​Vid en Paludandemonstration, där han bränner koranen och omgivningen tittar på, möjligen häcklar honom, och någon enstaka fascist (dvs som med våld vil förhindra hans demonstration) grips, säger en person:” Man måste respektera alla religioner om man bor i ett fritt land”

Att bränna koranen är att visa missaktning mot religionen islam. Likt den missaktning mot icke-muslimer som finns i koranen, där det tydligt står att allah skall skicka alla icke-muslimer till helvetets eldar. Paludan och muslimer, i alla fall de som håller koranens text för helig, är således samma andas barn, de visar missaktning mot den andre.

Den citerade personen anser att man skall visa alla religioner respekt. Vad menas med det och vad innebär det i handling?

Respekt är ett starkt ord eftersom det innebär vördnad och aktning. I det finns ingen förnekelse och absolut inget smutskastande, ty det man respekterar är inget som man kan smutskasta.

Ett bra exempel på respekt är normen om människans lika värde. Den innebär att man respekterar envar människa, för att den är människa, och därmed vördar man den och högaktar den. Inte för vad den gör eller tänker, utan blott och enbart för att den är människa. Därför, för att ta ett extremt exempel, respekterar man Mao, för att han var människa, medan man däremot sedan, när man ser den människans handling, med många miljoner kinesers död på sitt samvete, föraktar man honom.  

Med den synen på respekt, kan man ha respekt för islam, som ju är en religion, dvs man har egentligen inte respekt för islam som sådan, likt Mao som agerande människa, utan för fenomenet religion. Det innebär att man har samma vördnad för islam som man har för asatron, buddism, hinduism o s v.

Men religion är en underkategori till världsåskådning, som är tankesystem som rymmer både förklaringar till hur världen ser ut och normer för hur människan skall agera. Religioner utmärker sig genom att innehålla tron på en eller flera gudar, vilka är övermänskliga, mäktigt och ofta goda fenomen. Andra världsåskådningar, som brukar betecknas som politiska, är kommunism, där partiet ersatt guden, eller nazismen, där Führern är motsvarigheten till guden.

Vill nu personen, som vill respektera alla religioner, även respektera nazismen och kommunismen? Respekten för livsåskådningar brukar göra stopp här, och personer som respekterar religioner, brukar uttrycka förakt för nazism och kommunism. Men sådant förakt är ett brott mot principen om respekt för livsåskådningar.

Ett bättre begrepp är acceptans. Alla livsåskådningar bör accepteras, eftersom vår yttersta norm är demokrati, där envar har rätt att tänka och uttala vilka utsagor som helst. Men med den rätten som grund, har man även rätt att förlöjliga och kritisera livsåskådningar. Paludan måste acceptera islam, t ex kan han inte kräva lagstiftning som förbjuder islam. Men han behöver inte respektera islam, utan kan bränna deras bok, så som islam själv inte respekterar icke-muslimer.

Dock, nästa steg är det svåra, vad acceptans av en världsåskådning innebär. Vad i världsåskådningen accepteras? Är det blott deras idéer och utsagor, eller innefattas också världsåskådningens handlingar? Om man accepterar muslimens hävdande av hijaben, innebär det att man accepterar dess bärande av hijaben? Kan man acceptera uttalande för pedofeli, men inte utförandet av pedofeli?

Om det ordar jag i morgon.

Här nöjer jag mig med slutsatsen att vi skall respektera att människor har världsåskådningar, men att den respekten sannerligen inte innebär att man respekterar en specifik världsåskådning. Därför är det bättre att säga att världsåskådningar skall accepteras, men sedan kritiserar, hudflängas och förlöjligas, p g a att vi har en högre norm, nämligen respekten för demokrati, vari ingår rätten att tänka och tala.

​Den 31 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det sägs att vintern kommer att bli barsk. Tillgången på energi kommer att minska betydligt. Staten i Tyskland skall spara energi. Folk uppmanas duscha kortare tid och med kallare vatten.

Den andra delen i det barska är att energipriserna kommer att gå upp mycket kraftigt. Det kommer att drabba börsen. Stater, som den svenska staten, planerar att ge medborgarna pengar så att de inte behöver använda så mycket av sina egna pengar för att betala energipriserna.

Tillgången på energi beror till stor del på bojkotten av rysk energi, men också på att kärnkraftverk inte kan köras, p g a översyn, men även p g a att kylvattnet är för varmt p g a värmeböljan. Kortsiktigt är det inte mycket man kan göra, annat än att minska förbrukningen, genom att ta på sig en tröja inomhus. Dock har redan nu börjat diskussioner om hur ransonering av energi kan se ut, dvs att staten griper in och tilldelar energianvändare en kvantitet energi, som den sedan får hushålla med, bäst den vill. I Sverige har det framförts tankar att man kommer att koppla ur stora områden från elnätet under några timmar, dvs helt enkelt inte leverera energi.

Energipriserna beror på tillgången, inte på produktionskostnaden. Det har inte blivit dramatiskt dyrare att tillverka en kilowatt. Orsaken till prisrusningen är inte en rusning i produktionskostnader, utan i den heliga marknadens sätt att fungera. Minskad tillgång, samma efterfrågan, leder till att den heliga marknaden höjer priset.

De som förbrukar energin får avstå mer av sina resurser för att få energin. Medan de som tillverkar energin får mer av dessa resurser, men har inte ökad resursförbrukning själv, dvs produktionskostnaderna för energin har inte ökat. Intäkterna går dramatiskt upp, medan kostnaderna inte ökar i samma grad. Det leder till vinster. Stora vinster.

I Sverige är tanken att en del av dessa vinster skall återföras till konsumenterna av el genom statlig subvention.

Subventioner är acceptabelt. Ja, det kan ju t o m se ut som om man fick något av staten. Men det man får är det som marknaden stulit p g a dess sätt att fungera genom att priset sätts, inte av produktionskostnad eller i omtanke om någon, utan ju mer kunderna vill ha produkten, ju högre pris sätter producenterna upp.

Efter kriget, i Berlin, florerade vad som kallades en svart marknad, där påhittiga människor, som kunde få fram produkter som folk behövde, t ex mat, kunde tjäna storkovan p g a marknadens sätt att fungera, dvs stor efterfrågan men litet utbud ger höga priser, helt frikopplat från produktionskostnaden, varpå stora vinster skapades och gjorde svarta börs-hajarna förmögna. Man försökte reglera folks tillgång till produkter genom ransonering, men den svarta marknaden gick runt regleringen och gjorde folk förmögna. Medan köparna blev fattigare, men mätta. Ja, de som kunde betala för maten.

Den heliga marknadens profeter brukar säga att fördelen med marknaden är att produkter går till dem som högst värderar dem, dvs är villiga att betala mest för dem. Men det är en lögn. Den rike krösus, med 1000 kronor i handen, kan ha lägre behov av mat än den fattige modern, med 2 barn och 10 kronor i handen. Potatisen går till krösus, som lätt, ja, nästan obemärkt i sin plånbok, kan betala 50 kronor för ett kilo potatis och äta sig mätt, medan modern inte ens kan buda på potatisen, trots att hennes behov vida överstiger krösusens.

Marknadens sätt att fördela produkter är inte baserat på behov, utan på betalningsförmåga. Vinsten för producenten beror inte på dess förmåga att producera till låga kostnader, eller dess förmåga att tillfredsställa behov, utan beror på betalningsförmågan hos konsumenten.

Ja, det är förvisso inte helt sant, ty det finns en dynamik i marknaden. Men det är tillräckligt sant för att ifrågasätta marknadens pris som grund för fördelning av produkter.
Därför borde staten se lika mycket till priskontroll baserat på produktionskostnader, som en möjlighet att hantera brister, som ransonering. Att så inte görs, beror sannolikt på marknadens helighet.

Vi lägger våra liv i marknadens händer. Amen.

​Den 30 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Muslimskt slödder. Smaka på den karamellen.
Svart slödder. Smaka på den karamellen.
Romskt slödder. Smaka på den karamellen.

Alla tre uttrycker en oförblommerad, generaliserande och kränkande rasistisk utsaga om en folkgrupp. Få av oss skulle ta dessa uttryck i vår mun eller ens i vår tanke. De skulle inte förekomma i etablerad debatt. De är djupt kränkande, rasistiska utsagor. De tillhör rännstenen.

Ta nu och smaka på nästa karamell.
Vitt slödder.

Uttrycket är identisk med de andra uttrycken. Det är ett grovt generaliserande och kränkande rasistiskt uttryck.

Carina Rydberg författare, har skrivit en bok med titeln ’Vitt slödder’. Hon bjuds in till ett kulturprogram i SvT, där Jessika Gedin tar emot henne och börjar frågestunden med just innebörden i titeln ’Vitt slödder’. Rydberg vräker ut sig ett oerhört generaliserande, typiskt rasistiskt svar. (se början i denna video)
https://www.svtplay.se/video/36396289/babel/babels-intervju-avsnitt-1-1

Gedin ler och nickar och går därefter vidare genom att fråga Rydberg om hennes personliga liv.

Rydberg får således, i SvT, sitta okritiserad och okommenterad, och sprida en grov generaliserande rasism. Hon får okommenterad skapa ett generaliserande, kränkande begrepp, ’vitt slödder’, som är på samma intellektuella och moraliska nivå som de jag började med. Hon avkrävs ingen precisering, ingen motivering till det kränkande uttrycket.

Jämför med hur SvT en gång annonserade och fördömde att Åkesson gjort en generaliserande utsaga, med hänvisning till SvT’s demokratiparagraf, den som kräver att SvT skall verka för allas lika värde, bl a genom att inte premiera rasism.
https://www.youtube.com/watch?v=xquZjCEGuQM

Jag menar inte att Gedin skulle göra som SvT tidigare gjort, ta avstånd, eftersom SvT inte skall bedriva pekpinne-TV. Däremot skulle hon fullgöra sin journalistiska plikt och be Rydberg motivera och förklara sin generaliserande utsaga. Men Gedin är inte en kritisk arbetande journalist, som arbetar med demokratiparagrafen för ögonen, eller för den delen, låter sig omfamnas av den journalistiska etiken. Hon har inte ens en gnutta medmänsklighet och med den som grund reagerar på att en förortsgrupp, som sannolikt inte tillhör de priviligierade, förödmjukas med ett rasistiskt uttryck.  

Det vi ser i rutan är den institutionaliserade rasismen, dvs den rasism som är accepterad, och som därför inte ens benämns som rasism, trots att den inte ens försöker dölja sin rasism utan oblygt hänvisar till den gamla hederliga rasismen som grundades i hudfärgen, då svart, nu vit. Den rasismen är så etablerad att journalisten ler när hon får de rasistiska utsagorna kastade i sitt ansikte. Hon hoppar inte till. Hon visar inte med sitt ansikte att hon är besvärad över den oförblommerade rasismen. Hon förefaller inte vara intellektuellt kapabel att uppfatta Rydbergs utsaga som rasism. Så marinerad i dagens anti-rasism är Gedin att hon inte uppfattar den moderna anti-rasismens rasism.

Men hon är inte ensam. Avsaknaden av debatt kring detta inslag, detta djupt rasistiska inslag i en svensk statlig TV-kanal, visar hur allmänt accepterad rasism är.

Jag säger två saker:
Detta är inte mitt Sverige!
Den som sa det, hon var det.

​Den 29 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Återigen har en muslim fallit offer för en våldsam ateists våld. Dessa darwister, dvs fundamentalistiska ateister, har återigen attackerat en muslim.  

Flera kända muslimer, vars namn jag inte vill skriva ut då det kan medföra risken att även de drabbas av darwister, den våldsamma ateistiska förföljelsen, lever idag med polisbeskydd, där de får flytta omkring på ett oregelbundet sätt och träffa sina nära och kära under stora besvär och uppoffringar.

Många muslimer uppger att de är tveksamma till att visa sin religions uttryck. Ja, de flesta visar aldrig upp att de är muslimer. Speciellt gäller det kvinnor, som blott hemma vågar bära sin religiösa symbol, hijaben. Att bära den ute på stan eller på en arbetsplats, vågar ingen, med den risk för förföljelse och t o m våld det kan medföra.

De vanliga, fredliga, men ändock ateisterna säger att det förvisso är fel med våld och att de därför självklart inte kan acceptera darwisternas agerande. Men att de förstår deras agerande, ty ateisterna förstår darwisternas känsla av kränkning och förödmjukelse som muslimerna riktar mot ateister, ty även de fredliga ateisterna känner sig kränkta av muslimernas förakt mot ateister. De menar att ateism är den dominerande trosinriktningen i världen, med över 20% av världens befolkning som är ateister. Att kränka en så stor grupp är oacceptabelt, och kan leda till våld, trots att våldet är fel. De menar att det enda sättet att undgå våldet är att muslimerna visar respekt för ateisterna.

Ateisterna tror inte på en gud, varför det är en fruktansvärd kränkning av deras tro att hävda en guds existens. Muslimerna, hävdar ateisterna, borde låta ateisterna ha sin tro, utan att den ideligen kränks av muslimernas hävdande att det finns en gud. Muslimerna får ha sin tro på sin gud, men de måste tiga om den, på det att ateisterna inte blir kränkta.

Ateismen är en fredlig tro, som inte gör någon människa förnär. De fundamentalistiska ateisterna, darwisterna, har rätt i att kämpa för ateismen, men har missförstått ateismen, ty ateismen är en fredlig övertygelse.

Ateisterna bärande av sin symbol, A-et, på mössor och tröjor, måste respekteras, vare sig A-et bärs på polisuniformen eller på den vita rocken på sjukhusen. När muslimerna vänder sig mot bärandet av A-et, är det inte konstigt att darwister tar till våld, ty våldet är den trampades sista utväg.

Statsministern har betonat att hon aldrig kommer att kritisera ateismen, utan har den djupaste respekten för ateism, men understryker att våld aldrig kan accepteras.

Låter detta bekant?

​Den 28 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

En organisation, Acta Publica, har granskat alla politiker som ställer upp årets val utifrån deras benägenhet att i det offentliga använda högerextrema uttryck, haft samröre med högerextrema organisationer eller varit i klammeri med rättvisan p g a sin politiska böjelse.
https://www.svd.se/a/1OQMqJ/289-valkandidater-kopplas-till-hogerextremism

I tabellen ovan har jag sammanställt hur många medlemmar dessa partier hade 2020, för att se hur stor sannolikhet ett parti har att hysa folk med dessa uttryck. Därefter har jag noterat hur många identifierade högerextrema personer partierna hade, enligt Acta Publica. Slutligen har jag dividerat antal extremister med antal medlemmar, för att få fram andel extremister i respektive parti.

​Alla partier har mycket låg andel extremister i sina led. Störst är SD, med 6 promille extremister, därefter kommer kd, m, l, s, v, och sist mp, där man inte identifierat någon.
Det framstår som tydligt att det, föga förvånande, är högerpartier som har störst sannolikhet att hysa högerextremister. Därefter kommer de nutida mittenpartierna, s och l, och slutligen ytterlighetspartier på olika sätt, c och v samt mp.

Man kunde tänka sig att ett partis ålder skulle spela roll, där ett ungt parti har sämre processer för att skilja ut de extrema. Det skulle kunna förklara en del av SD:s andel, där ju de kämpat hårt och publikt med att rensa ut i sin medlemskader. KD är också ett relativt nytt parti och kan därför kanske ha sämre förmåga än de etablerade partierna. Men t ex både det gamla och det unga mp skiljer ut sig i den dimensionen, som ju misslyckats med att hålla stången mot de muslimska sexisterna.

Slutsatsen blir att andelen högerextremister i ett parti är främst relaterat till hur höger partiet är, och aningen hur gammalt partiet är.

Medan vi sannerligen skall vara tacksamma för att sådana studier görs, bör man kritiskt notera vilka attityder det är som fångar undersökarnas intresse. Det finns ju en dominans bland opinionsbildare idag att ha SD som slagpåse, varför denna undersökning inordnar sig väl traditionen att puckla på SD.

Jag hade lika gärna sett en undersökning där man granskade t ex antifascistiska uttalanden och uttryck. Den hade sannolikt visat mer överraskande resultat, där SD, genom sitt uttalade motstånd mot fascismen i islam, skulle gett utslag som framställde SD som mer antifascistiskt än t ex v, som ju anser sig ha monopol på den beteckningen, v.

Undersökningar kan vara objektiva som sådana, men valet av det som undersöks är inte objektivt, utan kan vara styrt av ett intresse. Som man frågar, får man svar.

Med mina siffror får man fram att ungefär 1 promille av riksdagspartiernas medlemmar kan klassas som högerextrema. Varje promille är förvisso en promille för mycket. Men utgör det ett problem i Sverige?

Personligen är min övertygelse att problemet inte är så mycket de högerextrema, som de fascistiska, som inte dväljes i riksdagspartierna, där man sannolikt har någorlunda processer för att hålla partierna rena från fascister. Dödshotet mot Lööf, där en tidigare organiserad nazist planerade att mörda henne, samt hotet från de muslimska fascisterna, med påskkravallerna i sorgligt minne, är sannolikt en betydligt större fara för det svenska samhället.

Den 27 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

I byn jag kommer från, kunde man inte se på människorna vilka värderingar de hade, ty ingen bar en symbol för sin världsåskådning. T o m prästen lade undan sin vita krage och gick i byn som en vanlig människa, utan demonstration, så som de gamla prästerna gjort, med vit krage och svart rock. Den enda klädesdemonstration som fanns var kepsen bönderna fått när de köpte utsäde eller en hacka, varför de signalerade Skånska Lantmännen när de körde genom byn i sina traktorer.

Det var först när jag kom till Lund som student, som jag blev varse klädesplagg som demonstrationer av värderingar. Seglarskor signalerade högervärderingar, medan palestinaschalen signalerade vänstervärderingar, till vänster om socialdemokrati. Det var några år i en laddad ideologisk miljö, med de konflikter som symbolerna kunde skapa och bära, vilka uttrycktes som debatt och syrliga ord.

Men det var en väl inkapslad ideologisk miljö, utan större betydelse, och utan spridning i samhället. Det var vitt och svart, mycket lätt, antingen på israels sida eller på Palestinas sida. Likt en fotbollsmatch, när man tjabbade en stund, så länge matchen höll på, och därefter kunde övergå till att vara som människor i stort, där kärleken var saligen blind för symbolerna, varför jag, som var socialdemokrat och därför stödde Palestina men utan att bära palestinaschal, kysste min första kvinnliga student, som hade seglarskor.

Jag tror att mina upplevelser går att generalisera till att svensken hade en tradition att inte bära symboler för sin världsåskådning. Kanske det var uttryck för den konfliktundvikande kultur som vi haft, där konsensus söks och eftersträvas och där olikheter undertrycks.

Judarna, med sin kippa och diverse andra symboler, men också med sin oerhörda, ja beundransvärda kulturella smidighet, undvek att bära sina symboler när de var i samhället, varför jag hade, visade det sig, kamrater som var judar, som bar sin kippa i familjen och vid judiska sammankomster, men aldrig så att jag såg dem med sina symboler, varför jag inte visste att de var judar.

Idag finns muslimer som starkt bryter mot den svenska konfliktundvikande traditionen att inte manifestera sin världsåskådning genom att bära den muslimska schalen. De har inte läst av den svenska kulturen, eller så anstränger de sig inte, likt judarna, att smälta in i det svenska samhället. De har inte heller blivit sanktionerade i sitt brott mot traditionen.

Detta brott mot den svenska kulturen har lett till en ökad konfliktnivå i samhället, precis det som döljandet av åskådningen tidigare avsåg. Konflikten har fått ett eget namn, islamofobi, som egentligen borde reserveras för det som det betyder, en irrationell rädsla för islam, men som i realiteten kanske främst är en rimlig reaktion mot brottet mot den svenska kulturen. Det som kallas islamofobi är sannolikt mindre en reaktion mot islam som religion, utan mer en reaktion mot dess intolerans mot den svenska kulturen av att undvika konfliktsituationer genom att bära sina värderingar i hjärtat och inte på kroppen.
Islamofobi är därför en sanktionerande reaktion mot ett kulturbrott.

Men opinionsledare och opinionspratare, som vi kan kalla etablissemanget, reagerar med hårda sanktioner, inte mot kulturbrottet, utan mot de som reagerar mot kulturbrottet, där en sanktion är att benämna dem rasister, vilket i svensk kultur är en oerhörd anklagelse.

Men även vanligt folk reagerar, inte som etablissemanget, mot islamofobin, utan med acceptans av muslimernas kulturbrott, sannolikt för att de som bryter mot kulturen tillhör de lägst stående i samhället, de muslimska kvinnorna. Där ger en annan kulturnorm sig tillkänna, solidariteten med de förtryckta. Även om de muslimska kvinnorna bryter mot en kulturnorm, attackeras de inte, ty de är de mest förtryckta i samhället och får därför vår sympati och solidaritet. Det är således en solidaritet som inte riktar sig vare sig till den värdering som uttrycks genom symbolen, eller till symbolen, utan till den stackaren som bär symbolen.

Medan vanligt folks solidaritet med de muslimska kvinnorna kan begripas av mig, kan jag inte begripa etablissemangets acceptans av kulturbrottet. En socialdemokrat kan förvisso ha sin solidaritet till de undanskuffade, men kan knappast uttrycka sig som ledande socialdemokrater idag uttrycker sig, att de aldrig skulle kritisera islam och att de har den högsta respekten för islam.

En egentlig socialdemokrat är ju antifascistisk, och tar därför avstånd från fascistiska ideologier, likt nazism, kommunism och islam, vilka alla är ideologier som accepterar våld för att realisera sin ideologi. En egentlig socialdemokrat kommer därför i bryderi inför schalen, ty den bärs av de undanskuffade, som skall ha socialdemokratens solidaritet, men symboliserar en fascistisk idé, islam, som skall ha socialdemokratens avståndstagande. Samtidigt borde alla svenskar vända sig mot muslimernas oförmåga eller ovilja att acceptera den konfliktundvikande svenska kulturen, där man inte manifesterar sina värderingar med synliga symboler.

Kanske vi numer får acceptera att den svenska kulturen blivit mer konfrontationistisk, mer konfliktaccepterande? Politiken gentemot invandrarna, som en gång i tiden var assimilation, har snabbt gått förbi integration som strategi, och i stället blivit en strategi för mångkultur, där olika folkslag och grupper isolerar sig i grupper, och manifesterar sin isolation genom synliga symboler.

Men mångkulturen är ännu inte etablerad som kultur, ty jag har ännu inte sett ett apoteksbiträde med kippa på huvudet, eller en bilmekaniker med SD-keps, eller en bonde på sin traktor i min by, med en keps där det står Centerpartiet.

Jag önskar att de muslimska kvinnorna visar tolerans mot den kulturen som de lever i och tar av sig sin konfliktladdade åsiktsdemonstration och blir som vanligt folk, på det att konfliktnivån i samhället går ner och vi kan återgå till det som är så svenskt, som varit vår framgångshistoria, en social fred. 

Den 26 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi utbildar ekonomer, som följer ett revisionsprogram, i teorier om hur revisionskvaliteten varierar beroende på en mängd faktorer, både institutionella, organisatoriska och egoistiska.

Vi utbildar dem emellertid inte i samma utsträckning i revisionens hantverk.

Ett skäl är att akademikern på högskolan, om den överhuvudtaget kan revisionens hantverk, är fokuserad på att förklara fenomen, inte att beskriva görande. Ett annat skäl är att revisionsbranschen gärna vill se att studenterna lär sig tänka, lär sig vara kritiska, men att de inte skall lära sig det rena hantverket, ty det vill revisionsbyråerna lära sina nyanställda, så att de gör revison på byråns sätt.

Man kritiserar högskolor idag för att ge överutbildning. Det innebär att studenter lär sig saker som de sedan aldrig kommer att använda. Det är sannolikt sällan en revisor använder institutionell teori för att förklara bolags benägenhet att rensa i sin redovisning vid VD-byte, och sedan påvisa det genom en rigorös datainsamling och med vidhängande regressionsanalys.   

Studenter lär sig således saker de inte kommer att använda.

Mot det kan anföras två invändningar. I just detta exempel rör saken revisionskvalitet, vilket borde vara centralt och alltid aktuellt för en revisor. En revisor skall vara varse det vi vet genom systematiska vetenskapliga studier, att företag har en benägenhet att påverka sin redovisning extra mycket vid VD-byte. Det är en yrkeskunskap som borde ha stort värde för en profession, som har yrkesetiska förhållningsregler. Således är mitt valda exempel ett gott exempel på utbildning med direkt relevans för yrkesutövandet.

Den andra invändningen är just påståendet att studenter förvisso skall lära sig saker, men att det lika viktiga med högskoleutbildning, är att lära sig att tänka. Det hade förvisso kunnat understödjas med studier i filosofins logik. Men det understödjs starkare genom att tanken tränas i det område som studenten kommer att befinna sig i som yrkesmänniska.

Däremot är det absurt när utbildningen knappt ens tar upp det som är studenternas huvudinriktning. Därför initierade jag en månadslång kurs i just ämnet revision, så att studenter, som följt ett fyraårigt ekonomprogram, ofta från första dagen med avsikten att satsa på revision, i alla fall fick en månads direkt undervisning i revision. Ja, man kan hävda att det skulle vara än bättre om studenterna fick provsmaka på revision i programmets början, så att de fick erfara om deras val var rätt, eller de skall söka sig andra banor.

Men, aldrig, aldrig glömma att högskolan uppgift är att lära studenten tänka. Och ge dem yrkesmässigt viktiga sakkunskaper, kring vilket de kan tänka.

​Den 25 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​TV-programmet Kalla Fakta visar att fem av åtta riksdagspartier är villiga att hitta vägar att gå runt lagen om att större bidrag till politiska partier skall redovisas. Efter avslöjandet har Socialdemokraterna och Liberalerna tagit bort personen som var villig till förhandlingen, medan de konservativa KD och SD ryker på axlarna.

Detta sker i Sverige, som är fjärde från slutet av de mest korrupta länderna. Det hade kunnat tas med en axelryckning, likt KDs och SDs agerande, om det hade skett i några avlägsna verksamheter, utfört av en obetydlig kommunal tjänstekvinna i en obetydlig liten norrländsk kommun, som förordar ett byggnadstillstånd till en entreprenörs villa, där entreprenören generöst sett till att den kommunala tjänstekvinnan fått sin garageuppfart stenlagd.  Det finns alltid, i alla samhällen, svaga personer som ger efter för primitivt egenintresse.

Men i detta fall handlar det inte om egenintresse, utan om organisationsintresse. Det handlar om lagstiftande partier som är villiga att runda lagstiftningens anda genom tricks. Det är korruption i nationens hjärta, utfört av de som borde vara de främsta företrädarna för ett korruptfritt samhälle. Partiernas reaktioner är antingen att rycka på axlarna, eller att privatisera korruptionen, genom att ta bort personen, och därmed vara klar med problemet. Men att fem av åtta partier är villiga att agera mot lagens anda, visar att korruptionen inte är personlig, utan systemisk.

SD:s Åkesson försökte förminska deras agerande genom att han lär ha sagt att för dem är det förmildrande ty de röstade inte för lagen. Som om bankrånaren skall få mindre straff om rånaren anser att bankrån inte skall vara kriminaliserat. 

En sak i denna historia, som fick mig att ytterligare höja ögonbrynen, var att de två som fått gå, är kvinnor. I våra studier av revisorer, har vi funnit att kvinnor, mer än män, följer regleringar enligt bokstav och anda, medan män kan se mer till situationen och klienten, och visa förståelse för smärre avvikelser, bl a för att upprätthålla en god kontakt med sin klient. Män är således mer socialt följsamma och kvinnor mer regelföljande. Social följsam kan man kalla korrupt. Således, män ligger närmare till att agera korrupt än kvinnor.

Men i svenska politiska partier finns jämställdhet, i alla fall i korrupt beteende. Även kvinnor är korrupta. Det förstärker tron att korruptionen är systemisk.

Men vad kan det bero på? Socialdemokraterna och Moderaterna får goda bidrag från näringslivet, antingen från fack eller arbetsköpare, varför deras villighet till korruption inte kan förklaras av hunger. KD borde vara starka i normbeteende, varför deras brott är anmärkningsvärt, än mer sedan de sedan slår undan det. Där påminns man om prästens ord: Du skall leva som jag lär, inte som jag lever, dvs KD har de kristnas hyckleri. Sverigedemokraterna och Liberalerna är däremot fattigare partier, och skulle därför kunna vara mer benägna till korruption. Liberalerna visade där en förslagenhet som var ryslig och imponerande, att använda en Timbro-anställd med rymligt samvete. Ett agerande som fick Svenska Dagbladets skribent, Torbjörn Nilsson, att ställa den ohyggliga frågan: ”Vilka fler brukar Timbro tvätta pengar åt?”

Jag har träffat på politikers oetiska beteenden i min verksamhet som forskare. I ett fall sade en politiker uppriktigt: ”Någon kommer att få gå i fängelse för detta. Hoppas det inte blir jag.” Det är som om politiker, som styr samhället, står över samhället, likt prästen i citatet ovan.

Det är ett fundamentalistiskt agerande, där det de kämpar för, deras grandiosa mål och vision som skall genomföras, kan kräva i stort sett vilka medel som helst. Ändamålet helgar medlen.

Politikerna går inte ut och bekymrat säger att detta måste de gå till botten med. Ty då skulle alltför mycket av ’Ändamålet helgar medlen’, komma upp. Det systemiska i agerandet hade dykt upp.

Jag vet. Ty jag sitter just nu och kastar sten i glashuset, ett glashus jag övergav för 40 år sedan. Då var jag ordförande i SSU-frihet i Lund. Alla ungdomsförbund visste om att de medlemsansvariga inte var överdrivet duktiga i att ha ett färskt och väl uppdaterat medlemsregister. Ja, det var sannolikt alltid väl uppdaterat avseende de nya medlemmarna, men mer sällan på de avgångna medlemmarna. Ty varje politisk ungdomsklubb fick bidrag delvis i förhållande till sitt medlemsantal. Och varje politisk ungdomsklubb visste, genom kontakter med andra klubbars medlemsansvariga, att medlemsregistret var för stort. Men att göra absolut rätt, innebar att den rättfärdige förlorade bidrag, medan den med mer eftersläpande avregistrering av förlorade medlemmar, förlorade bidrag. Därför fanns det en acceptans för en moralisk flexibilitet, på det att klubben inte skulle förlora bidrag till andra, mer moraliskt flexibla och förslagna klubbar. Den medlemskorruptionen var en ganska säker aktivitet, ty ingen utanför partiet fick kontrollera medlemsregistren, och den partimedlem som fick granska medlemsregistren hade ju svaga incitament att gå hårt fram, eftersom det innebar att motståndarna fick mer bidrag.

Principen ’Ändamålet helgar medlen’, som tenderar att göra politiker till att stå över de normer vi andra har att följa, och uppväxten i ungdomsklubbar, med inslag av flexibel moral, gör korruptionen systemisk och innebär att partierna inte kommer att ’gå till botten med detta’.

​Den 24 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Högskolelagens paragraf 5, säger: ”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.”

Innebär detta att varje lärare skall främja en hållbar utveckling och iaktta jämställdhet mellan kvinnor och män?

En lärare vid en högskola skall vara en professionell akademiker. En sådan kan hävda att till professionens normer hör de Humboldtska idealen, uttryckta som akademisk frihet: Lehrfreiheit, vilket är lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer. Lernfreiheit, vilket är studentens rätt att fritt välja vad den vill studera. Freiheit der Wissenschaft, vilket är att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant.

Högskolelagens femte paragraf är motsatsen till akademisk frihet, då den säger att högskolan, och därmed dess lärare, skall främja hållbarhet och jämställdhet, vilket innebär att läraren inte fritt får undervisa eller forska, utan det måste ske inom ramarna av hållbarhet och jämställdhet.

Problemet för akademikern är att den slits mellan att sig statens lag eller professionens norm.

Jag skulle hålla en kurs i corporate governance, dvs en kurs hur bolagens strategi och verksamhet styrs, på Högskolan Kristianstad. Eftersom Högskolan Kristianstad har antagit FN:s initiativ att låta utbildningen penetreras av FN:s Agenda 30, innebär det min kurs borde penetreras av FN:s hållbarhetsideologi.

Jag blev därför anmodad att ta in en lärobok om hållbarhet. Jag tittade på kursboken och fann att den okritiskt behandlade hållbarhet som något önskvärt, dvs var en ideologisk lärobok. Jag betackade mig från att ändra min litteraturlista. Då föreslogs att den som var hållbarhetsansvarig på institutionen,, dvs den som skulle säkerställa att utbildningen penetrerades av FN:s agenda, skulle vara med på en case-genomgång jag skulle ha, där bolags utsatthet för institutionella krafter, vari självfallet ingår hållbarhet som institutionellt tryck, skulle analyseras. Den hållbarhetsansvarige skulle säkerställa att hållbarhet betonades i case-diskussionen.

Professionellt fann jag givetvis förslaget oacceptabelt. Jag muttrade, men blott för mig själv, att jag minsann gjort mer forskning och publicerat fler artiklar om hållbarhet än den hållbarhetsansvarige, som mindre var akademiker i ämnet utan som för mig mer framstod som en politisk kommissarie som skulle säkerställa ideologins riktiga penetration i verksamheten (där jag såg framför mig den politiske kommissarien i Doktor Zjivago (https://www.youtube.com/watch?v=E6raF7kcJJs), en politruk som lanserade hållbarhetsideologin och inte vetenskaplig kunskap om hållbarhet i samhället. Jag ansåg, dock under tystnad, att jag var bättre och mer professionellt skickad att hantera hållbarhet på kursen. Men jag accepterade förslaget, för att visa en god sida, eller snarare, för att undgå möjliga repressioner p g a att jag då skulle framstå som ’följsam’, vilket var ett uttryck som flitigt användes vid den tiden, vilket på svenska betyder ’lyda’.

Strax innan lektionen meddelade hållbarhetsansvarige mig att hon tyvärr inte kunde komma. På case-diskussionen kunde vi därför diskutera olika former av institutionellt tryck, vilket studenterna hade funnit i sin genomgång av årsredovisningar, där social redovisning, det som var så populärt på 70-talet saknades, medan däremot hållbarhetsredovisning upptog många sidor. Det önskvärda och föredömliga i hållbarhet diskuterades inte, vilket det sannolikt hade gjorts om politruken hade varit med på case-lektionen. Ty mina kurser är inte politiska, utan vetenskapliga, där vi diskuterar den vetenskapliga kunskapen om institutionellt tryck som en styrmekanism.

Den som hävdar lagen framför professionen måtte mena att den hållbarhetsansvarige självklart skulle vara med, på det att paragraf fem följs. Den som hävdar professionen framför lagen menar att hon inte hade på case-diskussionen att göra, ty den professionelle i ämnet, jag, tillika professor i ämnet, presenterade och diskuterade institutionella krafter, vari ingår hållbarhet, utifrån sin vetenskapliga kompetens.

Således hävdar jag professionens försteg framför staten lagar.

Paragraf fem, som gemenligt kallas Goebbelsparagrafen, då den underordnar universitetet politiska värden, kan inte accepteras och följas av en professionell akademiker. Den går hellre i fängelse, där den kan se sitt ansikte i fängelsets spegel, än underkastar sig lagen, och undviker sitt ansikte i hemmets spegel.

Ty, professionen står över staten, och professionens normer står över lagen.

​Den 23 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det skjuts i Sverige. Politiker har försökt lugna opinionen med att det sällan är vanligt folk som drabbas, utan våldet är riktat mot och drabbar gängmedlemmar, de som i leken ger, får leken tåla.

Vilket horribelt sätt att resonera om mänskligt liv.  

Nu har det skett en skjutning på en plats med mycket vanligt folk, Emporia i Malmö, där människor, vanliga människor, de som inte ingår i gängen, drabbats.

Då säger politiker:

”Det här är förfärligt hänsynslöst. Det ska inte kunna hända på en offentlig plats. Det är avskyvärt” Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Malmö.

”Det hänsynslösa skjutandet är förödande. Gräns efter gräns passeras, det är en total likgiltighet inför människoliv. Våldsspiralen måste brytas.” säger Annie Lööf.

”Jag blir bestört över hänsynslösheten i det här dådet. Jag tänker på alla dem som blev rädda för sitt liv och naturligtvis är väldigt omskakade.” säger statsministern.

Återigen det horribla sättet att resonera kring människoliv. De som inte ingår i gängen skall inte drabbas av skjutningar. De som ingår i gängen får skylla sig själva. Den som i leken ger, får leken tåla.

Som om människoliv inte är heliga. Som om människoliv, oaktat vad människan hittat på innan skjutningen, skulle vara olika värda.

En skjuten kvinnas liv, som inte ingår i gängen, är mer värt än livet hos en djupt kriminell gängmedlems liv.

Hänsynslöst är det att skjuta en kvinna som inte är med i ett gäng, relativt att skjuta en ung man som är djupt engagerad i ett gäng. Som om graden av hänsyn beror på den skjutnes tidigare agerande.

Ett liv, det som är utanför gängen, är mer värt än det liv som är med i gängen. Värdet på livet beror på vad det gjort innan skjutningen.

Lika värde? Shit no!

​Den 22 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag tågluffade när jag 21 år, 1978. Jag hade varit på Yttre Hebriderna, men hade sedan rest till Paris. Obstinat som jag då var, vägrade jag röra mig mot Eiffeltornet. Men jag var tvungen att se Mona Lisa. De andra tavlorna i Louvren brydde jag mig inte om. Jag hade blott ett mål, Mona Lisa.

När jag kom fram till den berömda tavlan blev jag oerhört besviken. Liten och liksom skrynklig. Inte alls som de vackra reproduktioner jag sett.

Jag lommade ut ur Louvren och tillbringade resten av veckan i Paris på dess gator, för att erfara det levande livet. Jag bär fortfarande med mig minnet av besvikelsen, vilket gör att jag är tveksam till att försöka se den andra magnifika tavlan i mänsklighetens historia, Venus födelse, i Uffiziernas palats i Florens. Jag vill inte ha en sådan besvikelse till. Tänk om reproduktionerna av Venus födelse är bättre än originalet?

En reproduktion kan således vara vackrare än originalet. Det är goda nyheter för de som inte reser, av vilken anledningen det än månde vara, att de inte vill eller att de inte har råd med en resa.

Corona har inneburit att mängder av personliga möten blivit videomöten, där man förvisso träffar en person, men i en två-dimensionell form, och med en bakgrund som kan vara ett slott eller bara en grå vägg. Vi har tvingats få erfarenhet av den formen för interaktion. Det innebär emellertid att vi har ökat vår möjlighet att göra ett rationellt val, resa för personligt möte eller kontakt via video. Ja, kanske mötet via video är likt reproduktionen, mer givande än originalet, dvs det personliga mötet?

Men det finns en skillnad mellan dessa två exempel. Tavlan och reproduktionerna förändras inte. Den enda interaktion som finns är den som du står för, där du kan vara besviken över dess litenhet. Men i interaktionen mellan två människor, påverkas relationen av bägge, och av det medium som är valt, personligt eller med en TV-skärm som medium.

Hur skall man välja mellan TV-skärm och personligt möte? Jag har precis skrivit till dig och menat att du inte behöver åka till Paris för att se Mona Lisa, ty tavlan är sämre än reproduktionen. Men, jag är jag och du är du, och du kanske upplever tavlan på annat sätt än jag, dvs mitt råd får bli att du måste se Mona Lisa för att bilda dig en egen uppfattning.

Om det rådet är allmängiltigt, då innebär det, överfört till det andra exemplet, att du alltid får ta dig omaket att möte den andra personer eller personerna, för att bilda dig en uppfattning om originalet är bättre än reproduktionen, dvs om den personliga träffen är bättre än träffen via dataskärmen.

Det innebär att organisationer inte kan ha generella rekommendation att t ex tillgripa TV-skärmen för att t ex minska miljöpåverkan genom resor. Teknologin för möten kan endast avgöras av de ingående individerna, inte av generella regler.

Det innebär att jag måste ta mig till Uffizierna för att se tavlan, ty jag kan inte veta något om min upplevelse, ty varje tavla är unik.

Således, min besvikelse av Mona Lisa kan inte tas som grund för en policy om mötesteknologi. Individerna, inte en policy, får avgöra valet av mötesteknologi.

​Den 21 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Få av oss ser fram mot en framtid där vi städar toaletter, t ex på skolor. Men alla uppskattar vi oerhört en välstädad toalett. Att städa toaletter är ett nödvändigt och uppskattat arbete, som få vill utföra. Den som städar toaletter skall därför erhålla hög uppskattning för sitt arbete. Att se ner på det arbetet och den som utför det, är gammal unken arbetarfientlighet, som tillhör det förgångna.
Men det finns de som lever i medeltiden.
Sverigedemokraterna föreslår att unga kriminella ges samhällstjänst med statusnedbrytande effekt som innebär att de fjärmas från de kriminella gängen. De skall plocka tuggummi, ta bort graffiti, plocka fimpar i den miljö de lever i. ” Jag tror inte att man är jättekaxig om man tvingas skura toaletter på skolan man går på.”, säger SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson.
Nedbrytande bestraffningar har varit en specialitet för semitiska religioner. Speciellt de kristna, som gärna hade brottslingar i skamstockens järn och trä utanför kyrkorna, till andras varnagel och möjlighet att bespotta, eller de muslimska, som i offentlighet hugger händer av tjuvar och hänger dem i kranbilar. Detta barbari finns inte i värdiga, icke-religiösa samhällen.
SD vill nu införa nedbrytande skamstraff, men blott för de unga.
För det första är skamstraff barbari. Det är uttryck för en primitiv och ociviliserad känsla av offentlig hämnd där brottslingen skall offentligt förödmjukas.  
För det andra, är skamstraff effektivt? I det här fallet handlar det om 10-åringar, som skall skambeläggas. Men kommer de att skambeläggas, och därmed förlora kontakten med sitt gäng. Snarare är en rationell reaktion hos en ung att få ett djupt rotat hat mot samhället som utsätter den för skammen.  
Och, för det tredje, vilket oerhört arbetarhat som SD redovisar när de anser att rengöring av toaletter är en skam. Toalettrengöring skall framställas som vad det är, ett viktigt och uppskattat arbete. Inte som ett arbete som förnedrar arbetaren. Men i Sverigedemokraternas värld är toalettrengöring en skam.
Sverigedemokraterna vill gärna framstå som konservativa. Det lyckas de med mycket väl i detta förslag, ty det är medeltida barbariskt och uttrycker ett fornt arbetarförakt.
Den 20 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

I en avhandling upprepar Alex Giménez de la Prada vid Linköpings universitet vad Emma Neuman vid Linnéuniversitetet fann för sju år sedan, att det finns en sk vit flykt vid 4-5%, dvs att infödda svenskar börjar flytta från bostadsområden om andelen icke-européer övergår 4-5%. Utflyttningen ökar i takt med att andelen utomeuropéer ökar. Samtidigt ökar segregationen p g a att utomeuropéerna flyttar in i områdena och stannar kvar i områdena, eftersom även de finner ett behag att bo bland lika.
http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1553491/FULLTEXT01.pdf

Nu tillförs kunskapen att påverkansområdet är ganska litet. Redan vid ett avstånd på 500 meter mellan svenskar och utomeuropéer tycks vit-flykt-effekten avta.

Lika barn leka bäst, tycks principen vara. 

Socialdemokraten Ygeman har kallats rasist för att peka på att etnicitet är en förklaringsvariabel i segregationen.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortsatt-kritik-mot-anders-ygemans-s-uttalanden-om-utsatta-omraden

Är det rasistiskt att låta påskina att segregationen har etnisk grund? Forskningen tycks kunna visa på att svensken och utomeuropén agerar rasistiskt och fjärmar sig från varandra.

Men är det korrekt att beteckna detta fjärmande som rasistiskt? Fjärmar man sig för att människorna ser annorlunda ut och för att det beter sig annorlunda? Lämnar den ateistiske svenskan området när hijabbärande kvinnor flyttar in? Den cigarrökande grannen tål man, medan den som röker vattenpipa, tar man avstånd från? Fjärmar man sig för att utomeuropéer är mer högljudda? Detta är riktat mot folks beteenden, där etnicitet ger olika beteende.

Eller fjärmar man sig för att man förväntar sig att utomeuropéer förändrar bostadsområdet till det som man ’hört talas om’ och ’läst i tidningar’, dvs ökad social oro och kriminalitet? Ursprunget till den sociala oron, vare sig det är etnicitet eller klass, är likgiltigt, ty man flyr inte etniciteten eller klassen, utan oron.

Att vilja bo med sina likar är rasistiskt och helt naturligt. Att lämna när utomeuropéer flyttar in, kan vara rasistiskt, men också omsorg om ens eget lugn. Eftersom så stor del av förklaringen till segregationen är rasismen, ger det en trist slutsats avseende strategier för invandring. Mångkulturstrategin och integrationsstrategin kommer att bevara segregationen, medan blott assimileringsstrategin kan reducera segregationen.

Det är en svindlande slutsats, givet dagens reellt existerande politiska värderingar och attityder.

​Den 19 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Katerina Ivakina bor i ett sönderbombat hus i en stadsdel i Kharkiv, nära gränsen till Ryssland i Ukraina. Om henne kan du läsa i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/a/pWoL2V/mustafa-can-i-ukraina-hon-ar-saltivkas-marilyn-monroe)

Hon frågar volontärerna om schampo, eftersom hon vill vara vacker, helt oaktat att hon är 82 år och lever i en krigszon. Volontärerna tycker det är märkligt att hon inte i första hand önskar makaroner.

Hon börjar dagen med att se ut vilken av hennes klänningar hon skall bära. När det valet är gjort, kan hon bestämma sig för vilken parfym hon skall ha. Hon, som lever i ett 6-våningshus som är så utbombat att blott hon lever i det.

Hon har några mycket visa ord att ge oss, varför jag citerar ett längre stycke: ”Jag synade mig själv i spegeln och först när dressen var vald parfymerade jag mig. Det var stunder av… värdighet. Där satt jag i sängen med min Marilyn Monroe och katten och var… ja, lycklig och lättad samtidigt. För mina bästa år är åren jag lever. Skulle jag dö – vilket jag inte fruktar eftersom Kristus vakar över mig – skulle jag i alla fall bli ett vackert lik. Det finns alltid plats för skönhet. Inte får kriget förändra min natur. Det är upp till människan att låta det mänskliga besegra det omänskliga.”

Hon för sin strid, för att överleva, inte som kropp, utan som människa, som en värdig människa.

Hon lever ensam i huset, men hon är inte ensam, säger hon. Hon har alla de klassiska bokverken, mestadels ryska eller sovjetiska författare, och säger att runt henne finns alla de som finns i böckerna.

Hon vill att journalisten skall ändra ringsignalen på hennes telefon, ty det låter som ett oljud. Journalisten säger att det är en bit av en sång, ’Baby don’t hurt me’. Hon tycker inte det låter som kärlek, och säger: ” Jag föredrar nåt av Sjostakovitj eller Stravinskij men Tjajkovskij och Rachmaninov går också an.”

Hon bär sin ryska, delvis sovjetiska kultur, utan problem. Det är en del av det som gör henne till en värdig människa. Medan ryssarna bombar hennes bostadsområde, hennes stad och hennes land.

Vi brukar säga att hoppet är det sista som överger människan. Kanske vi skall lägga till värdigheten? Det som gör oss till människor, intill sista stunden, är vår värdighet som människa.

​Den 18 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Socialdemokraterna är ett anti-fascistiskt och anti-rasistiskt parti. Så vill de beskriva sig själva. De vill inte samarbeta med Sverigedemokraterna, som är det rakt motsatta, med rötter i nazism och uttalat rasistiska.

Löfven och Wallström, fd partiordförande och fd utrikesminister, sade att de har den största respekt för islam och kommer aldrig att kritisera islam. Jomshof, Sverigedemokraternas partisekreterare, säger att islam är en vidrig ideologi.

När jag skriver detta har Salman Rushdie blivit överfallen och tilldelats livslånga skador. Överfallaren var en muslim och skälet var sannolikt en bok Rushdie skrev för länge sedan. Rushdie kan vara tacksam, ty han lever. Det gör inte Lars Vilks, som indirekt mördades av muslimer, då hans bil körde av vägen i en olycka, där han och hans livvakter dog. Många är de som dött p g a det fascistiska draget i islam, att mörda de som inte underkastar sig islam.

Minns nu att Sverigedemokraterna, i alla fall dess partisekreterare, beskriver islam som en vidrig ideologi, medan Socialdemokraterna lyser frid över islam. De som kritiserar fascism idag, är partiet som sägs ha rötter i fascismen, medan de som en gång i tiden var anti-fascister, lyser tystnad över det fascistiska draget i islam.

Så ser den upp-och nervända världen ut idag.

Strandhäll, klimat- och miljöminister, skrev i ett tweet, angående partiledarbytet i Liberalerna: ”Att man bytt ut en färgad kvinna mot en vit äldre jovialisk man har ju inte direkt förändrat att det är det man nu gör”.

Så talar en människa där hudfärg är av relevans. Det är ett uttalande som rymmer en tydlig och tveklös rasism.

Men Strandhäll är inte Sverigedemokratisk rasist, utan Socialdemokrat (-isk rasist…). Det är emellertid de senare som hävdar att de förra är rasister. Här kan man säga, som man sade när man var liten: Den som sa det, var det. Det är Strandhäll som uttalar sig med rasism som meningsbärare.

Så ser den upp-och nervända världen ut idag.

Socialdemokraterna har tappat sin version av anti-rasism. Den som egentligen borde kallas icke-rasism, eftersom dagens anti-rasister är, likt Strandhäll, sådana som identifierar hudfärg som meningsbärande beskrivningskategori. De har också tappat sin, som jag trodde, nästan genetiska anti-fascism. Samtidigt som Sverigedemokraterna, partiet som har rötter i fascism, och som sägs vara rasistiska, är det parti som tydligt kritiserar fascismen, och där ledande Sverigedemokrater, vad jag hört, inte använder hudfärg som meningsbärande kategori i sina uttalanden.

För den som likt mig är demokratisk socialist och uppväxt under Palme-tiden, förefaller Sverigedemokraterna vara det naturliga partiet för röstsedeln, ty de framstår som anti-fascister och gammaldags anti-rasistiska, dvs med modernt språkbruk, icke-rasister.

Sverigedemokraterna har tagit över Socialdemokraternas attityder, medan Socialdemokraterna vandrat in i en rasistisk och fascistisk dimma, där de gamla, starka värderingskompasserna inte syns, eller kanske inte ens fungerar.

En vän till mig hävdar att Socialdemokraterna är populister. Det är inte korrekt om man med populism avser de som hävdar att de står på folkets sida mot etablissemanget. Där befinner sig fortfarande Sverigedemokraterna, ty de pekar ut olika eliter, t ex journalister på SvT, som bristande i att återspegla folket.

Men, om man med populism avser en frän väljarorientering som inte besväras av en krävande ideologi, då är onekligen Socialdemokraterna populister.

De vet att många muslimer i de socialt oroliga områdena, likt Gamlegården i Kristianstad, röstar på dem. Att säga som Jomshof, att islam är en vidrig ideologi, vore att punktera ett stort väljarstöd. Socialdemokraterna väljer rösterna från muslimerna framför deras forna anti-fascistiska hållning.

Deras erkännande av Palestina ligger också i linje med populism riktad till muslimer. Socialdemokraterna har förvisso alltid varit positiva till den palestinska saken, men att erkänna Palestina som nation, när Palestinaområdet Gaza domineras av muslimska terrorgrupper som Hamas och Islamiska Jihad, medan Fatah eller PLO, som fick de forna Socialdemokraternas stöd, styr på Västbanken, visar att Socialdemokraterna gör sig aktivt blinda för muslimsk fascism.    

Däremot är jag inte lika säker på att deras antirasism, i stället för den traditionella socialdemokratiska icke-rasismen, är väljarorienterat. Muslimer är ju ofta rasister, med antisemitiska attityder. Deras antirasism är sannolikt mer ett uttryck för att ledande socialdemokrater är ridna av de populära identitetsföreställningarna, där rasismen frodas i form av antirasism. Här är Socialdemokraterna mer av antipopulistiska då de väl ansluter till etablissemangets antirasism.

Oavsett graden av populism, är världen upp-och nervänd för en traditionell socialdemokrat. Därför finner sig traditionella socialdemokrater inför det absurda, att finna skäl att lägga sin röst hos Sverigedemokraterna, eftersom de, för den traditionella socialdemokraten, framstår som socialdemokratiskt antifascistiska och icke-rasistiska.

​Den 17 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fotbollshuliganer löpte amok och slog sönder stolar och kom i bråk med andra fotbollshuliganer. Omfattande polisinsatser krävdes, vars kostnad uppskattas till 1 miljon kronor. Rubriken på en tidningsartikel om det skeendet hade kunnat vara: Upplopp av fotbollshuliganer.

Rubriken som är ytterst osannolik är ’Matchen MFF-AIK gav upphov till 1 miljon kronor i poliskostnader’.

I en sådan artikel kommer matchen knappast att omnämnas, den som attraherade fotbollshuliganerna, utan fokus är just på huliganerna och på organisationer, som fanklubbar till fotbollslagen, som kommer att kallas in och avkrävas åtgärder.

Jämför nu med liknande upplopp, de som jag beskriver som de muslimska fascisternas våld mot demonstrationsfriheten, dvs påskkravallerna, där människor kastade sten på polisen, i reaktion mot att Paludan brände en koran eller uppgav att han skulle bränna en koran på en plats.

En artikel likt den om fotbollshuliganerna skulle skriva att motdemonstranter har åsamkat polisen 40 miljoner i kostnader. Artikeln hade knappt kommit in på vad som utlöste motdemonstranternas våld, Paludans demonstration, utan fokuserat på motdemonstranterna. Artikeln hade kanske, med förvåning, uppmärksammat att varken polisen eller någon annan gren av staten krävde att organisationer som organiserar en del av motdemonstranterna, dvs islamiska församlingar, måste gå in och agera, på det att detta inte sker. Artikeln hade med än större förvåning noterat att imamer, ledarna för dessa organisationer, inte avkrävs ansvar.

Men nu rör motdemonstrationerna islam, som, enligt ledande socialdemokrater, de forna antifascisterna, aldrig kommer att kritiseras. Det rör muslimer, vilket är en grupp som ses som utsatt (sic!). Därför blir artikelns fokus, som rubriken visar, i mitt exempel på en rapport från statens radio: ”Bevakningen av Paludan har kostat över 40 miljoner”.
https://sverigesradio.se/artikel/bevakningen-av-paludan-har-kostat-over-40-miljoner

När det gäller, vad vi kanske med milt ordval kan kalla muslimsk huliganism, som är riktad mot yttrandefriheten och därför egentligen borde benämnas muslimsk fascism, ändras fokus, från de som förorsakar polisens närvaro, de muslimska huliganerna/fascisterna, till den som förorsakar huliganernas/fascisternas våld, Paludan.

Det finns de som hävdar att Paludan inte skulle ges rätt att demonstrera, på det att våld och polisens kostnader kan undvikas. Det är som om vi skulle ifrågasätta allsvenska fotbollsmatcher, ”… på det att våld och polisens kostnader kan undvikas.” Vilken rätt ger Paludan/matchen MFF-AIK, att skapa sådana rabalder?

I det ena fallet skyddas, genom att knappt omnämnas, de som är grund för våldet, matchen MFF-AIK, medan i det andra fallet skyddas, genom att knappt omnämnas, de som utför våldet, de muslimska huliganerna/fascisterna.

Så drivs idag en undvikande politik gentemot den våldsamma religionen islam och dess våldsamma anhängare, muslimer.

För mig, som förläst mig på nazismens framväxt i Tyskland på 20-talet, är denna blindhet illavarslande, ja skrämmande. Då som nu, hävdas att flertalet anhängare är fredligt, gott folk som vill ha ett gott samhälle, medan våldet blott tillskrivs extremister. Ja, idag döljer man ideologins fascistiska drag genom att ge dessa ’extremister’ ett eget namn, islamister, för att värna muslimerna från deras ideologis konsekvenser. Då gavs inte nazisterna liknande skydd, genom att de våldsamma nazisterna fick ett eget namn, som skyddade de fredliga nazisterna från konsekvenserna av deras ideologi.

Salaman Rushdie, och hans översättare och förläggare, Lars Vilks, samt Wilders i Nederländerna, har alla fått betala oerhörda kostnader, några med sina liv, för den muslimska fascismen. De 40 miljonerna som polisen har fått betala, är också kostnader, inte för Paludan, utan för muslimsk fascism. Eller med ett mindre laddat begrepp, muslimsk huliganism.

Den 16 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ju högre upp i de sociala klasserna man kommer, ju mer håller de ordning på vem deras förfäder var. Det tycks vara viktigt att notera om det funnits någon framstående i släkten. Som om de som håller ordning på släktet själva är så ringa att de måste få glansen från någon som de har någon beröring med.

Men att skåda bak i släktet kan göras för att förstå vem man själv är, utifrån var man kommer ifrån. De släktingar man träffat, har påverkat en direkt, och kanske haft en betydelse för den man är. De som levde innan man själv levde, som man därför inte har träffat och därmed undgått deras direkta påverkan, har ju påverkat de som man själv träffat, varför de har en indirekt påverkan.

Jag lät göra en gentest, som jag fick som julpresent. Den visade att jag har en mycket stor del gener från Sverige, men även från Finland, vilket inte är så förvånande, eftersom min mormor kom från Finland. Sedan kom dock mer överraskande, vilket förmodligen får läggas min mormor till last, gener som klassas som baltiska, och en liten del som är i ett band från södra Grekland, över södra Italien och innefattande Sicilien.

Jag har skämtsamt sagt att mitt hetsiga humör kan läggas på min finska mormor. Mer seriöst har jag använt min mormor som förklaring till min huds benägenhet att snabbt bli brun. Idag kan jag anföra en annan trolig förklaring, de där 2 % sicilianskt/grekiskt blod som strömmar i mig.

Men gentesten är, precis som släkthistorian, en dålig prediktor på vem jag är. Forskare, men även politiker, stångas kring vad som bäst förklarar individens agerande. Är det dess gener, dess sociala historia, eller dess sociala aktuella sammanhang? De muslimska fascisterna, som kastade sten vid påskupploppet, var de determinerade till stenkastning av deras aktuella sociala underklassposition i ett starkt segregerat samhälle? Var de determinerade av deras sociala historia, vari islam och dess våldsamma kultur finns? Eller var de determinerade av att ha arabiska gener i sin kropp?   

Men detta sökande efter sitt ursprung, detta kvarhållande av släkte, dessa sociala krafter, allt är faktorer som förvisso kan påverka. Men den som agerar är inte den gamla adelsdamen på 1800-talet, inte mina eventuella 2,8% sicilianska rötter, inte den fascistiska religionen, utan Jag.

Juridiken har mycket ringa plats för determinerande krafter. Blott vansinne är en determinerande kraft, som gör aktören oansvarig. I övrigt är vi, trots vårt blåa blod, trots sicilianskt blod, trots arabiskt blod, ansvariga för våra handlingar, ty de är utförda av ett Jag, som är en fri agent, om inte ens är underkastad gudars krav eller allsmäktighet.

De fascistiskt agerade muslimerna, som faktiskt gjorde det som deras gud kräver av dem, att försvara religionen och guden, har fällts i svensk domstol. Domstolen tog ingen som helst hänsyn till argumentet är därtill är de nödda och tvungna, ledda av guden och försvarandes religionens heder. Juridiken är sannerligen platsen för ateisten, där ingen gud tillåts agera och ta på sig ansvar, ty det är Jag som har ansvar.

Men, det är en sanning med modifikation. Om man begår ett brott, och man följer en ideologi som betecknas som hedersideologi eller som nedvärderande av folkgrupp, då kan straffet ökas, ty då är det hedersbrott eller brott mot folkgrupp. I dessa fall tillmätts ideologin en kraft som adderar straff, inte reducerar straff.

Men överlag får ändå sägas att platsen för Jaget, där det är helt ovidkommande om du har blått blod, sicilianskt blod eller arabiskt blod, är juridiken.

Juridiken är platsen för individen.  

​Den 15 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Alla nyfödda blir utsatta för ett PKY-prov, som tydligen innebär att man därmed kan få DNA-informationen om den individen. Det görs också vävnadsprover, som sparas efter samtycke från föräldern, vilket även det kan ge DNA-information. Dessa sparas i forskningssyfte.

Nu vill Kristdemokraterna att detta register över infödda svenskar skall ställas ordningsmakten till förfogande. En ledarskribent på Svenskan, tar avstånd från det, då det innebär att förändra det kontrakt som initialt upprättades, där rätten att använda informationen blott gavs för medicinska ändamål, inte för brottsändamål. Hon tror att om man öppnar upp registret till Polisen, kommer föräldrar att vägra lämna prov, vilket innebär ett försämrat register och därmed försämrat forskningsläge.
https://www.svd.se/a/ML4m9K/ett-svek-att-oppna-pku-registret

Ledarskribenten är på en högertidning, vilket innebär att hon förväntas ha stor förståelse för landets militära skydd, men även för egendomsskydd. Dock finns det en statskritisk inställning, där staten skall vara liten, medan värnet av individen skall vara stort. Därför vill hon inte ge staten information om individernas DNA. Trots att det kunde vara ett effektivt medel i brottsbekämpning, t ex egendomsbrott.

En gång har staten fått använda registret. Det var efter mordet på Anna Lindh. Således, en djupt diskriminerande användning, där prominensbrott medges undantag, enligt devisen från Djurfarmen, I Sverige är alla lika, men några är mer lika än andra.

Min första reaktion, som demokratisk socialist, och därmed med stor grad av etatism, dvs förtroende för statens kraft och förmåga, är att brottsbekämpning är lika gott som sjukdomsbekämpning, så var så god staten, ta mitt DNA, om det innebär att banditer lättare kan fångas in och lagföras.

Vi har redan det som ledarskribenten vänder sig emot. Tullen och passpolisen har rätt att stoppa mig vid gränsen, utan att ha en grundad misstanke att jag smugglar eller tar mig in i landet illegalt. I det fallet har vi gett staten makten eller förtroendet att stoppa oss och avkräva att vi identifierar oss. När det sker för mig vid gränsövergången i Malmö, tänker jag att det är det lilla pris jag som individ får betala, för att mitt land skall få vara ett gott land, utan narkotika, illegala vapen och illegala invandrare. Det är en liten individuell uppoffring för en större sak.

Min farmors bror lärde mig den solidariteten när han sade att han inte hade något emot att få tillbaka motboken, trots besvär och hinder för alkoholinköp, och att alla individers alkoholinköp registrerades, om det innebar att supandet minskade och barn och kvinnor fick det lugnare hemma. Han hade förtroende för att staten använde information för ett gott syfte. Mitt lilla besvär av motboken står inte i rimligt förhållande till det besvär kvinnor och barn, men även alkoholisten har.

Den samhällssolidariteten är inte högerns kvinna villig att gå med på, då det innebär att staten får information om individen. Hennes tanke är kanske att vi just nu och idag, kanske hade kunnat ge det förtroendet till staten, men när väl staten fått det förtroendet, då kommer den att utvidga användandet, och snart har vi ett totalitärt samhälle, där individen finns till för staten, och inte tvärtom.

Men som den demokratiske socialisten som jag är, sätter jag min förhoppning, kanske en naiv sådan, till att staten kontrolleras av demokratin, varför staten därmed blott kan använda informationen till det som är ett gott användande, att fånga banditer och lagföra dem. Ett solidariskt samhälle, där staten är stark, genom sina registerdata, men demokratin är starkare och behärskar staten.

​Den 14 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Idag, då Salman Rushdie ligger i respirator, efter att ha knivhuggits av en muslim, är det en lämplig dag att återge ett meningsutbyte jag hade förra veckan.
 
Jag skrev ett informativt och kritiskt, något förlöjligande inlägg på Facebook:
“Jesus died on Friday and resurrected on Monday.
He did not give his life for your sins.
He gave you his weekend.
Not much of sacrifice, I would say.
So, keep on with the sins.
You owe him almost nothing, only a weekend.”
 
En muslimsk bekant, som jag haft många duster med avseende islam, och som jag, i omtanke om honom, låter vara anonym, skrev då:
“Its good at keeping your opinions to yourself about what others believe and not making fun of the principle. for respect for other culture”
 
Så ser den importerade anti-demokratens värld ut.
 
Mitt svar till honom var att han är hycklare, som ger sig själv och hans religion rättigheter som inte ankommer andra, medan mitt land ger honom möjligheten att leva ut sin anti-demokratiska attityd, att tysta kritik och uttryck.
“Could you please apply that principle on your quaran so it stops telling people that I shall burn in hell? And could you please keep your opinion about my behavioir on your self and not show disrespect to my beliefs, which is the right for everyone to speak? But, for me, you have the right to ask me to not talk. But luckily, I have this right. And your awful religion have the right to publish the book of hate. You keep to your rules, I keep to mine.”

För honom, som muslim, som ber mig vara tyst, är det helt acceptabelt att som helig text få ha publicerade, offentliga, nedtecknade, spridda texter som dessa:
Suran 2:24: frukta då Elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen.
Suran 2:39: Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn har Elden till arvedel, och där skall de förbli till evig tid
M fl verser, men min favorit är Suran 4:56: Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. Gud är allsmäktig, vis.
0
Dessa texter är vidriga texter, ren och skär ondska, utlovat av monstrets profet, utfört av monstret, riktat mot människor som mig, ateister som med kraft förnekar islam, dess profet och dess gud. Jag skriver lite halvlustig kritik. Han skriver, genom sin profet, hotelser om den eviga elden.

Vårt utbyte avslutas med att han, på mina frågor, svarar: I can write and answered. But I don't want to argue as long as you not ready to respect people and their own freedom for what they believe. you freedom stop when come to not respect the other thoughts.

Så talar anti-demokraten. Personen som kanske inte är van vid demokrati, och som tillhör en anti-demokratisk ideologi. En person som utnyttjar demokratin för att visa sin brist på respekt för demokrati. Han själv anser sig ha rätt att tala och kräva min tystnad, men förvägrar mig hans rätt att tala.

Mitt sista ord till honom blev: With your attitude, it must be hard for you to live in a democracy.

Ja, jag tycker synd om honom, att tvingas fly till, och tvingas leva i ett samhälle där ordet är fritt, där man får, inte bara tänka, utan också uttrycka sina tankar, utan att bli kastad i muslimska helveteseldar.

Däremot skall man vara beredd på att dömas av muslimerna, så som Vilks blev dömd, till livslångt hot mot sin person. Som som Rushdie blivit dömd. Vilks är död, så är många som arbetat med Rushdie bok om satansverserna. Själv ligger han i dag respirator, för att han inte vist det som muslimer kallar respekt, tystnad och blind underkastelse.   

Absurt nog, i ett land som Sverige, har jag fått rådet att ’inte hålla på så mycket med islam’, ty se vad som skedde med Vilks. De som gett rådet är själva inte muslimer, utan svenska demokrater som ser risker med det fria ordet avseende islam.

Så minskar det fria ordet, så minskar vår demokrati, genom vår olyckliga import av anti-demokrater som brister i respekt för det land och den kultur de kommit till. Det hade inte varit något att orda om, om det blott hade varit utsagor. Men muslimer visar sin fascistiska sida, genom angreppet på Lars Vilks, genom angreppet på staten vid påskupproret. Och jag måste tänka mig för, och göra en kalkyl om min muslimske bekant kan ta till våld.

Sverige är ett sämre land att leva i p g a importerade anti-demokrater.

den 13 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

I Hässelby, enligt ett reportage i Svenska Dagbladet, råder diktaturliknande förhållanden. (https://www.svd.se/a/JxV31m/otryggheten-vaxer-efter-mordet-pa-en-man-i-hasselby)

Många som journalisterna ställer frågor till, vill inte svara. De som svarar, vill inte att deras namn skall sättas ut.

Hässelbyborna har en begränsad yttrandefrihet, då den, i vissa fall inte kan sträckas längre än till anonyma yttranden.

Så ser livet ut i en diktatur.

I Hässelby drar sig vissa grupper av människor, som t ex kvinnor, att gå ut om kvällen och definitivt om natten.

Hässelbyborna har partiellt utegångsförbud, som omfattar vissa grupper, speciellt kvinnor. Det påminner inte så ringa om de förbud som judar hade, att röra sig på vissa platser i nazityskland. Med skillnaden att det var staten som lade förbudet på judarna, medan förbudet antas av individerna i Hässelby, i omsorg om sig själva.

Så ser livet ut i en nästan-diktatur, där förtrycket yttrar sig genom självpåtagna, i omsorg om sig själva, yttrande- och rörelsebegräsningar.

Hässelby är ett sk utanförskapsområde, vilket brukar betyda att de som bor där, är utanför det svenska samhället.

Men Hässelby är ett dubbelt utanförskapsområde, ty invånarna, speciellt kvinnorna, är dubbelt utanför, ty de är ju t o m utanför i sitt eget utanförskapsområde. I utanförskapsområdet finns ett ytterligare, ett inre utanförskapsområde, som stänger ute yttrande och rörelse. De som är i det dubbla utanförskapsområdet, kanske främst kvinnor, men även män, yttrar sig inte, och de går inte ut under vissa tider. De tillhör inte Sverige och de tillhör inte alltid sitt utanförskapsområde.

Men kvinnorna som är dubbelt utanför, får ingen solidaritet riktad mot sig från den politiska klassen. Ej heller från opinionsklassen. De är alltför upptagna med att dansa på gatorna för en annan, tidigare undanskuffad, med numer stark opinionsgrupp, HBTQI, samt att jaga rasister på internet och i partier.

Dessa kvinnor saknar också organisationskapital, dvs en förmåga att organisera sig och agera mot diktaturen i utanförskapsområdena, eller att agera politiskt och opinionsmässigt. Den avsaknaden kan komma av att de är kulturellt förtryckta, med en primitiv, kanske semitisk kultur, som innebär att kvinnan tiger i församlingen och sköter hemmet under tystnad, och täcker sin kropp utanför hemmet, om hon medges en sådan rörelsefrihet.  

Deras dubbla utanförskap, blir därför ett trippelt utanförskap, ty opinion av andra eller dem själva, skapas inte. De är även utanför i det avseendet.

Det finns således en stor grupp av speciellt kvinnor som lever i ett trippelt utanförskap. Det borde därför finnas stora flockar av feminister och socialister och forna kommunister, ja, t o m av miljöpartister och centerpartister, som slåss med näbbar och klor för att befria dessa från sitt trippla utanförskap.

Men, det tycks som om gruppen som uppmärksammar det trippla utanförskapet, mestadels består av GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime, några arga bloggaren, mig inräknad, samt några fd politiker, vars kamp för de med trippelt utanförskap, inte gillades av sina partier, varför de numer är fd politiker.

Det trippla utanförskapet är en skam för Sverige. Avsaknaden av en kamp mot deras trippla utanförskap är en skam för Sverige.     

​Den 12 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin