​Är islam dagens nazism? Det är en stor fråga som jag brottas med, och som jag bjuder in dig till att också brottas med. Här är ett livtag på frågan.

Nazismen växte fram och blev en ondskans makt. Många förklaringar har presenterats till framväxten. Den grundläggande frågan är: Hur kunde ett så ondskefullt parti etablera sig, trots att de inte direkt hymlade med sin ondska? En förklaring som man försökt etablera är att de demokratiska institutionerna i Tyskland inte hade hunnit utvecklas tillräckligt starkt under Weimar-republikens dagar, varför det totalitära kunde etableras.

Sverige har haft en stark demokrati under 100 år. Vi har stått mot nazismen, som aldrig fick fäste i Sverige. Vi har stått mot kommunismen, om än medelklassens ungdomar lät sig berusas av dess totalitära idéer under 60- och 70-talet. Till synes paradoxalt är det att under den revolutionära ungdomens vuxentid har Sverige stängt Folkhemmet, och gjort en så kraftig högersväng att vi idag har en kraftfull segregation, matad av invandring och fria skolval.

Idag etableras en ny totalitär och fasansfull ideologi i Sverige, islam. Likt den forna kristendomen och judendomen, har den förvisso en stor gren av följare som lever förhållandevis fredligt, där islams ondska har reducerats, ja, kanske t o m, likt dagens judendom och kristendom, blivit i stort sett desarmerad.

Men islam har sina aggressiva följare, som lever mer efter bokstaven, och som inte låtit sig desarmeras. De tar fasta på tre drag i islam, som oavsett desarmering, innebär att det idag inte finns någon stat, där islam dominerar, som är demokratisk, med de medborgerliga rättigheter som vi i västerlandet förknippar med anständiga stater.

De tre dragen är det totalitära, underkastelsen och sexismen.

Det totalitära är att islam inte skiljer på religion och stat. Allt i deras samhälle är underkastat religionen och dess påbud. Staten är en gren i religionen och lagstiftningen följer religionen och inte folket, dvs demokratin.

Underkastelsen innebär att en muslim skall underkasta sig religionen i allt sitt görande, och att den därmed skall lyda, t o m så befängda regler som att man inte får äta griskött eller smaka den gudomligt goda limoncellon. Dessa regler finns inte för skydd eller för ett anständigt liv, utan enbart för att muslimen skall vänja sig vid att underkasta sig.

Sexismen innebär främst att kvinnorna är sekundära, underkastade männen och starkt begränsade i sina liv. Men t ex tvånget med slöjan innebär att kvinnan förödmjukas i sin rätt att sig själv ekipera, medan mannen förödmjukas genom att framstå som ett monster av könsdrift som inte kan se en kvinnas hår.

Denna vidriga ideologi får dock acceptans i dagens svenska samhälle, trots att alla tecken säger att den inte är desarmerad.

Ett led i acceptansen av islam är att försöka framställa den som desarmerad. De vidriga terrordåd som sker i islams namn, reduceras genom att terroristerna ges ett annat namn är det som utövare av islam brukar få bära. De fredliga inom islam kallas muslimer, medan de aggressiva kallas islamister. På så sätt försöker man genom namngivning etablera en tro att islam kan finnas som desarmerad. Muslimer är de goda inom islam, som skall tolereras och respekteras. Medan de som agerar utifrån texten kallas islamister och framställs som avfällingar, som inte sanna muslimer, de som antingen missförstått islam eller som är vansinniga.

Det vore som om de kristna terrorister vi känner, t ex från den tidigare irländska konflikten, inte skulle kallas kristna, ja, inte ens protestanter och katoliker, utan kanske ges namnen Kristian och Kristina. De kristna är de goda, de som lever i fred med världen, som inte påverkar den med sin abrahamitiska vidriga religion. Däremot finns de förryckta, som inte är sant kristna, som lever med vapen i hand, och som vi därför kallar Krister och Kristina.

Men Krister och Kristina är kristna, precis som islamisterna är muslimer. Muslimernas tro, islam, blir inte mindre aggressiv av att man kallar de aggressiva muslimerna för islamister. Ty alla islamister är muslimer. Precis som alla Krister och Kristina är kristna.
De som hävdar att islamisterna inte är muslimer, och de som hävdar att Krister och Kristina inte är kristna, står inför svårigheten att påvisa hur det är möjligt att så missförstå religionen, att dessa ’fredliga’ religioner kan skapa krig och terror. Ytterst har de att förklara varför det tycks som om andra ideologier, som den socialdemokratiska, inte kan skapa tolkare som är terrorister och krigshetsare.

Jag hävdar att socialdemokratisk ideologi inte bär ondska, medan islam och kristendom bär ondska. Därför har man aldrig behövt desarmera socialdemokratin, medan det värdiga samhället måste ständigt arbeta på att desarmera kristendom och islam.

Om du inte tror på min tes om dessa religioners inneboende ondska, ber jag dig att göra två saker.

1. Studera samhällena där socialdemokratin varit dominerande och jämför dem med samhällen där islam varit dominerande.
2. Läs grundböckerna. Nils Karlebys ’Socialismen inför verkligheten’ vilket är den svenska socialdemokratins huvudbok, och jämför den med islams bok, koranen, och de kristnas bok, bibeln, speciellt gamla testamentet.

Sedan får du själv dra dina slutsatser. Min slutsats är att religionerna bär abrahamitisk ondska, ytterst berättad i historien om Abraham som var beredd att mörda sin egen son för sin guds skull, medan socialdemokratin inte bär ondska.

Därför är jag en socialdemokrat som kämpar mot den abrahamitiska ondskan, bl a genom att kalla islams terrorister för muslimer.

​den 31 oktober 2020 / Sven-Olof Yrjö Collin

​
Idag är det Frankrike som står upp för våra demokratiska rättigheter och för vår frihet.

https://www.youtube.com/watch?v=SIxOl1EraXA

Öllsjö den 30 oktober 2020

​Det var en gång en högskola. Där fanns en anställd som var djupt engagerad i en lokal bank. Hon hade betalt engagemang på banken, av tämligen kvalificerad art. Hon fick därmed också insikter, kunskap och erfarenhet från den lokale banken, samt ett bra kontaktnät i banken.

Hon var anställd på en högskola som hade ett utbildningsprogram som i högsta grad rörde bankverksamhet, med namnet ’Bank och Finans’. Men hon var inte det minsta engagerad i utbildningsprogrammet. Hon undervisade inte på programmet. Hon delade inte med sig av sina kontakter på banken till kollegorna på programmet. Hon deltog inte i utvecklingen av programmet. Som, vill jag upprepa, var fokuserat på bankverksamhet.

Hon hade således en kompetens och resurser som hade kunnat gagna programmet oerhört mycket. Men hon deltog inte och delade inte med sig.

Varför inte? Varför denna passivitet?

När jag undervisar om mänsklig motivation hävdar jag att människan har minst fyra krafter som motiverar henne att agera: Plikt, omsorg, tillhörighet och egoism.

Plikt är att agera utifrån vad man själv anser vara rätt, oaktat konsekvenser. I hennes fall kunde det vara att hon skulle anse sig ha en professionell plikt att dela med sig av sin kompetens och resurser, till gagn för utbildningen, studenterna och lärarna. Uppenbarligen hade hon inte en sådan professionell plikt.

Plikt kan också vara att ha en plikt gentemot arbetsgivaren, att vara lojal mot arbetsgivaren och dess mål, vari rimligen borde ingå att delta med sin kompetens och resurser i arbetsgivarens aktiviteter. Uppenbarligen erfor hon inte en sådan lojalitetsplikt.
Omsorg innebär att man agerar till gagn för andra, i en liten grupp, oaktat kostnaden för en själv. Uppenbart kände hon ingen omsorg om de som deltog i programmet, genom att hjälpa dem med sin uppgift, att utbilda studenter i bankverksamhet.

Tillhörighet innebär att en individ agerar till förmån för en grupp, för att individen skall bli accepterad och få ingå i gruppen, och få det skydd som en grupp kan ge. Uppenbarligen erfor hon inte behov av det skydd och den gruppmiljö som Bank och Finans-gruppen kunde erbjuda.

Egoism är att agera för sin egen nyttas skull, utan blickar på något annat än sin egen privata nytta. Uppenbarligen erfor hon att hennes egen nytta befrämjades genom att inte delta i gruppen och programmet.

För mig, som erfar och bär motiv av plikt, omsorg och tillhörighet, var hennes agerande ett agerande av outhärdlig egoism. Det är för mig mycket svårt att både förstå och acceptera, än mindre respektera, en sådan egoism.

Det än mer anmärkningsvärda är att organisationen, som uppenbart hade tjänat på hennes deltagande, accepterade hennes egoism. Det är som om organisationen inte brydde sig om att göra sitt yttersta för att programmet och studenternas utbildning blev så bra som den kunde bli. Som om organisationen accepterade det slöseri av måluppfyllelse som det innebar att ha en resurs som inte används till gagn för organisationens målsättning. Som om organisationen var likgiltig inför målet att ha en så god utbildning som möjligt. Som om organisationen fanns till för att realisera hennes egoistiska motiv, och inte organisationens mål.  

​Öllsjö den 29 oktober 2020

​I en film från DDR, en månad efter att muren fallit, håller en man ett tal där han säger det självklara, men så insiktsfulla: Den som tiger, den väljer att tiga. Den vill tiga.
https://www.svtplay.se/video/28274021/efter-muren-mellan-taggtrad-och-kaos?info=visa

Att tiga är inte en passiv handling. Det är en aktiv handling. Tigandet innebär att saker kan ske och får ske, som kan vara orätt. Men som får ske, utan kommentar, utan kritik, då människor väljer att inte tala. De tiger och därmed skapar de tigande acceptans för skeendet.

Genom tigandets acceptans för skeendet, blir de tigande medbrottslingar i skeendet.

Men i tigandets logik finns tanken hos den tigande, att då den tiger, deltar den inte i skeendet. Det tigande känner sig oansvarig inför skeendet. Ty den tiger.

Den tigande känner sig passiv gentemot skeendet, och därmed inte ansvarig för skeendet.
Tänk dig nu en annan situation. Du står vid stranden. Ute i vattnet plaskar en människa och skriker på hjälp. Den klarar inte att simma till land. Den håller på att drunkna.

I den situationen kan man inta en aktiv eller passiv hållning. Den aktiva är att kasta sig i vattnet och försöka göra sitt yttersta för att rädda den drunknande. Det passiva innebär att man står på stranden och ser den drunknande drunkna. Eller att man vänder sig om och går från stranden.

Många av oss skulle nog anse att passiviteten är en handling som är delaktig i konsekvensen, att en människa drunknar, varför vi skulle anse att den passive är medskyldig i den drunknades död.

Men låt oss skapa två omständigheter som vi lägger till situationen. En omständighet är att individen på stranden inte kan simma, eller att den gör en bedömning av situationen att oavsett dennes agerande, kommer personen att drunkna. Denna oförmåga blir därmed ett motiv till att inte agera. Men det är knappast passivitet, att välja att intet göra, ty en aktiv handling synes omöjlig att utföra. För en omöjlig handling, en handling man inte kan välja att göra eller inte göra, kan man inte anses vara skyldig, varför individen inte görs medansvarig till den drunknades död.

En annan omständighet är att det finns vakter med vapen vid stranden, vars uppgift är att skjuta dem till döds som tar sig i vattnet. Den individ som inte kastar sig i vattnet värnar därmed om sitt eget liv, vilket är en omständighet vi förstår och accepterar. Vi skulle inte heller i denna omständighet anse att den till synes passiva individen är medskyldig till den drunknades död.

Således, när vi observerar viljan till att tiga, måste vi bedöma omständigheterna. I fallet som jag började med, de tigande i DDR, kan det vara så att de tigande erfor att, oaktat deras talan, skulle skeendet skett, eller att de skulle ha blivit mycket hårt straffade om de talade.

Men jag har erfarit människor som tigit, om t ex kollegors plagiat, där jag inte kunnat inse att deras talan inte skulle leda till något eller att deras liv stod på spel. Förvisso vet alla vi som anmält kollegor för plagiat, att det är förknippat med höga kostnader för anmälaren. Men plikten att göra rätt är viktigare än kostnaden av de bestraffningar man drabbas av.

Därför är det för mig obegripligt hur människor kan tiga, annat än att de har en annan moral och en annan pliktkänsla än vad jag har.

​Öllsjö den 28 oktober 2020

https://www.svtplay.se/video/15831539/arbetets-dottrar?info=visa
Se denna film. Den ger en levande och mycket trovärdig bild av arbetsförhållanden på 70-talet.

Jag visade filmen för mina ekonomstudenter, när jag undervisade dem i kalkylering. Jag ville visa en verklighet av kalkylering. Hur ser en direkt kostnad ut? Jo, det är den snabba, flinka kvinnohanden som skär upp filén i mindre delar och lägger den i en plåtask. Jag ville att de skulle se att när de föreslog en lägre direkt kostnad, skulle det innebära att kvinnohanden skulle röra sig fortare. Jag ville att de skulle se den kramma äldre kvinnan, som kanske skulle ha fysiska men resten av sitt liv. Jag ville att de skulle förstå att det kunde innebära att hon var oftare på sjukhuset, och fick mer sjukvård. Jag ville att de skulle förstå att det fanns kostnader som inte fanns i kalkylen, men som bars av andra. Jag ville att de skulle fundera över hur kostnadsfördelningen ser ut i samhället.

Samtidigt ville jag visa dem könsdimensionen. Du ser männen gå omkring och med stöd av antingen yrkeskunskap, som han som vässar knivarna i maklig takt och har tid att njuta av sin färdighets resultat genom att sakta dra kniven över handryggen, eller de som med grund i sin kroppsstyrka går och välter ut filéer på borden. Det går att rationellt förklara, men det går också att förklara utifrån ett könsperspektiv, det som idag kallas gender.

Då, på 80-talet, på Lunds Universitet, var visningen av filmen inte kontroversiellt. Ingen annan gjorde visade filmen, men ingen lade sig i vad jag gjorde. Någon berömde mig, för att vara en frisk fläkt som såg pedagogisk utveckling.

Idag hade jag sannolikt inte fått visa den. Idag, när hållbarhet och företagets sociala ansvar tillhör den ideologiska indoktrineringen på högskolor. Idag diskuteras inte hur de gamla och arbetarna inom äldrevården drabbas av kapitalistisk konkurrens och kostnadsjakt. Hur kalkylerna utformas och hur budgetar utformas, och vad det innebär. Nej, det som uppmärksammas idag är barnarbete i Indien och gasutsläpp. Förvisso bra, men ideologiskt begränsat.

Idag förs debatt om kvinnors representation i styrelser. Förvisso bra, men ideologiskt begränsat. Samtidigt som städerskan, för några timmar sedan, precis lämnat lektionssalen, i sin jakt på ’rengjord yta per tidsenhet’.

Kanske du anser att filmen har en ideologisk slagsida? Men det tillhör mitt arbete som lärare att visa effekter av kalkyler, och att varje ekonomstudent skall se den grundläggande konflikt mellan ekonomi och människa som fanns i de två företagen. Det är inte ideologi att visa på konflikten. Det är ideologi att ta ställning i konflikten. Det är inte ideologi att undervisa om hållbarhet. Det är ideologi att ta ställning för eller emot hållbarhet.

Det viktiga jag har att säga är att jag på 80-talet hade den akademiska friheten att visa filmen och att diskutera konflikten. Min misstanke är att jag hade haft svårt att få visa filmen, och hade jag visat den, hade jag fått, som jag fick på Mittuniversitet, ett samtal från kursansvarig, att mildra min diskussionslusta.

Det är trängre på de svenska universiteten idag. Den samhälleliga ideologiseringen har, tyvärr, trängt in på universiteten.

​Öllsjö den 27 oktober 2020

​Internet öppnade upp för kommunikation. När tidigare blott de med pengar eller med andra resurser kunde trycka och distribuera sina yttringar, kan idag vem som helst kommunicera som har tillgång till datorliknande utrustning, dvs sända och ta emot kommunikation. Mycket är gratis för individen, som Facebook, men det är sannerligen inte grattis för samhället. Det sägs att Stockholm stad har 200 kommunikatörer anställda, och Göteborg 253. Sannolikt är de flesta inriktade på att sköta virtuell kommunikation, men även det som inte nödvändigtvis är knutet till internet, utan som är mer traditionell form av kommunikation. Men det är inte saklig kommunikation, utan marknadsföring, att framställa något, om det ens finns något, som fördelaktigt.

Det är som om postmodernismens vulgära uttryck, att ’yta är allt, innehåll intet’, blivit realiserat efter postmodernismen, som om postmodernismen förutsade det ideologiserande kommunicerande samhället.

Man kommunicerar hellre värderingar, än innehåll. Universitet kommunicerar hellre ’lika värde’, istället för ’kritiskt tänkande’. På denna högskola får du lära dig människors lika värde och hållbarhet. Förmågan att tänka och reflektera, som ju är universitetets grundvärde, kommuniceras inte. Kanske för att det inte är innehållet i dagens utbildning?
Jag publicerade en debattartikel om könssegregation i bolagens ledarskikt, tillsammans med tre studentgrupper, som på olika sätt undersökt orsaker och konsekvenser av kvinnorepresentation i styrelser. De tre grupperna bestod enbart av kvinnliga studenter.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris

Jag skrev debattartikeln och fick med mig studenterna i publiceringen. Jag gjorde det för att jag ansåg att deras resultat var viktiga. Men också för att jag var mäkta stolt över att ha studenter som vågade att tänka själva, som vågade att bära det jag sagt på introduktionen av kursen, Upplysningens ideal, uttryckt genom Kants ord: Våga tänka själv.

Jag fick två typer av reaktioner från kollegor. En äldre manlig professor hörde av sig och gratulerade mig för intressant artikel och intressanta uppsatser, med tänkvärda resultat. Några kvinnliga kollegor hörde av sig och ansåg att debattartikeln inte var bra då den inte befrämjade kvinnosaken, då debattartikeln bl a problematiserade kvotering som metod för kvinnorepresentation.

Mannen var akademikern som såg undersökningens resultat som intressant, utan att relatera till en ideologi. Kvinnorna var ideologerna som såg att resultaten inte stämde med ideologin.

Mannen är, som jag börjar bli, en pensionerad akademiker, på väg från akademin. Kvinnorna är verksamma i akademin.

Det jag ser i denna lilla historia är således att akademikerna är på väg att lämna universiteten, medan ideologerna befinner sig på universiteten.

Jag är sliten av de senaste tio årens strider, för akademisk utbildning, för kritiskt tänkande, för en självständig akademi, mot ideologiseringen av utbildningen och forskningen. Jag håller på att dra mig tillbaka. Min tid har varit. Jag hade förmånen och glädjen att få vara i en fri akademisk miljö. För mig kom brytningen, nästan omärkligt, under 2000-talet, men tydligt märkbar under 2010-talet, med kröningen genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, efter att tagit öppen strid för akademisk frihet, mot politruker och ideologer.

Rebecka, Jennie, Sanna K, Linda, Sanna P och Nora, ni är de bästa representanterna för det akademiska livet, med förmåga att våga tänka själv, oaktat tidens ideologiska tryck. Jag är glad över att ni finns och att jag fick korsa er väg. Jag hoppas att ni aldrig förlorar, inte ens under det hårdaste ideologiska tryck, er förmåga och ert mod att våga tänka själv.

Nu när vi gamla akademiker försvinner.

​Öllsjö den 26 oktober 2020

Muhammedkarikatyrerna och Vilks rondellhund skändar muslimers religiösa tro på det värsta sätt. Mohammed får inte avbildas och att förknippa Mohammed med en hund, som är sedd som ett ovärdigt djur av muslimer, är en djup skändning av muslimers djupa religiösa känslor. Att skända en annans djupa trosföreställningar är brist på respekt mot människan och mot dennes trosföreställningar.

En liknande skändning av religiös tro förekom när en utställning i Stockholm (Ecco homo) visade Jesus och lärjungarna i situationer som de kristna upplevde som skändande av deras djupa religiösa tro.

De civiliserade partierna i svenska Riksdagen tar upplevelserna av dessa skändningar på djupaste allvar. I ett civiliserat samhälle skändar man inte djupa övertygelser. Det visar en brist på respekt gentemot sina medmänniskor och måste bekämpas.

Därför har partierna, förutom ett, kommit överens att ingripa mot skändningar av djupa övertygelser. Kristdemokraterna och Centerpartiet ville begränsa skändningslagen till enbart religiösa övertygelser, men de andra partierna ansåg att all skändning av djupa övertygelser, vare sig de är religiösa, politiska eller ateistiska, innebär att individerna med de djupa övertygelserna erfar en kränkande skändning, varför lagen skall omfatta all form av skändning gentemot känslor av djup övertygelse.

När lagen börjar gälla, uppstår en del effekter som visar den varma omsorg som partierna visar mot djupa övertygelser.
​
Charlie Chaplins film, Diktatorn, kommer att förbjudas för visning och saluförande i Sverige. (https://www.youtube.com/watch?v=o61pWzvQMsU&t=3s). Den kränker å det grövsta nazisters djupa känslor för en central gestalt i deras tro, der Führer. I klippet som jag länkat, som snart kommer att spärras för visning i Sverige, framställs der Führer på ett kränkande, löjeväckande sätt, som djupt förödmjukar nazisters djupa känslor för Führern. Med den nya lagen kommer samhället att visa sin respekt för nazisternas djupa övertygelse.

Även Monthy Pythons film, Life of Brain, med sin för de kristna avskyvärda slutscenen (https://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M&t=36s), där den för de kristna så centrala delen av deras religion, Jesus lidande på korset och hans offer gentemot mänskligheten, framställs på ett förlöjligande sätt. Se och förfasas över hur kristna känslor förlöjligas och kränks: https://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

En annan film som också kommer att förbjudas är ’Babe, the new sheepdog’, som Särimnerdyrkarna, dvs de som håller Valhalls heliga gris, Särimner, som ett gudomligt väsen, upplever att framställa grisen som ett ovärdigt, dumt och barnsligt djur, istället för den gudom som de tror på. Se bara hur grisen förlöjligas på ett djupt kränkande sätt för Särimnerdyrkarna i detta respektlösa klipp: https://www.youtube.com/watch?v=Z0pOWMHRgfI

Med denna skändningslag kommer Sverige att bli ett samhälle där varje djup övertygelse tas på djupaste allvar och visas den djupaste respekt.

Öllsjö den  26 oktober 2020

​Las, lagen om anställningstrygghet, förhandlas det om. Partier i Riksdagen vill förändra Las. Det kan leda till regeringskris och man har sagt att den svenska modellen står och faller med hur saken löses.

Las innebär bl a en ökad trygghet för äldre arbetare. Man kan inte göra sig av med dem hur som helst.

Kanske en arbetsgivare står inför det som jag stod inför.

Det fanns anställda som inte hade den kompetens som krävdes för att göra det arbete de skulle göra. Jag förslog två saker, kortsiktigt, en understödsstruktur som kompenserade för deras inkompetens, långsiktigt, en fortbildning av de inkompetenta.

Jag föreslog inte att de skulle avskedas.

Några revolterade, både mot det kortsiktiga, som de fann kränkande, och mot det långsiktiga. Några var tacksamma för det kortsiktiga, och såg fram mot det långsiktiga, fortbildningen.

Tyvärr för mitt initiativ, för studenterna, och sedermera, för min anställning, så var det de revolterande som gick segrande ur det som hade blivit en konflikt, trots att det handlade om högskolans uppgift, att leverera akademisk utbildning.

De som var tacksamma, var yngre. De som revolterade, var äldre. Två av de revolterande var chefer, en blev sedan chef. Två var kvinnor, en var man. Samtliga äldre.

Högskolan har tre uppdrag, att utbilda, forska och sprida kunskapen i samhället. Högskolan har INTE uppdraget att ge lön till personer. Lönen är inte ett mål, utan ett medel för att uppnå målet, att uppfylla uppdraget. De personer, som av okända anledningar blivit anställda, och som inte klarar av arbetet, skall vidareutbildas eller avskedas.

Det finns förvisso möjligheter inom Las att göra sig av med människor som inte klarar arbetet och som inte vill lära sig att klara arbetet. Men speciellt i staten tycks det vara oerhört svårt att avskeda. Dock, jag är ett exempel på motsatsen.

Det finns de som är rädda för att en minskning av tryggheten i Las ger tysta arbetsplatser. Man vågar inte tala, då det kan innebära avsked. Här har staten inga större problem att skapa en tystnadskultur. Jag talade och avskedades. En förändring av Las ger ingen tystnadskultur. Den finns.

Visst kan det vara ansträngande för en äldre person att sätta sig på skolbänken. Men det går inte att komma ifrån faktumet att den anställde är ett medel och inte ett mål för högskolan. Det går inte att ha handledare till uppsatser som inte kan bistå studenterna med kunskap hur man gör enkäter å de själva saknar den kunskapen.

Ett alternativ är omplacering. De inkompetenta kan få arbetsuppgifter som personerna har kompetens för. Då det i mitt exempel skulle innebär mindre kvalificerade uppgifter, leder det givetvis till lönesänkning, ty principen, lika lön för lika arbete, måste gälla.

I mitt exempel har utfallet blivit att inkompetens accepteras, att studenterna får sämre utbildning, staten får inte den utbildning den betalar för och de inkompetenta lärarna får mer lön än de har rätt till.

Ett svindleri. Som inte Las kan lastas för, ty jag är ett exempel på att de som bryter tystnadskulturen kan avskedas. Medan de som bryter mot organisationens uppgift får chefstjänster.

En hypotes som mitt exempel ger stöd för, är att det är sannolikt inte fel på Las, utan på organisationerna.

​Öllsjö den 25 oktober 2020

​Man vill bygga ett Förintelsemuseum och strider står om det skall vara i Stockholm eller Malmö. Dock finns ingen debatt om museets inriktning. Det skall röra Förintelsen.

Det är sant att Förintelsen är en av mänsklighetens mest ohyggliga skapelser.

Men det är lika sant att det finns andra skapelser som är likartade, kanske inte kvantitativt, men kvalitativt. Ty Förintelsen var en död riktad mot speciella grupper, främst judar, men även romer och kommunister drabbades av nazismen.

Och där kommer grunden för ett Förintelsemuseum. Att det borde vara ett museum för ondskan i mänsklig gestalt, främst den ondska som produceras av ideologier.

Ty det var nazismens ideologi som möjliggjorde Förintelsen.

Det var kommunismens ideologi som möjliggjorde Holodomor.

Det var judendomens ideologi som möjliggjorde invasionen av det heliga landet. Då kan man samtidigt observera Förintelsens Förintelse, syndafloden, som enligt en myt i judendomens ideologi genomfördes av deras gud.

Det var islam som möjliggjorde mördandet av ateister och som idag motiverar terroristers ondska.

Det var kristendomen som möjliggjorde morden under korstågen och bränningen av vetenskapsmän och kvinnor.

Det är inte rimligt att ha ett museum som blott tar fram en historisk konsekvens av den mänskliga ondskan. Det borde observera konsekvenserna av människans ohyggliga förmåga att uppfinna och genomdriva ondska. Det borde vara ondskans museum.

Men, det kommer aldrig att bli ett ondskans museum, ty det finns viss ondska som döljs och annan som exploateras. De religiösa ideologiernas ondska döljs. Kommunismens ondska erkänns, men får inget utrymme. Nazismens ondska exploateras.

Notera att utbredningen av dessa ideologier står i direkt motsatt förhållande till hur de observeras. Nazismen är en död ideologi, med få förespråkare. Det är den ideologin och dess konsekvens som uppmärksammas.

Det finns något fler kommunister. Följaktligen får dess ondska inte så stor uppmärksamhet.

Medan de totalitära religionerna har många anhängare, och därmed inte heller uppmärksammas för dess inneboende ondska.

Möjligen invänder du och säger att om det finns många utövare och fåtal ondskefulla händelser, visar väl det på att de inte är så ondskefulla? Ja, i samma mån som en handgranat, med säkringen i, är ofarlig. Idag är kristendomen desarmerad. Men den har fortfarande sin ondska i sig, om än att det idag finns en säkring som håller ondskan tillbaka. Islam visar idag på så många ställen sin inneboende ondska, nyss i Paris, att det är svårt att hävda att islam är desarmerad.

Vi behöver ett ondskans museum. Som kanske skall ges två viktiga uppgifter, att påvisa den mänskliga ondskan, och att försöka visa på hur den kan desarmeras.

​Öllsjö den 24 oktober 2020

​Säkerhetspolisen och Försvarsmakten har getts avgörande inflytande över vem som får vara leverantör av framtida 5G-nät. De har beslutat att de kinesiska bolagen Huawei och ZTE inte får delta med sin utrustning. Dessa bolag kan riskera att användas av kinesiska staten för spioneri och sabotage.

Detta kommer sannolikt att slå hårt mot Ericsson, där Kina är en viktig marknad för dem. VD:n för Ericsson säger också att utvecklingen av 5G kan hindras då Huawei både är en tuff konkurrent och en partner, dvs utveckling genom en kombination av konkurrens och samverkan, kan bli mindre.

Historiskt har Ericsson blivit en världsspelare genom egen kraft, men också genom sin samverkan med svenska staten, den del som kallades Televerket. Den samverkan mellan stat och kapital gynnade förvisso Ericsson, som genom en hård hemmamarknad blev en världsaktör genom sina produkter som utvecklats i samverkan med den svenska staten. Även den svenska staten och det svenska samhället vann oerhört mycket genom att få en mycket avancerad kommunikationsinfrastruktur i landet.

Samverkan mellan stat och kapital, som i Sverige, och som i Kina, är således inte ett okänt fenomen. Ja, det har inte varit kontroversiellt, utan har accepterats.

Det som sägs vara skillnaden idag är att samverkan mellan bolag och stat i Kina görs för att den kinesiska staten skall använda bolaget för industrispionage och kanske även som ett vapen i sin ambition att vara ett världsherravälde, där den kinesiska staten skall kunna påverka andra stater genom att kunna påverka teknologin och påverka andra stater genom deras beroende av bolagets teknologi.

Kanske vi skall lita på SÄPO och Krigsmakten, att de gjort en korrekt riskbedömning? Eller skall vi ifrågasätta deras analys, utifrån vår egen erfarenhet, att ett samspel mellan stat och kapital, kanske gagnar både bolag och stat, utan att vara drivet av världsherravälde och industrispionage?

Jag vet att jag vet för lite för att kunna döma i saken. Jag är därmed inte helt övertygad om att SÄPO och Krigsmakten agerar rätt.

​Öllsjö den 23 oktober 2020

​I en enkät frågar SvD/Sifo svenska folket: ”Hur bör Sveriges flyktingmottagande när det gäller uppehållstillstånd till flyktingar och deras anhöriga se ut framöver?”
(https://www.svd.se/okat-flyktingmotstand--kopplas-till-kriminalitet)

Svaren visar på en uppgång på svaret ’Färre’ från 30% i september 2015, till 58% idag.
Men, vad svarar folket på? Är det ett svar på flyktingmottagning som sådan, eller ett svar på hur flyktingmottagningen skall organiseras?

Notera att frågan inte gäller flyktingmottagning, utan flyktingmottagning OCH flyktingars rätt till anhörighetsinvandring. Ordet ’och’ är viktigt. När jag handleder mina studenter i konsten att göra enkätfrågor, ber jag dem bl a kontrollera för ordet ’och’. Ty med det ordet skapas en osäkerhet. Om man frågar ’A och B’, som här, där A=uppehållstillstånd för flyktingar, och B=uppehållstillstånd för anhöriga, svarar folk då på A, på B, eller på samtidigheten A och B?

Så som frågan är formulerad, med ett ’och’, har man bara rätt att hävda att 58% anser Färre på samtidigheten, uppehållstillstånd till flyktingar OCH deras anhöriga. Man kan inte dra någon slutsats om svenska folkets syn på flyktingmottagning. Ej heller deras syn på anhörigmottagning. Blott på dess samtidighet, flyktingmottagning OCH anhörigmottagning. 

Men, spelar det någon roll?

Ja, det spelar stor roll.

Flykting är den som har asylrätt. En anhörig till en flykting har ingen asylrätt. Om en anhörig har rätt till uppehållstillstånd är det inte grundat i asylskäl, utan i humanitära skäl. Tanken är att en ensam individ, utan anhöriga, mår mycket sämre än om den får ha sina anhöriga vid sin sida. Sin far och mor, sin fru eller man, sina barn.

Det ena, flyktingen, handlar om asylrätt. Här är min ståndpunkt att vi bör göra det yttersta för att hjälpa de som har asylskäl. Därför hade jag svarat, vet ej på frågan, då det är svårt att ställa ut antal flyktingar, eftersom det beror på omständigheter i världen.

Det andra, anhöriginvandring, handlar om humanitära skäl. Det kan låta inhumanitärt, men jag är mot anhöriginvandring. Ty, eftersom Sveriges förmåga är begränsad, så innebär anhöriginvandring att folk med asylrätt blir utestängda, eftersom den som kommit först till kvarn, får mala. Det handlar inte om behov av asyl, utan om att komma först.

Först till kvarn är inte en humanitär princip, utan som är en princip som följer den starkes rätt.

Visst är det hårt för en individ att sitta i ett främmande land utan sina anhöriga. Men, den sitter i fred. Den har mat och tak. Skall den få ta sina anhöriga hit, innebär det att en individ, som sitter i krig, utan mat och tak, blir förvägrad detta.

Jag ser därför mer till de med asylrätt än rättigheter för de som har fått asyl. De har fått något oerhört bra. De har fått asyl. De får vara nöjda med det. Och de borde vilja att fler skall få den nytta de fått, istället för att de skall få än mer, på bekostnad av de med asylrätt.
Därför hade jag kryssat i Färre, om jag bara hade läst den sista delen i påståendet. Vi skall inte ta emot färre asylinvandringar. Vi skall ta emot asyl, men inga anhöriginvandringar, så länge det finns de som behöver asyl.

Därför hade jag kryssat i rutan, vet ej, då jag inte kan svara entydigt på en dubbeltydig fråga. Därför hävdar jag att vi inte vet om svenska folkets inställning till flyktingmottagning.

​Öllsjö den  22 oktober 2020

​Demokrati kan ses som en form, där envar har rätt att tänka och uttrycka sig och att forma organisationer som befrämjar det som den vill uttrycka. Vad som uttrycks, dvs innehållet i tankarna, är inte föremål för demokratin, ty om det hade varit så, hade ju demokratin inskränkts. Demokrati är likgiltigt för innehållet i tankarna.

Mot den synen på demokrati står de som hävdar att demokrati är att ha en viss uppsättning värderingar, som de benämner ’Demokratiska värderingar’. De säger att demokratiska värderingar är t ex allas lika värde. Enligt dem är man inte demokrat om man t ex är anti-semit. Demokrati är för dessa inte en form, utan ett innehåll.

Demokrati som form ger frihet till individer, grupper och organisationer att företräda värderingar som de själva väljer. Demokrati som innehåll, inskränker däremot värderingsomfånget i samhället och accepterar endast en uppsättning värderingar. Formdemokraten anser därför att innehållsdemokraten egentligen inte alls är demokrat, eftersom formdemokraten inte kan acceptera en inskränkning av värderingar. Innehållsdemokraten anser däremot att formdemokraten accepterar icke-demokratiska värderingar, och därför inte kan anses vara demokrat.

Dessa två typer av demokrati står mot varandra och kan aldrig mötas. De är oresonliga mot varandra. De befinner sig i motsatta skyttegravar, trots att de bägge har ordet demokrati på sina baner.

Jag tillhör den ideologi som kallas demokratisk socialism, som bl a innebär att vi vill låta demokratins ideal genomsyra samhället. Med det avses demokrati som form. Vi har däremot också värderingar, som människors lika värde, där människans värde inte beror på människans religion, klass, kön, hudfärg, funktionella färdigheter, o s v. Den värderingen vill vi gärna skall karakterisera samhället. Men, som formdemokrater, får vi acceptera att våra värderingar, i ett demokratiskt samhälle, inte genomsyrar samhället. Vi kan arbeta för våra värderingar och vi hoppas att de vinner och genomsyrar samhället. Men vi är utlämnade till vårt grundläggande ideal, att det är demokratin som avgör vilka värderingar som råder.

Vi står därför på en optimistisk formdemokratisk grund, där vi tror att vi genom demokrati kan etablera ett samhälle med de värderingar vi håller för sanna, eller i alla fall, för goda. Vi står på den optimistiska Upplysningens grund, med tron att kunskap och helt öppen och fri debatt ger ett gott samhälle.

Vi skulle aldrig komma på tanken att hävda att ’lika värde’ är en del av demokratin. Det är för oss en konsekvens av ett demokratiskt samhälle, inte en förutsättning.

​Öllsjö den 21 oktober 2020    

​Idag har föreläsningarna på en kurs där jag är engagerad varit via webben. Min 6-timmars föreläsning om ägande brukar vara uppdelad på två tre-timmars föreläsningar när den sker i sal. Nu, på webben, delade jag upp den på 11 olika avdelningar, och därmed på 11 filmer. De är publicerade på Yuotube, varför jag kan se hur många visningar varje video har haft.

Det börjar hyfsat. De första sju filmerna har i snitt 44 visningar. Med tanke på att det finns cirka 50 studenter, antyder det av flertalet i alla fall har klickat igång filmerna.

Men sedan går det markant ner. Föreläsningen om företagsgrupper, så viktig för att förstå svensk kapitalism, med våra Wallenberg- och Handelsbank-grupper, hade endast 33 visningar. Så trist för mig och för deras kunskap om Sverige. Därefter får summeringen av ett stort sjok avseende ägarkategorier 41 visningar. Antagligen p g a titeln, summary, då den antyder en snabbväg till kunskapen som getts i tidigare filmer.

Men sedan kommer bottennappen. Filmen om comparative corporate goovernance, dvs där man går igenom ägandestrukturer i olika länder och ekonomiska system, fick blott 24 visningar.

Och det som jag trodde skulle dra till sig mest tittningar, p g a att det är så aktuellt, ownership morality, dvs etik och moral i ägande, drog till sig blott 29 visningar.      
https://www.youtube.com/watch?v=yarr0bLhuOA

Knappt 60% av studenterna fann anledning att ta del av ägandets moralitet.

Låt oss prata om moral.

Studenterna som följer kursen är inte studenter som kommer utifrån EU. Det betyder att deras utbildning är kostnadsfri. De har inte betalt en krona för möjligheten att ta del av min föreläsning kring ägandets moral. Inte en spänn. Staten har gett dem möjligheten, helt kostnadsfritt för dem.

När dessa 40% studenter går på Växjös gator, ty föreläsningen gavs på Linnèuniversitetet, Campus Växjö, möter de vuxna människor, skattebetalare i Sverige, som har avstått sina pengar för att möjliggöra för studenterna att ta del av Sven-Olof Yrjö Collins forskning om ägandets moralitet.

Kan studenterna se dessa människor i ögonen utan att skämmas? Dessa människor har avstått egen konsumtion, till gagn för dem och för deras utbildning. Men de 40% studenter vänder ryggen åt deras uppoffring. Borde inte studenterna vara öppna och gå fram till var och en av dessa människor och säga, att de struntar i deras uppoffring? Borde de inte avkrävas ett svar på frågan varför de struntar i statens och dessa människors generositet?

Den grundläggande frågan jag ställer mig är om studenter har en skyldighet, en plikt, att ta del av det som de får gratis?

​Öllsjö den 20 oktober 2020

Det finns inget enklare än att vara ödmjuk när man är framgångsrik. Samtidigt är ofta de som inte är framgångsrika elaka och framhäver sig genom agerande som är elakt. På så sätt fördubblas olikheterna. Två plus får den framgångsrike som är ödmjuk. Två minus får den som inte är framgångsrik och elak.

Många av oss kan föreställa oss njutningen i att få ett pris som ett tecken på framgång, och därvid slå ner blicken, hävda det ödmjuka, att det vara bara tur eller att andra egentligen har gjort merparten. Lustigt nog blir det likartat när den som inte är framgångsrik, och som skall tilldelas, inte ett pris, utan en sanktion. Men den slår inte ner blicken och den antar inte en ödmjuk framtoning. Men likt den framgångsrike kan den hävda tur, men med ett o framför, otur, eller att merparten av olyckan skapades av andra.

Den som inte är framgångsrik kan inte vara lika generös som den framgångsrike. Den vill gärna dela ut gliringar och otrevligheter mot den framgångsrike. Den vill mycket gärna ta den framgångsrike på orden och hävda det som den framgångsrike hävdade, att det var tur och för övrigt har andra gjort merparten.

I ett bra citat säger Grevinnan i Dowton Abbey, att man inte skall ge smått folk makt, ty makten stiger dem åt huvudet som starka drycker (https://www.youtube.com/watch?v=8Lyryl-hHtk). Smått folk, t ex de som inte är framgångsrika, blir elaka i sin maktutövning. Ty kan man inte glänsa gentemot andra med framgångens glans, kan man åsamka dem skada eller i alla fall obehag.

Det är därför man bör göra framgångsrika professorer till rektorer och dekaner, och inte halvmisslyckande sådana. Ty den framgångsrike behöver inte klämma åt någon för att visa makt och inflytande, ty det kommer genom framgången, medan den lille, den föga framgångsrike, kan inte manifestera sig genom framgång, utan tillgriper ondskan, smärtan, elakheten.

Jag har lärt mig, men sällan tillämpat insikten, att undvika de föga framgångsrika som getts en maktposition. Jag har därför blivit bränd ett antal gånger och lämnat situationen likt Grevinnan. Kanske för att jag i min själ, men inte i mitt förnuft, tror att de som inte är så framgångsrika, inte försöker kompensera, utan inser sina brister och därför är än mer ödmjuka. Det är naivt, och det är dumt, ty det strider mot min erfarenhet.

Därför, ta aldrig en strid med en liten, ty den kan vilja åsamka dig smärta. Välj vägen runt den mindre framgångsrike.

​Milano den 19 oktober 2020

​Hamid Zafar, en av eliten omtyckt person, som har bidragit till ett bättre Sverige, har visat sig ha haft åsikter (ingen vet hur det är idag) som var antisemitiska, sexistiska, folkhatande och homofoba. Det väcker bestörtning och agerande som kan ses som förvånande.

Men, var kommer förvåningen från? Vem kan undgå att ha en grundad tro att en människa med ursprung från mellanöstern sannolikt bär på antisemitism, sexism, homofobi och hat mot folkgrupper, några av dem eller alla tillsammans? Den som har sitt ursprung därifrån är marinerad i dessa attityder. Den som tillhör kulturgrupper, även om den är född i Sverige, med sitt ursprung därifrån, har sannolikt ännu inte övergett dessa attityder. Vi vet också detta från attitydundersökningar. Vi ser hur de behandlar sina kvinnor, t o m i Sverige. Vi kan ta del av deras ideologiska bas, islam, som är fullständigt impregnerad av antisemitism, sexism, hat mot folkgrupper och homofobi. 

Allt detta var och är känt.  

Det tog Svt några timmar innan de beslutade att ett inspelat underhållningsprogram, där antisemiten förekom, inte skulle sändas. Det tog hans arbetsgivare än längre tid, till slutet av dagen, att besluta att Hamid inte hade deras förtroende. Moderaterna reagerade däremot omedelbart och tog bort honom från partiets arbetsgrupper.

Hur är det möjligt att en tydligt uttalande man, som för fram sexism, homofobi, hat mot folkgrupper och antisemitism, inte omedelbart får silkessnöret?

Man kan göra som Linnéuniversitetet gjorde, som inte avskedade en person som fälldes i domstol för politiskt hatbrott. Vilka åsikter en person har och vad den uträttar på sin fritid, skall ses åtskilt från andra göranden. Vad Hamid gör på sin fritid, skall inte påverka vad han gör som t ex rektor, ty rektorskapet skall utvärderas, inte fritiden.

Men samtidigt kan det finnas grundläggande värden som personen måste representera. T ex ville inte jag ha med en kollega på en resa till Ukraina, då han hade uttryckt intresse för aktiviteter i Ukraina, förvisso på fritiden, men som inte anstår en akademiker. Jag hävdade och hävdar, att en professor inte har arbetstid och fritid, utan alltid representerar professorskapet, ty det är en profession, och som sådan bär man och representerar värderingar. Därför var det fel av Linnéuniversitetet att inte avskeda den med våld hatande personen, ty universitetsanställda utverkar hård kritik mot idéer, men aldrig med våld.  (Till Linnéuniversitetets dagsmässiga fördel skall sägas att hennes hat inte var riktat mot t ex judar eller muslimer, utan mot de legitima hatobjekten Sverigedemokrater)   

Han har bl a skrivit: ”Kroater är värre än boskap”. Detta borde granskas som hets mot folkgrupp, varför Hamid inte skall förlåtas utan lagföras. Inte för att jag anser att hets mot folkgrupp är rimligt i en stat med yttrandefrihet, utan för att han skall behandlas lika som alla andra, där andra blivit fällda för politiska uttryck som ansetts vara hets mot folkgrupp.

Men, efter att han avtjänat sitt fängelsestraff, vad skall då ske? Josefin Holmström skriver vist:” Men samtidigt – om vi inte tror att människor kan förändras, hur ska vi då kunna leva tillsammans?” (https://www.svd.se/bor-vi-forlata-hamid-zafar)

Migrationspolitiken måste gå ut på att invandrarnas kultur skall förändras, avseende de delar som är vidriga. Invandrarna skall inte integreras, och därvid behålla sin kultur, utan de skall assimileras. De skall acceptera svenska grundläggande värden, där det inte finns plats för hat mot folkgrupper, sexism, homofobi eller antisemitism.

Hamid skall därför sona sitt brott, och bli förlåten, när han framträder som den som sonat sitt brott och som vänt om, och vänt de vidriga värderingarna ryggen. Då kan han bli en förgrundsgestalt och inspiration för andra. Då blir han en kraftfull del i assimileringspolitiken.

​San Bernardo den 18 oktober 2020

Black Lives Matter och dess förgreningar, initierades av polismannens agerande som ledde till en svart mans död. Det sprider sig nu som en kamp mot rasism, speciellt den som visas mot svarta. Judarna har inte erfarit samma stöd, om de ens är inkluderade.

Hbtq driver fortfarande fram och det finns idag t o m bibliotek som är hbtq-certifierade, dvs har lärt sig att hantera människor utifrån just dessa specifika förutsättningar (inte andra, vilket således är öppen och accepterad diskriminering).

Ibland säger man att det är lättare med engagemang för något som ligger långt borta. BLM och hbtq visar att både långt borta och nära kan skapa engagemang. Men det finns något annat i dem som förklarar engagemanget. Man kan jämföra det med andra, liknande fenomen, som också handlar om ett ohyggligt förtryck, men som inte får samma gensvar.

Idag finns det inte samma storm mot hedersförtryck, trots att det drabbar de som sannolikt är de svagaste i samhället, invandrarnas unga flickor. Detta trots att de finns ohyggligt nära. Det finns, vad jag vet, inga demonstrationer som kräver hedersvåldets bortgång. Det finns, vad jag vet, ingen skola eller bibliotek som är hedersvålds-certifierad, dvs har förmåga att upptäcka och att strängt och hårt slå till mot hedersvåld.

Kvinnornas situation i Iran, och överhuvudtaget, i alla islamitiska länder, väcker inget starkt engagemang. De misshandlas och fängslas för rätten att själv välja huvudbonad. Men ingen skanderar: Muslim women matters.

Vad beror det på att så likartade saker, som borde ge kraft till demonstrationer hos människor som kämpar för människors lika rätt och för demokrati, inte ger samma engagemang?  Uppenbarligen finns det en sil som släpper igenom somt, och hindrar somt. Hur ser denna sil ut?

Vänstern, speciellt extremvänstern och den obildade vänstern, har haft en acceptans för det totalitära, om det kunde verka som att det totalitära tog hand om eller omfattades av förtryckta grupper. Därför har de kunnat storma mot Israel, den enda demokratin i havet av arabiska, islamitiska diktaturer, medan de har stött palestinierna, ett bortryckt folk förvisso, men underkastat ett stort inflytande från totalitära islamitiska rörelser, som hamas.

Deras vurm för islam är monumental. Trots att islam är en totalitär ideologi, som skapar floder av blod och som är framstående sexister, finns det en tolerans för islam som gör att t ex hedersförtryck och kvinnoförtryck i allmänhet, inte uppmärksammas, och inte ges den betydelse det bör ha. Absurt nog är islamofob ett skällsord, inte ett uppskattande ord som visar att individen håller rent mot totalitära, kvävande krafter.

Deras absurda logik tycks vara att förvisso är islam en gudabenådad förtryckare, men de som omfattas av islam, muslimerna, är folk i utkanten av Sverige, dvs förtryckta och därför skall deras agerande inte kritiseras. Inte ens när det sker i moskén, med dess fanatiska kvinnoförakt. Det är som om de som är förfördelade får bete sig hur som helst. Det finns, återigen, de låga förväntningarnas rasism.

Mot detta klagomål och de engagerades blindhet kan ställas synpunkten att det anstår var och en att engagera sig och skapa en rörelse för eller emot någonting. Misstanken som kan riktas mot de som säger det jag nyss sagt, är att hjärtat i kritiken gäller inte de som inte ses, kvinnorna, flickorna, de som förtrycks av totalitära regimer, utan är blott riktat mot den engagerade, totalitära nyrasistiska vänstern, där de förtryckta blott är ett medel för att komma åt vänstern.

Men oaktat intentionerna, är det viktigt att notera blindheten. När det väl är gjort, kan de blinda läggas åt sidan och det viktiga arbetet för demokrati, och mot all form av förtryck, tas upp.

​San Bernardo den  17 oktober 2020

​Jag delar generöst på face-book de inlägg som visar hur grotesk islam och islamitiska länder är. Jag citerar ur koranen, för att visa hur våldsam religionen är. Jag visar hur kvinnorna i Iran kämpar för rätten att själv få välja huvudbeklädnad. Jag visar hur de hugger fingrar av tjuvar. Jag visar hur de mördar individer i Pakistan som bryter mot islams regler för sexuella relationer och för religionstillhörighet. Hur de glatt mördar människor som är kritiska mot islam.

Jag känner mig som den oppositionelle tysk som i början på 30-talet försökte upplysa tyskarna om nazisternas ondska. Den som försökte tända ett ljus i nazismens mörker.

Några få reagerar. Nästan alla låter det passera utan reaktion. Jag får rådet att sluta med min folkupplysning, ty människor vill inte komma i närheten av risken att vara islamofob eller rasist. Låt folk ha sin religion, säger någon som är trött på mina inlägg. Någon som säger att det sker i absurda länder och kan inte läggas islam till last. Ty islam är ju bara en religion. Någon säger att jag blott är en islamofob, och sådana har ingen plats i Sverige. Förutom som utskrattad och utfryst.

Precis som jag kan vara imponerad av nazismens framväxt, kan jag, lika motvilligt, vara imponerad av att islam lyckats bli en accepterad religion i Sverige. Som får folkets stöd och statens finansiering. Ja, blir t o m ombedd att medverka i att försöka lugna ner situationen i utanförskapsområdena.

Detta sker i ett land som lyckades hålla nazismen stången och utan att ge nazismen inflytande när den var så framgångsrik i Tyskland. Men idag har garden mot det totalitära sänkts. Varför?

Jag tror det beror på historielöshet. Vi lyckades fr o m 60-talet få en oskadliggjord kristendom. Dess tidigare förtryck, blev ersatt av en sekulariserad befolkning som förvisso var medlemmar i en kyrka, men som sällan uppsökte den och som inte följde dess bud. Kyrkan försökte överleva det trycket genom att ge upp dess mest repressiva delar. De accepterade kvinnliga präster, trots bibelns utsagor mot det. De accepterade svenskarnas lösa hållning mot kyrkan, som innebar att de stora byggnaderna blott fylldes vid jul.

Kristendomen blev desarmerad. Och kunde leva vidare. Men desarmerad.

Denna fredliga desarmering utnyttjar nu islam, och försöker framställa sig som en fredlig religion. Men den kristna fredligheten kom inte från kyrkan, utan från samhällets desarmering av den kristna kyrkan.

Men folket har glömt bort desarmeringen och tror nu att islam är som kristenheten med början på 60-talet, en passiv, undvikande kraft.

Så kan det förvisso gå med islam. Men inte utan de desarmerande krafterna. Om man gör som idag, accepterar islam, utan att tränga undan islam, utan att kräva att islam skall acceptera de svenska värderingarna, t ex att ta avstånd från våld och att betona jämställdhet, då kommer inte islam att ge upp sina värderingar. Då kommer islam att etablera sig, likt nazismen gjorde.

Vi lyckades desarmera kristendomen. Det absurda är att vi, med humanismens värderingar, gav flyktingarna en fristad. Till priset att vi återigen fick in en kraftfull abrahamitisk religion.

Allt vårt arbete måste göras om. Vi måste desarmera islam. Men idag ser det illa ut, ty folk tror att islam är likt den desarmerade kristendomen. De inser inte att vi återigen måste desarmera den abrahamitiska ondskan.

San Bernardo den  16 oktober 2020

​På Linnéuniversitetets bibliotek diskriminerar man människor. Man gör det öppet och med stolthet. Man t o m gör reklam för sin diskriminering.

Förvisso är det inget fel i det, under dagens rådande normer. I dagens samhälle, med sin nyrasism, sin öppenhet för tydlig och uttalad diskriminering, t ex SvT som öppet rekryterar utifrån hudfärg, visar Linnéuniversitetets bibliotek att man följer med sin tid.

Så som universiteten gjorde i en annan ideologiskt stark tid, när Heidegger var rektor.

Biblioteket är nämligen hbtq-certifierad. Det innebär att ”All personal har gått en utbildning för att bättre kunna möta alla på ett likvärdigt sätt oavsett sexuell läggning, kön, könsidentitet och/eller könsuttryck.” (https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2019/nu-ar-universitetsbiblioteket-hbtq-diplomerat-valkomna--alla/)

De försöker på samma refererade hemsida påstå att det handlar om att ”Alla ska kunna vara sig själva och vi vill möta människor som de är, inte utifrån normer och förutfattade meningar”

Men som du själv kan läsa i citatet ovan, har utbildningen varit avgrundsdjupt diskriminerande. Det handlar inte om normen ’lika värde’ när man lyfter ut en grupp och sätter den på piedestal. Det är absolut inte ’lika värde’ när man öppet diskriminerar genom att innesluta en grupp så tydligt, och därmed, lika tydligt, utesluta andra grupper.

Jag, som lärare, kan inte och får inte, diskriminera som biblioteket. Jag måste vinnlägga mig om att behandla alla lika, oaktat könsuttryck, oaktat kulturellt uttryck, oaktat utseende, oaktat klassuttryck.

Jag kan inte och får absolut inte bära ett märke där det står att jag är hbtq-certifierad. På mitt märke kan det endast stå att jag är individ-certifierad.

Som lärare måste jag komma åt individen och dess mentala resurser, för att möjliggöra inlärning och kritiskt tänkande. Jag kan inte möta en student med en inneslutande, och därmed uteslutande knapp på bröstet där det står att jag är hbtq-certifierad. Studenten jag möter måste kunna lita på att jag gör mitt yttersta för att möta den som individ, oaktat kön, klass, religion och alla andra möjliga diskrimineringsgrunder.

För mig, med socialt ursprung i arbetarklass, med politiskt ursprung i socialismen, är det mycket kontroversiellt, ja, det är oerhört upprörande, att en offentlig institution tar ställning för en enskild diskrimineringsgrund. Hbtq-certifiering är så långt ifrån ’lika värde’ man kan komma, då det är att hänga ut en inverterad judestjärna, som likafullt är en judestjärna. ’Lika värde’ innebär ju att ingen är förmer än någon annan. Men på Linnéuniversitetets bibliotek är hbtq-individer förmer än andra, ty personalen är speciellt utbildad för att ta hand om dem.

”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra” (Djurfarmen av Orwell)

Ingen är utbildad för att ta hand om arbetarklassens ungdomar. Ingen är utbildad för att bemöta de som bär hedersvåldets ok. Linnéuniversitet har valt att INTE arbetarklasscertifiera sig. De har valt att INTE hedersvåldscertifiera sig.

Linnéuniversitetet har gjort ett politiskt ställningstagande, där de prioriterat sexuellt likaberättigande och bortser från diskriminering grundat på klass och på hedersvåld.

Varför gör de denna prioritering?

Är det rimligt eller ens lagligt att en statlig institution så tydligt gör ett politiskt ställningstagande?

Dock!

Linnéuniversitetets bibliotek är modernt. Det följer tiden. Det är öppet diskriminerande. Det företräder öppet normen om människors ’olika värde’.

Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, är däremot ur tiden. Jag är en gammal ortodox demokratisk socialist, och en forn statstjänsteman, som i mitt arbete med studenter och doktorander, försöker säkerställa att jag inte diskriminerar, utan försöker göra så att alla studenter utnyttjar sina förmågor, och lite till... Hos mig, kära student, kan du vara säker på att ingen är mer jämlik än någon annan.   

​San Bernardo den 15 oktober 2020

​Utanförskapsområden är kraftigt segregerade områden, men hög grad av social oro. En orsak till segregationen är att ursprungsbefolkningen, svenskarna, snabbt börjar flytta ut när invandrare flyttar in. Först flyttar de resursstarka, sedan de något svagare. Kvar blir invandrare och de riktigt resurssvaga svenskarna.

Detta är den reellt existerande rasismen, där de som kan välja boende, väljer bort invandringens mångfald, den som politikerna och tyckarna anser är så oerhört berikande.

Men detta är inte hela sanningen. Det finns ytterligare en kraft som verkar. Och kanske är det den kraften som är den mest troliga förklaringen till områdenas utanförskap.

Invandrarområden erfar inte bara utflyttning av svenskar. Även invandrare flyttar ut. Det kan bero på att de vill ha annan typ av bostad, att de vill komma närmare svenskar och den svenska kulturen, att de vill komma ifrån den sociala oron.

Det är det som kallas att göra bostadskarriär. Man börjar i hyreslägenhet. Flyttar sedan till de billigare insatslägenheterna. Därefter, om man i övrigt lyckas, har man råd att flytta till bättre bostadsrätter, eller kanske till villa.

De som flyttar, är sannolik likt svenskarna som flyttade ut långt tidigare. De är resursstarka. Och de kanske har ambitionen att glida in i samhället och lämna utanförskapet.

Kvar blir de som är resurssvaga och de som vill bo i sin etnicitet, dvs de som är rasister enligt dagens vokabulär. Det är kanske då de resurssvaga, som tvingas bo där, som inte har någon framtid, som inte har en plats i samhället, som skapar den sociala oro som ger området sitt namn, utanförskapsområden.

I Limhamn har man medvetet uppfört hyreslägenheter, där resurssvaga familjer fått flytta in. Det har lett till protester, och leder kanske till att de resursstarka, som bor i Malmös pärla, flyttar ut. Med resultat att man kanske har skapat en förslumning, rakt motsatt ambitionen.

Kanske en annan strategi, men liknande, vore att skapa en blandning av boendeformer i de socialt utsatta områdena. Då kunde man göra sin boendekarriär där. Ty kanske en resursstark ordentlig syrier är en bättre integrationskraft av socialt svaga syrier, än de svenskar som köpt dyrt i Limhamn?

Risken med att möjliggöra bostadskarriär i ett område, är att det blir en etnisk enklav. Men fördelen är att den blir lugnare.

Det ser hopplöst ut. Det ser ut som om vi skapat ett palestinaproblem i Sverige, dvs en konflikthärd som saknar lösning. Men, det omöjliga blir bara omöjligt om man inte försöker göra något.

Har kanske du förslag på en bättre lösning?

​San Bernardo den 14 oktober 2020

​Nagorno-Karabach är ett område som främst bebos av 150000 armenier. Området tillhör dock inte Armenien, utan Azerbajdzjan. Människorna i Nagorno-Karabach vill vara självständiga, men ingen har accepterat deras självständighet. För närvarande är det en relativt autonom stat, under Armenien. Strider blossar upp då och då, och t o m stormakterna dras in i spelet. Givetvis drivs detta också av abrahamitiskt våld, där de flesta invånare är kristna, men staten som anser att territoriet tillhör dem, är muslimskt.

Frågan är, vem har rätt till ett territorium?

Det är samma fråga som kan ställas om Baskien och Navarra i Spanien, där de t o m ordnar folkomröstningar om de skall tillhöra Spanien. Samma fråga kan ställas om Skottland, som formellt är ett land i union med några andra länder, där unionen kallas Storbritannien. Skottarna vill hålla folkomröstning om sin tillhörighet, men får inte lov av statsmakten för Storbritannien.

Så, vem har rätt till ett territorium, en stat eller ett folk eller en befolkning?

Här kan man säga att nationalismen står mot demokratin.

Nationalismen hävdar statens auktoritet över en landmassa, oaktat vad grannarna säger och oaktat vad invånarna på landmassan säger. Landmassan är statens egendom. De boende kan inte hävda rätten till landmassan och rätten att sig själv styra, ty de som råkar bebo en landmassa är inte ägarna av landmassan.

Demokraten hävdar att ingen stat kan äga något, utan det är varje landmassas befolkning som avgör vad som sker på den landmassan. Vill folket tillhöra en nation, må de göra det. Vill de vara en egen nation, må de göra det.

Den demokratiska synen är betydligt mer tilltalande än den auktoritära nationalismen. Ty med demokrati får en stat hela tiden vara på tå och ge befolkningen mer fördelar än de tror de kan få genom eget styre eller genom att ansluta sig till en annan stat. Det är en sorts marknad för stater, där befolkningen hela tiden står beredd att vända sig till en annan statsproducent, eller till sig själv, för att få det de vill ha.

Nationalismen är den lata auktoritära synen, där en gång en erövrad landmassa, förblir i den statens våld, oaktat om den gör bra eller dåligt för befolkningen på landmassan. Nationalism är lättjans princip.

Därför bör man anordna någon form av omröstning bland befolkningen i Nagorno-Karabach, där de får välja på Egen stat, Armenien eller Azerbajdzjan, där företrädare för de tre parterna får marknadsföra sig gentemot de röstberättigade.

​San Bernardo den 13 oktober 2020