata ner, trappor upp och trappor ner. Jag känner därför ett avstånd mellan mig och min kropp. Det jag vill, kan inte min kropp göra. Den sviker mig. Och intet finns att göra, annat än att anpassa sig. Min själ får finna sig i att inte få uppleva så mycket av en stad som den tidigare fick göra.

Det finns ett avstånd mellan kroppen och själen. Kroppen är själens instrument.

Men en aspekt av kroppen, att den är en manlig kropp, har aldrig varit skild från mig. Jag kan erkänna att könsupplevelsen kan vara skild från kroppen. Men det erkännandet kommer inte av förnuftet eller av själen, utan är blott ett empiriskt erkännande. Det finns de som hävdar att deras könsidentitet inte är deras kropps identitet. Jag får välja mellan att tro dem, eller att hävda att de är psykiskt sjuka, likt de som hävdar att de är Napoleon eller att de söker uppmärksamhet genom att göra sig märkvärdiga. Jag kan inte förnuftsmässigt inse skillnaden, ty den är mig främmande. Men jag kan välja att tro den som hävdar skillnaden.

Men jag kan inte fördra den som hävdar att kroppen måste underkasta sig själen, dvs den som genomför eller som accepterar könskorrigeringar. I det är jag likt identitetsteoretikerna, att kropp och själ är åtskilda. Men precis som jag får acceptera att min själ vill mer än min kropp kan förmå, får den som har ett annan själsligt kön fördra kroppens faktum.

Men, är det inte en hycklande inställning? Om jag anser att själen får fördra kroppen, har jag då rätt att begära ett kroppsligt ingrepp som förbättrar min fots funktion, så att den något bättre kan vara ett instrument för min själ? Skall sjukvården förbruka resurser för att min själ skall få se mer av en stad, medan den som har en själ som är kvinna, inte skall få sjukvård som gör att själen får leva ut sig som kvinna genom en könskorrigerad kropp?

​Den 31 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Marxismen gav arbetaren en betydelse i världshistorien och i samhället. Det var arbetarens arbete som skapade välståndet, ty allt värde har sin grund i arbetet, och företagets vinst var blott den del av arbetets värde som förvägrades arbetaren genom privategendomens rätt att konfiskera det av arbetets värde som inte behövdes för arbetets reproduktion, dvs mervärdet. Detta är förvisso i grunden en gammal, avdammad arbetsvärdelära som mången ekonom hade som förklaring till varors olika värde, men som genom Marx gavs en betydelse även i samhällsutvecklingen. Beskattning, speciellt av vinster och höga löner, var inte ett större problem, ty det innebar ett återbördade till samhället, vad kapitalistens egendom orättfärdigt tagit från arbetaren.

Sedan kom nyliberalismen, och arbetaren förlorade sin uppburna ställning till entreprenören, dvs kapitalisten. Det var nu kapitalisten som var den som producerade välstånd, vilket sedan, genom skatt, gavs till samhället, för att finansiera sjukvård och andra gemensamma angelägenheter. Likt marxisterna innan kallade mervärdet för kapitalistens stöld från arbetaren, kallade nu nyliberalerna skatt för stöld. Det var kapitalistens riskvillighet som skapade värde, och det värdet tillhörde kapitalisten, som genom sin riskvillighet utsatt sig själv och sin familj för risken att förlora både sitt arbetes frukter och sitt kapital.

Arbetaren producerar värde, och blir bestulen genom vinsten. Kapitalisten producerar värde, och blir bestulen genom skatt.

Så oerhört enfaldiga samhällsberättelser!

En kapitalist utan arbetare, som engagerat gör sitt arbete och som finner nya metoder för att göra arbetet och utveckla produkter, står sig slätt. En arbetare utan en kapitalist, som riskerar sitt och andras kapital, och som entreprenör finner kombinationer av produktionsmedel som, med arbetaren hjälp, skapar produkter som andra vill ha, står sig slätt. Kapitalistens entreprenörsfunktion och arbetarens arbetsfunktion, är två absoluta förutsättningar för värdeskapande, där den ene inte kan existera utan den andre. Att framhäva den ena, utan den andre, är ensidig dumhet. Skatt på vinst är som skatt på arbete, att i första hand göra rätt för sig och i andra hand, att vara solidarisk. Blott den enfaldigt blinde kan kalla skatt eller vinst för stöld. 

I föreläsningssalen lär ekonomen ut att produktionen av välstånd skapas genom arbete och kapital. Därefter blir det mer ideologi, ty en del ekonomer lär ut att detta välstånd fördelas, och somliga lägger till politiken, att det bör fördelas genom marknadskrafter, medan andra lär ut att välståndet fördelas genom klassamhället, och somliga lägger till politiken, att klassamhället bör regleras genom staten.

Det som ingen kan förneka, är att välståndet skapas genom de två produktionsfaktorerna, kapital och arbete. Om produktionen borde vi därför vara eniga. Men det är fördelningen, som alltid när resurser är ändliga, som konflikten handlar om.

Några hävdar att de incitament som kapitalistisk egendom under enbart marknadskrafter ger, dvs där vinsten av produktionen går till kapitalisten, utan dränering av skatt, ger kapitalisterna de bästa incitament till produktionsutveckling, som ger alla välstånd. Dräneras vinsten genom skatt, förloras incitament, varvid välståndet blir mindre.

Det är en utopisk vision, som är lika enfaldig och sannolikt samhällsfarlig, som dess raka motsats, den planerade, kommunistiska ekonomin, där ingen egendom finnes, och där allt fördelas genom byråkratin. Kommunismen har vi sett en variant på, med avskräckande resultat, även om den visat sig ha vissa förmågor, som att bygga en stark tung industri. Kapitalismen vet jag egentligen inte om vi har något exempel på. Kanske aningen av 1800-talets Europa och USA, med lika avskräckande exempel, där stora mängder människor var lika fattiga, om inte fattigare, än i det kommunistiska samhället.

Lärdomen från Europa och USA är väl snarare att välstånd skapas genom en delikat balans mellan arbete, kapital och stat, där man använder marknadsmekanismen, byråkratimekanismen och brödraskapsmekanismen, på organisationsnivå och samhällsnivå, på ett klokt sätt.       

​Den 30 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin     

Jag ser i en dagstidning (SvD 210625), en serieruta där fadern kommer tillbaka med sin son från en basketträning. Modern frågar hur det gick. Sonen svarar med glädje: ”Pappa lärde mig att man kan hålla för ena näsborren och blåsa ut snoret genom den andra.” Moderna konstaterar torrt: ”Jaha, då vet vi vem som kommer att bli ’årets pappa’ i år.”

På en annan sida, i samma tidning, där man kan ställa etikfrågor, frågar en person hur man skall ställa sig till en kvinna, som vid en familjemiddag ställer frågan: ”Vem tog sista trosskyddet”. Av familjebeskrivningen framgår att det fanns minst fyra döttrar och en mamma med vid middagen, samt några pojkvänner, varav en var nytillkommen.

När man kör bil, är det inte ovanligt att man ser män, som stannat sin bil och som står vid vägkanten och tämligen öppet urinerar. Jag har aldrig sett en kvinna, sittandes vid sin bil och lika öppet urinera. På Wanås slott finns en uppskattad staty av en kvinna som sitter och urinerar. En sorts protest, mycket uppskattad, inte minst av de kvinnor jag varit med att se på statyn, av en företeelse som är djupt könssegregerad.

De manliga sekreten, vare sig snor eller urin, är inte undangömda, utan hart när öppet demonstrerade. Det är charmigt med pojken och snoret. Men flickan lär sig snabbt att mens inte är charmigt, ja, inget man ens nämner.

Snor är förvisso ett positivt sekret, en sorts luftrenare för kroppen. Men det gör sig påmint när det produceras i stor mängd, vilket sker vid inflammationer.

Mens är blod som kommer av blödningar från livmodersslemhinnan. Det är ett tecken på att kvinnan är fertil, att hon har den gudomliga förmågan att skapa liv. Men att just denna gång, gick möjligheten förbi.

Man kan förundras över hur något som visar på det starkaste människan har, för sig och sin överlevnad, förmågan till liv, kan bli något så hemligt, så undanskuffat. Medan en sekret som kanske snarare visar på sjukdom, blir ett gott skämt.

Löjet kring mensblodet når sin absoluta topp när man i reklam för menstruationsskydd ser att blodet, det som i andra sammanhang står för liv, släkt och sammanhang, nu förvägras sin röda färg, och istället ges en blå färg. Som om endast aristokratiska kvinnor finns i menstruationsreklamen, ty de lär ju ha blått blod.

I den abrahamitiska världen vi lever i, kan vi se hur abrahamiterna med avsmak, ja med hat, ser på detta tecken på människans livgivande kraft. Läs 3:e Moseboken, kapitel 15, verserna 9-30. I islam får en menstruerande kvinna inte vara på heliga platser och hon får inte röra vid koranen. Några andra religioner, som hinduismen, lär ha samma hatiska attityd till det som är ett uttryck för människans gudomliga förmåga till liv.

Så länge menstruationen och dess blod är sekret non grata, medan snor är lustigt, så länge mannen oblygt kan urinera, medan en hukande kvinna är motbjudande eller väcker fniss i Wanås slottspark, så länge har vi att arbeta på jämställdhet.

I sanning! Vi lever i ett bisarrt samhälle när uttryck för livsförmåga skall döljas.

​Den 29 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Samhället penetreras av specifika ideologier. Ja, inte av alla ideologier, utan några som vunnit acceptans som giltiga uttryck i samhällslivet.

Idag accepteras det ideologiska uttrycket som hijaben är. Symbolen för islam finns på apoteken och bärs av polisen. Däremot tolereras inte uttryck för socialism eller konservatism på dessa platser. Sannolikt får ingen polis bära vare sig moderatkepsen eller socialistens röda ros.

BLM-knäböjandet har spridit sig, och utförs idag på fotbollsarenor. Det engelska fotbollslaget knäböjde vid EM-fotbollen. Sannolikt omedvetna om att samma landslag utförde en liknande ideologisk handling 1938, men då uttryckte de nazisternas hälsning. (https://images.theconversation.com/files/301781/original/file-20191114-26237-18rxgqv.jpg )  

En borgmästare önskade utföra en politisk protest mot Ungern och dess sexualfientliga politik, genom att lysa upp fotbollsstadium med Pride-regnbågens färger. Något UEFA förhindrade, sannolikt med hänvisning till att det egentligen inte var en generell ideologisk handling, utan direkt riktad mot en av nationerna i tävlingen.

Förvisso kan man säga att idrott alltid varit politisk, men det som sker dag rör specifika politiska frågor, och det har en allmän acceptans, i alla fall hos den elit som kan påverka politiska uttryck på idrottsarenor.

Är det då så, att samhället blir mer ideologiserat, så som 20-talet och 60-talet var, där slagorden var: Allt är politik! Jag tror man kan svara nekande på det.

På 20-talet uttrycktes de stora ideologierna, kommunism, socialism, nazism, fascism, inte minst genom gatuslagsmål. På 60-talet drog en mindre ideologiskt spetsig, men oerhört mångordig vänsterrörelse över världen, inte utan bränsle från upproren i Ungern och senare i Tjeckoslovakien.

Idag är det mer specifika frågor som ideologiseras. Men framför allt, idag vill ideologin vara hegemonisk, dvs omfattas tyst och villigt av alla som ett taget-för-givet. Men ideologin kan svårligen betecknas som hegemonisk. Det är mer en repressiv ideologi, dvs en ideologi som kräver underkastelse, med sociala sanktioner och stigmatiserande om man inte underkastar sig.

Den som vågar sig på att hävda att poliser inte skall bära hijab, blir snabbt kallad förtryckare av de mest förtryckta, en islamofob, och ja, det vet vi ju var sådan rasism slutar. Och outtalat eller uttalat kommer den totala stigmatiseringen, du har en Auschwitz-attityd. Det är kraftfulla sanktioner som riktas mot någon som motsätter sig ideologiseringen av polisens uniform.      

Men om dagens ideologisering är mer repressiv än hegemonisk, dvs etableras genom en grupps förmåga till repression, och mindre av en förmåga att vinna allmän acceptans, vilken är då gruppen som har dessa resurser till repression, men saknar resurser att få allmän acceptans?

Ett av gruppens viktiga instrument, som uttrycker och sprider ideologin, är värdegrund. Denna finns idag hos många organisationer. Förvisso har värdegrund funnits tidigare. I universitetens fall fanns en värdegrund bestående framför allt av akademisk frihet och meritokrati. Men idag har den eroderat till förmån för en specifik värdegrund som styr utbildning och forskning, t ex med värderingen ’hållbarhet’, och rekrytering som är sexistiskt diskriminerande, t ex kvotering. Denna ideologisering kan ha sin källa hos grupper i organisationen, men får genomslag genom att inte hindras, utan t o m premieras och understödjas av organisationen ledande skikt. Organisationen använder incitament, som bättre resurser till de som tillber ideologin, t ex genom att presentera kurser som heter ’hållbar finansiering’, och använder sanktioner till dem som tar avstånd, t ex att vägra acceptera förslag på en könshomogen betygsnämnd, trots dess akademiska kompetens.

Jag får göra dig besviken, ty längre än så här har jag inte kommit. Det finns grupper som driver ideologiseringen, men jag har, ännu, inte lyckats identifiera gruppen eller grupperna. Vilka intressen de har, varför de har tillgång till resurser som möjliggör deras premiering av ideologin och dess repression mot motståndet mot ideologiseringen är ännu fördolt för mig.

Jag ber därför att få återkomma.    

​Den 28 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​“I’m a scientist, I never apologize for the truth”. Så sade Sheldon inför en domare, som han med rätta betecknade som trivial eftersom domaren enbart dömde i simpla trafikbrott. Domaren dömde honom för förakt mot domstol och låste in honom.
(https://www.youtube.com/watch?v=cc3Um-BBhpI)

Sanningen kan inte vara en kränkning eller ett förakt. Den har inget annat värde än att vara sann.

Jag hade tydligen skrivit ett blogginlägg i samband med att jag skrev en artikel i Kristianstadsbladet, den som föregick mitt avsked. I tidningsartikeln benämnde jag en lärare för ’engagerad lärare’.
(https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ )

I mitt blogginlägg, osäkert vilket, hade jag tydligen benämnt läraren, inte som ’engagerad lärare’ utan som ’adjunkt’. Det var och är hennes titel. Det var sant. Ändock fnyste en person, vid skådemötet där jag avskedades, som jag av barmhärtighet inte namnger, att det var uttryck för härskarteknik. Jag sade sanningen och det var, enligt honom, uttryck för härskarteknik.

Själv hade jag sett ett föregående intermezzo med adjunkten som, ja, just härskarteknik. Hon, som är adjunkt i marknadsföring, hade getts rätt, och tog sig rätten att påverka min undervisning i bolagsstyrning, där jag är professor. Visst är det härskarteknik när man på en akademisk institution sätter en adjunkt i ett ämne, att styra över en professor, i hans ämne. “I’m a scientist, I never apologize for the truth”. Ett faktum kan inte bestridas genom att betecknas som en kränkning.  

I ett annat intermezzo organiserade jag så att alla enkäter som studenter ville skicka ut, skulle inte bara gå genom handledaren, utan också genom en av de handledare som var vana enkäterister. En handledare, som jag också av barmhärtighet inte namnger, opponerade mot detta och hävdade att det var kränkande att inte ha förtroendet att själv avgöra enkäternas utformning. Det var samma person vars uppsatsgrupper jag satt med en kväll, cirka kl 20.30, på några stolar utanför toaletterna på korridoren, lyssnades på deras beklagan att de inte kunde få hjälp av sin handledare, den kränkta, som, p g a hennes okunskap, inte kunde hjälpa studentgruppen med deras regressionsanalys. Där satt jag och gjorde den kränktas arbete, utan lön, utan tacksamhet från henne, och förklarade innebörden i beta-värdet. Jag gjorde det arbete hon fick betalt för, men som hon inte kunde. Som jag inte borde nämna att jag gjort, då det kunde uppfattas som kränkande.

Det var ett oomkullrunkeligt faktum, inte en statistisk sannolikhet, ingen spekulation, inget påhitt, ingen hypotes, ingen proposition. Det var ett faktum. I bägge fallen. Ett faktum som de kränkta inte kunde bära. Ett faktum som för dem var en förödmjukelse, en kränkning.

När sanningen är en härskarteknik, en kränkning, då finns inte plats för en Sheldon.

Det finns de som kan leva i dimmornas värld, omgivna av potemkinkulisser, med tystnader om faktum som är avgörande för verksamheten. Tidigare sålde de dåliga begagnade bilar. Nu finns de t o m i akademisk verksamhet, som akademiska sk chefer. Måtte de inte släppas in i föreläsningssalen. Ty det är ju där sanningen skall vara. Oaktat om faktumet i sanningen uppfattas som härskarteknik eller kränkning.

​Den 27 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag finns stor uppmärksamhet på några grupper av individer. De med mindre frekvent sexuell variation, vissa invandrargrupper, de med mindre frekventa funktionsvariationer. Alla dessa subgrupper har rättigheter och folk kämpar för deras rättigheter. Ja, dessa grupper är så speciella att de kräver speciella experter. De är så speciella att verksamheters personal blir utbildade i hur de skall bemöta dem, t ex genom som hbtq(i)-certifiering av en verksamhet. En sorts kurs i vett och etikett, riktad mot en liten subgrupp i samhället.

Hbtq(i)-certifieringen av verksamheter (https://www.rfslutbildning.se/s/hbtqi-certifiering?)  är en utomordentligt talande bild av dagens samhälle. Ett samhälle består av många olika grupper, varför listan av certifieringar skulle vara lika lång som antalet grupper. Den kan förvisso kortas då det finns grupper som vi träffar så ofta, att vi lärt oss hyfsat hur vi skall interagera med dem, t ex de traditionella man-kvinna-grupperingarna. Sedan finns det grupper där vårt patos för fördelning av resurser gör oss mindre benägna att lägga tid på att t ex lära oss hur man bemöter överklassen. Mig veterligen finns det ingen överklass-certifiering. Kanske Riddarhuset överväger en sådan certifieringsutbildning?

Men sedan finns också föraktet närvarande. De grupper som är de legitimt föraktade, de som legitimt skrattas åt, ingår inte heller i certifieringen. De kan förvisso vara resurssvaga, vilket de ofta är, men det hjälper inte, ty de är undantagna dagens uppmärksamhet.

En sådan grupp är arbetarklassen. Den som finns på Ullared. Den som finns på campingplatserna. Den som dansar gammelvals. Den som tar sig en stänkare. Den, som de mest föraktande kallar för white trash, dvs vitt avskräde. Som blir utskrattad av de föraktande. https://www.youtube.com/watch?v=rYXSALVHRDE

Denna grupp var tidigare organiserad i Socialdemokraterna. Inte av så ideella skäl, som egoistiska, ty då gav Socialdemokraterna arbetarklassen en plats i samhället. Den gav dem en historieskrivning där de var de som ’byggde landet’ (https://www.youtube.com/watch?v=A3BrdOnc1S8 ). De fick tryggheten genom välfärdssamhället, där deras barn fick gå i skola så långt barnens förmåga räckte, och de arbetande gavs inflytande och säkerhet gentemot en trilskande arbetsköpare.

Idag är arbetarklassen en bespottad klass, en klass som socialdemokratin vänt ryggen. Inför att blivit bespottade som rasister, när de såg hur deras välfärd späddes ut, hur deras liv blev mer osäkra, och reagerade med den gamla ramsan, gör din plikt, kräv din rätt, när de såg hur folk fick rättigheter utan skyldigheter, att arbeta och betala skatt, utan att ligga staten till last.

Idag ges den resursstarka medelklassen möjligheter att utnyttja sitt resursförsprång genom det som låter så bra, valfrihet. De som sörjer sin forna plats i samhället, vänder sig till Sverigedemokraterna, och blir därmed hånade som rasister och ett hot mot demokratin.

Universitetet, som borde vara helt uppslukad av den forna ambitionen att reducera den sociala snedrekryteringen till högskolan, låter nu hbtq(i)-certifiera sitt bibliotek, inte arbetarklass-certifiera det.

Arbetarklassen har dolts i en dimma, som blott lättar när hånet och föraktet blåser bort dimman.

Det, om något, är en sorts rasism, ett hån, ett förakt mot en grupp.

​Den 26 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Brottsligt beteende korrelerar med utsatta områden och låg socioekonomisk status. Det är därför lätt att tro att socioekonomi ger beteendet. Det kommer inte av att den som svälter, kan känna det rätt att stjäla, ty ingen svälter i utanförskapsområdena. I stället kan det vara att människan vill vara lika. Har min kompis en fin jacka, vill jag ha möjligheten att ha en fin jacka. Speciellt om jag tycker att jag gör lika mycket som den andre, då är jag utsatt för en orättvisa om jag inte kan välja en lika fin jacka. För att minska brottsligheten krävs därför att höja socioekonomin, dvs göra bostadsområden bättre och ge högre ersättning till de utsatta.

Men tänk om det är så att brottslighet är genetiskt betingat, och att genetiskt brottsliga personer, p g a sitt beteende, tenderar att komma lågt i socioekonomiska förhållanden, och därför t ex bor i utanförskapsområden? Ja, man kan tänka sig att de utsatta områdena är ingen kausal orsak till brottsligheten utan en konsekvens av en överrepresentation av de genetiskt kriminella.
(https://kvartal.se/artiklar/svag-koppling-mellan-fattigdom-och-brottslighet/ )

Det är förvisso en oändligt otänkbar tanke i Sverige idag, där vi är så tränade att tänka att ingen vill vara brottsling, ty individen är god. Det är omständigheterna som skapar brottet. Ja, vi är t o m så impregnerade i tanken på socioekonomin att vi tar bort en del av socio när vi förklarar brottet. Ty tanken att en del av de sociala förhållanden som är människans kultur, skapar brottet, är en otänkbarhet. Ja, det är en tanke som är så omöjlig att den som tänker den genast betecknas som rasist.

Det finns således förklaringsmodeller som aldrig får en chans att prövas, ty de strider, inte mot empiriska fakta, inte mot teorier, utan mot värderingar. Vår kunskap om brottslighetens ursprung är så infekterad av värderingar att vi egentligen har svårt att veta om brottslighetens ursprung.

Men vetenskapen får inte backa. Den får inte lyda under några värdegrunder som sträcker sig längre än att peka ut tanke- och yttrandefrihet. Människors lika värde kan inte vara en utgångspunkt för en vetenskap, men kanske ett resultat. Vetenskapen måste ställa hypoteser som kan te sig motbjudande. Beror en individs brottslighet på dess uppväxt, på dess nuvarande miljö, på dess kultur, på dess genetiska uppsättning, på dess boende? Alla dessa faktorer skall tas fram och prövas. Att man i Sverige inte vill bokföra en brottslings etnicitet är politiskt grundat och förhindrar vetenskapens möjlighet att testa etnicitetshypotesen.

Visst är det motbjudande att tänka sig att det genetiska könet samvarierar med betyg i skolan, på så sätt att de med genetiskt kvinnligt kön har högre betyg än de med genetiskt manligt kön? Men detta till trots anses det inte värderingsmässigt motbjudande att bokföra elevernas genetiska kön. Lyckligtvis är det inte förbjudet, varför vi idag har möjlighet att ytterligare studera denna korrelation. I akt och mening att få fram kunskap som kanske kan användas för att skapa förutsättningar för att kompensera för den motbjudande korrelationen.

Därför måste vi stå ut med tanken att utanförskapsområdenas problem kan vara en funktion av individerna och deras genetiska uppsättning. Hur motbjudande än den tanken är.

​Den 25 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Människan är ett socialt djur. Olikt katten, kan hon inte klara sig själv, utan behöver gruppen för att överleva. Därför har vi en mängd funktioner i oss som möjliggör det sociala. Vi lär bli bli sjuka om vi isoleras.

Mitt arbete, forskarens och lärarens, innebär att jag stundtals sitter ensam, med mina texter och siffror och tankar. För att en annan dag möta 100 studenter i en föreläsningssal, och 15 kollegor i ett intensivt samtal på ett seminarium.

Idag ser jag fram emot en ensamhet i mitt italienska hus, för att där, äntligen, få tid att i lugn och ro läsa Kant och Hegel, samt göra min forskning. Men kommer jag då, som ensam, att bli sjuk?

Nej, ty det finns minst två typer av ensamhet.

Den isolerade ensamheten. En människa som är utan familj, som vare sig har syskon, föräldrar eller egna barn, och som saknar en vänkrets, lever i en isolerad ensamhet. Den möter förvisso andra människor, men då enbart i instrumentella kontakter, när den handlar, när den tar bussen, när den lånar boken på biblioteket. Men där är människan inte en människa, med all den komplexitet som en människa är, utan den är blott ett behov som den andre skall tillgodose genom att ta betalt för varorna, ta betalt för bussresan eller registrera boklånet. Den isolerat ensamme möts inte av någon som ser den som människa utan blott som ett behov. Den finns inte som människa, den erkänns inte som människa. Den finns inte till som människa. Hur den människan än anstränger sig, kan den inte komma ur sin ensamhet, utan är fängslad i ensamheten. Det är den ohyggliga isolerade ensamheten.

Den samhöriga ensamheten. En människa med familj, med syskon som retas och blir irriterad på den, med en mor som förmanar, med barn som lånar pengar. Som har vänner som kritiserar den, som skrattar åt den. Det är en människa som lever i en samhörighet, där den, sannerligen!, uppmärksammas som den komplexa människa den är. Jag har medvetet gett beskrivningen av samhörighetens irritationsmoment, för att tydligt visa att samhörigheten ger människan en plats, ett erkännande, ibland kritiserande och irriterande, som i min beskrivning, ibland uppskattande, det vi mest uppskattar med samhörigheten. Men bägge sidorna av samhörigheten gör att man erkänns som människa. Man finns till. Ensamhet för den människan innebär en ansträngning att dra sig undan samhörigheten. Men det lyckliga i den ansträngningen är att den inte kan dra sig ur samhörigheten. Den kan sitta ensam i sitt hus i Italien. Men samhörigheten finns hela tiden närvarande, som en potentialitet. Ett mail, ett telefonsamtal. Ja, den samhörigt ensamme skapar ensamhet genom att stänga av mailprogrammet och telefonen. Den kan gå ut i naturen och bestiga Liguriens små berg i sin ensamhet. Med den lugnande insikten att trots att telefonen är avstängd, trots att den just där blott är ensamt omgiven av träd och bäckar, så finns samhörigheten närvarande, blott ett knapptryck borta.

Jag kommer att känna en behaglig ensamhet med Kant och Hegel, ty min ensamhet är den samhöriga ensamheten. Den som kan välja ensamhet, är aldrig ensam. Jag kan blott existera som enskild individ genom att vara tillsammans, även i min ensamhet. Den samhöriga ensamheten är ensamheten tillsammans med andra människor.

Aristoteles lär ha sagt en sanning som nog är det sannaste sagt om människan: Människan blir människa bland människor. 

​Den 24 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Sålunda skrev högerdebattören Lena Andersson: ” Det säregna med socialdemokratin är att den saknar fundament. Snarare är den formad ur sina avståndstaganden: mot borgerliga klasskillnader och konstitutionalism, mot kommunistisk jämlikhet och deterministisk historiesyn” ( https://www.svd.se/rorelsen-som-standigt-ar-pa-vag-ingenstans)

Det är något säreget för en demokratisk socialist, som gått sina Marxistisk grundkurs I och II, att få läsa att det saknas fundament i socialdemokratin. Solidaritet, jämlikhet, rättvisa och demokrati, är ledord som rymmer mycket av socialdemokratens fundament.

Hon tycks förväxla fundament med fundamentalism.

Se på jämlikhet. Det debatteras om det skall innebära lika start eller lika målgång, dvs samma förutsättningar eller samma resultat. Den demokratiske socialistens syn är att p g a klassamhället kan starten vara orättvis, varför individerna inte har fått samma förutsättningar. T ex vet vi att elever får högre betyg i ett ämne, om det i hemmet finns entusiasm för ämnet. Det är en orättvisa gentemot individen, eleven. Därför har skolan ett kompensatoriskt uppdrag, att i så hög grad som möjligt, nollställa inflytandet från elevens hemmamiljö. Ty varje elev skall ha samma möjligheter i skolan att nå ett gott betyg, oaktat andra förhållanden än dess förmåga.

Klassamhället innebär att individerna inte startar från samma punkt. Några startar 100 meter från målsnöret, andra 150 meter från målsnöret. Det är en orättvisa gentemot individens förmåga. Samhället kommer inte att göra något åt det, ty det karakteriseras av klassamhället. Därför måste staten gripa in i samhället och korrigera för orättvisan.

Individerna springer, och några kommer i mål långt före de andra. Då kommer nästa princip in. Den som är stark och som kommer snabbt i mål, hjälper den som inte lyckas vara så snabb. Man gör det av omtanke om den andre, men också för att man tror sig vinna ett bättre samhälle att leva i, om man hjälper varandra. Till det kommer den rent egoistiska tanken, att om jag hjälper idag, får jag kanske hjälp när jag är den svage. Det är fundamentet solidaritet.

Fundamentalism är däremot av ondo. Det ser vi i islams fall. Det ser vi i skolans fall, där den just är på fall, mycket beroende på friskolor och sk fritt skolval, vilket valfrihetsfundamentalisterna vägrar ta som intäkt för att något måste göras. Dagens skolelever är därför de som får betala för att dagens politiker inte är socialdemokrater, som har fina fundament, men som inte är fundamentalister. Ty skolan regeras av valfrihetsfundamentalisterna.

Socialdemokratin var inte fundamentalistisk. Därför kunde den aldrig bli totalitär. En egenskap som måste uppskattas oerhört mycket i dessa ideologiskt, fundamentalistiska dagar. Däremot hade den fundament, som vägledde den. Men i sin iver att undvika fundamentalism, förlorade den sina fundament, och är idag inte företrädare för solidaritet, jämlikhet, rättvisa och demokrati.

Hon har därför rätt att dagens politiska parti, Socialdemokraterna, saknar fundament. Men det betyder inte att Socialdemokrater, dvs de demokratiska socialisterna, saknar fundament. Vad det innebär är blott att de demokratiska socialisterna saknar ett parti som företräder Socialdemokrati. Så som det Socialdemokratiska Arbetarpartiet gjorde.

​Den 23 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

Nadim Ghazale är en polis som nått den upphöjda positionen att få sommarprata i Sveriges Radio. Han är en mycket vulgär person, att döma av vad han sagt och säger. I programmet lär han ha gratulerat vita, heterosexuella män, ty de är inkvoterade och har den enklaste vägen. Ack, en sådan vulgär dumhet.

Hans politiskt korrekta uttalanden retade givetvis upp den höger som finns i den sk alternativmedia. De gjorde emellertid ett bra jobb genom att gräva fram hans tidigare twitterutsagor.

De har funnit att han skrivit: ”Fuck SD och andra rasistsvin” ”SD kan suga närmsta inavlade hästpenis”. Nadim tar således så starkt avstånd från SD att han nästan framstår som hatare av SD, men att han, i alla fall, bör benämnas SD-mobbare. Kanske det är en egenskap som ökar acceptansen för honom inom opinionseliten?

Han är uttalad rasist, vilket det första citatet visade på, och som framokommer i ett annat twitterinlägg där han skrev att han skulle söka rikspolischefensjobbet då ”…gubbaväldet på toppen av hierarkin hade behövt både lite ”färg” och förynring”. Vilken avskyvärd vulgaritet och dumhet, att hävda att en hudfärg behövs.

I andra twitter likställer han ISIS, Hamas, Israel och Putin med cancer, vilket är ett sätt att uttrycka sig som när det gäller Israel ibland brukar betecknas som antisemitism.   

När högerns alternativmedia kontaktar honom för en intervju, säger han, enligt dem, att han inte är intresserad av att tala med dem. Han vill alltså delta på sina egna premisser i offentligheten, men han vill inte bli granskad. Så agerar blott den som är antidemokratisk.
Allt detta kan förvisso ses som endast obetydlig twitterargumentation, dvs ett vulgärt samtal, eller snarare vulgära monologer, utfört av de vulgära.

Men det går inte komma ifrån att formen för utsagor, twitter, inte kan rättfärdiga utsagorna. Har du skrivit något, måste du stå för det, och det är sannolikt också ett uttryck, inte bara av mediaformen, det vulgära twitter, utan också för individen.

Nadim förefaller uttrycka sig på ett sätt som röjer att han är rasist, SD-mobbare, antidemokrat och antisemit, och att han uttrycker sig oerhört vulgärt.

Människor vulgära som Nadim, finns överallt. Det märkliga, och ohyggliga, med Nadim är att han ges utrymme medialt. Han tycks bäras fram av opinionseliten, vilket hans sommarprat får anses vara tecken på.

Men nu kommer det kanske mest märkliga i detta. Denna vulgära person, som egentligen tillhör källarsamhället och dess kloaker, där det hart när outsägligt vulgära dväljes, får stöd av en socialdemokrat, och till råga på allt, en socialdemokratisk justitieministern.

Morgan Johansson skriver på twitter:  ”Det är så här hatarna gör när de försöker komma åt starka företrädare vars åsikter de inte gillar. Det är bara att bortse ifrån”

”Att bortse från”? Oaktat vem det är som tagit fram fakta, så är det fakta. Nadim har gjort utsagor som röjer rasism och antisemitism och har agerat på ett antidemokratiskt sätt. Även om det är högerns alternativmedia som tagit fram detta, har han skrivit detta. Att en demokratisk minister säger att man skall bortse från dessa fakta, p g a vem som tagit fram dem, är… ovärdigt. Fakta skall diskuteras och motiveras, oaktat vem som för fram fakta.  

”Hatarna”? Morgan Johansson kallar alternativmedia för ’hatarna’, trots att det som jag läst i alternativmedia (Samnytt) inte är i närheten av att uttrycka sig så föraktfullt, ja, så hatiskt som Nadim gjort om SD och Israel. Om någon skall ges epitetet ’hatare’, är det Nadim och inte just de artiklar i alternativmedia som tagit fram fakta om Nadim.

Landets justitieminister går således ner sig i ett vulgärt träsk där SD-mobbning, rasism och antisemitism accepteras. Där nere legitimerar han en vulgär twitteraktör. Det är svårt att förstå hur en man, som rimligen borde försvara sin ministerpost, justitieminister, som en uppsatt, värdig post, där man för värdiga, utvecklande samtal, kan delta i en vulgär debatt, och t o m legitimera den som vulgariserar, ja, hatar.

Nadim som sådan är inte intressant. Det intressanta med Nadim är att han är ett fenomen som visar hur vulgär den allmänna opinionseliten är beredd att vara. Men Nadim som fenomen visar också att vulgariteten har tagit sig in på ministerposter och in i ett forna statsbärande parti. Platser som borde vara vaccinerade från vulariteter.

Jämför med vad som ansågs vara vulgärt på 60-talet. När en politiker gjorde en utsaga, där man då hett diskuterade om man fick  uttrycka sig så.
https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Vi har färdats rejält utför. Nadim och Morgan är delaktigt skapande i denna vulgarisering och förråande av offentligheten, men de är också bara uttryck för det, framlyfta av en opinionselit vars vularism tycks öka, inte minska.

Den 22 juli 2021
​Sven-Olof Yrjö Collin

​Eli Göndör skriver i sin bok ”I guds namn – Om våld och politik i islam” : ”Islam gör inte muslimer. Muslimer gör islam.” (s. 25). Han skriver också: ”Islam- och muslimhatare argumenterar för att islams sanna kärna både är våldsutövande och förtryckande” (s. 20). Hatarna och IS har likheten i deras våldstolkning och att de laddar islams begrepp och föreställningsvärld med våld. Men, måtte han hävda, våldet tillhör inte islam, utan förs in genom våldsamma muslimerna som tar fasta på vissa textbitar och omgivningens skeenden.

Samtidigt hävdar han emellertid att islam är en missionerande religion. Det förefaller vara motsägelsefullt att hävda att religionen har en kärna av missionerande, när han precis hävdade att islam är tomt, men fylls av muslimer.

Mission innebär att religionen har sett ljuset medan de som inte tillhör religionen är lägre, ty de väntar fortfarande på att få se ljuset. Se där, en essens i religionen, en kärna av dem och vi, och dem är lägre än vi. Islam gör muslimer.

Senare (s 39) skriver han att islam räknar handlingen som en manifestation av religionen. Återigen en essens som är oberoende av dess utövare. En god muslim är en som agerar. Islam gör muslimer.

Muslimens agerande styrs av sharia, lagen, som skall lydas. Återigen en essens, något som är islam, oberoende av muslimer, lagens lydnad.

Om religioner och andra ideologier saknar kärnor, utan fylls av tidens strömningar, där man tar fram några delar av texterna och bortser från andra, då borde varje religion och ideologi ibland vara våldsam och ibland vara fredlig.

Den substanslösa religionen blir också en förklaring till varför en religion kan bli våldsam, ty den har ingen substans som gör den motståndskraftig mot tidens våldsamhet. Ingen religion, oavsett dess texter och tankar, kan förhindra att den får våldsamt eller fredligt uttryck. Islam brukar ju kalla sig själv för fredens religion (sic!), men enligt författaren är det omöjligt att hävda detta då religionen varken är fredlig eller krigisk. Det är tiden och muslimerna som gör islam fredlig eller krigisk.

Det är förvisso korrekt att religioner och ideologier har olika uttryck över tiden. Men det finns vissa skeenden som försvårar författarens hävdande av islams oskuld.

Likt nazisterna var den absoluta majoriteten av nazister fredliga människor. Men nazismen har en kärna av våldsamhet och antisemitism. Den kan de flesta stå emot, men den finns likafullt där, och kan lätt släppas lös. Nazismen är inte en ideologi utan våld, som fått sitt våld genom personerna, Himmler och Hitler, utan den har en kärna som blir verksam.

Detsamma gäller islam, som är både våldsam och antisemitisk, men som utövas av de flesta muslimer utan beaktande av den kärnan. Islam gör muslimerna, men muslimerna behöver inte göra islam, utan kan stå emot genom att ha andra värderingar än islams.  

En annan ideologi är socialdemokratin. Det är en ideologi som, vad jag vet, ännu inte har uttryckts genom terror. Trots att den, enligt författaren borde sakna kärna, och trots att det växte fram under det våldsamma 20-talet i Tyskland, förefaller det som om den hitintills varit fredlig. Om den är utan kärna, då är dess fredlighet en historisk tillfällighet och det kan komma en tid då vi får socialdemokratisk terror. Eller så är socialdemokratin fredens ideologi, med en kärna i sig som inte stimulerar till våld, som inte gör den indifferent till våld, utan som gör den tillvåldets motståndare.

Kanske man skall säga att ideologier har kärnor, som innebär en potentialitet, t ex att de har olika grad av sannolikhet för våld. Potentialiteten är i sig är oberoende av tiden, utan beror på ideologins kärna, t ex av våldsamhet. I vilken mån denna potentialitet realiseras, beror på historiska tillfälligheter.

När det gäller sådant som t ex våld, gäller det att se om en ideologi har preferens för våld, om den är indifferent till våld, eller om den motverkar våld. Det går att predicera utifrån texterna, där mer våld i texterna borde göra ideologin mer våldspotent, även om uttolkare kan göra vad de kan för att undvika de våldsamma textställena. Men ytterst prövas en ideologis kärna genom dess realiserande. Ju oftare en ideologi realiseras med våld, ju mer sannolikt är det att dess kärna är våldsam, att den slår igenom, inte trots dess kärna, utan tack vare dess kärna.

Med en sådan test av en ideologis kärna, kan vi förvisso predicera att nazismen är innerligt våldsam, men då nazismen endast prövats en gång, kan vi inte uttala oss om den tenderar till våldsamhet. En svala gör inte en sommar.

Vi kan aningen bättre uttala oss om det kristna våldet. Bartolomeinatten och Nordirlandkonflikten är bägge tydliga fall där protestanter och katoliker, i alla fall, inte lyckats förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjar våld. Inkvisitionen och den krigande missionen i Amerika och Afrika lyckades inte förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjade våld. Dessa fenomen får mig att, minst, hävda att kristendomen har en potentialitet till våld.    

Likvärdigt kan vi definitivt avfärda hypotesen att islam är en ideologi som motverkar våld. Snarare visar dess historia att islam har en potentialitet till våld. Att avfärda dessa våldsuttryck med att det är historiska tillfälligheter, där islam är oskyldigt, medan muslimerna är skyldiga, är …ja, låt mig kalla det för vad det är, det är en bisarr hypotes.

Ideologier har ideologiska kärnor, som får sina uttryck i historiska skeenden, som kan observeras med empiriska frekvenser. Ju oftare förekomst av våld, av antisemitism, av kvinnoförnedring, ju mer pekar det på att ideologin har en kärna av våld, antisemitism och kvinnoförakt. Kärnan påvisas genom texterna OCH frekvensen.

Att som Eli Göndör, kalla mig för islamhatare med likheter med fundamentalister, är att bortse från att mitt förakt, ja, rädsla för islam, kommer av kombinationen text och frekvens. De islamistiska samhällena visar på att vissa delar i texterna är ytterst verksamma och utgör därmed en kärna. En ondskefull kärna.

​Den 21 juli 2021
Sven-Olof Collin    

​Pandemin innebar att människor skulle isoleras. Arbetsplatser stängdes. Skolor stängdes. Vinsten skulle vara färre sjuka och färre döda.

Men till vilken kostnad?

Jag vill här göra en lång citering, för att visa på klassmässiga kostnader.
”…manliga studenter från låginkomstfamiljer dels har färre vänner bland sina studiekamrater, dels mer sällan studerar tillsammans med dessa utanför föreläsningarna. Flertalet internationella studier har visat att det är just gruppinlärning, där studenter i smågrupper diskuterar olika problem, som är det absolut bästa sättet att tillgodogöra sig ny kunskap. Om en stor del av undervisningen sker utanför universitetets lokaler försvinner alltså de naturliga mötesplatserna mellan studenterna, vilket missgynnar dem som har svårt för informell kommunikation. Att många med låginkomstbakgrund kommer från studieovana miljöer förstärker sannolikt effekten. Denna socioekonomiska snedvridning som minskad klassrumsundervisning medför har tyvärr helt gått under radarn i debatten.”
https://www.svd.se/distansundervisning-slar-mot-studenterna

Distansutbildningen genom pandemins försorg har således slagit mot en speciell grupp av studenter, de från familjer som saknar studievana. Hemma får dessa studenter inte stöd från studievana föräldrar. De har färre studievana vänner, och de kanske också kommer från studieovana hem. Genom att komma från studieovana hem, har de inte heller lärts hur studiedisciplin skall vara.

De från studieovana hem saknar således en studiebefrämjande struktur att luta sig mot, som underlättar för dem och som driver dem till prestation. Högskolans föreläsning, interaktionen mellan lärare och student, och kanske än mer, interaktionen mellan studenter före och efter föreläsning, är en sådan studiestödjande struktur.

Jag hade förmånen och turen att vara i en mycket akademisk miljö mellan 2001 och in i 2010-talet. Jag kom till Högskolan Kristianstad, där det fanns en mycket tätt relation mellan lärare och student. Jag satt i en korridor med lärare och administratörer, som löpte parallellt med en korridor, där det fanns två kommunicerande gångar mellan korridorerna, där studenterna hade den andra korridoren, med arbetsbord och datorer, där de satt och läste och gjorde sina uppgifter. Lärarna och administratörerna, för att komma till sin korridor, hade att gå genom delar av studenternas korridor. Studenterna kunde stoppa lärarna och administratörerna och fråga dem. Lärarna kunde näsvist stanna vid en grupp och undra hur det gick. Fastnade studenterna, kunde de gå till lärarnas korridor och fråga en lärare. Hade de funderingar kring något administrativt, kunde de gå till administratörerna.

Dagligen befann jag mig i diskussioner med studenter, om budgetens funktion, om avskrivningars betydelse, om agentteorins antagande om opportunism. Min kunskap och kompetens prövades dagligen, i mina möten med studenter. Och studenterna fick alltid vara beredda att förklara sig, att tänka, att motivera, när jag gick förbi och stannade till med en näsvis fråga. Till detta kom att studenterna hade närhet till administrationen, några sekreterare som var starkt understödjande, ja, en naturlig del i vår akademiska verksamhet.

Detta dubbelkorridorsystem är bland de främsta system för akademisk verksamhet och för bekämpande av klassamhälle på högskolan jag erfarit. Citatet ovan understödjer den upplevelsen. Dubbelkorridorsystemet var en starkt understödjande struktur för att uppnå högskolans målsättning avseende akademisk utbildning och forskning.

Denna förnäma struktur för akademisk skolning försvann när högskolan placerade lärarna på ett våningsplan, administrationen i en annan byggnad, och studenterna i en korridor i källaren. Mötena mellan studenter, lärare och administratörer försvann. Den för akademisk verksamhet understödjande fysiska strukturen togs bort. Istället för att möta studenterna naturligen, genom att passera dem, fick jag nu ta mig speciella promenader i huset, för att nå studenterna. När jag kom till Linnéuniversitetet gick jag till biblioteket, just bara för att reproducera dubbelkorridorens effekter, att nå studenterna, till gagn för dem och för mig.

Det virtuella universitetet innebär än mer att man slår sönder en fysiskt underbyggande struktur för akademisk verksamhet, som slår hårdast mot dem som, speciellt en lokal högskola har att se till, som kommer från studieovana hem.

​Den 20 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​SULF, en organisation som arbetar för forskarnas och doktorandernas arbetssituation, kräver stora basanslag till universiteteten, som innebär att de kan heltids- och tillsvidare-anställa personal, istället för som det är idag, i mångt och mycket, där många forskare lever på tillfälliga projektpengar, där det gäller att skriva nya ansökningar, så att man kommer på ett annat finansierat projekt när det nuvarande går ut.

Ett system där forskarna ständigt måste konkurrera om forskningsanslag innebär att man kommer bort från de gamla avsomnade professorerna, där man arbetade och stred för att få en professorstjänst, och sedan, när man nått målet, kunde man helt andas ut, ty sedan fanns inga prestationskrav.

Heltidsanställning kan således ha nackdelen att man inte behöver prestera. Det blir pengar i sjön. Men det fungerar ofta hjälpligt, då många har en acceptabel arbetsmoral. Det kan fungera alldeles utmärkt, vilket sker när en lysande prestationskultur etableras i en forskargrupp. Organisationen kan skapa ett styrsystem, där de presterande belönas och de som inte presterar sanktioneras, t ex genom att få de minst belönande arbetsuppgifterna.

Det är lätt att peka ut nackdelar med tillsvidareanställning. Men det är lika lätt att peka ut nackdelar med ansökningsdrivna anställningar.

Ansökningsdrivna forskare måste prestera, dvs leverera publikationer. Under stark konkurrenspress kommer incitament att ljuga och bedra. Kanske man lägger in en publikation från ett projekt i ett annat projekt, dvs man tar s a s betalt för en sak två gånger. Man hastar fram, och får fram resultat som, för att kunna publiceras, måste friseras, dvs resultaten blir mindre trovärdiga. Man manipulerar data så att man får de resultat som möjliggör publicering. Dåliga rapporter blir publicerade i journaler som blott är publiceringskanaler, utan spridningsambitioner. Lögner, fusk och fiffel är baksidan av ett ansökningsdrivet anställningssystem.

Den andra starka negativa delen av ansökningsdrivet system är att forskning etableras som måste accepteras av andra forskare, innan forskningen är utförd. Det innebär att det inte är forskarna som driver forskningen, utan granskarna. En ansökan skall därför skrivas så att den passar granskarna och kan gillas av dem. Risken är uppenbar att det blir allmänt accepterad dagskunskap som premieras, medan nyskapande kunskap har svårt att komma fram då den inte accepteras i sin linda, i sin ansökan. Skriv en ansökan med stark hållbarhetsinriktning, en ansökan med stark identitets- och nykolonialinriktning och en ansökan med stark klasskampsinriktning, och du skall bli varse att klasskampen inte är ett gillat begrepp i ansökningssvängen idag, medan de andra två är högt uppskattade, varför de två första är mer sannolika att få medel.

Ett ansökningsdrivet system är därför ett ständigt hot mot den akademiska friheten, där forskaren själv väljer sin fråga och sin metod, medan ett basanslagsdrivet system ständigt riskerar att bli den akademiska friheten att inte producera.

Det finns därför inte ett bästa system, utan blott dåliga system.

​Den 19 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hjälper du din nästa för att det är en plikt, för att det är det rätta att göra, oaktat konsekvenser eller påbud?

Eller hjälper du din nästa för att du följer de kristnas sk gyllene regel, att allt vad du vill andra skall göra mot dig, skall du göra mot dem? För att du därmed intecknar en biljett till himmelen och för att du i jordelivet visar en lydnad för de kristnas påbud?

Eller hjälper du din nästa för det som tycks ligga under den gyllene regeln, att du genom hjälpen ger en signal till din nästa, hur den skall agera gentemot dig? Din hjälp är helt enkelt en investering i en relation, där du förväntar dig möjligheten till avkastning senare, genom att den andre gör mot dig vad du vill.

Den hjälpsamma människan är ett problem för ekonomen som utgår från att människan agerar egoistiskt. Om den hjälpsamme agerar som kristen, dvs hjälper för en inteckning i himlen, då förstår ekonomen hjälpsamheten. Om hjälpen görs som en tydlig investering, om än indirekt, för att den hjälpte skall hjälpa tillbaka, eller som rykte om att vara hjälpsam, vilket gör andra hjälpsamma mot den, då förstår ekonomen.

Men en hjälpsamhet för hjälpens skull, för den andres skull, oaktat omedelbar eller indirekt återbetalning i form av hjälp, då står ekonomen handfallen. Kanske den tar till en glädje i hjälpsamhet, att individen hjälper, och när den ser uppskattningen hos den hjälpte, erfar den en glädje, en egoistisk glädje?

Men en hjälp som görs av plikt, för att det är rätt att hjälpa, oaktat vad det ger den hjälpsamme, är en irrationell handling utifrån ekonomens egoistiske tolkning.

Men ekonomen har ytterligare en räddningsplanka, hjälpsamhetens uppoffring. Om hjälpen som ges blott är en ringa uppoffring för hjälparen, då kan den ske. Men om uppoffringen skulle vara betydande, då kommer den inte att ske, utan att hjälparen kan se en effekt för den själv. Att hjälpa en gammal människa över gatan, är en ringa uppoffring, varför den kan ske, utan någon belöning för hjälparen. Men att hjälpa en människa med större uppoffring, t ex en arbetsdag, ett bohag, en veckas inneboende, kan inte ske blott för hjälpens skull.

Men kan man tänka sig att det inte finns något egoistiskt i hjälpen, att det är bra för människan, eller funktionellt i hjälpen, att det är bra för mänskligheten? Där hjälpen som sådan, oaktat dess konsekvenser, vare sig som individuell nytta eller samhällelig plikt, är skälet till hjälpen? Kan man tänka sig att människan hjälper, t ex som instinkt, men som saknar evolutionär funktion?

Och därmed får du bli irriterad, ty jag tycker att jag nu formulerat en intressant fråga: Kan man förklara hjälpen med annat än egoism eller plikt? T ex omsorg, att människan har en omsorg om andra människor, men den omsorgen saknar egoistisk eller evolutionär grund?

Gör människan något, dvs hjälper varandra, vilket förvisso kan ha goda konsekvenser, men där motivet är meningslöst, dvs utan innehåll? Har människan förmåga till omsorg, vilket i sin tur inte kan förklaras? Finns det ett mänskligt agerande som är obegripligt?

​Den 18 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Igår lät rasismen så här: En neger är lat och kan dansa.
Idag låter rasismen så här: En vit man är priviligierad.

Igår arbetade inte negern. Idag flyger stekta sparvar in i den priviligierade vite mannens mun.

Gårdagens rasism var, som dagens rasism är, så in i helvete fel.

Ja, då är det sagt på den nivå som det är värdigt.

Man hade kunnat sluta där och inte ägna rasismen fler ord. Men dagens rasism är en anklagelse mot mig, som vit man, för att vara priviligierad.

Jag har det bra, det är sant, men det innebär inte att det har sin grund i ett privilegium.

Ett privilegium är en rättighet, en nyttighet som ges till en avgränsad grupp.

Jag har rättigheter genom att vara boende i Sverige, som alla boende i Sverige har. Jag har rättigheter genom att vara medborgare, som alla medborgare har. Flyktingar som kommer hit har sjukvårdsrättigheter p g a att de är här. Dessa rättigheter tillkommer de som bor här, oaktat hudfärg. Dessa rättigheter är inte några vita rättigheter. Ja, kanske t o m tvärtom, det finns vissa rättigheter som vissa typer av flyktingar har, som inte ankommer andra, t ex fri tandvård.

Nykolonial teori hävdar, precis som den gamla, att västerlandets rikedomar vilar på ett förtryck, utfört av de vita, gentemot dem med annan hudfärg.

Jag kan inte förneka kolonialismen. Men, det går inte heller att förneka att en del av kolonialismen praktik var inte en vit specialitet. Slaveriet utfördes av de svarta i Afrika, försörjdes av muslimerna, innan mer lukrativ marknad för slavhandlarna öppnades västerut. Exploatering av andra länder var sannerligen inte ett fenomen som Europas länder kom på. Det var praxis sedan tidigare. Persien gick under genom ett förkolonialt krig av muslimerna. O s v.  

Men, det går inte heller att förneka en annan sanning, som för mig är mycket starkare.

Jag har arbetat under mitt liv och gjort rätt för mig i mitt samhälle. Jag har gett av mitt överflöd, till staten, som gett det vidare till de forna kolonierna, och jag har själv gett, till en forn koloni, för att hjälpa dem stå emot det muslimska hedersvåldet gentemot kvinnor. Det jag har, har jag fått genom mitt arbete, inte genom privilegier.

Mina föräldrar, och deras föräldrar, arbetade och byggde det land som jag levt i. Deras arbete, deras insats var inte en ledig stund, fylld med privilegiers njutningar. De har byggt det land som idag tar emot flyktingar. Som ger av sitt välstånd, både till flyktingar och till andra folk i världen.

Det land de byggde, och som jag fortsatt förvalta, har inte tillkommit genom hot och exploatering av andra. Det har byggts av idoga människor, med förnuftiga värderingar. Det anständiga samhälle vi har är inte ett privilegiesamhälle, gett av oss från någon. Det är ett samhälle grundat på arbete och utformat efter …ja, visst förnuft.

Att kalla mig en priviligierad vit man, är att förneka och förlöjliga min insats, och mina föräldrars och deras föräldrars insatser.

Att kalla mig priviligierad vit man är en hemsk rasism och en vulgaritet.

​Den 17 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Centern vill, och man har förmått Socialdemokraterna, att mildra strandskyddet. Deras tanke är att om folk får bygga och bo, inte strandnära, utan med strand inom tomten, och därmed monopolisera stranden relativt idag, då alla har rätt att beträda stranden, då kommer fler människor att vilja bo på landsbygden. Det kommer att gagna landsbygden, med fler människor, med högre omsättning i den lokala affären och, om de skriver sig där, mer skatteintäkter för kommunen.

Landsortskommunerna har många sjöar, där stränderna står tomma, varför utnyttjandet redan idag genom allemansrätten är ytterst begränsat. Det är således en resurs som idag inte nyttjas, men som kan bli värdefull, för både de inflyttande och för kommunerna och deras verksamheter.

Idag går det att bygga nära strand. Det kallas strandnära. Man kan äga strand, men 100 meter från stranden får man inte uppföra byggnader eller hägna in området. Skillnaden idag relativt Centerns förslag är att den remsa på 100 meter som ligger mellan tomten och stranden, får beträdas av vem som helst, genom allemansrätten.

Centerns förslag, som också är ett utredningsförslag, är att i vissa områden skall stranden bli en egendom där man har rätt att uteslutna andra och rätt att bebygga. Centerns förslag riktar sig således till den grupp av människor som vill monopolisera en strandremsa. Den grupp av människor som inte vill ha främmande folk springande på deras strandtomt. Den grupp av människor som inte kan tänka sig att bo nära en strand, men låta andra få uppleva stranden. En grupp av människor som har pengar att friköpa sig från obehaget att andra njuter stranden.

Detta är nyliberalismen i all sin prydnad, där allt som har ett värde, också har ett pris och skall privatiseras. Centern, i sin nyliberalism, har ju också föreslagit att nyproducerade hyresrätter skall marknadsprissättas. Det värde som finns i en bostad, skall prissättas.

Men är det inte rimligt, att det värde som finns, skall prissättas?

Skolan har idag blivit mer marknadsfierad, då föräldrarna idag väljer sin skola. Deras preferenser ges uttryck genom deras val. Men om fler vill ha samma skola, då får de stå i kö. De kan inte uttrycka sina preferenser genom ett pris, att ju mer man vill ha sitt barn i skolan, ju mer betalar man. Skolan är därför inte fullt ut marknadsfierad, ty det finns inte ett pris som reglerar tillgången. Skolan har ett värde, men det har inget pris.

Sjukvården har marknadsfierats, men den regionala sjukvården når man antingen genom att en läkare bedömer ens behov, eller att man står i kö. Det finns inget pris där man kan uttrycka sina preferenser och få sjukvård. Däremot finns det privat sjukvård, där priset, och därmed din förmåga att fylla priset med din förmögenhet, inte behovet, avgör tillgången.

Nyliberalismen har förvisso lyckats på många områden, men ibland bara till viss del. Det finns fortfarande områden där värdet inte har ett pris.

Själv gnisslade jag tänderna när jag erfor att vaccineringen mot Covid-19 skulle regleras genom statens försorg, där tillgången baserades på det medicinska behovet, och inte det privata behovet. Jag var villig att betala för vaccinering, så att jag snabbare kunde bli fri att resa utan tester. Men jag inser att min olägenhet var ringa, relativt den samhälleliga och mänskliga vinst som fanns att få genom att reglera tillgång via medicinskt behov och inte via betalningsförmåga. Min privata vinst står inte i rimlig proportion till den samhälleliga vinsten av statligt reglerad tillgång.

När man, som nyliberalerna, åsätter allt värdefullt ett pris, då hävdar man att tillgången till det värdefulla regleras genom betalningsvillighet, att människorna får uttrycka sina preferenser via sin villighet att betala priset för det värdefulla. Förvisso sant, men nyliberalen bortser från att betalningsvillighet inte blott är en funktion av individens preferenser, utan också av dess budgetrestriktion, dvs individens betalningsförmåga.

De som köper monopolet av stranden är inte blott den som har preferens för monopoliserad strand, utan också den som har betalningsförmågan att betala priset för monopolet. Det innebär en segregation baserat, delvis på preferenser, men framför allt på förmögenhet. Ju mer pengar du har, ju mer får dina preferenser utlopp i den nyliberala världen.

Människan degraderas till en funktion av sin förmögenhet. Människorna delas upp beroende på deras förmögenhet.

Den demokratiske socialisten erkänner problemet hur värde i samhället skall fördelas. Men vägrar ta den enkla utvägen genom priset. Behov och preferenser kan tillfredsställas genom andra mekanismer än priset.

När det gäller strandskyddet, är den allmänna behovstillfredsställelsen genom allemansrätten, vida överordnat behovstillfredsställelsen hos de som vill monopolisera en strand.  

​Den 16 juli
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår skrev jag om en journalist, som kritiserade moderatledarens utsaga, att invandringen blivit en belastning. I hans artikel, och i andra som låter moderatledare löpa gatlopp, finns en direkt motvilja mot att invandrare skall uttrycka en tacksamhet mot Sverige. Och en än mer motvilja mot de svenskar som förväntar sig tacksamhet.

Jag är en sådan som anser, och som kräver, att invandraren visar tacksamhet mot det land, och mot de människor, som öppnade sina hjärtan och gav dem tak över huvudet och bröd för dagen. Som gett dem skola och demokrati.

Var tacksamma!

Men, det gör jag då jag anser att alla skall känna den tacksamheten. Att samhället, och ytterst staten, finns där, för dem, för oss. För dig, om du skulle behöva det, ty det är en tillgång, en rättighet som du har. Som du skall känna tacksamhet för. Även om du tycker att du bidragit mycket till det genom ditt arbete och genom dina skatteinbetalningar.

Jag känner en oerhörd tacksamhet mot samhället, och framför allt den svenska staten. Ty tack vare den har jag fått göra någorlunda vad som passat mig, vad som varit anpassat till min förmåga, vad som jag tyckt vara ganska roligt, ganska ofta. Genom den fick jag ett akademiskt arbete och fick bli professor.

Jag säger inte att det varit tur, att jag liksom fått en lotterivinst. Att samhället gett mig det utan ett pris, utan en uppoffring från mig. Sannerligen inte. Jag har arbetat för det och jag har sannerligen betalat min skatt. Men jag har fått det.

Jag är därför tacksam mot samhället och mot staten. Om invandraren, som också fått av staten och av samhället, inte känner tacksamhet mot Sverige, mot dess samhälle och dess stat, ja då är det en otacksam jävel som mycket gärna får emigrera. Så som jag gärna ser att alla otacksamma jävlar emigrerar.

Jag är inte rasist, ty jag dömer alla efter exakt samma måttstock: Gör din plikt, kräv din rätt, och var tacksam.

​Den 15 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Moderatledaren sade att invandringen blivit en belastning. Det har han fått löpa gatlopp för. Det framställs som helt oerhört att en grupp människor beskrivs som en belastning, trots att han sade att det var invandringen som var en belastning. Spaltkilometer skrivs om det fruktansvärda att se en individ som en belastning. I Svenska Dagbladet skriver Mustaf Can om sin far, invandraren, som alltid skulle bevisa att han inte var en belastning, utan en tillgång.
https://www.svd.se/far-en-flykting-vara-annat-an-en-framtida-nyttokalkyl

Han skriver att det ’skaver’ när han får läsa invandrare som intygar att de inte är en belastning. ”Får en flykting vara annat än en framtida nyttokalkyl med hög avkastning och maximerad samhällsnytta?

För det första, det är sant att invandringen är en belastning för samhället. Gängvåldet, religiöst förtryck, balkongkvinnor, arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag till arbetslösa invandrare, speciellt kvinnor, mångkulturområdenas sociala oro, ja, t o m skolans nedgång, där man fifflar med flyktingbarnens prov för att få skolan att framstå i bättre dager.

För det andra, invandrare är en tillgång för samhället, när de arbetar, som Can’s far, med rengöring och vad för något arbete de nu har fått.

Men det jag hör i mitt huvud, när moderatledaren gör sitt uttalande, är det traditionella socialdemokratiska mottot: Gör din plikt, kräv din rätt.

De som angriper honom för den utsagan, skulle således angripa det mest heliga för en socialdemokrat. Som om invandrare skulle, på något underligt sätt, vara befriade från ett begär för egen del, och ett krav från samhället, att göra sin plikt, att bidra. Som om invandrare, ja, t ex flyktingar, skulle ha någon sorts fribiljett från det samhälleliga kravet att göra sin plikt, att bidra?

Nej, från mig som socialdemokrat finns ingen pardon. Varje person, invandrare eller svensk genom generationer, har att bidra. Det finns ingen ursäkt, ingen undanflykt som kan tas till för att undkomma kravet att göra sin plikt. Och därefter få sin rätt.

Skall invandraren vara en del av Sverige, och ta del av Sverige, då skall den, precis som alla andra, ha exakt samma skyldighet som alla har: Gör din plikt, kräv din rätt. Vi känner inga kelgrisar.

Som Per-Albin sade: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

​Den 14 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Det engelska fotbollslaget har knäböjt under EM, vilket är en symbol för Black Lives Matter, som blivit en symbol mot rasism. Delar av publiken har ogillat deras handling, kanske för att det är en antirasistisk handling, eller för att det är en politisk handling, ovärdig fotbollsspelet, där man ofta vill göra gällande att fotboll inte bränner broar genom politik, utan bygger broar genom fotbollens sköna konst.

England förlorade finalen genom att italienarna omsatte tre straffar till mål, medan två räddades av engelska målvakten. England omsatte två straffar till mål, medan en straff blev stolpe ut, och två räddades av målvakten. Skillnaden var således blott ett skott, stolpe ut.

Men de som, likt engelska laget, är fokuserade på politiska demonstrationer avseende hudfärg, noterade att i det italienska laget gjorde tre vita mål och två vita fick se sina straffar räddas av målvakten, medan i det engelska laget, gjorde två vita mål, medan tre mörka spelare inte omsatte sina straffar till mål. Således stod de vita i det engelska laget för mål, medan de mörka inte kunde omsätta sina straffar till mål.

De som, inte utan skadeglädje, noterar att det var de mörka männen i det engelska laget som missade sina straffar, får sina fiskar varma, och fördöms som de uslaste av usla rasister.    
https://www.theguardian.com/football/2021/jul/12/fa-condemns-racist-abuse-england-players-social-media-euro-2020-final?

För oss som njuter av fotbollen som en tävling och/eller som en konstform, är hudfärgen sagolikt ointressant. Ja, det kan t o m vara så att de som kanske blir förfördelade i samhället p g a hudfärg, etnicitet eller klass, kan i fotbollen visa sig, då det är deras förmåga att spela fotboll, och inte deras hudfärg, etnicitet eller klass som skapar prestationen. Fotboll är blott diskriminerande på en punkt, förmågan.

Hudfärgen, eller etniciteten eller klassursprunget på straffläggaren torde spela liten roll. I stället spekulerar de mer kunniga att förmågan att slå straffar i ett sådant ögonblick kan bero på ålder och erfarenhet. Något som kanske är korrekt. Men som vi, som svenskar, har liten förståelse för, då vi minns Henkes straff i VM-94. Ung, oerfaren, och en fantastisk straff, strax vid stolpen. (se cirka 2.15 in på videon). (https://www.youtube.com/watch?v=brc8vldYPSY)

Det är smaklöst och vidrigt av rasisterna att peka ut hudfärgen på de i engelska laget som inte satte sina straffar. Det är ovidkommande och blott ett vulgärt och dumt rasistiskt nummer de spelar.

Men, man kan onekligen säga att ’som man bäddar, får man ligga’. Den som politiserar, den som driver politiken, får acceptera när politiken slår bakut. Den som är med i leken, får leken tåla. Det var engelsmännen som etablerade rasismen på fotbollsplanen genom sin politiska manifestation av antirasism. Det var de som fäste uppmärksamhet på rasismen. Att då bli upprörd över att de som de vänder sig emot, utnyttjar situationen, är onekligen att inte se konsekvenserna av sitt eget agerande.

​Den 13 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

På Strandvägen har det varit mycket bus den senaste tiden. Folk med intresse att visa upp sig och att dominera scenen, främst komna från invandrarkretsar, har kört sina dyra, högljudda bilar på Strandvägen.

I en artikel i Svenska Dagbladet (210710) benämns de som individer med dominanskapital. De skall dominera, de skall synas, de skall respekteras, de skall fruktas.

Detta sker på många platser i Sverige, men när det drabbar folket på Strandvägen, den yttersta eliten, främst den finansiella, då blir det nationell nyhet. Kanske det beror på att vi alla så gärna läser om att även de rika får smaka på Sveriges problem.

Men det kan lika gärna bero på att de som bor där, likt de som kör omkring, har ett dominanskapital.

Men deras dominanskapital rör sig i de legitima kanalerna. Givetvis, eftersom det är de som skapat kanalerna och som underhåller dem. De ringer en vän, en bekant, en i sitt nätverk, som antingen själv har stort inflytande, eller som känner en som har det inflytande som krävs för att stävja buset.

Snart kom det upp betongklumpar, vackert formade som lejon, för att förhindra buset. Dominanskapitalet hos de som bor på Strandvägen har verkat. Busarna får söka sig en annan plats för sitt dominansspel. En plats där de boende inte har samma dominanskapital som Strandvägens inneboende.

Samtidigt finns ett liknande dominansspel, med individer med dominanskapital, för att inte säga våldskapital, i mångfaldsområdena, de som gement kallas för utanförskapsområden. Där är kvinnor rädda att gå på kvällarna, ja, t o m på dagarna på vissa platser. Där finns ett betydligt mer oerhört dominansspel.

Men i mångkulturområden finns inte personer med det andra dominanskapitalet. De saknar Strandvägens dominanskapital. De får därför några poliser på moped, varav en mördas.

Du kanske säger att problematiken i mångkulturområdena är så ofantligt mycket större och mer komplicerad, att det inte är så lätt att lyfta luren och ringa en mäktig kompis. Mot det kan jag anföra att om detta vet vi inte, ty Strandvägens folk bor inte i mångkulturområden, varför vi inte har sett vad som skulle kunna ske. Men jag är övertygad om att åtgärderna hade varit betydligt mer kraftfulla än vad de är idag.

Samtidigt så gäller det oerhört tragiska, att Strandvägens inneboende har inte bara dominanskapital, utan också organisationskapital. Hade inget skett, hade de säkert organiserat sig i avsikt att ta bort buset. Medan människor i mångkulturområden inte bara saknar Strandvägens dominanskapital, utan också organisationskapital. Vad jag vet, finns det inga starka organisationer i mångkulturområdena som tar ett socialt ansvar. Visst finns det fotbollsföreningar och karateklubbar, men deras insats är marginell.

Mångkulturområdena behöver ett IOGT, en nykterhetsrörelse, där de själva tar tag i den problematik de skapar och lever i. De boende på Strandvägen hade själva tagit tag i problemet om inte staden hade hjälpt dem. De boende i mångkulturområdena måste göra detsamma.

​Den 12 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin